BETÄNKANDE

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING ANGÅENDE
TILLVERKNING OCH BESKATTNING
AV MALTDRYCKER M. M.

AVGIVET AV

1920 ÅRS MALTDRYCKSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1922

IVAR HAsGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

218038

/■

■

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 15 oktober 1920 bemyndigat dåvarande chefen
för finansdepartementet att tillkalla tre sakkunniga personer för att inom
nämnda departement verkställa en allsidig utredning av frågan, huruvida och
under vilka förutsättningar förbud mot försäljning inom riket av maltdrycker,
vilka innehålla mer än 3,6 volymprocent alkohol, må kunna stadgas, ävensom
snarast möjligt ingiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda,
tillkallade departementschefen samma dag för ändamålet undertecknade Thunberg,
Almgren och Sävström, och uppdrogs åt undertecknad Thunberg att
i egenskap av ordförande närmast leda de sakkunnigas arbete.

Sedermera förordnade dåvarande departementschefen den 30 november
1920 byråchefen Einar J:son Thulin att vara sekreterare hos sakkunniga.

Sedan sakkunniga numera slutfört sitt arbete, få sakkunniga härmed
vördsamt överlämna ett betänkande innehållande den äskade utredningen
ävensom

1. förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker,

2. förslag till förordning angående förbud mot införsel och försäljning
inom riket av exportöl,

3. förslag till förordning angående ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker,

4. förslag till förordning angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ i
förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka,
samt

4

5. förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2, 3 och 11 §§
i förordningen den 9 juni 1905 (nr 36 sid. 32) angående försäljning av
tillagade, alkoholfria drycker och svagdricka.

Genom remisser hava till sakkunnige överlämnats för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det åt de sakkunnige meddelade uppdraget följande
ärenden, nämligen: .

en den 15 december 1914 dagtecknad framställning från Svenska bryggareföreningen
om angivande av alkoholhalten i viktsprocent i stället för i
volymprocent och

en den 14 september 1920 dagtecknad framställning från Sveriges svagdricksbryggares
förening om rätt för skattefria bryggerier i vissa fall att
även tillverka pilsnerdricka.

Ifrågavarande remitterade handlingar återgå härjämte.

Därjämte överlämnas handlingarna i vissa av sakkunnige föranstaltade
utredningar.

Undertecknad Almgren har hyst en från sakkunniges majoritet avvikande
mening, som finnes intagen i den till detta betänkande fogade reservationen.

Stockholm den 17 december 1921.

TORSTEN THUNBERG.

B. Almgren. August Sävström.

Einar J:son Thulin.

Förslag till förordning angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

I KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1. Den, som vill idka tillverkning av maltdrycker till avsalu, skall, utöver vad författningarna
i allmänhet föreskriva såsom villkor för rätt att utöva näring, vara underkastad
de föreskrifter, som beträffande sådan tillverkning i denna förordning finnas
stadgade.

2. Hembrygd av maltdrycker för eget behov, men ej till avsalu, må, utan hinder
av föreskrifterna i denna förordning, företagas av envar, som icke idkar värdshusrörelse
eller handel med maltdrycker eller tillverkning av sådana drycker till avsalu.

3. Denna förordning äger icke tillämpning å tillverkning av maltextrakt; sådan tillverkning
bedrives under de villkor och den kontroll, Kungi. Maj:t särskilt föreskriver.

2 §•

Maltdryck, innehållande mer än tre och sex tiondels volymprocent alkohol, må icke
till salu utbjudas inom riket i annan ordning än i 23 § stadgas.

3 §•

1. Maltdrycker indelas i försäljningsavseende i

första klassen, omfattande maltdrycker, som äro alkoholfria eller ej innehålla mer
än två och en fjärdedels volymprocent alkohol;

andra klassen, omfattande maltdrycker, som icke äro hänförliga till första klassen
och vilka ej innehålla mer än tre och sex tiondels volymprocent alkohol.

2. Maltdrycker indelas i tillverkningsavseende i

svagdricka, varje till första klassen hänförlig maltdryck, som är inbryggd med en
stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger sex procent;

maltdricka, varje till första klassen hänförlig maltdryck, som är inbryggd med en
stamvört, vilkens extrakthalt överstiger sex procent;

lättöl, varje till andra klassen hänförlig maltdryck, som är inbryggd med en stamvört,
vilkens extrakthalt icke överstiger nio och en halv procent;

Tillverkning
till avsalu.

Hembrygd.

Maltextrakt.

Förbud mot
försäljning av
vissa maltdrycker.

Definitioner.

6

maltöl, varje till andra klassen hänförlig maltdryck, som är inbryggd med en stamvört,
vilkens extrakthalt överstiger nio och en halv procent;

exportöl, varje maltdryck, vilkens alkoholhalt överstiger tre och sex tiondels volymprocent
alkohol;

3. 1 denna förordning förstås med

skattefritt bryggeri, varje bryggeri, där, på grund av tillståndsbevis, endast svagdricka
må tillverkas;

skattepliktigt bryggeri, varje annat bryggeri, där på grund av tillståndsbevis, maltdrycker
må tillverkas; samt

tillverkare, den person, vilken såsom ägare, innehavare, verkställande direktör, disponent
eller i annan egenskap har högsta inseendet över bryggeriets skötsel
nu- 4. Tillverkningsår räknas från och med den 1 oktober till och med den 30 sep verkningsår.

tember.

4 §.

Beteckning å Maltdryck må från bryggeri endast utlämnas på kärl, som äro stämplade med såväl
drycker. bryggeriets namn som beteckningen för den klass, vartill maltdrycken jämlikt 3 § 1 mom.

är hänförlig. 1 stället för bryggeriets namn må dock användas en av vederbörande
överkontrollör godkänd, såsom ursprungsbeteckning lämplig förkortning därav eller ock
bryggeriets inregistrerade varumärke.

Beträffande buteljer må denna stämpling ske å korken eller proppen enligt av kontrollstyrelsen
meddelade anvisningar.

När kärl, som innehåller maltdryck, är försett med etikett, skall klassbeteckningen
vara tydligt framträdande och anbragt före den övriga texten.

Vad sålunda stadgats äger ej tillämpning, därest maltdrycken av köpare avhämtas i
öppna kärl.

5 §•

Grunderna för 1. Tillverkare, bryggeri och vid bryggeriet tillverkade maltdrycker skola stå under
bryggenkon- statens kontroll.

trollen. 2. Överinseendet över denna kontroll utövas av kontrollstyrelsen.

Den lokala kontrollpersonalen utgöres av överkontrollörer och tillsyningsmän.
Närmare bestämmelser angående utseendet av överkontrollörer och tillsyningsmän,
samt beträffande deras befogenhet och skyldighet meddelas av Konungen genom särskild
instruktion.

3. Angående arvode till överkontrollörer och tillsyningsmän är särskilt stadgat.

6 §.

Tillverkares l. Tillverkare vare skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som konskyidighet
trollstyrelsen, för erhållande av en betryggande kontroll över maltskattens behöriga utvissaföreskrtf-
görande meddelar, ävensom de anvisningar, som överkontrollör i enlighet med denna
"ter aoch anvis- förordning, instruktionen för kontrollpersonalen eller kontrollstyrelsens särskilda föreningar.
skrifter kan lämna.

Besvär. 2. Därest tillverkare ej åtnöjes med av överkontrollör lämnad anvisning eller vid tagen

åtgärd, äge han hos kontrollstyrelsen däri söka ändring.

7

1 §•

1. Tillverkare vare skyldig hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer
tillgängliga för kontrollstyrelsen eller dess ombud samt för överkontrollör, då dessa
därav önska taga del.

2. Vid förandet av i denna förordning omförmälda journaler skola iakttagas föreskrifterna
i § 9 av förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

3. Tillverkare åligger att bereda kontrolltjänsteman närhelst han det fordrar tillträde
till maltkross, maltvåg och brygghus. Därjämte skola övriga lägenheter i bryggeriet vara
för kontrolltjänsteman tillgängliga mellan klockan sex förmiddagen och klockan sju eftermiddagen,
så ock å annan tid, när arbete där pågår.

8 §•

Kontrollstyrelsen åligger att övervaka, att maltdrycker, som från bryggeri utlämnas
i försäljningsfärdigt skick eller som i handeln tillhandahållas, icke innehålla högre alkoholhalt
än den för vederbörande klass föreskrivna.

Skulle vid analys, som företagits inom kontrollstyrelsen, visa sig, att av visst bryggeri
tillverkad maltdryck övetskridit den för vederbörande klass föreskrivna högsta medgivna
alkoholhalten, må det ankomma på kontrollstyrelsens prövning, huruvida omständigheterna
böra föranleda, att tillverkaren allenast erinras om förhållandet eller att anmälan
göres hos vederbörande allmänne åklagare.

II KAP.

Om skattepliktigt bryggeri.

9 §•

I bryggeri, som anlagts eller för tillverkning av andra klassens maltdrycker inrättats
efter ingången av juli månad 1917, må sådan tillverkning ej äga rum, utan att Konungen
därtill lämnat tillstånd. Lag samma vare angående tillverkning av ifrågavarande drycker
[ bryggeri, varest sådan verksamhet nedlagts av annan anledning än reparation och ej
återupptagits före ingången av juli månad 1917.

10 §.

Bryggeri får icke vara sammanbyggt med kvarn.

Om å samma tomt som bryggeri finnes fabrik eller annan inrättning, där malt eller
annat till maltdryckstillverkning dugligt råämne användes eller därinom redskap finnes,
varå maltkrossning kan företagas, skall dylik inrättning genom mur eller plank vara
skild från bryggeriet på sätt, som kontrollstyrelsen finner tillfredsställande.

11 §■

1. Tillverkare skall, innan anmälan, som i 16 § sägs, första gången göres, låta i två
exemplar upprätta och till överkontrollören överlämna fullständig planritning och beskrivning
över bryggeriet och samtliga därtill hörande lägenheter med tydligt angivande av

Handelsböcker
m. m.

Alkohol analyser.

Koncession
för vissa nya
bryggerier.

Bryggeribygg naden.

Planritning
och beskrivning.

8

vars och ens ändamål. Ett exemplar av ritning och beskrivning förvaras vid bryggeriet
och det andra insändes av överkontrollören till kontrollstyrelsen.

2. Byggnader, lägenheter, bryggredskap eller jäskar, som icke blivit upptagna^ i den
här ovan nämnda beskrivning eller som där upptagits, men sedermera ändrats, må icke
vid tillverkning av maltdrycker användas utan att hava blivit av överkontrollören skriftligen
godkända.

3. När i anseende till vidtagna förändringar inom bryggeri kontrollstyrelsen anser
ritningen över detsamma icke vidare användbar, åligger det tillverkaren att anskaffa ny
ritning och beskrivning, ävenledes i två exemplar.

12 §.

I skattepliktigt bryggeri må för tillverkning av maltdrycker användas endast torkat,
rostat eller bränt kornmalt, humle, jäst och vatten samt, under de villkor kontrollstyrelsen
föreskriver, sockerkulör.

Kontrollstyrelsen äger att för visst bryggeri medgiva, att under föreskrivna villkor
socker eller dextros må i lagerkällaren användas såsom tillsats till porter.

13 §.

Maltkross och 1. Maltet skall krossas å en i bryggeriet uppställd maltkross, så förbunden med
maitvåg. en självregistrerande, justerad våg, att maltets krossning ej kan äga rum, utan att detsamma
först genomgått vagen.

2. Maltkross och våg skall av tillverkare anskaffas och i behörigt skick underhållas.

3. Närmare föreskrifter angående den självregistrerande vågens beskaffenhet ävensom
angående vågens och maltkrossens uppställning, insättande eller ändring samt ifråga
om krossning av malt meddelas av kontrollstyrelsen.

4. Utom den med vågen förenade maltkrossen må icke i bryggeri eller tillhörande
lägenheter finnas annan för krossning av malt användbar redskap, med mindre den ställes
under kronans lås eller försegling.

Beträffande uppställning och användning av gröpkvarn gäller vad kontrollstyrelsen
därom föreskriver.

14 §.

Nar fei in 1 ■ Kan den med vågen förbundna maltkrossen av någon anledning ej användas,

träffar å kross skall anmälan därom ofördröjligen göras hos tillsyningsmannen. __
eller våg. Önskar tillverkare fortsätta maltkrossningen å annan med vagen icke förenad red skap

skall tillsyningsmannen närvara vid maltets krossning och åtnjute härför av tillverkaren
ersättning, varom särskilt är stadgat. .

2. Märkes å vågen fel, vare tillverkaren skyldig avbryta maltkrossningen och darom
göra anmälan hos överkontrollören; ägande överkontrollören bestämma, efter vilken
grund mallavverkningen skall beräknas från den tidpunkt, då vågen sist avlästes, innan

felet märktes. . .

Önskar tillverkare fortsätta maltkrossningen, medan vagen ar felaktig, skall maltet
uppvägas å annan justerad våg i tillsyningsmannens närvaro, och åtnjute tillsyningsmannen
härför av tillverkaren ersättning, varom särskilt stadgas.

9

15 §.

1. Krossat malt må ej införas i skattepliktigt bryggeri och ej heller därifrån utföras.
Ej heller må vört eller svagdricka överföras från skattefritt till skattepliktigt bryggeri.

2. 1 skattepliktigt bryggeri må icke finnas ämne, som kan vid tillverkning av maltdryck
användas i stället för malt; dock må kontrollstyrelsen utom i fall, som i 12 §
avses, beträffande bryggeri, där tillverkning av läskedrycker bedrives, mot särskilda villkor
kunna medgiva uppläggning i bryggeriet av för tillverkningen erforderligt socker.

3. Om i samma byggnad som bryggeri finnes förråd av spannmål, avsedd för annat
ändamål än tillverkning av maltdryck, skola förvaringsrummen för denna spannmål vara
genom vägg skilda från de lägenheter, där den till brygd avsedda spannmålen förvaras,
ävensom från dem, inom vilka mäskkar och vörtpanna äro uppställda. Finnes från sådant
förvaringsrum öppning till någon av nu nämnda lägenheter, skall under den tid, maltkrossning
enligt tillståndsbevis må äga rum vid bryggeriet, öppningen vara stängd med
kronans lås.

Vad nu är stadgat gälle dock ej beträffande förvaring av okrossad havre, avsedd
för utfordring av bryggeriets dragare.

4. De för tillverkning av maltdrycker erforderliga råvaror, såsom spannmål och
malt, skola förvaras, så att kontrollen över deras användning blir betryggande, och äger
kontrollstyrelsen i dylikt syfte meddela erforderliga föreskrifter.

5. Vad här ovan sagts om bryggeri gälle ock om samtliga de lägenheter, som å
den hos kontrollstyrelsen förvarade planritning och beskrivning upptagits såsom hörande
till bryggeriet.

16 §.

1. Då skattepliktigt bryggeri skall sättas i gång eller vid början av ett tillverkningsår
fortfarande vara i verksamhet, åligge det tillverkaren att minst tio dagar förr, än
maltkrossning må företagas, till kontrollstyrelsen ingiva skriftlig anmälan med uppgift om:

a) bryggeriets namn, det ställe, där bryggeriet är beläget, samt tillverkarens postadress,

b) den tidrymd, ej överstigande helt tillverkningsår, för vilken han önskar erhålla
tillstånd till maltkrossning,

c) den vikt malt, han beräknar i medeltal skola komma att krossas för varje helgfritt
dygn under den tid, för vilken anmälan göres, samt

d) det ombud, som i hans frånvaro skall företräda honom inför kontrolltjänsteman;

varjämte vid anmälan skall fogas, dels i fall, som avses i 9 §, bevis att Konungen lämnat

sådant tillstånd, som där är sagt, dels ock, då verksamheten vid bryggeriet legat nere
eller bryggeriet ej stått under tillsyningsmans tillsyn, när anmälan göres, intyg av vederbörande
överkontrollör, att anordningarna icke strida mot denna förordning eller särskilt
meddelade föreskrifter.

2. Samtidigt med denna anmälan skall tillverkaren till kontrollstyrelsen insända
vidimerad avskrift av levereringsreversal, varom i 27 § sägs, å inbetald skatt för en
månad, eller, om han vill erhålla anstånd med skattens erläggande, bevis därom, att han
hos vederbörande länsstyrelse ställt av densamma godkänd säkerhet för skattens fullgörande
intill visst belopp.

Detta belopp skall minst motsvara den sammanlagda skatten efter den uppgivna
medelavverkningen för sex månader, dock alltid minst niohundra kronor. Avser an2 -

Förbud mot
införande och
uppläggning
av vissa varor
i bryggeri
samtföreskrifter
om råvarors
förvaring.

Drifts anmälan.

10

Besiktning.

Upphörande
av maltkrossning.

Brygd anmälan.

mälan kortare tid än sex månader, varde säkerheten därefter jämkad; dock skall säkerhet
ställas för minst etthundrafemtio kronor.

3. Ingives avskrift av levereringsreversal om behörigen inbetald skatt eller bevis
om godkänd säkerhet för minst det skattebelopp, varom i 2 mom. sägs, och finnes
eljest ej hinder för rörelsens utövande, meddele kontrollstyrelsen tillståndsbevis för maltkrossnings
företagande och tillverkning av maltdrycker utav det malt, som på grund av
tillståndsbeviset krossas.

4. Om återkallelse av tillstånd till maltkrossning i vissa fall stadgas i 30 §.

17 §•

Innan maltkrossning första gången efter nytt tillståndsbevis börjar, anställe tillsyningsman
besiktning av bryggeriet för att utröna, huruvida byggnader och redskap överensstämma-
med planritning och tillhörande beskrivning samt föregående besiktningsprotokoll.

Med anledning av besiktningen uppsättes protokoll, innehållande de förändringar, som
vidtagits med byggnader och redskap efter näst föregående besiktning, eller att förändring
ej ägt rum. Av detta protokoll utskrivas två exemplar, varav det ena bilägges den
vid bryggeriet förvarade planritningen och det andra insändes till överkontrollören, som
överlämnar detsamma till kontrollstyrelsen.

Tillverkare åligger att själv eller genom ombud närvara vid besiktningen samt att
underteckna protokollet.

Närmare föreskrifter om verkställandet av besiktningen meddelas av kontrollstyrelsen.

18 §.

1. Har skattepliktigt bryggeri genom olyckshändelse så väsentligen skadats, att tillverkningen
måste upphöra, eller vill tillverkare av annan anledning avsluta maltkrossningen
tidigare, än i tillståndsbeviset är utsatt, skall han skriftligen anmäla sådant för
tillsyningsmannen, i senare fallet minst tre dagar före den, å vilken sista maltkrossningen
är avsedd att äga rum; och åligger det tillsyningsmannen att härom lämna tillverkaren
bevis samt ofördröjligen underrätta överkontrollören och kontrollstyrelsen. När
sådan anmälan skett, må maltkrossning ej utan nytt tillståndsbevis äga rum efter den
tid då enligt anmälan densamma skolat anslutas.

2. När tiliverkningsrätt vid bryggeri upphör, skall tillsyningsmannen stänga den
med självregistrerande vågen förbundna maltkrossen medelst anbringande av kronans
lås; dock må tillverkare erhålla tillträde till krossen eller vågen efter anmälan hos överkontrollören,
vilken därvid äger att föreskriva erforderliga kontrollåtgärder.

19 §.

För varje brygd skall tillverkare eller hans ombud minst sex timmar, innan maltets
krossning börjas, hos tillsyningsmannen göra skriftlig anmälan (brygdanmälan) om

a) tiden för krossningens början,

b) tiden för inmäskningens början,

c) tiden, då vörten antages vara färdig för pumpning till kylredskapen, och

d) det slag av maltdryck, vartill det krossade maltet skall användas.

Sådan anmälan må dock ej göras å annan tid än mellan klockan sex förmiddagen
och klockan åtta eftermiddagen.

11

Tillverkare må samtidigt anmäla en följd av brygder för en tidrymd av högst två
veckor. Därest brygdanmälan avlämnas i två exemplar, vare tillverkare berättigad att
av tillsyningsman utan ersättning erhålla bevis om gjord anmälan.

20 §.

Justerad våg med justerade vikter, två inom riket justerade sackarometrar efter Ballings
system jämte provcylindrar och annan redskap samt arbetsbiträde för direkt uppvägning
av malt och uppmätning av kärl med flera kontrollåtgärder, ävensom malt för
justering av den självregistrerande vågen ställe tillverkaren utan ersättning till kontrolltjänstemans
förfogande.

21 §.

1. Tillverkare vare skyldig att föra följande journaler:

1) en krossningsjournal, utvisande för varje dag vikten krossat malt av olika slag,

2) en bryggjournal, utvisande vikten för varje brygd använt malt och övriga råvaror,
vörtens extrakthalt och volym, det slags maltdryck, vartill brygden är bestämd, maltdryckens
extrakthalt och volym m. m.

3) en försäljningsjournal, utvisande för varje dag försäljningen av olika slag av
maltdrycker från bryggeriet m. m.

Journalerna skola föras på tillverkarens ansvar enligt det formulär, och de föreskrifter,
som av kontrollstyrelsen fastställas.

Journalerna skola städse vara för kontrolltjänsteman tillgängliga samt efter utgången
av varje kvartal till kontrollstyrelsen överlämnas för vederbörlig granskning.

2. Bestämmelser angående uppmätning och numrering av mäskkar, pannor, jäskar
och lagerfat, samt undersökning om vörtens volym och extrakthalt, ävensom föreskrifter
om uträkning av extraktutbyte, kontrollvägning, provtagning och dylikt meddelas av kontrollstyrelsen.

22 §.

1. Tillverkning av maltdricka och maltöl vid skattepliktigt bryggeri må ej äga rum
utan att kontrollstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

Vill tillverkare erhålla sådant tillstånd, göre han skriftligen ansökan därom med uppgift
om de särskilda anordningar, han ämnar inom bryggeriet vidtaga i syfte att förhindra
att alkoholhalten i de maltdrycker, han tillverkar, efter deras utlämnande kan komma att
överstiga i fråga om maltdricka två och en fjärdedels och beträffande maltöl tre och
sex tiondels volymprocent alkohol.

Finner kontrollstyrelsen att betryggande åtgärder i syfte, varom nyss nämnts, av
tillverkaren skola vidtagas och finnes icke annat hinder för det sökta tillståndet, må kontrollstyrelsen
medgiva tillverkaren att tillsvidare i det bryggeri, ansökningen avser, tillverka
maltdricka eller maltöl.

2. Befinnes vid upprepade tillfällen maltdricka eller maltöl, som från visst bryggeri
utlämnats, innehålla högre alkoholhalt än två och en fjärdedels resp. tre och sex tiondels
volymprocent alkohol, eller är det uppenbart, att de av tillverkare vidtagna anordningarna
till förhindrande av att alkoholhalten ökas, icke äro betryggande, må kontrollstyrelsen för
tillverkare återkalla tillstånd, varom ovan sägs.

Redskap ock
biträde vid
kontrollen.

Journaler.

Uppmätning
av kärl m. m

Tillstånd för
tillverkning
av maltdricka
och maltöl.

12

Tillstånd för
tillverkning av
exportöl.

Skatteplikt
och skattesatser.

Beräkning av
maltets vikt.

Minlmiskatt.

Inbetalning
av skatt.

Förfarande
vid kontant
inbetalning
av skatt.

Brist eller
överskott i
inbetald skatt.

Restitution
av överskott i
skatt.

23 §.

Tillverkning till avsalu av exportöl må allenast äga rum under de särskilda villkor,
Konungen prövar erforderliga i syfte att ölet under betryggande kontroll utföres ur landet,
ävensom för vetenskapligt eller tekniskt ändamål efter av kontrollstyrelsen erhållet
tillstånd.

III KAP.

Beskattning av maltdrycker i skattepliktigt bryggeri.

24 §.

För malt, som i skattepliktigt bryggeri användes vid tillverkning av maltdryck, skall
erläggas skatt med tjugutre öre för varje kilogram, dock att för varje bryggeri skatten
för de första under tillverkningsåret avverkade etthundratusen kilogrammen malt utgår
med sjutton öre för kilogram och för de nästa etthundratusen kilogrammen med tjugu
öre för kilogram.

25 §.

Maltets vikt beräknas efter den självregistrerande maltvågens anvisning; dock skall,
där maltet uppvägts jämlikt 14 § 2 mom. de av tillsyningsmannen vid förrättningen förda
anteckningar om maltets vikt gälla.

26 §.

Skatt skall erläggas med minst åtta kronor i medeltal för varje helgfritt dygn av
den tid, under vilken maltkrossning på grund av tillståndsbevis må äga rum.

27 §.

Inbetalning av skatt sker genom dess insättande å statsverkets giroräkning i riksbanken
för statskontorets räkning. Vidimerad avskrift av levereringsreversal skall ofördröjligen
insändas till kontrollstyrelsen.

28 §.

1. Där tillverkare icke enligt vad i 16 § 2 mom. sägs erhållit anstånd med skattens
behöriga fullgörande, skall han senast å åttonde dagen i varje månad inbetala skatt
för den vikt malt, som enligt den i 16 § 1 mom. föreskrivna anmälan kommer att under
månaden krossas.

2. Har under någon kalendermånad krossats malt till högre vikt än den, för vilken
skatt förskottsvis erlagts, åligger tillverkaren att inom åtta dagar efter månadens utgång
inbetala skatten för det överskjutande beloppet; men har under någon kalendermånad
krossats malt till lägre vikt än den, för vilken skatt förskottsvis erlagts, må
överskottet av skatt tillgodoräknas tillverkaren vid inbetalning av skatt för påföljande
månad.

3. Visar sig, då det i 16 § omnämnda tillståndsbevis upphör att gälla, att tillverkare
inbetalt skatt för mera malt än som krossats, äger han återbekomma skillnaden.

13

29 §.

1. Har tillverkare erhållit anstånd med skattens inbetalande enligt vad i 16 §
2 mom. sägs, skall han inom två månader efter utgången av varje kvartal inbetala skatten
för det under kvartalet uppvägda maltet; och skall vid betalningen för det sista
kvartalet, under vilket maltkrossning enligt samma tillståndsbevis ägt rum, jämväl erläggas
vad som kan brista i den uti 26 § stadgade minsta skatt.

2. Har under någon kalendermånad vikten av det krossade maltet i medeltal för
varje helgfritt dygn uppgått till mer än en femtedel utöver vad i anmälan enligt 16 §
1 mom. uppgivits, skall tillverkare, som åtnjuter anstånd med skattens erläggande, såvida
hans tillståndsbevis varit gällande för mer än hälften av ifrågavarande månad, inom fjorton
dagar efter månadens slut till kontrollstyrelsen ingiva bevis, att han hos vederbörande
länsstyrelse ställt godkänd säkerhet för den skatt, som svarar mot den tillökade medelavverkningen
för sex månader.

30 §.

1. Betalas ej skatten inom den i 28 § och 29 § 1 mom. föreskrivna tid eller förfaller
den ställda säkerheten, utan att tillverkaren dessförinnan ställt ny, av vederbörande
länsstyrelse godkänd säkerhet, eller underlåter tillverkare att ställa ökad säkerhet, varom
i 29 § 2 mom. sägs, skall kontrollstyrelsen återkalla tillståndsbeviset, i vad det innefattar
rätt till maltkrossning och, där tillverkaren brustit i skatteinbetalning, hos länsstyrelsen
anhålla om skattens utmätande.

2. När tillståndsbevis återkallas, skall det upphöra att gälla med den dag, då beslut
om återkallandet delgives tillverkaren eller hans ombud.

31 §•

Om uppvägt malt eller därav beredd produkt, innan den lämnat lagerfaten, så väsentligt
skadats, att maltet eller produkten ej kan för avsett ändamål användas, må eftergift
av skatten äga rum. Sådan eftergift må ock ske för av skattepliktigt bryggeri innehavd
maltdryck, som med anledning av försäljningsförbud, meddelat jämlikt 26 § i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka så skadats, att drycken ej kan för avsett
ändamål användas. Till kontrollstyrelsen ställd ansökan om eftergift av skatten i
ovan angivna fall skall åtföljd av handlingar, innefattande erforderlig utredning rörande förhållandet,
ingivas till överkontrollören, som jämte eget yttrande insänder handlingarna
till kontrollstyrelsen.

32 §.

1. Vid skattepliktigt bryggeri må efter varje kvartals utgång restitution av skatt,
efter fjorton öre för kilogram räknat, åtnjutas för det under nästföregående kvartal omedelbart
till svagdricka använda malt, dock icke till högre belopp, än att den återstående
skatten uppgår till minst det i 26 § stadgade medeltal." Ansökning härom skall inlämnas
till kontrollstyrelsen.

2. Om maltdryck från skattepliktigt bryggeri utföres ur riket, åtnjutes under de
villkor, vilka av Konungen särskilt stadgas, för den vikt malt, som tillverkaren kan styrka
hava åtgått för den utförda maltdryckens tillverkning, restitution av skatt, beräknad efter
den skattesats, som vid tiden för utförseln tillämpas vid bryggeriet.

Förfarande
beträffande
inbetalning
av skatt vid
anstånd.

Ökad säkerhet
för skatt vid
ökad tillverkning.

Påföljd av utebliven
skatteinbetalning

m. m.

Eftergift av
skatt.

Restitution
av skatt för
malt, använt
till svagdricka.

Restitution
av skatt vid
export.

14

Skattefrihet.

Bryggeri byggnaden.

Förbud mot
införande och
förvarande av
pissa maltdrycker.

Drif t sanmälan.

Vörtens
extrakthalt vid
jäsning.

Sackarin
m. m.

Utförd vörts
extrakthalt.

IV KAP.

Om skattefritt bryggeri.

33 §.

Frihet från skatt åtnjutes vid bryggeri, där endast svagdricka tillverkas med iakttagande
av här nedan meddelade bestämmelser.

34 §.

Skattefritt och skattepliktigt bryggeri må icke vara sammanbyggda med varandra
ej heller belägna å samma tomt eller å varandra angränsande torfiter.

35 §.

1 skattefritt bryggeri med därtill hörande lägenheter må ej införas eller förvaras
andra maltdrycker än svagdricka.

36 §.

1. Då skattefritt bryggeri skall sättas i gång eller vid början av ett tillverkningsår
fortfarande vara i verksamhet, åligge det tillverkaren att minst 10 dagar förr, än vörtkokning
må taga sin början, till kontrollstyrelsen ingiva skriftlig anmälan med uppgift om:

a) bryggeriets namn, det ställe, där bryggeriet är beläget, samt tillverkarens postadress,

b) den tidrymd av tillverkningsåret, under vilken tillverkningen skall bedrivas, samt

c) det ombud, som i tillverkarens frånvaro skall företräda honom inför kontrolltiänsteman,

varefter kontrollstyrelsen, där hinder ej möter, meddelar tillståndsbevis för tillverkningens
utövande.

2. Tillståndsbevis, varom i 1 mom. sägs, må ej meddelas för tillverkning i bryggeri,
där förut under tillverkningsåret bedrivits skattepliktig tillverkning av maltdrycker,
ej heller åt den, som erhållit tillstånd till försäljning av rusdrycker eller maltdrycker av
andra klassen.

37 §.

1. Vid tillverkning av svagdricka i skattefritt bryggeri må vörten, då jästen tillsättes,
icke äga högre extrakthalt än sex procent.

Beträffande uppmätning och numrering av jäskar och dylikt meddelas föreskrifter
av kontrollstyrelsen.

Tillverkare vare skyldig att låta kontrolltjänsteman taga prov såväl av vörten som
av den tillverkade drycken.

2. I skattefritt bryggeri må vid tillverkning av svagdricka ej användas sackarin eller
liknande sötämne, och må dylikt ej finnas i bryggeriet eller därtill hörande lägenheter.

3. Från skattefritt bryggeri må icke utföras vört av högre extrakthalt än sex
procent.

15

38 §.

Minst sex timmar före början av varje brygd skall tillverkare hos den vid bryggeriet
tjänstgörande tillsyningsmannen göra skriftlig anmälan om tiden för brygden och om den
tid, då vörten antages vara färdig för tillsättning av jäst. Sådan anmälan må dock ej
göras å annan tid än mellan klockan sex förmiddagen och klockan åtta eftermiddagen.

Tillverkaren må samtidigt anmäla en följd av brygder för en tidrymd av högst två
veckor. Därest brygdanmälan avlämnas i två exemplar, vare tillverkare berättigad att
utan ersättning erhålla bevis om gjord anmälan.

39 §.

I skattefritt bryggeri skall på tillverkarens ansvar och med användande av blanketter,
som kontrollstyrelsen låter tillhandahålla, i enlighet med samma styrelses föreskrifter
föras en bryggjournal, som städse skall vara för kontrolltjänsteman tillgänglig.

40 §.

Redskap och biträde, som erfordras för uppmätning av vört, svagdricka och kärl
samt för undersökning av vörtens extrakthalt, två inom riket vederbörligen justerade sackarometrar
efter Ballings system jämte provcylindrar ställe tillverkaren utan ersättning
till kontrolltjänstemans förfogande.

41 §.

1. Före den femtonde dagen i månaden efter utgången av varje kvartal skall till verkaren

till kontrollstyrelsen avlämna bryggjournalen, och samtidigt härmed såsom bidrag
till kostnaden för kontroll vid bryggeriet å statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontorets
räkning inbetala ett belopp, motsvarande femtio öre för varje helgfritt dygn
av den tid, varunder tillståndsbevis vid bryggeriet under kvartalet varit gällande. Uppgår
maltavverkningen under omförmäla tid i medeltal till mera än sextio kilogram malt för
varje helgfritt dygn, skall tillverkaren dessutom erlägga ett halvt öre för varje kilogram
av den maltmängd, varmed avverkningen överstiger en efter sextio kilogram om dygnet
beräknad avverkning. ö

Vidimerad avskrift av levereringsreversal skall samtidigt tillställas kontrollstyrelsen.

2. Inbetalas icke de i 1 mom. nämnda avgifter i behörig tid, skall kontrollstyrelsen
återkalla tillståndsbeviset och föranstalta om utmätning av avgifterna.

42 §.

Vill tillverkare avsluta tillverkningen före utgången av den tid, för vilken tillståndsbevis
utfärdats, skall han skriftligen anmäla sådant för tillsyningsmannen med uppgift
om dagen, då tillverkningen kommer att avslutas; och åligger det tillsyningsmannen att
härom lämna tillverkaren bevis samt ofördröjligen underrätta överkontrollören och kontrollstyrelsen.
Finnes ej tillsyningsman anställd vid bryggeriet, skall tillverkaren göra
anmälan hos överkontrollören, som därom underrättar kontrollstyrelsen.

När sådan anmälan skett, må tillverkning ej utan nytt tillståndsbevis äga rum efter
den tid, då enligt anmälan densamma skolat avslutas.

Brygd anmälan.

Bryggjournal.

Redskap och
biträde sid
kontrollen.

Utdrag ur
bryggjournalen
och bidrag
till kontrollkostnaden.

Tillverknings
avslutande
före tillverkningsrättens

uppbärande.

16

V KAP.

Ansvar för
olovlig tillverkning.

Ansvar för
försäljning av
hembrygd
maltdryck.

Ansvar för
undandragande
av skatt.

Ansvar för
olovlig tillverkning
av
vissa maltdrycker.

Om ansvarsbestämmelser m. m.

43 §.

1. Den, som utan vare sig behörighet efter 1 § 2 eller 3 mom. eller erhållet
tillstånd tillverkar maltdryck, skall, där tillverkningen skett i allenast ringa omfattning,
straffas med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

2. Den, som bedriver i 1 mom. omnämnd olaglig tillverkning yrkesmässigt eller
eljest i större omfattning än i nämnda mom. avses, straffes med böter från och med
etthundra till och med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en till och
med sex månader samt gälde skatt för det avverkade maltet, dock med minst etthundraåttio
kronor. Därest omständigheterna giva vid handen, att malt avverkats till sådan
mängd, att jämligt bestämmmelserna i 24 § den på maltet belöpande skatt skulle överstiga
nyssnämnda skattebelopp, skall i saknad av erforderlig utredning om antalet brygder
och inmäskningens storlek antagas, att för varje dygn av den tid, varunder den
olagliga avverkningen pågått, verkställts en brygd och att det därunder inmäskade maltets
mängd i okrossat tillstånd uppgått till hälften av mäskkarsrymden samt att en hektoliter
okrossat malt väger femtiotvå kilogram.

44 §.

Skulle den, som på grund av medgivande i 1 § 2 mom. för eget behov tillverkat
maltdryck, sälja något av vad han sålunda tillverkat, skall han, där han icke härigenom
gjort sig förfallen till ansvar enligt gällande bestämmelser rörande försäljning av maltdrycker
bota från och med fem till och med två hundra kronor.

45 §.

Den, som i skattepliktigt bryggeri i syfte att undandraga statsverket skatt

använder ej medgivna råämnen eller malt, som icke blivit i föreskriven ordning vägt,
eller gör åverkan å självregistrerande våg, = ...

eller använder självregistrerande våg, sedan skada å densamma veterligen uppkommit.

eller olovligen bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som kontrolltjänsteman
åsatt,

eller eljest svikligen förfar,

straffes med böter från och med femhundra till och och med femtusen kronor eller
dömes till fängelse från och med en månad till och med ett år; dock må, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, dömas till straffarbete från och med två månader
till och med två år.

Den sakfällde gälde ock den skatt, han undandragit statsverket.

46 §.

Den, som i skattepliktigt bryggeri

utan tillstånd jämlikt 22 § tillverkar maltdricka eller maltöl,

eller utan tillstånd jämlikt 23 § tillverkar exportöl,

17

eller saluhåller maltdricka eller maltöl utan vidtagande av sådana betryggande åtgärder,
som avses i 22 §,

eller saluhåller maltdryck, som, enligt anmälan av kontrollstyrelsen jämlikt 8 §,
innehåller, där fråga är om första klassens maltdryck, mera än två och en fjärdedels
volymprocent alkohol och, där fråga är om andra klassens maltdryck, mera än tre och
sex tiondels volymprocent alkohol,

straffes med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor, och varde
de maltdrycker, som tillverkats utan tillstånd eller saluhållits, tillika med kärl och emballage
underkastade beslag och förbrutna.

47 §.

Den, som i skattepliktigt bryggeri

utan tillstånd ändrar godkänd eller insätter ny maltkross eller våg,
eller begagnar ändrad eller nyinsatt maltkross eller våg, som ännu icke godkänts,
eller överträder föreskrift i 13 § 4 mom. eller 15 §,
eller underlåter att ordentligt föra de journaler, som föreskrivas i 21 §,
eller vägrar vederbörande kontrolltjänsteman tillgång till journalerna eller till ritning
eller beskrivning över bryggeriet,

eller underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift i 4 §,
eller vägrar kontrolltjänsteman eller den, som äger anställa undersökning om förbrytelse
mot denna förordning, tillträde till rum eller byggnad, där undersökning må ske,
straffes, därest han icke är förfallen till ansvar enligt 45 §, med böter från och
med femtio till och med ettusen kronor.

Överträdes föreskrift i 13 § 4 mom., skall krossningsredskapen, och överträdes 15 §,
skall olagligen upplagt gods dömas förbrutet, även om tillverkaren ej är ägare därav.

48 §.

Den, som i skattefritt bryggeri

tillsätter jäst till vört av högre extrakthalt än sex procent,
eller efter jästens tillsättande bereder vörten högre extrakthalt än sex procent,
eller på annat sätt bereder maltdryck, som ej må i bryggeriet tillverkas,
straffes med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor eller fängelse
från och med en månad till och med ett år.

Den sakfällde gälde ock, på sätt i 43 § sägs, den skatt, han undandragit statsverket.

49 §.

Den, som i skattefritt bryggeri

överträder förbud i 35 § eller 37 § 2 eller 3 mom.,

eller underlåter att ordentligt föra bryggjournal,

eller vägrar kontrolltjänsteman tillgång till bryggjournal eller att taga prov av vört
eller maltdryck i bryggeriet,

eller vägrar kontrolltjänsteman eller den, vilken äger anställa undersökning om förbrytelse
mot denna förordning, tillträde till rum eller byggnad, där undersökning må ske,
eller underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift i 4 §,
eller saluhåller maltdryck med en alkoholhalt överstigande två och en fjärdedels
volymprocent alkohol,

3

Ansvar för
överträdelse
av kontrollbestämmelser
i
fråga om
skattepliktigt
bryggeri.

Ansvar för
överträdelse
av föreskrifter
rörande tillverkningen
i
skattefritt
bryggeri.

Ansvar för
överträdelse
av föreskrifter
i övrigt rörande
skattefritt
bryggeri.

18

Ansvar för
andra överträdelser.

Ansvar för
husfolks och
arbetares förbrytelse.

Ansvar för
gåva åt kontrolltjänsteman.

Kontrolltjänstemans

ansvar för
röjande av yrkeshemlighet

eller affärsförhållande.

Allmän åklagares
undersökningsrätt.

Beslag å förbrutet
gods.

Åtalsrätt och
anmälan av
förbrytelse.

straffes med böter från och med tjugofem till och med femhundra kronor.

Överträdes 37 § 2 mom., skall olagligen upplagt gods dömas förbrutet, även om
tillverkaren ej är ägare darav.

50 §.

Uraktlåter tillverkare att ställa sig till efterrättelse något av vad i denna förordning
föreskrives eller de föreskrifter, kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrolltjänsteman i
enlighet med denna förordning meddelar, straffes han, där ej särskilt ansvar är bestämt,
med böter från och med tjugu till och med tvåhundra kronor.

51 §.

Tillverkare ansvarar för förbrytelse, som med hans vetskap mot denna förordning
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen
av honom själv begången. Begagnar tillverkare ombud vid rörelsens utövande,
ansvare ombudet jämte tillverkaren och lika med denne för sådan förbrytelse.

52 §.

Tillverkare, som åt kontrolltjänsteman, vilken över hans bryggeri utövar tillsyn, såsom
gåva något giver eller erbjuder, böte från och med tjugu till och med tvåhundra
kronor. Kontrolltjänsteman, som gåvan mottager, vare lika ansvar underkastad och miste
därjämte befattningen.

53 §.

Den, som innehar eller innehaft befattning såsom kontrolltjänsteman, vare förbjudet
att röja tillverkares yrkeshemlighet eller affärsförhållande. Gör han detta och framgår
ej av omständigheterna, att han om den hemlighet eller de affärsförhållanden erhållit
kännedom å tid, då han dylik befattning ej innehaft, straffes med böter från med och femtio
till och med ettusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av
berörda yrkeshemlighet eller affärsförhållanden till egen eller annans fördel, då må till
fängelse dömas.

Har i nu omförmälda hänseende genom kontrolltjänstemans åtgörande skada uppkommit,
vare han skyldig den till fullo gottgöra.

54 §.

Allmän åklagare äger att anställa undersökning om förbrytelse mot denna förordning.

Skulle undersökning anställas mellan klockan sju eftermiddagen och klockan sex
förmiddagen, men förbrytelse ej upptäckas, böte förrättningsmannen från och med fem
till och med femtio kronor, där han ej haft giltig anledning till undersökningen.

55 §.

Allmän åklagare äger att i de fall, då krossningsredskap eller olagligen upplagt
gods jämlikt denna förordning äro att anse såsom förbrutna, därå verkställa beslag.

Beslag skall göras i två vittnens närvaro. Innehavare av vad i beslag tages eller, i
hans frånvaro, hans ombud på stället eller någon av hans husfolk skall tillsägas om beslaget.

56 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förbrytelse mot denna förordning.

19

Finner kontrolltjänsteman överträdelse begången, som bör föranleda till åtal, anmäle
han det för allmän åklagare.

57 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, skola, om tillgång till deras fulla gäldande
brister, förvandlas enligt allmän strafflag.

58 §.

Då skatt jämte böter blivit ådömd enligt denna förordning, må, där tillgång saknas
till skatten eller någon del därav, böterna ej kunna med penningar gäldas, utan skall
den sakfällde i stället undergå motsvarande förvandlingsstraff.

59 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom värdet av redskap och gods,
som ansetts förbrutna, tillfälle med en tredjedel kronan och med två tredjedelar åklagaren.
Finnes särskild angivare, tage han hälften av åklagarens andel. Sådan del tillkomme
dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller, syskon mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost
eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den
tid, de äro i tjänsten.

VI KAP.

Övergångsstadganden.

60 §.

Skulle vid bryggeri, som varit i gång inom tolv månader före utfärdandet av förordningen
den 17 juni 1903 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, en
eller flera av ovan stadgade kontrollföreskrifter icke kunna tillämpas, skall på kontrollstyrelsens
särskilda prövning bero, huruvida det oaktat tillverkning av maltdryck vid sådant
bryggeri får äga rum, samt vilka kontrollåtgärder för sådant fall skola på tillverkarens
bekostnad vidtagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1922, vid vilken tid förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker med däri sedermera
vidtagna ändringar upphör att vara gällande; dock att anmälan om tillämnad maltdryckstillverkning
för det tillverkningsår, som tager sin början den 1 oktober 1922, skall
ske i enlighet med denna förordning.

Böters förvandling.

Böters förvandling
i
visst fall.

Fördelning av
böter m. m.

Undantag
från vissa
kontrollföreskrifter.

Ikraft trädande.

Förslag till förordning angående förbud mot införsel och
försäljning inom riket av exportöl.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Införsel till och försäljning inom riket av exportöl, varmed förstås maltdryck, innehållande
mer än tre och sex tiondels volymprocent alkohol, vare förbjuden; dock må
exportöl införas och försäljas för vetenskapligt och tekniskt ändamål efter av kontrollstyrelsen
erhållet tillstånd.

Beträffande försäljning av exportöl för utförsel ur riket gäller vad därom särskilt
är stadgat.

2 §■

Den, som inom riket obehörigen försäljer exportöl, straffes för olovlig försäljning
som i 74 § av förordningen angående försäljning av rusdrycker stadgas.

1 avseende å införsel av exportöl lände de i 83 § av nyssnämnda förordning meddelade
bestämmelser i tillämpliga delar till efterrättelse.

I övrigt skola vid olovlig försäljning av exportöl 86, 87, 88, 89 §§, 90 § 1 mom.
samt 91, 93 och 94 §§ av samma förordning i tillämpliga delar gälla.

3 §•

Exportöl, som tagits i beslag och dömts förbrutet, skall bevisligen förstöras.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1922.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse i vissa delar
av förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående
försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§, 4 § 4 mom., 9 och 11 §§, 17 § 1, 2 och 3
mom., 19 § 3 mom., 21 § 2 och 3 mom., 22 och 24 §§, 25 § 3 mom., 26 §, 45 § 2
och 3 mom., 56 § 2 mom., 58 och 62 §§, 69 § 1 mom., 71, 73 och 80 §§ skola erhålla
den lydelse, här nedan sägs ävensom att 20 och 23 §§, 28 § 3 mom., 46 §, 54 §
3 mom. och 90 § 3 mom. skola upphöra att gälla.

1 §•

I denna förordning förstås

med spritdrycker: brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, som hålla mer än 22
volymprocent alkohol, ävensom sprit och absolut alkohol; och

med vin: alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av malt och som hålla
mer än 21/*, men ej mer än 22 volymprocent alkohol.

Spritdrycker och vin kallas med en gemensam benämning rusdrycker.

2 §•

Försäljning av rusdrycker med undantag av sådan, som äger rum enligt 3 §, delas
i partihandel och detaljhandel.

Med partihandel förstås sådan handel, som bedrives till återförsäljare i och för deras
rörelse, ävensom försäljning för export. Med detaljhandel förstås all annan försäljning.

Detaljhandel delas i utminutering (försäljning till avhämtning eller försändning på
rekvisition) och utskänkning (försäljning till förtäring på stället).

Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminuteringsstället.
Vid utskänkning må ej tillåtas att något av det sålda från utskänkningsstället
medföres.

Med rättighet till utminutering av spritdrycker följer rätt till utminutering av vin
samt med rätt till utskänkning av spritdrycker rättighet till utskänkning av vin.

4 §•

4. Ej heller må tillstånd till försäljning av rusdrycker meddelas den, som utövar
tillverkning i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri.

22

9 §•

Den, som på kredit utskänker rusdrycker, må därför söka betalning endast om försäljningen
vid något tillfälle sker till myckenhet, för vilken försäljningspriset ej understiger
50 kronor, eller ock försäljningen avser vin åt spisande gäster vid måltid.

H §•

Beträffande införsel och försäljning av maltdrycker innehållande mer än tre och sex
tiondels volymprocent alkohol gäller vad därom särskilt är stadgat.

17 §.

1. Detaljhandel med rusdrycker inom en kommun må med de undantag, som i 18
samt i 21—22 §§ omförmälas, idkas endast av särskilt, inom kommunen uteslutande för
sådan detaljhandel bildat bolag och icke mellan flera bolag fördelas.

2. Rättighet, som i 1 mom. avses, meddelas av Konungens befallningshavande för
ett eller flera, högst 3 kalenderår. Ansökan om erhållande av rättighet skall före mars
månads utgång året innan försäljningen är avsedd att taga sin början av bolag skriftligen
göras hos Konungens befallningshavande med bifogande av intyg om delägarnas
behörighet att idka rörelsen, bolagets stadgar samt regogörelse för hur bolaget ämnar
bedriva sin verksamhet. Denna redogörelse skall innehålla uppgifter om vilka av de i 1§
nämnda slag av rusdrycker försäljningen skall avse, om antal försäljningsställen, dels för
utminutering och dels för utskänkning av spritdrycker och vin, om grunderna för försäljningsställenas
förläggning, om i vilken omfattning utskänkningen är avsedd att äga
rum annorledes än vid måltid åt spisande gäster samt om i vilka fall bolaget ämnar å
annan, på sätt i 25 § 2 mom. stadgas, överlåta rättighet till utskänkning.

3. Över ansökning, som rätteligen skett, skall Konungens befallningshavande omedelbart
efter ansökningstidens utgång inhämta utlåtanden, i Stockholm av stadsfullmäktige
och i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt å landet av kommunalnämnd
och kommunalstämma. Dessa utlåtanden böra innehålla, huruvida och i vilken utsträckning
den sökta rätten till detaljhandel anses böra medgivas, uppgift å det antal försäljningsställen,
som bör få anordnas, dels för utminutering och dels för utskänkning av
spritdrycker och vin, ävensom förslag till de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas
förläggning och rörelsens bedrivande, som anses nödiga. Hava ansökningar inkommit
från flera bolag, skall, om upplåtande av rätt till detaljhandel tillstyrkes, visst
bolag förordas till erhållande av den sökta rättigheten.

19 §.

3. Bolag äger ej vid utminutering hålla mer än ett försäljningspris å en och samma
varusort av rusdrycker, oavsett om större eller mindre myckenhet försäljes. .

Vid utminutering av vin åligger det bolag tillse, att om vin genom sin prisbillighet
i förening med hög alkoholhalt eller av annan anledning uppenbarligen är ägnat att for
allmänheten inträda som ersättning för spritdrycker, utminutering av vin sker med iakttagande
av samma bestämmelser, som gälla för utminutering av spritdrycker.

21 §.

2. Rättighet att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin å andra passagerarfartyg
än som avses i 1 mom. må på ansökning kunna av Konungens befallnings -

23

havande i det län, varest fartygets rederi har sitt säte, tilldelas person, som är behörig
idka utskänkningsrörelse. Sådan utskänkning må endast äga rum till förtäring ombord å
fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast ske till besättningen
och till sådana fartygets passagerare, som i dess restaurationslokal intaga måltid.

3. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin å statens järnvägars
eller enskild, till persontrafik upplåten järnvägs tåg må på framställning av järnvägens
styrelse kunna av Konungens befaliningshavande i det län, varest styrelsen har
sitt säte, meddelas person, som är behörig att idka utskänkningsrörelse.

22 §.

Där i något fall utskänkning av vin tillfälligtvis kan vara av omständigheterna påkallad,
må på därom gjord ansökning Konungens befaliningshavande, sedan stadsfullmäktige
eller kommunalstämma blivit hörda kunna tillsvidare tör kortare tid än år eller för visst
tillfälle, meddela rättighet att vid måltid till spisande gäster utskänka sådan dryck. Har
ansökningen blivit avstyrkt av stadsfullmäktige eller kommunalstämma, må densamma av
Konungens befaliningshavande ej bifallas.

24 §.

Den, som erhållit tillstånd till utsänkning enligt 21 § 2 och 3 mom. eller 22 §, är
skyldig att hos det eller de bolag, Konungens befaliningshavande bestämmer, inköpa alla
för rörelsen erforderliga rusdrycker.

25 §.

3. Överlåtelse av rättighet till utskänkning, som avses i 21—22 §§, vare förbjuden.

26 §.

1- Avlider den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 21 eller 22 § innehar
rättighet till utskänkning, eller försättes han i konkurs, må rörelsen för stärbhusets eller
konkursboets räkning fortsättas, dock icke längre än till dess tre månader förflutit efter
dödstallet eller efter första borgenärssammanträdet i konkursen.

2. 1 fall, som i 1 mom. avses, åligger det stärbhuset eller konkursboet, om de

vilja fortsätta rörelsen, att därom inom en månad efter dödsfallet eller första borgenärssammanträdet
i konkursen göra anmälan hos Konungens befaliningshavande med uppgift
därvid tillika å den person, som antagits till föreståndare för försäljningen. Qöres ej
anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill
lämplig, anses försäljningsrättigheten hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten
gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

45 §.

2. Avhämtning å utminuteringsställe må äga rum endast mot avlämnande av köparens
egenhändigt undertecknade rekvisition och erläggande av kontant betalning. Gäller
inköpet spritdrycker, skall därjämte koparens motbok uppvisas. Avhämtas dryckerna
genom ombud, må som sådant ej begagnas person, till vilken veterligen, enligt vad i
34 § stadgas, rusdrycker ej må utminuteras.

3. Spritdrycker må från utminuteringsställe försändas endast till köpare inom kommun,
där bolaget erhållit rätt till utminutering. Innan sådan försändning sker, skall köparens
motbok hava företetts samt skriftlig rekvisition och betalning för varan erhållits.

24

Vin må från utminuteringsställe försändas endast efter det köparens skriftliga rekvisition
och betalning för varan erhållits, dock att vin må till köpare inom kommunen
i dennes bostad av bolaget avlämnas mot att den skriftliga rekvisitionen och betalningen
därvid erhållas.

56 §.

2. Utskänkning av spritdrycker må begynna tidigast klockan 12 middagen samt utskänkning
av vin tidigast klockan 9 förmiddagen, och må utskänkningen ej fortfara längre
än till klockan 10 eftermiddagen.

Utskänkning av rusdrycker, som äger rum å sön- och helgdagar eller å andra dagar
före klockan 3 eftermiddagen, vare tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

Under högmässogudstjänst vare all utskänkning förbjuden.

58 §.

Om tillstånd erhållits att utskänka endast vin vare det förbjudet att låta spritdrycker
å utskänkningsstället förtäres ävensom att hava spritdrycker förvarade å utskänkningsstället
eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma.

Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära spritdrycker.

62 §.

Ej heller skall vad i 56 och 57 §§ stadgas äga tillämpning å utskänkning, som
avses i 21 §.

69 §.

1. Tillstånd, som meddelats enligt 21 eller 22 § må av Konungens befallningshavande
återkallas, när helst Konungens befallningshavande finner skäl därtill, och skall
återkallelse av tillstånd, som meddelats enligt 22 §, äga rum, då i stad stadsfullmäktige
och på landet kommunalstämma det påyrka.

71 §•

Därest av detaljhandel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits, oordningar
föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel idkas, osedlighet bedrives och
sådant fortfar, oaktat skedd erinran från polismyndighet i stad samt kronobetjänt eller
kommunalnämnd ä landet, må i stad magistraten och på landet kommunalnämnden förbjuda
försäljningens fortsatta bedrivande. Beslutet därom gånge genast i verkställighet,
men skall, vid äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom åtta dagar underställas
prövning av Konungens befallningshavande, som, därest tillståndet, enligt vad i detta kapitel
sägs, ej finnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa förbudet eller ock upphäva
detsamma. .....

1 Stockholm tillkommer det i fall, som i detta mom. sägs, överstathallarambetet
att meddela förbud, varom där förmäles.

73 §.

Återkallelse av meddelat tillstånd samt förbud mot försäljning, varom ovan sägs,
skola delgivas rörelsens innehavare eller i hans frånvaro den, som besörjer försäljningen.
Därest försäljningen grundar sig på särskilt tillstånd, skall underrättelse om

återkallelse och förbud lämnas dem, som enligt 28 § 2 mom. skola erhålla meddelande
om beviljat tillstånd, dock att underrättelse om förbud ej skall meddelas kontrollstyrelsen.

80 §.

Dömes den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 21 eller 22 § äger rätt till
utskänkning av rusdrycker, till ansvar efter 77 eller 79 §, och har han förut undergått
bestraffning för förbrytelse, varom sägs i någon av dessa §§, skall han tillika förklaras
sin rätt till försäljning förlustig.

Lag samma vare, om sådan rättighet avser utskänkning av endast vin eller öl och
rättighetsinnehavaren dömes till ansvar för olovlig försäljning av spritdrycker.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1922.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 7 och 12 §§
förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående
försäljning av pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 7 och 12 §§ i förordningen den 11 juli 1919 angående
försäljning av pilsnerdricka skola erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

Utan särskilt tillstånd må försäljning till avhämtning av pilsnerdricka utövas av:

a) den, som i föreskriven ordning förvärvat behörighet att till avsalu tillverka pilsnerdricka,
å tillverkningsstället; . .

b) den, som äger rätt till utminutering av spritdrycker eller vin, a försäljningsstället;
samt . ,, . . . .

c) den, som enligt 13 § är berättigad att utova utskankmng av pilsnerdricka, a ut skänkningsstället.

12 §.

Utan särskilt tillstånd må utskänkning av pilsnerdricka utövas av:

a) den, som äger rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin, dock endast dar
sådan utskänkning bedrives;

b) gästgivare, dock endast till resande i samband med servering av mat; samt

c) den, som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet
bord, dock endast vid måltider till gäster, med vilka avtal om bespisning träffats för en
tid av minst en vecka.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1922.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2, 3 och
11 §§ i förordningen den 9 juni 1905 (n:r 36 s. 22)
angående försäljning av tillagade, alkoholfria
drycker samt svagdricka.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 11 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka skola, 3 § i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Den, som äger rätt till utskänkning av spritdrycker, vin eller pilsnerdricka, vare
jämväl berättigad att til! förtäring på stället försälja (utskänka) tillagade, alkoholfria
drycker samt svagdricka.

3 §.

1. Vill någon-------ombytes.

2. Bevis, som i 1 mom. omförmäles, må ej meddelas den, som veterligen jämlikt
8 § 1 eller 2 mom. står under förbud att utskänka drycker, varom i denna förordning
är fråga, eller genom gällande beslut, som ej avser allenast visst tillfälle, förbjudits att
försälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka, ej heller den, om vilken är veterligt, att
honom meddelat tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka återkallats,
eller att han dömts förlustig rätt till försäljning av sådana drycker eller drycker, som
avses i denna förordning.

3. Vill någon, efter det honom meddelat, av Kungl. Maj:ts befallningshavande
fastställt eller omedelbarligen stadgat förbud att utskänka drycker, som avses i denna
förordning, eller att sälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka upphört att gälla, eller,
efter det honom meddelat tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka återkallats,
bedriva rörelse, varom i 1 mom. förmäles, har Kungl. Maj:ts befallningshavande
på ansökan, åtföljd av uppgift om stället, där rörelsen är avsedd att bedrivas, att efter
magistratens eller kommunalnämndens hörande pröva, huruvida tillstånd därtill må medgivas
eller icke.

Detsamma---------omförmäles.

I Stockholm--------— tillämpning.

28
4. Inom---- 5. Har-----	----— tillstånd. It §•

Varder någon, vilken efter anmälan eller tillstånd idkar utskänkning, som avses j
3 §, dömd till ansvar för olovlig försäljning av spritdrycker, vin eller pilsnerdricka, då
må han ock, på yrkande av vederbörande allmän åklagare, dömas förlustig sin nämnda
utskänkningsrätt, i fall omständigheterna finnas böra därtill föranleda.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1922.

I. KAP.

Inledning.

Sedan mer än ett halvsekel har inom vårt land ett lagstiftningsarbete pågått i syfte
dels att bekämpa de vådor, en fri konsumtion av starka maltdrycker innebär för nykterhetstillståndet,
dels att avvinna maltdrycksförsäljningen ökade inkomster för staten,
varvid det ej varit lätt att alltid särhålla de till grund för lagstiftningen liggande nykterhetsbefrämjande
och statsekonomiska motiven. T korthet må erinras om följande.

Redan genom förordningen den 7 december 1866 infördes koncessionstvång för försäljning
till förtäring på stället av Öl. Tid efter annan skärptes bestämmelserna angående
ölförsäljningen, till dess att enhetliga, för hela riket gällande bestämmelser rörande
all försäljning av öl utfärdades i och med förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av vin och öl. Några år dessförinnan hade tillverkningen av maltdrycker reglerats
genom förordningen den 17 juni 1903 angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker, vilken förordning trädde i kraft den 1 oktober 1903.

Bakom 1903 års maltdryckstillverkningsförordning låg ett under ett kvarts sekel,
visserligen med mellanrum, fortsatt utredningsarbete. Det första förslaget till en förordning
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker framlades den 30 juni
1881 av den år 1877 tillsatta kommittén för överseende av gällande brännvinslagstiftning.
Förslaget innebar, att bryggerinäringen skulle ställas under särskild kontroll samt
att för all tillverkning av maltdrycker till avsalu skulle erläggas en tillverkningsskatt i
förhållande till vikten torkat eller rostat malt, som användes vid tillverkningen, efter 4
öre för varje kilogram. Vikten av maltet skulle bestämmas förmedelst en självregistrerande
vågapparat. Kontrollen skulle under överinseende av byrån för kontrollen å tillverkningsavgifter
och under tillsyn av överkontrollörer utövas av edsvurna kontrollörer
och assistenter. Anmälan om driftens påbörjande skulle ske hos länsstyrelse och om
företagande av brygd hos vederbörande kontrollör. — Tio år senare — 1891 — framlade
en samma år tillsatt kommitté ett förslag till förordning angående beskattning av
maltdrycker, och avsåg detta förslag, att vid tillverkning av ifrågavarande drycker skulle
erläggas en tillverkningsskatt av 10 öre för varje kilogram torkat, rostat eller bränt
malt, som användes för tillverkningen. Förslaget var i sina huvudgrunder detsamma
som 1881 års förslag med väsentligen sådana förändringar, som påkallats av vunnen
erfarenhet vid tillämpandet av maltdrycksbeskattningen i främmande länder. Redan 1892
framlade emellertid 1891 års kommitté i enlighet med direktiv av Kungl. Maj:t ett nytt
förslag, enligt vilket svagdricka, varmed då förstods sådan maltdryck, vars stamvört ej
hade högre extrakthalt än 5 %, undantogs från beskattningen. Och har alltsedan dess i
utrednings- och lagstiftningsarbetet den principen följts, att de svagaste, ur nykterhetssynpunkt
ofarligaste maltdryckerna skulle beredas en i försäljningsavseende friare och i
beskattningsavseende gynnad undantagsställning. Ej heller 1892 års kommittéförslag

30

ledde till någon lagstiftning i ämnet. År 1902 tillsattes ånyo en kommitté för avgivande
av förslag till maltdrycksbeskattning, och avgav kommittén sitt betänkande den 15
oktober 1902. Enligt det till sagda betänkande fogade förslaget skulle, liksom enligt
de föregående, skatten utgå per kilogram avverkat malt. En differentiering i skattebeloppen
för olika bryggerier föreslogs emellertid, så att för de första avverkade 50,000
kg. maltskatt skulle utgå med 14 öre för kilogram och för de nästa 50,000 kg. med
16 öre för kilogram samt för all övrig maltavverkning med 18 öre för kilogram. Frihet
från skatt skulle åtnjutas vid bryggeri, där på grund av tillståndsbevis under tillverkningsåret
endast svagdricka tillverkades. Med svagdricka förstods i förslaget varje maltdryck,
som icke innehölle mer än två volymprocent alkohol och som vore inbrygd med en
stamvört, vilkens extrakthalt icke överstege 5 %.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har under hela den tid, frågan om en
maltdrycksbeskattning förelegat till behandling, skatten föreslagits skola utgå på mängden
avverkat malt. Jämväl har, sedan frågan om skattefrihet för svagdricka uppkom,
gränsen mellan svagdrickat och övriga drycker angivits antingen enbart genom extrakthalten
eller genom en kombination av extrakt- och alkoholhalten. I en till 1902 års
kommittébetänkande fogad reservation intogo emellertid två medlemmar av kommittén
en ståndpunkt, som i viss män kan sägas innebära ett brytande utav principen, att skillnaden
mellan olika slags maltdrycker väsentligen angives genom extrakthalten. De föreslogo
nämligen, att under svagdricka skulle inbegripas varje maltdryck, som ej innehölle
mer än två volymprocent alkohol, såväl den, som vore inbrygd med en stamvört, vilkens
extrakthalt icke överstege 5 %, som ock den, vilkens extrakthalt överstege denna
gräns, men vilken undergått sådan särskild behandling, att den under inga förhållanden
kunde uppnå högre alkohoihalt än två volymprocent.

Den nyssnämnda kommittéutredningen av år 1902 föranledde framläggandet av en
proposition i ämnet till 1903 års riksdag, vilken med vissa förändringar antogs av riksdagen.
Den i anslutning härtill utfärdade förordningen av år 1903 liksom de följande
förordningarna av 1907 och 1909 följa fullständigt de riktlinjer, som i de förberedande
utredningarna angivits. Till grund för beskattningen har sålunda legat den mängd malt,
som vid bryggeri avverkats. Vidare har gränsen mellan alkoholsvaga och med hänsyn
härtill skattefria maltdrycker ä ena sidan samt alkoholstarkare och därför beskattade
maltdrycker å den andra angivits genom en kombination av extrakt- och alkoholhalten,
varvid emellertid den rättsligt betydelsefullaste faktorn, enligt vad ett prejudikat i högsta
domstolen synes utvisa (Kungl. Maj:ts utslag den 21 september 1914), otvivelaktigt utgöres
av bestämmelsen om extrakthalten.

Utom syftet att skaffa staten ökade inkomster genom maltdrycksbeskattningen torde
ett motiv till densamma även ha varit önskan att inskränka konsumtionen av de starkare
maltdryckerna. Huruvida detta syfte i någon högre grad blivit realiserat, låter sig
svårligen med ledning av de föreliggande uppgifterna om maltförbrukningen bedömas.
Efter införande av 1903 års maltdryckstillverkningsförordning har visserligen en nedgång
— under vissa år ganska betydlig — ägt rum, men bland orsakerna härtill torde såväl
1905 års, vissa restriktioner innebärande, försäljningsförordning som framför allt lågkonjunkturen
under vissa år spela en betydlig roll. 1 varje fall förmärktes en icke obetydlig
stegring i maltdrycksförbrukningen under åren 1914—1916, och torde denna

31

stegring väsentligen sammanhänga med de ekonomiska förhållandena under de första
krigsåren.

På grund av de i viss grad svikna förväntningarna på 1905 års försäljningsförordning
i avseende å bekämpandet av ölet såsom rusdryck framfördes under det följande
decenniet allt mer energiska krav på ingripande åtgärder gent emot förbrukningen av
de starkare maltdryckerna. 1 det förslag, som i början av 1914 framlades av den år
1911 tillsatta nykterhetskommittén, gavs i överensstämmelse härmed uttryck åt den uppfattningen,
att man genom stränga försäljningsbestämmelser borde söka förekomma de
skadliga verkningar, som förbrukningen av starkare maltdrycker medförde för ordning
och nykterhet. Enligt nykterhetskommitténs förslag jämställdes nämligen principiellt
försäljning av Öl, varmed förstods alla drycker, som icke voro hänförliga till svagdricka,
med försäljningen av spritdrycker och vin. Försäljningen av öl lades därför under bolagssystem,
och utminuteringen av öl finge endast äga rum genom motbok.

Redan inom nykterhetskommittén hade emellertid röster höjts för en klyvning av de
starkare maltdryckerna i två slag. De mellanstarka dryckerna (pilsner-, iskällar- och lagerdricka)
skulle enligt denna uppfattning få säljas under väsentligen samma relativt fria bestämmelser,
som enligt 1905 års försäljningsförordning gällde beträffande öl, och blott
de starkare maltdryckerna (pilsner, lageröl samt porter) skulle jämställas med spritdrycker
och vin och underkastas de för dessa drycker gällande mer restriktivt verkande
bestämmelserna. Denna tanke på en uppdelning av de starkare maltdryckerna i två
grupper upptogs i den proposition, som Kungl. Maj:t i anledning av nykterhetskommitténs
förslag avgav till 1914 års senare riksdag. Till grund för ifrågavarande förslag
låg en av professor T. Thunberg och disponent Sven Sandwall verkställd utredning, vilken
finnes återgiven dels bland bilagorna till nyssnämnda proposition, dels ock i det år
1918 avgivna betänkandet med förslag till förordning angående försäljning av pilsner
m. m. Enligt vad chefen för finansdepartementet anförde till protokollet över finansärenden
den 24 juli 1914, då den ovan nämnda propositionen avgavs, syntes utredningarna
giva vid handen, att bestämda skäl talade för beredande av en friare ställning åt
de lättare skattepliktiga maltdryckerna än åt det egentliga ölet, och han framhöll, att,
om man därigenom kunde vinna, att konsumtionen i någon högre grad leddes över till
dessa drycker från andra, ur nykterhetssynpunkt icke lika oskadliga, man skulle hava
löst en viktig uppgift vid lagstiftningen om de alkoholhaltiga dryckerna. Gränsen mellan
de lättare maltdryckerna och det egentliga ölet bestämdes genom en kombination
av extrakt- och alkoholhalten, liksom tidigare gränsen mellan svagdricka och skattepliktiga
maltdrycker bestämts genom en dylik kombination. Ifrån herr Sandwalls sida hade
visserligen föreslagits, dels att gränsen mellan de lagrade drickorna och det egentliga
ölet skulle bestämmas enbart genom extrakthalten, dels ock att denna gräns skulle dragas
vid en ursprunglig extrakthalt av 10 %, men denna tanke rönte ej anslutning från
departementschefens sida. I enlighet med herr Thunbergs förslag sattes den övre alkoholgränsen
för de lättare maltdryckerna vid 3,6 volymprocent och ifrågavarande dryckers
ursprungliga extrakthalt finge icke överstiga 9,5 %.

Enligt det till Kungl. Maj:ts proposition nr 242 vid 1914 års senare riksdag fogade
förslaget skulle de lagrade drickorna i försäljningshänseende väsentligen jämställas med
svagdricka. För utskänkning av lagrat dricka liksom för utskänkning av svagdricka
skulle i regel endast erfordras anmälan, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan
stad hos magistraten och på landet hos länsmannen. Förslaget förföll emellertid på
grund av kamrarnas skiljaktiga beslut. Jämväl förföll ett av bevillningsutskottet framlagt
sammanjämkningsförslag, enligt vilket lagrat dricka skulle undantagas från de för

32

rusdrycksförsäljning föreslagna strängare bestämmelserna samt försäljningen därav i stället
äga rum enligt den i 1905 års förordning angående försäljning av Öl stadgade ordning,
intill dess särskilda bestämmelser härutinnan bleve antagna.

En likartad utgång erhöll frågan om försäljning av lagrat dricka jämväl vid 1915
och 1916 års riksdagar, och det var först i samband med rusdrycksförsäljningsförordningens
antagande år 1917, som den ännu gällande klassifikationen av maltdrycker i öl,
pilsnerdricka (lagrat dricka) och svagdricka infördes. Beträffande Öl skulle principiellt
samma bestämmelser gälla som beträffande försäljningen av spritdrycker och vin. Beträfande
försäljningen av pilsnerdricka skulle åter tillsvidare gälla bestämmelserna i 1905
års vin- och ölförsäljningsförordning, intill dess särskilda bestämmelser hunnit att bliva
antagna. Beträffande försäljningen av svagdricka skulle slutligen 1905 års förordning
angående försäljning av alkoholfria drycker samt svagdricka vara gällande. I detta
sammanhang mä allenast i största korthet erinras därom, att frågan om en särskild
förordning angående försäljning av pilsnerdricka företogs till utredning av särskilda, inom
finansdepartementet tillkallade sakkunnige, vilka i ett den 22 mars 1918 avgivet betänkande
framlade förslag i ämnet. I anledning härav avgav Kungl. Maj:t till 1918 års
riksdag proposition med förslag till förordning angående försäljning av pilsner. På
grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan om denna lagstiftning
vid nämnda riksdag. Till 1919 års riksdag framlade emellertid Kungl. Maj:t ånyo förslag,
vilket med vissa ändringar antogs av riksdagen. Den nu gällande förordningen angående
försäljning av pilsnerdricka, ävensom den nuvarande indelningen av maltdrycker i tre
särskilda .klasser med hänsyn till försäljningen grunda sig sålunda på sistnämnda riksdags
beslut.

De egenartade förhållandena under kristiden medförde en betydande förändring
fråga om tillverkningen av maltdrycker. Tidigare hade tillverkningen av maltdrycker
väsentligen utgjorts av dels starkare maltdrycker (lageröl, pilsneröl och porter), dels
svagdricka, under det att de halvstarka maltdryckerna (pilsnerdricka) representerade en
ganska obetydlig bråkdel. Med hänsyn till nödvändigheten att hushålla med brödsädestillgången
under kristiden infördes ransonering av malt, i följd varav extrakthalten i
maltdryckerna nedsattes. De alkoholstarkare maltdryckerna ersattes successivt med alkoholsvagare
maltdrycker, i början särskilt pilsnerdricka. Till slut sänktes deras maltstyrka
så, att de fingo karaktären av svagdricka, vilket var fallet under kristidens slut, 1918 och
början av 1919. Vid den tidpunkt, då tillgången på malt åter blev större och det därigenom
blev möjligt för bryggerierna att tillverka extraktrikare typer, hade 1917 års
rusdrycksförsäljningsförordning trätt i kraft, och de strängare försäljningsbestämmelserna
skulle alltså tillämpas vid en eventuell försäljning av egentligt (starkt) Öl. Redan vid
1919 års riksdag framfördes emellertid tanken att tillverkning av starkare maltdrycker
skulle förbjudas. I två likalydande, inom bägge kamrarna väckta motioner (I: 60, II: 224)
hemställdes, att riksdagen för sin del måtte besluta sådana ändringar i gällande förordning
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, att maltdrycker, som innehölle
mer än 2 V4 volymprocent alkohol och vore inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt
överstege 6 % från och med den 1 oktober 1919 icke skulle inom riket få tillverkas,
ävensom att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande för riksdagen av sådana ändringar i gällande författningar, att försäljningen
inom och införseln till riket av nyssnämnda maltdrycker förbjödes. I avvaktan på definitivt

33

beslut föreslogs, att riksdagen för sin del måtte antaga ett till motionerna fogat förslag
till förordning angående förbud mot tillverkning av vissa maltdrycker. Till stöd för
motionerna anfördes bland annat, att bland de lärdomar, kristiden givit i avseende på
alkoholfrågan, hörde de goda följderna av omläggningen i maltdryckskonsumtionen på
grund av den minskade korntilldelningen säkerligen till de viktigaste. Motionärerna
erinrade om, att tillverkningen praktiskt sett inskränkts till svagdricka samt att i Tyskland
en liknande utveckling gjort sig gällande. Emellertid hade detta varken verkat ruinerande
för bryggeriindustrien eller av allmänheten mottagits med allmännare motvilja. Från
nykterhetssynpunkt fanns det visserligen icke någon anledning att vända sig mot en högre
extrakthalt hos maltdryckerna, annat än för såvitt den medförde högre alkoholhalt. I
Danmark hade det visat sig möjligt att genom pasteurisering förena högre extrakthalt
med låg alkoholhalt. Då emellertid från den svenska bryggerinäringens representanter
denna metod avvisats, hade motionärerna ansett nödvändigt att knyta sitt förslag till en
övre gräns för extrakthalten. Allmänheten hade hunnit vänja sig vid de alkoholsvagare
dryckerna, som kristiden framkallat och funnit sig väl därav. Läkarne hade konstaterat
en nedgång i de typiska sjukdomar, som regelbundet framkallades av riklig tillgång till
starköl och annat överflöd. Bryggerinäringen hade samtidigt obehindrat kunnat fortgå
utan väsentlig minskning i vare sig sysselsatt arbetskraft eller vinst. Linder erinran om
att det gamla ölet, sådant det var känt före kristiden, varit den för stora folklager mest
förföriska rusdrycken, framhölls, att då kristiden med dess nedsättning av alkoholhaiten
här hade verkat ytterst välgörande, det skulle vara beklagligt, om det gamla missförhållandet
skulle på nytt få innästla sig. Motionärerna betonade till sist, att ölet som
beskattningsobjekt icke hade någon större betydelse för staten, ett förhållande, som i
hög grad underlättat en rationell lösning av maltdrycksfrågan.

1 sitt över motionerna avgivna utlåtande anförde utskottet, att det hyste starka
betänkligheter mot förslaget, vilket innebure ett frångående av den vid 1917 års riksdag
i sammanjämkningen uttryckta ståndpunkten, att pilsnerdricka icke skulle betraktas såsom
rusdryck i rusdrycksförsäljningsförordningens mening. Enligt utskottets förmenande saknade
förslaget jämväl väsentlig betydelse ur nykterhetssynpunkt. För de starkare maltdryckernas
vidkommande vore det att antaga, att den försäljningskontroll, varom stadgades
i rusdrycksförsäljningsförordningen, skulle visa sig effektiv. 1 fråga om de mellanstarka
maltdryckerna av pilsnerdrickats typ skulle väl avvägda försäljningsbestämmelser komma
att visa sig vara icke blott betryggande ur nykterhetssynpunkt utan även ägnade att leda
en betydande del av konsumtionen från de starkare maltdryckerna. Utskottet framhöll
till sist, att ett bifall till motionärernas förslag säkerligen skulle framkalla ersättningsanspråk
av betydande omfattning från bryggeriernas sida. 1 en till bevillningsutskottets
utlåtande fogad reservation yrkades bifall till motionärernas förslag, och framhölls i
reservationen i huvudsak samma synpunkter som av motionärerna. Bevillningsutskottets
avstyrkande hemställan bifölls av första kammaren med 71 röster mot 22 och i andra
kammaren med 95 mot 77.

Under år 1919 påbörjades ånyo tillverkningen av pilsnerdricka, under det att tillverkningen
av öl fortfarande var inställd. Spridda röster började emellertid höjas jämväl
för återupptagande av denna tillverkning. Samtidigt framkom emellertid tanken på att
införa förbud mot försäljningen av starköl. I dylikt syfte väcktes vid 1920 års riksdag
två likalydande motioner i bägge kamrarna (1: 163, 11:238). 1 dessa hemställdes
om en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande för riksdagen
av förslag till sådana stadganden rörande tillverkning och import av maltdrycker,
att dylika drycker med över 3,e volymprocents alkoholhalt icke finge inom landet till5 -

34

verkas eller hit importeras. Vidare hemställde motionärerna, att riksdagen måtte för sin
del förklara Kungl. Maj:t berättigad att, under tiden till dess definitiv lagstiftning i ämnet
kunde vara godkänd och utfärdad, genom kung!, kungörelse eller på annat sätt provisoriskt
reglera tillverkningen och importen av maltdrycker därhän, att dylika drycker med över
3,6 volymprocents alkoholstyrka icke under samma tid finge hit införas eller här tillverkas.
Till stöd för sitt förslag framhöllo motionärerna, att alla skäl talade för att
lagstiftningen borde resa hinder mot ett upptagande av öltrafiken i dess tidigare omfattning.
Motionärerna erinrade, att tillverkning och import av öl praktiskt taget sedan ett
par år tillbaka icke förekommit i Sverige, att ölet visat sig kunna utan olägenheter
ersättas av de svagare maltdryckerna, att bryggerinäringen existerat och i regel lämnat
god vinst även under den tid, tillverkningen av starkare maltdrycker varit inställd, samt
att med konsumtion av öl i berusningssyfte förbundet fylleri jämte alla dess följdföreteelser
så gott som fullständigt upphört till fromma för lugnet och ordningen, i synnerhet
på vissa orter å landsbygden. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 38) tillstyrkte
bevillningsutskottet verkställande av en utredning i ämnet. Utredningen borde enligt
utskottets mening avse att undersöka, huruvida och under vilka förutsättningar den ur
nykterhetssynpunkt särskilt för landsbygdens del avsevärda förmånen, som vunnits därigenom,
att på grund av särskilda förhållanden de starkare, som berusningsmedel användbara
maltdryckerna icke funnits tillgängliga, skulle kunna bevaras åt framtiden. Däremot
saknades det enligt utskottets mening anledning att ifrågasätta indragning av sådan tillverkning
av alkoholstarkare maltdrycker, som bedreves uteslutande för export. Den
utredning, som utskottet sålunda förordade, borde taga hänsyn jämväl till de handelspolitiska
följder, som importförbud beträffande ifrågavarande slag av maltdrycker kunde
medföra. Den borde vidare inriktas på att söka tekniskt utröna, huruvida en, trots lag
alkoholhalt, smakligare, hållbarare och som måltidsdryck mera användbar maltdryck än
det nu förekommande pilsnerdrickat kunde frambringas, till äventyrs genom att öka
malthalten. Då utskottet hade sig bekant, att åtminstone ett bryggeri i landet vore
inrett för tillverkning uteslutande av viss alkoholstarkare maltdryck, borde utredningen
även omfatta frågan, huruvida och i vad mån någon ersättning kunde vara påkallad i
händelse förbud mot försäljning av starkare maltdrycker komme att meddelas. Utskottet
fann sig däremot förhindrat att tillstyrka motionärernas hemställan, i vad den avsåge
omedelbart förbud mot tillverkning av starkare maltdrycker. Utskottet hemställde, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en
allsidig utredning av frågan, huruvida och under vilka förutsättningar förbud mot försäljning
inom riket av maltdrycker, vilka innehölle mera än 3,6 volymprocent alkohol,
måtte kunna stadgas, ävensom snarast möjligt förelägga riksdagen det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. — 1 en till utlåtandet fogad reservation yrkade en utskottets
ledamot avslag såväl på utskottets hemställan som på motionerna. Utskottets hemställan
bifölls i första kammaren med 50 röster mot 40 och i andra kammaren utan
votering. 1 skrivelse nr 319 den 2 juli 1920 anhöll riksdagen om den ifrågasatta utredningen.

Den ifrågavarande riksdagsskrivelsen föredrogs i statsrådet den 15 oktober 1920,
och erinrade departementschefen därvid till en början om den förevarande utvecklingen
i fråga om maltdryckstillverkningen samt den förskjutning, som ägt rum i riktning mot
de alkoholsvagare skattepliktiga maltdryckerna. Departementschefen fortsatte därefter:

»Sannolikt skulle emellertid denna förskjutning varken hava ägt rum så snabbt eller nått en
sådan omfattning som nu skett, om icke de av kristiden nödvändiga tillverkningsinskränkningarna

35

medverkat. På grund av bristen på malt nödgades bryggerierna under kristiden tillverka synnerligen
extraktfattiga och alkoholsvaga drycker. När malttillgången sedan under loppet av år 1919 blev
bättre, hava bryggerierna visserligen förstärkt extrakthalten, men de hava icke inbryggt maltdrycker
med högre extrakthalt än den för maltdrycker av klass II (pilsnerdricka) högst medgivna extrakthalten.
I följd härav ligger tillverkningen av maltdrycker av klass III fullständigt nere.

Allmänheten synes också synnerligen väl hava funnit sig tillrätta med maltdrycker av pilsnerdrickats
typ. Då tillverkningen av nuvarande typ av pilsnerdricka under år 1919 upptogs, torde den
härigenom vunna smakförbättringen av maltdryckerna i jämförelse med dem, som under kristiden
tillverkades, hava tillfredsställt en stor del av maltdryckskonsumenterna.

Det var inför denna faktiska utveckling av maltdryckstillverkningen och maltdryckskonsumtionen,
som den tanken uppkom, att tillverkningen av starkare maltdrycker än pilsnerdricka borde
förbjudas. Ehuruväl ett dylikt förbud kunde synas mindre behövligt ur den synpunkten, att tillverkningen
faktiskt var inskränkt till pilsnerdricka och svagdricka, ansågs förbudet påkallat därför,
att man kunde befara, att de skattepliktiga bryggerierna möjligen övergingo till tillverkning av starkare
maltdrycker på grund av konkurrensskäl. Dels kunde nämligen en import av starka maltdrycker komma
till stånd, dels kunde ock något eller några av de svenska bryggerierna, särskilt porterbryggerierna,
väntas under år 1920 påbörja tillverkning av maltdrycker av klass III. Vad först importen av
starkare maltdrycker _beträffar, är denna enligt bestämmelserna i rusdrycksförsäljningsförordningen
allenast medgiven för rusdrycksförsäljningsbolag samt innehavare av rättigheter till partihandel med
rusdrycker, som därtill erhållit tillstånd av kontrollstyrelsen. Ehuruväl åtskilliga ansökningar gjorts
hos kontrollstyrelsen om rätt att driva partihandel enbart med öl, har styrelsen avslagit samtliga ansökningar;
endast åt aktiebolaget Vin- och spritcentralen samt dotterbolag hava i samband med erhållen
partihandelsrättighet för alkoholstarkare rusdrycker dylika rättigheter medgivits. Såvitt nu kan
bedömas, har importen av maltdrycker av klass III varit av synnerligen ringa omfattning, och endast
i några få undantagsfall hava rusdrycksförsäljningsbolagen och partihandlarna medverkat till en dylik
import.

Utsikterna till att tillverkningen av öl skulle påbörjas inom landet hava däremot varit betydligt
större. Detta beror därpå, att det i Göteborg belägna porterbryggeriet Carnegie & C:o varit så
inrättat, att det för att erhålla avsett ekonomiskt utbyte av tillverkningen varit hänvisat att övergå
till tillverkning av porter. Gång efter annan har det också meddelats kontroljstyrelsen från aktiebolaget
Göteborgssystemet i Göteborg, att firman hade för avsikt att påbörja tillverkning av porter
av klass III, och väntade man, att dylik porter skulle utsläppas i handeln från och med den 1 oktober
1920. Hade detta ägt rum, skulle övriga bryggerier av konkurrensskäl sett sig nödsakade att
påbörja tillverkning av lager- och pilsneröl. Sedan emellertid aktiebolaget Carnegie & C:o numera
inköpts av aktiebolaget Vin- och spritcentralen, som förklarat sig icke skola övergå till tillverkning
av porter av klass III för inhemsk förbrukning, så länge övriga bryggerier underlåta att tillverka
maltdrycker av klass III, torde för tillfället faran av att tillverkning av starkare maltdrycker påbörjas
vara undanröjd.»

Departementschefen redogjorde därefter för frågans behandling vid 1920 års riksdag
och framhöll därefter följande:

»Den av riksdagen begärda utredningen är av ganska omfattande natur. Ett genomförande
av förbud mot tillverkning och import av starkare maltdrycker innebär betydande förändringar i
maltdryckstillverkningsförordningen ävensom en del av berörda förbud föranledda ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen
och i åtskilliga andra författningar, som äga samband med nyssnämnda
två förordningar. Därest utredningen av frågan, huruvida det icke tekniskt skulle låta sig göra att

36

ernå en maltstarkare och mera hållbar måltidsdryck än det nuvarande pilsnerdrickat utan att därmed
överskrida den alkoholhalt, som nu särskiljer pilsnerdricka från det starkare ölet, visar, att dylik
förändring är möjlig och lämplig, kommer den att draga med sig konsekvenser i fråga om det nuvarande
beskattningssystemet, vilket är grundat på råmaterialet.

Genom den begärda utredningen böra i första hand fastställas de olägenheter, som skulle
inträda genom ett lössläppande av tillverkningen och därmed av försäljningen av det starkare ölet.
Bland dessa olägenheter må framhållas, att rusdrycksförsäljningsbolagen näppeligen för närvarande
kunna övertaga någon större försäljning av öl, enär de särskilt i avseende å lokaler till följd avnuvarande
bostadsbrist redan på många håll hava svårigheter att ombesörja tillhandahållandet av
spritdrycker och vin. Försäljningen av Öl förutsätter nämligen betydande lokalutrymmen och ett
större antal försäljningsställen. Jämväl i kontrollhänseende skulle ölförsäljningen komma att tillskynda
bolagen svårigheter, vilka icke kunde förutses vid den tidpunkt, då den nuvarande rusdrycksförsäljningsförordningen
antogs.

Därest utredningen giver vid handen, att tillverkningen och försäljningen av de starkare maltdryckerna
böra förbjudas, bör undersökningen inriktas på den förut berörda frågan om möjligheterna
att förbättra det nuvarande pilsnerdrickats smak och hållbarhet. 1 detta avseende äro redan tidigare
i samband med framläggandet av proposition n:r 242 till 1914 års senare riksdag vissa utredningar
verkställda av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga. Enligt vad som inhämtats av de
till sagda proposition fogade bilagor (sid. 195—196) har professor T. Thunberg uttalat sig för att extraktrika
maltdrycker med en alkoholhalt under svagdricksgränsen i försäljningshänseende jämställdes
med svagdricka. Utan att närmare ingå på den till grund för sagda förslag liggande motiveringen
torde man kunna göra gällande, att det från teknisk synpunkt icke är uteslutet att kunna förverkliga
det ovan angivna önskemålet att skapa en extraktrikare dryck av pilsnerdrickats alkoholhalt. Såsom
Förut antytts, förutsätter detta emellertid, att skillnaden mellan olika drycker fastställes, icke såsom
för närvarande efter en kombinerad alkohol- och extraktgräns, utan enbart efter en alkoholgräns.
Detta återigen torde förutsätta en fullständig omläggning av det nuvarande beskattningsväsendet och
kontrollförfarandet. Ej heller en dylik omläggning torde emellertid stöta på några oöverstigliga svårigheter,
ehuru ett fastställande enbart av en alkoholgräns mellan olika slag av maltdrycker tidigare
väckt betänkligheter hos bryggeritekniskt sakkunniga i vårt land. I våra grannländer Danmark och
Norge är sålunda maltdryckslagstiftningen numera så utformad, att enbart alhoholhalten utgör gränsen
mellan olika slag av maltdrycker. Vid utredningen förtjänar därför att tagas under beaktande, huruvida
icke en motsvarande förändring skulle kunna genomföras för Sveriges vidkommande.

Då utredningarna sålunda kunna föranleda vittutseende förändringar av gällande maltdryckstillverkningslagstiftning,
torde jämväl undersökas, huruvida icke i andra avseenden gällande bestämmelser
om maltdryckstillverkningen böra på grund av vunnen erfarenhet förändras. Beträffande
svagdrickstillverkningen har sålunda från svagdrickstillverkarna gjorts gällande, att densamma numera
så undanträngts, att svagdrickstillverkarna hotas av ekonomisk ruin. Genom gällande bestämmelser
äro de nämligen förhindrade att övergå till tillverkning av andra maltdrycker utan KungL
Maj:ts tillstånd. Svagdricksbrvggarnas framställningar syfta till att dessa bryggerier skola få övergå
till skattepliktig tillverkning. Givetvis måste sagda framställningar grundligt övervägas med hänsyn
till deras konsekvenser ur olika synpunkter, icke minst med hänsyn till kontrollen. I samband
med reviderandet av maltdryckslagstiftningen torde jämväl nyss berörda frågor upptagas till övervägande.

De ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen, som skulle pakallas av en inskränkning av
maltdryckstillverkningen till drycker med högst 3,G volymprocent alkohol, bliva mindre genomgri -

37

pande. Därvid torde ur förordningen allenast böra avlägsnas de stadganden, som hava avseende på
försäljning av maltdrycker av klass III.

De nu av mig ifrågasatta utredningarna, som torde böra komma till skyndsamt utförande, äro
emellertid av omfattande natur, varför särskilda sakkunniga torde böra för ändamålet tillkallas inom
finansdepartementet.»

38

KAPITEL II.

Följderna ur olika synpunkter av ett återupptagande av starkölförsäijningen

resp. ett starkölsförbud.

Beträffande de olägenheter ur nykterhetssynpunkt, som äro förenade med en friare
försäljning till allmänheten av maltdrycker av starkölets typ, sådan den ägde rum före
antagandet av 1917 års förordning, torde de sakkunnige icke behöva ingå på någon
redogörelse. Erfarenheterna från den tid, då starköl tillhandahölls, utvisa, att förtärande
därav medförde talrika fall av berusning. Ölet användes åtminstone inom vissa samhällsklasser
som berusningsmedel, låt vara att det samtidigt hade en mycket stor lojal
användning. Det torde väsentligen hava varit dessa erfarenheter om ölets användning i
berusningssyfte, som föranledde riksdagen år 1917 att i försäljningsavseende principiellt
jämställa starköl med spritdrycker och vin. Ett återvändande till förhållandena före kristiden
i avseende å ölförsäljningen är emellertid ej ifrågasatt, och de sakkunnige ha ej
att syssla med de eventuella följderna av något dylikt. Utan vad frågan nu gäller är
att söka utreda innebörden av ett eventuellt tillhandahållande av starköl i enlighet med
bestämmelserna i 1917 års förordning. Härvid stöter man på den svårigheten, att
någon försäljning av starköl hittills ej ägt rum enligt denna förordnings bestämmelser.
De sakkunnige äro därför hänvisade till beräkningar, som dock kunna göras på grundval
av den erfarenhet om det individuella kontrollsystemets sätt att fungera, som man
på andra områden vunnit.

Vad beträffar ölets försäljning genom systembolagen gjordes redan kort tid efter
det ölet genom 1917 års lagstiftning i försäljningsavseende jämställts med spritdrycker
och vin, från auktoritativt håll gällande, att realiserandet av lagens bestämmelser måste
medföra betydande svårigheter av organisatorisk art. För att åtminstone till en viss
grad undanrödja dessa föreslog kontrollstyrelsen i en den 11 februari 1918 dagtecknad,
till Konungen ställd skrivelse, att vissa ändringar skulle företagas i 45 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Kontrollstyrelsen framhöll, att antalet ölköp skulle, även om förbrukningen
bleve betydligt mindre än vad tidigare varit fallet, komma att synnerligen
hårt belasta expeditionen vid utminuteringen, en belastning, vilken särskilt på de större
orterna skulle framträda desto mera, som allmänheten vore van att köpa öl i mindre
partier på grund av ölets ringa hållbarhet. Utminuteringsställena måste därför göras
betydligt flera än som vore erforderligt om å utminuteringsställena endast spritdrycker
och vin försåldes. På grund därav komme också administrationskostnaderna att bliva
betydande. Vid konferenser med sakkunnige och representanter för de större systembolagen
hade kontrollstyrelsen bibragts den uppfattningen, att med en anordning, varigenom
endast spritdrycker och vin tillhandahölles å vissa utminuteringsställen samt endast

39

öl å andra ställen, väsentliga besparingar i administrationskostnaderna skulle kunna göras.
Utminuteringsförteckning och kassakontroll skulle endast finnas å utminuteringsställena
ör spritdrycker och vin, medan å avhämtningsställena för Öl endast varuutlämning skulle
äga rum. En person, som ämnade att köpa Öl, skulle alltså hava att infinna sig å det
honom anvisade utminuteringsstället för spritdrycker och vin, varest vederbörlig identifiering
skulle äga rum och betalning för varan erläggas. Hinder syntes icke föreligga för
att identifiering vid ett och samma tillfälle kunde ske för flera köp och att betalning
för samtliga köp erlades i förskott. Sedan köparens rekvisitionsblankett, resp. blanketter
blivit försedda med vederbörlig påstämpling angående myckenheten av det öl, varför
betalning erlagts, skulle köparen å vilket avhämtningsställe som hälst mot avlämnande
av kvitterad blankett erhålla den å blanketten angivna myckenheten Öl. Å dylika ölavhämtningsställen
skulle, såsom följd av vad nu sagts, ej föras föreskriven kundförteckning.
I huvudsaklig överensstämmelse med kontrollstyrelsens förslag framlade Kungl.
Maj:t proposition till 1918 års riksdag och blev det till propositionen fogade förslaget av
riksdagen oförändrat antaget.

Emellertid kom, som i kap. 1 redan angivits, någon ölförsäljning icke att äga rum
under de följande åren. Då emellertid från vissa håll inom pressen under början av år
1920 ett eventuellt återupptagande av starkölstillverkningen började diskuteras, upptogs
frågan om de med starkölsförsäljningen förbundna vanskligheter till överläggning av de
särskilda representanter för systembolagen, vilka kontrollstyrelsen under våren 1920 sammankallade
för dryftande av vissa med utminuteringskontrollen sammanhängande spörsmål.
Med en den 18 juni 1920 dagtecknad skrivelse överlämnade de nämnda bolagsrepresentanterna
till kontrollstyrelsen ett uttalande rörande de starkare maltdryckerna.
I detta uttalande meddelade de, att de under sitt arbete med den individuella försäljningskontrollen
jämväl haft till behandling frågan om vilken inverkan arbetet på att skapa
en ur nykterhetssynpunkt effektiv individuell kontroll skulle röna, därest starkare maltdrycker
ånyo komme att finnas tillgängliga i handeln. Därefter anfördes i skrivelsen:

»Efter den mest ingående diskussion och det omsorgsfullaste övervägande hava vi kommit till
det resultatet, att just vid nuvarande tidpunkt de mest allvarliga olägenheter vore att befara, därest
alkoholhalten å maltdryckerna höjdes eller dessa i annat avseende så förändrades, att de i försäljningsavseende
komme att falla under rusdrycksförsäljningsförordningen. Systembolagen stå för närvarande
med hänsyn till kontrollen inför en rad svåra uppgifter, som kräva sin lösning under den
närmaste framtiden, därest ej avsikten med det nuvarande restriktionssystemet skall förfelas. Utan
att här närmare ingå på dessa uppgifter vilja vi endast framhålla, att arbetet just nu är särskilt krävande,
då förhållandena i rusdrycksförsäljningsavseende ännu långt ifrån hunnit stadga sig efter
kristiden. Skola några resultat vinnas av systembolagens arbete, är det därför fullständigt nödvändigt,
att bolagen under den närmaste tiden få arbeta ostörda på lösningen av de uppgifter, som föreligga,
och att arbetet ej ytterligare kompliceras genom nytillkommande uppgifter.

På grund av sin relativt ringa alkoholhalt och sin stora användning som måltids- och läskedryck
intager ölet i kontrollavseende en helt annan ställning än spritdrycker och vin. Det är därför
ingalunda möjligt att utan vidare tillämpa samma kontrollmetoder för ölets och därmed jämställda
dryckers vidkommande som för spritdryckernas och vinets. Bolagen skulle därför, därest ölet fördes
i marknaden, vara tvungna att omedelbart nedlägga ett omfattande arbete på att bygga upp ett i
många delar helt nytt kontrollsystem. Detta skulle emellertid ej kunna annat än verka fullständigt
förryckande på arbetet i övrigt.

Jämväl ur en annan synpunkt torde ett återupptagande av ölförsäljningen just nu möta betydande
svårigheter. De lokalutrymmen, som systembolagen disponera, äro redan med rörelsens nu -

40

varande omfattning i allmänhet tagna fullt i anspråk, och i varje fall ingalunda annat än undantagsvis
tillräckliga för att kunna tillgodose de ökade krav, som ölförsäljningen skulle medföra. Att med
nuvarande läge på hyresmarknaden anskaffa de erforderliga nya lokalerna torde även i de fall, där
det över huvud taget är möjligt, komma att medföra olägenheter av olika slag.

Då dessutom riksdagen beslutat att ingå till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning rörande
eventuellt förbud mot starkare maltdrycker och sålunda jämväl ur denna synpunkt anledning att avvakta
förhållandenas utveckling i förevarande avseende förefinnes, få vi härmed uttala den förhoppningen,
att ovan anförda synpunkter måtte vinna önskat beaktande och att sålunda starkare maltdrycker
ej måtte komma att här i riket försäljas, förrän resultatet av ovan anförda utredning under
den närmaste tiden föreligger och förhållandena för framtiden följaktligen definitivt ordnats.»

1 anledning av vad sålunda förekommit överlämnade kontrollstyrelsen bolagsrepresentanternas
uttalande till Svenska bryggareföreningen, som för sin del hemställde till
bryggerierna att tillsvidare ej återupptaga starkölstillverkningen.

Då de sakkunnige påbörjade det dem förelagda uppdraget syntes det dem, bland
annat på grund av den nyss refererade skrivelsen från systembolagsrepresentanterna,
lämpligt, att från systembolagen införskaffa möjligast fullständiga upplysningar rörande
bolagens ställning till ett eventuellt återupptagande av starkölförsäljningen. De sakkunnige
vände sig för detta ändamål till systembolagsföreningarnas förtroendenämnd med
anhållan, att nämnden från de olika systembolagsföreningarna ville införskaffa upplysningar
i ämnet. De spörsmål, vilka de sakkunnige i främsta rummet önskade få besvarade,
voro på följande sätt formulerade:

»1. Föreligga fortfarande de tekniska svårigheter av olika slag för försäljning av starkare maltdrycker,
som angivits i ovanberörda till skrivelsen den 18 juni 1920 fogade uttalanden och kunna
dessa svårigheter eller några av dem anses vara av den natur, att de icke utan större olägenhet
kunna för framtiden övervinnas?

2. Skulle ett frigivande av försäljningen av starkare öl i den omfattning, rusdrycksförsäljningsförordningen
tillåter, kunna antagas i ogynnsam riktning påverka nykterhetstillståndet?

3. Kan det med någon sannolikhet förutses, att, om försäljningen av starkare öl på dylikt
sätt frigives, konsumtionen av dylikt öl skulle verka väsentlig minskning i förbrukningen av spritdrycker
och viner?

4. Har det bland allmänheten i större utsträckning försports önskan om frigivande av försäljningen
av starkare maltdrycker?»

Därjämte anhöllo de sakkunnige om de övriga upplysningar, som kunde vara av
intresse för frågans bedömande.

Med en den 14 juni 1921 dagtecknad skrivelse inkom systembolagens förtroendenämnds
verkställande utskott med de begärda uttalandena från de olika systembolagsföreningarna
jämte eget utlåtande i ämnet.

För översiktlighetens skull må här var för sig till behandling upptagas de olika
spörsmål, som av de sakkunniga framställts till besvarande. Till en början må här först
beröras frågan om de tekniska svårigheterna vid starkölsförsäljningen.

Aktiebolaget Stockholmssystemet, som icke är anslutet till någon systembolagsförening,
har anfört följande:

»Verkningarna av ett dylikt steg äro beroende på omständigheter, som icke kunna bedömas i
nuvarande situation, då ju lagstiftningen icke ger någon hållpunkt för ett reglerande inflytande p
industriens tillverkningsprinciper. Skulle bryggerierna nöja sig med att framställa ett öl, som ifråga

41

om alkoholstyrka endast obetydligt, exempelvis med */» eller 1 procent, skilde sig från nuvarande
pilsnerdricka, och skulle de i övrigt fortsätta att tillverka en måltidsdryck av klass II med samma
goda egenskaper som pilsnerdrickat, är det mycket sannolikt, att det egentliga ölet skulle få en
jämförelsevis ringa omsättning och sålunda bli av mindre betydelse. Skulle bryggerierna däremot
övergå till framställning av ett sådant verkligt alkoholstarkt öl, som gällande lag ger dem rätt till
och i motsvarande grad mindre lägga sig vinn om piisnerdrickstillverkningen, är det — särskilt med
kännedom om det begärliga intresse, som en stor del av allmänheten lägger i dagen gent emot nya
alkoholdrycker — att vänta, att ölförsäljningen skall antaga en synnerligen betydande omfattning.
Att denna försäljning, med det antal utminuteringsställen det högst kan bli fråga om och med den
kontroll, som icke får eftergivas, knappast kan försiggå utan allvarliga friktioner med allmänheten,
är blott alltför antagligt. Utan tvivel skulle förhållandena på rusdrycksförsäljningens område härigenom
bli än svårare att bemästra än de för närvarande äro.

I sin koncessionsansökan har bolaget anhållit, att antalet försäljningsställen för utminutering
av öl i Stockholm må sättas till 60, detta för att bolaget må vara rustat lör ifrågavarande gren av detaljhandeln,
därest starkare öl under koncessionstiden åter skulle komma att tillhandahållas. Då hushållen
tidigare haft möjlighet att inköpa öl på nära 2,000 ställen (1,890 enligt nykterhetskommitténs
betänkande VI. 4), skulle en begränsning av deras antal till 60 innebära en högst avsevärd reduktion.
Att gå nämnvärt under denna siffra lär näppeligen låta sig göra, om allmänhetens berättigade
anspråk skola kunna tillgodoses.

Visserligen medger rusdrycksförsäljningsförordningen, att öl distribueras direkt av partihandlaren,
men både ekonomiska skäl och hänsyn till försäljningskontrollen torde tala för att försändning
på denna väg icke sker i mindre poster än ett par dussin flaskor åt gången. Att huvudsakligen basera
ölförsäljningen på distribution av sådana större partier kan icke vara lämpligt, enär därigenom
ett visst tvång skulle uppstå för många hushåll att göra mera omfattande inköp, än som egentligen
är lägligt för dem. Skulle åter den direkta försändningen från partihandlaren omfatta även mindre
partier, kan detta ej undgå att ytterligare komplicera kontrollfrågan. Detta slag av »rusdrycker»
skulle då av ölutkörarna utlämnas i småposter till sådant antal, att det knappast kunde bli tal om
egentlig kontroll över ölutminuteringen.

Stockholmssystemets nuvarande försäljningsställen för utminutering av spritdrycker och viner,
34 till antalet, äro så hårt anlitade, att det — möjligen med ett eller två undantag — måste anses
fullständigt uteslutet, att de därutöver skulle kunna övertaga utminutering även av Öl. Redan mottagningen
av alla varor och tomglas har satt dessa utminuteringsställen på härda prov, och det har
varit nödvändigt att med betydande kostnader utvidga lokalerna. För ölutminuteringen måste sålunda
nya lokaler anskaffas, och detta är f. n. förenat med icke obetydliga svårigheter. Först med nästkommande
1 oktober upphör hyresstegringslagen att omfatta butiker och affärslokaler, och det är i
innevarande stund icke möjligt att bedöma, huru förhållandet mellan tillgång och efterfrågan därefter
kan komma att ställa sig beträffande detta slag av lokaler. I varje fall måste hyreskostnaderna för
de nya utminuteringsaffärerna uppgå till ansenliga belopp, och hur enkel deras inredning än göres,
är det uppenbart för var och en, som har minsta kännedom om de vanskligheter, som i nuvarande
tider äro förenade med alla byggnadsarbeten, att även inredningen måste draga stora utgifter.

För att begränsa omkostnaderna och även av andra praktiska skäl torde det befinnas mindre
lämpligt, att kortregister uppläggas på de särskilda ölutminuteringsställena. Kontrollen även över
ölinköpen får nog på ett eller annat sätt förläggas till nuvarande spirituosaffärer, även om ännu ej
i detalj kan angivas, hur detta bäst bör ordnas.

Mest svårlöst av de problem, som skulle uppkomma, därest verkligt alkoholstarkt Öl fördes i
marknaden i den utsträckning, gällande lag tillåter, bleve det restriktionspolitiska. Två vägar finnas
6

42

att välja emellan. Den ena är att behandla ölet på samma sätt som nu tillämpas i fråga om de lätta
vinerna, vilka praktiskt taget icke äro underlagda några restriktioner. Mot ett dylikt tillvägagångssätt
är att invända, att ölet inom de breda befolkningslagren intar en helt annan ställning än de lätta
vinerna. Skulle ölförsäljningen bli lika obunden som försäljningen av lättviner för närvarande är,
bleve kontrollen i själva verket betydelselös. Den andra vägen är att, såsom nu sker beträffande
spritdrycker och delvis även starkviner, utgå från ett konventionellt behov, som kan antagas finnas
hos vederbörande konsumenter. Vid bedömandet av detta behov har bolaget, vad spritdryckerna
angår, god ledning dels i lagens bestämmelse om en maximikvantitet av 4 liter i månaden, dels i
de av kontrollstyrelsen i cirkulär 71 givna råd och anvisningar. Vad åter starkvinerna beträffar, kan
det förutsättas, att det legitima behovet av dessa drycker hos det stora flertalet är skäligen obetydligt,
så länge tillgång finnes till spritdrycker, inom de breda lagren inskränker sig förbrukningen av
starkviner i lojalt syfte till mindre kvantiteter på enstaka bemärkelsedagar, och genomsnittligt är det
individuella behovet därför tillgodosett med några få buteljer starkvin om året. Inköp av större
kvantiteter ger ett visst fog för undersökning och eventuell inköpsbegränsning.

Genomförandet av kvantitetskontroll ifråga om ölet stöter på ojämförligt mycket större vanskligheter.
En person, som själv anser sig behöva 4 liter spritdrycker i månaden, avstår ej gärna
därav åt andra. Men var skall den motsvarande kvantitetsgränsen dragas beträffande ölet? Ej blott
husfadern utan också hans hustru och barn skola kunna göra anspråk på att ha tillgång till Öl vid
måltiderna, och för ett normalt hushåll skulle inköpsbehovet kunna uppgå till tio å tolv dussin ölhalvor
i månaden. Att enbart av inköpskvantitetens storlek draga slutsatser rörande förefintligheten
av missbruk är under sådana omständigheter ogörligt. Vill man göra gällande, att konsumtionsbehovet
i stort sett bör kunna tillgodoses med maltdrycker av klass II och att ölförsäljningen därför
utan olägenheter för allmänheten bör kunna kvantitetsbegränsas, så är giltigheten av denna uppfattning
väsentligen beroende på allmänhetens uppfattning av tillgängliga II-klass-maltdryckers kvalitet.
Kommer en maltdryck av III klassen i marknaden, kan det mycket snart hända, att pilsnerdrickat
undergår en fullständig omvärdering. Hur man än ser saken måste utsläppandet av alkoholstarkare
öl medföra de allra största svårigheter i restriktionshänseende, och dubbelt stora bli dessa svårigheter,
om systembolagen skola ställas inför uppgiften att taga hand om ölförsäljningen, innan nuvarande
restriktionssystem blivit fullt befäst i den allmänna opinionen, och innan bolagens tekniska
resurser sätta dem i stånd att verkligen bemästra uppgiften.

För Stockholms vidkommande erbjuder emellertid ölutskänkningens ordnande ett lika besvärligt
problem som ölutminuteringen. Med inräknande av de restauranter, som ha spritutskänkningsrättigheter
och som tillika utskänkt Öl, har Stockholm haft över ett halvt tusental utskänkningsställen för
Öl. Även om detta antal väsentligen reduceras, blir det icke lätt att nå fram till en effektiv kontroll
över ölutskänkningen. De ställen, som få rätt att utskänka Öl, skola förmodligen i allmänhet önska
att därjämte fortfarande få servera pilsnerdricka. Man måste fråga sig, hur i sådant fall kontroll
över ölutskänkningen över huvud taget skall bli möjlig. När, såsom ofta sker, etiketterna falla av.
kan ingen skillnad upptäckas mellan en öl- och en pilsnerdricksbutelj, och vid fatservering lär det
bli svårt att övervaka att ej båda dryckerna blandas. Starka skäl finnas för misstankar, att redan
pilsnerdrickat för närvarande på vissa ställen är föremål för utspädning. Här påpekade kontrollsvårigheter
äro så mycket betänkligare, som det, ej minst med hänsyn till de betydelsefulla ekonomiska
konsekvenserna för det allmänna, måste anses påkallat, att kontrollen över ölutskänkningen
fungerar med noggrannhet.

Åtskilliga ställen skola antagligen föredraga att servera antingen enbart Öl eller enbart pilsnerdricka.
Vilketdera som än väljes, kunna vissa olägenheter ej undgås. Stockholms allmänna restaurangaktiebolag,
vars styrelse dock ännu ej haft anledning taga ställning till denna fråga, skulle sanno -

43

likt komma att hos Stockholmssystemet anhålla att bolaget ej måtte på restaurangbolagets ställen
utskänka öl, enär detta skulle verka inskränkande på pilsnerdricksserveringen, som, då pilsnerdricka
ej är rusdryck, ger restaurangbolaget inkomster till stöd åt matserveringen, medan inkomsterna av
rusdrycksutskänkningen tillfalla systembolaget.

1 sin koncessionsansökan har Stockholmssystemet föreslagit, att antalet ställen för iskänkning
av vin eller Öl sättes till 100. Av dessa skulle de rena ölutskänkningsställena utgöra ett 30-tal.
Att placera ut ölutskänkningsrättigheterna på enskilda händer är, med erfarenhet om de tidigare ölkaféerna,
icke tillrådligt och vore vidare olämpligt även ur den synpunkten, att övriga kaféers ekonomi
nödvändigtvis måste bli lidande därpå. Bäst vore därför, att rätten att utskänka öl inskränktes
till restauranger med spritutskänkningsrättighet och till ett antal ölkaféer, som skulle sortera direkt
under Stockholmssystemet. Även med en sådan anordning skulle dock obehagen i utskänkningshänseende
av det starkare ölets utsläppande vara många och fördelarna små eller inga.

Önskligt skulle utan tvivel vara, att maltdryekstillverkningsförordningen så ändrades, att ett
pilsnerdricka av något maltstarkare typ än det nuvarande finge framställas, även om det i detta syfte
bleve nödvändigt att höja alkoholhalten med några få tiondels procent, men samtidigt tillverkning med
åtföljande försäljning av maltdrycker, som falla under rusdrycksförsäljningsförordningen, förbjödes.
Stockholmssystemets styrelse finner så mycket starkare skäl tala härför, som inom de mest olika
samhällslager tillfredsställelse uttalats med nuvarande maltdryck av klass II. Undan för undan har
den förbättrats, och tekniskt bör den efter en justering av maltdryckstillverkningsförordningen icke
behöva lämna någonting övrigt att önska. Skulle det starkare ölet likvisst släppas ut i handeln och
systembolagen ställas inför kravet att förse allmänheten därmed, måste det i varje fall betraktas som
synnerligen önskvärt, att bolagen underrättas åtminstone något halvår i förväg, på det att nödiga förberedelser
må hinna vidtagas.»

Mellersta Sveriges systembolagsförening uttalade för sin del följande:

»Det synes föreningen uppenbart, att de tekniska svårigheter av olika slag, som av kontrollstyrelsens
sakkunnige i deras den 18 juni 1920 avgivna utlåtande angåvos såsom hinder för försäljning
av sådana maltdrycker, vilka enligt rusdrycksförsäljningsförordningen äro underkastade motbokskontroll,
alltjämt äro för handen. Innan starkare maltdrycker frigivas till försäljning, torde det,
särskilt med hänsyn därtill, att ölförsäliningen förutsätter delvis andra kontrollmetoder än de för
spritdrycker och vin tillämpade, vara nödvändigt att för ett enhetligt handhavande av ifrågavarande
försäljning utarbeta reglerande stadganden.»

Östra Sveriges systembolagsförening uttalade, att försäljning av maltdrycker komme
att medföra sådana tekniska svårigheter, att de även för framtiden ej utan större olägenheter
kunde övervinnas.

Södra Sveriges systembolagsförening ansåg, att, ehuru de tekniska svårigheterna av
olika slag för försäljning av starkare maltdrycker ej syntes större, än att de skulle kunna
övervinnas, detta måhända likväl icke kunde ske utan synnerligen stora olägenheter för
allmänhetens tillgodoseende, särskilt vid de mindre bolagen med inskränkt personalantal
och begränsat lokalutrymme. Det framhölls jämväl av föreningen, att ett frigivande av
det starkare ölet måste vålla olägenheter, vadan åtminstone vid all utskänkning ransonering
måste genomföras i likhet med vad som gäller om spritvaror.

Västra Sveriges systembolagsförening anförde följande:

»De tekniska svårigheter av olika slag för försäljning av starkare maltdrycker, som omnämnas
i ovanberörda till skrivelsen den 18 juni 1920 fogade uttalande, kunna enligt föreningens uppfatt -

44

ning till väsentlig del lä anses övervunna och således icke vålla något avgörande hinder för dylik
försäljning, när systembolagen med 1921 års utgång beräknas hava slutfört det omfattande arbete,
som påvilat dem med ordnandet av den individuella utminuteringskontrollen för spritdrycker och vin
i enlighet med av Kungl. kontrollstyrelsen under sistlidet år lämnade råd och anvisningar. Frågan
om anskaffande av erforderliga lokaler torde dock på många håll under obestämd tid framåt vara
svårlöslig.»

» Norra Sveriges systembolagsförening anförde följande:

»De till föreningen anslutna bolagen hava nu till största delen genomfört tillämpningen av
Kungl. kontrollstyrelsens cirkulär n:o 71 med råd och anvisningar för den individuella motbokskontrollen.
I de delar, så ej är fallet, väntas de bliva genomförda före utgången av innevarande år.
Någon oöverkomlig svårighet för bolagen att övertaga det med handeln med starkare maltdrycker
förenade kontrollarbetet föreligger således ej.

Föreningen vill likväl uttala, att starkare maltdrycker, på grund av ölets användning som måltidsdryck,
intaga en annan ställning än spritdrycker och viner och att kontrollen av denna anledning
kommer att för bolagen medföra nya och omfattande arbetsuppgifter.

Rörande lokalfrågan påpekas, att för flertalet av de till föreningen anslutna bolagen betydande
svårigheter i detta hänseende föreligga, vilka ej utan vidare torde kunna övervinnas. Skulle starkare
maltdrycker nu komma i handeln, torde bolagen nödgas använda sig av den i 46 § rusdrycksförsäljningsförordningen
angivna utvägen för varans försändande till köpare, vilket likväl, om det kommer
till användning i större utsträckning, ur kontrollsynpunkt torde vara mindre lämpligt.

Samma förhållanden och svårigheter, som de av Kungl. kontrollstyrelsen inkallade sakkunniga
angivit i skrivelsen den 18 juni 1920, torde således i stort sett kunna anses fortfarande kvarstå.»

Förtroendenämndens verkställande utskott anförde för sin del, att nämnden vid
diskussion av det förevarande spörsmålet ansett, att tekniska svårigheter för försäljningen
av starköl alltjämt förelåge av den natur, att de icke utan större svårigheter för framtiden
kunde övervinnas. Utskottet framhöll vidare, att systembolagen antingen direkt
eller genom sina representanter i det närmaste enhälligt uttalat sig i samma riktning
som förtroendenämnden. Efter att hava erinrat om innehållet i de olika föreningarnas
uttalanden anförde utskottet följande:

»Vanskligare att lösa är emellertid det problem, som uppställer sig, när det gäller att upprätta
en tillfredsställande kontroll över ölutminuteringen. Systembolagen ställas här inför nya, omfattande
arbetsuppgifter, och såsom Mellersta Sveriges systembolagsförening framhållit, torde det bli nödvändigt
att för handhavandet av ölförsäljningen utarbeta enhetliga reglerande anvisningar rörande delvis
andra kontrollmetoder än de, som nu tillämpas ifråga om spritdrycker och viner. En på kvantitetsbegränsning
baserad restriktionspolitik låter sig av praktiska skäl knappast genomföra beträffande
ölet, och under alla omständigheter är det att befara, att restriktioner inom ölutminuteringen antingen,
i den mån de kunna göras effektiva, skola skapa nya, för hela rusdrycksförsäljningsorganisationen
ovälkomna och skadliga anledningar till friktion med allmänheten, eller i annat fall behöva
tilltagas så rymliga, att de skulle föga motsvara sitt syfte.

Med utskänkningen av alkoholstarkare Öl skulle likartade svårigheter komma att bli förknippade.
Ett återupplivande av de ölkaféer, som för några år sedan voro en källa till mångahanda obehag,
särskilt i de större samhällena, eller av den öltrafik, som tidigare förekommit vid en hel del av
landsbygdens hotell, gästgivaregårdar m. m., måste förebyggas. Södra Sveriges systembolagsförening
har också ifrågasatt, att ölutskänkningen i likhet med utskänkningen av spritdrycker och heta viner

45

skulle behöva knytas till intagande av måltid. Även om så sker, skulle emellertid en verksam kontroll
ur ekonomiska och nykterhetssynpunkter över ölutskänkningen möta störa vanskligheter av
skäl, som närmare utvecklats i Stockholmssystemets yttrande.»

För egen del vilja de sakkunnige med hänsyn till förevarande punkt framhålla, att,
även om man på vissa håll bland systembolagen synes anse, att svårigheterna med tillhandahållandet
av starköl i enlighet med rusdrycksförsäljningsförordningens bestämmelser
och syften icke äro oöverstigliga eller i varje fall att dessa svårigheter så småningom
skulle låta sig övervinnas, försäljning av dylikt öl onekligen måste anses förenad med
betydande vanskligheter. De svårigheter, som för nät varande göra sig gällande, äro
främst förknippade med lokalfrågan och därmed indirekt kontrollfrägan. Under nuvarande
tid av allmän bostadsbrist har det visat sig synnerligen svårt för bolagen att överhuvud
eller i varje fall till rimliga pris erhålla butikslokaler. Det är sannolikt, att berörda
svårighet ännu något eller några år framåt kommer att göra sig gällande. Betydelsen
av att lokalfrågan vid försäljning av starköl ordnas på ett tillfredsställande sätt får icke
underskattas. Endast om bolagen hava ordentliga lokaler för sin utminutering av starköl
åt allmänheten, torde man kunna reflektera på att påbörja en dylik. Om nämligen
lokalerna äro otillfredsställande eller otillräckliga, så att bolagen i dem icke kunna på
ett tillfredsställande sätt betjäna allmänheten, måste man räkna med ett starkt missnöje
bland allmänheten. Detta missnöje skulle i främsta rummet vända sig mot bolagen.
Friktionen mellan bolagen och den konsumerande allmänheten — en friktion, som redan
nu åtminstone på vissa håll gjort sig gällande beträffande försäljningen av spritdrycker
och viner — skulle därigenom komma att väsentligen ökas. Från öltillverkarnes sida,
i vilkas intresse en jämn varuavsättning givetvis ligger, måste man även räkna med missnöje,
om bolagens bristande resurser med hänsyn till lokaler etc. satte dem ur stånd att
på ett tillfredsställande sätt ombesörja distributionen. Åtskilliga nya irritationsmoment
skulle sålunda tillkomma till dem, som redan nu finnas vid tillämpningen av det indivi- .
duella kontrollsystemet. Bolagens handhavande av den individuella kontrollen, som i ej
ringa mån är beroende på allmänhetens förståelse, skulle redan därigenom ytterligare
försvåras.

En bristfällig teknisk organisation av ölhandeln skulle vidare direkt medföra ofördelaktiga
verkningar med hänsyn till kontrollens handhavande. Antingen måste bol; gen
eftergiva på kontrollens effektivitet, varigenom nykterhetstillståndet ogynnsamt skulle påverkas,
eller också bleve bolagen nödgade att ådagalägga större stränghet än om de
organisationstekniska förhållandena vore gynnsamma.

De väsentligaste svårigheterna av bestående art synas emellertid ligga, icke så mycket
på organisationens som fastmera på kontrolltillämpningens område. Frågan härom
har också blivit berörd i några av de till de sakkunnige överlämnade uttalandena.

Såsom aktiebolaget Stockholmssystemet och förtroendenämndens arbetsutskott framhållit,
möter det betydligt större vanskligheter att fastställa en kvantitetsbegränsning beträffande
öl än i fråga om spritdrycker. Dels torde någon geneiell maximibegränsning
icke kunna fastställas med hänsyn till att bruket av starköl i olika hem är högst olika,
dels torde man ej heller av storleken av en persons ölförbrukning kunna i samma
grad, som fallet är i fråga om spritdrycker och vin, sluta sig till ett förhandenvarande
missbruk. Det förfarande, som för närvarande av bolagen tillämpas i fråga om kontrollen
å spritdrycker och vin, är därför icke tillämpligt i avseende å utminutering av
starköl. Skulle därför starkölsutminutering påbörjas, torde det först bliva nödvändigt
att på något sätt experimentera sig fram till ett kontrollförfarande, som kunde passa för

46

försäljning av denna dryck. Det finnes emellertid vissa sannolikheter, som tala emot
möjligheten att vinna någorlunda fasta regler för kontrolltillämpningen. Särskilt är härvid
att märka det betydligt skiljaktiga behovet av starköl, icke allenast hos olika samhällsklasser
utan även bland olika personer av samma samhällsklass. Därtill kommer
att under den tid, då systembolagen på experimentell väg söka utröna de riktigaste
kontrollmetoderna, en synnerligen stark friktion med allmänheten måste uppkomma. Då
nämligen det lojala behovet som nyss sagts ställer sig synnerligen olika hos olika personer,
kunde det lätt inträffa, att ett bolag tillgriper åtgärder gent emot en person, vars
förbrukning är fullt lojal, under det att personer, vilkas förbrukning med hänsyn till förordningens
svfte måste anses skadlig, gå fria från anmärkning. Dylika fall skulle snart
bli föremål för kommentarier, och allmänheten skulle otvivelaktigt bryta staven över de
kontrollerande bolagen.

Vad hittills anförts gäller bolagens utminutering av starköl. Men även utskänkning
därav torde, om lagstiftningens nykterhetsbefrämjande syfte skall tillgodoses, bliva förenad
med vanskligheter av en omfattning, man för närvarande har svårt att överskåda. Det
torde kunna förväntas, att, om bolagen i allmänhet med vederbörlig kraft tillämpa de
för utminuteringen gällande bestämmelserna, den publik, som eftersträvar rusdrycker i
berusningssyfte, kommer att söka sig över till utskänkningen, varvid sålunda utskänkningsställena
komma att utsättas för ett starkt tryck. Det låter sig ju visserligen tänkas, att
starkölsserveringen endast komme att tillåtas i samband med intagande av måltid, men
huruvida en föreskrift härom skulle låta sig i praktiken tillämpas med någon större
effektivitet, synes vara tvivelaktigt. Föreskrifterna om det s. k. måltidstvånget i fråga om
spritdrycker och starka viner hava nämligen visat sig vara svåra att effektivt upprätthålla,
och det föreligger all anledning att antaga, att motsvarande svårigheter skulle bliva
betydligt större, om det gällde att övervaka en föreskrift, att starköl endast finge intagas
i samband med måltid. Särskilt skulle det bliva svart att övervaka, att icke ölservering
ägde rum under täckmanteln av pilsnerdricksservering.

I detta sammanhang vilja de sakkunnige till belysning upptaga ytterligare en med
starköisförsäljningens återupptagande förenad svårighet, vilken visserligen icke blivit berörd
i de sakkunniges frågor till systembolagens förtroendenämnd men vars betydelse icke
bör underskattas. Före tillkomsten av nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning var
återförsäljningen av starköl en inkomstkälla för åtskilliga kategorier näringsidkare. Så
ägde utskänkningen därav rum i stor utsträckning å s. k. ölkaféer, vilka närmast torde
ha existerat just på sin starkölsutskänkning. Vidare försåldes starköl till avhämtning
genom speceri- och matvaruaffärer, och omfattningen av denna rörelse kan förstås av
det förhållandet, att det år 1911 enligt tillgänglig statistik fanns icke mindre än cirka
4,500 rättighetsinnehavare, som till avhämtning försålde Öl. Genom uppdelningen av de
skattepliktiga maltdryckerna i starköl och pilsnerdricka och bibehållande av sistnämnda
dryck vid friare försäljningsbestämmelser har återförsäljningen av pilsnerdricka fortfarande
möjliggjorts för enskilda, såväl utskänkningsvis som till avhämtning. De forna försäljarne
av starköl hava alltså fått rättighet att försälja pilsnerdricka, och svårlösta ersättningsfrågor
hava härigenom undanröjts. Ersättningsfrågorna skulle emellertid åter bli aktuella,
om starkölet ånyo uppträdde på marknaden. Vad utminuteringen av starkölet beträffar
hava bolagen att ombesörja densamma och de nuvarande försäljarna av pilsnerdricka till
avhämtning skulle i bolagen få en konkurrent, så mycket svårare som man väl kan vänta,
att starkölet skall bli en begärlig dryck. 1 den mån bolagen förbehölle sig själva utskänkningen
av starkölet, vilket i stor utsträckning torde bli fallet, skulle även den nuvarande
pilsnerdricksutskänkningen därigenom bliva väsentligt lidande. I dylikt fall torde

47

det icke dröja länge förrän de enskilde försäljarne av pilsnerdricka framkomme med
ersätiningsanspråk, vilka hittills kunnat undanskjutas.

De sakkunnige tillåta sig att i detta hänseende erinra om vad som anförts i propositionen
nr 287 vid 1920 års riksdag angående ersättning till vissa näringsidkare i anledning
av genomförandet av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning. Där anförde
föredragande departementschefen beträffande de rättighetsinnehavare, som haft rätt att
utskänka Öl, att, sedan pilsnerdricksförordningen utfärdats, ifrågavarande rättighetsinnehavare
beretts möjlighet att erhålla rätt till utskänkning av pilsnerdricka. Då någon försäljning
av Öl icke förekomme, vore det enligt departementschefens uppfattning icke
möjligt att bedöma, huruvida några svårigheter för dessa näringsidkare skulle komma att
uppstå, därest de hade att vid sin utskänkning konkurrera med ställen, där öl utskänktes.
Då emellertid, fortsatte departementschefen, sistnämnda slags utskänkning skulle vara
underkastad betydande restriktioner, därest den komme till stånd, och ej heller skulle
erhålla någon avsevärd omfattning, syntes några skäliga ersättningsanspråk från hithörande
näringsidkares sida icke kunna göras gällande.

Vad därefter vidkomme de rättighetsinnehavare, som tidigare haft rätt att till avhämtning
försälja öl, framhöll departementschefen i den nyss nämnda propositionen, att,
då bestämmelser antagits rörande försäljning av pilsnerdricka, vilken dryck ersatte ölet,
och det måste anses sannolikt, att, om tillverkningen av Öl framdeles skulle komma till
stånd, ölet, på grund av de strängare försäljningsbestämmelserna för denna dryck, åtminstone
vid utminutcringen, svårligen skulle kunna konkurrera med pilsnerdricka, några skäl
icke förelåge, som kunde påkalla ersättning till handlandena för mistade ölförsäljningsrättigheter.
Det torde emellertid böra framhållas, att av de sakkunniga tillkallade representanter
för kaféinnehavare och speceriaffärer sett en eventuell konkurrens från starkölets
sida såsom innebärande ett svårt avbräck för respektive grupper näringsidkare.
För många av de nuvarande pilsnerdrickskaféerna befarades starkölets uppträdande på
marknaden innebära direkt ruin, en omständighet, som ej är betydelselös, även om intet
ersättningsanspråk därå skulle kunna grundas.

Hur betydelsefulla de hittills behandlade frågorna om en eventuell överbelastning av
systembolagen genom starkölförsäljningens återupptagande, om eventuella ersättningsanspråk,
om vissa näringsidkares'' eventuella ruin etc. än må vara, är dock nykterhetssynpunkten
kärnan i spörsmålet om ett eventuellt förbud mot starkölet.

Då de sakkunnige haft att just ur direkt nykterhetssynpunkt taga ställning till det i
riksdagens skrivelse framställda förslaget att på lagstiftningens väg förhindra försäljningen
inom riket av maltdrycker med högre alkoholhalt än det nuvarande pilsnerdrickats, ha
de till en början mött en näraliggande och i diskussionen här och var framförd invändning
mot förslaget i fråga, nämligen den, att det är inkonsekvent att genom lagbestämmelser
sänka den förut låga alkoholhalten hos ölet, under det att drycker med den mångdubbla
alkoholhalten, såsom vin och brännvin, alltjämt skulle få tillhandahållas.

Den inkonsekvens, som vid första påseendet kan synas ligga i den föreslagna begränsningen
i maltdryckernas alkoholhalt, försvmner emellertid eller blir åtminstone
betydelselös inför den särställning, maltdryckerna intaga i sin egenskap av vårt folks
typiska måltidsdryck, vilken särställning de också synas komma att behålla. Under det
att de, som bruka brännvin även i måttliga mängder, t. ex. i form av en sup till maten,
göra så just för att ernå den för alkoholen typiska stimulerande verkan, så äger ölet
och maltdryckerna överhuvud största användning oavsett varje liknande syfte. Vad som
framför allt sökes, dä maltdrycker användas som måltidsdryck, är deras beska, friska

48

smak, som bättre än vatten verkar törstsläckande, som verkar befrämjande på matlusten
och som går så väl ihop med nästan all föda, därvid förhöjande dess smak.

Med hänsyn till drycker av denna allmänna, i folkets smak inarbetade amändning
blir det en viktig uppgift för lagstiftningen att eliminera de risker, som betingas av den
hittillsvarande alkoholhalten i starkölet, i den mån det överhuvud är möjligt utan att
offra det, som är värdefullt hos dryckerna i fråga. Och det berättigade i ett dylikt
strävande påverkas ej av lagstiftningens förhållande till en dryck sådan som brännvinet,
vars eftersökthet så uteslutande beror på en tillräckligt hög alkoholhalt.

Vad som här anförts med hänsyn till maltdryckernas användning som måltidsdryck,
är också tillämpligt på deras användning såsom en ren förfriskningsdryck, även da de
förtäras utan sammanhang med måltiderna, i vilken egenskap de i alla sina olika former
äga vidsträckt användning. Man skulle även kunna omskriva det här förda resonemanget
på så sätt, att det gäller att möjligast beröva maltdryckerna karaktären av på alkoholhalten
beroende »njutningsdrycker», varvid detta begrepp användes som beteckning för
drycker, som skänka den ovan antydda typiska alkoholverkan, den verkan, som vid
stegrad Intensitet så lätt övergår i ruset.

De synpunkter, som här ovan framhållits med hänsyn till maltdryckerna, äro på
intet sätt hittills obeaktade av lagstiftningen. Den fria försäljningen av svagdricka, de
kraftiga restriktioner, som numera äro föreskrivna för handeln med starköl, liksom pilsnerdrickats
mellanställning äro utslag av en grundsyn, som väsentligen sammanfaller med
den ovan framförda, låt vara att den i allmänhet formulerats på annat sätt och att de
på densamma grundade praktiska åtgärderna varit av annan art än de nu ifrågasatta.

Den vändning i spörsmålet, som nu uppstått, beror på den vittomfattande erfarenhet,
som kristiden skänkt oss rörande pilsnerdrickats förmåga att som måltids- och förfriskningsdryck
ersätta starkölet. I själva verket synes den stora allmänheten ganska nöjd
med det nuvarande tillståndet, under vilket starköl praktiskt taget ej tiilhandahålles, ett
uttalande, vilket givetvis ej innebär att yttringar av missbelåtenhet alls ej kommit till de
sakkunnigas kännedom.

Rörande frågan om allmänhetens ställning till nu rådande tillstånd, då starköl ej är
tillgängligt i marknaden, må följande uttalanden anföras, varvid början göres med de
svar, de sakkunnige erhållit på sin fjärde till systembolagen riktade fråga.

Mellersta Sveriges systembolagsförening framhåller sålunda, att någon allmän opinion
för ett frigivande av de starkare maltdryckerna icke gjort sig gällande. Östra
Sveriges systembolagsförening anför, att, för såvitt föreningen hade sig bekant, bland
allmänheten icke i större utsträckning försports någon önskan om starkölsförsäljningens
frigivande. Södra Sveriges systembolagsförening uttalar, att någon allmännare önskan i
berörda avseende icke försports, i synnerhet som nu salubjudet svagare Öl vore av
någorlunda god beskaffenhet. Västra Sveriges systembolagsförening anförde:

»Såvitt till föreningens kännedom kommit, har bland allmänheten icke i större utsträckning
försports någon önskan om frigivande av försäljningen av starkare maltdrycker. I de fall, där sådana
uttalanden förekommit, hava dessa varit dikterade förnämligast av åstundan att erhålla ett hållbarare
öl än det nuvarande av klass 2, i vilket syfte uttalats önskvärdheten av, att den mindre höjning av
extrakt- och alkoholhalten, som för vinnande av ifrågavarande önskemål skulle vara erforderlig,
måtte kunna företagas utan att ölet därigenom komme att inrangeras bland rusdryckerna och i försäljningshänseende
likställas med dessa.»

Norra Sveriges systembolagsförening framhöll, att de grupper av befolkningen, som
använda maltdrycker till största delen eller uteslutande som måltidsdryck, i allmänhet

49

syntes åtnöja sig med nu i marknaden förekommande sådana drycker. I de fall, där
starkare maltdrycker efterfrågats, syntes orsakerna mera hava berott på en missuppfattning
av den verkliga skillnaden mellan pilsnerdrickat och det gamla pilsnerölet samt
önskemål att få ett hållbarare Öl än över att få ett Öl med högre alkoholhalt. Aktiebolaget
Stockholmssystemet anförde allenast, att önskningar om frigivande av försäljningen
av starkare maltdrycker i mycket ringa omfattning kommit till bolagets kännedom.
Slutligen har förtroendenämndens verkställande utskott anfört, att önskningar om tillgång
till siarkare öl till en viss grad kommit till uttryck från allmänhetens sida, men med
bestämdhet förklarades från flertalet håll, att detta icke skett i den utsträckning, att det
kunde vara tal om en allmännare opinion för ölförsäljningens återupptagande. Å andra
sidan hade uttryck för en alldeles motsatt opinion icke saknats. Belysande i detta hänseende
vore det av Göteborgs stadsfullmäktige fattade beslut att för aktiebolaget Göteborgssystemets
treåriga oktrojperiod icke upplåta någon enda starkölsrättighet.

Vid de överläggningar, som de sakkunniga i ämnet fört med representanter för de
näringar, som beröras av ett starkölsförbud, har särskilt från bryggeriindustriens målsmän
framhållits, att önskningar från allmänhetens sida ofta framföras om erhållande av det
gamla starköiet. Jämväl framhölls från en representant för kaféidkarna, att publiken å
kaféerna icke vore belåten med det nuvarande pilsnerdrickat, men att den i brist på annat
fann sig i förbrukningen av detsamma. Däremot uttalade en representant för Sveriges
minuthandlare, att de icke förmärkt, att allmänheten gjort anspråk pä starkare Öl.
Från köpmännen i olika delar av landet hade gjorts gällande, att allmänheten vore ganska
belåten med det nuvarande pilsnerdrickat.

De sakkunnige för sin del anse det missnöje, som alltså gjort sig gällande i vårt
land på grund av frånvaron av starköl i marknaden, såsom anmärkningsvärt ringa, särskilt
om man erinrar sig de upprörda protester, som annars bruka höjas vid varje ingrepp
på alkoholvanorna. 1 själva verket torde det legat utom möjlighetens område, att
starkölets försvinnande ur marknaden skulle försiggått utan någon som hälst missnöjesyttring.
Det är ej heller att undra på, att det förhandenvarande missnöjet i mer samlad
form och med kraftigare betoning gjort sig gällande inför sådana grupper av näringsidkare
som bryggare och innehavare av ölkaféer. Men att från dessa gruppers erfarenhet
sluta sig till ett så allmänt missnöje, att möjligheten av en reform på detta område
måste anses utesluten, är på intet sätt berättigat. Mot detsamma kan sättas de många
uttryck av positiv tillfredsställelse över det nuvarande tillståndet, som man möter från
personer från vitt skilda samhällsklasser och med vitt skilda synpunkter inom nykterhetsfrågan.
Man hör t. ex. ej sällan den uppfattningen uttalad, att pilserdrickat såsom
måltidsdryck och även såsom måttligt njuten förfriskningsdryck framför ölet har det stora
företrädet, att det ej kvarlämnar en efterverkan av slöhet. Överhuvud hör man ej sällan
tillfredsställelse uttalas över, att man genom pilsnerdrickat fått en lättare, men ändock
fullt tillfredsställande maltdryck till förfogande.

Givetvis ligger i den belåtenhet med pilsnerdrickat såsom måltidsdryck, man rätt allmänt
finner, eller i det förhållandet, att allmänheten torde finna sig i att ej disponera
någon starkare maltdryck, i och för sig intet tillräckligt skäl att därför genom lagstiftningen
förbjuda det starkare ölet. Man kan med fog fråga, varför den del av allmänheten,
som önskar starköl, skall berövas detta genom lagstiftningen, därför att kanske
en majoritet kan finna sig i en svagare maltdryck.

Då de sakkunnige emellertid för sin del anslutit sig till kravet på ett förbud mot
starköl, har detta skett, emedan här en i folknykterhetens intresse verkande, långt ifrån
7

50

betydelselös reform synes erbjuda sig, genomförbar utan större vanskligheter, och gynnad
av den avvänjningsprocess gent emot siarkolet, som kristiden inneburit.

Med hänsyn till den verkan, ett förbud mot starkölet skulle medföra för nykterhetstillståndet,
ha följande uttalanden erhållits såsom svar på de sakkunniges till systembolagen
ställda frågor.

Aktiebolaget Stockholmssystemet framhåller, att verkningarna av ett upptagande av
ölförsäljningen på nykterhetstillståndet tillsvidare undandroge sig så gott som varje omdöme.
Aktiebolaget ansåg det emellertid under alla omständigheter uppenbart, att utsläppandet
i marknaden av alkoholstarkt Öl skulle på ett mycket kännbart sätt för stora
samnällsklasser öka deras utgifter för rusdrycksändamål. Mellersta Sveriges systembolagsförening
uttalade som sin åsikt, att ett frigivande av försäljningen av Öl i den
omfattning, rusdrycksförsäljningsförordningen tilläte, skulle medföra ett försämrat nykterhetstiilstånd.
Ostra Sveriges systembolagsförening anser, att ett frigivande av försäljningen
av starkare Öl i den omfattning, rusdrycksförsäljningsförordningen tilläte, kunde
antagas i ogynnsam riktning påverka nykterhetstillståndet. Samma uppfattning har uttalats
av Södra Sveriges och Västra Sveriges systembolagsföreningar. Norra Sveriges
systembolagsförening har anfört, att ett frigivande av de starkare maltdryckerna otvivelaktigt
skulle försämra nykterhetstillståndet. Såsom stöd härför framhöll föreningen, att
pilsnerdricka i samband med förtäring av rusdrycker inom vissa grupper av befolkningen
komme till användning i rent berusningssyfte. Man måste därför befara, att liknande
olägenheter i större utsträckning skulle bliva förbundna med handeln med och särskilt
med utskänkningen av starkare maltdrycker.

Förtroendenämndens arbetsutskott anför följande:

»Att utsläppandet av starkare Öl i marknaden med all sannolikhet skulle i ogynnsam riktning
påverka nykterhetstillståndet, är ett antagande, till vilket representanterna för de olika systembolagen
så gott som undantagslöst anslutit sig. Ett säkert omdöme om de sociala verkningarna av ett dylikt
steg är det visserligen omöjligt att på förhand avgiva. All sannolikhet talar dock för att dessa verkningar
icke skulle bli av godo, och så mycket låter med visshet säga sig, att ölkonsumtionen skulle
komma att innebära en ökad ekonomisk belastning av breda befolkningslager.»

Det är uppenbart, att den effekt på nykterhetstillståndet i landet, ett återupptagande
av starkölförsäljningen skulle utöva, i första hand är beroende på den omsättning av
drycken i fråga, som kan beräknas uppkomma. De sakkunnige anse sig då böra räkna
med, att starkölet trots de restriktioner i dess försäljning, som äro stadgade, skall visa
sig i stånd att tillkämpa sig en stor marknad, lika väl som brännvinshandelns läggande
under systembolagen ej visat sig i stånd att alltför kraftigt beskära brännvinshandeln.
Just ölets förföriska egenskaper som njutningsdryck samt dess fylligare smak kommer
att göra det mycket begärligt. Man kan aldrig tänka sig så kraftiga restriktioner i dess
försäljning, att ej allmänheten snart skall ha gjort bekantskap med detsamma, och allmänhetens
förhållande till nu tillhandahållna svagare maltdrycker kommer då att undergå
en förändring. Redan nu kan man, låt vara i begränsad utsträckning, förmärka, att
svenskar efter besök i Norge och Tyskland, där starköl ånyo tillhandaliålles, ställa sig
mindre välvilliga till pilsnerdrickat. Med mycket större styrka skulle denna tendens
göra sig gällande, om över allt i vårt land tilltälle bjödes till denna smakens invänjning
vid det mera lockande starkölet. Snart skulle som vikt ga faktorer också spela in sådana
drag i vår folkkaraktär som bristande ekonomiskt sinne och tendensen att ej nöja
sig med annat än det bästa, som bjuds. Starkölet komme på så sätt att ånyo snart

51

bli standarddrycken, vilket å sin sida här och var torde draga med sig, att det intresse,
som nu från våra bryggeriers sida nedlägges på ait genom största omsorg vid framställning
av pilsnerdrickstypen göra densamma så eftersökt som möjligt, kommer att
slappas. Det ligger nämligen i sakens natur, att det huvudsakliga intresset ägnas den
egentliga standarddrycken. Blir det starkölet, som ånyo tillkämpar sig denna plats, kan
man knappast vänta, att åtminstone över allt intresset skall räcka till för att skänka pilsnerdrickat
så hög kvalitet som möjligt. Men just emedan pilsnerdrickat ej är så alkoholstarkt
och därför måste avstå från den attraktionskraft, som den högre alkoholhalten
och högre styrkan överhuvud på ett bekvämt sätt skänker ölet, kräver dess framställning
liksom också dess vidare behandling särskild omsorg, och omvänt kommer pilsnerdrickats
kvalitet och konkurrenskraft att oproportionerligt lida av varje minskning i det
på dess fabrikation nedlagda intresset.

Man torde alltså på många grunder ha anledning befara, att starkölets återinförande
kommer att innebära en deklassifiering av pilsnerdrickat i allmänhetens uppfattning och
att starkölet snart ånyo skulle komma att vara den mest använda måltidsdrycken och
förfriskningsdrycken. Att följderna härav på nykterhetstillståndet ej skulle bliva gynnsamma
är uppenbart, om de naturligtvis ej på förhand kunna kvantitativt uppskattas.

Långt ifrån betydelselöst är det emellertid, att starkölets återuppträdande skulle
innebära en ej oväsentlig höjning i den totala alkoholmängd, vårt folk konsumerar, och
därmed motverka den eftersträvansvärda sänkningen av nivån för vårt folks alkoholkonsumtion.
Till belysning härav må nämnas, att, om man utgår från en ungefärlig uppskattning
av vårt folks maltdrycksbehov (frånsett svagdricka) till 1 miljon hektoliter och
om man vidare beräknar starkölet i medeltal 1 % starkare än pilsnerdrickat, skulle totalkonsumtionens
omläggning från pilsnerdricka till starköl innebära ett absolut tillskott av
1 miljon liter absolut alkohol per år, motsvarande 2V2 miljoner liter 40 % brännvin. Till
jämförelse kan nämnas, att den totala alkoholmängden i allt inom landet törtärt vin under
år 1920 — ett år med relativt hög vinkonsumtion — var cirka 630,000 liter absolut alkohol,
alltså ej fullt 3/3 av här anförda siffra. Nu behöver man givetvis ej räkna med att pilsnerdrickat
helt skulle utträngas av starkölet, vadan beräkningen så till vida ger ett för
ogynnsamt intryck. Men å andra sidan har man all anledning att kalkylera med en
stegring i totalmängden maltdrycker på grund av ölets mer lockande egenskaper, en omständighet,
som kommer att medverka till att den ovan gjorda kalkylen mer närmar sig
verkligheten.

Man måste räkna med, att hur än systembolagens kontroll skötes, skall tillgången
till starköl i ej ringa utsträckning skänka möjlighet till avsiktligt eller oavsiktligt missbruk
av detsamma. Och starkölets betydande förmåga att skänka typisk alkoholnjutning
skall hos en del av dess förbrukarekrets locka till stegrad alkoholkonsumtion, till
fylleri och dryckenskap. Blir så också fallet endast med ett relativt ringa procenttal,
blir det oaktat den tribut, som konsumentmassorna på detta sätt lämna åt alkoholismen,
absolut långt ifrån betydelselös. Under sådana omständigheter synes det de sakkunnige
som det enda riktiga, att resolut använda den möjlighet till det starka ölets avlysande,
som folkets inväfning vid en svagare maltdryck under kristiden bjuder, och på
så sätt nä fram till att maltdryckerna i sm egenskap av vår mest använda måltidsdryck
ej i avsevärd grad bidraga till att direkt eller indirekt främja fylleri och dryckenskap.
Forsittes det tillfälle, som nu bjuder sig, och kommer starkölet att ånyo få inarbeta sig,
är det psykologiska ögonblicket försummat. Reformarbetet på detta område kommer
då i fortsättningen att ha att kämpa med ett motstånd, som blir mycket starkare att
övervinna, då det har att stödja sig på en ånyo inarbetad smak för starkölet.

52

Då de sakkunnige kommit till denna ståndpunkt, ha de gjort det även med beaktande
av det i debatten på detta område framförda argumentet mot starkölförsäljningens
förbjudande, att man i starkölet har ett medel att minska konsumtionen av de starkare
alkoholhaltiga dryckerna, spritdrycker och vin, en fördel, som ej är endast av betydelse
ur nykterhetssynpunkt utan även, vad vinet beträffar, ur nationalekonomisk synpunkt,
enär ju den ojämförligt största delen av inom riket konsumerade viner är importerad
från utlandet. Man har härvid särskilt hänvisat till erfarenheten från Norge.

Det torde också få anses konstaterat, att starkölets utsläppande i Norge haft till
följd en minskning i vinförbrukningen, och de representanter för de sakkunnige, som haft
tillfälle att i Kristiania särskilt studera detta förhållande, hava från olika representativa
håll i Norge fått den uppfattningen, att utsläppandet av starkölet haft en viss betydelse
i nu berörda avseende. Emellertid må framhållas, att några slutsatser av utvecklingens
gång i Norge icke kunna dragas i den riktningen, att utvecklingen skulle förlöpa på
samma sätt i Sverige. Hos oss äger nämligen en omfattande försäljning av brännvin
rum, under det att vinförbrukningen är jämförelsevis obetydlig. Brännvinsförsäljningen i
Sverige torde under år 1921 ligga omkring ett medeltal av 2,500,000 liter i månaden,
under det att vinförsäljningen numera torde röra sig omkring ett medeltal av 180,000
liter i månaden (såväl starkviner som musserande och svaga viner). Vinförsäljningen
kan för närvarande antagas vara åtskilligt mindre än under den tid, då fri försäljning
ägde rum. Orsakerna härtill torde främst få sökas i de förhandenvarande restriktionerna,
och det lärer icke möta några större svårigheter att genom ytterligare restriktioner nedbringa
vinförbrukningen, däiest så anses önskvärt. Ej ens om all vinkonsumtion i landet
undertrycktes genom starkölets frigivande, skulle därmed den totala alkoholkonsumtionen
minskas. Tvärtom visa de ovan angivna siffrorna (sid. 51) över mängden absolut
alkohol i vinet resp. differenserna mellan pilsnerdricka och starköl, att man i händelse
av en dylik åtgärd måste räkna med en absolut stegring av alkoholkonsumtionen.

Ett utsläppande av starköl i handeln synes därför icke kunna ur nu anförda synpunkter
låta sig motiveras, och de svar, som de sakkunnige erhållit på sin till förtroendenämnden
och systembolagen riktade tredje fråga bekräfta också, att föga torde genom
en dylik åtgärd stå att vinna.

Aktiebolaget Stockholmssystemet anför sålunda, att, om ö! utsläpptes i marknaden
utan att utskänkningen hämmades genom villkor om samtidigt intagande av måltid, det
väl vore möjligt — särskilt om ölet gjordes mycket alkoholstarkt — att detta skulle
medföra någon ytterligare minskning i starkvinsförbrukningen. Av nämnvärd betydelse
skulle minskningen dock icke bliva. Stockholmssystemet erinrade därom, att den inom
landet förbrukade årskvantiteten hetviner reducerad till 50 % alkoholstyrka enligt 1920
års försäljningssiffror endast utgjorde 5,16 °/„ av den enligt samma grunder beräknade
kvantiteten spritdrycker. Mellersta Sveriges systembolagsförening framhåller, att det ej
syntes troligt, att ett frigivande av ölförsäljningen skulle medföra någon minskad konsumtion
av alkoholstarkare rusdrycker. Östra Sveriges systembolagsförening anför, att
om försäljningen av starkare Öl frigåves, konsumtionen av spritdrycker och vin ej komme
att väsentligt minskas. Södra Sveriges systembolagsförening anser, att någon minskning
i förbrukningen av spritdrycker och vin ej kunde väntas, utom möjligen till en ringa dej
i avseende å starkviner i allmänhet samt i viss mån i fråga om spritdrycker och vin å
restauranterna på landsbygden. Västra Sveriges systembolagsförening anser, att det
kunde med rätt stor sannolikhet förutsägas, att, om försäljningen av starkare Öl frigåves,
konsumtionen av sådant öl icke skulle verka någon väsentlig minskning i förbrukningen
av spritdrycker och vin. Slutligen har Norra Sveriges systembolagsförening anfört, att

53

genom starkare maltdryckers frigivande omsättningen av vin möjligen skulle något minskas,
men att, då omsättningen av vin vore relativt obetydlig, skäl ej förelåge att taga hänsyn
till möjligheten av en sådan minskning. Förtroendenämndens verkställande utskott har
anfört, att någon minskning av den starkt begränsade spritdrycksförbrukningen icke torde
vara att vänta såsom följd av att starkare öl åter tillhandahölles. Däremot vore det
tänkbart, att vinkonsumtionen, som dock även den gått ansenligt tillbaka under år 1921,
skulle kunna röna någon inverkan, men allmänt har den meningen uttalats från systembolagshåll,
att denna inverkan knappast kunde antagas bliva av nämnvärd, än mindre av
väsentlig betydelse.

De sakkunniga vilja också för sin del framhålla, att, om överhuvud starkölsförbrukningen
skulle åstadkomma någon minskning i starkvins- eller brännvinsförbrukningen,
denna minskning torde bliva så ringa, att olägenheterna av starkölsförsäljningen vida
skulle överväga de möjliga fördelarna.

En för den av riksdagen framförda tanken på starkölsförsäljningens förbjudande
gynnsam omständighet ligger däri, att en lagstiftning i denna riktning torde bliva föga
kännbar för bryggeriindustrien. Kristidens erfarenhet har lärt, att vår bryggeriindustri
ej endast kan bestå utan även skörda god vinst på en framställning av svagare maltdrycker.
Till de sakkunnige ha ej heller under deras arbete från bryggarehåll framförts
några som helst uttalanden, att ett starkölsförbud skulle medföra krav på ersättning
gent emot staten från bryggerinäringen. Härmed är ej sagt, att bryggerinäringens representanter
i allmänhet äro gynnsamt stämda mot ett starkölsförbud. På sina håll synes
man emellertid i ett upphörande av starkölstillverkningen se ett på intet sätt föraktligt
framtidsvärde, ägnat att ställa industrien i en gynnsammare ställning under den fortsatta
nykterhetspolitiska utvecklingen.

Vad slutligen frågan om ett starkölsförbuds förhållande till våra traktater med
främmande makter och till våra handelsförbindelser med utlandet beträffar ha de sakkunnige
av på vederbörligt håll inhämtade upplysningar övertygats om att nuvarande
traktater ej stå hindrande i vägen för starkölsförbud och att våra handelsförbindelser
med utlandet knappast torde därav påverkas.

Det nuvarande pilsnerdrickats beskaffenhet och förbrukningen därav.

För att erhålla en föreställning om beskaffenheten av det nuvarande pilsnerdrickat
med hänsyn till extrakt- och alkoholhalt, den vanligen använda stamvörtstyrkan och utjäsningsgraden,
hava de sakkunnige låtit anskaffa 51 maltdrycksprov å kaféer, restauranger
och minuthandelsställen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle och
Karlstad. Dessa prov hava undersökts å zymotekniska laboratoriet i Stockholm, och
äro resultaten av analyserna sammanställda i tabell I. Därjämte hava å kontrollstyrelsens
laboratorium på förekommen anledning undersökts fyra prov från bryggerier i
Kopparbergs och Gävleborgs län, varav resultaten äro sammanställda i tabell II.

En granskning av tabellen I giver vid handen, att i icke mindre än 12 fall av 51
alkoholhalten översteg den lagligen fastställda gränsen, varav i tre fall med mer än 0,2 %.
I ett av dessa fall hade stamvörtstyrkan överstigit den lagligen tillåtna. I allmänhet
har stamvörtstyrkan legat åtskilligt under den högsta tillåtna i tillverkningsförordningen,
men genom en hög utjäsningsgrad har icke desto mindre alkoholhalten kommit att överstiga
den föreskrivna. Särskilt synas vissa bryggerier å några orter arbeta med höga
utjäsningsgrader. Däremot hava andra bryggerier låga utjäsningsgrader. Anledningen
till dessa skiljaktigheter få, om de ej bero pa tillfälligheter, sökas i olika tillämpade
metoder vid mäskberedningen och inbryggningen. De i nu berörda hänseende vunna
resultaten av undersökningen torde emellertid ådagalägga, att den nuvarande kombinationen
av extrakt- och alkoholhalt såsom gräns mellan olika slag av maltdrycker lämnar
rum för befogade anmärkningar, till vilka längre fram skall återkommas.

Den gjorda undersökningen har också ådagalagt ett annat förhållande, vars förhandenvaro
de sakkunnige haft anledning misstänka, nämligen att svagdricka antingen
enbart eller i blandning med pilsnerdricka försäljes såsom pilsnerdricka. Tabell I giver
vid handen att detta påvisats i tre fall, samtliga i Stockholm och på ett par verkligt
stora restauranger. Det är därför icke osannolikt, att klagomål över det nuvarande
pilsnerdrickats dåliga beskaffenhet åtminstone någon gång berott därpå, att såsom pilsnerdricka
serverats med svagdricka (eller vatten) utspädd vara.

I tabell III hava de sakkunniga låtit sammanställa från kontrollstyrelsens statistik
hämtade uppgifter om maltdryckstillverkningen från tillverkningsåret 1909/1910. Såsom
härav inhämtas har vörtproduktionen för de skattepliktiga dryckerna ökats, om man
bortser från de egentliga krisåren 1916—1919. Däremot har vörtproduktionen för
skattefria maltdrycker avsevärt gått tillbaka och i jämförelse med åren före kriget

sjunkit med omkring 50 %; någon återhämtning efter den egentliga kristidens upphörande
kan icke förmärkas. Från tillverknin^såret 1918/1919 har pilsnerdrickstillverkningen
blivit standardtillverkningen och kvantiteten pilsnerdricksvört är större året
1919/1920 än den sammanlagda vörtmängden för samtliga skattepliktiga maltdrycker
under alla år av perioden utom åren 1914/1915 och 1915/1916. Kvantiteten förbrukat
malt har till följd av pilsnerdrickstillverkningen och minskningen av svagdrickstillverkningen
nedgått med 25 % under det sista tillverkningsåret i jämförelse med
periodens första år och med 33 % i jämförelse med periodens mellersta år.

IV KAP.

Möjliggörandet av försäljningen av samtidigt maltstarka och alkoholsvaga
maltdrycker. Härav betingade förändringar i lagstiftningen.

Såsom i det föregående framhållits, har man hittills i den svenska maltdryckslagstiftningen
skilt de i försäljnings- och beskattningsavseende olika typerna av maltdrycker
genom gränser, som definierats genom användande av såväl extrakthalten i den för
tillverkningen använda stamvörten som alkoholhalten i den färdiga drycken. Man talar
därför om en kombinerad alkohol- och extraktgräns.

Frågan huruvida denna gräns är den lämpligaste är en gammal tvistefråga vid
utformandet av vår maltdryckslagstiftning, och det de sakkunniga anförtrodda uppdraget
tvingar dem att taga ställning till densamma.

De sakkunniga erinra då först om att enligt 1 mom. av 3 § av gällande maltdryckstillverkningsförordning
maltdryckerna indelas i tre klasser, nämligen:

första klassen, omfattande maltdrycker, som ej innehålla mer än två och en fjärdedels
volymprocent alkohol och äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke
överstiger sex procent, ävensom alkoholfria maltdrycker, som äro inbryggda med en
stamvört av högre extrakthalt;

andra klassen, omfattande maltdrycker, som icke äro hänförliga till första klassen
och vilka ej innehålla mer än tre och sex tiondels volymprocent alkohol och äro inbryggda
med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger nio och fem tiondels procent; samt

tredje klassen, omfattande alla till första eller andra klassen icke hänförliga maltdrycker.

I andra mom. av samma § definieras svagdricka, pilsnerdricka och Öl, varvid till
svagdricka hänföres varje maltdryck, som är hänförlig till första klassen och som är
inbryggd med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger 6 °/0, pilsnerdricka varje
maltdryck, som är hänförlig till andra klassen samt Öl varje maltdryck, som är hänförlig
till tredje klassen.

De i första mom. intagna definitionerna äro, om man jämför dem med bestämmelsen
i 23 § beträffande de beteckningar, som skola anbringas å kärl, innehållande de
respektive slagen av maltdrycker, uppenbarligen tillkomna för att ur försäljningssynpunkt
skilja de olika maltdryckerna från varandra, under det att de i andra momentet angivna
definitionerna hava betydelse ur tillverkningssynpunkt. Konsekvensen av denna olika
indelning ur tillverknings- respektive försäljningssynpunkt gör sig gällande med hänsyn
till fullt alkoholfria maltdrycker, som äro inbryggda med en stamvört av högre extrakthalt
än 6 %. De bli på detta sätt i försäljningsavseende jämställda med svagdricka,
men med hänsyn till sin tillverkning och beskattning med pilsnerdricka och Öl.

Då det, i överensstämmelse med dessa bestämmelser i maltdryckstillverkningsförordningen,
allmänt brukar uppgivas, att gränsen mellan de olika typerna av alkohol -

57

haltiga maltdrycker är en kombinerad alkohol- och extraktgräns, är detta visserligen i
och för sig riktigt. Praktiskt taget ställer sig saken emellertid något annorlunda. Svagdricka,
som inbryggts med en stamvört av ej högre extrakthalt än 6 % är, enligt ett av
högsta domstolen givet prejudikat i försäljningsavseende svagdricka, även om dess
alkoholhalt överstiger 2,25 volymprocent, vilket understundom kan ske. Ifrågavarande
prejudikat är enligt de sakkunniges mening ej tillämpligt i avseende å alkoholgränsen
for pilsnerdricka och hämta de sakkunnige stöd för denna uppfattning från departementschefens
uttalanden, då förslaget om särskiljandet av pilsnerdricka från andra maltdrycker
första gången framlades. Inom vissa kretsar torde man dock anse det nämnda prejudikatet
gällande även med hänsyn till vad som faktiskt karakteriserar pilsnerdrickat. Säkert är,
att åtskilliga tillverkare så länge de inbryggt sitt dricka med en stamvört, vars extraktgräns
ej överskridit 9,5 %, ansett sig vara inom lagens gränser. Denna uppfattning och
franvaron av kontroll av alkoholhalten har också dragit med sig, att man ej sällan i
handeln anträffar pilsnerdricka, som håller en alkoholhalt något över det föreskrivna
övre gränsvärdet av 3,6 volymprocent.

Det förhållandet, att, om man frånser de fullt alkoholfria maltdryckerna, i praktiken
stamvörtens extrakthalt är det i försäljningsavseende för dryckernas klassifiering i olika
grupper avgörande, drar med sig den följden, att maltstarka dryckers försäljning är
omgärdad med åtskilliga restriktioner, även då deras alkoholhalt ej ur nykterhetssynpunkt
pakallar det. En dryck, inbryggd med högre vörtstyrka än 9,5 %. hör alltså med nuvarande
lagstiftning till ölets kategori och dess försäljning är satt under motbokskontroll,
aven om dess alkoholstyrka ligger under svagdricksgränsen.

Redan den hittillsvarande maltdryckslagstiftningen har alltså långt ifrån uppmuntrat
forsöken att tillhandahålla extraktrika, alkoholfattiga maltdrycker genom att ställa dem
i en gynnad undantagsställning. Så länge även tillhandahållandet av de alkoholrikare
maltdryckerna i vårt land endast var kringgärdat med föga kännbara restriktioner, var
detta kanske av mindre betydelse. I den mån emellertid restriktionerna för maltdryckshandeln
blivit skärpta, desto mer göra sig verkningarna gällande av att gränsen mellan
olika typer av maltdrycker praktiskt bestämmes av extrakthalten. Och genomföres det
av riksdagen ifrågasatta och av de sakkunnige förordade förbudet mot starköl, kommer
bibehållandet av en extraktgräns för de för försäljning inom landet tillåtna alkoholhaltiga
maltdryckerna att innebära direkt förbud även mot maltdrycker av en vörtstyrka över
pilsnerdrickats men med en alkoholhalt under svagdrickats. Härigenom skulle också
importen av dylika drycker förbjudas. En sådan dryck som De förenade Bryggeriers
Reform Maltextrakt, med en extrakthalt av ungefär 20 % och en alkoholhalt av mellan
0,5 och 1 %: vilken dryck de sista åren vunnit ej ringa spridning i Danmark, skulle ej
fa tillhandahållas inom vårt land (annat än eventuellt på apotek och mot läkarerecept).

Vår lagstiftnings kombinerade alkohol- och extraktgräns får ses i samband med den
historiska utvecklingen av maltdryckslagstiftningen i vårt land.

Då frågan om införandet av en gräns i beskattningsavseende mellan alkoholsvagare
och alkoholstarkare drycker först uppkom, ansåg man nämligen, att det säkraste, ja till
och med enda medlet att med någon lätthet skilja mellan olika slag av maltdrycker var
att utgå från dryckernas stam vörtstyrka. I det kommittébetänkande, som den 26 november
1892 avgavs av särskilda kommitterade angående beskattning av maltdrycker med iakttagande
att svagdricka fritoges från beskattningen, synes den uppfattningen hava varit
förhärskande, att en gräns mellan starkare och svagare maltdrycker överhuvud icke kunde
uppdragas med ledning endast av dryckens alkoholhalt (sid. 36). Till grund för kommitténs
uppfattning låg en av dåvarande kontroll- och justeringsbyrån utarbetad utredning, däri
8

58

denna ståndpunkt hävdades. Att märka är emellertid, att kommitterade utgingo ifrån
det antagandet, att ingen särskild behandling skulle företagas med drycken i syfte att
förekomma efterjäsning, på grund varav kommitténs uttalanden äro av ringa betydelse
för frågan att under nuvarande förhållanden lägga alkoholhalten till grund för dryckernas
gruppering i försäljningsavseende. Den teoretiska möjligheten av att skilja maltdrycker
av olika typer genom en ren alkoholgräns stod däremot fullt klart för 1902 års kommitté,
men ansåg den sig det oaktat böra avstyrka, att en dylik gräns lades till grund för
maltdrycksbeskattningen. Mot densamma anförde de bland annat, att den skulle medföra
en kostsam och för fabrikationen besvärande kontroll, som dessutom knappast skulle
kunna göras effektiv, under det stamvörtens styrka lätt kunde uppmätas och den däremot
svarande alkoholhalten lätt beräknas.

Den gräns, som i stället föreslogs, var den kombinerade extrakt- och alkoholgräns,
som också genom riksdagens beslut av respektive år 1903 och 1905 kommit att gälla
såväl för vår tillverknings- som vår försäljningslagstiftning, men vars karaktär i praktiken
av en blott extraktgräns redan framhållits.

Gränsen i fråga genomfördes mot ett kraftigt motstånd från de organiserade nykterhetsvännernas
sida. Det framhölls från detta håll, att alkoholgränsen vore den enda
gräns, som ur nykterhetssynpunkt hade något intresse. Kunde en maltdryck tillverkas,
som utmärktes av hög extrakthalt och låg alkoholhalt, så funnes ur nykterhetssynpunkt
ingen anledning att förbjuda dess möjligast fria försäljning, ej häller åtminstone ur nykterhetssynpunkt
någon anledning att genom skatt fördyra den.

Mot förslaget att skänka extraktrika maltdrycker med en alkoholhalt under svagdricksgränsen
samma fria ställning i lagstiftningsavseende som det verkliga svagdrickat, framfördes
vid tiden för denna frågas avgörande i början av 1900-talet som ett mycket viktigt
skäl frånvaron av verkligt betryggande metoder för förekommande av efterjäsning. Vid
denna tid torde man framför allt ha tänkt på pasteuriseringsmetoden, med andra ord den
färdiga buteljerade maltdryckens uppvärmande till tillräckligt hög temperatur, varigenom
de jäsningen förmedlande jästcellerna dödas och jäsningen sålunda omöjliggöres. Redan
vid nämnda tid torde man visserligen hava ägt tillräcklig erfarenhet för att kunna anse
pasteuriseringsmetodens praktiska värde bevisat, under förutsättning av att den utfördes
av skolad personal och med goda anordningar. Den misstro, som från bryggeriteknikens
män visades gent emot metoden, torde också till ej ringa grad hava bottnat i den uppfattningen,
att de dåligt utrustade och med föga skolad personal arbetande svagdricksbryggerierna
skulle omhändertaga metoden i fråga för att kunna i konkurrens mot det
verkliga ölet utsända extraktrika drycker, vilka som pasteuriserade skulle få friare försäljas
än ölet, fastän pasteuriseringen kanske under dessa förhållanden i grund och botten
endast blev en skenbehandling utan faktisk förmåga att avbryta jäsningen.

Huru det än må hava förhållit sig med pasteuriseringstekniken vid sekelskiftet och
vilka motiv och synpunkter än vid den tiden må hava för de kommande decennierna
bestämt lagstiftningens ståndpunkt i vårt land, säkert är, att pasfeur.seringstekniken
numera nått den ståndpunkt, att en maltdryckslagstiftning utan tvekan kan bygga på dess
effektivitet. Så gör man också i våra båda grannland Danmark och Finland. De stora
ölexporterande ländernas ölexport bygger också på denna dess effektivitet. Och den
högt utvecklade ölindustrien i Köpenhamn pasteuriserar i största utsträckning sina varor,
något som sätter den i stånd att tillsaluhålla dem över hela Danmark. En av de sakkunnige,
som för kommitténs räkning besökt Köpenhamn, har funnit, att man bland
fackmännen där anser pasteuriseringen fylla alla de krav, man ur praktisk synpunkt kan
ställa på densamma.

59

I detta sammanhang vilja de sakkunniga till besvarande upptaga en invändning mot
försäljningen av ej utjästa maltdrycker i pasteuriserad form. Det har nämligen påpekats,
att en konsument har tillfälle att genom efterjäsning driva upp alkoholhalten. Om kärlen,
som innehålla maltdrycken, öppnas, börjar jäsningen av de oförjästa sockerarterna ånyo
under inverkan av från luften inkommande jästorganismer, vadan alkoholhalten stiger.
Särskilt blir så fallet, om jäst direkt tillsättes. Är nu extrakthalten särskilt hög hos
drycken, skulle en betydande ökning av alkoholhalten kunna ernås. Enligt de sakkunniges
mening är emellertid denna invändning väsentligen av teoretisk natur. Det synes föga
sannolikt, att personer, som eftersträva en berusningseffekt, skulle finna det lämpligt att
gå den besvärliga omvägen över det pasteuriserade maltstarka drickat, under iakttagande
av alla olika omständigheter, som krävas för att icke maltdrycken vid den extra jäsningen
skulle förstöras. Den gjorda invändningen torde sakna betydelse jämväl i det avseendet,
att en maltdryck genom ett dylikt förfarande i allmänhet skulle komma att avsevärt
förlora ur smaksynpunkt; det kunde väl näppeligen undvikas, att en så behandlad maltdryck
jämförelsevis snabbt skulle komma att surna och därigenom bliva mindre eftersträvansvärd.
Och även om det skulle lyckas att uppbringa alkoholhalten i maltdryck
av nyss angivet slag utan att därmed drycken försämrades, skulle ett dylikt förfarande
ur nykterhetssynpunkt sakna större betydelse, så länge som det står flertalet människor
fritt att skaffa sig betydligt alkoholstarkare drycker. Då det därjämte står var och en
fritt att direkt ur malt för eget behov framställa maltdrycker av sådan styrka, som
industriellt icke skulle få tillverkas, saknar den gjorda invändningen enligt de sakkunniges
mening praktisk betydelse.

De sakkunnige anse alltså tiden fullt vara inne för vår lagstiftning att med hänsyn
till maltdryckerna medge de lättnader i tillverkningsavseende och försäljningsavseende,
som betingas av att en i praktiskt avseende fullt betryggande metod står till förfogande
att hos en extraktrik maltdryck förekomma efterjäsning och därmed alkoholhaltens
stegring. De härav betingade ändringarna i vår lagstiftning böra emellertid utformas så,
att de ej i onödan ingripa besvärande för bryggeriindustrien och så att genom dem
skapas garanti för att de gjorda medgivandena ej missbrukas. De sakkunnige framställa
alltså med hänsyn till dessa krav och önskemål följande förslag:

De inom riket till försäljning medgivna maltdryckerna, alltså maltdrycker med en
alkoholhalt under 3,6 volymprocent, indelas ur försäljningssynpunkt i 2 klasser. Den
ena, klass I, rymmer drycker med en alkoholhalt av högst 2,25 volymprocent, den andra,
klass II, rymmer drycker med en alkoholhalt mellan 2,25 och 3,6 volymprocent.

Ur tillverkningssynpunkt indelas maltdryckerna i följande grupper:

svagdricka, omfattande sådana till första klassen hänförliga maltdrycker, som äro
inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger 6%;

maltdricka, omfattande sådana till första klassen hänförliga maltdrycker, som äro
inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt överstiger 6 %;

lättöl, (pilsnerdricka) omfattande sådana till andra klassen hänförliga maltdrycker,
som äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt överstiger 6, men icke överstiger
9,5 °/0\

maltöl, omfattande sådana till andra klassen hänförliga maltdrycker, som äro inbryggda
med en stamvört, vilkens extrakthalt överstiger 9,5 % samt

exportöl, omfattande sådana inom landet icke till försäljning tillåtna maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger 3,6 volymprocent alkohol.

För påbörjandet eller fortsättandet av tillverkningen av respektive svagdricka och
lättöl (pilsnerdricka) föreslå de sakkunnige inga principiella förändringar i förhållande till

60

det nuvarande systemet. Bryggerier, som alltså endast önska fortsätta sin hittillsvarande
tillverkning, beröras ej av de nya bestämmelserna.

De sakkunniga föreslå, att tillverkning av maltdricka resp. maltöl, alltså maltstarka
och alkoholsvaga drycker, endast må upptagas av bryggeri, som därom inlämnat ansökan
hos kontrollstyrelsen, vilken etter prövning av bryggeriets tekniska utrustning och de
metoder, som bryggeriet ämnat tillämpa vid tillverkningen av ifrågavarande drycker, äger
att bevilja det sökta tillståndet, därest styrelsen ifråga finner tillfredsställande garantier
föreligga för att den vid försäljning inom motsvarande klass högsta tillåtna alkoholhalten
ej överskrides.

Med hänsyn till beskattningen utgå de sakkunniga från, att endast svagdrickat, såsom
hittills varit fallet, förblir skattefritt, under det att samtliga med högre vörtstyrka
framställda maltdrycker alltjämt beskattas. Bryggerier, som upptaga framställningen av
maltdricka resp. maltöl, höra alltså i och med detta till de skattepliktiga bryggeriernas
kategori.

Under behandlingen av frågan om de maltstarka, alkoholfattiga dryckerna har det
meddelats de sakkunniga, att man bland bryggeriutövarna har en på en långvarig erfarenhet
grundad misstro mot ifrågavarande dryckers förmåga att tillkämpa sig en sådan
position, att deras framställning lönar sig. Och den meningen har under sådana förhållanden
även framförts, att inga åtgärder i lagstiftningsväg vore påkallade för att möjliggöra
dessa dryckers tillverkning, i den mån det nu tillärnade förbudet mot starköl
skulle drabba även dem, eller för att försätta dem i försäljningsavseende i en mer gynnad
ställning än de mer alkoholhaltiga dryckerna av samma vörtstvrka.

De sakkunniga ha ej kunnat ansluta sig till en sådan uppfattning. De anse, att
det under alla normala förhållanden endast är nykterhetssynpunkten, som motiverar prohibitiva
och restriktiva ingrepp med hänsyn till maltdryckstillverkningen. Och de ha därför
ej velat omöjliggöra tillverkningen i vårt land av drycker, som ur nykterhetssynpunkt
äro oskyldiga eller åtminstone ej farligare än det lättöl (pilsnerdricka), vars försäljning
alltjämt skulle stå öppen. Visserligen förvänta ej heller de sakkunnige för sin
del, att något större antal bryggerier skola finnas beredda att omedelbart upptaga tillverkningen
av maltdricka eller maltöl. Men försök att bereda dessa drycker en marknad
torde dock vara att förvänta, om ej av andra anledningar så åtminstone av bryggerier,
som önska genom en dylik tillverkning förhindra, att utländska sådana för sig
vinna den svenska marknaden på området. Skulle emellertid en import av utländska
drycker av här åsyftade slag till en början äga rum, torde de svenska bryggerierna,
gynnade av lokala förhållanden och förbindelser, snart bliva i stånd att även på detta
område hävda sin ställning.

Men de sakkunniga ha så till vida tagit hänsyn till denna den svenska bryggarevärldens
uppfattning om de maltstarka, alkoholsvaga dryckerna, att de sökt tillse, att de
av maltdrickat och maltölet nödvändiggjorda bestämmelserna ej på något sätt skola störande
ingripa i verksamheten på de bryggerier, som ej reflektera på att tillverka dessa
varor.

Vad beträffar de garantier, som skola fordras av bryggeri, som önskar upptaga
tillverkningen av maltdricka eller maltöl, torde visserligen i första hand komma kravet
på att bryggeriet visar sig disponera en modern pasteuriseringsanordning i väl fungerande
skick. De sakkunnige ha emellertid ej velat knyta framställningen av de ifrågavarande
dryckerna just till en pasteurisering av den färdiga varan. Andra möjligheter
att förhindra att alkoholhalten överskrider ett visst alkoholvärde, som ligger under det
eljest för dryckens extraktstyrka karaktäristiska, föreligga nämligen otvivelaktigt. Man

61

kan särskilt vinna en begränsning för alkoholstyrkan genom användande av på särskilt
sätt behandlat malt och svagt förjäsande jästsorter. En annan möjlighet ligger i en
dealkoholisering av den färdigjästa drycken genom bortdestillering av alkoholen, lämpligen
i vacuum.

Rörande denna sista möjlighet, som för någon tid sedan framförts i diskussionen
över härvarande fråga inom vårt land, ha de sakkunnige genom vänligt tillmötesgående
från aktiebolaget Stockholms Bryggerier haft förmånen att få en utredning verkställd av
chefen för dess centrallaboratorium, ingenjören Erik Olson. Slutresultatet av undersökningen
är, att metoden åtminstone under nuvarande förhållanden knappast torde kunna
rekommenderas för användning inom vårt land på grund av sin dyrhet och de med densamma
förknippade störa materialförlusterna. Särskilt synes den, åtminstone under vanliga
förhållanden, ej kunna tänkas konkurrera med den metod att begränsa alkoholhalten,
som ligger i en lämplig förutbehandling av maltet och valet av jästsorter med svag
förjäsningsförmåga.

1 vilket fall som helst är pasteuriseringsmetoden ej den enda metod, som står till
buds, då det gäller att framställa en maltstark, alkoholfattig dryck, och det blir kontrollmyndighetens
uppgift att i det särskilda fallet, innan den tillåter igångsättandet av tillverkning
av maltdricka och maltöl, övertyga sig om att den för innehållandet av den
lagliga alkoholgränsen använda metoden är pålitlig.

Vad beträffar den fortsatta kontrollen över tillverkningen torde den enligt de sakkunniges
mening för de så godkända bryggerierna kunna utföras på så sätt, att med lämpliga
mellanrum prov anskaffas dels direkt frän bryggeriet, dels från försäljningsställen
av den saluhållna varan.

Det av de sakkunniga påvisade förhållandet, att det nuvarande pilsnerdrickat ej sällan
överskrider det nu föreskrivna övre gränsvärdet för alkoholhalten av 3,6 volymprocent,
synes de sakkunnige påkalla, att även det i handeln utbjudna pilsnerdrickat kontrolleras
med hänsyn till alkoholhalten. Den härför erforderliga undersökningen skulle
kunna utföras i första hand av överkontrollörerna och i tvivelaktiga fall å kontrollstyrelsens
laboratorium. Härför torde lämpligen den bekväma och snabba metod kunna
tillämpas, som består i användandet av den Zeiss’ska refraktometern. Endast om refraktometern
gav ett värde alldeles invid den tillåtna alkoholgränsen, skulle den nu använda
destillationsmetoden behöva tillgripas för att skänka det avgörande värdet och
borde i dylikt fall analysen utföras å kontrollstyrelsens laboratorium. Om den av något
bryggeri fabricerade varan befinnes överskrida det övre gränsvärdet, torde detta enligt
de sakkunniges uppfattning ej utan vidare påkalla åtal. Man har all anledning att taga
hänsyn till de för bryggerinäringens utövare föreliggande svårigheterna att så behärska
de på jäsningsresultatet inverkande faktorerna, att ej understundom övre gränsvärdet
överskrides med någon tiondels %. Om ett dylikt överskridande ej synes vara resultatet
av avsiktliga och systematiska åtgärder, synes kontrollmyndigheten lämpligen i första
hand böra nöja sig med de erinringar och anvisningar, som kunna behövas för att förhindra
att överskridandet fortsättes eller återupprepas.

1 detta sammanhang vilja de sakkunnige beröra det i diskussionen om här ifrågavarande
spörsmål från olika håll framförda förslaget att i samband med starkölets förbjudande
något höja pilsnerdrickats styrka. Särskilt har man hoppats, att på så sätt
utan att väsentligen stegra de risker ur nykterhetssynpunkt, som kunna vara knutna vid
pilsnerdrickat, vinna avsevärt bättre smak samt större hållbarhet åt drycken i fråga.

De sakkunnige måste för sin del avstyrka den ifrågasatta höjningen av pilsnerdrickats
styrka. De anse nämligen, att skall avsevärt vinnas i smak och hållbarhet genom

62

en stegring av pilsnerdrickats styrka, måste man göra stegringen så pass stor, att man
är halvvägs tillbaka igen vid det gamla starkölet.

De sakkunniga vilja härmed på intet sätt förneka, att det pilsnerdricka, som utminuteras
eller utskänkes åt allmänheten, understundom kan med hänsyn till sin smak
lämna skäl för befogade anmärkningar. Att det någon gång härvidlag spelar in, att
verklig pilsnerdricka ej serveras utan genom spädning försvagad vara, har i det föregående
redan omnämnts. Men härtill kommer, att drycken i fråga ofta ej förvaras och
serveras med tillbörlig omsorg. Våra maltdrycker äro överhuvud taget ganska känsliga
drycker, vilkas smak lätteligen försämras om ej vederbörliga försiktighetsmått iakttagas.
De skola förvaras vid låg temperatur och serveras vid varken för låg eller för hög
temperatur. Om kolsyran har tillfälle att bortgå, t. ex. om förvaringen sker i dåligt
korkade buteljer, innebär detta en betydande smakförsämring. Om de ej äro pasteuriserade,
börjar rätt snart en bakterieutveckling, som långt innan den medfört den grumling
och syrebildning i drycken, att den blivit oanvändbar, ändå bidrager till att försämra
dess smak.

De sakkunnige anse, att de anmärkningar mot pilsnerdrickats smak, som då och
då framföras, i första hand påkalla större uppmärksamhet vid dryckens förvaring och
servering och detta såväl från yrkesidkarnas som konsumenternas sida.

Vad beträffar förhoppningen, att en relativt liten stegring i styrkan hos vårt pilsnerdricka
skulle åstadkomma en avsevärd förbättring, i dess smak, stämmer den ej med
vissa erfarenhetsrön från vårt sinneslivs område. Vårt smaksinne — och detta begrepp
fattas här mycket vidsträckt — är visserligen ganska känsligt för även mycket små
kvalitativa ändringar i ett smakande ämnes beskaffenhet. Var och en vet t. ex. hur
lätt och genom vilka obetydligheter en bismak kan komma att vidlåda ett födoämne
eller en dryck. Däremot är det ej på samma sätt känsligt för rent kvantitativa ändringar.
Om man utan ändringar i de ingående ämnenas beskaffenhet eller inbördes proportion
skulle vilja endast genom förhöjning av deras koncentration stegra pilsnerdrickats
smak, torde man av hittills föreliggande erfarenheter från smaksinnets område knappast
kunna åtnöja sig med en mindre koncentrationsstegring än 10—15 % av ursprungsstyrkan.
Då pilsnerdrickat hittills tillverkats av en vört av högst 9.5 %, skulle en stegring
av 10—15 % av ursprungsvärdet innebära vörtstyrkans stegring till ungefär 10,5—11 %.
Direkt på detta spörsmål inriktade undersökningar å Fysiologiska Institutionen i Lund,
varvid ett par vid dylika undersökningar vana personer fingo till uppgift att söka avgöra
den relativa styrkan mellan olika maltdrycker, visade också behovet av en dylik koncentrationsändring,
om man med någon grad av säkerhet skulle kunna skilja dem åt, då
man förut ej var underkunnig om deras inbördes styrka, något som är en nödvändig
förutsättning för undvikande av suggestion. Om undersökningarna också voro föga omfattande
och naturligtvis ej kunna i och för sig anses besitta någon allmängiltighet, torde
man ändå med full rätt kunna påstå, att, om en ökning i den för pilsnerdrickat tillåtna
vörtstyrkan och därmed alkoholhalten på ett ej endast nätt och jämt märkbart, utan avsevärt
sätt skall stegra dryckens smak, måste man höja stamvörtstyrkan till inemot 11 %.
Då är man vid normal utjäsning uppe vid en alkoholhalt av 4,1 %. Utgår man från en
alkoholhalt av det gamla pilsnerölet av 4,5 %, så betyder detta, att man i det närmaste
är tillbaka vid det gamla ölet.

1 huvudsak samma resultat hava vunnits vid en serie smakförsök, som anställts vid
Stockholms bryggerier under användning av maltdrycker, inbryggda på en vört av 9.3,
10.2, 11.0 och 11.5 procent, vad angår maltdrycker av pilsnertyp, och på en vört av resp.
9.1, 10.1, lO.o och 11.6, vad angår maltdrycker av lagertyp.

63

De sakkunnige avstyrka här ifrågasatta stegring med hänsyn till därmed ur nykterhetssynpunkt
förenade riskerna.

Vad beträffar de önskemål, som framföras om en förbättring av det nuvarande
pilsnerdrickats smak, torde de bero, ej så mycket på att pilsnerdricka inom den nu gällande
alkoholgränsen överhuvud ej skulle kunna tillverkas av verkligt god kvalitet, utan
fastmer därpå, att understundom beredning, förvaring och servering av drycken ifråga ej
skett med vederbörlig omsorg. 1 en före kristiden av Svenska bryggareföreningen utgiven
skrift (»Några uppgifter rörande Sveriges bryggeriindustri») betecknas pilsnerdricka
som »en ganska hållbar, kolsyrerik och välsmakande dryck» och konsumenterna av densamma
torde redan vid ifrågavarande tid i allmänhet ha kunnat instämma i detta gynnsamma
uttalande om drycken ur smaksynpunkt. Befrias nu pilsnerdrickat från konkurrensen
med starkölet och får det på detta sätt karaktären av en standarddryck, som på
sig koncentrerar tillverkarnas och försäljarnas omsorger, torde uttalandet i ännu högre
grad vinna giltighet. — Härtill kommer, att de sakkunniges förslag om frigivandet av
extrakthalten direkt öppnar möjligheten att tillgodose olika smakriktningar. Förslaget i
fråga möjliggör sålunda tillhandahållandet av maltdrycker av pilsnerdrickats alkoholhalt
och en extrakthalt upp emot det gamla ölets, drycker alltså närmast jämförliga med Öl,
vars utjäsningsgrad t. ex. genom svårförjäsbart malt och svagförjäsande jäst hållits nere
under den i vårt land gängse förjäsningsgraden av inemot 60 %.

Att i själva verket, trots låg förjäsningsgrad, ett till smaken moget Öl på detta
sätt kan åstadkommas belyses av att så kända ölsorter som de tyska Bock- och Salvatorbier
i regeln äro svagt förjästa och sällan visa en förjäsningsgrad av 48 %. Bayerska
»Schanckbier» och »Lagerbier» ha vidare mestadels en mellan 44 % och 50 % liggande
förjäsningsgrad, men ännu lägre förjäsningsgrader förekomma (siffrorna hämtade ur Königs
Chemie der menschlichen Nahrungs- und Genussmittel, Bd 2, s. 1238). Äro också
dessa Öl bryggda på starkare vört än den här föreslagna alkoholgränsen skulle möjliggöra,
rubbar detta intet i beviset för att en mogen, harmonisk smak på en maltdryck
kan vinnas vid en annan och för extraktet fördelaktigare proportion mellan alkohol och
extrakt än vad i vårt land varit gängse. För personer, som önska maltdrycker av en
sötare, maltstark typ öppnas också genom de sakkunniges förslag möjligheten av att få
detta krav tillgodosett. Ett maltstarkt »julöl» kan alltså enligt de sakkunniges förslag
tillhandahållas.

De maltdrycksformer, som de sakkunniges förslag utöver de vanliga i vårt land
gängse velat möjliggöra, utgå från typer, som redan finnas representerade i utlandet och
som alltså ur bryggeriteknisk synpunkt äro realiserbara och ur smaksynpunkt måste anses
möjliga. Den frågan står visserligen öppen, huruvida de lämpa sig för vårt folks smakriktning,
om man nu överhuvud kan tala om någon mer typisk och konstant sådan. Ett
avgörande på denna punkt torde först kunna vinnas under ett i åratal fortsatt arbete från
intresserade bryggeriers sida att upparbeta en marknad för dessa tillverkningar. För sin
del ha de sakkunnige ej ansett sig böra fördröja slutförandet av det dem givna uppdraget
genom att rörande denna fråga anställa särskilda undersökningar. Dylika skulle
alltid hava blivit betydligt dyrbara och tidsödande, och resultaten av dem skulle aldrig
hava kunnat bli avgörande för den föreliggande frågans lösning.

Vad vidare beträffar önskemålet att disponera en dryck av pilsnerdrickats ungefärliga
beskaffenhet men med något högre hållbarhet, svnes lösningen enligt de sakkunniges
mening ej böra sökas genom en stegring i den tillåtna alkoholhalten. Önskemålet
i fråga är eljes enligt de sakkunniges mening mycket behjärtansvärt. Det framställes
framför allt av personer med en mycket måttlig maltdryckskonsumtion, ofta av personer

64

boende utom städerna och med föga möjlighet att få varan i fråga levererad regelbundet
och med korta tidsintervall. Ofta drabbas de under dessa förhållanden av det
missödet, att i förråd hållet pilsnerdricka hunnit surna och bli oanvändbart, innan det
kommit till användning. Särskilt är detta fallet, då varan ej är föremål för regelbunden
konsumtion utan hålles i förråd för något enstaka tillfälle.

Den bästa lösningen av härmed förknippade spörsmål synes de sakkunnige ligga i
att en genom pasteurisering hållbar typ av pilsnerdricka av ett eller annat bryggeri tillhandahållesför
personer av de nyss karaktäriserade kategorierna. Den stegring i priset
å drycken, som detta skulle draga med sig, skulle åtminstone vid något så när god avsättning
av dylik »hållbar pilsnerdricka» för konsumenterna utjämnas genom att ej parti
efter parti helt enkelt förfors. Och den för övrigt ganska obetydliga smakförändring,
som pasteuriseringen åstadkommer, torde fullt uppvägas av att konsumenterna ej behöva
riskera att få förtära en vara, som mer eller mindre försämrats genom den i pilsnerdricka
snart insättande bakteriverkan.

Varje stegring i pilsnerdrickats alkoholstyrka skulle förövrigt motverka det accepterande
av denna dryck såsom måltidsdryck, vilket ägt rum bland kretsar, som eljes på
grund av den typiska alkoholverkan ölet skänker hysa betänkligheter mot detta. Åtminstone
till en viss grad har pilsnerdrickat realiserat önskemålet efter en gemensam
måltidsdryck. Man får visserligen anse, att pilsnerdrickats alkoholhalt redan är så pass
hög, att dess fulla accepterande på nyss nämnt sätt knappast kan väntas. Men säkert
är, att varje stegring i pilsnerdrickats alkoholhalt skulle menligt påverka utvecklingen i
fråga. Det må i detta sammanhang även påpekas, att den för pilsnerdrickat tillåtna
alkoholhalten av 3,6 volymprocent ligger något över den alkoholgräns av 2,75 viktsprocent,
som är det av den amerikanska bryggarevärlden eftersträvade målet i dess förhoppning
om en bryggareindustriens renässans inom förbudslandet i fråga, där för närvarande
maltdrycker av högre alkoholhalt än 0.5 volymprocent äro förbjudna. Förhållandet
belyser även i sin mån möjligheten att inom pilsnerdrickats alkoholgräns åstadkomma
en mycket njutbar dryck.

KAP. V.

Vissa i samband med kommitténs uppdrag stående frågor.

/. Frågan om en omläggning av det nuvarande beskattningsväsendet beträffande

maltdrycker.

I sitt uttalande till statsrådsprotokollet den 15 oktober 1920, då direktiven till den
förevarande utredningen lämnades, anförde föredragande departementschefen, att införande
av enbart en alkoholgräns mellan olika maltdrycker torde förutsätta en fullständig
omläggning av det nuvarande beskattningsväsendet och kontrollförfarandet. En dylik
omläggning ansågs emellertid icke stöta på några oöverstigliga svårigheter, och departementschefen
hänvisade till erfarenheterna från Danmark och Norge.

Enligt de sakkunniges mening torde en beskattning av den färdiga produkten efter
dess alkoholhalt vara den ur nykterhetssynpunkt bästa formen för en maltdrycksbeskattning
på grund av den möjlighet, därmed vinnes, att genom beskattningens avpassande
premiera de alkoholsvaga, ur nykterhetssynpunkt oskyldigare dryckerna och genom fördyring
motarbeta de alkoholstarkare, mer riskabla. Erfarenheterna från Norge och
Danmark synas gå i den riktningen, att en sådan beskattning väl låter sig i praktiken
genomföras på ett såväl ur kontrollens som industriens synpunkt tillfredsställande sätt.

En övergång till det av de sakkunnige förordade systemet med enbart alkoholhalten
såsom gräns i försäljningshänseende mellan olika slags maltdrycker drager emellertid
icke med sig såsom en nödvändig konsekvens införande av en dylik produktbeskattning.
Ett bibehållande av nuvarande system med beskattning av det vid maltdryckstillverkningen
använda maltet torde till och med medföra åtskilliga fördelar. Visserligen komma
härigenom drycker med samma alkoholhalt, men med olika stamvörtstyrka i en ur beskattningssynpunkt
olika ställning — svagdricka (med intill 6 % stamvörtstyrka) blir sålunda
skattefritt, under det den typ av maltdrycker, som de sakkunnige benämnt maltdricka
(med mera än 6 % stamvörtstyrka), blir beskattat, ehuru bägge dryckerna kunna
hava samma alkoholhalt. Men denna olikhet i beskaUningsavseende mellan drycker, som
i försäljningsavseende äro likställda, torde vara försvarbar ur olika synpunkter. Att en
sådan nödvändighetsvara för de minst bemedlade lagren som svagdricka alltjämt bör
förbli skattefritt, synes de sakkunnige uppenbart. Däremot torde den maltstarkare
drycken maltdricka, vilken avses som en kvalitetsvara och ej representerar en dylik inarbetad
nödvändighetsvara, väl kunna tåla beskattning. Därest de sakkunniges förslag
om förbud mot försäljning av starköl antages, finnes i själva verket ur nykterhetssynpunkt
föga anledning att i beskattningsavseende göra åtskillnad på de på högre vörtstyrka än
6 % inbryggda dryckerna, maltdricka, lättöl och maltöl. Avstår man frän att i beskattningsavseende
göra åtskillnad mellan dessa drycker, vinnes den betydande fördelen,
att det nuvarande systemet med åtskillnad mellan skattefria och skattepliktiga
9

66

bryggerier och skattens uttagande icke behöver ändras. Det finnes ur nykterhetssynpunkt
ej tillräcklig anledning att omlägga vårt inarbetade, i stort sett väl fungerande
beskattningssystem blott för att genom olika beskattning premiera maltölet i förhållande
till lättölet och maltdrickat i förhållande till båda dessa drycker. Maltdricka,
som i försäljningsavseende jämställes med svagdricka, blir i själva verket redan på
detta sätt premierat gentemot maltdrycker av en alkoholhalt mellan 2,25 och 3,6 volymprocent.
Att omlägga beskattningen endast för att premiera en dryck sådan som
maltölet, om vars förutsättning att vinna en marknad man ännu ej kan göra tillförlitliga
kalkyler, torde ej böra ifrågakomma. I realiteten torde ett medgivande för de skattefria
bryggerierna att upptaga tillverkning av maltdricka bliva av föga betydelse. Antalet
skattefria bryggerier utgjorde tillverkningsåret 1919/20 ej mindre än 378, varav de flesta
voro små och dåligt utrustade och sålunda säkerligen saknade beiingelserna för att erhålla
tillstånd att upptaga tillverkningen i fråga, varför förutsättningen är, att de skulle
disponera betryggande anordningar för vidmakthållande av den tillåtna alkoholhalten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hava de sakkunnige funnit sig sakna anledning
att framlägga förslag till en förändring i principerna för maltdrycksbeskattningen.

1 uttalandet till statsrådsprotokollet den 15 oktober 1920 har föredragande departementschefen
framhållit, att det jämväl torde undersökas, huruvida icke i andra avseenden
gällande bestämmelser om maltdryckstillverkning böra på grund av vunnen erfarenhet
förändras.

2. Koncessionstvång för inrättande av skattepliktig tillverkning.

Departementschefen erinrade i detta sammanhang om svagdrickstillverkarnas ställning
och anförde:

»Beträffande svagdrickstillverkningen har sålunda från svagdrickstillverkarna gjorts gällande, att
densamma numera så undanträngts, att svagdrickstillverkarna hotas av ekonomisk ruin. Genom
gällande bestämmelser äro de nämligen förhindrade att övergå till tillverkning av andra maltdrycker
utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Svagdricksbryggarnas framställningar syfta till att dessa bryggerier skola
få övergå till skattepliktig tillverkning. Givetvis måste sagda framställningar grundligt övervägas
med hänsyn till deras konsekvenser ur olika synpunkter, icke minst med hänsyn till kontrollen. I
samband med reviderandet av maltdryckslagstiftningen torde jämväl nyss berörda frågor upptagas
till övervägande.»

Den av departementschefen berörda framställningen från Sveriges svagdricksbryggareförening
har genom remiss den 23 december 1920 överlämnats till maltdryckssakkunnige
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av sakkunniges uppdrag. Framställningen
går ut därpå, att Kungl. Maj:t »måtte bevilja tillstånd åt de skattefria bryggerier, som
ansöka och därtill äga förmåga, att vid sina bryggerier även tillverka pilsnerdricka». I
framställningen framhölls, att under de senaste åren möjligheten att försälja svagdricka i
hög grad förminskats, bland annat därför att allmänheten ansett sig hava råd att förtära
en kraftigare maltdryck än svagdricka. Särskilt på vissa orter i landet skulle det komma
att bliva omöjligt för de skattefria bryggerierna att fortsätta sin verksamhet, om de icke

67

erhölle tillstånd att även tillverka pilsnerdricka. Bestämmelsen i 13 § 1 mom. av maltdryckstillverkningsförordningen
hade enligt föreningens mening närmast tillkommit för att
hindra, att nya bryggerier tillkomme, vilka vid ett eventuellt förbud måste inlösas. Säkert
hade bestämmelsen icke tillkommit för att giva de skattepliktiga bryggerierna en monopolställning,
vilken de nu faktiskt skulle få, om nya bryggerier ej tillätes att uppkomma.
Närmast borde det ligga till hands, att de skattefria bryggerier, som redan funnes och
vars omsättning i många fall nedgått med mer än 50 %, även borde få tillåtelse att i
sina bryggerier tillverka pilsnerdricka. Något yrkande att annan skattepliktig dryck skulle
få tillverkas kunde naturligtvis ej framkomma från svagdricksbryggarnas sida och ej
heller att statsinlösen skulle företagas, om alkoholförbud infördes. Det framhölls slutligen,
att svagdricksbryggerierna fortfarande komme att tillverka svagdricka.

Vad beträffar den av Sveriges svagdricksbryggares förening åberopade 13 § 1 mom.
i maltdryckstillverkningsförordningen må erinras om följande. I anledning av beslut av
1917 års riksdag i sammanhang med antagandet av gällande rusdrycksförsäljningsförordning
infördes i 13 § 1 mom. av maltdryckstillverkningsförordningen en bestämmelse,
varigenom koncession skulle erfordras för nya bryggerier. Det föreskrevs nämligen, att
i bryggeri, som anlagts eller för tillverkning av andra maltdrycker än svagdricka inrättats
efter ingången av juli månad 1917, sådan tillverkning ej finge äga rum utan att Kungl.
Maj:t därtill lämnat tillstånd. Ifrågavarande föreskrift skulle gälla jämväl angående tillverkning
av ifrågavarande drycker vid bryggeri, varest sådan verksamhet nedlagts av
annan anledning än reparation och ej återupptagits före ingången av juli månad 1917.
Här ifrågavarande bestämmelse hade ursprungligen föreslagits av nykterhetskommittén,
som framhållit, att tillvaron av inrättning för rusdryckstillverkning, särskilt maltdryckstillverkning,
i en kommun alltid utgjorde ett bestämt hinder mot strävandet inom kommunen
att genomföra lokalt veto eller kommunalt veto. Vad som i nykterhetens intresse
med den nya försäljningsförordningen vore vunnet skulle sålunda kunna tänkas i
någon mån motverkas genom påbörjande av en ny tillverkning. Kommittén upptog till
diskussion de olika metoder, varigenom det syfte, man ville realisera, skulle kunna befordras,
och ansåg kommittén härvid, att inrättandet av ny tillverkning icke borde absolut
förbjudas utan blott att densamma borde göras beroende på tillstånd av Kungl. Maj:t.
Enligt kommitténs mening borde sådant tillstånd i allmänhet förvägras. Det borde blott
meddelas för att vid behov reglerande användas, därest den befintliga rusdrycksindustriens
intressen på ett otillbörligt sätt skulle göra sig gällande. Dock torde tillstånd till rusdryckstillverkning
i härför förut använd byggnad jämväl böra meddelas i händelse förutvarande
tillverkare vid sin ansökning härom kunde påvisa, att han, trots det att tillverkningen
legat nere under viss tid, hade haft för avsikt att efter denna tids utgång
återupptaga tillverkningen.

Det torde böra förtjäna att erinras, att enligt nykterhetskommitténs förslag under
»rusdrycker» inbegreps, bland annat, alla maltdrycker, som icke vore att hänföra till
svagdricka. Då emellertid enligt den av 1917 års riksdag antagna rusdrycksförsäljningsförordningen
från »rusdrycker» utsöndrades maltdrycker av pilsnerdrickats typ, samtidigt
som riksdagen beslöt, att påbörjandet av tillverkning av samtliga skattepliktiga maltdrycker
och sålunda även pilsnerdricka skulle göras beroende av Kungl. Majrts tillstånd,
kom det att råda en viss inkongruens mellan bestämmelserna i rusdryckstillverkningsförordningen
och i maltdryckstillverkningsförordningen i jämförelse med vad som varit
fallet enligt nykterhetskommitténs förslag.

För egen del vilja de sakkunnige uttala, att, oavsett nyss berörda förhållande, det

68

av 1917 års riksdag beslutade koncessionstvånget för nyanläggning av bryggeri torde
hava visat sig vara av betydelse.

De skattepliktiga bryggeriernas antal i Sverige är nämligen så stort i förhållande
till folkmängden, att dessa bryggerier i allmänhet icke få någon större omfattning; bryggeriernas
såväl absoluta som relativa antal är betydligt större än vad fallet är i våra
grannländer. Såväl i bryggeritekniskt avseende som ur kontrollsynpunkt erbjuda småbryggerierna
åtskilliga olägenheter och ur nationalekonomisk synpunkt må framhållas,
att deras drift blir mindre ekonomisk på grund av svårigheten för att icke säga omöjligheten
att vid vörtframställningen vederbörligen utnyttja maltet. Hade icke det nu
gällande koncessionstvånget funnits, är det otvivelaktigt, att många bryggerier övergått
till skattepliktig tillverkning, något som redan ur nyss angivna synpunkter icke kan hava
varit önskvärt. Men framför allt är att märka, att, om de skattefria bryggerierna i
större antal — och då givetvis i främsta rummet de största och bäst inrättade — skulle
upptaga tillverkning av pilsnerdricka, så skulle detta gå ut över tillverkningen av svagdricka.
Därmed skulle nämligen intresset för tillverkning av skattefria drycker hos dessa
minskas, ett förhållande, som skulle föranleda, att allmänheten i ännu högre grad än
vad nu är fallet skulle bliva hänvisad till förbrukning av maltdrycker av pilsnerdrickats typ.

Enligt vad de sakkunnige erfarit, skall sedan år 1919 hava inkommit ett 10-tal ansökningar
om erhållande av rätt till påbörjandet av skattepliktig tillverkning, och lärer
ungefär hälvten av dessa ansökningar hava blivit bifallna och ungefär hälvten avslagna.
Härav torde framgå, att Kungl. Maj:t vid tillämpningen av bestämmelsen i 13 § 1 mom.
av maltdryckstillverkningsförordningen icke ställer sig fullständigt avvisande till framställningar
om erhållande av koncession, och, enligt vad som upplysts, lärer granskningen av
dylika framställningar göras så uttömmande som möjligt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finna de sakkunniga skäl icke föreligga att föreslå
någon ändring av hittills gällande bestämmelser på detta område.

3. Frågan om övergång från volymprocentberäkning till viktsprocentberälcning.

Till de sakkunnige har överlämnats en skrivelse från Svenska bryggeriföreningen,
vari till övervägande föreslås, att alkoholhalten i maltdryckerna skulle angivas i viktsprocent,
ej i volymprocent såsom hittills i vårt land varit fallet. Till denna skrivelse
äro fogade uttalanden av f. d. professorn P. Klason och lektor Ivar Nordenskjöld, i
vilka alkoholhaltens angivande i viktsprocent på framför allt vetenskapliga grunder förordas.
Det är även de sakkunnige bekant, att Kemistsamfundet i Stockholm på sitt
möte den 16 december 1920 beslutat göra ett så formulerat uttalande: »Angivandet av
all alkoholhalt bör av både teoretiska och praktiska skäl ske i viktsprocent och icke så
som nu är brukligt i volymprocent».

De sakkunnige hava emellertid av de utredningar, som presterats i de ovannämnda
framställningarna, ej övertygats om, att tillräcklig anledning finnes att i samband med
det eventuella antagandet av de sakkunnigas förslag i övrigt övergå till användandet av
viktsprocent vid definitionen av de olika typerna maltdrycker.

Några avsevärda olägenheter med nu använda beteckningssätt för alkoholhalten ha
ej påvisats, och dessutom torde man ej med säkerhet kunna påstå, att viktsprocenten
är så invändningsfri och så överlägsen andra beteckningssätt, att den, en gång införd,
givetvis kommer att bestå. Mot viktsprocentbeteckningen talar, att den ej tar hänsyn
till vår naturliga benägenhet att, när det gäller vätskor, föreställa oss dem och tänka

69

om dem i rymdmått. Under sådana förhållanden har alkoholhaltens angivande i relation
till volymen vissa fördelar med sig.

Detta sist betonade förhållande är visserligen ej tillräckligt för att motivera behållandet
av volymprocentbeteckningen. Man kan nämligen, även om man ånger den i en
viss vätskemängd närvarande alkoholen i gram, sätta den i förhållande till vätskans
volym genom användandet av en sådan beteckning som gram alkohol per 100 kbcm.
eller gram alkohol per liter. Om det också mot ett sådant beteckningssätt kan anmärkas,
att det invecklar saken genom att använda både rymd- och viktvärden, har det däremot
andra fördelar. Det tar hänsyn till bryggeriteknikens önskan att genom alkoholhaltens
uttryckande i gram underlätta beräkningen av den alkoholmängd, som uppstår
ur det förjäsbara extraktet och samtidigt tar det gent emot den färdiga drycken hänsyn
till vår ovan omnämnda tendens att rörande vätskor tänka i rymdmått.

I själva verket har alkoholhaltens angivande i gram per viss kubikvolym fått stor
användning. Den är för vissa alkoholhaltiga drycker här och var officiell, och i de sedvanliga
alkoholhalttabellerna bruka också ingå reduktionstabeller ej endast för omräkning
av volymprocent till viktsprocent utan även för omräkning av de nämnda procentvärdena
till beteckningen gram på 100 kbcm. eller gram på liter. Även inom Skandinavien
har beteckningssättet kommit till en viss användning. Så äro resultaten av de
kemiska undersökningar över alkoholhalten i portvin, fruktvin och konjak, som äro bifogade
bilaga 2 till den norska alkoholkommissionens betänkande och som äro utförda
av kemie professorn S. Schmidt-Nielsen, angivna med användande av beteckningen gram
per liter. Och det meddelas i de citerade undersökningarna (sid. 2), att den använda
beteckningen sker »i enlighet med de av den internationella analyskonferensen i Paris i
juni 1910 antagna enhetliga reglerna för återgivande av analysresultat».

I detta sammanhang må erinras, att volymprocentberäkning för närvarande tillämpas
vid maltdryckers karakterisering i Finland och Norge, i vilket sistnämnda land man år
1917 övergick från viktsprocentberäkning.

Vare sig man använder volymprocentbeteckningen eller beteckningen grant per
volymprocent undgår man en egendomlighet, som vidlåder viktsprocentbeteckningen, nämligen
den, att en dryck med alldeles samma alkoholmängd per liter vätska ibland kan
falla under ibland över ett visst gränsvärde mellan olika klasser av drycker. Bestämmes
t. ex. gränsen mellan vin och spritdrycker till 20 viktsprocent, kan av två drycker
med alldeles samma alkoholmängd per liter den ena falla över, den andra under gränsen
beroende på olikheter i sockerhalten, vilka draga med sig växlingar i litervikten. (En
ingående framställning av dessa förhållanden lämnas av Dr. Scharffenberg i hans till den
norska alkoholkommissionens betänkande fogade yttrande s. 99).

Med vad nu anförts ha de sakkunnige ej velat taga en bestämd position i frågan
om det lämpligaste sättet för alkoholhaltens angivande. Men de anse sig med det anförda
tillräckligt ha motiverat sin uppfattning, att frågan om det lämpligaste beteckningssättet
ej är så utredd till förmän för viktsprocentbeteckningen, att de för sin del
anse sig böra föreslå dess införande. En övergång från volymprocent till viktsprocent
skulle för övrigt draga med sig en viss tvekan vid omräkningen. Det kan ej gärna
komma i fråga att beteckna viktsgränsen med ett alltför invecklat eller på decimaler rikt
tal och övergången till viktsprocent skulle alltså gärna medföra någon realändring i
gränsens läge.

Volymprocentberäkningens bibehållande kräver givetvis angivande av den temperatur,
vid vilken volymen skall mätas. Någon anledning att frångå redan utbildad praxis att
härför använda 15° C. finnes ej.

70

4. Överförande till kontrollstyrelsen av vissa befogenheter, som nu utövas av länsstyrelserna
och Kungl. Maj:t.

Vid den granskning, som de sakkunnige ägnat maltdryckstillverkningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar, hava de sakkunniga funnit åtskilliga brister,
vilka torde kunna avhjälpas i samband med övriga av de av sakkunnige framlagda förslag.
De förhållanden, som de sakkunniga här åsyfta, äro i allmänhet sådana, som följt med
från äldre författningar i ämnet eller som kvarstå från en tidigare anordning av den
centrala kontrollen. Det kan förtjäna att erinras därom, att kontrollstyrelsen, som förut
utgjort en byrå inom finansdepartementet och som först år 1907 blev ett särskilt ämbetsverk,
tidigare lämpligen icke kunnat utöva sådan befogenhet som exempelvis att utse
kontrolltjänstemän, att meddela föreskrifter angående kontrollens utövning, att meddela
tillståndsbevis för tillverknings påbörjande m. m. I och med att kontrollstyrelsen emellertid
blivit ett centralt ämbetsverk, som inför Kungl. Maj:t är ansvarigt för kontrollens
handhavande, synes därav såsom konsekvens följa, att åtskilliga befogenheter, som tidigare
tillagts länsstyrelserna, nu överflyttas å kontrollstyrelsen. En sådan anordning
skulle å ena sidan bereda en utan tvivel väl behövlig lättnad för länsstyrelserna bland
mängden av de olikartade göromål, de hava att handlägga, och å andra sidan genom
kontrollens centralisering hos kontrollstyrelsen skapa bättre förutsättningar för ett mera
effektivt utövande av densamma.

De sakkunniga äro alltså av den meningen, att utseendet av samtliga de lokala
kontrolltjänstemännen — egendomligt nog utses för närvarande kontrollörerna vid de
skattepliktiga bryggerierna av länsstyrelserna, under det att tillsyningsmännen vid de
skattefria bryggerierna utses av kontrollstyrelsen — bör handhavas av kontrollstyrelsen.
Det synes ej heller föreligga någon anledning för bibehållandet av nuvarande bestämmelse,
att länsstyrelserna skola meddela tillstånd till maltdryckstillverkning i anledning
av driftsanmälan från tillverkare. Då kontrollstyrelsen under alla omständigheter måste
underrättas om påbörjandet av tillverkning i skattepliktigt bryggeri, för att styrelsen må
kunna vidtaga vissa, därav påkallade kontrollåtgärder, synes det riktigast, att driftsanmälan
göres hos kontrollstyrelsen, vilken såsom den sakkunniga kontrollmyndigheten
bäst kan pröva de i anmälan ifråga lämnade uppgifterna och i enlighet härmed meddela
tillståndsbevis. Endast i ett avseende synes länsstyrelsernas hittillsvarande ställning böra
bibehållas, nämligen beträffande prövningen av ställda säkerheter för erhållande av anstånd
med inbetalning av skatt. Länsstyrelse torde, var och en för sitt län, hava större
förutsättning än kontrollstyrelsen att bedöma beskaffenheten av lämnade säkerheter, och
då länsstyrelse, därest skatten ej ordentligt inbetalas, har att utmäta densamma, torde
det jämväl ur denna synpunkt vara riktigast, att säkerheten finnes i länsstyrelsens vård.
Vid driftanmälan skulle därför till kontrollstyrelsen överlämnas bevis, att säkerhet blivit
ställd till visst belopp, och det, som skulle ankomma på kontrollstyrelsen, vore att
pröva, att det säkerställda beloppet motsvarade gällande föreskrifter om dess storlek.

Vad därefter beträffar sättet för inbetalning av skatt synes jämväl en förändring i
hittillsvarande förfarande böra vidtagas. Inbetalningen av skatten sker för närvarande
genom medlens insättning i vederbörande riksbankskontor å statsverkets giroräkning för
länsstyrelses räkning. Inbetalningen skall sålunda kontrolleras av vederbörande länsstyrelse,
som redovisar vad som influtit under vederbörande riksstatstitel till riksräkenskapsverket.
Kontroll torde i allmänhet bliva möjlig först vid budgetredovisningens upprättande
i nämnda ämbetsverk, alltså först under nästföljande år. 1 den mån medlen
skola tillgodoföras rusdrycksmedelsfonden ställas de under statskontorets förvaltning.

71

Enligt de sakkunnigas mening innebär detta en omväg, och torde det vara riktigast, att
maltskattemedlen av tillverkaren inbetalades å statsverkets giroräkning i riksbanken för
statskontorets räkning, varvid kontrollen över att medlen inbetalades på behörigt sätt
skulle utövas av kontrollstyrelsen, genom att tillverkaren ålades att till styrelsen insända
vidimerad avskrift av levereringsreversal. Ett sådant förfarande tillämpas för närvarande
i avseende å utskänkningsskatten, vilken av bolagen insättes å giroräkning icke för länsstyrelsens
räkning utan för statskontorets räkning, varjämte a\ skrift av levereringsreversal
insändes till kontrollstyrelsen, vilken efter vederbörlig granskning meddelar statskontoret
resultatet av denna granskning; härvid skall de under varje månad gjorda inbetalningarna
till statskontoret stämma med de siffror, som kontrollstyrelsen efter vederbörlig granskning
för varje månad erhållit. Härigenom har det blivit möjligt att erhålla en helt annan,
bättre och snabbare kontroll än vad som för närvarande är möjlig för kontrollstyrelsen
att erhålla beträffande tillverkningsskattemedlen. Då nämligen de särskilda länsstyrelserna,
var och en på sin ort, skola handhava kontrollen över dessa medel jämte mångahanda
andra bestyr, är det givet, att en viss ojämnhet i kontrollen måste uppkomma.
Det har sålunda, enligt vad som har blivit upplyst, visat sig vara ytterst svårt att få
kontrollstyrelsens uppgifter om inbetald skatt att fullt stämma med motsvarande uppgifter
i budgetredovisningen. Med den av de sakkunniga föreslagna anordningen undvikes
emellertid detta, förfarandet förenklas i hög grad och kontrollen över inbetalningarna
kan effektivt utövas.

1 samband med genomförandet av nu föreslagna förfarande bör jämväl prövning av
ansökningar om restitution av skatt för malt, omedelbart använt till svagdricka, överflyttas
frän länsstyrelserna till kontrollstyrelsen.

Enligt gällande maltdryckstillverkningsförordning har Kungl. Maj:t att i vissa fall
(7 §) medgiva eftergift av skatt för malt eller därav beredd produkt, som så väsentligt
skadats, att maltet eller produkten ej kan för avsett ändamål användas. Prövningen av
hithörande frågor torde böra överföras till kontrollstyrelsen, enär de otvivelaktigt torde
få anses utgöra sådana ärenden, beträffande vilka departementalsakkunniga ansett en
decentralisering önskvärd.

5. Förenklingar av hithörande författningar.

Det torde hava varit ett sedan länge hyst önskemål bland såväl bryggerinäringens
utövare som kontrolltjänstemännen att ernå en förenkling av de på området gällande
författningarna. Maltdryckstillverkningen regleras genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen
antagen förordning, vilken i i sin tur kompletteras genom en av Kungl. Maj:t utfärdad
ordningsstadga, varutöver särskilda kontrollföreskrifter äro meddelade av kontrollstyrelsen
på grund av bestämmelser i förordningen och ordningsstadgan. Studiet av
hithörande, på detta sätt splittrade bestämmelser är, såsom erfarenheten visat, för såväl
tillverkarna som kontrolltjänstemännen förenat med avsevärda besvärligheter. Då därtill
kommer, att författningarna äro föga överskådligt uppställda så att ofta frågor, som i
verkligheten äro samhöriga, behandlas på vitt skilda ställen, framstår det som ett önskemål
att, utan någon rubbning av grunderna för nuvarande bestämmelser, i dem åstadkomma
största möjliga förenkling och överskådlighet. För att nå därhän, torde det vara erforderligt,
att den nuvarande ordningsstadgan helt och hället slopas, varvid de bestämmelser,
som äro av mera principiell innebörd, införas i den nya förordnimen, under det
att sådana bestämmelser i nuvarande ordningsstadga, som mera innehålla tillämpningsföreskrifter,
framdeles meddelas av kontrollstyre,sen. De särskilda föreskrifter, som

72

meddelas av kontrollstyrelsen och som för närvarande äro sammanfattade i en särskild
författning, böra i stället så långt sig göra låter, meddelas av kontrollstyrelsen såsom
anvisningar under varje § i förordningen av den edition, som kontrollstyrelsen till ledning
för tillverkare och kontrolltjänstemän plägar utgiva.

1 förordningen äro för närvarande intagna föreskrifter om arvode för kontrolltjänstemän
och vidare äro i förordningen och ordningsstadgan meddelade bestämmelser om kontrolltjänstemännens
tillsättning, befogenhet, skyldigheter och dylikt. Det kontrolltjänstemännen
tillkommande arvodet utgår för närvarande ur ett av riksdagen under sjunde huvudtiteln
uppfört förslagsanslag för »kontroll över tillverkningsavgifter». Det synes de sakkunnige
vara riktigast och med praxis på andra områden bäst överensstämmande, att Kungl.
Maj:t och riksdagen genom särskilt beslut fastställa, huru ifrågavarande anslag skall
disponeras till ersättningar till kontrollpersonalen. Då därtill kommer, att överkontrollörerna
vid maltdryckstillverkningen jämväl innehava samma ställning i fråga om
brännvinstillverkningen, undvikes den oegentligheten, att överkontrollörernas arvoden fastställas
i två olika författningar.

De erforderliga bestämmelserna angående kontrollpersonalens antagande, tjänstgöring,
befogenhet och skyldigheter synas böra sammanfattas i en särskild, av Konungen utfärdad
instruktion i likhet med de instruktioner, som äro utfärdade för olika verk och myndigheter,
och då kontrollpersonalen i vissa avseenden är gemensam för brännvins- och
maltdryckstillverkningen, synes instruktionen böra göras gemensam åtminstone för dessa
båda slag av tillverkningskontroll. 1 sådant syfte synas de i maltdryckstillverknings- och
brännvinstillverkningsförordningarna samt i resp. ordningsstadgor förekommande bestämmelserna
i nu berörda avseende böra arbetas tillsammans.

De av de sakkunniga sålunda föreslagna förenklingarna i gällande författningar i
syfte att erhålla större överskådlighet av lagstiftningen på området torde vara nödvändiga
icke minst därför, att kontrolltjänstemännen utan större svårigheter skola behärska
innehållet av hithörande bestämmelser.

6. Förenklingar beträffande kontrollen.

Ifråga om kontrollen anse de sakkunniga, att vissa förenklingar i syfte att göra den
billigare enligt vunnen erfarenhet låta sig genomföras. Hittills har kontrollen vid varje
skattepliktigt bryggeri utövats av särskild kontrollör, vilken skall besöka varje under
hans tillsyn stående bryggeri minst tre dagar i varje vecka och med uppmärksamhet
följa tillverkningen. Vid de skattefria bryggerierna åter utövas tillsynen av tillsyningsman,
som icke hava samma omfattande tjänstgöringsskyldighet som kontrollörerna. Det
har synts de sakkunniga, som om vunnen erfarenhet ufvisade, att kontrollen vid de
skattepliktiga bryggerierna betydligt kunde förenklas, utan att därmed kontrollen förlorade
i effektivitet. Vid varje bryggeri finnes nämligen uppställd en automatiskt registrerande
våg, genom vilken allt malt skall passera, och kontrollens egentliga syfte är att
tillse, att intet mait användes, som icke passerat vågen. Med hänsyn till de svenska
bryggeriernas ställning kan man förvänta, att de ej skola göra sig skyldiga till någon skatteförsnillning,
och, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, har icke någon sådan försnillning
uppdagats, sedan maltskatten infördes. Risken för upptäckt, även om viljan till försnillning
skulle finnas, är för stor, och straffets storlek, särskilt sett i samband med nyss antydda
risk och den eventuella vinsten av underslev, måste betraktas såsom avskräckande.
Det kan förtjäna att erinras, att i Norge och Danmark, där produktbeskattningen är
genomförd och där sålunda motsvarighet icke finnes till den automatiskt registrerande

73

vågen, kontrollen är betydligt enklare anordnad än i Sverige. Några särskilda vid
bryggerierna anställda kontrolltjänstemän finnas icke, utan vilar kontrollen väsentligen
på granskning av bokföringen och stickprovstagning. Erfarenheten från kontrollen i dessa
länder är fördelaktig, och den synes ådagalägga möjligheten av vissa förenklingar i den
svenska maltdryckskontrollen. Därest den i vårt land genom kontrollören utövade personkontrollen
minskades och i viss grad ersattes av en på tillverkarens bokföring grundad
kontroll, skulle enligt de sakkunnigas mening kontrollens effektivitet icke bliva mindre.
I enlighet härmed böra följande förändringar och förenklingar vidtagas:

1) Kontrollörerna vid de skattepliktiga bryggerierna ersättas av tillsyningsmän med
i huvudsak samma ställning som tillsyningsmännen vid de skattefria bryggerierna.

2) Okade krav ställas på tillverkarens bokföring över tillverkningen, vilken bör
granskas hos kontrollstyrelsen efter utgången av varje kvartal.

3) Överkontrollörens kontroll över bryggerierna bibehålies i huvudsak oförändrad

4) Genom stickprov, utförda av överkontrollörerna och centrala kontrolltjänstemän,
bör det oförmodat då och då utrönas, huruvida tillverkarens bokföring stämmer med
de faktiska förhållandena.

I enlighet med dessa grundlinjer hava de sakkunniga ansett, att maltdryckskontrollen
framdeles bör utövas.

Härigenom skulle en ej obetydlig besparing kunna göras. Enligt kontrollstyrelsens
senaste berättelse för tillverkningsåret 1919—20 uppgick arvodet till bryggerikontrollörerna
till närmare 139,000 kronor utom dyrtidstillägg, som torde få beräknas till minst samma
belopp. Därest kontrollörerna ersättas med tillsyningsmän och de skattepliktiga bryggerierna
(160 st.) få beräknas hållas i gång i medeltal 11 månader av året, skulle kostnaden
för kontrollen genom tillsyningsmän, vilka äga uppbära högst 30 kronor i månaden,
uppgå till omkring 50,000 kronor för år räknat. Aven om någon kostnad för förstärkning
av arbetskrafterna i kontrollstyrelsen för den utvidgade bokföringsgranskningen
kan komma i fråga torde med säkerhet kunna beräknas, att minst hälften av den nuvarande
kontrollkostnaden skulle inbesparas.

7. Speciell motivering.

Beträffande de punkter av gällande förordning angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, i vilka de sakkunniga föreslagit ändringar, har redogörelse för motiven
härtill i allmänhet lämnats i det föregående. Då emellertid uppställningen av förordningen
blivit ändrad, hava de sakkunnige utarbetat en till betänkandet fogad jämförande
tablå (sid. 75—76) mellan bestämmelserna i föreliggande förslag till förordning och gällande
bestämmelser i nuvarande förordning och ordningsstadga.

Därutöver hava de sakkunnige ansett sig böra motivera förslaget allenast i nedan
angivna avseenden.

I 15 § av gällande förordning stadgas, att tillverkare skall inbetala kontroliörsarvode,
då vissa uppehåll i maltkrossning äga rum. Denna bestämmelse torde hava tillkommit
för att skydda statsverket för eventuell förlust å kontrollkostnader. Bestämmelsen
i fråga torde emellertid icke längre vara erforderlig med hänsyn till att den stadgade
minimiskatten under alla förhållanden torde lämna överskott, sedan kontrollkostnaderna
genom de sakkunniges förslag avsevärt nedsatts.

8 och 22—23 §§ av förslaget äro nya och har motivering för dessa lämnats i föregående
kapitel. 1 detta sammanhang må allenast framhållas, att tillverkning av exportöl
(23 §) är tilläten såväl för export som för vetenskapligt eller tekniskt ändamål. Beträf10 -

74

fande exporten av dylikt Öl synes Konungen böra fastställa erforderliga villkor, och må
i detta hänseende erinras om att bestämmelser redan äro meddelade angående viss utförsel
av öl genom kungörelsen den 13 februari 1904 angående restitution av erlagd
skatt för malt vid utförsel ur riket av maltdrycker. Ifråga om den försäljning av öl för
vetenskapligt eller tekniskt ändamål, som någon enstaka gång möjligen kan vara motiverad,
har föreslagits, att kontrollstyrelsens tillstånd skall inhämtas. Slutligen torde en
viss tillverkning av starköl för bryggeriernas propageringsapparater ej böra omöjliggöras.

En konsekvens av förbudet mot försäljning inom riket av starköl är att importen
av dylikt i motsvarande grad förbjudes, och hava de sakkunnige alltså framlagt förslag
till en särskild förordning angående förbud mot införsel och försäljning inom riket av
exportöl. 1 samband härmed må erinras, att gällande tulltaxa torde böra kompletteras

med motsvarande föreskrift. ..

Beträffande rusdrycksförsäljningsförordningen hava de sakkunnige väsentligen kunnat
åtnöja sig med att ur densamma avlägsna de stadganden, som hava avseende å försäljningen
av maltdrycker av nuvarande klass III. I 4 § 4 mom. har emellertid på grund
av att maltdryckstillverkare ej längre skulle vara partihandlare i förordningens mening,
införts förbud jämväl för tillverkare i skattepliktigt bryggeri att erhålla tillstånd till försäljning
av rusdrvcker. 1 11 § har införts hänvisning till den särskilda förordningen om
förbud mot införsel och försäljning inom riket av exportöl. Slutligen har 46 § föreslagits
skola helt och hållet utgå ur förordningen, enär det är bekant, att 1921 års partihandelssakkunnige
föreslagit, att paragrafen skall upphöra att gälla ifråga om vin.

1 fråga om förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka samt angående föisäljning
av tillagade alkoholfria drycker och svagdricka hava allenast rent formella
ändringar vidtagits.

Jämförande tablå.

Förslag till förord-ning angående till-verkning och be-skattning av malt-drycker	Motsvarande stadgande i gällande
maltdryckstillverknings- förordning	ordningsstadga
1 §	i s
2 § (ny)	—	—
3 §	3 S
4 §	23 §, 31 §	15 §, 34 §
5 §	9 §, 25 §, 35 §
6 § 1 mom.	11 §
6 § 2 mom.	12 §
7 § 1 mom.	10 §
7 § 2 mom.	—	13 § 1 mom., 33 $ 1 mom.j
7 § 3 mom.	24 S, 33 §
8 § (ny)	—	_
9 §	13 § 1 mom.
10 §	—	1 S
11 § l och 3 mom.	16 §	6 S
11 § 2 mom.	17 § 1 mom.
12 §	4 § 1 mom.
13 § 1 mom.	4 § 2 mom.
13 § 2 mom.	18 § 1 mom.
13 § 3 mom.	17 § 2 mom., 20 § 2 st.	3 §
13 § 4 mom.	18 § 3 mom.	5 § 2 mom.
14 § 1 mom.	18 § 2 mom.
14 § 2 mom.	4 § 3 mom.	14 S 2 mom.
15 § 1 mom.	20 § 3 och 4 st.
15 § 2 mom.	20 § 5 st.
15 § 3 mom.		2S
15 § 4 mom.	19 §, 20 $ 1 st.
15 § 5 mom.	20 § 6 st.	|
16 §	13 § 2 -4 mom., 6 mom.
17 §	— ■	10 s, 17 S
18 § 1 mom.	14 §
18 § 2 mom.	—	25 S

Jämförande tablå (forts.)-

Förslag till förord-ning angående till-verkning och be-skattning av malt-drycker	Motsvarande stadgande i gällande ■
maltdryckstillverknings- förordning	ordningsstadga
19 §	—	12 §
20 S	22 S	9 S
21 § 1 mom.	21 S	14 S, 13 S 1 mom.
21 § 2 mom.	—	4 S
22, 23 §§ (nya)	—	—
24 S	2 S 1 st.
25 $	4 S 3 mom.
26 $	5 S
27 § (ny)	—
28 § 1 mom.	6 S 1 mom.
28 § 2 mom.	6 S 2 mom.
28 § 3 mom.	6 § 3 mom.
29 § 1 mom.	6 S 4 mom.
29 § 2 mom.	13 § 5 mom.
30 § 1 mom.	6 S 5 mom., 13 § 7 mom.
30 § 2 mom.	6 § 6 mom.
31 S	7 S
32 §	8 S	13 S 2 mom.
33 S	2 § 2 st.
34 S	—	29 S
35 S	27 S
36 $	26 S
37 S	28 S	31 S 2 mom.
38 §	—	30 S
39 §	29 S
40 §	30 S	31 S 2 mom.
41 §	32 S
42 §	34 §	1
43-45 SS	36-38 SS
46 S (ny)	—
47-60 SS	39—52 SS

77

Tabell I. Mältdrycksanalyser utförda å zymotekniska laboratoriet.

Analys-	Egent-lig vikt	Alkoholhalt	Extrakthalt i vikts %	Stam-vört-styrka i vikt %	Förjäsnings-ä grad i %	Anmärkninear
nummer	vid 15°	vol. %	vikt %	sken- bar	verk- lig	verk- lig	sken- bar
Stockholm.
N:r	1 . . .	1.00734	3.79	2.99	1.88	3.30	9.18	64.i	79.5	Inköpt	å butelj a ölkafé
»	2 . . .	1.00766	3.77	2.97	1.96	3.39	9.23	63.3	78.8	»	. > >
»	3 . . .	1.00865	3.50	2.75	2.22	3.50	8.92	60.7	75.1		> »
»	4 . . .	1.00978	3.40	2.67	2.50	3.77	9.03	58.3	72.3		»
»	5 . . .	1.00856	3.49	2.74	2.19	3 47	8.87	60.9	75.3		. » a
»	6 . . .	1.00863	3.49	2.75	2.21	3.48	8.90	60.9	75.2		» » » »
»	7 . . .	1.00857	3.64	2.86	2.19	3.53	9.16	61.5	76.1		> glas £ ölkafé
»	8 . . .	1.00739	3.81	3.oi	1.90	3.30	9.22	64.2	79.4		> butelj £ ölkafé
»	9 . . .	1.00868	3.61	2.84	2.22	3.58	9.16	60.9	75.8		> > >
»	10 . . .	1.00877	3.57	2.81	2.24	3.60	9.13	60.6	75.5		,
»	11 . . .	1.00568	2.23	1.76	1.46	2.29	5.80	60.5	74.8		» glas £ restaurant
»	12 . . .	1.00913	3.43	2.70	2.34	3.64	8.96	59.4	73.9		» sejdel fi restaurant
	13 . . .	1.01003	3.46	2.72	2.57	3.84	9.19	58.2	72.0
T>	14 . . .	1.01046	3.44	2.70	2.68	3.94	9.25	57.4	71.i		I stort glas å restaurant
»	15 . . .	1.00873	3.66	2.88	2.24	3.59	9.25	61.2	75.8		, * • ,
»	16 . . .	1.00726	2.68	2.11	1.86	2.86	7.06	59.5	73.7		> . > .
	17 . . .	1.01000	3.44	2.70	2.56	3.83	9.14	58.1	72.0		» > » .
»	18 . . .	1.00989	3.50	2.75	2.53	3.82	9.23	58.6	72.6		» glas å restaurant
»	19 . . .	1.00532	2.25	1.77	1.37	2.21	5.76	61.7	76.3		. . .
	20 . . .	1.00927	3.64	2.86	2.37	3.72	9.34	60.2	74.7		» butelj £ restaurant
Göteborg.
N:r	21 . . .	1.01079	3.20	2.51	2.76	3.96	8.90	55.5	69.0	Inköpt I but. ljus pilsner A ölkafé
	22 . . .	1.01043	3.32	2.61	2.67	3.90.»	9.04	56.9	70.5	>	» * mörkt lager » *
»	23 . . .	1.00752	3.89	3.06	1.93	3.38	9.39	64.0	79.5	( » » > ljus pilsn. £ avhSmt-
	24 . . .	1.00908	3.74	2.94	2.33	3.72	9.49	60.8	75.5	(Inköpt I but. mörkt bayerskt i av-I hämtningsstalle
	25 . . .	1.01042	3.20	2.51	2.67	3.86	8.81	56.2	69.7	(Inköpt i glas ljust bayerskt å
	26 . .	1.00847	3.79	2.98	2.17	3.58	9.43	62.1	77.0	(Inköpt £ glas mörkt bayerskt i 1 ölhall
»	27 . . .	1.01145	3.03	2.38	2.93	4.06	8.75	53.6	66.7	(Inköpt I butelj mörkt bayerskt £ 1 avhämtnlngsstalle

78

Tabell I. (Forts.).

Analys- nummer	Egent-lig vikt	Alkoholhalt	Extrakthalt i vikts %	Stam- vört-	Förjäsnings-grad i %	Anmärkningar
vid 15°	vol. %	vikt %	sken- bar	verk- lig	styrka vikt#	verk- lig	sken- bar
Malmö.
N:r 28 ...	1.01012	3.48	2.73	2.59	3.88	9.24	58.o	72.o	Inköpt å glas å automat
» 29 . . .	1.00958	3.52	2.77	2.45	3.77	9.22	59.1	73.4	» » • restaurant
» 30 . . .	1.01003	3.43	2.70	2.57	3.85	9.16	58.0	72.0	» * » * *
» 31 ...	1.00950	3.48	2.74	2.43	3.73	9.12	59.1	73.4
» 32 . . .	1.01052	3.36	2.63	2.69	3.94	9.11	56.8	70.5
>» 33 . . .	1.01024	3.36	2.63	2.62	3.87	9.04	57.2	71.0
» 34 . . .	1.01026	3.36	2.64	2.63	3.88	9.07	57.2	71.0	» * * » »
» 35 . . .	1.01077	3.30	2.59	2.75	3.98	9.08	56.2	69.7
» 36 . . .	1.01066	3.28	2.58	2.73	3.96	9.04	56.2	69.8	» * » • »
» 37 . . .	1.01069	3.30	2.59	2.74	3.96	9.06	56.3	69.8	» i butelj å automat
Norrköping.
N:r 38 . . .	1.01072	3.14	2.47	2.74	3.92	8.79	55.4	68.9	» » » » ölstuga
» 39 . . .	1.01078	3.12	2.45	2.76	3.93	8.76	55.2	68.5
» 40 . . .	1.00800	3.53	2.78	2.05	3.37	8.85	61.9	76.8
» 41 . . .	1.00806	3.54	2.79	2.07	3.39	8.88	61.8	76.7
» 42 . . .	1.01127	3.08	2.42	2.88	4.04	8.81	54.2	67.3	» å glas » »
» 43 . . .	1.00998	3.24	2.54	2.55	3.77	8.78	57.1	71.0
> 44 . . .	1.00776	3.51	2.76	1.99	3.31	8.75	62.2	77.3	» » » » »
> 45 . . .	1.00792	3.53	2.78	2.03	3.35	8.83	62.1	77.2	» » * > »
Gävle.
N:r 46 . . .	1.00648	4.12	3.25	1.66	3.19	9.57	66.7	82.7	» i butelj » avhämtnlngsst.
» 47 . . .	1.00792	3.76	2.96	2.03	3.43	9.25	63.0	78.1	....
» 48 . . .	1.00975	3.39	2.66	2.50	3.76	9.00	58.2	72.2	.....
» 49 . . .	1.00861	3.46	2.73	2.20	3.50	8.88	60.6	75.3	....
Karlstad.
N:r 50 . . .	1.01000	3.48	2.73	2.56	3.86	9.23	58.2	72.3	....
» 51 . . .	1.00913	3.59	2.82	1 2.34	3.68	9.23	60.2	74.7	....

79

Tabell II. Maltdrycksanalyser utförda å kontrollstyrelsens laboratorium.

Analysnummer	Egent-lig vikt vid 15°	Alkoholhalt	Ex-trakt-halt i vikt %	Stam-vört-styrka i vikt %	Anmärkningar
vol. y.	vikt %
N:r 1 ........	1.00917	3.28	2.58	3.52	8.61	Taget från bryggeri i Dalarna
» 2........	1.00967	3.17	2.49	3.66	8.58	Bekommet från-familj i Dalarna
» 3........	1.00877	3.53	2.78	3.18	8.66	Taget från bryggeri i Dalarna
» 4........	1.00772	3.89	3.07	3.37	9.41	Taget från bryggeri i Gävle

80

Tabell IIt. Vissa uppgifter om maltdryckstillverk -

Tillverkningsår	Förbrukat malt i	kg-	Malt-förbruk-ning när 1909—10 är = 100	Produktion i
vid skatte-pliktiga bryg-gerier	vid skattefria bryggerier	Summa	porter klass III	lageröl
1909—1910 ........	25.102.061	9.176.784	34.278.845	100	47.412	725.218
1910-1911........	26.875.392	9.688.305	36.563.697	107	58.892	773.508
1911 — 1612........	25.992.833	9.032.818	35.025.651	102	57.832	731.711
1912—1913........	26.917.210	9.093.283	36.010.493	105	62.213	777.337
1913—1914........	27.501.004	9.298.505	36.799.509	107	61.926	804.667
1914—1915........	29.142.890	7.108.417	36.251.307	106	72.584	922.716
1915-1916........	29.416.855	6.632.439	36.049.294	105	79.766	1.018.360
1916—1917........	22.412.673	5.455.825	27.868.498	81	64.890	450.463
1917—1918........	5.758.971	2.449.277	8.208.248	24	53.519	—
1918-1919........	13.004.527	2.140.586	15.145.113	44	—	120
1919—1920 ........	22.331.247	3.298.314	25.629.561	75	1.826	331

81

ningen under tillverkningsåren 1909/10—1919/20.

hektoliter vört för framställning	av	Summa hl. vört för skatte-pliktiga dryc-ker	Produktion svagdricksvört	i hektoliter
pilsneröl	Övriga	porter klass II	pilsner- dricka	vid skatte-pliktiga bryg-gerier	vid skattefria bryggerier	Summa
411.804	24.902	_	198.134	1.407.469	266.957	1.260.534	1.527.491
452.024	23.598	—	211.713	1.519.735	286.066	1.349.685	1.635.751
448.000	23.442	—	195.793	1.456.779	282.656	1.282.181	1.564.837
455.552	47.045	—	199.004	1.541.152	295.911	1.292.848	1.588.759
471.746	24.918	—	196.807	1.560.064	329.318	1.327.812	1.657.130
469.608	25.860	—	188 541	1.679.309	287.702	1.072.057	1.359.759
472.141	26.054	—	179.835	1.776.156	291.857	1.008.022	1.299.879
234.691	19.233	—	820.298	1.589.575	273.356	906.297	1.179.653
—	2.687	—	187.507	243.713	749.126	567.228	1.316.354
124	74	67.418	1.052.771	1.120.507	199.916	501.672	701.588
438	176	60.327	1.642.997	1.706.097	197.887	562.500	760.387

n

Reservation av herr Almgren.

Det föreliggande uppdraget går ut på att åstadkomma en allsidig utredning av
frågan, huruvida och under vilka förutsättningar förbud mot försäljning inom riket av
maltdrycker, vilka innehålla mer än 3,6 volymprocent alkohol, må kunna stadgas. Bland
de synpunkter, som enligt mitt förmenande borde spela in vid en dylik allsidig prövning
av förevarande, den stora allmänheten i hög grad berörande fråga, torde en av de viktigaste
vara hänsyn till den konsumerande allmänhetens önskemål och berättigade intressen
rörande beskaffenheten av och smaken å tillgängliga maltdrycker. Jämte den vetenskapliga
erfarenheten på området, de speciella nykterhetssynpunkterna samt den bryggeritekniska
sakkunskapen torde således jämväl den stora allmänhetens syn på frågan hava
bort få göra sig gällande. På grund härav har jag också från början hemställt, att de
sakkunniga måtte ingå till Statsrådet och chefen för finansdepartementet med begäran
om kommitténs komplettering i angiven riktning, men förföll frågan, då de sakkunniges
majoritet icke delade min uppfattning.

Den tvekan, som jag för min del med hänsyn till de sakkunniges sammansättning
alltså redan från början hyste angående möjligheterna att få fram ett samlat, även ur
den konsumerande allmänhetens synpunkter tillfredsställande förslag, visar sig numera
hava varit fullt berättigad. Jag kan nämligen icke finna annat, än att sakkunnigemajoriteten
vid utarbetandet av sitt förslag icke i tillräcklig grad beaktat den sida av spörsmålet,
som jag nyss berört.

Innan jag går att närmare utveckla mina synpunkter på förevarande fråga torde det
tillåtas mig att framhålla, hurusom de sakkunniga vid utredningsarbetets planläggning och
igångsättande enade sig om, att vissa förberedande undersökningar borde verkställas i
syfte att på åtskilliga oklara eller till synes ovissa punkter få ett sakligt underlag för
den fortsätta diskussionen. Sålunda skulle genom bryggerierna företagas en del provbrygder
för framställande av skilda slag av maltdrycker, såväl av det gamla lager- och
pilsnerölet med varierande styrka, som ock av de utav professor Thunberg förordade
nya typerna av hög extrakthalt och låg alkoholhalt. Av sålunda gjorda brygder hava
också prover, utan angivande av maltdryckssorten, tillställts en del intresserade personer
med anhållan om deras yttrande. De härvid uttalade omdömena hava i stort seit tydligt
ådagalagt — vilket ju även kunde väntas — att man vid valet mellan olika slag av
maltdrycker allmänt funnit sådana sorter, som närma sig det gamla pilsnerölet och
lagerölet, vara de smakligaste och mest tilltalande.

Vid arbetets planläggning beslöto de sakkunnige vidare, att professor Thunberg
skulle i enlighet med åtaget uppdrag göra undersökningar angående dels alkoholgränsen
ur nykierhetssynpunkt mellan starkare och svagare maltdrycker och dels de i ölet ingående
beståndsdelarnas smakbetydelse. 1 avvaktan på de sålunda beslutade utredningarna
blevo de sakkunnigas sammanträden ajournerade från februari till september månad, då

83

vissa näringsidkare på området hördes. Emellertid har någon redogörelse för resultatet
av senast åsyftade undersökningar icke hittills lämnats de övriga sakkunnige — professor
Thunberg har förklarat, att han saknat tid för dessas verkställande — utan har från
ordförandens sida i stället framlagts ett färdigupprättat förslag till betänkande i frågan i
dess helhet. Då det framlagda förslaget i allt väsentligt nu accepterats av de sakkunniges
majoritet, återstår det för mig icke annat än att i ett särskilt yttrande i korthet
framställa min syn på det föreliggande problemet.

När det gäller att besvara principfrågan, huruvida det i lag hädanefter bör vara förbjudet
att inom riket försälja maltdrycker innehållande mer än 3,6 volymprocent alkohol,
har sakkunnigemajoriteten till en början upptagit till behandling spörsmålet angående
sakens försäljningstekniska sida och de svårigheter, som eventuellt förefinnas, att med
nuvarande rusdrycksförsäljningsförordning anordna försäljning av maltdrycker av tredje
klassen. Ehuru jag väl delar den av sakkunnigemajoriteten tydligen omfattade meningen,
att denna sida av frågan icke rimligen bör tillmätas avgörande betydelse, då det gäller
att taga ståndpunkt till principen förbud eller icke förbud, måste jag dock gent emot
majoriteten framhålla, att det icke kan anses ådagalagt, att oöverstigliga svårigheter över
huvudtaget skola möta för att på ett praktiskt genomförbart sätt ordna försäljning och
distribution av öl genom systembolagen. Från åtskilliga håll inom systembolagsvärlden
har det dock gjorts gällande, att vissa svårigheter, särskilt beträffande lokalfrågans och
kontrollens ordnande, som tidigare ansetts föreligga, numera kunna till väsentlig del få
anses övervunna. Visserligen lära systembolagen icke hava något större intresse av att
påtaga sig även försäljningen av Öl, utan dessa torde snarare önska att slippa detta bestyr,
men helt visst lärer det vara görligt att komma fram till tjänliga, praktiska anordnigar
för ett ordnande av denna fråga. . Såsom Kungl. kontrollstyrelsen påvisat i sitt av
sakkunnigemajoriteten åberopade, den 11 februari 1918 dagtecknade utlåtande till Konungen
i ärendet, bör man kunna ordna saken, där så skulle erfordras, med särskilda avhamtningsställen
för Öl, där varan utlämnades sedan köparen efter identifiering och
betalning erhållit rekvisitionsblankett hos det honom anvisade utminuteringsstället för
spritdrycker och vin.

När sakkunnigemajoriteten övergår till att bedöma frågan ur nykterhetssynpunkt,
har den tydligen känt med sig, att det skulle förefalla märkvärdigt och inkonsekvent, att
samtidigt som man medgiver allmänheten rätt att få köpa det vida alkoholstarkare och ur
nykterhetssynpunkt skadligare brännvinet, skulle helt förbjudas saluhållandet av den vida
svagare och prisbilligare drycken, ölet. Under det att partihandelssakkunniga i ett i
dagarna avgivet betänkande respektera den enskildes smakriktning ända därhän, att de
förorda ett vidmakthållande av enskild persons rätt att importera utländska viner, konjak
och visky m. m., därest systembolaget ej för i lager visst önskat märke, så tveka maltdryckssakkunnige
ej att föreslå förbud mot all ölförsäljning inom landet med undantag
blott för tekniskt och vetenskapligt ändamål. Sakkunnigemajoritetens argumentering för
att ölet skulle ställas i en särskild undantagsställning är synnerligen svag. För att komma
därhän har majoriteten måst söka göra gällande, att alkohol i öl måste anses minst lika
skadlig som alkohol i brännvin och vin, en argumentering som strider mot såväl erfarenhet
som vetenskapens rön. Sakkunnigemajoriteten framhåller nämligen, att, då vårt
folks maltdrycksbehov (frånsett svagdrickatj kan uppskattas till en miljon hektoliter och
då starkölet kan beräknas till i medeltal 1 % starkare än pilsnerdrickat, totalkonsumtionens
omläggning från pilsnerdricka till enbart starköl skulle innebära ett absolut tillskott
av en miljon liter absolut alkohol per är, motsvarande 2’/3 miljon liter 40 % brännvin.
Räknar man på liknande sätt som sakkunnigemajoriteten, kunde man också påvisa, att

84

allmänheten med tillgång endast till det även ur nykterhetssynpunkt såsom ofarligt ansedda
pilsnerdrickat per år förbrukar en alkoholmängd, motsvarande icke mindre än
emellan 8 och 9 miljoner liter 40 % brännvin. Att konsumera denna mängd i form av
pilsnerdricka anses fullt ofarligt, men om kvantiteten höjes från 8 å 9 till omkring 11
miljoner liter genom att maltdryckernas styrka i någon mån ökas, då skulle det enligt
majoritetens framställning vara likvärdigt med en ökad brännvinskonsumtion av 21/2 miljon
liter. Sakkunnigemajoritetens resonemang är uppenbart missvisande och snarare kan
man draga den slutsatsen, att, då det är oskadligt för vårt folk att förbruka ungefär 31/,
miljon liter absolut alkohol i form av maltdrycker av klass II, talar sannolikheten för,
att det praktiskt taget skulle bliva samma resultat om ungefär 472 miljon liter konsumerades
i en något starkare maltdryck.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att något närmare ingå på frågan om
ölets ställning i jämförelse med de egentliga spritdryckerna samt därvid belysa det faktum,
att alkohol i öl såväl kvantitativt som kvalitativt förhåller sig annorlunda ur folknykterheten''.
synpunkt än alkohol i övriga sprithaltiga drycker.

I vårt land ligger ju den stora alkoholförbrukningen på brännvinet och de starkare
spritdryckerna, medan alkoholen i maltdryckerna och vinet spelar en väsentligt mindre
roll. Av de till denna reservation fogade grafiska bilderna och statistiska data (Bil. 1—V)
framgår, att alkoholmängden i de maltdrycker, som vårt folk förbrukar, varit och alltjämt
är i förhållande till den totala alkoholkonsumtionen av underordnad betydelse.

Men även beträffande dryckernas användningssätt och alkoholens verkningar förefinnes
en utpräglad skillnad mellan maltdrycker och spritdrycker. Maltdrycker äro ju i
väsentlig omfattning typiska måltidsdrycker. Samma mängd alkohol, då den intages tillsammans
med föda, verkar betydligt mindre kraftigt, än då den intages å fastande mage,
något som professor Thunberg med styrka framhållit vid tidigare tillfällen. Men även i
det fall, att ölet förtäres utan samband med måltid är det oriktigt att jämställa alkohol
i Öl och i brännvin, då ölet, på grund av bland annat sin sammansättning, ingalunda
giver samma berusningseffekt som starkare spritdrycker med samma absoluta myckenhet
alkohol. I detta hänseende hänvisar jag till professor Thunbergs Översikt över alkoholens
fysiologiska verkningar (Nykterhetskommitténs betänkande X, bilaga 6), däri redogöres
för Mellanby’s experiment, vilka utvisa den högst betydande skillnad i alkoholverkan,
som åstadkommes mellan å ena sidan en viss myckenhet alkohol i t. ex. visky
och å andra sidan samma myckenhet i öl. Den grafiska bilden i nyssnämnda översikt å
sid. 15, torde vara belysande. Tecken på berusning komma mycket hastigare och te sig
mycket mera intensiva, när det gäller starkare alkoholhaltiga drycker, än när det gäller
öl. För övrigt hänvisar jag till bilagda utdrag ur Mellanby’s egen uppsats i Medical
research committees, Special report Series nr 31 år 1919, sid. 20—22 (Bil. VI).

Att över huvud taget likställa t. ex. en liter 4 % Öl med en deciliter 40 % brännvin
måste vara ytterst vilseledande, och hänvisar jag härvidlag ånyo till professor Thunbergs
uttalande angående det inflytande som utspädningen, tidrymden för dryckens konsumtion,
de i dryckerna ingående övriga ämnena samt en del andra faktorer äga på olika alkoholhaltiga
dryckers verkningar.

När det så gäller att gå frågan om maltdryckernas ställning i nykterhetshänseende
närmare inpå livet, är det ett spörsmål av vikt att söka få klarlagt var alkoholgränsen
ligger mellan å ena sidan sådana maltdrycker, vilkas användning kunna anses innebära
en fara för folknykterheten, och å andra sidan sådana, från vika dylik fara ej föreligger.
Denna fråga har jämväl varit föremål för en utredning av professor Thunberg, som i en

85

till propositionen nr 242 till 1914 års senare riksdag fogad bilaga redogjort för resultatet
av denna utredning.

Därvid har professor Thunberg framhållit biand annat följande. Den dittillsvarande
erfarenheten från det praktiska livet gåve vid handen, att en maltdryck med en alkoholhalt
ej överstigande 2V4 volymprocent låge under berusningsgränsen, under det att en
5-procentig säkert låge över den. Vid avgörandet av spörsmålet om pilsnerdrickats användbarhet
som rusdryck lämnade oss den praktiska erfarenheten vid ifrågavarande tidpunkt
ingen ledning — trots att denna dryck i betydande omfattning konsumerades i vårt land.
Ä fysiologiska institutionen i Lund hade företagits försök, utvisande att det varit omöjligt
för de personer, på vilka försöken utfördes och vilka gjorde sitt allra bästa för att på
fastande mage inom möjligast korta tid konsumera möjligast mycket av en 3,3 volymprocent
alkohol innehållande maltdryck, att på en tid för konsumtionen av intill en timme
nå den minsta berusning. Slutligen kommer professor Thunberg fram till det uttalandet,
att det torde vara fullt berättigat, att som tillåtligt ur folknykterhetssynpunkt beteckna
det fria användandet som måltidsdryck av vårt pilsnerdricka med dess under 3,6 % fallande
alkoholhalt.

Den praktiska erfarenhet, som man enligt professor Thunbergs uppgift förut saknade
angående pilsnerdrickats användning som rusdryck, har man numera vunnit. Denna
erfarenhet har tydligt ådagalagt sanningen av att dessa medelstarka maltdrycker icke äro
rusdrycker. Visserligen förekommer i den officiella fylleristatistiken ett fåtal fall, där
pilsnerdricka anges som orsak till berusning, men statistiken torde i dessa fall som regel
vara missvisande, enär det är en mycket vanlig företeelse, att de för fylleri anhållna uppgiva
sig hava förtärt mindre starka drycker än vad i verkligheten varit förhållandet. Att
»skylla på svagdricka» är ett bevingat ord, bakom vilket ligger mycken sanning. Beklagligt
nog har man tidigare endast haft att utgå från vederbörandes egna uppgifter,
men har numera professor Erik M. P. Widmark i Lund angivit en metod, att genom
undersökningar av alkoholhalten i blodet eller urinen få till viss grad fastställt, i vad
omfattning en person befinner sig under alkoholverkan.

1 en redogörelse för denna metod anför han ett belysande exempel, där en berusad
person, som först uppgivit sig hava endast förtärt två flaskor svagdricka, senare då
ifrågavarande undersökningar ådagalagt att han förtärt betydande alkoholmängder, måste
erkänna, att han ensam druckit ur en liter konjak.

Om således erfarenhet finnes om pilsnerdrickats oskadlighet ur nykterhetssynpunkt,
har man däremot icke haft tillfälle att praktiskt pröva de vid 1917 års riksdag beslutade
anordningar i fråga om tillhandahållande av starkare ölsorter, nämligen sådana, som inrymmas
under klass III och som skulle få tillhandahållas på motbok genom systembolagen
På grund av kristidsförhållandena är hela denna anordning hittills alldeles
oprövad, och därför synes det mig minst sagt förhastat att nu utdöma dessa anordningar.
Aktiebolaget Stockholmssyslemet har även framhållit, att verkningarna på nykterhetstillståndet
av ett upptagande av ölförsäljningen tillsvidare undandroge sig så gott som
varje omdöme.

Beträffande sammansättningen och styrkehalten i de gamla ölsorterna torde följande
uppgifter kunna anföras:

Porter....
Lageröl .
Pilsneröl

Stamvörtens

styrka

c:a 19 %

» 13,5 %

» H-5 %

alkoholhalt

c:a 7 volymprocent
> 5,5

» 4,5 »

86

Mellan dessa drycker och det nuvarande pilsnerdrickat med dess högsta extrakthalt
av 9,5 % finnes alltså rum för åtskilliga maltdrycker, som måste anses relativt
ofarliga.

Därjämte torde det vara att beakta, att ett tillhandahållande av ett något starkare
Öl än det nuvarande pilsnerdrickat näppeligen kan hava annan inverkan på förbrukningen
av brännvin än en minskning därav. Med den stora makt, som systembolagen äga i
fråga om kontroll och möjligheter att reglerande inverka på konsumtionens begränsning,
torde det numera icke kunna anses farligt utan tvärtom lämpligt att något släppa fram
ölet, något som även är välmotiverat med hänsyn till alkoholens i Öl ovan angivna egenskap
att verka mindre kraftigt än alkohol i starkare spritdrycker. Vinkonsumtionen i
vårt land är ju i förhållande till brännvinsförbrukningen av så underordnad betydelse,
att densamma kan praktiskt taget lämnas ur räkningen, ehuruväl tillgång på bättre Öl
även här skulle åstadkomma minskning i förbrukningen av den starkare drycken, såsom
erfarenheten odisputabelt givit vid handen i Norge.

När majoriteten ingår på frågan, huruvida den stora allmänheten hyser önskan att
erhålla ett bättre och starkare Öl än pilsnerdrickat, åberopas uttalanden från systembolagen
och detaljhandlarkåren, vari göres gällande, att man å dessa håll icke försport någon
vidare efterfrågan på starkare Öl eller eljest iakttagit, att allmänheten önskade få tillbaka
det vanliga ölet. 1 motsatt riktning gingo uttalandena från såväl kaféidkarna som bryggerinäringens
män. Publiken å kaféerna vore icke belåten med det nuvarande pilsnerdrickat,
men funne sig i förbrukningen av detsamma i brist på annat. Till bryggerierna
framföres gång på gång önskemål från allmänheten om tillgång på ett starkare öl än
det nuvarande. Skiljaktigheten i de anförda uttalandena torde bero bland annat på den
omständigheten, att bryggaren och kaféidkaren komma i närmare personlig beröring med
förbrukaren och därigenom få mera påtagliga intryck av dennes önskemål, medan däremot
handlanden kanske endast har att uppsända varan eller utlämna den till ett bud.
För övrigt bör besinnas, att allmänheten nu känner och vet, att det icke för närvarande
tillverkas och försäljas maltdrycker av klass 111, och därför är det förklarligt, att man
icke i vidare omfattning frågar efter en vara, som man vet icke finnes att tillgå varken
hos handlanden eller systembolagen. Att allmänheten faktiskt hyser intresse för erhållande
av ett något kraftigare öl torde dock vara ett faktum, som även sakkunnigemajoriteten
indirekt erkänner och räknar med samt kanske på sätt och vis till och med
överskattar. Ty när det gäller att framföra skäl för förbud mot försäljning av starköl,
framhåller majoriteten gärna att ett frigivande av denna försäljning skulle leda till, att
allmänheten skulle helt övergå från pilsnerdrickat till att endast efterfråga och vilja hava
det något starkare ölet. Att detta är överdrivet, är en sak — genom systembolagens
kontroll och det ökade besväret vid varans inköp skulle givetvis förbrukningen av starkare
Öl kunna hållas inom bestämda gränser — men så till vida torde sakkunnigemajoritetens
uppfattning om allmänhetens smak vara riktig, att önskan och behov förefinnas
att få tillgång även till ett bättre och starkare Öl, än det nuvarande pilsnerdrickat.

Sakkunnigemajoritetens känsla av, att allmänheten icke funnit sig fullt till rätta endast
med pilsnerdrickat och att behov förefinnes, att därjämte få tillgängligt kraftigaré
maltdrycker, har tagit sig uttryck i ett framställt förslag om framsläppande^ av extraktrika,
alkoholsvaga drycker, maltöl och maltdricka. Förslaget är kopierat från förhållanden
i Danmark och Norge, där sådana lagbestämmelser, som de nu ifrågasatta, genomförts.
Erfarenheten från våra grannländer visar emellertid icke, att dylika extraktrika,
vörtsmakande drycker därstädes äro vidare eftersökta. I Danmark torde årsomsättningen
för närvarande av verkligt öl (pilsner och lageröl) kunna uppskattas till omkring

87

1,500,000 hektoliter, medan sådana drycker, som motsvara det föreslagna maltölet, icke
funnit större avsättning än till ungefär 50,000 hektoliter. I Norge hava dylika drycker
utsläppts av bryggerierna omedelbart efter den nya maltdryckslagstiftningens införande,
men hava icke kunnat vinna terräng utan finna nu endast en ytterst begränsad avsättning.
Över huvud taget är smakriktningen så olika i skilda länder, att man i grund och
botten icke heller kan hämta vidare erfarenheter utifrån. I Tyskland t. ex. vill man ha
underjästa, i England överjästa ölsorter. I Nord-Tyskland föredrager man ljust, i SydTyskland
mörkt Öl. I Sverige har allmänheten sin speciella smak, som ingalunda är
inriktad på sådana typer som det föreslagna maltölet och maltdrickat. Ölsorter av sådan
typ äro visst icke någon nyhet här, utan hava en del bryggerier vid åtskilliga tillfällen
sökt lancera dylika (t. ex. kronöl, hälsoöl, must o. d.) men allmänhetens smak
ligger i vårt land icke för dessa vörtsmakande maltdrycker. Liksom förut skett, lär det
vara bryggeriernas sak att söka anpassa maltdryckstyperna efter allmänhetens smak. För
övrigt är att märka, att det torde vara endast ett ringa antal bryggerier, som kunna
komma att tillverka det ifrågasatta maltölet, vilket dessutom bleve såsom en specialtillverkning
dyrare att framställa än de vanliga standardtyperna, pilsnerol, lageröl och pilsnerdricka.

1 sakkunnigemajoritetens betänkande har upptagits till bemötande påståendet, att en
konsument har möjlighet att genom efterjäsning driva upp alkoholhalten i de av majoriteten
förordade nya extraktrika maltdryckstyperna. Enligt mitt förmenande har majoriteten,
som icke hyser några farhågor härför, underskattat och felbedömt denna sida av
saken. En dylik alkoholsvag maltdryck med omkring 18 % extrakthalt — den nu i
Danmark förekommande maltölstypen — kan mycket lätt och utan att den surnar eller
eljest fördärvas endast genom tillsats av jäst på ett eller annat dygn och i vanlig rumsvärme
ernå en alkoholhalt av 6 ä 7 volymprocent. Majoritetens hänvisning till den nu
tillåtna hembrygden är alldeles missvisande, enär givetvis tillverkningen väsentligt underlättas
om extraktet föreligger i löslig form mot den omständliga procedur, som består
i att i hemmet utlaka detsamma ur maltet. Faran av dylik trafik har icke förelegat i
Danmark, där fri tillgång funnits såväl till starka ölsorter som spritdrycker. Kristidens
sorgliga erfarenheter i vårt land ifråga om hembränning torde ådagalägga, att farhågor
för en utveckling på sätt ovan antytts äro välgrundade.

Fragan om gränsen mellan starkare och svagare maltdrycker är icke ny, utan hava
utredningar härutinnan tidigare ägt rum, nämligen, såsom ovan omförmälts under år 1914,
då statsrådet och chefen för finansdepartementet lämnat sådant uppdrag åt professor
Thunberg och bryggeridisponenten Sven Sandvall i Borås. Det resultat, vartill sakkunnigemajoriteten
nu kommit, sammanfaller praktiskt taget med de synpunkter, som piofessor
Thunberg förfäktade år 1914, och i sak har majoriteten knappast presterat något
väsentligt nytt utöver vad då anfördes. Då disponenten Sandvall vid sagda tillfälle ur
den konsumerande allmänhetens och bryggeriteknikens synpunkter ingående bemötte professor
Thunbergs utredning, tillåter jag mig att nu i huvudsak hänvisa till och åberopa
vad som anförts av honom. Tyvärr förefinnes ingen erfarenhet om den av disponenten
Sandvall föreslagna gränsen av 10 % hos den ursprungliga extrakthalten, men mycket
tyder på, att en så vald gräns ligger för lågt, i varje fall om förbud mot försäljning av
starkare maltdrycker skulle införas. Det bör också därför här erinras om, att disponenten
Sandvall avgav sitt förslag under förutsättning dels att försäljningen av det starkare
ölet väl skulle underkastas vissa rätt långt gående restriktiva bestämmelser, men
ingalunda helt förbjudas, dels att maltdrycker, vilkas ursprungliga extrakthalt icke överstege
den av honom föreslagna, skulle i försäljningshänseende jämställas med svagdricka.

88

Vad angår huvudfrågan, nämligen förbud att försälja maltdrycker med högre alkoholhalt
än 3,6 volymprocent, torde av det föregående framgå, att jag icke delar de av
sakkunnigemajoriteten för en dylik åtgärds vidtagande angivna skäl. Över huvud taget
synes det mig icke vara lämpligt att företaga en omläggning från nuvarande bestämmelser
med kombinerad alkohol- och extraktgräns till införande av enbart alkoholgräns.

För att vara säker på att ej överskrida den högsta medgivna extraktgränsen, måste
tillverkaren alltid hälla vörten något under maximum. Med nu lagligen tillåtna högsta
extraktgräns av 9,5 °/0 för pilsnerdricka torde detta i regel icke inbryggas starkare än
9,2 %.

Trots detta har, som sakkunniga påvisat, alkoholhalten i flera fall överstigit 3,6
volymprocent. Skulle nu majoritetens förslag godkännas, att enbart alkoholhalten skall
bliva utslagsgivande, måste sålunda flertalet bryggerier ytterligare sänka vörtens extrakthalt
för att säkerhet skall vinnas, att alkoholgränsen ej överskrides, då dessa av flera
skäl icke torde vara i stånd, att, på sätt majoriteten ifrågasatt, tiilgripa pasteurisering
eller andra likartade åtgärder. De av majoriteten föreslagna bestämmelserna skulle alltså
utan tvivel leda till ett svagare pilsnerdricka än det nuvarande.

Visserligen inbjuder majoritetens motivering på flera punkter till ytterligare kritik,
men anser jag att det skulle föra för långt, att här ingå på vidare bemötande.

Då majoriteten med anledning av en från finansdepartementet till de sakkunnige
överlämnad skrivelse från Svenska Bryggareföreningen angående alkoholhaltens angivande
i vikts- eller volymprocent, ej velat taga bestämd position i frågan, tillåter jag mig dock
att till spörsmålets närmare belysning anföra följande.

Mellan lösningar av alkohol och vatten (ev. med tillsats av aromatiska ämnen av
liknande spec. vikt som blandningen) och sådana lösningar, som jämte alkohol och vatten
innehalla en tredje komponent av hög spec. vikt förefinnes viss skillnad. 1 förra
fallet är det felaktigt att angiva alkoholhalten i volymprocent, därför att detta saknar
reel innebörd för vätskor, som vid blandning undergå kontraktion. 1 senare fallet åter
är angivandet av volymprocent ett vilseledande uttryck även av den anledning, att alkoholens
mängd kommer att uttryckas i huvudsak blott i relativa till en av komponenterna
(vatten), under det att den andra, vilken som spädningsmedel på alkoholen måste
verka flerfaldigt kraftigare än vatten (maltextrakt) lämnas ur räkningen. Beträffande
vätskor av detta slag, dit öl måste hänföras, är det därför ej betydelselöst, om man
uttrycker alkoholhalten i viktsprocent eller volymprocent, utan synes mig det senare ur
både teoretiska och praktiska grunder vara felaktigt. Härtill kommer, att när två ämnen
(alkohol och extrakt) äro lösta i vatten, det enas angivande i volymprocent, det andras
i viktsprocent är ägnat att förvirra begreppen.

Uttrycket vikt på volym undanröjer en del av ovannämnda olägenheter, dock icke
alla, och måste på den grund ävenledes betraktas som ett mindre korrekt uttryckssätt,
vars införande ej är önskvärt.

Av praktiska skäl har jag dock i det föregående använt samma terminologi som
majoriteten i fråga om alkoholhaltens angivande.

Vad som i betänkandet under kapitel VI föreslås, angående överförande till kontrollstyrelsen
av vissa befogenheter samt förenklingar av hithörande författningar och
kontroll m. m. kan jag i huvudsak biträda, men har jag icke haft tillfälle att närmare
deltaga i detaljgranskningen av de i sagda hänseende upprättade författningsförslag.

Som sammanfattning av vad jag här ovan framhållit vill jag slutligen betona, att då
man på grund av rena kristidsförhållanden icke hatt möjlighet att få pröva verkningarna
av den vid 1917 års riksdag antagna förut från och med ingången av år 1919 gällande

89

förordningen angående försäljning av rusdrycker i vad densamma avser ölet, men då den
konsumerande allmänheten helt visst med tillfredsställelse skulle hälsa ett tillhandahållande
av något kraftigare maltdrycker, torde rättvisan och billigheten kräva, att, innan
frågan om förbud mot ölförsäljning upptages till avgörande, man sökte få utrönt, om
icke ett tillfredsställande resultat kunde ernås med tillämpandet av berörda bestämmelser
rörande tillhandahållandet av öl. Det torde numera icke behöva möta alltför stora
svårigheter för systembolagen att tillsammans med bryggerierna överenskomma om de
lämpligaste anordningarna härför. Den, som vill underkasta sig det med motbokskontrollen
förenade besväret för erhållande av ett glas gott Öl, bör icke avstängas från möjligheten
härtill.

12

90

Bilaga I till reservationen.

Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker per år och invånare under
skilda femårsperioder 1856—1915 samt år 1920 *).

Årligen	Brännvin liter per invånare	Öl, pilsnerdricka liter per invånare	Svagdricka liter per invånare	Vin, likör liter per invånare	Summa liter per invå- nare
Dryck	Ren alkohol	Dryck	Ren alkohol	Dryck	Ren alkohol	Dryck	Ren alkohol
1856—60........	9.5	4.75	9.3	0.37	10.9	0.16	0.4	0.04	5.32
1861—65.......	10.7	5.35	lO.o	0.40	11.8	0.18	0.4	0.04	5.97
1866—70........	8.9	4.45	11.8	0.47	13.9	0.21	0.4	0.04	5.17
1871—75........	11.8	5.90	13.5	0.54	15.9	0.24	0.8	0.08	6.76
1876-80........	10.1	5.05	15.4	0.62	I8.1	0.27	0.7	0.07	6.01
1881-85........	8.0	4.00	17.9	0.72	21.o	0.32	0.7	0.07	5.11
1686-90........	7.1	3.55	22.0	0.88	25.8	0.39	0.5	0.05	4.87
1891—95........	6.9	3.45	24.9	1.00	29.2	0.44	0.6	0.06	4.95
1896—1900 ......	8.1	4.05	30.4	1.22	36.3	0.54	0.7	0.07	5.88
1901-05........	7.6	3.80	30.2	1.21	38.2	0.57	0.6	0.06	5.64
1906—10........	6.6	3.30	25.1	1.00	29.4	0.44	0.5	0.05	4.79
1911—15........	6.7	3.35	20.7	0.83	27.8	0.42	0.6	0.06	4.66
1920 ..........	6.2	3.10	21.9	0.71	12.5	0.19	0.7	0.07	4.07

Anm. Beräkningen är verkställd på grundval av den officiella statistiken. På sätt som sker i
den officiella statistiken har vid reduktionen till ren alkohol som alkoholprocent använts för brännvin
50 %, för öl och pilsnerdricka 4 % t. 0. m. 1915 och 31/* % 1920, för svagdricka 1.5 % samt
för vin och likör 10 %.

I fråga om svagdricka är t. 0. m. 1915 avdrag ej gjort för avgång vid lagring, tappning 0. d.
För år 1920 är i statistiken hänsyn tagen till berörda avgång.

'') Uppgifterna för 1920 äro preliminära.

Bilaga II till reservationen.

Alkoholkonsumtionens procentuella fördelning på olika alkoholhaltiga
drycker 1896—1915 och 1920.

	1896—1900 %	1901 — 1905 “/•	1906—1910 %	1911 — 1915 %	1920
	68.88	67.38	68.89	71.89	76.17
	20.75	21.45	20.88	17.81	17.44
	9.18	10.11	9.19	9.01	4.67
Vin, likör.................	1.19	1.06	1.04	1.29	1.72
Summa	IOO.00	IOO.00	IOO.00	IOO.00	IOO.00

91

Bilaga III till reservationen.

Förbrukningen i Sverige av sprit- och maltdrycker, reducerade till ren
alkohol, per år och invånare under skilda femårsperioder
1856—1915 samt år 1920.

Litei

Brännvin

Svagdricka

0.0-----1— 1.. i-- —•----'' —g

1856/60 1861/65 1866/70 1871/75 1876/80 1881/85 1866/30 1891/35 1836/00 1901/05 1306/10 1911/

92

Bilaga IV till reservationen.

Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker, reducerade till ren alkohol,
i medeltal per år och invånare åren 1911—1915.

,06 liter

93

Bilaga V till reservationen.

Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker, reducerade till ren alkohol,

per invånare 1920,

0.07 liter

94

Bilaga VI till reservationen.

The Absorption of Alcohol in Different Beverages.

From the results obtained with dilute and strong Solutions of alcohol, it might be
expected that there would be some difference between the effect of spirits and beer.
This is the case as can be seen in Fig. V.

100 GRAMS

A ♦ WHISKV 28-5% ALCOHOL (bwou)
B B STOUT EXTRA 5 5% ALCOHOL
C 9 STOUT EAGLE 3 9%ALCOHOL
SAME AMOUNT ALCOHOL GIVEN IN EACH CASE

6 HOURS''

Figure V.

In Curve A 174 c.c. of whisky (28''5 per cent. alcohol by volume) were given.

In Curve B 910 c.c. of stout 1 (5"5 per cent. alcohol by volume) were given.

In Curve C 1,282 c.c. of stout II (3''9 per cent. alcohol by volume) were given.

In each experiment 50 c.c. of alcohol were given. The results obtained were strikingly
different, the rate of absorption of the alcohol of the whisky being much greater and
the maximum concentration in the blood being higher than in the stout experiments.
Similarly, the weaker stout C (3‘9 per cent.) produced lower alcohol in the blood throughout
than stout B (5''5 per cent.). So marked was the difference in the intoxicating
symptoms and the alcohol of the blood in the whisky and stout experiments respectively,
that it appeared probable that some factor other than that of dilution was playing a part.

95

In order to determine whether this was the case, the experiments detailed in Fig. VI
were made. In these experiments, the whisky was diluted down to the strength of the
stout so that each contained 5-s per cent. alcohol by volume. There is but little difference
in the points of maximum concentration of alcohol in the blood in Curves A and
B (Fig. VI), but there is a considerable difference between the rates of absorption of
alcohol into the blood-stream in the two cases. In the case of the diluted whisky the
maximum concentration was reached l1/* hours after the experiment started, in the case
of the stout the maximum was only reached after 2 hours. It appears, therefore, that
either whisky contains something which hastens alcoholic absorption or, what is more

A Q WHISKY ( OlLUTEO TO STOUT STRENGTH)
B B STOUT

HOURS

Figure VI.

probable, that stout contains something which tends to delay absorption. It may be
further remarked that, although the maximum amount of alcohol attained in each experiment
was almost the same after the diluted whisky and the stout, it is undoubted that
the symptoms of intoxication were more marked when the alcohol was more rapidly
absorbed, i. e. in the case of the diluted whisky. What the component of the stout is
which is capable of inhibiting the absorption of alcohol cannot be stated. It seemed
possible that the substance conferring upon stout its colloidal nature was responsible,
and, in order to determine this, 3 per cent. gum arabic was added to a solution of
alcohol and the rate of absorption was compared to a solution of alcohol of similar
strength without gum. Fig. VII shows that the gum in this experiment had no effect

96

on the rate of absorption of alcohol. Similar experiments were made with starch as
the colloid, but the results again were negative.

Summary.

The alcohol in stout is absorbed more slowly, and reaches a lower maximum in
the blood than that of whisky. This is due to two conditions:

(1) The dilution of the alcohol in stout as compared with whisky.

(2) Stout contains something which inhibits absorption of its alcohol.

• 20% ALCOHOL IN WATER
B 20% ALCOHOL IN 3%GUM

k HOURS

Figure Vli.