.1U S TITIEI) E PA RT E M E N T E T

Y T TRAN D E N

AV ÄMBETSMYNDIGHETER ÖVER VISSA DELAR
AV BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG
I FRÅGA OM

KVINNORS TILLTRÄDE TILL
STATSTJÄNSTER

STOCKHOLM 1921

KUNG!,. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

210615

)

Sid.

Akademien, Lantbruks- . ..........................124

» , Musikaliska..........................188

» , Vetenskaps-................... 187

» , Vitterhets-, historie- och antikvitets-......... 188

Akademiska konsistoriet, större, i Lund......... 163

» » » , i Uppsala................... 150

Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut .....................126

Arbetsrådet ............... 65

Arméförvaltningen............................ . 52

Artilleri- och Ingenjörhögskolan.......................60

Bank- och fondinspektionen.........................115

Befallningshavande, Kung! Maj:ts, se länsstyrelsen.

Biblioteket, kungliga............................143

Biblioteket, universitets- i Lund.......................177

» »i Uppsala......................163

Blinda, institutet och förskolan för blinda å Tomteboda.......... , . 182

Byggnadsstyrelsen.............................98

Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.............125

Centralinstitutet, gymnastiska .......... 180

Chalmers tekniska institut ................ 179

Direktioner för verk och inrättningar, se dessa.

Domänstyrelsen..............................121

Drätselnämnden, vid universitetet i Lund...................176

» » » i Uppsala..................163

Fakulteten, filosofiska, i Lund........................175

» » -, » Uppsala......................162

» juridiska, » Lund................... 173

» » , » Uppsala.......................156

» medicinska, » Lund........................173

» » , » Uppsala.......................159

» teologiska, » Lund........................167

» » , » Uppsala......................155

Farmaceutiska institutet..........................180,

Fångvårdsstyrelsen.............................17

Försäkringsinspektionen...........................135

Försäkringsrådet...... 65

Generalpoststyrelsen.............. , , , ........... , 8?

Sid.

Generalstaben................. 57

Generaltullstyrelsen...................,.........112

Geologiska undersökning, Sveriges............ 131

Gymnastiska centralinstitutet.......... 180

Hovrätt, Göta..................... 11

» , Svea............ 1

» , över Skåne och Blekinge......................14

Inspektören för militärläroverken.......................59

Justitiekanslersämbetet...................... 15

Järnvägsstyrelsen......... 90

Kammarkollegium.............................100

Kammarrätten......... 110

Kanslern för rikets universitet................ .149

Karolinska mediko-kirurgiska institutet....................177

Kartverk, rikets allmänna..........................129

Kommerskollegium........ 133

Konsthögskolan..............................188

Kontrollstyrelsen.............................120

Krigshögskolan..............................59

Krigsskolan................................61

Lantbruksakademien...........................124

Lantbruksinstitutet vid Ultuna........................125

Lantbruks- och mejeriinstitutet vid ''Alnarp...................126

Lantbruksstyrelsen.............................124

Lantmäteristyrelsen............................127

Lotsstyrelsen .......................... 135

Länsstyrelsen i Blekinge län........................33

» » Gottlands län........................32

» » Gävleborgs län........................46

» » Göteborgs och Bohus län...................39

» » Hallands län.................... 37

» » Jämtlands län........................48

» » Jönköpings län.......................29

» » Kalmar län.........................31

» » Kopparbergs län.......................46

» » Kristianstads län.......................34

* » Kronobergs län.......................30

» » Malmöhus län........................35

» » Norrbottens län.......................51

» » Skaraborgs län........... 40

» » Stockholms län.......................21

» » Södermanlands län......................25

» » Uppsala län.........................23

» » Värmlands län........................42

» » Västerbottens län......................49

» » Västernorrlands län .....................47

Sid.

Länsstyrelsen i Västmanlands län........................

» » Älvsborgs län..........................

» » Örebro län...........................

» Östergötlands län......................27

Marinförvaltningen......................... 54

Marinstaben.......................... gg

Medicinalstyrelsen......................... 4 j

Meteorologiska byrån, Nautisk-........................43g

Meteorologiska hydografiska anstalt, Statens..................132

Militärläroverken, inspektören för.........................

Musikaliska akademien........................ 4gg

Mynt- och Justeringsverket............................

Nationalmuseum......................... 444

Nautisk-meteorologiska byrån..................... 43g

Patent- och registreringsverket...........................

Pensionsstyrelsen.......................... 79

Postsparbanken........................... g4

Processkommissionen........................ 4 g

Provningsanstalt, Statens......................... 439

Rikets allmänna kartverk........................ 429

Riksarkivet............................ 442

Riksbibliotekarien.......................... 443

Riksförsäkringsanstalten .................... g 4

Riksräkenskapsverket......................... 444

Sjökarteverket........................... 429

Sjökrigshögskolan............................gg

Sjökrigsskolan............................ g2

Skogsförsöksanstalt, Statens........................ 423

Skogshögskolan............................ 422

Skolöverstyrelsen.......................... 444

Socialstyrelsen........................... g 3

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona..............5 g

» » » » » Stockholm..... 5g

Statistiska Centralbyrån......................... 443

Statskontoret...................... 409

Stuteriöverstyrelsen.......................... 42g

Styrelser för verk och inrättningar, se dessa.

Tekniska högskolan......................... 449

Tekniska institut, Chalmers............................

Telegrafstyrelsen .......................... g 4

Tvångsarbetsanstalt, Statens, i Landskrona.................. 4gg

» » å Svartsjö.......................

Ultuna lantbruksinstitut......................... 425

Universitetet i Lund........................ 4gg

» » Uppsala.............................

Universitetskanslern........................ 449

Sid.

Uppfostringsanstalter, Statens, å Bona och vid Venngarn............185

Vattenfallsstyrelsen............. 95

Vetenskapsakademien............................181

Veterinärhögskolan................... 132

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.................188

Vårdanstalt för alkoholister å Salbohed....................187

» » » s Svartsjö....................186

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen......................93

överbibliotekarien i Lund..........................H ‘

» » Uppsala....................... • 133

överståthållarämbetet............................20

Sedan genom remiss nedannämnda ämbetsmyndigheter förelagts
att avgiva yttrande över det av särskilda sakkunniga avgivna betänkande
och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster, såvitt
anginge behörighet för kvinna att innehava statstjänst inom vederbörande
myndighets tjänsteområde, hava till justitiedepartementet inkommit
följande yttranden.

Svea Hovrätt (t. f. presidenten friherre Marks von Wurtemberg,
hovrättsråden Wästfelt, Hansson, Hörstadius, Andersson, Kiellander,
Weidenhielm, Billman, friherre von Rosen, Glimstedt, Grönwall, friherre
Stael von Holstein, Bjurner och Johansson, assessorerna Sjögren, liljestrand,
Berlin och Petersson samt extra ordinarie assessorerna Åberg,
Forsblad, Körlof, Almqvist och Hammarskjöld) har anfört:

»Vad till en början angår gällande rätt i de ämnen, som av förslagen beröras,
finner Hovrätten det kunna med fog ifrågasättas, huruvida § 28 regeringsformen
i sin ursprungliga lydelse innebar något hinder för Kungl. Maj:t
att till statstjänster utnämna även kvinnor. Den omständigheten att endast män
omnämndes, torde i detta såväl som i många andra liknande fall näppeligen få
anses ådagalägga något lagstiftarens medvetna syfte att avgöra det vid lagbudets
tillkomst alls icke aktuella spörsmålet om mäns och kvinnors likställighet. Vad
paragrafen än från början må hava inneburit, är det emellertid otvivelaktigt, att
densamma efter däri år 1909 genomförda ändringar utgjort hinder för Kungl.
Maj:t att, utom i de fall som i paragrafen enligt dess förändrade lydelse uppräknades,
utnämna kvinna till statstjänst; och enligt hovrättens åsikt måste från
nämnda tid enahanda hinder anses föreligga för kvinna att på förordnande uppehålla
tjänst, som tillsättes av Kungl. Maj:t. I fråga om tjänster, som tillsättas
av underordnade myndigheter, synes däremot § 28 regeringsformen varken i sin
tidigare eller sin nuvarande lydelse kunna anses innebära något hinder för kvin 1—210615 -

Svea Hovrätt.

nas utnämnande till sådan tjänst eller förordnande att uppehålla densamma; och,
bortsett från vissa särskilda fall, torde intill senare tid ej heller i övrigt formellt
hinder hava förelegat mot kvinnas utnämning eller förordnande. Sedan lång
tid tillbaka har det även förekommit, att statstjänster blivit av underordnade
myndigheter besatta med kvinnliga innehavare. Såsom exempel må erinras om
lärarplatser vid det under Musikaliska Akademiens inseende ställda musikkonservatoriet.
I stort sett hava emellertid dylika utnämningar eller förordnanden
bildat mer eller mindre sällsynta undantag, något som torde hava berott icke
blott på saknaden av kvinnliga aspiranter, utan förmodligen även därpå att de
utnämnande myndigheterna trott sig vara förhindrade att till vederbörande befattningar
antaga kvinnor. Eu sådan uppfattning kan också synas hava vunnit stöd
därav, att Kungl. Haj:t, på eget initiativ eller efter framställning från riksdagen,
tid efter annan meddelat föreskrifter om kvinnas tillträde till vissa tjänsteområden.
Enligt hovrättens mening kan emellertid sistnämnda förhållande, desto
mindre berättiga till någon dylik slutsats, som, pa sätt nyss framhållits, tjänsteområden
finnas, där, utan någon som helst allmän föreskrift,^ kvinnor sedan gammalt
ansetts kunna lika med män ifrågakomma till erhållande av fast anställning.
avgeende å domarbefattningar råda emellertid särskilda förhållanden.
Intet allmänt stadgande finnes visserligen därom att även de domartjänster, vilka
tillsättas av annan än Kungl. Maj:t, skulle förbehållas män. Sant är även, att i
rättegångsbalken ordet »man» ej allestädes får tolkas såsom betecknande person
av manligt kön. Men de bestämmelser, som innehallas exempelvis i 1 kap. b §
och 15 kap. 3 § K. B., kunna med hänsyn till avfattning och sammanhang näppeligen
annorlunda förstås, än att lagstiftaren medvetet utgått från att domare
skola vara av manligt kön. I vissa nyare lagar har sadant förhållande också
uttryckligen utsagts. Här erinras endast om vattenlagens bestämmelser om vattenrättsdomare,
vattenrättsingenjörer och vattenrättsnämndemän.

Då det nu gäller att genom fullständiga och otvetydiga bestämmelser reglera
kvinnans behörighet att bekläda statstjänst och i detta avseende föreslås,
bland annat, att för kvinnan öppna tillträde till domarbefattningar, anser hovrätten
det ej vara ur vägen att framhålla, hurusom ett dylikt steg näppeligen
kan motiveras med någon kvinnans naturliga rätt att i fråga om domartjänster
eller statstjänster över huvud likställas med mannen. Den omständigheten att
kvinnan privaträttsligt och numera även politiskt äger sådan likställighet lärer
icke med fog kunna åberopas till stöd för något slags rättsanspråk inom det område,
varom här är fråga. Yad som bör vara ensamt avgörande är statens intresse
av ämbetsverksamhetens, i detta fall rättsskipningens, tillgodoseende på
bästa möjliga sätt.

Ur denna synpunkt måste hovrätten ställa sig synnerligen .tveksam till
den ifrågasatta förändringen. Hovrätten vill härvid icke inlåta sig på frågan
huruvida, såsom ofta påstås, kvinnorna på grund av vissa sidor, i den kvinnliga
karaktären skulle i stort sett — att undantag förekomma lärer ingen bestrida —
vara mindre än männen skickade för domarkallet. Uttalanden härom maste nämligen
röra sig inom ett område, som är mer eller mindre förbehållet den subjektiva
uppskattningen. Men åtskilliga omständigheter av mindre omtvistlig art
måste enligt hovrättens mening vara ägnade att''väcka betänklighet, när det gäller
att tillerkänna kvinnan behörighet att utöva domartjänst.

Yad först angår beklädandet av häradshövdingbefattning eller förordnande
att helt eller delvis uppehålla sådan befattning, synes det Hovrätten otvivelaktigt,
att den allmänna folkmeningen å landsbygden ännu icke är mogen för att
med gillande se eu kvinna och särskilt en yngre kvinna såsom ordförande i häradsrätt.
I många fall skulle förvisso denna uppfattning komma att återverka
på domstolens och rättsskipningens auktoritet. Man må betrakta en dylik folkmening
såsom en fördom. Det torde dock icke vara tillrådligt att bortse från
dess förefintlighet. Det anseende, rättsskipningen vid lantdomstolarna alltjämt
åtnjuter bland befolkningen, är av allt för stor betydelse för att av statsmakterna
äventyras. De sakkunniga hava med fog föreslagit, att från kvinnans kompetensområde
skulle uteslutas tjänster, med vilka vore förenad skyldighet att ansvara
för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. De
sakkunniga anföra, att det för dylika tjänsters innehavare kan bliva fråga om
att med särskild auktoritet uppträda gentemot en folkmängd eller större allmänhet.
Även om personliga förutsättningar för en dylik uppgift skulle kunna förefinnas
hos en kvinna, hade det allmänna betraktelsesättet ej nått fram till den
värdesättning av kvinnan, att icke just egenskapen att vara kvinna vore ett hinder
för att vid sådana tillfällen kunna uppträda med erforderlig auktoritet. Samhället
hade alltså enligt de sakkunnigas mening tillsvidare intresse av att kvinnor,
trots formell kompetens, icke finge tillträde till dylika befattningar. Till de
tjänster, från vilka enligt de sakkunnigas förslag kvinnor skulle vara utestängda,
böra icke häradshövdingämbeten. De sakkunnigas nyss anförda uttalanden äga
emellertid i hög grad tillämpning å ordförande i häradsrätt. För en domhavande
gäller det alltid att inför nämnd, parter och tingsmenighet kunna uppträda
med en viss personlig auktoritet, om han skall kunna bibehålla den respekt
och den ledning av tingsförhandlingarna, som tillkomma domaren. Vid vissa
tillfällen, då ordningen till äventyrs hotar att störas eller då det är fråga
om rannsakning med svårare brottslingar, kunna synnerligen stora krav komma
att ställas på domhavandens personlighet och förmåga av ett kraftfullt uppträdande.

Endast i sällsynta undantagsfall torde, under nu föreliggande förhållanden,
en kvinna kunna väntas äga nödvändiga personliga kvalifikationer för upprätthållande
av domarmaktens auktoritet i situationer sådana som de nyss berörda,
eller i andra, där ställningen för en kvinna måste te sig särskilt ömtålig, exempelvis
vid handläggning av mål rörande förseelse mot tukt och sedlighet eller
dylikt.

Framför allt gäller det nu sagda, därest, såsom de sakkunniga helt visst
åsyfta, kvinnor likasom män ifrågakomma till erhållande av domarförordnanden
under tjänstgöring såsom förste eller andre notarier å domsagekansli eller eljest
vid helt unga år.

De sakkunniga synas vilja göra gällande, att den prövning av personlig
lämplighet, som bör föregå ett domarförordnande, erbjuder erforderlig garanti
mot olägenheter, som kunde tänkas uppstå därav att ordförandeskap i häradsrätt
anförtroddes åt kvinnor. Så är emellertid icke nu förhållandet. På det stadium
av en jurists bana, då domarförordnande först ifrågakommer, äger hovrätten endast
sällan någon personlig kännedom om vederbörande aspirant, varför de formella
meriterna och häradshövdingens förslag i allmänhet måste erhålla avgörande
betydelse. Så länge emellertid, såsom för närvarande är fallet, utsikten till domar -

förordnande i allmänhet utgör en uttryckligen avtalad eller tyst förutsättning för
mottagande av anställning såsom förste och andre notarie, lärer häradshövdingen
svårligen, med mindre påtaglig individuell olämplighet föreligger, kunna undgå att
till förordnande föreslå den, som i förhoppning härom lämnat honom biträde.

Det har anförts, att frågan om kvinnors anställande såsom lantdomare
eller lantdomarvikarier icke skulle hava större praktisk betydelse, då antalet av
kvinnor, som ville ägna sig åt lantdomartjänstgöring, kunde väntas bliva tämligen
ringa. En dylik uppfattning torde emellertid vara felaktig. Tvärtom synes lantdomarväsendet
vara ett av de områden, där den föreslagna reformen tidigast och
i största omfattning kunde tänkas komma i tillämpning. Tingsmeriterna äro
värdefulla, icke blott för den som ämnar för livet ägna sig åt domarbanan utan
även för den, som tänker sig en framtid inom administrationen eller i privat
tjänst. Det synes därför antagligt, att ett stort antal kvinnliga jurister —
likasom nu är fallet med de manliga — skulle, därest möjlighet yppades att
förskaffa sig sådana meriter, begagna sig av denna möjlighet. Antalet kvinnliga
juris studerande, redan nu ganska avsevärt och statt i stigande, skulle därjämte
efter en reform sådan som den föreslagna säkerligen ytterligare ökas och därmed
också kretsen av tingsaspiranter vidgas. Granska snart skulle därför ett avsevärt
antal kvinnor vara formellt berättigade till domarförordnande och komma att under
längre eller kortare tid utöva domarfunktion.

Skulle det över huvud anses böra ifrågakomma att lämna kvinnor tillträde
till häradshövdingbefattningar och häradshövdingförordnanden, borde i varje fall
härvid stadgas särskilda kompetensvillkor, avseende en högre ålder än den för
närvarande föreskrivna och långvarig föregående tjänstgöring vid domstol. Hovrätten
vill emellertid för sin del, av skäl som i det föregående anförts, icke förorda
en sådan utväg utan anser sig böra i det hela avstyrka berättigande
för kvinnor att innehava befattning eller förordnande såsom ordförande i
häradsrätt.

Vad sålunda anförts synes emellertid icke behöva äga tillämpning å sådana
domargöromål, som enligt gällande bestämmelser skola kunna utföras av
förste notarierna i domsagorna. Dessa göromål äro av den art, att avgörande
invändningar icke torde kunna göras mot deras anförtroende åt kvinnliga krafter.
Möjligheten av att förste notariernas kompetensområde framdeles skulle komma
att i någon mån vidgas, synes icke heller vara av beskaffenhet att inverka på
hovrättens omdöme i detta fall. Hovrätten tillstyrker alltså, att det hinder mot
förstenotariebefattnings anförtroende åt kvinna, som ligger i att en förste notaries
uppgifter delvis äro att anse såsom domarfunktioner, undanröjes genom ett
stadgande i den föreslagna lagen med bestämmelser om kvinnas tillträde till
statstjänst. Visserligen torde, därest möjligheten av vikariatförordnanden för
kvinnor uteslutes, förstenotariebefattningar ej i större utsträckning komma att av
dem sökas, lika litet som det kan förväntas, att häradshövdingarna i större omfattning
skola finna med sin fördel förenligt att anställa förste notarier, vilka ej
kunna vara att påräkna såsom vikarier. Eör många juridiskt bildade kvinnor
torde dock en förstenotarieanställning, även om den icke kan leda till domarförordnande,
erbjuda fördelar, och för häradshövding synes i åtskilliga fall anledning
kunna tänkas föreligga att såsom förste notarie anställa även en person, som ej
kan vinna kompetens för sådant förordnande.

Vad i det föregående yttrats i fråga om ordförandeskap i häradsrätt synes

även böra gälla angående ordförandeställning i ägodelningsrätt och gränsetullrätt
ävensom rörande vattenrättsdomarbefattning.

Vad angår domstolarna i stad, skola enligt de sakkunnigas förslag borgmästareänster
undantagas från kvinnas behörighetsområde, endast då de äro förenade
med polisbefattning. Enligt hovrättens åsikt böra de även i andra fall
förbehållas män. Vad här förut anförts om den allmänna meningens förmodade
svårighet att förlika sig med en kvinnas intagande av ordförandeställning i häradsrätt
och därmed sammanhängande svårighet för kvinnliga ordförande att åt domstolen
bevara nödig auktoritet torde, om oek ej i fullt motsvarande grad, äga tilllämpning,
även när det gäller ordförandeskap i stadsdomstol.

Aven övriga ledamotstjänster vid rådstuvurätt, för vilka juridisk examen
är kompetensvillkor, synes oberoende av huruvida de äro förknippade med polisfunktioner,
böra vara undantagna från kvinnans behörighetsområde, då dylika
litterata ledamöter kunna komma att inträda såsom vikarier för borgmästare och
för övrigt i vissa städer äro ordförande å avdelningar av rådstuvurätten.

Jämväl polisdomarbefattningarna i vissa städer lära vara av beskaffenhet
att böra förbehållas män.

Hovrätten anser alltså alla de domarbefattningar vid första instansens
domstolar, för vilka juridisk examen är kompetensvillkor, böra förbehållas män.

Beträffande däremot de icke lagfarna domare, vilka äro avsedda att inbegripas
under den föreslagna lagstiftningen, nämligen nämndemän, ledamöter av
ägodelningsrätt och av expropriationsnämnd, vattenrättsingenjörer och vattenrättsnämndemän,
illitterata rådmän, särskilda ledamöter av rådstuvurätt i handelsmål,
i vissa sjörättsmål och i vissa patentmål, ledamöter av gränsetullrätt, icke prästerliga
ledamöter av domkapitel med flera, har hovrätten icke funnit sig böra
avstyrka befattningarnas inrymmande under kvinnornas behörighetsområde.
Tvärtom synes vad angår vissa av de nämnda befattningarna, särskilt nämndemansuppdraget,
goda skäl tala för att kvinnor i viss omfattning anlitas.

I detta sammanhang anser sig hovrätten böra erinra därom, att i de fall,
då för vissa befattningshavare, såsom för nämndemän med flere, stadgats inskränkning
i rätten att avgå från uppdraget, det synes vara erforderligt att för
kvinnliga innehavare av sådana befattningar stadga rättighet att när som hälst
avgå, på samma sätt som i motsvarande fäll skett i kommunallagarna och ett
flertal andra författningar.

I fråga om kvinnas ledamotskap i hovrätt håller hovrätten före, att hädanefter
såsom hittills någon tids utövning av underdomarbefattning och företrädesvis
häradshövdingämbete bör, bortsett från något undantagsfall, där saknaden av
praktisk erfarenhet uppväges av utmärkta teoretiska insikter, utgöra förutsättning
för tjänstgöring såsom ledamot. Under sådana förhållanden måste av den mening,
hovrätten i det föregående gjort gällande beträffande kvinnas behörighet att fungera
såsom underdomare, bliva en följd, att hovrätten svårligen kan tillstyrka behörighet
för kvinna att fungera såsom ledamot — ordinarie eller adjungerad — i
hovrätt. Även andra omständigheter tala emot medgivande av sådan behörighet.
Ledamotsbefattningar i hovrätt ställa på sina innehavares arbetsförmåga större
krav än flertalet andra befattningar i statens tjänst, och det torde kunna betvivlas,
att kvinnan med den ringare fysiska styrka och motståndskraft, som i allmänhet
utmärker henne, skall bliva i stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
den tunga och slitande uppgift, varom här är fråga. Den erfarenhet, som

står till buds från områden med kvinnliga befattningshavare, synes giva vid
handen, att dylika befattningshavare i allmänhet äro i större behov av tjänstledighet
än män i jämförlig ställning. Med den inom hovrätterna rådande arbetsmetoden
måste emellertid varje sådan ledighet med därav följande ledamotsbyte
medföra arbetets förryckande och fördröjande. Detta äger i särskild grad giltighet
beträffande gifta kvinnor med deras i regel ännu större behov av ledighet.
Man må icke häremot åberopa möjligheten av att stadga antingen ovillkorlig
skyldighet för kvinna, som gifter sig, att avgå från sitt ämbete eller ock individuell
prövning av frågan om hennes bibehållande vid tjänsten. Ett ovillkorligt
påbud om entledigande i händelse av äktenskap torde ur etisk synpunkt vara
föga tilltalande, och att låta kvinnas anställande eller kvarstående i tjänst i trots
av giftermål bero på prövning i varje särskilt fall synes, när det gäller domarbefattningar,
vara uteslutet. Vill man över huvud tillerkänna kvinna behörighet
att utnämnas till domarbefattning, torde en kvinnlig befattningshavare, som ingår
äktenskap, ej böra kunna av sådan anledning från befattningen avlägsnas. Att
det emellertid för en gift kvinna skall möta synnerlig svårighet att vid sidan
av de plikter, som i hemmet kunna åligga henne såsom maka och moder, på
nöjaktigt sätt fullgöra de åligganden, som tillkomma en hovrättsledamot, finner
hovrätten uppenbart, då större delen av en hovrättsledamots arbete är förlagt
till hemmet och där i allmänhet måste utsträckas långt över den tid, som
beträffande andra befattningshavare kräves för deras till tjänsterummet förlagda
arbete.

Beträffande krigshovrättsrådsbefattningen, varom hovrätten jämväl har att
utlåta sig, äger vad nu blivit anfört ej i allo tillämpning, men den särskilda beskaffenhet
av de mål, som falla under krigshovrättens bedömande, synes göra det
mindre lämpligt att befattningen, såsom av de sakkunniga förordats, må innehavas
av kvinna.

Då hovrätten härefter övergår till andra befattningar inom dess tjänsteområde
än domarsysslor, må först angående vattenrättssekreterare anmärkas, att
dessa, som skola vara lagfarna, visserligen icke äro domare. Men enligt gällande
stadga angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna är vattenrättssekreteraren
skyldig att vid ledighet för vattenrättsdomaren förvalta dennes ämbete. Någon
annan därtill lämplig person torde i allmänhet icke finnas att tillgå. Härtill
kommer, att vattenrättsdomaren ofta plägar begära ledighet för att uteslutande
ägna sig åt ett eller flera särskilt besvärliga och tidskrävande ärenden, under det
vattenrättssekreteraren uppehåller domarämbetet i övrigt. På grund av anförda
omständigheter anser hovrätten jämväl vattenrättssekreterarbefattningarna böra
förbehållas män; därom uttryckligt stadgande lärer bliva erforderligt.

I fråga om övriga tjänstemannabefattningar vid underrätt har hovrätten ej
funnit anledning att avstyrka de sakkunnigas förslag om lika behörighet för
kvinnor och män, en likställighet som enligt hovrättens uppfattning redan nu är
att anse såsom formellt gällande. Icke heller i fråga om vaktbetjänte vid underrätterna
finner hovrätten något vara att erinra mot de sakkunnigas förslag, varvid
emellertid må framhållas, att sådan personal oftast har till uppgift att biträda
vid ordningens upprätthållande och sålunda kommer att höra till de tjänstinnehavare,
som enligt förslaget skola vara av manligt kön.

Av tjänstemannabefattningarna inom hovrätten intaga de ordinarie fiskalstjänsterna
i så måtto en särställning, som deras innehavare i allmänhet aspirera

på hovrättsrådsämbete och i stor utsträckning jämväl befordras till sådant ämbete.
På grund av denna omständighet synes hovrätten grundad anledning föreligga till
att dessa tjänster bliva på samma sätt som ledamotsbefattningarna undantagna
från kvinnans behörighetsområde. Detsamma synes böra gälla förordnande att
uppehålla fiskalstjänst.

I fråga om de andra tjänster vid hovrätten, vilka enligt förslaget skola
öppnas för kvinnor, nämligen befattningarna såsom sekreterare, advokatfiskal,
aktuarie, arkivarie och notarie — överkrigsfiskalsbefattningen lär enligt förslaget
vara avsedd att förbehållas män — synas inga avgörande skäl kunna anföras emot
de sakkunnigas förslag. Någon tvekan har emellertid yppats i truga om advokatfiskalssysslan,
i vilken ingår skyldighet att i vissa fall fungera som åklagare vid
rannsakningar.

Beträffande vaktmästareänsterna vid hovrätten åberopas vad förut anförts
beträffande motsvarande befattningar vid underrätterna. Då jämväl i hovrätten
vissa uppgifter för ordningens uppehållande kunna åligga vaktmästarna, bör i
varje fall tillses, att tillräckligt antal manliga vaktmästare bibehålies.

Till befattningar, som ligga inom hovrättens tjänsteområde och alltså nu
böra komma i betraktande, torde böra räknas även de, som höra till utsökningsväsendet.
Enligt hovrättens mening måste utmätningsmäns och exekutionsbetjäntes
tjänsteåligganden ofta komma att vara jämförliga med en polismans uppgifter.
Övervägande skäl synas därför tala för att på samma grunder som de, vilka av
de sakkunniga anföras i fråga om polisbefattningar, förbehålla nu avhandlade befattningar
inom utsökningsväsendet åt män, även i fall då befattningarna icke äro
förenade med polistjänst. Yad angår överexekutorerna i olika tjänsteställning,
torde, därest hovrättens ståndpunkt rörande domartjänsterna vinner beaktande,
utrymme ej finnas för kvinnliga överexekutorer.

1 sitt senare betänkande hava de sakkunniga särskilt behandlat fragan om
villkoren för gift kvinnas behörighet att erhålla eller efter giftermålet bibehålla
statstjänst, och torde hovrätten hava att yttra sig även härutinnan. I fråga om
domarbefattningar framgår i detta fall redan av vad i det föregående blivit anfört,
att hovrätten härutinnan ansluter sig till de sakkunnigas förslag, och även beträffande
övriga befattningar anser hovrätten sig böra tillstyrka detsamma.

Det tillkommer slutligen hovrätten att yttra sig över de sakkunnigas förslag
att vissa befattningar skulle förbehållas uteslutande åt kvinnor. Denna fråga
berör hovrättens tjänsteområde i så måtto, som befattningarna som skrivbiträden
hos hovrätten, vilka hittills stått öppna även för män, skulle höra. till dem, vilka
finge innehavas allenast av kvinnor, något som ock innefattas i det av Eders
Kungl. Maj:t för innevarande riksdag framlagda förslaget till lönereglering för
hovrätten och åtskilliga andra ämbetsverk. Det synes hovrätten, som om de grundsatser,
på vilka föreliggande förslag i sin helhet är byggt, skulle fordra, att likställ
ighetsprincip>en även i detta fall upprätt!)ölles. Intet statsintresse lärer kräva
en bestämmelse sådan som den föreslagna. Hovrätten får alltså avstyrka de sakkunnigas
förslag i denna del.

Beträffande de lågförslag, som de sakkunniga framlagt, har hovrätten med
hänsyn bland annat till den knappa tid, som utmätts för avgivande av hovrättens
yttrande, ansett den nådiga remissen ej kunna åsyfta en detaljerad granskning
av förslagens avfattning. Ej heller har hovrätten trott remissen giva anledning

till uttalande angående de delar av betänkande^, som röra frågor om lön och
pensioner.

Till sist vill hovrätten erinra, att, därest kvinnor i större eller mindre
omfattning skulle erhålla ökat tillträde till befattningar inom hovrätten, ändringar
i hovrättens arbetsordning synas i flera avseenden bliva erforderliga; och
torde. tillfälle beredas hovrätten att framdeles inkomma med särskilt yttrande
härutinnan.» J

Krigshovrättsrådet Berencreutz anförde:

»Såsom motiv för den även av mig delade uppfattningen, att kvinnor icke
höra äga tillträde till krigsdomare och auditörsbelattningar, hava kommitterade
u^om annat, som för den föreliggande frågan är av underordnad vikt,
jämväl den omständigheten att krigsdomare och auditörer under vissa förutsättmngar
vore skyldiga att tjänstgöra i fältkrigsrätt. Det är möjligt att kommitterade
härvid tänkt på det mindre lämpliga däri, att kvinnor, om de bleve tjänstgörmgsskyldiga
i fältkrigsrätt, skalle i krigstid eller under mobilisering nödgas
följa vederbörande avdelning av krigsmakten i fält. En dylik konsekvens °av
Kvinnas ledamotskap i krigsrätt lärer dock icke i och för sig böra tillmätas allt
för stor betydelse, då ju fältkrigsrätternas verksamhet av lätt förklarliga orsaker,
såvitt görligt. är, förläggas till skyddat område bakom stridslinjen. Sannolikt
hava emellertid kommitterade, då de av anfört skäl uteslutit kvinna från ledamotskap
i krigsrätt, mera haft för ögonen att kvinna, om hon bleve tjänstgöringsskyldig
i fältkrigsrätt, vid sin dömande verksamhet komme att ställas inför uppgifter
inom det rent militära området, som hon icke vore i lika mån som en man
skickad att lösa. Men^denna synpunkt är, såvitt jag kan finna, av avgörande betydelse
icke blott i fråga om kvinnas ledamotskap i krigsrätt utan i lika grad i
avseende å hennes ledamotskap i alla de krigsdomstolar, vilka jämlikt 1 och 2 §§
lagen om krigsdomstolar skola finnas vid krigsmakten och således även i fråga
om ledamotskap i krigshovrtäten. I fråga om brott, som förövats i krigstid eller
eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad, äga nämligen samtliga krigsdomstolar
att tillämpa de så kallade krigsartiklarna i den utsträckning, vartill
innehållet i 5 § strafflagen för krigsmakten för där förutsatta fall föranleder.
Krigshovrätten, som dessutom äger uppsikt över rättsskipningen vid underlydande
krigsrätter och i disciplinmål av militära befälhavare, undgår under en sådan
tid ingalunda känning av det rådande krigstillståndet, även om överkrigsrätt för
en eller annan avdelning av krigsmakten då skulle vara inrättad. Men ej blott
i krigstid, utan även under fred hava alla krigsdomstolar det gemensamt, att
deras dömande verksamhet i väsentlig grad rör sig om förhållanden inom''ett område
— det militära — där en kvinnlig domare enligt sakens natur måste känna
sig mer eller mindre främmande, utestängd som hon är från möjligheten att förvärva
ens den erfarenhet på detta område, som kan stå en man efter fullgjord
värnplikt till buds. I många fall gör strafflagen för krigsmakten frågan om en
tilltalads brottslighet eller större eller mindre straffbarhet beroende av disciplinära
förhallanden och militära tjänsteplikter, som icke i lagen närmare angivas,
såsom till exempel om en befälhavare utan högsta nödfall överlämnat en honom
anförtrodd fästning åt fienden, om en befälhavare över ett krigsfartyg på sjötåg
underlåtit att, i vad på honom ankommit, hålla fartyget i stridbart skick eller
om krigsman visat försummelse eller oskicklighet i fullgörande av en militär

tjänsteplikt, som påkallats av förhållandenas beskaffenhet, allt spörsmål, om vilka
en kvinnlig domare i krigsdomstol svårligen kan tänkas äga erforderliga förutsättningar
att bilda sig ett för en dam tillräckligt säkert omdöme.

Kommitterade hava i fråga om ledamotskap i krigshovrätten uttalat sig
endast om krigshovrättsrådet. Såsom framgår av vad ovan anförts, bör, enligt
min mening, varje ledamotskap i krigshovrätten vara förbehållet män. Eventuell
kvinnlig ordförande å division i Svea hovrätt bör således icke kunna förordnas
till ordförande i krigshovrätten, lika litet som annan kvinnlig civil ledamot från
samma hovrätt bör få vara ledamot i krigshovrätten. På grund av stadgandet i
47 § lagen om krigsdomstolar kan rannsakning inför krigsöverdomstol för vissa
där avsedda fall komma att äga rum. Det vore då föga lämpligt om i sådant
fall kvinna sutte såsom ledamot än mindre såsom ordförande i sådan domstol. Då
även krigshovrättsrådet på grund av stadgandet i 26 § sistnämnda lag vid förfall
för ordföranden kan komma att föra ordet vid rannsakning inför krigshovrätten,
ligger i detta förhållande ett ytterligare skäl, varför krigshovrättsrådsämbetet
icke bör få innehavas av kvinna.

I fråga om åklagarebefattningarna i krigsdomstol ärna ansluter jag mig till
kommitterades uppfattning att samtliga dessa befattningar böra vara förbehållna
män. Beträffande överkrigsfiskalen vid krigshovrätten finnes visserligen icke, på
sätt kommitterade antagit, föreskrivet att denne skall äga militär tjänsteställning
under tjänsteutövning, men han är åklagare i krigshovrätten och har, såsom kommitterade
framhållit, förmansskap över krigsfiskaler och vice krigsfiskaler vid
krigshovrätten underlydande domstolar. Är fråga om åtal vid krigsrätt mot officer
av regementsofficers eller högre grad, skall talan föras av överkrigsfiskalen,
som dock äger att uppdraga åt vederbörande krigsfiskal att inför krigsrätten utföra
överkrigsfiskalens talan i målet. Dessutom har han viss föredragningsskyldighet
i krigshovrätten samt brukar, vid förfall för krigshovrättsrådet, förordnas
att uppehålla dennes ämbete. Dessa omständigheter i förening, ej minst överkrigsfiskalens
ställning såsom åklagare vid krigsunderdomstolarna, utesluta, enligt
min mening, möjligheten av att ifrågavarande befattning besättes med kvinnlig
innehavare.

Yad nu av mig anförts gäller av naturliga skäl i än högre grad motsvarande
befattningar vid krigsöverdomstol i fält.

I krigshovrätten förekommande sekreterare-, aktuarie-, arkivarie- och notariegöromål,
vilka för närvarande bestridas av särskild där anställd tjänsteman,
äro, enligt min mening och på grund av den erfarenhet jag har om den kvinnliga
arbetskraft, som redan nu står till förfogande i krigshovrätten, alla av beskaffenhet
att kunna utföras även av kvinnlig befattningshavare. Beträffande
frågan, huruvida här avsedd kvinnlig befattningshavare, som ingår äktenskap,
skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, ansluter jag
mig till den mening som av hovrätten uttalats.

I överensstämmelse med vad jag ovan anfört, anser jag att i en blivande
lag angående kvinnas tillträde till statstjänst bör på lämplig plats (2 § p. 1 i
förslaget) införas tydlig bestämmelse, på grund varav ledamotskap i krigsdomstol
och åklagaretjänst vid sådan domstol icke må innehavas av kvinna.»

2—210615

Hovrättsrådet Ström yttrade:

»Jag anser, i likhet med kommitterade, att kvinnor principiellt böra kunna
vinna tillträde till domare- och åklagarebefattningar, med undantag dock för sådane
befattningar, med vilka må vara förenad skyldighet att ansvara för eller
biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Sålunda böra, enligt
min mening, kvinnor kunna erhålla tillträde till befattning såsom ordförande
i underrätt samt andra domarbefattningar i första instans, för vilka juridisk
examen erfordras såsom kompetensvillkor, ävensom vattenrättssekreterarebefattning.
I fråga om övriga tjänstebefattningar vid underrätt och vaktbetjänte därstädes
instämmer jag med vad hovrätten härutinnan yttrat.

Beträffande ledamots- och fiskalsbefattningar i hovrätt anser jag, lika
med kommitterade, att kvinnor böra tillerkännas behörighet till dessa tjänster
utom så till vida, att befattningen såsom krigshovrättsråd och övriga civila
ledamöter av krigshovrätten endast böra anförtros åt män. I fråga om övriga
tjänster vid hovrätt och vaktmästare. därstädes ävensom befattningar vid utsökningsväsendet
instämmer jag i vad hovrätten yttrat, likaså beträffande vissa statstjänsters
reserverande för kvinnor och frågan om gift kvinnas behörighet till
statstjänst.»

Hovrättsrådet Apelstam och assessorn Lamm förenade sig om följande
av den senare avgivna yttrande:

»Jag anser, att, på sätt av pluraliteten närmare angivits, avsevärda olägenheter
vore att befara, därest anordningen, att yngre jurister i utbildningssyfte
förordnas till underrättsordförande, omedelbart vunne tillämpning jämväl å de
kvinnliga juristerna. Med de svårigheter, som härigenom uppkomma, ser jag
för närvarande icke någon annan möjlighet att komma till rätta, än att ordförandeskap
i underrätt överhuvud icke anförtros åt kvinna. Av denna anledning anser
jag, att häradshövdinge- och borgmästaretjänster böra undantagas från dem, till
vilka kvinna skall äga behörighet. Beträffande de lagfarna bisittarna i städernas
domstolar bör däremot, efter min mening, en åtskillnad göras mellan olika städer.
Där dylika bisittare finnas till så stort antal, att man kan räkna på att vid
varje tillfälle få ordförandeplatserna vederbörligen besatta, trots att icke alla de
lagfarna bisittarna äro kvalificerade till ordförandeskap, synes mig någon betänklighet
icke föreligga mot att kvinnor erhålla tillträde till bisittaretjänsterna.
Prövningen härav kan måhända lämpligast ske vid fastställande av arbetsordning
för vederbörande rådstuvurätt. Vad angår ledamots- och fiskalsbefattningar i
hovrätt, anser jag lika med kommitterade, att kvinnor böra tillerkännas behörighet
till dessa tjänster. Den tjänstgöring som ordförande i häradsrätt, vilken ju
i regel anses och väl allt framgent torde komma att anses erforderlig för befordran
till dylik tjänst, måste naturligen med min ståndpunkt för kvinnliga aspiranters
del ersättas av andra slags meriter. Lämpliga sådana kunna ju erhållas
genom den tjänstgöring som ledamot av stadsdomstol, vilken jag ovan ansett böra
medgivas kvinna, men även på annat sätt (t. ex. genom notarietjänstgöring i domsaga,
genom längre fiskalstjänstgöring före befordran till ledamot, genom mera
omfattande teoretisk utbildning) synas de bristande tingsmeriterna kunna kompenseras.

I fråga om kvinnas tillträde till andra befattningar än de nu nämnda och

i fråga om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor instämmer jag med pluraliteten.
Yad angår spörsmålet, huruvida skillnad bör göras mellan gift och
ogift kvinnas behörighet till statstjänst, ansluter jag mig till vad kommitterade
yttrat.»

Göta hovrätt (presidenten Leijonmarck, hovrättsråden friherre Wrede,
Zetterberg, Lej man, Aurell, Palmgren och Herrlin, assessorn Bellinder,
vice häradshövdingarna Norelius och Ottosson samt extra ordinarie assessorn
Ihrfelt):

»Det torde ej kunna bestridas, att kvinnans tanke- och viljeverksamhet och
således jämväl de avgöranden, hon i förekommande frågor fattar, äro väsentligt
mera beroende av tillfälliga och oberäkneliga impulser från känslolivets område
än förhållandet är beträffande män. Berörda egenskap hos kvinnan gör henne
uppenbarligen mindre skickad att utöva domarevärv. Att enstaka kvinnor emellertid
kunna besitta den förmåga av objektiv och kall överläggning, som kräves
av en domare, är givetvis obestridligt. Likväl vore det enligt hovrättens tanke
mycket olyckligt om, av hänsyn därtill att en eller annan kvinna kunde vara
lämplig för domarekallet, tillträde till domarbefattningar öppnades för kvinnor.
Den speciella gallring bland kvinnliga aspiranter å domarförordnanden, som påkallades
av ovan antydda psykologiska faktorer och vilken enligt sakens natur
måste ske vid underdomstolarna på landet, komme säkerligen i de flesta fall att
utebliva. Man torde nämligen knappast kunna antaga, att en lantdomare, som
någon längre tid använt sig av en kvinnlig notaries hjälp i kansliarbetet, skulle,
utom i rena undantagsfall, av ovan antydd anledning neka att föreslå henne till
erhållande av domarämbete, därest hon eljest besutte nödiga kunskaper; och
skulle i så fall vederbörande hovrätt, som ej hade någon personlig kännedom
om aspirantens lämplighet, säkerligen meddela henne dylikt förordnande. Med
andra ord: varje kvinnlig domaraspirant, som ägde erforderliga juridiska kunskaper,
skulle, i likhet med sina manliga kamrater, kunna i sinom tid påräkna domarförordnanden
och dymedelst möjlighet att genom insamlande av meriter vinna
befordran till ordinarie domarbeställning, och detta i trots av att, av skäl som
ovan framhållits, flertalet kvinnliga domaraspiranter kunna antagas mindre skickade
för domarvärv.

Vidare finner sig hovrätten, under hänvisning till att i många mål, särskilt
brottmål, parterna kunna vara synnerligen besvärliga, böra framhålla, att
förhållandena i underrätt ofta ställa mycket stora krav på vederbörande domares
förmåga att såväl verksamt utöva processledning som ock upprätthålla ordning
och skick bland tingsmenigheten. En kvinnlig domare skulle i dessa hänseenden
icke kunna fylla berättigade anspråk. I detta sammanhang tillåter sig hovrätten
erinra, att kommitterade själva betonat samhällets intresse av att kvinnor ej få
tillträde till de befattningar, i vilka det kan bliva fråga om att inför en större
allmänhet uppträda med tillbörlig auktoritet.

Tillika må erinras, att i åtskilliga mål, exempelvis våldtäktsmål, mål
rörande sedlighetsbrott av olika slag och så vidare, däri det för målens behöriga
avdömandé kan bliva nödigt att genom förhör vinna klarhet angående förhållanden
av synnerligen motbjudande art, en kvinnlig domare bleve försatt i så bryd -

Göta hovrätt.

samma situationer, att fara förefunnes, det samhällets intresse av att rannsakningarna
i fråga bedrives med nödig energi och grundlighet icke bleve behörigen
tillgodosett. _ Det allmänna betraktelsesättet skulle för övrigt med säkerhet icke
gilla kvinnliga rannsakningsdomare i mål av ifrågavarande beskaffenhet.

Av dessa skäl finner sig hovrätten böra avstyrka förslaget i vad därigenom
tillträde till domarbefattningar skulle öppnas för kvinnor.

Hovrätten vill tillika framhålla, att, därest behörighet att uppehålla domarbefattning
skulle tillerkännas kvinnor, det kan antagas, att kvinnliga jurister
i betydande omfattning komme att söka domarförordnanden, då de därigenom
vunne meriter, _ som skattas högt inom alla grenar av juridisk verksamhet och
även inom administrationen.

Vad angår andra befattningar vid domstolarna än domarbefattningar, synes
hinder ej möta att tillerkänna kvinnor behörighet att uppehålla desamma under
enahanda villkor, som gälla för män.»

Hovrättsråden Romberg och Olsén samt assessorn Wöliler förenade
sig med assessorn Hellichius om följande av den sistnämnde avgivna
yttrande:

»De sakkunniga hava i det av dem framlagda lagförslaget icke givit någon
definition å begreppet statstjänst. Enligt motiveringen hava emellertid de sakkunniga
avsett att därunder hänföra ej allenast dylik tjänst enligt gängse terminologi
utan jämväl åtskilliga befattningar, som tillsättas av kommun och äro
uppförda å dess stat. Genom den särskilda innebörd, som sålunda givits åt ifrågavarande
begrepp, skulle därunder jämväl inbegripas bland annat domaretjänster
och vissa andra befattningar vid rådstuvurätter och poliskammare ävensom uppdrag
att vara nämndeman. Då ju rättskipning är att hänföra till statlig verksamhet
samt fråga är om behörighet för en särskild kategori av personer att såsom
statens organ utöva nämnda funktion, synes mig intet annat vara att erinra beträffande
den vidsträckta bemärkelse, de sakkunniga givit begreppet statstjänst,
än att en antydan därom i lagförslaget varit önskvärd.

I fråga om behörighet för ogift kvinna att innehava statstjänst inom hovrättens
tjänsteområde har jag intet att erinra mot de sakkunniges förslag, särskilt
som, innan tillträde lämnas till dylik tjänst av mera krävande beskaffenhet möjlighet
förefinnes för vederbörande domare eller domstol att undersöka, huruvida
den tiilärnade befattningshavaren besitter de egenskaper, som äro oundgängliga
för tjänstens bestridande på ett fullt tillfredsställande sätt.

Vidkommande däremot den gifta kvinnans användande i statstjänst av
ifrågavarande beskaffenhet synes mig gift kvinna icke kunna medgivas tillträde
till statstjänst i samma utsträckning som den ogifta kvinnan. En makas och
moders ej minst för samhället betydelsefulla plikter mot familjen lära svårligen
kunna tillfredsställande uppfyllas, därest den gifta kvinnan samtidigt har att bestrida
en domares kall. Den omfattande arbetsbörda och de ansvarsfulla plikter, som
äro förenade med utövningen av domarens värv, samt den å varje område av
dennes verksamhetsfält erforderliga samvetsgrannhet taga domarens krafter helt
i anspråk. De konflikter, som den gifta kvinnan såsom domare skulle iråka inför
möjligheten att fullgöra såväl sina ämbetsåligganden som sina plikter i hemmet,
synas mig innebära allvarlig fara för ämbetsgöromålens åsidosättande och böra

följaktligen förebyggas. Härtill kommer, att utkrävande av straff för ämbetsförsummelse,
som föranletts av nyss berörda intressemotsats, måste förefalla för rättskänslan
stötande.

Vid meddelandet av de bestämmelser om häradshövdings tjänstledighet, som
äro intagna i Kungl. Stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående
domsagornas förvaltning, har stor vikt lagts uppå att den ordinarie domaren i
görligaste mån bibehålies vid utövningen av sitt ämbete; och den ledande synpunkten
har härvidlag varit att den rättssökande allmänheten därigenom bäst
betjänas. Därest gift kvinna lämnas tillträde till nyssnämnda ämbete, lärer en
utvidgning av häradshövdings rätt till tjänstledighet med ty åtföljande olägenhet
ej kunna undvikas. Enahanda torde förhållandet bliva beträffande övriga domartjänster
inom hovrättens tjänsteområde.

Genom giftermålsbalken den 11 juni 1920 har visserligen målsmanskapet
avskaffats beträffande äktenskap, som ingås efter den 1 januari 1921, men såvitt
rör dessförinnan slutna äktenskap är mannen i viss mån bibehållen vid sin målsmansrätt
i vad angår makarnas förmögenhetsförhållanden. De sakkunniga synes
icke hava beaktat denna omständighet, som ej kan anses sakna betydelse vid bedömande
av förevarande fråga.

På grund av vad sålunda anförts, finner jag, såvitt angår hovrättens
tjänsteområde, gift kvinna ej böra meddelas behörighet att innehava domarämbete;
dock att, då vad ovan därutinnan sagts ej kan anses tillämpligt beträffande
nämndeman och handelssakkunnig ledamot av rådstuvurätt, skäl ej synas föreligga
att förvägra gift kvinna att innehava dylik befattning.

Enligt omförmälda stadga kan i domsaga anställas förste och andre notarie.
Då enligt stadgan förste notarie åligger att i vissa fall taga befattning med ärenden,
som eljest tillhöra domarens handläggning, bör vad ovan anförts rörande
gift kvinnas behörighet att innehava domarämbete jämväl gälla anställning såsom
förste notarie. Nämnda befattningar i domsaga äro dessutom att anse såsom övergångstjänster,
vilkas bestridande innebär en nödvändig förberedelse för den unge
juristen, innan denne kan anförtros domarämbete. Då gift kvinna enligt vad
ovan anförts ej bör erhålla dylikt ämbete, synes skäl föreligga att undantaga
jämväl andre notarietjänsten från den gifta kvinnans behörighetsområde.

Enahanda synes mig förhållandet böra bliva beträffande fiskalstjänst i hovrätt.
Denna tjänst är i än vidare mån än notarietjänsterna i domsaga att anse
såsom ett trappsteg till högre befattning. Vidare måste den erfarenhet, som förvärvas
vid tjänstgöring i domsaga såsom notarie och därefter under utövning av
domarämbete, få anses utgöra en nödvändig förutsättning för fiskalstjänstens uppehållande
på ett tillfredsställande sätt.

Vidkommande övriga befattningar inom hovrättens tjänsteområde har jag
intet att erinra mot de sakkunnigas förslag, att gift kvinna beredes tillträde till
dessa, med undantag dock för de tjänster vid rådstuvurätt och poliskammare,
vilka kunna anses utgöra övergångstjänst till domarbefattning.

Såsom av ifrågavarande lagstiftning föranledda ändringar i gällande bestämmelser
hava de sakkunniga föreslagit tillägg till 1 kap. 6 § och 15 kap. 3 §
rättegångsbalken. 1 13 kap. 4 § nämnda balk stadgas: »Ej må någon i hovrätten
jävas, där son eller måg i underrätten dömt». Följdriktigheten torde fordra,
att sistnämnda lagrum erhåller en ändring motsvarande förenämnda tillägg.»

Hovrätten
över Skåne
och

Blekinge.

Hovrättsrådet Nordin yttrade:

»Beträffande frågan, huruvida kvinna hör beredas tillträde till domarbefattmng,
delar jag i allo den uppfattning, som ligger till grund för processkommissionens
i ärendet avgivna utlåtande, av vilket jag haft tillfälle taga del, och anser
således, att kvinna icke hör erhålla tillträde till sådana domartjänster, för vilkas
utövande lagkunskap erfordras, varemot avgörande betänkligheter icke synas mig
möta mot att kvinna erhåller tillträde till sådana domarbefattningar, för vilka
lagkunskap icke erfordras.

Vad angår andra befattningar vid domstolarna än domaretjänster anser
jag hinder ej möta att tillerkänna kvinnor behörighet att uppehålla desamma
under enahanda vilkor som gälla för män.»

Hovrättsråden Fischer och Ericsson samt assessorn Löthner och
extra ordinarie assessorn Sjögren lämnade förslaget utan anmärkning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (hovrättsråden Kallenberg, Bruzelius,
Schartau och Ljungman, adjungerade ‘ledamoten Ahlgren samt extra
ordinarie assessorerna Herman Wickström, Hugo Wickström och Lundgren)
har anfört, att hovrätten icke ansåge kvinna lämplig såsom domare, varför
hovrätten för sin del avstyrkte förslaget, såvitt därigenom avsåges
att tillägga kvinna behörighet att innehava domartjänst eller annan tjänst,
vars innehavare kunde hava att mottaga förordnande såsom domare.

Hovrättsråden Beskow och Samuelson, assessorerna Lundblad och
Sandberg samt extra ordinarie assessorerna Hansson och Petersson yttrade:

»Vi hava intet att i princip erinra mot de sakkunnigas i förevarande betänkande
framlagda förslag, såvitt därigenom avses att tillägga kvinna behörighet
att innehava statstjänst inom hovrättens tjänsteområde.

Vidkommande de särskilda lagförslagen hava vi ej någon erinran att framställa
mot innehållet i eller avfattningen av förslaget till lag innefattande bestämmelser
angående kvinnas tillträde till statstjänst, såvitt samma förslag föreligger
till hovrättens skärskådande. Förslagen till lagar innefattande tillägg till 1 kapitlet
6 § och 15 kapitlet 3 § rättegångsbalken synas oss föranleda det yttrande,
att en lyckligare och med rättegångsbalkens stadganden i jämförliga delar mera
överensstämmande avfattning av erforderliga tillägg till eller ändringar av berörda
lagrum torde stå att vinna, därest bestämmelserna inarbetades i lagrummens nuvarande
text, varvid beträffande förstnämnda lagrum mönster kunde hämtas från
13 kapitlet 1 § rättegångsbalken och hänvisning göras till 2 kapitlet 7 § giftermålsbalken
samt i fråga om 15 kapitlet 3 § rättegångsbalken hänvisning kunde
ske till 1 kapitlet 6 § samma balk i dess sålunda ändrade lydelse.

Huruvida de sakkunnigas förslag tilläventyrs skulle föranleda ändring eller
omredigering av jämväl andra rum i lagar och författningar än de av de sakkunniga
upptagna, har icke av oss närmare undersökts; men vilja vi härutinnan hava
påpekat, att 13 kapitlet 4 § rättegångsbalken innehåller ett stadgande, vari dylik
ändring synes påkallad.»

Justitiekansler sämbetet har anmält, att ämbetet finner sig icke böra
avstyrka, att åt kvinnor beredes tillträde till tjänster inom ämbetets
tjänsteområde i den utsträckning, de sakkunniga föreslagit, samt vidare
anfört:

»Justitiekanslersämbetet anser sig likväl böra erinra, att det av de sakkunniga
upprättade förslaget till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas
tillträde till statstjänst icke innehåller någon definition på begreppet statstjänst.
Av motiveringen framgår emellertid, att de sakkunniga avsett att härunder hänföra
ej blott befattningar å rikets och riksdagens stat utan även åtskilliga befattningar
å kommuns stat. Detta lärer innebära en utvidgning av begreppet
statstjänst, sådant detta i allmänhet tolkas. En antydan härom i lagen vore
därför kanske önskvärd.

Yad angår justitiekanslersämbetets tjänsteområde kan dock möjligen saken
anses vara av jämförelsevis ringa betydelse, enär stadsfiskalsbefattningarna, vilkas
innehavare avlönas av städerna men — förutom Stockholms stadsfiskaler — tillsättas
av justitiekanslersämbetet, till största delen skulle, såsom förenade med
skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet, tillhöra befattningar, som enligt förslaget ej finge innehavas av
kvinna.»

Processkommissionen (presidenten Westring och professorn Engströmer),
som utgått från att genom remissen avsetts att inhämta kommissionens
yttrande endast i fråga om lämpligheten av att kvinna vunne
tillträde till domar- och åklagarbefattningar, har anfört:

»Aven med erkännande av att tiden numera är inne för en reform, som
berättigar kvinna att i allmänhet bekläda statens tjänster, kunna allvarsamma
betänkligheter göras gällande mot att kvinna erhåller tillträde även till domaroch
åklagartjänster.

Yad särskilt domarbefattningar angår, lär det icke kunna bestridas, att
stora delar av vårt folk skulle hava svårt att förlika sig med att offentliga rättsförhandlingar
leddes av en kvinna. Denna uppfattning har för visso djupa rötter
i ärvd sedvänja och torde ingalunda kunna betecknas endast såsom en fördom
eller kunna brytas så lätt, som de sakkunniga synas anse. Ett dylikt, vitt utbrett
åskådningssätt föranleder, att stor varsamhet bör iakttagas vid genomförandet
på detta område av den tilltänkta reformen, därest ej menliga följder för domarämbetets
anseende skola inträda.

De sakkunniga hava i sitt förslag uteslutit kvinna från att innehava sådana
tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid
upprättande av allmän ordning och säkerhet. Jämlikt det föreslagna stadgandet
skulle kvinna vara utesluten från sådana domar- och åklagarbefattningar, som äro
förenade med polisgöromål av ett eller annat slag. Med den nuvarande organisationen
kommer undantaget, så vitt angår domare, att omfatta de flesta borgmästarbefattningar
och vissa rådmansbefattningar. Såsom grund för sin ståndpunkt att
utesluta kvinna från polisbefattningar anföra de sakkunniga, att det vid dessa
befattningar kunde bliva fråga om att med särskild auktoritet uppträda gent emot

Justitie kanslers ämbetet.

Processkom missionen.

en folkmängd eller större allmänhet. Även om personliga förutsättningar för en
dylik uppgift skulle kunna förefinnas hos en kvinna, hade det allmänna betraktalsesättet
ej nått fram till den värdesättning av kvinnan, att icke just egenskapen
av kvinna vore ett hinder för att vid sådana tillfällen kunna uppträda
med tillbörlig auktoritet. Samhället hade alltså tills vidare intresse av att
kvinnor, trots formell kompetens, icke finge tillträde till sådana befattningar.

Skäl, som stå synnerligen nära de sålunda i fråga om befattningar med
polisgöromål åberopade, kunna göras gällande i fråga om ett stort antal domarbefattningar,
nämligen sådana, vilkas innehavare fungera såsom ordförande vid
offentlig rättsförhandling. På ordföranden vilar ansvaret för att förhandlingarna
ledas med kraft och reda, han skall förhöra parter och vittnen och tillse, att de
iakttaga tillbörligt uppträdande inför domstolen; han har ock att sörja för att
ordning och skick upprätthålles bland den närvarande allmänheten. Huruvida
dessa anspråk kunna fyllas, ankommer väsentligen på ordförandens personliga
auktoritet. Med hänsyn särskilt till den uppfattning som, enligt vad nyss nämnts,
torde förefinnas hos folket, lär det vara antagligt att ett flertal kvinnor icke
skulle kunna tillfredsställande fullgöra de antydda förpliktelserna. Svårigheterna
skulle säkerligen bliva särskilt framträdande vid behandling av vissa mål såsom
grövre brottmål och mål, däri något för sedlighetskänslan stötande förekomma.
Mest prövande för auktoritetens upprätthållande vore det naturligen, när en helt
ung kvinna intoge ordförandeplatsen, men att låta därmed anstå till dess kvinnan
blivit äldre är icke förenligt med nuvarande organisation och befordringsväsende.
I detta sammanhang vill kommissionen fästa uppmärksamheten därå att, om mans
och kvinnas likställighet i fråga om beklädande av domarbefattningar genom lag
fastslås, det icke blir möjligt att vid befordringskonkurrensen göra skillnad mellan
aspiranter av olika kön. Man kan således icke inskränka användningen av kvinnor
i dessa befattningar därhän, att befattningarna anförtros allenast åt sådana kvinnor,
som på grund av alldeles särskilda egenskaper skulle kunna antagas vara i stånd
att övervinna de svårigheter, vilka, efter vad nyss anförts, i allmänhet skulle
möta vid kvinnas utövande av ordförandeskap i domstol med offentlig förhandling.

Med hänsyn till vad nu anförts kan processkommissionen icke tillstyrka,
att kvinna erhåller tillträde till sådan domarbefattning, med vilken är förenat
ordförandeskap vid offentlig förhandling. På grund härav bör kvinna vara utesluten
från att tjänstgöra bland annat såsom ordförande i häradsrätt eller rådstuvurätt.
Men undantaget torde av praktiska skäl icke böra begränsas till dessa
befattningar utan omfatta alla domartjänster, för tillträde till vilka lagkunskap
erfordras. Denna utsträckning betingas vad underrätterna angår därav, att de
lagfarna bisittarna i rådstuvurätt böra vid förfall för ordföranden kunna tjänstgöra
i hans ställe, och, vad hovrätterna och högsta domstolen angår, lär det böra
förbliva vid att i allmänhet ingen utnämnes eller förordnas till ledamot i dessa
domstolar, som icke förut tjänstgjort som ledamot i underrätt. I detta sammanhang
vill processkommissionen även framhålla, att efter genomförandet av en processreform
förhandlingen i såväl överrätter som högsta domstolen lärer bliva
offentlig och att sålunda de skäl, som ovan anförts mot kvinnas tillträde till
domarbefattning i underrätt, i framtiden komma att äga omedelbar giltighet även
beträffande de högre instanserna.

Yad åter angår sådana domarbefattningar, för vilka lagkunskap icke erfordras,
torde avgörande betänkligheter icke möta mot att kvinna erhåller till -

träde till dem. Det kan tvärt om, såsom kommitterade yttrat, antagas, att kvinnliga
domare vid behandling av vissa mål och ärenden, exempelvis på familjerättens
och understundom även på straffrättens område, kunna gorå betydelsefulla insatser.
Genom att medgiva kvinnorna tillträde till domstolarna i den omfattning,
som nu angivits, lämnas möjlighet för de speciellt kvinnliga synpunkterna att i
erforderlig mån göra sig gällande i rättsskipningen särskilt om, såsom vid en
rättegångsreform bör ske, lekmännen erhålla ökat inflytande på målens avgörande.

I fråga om kvinnors tillträde till åklagarbefattningar innebär det framlagda
förslaget, att kvinnor skulle kunna innehava sådana åklagarbefattningar,
som icke äro förenade med polisgöromål. Härigenom skulle enligt nuvarande organisation
flertalet åklagarsysslor vara undantagna. Visserligen lär i en blivande
rättegångsordning åklagarväsendet i organisatoriskt avseende böra i större omfattning
skiljas från polisväsendet. Men även med en sådan organisation måste
åklagarna få ledningen av det arbete för brottens upptäckande och beivrande,
som innefattas i den förberedande undersökningen. Och detta arbete står så nära
såväl de egentliga polisgöromålen som domarens befattning med brottmål, att betänkligheterna
mot att anförtro dessa göromål åt kvinna gälla jämväl om dylika
åklagarbefattningar. Med hänsyn härtill och då frågan om kvinnors tillträde till
åklagarbefattningar, som enligt de sakkunnigas förslag skulle med nuvarande organisation
bliva öppna för dem, har ringa praktisk betydelse, synes det riktigast
att undantaga samtliga åklagarbefattningar från de tjänster, till vilka kvinna
skulle äga tillträde.

I formellt hänseende vill processkommissionen slutligen anmärka, att de
föreslagna bestämmelsernas avfattning icke torde medgiva lagstiftningens tillämpning
över hela det område, som enligt motiven åsyftas. Förslagets bestämmelser
avse allenast statstjänst, och till detta begrepp torde ej kunna hänföras uppdrag
att vara nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller över huvud taget sådana
oavlönade domarbefattningar, som tillsättas genom val för viss tid utan bekräftelse
från statsmyndighet. Men även beträffande borgmästar- och rådmansbefattningar
torde tvekan kunna råda, huruvida de äro att anse såsom statstjänster.

Då det beträffande flertalet av nu avsedda befattningar är i lag uttryckligen
stadgat att de skola innehavas av män, lära de föreslagna lagstiftningsåtgärderna
icke vara tillräckliga för att lämna kvinna tillträde till dessa befattningar.»

Från ovanstående utlåtande hava kommissionens ledamöter revisionssekreteraren
Schlyter och advokaten Almstrand varit såtillvida skiljaktiga,
att de ansett med polisgöromål ej förenade befattningar såsom
rättsbildade domare och åklagare böra göras tillgängliga jämväl för
kvinnor i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Fångvårdsstyrelsen: »Kvinnliga ordinarie befattningshavare inom styrelsens Fångvård»-tjänsteområde äro för närvarande, sedan rikets tvångsarbetsanstalter skilts från styrelsen.
fångvården, i styrelsen 2 skrivbiträden i andra lönegraden och 3 skrivbiträden i
första lönegraden samt vid straffanstalterna 1 lärarinna, 4 första vaktfruar, 36
vaktfruar och 13 kokerskor.

I sitt den 24 januari 1921 avlämnade betänkande angående reglering av

3 —210613 •

löneförhållandena m. m. vid fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten har 1902 års
löneregleringskommitté uppfört följande kvinnliga ordinarie befattningshavare,
nämligen inom styrelsen 2 kontorsskrivare, den ena registrator och den andra
kassör, 3 kanslibiträden, 3 kontorsbiträden och 2 skrivbiträden samt vid fångvårdsstaten
2 assistenter, 4 första vaktfruar och 36 vaktfruar. De båda assistenterna
skulle tjänstgöra vid det för kvinnor bestämda centralfängelset, den ena
såsom direktörens närmaste hjälp samt biträde i uppbördsmanna- och redogörarebestyren
och den andra såsom lärarinna. I fråga om övriga ordinarie tjänster
såväl i styrelsen som vid fångvårdsstaten, vilka samtliga beklädas av manliga
befattningshavare, innebär löneregleringskommitténs organisationsförslag ingen
förändring i sådant avseende, att de skulle kunna upplåtas för kvinnor.

Förstnämnda sakkunniga hava hävdat den uppfattningen, att kvinnor i
princip böra hava samma rätt som män till fri och öppen tävlan om statens ämbeten
och tjänster och att denna deras rätt bör komma till uttryck i lagstiftningen.
Enligt de sakkunnigas mening böra endast tungt vägande skäl föranleda
undantag från den allmänna principen om likställighet mellan kvinnor och män
i berörda hänseende. Kvinnor må således ej förvägras tillträde till civila statstjänster
i andra fall än där något för viss befattning eller viss grupp av befattningar
påvisbart statsintresse därigenom skulle äventyras. I enlighet med denna
åskådning hava de sakkunniga med anslutning till de tidigare föreslagna, numera
slutligt godkända grundlagsändringar, vilka undanröja hindren för kvinnors behörighet
att innehava statstjänst, framlagt förslag till särskild lag innefattande
bestämmelser angående kvinnas tillträde till dylik tjänst. Beträffande de områden
inom statstjänsten, som skola stå öppna för kvinnor, förordnas i denna lag
såsom huvudregel, att kvinna skall vara likställd med man, dock att vissa statstjänster
ej må innehavas av kvinnor. I fråga om undantagen giver lagen, utan
uppräkning av de olika befattningarna, en allmän anvisning, som förutsätter att
i de administrativa föreskrifter, vilka komma att utfärdas till ledning för vederbörande
myndigheter, de fall särskilt angivas, i vilka tjänsten icke må beklädas
av kvinna.

Yad angår fångvården hava de sakkunniga uttalat sig för vissa befattningars
undantagande från likställighetsregeln. Undantagen gälla tjänster vid
fångvårdsanstalt, så vitt tjänsten avser yttre bevakning eller med densamma är
förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av
män eller manliga minderåriga, dock att kvinna må kunna innehava befattning
såsom lärare vid sådan anstalt.

Däremot hava de sakkunniga icke funnit nödigt att föreslå undantag för
någon av de till fångvårdsstyrelsen hörande tjänsterna. Visserligen har med
hänsyn till den skyldighet att förrätta inspektion av fångvårdsanstalterna och
därmed följande nödvändighet att besöka fångarna i enrum, som åligger överdirektören
och byråcheferna, ansetts kunna ifrågasättas, huruvida dessa poster
borde beklädas av kvinnor, men de sakkunniga hava dock ej härutinnan funnit
skäl för en särskild undantagsbestämmelse, då det kunde förväntas, att berörda
omständigheter komme att, i den mån det vore erforderligt, beaktas vid tjänsternas
tillsättande.

Fångvårdsstyrelsen kan ej dela denna mening. Det får icke förbises, att
under styrelsens handläggning i stor omfattning komma ärenden, som icke utan
att såra vanlig anständighet kunna gemensamt övervägas av män och kvinnor.

Hit höra ett flertal brottmål, i vilka sökes nåd eller villkorlig frigivning m. m.
Redan denna omständighet skalle göra det nästan ohållbart att bland de högre
befattningshavarna i styrelsen införa kvinnliga element. Het måste vidare i och
för sig anses synnerligen olämpligt och för avsedda syften hinderligt att ställa
under kvinnlig överledning en ämbetsförvaltning, som i sina huvudsakligaste delar
är grundad på manliga krafter och i ojämförligt största omfattning har till
sitt föremål behandling av män. Vad särskilt vidkommer inspektionsbestyren
torde bemärkas, att likasom det ligger i sakens natur och jämväl i lag är stadgat,
att fångar skola hållas åtskilda efter kön, så att män och kvinnor ej komma
i beröring med varandra, även för tillsynen och ledningen gäller, att åtskillnaden
efter kön skall så långt möjligt upprätthållas. Hå själva isoleringen inom ett
straffängelse, avstängt från yttervärlden, vållar överretning och oro nos känsliga
naturer, blir nödvändigt att söka avlägsna främmande intryck, som kunna öka
denna oro. Erfarenheten har visat, att användningen av kvinnliga funktionärer
inom ett mansfängelse verkar störande och får undvikas, där ej sjukdomsfall
kunna påkalla kvinnlig hjälp. Het är ej heller vid de svenska straffanstalterna
tillåtet att lämna kvinnlig besökande tillträde till lokaler, där manliga fångar
förvaras. Om det således redan av psykologiska grunder måste anses otjänligt
att den inspekterande myndigheten vid straffanstalterna för män handhaves av en
kvinna, synes detta böra klart utsägas i den form, att kvinnor uteslutas från befattningar
med sådan uppgift och befogenhet.

Till inspekterande befattningshavare inom fångvårdsstyrelsen få räknas ej
blott styrelsens chef och ledamöter utan ock andra tjänstemän, såsom sekreterare,
kamrerare och arbetsintendent, vilka kunna bemyndigas att förrätta inspektion i
byråchefs ställe eller för annat uppdrag i tjänsten besöka straffanstalterna för
män samt där verkställa förhör och vidtaga mer eller mindre ingripande åtgärder
såväl beträffande bevakning som fångar. Tjänster av detta slag få icke stå öppna
för kvinnliga sökande.

Så vitt angår fångvårdsstaten bar styrelsen den bestämda uppfattning, att
varje tjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra befäl över manlig bevakning
eller att leda och bevaka manliga fångar, bör besättas med manlig innehavare,
oavsett huruvida tjänsten huvudsakligen eller endast till någon del omfattar
vården och behandlingen av män. Av anförda orsaker kan ej ens vara
lämpligt, att lärarebefattningen vid mansavdelning anförtros åt en kvinna. Aven
vid ungomsfängelserna befinner sig flertalet där intagna ynglingar i en övergångsålder,
som kräver manlig tillsyn och fostran.

På det hela gäller även i fråga om de ledande eller eljest mera betydelsefulla
tjänsterna vid fängelserna den här ovan beträffande styrelsen framhållna
synpunkten, att ärendenas art allt för ofta skulle göra ett samarbete mellan manliga
och kvinnliga tjänsteinnehavare pinsamt, till nackdel för det hela.

A andra sidan får ej varje tjänst, som avser »yttre bevakning», undantagas
från kvinnlig medverkan. Vid ett fängelse för kvinnor måste den kvinnliga vaktpersonalen
tagas i anspråk jämväl för viss yttre bevakning inom fängelseområdet
samt för tillsyn och bevakning av fångarna, när de för hämtande av frisk luft
och nödig rörelse vistas i s. k. fånggård eller sysselsättas med trädgårds- och
andra arbeten i det fria, likasom kvinnliga förare snola medfölja vid fångtransporter,
när kvinnor förflyttas till annan ort.

Vidkommande de befattningar, som även formellt böra reserveras för kvin -

Överståt hållareäm betet.

nor, synes anledning ej för handen att frångå nuvarande ordning, enligt vilken
vissa tjänster vid fångvårdsstaten genom själva beteckningen angivas såsom
kvinnliga. I sitt förslag till tjänsteförteckning har ock löneregleringskommittén
uttryckligen angivit vissa tjänster såväl inom styrelsen som vid fångvårdsstaten
såsom kvinnliga. Styrelsen ansluter sig till detta förslag jämväl i fråga om lärarinnebefattning
vid straffängelse för kvinnor (en kvinnlig assistenttjänst), i det
att styrelsen icke delar de sakkunnigas mening därom, att nämnda tjänst bör stå
öppen även för manlig lärare.

På grund av vad sålunda anförts hemställer styrelsen underdånigst, att de
föreslagna bestämmelserna rörande kvinnas behörighet att innehava befattning vid
fångvården må ändras i sådan riktning, att kvinnor icke må innehava tjänster
inom styrelsen, vilka äro förenade, direkt eller i följd av förekommande förordnanden,
med beslutanderätt eller föredragning inom styrelsen eller med inseende
och inspektionsrätt över fångvårdsanstalterna i allmänhet, ej heller tjänster vid
sådan anstalt, där tjänsten innefattar skyldighet att hava inseende över eller utöva
ledning eller bevakning av manliga fångar.»

Överståthållareämbetet: »Då den utbildning vårt lands kvinnor numera
kunna erhålla i stort sett uppfyller de fordringar, som utgöra nödvändiga förutsättningar
för erhållande av statstjänster, lärer icke något vara att erinra mot
den av de kommitterade omfattade principen att lagen icke bör förhindra kvinnorna
att erhålla de statstjänster, vartill deras utbildning berättigar dem, under villkor
dock att de uppfylla de fordringar, som därutöver böra uppställas för innehav av
tjänsten i fråga. De kommitterade hava nämligen själva undantagit vissa befattningar,
för vilka de icke funnit kvinnor lämpade, även om de skulle fått den
vederbörliga utbildningen. Så är förhållandet med militära och civilmilitära befattningar
samt övriga befattningar, som förutsätta fullgjord värnplikt eller skyldighet
att vid krigstillfälle tjänstgöra vid armén eller marinen, befattningar med
vilka följer åliggande att ansvara för upprätthållande av yttre ordning och allmän
säkerhet, befattningar vid sådana fångvårds- och korrektionsanstalter, som äro
avsedda huvudsakligen för män eller manlig ungdom, samt diplomatiska och konsulära
befattningar, dock ej socialattaché- och kanslistbefattningar, varförutom de
kommitterade framkommit med särskilt förslag beträffande prästerliga ämbeten
och tjänster. Frågan är emellertid om icke de kommitterade hade bort öka listan
på de sålunda uppräknade undantagen. Såsom skäl för att undantaga befattningar
med polisuppgifter hava de kommitterade anfört, att det här kunde bliva
fråga om att med särskild auktoritet uppträda gent emot en folkmängd eller större
allmänhet och därvid även taga befäl över sammandragen större polisstyrka. Aven
om personliga förutsättningar för en dylik uppgift skulle förefinnas hos en kvinna,
hade det allmänna betraktelsesättet ej nått fram till den värdesättning av kvinnan
att icke just egenskapen av att vara kvinna vore ett hinder för att vid sådana
tillfällen kunna uppträda med tillbörlig auktoritet. Samhället hade alltså tillsvidare
intresse av att kvinnor, trots formell kompetens, icke finge tillträde till
sådana befattningar. Överståthållareämbetet finner det med allt skäl kunna sättas
i fråga om icke detta uttalande har sin fulla tillämpning även vid andra ämbetsutövningar
än sådana då det gäller att uppträda emot en folkmängd och därvid
taga befäl över en större polisstyrka.

Icke minst torde detta vara förhållandet beträffande befattningen såsom

ordförande i underrätt. Det gäller härvid icke minst att kunna uppträda med
den tillbörliga auktoriteten såväl emot den i rättssalen församlade menigheten
som emot de personer, vilka det gäller att rannsaka. För den som varit i tillfälle
att bevittna, hurusom oförmågan hos en domare att upprätthålla denna
auktoritet förvandlade de allvarliga rättsförhandlingarna till ett formligt folknöje,
där menigheten samlades för att få en rolig stund, för den framstår det
som ett statsintresse av yttersta vikt att vidmakthålla respekten för domstolen.

Den som det allra minsta känner till, hur vår svenska allmoge ute på landet
känner och tänker, den skall säkerligen finna att jämväl i fråga om kvinnas ordförandeskap
i häradsrätt gäller vad de kommitterade, såsom nyss nämnts, yttrat
eller att »det allmänna betraktelsesättet ej nått fram till den värdesättning av
kvinnan, att icke just egenskapen att vara kvinna är ett hinder för att vid sådana
tillfällen kunna uppträda med tillbörlig auktoritet». Och det torde icke
vara anledning att antaga att förhållandet är annorlunda i våra städer.

Då överståthållareämbetet med denna åsikt måste avstyrka tillåtelse för
kvinnan att tjänstgöra såsom ordförande i underrätt, följer härav att överståthållareämbetet
anser detsamma böra gälla jämväl för alla de befattningar, för
vilkas innehav i stort sett gäller såsom nödvändig förutsättning förvaltande av
domarämbete av förstnämnda art samt därjämte för de ämbeten, vilkas innehavare
måste anses skyldiga att vid inträffad ledighet eller förfall för ordinarie
ordförande i underrätt intaga dennes plats eller således för landets samtliga
domarämbeten.

Hänsynen till svenska folkets betraktelsesätt synes jämväl i övrigt mana
till att i föreliggande fråga framgå med en viss försiktighet. Det är på alla
områden av statens verksamhet av den största vikt att statens auktoritet upprätthålles.
Man måste vakta sig för att innehavaren av en statstjänst under sin
tjänsteutövning inför den allmänna meningen eller hos underlydande tjänstemän
sätter en viss prägel av bristande respekt för ämbetet. Det är tydligt att de
som ivra för ifrågavarande reform finna ett dylikt betraktelsesätt hos menighet
eller tjänstemän vara ett bevis på bristande mognad och uppfostran, men man
är dock skyldig att taga hänsyn till föreliggande realiteter. Ur denna synpunkt
sett finner sig överståthållareämbetet böra avstyrka tillåtelse för kvinnor att användas
å chefsposter, däribland även inberäknat statsrådsämbetet.

Slutligen får överståthållareämbetet ansluta sig till de kommitterades
åsikt att lönerna för ämbetsbefattningarna böra vara lika vare sig de beklädas
av man eller kvinna och finner överståthållareämbetet i överensstämmelse härmed
men i motsats till de kommitterades förslag jämväl pensionsåldern böra vara lika
för de bägge könen.»

Länsstyrelsen i Stockholms län: »Principen om rätt för kvinnor att inne- Länsstyrelhava
statstjänster har numera fått plats i regeringsformen genom de ändringar, sen i Stocksom
av innevarande års riksdag definitivt antagits och trätt i kraft. I regerings- h°lrn länformens
§ 28 har den allmänna bestämmelsen härom erhållit den form, att även
kvinnor må kunna utnämnas och befordras till de i sagda § omförmälda ämbeten
och tjänster med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts,
dock att kvinna ej må utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes
blivit bestämt i den ordning, 87 § 2 mom. stadgar. De sakkunniga hava framlagt
förslag angående de grunder för kvinnors utnämnande till statstjänster, vilka

sålunda i grundlagen förutsättas. Av dessa förslag finner sig länsstyrelsen, på
grund av remissens lydelse, endast hava att i sitt yttrande behandla det, som
avser en ''Lag innefattande bestämmelser angående kvinnors tillträde till statstjänst’,
och vad beträffar sagda lagförslag endast den del, som rör statstjänster
inom länsstyrelsens tjänsteområde, alltså de undantag från kvinnors behörighet,
som äro upptagna i förslagets 2 § mom. 4.

Ifrågavarande föreslagna lagbestämmelse innehåller, att till statstjänster,
som ej må innehavas av kvinna, skola hänföras ''tjänster, med vilka är förenad
skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet’; dock att utan hinder härav kvinna må kunna ''för särskild uppgift
innehava anställning vid poliskår’. Länsstyrelsen anser, i likhet med de
sakkunniga, att tjänster av den i momentet angivna art böra förbehållas män.

Enligt betänkandets del I, sid. 63 skola under sagda undantag från behörighet
för kvinnor falla landshövdingebefattningarna samt befattningarna såsom
landssekreterare, länsassessor å landskansliet, landsfogde och landsfiskal, vidare
befattningarna såsom borgmästare i de städer, där polismästare ej finnes, såsom
rådman, där rådman handhar stadens ordningspolisväsen och ledningen av polisstyrkan,
samt såsom polismästare, polisintendent och ’i allmänhet’ stadsfiskal.
Länsstyrelsen ansluter sig till denna tillämpning av undantagsbestämmelsen för
samtliga angivna tjänster, vad stadsfiskalstjänsterna angår med den anmärkning,
att tillräcklig anledning icke torde föreligga för det förbehåll, som synes vara
avsett genom sakkunnigas formulering, att de endast ’i allmänhet’ skulle reserveras
för män.

I betänkandets del II, sid. 62 f., hava sakkunniga under de från behörighet
för kvinnor undantagna tjänster även hänfört landskamrerarebefattningen, enär
även med densamma är förenad skyldighet att ansvara för upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet, i det att vid ledighet å landshövdingetjänsten eller
då landshövdingen är tjänstledig eller frånvarande eller eljest hindrad av andra
tjänstangelägenheter, länsstyrelsens beslutanderätt utövas av landssekreterare och
landskamrerare gemensamt. Länsstyrelsen ansluter sig också till denna mening.
I konsekvens härmed finner länsstyrelsen emellertid, att även länsassessorsbefattningen
å landskontoret bör undantagas av liknande grunder som assessorstjänsten
å landskansliet, nämligen med hänsyn därtill, att assessorn å landskontoret har
att vid förfall för landskamreraren tjänstgöra i dennes ställe. Sakkunniga anföra
visserligen, att ''landskamrerare endast i undantagsfall har att taga befattning
med ärenden, som avse ordningens upprätthållande’, och hänvisa för den händelse
att i sådant fall landskamreraretjänsten skulle behöva upprätthållas av annan än
den ordinarie innehavaren till möjligheten att, därest assessorsbefattningen å landskontoret
skulle innehavas av en kvinna, förordna en annan, manlig befattningshavare
att förrätta landskamrerarens tjänst. Men länsstyrelseu kan icke finna en
sådan utväg tillfredsställande. När över huvud taget beslutanderätten å länsstyrelsens
vägnar utövas gemensamt av landssekreterare och landskamrerare eller
den hans tjänst förrättar — och detta förekommer ofta nog — kunna ärenden
rörande ordningens upprätthållande när som helst uppstå; och det har under
sådana förhållanden ingen betydelse, om de betecknas såsom ''undantagsfall’. Att
i dylika fall, om landskamreraren är förhindrad, icke inkalla assessorn å landskontoret
utan annan befattningshavare, för den händelse att assessorn skulle vara
en kvinna, kan icke stå i god överensstämmelse med syftet med assessorstjänstens

inrättande och vore ägnat att vålla avsevärda olägenheter vid anordnande av
vikariatstjänstgöring å landskontoret i dess helhet.

Rörande länsnotarier och länsbokhållare hava de sakkunniga anmärkt, att
dessa äga att vid förfall för assessorerna å landskansli och landskontor förrätta
deras tjänst, men ansett, att ''åtminstone så vitt länsbokhållare angår, nödvändighet
ej torde föreligga att för dessa tjänster tillämpa undantagsbestämmelsen’.

Även i detta hänseende anföres, att ''förordnande för annan kan meddelas’, i den
händelse vederbörande notarie eller bokhållare skulle vara kvinna. Avfattningen
av denna punkt i betänkandet synes innebära, att sakkunniga dock tänkt sig.undantaget
böra gälla länsnotarietjänsterna. Länsstyrelsen ifrågasätter, om icke
av förut angivna skäl samma regler böra gälla för länsbokhållare- som för länsnotarietjänst
och sålunda bådadera undantagas i de län, där endast en länsnotarie
eller länsbokhållare finnes. Där åter två eller flera_ länsnotarier eller länsbokhållare
äro anställda, finnes enligt länsstyrelsens mening icke anledning att reservera
mer än en länsnotarie- och en länsbokhållaretjänst för man.

Länsstyrelsens förutsätter, att i de ''närmare föreskrifter’ för lagens tillämpning,
som enligt förslaget skola utfärdas av Konungen, kommer att ingå ett uttryckligt
angivande av de tjänster, som skola anses inbegripna i de av lagen
stadgade undantagen från kvinnors tillträde till de olika tjänstekategorierna.

Yad sakkunniga i övrigt anfört rörande nu ifrågavarande del av förslaget
ger icke anledning till erinran från länsstyrelsens sida.»

Länsstyrelsen i Uppsala län »Enligt remissen åligger det länsstyrelsen Länsstyrelatt
yttra sig i ärendet såvitt angår fråga om behörighet för kvinnor att inne- seni Uppsala
hava ''statstjänst inom länsstyrelsens tjänsteområde’, varmed torde förstås statstjänst
i länsstyrelsen eller i den därunder lydande fögderiförvaltningen. Befallningshavanden
synes emellertid böra —- utan allt anspråk på fullständighet
i erforderlig mån framhålla även vissa allmännare synpunkter, som äga tillämpning
bland annat också med avseende å de ifrågavarande särskilda tjänstebefattningarna.

Genom grundlagsändring, som i dessa dagar kommit till stånd, har undanröjts
det hinder, som § 28 regeringsformen utgjort mot kvinnors befordran till
statstjänster. Denna grundlagsändring innebär dock enligt sin ordalydelse icke
ens ett principuttalande om kvinnors behörighet till statstjänst. Det nya är endast,
att sådan behörighet numera kan medgivas i andra former, än som gälla för
stiftande av grundlag.

De tillkallade ''sakkunniga'' — eller, såsom de synas föredraga att kallas,
''kommitterade''—hysa tydligen den uppfattningen, att behörighet bör tillerkännas
kvinna över hela linjen, endast med sådana enstaka undantag, som må föranledas,
åtminstone tillsvidare, av särskilda omständigheter, däribland ett efterblivet samt
i och för sig ogrundat allmänt betraktelsesätt.

Det lärer icke tillkomma länsstyrelsen att granska kommitterades utredning
om den ifrågasatta reformens inverkan på familjelivet och nativiteten; det kan för
övrigt utan vidare medgivas, att i det senare hänseendet följderna helt säkert
komma att bliva endast minimala. Men länsstyrelsen anser sig höra taga fasta
på kommitterades i detta sammanhang gjorda uttalande, att särskilt vad högre
befattningar angår, konkurrensen från kvinnornas sida om statsämbeten icke kan
antagas bliva kvantitativt synnerligen betydande.

Att det kan finnas kvinnor med utmärkta eller t. o. m. lysande kvalifikationer
för även de vanskligaste och mest maktpåliggande allmänna värv, skall
ingalunda bestridas; exempelvis skulle en Katarina den andra helt visst i de flesta
hänseenden vara oöverträfflig såsom stats- eller utrikesminister, förutsatt att hennes
allmänna politiska åskådning vore den för tillfället erforderliga. Om man
emellertid, med stöd av kommitterades nyss anförda yttrande, får antaga, att
kvinna endast undantagsvis är på en gång villig och lämplig för högre befattning
i statens tjänst — vilket bekräftas av erfarenheten från affärslivet, där kvinnan
blott mera sällan kommit att intaga en ledande ställning — kan man fråga sig,
huruvida för några föga talrika undantags skull en allmän föreskrift om behörighet
bör meddelas. Undertecknad landshövding har mer än en gång haft förmånen
att samarbeta med personer, som, utan att hava idkat rättsvetenskapliga
studier, på grund av särskild fallenhet visat sig vara i stånd att lösa även mycket
svåra juridiska uppgifter. Men sådana erfarenheter skulle ej ens om de vore
något mindre sällsynta kunna föranleda ett upphävande av fordran på juridisk
examen såsom kompetensvillkor. Icke heller kan den ena eller andra personen
äga något slags privaträttsligt anspråk på erhållande av statstjänster, vilka ju
ej få betraktas som försörjningsmöjligheter.

Invändas kan, att en allmän regel om kompetens för kvinnor i alla händelser
icke skulle göra någon skada. Kommitterade uttala, att beträffande chefsbefattningar
liksom i fråga om kvinnors rätt att bekläda ämbeten och tjänster i
allmänhet det endast gäller ’att i fritt och öppet val mellan män och kvinnor bereda
den individ, som fyller måttet, tillfälle att erhålla det ämbete, vartill vederbörande
befinnes ur statsnyttans synpunkt vara den lämpligaste’.

Länsstyrelsen tillåter sig betvivla, att de föreslagna bestämmelserna alltid
skulle erhålla en sådan tolkning och tillämpning, som kommitterade härvid synas
förutsätta. Fortfarande kvarstår grundlagshudet, att Konungen — och i analogi
härmed även underordnad myndighet — skall vid alla befordringar fästa avseende
endast vid de sökandes — liksom andra ifrågakommande personers — ''förtjänst
och skicklighet’. Det lärer vara allmänt bekant, vilken benägenhet, åtminstone
delvis grundad på gammal hävd, förefinnes att i dessa uttryck inlägga
en alldeles speciell och med vanligt språkbruk knappast överensstämmande betydelse,
i det man tolkar dem såsom betecknande s. k. meriter. Helt säkert skulle
det på många håll väcka största förvåning och ogillande, om en myndighet på
grund av lämplighetsskäl, sammanhängande med den lediga befattningens krav på
vissa personliga egepskaper, gåve en manlig sökande företräde framför en mera
''meriterad’ kvinna. A andra sidan måste samtliga föreskrifter om kompetens och
befordringsgrunder anses vila på den förutsättningen, att man icke kan eller bör
lämna den utnämnande myndigheten alldeles fria händer att välja ’den lämpligaste’.
Yore man viss, att vid alla utnämningar rättvisa skulle skipas och den
av kommitterade åberopade ''statsnyttans’ rätt uppfattade krav behörigen fyllas,
skulle inskränkande bestämmelser vara endast skadliga.

Redan av nu antydda skäl kan länsstyrelsen icke förorda förslaget, att
kvinna erhåller kompetens till befattning såsom landskamrerare eller såsom länsassessor
å landskontoret. Särskilt erinras, att landskamreraren, och vid förhinder
för honom — särskilt under de långa tider, då landskamreraren måste för handläggning
av beskattningsärenden vara ledig från andra göromål — länsassessorn
utövar chefskap över en ganska talrik personal, att båda såsom föredragande och,

vid landshövdingens frånvaro, såsom beslutande deltaga i avgörandet av åtskilliga
till sin egentliga natur judiciella frågor, samt att, när landshövdingen är
förhindrad, ansvaret för upprätthållande av allmän ordning åligger även endera
av dem. Jämväl mot kvinnas tillträde till länsnotarie- och länsbokhåilarebefattningar,
vilka befattningar tillsättas av vederbörande länsstyrelse, möta, särskilt
på grund av vikariatsförhållandena, avsevärda betänkligheter. Beträffande
samtliga nu nämnda befattningar torde man kunna påräkna tillräckligt antal fullgoda
manliga aspiranter, åtminstone så länge man icke låter sig i valet inskränkas
genom hänsyn till politisk trosbekännelse.

Häradsskrivaretjänsterna återfinnas icke i den vid betänkandet fogade förteckning
över civila tjänster, som av Konungen tillsättas, och dessa befattningar
torde sålunda icke hava varit föremål för kommitterades övervägande. Emot kvinnas
behörighet till sådan tjänst har befallningshavanden emellertid icke för sin
del något att erinra.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län: »Enligt de kommitterades förslag Lcinsstyrel skulle

kvinna ifråga om behörighet att innehava statstjänst i regel vara likställd sen i Södermed
man. Undantag från denna likställighetsregel hava föreslagits endast ifråga ,na^“n<*s
om vissa tjänster som av någon särskild anledning ansetts ej lämpa sig för kvinnor.

De sålunda för män förbehållna befattningarna skulle utgöras, bl. a., av tjänster,
med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet. I första delen av sitt betänkande, sid. 63, uttala
kommitterade den meningen, att till dylika med vissa polisuppgifter förenade
tjänster borde hänföras, bl. a., landshövdingebefattningarna, landssekreteraretjänsterna,
länsassessorstjänsterna å landskanslien samt landsfogde- och landsfiskalstjänsterna.
I andra delen av betänkandet sid. 62 och 63 framhålla kommitterade
emellertid, att länsstyrelsernas beslutanderätt i landshövdingens frånvaro
utövas av landssekreteraren och landskamreraren gemensamt och att således
även med landskamreraretjänsten är förenad skyldighet att ansvara för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet. Som landskamreraren endast i undantagsfall
hade att taga befattning med ärenden, som avse ordningens upprätthållande,
syntes icke med nödvändighet länsassessorstjänst å landskontor behöva inbegripas
under de tjänster, som avsåges i 2 § 4 mom. av kommitterades i andra delen av
betänkandet intagna förslag till lag, innefattande bestämmelser angående kvinnas
tillträde till statstjänst. Skulle i något fall länsassessorstjänst å landskontor
innehavas av en kvinna, funnes enligt instruktionen möjlighet för att vid behov
meddela annan person förordnande att förrätta landskamrerarens tjänst. På samma
sätt som länsassessor hade att biträda i landssekreterares, respektive landskamrerares
ställe, ålåge det enligt instruktionen länsnotarie och länsbokhållare att
vid laga förfall för vederbörande länsassessor förrätta dennes tjänst. Då även i
dylika fall förordnande för annan kunde meddelas att på detta sätt inträda i
närmast högre tjänst, ansåge kommitterade att, åtminstone så vitt anginge länsbokhållare,
nödvändighet ej förelåge att tillämpa undantagsbestämmelsen.

Redan det obestämda sätt, på vilket kommitterade sålunda uttalat sig
i fråga om vissa tjänster hos länsstyrelserna, torde få anses ådagalägga behovet av
att i instruktionen för länsstyrelserna eller i annan ordning meddelas tydliga bestämmelser
om, vilka tjänster vid länsstyrelserna ej skulle få innehavas av kvinna.

4—210615

Olika meningar synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej kunna
råda därom, att, såsom även kommitterade uttalat i andra delen av betänkandet,
landshövdingebefattningarna, landssekreterare- och landskamreraretjänsterna, länsassessorstjänsterna
å landskansli samt landsfogde- och landsfiskalstjänsterna böra
få innebavas uteslutande av män.

Vad angår länsnotarietjänsterna anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
höra framhålla, att i åtskilliga fall, t. ex. då länsassessor är sjuk och
landssekreteraren samtidigt för beredande av vissa mera omfattande ärenden bär
ledighet från landssekreteraretjänsten i övrigt eller då både landssekreteraren
och länsassessorn på grund sv sjukdom, semester, eller annan anledning samtidigt
äro frånvarande, länsnotarie kommer att upprätthålla landssekreteraretjänsten, att
i sådana fall, om endast en länsnotarie finnes hos vederbörande länsstyrelse och
innehades av kvinna, det kunde bliva omöjligt för länsstyrelse att skaffa behörig
person att uppehålla landssekreteraretjänsten; att länsnotarie har att vid semester
eller annat laga förfall för länsassessor å landskansliet upphålla länsassessorstjänsten;
att det stundom, särskilt om extra länsnotarie ej finnes anställd, kan
bliva nödvändigt förordna ordinarie länsnotarie att uppehålla landsfogdetjänst
under semester eller vid annat förfall för landsfogden, att då kvinna ej skulle
kunna befordras till landssekreterare eller länsassessor, det vore olämpligt att
kvinna innehade länsnotarietjänst och därmed försvårade möjligheten till befordran
för manliga tjänstemän, för vilka länsnotarietjänsten utgör ett steg på befordringsvägen
till länsassessorstjänst, samt att redan den möjligheten att kvinnor skulle
få innehava länsnotarietjänst komme att för länsstyrelserna ytterligare öka de
svårigheter, som äro förbundna med erhållande av manliga aspiranter till de
tjänster hos länsstyrelserna, för vilka juridisk utbildning är föreskriven. Av dessa
skäl hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att länsnotarietjänsterna
ej måtte få innehavas av kvinna.

Vad sålunda yttrats om länsnotarietjänsterna, har i huvudsakliga delar
tillämpning även å assessorstjänsterna å landskontoren och länsbokhållartjänsterna,
varför jämväl dessa befattningar synas böra förbehållas för manliga innehavare,
helst som landskontorets befattning med taxeringsverket har till följd, att landskamreraretjänsten
under stor del av året måste uppehållas genom vikarie.

Ifråga om behörighet att innehava ordinarie landskanslist- eller landskontorist^’änst
synes utan mera avsevärda olägenheter kunna råda likställighet
mellan man och kvinna. Tjänstgöring i sådan befattning utgör dock i många
fall en gradpassering till landsfiskalänst. Det är ock särskilt för rekryteringens
skull av stor betydelse för länsstyrelserna att kunna besätta landskanslist- eller
landskontoristtjänst med manlig jurist, som aspirerar på länsnotarie- eller länsbokhållaretjänst.
Särskilt är detta förhållandet å landskontoren i de län, där
extra länsbokhållare ej finnes anställd.

Hos länsstyrelserna finnas numera ordinarie befattningar såsom skrivbiträden,
av första och andra graden. Dessa befattningar äro för närvarande reserveradé
för kvinnor. Då i många fall män skulle vara lika väl lämpade som kvinnor
att uppehålla sådana befattningar, synes kommitterades förslag om nämnda tjänsters
förbehållande för endast kvinnor vara fullständigt stridande mot den av kommitterade
eljest i största möjliga utsträckning tillämpade principen om likställighet
mellan man och kvinna i fråga om behörighet till statstjänst.

Vaktmästare hos länsstyrelserna hava en del åligganden, som kräva järn -

förelsevis stor kroppsansträngning, t. ex. forsling av tunga försändelser till och
från postkontoret. Med den mångfald blanketter, som numera i särdeles skrymmande
och tunga förpackningar distribueras genom länsstyrelserna, ävensom
mängden av räkenskapshandlingar in. m. av olika slag, som med tillhörande längder
i stora band från länsstyrelserna insändas, skulle med kvinnliga vaktmästare
bliva nödvändigt att i stor utsträckning använda manlig extra arbetshjälp. Då
sålunda icke kan antagas, att kvinnliga vaktmästare skola kunna nöjaktigt fullgöra
de till deras befattning hörande göromålen, torde det vara riktigast, att vaktmästarebefattningarna
förbehållas för män.

Ifråga om häradsskrivarebefattningarna synes annat ej vara att erinra mot
kvinnas likställighet med man, än att åtminstone för större fögderier erfarenheten
snart nog torde komma att visa svårigheten för kvinnliga tjänsteinnehavare att
fullt stå ut med den tunga arbetsbördan. Angående landsfogde- och landsfiskalstjänsterna
har Eders Kungl. Haj:ts befallningshavande redan här ovan instämt i
de sakkunnigas förslag om dessa tjänsters förbehållande för män.

Ifråga om kvinnors antagande till extra tjänstemän vid länsstyrelserna
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej något att däremot erinra, men
anser sig böra framhålla, att, med hänsyn till skyldigheten för länsstyrelserna
att utbilda manliga aspiranter till landsfiskalstjänster ävensom till den speciella
utbildning, som erfordras för de högre befattningshavarna vid länsstyrelserna och
som icke genom annan tjänstgöring kan förvärvas, kvinnor icke torde komma
att i så stor omfattning som eljest skulle kunna vara möjligt antagas till sådana
befattningar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan slutligen ej avhålla sig från
att uttala den uppfattningen, att de kommitterade i sitt betänkande och förslag
allt för mycket följt principer, om vilkas riktighet, åtminstone i vissa fall, kunna
råda olika meningar, t. ex. satsen dika lön i samma befattning» (ej lika lön för
samma arbete), men ej tillräckligt beaktat realiteter t. ex. den att kvinnor av
fysiologiska skäl under kortare och längre perioder ej alls eller endast med minskad
kraft eller med minskad eller splittrad arbetstid kunna fullgöra de skyldigheter,
som åtfölja en åt dem anförtrodd statstjänst. Det torde ock med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida icke statens och hemmets intressen, ja även kvinnans egna
intressen, komme att i många fall skadas genom en bestämmelse att gift kvinna
skulle vara likställd med ogift kvinna ifråga om behörighet att innehava statstjänst.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: »Sedan Eders Kungl. Maj:t och riksdagen Länsstyrelnumera
bifallit de från föregående riksdagsperiod vilande förslagen till vissa se» i Östergrundlagsändringar,
hava statsmakterna alltså i princip tagit ståndpunkt till den gätlands
föreliggande frågan och därvid, såsom regel, förklarat statstjänster stå öppna även
för kvinnor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande torde därför böra inskränka
sig till en granskning, såvitt avser länsstyrelsens verksamhetsområde, av den antagna
principens utformning i detalj.

Det råder icke någon som helst meningsskiljaktighet därom, att vissa statstjänster
med avseende å sin natur icke lämpa sig för kvinnliga innehavare. De
sakkunniga hava ock i § 2 av sitt förslag till lag innefattande bestämmelser angående
kvinnas tillträde till statstjänst angivit vissa kategorier av tjänster, vilka icke
finge besättas med kvinna. Länsstyrelsen har därvidlag särskilt uppmärksammat

innehållet i nämnda paragrafs fjärde moment, enligt vilket undantag i fråga om
kvinnas behörighet stadgas för tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara
för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Lämpligheten
av det sålunda föreslagna undantaget torde på intet sätt kunna bestridas.
Av motiveringen till de sakkunniges förslag (del 2 sid. 63) framgår, att genom
detta stadgande kvinna skulle uteslutas från behörighet att kunna utnämnas till
landshövning, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor (åtminstone på landskansli),
landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal samt de flesta magistratstjänster.
Däremot medför samma stadgande i allmänhet icke hinder för kvinna att söka och
erhålla befattning såsom länsnotarie, länsbokhållare, landskanslist, landskontorist,
biträde eller vaktmästare. Sistberörda befattningar hava enligt länsstyrelsens uppfattning
ej heller en sådan särskild karaktär, att med den av statsmakterna antagna
utgångspunkten anledning finnes att från dem utestänga kvinnor. Däremot gives
en kategori tjänstemän, vilka utan att direkt biträda vid ordningens upprätthållande
likväl med avseende å den säregna beskaffenheten av på dem ankommande
göromål ovillkorligen böra inbegripas under ofta berörda undantagsstadgande,
nämligen utmätningsmän och exekutionsbetjänte. De sakkunniga medgiva, att dessas
arbetsuppgifter äro ganska likartade med dem, som åligga ordningens upprätthållare,
men framhålla, att befattningarna i fråga i alla händelser endast undantagsvis
komma att innehavas av kvinnor, då de flesta underexekutorer samtidigt
äro polismän. Detta är riktigt i fråga om landsfiskalerna och de stadsfogdar, som
samtidigt äro stadsfiskaler, samt tvivelsutan i fråga om ett stort antal exekutionsbetjänte,
men särskilt i de större och medelstora städerna äro utmätningsmännen
ofta befriade från alla polisgöromål. Då emellertid i samtliga underexekutorers
verksamhet ingå uppgifter, vilka för sitt behöriga fullgörande kräva en viss yttre
auktoritet och en hög grad av kallblodighet — länsstyrelsen tänker därvid närmast
på verkställighet av utslag i vräkningsmål eller förrättande av utmätningar
hos fattiga gäldenärer — vill det synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som om de för en kvinna säkerligen mycket litet lockande befattningarna såsom
utmätningsmän och exekutionsbetjänte borde upptagas bland de tjänster, från vilka
kvinna skall vara helt utesluten.

De sakkunniga hava i fråga om behörighet till statstjänst ansett ogifta och
gifta kvinnor böra helt och hållet likställas. Denna uppfattning kan Eders Kungi..
Maj:ts befallningshavande för sin del icke biträda. Det lärer knappast kunna med
fog bestridas, att icke för en gift kvinna svårigheterna att på ett tillfredsställande
sätt utöva eu statstjänst äro vida större än för en ogift kvinna och att det därför
många gånger måste bereda olägenheter för ett ämbetsverk att behöva anställa
eller i sin tjänst bibehålla en gift kvinna. De sakkunnige hava visserligen hävdat
den åsikten, att lika fordringar beträffande tjänstens behöriga fullgörande böra
upprätthållas med avseende å alla tjänstemän, men hur riktigt detta än kan vara
i teorien, i praktiken låter den satsen sig icke genomföras. Vid utövande av sin
disciplinära bestraffningsrätt lärer exempelvis ett ämbetsverk icke utan hårdhet
eller obillighet kunna bortse från de särskilda svårigheter, som äro förenade med
tjänsteutövningen för en gift kvinna. För Eders Kungl Maj:ts befallningshavande
framstår det därför såsom uppenbart, att ur ren tjänstesynpunkt anställandet av
gifta kvinnor endast i mycket begränsad omfattning är önskvärt. Då därtill kommer,
att den gifta kvinnan dock fortfarande har sin förnämsta uppgift i hemmet
och att lagstiftningen icke bör uppmuntra henne att förlägga sin huvudsakliga

verksamhet utom detsamma, anser sig Eders Kungl. Mar.ts befallningshavande
höra förorda, att beträffande gift kvinnas behörighet till statstjänst särskilda
restriktioner fastställas, utöver dem, vilka må komma att meddelas för ogift kvinna.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vid den granskning
av de utarbetade förslagen, som av länsstyrelsen kunnat verkställas, icke funnit anledning
till erinran emot desamma, i vad de beröra länsstyrelsens ämbetsverksamhet.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län: »Kommitterade hava uttalat den mening Länsstyrelatt
kvinna ej bör beredas tillträde till, bland andra, befattningarna såsom lands- ten i Jonsekreterare
och till länsassessorstjänsterna å landskansli, därvid som avgörande köpings län.
skäl härför anförts att med dessa befattningar författningsenligt följer skyldighet
att i vissa fall fungera i stället för ordinarie innehavaren av eller eljest bestrida
förordnande å tjänster, med vilka följer åliggande att sörja för upprätthållande
av yttre ordning och allmän säkerhet. Vid förfall för landshövdingen inträder
emellertid jämväl landskamreraren i utövningen av länsstyrelsens beslutanderätt
gemensamt med landssekreteraren och vid förfall för landskamreraren länsassessorn
ä landskontoret. Då sålunda även landskamreraren eventuellt länsassessorn å
landskontoret lian enligt gällande instruktion för landshövdingarna komma att
gemensamt med landssekreteraren taga befattning med upprätthållande av yttre
ordning och allmän säkerhet, vill det synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
som jämväl befattningarna såsom landskamrerare och länsassessor å landskontoret
böra undantagas vid bestämmande av kvinnas rätt till statstjänst.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke något att erinra
mot kvinnas tillträde till statstjänst i vad avser länsstyrelses tjänsteområde så
mycket mer som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förra året föreslagit
att en ordinarie landskontoristtjänst vid härvarande landskontor måtte få besättas
med en kvinna, varmed skulle vinnas större kontinuitet i vissa arbeten. Någon
tvekan kan emellertid förefinnas beträffande kvinnas lämplighet till häradsskrivare,
då särskilt under vissa tider av året — tiden för debitering och mantalsskrivning
— dessa tjänster av sina innehavare kräva en arbetsprestation även utom tjänstelokalen,
som vida överskrider det vanliga måttet av arbetsintensitet.

Beträffande slutligen frågan om rätt för gift kvinna att bliva innehavare
av statstjänst eller för ogift kvinna att efter inträde i äktenskap kvarstå i tjänsten
kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke dela kommitterades mening
att sådan rätt bör under alla förhållanden förefinnas. Det kan nämligen lätt
uppkomma sådana fall, då en gift kvinnlig tjänstinnehavare av sina plikter och
sin ställning som maka och moder liksom dragés från tiänsten och icke alltid kan
ägna densamma det intresse och den tid, som vore önskligt. Visserligen är hon ju
i fråga om det sätt, på vilket hon sköter sin tjänst, underkastad samma ansvar
och samma påföljder som en ogift kvinna eller en man, men Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande befarar att stundom kunna inträffa fall, då det för den överordnade
skall kännas ytterst svårt att avfordra den gifta kvinnan den tjänsteprestation,
som är med tjänsten förenad, varav lätt följden kan bliva ökat behov
av vikarier, strängare tjänstgöring för andra tjänstemän eller fördröjd expedition.

Det synes därför Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande välbetänkt om åtminstone
beträffande kvinnlig ordinarie innehavare av tjänst som ingår äktenskap bestämmelser
meddelas, motsvarande dem som i denna fråga för närvarande gälla inom
kommunikationsverken.»

Länsstyrtl- Länsstyrelsen i Kronobergs län: »Hos härvarande länsstyrelse äro frånsett

sen i Krono- cheferna anställda följande ordinarie befattningshavare, nämligen: å landskansliet
bergs län. en länsassessor, en länsnotarie och två landskanslister, å landskontoret en länsassessor,
en länsbokhållare och tre landskontorister, vartill komma tre kvinnliga
biträden, två av första graden och ett av andra, samt två vaktmästare. Under
länsstyrelsen lyda för övrigt landsfogde, fyra häradsskrivare och sexton landsfiskaler
förutom fjärdingsmän och eljest till polisväsendet hörande befattningshavare.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle befattningar, vilkas innehavare hava
till åliggande att i större eller mindre utsträckning utöva verksamhet för upprätthållande
av yttre ordning och allmän säkerhet, icke vara upplåtna åt kvinnor,
och skulle i enlighet med denna grundsats — om vars giltighet icke mer än en
mening lärer kunna råda — tillträde för kvinnor icke medgivas till förutom
landshövdingebeställning följande befattningar inom länsstyrelses tjänsteområde,
nämligen landssekreterare och landskamrerare, länsassessor å landskansliet samt
möjligen länsnotarie ävensom landsfogde och landsfiskal. I avseende å tillträde
till övriga befattningar inom länsstyrelses tjänsteområde skulle likställighet mellan
man och kvinna äga rum, dock har beträffande vaktmästarebefattningar i
allmänhet uttalats, att vid tillsättning borde i varje särskilt fall av göromålens
beskaffenhet bero, huruvida manlig eller kvinnlig sökande skulle erhålla företräde.

Eders Kungl. Haj:ts befallningshavande måste till en början ifrågasätta,
huruvida den av de sakkunniga sålunda avsedda anordningen i fråga om kvinnors
tillträde till vissa av nu ifrågavarande befattningar och deras uteslutande från
andra vunnit tillräckligt otvetydigt uttryck i de föreslagna författningsbestämmelserna,
men detta oavsett och även om man ställer sig på den principiella utgångspunkt,
som varit de sakkunnigas, lämnar enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förmenande principens tillämpning rum för befogade erinringar.

Särskilt må i detta hänseende framhållas, att angelägenheten att säkerställa
tillgången till erforderligen kvalificerade vikarier å de högre befattningarna inom
länsstyrelsen, från vilka kvinnor skulle vara uteslutna, säkerligen kräver, att åt
manliga innehavare förbehållas jämväl länsassessorstjänsten å landskontoret likasom
även ej blott länsnotarietjänst utan även länsbokhållarebefattning.

Visserligen hava de sakkunniga hållit före, att vid eventuellt besättande
med kvinnor av vissa befattningar hos länsstyrelse tillfälligt behov av manlig
ställföreträdare skulle kunna tillgodoses medelst förordnande. Ett sådant uttalande
torde dock få anses vittna om obekantskap med de verkliga förhållandena.
Uppenbart torde även vara, att, om en sådan anordning redan nu ofta skulle
stöta på alltför stora svårigheter, skulle så ännu mera bliva förhållandet under
den nya ordningen i följd av minskad tillgång på manliga tjänstemän, sedan
tjänstebefattningar i större eller mindre omfattning upptagits av kvinnor.

Nu berörda hänsyn till behovet av vikarier jämte omsorg om lämplig rekrytering
vid landsstaten kräver, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förmenande, tillika, att även mera underordnade befattningar inom länsstyrelserna
såsom landskanslist- och landskontoristtjänster allt framgent förbehållas manliga
innehavare. Ett avsteg från vad i detta hänseende hittills gällt skulle säkerligen
äventyra ett nöjaktigt besättande av de under nuvarande landsstatsorganisation
ännu mera än tillförne viktiga landsfiskalstjänsterna.

Men vidare bör, vad särskilt landskontorets lägre tjänstemän beträffar,
erinras om en omständighet, som icke synes hava av de sakkunniga beaktats, då

de velat upplåta dessa tjänster även åt kvinnor, nämligen att å landskontoret
arbetet — särskilt det, som hänför sig till taxerings- och beskattningsväsendet —
tidvis måste forceras på ett sätt, som kräver vida större kraftansträngningar och
uthållighet än vad i regel lärer kunna presteras av kvinnor. Enahanda förhållande
gör sig gällande även för häradsskrivarne i tjänstebestyr av olika slag,
icke minst vid de årligen återkommande mantalsskrivningsförrättningarna med
därav föranledda långvariga och ansträngande resor under ofta ogynnsamma väderleksförhållanden.

Med avseende å vad sålunda anförts och i betraktande av övriga på frågan
inverkande omständigheter tvekar icke Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
att såsom slutomdöme göra det uttalande, att ur synpunkten av länsstyrelsens
och landstatens behov av lämpligaste arbetskrafter och sålunda ur statsnyttans
synpunkt andra tjänstebefattningar inom nu ifrågavarande förvaltningsområde
icke böra upplåtas åt kvinnor än de, till vilka tillträde redan är dem berett.»

Länsstyrelsen i Kalmar län: »Enligt de sakkunniges förslag skulle kvinna Länsstyrelicke
äga tillträde till befattning som landshövding, landssekreterare, länsassessor sen i Kalmar
å landskansliet, landsfogde och landsfiskal. Bestämmande för förslaget i denna ländel
har varit det förhållandet, att ifrågavarande befattningshavare hava sig ålagt
att ansvara för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, ett åliggande,
som vid särskilda tillfällen kräver en större auktoritet än kvinnor i regel besitta.

Denna de sakkunniges uppfattning är obestridligen välgrundad och riktig.

Däremot skulle enligt förslaget kvinnor äga innehava befattning som landskamrerare,
länsassessor å landskontoret, länsnotarie, länsbokhållare, landskanslist,
landskontorist, häradsskrivare och vaktmästare.

Härvid vill emellertid länsstyrelsen erinra,

att en landskamrerares arbetsbörda med nuvarande organisation av taxeringsarbetet
är så stor, att kvinnor, vilkas arbetskraft i regel har en vida större begränsning
än den, varöver männen förfoga, näppeligen skulle kunna gå i land
därmed,

samt att länsassessorstjänst är avsedd att vara en övergångsplats till befattning
som avdelningschef likasom länsnotarie- och länsbokhållare^änst till länsassessortjänst,
varför länsassessor, länsnotarie och länsbokhållare böra vara med
avdelningschef lika kvalificerade;

och håller med anledning härav länsstyrelsen före, att kvinnor icke höra
tillerkännas rätt att innehava vare sig landskamreraretjänst eller länsassessorstjänst
å landskontoret eller länsnotarie- eller länsbokhållaretjänst.

Beträffande landskanslisttjänster må det väl medgivas, att kvinnor i allmänhet
böra kunna likaväl som män sköta de med dessa tjänster förenade göromål.
I regel utgöra emellertid dessa tjänster övergångsplatser till landsfiskalstjänst,
varpå landskanslisterna utom i undantagsfall pläga aspirera. För rekryteringen
av landsfiskalskåren torde det därför få anses nödvändigt, att landskanslistbefattningarna
besättas med manliga innehavare. Detta är ock önskvärt ur
den synpunkten, att vikarie för landsfiskal vid sjukdomsfall eller tjänstledighet
av annan orsak må vara att tillgå, när sådan icke kan annorledes anskaffas.

Vad landskontorist- och häradsskrivaretjänsterna angår, finner länsstyrelsen
väl i princip, att kvinnor torde kunna nöjaktigt utföra det arbete, som är med
dessa befattningar förenat. Länsstyrelsen anser dock lämpligast, att landskon -

toristtjänsterna besättas med män, enär även ur landskontoristernas led rekryteringen
av landsfiskalskåren försiggår.

Att vaktmästarebefattningarne besättas med kvinnor kan länsstyrelsen icke
finna lämpligt. Vaktmästarna hava ofta att utföra arbete av den beskaffenhet,
att därtill kräves en fysisk styrka, som kvinnor i allmänhet sakna. Ofta måste
exempelvis vaktmästarna forsla post, som utgör en dryg mansbörda. Att bland
vaktmästarnas göromål även förekomma sådana, som kvinnor lätteligen kunna
uträtta, är emellertid tydligt.»

Länsstyrel- Länsstyrelsen i Gotlands län: »I det av de sakkunniga framlagda förslaget

sen i Got- till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst omlands
lan. nämnas icpe särskilt tjänsterna vid landsstaten. De sakkunniga hava emellertid
ansett en viss begränsning i kvinnas rätt att innehava sistnämnda slag av tjänster
lämpligen böra äga rum och grunderna för denna begränsning hava de sakkunniga
velat angiva i 2 § 4 mom. av lagförslaget. Enligt sistnämnda lagrum får
nämligen kvinna ej innehava tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara
för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må
utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid
poliskår.

Av motiveringen till förslaget framgår att berörda bestämmelse bör så
tolkas att kvinnan utestänges — utom från de tjänster, som polisuppgifter i första
hand påvila, således landsfogde- och landsfiskalstjänster — från landshövdingebefattning,
befattning såsom landssekreterare, landskamrerare, länsassessor å landskansli
samt länsnotarie i Gotlands .län. Yad angår länsassessorstjänst å landskontor,
länsnotarietjänst i annat län än Gotlands län samt länsbokhållaretjänst hava
de sakkunniga ansett nödvändighet ej föreligga att tillämpa undantagsbestämmelser.

Till en början vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anmärka att
det till undanrödjande av varje tvekan eller oklarhet synes nödigt att i den
ifrågasatta lagen uppräknas de tjänster vid länsstyrelsen, från vilka kvinna skall
vara utesluten, eller att åtminstone bestämmelsen härom i lagen erhåller en tydligare
avfattning än vad nu är fallet. Med bestämmelsens föreslagna lydelse
torde densamma knappast kunna sägas omfatta alla de befattningar, de sakkunniga
åsyftat. Näppeligen torde nämligen kunna påstås att med en länsassessorseller
länsnotariebefattning å landskansli i och för sig är förenad skyldighet att
ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Vad därefter beträffar de befattningar vid landsstaten, vilka icke lämpligen
torde böra anförtros åt kvinna, delar Eders Kungl. Maj:ts
sakkunnigas mening om nödvändigheten av kvinnas uteslutande från de egentliga
polisbefattningarna — landsfogde- och landsfiskalstjänsterna —. ävensom samtliga
av de sakkunnigas i sådant hänseende angivna befattningar vid länsstyrelse med
undantag dock för landskamrerare. Något verkligt bärande skäl för att kvinna
ej bör bekläda landskamrerarebefattning synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke kunna förebringas. Den befattning, landskamrerare kan få med
ärenden rörande allmän ordning och säkerhet, torde inskränka sig till deltagande
i rådplägning och beslut i dessa ärenden. Något personligt uppträdande för ordningens
upprätthållande torde icke ifrågakomma för landskamrerare, och ansvaret

.‘53

för dylika ärenden vilar, under landshövdingens frånvaro, i första hand å landssekreteraren.

Om Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande alltså anser att samtliga befattningar
å landskontor böra kunna innehavas av kvinna, håller Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande däremot före att i fråga om landskansli kvinna bör
utestängas från icke blott de av de sakkunniga föreslagna befattningar utan jämväl
samtliga länsnotariebefattningar åtminstone av lista lönegraden. Det synes
överhuvud oegentligt att en tjänst med vilken är förenad skyldighet att mottaga
förordnande i en högre befattning innehaves av en person som ej är kompetent
att bekläda den högre befattningen. Och ett dylikt förhållande torde ock understundom,
särskilt om kvinnor komma att i större utsträckning innehava befattningar
inom en länsstyrelse, kunna leda till avsevärda svårigheter och olägenheter.»

Länsstyrelsen i Blekinge län: »De sakkunniga hava i sitt betänkande (del LänsstyrelI,
sid. 54) framhållit, att kvinnors tillträde till högre ämbeten, så kallade full- sen i Blemaktstjänster,
icke skulle kunna medföra några sociala skadeverkningar, då antalet binge län.
kvinnliga aspiranter härå givetvis bleve ganska litet, men då sedermera sakkunniga
i del II föreslå, att i stort sett även alla andra statstjänster skola upplåtas till
fri tävlan mellan kvinnor och män, ha de icke ansett nödigt utreda, huruvida
icke denna utsträckning av kvinnans arbetsfält kunde komma att medföra några
sociala skadeverkningar, något som konsekvensen och en allsidig utredning synas
hava fordrat. Även om man gärna medgiver, att kvinnor finnas, som särdeles
väl lämpa sig för även de mest framskjutna ämbeten, och att således det är principiellt
riktigt, att möjlighet skall finnas för en kvinna att bekläda det ena eller
andra ämbetet, så lär det väl å andra sidan^ knappast kunna förnekas, att genomsnittskvinnan
icke äger den kraft och uthållighet och kanske ej heller den lugna
saklighet i omdömet, som erfordras för mera krävande tjänsters uppehållande.

Vid länsstyrelserna användas ju kvinnor som skrivbiträden och i lägre tjänstebefattningar
redan nu i rätt stor omfattning, men det är dock att märka, att
under det manliga arbetskraften får användas utan tidsin skränkning, det är
bestämt, att kvinnors arbetstid därstädes ej får utsträckas över sju timmar, då
i motsatt fall förmodligen sociala skadeverkningar anses kunna uppstå. Med
den kolossala ökning av arbetsbördan, som de senare åren medfört såväl å landskontor
som landskansli, har följden blivit, att arbetstiden i allmänhet utsträckts
över sju timmar om dagen, och vissa tider av året har normalarbetsdagen uppgått
till 9 ä 10 timmar. Skulle under dylika förhållanden kvinnlig arbetskraft hava
förekommit vid länsstyrelsen till övervägande delen, hade det rent av varit omöjligt
att utföra det arbete, som krävts, utan anställande av nya befattningshavare,
och härför torde svårigheter uppstått både i fråga om avlöning och lokalutrymme.

Det är visserligen sant, att kvinnorna skulle allenast få fri tävlingsrätt
med männen, men då man vet, att »skicklighet och förtjänst» i synnerligen hög
grad för flertalet tjänster betyder viss examenskvalifikation jämte framför allt
antalet tjänsteår, och då en avvikelse från de klara tjänstemeriterna i flertalet
fäll medför beskyllning för orättvisa, partiskhet och dylikt samt föranleder besvär
hos högre myndigheter, kan det icke förnekas, att kvinnans fulla likställighet
med mannen i befordringshänseende från ren arbetssynpunkt nog måste väcka
betänkligheter och kanske kan medföra sociala skadeverkningar. Länsstyrelsen

0—210615

Länsstyrelsen
i
Kristianstads
län.

håller därför före, att även bland lägre befattningshavare i ämbetsverk en proportionell
begränsning bör ske för kvinnors anställning i varje verk.

Vad de högre och i främsta rummet chefsbefattningarna angår, finnes otvivelaktigt
en och annan kvinna, som även lämpar sig härför, men ser man på
större privata företag eller industriella inrättningar, där dock kvinnans anställning
länge, ja kanske alltid, varit fri och obehindrad, lär knappast i något fall
förekomma, att en kvinna innehaver chefsbefattning, där fritt val kunnat äga
rum, vilket förhållande synes länsstyrelsen. utvisa, att lämpligheten för chefsbefattning
hos kvinnor är ganska sällsynt. Även de sakkunniga hava härutinnan
visat en viss tvekan, men vilja dock ej medgiva något principiellt undantag och
framhålla därvid, att, även om denna rättighet nu tillerkännes kvinnorna, det
kommer att dröja många år, innan någon kvinna kan hinna fram till chefsplats, och
således bör hennes kompetens härunder kunna prövas. Detta synes emellertid
länsstyrelsen vare en felaktig utgångspunkt, ty är man oviss, bör man vänta, till
dess erfarenhet eller säkrare omdöme i frågan vunnits, och några års uppskov
betyder ju ingenting, då man i alla fall har klart för sig, att ej någon kvinna
under tiden skulle varit mogen för dylik befattning. Disken, att möjligen framdeles
en inskränkning skulle behöva göras i lagstiftningen angående kvinnans
befordringsmöjligheter, bör väl framför allt undvikas.

Inom landsstaten hava de sakkunniga ansett, att på grund av med befattningarna
förenade polisuppgifter kvinnor icke böra få vara landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, länsassessor å landskanslist samt landsfiskaler, men
med hänsyn därtill, att länsassessorn å landskontoret samt länsnotarier och länsbokhållare
jämväl, såsom de sakkunniga också anmärkt, vid förfall för förutnämnda
tjänstemän kunna bliva skyldiga att handlägga polisgöromål, torde följdriktigheten
kräva, att även dessa tjänstebefattningar hänföras till undantagen, även
om kvinnor finnas, som kunde vara fullt kompetenta att handlägga deras egentliga
göromål i tjänsten; dock vill länsstyrelsen även härvidlag erinra, att en
begränsning av arbetstiden till högst sju timmar per dag ofta komme att medföra
svårigheter och dessutom ökade utgifter för statsverket, om samma löneförmåner
tillförsäkras kvinnlig och manlig tjänsteman oavsett arbetstidens olika längd.

Mot kvinnors kompetens till häradsskrivarbefattningarna finnes ingen speciell
anmärkning, och gäller detsamma även beträffande landskanslist- och landskontoristbefattningar,
men som förut framhållits, bör en begränsning ske i antalet
sådana befattningar, som samtidigt få innehavas av kvinnor vid en länsstyrelse,
och anser Eders Kung! Maj:ts befallningshavande, att över hälften av ordinarie
befattningshavare böra vara manliga, ty blir konkurrensen alldeles fri, är det icke
uteslutet, att de kvinnliga tjänstemännen bleve flertalet, och det vore säkerligen
ej till fördel för göromålens behöriga handläggning under alla förhållanden. Vaktmästartjänst
vid länsstyrelsen kan nog bestridas av kvinna utan överansträngning,
även om i vissa fall en man kunde vara att föredraga.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län: »Trots allt vad som blivit anfört i sådan
riktning kan länsstyrelsen icke känna sig riktigt övertygad, att kvinnans anställande
i viktigare befattningar i statens tjänst skulle bliva till fördel för tjänsten
och sålunda för staten. Det behöver enligt länsstyrelsens mening ej innebära
någon underskattning av kvinnans värde, om man känner sig tveksam, huruvida
kvinnan med ens skall vara lika lämplig för statstjänsten som det manliga släktet,

vilket under generationer fostrats och danats för arbete i det allmännas tjänst
och på vars natur och anlag detta säkerligen icke kan hava undgått att öva
inverkan.

Vill man principiellt medgiva lika befogenhet för man och kvinna och samtidigt
fasthålla vid grundlagens föreskrift, att vid befordran avseende endast skall
fastas vid skicklighet och förtjänst, torde det i realiteten icke bliva möjligt att,
såsom kommitterade synes hava tänkt sig, befordra en manlig sökande framför
en formellt mer meriterad kvinnlig sökande, blott därför att hon icke med säkerhet
kan antagas vara lika lämplig som han. Ett sådant tillvägagående skulle
helt visst och ej utan fog komma att stämplas såsom orättvisa.

På grund härav anser länsstyrelsen, att försiktigheten borde bjuda att icke
på en gång medgiva kvinnorna tillträde till alla tjänster, utan så småningom
släppa dem fram till viktigare befattningar allt efter som deras duglighet och
arbetsförmåga blivit prövad och befunnen hålla måttet.

Beträffande härefter de till länsstyrelsens tjänsteområde hörande befattningar,
som skola undantagas från tillträde för kvinnor, nämnes i förslagen till eu början
landshövdinge-, landssekreterare- och landskamrerarebefattningarne, länsassessorsbefattningarne
å landskanslien samt landsfogde- och landsfiskalstjänsterne.

Enligt länstyrelsens mening böra emellertid även länsassessorsbefattningarne å
landskontoren samt länsnotarie- och länsbokhållarebefattningarna undantagas ej
blott därför att deras innehavare kunna komma att handlägga ärenden angående
upprätthållande av den allmänna ordningen, utan även därför att från dessa tjänster
landssekreterare- och landskamrerarebefattningarnes innehavare skola erhållas.

Skulle en stor del av nämnda befattningar bliva besatta med kvinnor, vilka ej
kunna befordras till landssekreterare eller landskamrerare, kunde det med tiden
inträffa, att några lämpliga sökande till sistnämnda befattningar icke vidare stode
att uppbringa. Ej heller till vaktmästarebefattningar vid länsstyrelse torde kvinnor
lämpligen kunna antagas. I vaktmästarnes göromål ingår ju i regel en del handräckning,
som erfordrar större kroppskrafter än kvinnorna i allmänhet kunna
antagas besitta.

På grund av den befattning deras innehavare kunna få med upprätthållande
av allmän ordning och med polissaker anser länsstyrelsen vidare alla borgmästare-,
rådmäns- och stadsfiskalsbefattningar böra undantagas. Slutligen böra enligt
länsstyrelsens mening jämväl undantagas stadsfogde- och exektionsbetjäntbefattningarne,
vilkas innehavare på grund av göromålens beskaffenhet icke''lämpligen
torde kunna vara kvinnor.»

Länsstyrelsen i Malmöhus lön: »Kommitterades förslag avser, att följande Länsstvrelbefattningar
inom länsstyrelsens tjänsteområde ej må innehavas av kvinnor, näm- sen i Malmöligen
landshövdingeämbetet, befattningarna som landssekreterare, landskamrerare, hus län.
länsassessor å landskansli, landsfogde och landsfiskal, detta av den anledning
att nämnda befattningshavare hava skyldighet att ansvara för eller biträda
vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Undantaget har däremot
icke ansetts höra gälla länsassessorn å landskontoret och icke heller länsnotarieoch
länsbokhållaretjänsterna, eftersom dessa befattningshavare endast mera undantagsvis
förrätta landskamrerare- och landssekreteraretjänst, samt gällande landshövdingeinstruktion
bereder möjlighet, därest förstnämnda tre befattningar innehavas
av kvinnor, att förordna annan person att i förekommande fall bestrida

landssekreterare- eller landskamreraretjänsten. Denna kommitterades ståndpunkt
kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej finna hållbar. Anordningen skulle
föranleda, att eu kvinnlig länsassessor å landskontoret, länsnotarie eller länsbokhållare
aldrig skulle kunna förordnas att bestrida respektive landskamrerare- eller
länsassessorstjänst å landskontoret. Den av kommitterade anvisade utvägen att
meddela förordnande å tjänsterna för annan person skulle medföra oöverkomliga
svårigheter. Det är att märka, att avsett är, att länsassessorstjänst skall utgöra
övergångsplats till landskamreraretjänst likasom länsnotarie- och länsbokhållaretjänst
till länsassessorstjänst, under förutsättning att erforderlig lämplighet förefinnes.
Men för att prövning av lämpligheten skall kunna äga rum, kräves givetvis,
att aspiranten då och då förordnas att sköta den befattning, till vilken
han önskar vinna befordran, något som icke skulle kunna ske, därest kommitterades
förslag genomfördes. För övrigt skulle i de allra flesta fall person inom
• länsstyrelsen icke finnas att tillgå, som vore lämplig att erhålla förordnande varom
nu sagts, utan sådant skulle sökas utom länsstyrelsens tjänstemannakrets.
Sådant skulle synnerligast vara oeftergivligt för det fall, att samtliga ifrågavarande
tre befattningar innehades av kvinnor. Emellertid är det knappast tänkbart,
att person utom länsstyrelsen skulle i dylika fall vara att tillgå, som vore
villig och lämplig att mottaga förordnande. Ifrågavarande tjänster förutsätta en
specialisering och rutin, som icke förvärvas utan genom föregående, ej allt för
kort tjänstgöring inom länsstyrelsen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
håller alltså före, att länsassessorstjänst å landskontoret samt länsnotarie- och
länsbokhållaretjänst ej må innehavas av kvinnor. Beträffande landskanslist- och
landskontorist^''änsf er, så utgöra dessa i regel numera övergångsplatser till landsfiskalstjänst
och för landskontorister stundom jämväl till häradsskrivaretjänst.
Sistnämnda befattning synes utan olägenhet kunna bestridas av kvinnor, men i
den mån landskanslister och landskontorister aspirera på landsfiskalstjänst, vilket
gäller om de allra flesta, är det för rekryteringen oavvisligt, att manlig arbetskraft
användes såväl på de ordinarie som extra ordinarie landskanslist- och landskontorist^
änsterna. Detta är ock erforderligt, på det att vid sjukdomsfall eller
tjänstledighet av annan orsak för landsfiskal vikarier må kunna vara att tillgå.
Det är härvid att märka, att landsfiskalernas lönevillkor icke i regel medgiva anställandet
av manligt tjänstebiträde. Vanligast användas kvinnor, och i de fall,
då manligt biträde hålles, är detta vanligen en ung person utan kompetens att
bestrida tjänsten. — Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner det alltså erforderligt,
att landskanslist- och landskontoristtjänster besättas uteslutande med
manliga innehavare.

För närvarande finnas anställda på landskansliet ett och på landskontoret
sex kvinnliga biträden i ordinarie beställning, varförutom ett antal extra kvinnliga
biträden användas. Denna anordning kan fortfarande bibehållas, enär synnerligast
på landskontoret förekomma åtskilligare enklare bestyr, vilka utan olägenhet
kunna utföras av kvinnor.

Vad slutligen angår vaktmästarna, så förekomma bland deras göromål givetvis
åtskilligt, som kvinnor kunna uträtta, t. ex. att gå ärenden, bära expeditioner
från en avdelning till en annan, biträda vid kuvertering av brev m. m.
Man å andra sidan ingår i vaktmästarnas åligganden arbete av den beskaffenhet,
att en viss fysisk styrka förutsättes. Det förekommer ganska ofta, att möbler
skola flyttas, att tunga arkivalier skola nedföras från och återbäras till det å fjär -

de våningen belägna arkivet, varförutom tjänsteposten, som flera gånger om dagen
skall forslas till postkontoret, ofta är en mycket ansenlig börda. En av de tre
vaktmästarna är boende i landsstatshuset med uppgift jämväl att hålla uppsikt
över detsamma, då tjänstemännen avlägsnat sig. En viss uppsiktsuppgift påvilar
givetvis vaktmästarna överhuvud till förhindrande av oskick och ohägn i väntrum
in. m. Den ene vaktmästaren verkställer eldning av centraluppvärmningsugnarna.

De båda nu nämnda vaktmästarna måste tidigt börja dagen och sent gå till vila.

— Eders .Kungl, Maj:ts befallningshavande kan icke finna det lämpligt, att vaktmästarebefattningarna
innehavas av kvinnor.»

Länsstyrelsen i Hallands län: »Genom de av innevarande års riksdag god- Länsstyrelkända
grundlagsändringarna har frågan om kvinnors tillträde till statstjänster sen i Halvunnit
sin principiella lösning, så att nu endast återstår att utforma de grunder, laH(^s länavsedda
att godkännas av Konung och riksdag, vilka skola tillämpas å kvinnors
anställande i statstjänst.

Bland dessa förekommer först frågan om vilka befattningar, som böra
undantagas från att kunna besättas med kvinnor. Såvitt länsstyrelsen angår
upptagas dessa i förslagets 2 § 4- såsom tjänster, med vilka är förenad skyldighet
att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Mot att de till länsstyrelsen, landsstaten samt städernas magistrater och polisväsen
hörande befattningar, vilka uppräknas å sidan 63 i betänkandena, anses
vara av nyss angiven natur, har länsstyrelsen icke något att erinra. Länsstyrelsen
anser emellertid, att samtliga ordinarie tjänster hos en länsstyrelse böra vara
förbehållna åt män. Såväl länsassessorn å landskontoret som länsnotarie och
länsbokhållare kunna såsom vikarie deltaga å landshövdingeämbetets vägnar i utövande
av länsstyrelses funktioner, och därvid även i ärenden och situationer,
som gälla upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Att, för den händelse
den ordinarie innehavaren av dylik tjänst vore kvinna, för nyss antytt fall,
såsom de sakkunnige ifrågasatt, tillfälligtvis förordna annan person att i detta
avseende sköta tjänsten, synes vara en utväg, som sannolikt icke skulle vara till
gagn för länsstyrelsens auktoritet och som därför icke kan tillstyrkas. Vad därefter
befattningarna såsom landskanslister och landskontorister angår, kan visserligen
för deras undantagande icke åberopas nyss angivna skäl, men nödig omsorg
om landsstatens rekryteringsmöjligheter gör enligt länsstyrelsens mening även
dessa befattningars undantagande oavvisligt. Skulle dessa i någon större omfattning
bliva besatta med kvinnor, kunde lätt en allvarlig svårighet uppkomma att
på ett fullt tillfredsställande sätt besätta de högre tjänster inom landsstaten,
vilka skola förbehållas åt män, och vilkas innehavare böra hava tjänat sig upp i
graderna inom landsstaten. Därtill kommer, att för befordran till landsfiskal
fordras viss tids tjänstgöring hos länsstyrelse och det torde varken kunna eller
böra fordras, att möjligheten att fullgöra denna tjänstgöring i avlönad tjänst
skall minskas eller upphävas genom att dessa tjänster äro i större eller mindre
omfattning besatta med kvinnor, vilka icke själva kunna erhålla dylik befordran.

Länsstyrelsen vill samtidigt framhålla, att jämväl befattningar såsom utmätningsman
och exekutionsbejänt böra under alla förhållanden förbehållas män.

Dessa befattningshavares uppgifter äro ganska lika polismäns och de kunna under
sin tjänstutövning komma i ganska vanskliga situationer.

Såsom de sakkunniga framhållit, skulle ett fristående godkännande av deras

förslag till lag, innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst,
medföra åtskilliga indirekta, men ytterst betydelsefulla konsekvenser. Sålunda
skulle därmed följa, att lagen ägde lika tillämplighet beträffande gift som
ogift kvinna och att kvinna skulle i en viss befattning erhålla lika lön som man.
Det torde icke vara möjligt att utan ytterligare allvarligt övervägande nu på en
gång taga dessa konsekvenser, hur tilltalande än de sakkunnigas teoretiska bevisföring
ter sig. Redan den mycket stora ökning i statsutgifterna, som ett allmänt
upphöjande av kvinnornas avlöning till likhet med männens skulle föra med
sig, talar för att härvid framgå med stor försiktighet. Därtill kommer att, om
än, såsom de sakkunnige framhållit, statens nuvarande lönesystem synes kunna
åberopas för principen om lika lön i samma befattning, starka skäl tala för att
taga under utredning frågan om omläggning av detta lönesystem, så att åtminstone
familjeförsörjningsprincipen därvid erhåller ett lämpligt, begränsat uttryck,
såväl vad begynnelselön som ålderstillägg angår. Därest man medelst en rask
reform givit kvinnorna — både gifta och ogifta — i avlöningshänseende fullt lika
ställning med männen, skulle en dylik omläggning av löneprinciperna, vilken i
många fall nog skulle innebära lönereduktion, avsevärt försvåras. De sakkunniga
synas också icke hava helt förbisett dessa olägenheter, enär de (sid. 144—145
del. II) grundat sina resonemang angående lika lön på förutsättningen av bibehållandet
av nuvarande grunder för statens avlöningssystem.

Även i avseende å pensioneringen vållar genomförandet av likställdheten
i avlöning svårigheter. I likhet med reservanten Mathilda Stael von Holstein
håller länsstyrelsen före, att för både män och kvinnor pensionsåldern bör bestämmas
lika och samma pensionsavgifter fastställas ävensom samma skyldigheter
att bidraga till efterlevandes pensionering åläggas. Bliva rättigheterna lika böra
även skyldigheterna bliva lika. Den matematiskt uträknade kompensation de
sakkunniga föreslagit i form av högre pensionsavgifter för kvinnor synes icke
tillfredsställande. Det bör därjämte anmärkas, att civilstatens änke- och pupillkassa
icke mottager kvinnor såsom delägare i kassan och att ändring härutinnan
bör ske, innan reformen kan genomföras.

Länsstyrelsen är därför i avseende å tidpunkten för inträdande av de
genom den föreslagna lagen avsedda förändringarna i fråga om kvinnas tillträde
till statstjänst av den åsikten, att densamma icke bör sättas tidigare än att nyss
angivna viktiga spörsmål blivit vederbörligen utredda och förslag i desamma
framlagts och godkänts. Att innan dess besluta ett så vittutseende och i sina
konsekvenser svåröverskådligt steg som det, vilket innefattas i de sakkunnigas
förslag till lag, kan länsstyrelsen icke tillstyrka. I betraktande av önskvärdheten
att den nu beslutade grundlagsändringen snarast möjligt må medföra praktiska
resultat, tillåter sig länsstyrelsen emellertid framhålla angelägenheten av att nämnda
ytterligare erforderliga utredningar utan dröjsmål igångsättas.

Om de sakkunniga i den del av betänkandet, som gäller beredande åt
kvinnor av ökat tillträde till statsjänster, motiverat sin framställning mest med
principiella och teoretiska skäl samt gendrivit mot reformen gjorda invändningar,
delvis av s. k. praktisk innebörd, hava de själva, då det därefter gällt de befattningar,
som redan nu äro förbehållna kvinnor, lämnat principerna å sido och
åberopat just s. k. praktiska skäl för att därvid fortfarande borde förbliva. Länsstyrelsen,
som härvid endast läster sig vid de s. k. biträdesbefattningarna, kan visserligen
vitsorda att kvinnor visat sig alldeles utmärkt lämpade för dem, men

kan icke därav finna något skäl att monopolisera desamma för kvinnor. Såsom
de sakkunniga själva flerstädes framhållit bör staten — med vissa inskränkningar —
i sin tjänst antaga, oberoende av kön, den, som bäst kan utföra arbetet, och om
detta, beträffande en biträdesbefattning, skulle i något fall visa sig vara fallet
med en man, synes icke något hållbart skäl kunna åberopas för att han bör avvisas.
Länsstyrelsen tillstyrker därför att även i detta fall likställighet genomföres.
»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolius län: »De befattningshavande inom lands- Länsstyrelstaten,
som skulle beröras av de sakkunniges förslag, skulle enligt betänkandet sen i Götebifogad
förteckning vara landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor borgs och
på såväl landskanslist som landskontoret samt landsfogde. Häradsskrivare, som Bohus an.
också utnämnes av Eders Kung! Maj:t genom fullmakt, har tydligen av förbiseende
i förteckningen utlämnats.

Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande delar till fullo den av de sakkunnige
uttalade uppfattningen, att kvinna icke lämpligen bör äga tillträde till tjänst
med åliggande att ansvara för upprätthållande av yttre ordning och allmän säkerhet.

Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande finner därför i likhet med de sakkunniga,
att kvinna icke bör ifrågakomma till landshövding, landssekreterare, länsassessor
å landskansliet och landsfogde.

Emellertid kan här ovan angivet åliggande jämväl inträda för landskamrerare.
Enligt § 50 i gällande instruktion för landshövdingarne i rikets län samt
de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän utövas nämligen vid ledighet å landshövdingetjänsten
eller då landshövdingen är tjänstledig eller frånvarande eller
eljest hindrad av andra tjänsteangelägenheter beslutanderätten av landssekreteraren
och landskamreraren gemensamt. På grund härav kan landskamrerarens verksamhet
även komma att omfatta upprätthållande av yttre ordning och allmän säkerhet,
och torde fall kunna inträffa då han även utåt kan komma att i sådant
avseende uppträda. Sådant åliggande kan jämväl inträda för länsassessorn på
landskontoret, enär han jämlikt ovannämnda instruktion har att vid laga förfall
för landskamreraren förrätta dennes tjänst. Dessutom upprätthålles vid ledighet
för landskamreraren dennes befattning vanligen av länsassessorn å landskontoret.

Vid sådant förhållande synes kvinna lämpligen icke heller böra ifrågakomma till
de två sistnämnda befattningarne.

Däremot anser Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande kvinna skickad att
bekläda häradsskri var tjänst.

Eders Kungl. Maj ds Befallningshavande får därför ifråga om här ovan angivna
befattningshavande hemställa att kvinna icke må beredas tillträde till befattning
såsom landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor å landskansliet
och landskontoret samt landsfogde.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: De sakkunniga synas vara fullt på det Länsstyrelklara
med, att landssekreterare-, landsfogde- och landsfiskals- ävensom länsassessors- sen j Älvstjänst
på landskansli böra reserveras åt män. borgs län.

Beträffande landskamreraretjänst har (sid 63 i del II) ifrågasatts, att denna
icke böra beklädas av kvinna, enär landskamreraren vid landshövdingens förfall
har att deltaga i beslut, som angå polisväsendet. Då emellertid, på, grund av
landskamreraren åliggande bestyr med taxeringsärenden, dennes tjänst åtminstone

/■

Länsstyrelsen
i Skaraborgs
län.

i de större länen mer än halva året bestrides av länsassessorn ä landskontoret, bör
följaktligen även sistnämnda tjänst reserveras åt män. Vidare torde ifrågasättas
lämpligheten överhuvud att sätta en kvinna såsom chef inom ett ämbetsverk med,
särskilt på de högre posterna, huvudsakligen manliga tjänstemän. Inom landsstaten
torde nämligen, då så många befattningar undantagits från kvinnor samt
befordringsutsikterna för kvinna med kompetens till högre tjänster alltså bliva
sämre än inom andra grenar av förvaltningen, kvinnliga aspiranter huvudsakligen
uppträda på de lägsta befattningarna, kanslist-, kontorist- och biträdestjänsterna,
vilka icke erfordra akademisk examen. Vad som gäller chefen bör även gälla dennes
ställföreträdare, som i regel fungerar såsom sådan minst halva året. Beträffande
länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna, så utgöra dessa övergångstjänster till
assessors- och landsfogdebefattningarna. Då sistnämnda tjänster reserveras för män,
böra, för att icke befordringsutsikterna för aspiranter å länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna
skola minskas samt den redan nu besvärliga rekryteringen av
länsstyrelsens juridiskt utbildade personal därigenom försvåras, även länsnotarieoch
länsbokhållarbefattningarna reserveras åt män.

Vad landskanslist- och landskontoristbefattningarna angår, så har länsstyrelsen
i annat sammanhang framhållit, att då landskanslistbefattningarna huvudsakligen
utgöra övergångsplatser till landsfiskalsbefattningarna, rekryteringen av landsfiskalskåren
krävde, att landskanslisttjänsterna reserverades åt manliga innehavare.
Beträffande landskontoristtjänsterna, så har hittills icke landsfiskalskåren så mycket
rekryterats från landskontoren; men med de åligganden, som numera påvila landsfiskalerna
i avseende å medelsredovisningen och även beträffande den allmänna
taxeringen, har det visat sig synnerligen önskvärt, att de blivande landsfiskalerna
under icke allt för kort tid beredas tillfälle att tjänstgöra å landskontoren. Sålunda
torde landskontoristtjänsterna i betydligt större utsträckning än hittills
bliva övergångsplatser till landsfiskalstjänster. I ett län, där befordringsutsikterna
till landsfiskal äro mindre goda, är det nödvändigt söka kvarhålla aspiranterna
genom att bereda dem ordinarie tjänst vid länsstyrelsen i avvaktan på vakans å
landsfiskalstjänst. Länsstyrelsen anser alltså, att såväl landskanslist- som landskontoristbefattningarna
böra reserveras för manliga innehavare. Jämte landskanslist-
landskontoristbefattningar, avsedda för manliga innehavare, torde kvinnlig
arbetskraft (biträden av 2. graden), liksom för närvarande å landskontoren, kunna
användas för diarieföring och registrering samt annat arbete, som icke är direkt
utbildande för de högre tjänstebefattningarna.

Beträffande häradsskrivaretjänsterna, så synas måhända dessa befattningar,
vid ett ytligt bedömande, vara ägnade att beklädas av kvinnor. Till befattningarna
höra emellertid hållande av en del förrättningar, såsom mantalsskrivnings- och
markegångssammanträden, varjämte häradsskrivarna i mycket stor utsträckning
måste anlitas såsom ordförande i taxeringsnämnder; och nu nämnda förrättningar
och uppdrag, särskilt de senare, därvid fordras stor bestämdhet och auktoritet,
synas icke lämpa sig för kvinnor.

Att befattning såsom utmätningsman endast bör innehavas av man torde
vara oemotsägligt och följer för övrigt i regel redan därav, att utmätningsman å
landet är landsfiskal, vilken alltid bör vara man.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: »Länsstyrelsen tillåter sig erinra att frågan
(om kvinnors tillträde till statstjänst inom länsstyrelses tjänsteområde) i viss mån

tillförene varit före, i ty att statsrådet och chefen för civildepartementet i skrivelse
den 13 september 1919 begärt länsstyrelsens yttrande beträffande i vad mån
kvinnlig arbetskraft vare sig med ordinarie anställning eller i allmänhet lämpligen
kunde i vidsträcktare mån än tillförene ägt rum vid länsstyrelsen användas
i göromålen å ämbetsverkets båda avdelningar, samt att länsstyrelsen i yttrande
den 13 oktober samma år uttalat sig härutinnan.

I anledning av förevarande nådiga remiss får länsstyrelsen först vidkommande
landskansliets område anföra följande.

Bland befattningar, från vilka kvinna skulle vara utesluten, upptager förslaget
landssekreterare^änst, assessorstjänst å landskansli och landsfiskalstjänst,
varemot sådant uteslutande, åtminstone icke uttryckligen, ägt rum i fråga om länsnotarietjänst.

Länsstyrelsen håller för sin del före, att jämväl sistnämnda tjänst ävensom
landskanslisttjänst böra vara undantagna från de befattningar, till vilka kvinna
må äga befordringsrätt. Dessa befattningar äro nämligen nästan undantagslöst
övergångsbefattningar, dels den förra till assessorstjänst å landskansli, vilken i sin
ordning utgör närmaste övergångsbefattning till landssekreterartjänst, och dels den
senare till landsfiskal^ än st. Då, även enligt länsstyrelsens uppfattning, kvinna
icke må ifrågakomma att befordras till länsassessor och landsfiskal, komme besättandet
av länsnotarie- och landskanslistbefattningar med kvinna att utgöra ett
allvarligt hinder för utbildning av tjänstemän för de synnerligt viktiga befattningar,
som, på sätt antytts, rekryteras från innehavarna av nämnda tjänster, och
särskilt skulle den för närvarande brännande frågan om landsfiskalskårens rekryterande
komma i ännu mer svårartat läge, i tv att tillfälle icke skulle kunna beredas
aspiranterna till landsfiskal^änst att fullgöra den tjänstgöring å landskansli,
som i gällande bestämmelser uppenbarligen åsyftas för deras befordrande till
nämnda tjänst.

Vidkommande därefter landskontorets område får länsstyrelsen anföra
följande:

I det föreliggande betänkandet framhålles, att med landskamrerartjänst kan
under vissa förhållanden vara förenad skyldighet att ansvara för upprätthållande
av allmän ordning, vadan sådan befattning skulle vara utesluten för kvinna.

Beträffande länsassessor å landskontoret, vilken har att vid landskamrerarens
laga förfall, där ej annorlunda förordnas, förrätta dennes tjänst, anse kommitterade,
att sådan tjänst icke med nödvändighet bör inbegripas bland de tjänster,
som skulle vara undantagna från kvinna, men, då erfarenheten visar, att landskamreraren
under en del av året är ledig från sin tjänst för skötandet av taxerings-
m. fl. arbeten samt länsassessorn å landskontoret därvid inträder i landskamrerarens
tjänsteutövning, håller länsstyrelsen före, att kvinna icke bör komma
i fråga till länsassessorstjänst å landskontoret, vilken tjänst utgör övergångsbefattning
till landskamrerartjänst.

Då länsbokhållare''änst, i allmänhet är övergångsbefattning till länsassessorstjänst,
torde i anledning av vad förut blivit anfört, kvinna icke heller kunna befordras
till länsbokhållare, då utsikterna till befordran till länsassessor därigenom
skulle hämmas.

Däremot synes intet hinder föreligga för att kvinna befordras till häradsskrivare
och landskontorist.»

6—210615

Länsstyrelsen
i Värmlands
lön.

Länsstyrelsen i Värmlands län: »I ett den 28 oktober 1919 i avledning av
cirkulärskrivelser från kungl. civildepartementet avgivet yttrande beträffande anställande
av kvinnlig arbetskraft bos länsstyrelserna bär Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande av skäl huvudsakligen att, vad landskontoret beträffar, användande
av kvinnlig arbetskraft för mera kvalificerat arbete i allmänhet icke
slagit väl ut, samt, i övrigt, att rekryteringen till vissa tjänster skulle försvåras,
uttalat som sin mening, att kvinnlig arbetspersonal med ordinarie anställning
för utförande av andra göromål än renskrivning icke för det dåvarande lämpligen
borde anställas vare sig vid landskansliet eller landskontoret annat än möjligen
i viss utsträckning för diarieföring och en del räkenskapsgöromål.

Nämnda skäl måste fortfarande anses vara av betydelse för Eders Kung].
Maj:ts befallningsbavandes ställning till det nu föreliggande förslaget. Enligt
detta skulle, på anförda skäl, kvinnor icke få tillträde till befattningarna som
landssekreterare, landskamrerare, länsassessor på kansliet, landsfogde och landsfiskaler,
medan däremot övriga tjänster skulle upplåtas för kvinnor. De inom
landsstaten rådande förhållandena i fråga om befordringar och förordnanden torde
emellertid lägga hinder i vägen härför. Länsnotarierna tjänstgöra vid förefallande
behov för assessorn och jämväl emellanåt för landssekreteraren. Vid de allra
flesta länsstyrelser torde heller icke annan lämplig vikarie för landsfogden stå
att få än någon av länsnotarierna. I allmänhet finnas två länsnotarier vid varje
länsstyrelse, och det vore således praktiskt sett otänkbart, att vid dessa mer än
den ena tjänsten upplätes för kvinnor. Men även detta skulle hava sina stora
svårigheter, då det många gånger kan inträffa, att det är nödvändigt att samtidigt
förordna vikarie å två av nämnda platser. Samma är förhållandet å landskontoret.
Där måste ju alltid finnas kompetent vikarie för landskamreraren, och därför
kunna ju icke utan vidare såväl assessors- och länsbokhållare^änsterna upplåtas
för kvinnor.

Landsfiskalstjänsterna rekryteras i stor utsträckning från 1 andskanslisterna,
och vid många tillfällen är länsstyrelsen nödsakad att förordna landskanslist såsom
vikarie för landsfiskal. Detsamma gäller om landskontoristerna i förhållande
till häradsskrivaretjänsterna. Då emellertid vid länsstyrelserna finnas ett flertal
såväl landskanslist- som landskontoristtjänster, synes det med hänsyn dels till
arbetets beskaffenhet, dels ock därtill att å vissa av dessa platser en större kontinuitet
är önskvärd än vad som nu är fallet på grund av därifrån skeende rekrytering,
finnas fog för, att en begränsad del av landskanslist- och landskontoristtjänsterna,
exempelvis högst tvä av fem befintliga, finge besättas med kvinnlig
arbetskraft.

Härtill kommer att tjänstgöringen inom landsstaten i allmänhet är, vad
arbetstiden angår, så krävande, att kvinnorna torde sakna de fysiska förutsättningarna
för att nöjaktigt kunna fullgöra densamma. Att en sådan synpunkt
måste anläggas vid bedömandet av frågan om kvinnors anställande i statstjänst,
hava statsmakterna själva utgått från vid fastställande även i senare tid av instruktioner
för vissa ämbetsverk, där det föreskrivits särskild inskränkning i
arbetstiden för kvinnlig arbetskraft i förhållande till manlig sådan.

På grund av vad sålunda anförts och då en så genomgripande förändring
i fråga om statstjänsternas tillsättande som uti kommittéförslaget avses, icke
lämpligen bör genomföras, förrän större erfarenhet föreligger beträffande kvinnornas
kvalifikationer att sköta även mera ansvarsfulla och krävande tjänster, anser

sig Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande icke kunna, utöver vad ovan beträffande
landskanslist- och landskontorist^ änster ifrågasatts, kunna förorda, att ordinarie
statstjänster inom länsstyrelsernas tjänsteområde upplåtas för kvinnor i vidsträcktare
mån än vad nu är fallet».

Länsstyrelsen i Örebro lun: »Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande torde Länsst.yrd til.

1 en början böra framhålla, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande — med sen i Örebro
hänsyn såväl till nyssberörda i den nådiga remissen anbefallda begränsning
beträffande utlåtandets omfattning, som även särskilt därtill, att statsmakterna
genom det vilande förslaget om ändring i vissa §§ av regeringsformen
och riksdagsordningen måste anses redan i viss mån tagit ställning till förevarande
spörsmål — funnit sig icke hava anledning att ingå på den principiella
frågan om lämpligheten eller behövligheten över huvud taget av kvinnors anställande
i statstjänst i den omfattning, vartill enligt förslaget möjlighet skulle öppnas.

Däremot kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke underlåta att
oaktat ovannämnda begränsning till en början i ärendet framställa vissa mera
allmänna anmärkningar.

Det av de sakkunniga utarbetade författningsförslag, som innehåller huvudbestämmelserna
till den ifrågasatta reformen benämnes »lag innefattande bestämmelser
angående kvinnas tillträde till statstjänst»; och ide särskilda paragraferna
i detta lagförslag lämnas föreskrifter om kvinnas behörighet i fråga om innehav
av dylik tjänst. Av motiverna till förslaget framgår emellertid, att det sålunda
använda uttrycket statstjänst skall anses hava en betydligt vidare omfattning, än
som enligt vanligt och riktigt språkbruk eljest kan anses därmed förenad, i det
att enligt de sakkunnigas mening därunder skulle inbegripas ett flertal kommunala
befattningar eller uppdrag, såsom borgmästare-, rådmans- och stadsfogdebefattningar,
uppdrag såsom nämndeman och ledamot i ägodelningsrätt m. m. Vad
av de kommitterade i motiven anförts därutinnan, att ett noggrant uppdragande
av gränserna mellan nu ifrågavarande tjänster och uppdrag, å ena, samt de egentliga
statstjänsterna, å andra sidan, icke är i ifrågavarande hänseende erforderligt,
må väl vara i viss mån riktigt, men det synes dock med skäl kunna krävas,
att när förslaget faktiskt avser en lagstiftning jämväl rörande befattningar, som
icke kunna räknas till statstjänster i detta ords vanliga och allmänna betydelse,
sådant också bör i förslaget angivas. Lämpligen torde detta måhända kunna äga
rum sålunda, att i 1 § anmärkes, att såsom statstjänster i förevarande lag skola
anses jämväl sådana kommunala befattningar, som avse fullgörandet av en offentlig-rättslig
funktion; och hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förty,
att förslaget måtte i sådant avseende fullständigas.

IT ti nyssnämnda 1 § av förslaget stadgas vidare, att i fråga om behörighet
att innehava statstjänst skall med de undantag i denna lag angivas, kvinna
vara likställd med man. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill emellertid
här erinra, att enligt 96 och 97 §§ regeringsformen och 68 § riksdagsordningen
till justitieombudsman och militieombudsman fortfarande kunna förordnas endast
män och att dessa trenne paragrafer ännu icke äro föremål för vilande ändringsförslag.
Yad av de sakkunniga i motiven anförts i fråga om väntad dylik ändring,
lärer uppenbarligen sakna betydelse, så länge sådan icke genomförts; och
med hänsyn härtill torde ovannämnda § i förslaget böra i förevarande del erhålla

förslagsvis följande lydelse »med de undantag i denna lag samt i regeringsformen
och riksdagsordningen angivas.»

Vidkommande härefter förslaget, i vad detsamma särskilt rör Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes tjänsteområde, synes av motiverna framgå, att enligt
de sakkunnigas mening kvinna, på grund av stadgandet i 2 § 4 punkten, icke
skulle kunna innehava befattning såsom landssekreterare, landskamrerare och
länsassessor å landskansliet, varemot hinder härutinnan icke skulle föreligga med
avseende å befattningarna såsom länsassessor å landskontoret, länsnotarie och
länsbokhållare. I anledning härav vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
emellertid erinra att — såsom jämväl i motiven anföres — länsassessor å landskontoret
enligt gällande instruktion för landshövdingarna m. m. har att vid förfall
för landskamrerare bestrida dennes tjänst samt att liknande skyldighet föreligger
för länsnotarie och länsbokhållare med avseende å vederbörande länsassessorsbefattningar.
I fråga om landskamreraren föreligger, såsom allmänt känt,
det förhållandet, att han på grund av taxeringsarbete samt beredande av andra
särskilda ärenden måste åtnjuta ledighet från övriga till tjänsten hörande göromål
under betydande del av året; och liknande förhållanden torde åtminstone i
de större länen äga rum jämväl beträffande landssekreteraretjänsterna. Att vid
dylika tillfällen till vikarie förordna annan än vederbörande länsassessor, torde
åtminstone i vanliga fäll varken vara lämpligt eller möjligt; och på enahanda
sätt måste länsnotarien respektive länsbokhällaren förordnas att vid dylika eller
andra ledigheter uppehålla assessorstjänsten å sin avdelning. Vid nu angivna
förhållanden och då jämväl länsassessorn å landskontoret samt länsnotarien och
läDsbokhållaren sålunda icke sällan kunna komma att deltaga i handläggningen
av ärenden, som avse upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett sig icke kunna underlåta att framhålla,
hurusom enligt förslaget ej heller nu ifrågavarande tre befattningar torde kunna
av kvinna innehavas, vadan bestämmelse härom torde böra intagas i de närmare
föreskrifter för lagens tillämpning, som enligt förslaget skulle av Eders Kungl.
Maj:t utfärdas.

Beträffande härefter landskanslisttjänsterna, synes väl i och för sig hinder
icke böra möta för att dessa skulle kunna besättas med kvinnor. Emellertid
måste härvid tillika beaktas, att berörda tjänster vanligen utgöra övergångsbefattningar
till landsfiskalstjänst samt att det med hänsyn härtill är angeläget,
att åtminstone vissa av landsfiskalstjänsterna besättas med personer, som lämpa
sig för dylik befordran. Vid nu angivna förhållande kan Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande icke tillstyrka behörighet för kvinna att kunna konstitueras
till landskanslist under annan förutsättning, än att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
må äga att, oberoende av de sökandes inbördes formella kompetens
i övrigt, i varje särskilt fall, därest anledning därtill föreligger, först pröva, huruvida
kvinnlig aspirant må böra till befattningen ifrågakomma.

I fråga om utsökningsväsendet hava av de sakkunniga ifrågasatts, att
kvinna skulle kunna innehava befattning såsom utmätningsman, därest sådan befattning
icke vore med polisgöromål förenad. Detta torde väl i regel vara fallet
och lärer förslaget härutinnan i följd härav sakna större praktisk betydelse. Det
synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid, att även om dylik förening
av utmätningsmanna- och polisgöromål icke äger rum, utan utmätningsmannen
endast har att handlägga till utsökningsväsendet hörande ärenden, en

dylik befattning icke är av beskaffenhet att lämpligen böra av kvinna innehavas.
Hithörande göromål äro nämligen, såsom jämväl av de sakkunniga vitsordas,
ganska likartade med polisgöromålen och kräva icke sällan samma kratt^ och
handfasthet som dessa. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande plägar av sådan
anledning vanligen ock utrusta av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande särskilt
förordnade utmätningsmän med polismans skydd och befogenhet. I följd
härav hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att i 2 § 4 mom. av
förslaget måtte intagas bestämmelse, att kvinna ej heller må innehava tjänst, med
vilken är förenad skyldighet att verkställa utmätning eller annan handräckning
enligt utsökningslagen.

Beträffande härefter slutligen bestämmelserna om rätt för gift kvinna att
söka och erhålla statstjänst samt om skyldighet för ogift kvinnliga befattningshavande
att vid giftermål frånträda sin befattning, synes Eders Kungl. Mai:ts
befallningshavande vägande skäl föreligga för bibehållande av nu gällande bestämmelser
i dessa avseenden. Till stöd för sitt förslag, att kvinna i sistnämnda
fäll - icke skulle vara skyldig att, där så funnes behövligt, lämna befattningen,
hava de sakkunniga åberopat förutom mera allmänna skäl, bland annat, den omständigheten,
att, därest kvinna innehade domarebefattning, sådant skulle komma
i strid med principen om oavsättlighet för ordinarie innehavare av domarämbete.

Enär enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning kvinna icke
bör tillåtas innehava dylikt ämbete, förfaller emellertid, från Eders Kungl. Majrts
befallningshavandes synpunkt sett, betydelsen av det av de sakkunniga härutinnan
åberopade skälet för förslaget i nu ifrågavarande del.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län: »Emot förslaget sådant detsamma for- Länsstyrelmulerats
huvudsakligen i § 2 punkt 4 av kommitterades »förslag till lag inne- sen i Västfättande
bestämmelser angående kvinnors tillträde till statstjänst», har Eders 6

Kungl. Haj:ts befallningshavande i frågans nuvarande läge intet att erinra.

Däremot är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i avseende å den praktiska
tillämpningen av den sålunda givna allmänna regeln av något avvikande mening
från den, som av kommitterade framlagts (del 11 sid. 62—63), vilken väl är avsedd
att vid framtida tolkning av bestämmelsen tjäna såsom direktiv.

Med den ordning, som nu är rådande i avseende å taxeringsväsendet, torde
i allmänhet landskamrerare för sin befattning med denna del av sin tjänst åtnjuta
ledighet från tjänsten i övrigt varje år under 4—6 månader. Landskamreraretjänsten
uppehälles under tiden av länsassessorn på landskontoret. Under
sådana förhållanden bör samma hinder föreligga för kvinnas tillträde till länsassessorstjänsten
å landskontoret, som för kvinnas tillträde till landskamreraretjänst.

Länsstyrelsen kan ej heller underlåta att erinra därom att de underordnade
tjänsterna å landskansli och landskontor äro den enda skola, som finnes för
de mycket speciella kunskaper och den särskilda rutin, som tarvas i de högre
platserna å samma verk likasom i stor utsträckning för landsfiskalstj änsterna.

Det torde ej kunna komma att förtänkas vederbörande länsstyrelser, om de vid
tillsättandet av dessa lägre tjänster, vilka skulle stå öppna jämväl för kvinnor,
taga hänsyn till detta förhållande likasom även till nödvändigheten av att å ämbetet
hava tillgång till lämpliga och behöriga vikarier vid inträffande ledighet
eller förfall å de högre tjänsterna, från vilka samtliga tjänster kvinnor skulle
vara uteslutna.

Länsstyrelsen
i Kopparbergs

län.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs
län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tillåter sig slutligen, med någon
avvikning från den för utlåtandet förelagda begränsningen, anmärka, att formuleringen
i ovannämnda § 2 mom. 4 av författningsförslaget möjligen framdeles
skulle kunna åberopas såsom binder för kvinna att tillträda domarbefattning vid
underdomstol. Domare vid underdomstol åligger nämligen, jämlikt Kungl. förordningen
den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna, i viss mån
ansvar för allmän ordnings uppehållande i domstolslokal, dit allmänheten äger
tillträde.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: »Såsom skäl för undantaget under b) i
betänkandets sammanfattning eller för sådana befattningar med vilka följer åliggande
att ansvara för upprätthållande av yttre ordning och allmän säkerhet anföra
kommitterade, att det allmänna betraktelsesättet ej nått fram till den värdesättning
av kvinnan, att icke just egenskapen att vara kvinna vore ett hinder för
att vid vissa tillfällen uppträda med tillbörlig auktoritet samt att samhället alltså
tillsvidare hade intresse av att kvinnor, trots formell kompetens, icke finge tillträde
till sådana befattningar.

Den snabba omvandlingen i det allmänna tänkesättet beträffande kvinnan
och värde sättningen av henne, som otvivelaktigt måste bliva en följd av hennes
fulla likställighet med mannen, gör länsstyrelsen tveksam, huruvida kommitterade
verkligen rätt bedömt förhållandena uti förevarande fall.

Emellertid får länsstyrelsen på grund av praktiska skäl och intill dess erfarenheten
beträffande kvinnors användande i statstjänst hunnit göra sig mera
gällande, i und. ansluta sig till kommitterades utlåtande och förslag ifråga om
behörighet för kvinna att innehava statstjänst inom länsstyrelsens tjänsteområde.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: »Den av kommitterade principiellt intagna
ståndpunkten, att administrativa befattningar böra öppnas för kvinnor, hava kommitterade
funnit sig böra så tillvida lämna, att de anse sig böra förorda, att
kvinnor genom särskilt lagbud skulle förvägras tillträde till sådana befattningar,
där det kunde bliva fråga om att med särskild auktoritet uppträda gent emot en
folkmängd eller större allmänhet och därvid även taga befäl över sammandragen
större polisstyrka, d. v. s, tjänster, med vilka vore förenad skyldighet att ansvara
för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Såsom skal härför hava kommitterade anfört, att det allmänna betraktelsesättet
ej nått fram till den värdesättning av kvinnan, att icke just egenskapen
att vara kvinna vore ett hinder för att vid sådana tillfällen kunna uppträda med
tillbörlig auktoritet, och att samhället alltså tillsvidare hade intresse av att kvinnor,
trots formell kompetens, icke få tillträde till sådana befattningar.

På grund härav hava kommitterade, vad landsstaten angår, enligt Del. I
av betänkandet sid. 62, funnit kvinna icke böra beredas tillträde till landshövdingebefattningarna
i riket, till befattningarna såsom landssekreterare och till
länsassessorstjänsterna å landskansli, och ej heller, vad landsbygden anginge, till
landsfogde- och landsfiskalstjänsterna.

Till dessa, kvinnor undandragna tjänster, hava kommitterade i Del. II funnit
sig böra lägga landskamrerarebefattningarna, enär vid förfall för landshövding
beslutanderätten inom länsstyrelse utövades av. landssekreterare och landskamre -

rare gemensamt, varav framginge att även med landskamreraretjänsten vore förenad
skyldighet att ansvara för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Emot vad förslaget i ovan angivna delar innehåller har länsstyrelsen i princip
intet att erinra.

Beträffande åter den i landskontoret tjänstgörande län sassessorn, vilken
vid landskamrerarens laga förfall har att, där ej annorlunda förordnas, förrätta
dennes tjänst, hava kommitterade, då landskamrerare endast i undantagsfall hade
att taga befattning med ärenden, som avsåge ordningens upprätthållande, icke
ansett länsassessorstjänst å landskontoret med nödvändighet behöva inbegripas under
de tjänster, som ej Unge innehavas av kvinnor.

Häremot vill länsstyrelsen erinra, att landskamrerarna numera, till följd
av dem åliggande synnerligen omfattande och betungande arbete med taxeringsoch
skatteväsendet, i allmänhet åtnjuta långvarig tjänstledighet från andra med
tjänsten förenade åligganden, så att de, med den tid de äro berättigade att åtnjuta
semester, under avsevärd och i allmänhet större del av året äro befriade
från sistnämnda åligganden. Under sådana förhållanden torde minst lika vägande
skäl förefinnas att undantaga länsassessorstjänsterna å landskontoren från de för
kvinnor tillgängliga tjänsterna som landskamrerarebefattningarna.

I övrigt anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att då, såsom ovan angivits,
vissa tjänster inom landsstaten ansetts böra stå öppna endast för män,
detta med nödvändighet måste föranleda en inskränkning i möjligheten att använda
kvinnor även i åtskilliga av de tjänster, som enligt förslaget skulle stå
öppna för såväl män som kvinnor, enär kompetensen för förenämnda, männen
enbart förbehållna tjänsterna, med undantag av landshövdingebefattningarna, ju
i övervägande antalet fall måste förvärvas inom landsstaten. Så bleve förhållandet
med länsnotarie- och extra länsnotarietjänsterna, i vilka meriterna till
länsassessorstjänsterna å landskansli och till landssekreterarebefattningarna förvärvas,
och bland vilkas innehavare vid fall av behov vikarier för länssassessorer
och stundom även för landssekreterare måste sökas. Detsamma komme att gälla
motsvarande befattningar å landskontoret samt även landskontorist- och i all
synnerhet landskanslistbefattningarna såväl de ordinarie som de extra ordinarie,
från vilka i allmänhet befordran sker till landsfiskalstjänst, och från vilka dessutom
måste tillhandahållas erforderligt antal manliga vikarier för landsfiskaler
vid vakans och tjänstledighet.

Härtill kommer, att då för rätt till avläggande av landsfiskalsexamen erfordras
viss tids tjänstgöring inom länsstyrelse, det svårligen låter sig göra att
bereda nödigt tillfälle för dylik tjänstgöring utan att inskränka på antalet kvinnliga
extra ordinarie, särskilt å landskanslien, å vilka väl i allmänhet berörda
tjänstgöring till större delen fullgöres.

På grund av vad ovan anförts, måste det sålunda förbehållas länsstyrelsen
rätt att, i den utsträckning det på ovan angivna skäl kan befinnas nödigt, vid
tillsättande av länsnotarie- och länsbokhållaretjänster ävensom av landskanslistoch
landskontoristtjänster samt vid anställande av e. o. personal giva män företräde
framför lika eller bättre meriterade kvinnor.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: »Kommitterade föreslå att kvinna skall Länsstyreläga
under samma förutsättningar som man tillträde till samtliga ämbeten och sen i Vastertjänster
med undantag, utom annat, av befattningar, med vilka följer åliggande norrlands

att ansvara för upprätthållande av yttre ordning och allmän säkerhet. I sitt
förslag till lag, innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst,
formulera kommitterade detta undantag så, att av kvinna ej må innehavas
tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet; dock att kvinna utan hinder därav må
kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår.

Denna begränsning har av kommitterade (Del I sid. 63) närmare angivits
så, att kvinna ej skulle beredas tillträde till landshövdingebefattningarna i riket
eller till befattningarna såsom landssekreterare och till länsassessorstjänsterna å
landskansli och ej heller till landsfogde- och landsfiskalstjänsterna. Enligt kommitterades
mening skulle sålunda kvinna komma i fråga såsom landskamrerare,
länsassessor å landskontor, länsnotarie och länsbokhållare.

Senare hava kommitterade av närmare angivna skäl (Del II s. 62 och 63)
kommit till den förändrade uppfattning, att landskamreraretjänst icke bör kunna
innehavas av kvinna, men fortfarande ansett, att kvinnor icke skola uteslutas
från länsassessorstjänst å landskontor samt länsnotarie- och länsbokhållartjänster.
Beträffande denna länsassessorstjänst samt länsnotarie- och länsbokhåliartjänsterna
utgå nämligen kommitterade från att, därest dessa tjänster i något fall
skulle innehavas av kvinnor, det »enligt instruktionen» skulle finnas möjlighet för
att vid behov förordnande meddelas andra att inträda i närmast högre tjänst.
Kommitterade anse därför att, åtminstone såvitt läDsbokhållare angår, nödvändighet
ej föreligger att tillämpa undantagsbestämmelse.

Länsstyrelsen kan icke förneka, att instruktionen lämnar denna utväg.
Men en annan fråga är huru saken skulle ställa sig i verkligheten. Med livlig
känsla av de svårigheter, som alltid uppstå, då ordinarie tjänstemän i erforderligt
antal icke stå till buds, utan »annan person» i hast måste anskaffas för bestridande
av ordinarie tjänst, måste Länsstyrelsen på det bestämdaste avvisa riktigheten
av kommitterades uppfattning i denna del.

På de skäl, som kommitterade anfört till stöd för undantagsbestämmelserna
i fråga om landskamrerare — vilkens befattning med ärenden angående ordningens
upprätthållande ingalunda kan sägas förefinnas endast i undantagsfall — och
länsassessor å landskansliet, får alltså Länsstyrelsen hemställa, att det måtte
stadgas, att kvinnor skola uteslutas icke allenast från landssekreterare- och landskamreraretjänster
samt länsassessorstjänst å landskansli ävensom från landsfogdeoch
landsfiskalstjänster utan ock från länsassessorstjänst å landskontor samt
länsnotarie- och länsbokhållartjänster.»

Länsstyrel- Länsstyrelsen i Jämtlands län: »Beträffande de tjänster inom landsstaten,

sen i Jämt- till vilka kvinna enligt förslaget skulle få behörighet, vill länsstyrelsen endast
lands län. erinra, att bland tjänster, till vilka kvinnor ej böra beredas tillträde, böra upptagas
även landskanslist- och landskontoristbefattningar. Då landsfiskalsbefattningarna,
såsom riktigt synes vara, äro undantagna från att kunna besättas med
kvinnor, bör nämligen detta även vara fallet med landskanslisttjänsterna; rekryteringen
av landsfiskalerna äger i regel rum ur de ordinarie eller extra ordinarie
landskanslisternas led. Från dem tages också vikarier, där sådana behövas, i fall
av ledighet eller vakans inom landsfiskalsbefattningarna. Skulle landskanslistbefattningarna
i någon väsentlig omfattning bliva besatta med kvinnor, skulle
därjämte den redan nu rätt svåra rekryteringen inom länsstyrelsen beträffande

landskanslisttjänsterna säkerligen bliva väsentligen försvårad för så vitt det
det gälUe manliga aspiranter; och därav torde följa, att det till och med kunde
möta svårigheter att vid ledighet och förfall för landsfiskalerna kunna uppehålla
dessas befattningar. Vad nu sagts om landskanslisterna gäller också om landskontoristerna,
ur vilkas led jämväl landsfiskalstjänsterna rekryteras och vilkas
befattning med uppbörds- och redovisningsväsendet hos länstyrelserna jämväl utgör
en god förskola för landsfiskalsarbetet med den omfattning det nu har. —

För kvinnorna bör det i avseende å hithörande tjänstebefattningar vara tillräckligt
sörjt genom de ordinarie kvinnliga biträdes- och skrivbiträdesbefattningarna,
till vilka de ensamma skola hava befordringsrätt.

Härmed sammanhänger en annan högst viktig omständighet, vilken, såvitt
länsstyrelsen kunnat finna vid den mer hastiga granskning den kunnat ägna förslaget,
icke blivit berörd av de sakkunniga, nämligen arbetstiden. Av landskanslister
och landskontorister såväl ordinarie som extra, måste, med nuvarande
tillgång på biträden, fordras en daglig arbetstid, som under långa tider av året
vida överstiger den normala av sex eller sju timmar. Under brådskande tider
kan den gå upp till det dubbla. Det torde icke låta sig göra att av kvinnorna
fördra någonting dylikt. Enligt avlöningsbestämmelserna för de kvinnliga biträdesbefattningarna
är arbetstiden å tjänsterummet — och någon arbetstid därutanför
kommer ej i fråga för dessa befattningar — begränsad till 6 å 7 timmar samt
i förra fallet, ’när arbetets behöriga gång det kräver’ ytterligare 1 timme, men
ej mera. Det får väl antagas, att denna bestämmelse sammanhänger därmed att
det kvinnliga biträdets bibehållande vid full hälsa och vigör ej anses tillåta
längre arbetstid vid sådant arbete, som här avses. Att med sådana bestämmelser
uppehålla arbetet å länsstyrelserna skulle vara fullkomligt omöjligt utan en mycket
avsevärd utökning av personalen. Arbetet på en länsstyrelse kan för övrigt
ej under några förhållanden ordnas på samma sätt som arbetet på en fabrik. Arbetet
måste utföras inom bestämda tider, vare sig det är mer eller mindre; och
det är faktiskt omöjligt, även om medel funnes, att avpassa arbetarnas antal efter
arbetets växlande omfattning. Då den kvinnliga arbetskraften icke torde kunna
låta anpassa sig till ett sådant i fråga om arbetstidens längd ojämnt arbete, som
i ett dylikt ämbetsverk ovillkorligen kräves, ligger häri enligt länsstyrelsens
mening ett avgjort hinder för att kvinnliga befattningshavare skulle kunna i avsevärdare
utsträckning än redan nu är vedertaget där användas på de poster, som
här äro i fråga.

Mot de principer, som av sakkunniga framlagts rörande avlöning och pensionering,
har länsstyrelsen för sin del intet att erinra, för så vitt nu gällande
avlönings- och pensioneringsgrunder för statstjänstemän i allmänhet skola fortfarande
lända till efterföljd.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län: »Från den av sakkunnige uppställda re- Länsstyrelgeln,
att administrativa befattningar i allmänhet böra öppnas för kvinnor, hava geni Västersakkunnige
i framlagt förslag till lag innefattade bestämmelser angående kvinnas bottens län.
tillträde till statstjänst föreslagit undantag, i vad nu är fråga, för tjänster, med
vilka är förenat skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet; dock att utan hinder härav kvinna må kunna för
särskild uppgift innehava anställning vid poliskår.

Det förevarande undantaget anser länsstyrelsen för sin del befogat och

7—210615

lämpligt. Då enligt berörda lagförslag Konungen skulle utfärda de närmare
föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda föreslagits, lärer vara
att antaga, att i denna ordning bliver bestämt vilka särskilda tjänster, som skola
förbehållas män allena, något som måste vara nödigt att på förhand fastslå.
Emellertid hava sakkunniga såväl i betänkandets principiella del som i motiveringen
till nyssberörda lagförslag yttrat sig om, från vilka befattningar inom
landsstaten med tillämpning av berörda undantagsbestämmelser kvinna skulle
uteslutas. En granskning av vad förslaget i detta avseende innebär lärer därför
ankomma på länsstyrelsen vid besvarande av förevarande remiss.

Till de befattningar inom landsstaten, som äro förenade med polisuppgifter
och till vilka kvinna icke skulle beredas tillträde hänföra sakkunniga: landshövding
(överståthållare, underståthållare), landssekreterare, landskamrerare, länsassessor
å landskansliet, landsfogde och landsfiskal, med iakttagande vad Gottlands
län beträffar,'' där länsassessorsbefattningar ej finnas inrättade, att vad om
länsassessor sagts skulle gälla länsnotarie och länsbokhållare.

Yad beträffar länsstyrelse erinra sakkunniga om, att länsstyrelse, såsom
länets högsta polismyndighet, har ansvar för och ledning av polisväsendet i länet
samt skall övervaka att allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthållas
och, i händelse något däremot stridande förekommer, vidtaga erforderliga
åtgärder däremot. Då de ärenden, som avse polisväsendet, hörde till handläggning
å landskansliet, borde, anse sakkunniga, under förutberörda undantag
inbegripas landssekreteraretjänsterna och länsassessorstjänsterna å landskansliet.
Enär vid ledighet å landshövdingetjänsten eller då landshövding vore tjänstledig
eller frånvarande eller eljest hindrad av andra tjänsteangelägenheter, länsstyrelses
beslutanderätt utövades gemensamt av landssekreterare och landskamrerare, vadan
även med landskamrerare tjänst vore förenad skyldighet att ansvara för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet, borde kvinna uteslutas jämväl från
landskamreraretjänst. Beträffande den å landskontoret tjänstgörande länsassessorn
gällde visserligen, att denne länsassessor hade att vid landskamrerarens laga förfall,
där ej annorlunda förordnades, förrätta dennes tjänst, men då landskamreraren
endast i undantagsfall hade att taga befattning med ärenden, som avsåge
ordningens upprätthållande, syntes länsassessor stjänst å landskontor icke med
nödvändighet behöva inbegripas under de tjänster, från vilka, med hänsyn till
skyldigheten att ansvara för ordningens upprätthållande, kvinna borde uteslutas.
Skulle i något fall nämnda befattning innehavas av en kvinna, funnes enligt instruktionen
för länsstyrelserna möjlighet att vid behov meddela förordnande för
annan person att förrätta landskamrerarens tjänst. På samma sätt som länsassessor
hade att inträda i landssekreterarens, respektive landskamrerarens, ställe,
ålåge enligt nämnda instruktion länsnotarie och länsbokhållare att vid laga förfall
för vederbörande länsassessor förrätta dennes tjänst. Då även i dylika fall
förordnande kunde meddelas att på detta sätt inträda i närmast högre tjänst, syntes
åtminstone såvitt anginge länsbokhållare, nödvändighet ej föreligga att tilllämpa
undantagsbestämmelser.

Yad sålunda uttalats synes länsstyrelsen lida av en viss inkonsekvens och
upprullar för övrigt det vansldiga spörsmålet, huru i förevarande hänseende bör
förfaras med tjänster, med vilka följer åliggande att bestrida en högre tjänst,
som är förbehållen män allena. Det torde höra bemärkas, att i vissa fail och
under särskilda omständigheter de tider, då länsstyrelses beslutanderätt utövas

gemensamt av landssekreterare och landskamrerare, kunna bliva avsevärda, samt
vidare, att landskamrerare med hänsyn till sin befattning med det vidlyftiga
och maktpåliggande taxerings- och skatteväsendet under vissa tider av året måste
befrias frän övriga med tjänsten förenade åligganden, vilka därvid i regel ankomma
på länsassessorn å landskontoret. Då såväl sistnämnda tjänst som länsbokhållaretjänst
skulle kunna innehavas av kvinna, kunna svårigheter emellanåt
tänkas uppkomma med vidhållande av sakkunnigas mening att landskamreraretjänst,
med hänsyn till dennes befattning med polisärenden under landshövdings
frånvaro, bör uteslutande innehavas av man.

Enligt länsstyrelsens mening bör därför antingen jämväl länsassessorstjänst
å landskontoret uppföras bland de tjänster, från vilka kvinnor äro uteslutna,
eller också alla tjänster å landskontor öppnas för kvinna. Ett godtagande av
sistnämnda alternativ synes ej böra väcka avgörande betänkligheter, då polisärendena
alltid handläggas å landskansliet och, då, när vid landshövdings förfall
eller hinder av andra tjänstegöromål, länsstyrelses beslutanderätt i dessa
ärenden utövas av landssekreteraren och landskamreraren gemensamt, landssekreteraren
har det närmaste ansvaret och i fall av skiljaktiga vota landssekreterarens
mening blir den gällande.

Med hänsyn emellertid till det allmänna betraktelsesättet anser länsstyrelsen,
att för närvarande en viss försiktighet rörande kvinnas tillträde till statstjänst
är att anbefalla, vårföre länsstyrelsen för sin del förordar att, förutom
landshövding, jämväl landssekreterare och landskamrerare samt länsassessor
både å landskansliet och å landskontoret böra hänföras till tjänstebefattningar,
från vilka kvinna bör vara utesluten. Däremot synas såväl länsbokhållare- som
länsnotarietjänster (frånsett i Gottlands län) samt övriga befattningar böra stå
öppna för kvinna.

Vad beträffar tjänstemännen inom landsstaten i övrigt synes uppenbart,
att landsfogde- och landsfiskalsbefattningar äro av den art, att de böra förbehållas
män. Till dessa bör läggas lappfogdetjänst, vilken befattning i allt väsentligt
är att likställa med nyssnämnda befattningar.

I avseende å tjänstemän i städerna, i vad dessas verksamhet tillhöra länsstyrelses
tjänsteområde, har länsstyrelsen icke något att erinra mot sakkunnigas
förslag (sid. 93 i betänkandets avd. I).

Frågan om kvinnors tillträde till befattningar inom utsökningsväsendet
har av sakkunniga behandlats i betänkandets avd II (sid. 49—51), och har vad
av sakkunniga härutinnan uttalats, i vad rör länsstyrelses tjänsteområde, icke
givit anledning till någon erinran från länsstyrelsens sida.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län: »De till länsstyrelses tjänsteområde hörande
statstjänster äro först och främst alla befattningar vid länsstyrelsen, inklusive
landsfogden, samt därjämte häradsskrivare- och landsfiskalstjänster. Såsom
allmän regel föreslå de sakkunniga, att kvinna skall i fråga om behörighet
att innehava statstjänst vara likställd med man, men göra undantag, bland
annat, för tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda
vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, och vilka enligt förslaget
ej må innehavas av kvinna. Med denna bestämmelse torde i första hand
avses landsfogde- och landsfiskalstjänsterna, men då länsstyrelsen är länets högsta
polismyndighet och såsom sådan har att i sista hand ansvara för den allmänna

sen i Norrbottens
län.

ordningen inom länet, måste även samtliga de befattningshavare vid länsstyrelsen,
som kunna komma att utöva beslutanderätt i dylika ärenden, hänföras till
denna undantagsbestämmelse. De sakkunniga medgiva, att på grund av denna
bestämmelse kvinna skulle vara utestängd från befattning såsom landshövding,
landssekreterare och landskamrerare samt länsassessor^ å landskansliet, men uttala
sig tveksamt och otydligt beträffande länsassessor å landskontoret samt länsnotarie?
och länsbokhållare. Då jämväl dessa befattningshavare tydligen kunna
komma att deltaga i och bliva ansvariga för beslut i frågor, som angå den allmänna
ordningen och säkerheten, och då länsstyrelsen även i övrigt anser olämpligt,
att kvinna skulle äga tillträde till dessa befattningar, särskilt med hänsyn
därtill, att de i regel måste betraktas som genomgångspester till högre befattningar,
från vilka kvinnor skulle vara uteslutna, håller länsstyrelsen före, att
såväl länsassessors- som länsnotarie- och länsbokhållare^] änsterna böra vara stängda
för kvinnor. I alla händelser synes den föreslagna lagen med bestämmelser angående
kvinnas tillträde till statstjänst böra få en sådan omfattning, att någon
tvekan ej kan uppstå om innebörden av desamma.

I fråga om här ovan ej särskilt nämnda till länsstyrelsens tjänsteområde
hörande befattningar, nämligen häradsskrivare, landskontorister och landskanslister
samt vaktmästare, finner länsstyrelsen ingen anledning till erinran emot
förslaget om att även kvinna skulle få “tillträde till desamma.»

Arméför- Arméförv ältning en: »I sammanfattningen av betänkandet, Del I, ävensom i

valtningen. de sakkunnigas förslag till lag, innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde
till statstjänst, har uttryckts, att kvinna icke borde innehava, bland annat,
militära och civilmilitära befattningar eller övriga befattningar, som förutsatte
fullgjord värnplikt eller varmed vore förenad skyldighet att vid krigstillfälle
tjänstgöra vid armén eller marinen.

De senast anförda orden giva Arméförvaltningen anledning att i und. erinra
om den i instruktionen för Arméförvaltningen i krigstid av den 24 januari
1914 § 2 mom. 6 meddelade bestämmelsen, att den ämbetsverkets personal, som
enligt stat finnes anställd i fred, i krigstid skall fördelas enligt krigsorganisationsplanen.
Denna bestämmelse innebär dels att vissa delar av ämbetsverkets
personal liksom eventuellt Arméförvaltningen i dess helhet kunna få sin verksamhet
förlagd till annan plats än huvudstaden under förhållanden, som göra
tjänstgöringen väsentligen mera ansträngande än under fredstid, och dels att
enskilda befattningshavare ur de olika tjänstegraderna kunna bliva beordrade ut
till särskild tjänstgöring vid den mobiliserade armén eller i fästningarna, exempelvis
för att organisera krigskassaväsendet eller att lämna nödiga direktiv, göra
erforderliga undersökningar och dylikt för medelsredovisningens ordnande vid de
olika krigsformationerna. .

Samtidigt som en tjänsteutövning av ovan antydda art måste av de civila
tjänstemännen kräva särskilda fysiska betingelser, vilka svårligen kunna fyllas
av en kvinna, torde densamma därjämte, och särskilt i senast anförda exempel,
komma att innebära en tjänstgöring vid den på fältfot stående armén, som bleve
fullt jämförlig med den civilmilitära personalens och som skulle endast i fråga
om arbetets art skilja sig från krigsdomares och krigsfiskalers tjänstgöring vid
fältkrigsrätter, vilka sistnämnda domare- och åklagarebefattningar de sakkunniga
av nyssberörda skäl ansett icke böra innehavas av kvinnor.

Såsom förut berörts kan för tjänstgöring av ifrågavarande art komma att
tagas i anspråk tjänstemän ur en var av Arméförvaltningens tjänstegrader, och
synas sålunda ovan anförda förhållanden principiellt utesluta möjligheten av
kvinnors tillträde till någon som helst befattning inom Arméförvaltningens
tjänsteområde.

Det kan dock däremot invändas, att en del civila tjänstemän inom ämbetsverket,
även om detsamma finge sin verksamhet förlagd till annan ort, skulle
kunna få en mera stationär tjänstgöring, vilken, ehuru förenad med mera ansträngande
arbete än under fredstid, dock kunde fritagas från särskilda uppdrag
ute vid den på fältfot stående armén och sålunda icke uteslöte kvinnors innehavande
av sådana befattningar.

För bedömande av denna fråga torde böra beröras antalet av de å Arméförvaltningens
stat för närvarande uppförda ordinarie tjänster, avsedda för manliga
innehavare. Dessa utgöra i tredje lönegraden (byråchefer) 4, i andra lönegraden
(sekreterare, kamrerare m. fl.) 13 och i första lönegraden (revisorer, notarier
m. fl.) 16. I den mån Arméförvaltningens arbetsbörda sedan år 1913 oavbrutet
ökats och därigenom behov uppstått av förstärkning av ämbetsverkets
arbetskrafter, har sådan förstärkning ansetts kunna tills vidare vinnas genom
inrättandet av kvinnliga biträdesbefattningar, av vilka nu finnas å stat uppförda
5 av tredje lönegraden, 8 av andra lönegraden och 13 av första lönegraden. Med
undantag av vissa bokhålleri- och registratorsgöromål samt renskrivningssysslor
kan det arbete, som åligger nämnda kvinnliga biträden, betecknas såsom avsett
för ombesörjandet av den mera mekaniska delen av de åligganden, som eljest ankomma
på ämbetsverkets manliga personal av andra och första lönegraderna,
särskilt inom revisionen.

Av ovannämnda manliga tjänstebefattningar kunna de två förstnämnda
grupperna, tjänsterna inom tredje och andra lönegraderna, icke, och allra minst i
krigstid, innehavas av kvinnor. Ty dels hava redan enligt § 27 mom. 2 av den
för Arméförvaltningen i fredstid gällande instruktionen särskilt tjänstemän av
nämnda grader till ämbetsuppgift, bland annat, att utöva kontroll i fråga om
handhavandet av de särskilda förvaltningsärendena hos underlydande myndigheter,
vilken kontroll ofta endast kan verkställas genom besiktningar och inventeringar
vid truppförband, andra formationer eller anstalter, dels och torde ifrågavarande
tjänstemän särskilt behöva tagas i anspråk i krigstid ute vid krigsformationerna
för allehanda uppdrag av sådan art, som i det föregående
berörts.

För tjänstemännen inom första lönegraden kunna visserligen även föreligga
skäl till deltagande i inspektioner och inventeringar m. m. vid ortsmyndigheterna,
varjämte desamma även kunde behöva i krigstid beordras ut till särskild tjänstgöring
vid armén, men möjligheten att anordna en mera stationär tjänstgöring
för befattningshavare inom denna grupp är dock större än inom de andra grupperna
och skulle således göra det tänkbart, att någon eller några av ifrågavarande
befattningar kunde innehavas av kvinnor, därest dessa vore i övrigt fullt
kompetenta för en sådan anställning.

Arméförvaltningen anser sig emellertid icke kunna tillråda ens detta
undantag från förut framhållna princip.

• Som skäl härför får då Arméförvaltningen till en början i und. erinra
om ett stadgande i § 31 mom. 3 av Arméförvaltningens i fredstid gällande in -

struktion, enligt vilket e. o. tjänsteman, som blivit definitivt antagen, skall
under en tid av omkring 6 månader tjänstgöra i regementsintendents- eller fördelningsintendentsexpedition
för att vinna insikt i förvaltningsärendenas behandling
hos lokalmyndigheterna. Således erfordras för att vinna befordran inom
ämbetsverket en viss civilmilitär utbildning under tjänstgöring vid armén, vilken
omständighet enligt de sakkunnigas egna synpunkter borde utesluta möjligheten
för kvinnor att vinna sådan befordran.

Vidare torde med all sannolikhet ett tillsättande av civila tjänster inom
Arméförvaltningen med kvinnor komma att under krigstid föranleda ökade kostnader
för statsverket. Såsom ovan framhållits, har det stigande behovet av
arbetskrafter inom ämbetsverket kunnat tillsvidare tillgodoses genom inrättandet
av eu del kvinnliga biträdesbefattningar. Vid ett krigsutbrott bleve emellertid
denna personalförstärkning otillräcklig och nya fullt effektiva arbetskrafter erforderliga.
Detta bleve naturligtvis än mera nödvändigt, därest vissa tjänster
inom ämbetsverket innehades av kvinnor, enär dessa sannolikt icke skulle i längden
kunna uthärda de med ändrade förläggningsförhållanden och dylikt förenade
större ansträngningar och i allt fall av skäl, som ovan framhållits, icke skulle
kunna tagas i anspråk för alla till tjänsten hörande åligganden, utan måste i
större eller mindre mån ersättas av manliga arbetskrafter.

Slutligen anser Arméförvaltningen, att det skulle vara synnerligen olämpligt
att, då tillgången på fullt tjänstbara manliga arbetskrafter är så stor som
åtminstone för närvarande är fallet, en del av ämbetsverkets befattningar upplätes
för kvinnor, vilka, såsom redan visats, icke kunna under alla förhållanden
fylla de krav, som måste ställas på deras befattningar.

Med anledning av det ovan anförda får således Arméförvaltningen i und.
avstyrka, att kvinnor beredes tillträde till statstjänster inom Arméförvaltningens
tjänsteområde.»

Marinför- Marinförvaltningen: »I det läge frågan om kvinnas tillträde till statstjänst

valtningen. nu intager, synes staten icke längre kunna motsätta sig, att ett större antal befattningar,
än som hittills varit fallet, göras tillgängliga för kvinnor. Detta synes
även kunna bereda staten fördelar ur den synpunkten, att möjlighet beredes
för en ökad konkurrens vid besättande av statstjänsterna. Begärligheten att erhålla
anställning hos det allmänna är icke densamma, som den varit förr. Numera
ställer sig en jämförelse med de fördelar, som en privatanställning kan erbjuda, i
regel till statens nackdel. Med hänsyn härtill torde det måhända bliva nödvändigt
åtminstone i en framtid att låta kvinnan få tillträde till de statstjänster, för
vilka hennes arbetskraft är lämpad.

Av det anförda torde emellertid icke följa, att det är lämpligt att generellt
öppna tillträde till statstjänsten för kvinnor. Spörsmålet härom kan, enligt
marinförvaltningens uppfattning, icke lösas endast med hänsyn till de allmänna
synpunkter, från vilka de sakkunniga utgått, utan frågan synes böra för sig upptagas
beträffande varje särskild befattning och avgöras i betraktande därav, huruvida
de åligganden, som äro förenade med befattningen i fråga, lämpligen kunna
anförtros åt en kvinnlig befattningshavare. En sådan undersökning synes särskilt
påkallad i fråga om de högre statstjänsterna. Om dessa torde det dock redan
i allmänhet kunna ifrågasättas, huruvida de äro lämpade för kvinnor. Erfarenheten
giver vid handen, att kvinnorna blott i ytterst få undantagsfall lyckats

erhålla högre poster i privat anställning. Det synes även böra uppmärksammas,
att de mest kvalificerade statstjänsterna, efter vad som allmänt torde inses, för
sitt behöriga uppehållande ställa ett bjudande krav på kontinuitet i arbetet.
Detta krav gör sig gällande redan med hänsyn till de ständigt fortgående växlingarna
i statslivet, I det berörda avseendet måste man räkna med kvinnornas
större sjuklighet ävensom havandeskap och barnsbörd, varför antagandet, att
en kvinna skulle i samma befattning utföra lika arbete med en man, här icke synes
vara hållbart.

I fråga särskilt om tjänsterna inom marinförvaltningen får ämbetsverket
anföra följande.

Det har icke varit ifrågasatt att lämna kvinnor tillträde till marinens militära
och civilmilitära befattningar eller eljest sådana tjänster som medföra skyldigheter
att tjänstgöra vid marinen. I marinförvaltningen handlägges, bland annat,
ett antal frågor berörande denna personal. De högre civila befattningshavarna
hos ämbetsverket hava särskilt att träffa beslut i avseende å rättsförhållandena
mellan statsverket, å ena, samt marinens personal, å andra sidan. Då kvinnor
icke ansetts lämjiade att bekläda poster vid marinen, synes det icke heller vara
tillrådligt att anförtro dem uppgifter i fråga om reglerandet av den marina personalens
ställning i ena eller andra avseendet. Hänsynen till de speciella förhållandena
vid krigsmakten göra sig i övrigt gällande även vid det arbete, som utföres
av tjänstemännen av andra och första graden, och det synes ämbetsverket
vara tydligt, att kvinnor icke hava förutsättningar att i lika mån som män kunna
bedöma nämnda förhållanden.

På grund av vad som anförts avstyrker marinförvaltningen förslaget,
att åt kvinna gives lika behörighet som man att tillträda statstjänst inom marinförvaltningen.

Då marinförvaltningen erfarit, att Eders Kungl. Maj:t infordrat und.
utlåtanden i ärendet från chefen för marinstaben, chefen för sjökarteverket,
chefen för sjökrigshögskolan och chefen för sjökrigsskolan torde yttrande från
ämbetsverkets sida ej erfordras rörande de under nämnda chefer hörande befattningar.

Med överlämnande av yttranden, som på marinförvaltningens anmodan avgivits
av stationsbefälhavarna vid flottans stationer samt direktionen över flottans
pensionskassa över förslaget, får marinförvaltningen särskilt understryka, vad
stationsbefälhavarna anfört rörande olämpligheten av att giva kvinna behörighet
att tillträda rektors- eller lärarbefattning vid skeppsgosseskolorna.

Marinförvaltningen har uppmärksammat, att vissa månads- och daglönarebefattningar
vid stationerna för närvarande uppehållas av kvinnor, vilket, då dessa
befattningar enligt reglemente för marinen tillhöra civilmilitära stater, icke längre
skulle vara möjligt, om ifrågavarande lagförslag i oförändrad form upphöjdes
till lag. I detta hänseende avstyrker ämbetsverket, att någon ändring företages i
de nu bestående förhållandena.

Beträffande befattningarna vid flottans pensionskassa synes det med hänsyn
till den svävande bestämningen av begreppet statstjänst vara tvivelaktigt, huruvida
de skola anses vara inbegripna under lagförslaget. I varje fall synas de
icke böra göras tillgängliga för kvinnor utan att direktionen över pensionskassan
givits förnyat tillfälle att yttra sig i frågan.»

Vid marinförvaltningens utlåtande hava fogats yttranden från stationsbefälhavarna
vid flottans stationer i Stockholm och Karlskrona ävensom från direktionen
över flottans pensionskassa.

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm: »Den för yttrandets
avgivande mycket knappt tillmätta tiden har icke medgivit att ägna det avgivna
förslaget någon ingående granskning. Beträffande den å sidan 108 del I och sidan
220, del II, intagna »sammanfattning)) av avgivna förslag, varav framgår att »militära
och civilmilitära befattningar samt övriga befattningar, som förutsätta fullgjord
värnplikt eller skyldighet att vid krigstillfälle tjänstgöra vid armén eller
marinen» skola vara undantagna från dem som må kunna besättas med kvinnor,
får jag„ uttala att jag givetvis intet har att erinra mot sådant undantagande.

A sidan 62, del I, anföres:

»Körande rent civila befattningar under fjärde och femte huvudtitlarna hava kommitterade
ansett den allmänna regeln rörande kvinnors rätt att innehava adminisrativa
befattningar böra gälla»,

samt å sidan 96:

»Kommitterade hava redan i det föregående under rubriken: administrativa
befattningar, anmärkt, att kommitterade anse hinder ej böra möta för kvinna att bestrida
civila befattningar i allmänhet i och under lånt- och sjöförsvarsdepartementen.
I enlighet härmed bör efter kommitterades mening hinder ej heller böra
uppställas för kvinna att innehava civila lärarbefattningar vid militära inrättningar
och skolor».

I överenstämmelse härmed anse även sakkunnige, att sådana befattningar
såsom rektor och lärare vid skeppsgosseskola må innehavas av kvinna. Mot
denna uppfattning måste jag ingiva en kraftig gensaga. Den diciplinära uppfattningen
i en militär skola måste givetvis vara en annan än i ett allmänt läroverk
eller en högskola. Det torde vara för en var uppenbart att en kvinnlig rektor
eller lärare i en sådan skola måste få en ömtålig ställning och genom fullständig
brist på kännedom om militär uppfattning och diciplin icke kunna göra sig
gällande.

På grund härav får jag kraftigt betona vikten av att rektors- och lärarebefattningar
vid militära skolor ej upptagas bland de statstjänster, vilka även må
kunna besättas med kvinnor. För övrigt vill jag hemställa, att samtliga till försvaret
hörande statstjänster ej må upptagas bland dem som må besättas med kvinnor,
med undantag av biträdesbefattningarna på flottans stationer, som redan äro
delvis på sådant sätt besatta.»

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona: »De sakkunnigas
utredning har huvudsakligast utmynnat i det Förslag till lag innefattande bestämmelser
angående kvinnas tillträde till statstjänst, som återfinnes å sid. 7 och 8 i
del II av det tryckta betänkandet. I § 2 mom. 1 härav stadgas, att följande
statstjänster ej må innehavas av kvinna: »militära och civil militära tjänster ävensom
övriga tjänster, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén
eller . marinen». Beträdande stationsbefälhavarens tjänsteområde och under förutsättning
att förslaget till lag endast avser å stat upptagna befattningar, anser
jag i likhet med de sakkunniga (del I, sid. 57), att de militära och civilmilitära
tjänsterna fortfarande såsom hittills höra innehavas av män, ävensom att »de

Övriga tjänster, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller
marinen» likaledes böra förbehållas åt män. Ävenså synes mig ordalydelsen i
åberopade § 2 mom. 1 kunna givas den tydning, att samtliga till mitt ämbetsområde
hörande, å stat upptagna befattningar undantagits från att kunna innehavas
av kvinnor. Av en del uttalanden i betänkandet vill emellertid framgå,
att de sakkunniga icke avsett att giva föreskriften en fullt så vidsträckt omfattning.
Sålunda har i del I sid. 62 och del II sid. 59 angivits, att de rent civila
tjänsterna inom försvarsväsendet borde stå öppna för kvinnor, varjämte av det
förhållande, att de sakkunniga i del II bil. 1 — i motsats mot bestämmelsen i
reglemente för marinen del I § 3 — upptagit rektor i skeppsgosseskolan såsom
icke civilmilitär, kan skönjas att de sakkunniga ansett rektorsbefattningen eventuellt
böra stå öppen att beklädas av en kvinna. Gent häremot och även angående
lärarebefattningarne vid skeppsgosseskolan, får jag emellertid framhålla olämpligheten
av att dessa tjänster skulle ifrågakomma att bestridas av kvinnor, varvid
jag blott vill erinra att rektors och dessa lärares befattningar avse ledning och
undervisning i en militär läroanstalt å 400 gossar i 14—20-års åldern och där
militär disciplin och sträng uppsikt ständigt måste uppehållas.

Beträffande »rent civila tjänsterna inom försvarsväsendet» har i innevarande
års statsverksproposition förslagits att advokatfiskal och vaktmästare skola överflyttas
från marinintendenturkåren till en ny stat för civil personal vid flottans
stationer. Härav torde resultatet möjligen bliva, att dessa två kategorier komma
att framdeles icke räknas till den civilmilitära personalen. I allt fall må om
advokatfiskal!änsten vid stationen erinras, att det åligger advokatfiskal att vara
kronans ombud i frågor rörande kronans rätt, vilka vid domstol göras anhängiga,
och att han på grund härav kan åläggas att utföra talan vid olika domstolar,
fältkrigsrätt inberäknad. Redan häruti ligger alltså ett skäl varför kvinna icke
bör kunna bekläda advokatfiskalstjänsten — samma skäl som de sakkunniga anfört
i fråga om auditörer m. fl. (del I, sid. 73).

Vad beträffar vaktmästaretjänsterna äro dessa härstädes, evad de avse
tjänstgöring med ansvar för större penningtransporter för kassa eller eljest, av
sådan beskaffenhet, att kvinnor i fysiskt hänseende ej skulle lämpa sig därför.

Med stöd av ovanstående får jag framhålla, att någon ändring av förhållabden,
så att kvinnor skulle beredas tillträde till nuvarande å stat uppförda befattningar
vid stationen, icke synes mig böra förekomma.

Härutöver får jag i ärendet erinra, att kvinnor för närvarande, utan att
befattningarne äro upptagna i stat, finnas anställda vid stationen såsom:

sjuksköterskor å flottans sjukhus ävensom baderska, tvättförestånderska m. m.
därstädes; extra biträden å stationskontoret, för närvarande 4 st. enligt K. Br.
den 31 december 1917, samt daglönare vid beklädnadsverkstaden m. m., vartill
kommer att kvinnlig arbetskraft användes för diverse arbeten såsom tvätt o. d.»

Direktionen över flottans pensionskassa har anmält, att då tiden icke medgivit
en saklig granskning av förslaget, något yttrande icke kunnat av direktionen
avgivas.

Chefen för generalstaben: »Enligt förslaget till lag innefattande bestäm- Chefen för
melser angående kvinnas tillträde till statstjänst, 2 §, 1 mom., må följande stats- generåltjänster
icke innehavas av kvinna: staben.

8—210615

Chefen för
marinstaben.

militära och civilmilitära tjänster ävensom övriga tjänster, med vilka är
förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen.

De beställningar vid Generalstaben, vilka sålunda skulle kunna innehavas
av kvinna, äro de civila beställningarna: professors-, krigsarkivarie- och vaktmästarebeställningarna.

Ur flera synpunkter torde de sakkunnigas förutsättningar för kvinnas tillträde
till statsämbeten och tjänster icke vara tillämpliga å nämnda civila tjänsteinnehavare.
På dem samtliga ställas såväl i fred som under krig fordringar av
sådan fysisk och psykisk art, att dessa icke kunna under alla förhållanden fyllas
av en kvinna.

Yad professorn beträffar, kommer han, särskilt i krig, att i den för honom
då bestämda placeringen med all säkerhet tagas i anspråk för kartverksarbeten
för att underlätta stridsverksamheten under sådana förhållanden, att han måste
likställas med sådana vid armén tjänstgöringsskyldiga, som omförmälas uti II,
sid. 60... Befattningen i fråga synes följaktligen icke kunna innehavas av kvinna.

Även krigsarkivarie^ verksamhet såväl i fred som under krig är i många
avseenden av sådan beskaffenhet, att befattningen icke lämpligen kan upprätthållas
av en kvinna.

För att kunna antagas till vaktmästare vid Generalstaben fordras enligt
kungl. brevet den 27 maj 1881 (S. F. n:r 28) att hava fullgjort de för kompetens
till korprals- eller andre konstapelsbefattning föreskrivna villkor, vilken torde allt
fortfarande böra bibehållas.»

Chefen för marinstaben: »Enär av betänkandet Del I, Kap. Yl mom. 2 a
och Del II sid. 7 »Förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas
tillträde till statstjänst» § 2 mom. 1 framgår att militära och civilmilitära tjänstebefattningar
ej förutsättas kunna innehavas av kvinna, finnas inom marinstabens
tjänsteområde endast 3 befattningar, som möjligen skulle kunna ifrågakomma att
med kvinna besättas, nämligen
bibliotekarien,
registratorn-aktuarien, och
vaktmästaren.

Bibliotekarien, som helst bör vara en pensionerad officer, måste i varje fall
vara en person med sjömilitära fackkunskaper.

Registratorn-aktuarien, vilken befattning är särskilt upptagen i de kommitterades
betänkande bil. 1, skall jämlikt nuvarande reglementsbestämmelser
hava genomgått utbildning såsom marinunderintendent, en utbildning som för erhållande
av sjömilitära fackkunskaper delvis är förlagd ombord å flottans fartyg.

På grund av det ovan anförda anser jag icke någon av de två nu nämnda
statstjänsterna lämpliga att innehavas av kvinna.

Vad återigen vaktmästaren beträffar förutsätta kommitterade (sid. 47) att
vid tillsättande av dylik befattning i varje särskilt fall bör av göromålens beskaffenhet
bero, huruvida manlig eller kvinnlig sökande skall erhålla företräde.
Mot ett dylikt förfaringssätt torde ej finnas skäl till erinran, men anser jag mig
böra framhålla, att marinstabens vaktmästare under sin tjänstgöring ofta samarbeta
med i staben tjänstgörande ordonnanser och att på den grund befattningen
ej bör innehavas av kvinna.»

Inspektören för militärläroverken: »De statstjänster vid under mig lydande inspektören
militära skolor — Kungl. Krigshögskolan, Kungl. Artilleri- och Ingenjörhög-/ör militärskolan
och Kungl. Krigsskolan — som enligt vad, som framgår av uttalanden i läroverken.
ovannämnda »Betänkande och förslag», Del. 1 sid. 62 och 96 samt bilaga 1, sid. 7,
anses böra upplåtas för kvinnor äro följande lär arbefattningar nämligen:
vid Kungl. Krigshögskolan:
i tyska, i franska och i ryska;
vid Kungl. Artilleri- och Ingenjörhögskolan:
i byggnadskonst och beskrivande geometri,
i matematik,
i fysik och
i kemi;

vid Kungl. Krigsskolan:
i stats- och samhällslära.

Beträffande samtliga dessa lärarbefattningar får jag under hänvisning till
vad resp. skolchefer i bifogade skrivelser yttrat på det bestämdaste avstyrka, att
dessa befattningar upplåtas för kvinnor främst ur diciplinär synpunkt, men äyen
på grund av det nära samband, som befattningarna i fråga f. n. hava och måste
hava med den rent militära utbildningen vid resp. skolor.

I denna fråga ansluter jag mig således fullständigt till 1911 års löneregleringskommitté,
som i sitt den 13 januari 1911 avgivna betänkande uttalar
den uppfattningen, att enligt kommitténs mening borde lärarbefattningar vid
undervisningsanstalter lydande under lantförsvarsdepartementet förbehållas åt män.

Slutligen anser jag mig i und. böra framhålla, att vid Kungl. Krigsskolan
redan f. n. finnes anställd av statsmedel avlönad kvinnlig personal till ett antal
av 13 st., såsom framgå av Chefen för Kungl. Krigsskolan ovan berörda och här
bifogade skrivelse, i vilken även framhålles, att någon ökning av denna personal
— som icke beröres i meromnämnda »Betänkande och Förslag» — på den manliga
personalens vid Kungl. Krigsskolan bekostnad icke är önskvärd eller ens möjlig.»

Vid det av inspektören för militärläroverken avgivna utlåtandet hava
fogats yttranden från cheferna för nedannämnda militära läroinrättningar vid
armén.

Chefen för krigshögskolan: »I del I, sid. 96 av betänkandet säges:_

»Kommitterade hava redan i det föregående under rubriken: administrativa
befattningar, anmärkt, att kommitterade anse ej hinder böra möta för kvinna
att bestrida civila befattningar i allmänhet i och under lånt- och sjöförsvarsdepartementen».

Detta är den enda premissen till följande slutsats: »I enlighet härmed

bör efter kommitterades mening hinder ej heller böra uppställas för kvinna att
innehava civila lärarbefattningar vid militära inrättningar och skolor».

Denna enda premiss är dessutom i detta fall, då det rör civila lärarbefattningar
vid militära skolor, i och för sig själv både felciterad och oriktig, enär
kommitterades ovan citerade anmärkning i verkligheten (Del I sid. 62) lyder:
»Rörande rent civila befattningar under fjärde och femte huvudtitlarna hava kommitterade
ansett den allmänna regeln rörande kvinnors rätt att innehava administrativa
befattningar böra gälla».

Kommitterade sätta alltså utan någon som helst utredning likhetstecken
mellan civil administrativ befattning inom försvarsdepartementet och civil lärarbefattning
vid militär skola.

Detta kan varken för dylik skola i allmänhet eller för krigshögskolan i
synnerhet godtagas. Det ena står ej i något som helst samband med det andra.
Ifråga om lärarbef''attningarna i allmänhet ställer sig, om ock vid civila läroverk
och högskolor lärarhefattning utan nämnvärt men för elevernas undervisning
möjligen kan upprätthållas av kvinna, saken helt olika, när det rör militära
skolor.

Vid dessa drives en disciplinär fostran, som ej ges lektionsvis, utan vilken
måste som en röd tråd genomlöpa undervisningens alla grenar, även de »civila»
ämnena, utan att slappas. En dylik fostran av manliga individer över 20 år
anser jag en kvinna ej mäktig.

Yad lerig shö g skolan särskilt beträffar må utöver det ovan sagda följande
anföras.

Vid densamma finnas tre språklärarbefattningar i ryska, tyska och franska
språken. Av dessa är den förstnämnda knappast av civil karaktär, enär dess
innehavare bör jämsides med språkundervisningen kunna sätta eleverna in i Rysslands
militära förhållanden, militära terminologi m. m., varför det är önskvärt,
att han i fortsättningen — liksom under tiden fr. o. m. år 1898 — måtte vara
ej blott kompetent språklärare, utan ock duglig, helst krigshögskolebildad officer.
Tillräcklig tillgång å sådana officerare finnes.

Vad de två andra befattningarna angår, gäller om dem, om ock ej i så
hög grad, vad ovan sagts om den ryska. Ifråga om själva språkundervisningen
finnes i allmänhet ej tillräcklig tillgång å kompetenta lärarkrafter inom armén,
varför dessa språklärarbefattningar i regel torde komma att beklädas av civila.
Önskvärdheten och möjligheten, att även dessa lärare äro officerare står dock kvar.

I varje fall är det av stor vikt, att dessa lärare genom studier och resor
stå i ständig kontakt med det militära arbetet i och utom Sverige samt med den
svenska och utländska militära terminologien för att kunna rätt sköta språkundervisningen,
som ock i viss omfattning är militär undervisning.

På grund av det ovan sagda får jag, anslutande mig till 1911 års löneregleringskommittés
yttrande i frågan (sid. 91 del I av betänkandet), härmed såsom
min åsikt anföra, att även civil lärarhefattning vid militära inrättningar och
skolor, särskilt krigshögskolan, utan undantag höra förbehållas män.»

Chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan: »För högskolans vidkommande
gäller frågan närmast, huruvida till innehavare av vissa lärarebefattningar eventuellt
även kvinnor böra förordnas.

I bil. I, sid. 7, till ovannämnda Betänkande etc. upptagas 4 stycken lärarhefattningar
vid Högskolan, vilka förmenas kunna besättas med kvinnliga innehavare.
De antydda befattningarna äro: /

lärare i byggnadskonst och beskrivande geometri,

* » » matematik,

» » fysik, samt

» » kemi,

Ifrågavarande befattningar kunna jämlikt nuvarande bestämmelser besät -

tas med civila innehavare. Enligt hittills tillämpad praxis har, på synnerligen
göda grunder, en av dessa lärarplatser, den förstnämnda, alltid beklätts av officer.
Till fromma för undervisningen nar härigenom kunnat utan svårighet åvägabringas
intim kontakt med Arméförvaltningens fortifikationsdepartements militära
byråer.

De återstående 3 av nämnda lärarbefattningar hava på senare tider städse
innehafts av civila lärare. Men även vid ifrågavarande ämnen, vilka — detta
utsäges tydligt i för Högskolan gällande Undervisningsplan, sid. 1 och 2 — äro
förberedande hjälpämnen med hänsyn till de militära ämnena, som äro huvudämnen,
måste all undervisning i möjligaste mån inriktas på militär tillämpning.
Denna synpunkt måste dominera såväl föreläsningsverksamheten och de därmed
samhörande applikatoriska tillämpningarna som ock studiebesöken vid militära
verk och anläggningar liksom även vid vissa övningar med särskild teknisk materiel,
tillhörande fysikens eller kemiens gebit.

På grund av anförda synpunkter anser jag det vara, minst sagt, icke
lämpligt att åt kvinnor anförtro ett i så väsentlig grad på militära förhållanden
inriktat utbildningsarbete, som det vid Artilleri- och Ingenjörhögskolan förekommande.

Därjämte synes det mig ur disciplinär synpunkt mindre lämpligt införa
kvinnliga lärare å en institution, där det ligger i sakens natur att endast manliga
disciplar kunna förekomma.

Jag tillåter mig slutligen erinra om, att ingen som helst svårighet någonsin
vid Högskolan uppstått beträffande de civila lärarkrafternas rekrytering.
Icke ens ur denna synpunkt finnes sålunda skäl att vid ifrågavarande lärarplatsers
tillsättande vid Högskolan införa kvinnlig konkurrens.»

Chefen för krigsskolan: »Vid krigsskolan finnes för närvarande följande

av statsmedel avlönad kvinnlig personal:

Hushållerska.................1

Sjuksköterska................1

Städerska..........•.......1

Baderska...................1

Renhållerska.................1

Kokerskor..................2

Köksbiträden................-3

Hatsalsuppasserskor....... 3

Summa personal 13

I övrigt är den av statsmedel avlönade, vid Krigsskolan anställda personalen
uteslutande manlig. Ur skolans synpunkt är någon ändring härutinnan
icke önskvärd och med hänsyn till beskaffenheten av personalen åliggande arbete
icke ens möjlig.

Vid skolan tjänstgöra dessutom ett mindre antal icke vapenföra värnpliktiga
såsom skrivbiträden. Deras utbytande mot kvinnliga skrivbiträden vore visserligen
tänkbart men skulle, särskilt ur förläggningssynpunkt, medföra vissa
svårigheter, varjämte det obestridliga behovet av ordonnanser för budskickningar
i tjänsten då ej bleve tillgodosett.»

Chefen för Chefen för sjöhrigshögskolan: »De befattningar, vilka skulle kunna ifråga sjökrias-

komma att besättas av kvinnor, äro lärarbefattningarna i icke militära ämnen
högskolan. samt vaktmästarebefattningen vid högskolan.

Vad lärarebefattningarna beträffar, får jag emellertid instämma med det
uttalande, som gjorts i löneregleringskommitténs betänkande av den 13 januari
1911, där lärarebefattningar vid undervisningsanstalter, lydande under lånt- och
sjöförsvarsdepartementen, undantagas från de platser, vilka kvinna skulle kunna
besätta.

Undervisningen vid sjökrigshögskolan är i största möjliga mån lagd såsom en
militär tjänstgöring i överensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts nåd. reglemente
för sjökrigshögskolan, vari bl. a. föreskrives, att tjänsten därstädes är att
anse såsom militär tjänstgöring och att uniform därvid skall av offieerarne begagnas.
Ett kvinnligt inslag inom lärarpersonalen överensstämmer enligt min
mening icke med dessa bestämmelser för högskolans verksamhet, vilka bestämmelser
icke heller böra rubbas. Även i icke militära ämnen bör dessutom undervisningen
såvitt möjligt ansluta sig till militära förbållanden och hava särskilt
avseende på de meddelade kunskapernas användning inom marinen. Jämväl detta
förhållande talar emot anställande av kvinnliga lärare, emedan dessa givetvis
måste sakna kännedom om militära förhållanden i högre grad, än vad fallet är
med civila manliga lärare, vilka i regel åtminstone fullgjort sin värnplikt och
därunder haft tillfälle att sätta sig in i den militära tillämpningen av respektive
ämnen.

Yad beträffar vaktmästarebefattningen finnes icke något direkt hinder för
att densamma besättes med kvinnlig arbetskraft, men torde detta likväl vara
mindre lämpligt, då arbetet för vaktmästaren vid högskolan delvis är av fysiskt
krävande art, i det att transport av diverse undervisningsmateriel från och till
marinens olika undervisningsverk i Stockholm ofta förekommer. Komme här
kvinnlig arbetskraft till användning, skulle detta medföra, att användandet av
särskild budskickning genom expressbyrå eller dylikt ofta bleve nödvändigt, vilket
åter skulle komma att medföra behov av ökat anslag för expenser m. m.

På grund av vad sålunda anförts, för jag i und. på det bestämdaste avstyrka
kvinnors tillträde till statstjänst, i vad avser sjökrigshögskolan.»

Chef en för Chefen för sj ökrigssholan: »Sakkunniga anföra i del I av sitt betänkande

sjökrigs- sid. 62, att de rörande rent civila befattningar under fjärde och femte huvudskolan.
titlarna hava ansett den allmänna regeln rörande kvinnas rätt att innehava administrativa
befattningar böra gälla, samt å sid. 96, att i enlighet härmed hinder
ej heller bör uppställas för kvinna att innehava civila lärarbefattningar vid
militära inrättningar och skolor.

De sakkunnigas uppfattning beträffande denna fråga kan jag ej biträda.

Den disciplinära uppfattningen i en militär skola är och måste givetvis
vara en helt annan än i ett allmänt läroverk eller en högskola. Det civila inslaget
i sådan skola är ringa (av sjökrigsskolans 20 lärare äro blott 4 civila).
Självklart är att en kvinnlig lärare i en sådan skola måste få en ömtålig ställning
och genom sin fullständiga brist på kunskap om militär uppfostran och
disciplin svårare att göra sig gällande än de manliga civila lärarna.

På grund härav får jag i und. hemställa, att »civila lärarbefattningar vid

militära inrättningar och skolor» ej måtte upptagas bland de statstjänster, som
eventuellt göras tillgängliga för kvinnor.»

Socialstyrelsen: »Styrelsen anser sig ej böra motsätta sig införandet av
full likställighet mellan män och kvinnor med avseende å rätten att söka och
innehava tjänster inom styrelsens tjänsteområde, helst som det i vissa grenar av
styrelsens verksamhet understundom är värdefullt att äga tillgång till speciell
sakkunskap i frågor, som röra kvinnorna, över huvud synes det vara till fördel
för det statliga arbete, som faller inom styrelsens verksamhetsområde, att kvinnor
beredas tillfälle till fri och lika tävlan om samtliga tjänster, då därigenom möjligheterna
ökas för lämpligt urval.

Ett hinder för realiserandet av detta önskemål kunde emellertid uppkomma
genom de sakkunnigas förslag om att biträdesbefattningarna skola fortfarande
reserveras för kvinnor. Under de senaste åren har styrelsen haft hos sig anställda
ordinarie och extra biträden av olika lönegrader till ett genomsnittligt antal
av omkring 60, bland vilka åtskilliga avlagt studentexamen och en eller annan
även akademisk examen. För närvarande bedriva tre studier vid Stockholms
högskola och en vid institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning i Stockholm, vid vilka studier tjänstgöringen inom ämbetsverket bereder
dem ett ekonomiskt stöd. Det intresse för fortsatt utbildning, som på detta sätt
framträtt och vilket styrelsen ansett sig böra uppmuntra genom beviljandet av
tjänstledighet i viss utsträckning, kommer uppenbarligen att erhålla en stark
sporre, därest tillträde till högre befattningar inom och utom verket nu skulle
öppnas för kvinnor. Därav torde bliva följder, att inom styrelsen, liksom inom
andra ämbetsverk med större antal biträden, alltid skulle förefinnas ett antal sådana
befattningshavare med formell kompetens för anställning såsom tjänstemän
av högre grad. Vid uppkommande ledigheter inom dessa grader skulle förstnämnda
befattningshavare säkerligen göra anspråk på befordran och såsom skäl
därför jämväl åberopa föregående tjänstgöring under ett antal år inom eller utom
verket. Med strängt formell tillämpning av nuvarande befordringsprinciper synes
det sannolikt, att härigenom skulle kunna efter hand framväxa ett visst monopol
för kvinnor beträffande rekryteringen till amanuens- och första gradsbefattningar.
Och då från dessa de högre tjänsterna i regel besättas, skulle utsikterna för
manliga tjänstemän kunna komma att ställa sig synnerligen litet lockande.

En sådan utveckling, som uppenbarligen icke kan betecknas såsom uppkonstruerad
utan måste anses som en konsekvens av de sakkannigas förslag, är
ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Även om allt erkännande måste givas
åt den personliga duglighet, som kvinnor redan haft tillfälle att ådagalägga på
vissa områden i offentlig tjänst och som måhända torde komma att efter hand
starkare framträda, så har dock erfarenheten givit vid handen, att kvinnor i allmänhet
— och särskilt gifta kvinnor — icke på samma sätt som män kunna helt
uppgå i sin ämbetsuppgift samt att kvinnornas naturliga anlag, intressen och
uppfostran hittills betagit dem många tilfällen till den konkreta erfarenhet om
det samhälleliga livets realiteter, som står männen till buds. Dessa förhållanden
utgöra den naturliga förklaringen till att inom enskilda företag, där varken några
lagstadgade hinder eller några traditionella fördomar försvårat kvinnors användande,
de likväl i regel icke kunnat göra sig gällande i konkurrens med männen
om högre befattningar. Belysande är sålunda, att vid den inom socialstyrelsen

Social styrelsen.

nu pågående undersökningen av affärsanställdas arbets- och löneförhållanden inom
alla grupper av undersökta affärsföretag männen befunnits vara relativt talrikare
på ledande platser än kvinnorna samt att männen i genomsnitt erhålla 50 å 100
procent högre lön. Till och med inom detaljhandeln, som sedan generationer tillbaka
i stor utsträckning använt kvinnlig arbetskraft, ligga männens löner omkring
70 procent högre. Även om någon ändring härutinnan småningom kan vara
att förvänta genom en successiv förändring av de utbildnings- och andra samhällsförhållanden,
som för närvarande minska kvinnornas konkurrensförmåga, så
komma dock alltid att kvarstå vissa naturliga hinder — särskilt beträffande
gifta kvinnor — för deras användbarhet i jämförelse med männen, i första hand
mindre arbetsförmåga och större sjukdomsfrekvens. Under sådana förhållanden
kan det icke ur statssynpunkt vara tillrådligt att vidtaga en anordning, som är
ägnad att medföra särskilda svårigheter för den manliga rekryteringen till statens
tjänst. Vill man bibehålla kvinnornas monopol till biträdesbefattningarna, måste
det därför skapas garantier för att icke ämbetsverken genom gällande befordringsgrunder
kunna komma att ställas inför tvånget att vid befordran till högre
grader praktiskt taget välja endast bland kvinnliga biträden med erforderlig
formell kompetens.

Sakkunnigförslaget i denna del synes för övrigt ur principiell synpunkt
icke rimligt. Då dess bärande tanke ju är att inom statsförvaltningen realisera
kvinnans medborgerliga likställighet med mannen, synes konsekvensen fordra principens
fulla tillämpning, i den mån icke särskilda hinder möta härför. Därest
kvinnan skall hava tillträde till alla tjänster, från vilka hon icke till följd av
bristande naturliga förutsättningar bör uteslutas, kräver sålunda följdriktigheten,
att likställighetsprincipen genomföres även i fråga om alla sådana tjänster, som
mannen icke saknar naturliga förutsättningar att bekläda. Att biträdesbefattningarna
i ämbetsverken icke skulle kunna bestridas av män på lika tillfredsställande
sätt som av kvinnor, har icke ens påståtts, än mindre styrkts. Erinras
må, att före kvinnornas tillträde till dessa befattningar kanslist- och kopistarbetet
inom ämbetsverken genomgående utfördes av män. Att förläna kvinnorna
den särskilda förmånen, som ensamrätten till biträdesbefattningarna skulle innebära,
synes så mycket mindre befogat, som männen redan genom den dem åliggande
värnplikten komma i efterhand efter kvinnorna.

Styrelsen anser sig höra framhålla, att frågan om biträdesbefattningarnas
öppnande för män icke är allenast ett teoretiskt spörsmål utan av stor reell räckvidd,
i det att många manliga sökande otvivelaktigt skulle infinna sig. Ehuru
man i allmänhet har kännedom om att styrelsen är för sina biträdesbefattningar
uteslutande hänvisad till kvinnlig rekrytering, har styrelsen likväl fått mottaga
ett flertal ansökningar och förfrågningar från män, icke minst från nyblivna
studenter eller universitetsstuderande, som önskat anställning. Det synes icke
vara skäligt, att dessa förvägras samma rätt i detta avseende, som tillkommer
deras kvinnliga kamrater, helst som med hänsyn till möjligheten av lämpligt
urval statsintresset härigenom skulle komma att bättre tillgodoses.

Med avseende å de sakkunnigas förslag om beredande av full likställighet
mellan gift och ogift kvinna i fråga om att innehava statstjänst kan styrelsen
icke underlåta att framhålla, att ett konsekvent tillämpande av denna grundsats
synes kunna leda till vissa olägenheter i fråga om tjänsteåliggandenas behöriga
fullgörande. Då vid bedömande av förevarande spörsmål, såsom de sakkunniga

(tf

framhålla, statsintresset här vore avgörande, måste till prövning upptagas, på
vad sätt detta intresse skäligen bör tillvaratagas. De saakunniga hava härvid
erinrat om gällande bestämmelser i fråga om person, som gör sig skyldig till fel
eller försummelse i tjänsten. Åsyftade bestämmelser i ämbetsverkens instruktioner
äro emellertid synnerligen svåra att tillämpa i fråga om såväl manliga som
kvinnliga befattningshavare, som i viss mån eftersätta tjänsten på grund av att
deras uppmärksamhet och intressen starkt tagas i anspråk för utom tjänsten liggande
uppgifter. Än svårare och ömtåligare skulle utan tvivel prövningen
bliva i fall, då gift kvinna, på grund av förhållanden som äga samband med
hennes äktenskap, icke kan anses uppehålla sin tjänst på tillfredsställande sätt.

Då inträdet i älctenskap för kvinna i allmänhet är ägnat att minska intresset,
understundom också förmågan att sköta befattning, synes åtminstone ur statsintressets
synpunkt skäl tala för ett bibehållande av den nu gällande regeln i
detta avseende.

Beträffande vissa befattningar inom styrelsens tjänsteområde torde kunna
antagas, att de praktiskt taget aldrig komma att beklädas av kvinnor. Detta
gäller i fråga om befattningarna såsom byråchef, förste byråingenjör och byråassistent
för sjöfartsärenden å styrelsens arbetarskyddsbyrå samt yrkesinspektörs-,
yrkesinspektörsassistent- och underinspektörsbefattningarna inom yrkesinspektionen.
Med hänsyn till arbetets art samt de fordringar på föregående praktisk
utbildning, som måste ställas å innehavarna av dessa befattningar, lärer det
nämligen i ytterst sällsynta fall kunna ifrågakomma, att en kvinna skaffar sig
den kompetens, som i förevarande fall erfordras.

Mot yrkesinspektrisbefattningens samt de kvinnliga assistentbefattningarnas
reserverande uteslutande åt kvinnor samt mot den föreslagna ändringen av 23 §
i lagen om arbetarskydd har styrelsen ej något att erinra.»

Arbetsrådet har anfört, att rådet, såvitt angår frågan om behörig- Arbetsrådet.
het för kvinna att innehava statstjänst inom rådets tjänsteområde, icke
hade något att erinra mot de sakkunnigas betänkande och förslag.

Försäkringsrådet (presidenten Lindstedt, försäkringsrådet Rörmy Försäksamt
ledamöterna Carlsson och Tengdahl) har anfört, att rådet, som med ™9sradetanledning
av remissen hade att yttra sig allenast angående frågan om
behörighet för kvinna att innehava befattning inom rådets tjänsteområde,
ansåge inom detta område sådana särskilda förhållanden ej vara
för handen, som kunde vara av betydelse för ärendets avgörande.

Försäkringsråden Tengstrand och Geijer samt ledamöterna Rooth
och Wallenius anförde:

»Kommitterade hava utgått från principen om full likställighet mellan män
och kvinnor med avseende på rätt att vinna befordran till statens ämbeten. I
betänkandet heter det bland annat, att det blott är ''fråga om att bereda den
individ — man eller kvinna — som fyller måttet, tillfälle att till fromma för
staten bekläda ett ämbete, till vilket icke finnes någon kompetentare sökande’.

Med denna utgångspunkt synes det hava varit konsekventare, om kommitterade

9—210615

utan undantag föreslagit rätt för kvinnor att bekläda alla statstjänster. Den
omständigheten, att kommitterade likväl föreslagit, att åtskilliga tjänster icke
skulle fä innehavas av kvinnor, visar, att kommitterade icke helt trott på hållbarheten
av sin egen utgångspunkt.

Ovan angivna princip torde icke böra läggas till grund för en förändrad
lagstiftning i vidare mån än att det med säkerhet kan antagas, att principens
genomförande icke kommer att för det allmänna medföra skadliga verkningar.

Kvinnor hava icke i stort sett i någon högre grad gjort sig gällande på
industriens och affärslivets områden, vilka områden dock redan sedan lång tid
varit öppna jämväl för kvinnor. Denna omständighet synes vara ägnad att inge
misstanke därom att kvinnor icke i allmänhet i samma grad som män äro lämpade
för sådana värv, som kräva kraft och förmåga av praktiskt handlande.
Genom utvecklingens gång har emellertid statsförvaltningen allt mer kommit att
likna ett stort affärsföretag. På eu mängd områden uppträder staten redan såsom
affärsdrivande, ofta i konkurrens med enskild företagsamhet. Men även på sådana
områden, där detta ej är fallet, kräves i allt högre grad av statstjänstemän i
ledande ställning kraft och handlingsförmåga, därest statens intressen skola bliva
vederbörligen tillvaratagna.

Kommitterade synas förmena, att därest de föreslagna lagändringarna
genomfördes, kvinnor likväl endast i undantagsfall skulle komma att bekläda
statens högre ämbeten. Denna förmodan synes knappast välgrundad. Kvinnor
torde nämligen i ungefär samma utsträckning som män äga förmåga att inläsa
lärokurser samt att avlägga de examina, som erfordras för tillträde till dessa
ämbeten. Det är vidare starkt att befara, att de, som bland tävlande män och
kvinnor skola till viss tjänst befordra den skickligaste, av fruktan att taga eller
synas taga hänsyn till'' de sökandens kön, skola uteslutande avgöra befordringsfrågan
efter avlagda kunskapsprov och tjänsteålder, även om statens verkliga
nytta därigenom åsidosättes. På detta sätt kan så småningom ett betydande antal
mera ansvarsfulla poster inom statsförvaltningen komma att besättas med
kvinnor, vilka uppnå sina tjänster allenast på grund av avlagda examina och
fullgjorda tjänsteår, utan att i övrigt äga sådana egenskaper, som enligt vad ovan
antytts krävas för att med framgång tillvarataga det allmännas intressen. Därest
denna farhåga besannas, kommer statstjänsten säkerligen i allt större utsträckning
att övergivas av mera dugande män, vilka med ett dylikt befordringssystem
icke se sin förmåga tillbörligt uppskattad.

Emellertid hava kommitterade anfört, att genom utvecklingens gång kvinnlig
arbetskraft i stor utsträckning frigjorts, samt att det är en viktig social uppgift
att åt denna frigjorda arbetskraft giva en så samhällsnyttig användning som
möjligt. För detta ändamål torde det emellertid i stort sett för närvarande vara
tillfyllest, att allenast vissa av de befattningar, som kräva mera kvalificerad
arbetskraft, öppnas för kvinnor. Så till exempel torde inom de centrala ämbetsverken
möjlighet kunna beredas kvinnor att vinna befordran till sekreterare- och
notarietjänster samt därmed likställda befattningar. Därest erfarenheten av en
dylik reform blir gynnsam, kunna ju sedermera, därest så befinnes lämpligt, efter
hand ledamots- och möjligen även chefsbefattningar göras tillgängliga för kvinnor.
Ett sådant tillvägagångssätt synes vara klokare och naturligare än det av
kommitterade föreslagna. Statsmakterna böra icke allenast med stöd av lösa an -

taganden, vilka icke styrkas av hittills i vårt land gjord erfarenhet, i ett slag
genomföra en förändring av sådan räckvidd, som den här föreslagna.

Vad särskilt angår försäkringsrådets tjänsteområde, torde utöver vad ovan
anförts jämväl böra påpekas, att samma betänkligheter, som kunna göras gällande
mot att bereda kvinnor tillträde till domarebefattningar i allmänhet, även böra
anses gälla med avseende på presidentbefattningen och ledamotsbefattningarna
inom rådet.»

Riksförsäkringsanstalten (generaldirektören May, byråchefen Eisen micsförsäkoch
ledamoten Sidvall): »De sakkunnigas förslag innebär, att ifråga om behörig- ring samtalhet
att innehava statstjänst kvinnor, såväl gifta som ogifta, skulle med undantag för tennågra
få särskilda slags befattningar vara likställda med män, samt att nuvarande
ordning med avseende å vissa statstjänsters, huvudsakligen kvinnliga biträdesbelättningars,
reserverande ensamt för kvinnor skulle i det väsentliga bibehållas
med den ändring i förhållande till vad för närvarande gäller, att även i
fråga om dessa befattningar gift kvinna skulle vara lika behörig som ogift.

Hos riksförsäkringsanstalten är anställd en till antalet ganska betydande
kvinnlig personal, sammanlagt 293 personer, varav 9 skrivbiträden i treche, 40 i
andra lönegraden och 100 i första lönegraden samt 144 extra biträden. Tidigare
har den kvinnliga personalen varit vida större.

Med allt erkännande av kvinnornas plikttrogna och oftast mycket noggranna
arbete, tilltror sig riksförsäkringsanstalten dock icke kunna vitsorda, att
den inom anstalten vunna erfarenheten givit vid handen, att kvinnorna i genomsnitt
skulle vara lika lämpliga som män även för högre statstjänster, ehuru detta
givetvis undantagsvis kan vara fallet.

Vid bedömande av förevarande fråga synes ock böra tagas hänsyn till alt
kvinnorna i allmänhet icke torde besitta samma fysiska uthållighet som män, vilket
i fråga om högre befattningar med deras ofta mycket omfattande arbetsbörda
torde vara av viss betydelse. Därest kvinnorna på grund av nyss anförda
omständighet i större utsträckning än män nödgas söka sjukledighet, blir givetvis
deras arbete för staten kostsammare än männens. Någon tillförlitlig statistik
i förevarande avseende torde visserligen ej finnas. Riksförsäkringsanstaltens
anteckningar rörande antalet sjukdagar i förhållande till personalens storlek under
åren 1919 och 1920 ådagalägga emellertid att medelantalet dagar för kvinnligt
biträdes bortovaro på grund av sjukdom rätt väsentligt överstiger motsvarande
antal dagar för manliga tjänstemän.

De anförda omständigheterna föranleda riksförsäkringsanstalten att ställa
sig tveksam mot att utan begränsande villkor lämna kvinna tillträde till även
högre statstjänst.

Riksförsäkringsanstalten har härvid även uppmärksammat, att det i
det privata näringslivet hitintills visat sig, att kvinnorna icke utom i sällsynta
fall erhållit någon ledande eller mera ansvarsfull ställning — enligt vad för riksförsäkringsanstalten
uppgivits skulle exempelvis i försäkringsverksamheten i Sverige
endast i ett fall, nämligen såsom »intendent» i ett bolag, någon kvinna uppnått
någon mera ansvarsfull ställning.

Med hänsyn till de av riksdagen numera antagna grundlagsändringarna,
enligt vilka kvinnors likställighet med männen principiellt erkännes, anser sig
riksförsäkringsanstalten dock icke böra motsätta sig, att därest en ogift kvinna

uppfylla därför för varje fall uppställda kompetensfordringar, hon blir lika be
hörig med man att kunna befordras till befattningar i första eller andra lönegraden,
för vilka erfordras vanlig juridisk eller administrativ utbildning. Vidkommande
åter de befattningar i första och andra lönegraderna, för vilka ingenjörskompetens
erfordras och vilkas innehavare det åligger att verkställa besök
och inspektioner å arbetsplatser av arbetsmaskiner och skyddsanordningar m. m.,
måste riksförsäkringsanstalten avstyrka, att kvinnor erhålla tillträde till dessa
befattningar.

Likaså synes det riksförsäkringsanstalten, som i mycket har att bedriva
samma slags verksamhet som vissa enskilda försäkringsföretag, med vilka riksförsäkringsanstalten
även i viss mån kan hava att konkurrera, att lämpligheten
kan ifrågasättas av att högre befattningar, generaldirektörs- samt byråchefs- och
ledamotsbefattningarna, även i fall där för dem ej fordras ingenjörs- och därmed
jämförlig kompetens, kunna besättas med kvinnliga innehavare efter ensamt samma
regler, vilka för närvarande gälla i fråga om män.

Vidkommande de kvinnliga biträdesbefattningarnas fortfarande reserverande
ensamt för kvinnor synes det riksförsäkringsanstalten oegentligt, att vid ett
allmänt öppnande av statstjänster även för kvinnor förvägra män tillträde till
befattningar, som hittills kunnat innehavas endast av kvinnor. Gränsen mellan
de göromål, som ankomma på innehavarna av de lägre befattningar, till vilka
män och kvinnor skulle äga lika tillträde, exempelvis inom riksförsäkringsanstalten
kontorsskrivarebefattningarna, och flera kvinnliga biträdesbefattningar är
också så flytande, att något av sakens natur betingat skäl för en sådan åtskillnad
mellan dem icke kan ådagaläggas. Liknande sociala skäl, som av de sakkunniga
åberopats för en dylik åtskillnad, synas också i allt för många fall kunna
göras gällande till förmån för, att män ej uteslutas från ifrågakomna tjänster.
Vid olika tillfällen har också ifrågasatts, att vissa dylika tjänster skulle kunna
besättas med män, exempelvis med f. d. fast anställda vid armén och marinen.

Enligt kommittébetänkandet uppgår antalet av de statstjänster, som enligt
för närvarande gällande författningar reserverats endast för kvinnor, till 3,586,
vartill komma vissa av Kungl. Maj:t för varje år till antalet bestämda befattningar
vid statens anstalter för sinnessjuka. I det av kommittén angivna antalet
synes emellertid icke vara inräknat det avsevärda antalet av extra kvinnliga
biträdesbefattningar i statstjänst, vilket exempelvis hos riksförsäkringsanstalten,
såsom ovan nämnts, för närvarande uppgår till 144.

Vad slutligen angår frågan om gift kvinnas behörighet i förevarande avseende
synes riksförsäkringsanstalten såväl kostnadsskäl som även nödigt hänsynstagande
till andra statsintressen i fråga om statstjänsternas behöriga skötande
påkalla, att nu gällande regler i detta avseende förbliva oförändrade. Särskilt
gäl ler detta i fråga om det störa antalet kvinnliga biträdesbefattningar i riksförsäkringsanstalten
och det i desto högro grad, därest dessa tjänster reserveras endast
för kvinnor.»

Byråchefen von Schulzenheim anförde: »I anledning av vad riksförsäkringsanstalten
uttalat, anser jag mig för min del böra ytterligare framhålla, att, i
enlighet med vad i regeringsformen uttalas om att skicklighet och förtjänst skall vara
den enda befordringsgrunden, det remitterade förslaget i fråga om kvinnors behörighet
att i allmänhet bestrida statstjänster endast innebär, att, om en kvinna

i konkurrens med. manliga aspiranter befinnes vara den för en viss befattning
bättre kvalificerade, hon icke skall vara utesluten från densamma pa den grund,
att bon är kvinna. Med nämnda princip lär det få anses överensstämmande, att,
inom vissa av förhållandena och sakens natur betingade gränser, vid anställning
i statstjänst en prövning jämväl äger rum ur synpunkten av vad kommitterade
i del II av sitt betänkande framhålla, då de rörande vissa tjänster uttala, att
''vid tjänstetillsättning i varje särskilt fall bör av göromålens beskaffenhet bero,
huruvida manlig eller kvinnlig sökande skall erhålla företräde’.

I fråga om behörighet för kvinna att kunna innehava statstjänst är jag
alltså i princip ense med kommitterade; och anser jag lika med dem, att Irågan
om kvinna ingått äktenskap eller icke bör i detta hänseende vara utan inverkan.

Vidkommande de villkor, under vilka sådan behörighet bör medgivas, anser
jag särskilt frågan om kvinnas ledighet från sin befattning under vissa med
hennes moderskap sammanhängande förhållanden tarva ytterligare övervägande
utöver vad kommitterades förslag innehåller i syfte bland annat, att statens berättigade
intressen må kunna bättre tillgodoses. Förslaget i denna del ansluter
sig till nu gällande restriktiva bestämmelser i fråga om gift kvinnas användning
i statstjänster. Med ett öppnande för kvinnor i allmänhet av tillträde till så gott
som samtliga dessa tjänster kunna emellertid berörda intressen få en helt annan
betydelse. Särskilt synes detta bli fallet, för den händelse ett stort antal statstjänster
skulle anses böra reserveras ensamt för kvinnor, som kommitterade
föreslå.

Rörande sistnämnda fråga — om vissa tjänsters reserverande för kvinnor

— finner iag det oegentligt, om man, såsom kommitterades förslag innebär, å ena
sidan skulle anse sig böra genom lag fastslå, att kvinnor skola vara med några
däri angivna undantag likställda med män i fråga om behörighet att innehava
statstjänster, men å andra sidan i allt fall anse sig oförhindrad att genom särskilda
i annan ordning för varje fall fattade beslut förbehålla kvinnor så gott
som vilka befattningar som helst.

Rörande de grupper av tjänster, som enligt kommitterades förslag skulle
förbehållas kvinnor, framhålla kommitterade själva, att de föreslagna ''inskränkningarna
av kvinnans behörighetsområde grunda sig i allmänhet vida mer på
principiella synpunkter än vad fallet är i fråga om de befattningar, som skulle
reserveras för kvinnor’.

I den mån vid anställning i dessa befattningar av kommitterade framhållna
''hänsyn av praktisk och social natur’ böra göra sig gällande, synes detta

— likasom helt visst ofta eljest i fråga om anställning i statens alltmer utvecklade
verksamhet — kunna antagas komma att ske utan att dessa tjänster, utan
inskränkning och utan avseende på de olika verkens särskilda förhållanden, formellt
förbehållas kvinnor, något som ej heller synes hava skett i våra närmaste
grannländer.

Då förbehållande ensamt för kvinnor av ett flertal lägre befattningar, med
vilka äro förenade göromål, som ofta kunna lika väl utföras av män, kan antagas
komma att praktiskt leda till, att även flera andra lägre befattningar, som
merendels ej förutsätta akademisk utbildning, och till vilka kvinnor lika med
män nu skulle erhålla tillträde, faktiskt komma att även bliva förbehållna de
kvinnor, vilka redan under föregående tjänstgöring i dem enligt förslaget förbe -

hållna befattningar visa sig därtill dugliga, anser jag i allt fall, att kommitterades
förslag i denna del ej kan utan vidare biträdas.

Skulle emellertid, vad särskilt angår de nuvarande skrivbiträdesbefattningarna,
av vissa kostnadshänsyn — vilka enligt kommitterades förslag och som
det synes mig med rätta eljest i allmänhet vid fråga om de statsanställda kvinnornas
avlöningsförmåner i förhållande till männens ej skulle hava någon betydelse
— eller andra av kommitterade anförda skäl, det verkligen befinnas böra i
vissa fall uttryckligen utsägas, att de äro avsedda endast för kvinnor, synes i anslutning
till vad ovan anförts detta åtminstone ej utan närmare undersökning
böra ske beträdande samtliga nuvarande dylika befattningar.»

Pensionssty- Pensionsstyrelsen: »Styrelsen har icke något att erinra mot den av kom relsen.

mitterade uppställda principen, att såsom regel män och kvinnor skola vara likställda
i fråga om tillträde till statstjänst.

Frän denna princip bar i kommitterades förslag gjorts ett avsteg beträffande
de nuvarande kvinnliga biträdesbefattningarna i ämbetsverken. De skäl,
som av kommitterade härför anförts, synas styrelsen icke vara tillräckligt vägande.
Utan tvivel skulle det lända till arbetets och därmed jämväl till statens fördel,
om, därest man icke vill låta likställigheten helt gälla, åtminstone vissa av
dessa befattningar stode öppna även för manliga sökande.

Huruvida vad pensionsstyrelsens verksamhetsområde angår vissa befattningar
lämpligen böra huvudsakligen avses för män eller kvinnor är svårt att på
förhand avgöra. Den framtida praktiska erfarenheten torde härvid komma att
lämna vägledning; särskilda bestämmelser i detta avseende torde icke heller vara
erforderliga, därest duglighet och lämplighet för ett visst arbetes utförande tillmätes
vederbörlig hänsyn vid utnämningsfrågornas behandling.

Ett önsktmål synes vara att i samband med nu ifrågavarande reform upptaga
till utredning spörsmålet om inrättandet av en grad mellan tredjegradsbiträdesbefattningen
och den s. k. första normalgraden för utförande av en del arbeten
av mindre kvalificerad natur än de, som skulle åligga befattningshavare i
första normalgraden. Jämväl synes det önskvärt, att i sammanhang härmed utredes
frågan om fastställande av kompetensfordringar för första normalgraden, i
likhet med vad nu är regel beträffande befattningar i andra och tredje normalgraderna.
Givet är, att dylika kompetensfordringar icke kunna generaliseras för
samtliga ämbetsverk, utan att hänsyn måste tagas till de särskilda förhållandena
inom varje ämbetsverk, och att gränserna icke böra tilltagas alltför snävt.

Kommitterade hava, enligt styrelsens mening, icke förebragt tillräckligt
bindande skäl för sitt förslag att genomgående fastställa lägre pensionsålder för
kvinnor än för män. Kommitterade synas dock själva hava betraktat sitt förslag
i detta avseende mera såsom ett provisorium, och med hänsyn härtill anser sig
pensionsstyrelsen icke nu böra framställa något särskilt yrkande.

Vad den betänkandet bilagda pensionsutredningen beträffar har styrelsen
på grund av den knappt tillmätta tiden icke haft möjlighet att ingående granska
densamma. Det synes emellertid tvivelaktigt, huruvida proportionen mellan männens
och kvinnornas pensionsavgifter under förutsättning av lägre pensionsålder
för kvinnorna är lämpligt funnen och om icke snarare kvinnornas pensionsavgifter
borde ytterligare höjas. Skulle emellertid gemensam pensionsålder fastställas

för män och kvinnor, förlorar naturligen denna invändning i det väsentliga sin
betydelse».

Medicinalstyrelsen: »Såsom framgår av de i sakkunnigas betänkande^ Medicinal intagna

historiska översikter har styrelsen förut föreslagit kvinnors tillträde styrelsen.
till läkarbefattningar i avsevärd utsträckning. I und. utlåtande den 3 maj
1901 tillstyrkte styrelsen, att ogift kvinna skulle kunna antagas till de läkarbefattningar,
till vilka hon sedermera genom Eders Kung! Maj:ts kungörelse
den 6 november 1903 erhöll tillträde, bland annat, stads- och stadsdistriktsläkarbefattningarna.
Sedermera bar styrelsen i utlåtande den 28 februari 1918 förordat,
att kvinna skulle kunna antagas jämväl till, bland annat, köpings- och
municipalläkare, underläkare vid tuberkulossjukhus, extra provinsialläkare, biträdande
provinsialläkare, civil läkarstipendiat, järnvägsläkare, sistnämnda befattning
dock allenast efter järnvägsstyrelsens beprövande, medicinalrådsassistent,
assistent vid statens rättskemiska laboratorium och bostadsinspektör. Slutligen
har styrelsen i und. utlåtande den 13 januari 1919 hemställt, att kvinna
måtte kunna antagas till samtliga läkarbefattningar vid statens anstalter för
sinnessjuka, dock icke sådana överläkartjänster vid vissa dylika anstalter, sa
länge dessa befattningar vore förenade med lärarbefattningar i psykiatri och
sistberörda befattningar icke finge innehavas av kvinnor. .

Genom sist berörda utlåtande synes styrelsen hava tagit ställning till
frågan om kvinnors tillträde till chef läkartjänster i allmänhet, då överläkartjänst
vid sinnessjukvårdsanstalt torde ställa lika störa krav på organisatorisk
förmåga som motsvarande tjänst vid annan sjukvårdsinrättning. Styrelsen far
därför i överensstämmelse med sitt ifrågavarande utlåtande föreslå, att ogift
kvinna må kunna antagas till varje läkarbefattning såväl vid statens anstalter
för sinnessjuka som vid lasarett, tuberkulossjukhus och andra sjukvårdsinrättningar,
därvid styrelsen emellertid beträffande lasaretten och tuberkulossjukvårdsanstalterna
får föreslå den inskränkningen, att till sådan läkare vid ifrågavarande
anstalter, som har att handhava anstaltens förvaltning och i denna egenskap är
medlem av anstaltens direktion, må kvinna antagas allenast, då detta medgivits
av anstaltens direktion. Då nämligen avlöningen å berörda befattningar icke
utgår av statsmedel, synes det rimligt, att ifrågavarande för vederbörande anstalter
synnerligen viktiga befattningar icke utan vederbörande kommunala myndigheters
medgivande besättas med kvinnor.

I sitt ovan berörda, den 28 februari 1918 avgivna utlåtande förordade styrelsen,
att kvinna finge antagas till extra provinsialläkare, samt anförde därvid,
att den erfarenhet, som därigenom vunnes, skulle bliva av stort värde för bedömande
av frågan om kvinnors rätt att handhava ordinarie provinsialläkarbefattningar.
Sedan berörda utlåtande avgavs, har någon tillräcklig erfarenhet i nämnda
avseende ej vunnits. Helt visst vore det önskligt, att sådan erfarenhet om kvinnans
lämplighet för extra provinsialläkartjänsterna förelage, innan provinsialläkartjänsten
öppnades jämväl för kvinnan. Särskilt är att märka, att kvinnans
verksamhet såsom tjänsteläkare hittills huvudsakligen utövats av kvinnor i deras
bästa ålder, varför några allmänna rön ännu icke kunnat göras angående hennes
förmåga att i längden även efter uppnående av den ålder, då krafterna börja
avtaga, uthärda den ansträngande tjänstgöring, som ofta åligger en provinsialläkare.

Då emellertid styrelsen, såsom ovan åberopats, förordat kvinnans anställande
såsom extra provinsialläkare och då någon större skillnad i göromålen icke i
regel föreligger mellan extra provinsialläkare och provinsialläkare, anser sig styrelsen
icke böra nu avstyrka kvinnas tillträde till pro vinsialläkartjänsterna jäven
om styrelsen finner särskilda betänkligheter föreligga för att kvinnan, innan erfarenhet
i ovan angivna avseende vunnits, skall'' berättigas söka och innehava
dessa fysiskt krävande tjänster. Jämväl förste provinsialläkartjänsterna synas
styrelsen kunna öppnas för kvinnor. Däremot synes kvinna icke böra antagas
till karantänsläkare. 1 en dylik läkares uppgifter ingår att direkt övervaka
verkställigheten av meddelade ordningsregler inom karantänsplatsen och å dit
inkomna fartyg. Karantänsläkarens befattning synes därför falla under de tjänster,
som omnämnas i den föreslagna lagens 2 § 4 mom.

För de veterinära tjänsterna synes kvinnan i regel icke hava några större
betingelser. Då styrelsen emellertid tillstyrkt hennes tillträde till flertalet läkartjänster,
anser sig styrelsen jämväl böra tillstyrka, att hon erhåller tillträde även
till de veterinära tjänsterna.

Vad angår sjukvårdspersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka, synas
de manliga sjukvårdartjänsterna därstädes böra undantagas från lagens tillämplighet.
I lagens 2 § 3 mom. undantagas tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän
uppfostringsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida
tjänsten avser yttre bevakning eller med densamma är förenad skyldighet att
inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män eller manliga
minderåriga. Den tjänstgöring, som åligger den manliga sjukvårdspersonalen
vid statens anstalter för sinnessjuka, torde i allmänhet lika litet vara lämpad att
utföras, av kvinnor som det arbete, vilket åligger de i sagda mom. omnämnda
befattningshavarna. För närvarande är sjukvården å hospitalen ordnad så, att
å avdelningarna för kvinnliga patienter tjänstgör uteslutande kvinnlig betjäning,
men å avdelningarna för manliga patienter såväl manlig som kvinnlig betjäning,
den sistnämnda dock ej å avdelningar för särskilt farliga patienter. Styrelsen
har nämligen ansett och anser fortfarande ej tillrådligt att använda kvinnor
jämväl å dylika avdelningar. I följd härav får styrelsen hemställa, att, såsom
hittills skett, antalet manliga och kvinnliga befattningshavare tillhörande sjukvårdspersonalen
vid statens anstalter för sinnessjuka må varje år fastställas av
E. K. M., och att i ovan omnämnda mom. av lagförslagets 2 § upptagas jämväl
tjänster vid anstalt för sinnessjuka, såvida med dessa tjänster är förenad skyldighet
att meddela vård åt sådana manliga patienter, vilkas vård icke anses böra
handhavas av kvinnor.

Yad angår kvinnans tillträde till de administrativa befattningarna inom
styrelsen och underlydande förvaltningar, anser styrelsen, såsom styrelsen ovan
uttalat beträffande vissa läkartjänster, skäl tala för att, innan kvinnor erhålla
tillträde till dylika befattningar, särskilt fullmaktstjänster, avvakta de erfaren -hetsrön, som kunna komma att göras beträffande kvinnans lämplighet för kvalificerad
administrativ verksamhet. Inom sådan verksamhet har kvinnans arbetskraft
hittills tagits i användning i obetydlig omfattning. Därtill kommer, att
endast en mycket kort tidrymd förflutit, sedan kvinnan överhuvud taget började
användas i sådan verksamhet. Det förefinnes således ingen erfarenhet om kvinnans
förmåga att i längden till uppnådd pensionsålder fullgöra den ofta tunga
och slitande tjänstgöring, som är förenad med dessa befattningar. En av stats -

myndighet utfärdad fullmakt å eu befattning är att anse såsom ett kontrakt, varigenom
staten tillförsäkrar befattningshavaren avlöning till uppnådd pensionsålder
samt därefter under återstående livstiden pension, allt under förutsättning
att befattningshavaren intill uppnådd pensionsålder fullgör de med tjänsten förenade
göromålen. Vid utfärdande av en dylik fullmakt synes därför en viss säkerhet
höra förefinnas, att fullmaktsmottagaren skall till uppnådd pensionsålder
kunna fullgöra göromålen å befattningen. Någon i detta avseende fullt betryggande
säkerhet förefinnes visserligen icke beträffande manliga befattningshavare,
vilka i många fall kunna efter erhållen fullmakt på grund av sjuklighet eller
andra omständigheter förorsaka statsverket avsevärda utgifter utan att prestera
däremot svarande arbete. Beträffande männen föreligger emellertid en inom statsförvaltningen
vunnen erfarenhet, att de i regel kunna lämna fullgott arbete till
staten intill tiden för den inom de olika yrkesgrenarna bestämda pensionsåldern.
Någon dylik erfarenhet föreligger icke beträffande kvinnorna. Bet kan förvisso
anföras, att, därest en kvinnlig fullmaktsinnehavare framdeles icke skulle tillfredsställande
sköta sin befattning, hon kan av domstol dömas till avsättning. Emellertid
kan dylikt helt naturligt ej förekomma, då oförmågan orsakas av sjuklighet,
ej heller torde även i andra fall bristande förmåga att uppehålla en befattning
komma att föranleda avsättning från fullmaktstjänst annat än vid synnerligen
försvårande omständigheter. Benna utväg att reglera eventuella misstag
synes sålunda i praktiken föga användbar.

Ur nämnda synpunkt skulle det helt säkert vara önskligt, om man — liksom
fallet varit beträffande flertalet läkarbefattningar — kunde genom någon
längre tids erfarenhetsrön förskaffa sig visshet om kvinnans lämplighet och förmåga
att i längden fullgöra kvalificerat administrativt arbete, innan ifrågavarande
befattningar helt öppnades för henne.

Bet finnes emellertid ej någon anledning att på förhand antaga, att kvinnan
skulle i särskild grad vara mera olämplig för rent administrativa befattningar
än för läkarbefattningar, med vilka ju kan vara förenad avsevärd administrativ
verksamhet. Styrelsen har ovan tillstyrkt hennes tillträde till, bland
annat, överläkarbefattningar vid statens anstalter för sinnessjuka, å vilka befattningars
innehavare ställas stora fordringar på administrativ duglighet. Bå för
övrigt fullmakt å administrativa befattningar inom styrelsen och underlydande
förvaltningar icke pläga utfärdas, innan en längre tids tjänstgöring på förordnande
å sådan befattning och flerårig tjänstgöring på lägre tjänst föregått, torde
i de särskilda fallen en viss erfarenhet alltid komma att föreligga beträffande de
kvinnliga befattningshavare, som kunna ifrågakomma till dylika" fullmakter. Styrelsen
anser sig därför kunna tillstyrka, att kvinnor må erhålla tillträde jämväl
till administrativa befattningar inom styrelsen och underlydande förvaltningar.

Vad styrelsen ovan anfört beträffande kvinnors tillträde till statstjänst
gäller emellertid allenast ogifta kvinnor och under förutsättning att vederbörande
tjänsttillsättande _ myndigheter må kunna vid tolkning av grundlagens bestämmelser
om skicklighet och förtjänst taga särskild hänsyn till lämplighetsmomentet.

Mot kommitterades förslag beträffande gift kvinnas reservationslösa anställande.
i eller bibehållande vid statstjänst hyser styrelsen däremot de största betänkligheter,
betänkligheter, som hänföra sig dels till de administrativa olägenheter,
som härigenom kunna uppstå för staten, dels, och i än högre grad, till de

10—210815

medicinska, hygieniska och sociala vådor, som ett mera allmänt utnyttjande av
gift kvinnas arbetskraft i statstjänst otvivelaktigt måste medföra.

Olägenheterna för staten ställa sig något olika ifråga om å ena sidan kvinnliga
befattningshavare inom de centrala ämbetsverken och å den andra kvinnliga
läkare vid den allmänna hälso- och sjukvården i övrigt.

Hörande tjänsterna inom ämbetsverken framhålla kommitterade visserligen,
att deras förslag huvudsakligen avser att i rättfärdighetens intresse skapa en
principiell likställighet mellan könen. Men kommitterade synas samtidigt vilja
göra troligt, att denna formella likställighet faktiskt icke kommer att få någon
större betydelse, på den grund att statstjänsterna icke i vidare utsträckning ägna
sig för eller eftersträvas av kvinnor. Huruvida denna förmodan i verkligheten
kommer att besannas eller ej, torde emellertid vara svårt att förutsäga. Medicinalstyrelsen
lutar dock för sin del åt den meningen, att om statstjänsterna en
gång blivit helt tillgängliga för kvinnor, det icke kommer att saknas kvinnliga
sökande till vare sig lägre eller högre befattningar inom statsförvaltningen.
Åtminstone vad beträffar de juridiskt-administrativa tjänsterna inom ämbetsverken,
torde man kunna vänta, att åtskilliga unga kvinnor komma att efter avlagd
mogenhetsexamen ägna sig åt juridiska studier och efter avlagd examen bliva
aspiranter till administrativa befattningar. Yäl inkomna på den egentliga tjänstemannabanan,
hava kvinnorna sedan i stort sett samma betingelser för befordran
som deras manliga kamrater.

Det bör alltså, enligt styrelsens mening, från början räknas med att, när
de formella hindren härför undanröjts, ett stort antal kvinnor söka sig till
de centrala ämbetsverken. Detta är naturligtvis i vissa avseenden en stor fördel
för ämbetsverken, som härigenom tillföras dugande arbetskrafter. I vad det rör
kvinnor, som förbliva ogifta, finnes häremot ingen invändning att gorå, men helt
annorlunda ställer det sig, när det blir fråga om gifta kvinnor, och i all synnerhet,
när det kommer att gälla mödrar. Det vore nämligen obilligt, om man av
dessa skulle fordra samma intresse för tjänsten, samma påpasslighet och arbetsprestation,
som kräves av den manlige eller ogifta kvinnliga befattningshavaren.
I regel torde nämligen varje maka och moder, om hon skall följa sina naturliga
instinkter, vara så intimt bunden vid familjen och hemmet, att vad därutanför
är sällan kan bliva av annat än sekundärt intresse för henne.

Beträffande sådana gifta kvinnliga befattningshavare, som innehava lägre
tjänst, vilken huvudsakligen kräver mera mekaniskt arbete, förlagt enbart till
tjänsterummet, betyder detta måhända mindre, då det ju icke är omöjligt övervaka,
att deras arbetsprodukt hålles på skälig nivå. Men i fråga om gifta kvinnor
i ansvarsfullare tjänst eller med mera självständig verksamhet blir förhållandet
ett helt annat. Sådan befattningshavares arbete i och intresse för tjänsten
kan nämligen icke begränsas till tjänstetiden på ämbetsrummet, utan måste
hon även på annan tid utföra åtskilligt tjänstearbete. En notarie, en sekreterare,
en byråchef t. ex. kan, upptagen som han är under tjänstetiden med löpande
ärenden av allehanda slag, då knappast få tillfälle att närmare överväga, långt
mindre att giva form åt det, som åligger honom att uppsätta eller föredraga.
Härför liksom för nödiga författnings- och fackstudier måste han, om han rätt
skall sköta sin tjänst, anlita eftermiddagar och aftnar, då han är ostörd av löpande
ämbetsgöromål.

Men att en gift kvinnlig befattningshavare, som efter att i sex, eller, så

så som efter 1 januari 1922 torde komma att bliva fallet, i sju timmar hava varit
sysselsatt med krävande och tröttande arbete på tjänsterummet, när hon sent på
eftermiddagen återvänder till hemmet, skall avstå från tillfredsställelsen och vederkvickelsen
att ägna dagens återstående timmar åt make och barn, för att i
stället fortsätta med tjänstegöromålen, synes vara alltför obilligt begärt. Det
vore, enligt styrelsens mening, knappast socialt försvarligt, om staten medverkade
till ett sådant förryckande av vissa medborgares familjeliv.

Om medicinalstyrelsen alltså skulle kunna tillstyrka, att man för att tillmötesgå
kravet på likställighet i statstjänst mellan man och kvinna försöksvis
och tillsvidare medgåve även gifta kvinnor rätt att erhålla eller kvarstå i underordnad
befattning, så måste styrelsen däremot bestämt avstyrka att gifta kvinnor
få innehava statstjänst med ledande eller mera självständig ställning.

Redan det ökade bruk inom styrelsen av ogift kvinnlig arbetskraft, som
under senare åren kommit till stånd, har nämligen enligt styrelsens erfarenhet,
trots härmed vunna stora fördelar, visat sig förenat även med vissa olägenheter,
i det att kvinnornas större sjuklighet och oftare påkommande opasslighet i viss
män gjort dem underlägsna de manliga befattningshavarna ifråga om kontinuitet
i arbetet. I långt högre grad komma helt säkert dessa olägenheter att göra sig
kännbara beträffande gifta kvinnliga befattningshavare. Ty till den jämförelsevis
stora känsligheten för lindrigare sjukdomstillstånd och fysiologisk opasslighet,
som är för flertalet kvinnor utmärkande, komma ifråga om de gifta kvinnorna de
långa perioder, under vilka de av havandeskap, barnsäng eller digivning kunna
vara urståndsätta att förrätta sin tjänst. Härigenom måste, även om visst avdrag
göres i löneförmånerna, staten självfallet vidkännas icke obetydliga förluster.

Den viktiga uppgift att upprätthålla tradition och enhetlighet inom ämbetsverket,
som i första rummet påvilar de högre befattningshavarna, måste dessutom,
efter vad styrelsen kan finna, bliva i hög grad åsidosatt genom dylika oundvikliga
längre ledigheter. Härtill kommer, att sådan kvinnlig befattningshavares
arbetskraft genom nyssnämnda omständigheter ofta nog betydligt nedsättes, varförutom
hon, när hon efter långvarig bortovaro återinträder i tjänstgöring, torde
hava förlorat åtskilligt av sin rutin i tjänstegöromål.

För de centrala ämbetsverken, här närmast medicinalstyrelsen, vore det
alltså enligt styrelsens mening till stor skada, om de högre administrativa befattningarna
skulle besättas med gifta kvinnor. Detsamma gäller naturligtvis, och
säkerligen i än högre grad, om de viktiga tjänster inom verket, som kräva fackutbildning.
Medicinalstyrelsen nödgas alltså på administrativa skäl avstyrka, att
gift kvinna medgives rätt att, utan särskild prövning av föreliggande omständigheter
i varje fall, erhålla eller kvarstå i kvalificerad tjänst inom styrelsen.

I fråga om gift kvinnas behörighet till de övriga statstjänster, som falla
inom styrelsens verksamhetsområde, såsom provinsial-, stads-, hospitals- och lasarettsläkarbefattningar
m. fl., får styrelsen anföra följande.

Den uppfattning, som styrelsen i sina ovanberörda und. utlåtanden den 3
maj 1901, den 28 februari 1918 och den 13 januari 1919 redan hävdat rörande
vanskligheterna med gift kvinnlig läkares innehav av statstjänst, har styrelsen
icke kunnat finna vara av kommitterade vederlagd.

Det torde nämligen vara uppenbart, att man svårligen kan begära, att en
gift kvinnlig provinsial- eller extra provinsialläkare, med hänsyn till de många
resor och andra ytterst maktpåliggande och trägna göromål, som åligga henne,

skall, när det t. ex. gäller nattliga sjukbesök eller långvarigare bortovaro från
hemmet, kunna få frigöra sig från hänsyn till make, barn och hushåll, så som
önskligt vore. Pliktkonflikter måste härigenom titt och tätt uppkomma, vid vilka
säkerligen, till förfång för sjukvården, mången gång tjänsten torde få stå tillhaka
för omsorgen om familjen. Icke stort bättre torde det bliva med de gifta
kvinnliga läkarna vid lasarett, hospital och andra sjukvårdsanstalter. Även här
fordras, förutom eu lång och ansträngande dagstjänst, en oavlåtlig tillsyn över
anstalten och dess patienter vid olika tider på dygnet samt undersökningar och
operationer m. m. även under kvällens och nattens timmar.

Beträffande stadsläkarne och därmed jämförliga läkare får styrelsen hänvisa
till Svenska Stadsläkarföreningens yttrande den 9 september 1919 (kommittébetänkandet
sid. 94).

Frånsett de medicinska, hygieniska och sociala skäl, som tala för att gift
kvinna icke bör innehava mera krävande statstjänst, till vilka skäl styrelsen här
nedan återkommer, måste alltså styrelsen, som icke känt sig övertygad av den
ingående motivering för jämnställandet av även gifta kvinnor med männen, kommitterade
förebragt, bestämt avstyrka varje lagstiftning, som utan prövning i
varje särskilt fall medger gift kvinnlig läkare att innehava sådan statstjänst.

Såsom skäl för ogifta och gifta kvinnors likställighet med avseende å
statstjänster anföra kommitterade, bland annat (sid. 91), »att ett generellt förbud
för gifta kvinnor att innehava allmän tjänst skulle leda till förbindelser ingångna
under andra än för äktenskap stadgade former».

Styrelsen har dock svårt föreställa sig, att de kvinnor, varom i detta
sammanhang är fråga, och av vilka flertalet kategorier förutsättas stå på en
jämförelsevis hög bildningsgrad och god social nivå, skola komma att i någon
nämnvärd utsträckning anlita en sådan utväg, som den av kommitterade antydda.
Skulle det emellertid framdeles visa sig, att så blir fallet, torde det utan större
svårighet låta sig göra att ändra lagstiftningen därhän, att förbudet utsträckes
till att omfatta jämväl ogifta, men i icke legaliserad förbindelse levande kvinnor,
då de nödgas söka sig ledighet på grund av havandeskap.

Sedan medicinalstyrelsen härmed framhållit de olägenheter för staten och
sjukvården, som enligt styrelsens mening skulle uppstå genom gifta kvinnors
likställande med män och ogifta kvinnor i fråga om mnehavandet av statstjänst,
övergår styrelsen till behandling av frågan om den medicinska, hygieniska och
sociala betydelsen av utnyttjande i allmänhet av gift kvinnlig arbetskraft i
statstjänst.

Det torde då, som ovan antytts, böra framhållas, att styrelsen icke delar
kommitténs uppfattning, att kvinnor endast i mindre omfattning komma att,
därest de bliva förklarade behöriga därtill, söka anställning i allmän tjänst.
Tvärtom förmenar styrelsen, att de förmånliga lönevillkor och den tryggade ställning,
som statstjänsten erbjuder, för visso komma att locka många kvinnor, såväl
ogifta som gifta. De medicinska och hygieniska olägenheter, som uppstå genom
att ett större antal gifta kvinnor på detta sätt dragés ifrån sin viktigaste och
förnämsta kallelse, nämligen såsom maka och moder, erhålla härigenom verklig
social betydelse.

Tanken riktas härvid i första hand på kvinnans i allmänhet svagare
resistens mot psykisk och fysisk överansträngning. Redan i den omständigheten,
att makan eller modern vid de mer eller mindre kritiska situationer, som esom -

oftast uppkomma i hemmet, är bunden på tjänsterummet eller av tiänstegöromål
överhuvud taget, ligger ett orosmoment för henne, som säkerligen kommer att i
hög grad slita på nervsystemet. De missräkningar och motgångar, som icke helt
kunna undgås i en maktpåliggande tjänsteverksamhet, komma också att kasta
sin skugga över hennes hemliv och göra detta tyngre än nyttigt är, varpå säkerligen
i första rummet barnen komma att bli lidande.

Särskilt under havandeskap, åtminstone första tiden, plägar kvinnans själstillstånd
vara ganska ömtåligt, och med klimakteriet inträda ej sällan allvarliga
rubbningar i hälsotillståndet. I en del av dessa fall torde en måttlig verksamhet
visserligen icke vara till skada för kvinnan, men mången gång kan under sådana
förhallanden ett arbete, vartill hon av en eller annan anledning tvingas, grundlägga
sjuklighet för hennes återstående dagar.

Kommitterade hava också föreslagit, att de kvinnliga befattningshavarna
skola under havandeskapets senare skede beredas tre månaders ledighet, vilket
naturligtvis måste betraktas som både önskligt och nödvändigt. Men därmed
är ingalunda sagt, att kvinnan, utan att härav taga skada, kan upprätthålla en
krävande statstjänst under de tidigare månaderna av havandeskapet. Ju längre
detta skrider framåt, dess vanskligare får ofta kvinnan att röra sig obehindrat,
och dess större blir risken, om hon överanstränger sig. Medicinalstyrelsen finner
det i hög grad tvivelaktigt, om det överhuvud taget ens kan förutsättas vara
möjligt, att exempelvis en kvinnlig lasarettsläkare eller provinsialläkare i svårskött
distrikt utan men, i första hand för egen hälsa, skall kunna bestrida sin tjänst
annat än under kortare tid av havandeskapet. Vid det förhållandet, att k vi miljöbefattningshavare,
som söker ledighet på grund av havandeskap, enligt korum it°
terades förslag är skyldig att avstå en icke obetydlig del av avlöningen, torde
man kunna antaga, att sådan ledighet icke kommer att begäras annat än i minsta
möjliga utsträckning. För provin sial- och en del andra läkare kommer härtill,
att de under ledigheten gå miste om det avsevärda tillskott till existensmedlen,’
som utgöras av inkomsterna från praktik och vissa tjänsteförrättningar. Härigenom
blir helt naturligt konkurrensen mellan hänsynen till familjens hygieniska krav
och de ekonomiska önskemålen betydligt skärpt, sannolikt oftast till nackdel för
de förra.

Vad särskilt provinsialläkartjänsterna beträffar, så torde knappast nåo-ra
läkarbefattningar lämpa sig mindre för den gifta kvinnan än dessa. De ställa i
allmänhet tillräckligt stora och ofta nog alltför störa krav även på den manlige innehavarens
fysiska styrka och uthållighet. Kommitterades påstående, att barnmorskebefattningarna
skulle vara lika ansträngande som provinsialläkartjänsterna,
är ej hållbart. Barnmorskans tjänstgöringsområde är långt mindre än provinsialläkarens,
och resorna bli följaktligen ej så ansträngande. Hennes verksamhet
omfattar även ett mycket trängre område. Visserligen kan även barnmorskan
tidvis, då förlossningarna hopa sig, bli hårt ansträngd av arbete och nattvak,
men alltemellan inträffa lugnare perioder, då hon har rikligt tillfälle till vila.
För provinsialläkaren ställa sig förhallandena helt annorlunda. Visserlio-en växla
även för honom ansträngande och mindre ansträngande tidsperioder, då ju sjukligheten
växlar, bland annat, efter årstiderna, men det inträffar aldrig för honom
någon fullt lugn period, då han kan beräkna att få vila ut. Den dagliga sysselsättningen
i yrket kommer han aldrig helt ifrån, och när som helst kan han bli
kallad till en sjukresa nattetid.

Det, som här sagts om provinsialläkarna, äger naturligtvis också tillämplighet
på de extra provinsialläkartjänsterna.

Slutligen vill styrelsen något uppehålla sig vid den gifta kvinnliga befattningshavarens
störa och viktiga hygieniska uppgifter såsom spädbarnsmoder. Här
träder digivningen i förgrunden.

Kommitterade hava, såvitt av betänkandet framgår, tänkt sig, att kvinnan
efter förlossningen och barnsängen omedelbart skall träda i tjänstgöring. Häremot
måste emellertid styrelsen framhålla de största betänkligheter, ity att det späda
barnet, åtminstone under de första månaderna, i regel i möjligaste mån behöver
moderns närvaro i hemmet i och för amning m. m. Aven detta torde komma att
bliva en kostnadsfråga, ty för sådan ledighet skall kvinnan enligt förslaget
ävenledes vidkännas minskning i sina inkomster, vilket med stor sannolikhet
kommer att i hög grad fresta henne att snarast möjligt återtaga tjänsten och
utlämna barnet åt alla de olägenheter och risker, som flaskuppfödningen kan medföra.
Dessa risker bliva självfallet större, ju mindre modern har tillfälle att själv
tillse barnets uppfödning. Då härtill kommer, att modern genom sitt tjänsteinnebav
måste i hög grad bliva hindrad att övervaka de uppväxande barnens
hygien och att vid de sjukdomsfall, som icke lära utebliva, personligen ägna dem
sin moderliga omvårdnad, synes det styrelsen, som om tillräckligt starka medicinska
och socialhygieniska '' skäl tala för varsamhet vid genomförandet av kommitterades
förslag i vad det avser de gifta kvinnorna.

Att kvinnosakens förkämpar i vårt land för sig uppsatt det ideella målet:
full likställighet mellan man och kvinna i det allmännas tjänst, finner styrelsen
fullt förklarligt och vill också, i den mån det kan ankomma på styrelsen, stödja
dessa strävanden, för såvitt det gäller kvinnor, som icke härigenom dragas från
högre, för folkhälsan oundgängliga och för flertalet av dem själva säkerligen
kärare plikter än statstjänstens.

Att den fulla likställigheten mellan könen i princip godtagits i ett par av
våra grannländer, utgör ingalunda enligt styrelsens åsikt något skäl för oss att
inslå på samma väg. Förhållandena i dessa länder äro i mångt och mycket olika
våra och ligga, icke minst ifråga om befordringsregler, säkerligen bättre till för
att låta princip vara ett och praktik ett annat än hos oss med våra snäva föreskrifter
i detta hänseende.

På grund av vad sålunda anförts, får medicinalstyrelsen hemställa, att i
den föreslagna lagen införas bestämmelser om att gift kvinna icke må kunna
erhålla ordinarie statstjänst utan av Eders Kungl. Maj:t i varje särskilt fall
lämnat medgivande samt att kvinnlig befattningshavare, som ingår äktenskap,
skall vara skyldig att frånträda sin befattning, därest den myndighet, som utnämnt
henne till befattningen, med hänsyn till densammas behöriga uppehållande
finner det nödigt.

Vad angår avlöningen till de kvinnliga befattningshavarna, har styrelsen
förut i utlåtande den 13 januari 1919 angående kvinnans tillträde till läkartjänsten
vid statens anstalter för sinnessjuka berört denna fråga samt därvid uttalat,
bland annat, att styrelsen visserligen funne sig kunna dela det av löneregleringskommittén
framlagda kravet, att den »matematiska rättvisan» vid bestämmande
av mäns och kvinnors löneförmåner borde tillgodoses, men att styrelsen
likväl ansåge det lyckligt, om en lösning av förevarande fråga stode att vinna
genom andra lagstiftningsåtgärder än den förordade direkta löneminskningens.

l)å styrelsen emellertid saknade sakkunskap för framläggande av ett positivt
förslag i sådan riktning, kade styrelsen anslutit sig till löneregleringskommitténs
förslag om lägre avlöning till de kvinnliga befattningshavarna. Efter tagen del
av nu föreliggande förslag finner styrelsen emellertid lämpligare att, såsom
kommitterade föreslagit, den s. k. matematiska rättvisan i stället tillgodoses genom
högre pensionsavgifter för de kvinnliga befattningshavarna. Dessa avgifter böra
bestämmas till sådant belopp, att desamma efter motsvarande tekniska grunder,
som gälla för de nu utgående avgifterna, täcka de större sammanlagda pensionsbelopp,
som staten med hänsyn till kvinnans lägre pensionsålder och högre livslängd
beräknas komma att utgiva till de kvinnliga statstjänstemannen. Däremot
bör såsom en följd av den enligt styrelsens förmenande nödvändiga bestämmelsen,
att kvinna skall frånträda statstjänsten, då bon ingår i äktenskap, följa, att
kvinnlig befattningshavare icke skall erlägga avgifter för pupillförsäkring.''

I sitt ovanoerörda utlåtande den 13 januari 1919 ansåg styrelsen sig icke
böra beröra behovspripcipens tillämpning ifråga om avlöningen till kvinnliga
läkarna vid statens sinnessjukvårdsanstalter. Styrelsen anser fortfarande, att
sagda princip icke bör i större omfattning vinna direkt tillämpning vid bestämmande
av avlöningsbeloppen. Visserligen har behovsprincipen, om än i blygsam
omfattning, kommit till tillämpning i fråga om nu utgående dyrtidstillägg till
befattningshavare i statens tjänst. Men dels torde denna del av dvrtidstilläggen
hava karaktär av tillfällig dyrtidshjälp i anledning av nu föreliggande särskilda
förhållanden, och dels måste behovsprincipens direkta tillämpande alltid komma
att medföra en viss orättvisa mellan å ena sidan dem, som försörja maka och
egna barn, och å andra sidan dem, som draga försorg om behövande föräldrar
eller andra anförvanter. Då sistnämnda grupp i praktiken måste bliva synnerligen
svår att begränsa, bör nämligen antagas, att densamma aldrig skall kunna
erhålla särskilda, på ifrågavarande försörjning grundade avlöningsförmåner. En
direkt tillämpning av behovsprincipen i form av olika avlöning för familjeförsörjare
och ensamförsörjare synes därför i regel icke böra genomföras. Men däremot
måste behovsprincipen alltid komma att spela en roll på så sätt, att avlöningarna
böra bestämmas till belopp, som anses tillräckliga för erhållande av
kvalificerad rekrytering, vilket syfte emellertid beträffande befattningar, som äro
avsedda för män, ej kan vinnas, därest avlöningsbeloppen sättas så låga, att män,
som bildat eller önska bilda familj, måste avhålla sig från att inträda i statstjänst.
Helt visst torde rekryteringen av manliga statstjänstemän icke bliva till-''
fredsställande, därest celibat vore eu ekonomisk förutsättning för innehav av
statstjänst.

Beträffande kvinnan åter kräva, såsom styrelsen ovan anfört, såväl hänsynen
till tjänsten som till de hygieniska och sociala förhållandena, att kvinnan
i_statens tjänst är ogift. Även om gift kvinna skulle tillåtas att innehava statstjänst,
torde kvinnan aldrig liksom mannen vid inträde i statstjänst förutsätta,
att hon vid framtida äktenskap skall komma att ensam försörja make och barn,
varför, även under sagda förutsättning, en för ensamförsörjare avsedd avlöning
torde för henne innebära tillräcklig lockelse till statstjänsten. Någon anledning
att för kompetenta kvinnors tillströmning till statstjänst erbjuda familjeförsörjarlöner
föreligger således ej. Att avlöningen å en befattning ej bestämmes till
högre belopp, än som ger möjlighet att erhålla kompetent innehavare av densamma,
synes styrelsen vara en ekonomisk lag, som ej torde kunna ändras.

Huru denna lag bör tillämpas vid regleringen av de kvinnliga befattningshavarnas
avlöning, kan vara föremål för olika meningar. Styrelsen anser emellertid
densamma böra tillämpas kollektivt så, att å de befattningar, som äro avsedda
att huvudsakligen innehavas av kvinnor, höra avlöningarna bestämmas till belopp,
som anses lämpliga för ensamförsörjare, medan avlöningarna å de.befattningar,
där män anses lämpligare, böra bestämmas såsom för familjeförsörjare. I fråga
om de befattningar, som enligt lagförslaget nu skulle öppnas för kvinnor, torde
tillsvidare kunna antagas, att desamma företrädesvis böra besättas med män och
därför tillsvidare avlönas med för familjeförsörjare lämpade belopp. I den mån
det framdeles skulle visa sig, att vissa av ifrågavarande befattningar lämpligen
skulle kunna bestridas av kvinnor, synes reglering av lönerna till för ensamförsörjare
avsedda belopp böra ske, vilket automatiskt torde medföra, att desamma
komma att besättas endast med kvinnor.

På anförda grunder och då det torde vara förenat med svårigheter att i
avlöningsstaterna uppdela avlöningar i samma befattning i en typ för familjeförsörjare,
avsedd för män, och en typ för ensamförsörjare, avsedd för kvinnor,
anser sig styrelsen böra biträda kommitterades förslag om lika avlöning för män
och kvinnor i samma befattning; därvid styrelsen emellertid anser sig böra göra
en reservation i fråga om en del av avlöningen, som avser att åtminstone delvis
direkt utgöra bidrag till familjeförsörjare, nämligen ålder stilläggen. Såsom framgår
av i ärendet åberopat yttrande av löneregleringskommittén, äro de ålderstillägg,
som åtnjutas av manliga befattningshavare, avsedda att vara dels uppmuntran
och ersättning för det högre värde, som vunnen erfarenhet borde förläna
befattningshavarens arbete, dels ock medel att sätta en gift tjänsteman i stånd
att möta de större utgifter, som medfölja familjens tillväxt. I enlighet med
ålderstilläggens ifrågavarande natur att till en del utgöra direkt familjeunderstöd
synes det vara principvidrigt, om denna del av ålderstilläggen skulle utgå till
kvinnliga statstjänare, vilka i regel aldrig såsom sådana bliva familjeförsörjare.
Häremot hava kommitterade anfört, att, så länge manlig befattningshavare icke
är familjeförsörjare och likväl berättigas uppbära ålderstillägg, böra de kvinnliga
befattningshavarna likaledes uppbära dyiikt tillägg å lönen. Oavsett att de kommitterade
därvid, liksom i åtskilliga andra fall, velat göra undantagen normerande
för samtliga befattningshavare, synas de kommitterade icke hava tagit tillbörlig
hänsyn till de ogifta manliga befattningshavarnas regelmässiga egenskap av
blivande familjeförsörjare och de kvinnliga befattningshavarnas regelmässiga
egenskap av ensamförsörjare.

Styrelsen får i detta avseende framhålla, att de manliga befattningshavarnas
egenskap av presumtiva familjeförsörjare måste anses fastslagen genom det
förhållandet, att de, oavsett om de bilda familj eller ej, äro skyldiga att inbetala
avgiften till pensionering av änka och barn, vilka avgifter jämte därmed sammanhängande
befordringsavgifter medföra en avsevärd minskning i deras avlöningsförmåner.
Men om sålunda de ogifta manliga befattningshavarna äro skyldiga
att underkasta sig ekonomiska uppoffringar på grund av sin presumerade
ställning av blivande familjeförsörjare, synes också denna deras ställning böra
räknas dem till godo i fråga om tillträde till de särskilda förmåner, varmed avsetts
att bereda familjeförsörjarna en välbehövlig hjälp. Vad däremot angår de
kvinnliga befattningshavarna, vilka icke bliva betungade med några avgifter för
familjens pensionering, — härvid torde man kunna bortse från de obetydliga

avgifter av lägst 3 högst 17 kronor, som enligt förslaget bifogade beräkningar
skulle utgå i pupillförsäkringsavgifter —, torde desamma i fråga om tillträde
till berörda för familjeförsörjare avsedda förmåner icke kunna jämställas med de
ogifta manliga befattningshavarna.

På grund av vad sålunda anförts, anser styrelsen, att den del av ålderstilläggen,
som är att anse såsom familjeunderstöd, icke bör utgå till kvinnliga
befattningshavare. Huru en uppdelning av ålderstilläggen efter dessas natur av
dels ersättning för ökat arbetsvärde och dels'' familjeunderstöd lämpligen bör ske,
anser sig styrelsen knappast äga sakkunskap att föreslå. Men det synes styrelsen,
att en sådan uppdelning bör enklast kunna ske på det sätt, att det första
ålderstillägget å varje befattning anses utgöra ersättning för det högre arbetsvärde
och således bör utgå till samtliga befattningshavare, såväl manliga som
kvinnliga, medan de följande ålderstilläggen å befattningen anses såsom familjeunderstöd
och såsom sådana böra utgå endast till manliga befattningshavare.

Vad angår pensionsåldern för de kvinnliga befattningshavarna synes den
bristande erfarenheten i fråga om kvinnans förmåga att i längden uppehålla de
befattningar, till vilka hon enligt lagförslaget skulle vinna tillträde, helt utesluta
varje grundligare beräkning. De kommitterade hava försöksvis föreslagit, att
pensionsåldern för kvinnliga innehavare av ifrågavarande tjänster skulle tillsvidare
sättas fem år lägre än för manliga innehavare i motsvarande befattning,
dock ej lägre än 60 år. För kvinnlig sjukvårdspersonal vid statens anstalter för
sinnessjuka har emellertid den nu gällande pensionsåldern av 55 år föreslagits
bibehållen.

Under vitsordande av lämpligheten av att sistberörda pensionsålder för
den kvinnliga sjukvårdspersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka bibehålies
och under åberopande av vad som anförts i Eders Kung! Maj:ts proposition nr
380 till 1919 års riksdag, däri ovannämnda pensionsålder av Eders Kung! Maj:t
föreslagits, får styrelsen beträffande kommitterades förslag i övrigt angående
kvinnans pensionsålder endast anföra, att det synes lämpligt, att pensionsåldern
för kvinnliga befattningshavare tillsvidare sättes lägre än för män i samma befattning.

Vad slutligen angår kommitterades förslag att vissa befattningar, som nu
i regel innehavas av kvinnor, skulle reserveras för kvinnor, synes styrelsen detta
fullkomligt överflödigt, så länge avlöningarna å dessa befattningar äro beräknade
för ensamförsörjare och sålunda icke kunna inverka lockande på män, annat än
möjligen mindre kvalificerade sådana.

Under åberopande av vad styrelsen ovan anfört, får styrelsen, vad angår
befattningar inom styrelsen och underlydande förvaltningar, i underdånighet
föreslå,

att i fråga om behörighet att innehava statstjänst skall med nedan angivna
undantag ogift kvinna vara likställd med man,

att gift kvinna må kunna vinna tillträde till sådan tjänst, allenast efter
av Eders Kung! Maj:t i varje särskilt fall lämnat medgivande,

att kvinnlig befattningshavare, som ingår äktenskap, skall vara skyldig
att frånträda sin befattning, därest den myndighet, som utnämnt henne till
befattningen, med hänsyn till densammas behöriga uppehållande finner detta
nödigt,

att kvinna icke må utnämnas till sådan läkartjänst vid lasarett och tuber 11—210615 -

kulossjukvår dsanstalter, med vilken är förenad skyldighet att handhava anstaltens
förvaltning och i denna egenskap vara medlem av dess direktion, utan av anstaltens
direktion i varje särskilt fall därtill lämnat medgivande,
att kvinna icke må antagas till karantänsläkare,

att kvinna icke må antagas till sjukvårdstjänst vid statens anstalter för
sinnessjuka, med vilken är förenad skyldighet att vårda sådana manliga patienter,
vilkas vård anses icke kunna lämpligen handhavas av kvinnor,

att kvinna i statstjänst, som ej är avsedd enbart för kvinnliga befattningshavare,
må erhålla samma begynnelseavlöning som man i enahanda befattning,
men däremot endast ett ålderstillägg å avlöningen, samt

att kvinna i statstjänst skall vara skyldig att för egen pensionering erlägga
avgifter, beräknade efter den större kostnad, som de kvinnliga befattningshavarnas
pensionering beräknas åsamka statsverket, men däremot ej vara skyldig
att erlägga avgifter till änke- och pupillförsäkring.»

Generalpost- Gener alpoststyrelsen: »Enär de hinder, som grundlagsbestämmelser hittills

styrelsen, rest mot kvinnors anställande å vissa statstjänster, numera undanröjts, torde, i
den mån icke någon särskild tj änst anses ovillkorligen påkalla manlig innehavare,
kvinnas likställighet med man i fråga om behörighet att bekläda statstjänst vara
i princip erkänd. Generalpoststyrelsen lärer fördenskull, såsom även av den
nådiga remissen framgår, nu endast hava att yttra sig om, i vilken omfattning
den sålunda fastslagna principen hör genomföras inom postverket.

Generalpoststyrelsen har vid föregående tillfällen uttalat sin mening rörande
i vilken män kvinnor lämpligen kunna anlitas till bestridande av postalt
arbete. Särskilt i styrelsens av de sakkunniga åberopade und. skrivelse den 22
november 1898 har framhållits, hurusom, med allt erkännande av de kvinnliga
postexpeditörernas flit och redbarhet, de icke i allo kunde likställas med manliga
postexpeditörer i fråga om användbarhet inom postverket, i det att den kvinnliga
tjänstepersonalen varken kunde tjänstgöra vid järn vägsposten eller vid mera kroppsansträngande
sysslor och icke heller annat än undantagsvis påräknas vid skötandet
av nattposterna,

Numera är det emellertid endast ett förhållandevis ringa antal postexpeditörer,
som tjänstgör vid järnvägsposten, enär detta arbete i allt större omfattning
anförtrotts åt tjänstemän i postiljonsgraderna, och även om kvinnas behörighet
att bestrida posttjänst skulle komma att omfatta jämväl postiljonsbefattningar,
lärer dylik befattning icke annat än alldeles undantagsvis komma att av kvinnorna
med deras i allmänhet mindre kroppskrafter eftersträvas.

Vidkommande nattarbetet i postverket, så har med järnvägsnätets utsträckning
till allt flera orter, som tidigare varit för sina postförbindelser hänvisade
till landsvägsposter, nattjänsten vid postanstalterna numera kunnat i väsentlig
mån minskas.

Med anledning av den nu föreliggande nådiga remissen har generalpoststyrelsen
infordrat yttranden från postdirektörerna, och hava dessa beträffande
sin erfarenhet i fråga om kvinnas användning i posttjänst anfört bland annat,
att kvinnan på grund av sitt i regel känsliga och veka temperament icke väl
lämpar sig såsom chef för en stor personal; att hennes fysiska krafter icke äro
tillräckliga för tyngre arbete, exempelvis för tjänstgöring vid järnvägsposten,

samt att den kvinnliga arbetskraften jämväl i övrigt har en vida större begränsning
än den manliga.

Såväl postdirektörernas berörda yttranden som generalpoststyrelsens egen
erfarenhet giva vid handen, att kvinnorna i allmänhet icke lika väl som männen
lämpa sig för den skiftande verksamhet, som förekommer inom postverket. Särskilt
lärer detta gälla om befattning, med vilken är förenat förmanskap för en
större personal.

Vidare kan nog sägas, att hittills icke hos de kvinnliga posttjänstemännen
förefunnits samma allmänna intresse för postverket och dess uppgifter som hos
verkets manliga tjänstemän — vilket allmänna intresse givetvis är av stor betydelse,
då det gäller att avgöra en tjänstemans användbarhet särskilt å viktigare
befattningar inom förvaltningen. Med kvinnornas hittillsvarande begränsade användning
inom postverket kan det ju emellertid vara ganska naturligt, att deras
intresse för verkets allmänna angelägenheter icke varit så stort, och det synes
icke osannolikt, att, om inom postverket beredes kvinnorna större möjlighet till
användning och befordran, även deras intresse för posttjänsten skall vidgas att
omfatta även spörsmål, som icke omedelbart hänföra sig till vars och ens dagliga
åligganden.

Men även om man anser, att kvinnorna i allmänhet icke i samma grad
som männen lämpa sig för posttjänst, så givas naturligen härutinnan många undantag,
och av sådan anledning samt med hänsyn därtill att i fråga om allmänt
medborgerliga rättigheter all skillnad på grund av olikhet i kön numera bortfallit,
synes konsekvensen fordra att ej utesluta kvinnorna från möjlighet att erhålla
befattningar, som åtminstone vissa av dem skulle kunna tillfredsställande bestrida.
Om kvinnas rätt att innehava statstjänst nu kommer att göras mera allmängiltig,
är det, vad postverket beträffar, svårt att frånskilja vissa tjänster,
till vilka tillträde skulle helt och hållet förbjudas kvinna. Generalpoststyrelsen
förbiser icke, att en rätt för kvinna att kunna erhålla vilken postal befattning
som helst skall komma att mycket försvåra prövning av vem som i varje särskilt
fall bör anses lämpligast för en ledig tjänst, men dels bör väl, om kvinnans
rätt till fri tävlan i nu förevarande hänseende anses naturlig och riktig,
denna rätt icke förmenas henne allenast på den grund att därigenom den tillsättande
myndighetens prövning blir försvårad, och dels lärer nog, såsom även
de sakkunniga uttalat, konkurrensen från kvinnornas sida om viktigare statstjänster
särskilt i början bliva ganska obetydlig och icke heller i framtiden få
någon mera avsevärd omfattning, vadan reformen torde kunna utan större svårighet
genomföras.

Huruvida gift kvinna bör i fråga om rätt att bekläda statstjänst helt
likställas med ogift kvinna, synes generalpoststyrelsen i viss mån tvivelaktigt.
Skulle det bliva mera allmänt, att gifta kvinnor innehade dylik tjänst, komme
detta sannolikt att medföra, att den vård om hem och barn, som väl får anses
naturligen åligga den gifta kvinnan, skulle åtminstone i många fall bliva åsidosatt;
generalpoststyrelsen har emellertid utgått från att, även om gift kvinna
blir i fråga om rätten att innehava statstjänst likställd med ogift kvinna, de

fifta kvinnorna icke skola i någon större omfattning söka statstjänster, och i alla
ändelser tilltror generalpoststyrelsen sig icke att, vad postverket beträffar, föreslå
några särskilda undantagsbestämmelser i fråga om gift kvinnas befogenhet i
nu omhandlade hänseende.

Ur postverkets synpunkt har generalpoststyrelsen således funnit sig icke
böra framlägga något förslag till ändring i eller tillägg till det av de sakkunniga
uppgjorda förslaget till lag innefattande bestämmelser angående kvinnors
tillträde till statstjänst.

Vidkommande slutligen de avlönings- och pensionsbestämmelser, som, i
händelse den nu ifrågasatta reformen genomföres, böra i fråga om kvinnlig statstjänsteman
utfärdas, så lärer denna fråga böra lösas efter enhetliga principer för
hela statsverket. G-eneralpoststyrelsen skulle visserligen kunna vara ense med
de sakkunniga därom, att lika arbete även bör avlönas lika, dock givetvis under
den förutsättningen, att arbetet verkligen är fullt lika såväl i kvantitativt som
i kvalitativt hänseende. Men när det gäller att avgöra, med vilka belopp kvinnligt
arbete i statens tjänst bör avlönas, vilken pensionsålder och vilka pensionsbelopp
som böra för kvinnlig tjänsteman bestämmas, samt efter vilka grunder
dylika tjänstemän böra erlägga pensionsavgifter, ingripa så många faktorer, att
generalpoststyrelsen — särskilt med hänsyn till den knappa tid, styrelsen fått
sig tillmätt för detta utlåtandes avgivande — icke ser sig i stånd att i nu angivna
hänseende göra några bestämda uttalanden.»

Styrelsen Styrelsen för postsparbanken: »I första punkten (Bet. II s. 220) föreslå de

för post- sakkunnige bland annat, att, på sätt framgår av ett i betänkandet intaget försparbanken.
s]ag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst, kvinna skall vara likställd med man utom såvitt angår de i samma
lagförslag angivna tjänster, vilka skola innehavas allenast av män.

För närvarande finnas inom postsparbanken följande uteslutande för män
avsedda befattningar, nämligen som
postsparbanksdirektör (1)
kamrerare och sekreterare (1)
förste aktuarie (1),
registrator och aktuarie (1),
revisor (4),
kassör (1) och
bokhållare (7).

Dessa befattningar äro icke undantagna i ovan berörda lagförslag och
skulle följaktligen, vid bifall till lagförslaget, komma att framdeles vara tillgängliga
även för kvinnor. Utan att vilja ingå på frågan om lämpligheten av
de år 1920 såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antagna ändringarna
i regeringsformen, avsedda att undanröja hindren för kvinnors tillträde till
statstjänst, får styrelsen som sin mening uttala, att de sakkunnigas merberörda
förslag, såvitt postsparbankens ämbetsområde däri avses, torde stå i full överensstämmelse
med de ifrågavarande grundlagsändringarnas syfte, och har styrelsen
följaktligen icke något att mot förslaget i denna del erinra. Meningarna kvinna
visserligen vara delade därom, huruvida chefsbefattningen inom verket även bör
stå öppen för kvinnor. Om emellertid statsmakterna besluta sig för att lämna
kvinnor tillträde till chefsbefattningarna för andra verk, finnes intet hållbart
skäl för att i detta avseende göra undantag för chefsskapet över postsparbanken.

I andra punkten föreslå de sakkunniga, att gift kvinna skall i fråga om
behörighet att innehava statstjänst vara likställd med ogift, i följd varav de be -

stämmelser, vilka för närvarande innefatta inskränkning i eller särskilda villkor
för gift kvinnas behörighet att vinna tillträde till eller kvarstå i statstjänst skola
upphöra att gälla.

I § 29 av instruktionen för postsparbanken den 22 december 1911, sådan
denna lyder enligt nådiga kungörelsen den 22 november 1912 angående ändrad
lydelse av vissa §§ i denna instruktion, stadgas i merberörda hänseende följande.

''Till kontorsskrivare- och biträdesbefattning vid postsparbanken kan antagas
myndig kvinna, vilken är ogift eller änka, ävensom gift kvinna efter av Kungl.
Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande.’

''Träder kvinna, som innehar kontorsskrivare- eller biträdesbefattning vid
postsparbanken, i gifte, skall hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå
från befattningen, därest icke postsparbanken med hänsyn till befattningens behöriga
upprätthållande finner det nödigt.’

Under den tid, dessa bestämmelser varit gällande, har det icke förekommit,
vare sig att Kungl. Maj:t avslagit ansökning av kvinna att, ehuru gift, få söka
och innehava kontorsskrivare- eller biträdesbefattning hos postsparbanken, eller
att styrelsen avslagit ansökning av kontorsskrivare eller skrivbiträde, som ingått
äktenskap, att få kvarstå i tjänsten. Ifrågavarande bestämmelser torde alltså, i
stort sett, få anses sakna praktisk betydelse. Då emellertid den erfarenhet, som
i detta avseende vunnits, icke är så omfattande, att styrelsen med säkerhet kan
påstå, att berörda bestämmelser äro obehövliga, kan styrelsen icke för närvarande
påtaga sig ansvaret att tillstyrka deras slopande.

I tredje punkten föreslå de sakkunniga, att principen lika lön för man
och kvinna i samma befattning skall läggas till grund för avlöningens bestämmande
beträffande såväl begynnelse- eller grundlön som ålderstillägg och övriga
avlöningsförmåner.

De sakkunniga, som emellertid föreslagit en lägre pensionsålder för kvinnor
än för män och ansett, att bland annat denna omständighet skall föranleda
minskning i de förras behållna inkomst av tjänsten, hava fördenskull hemställt,
att pensionsavgiften för kvinnlig befattningshavare skall, i förhållande till den
för manlig innehavare stadgade, ökas med dels 10 %, dels ock ytterligare 25 %
för varje år, varmed pensionsåldern för kvinna understiger den för man gällande.
Och på så sätt hava de sakkunniga kunnat uppehålla den yttre formella likställigheten
i avseende å den nominella lönen, vilket för dem synes hava varit en
huvudsak. Om emellertid, såsom inom riksdagen yrkats, pensionsavgifterna skulle
komma att bortfalla och de nominella lönerna i staterna ersättas av nettolöner,
kommer den eftersträvade formella likställigheten mellan manliga och kvinnliga
befattningshavares löner att upphöra. På grund härav kan styrelsen icke biträda
de sakkunnigas förslag i förevarande punkt, sådant detta förslag nu är utformat.
Det reala i förslaget är, att mäns och kvinnors arbete skola betalas efter samma
norm eller taxa. Detta är det väsentliga. Denna grundsats upphäves icke, om
kvinnorna på grund av lägre pensionsålder eller eventuellt andra omständigheter
få lägre nettolöner än männen.

Styrelsen har intet att erinra emot, att nyssnämnda princip lägges till
grund för fastställande av kvinnliga befattningshavares avlöning. Men det synes
styrelsen att, innan eller i samband med att denna grundsats föreslås, statsmakterna
böra taga definitiv ställning till den inom statens avlöningsväsen då och då
sporadiskt uppdykande familjeförsörjningsprincipen. Befinnes denna princip oan -

taglig, då bör detta konstateras, så att den icke vidare tillgripes som nödfallsåtgärd
i enstaka fall.

I fjärde punkten föreslå de sakkunniga bland annat

att den allmänna pensionsåldern för kvinnlig innehavare av statstjänst
höjes från 60 år till 62 år;

att pensionsåldern för kvinnlig innehavare av sådan befattning, i vilken
pensionsåldern för manlig innehavare är lägre än 67 år, ävensom i vissa, för
kvinnor reserverade befattningar sättes till 60 år; samt

att, under förutsättning att avlöningsprincipen lika lön i samma befattning
vinner tillämpning, det för erhållande av oavkortad pension erforderliga antalet
tjänstår skall vid normal pensionsålder enligt 1907 års civila pensionslag
vara 35 samt att i övrigt antalet tjänstår skall vara detsamma för manlig och
för kvinnlig innehavare av samma befattning.

Detta senare förslag, som i avseende å kvinnliga befattningshavares rätt
till erhållande av hel pension innebär en väsentlig skärpning i jämförelse med
nu gällande bestämmelser, synes vara en konsekvens av de sakkunnigas starka
strävan efter formell likställighet mellan manliga och kvinnliga innehavare av
samma tjänst. Enligt styrelsens mening hava de sakkunniga här gått för långt.
Att för erhållande av oavkortad pension fordra samma antal tjänstår av kvinnliga
som av manliga befattningshavare, medan de förras pensionsålder i regel
skulle vara 5 år lägre än de senares, kan icke vara riktigt. Mot förslaget är
intet att anmärka när det gäller tjänster, som tillträdas vid tidig ålder, till exempel
efter avlagd examen vid åttakiassig flickskola eller dylikt. Men när det gäller
befattningar, för vilka erfordras högre utbildning, passar ej förslaget. Enligt
styrelsens mening bör förslaget i denna punkt revideras och därvid jämväl till
prövning upptagas eu fråga, som då och aå gjort sig påmint och som, då statstjänster
i allmänhet bliva tillgängliga för kvinnor, torde få ökad aktualitet, nämligen
huruvida icke vid bestämmandet av det antal tjänstår, som erfordras för
erhållande av oavkortad pension, skillnad bör göras mellan tjänster, för vilka
erfordras en högre utbildning, och tjänster, i fråga om vilka sådant icke är
fallet.

I femte punkten föreslå de sakkunniga, att kvinnlig statstjänare skall för
pensionering av efterlevande pupiller erlägga avgift, motsvarande 1 % av det för
befattningen gällande familjepension sunderlag.

Enligt detta förslag skulle kvinnlig befattningsinnehavare till reliktpensioneringen
betala ett avsevärt mindre belopp än manlig befattningshavare, även
om denne är och förblir ungkarl. I själva verket innebär detta ett avsteg från
grundsatsen om lika betalning för manligt och kvinnligt arbete i statens tjänst.
Befattningshavaren, som är ungkarl, skulle få mindre betalning än befattningshavare,
som är ungmö. I fråga om reliktpensioneringen bilda för närvarande alla
manliga befattningshavare en solidaritetsgrupp. Den ogifte får lämna sitt bidrag
till försörjningen av de gifta kamraternas efterlevande anhöriga. Om nu kvinnorna
skola i avseende å ställningen i statens tjänst bliva i det hela likställda
med männen, kan det ifrågasättas, huruvida icke i avseende å bidrag till reliktförsörjningen
alla befattningshavare, kvinnliga såväl som manliga, böra sammanslås
till en enda solidaritetsgrupp.

I sjätte punkten föreslå de sakkunniga, att nuvarande ordningen med av -

seende å vissa statstjänsters reserverande för kvinnor skall med vissa angivna
undantag bibehållas.

Inom postsparbanken finnas för närvarande följande för kvinnor avsedda
befattningar nämligen 35 kontorsskrivare- och 28 skrivbiträdesbefattningar. Av
de sakkunnigas yttrande synes framgå, att dessa tjänster även framdeles skulle
vara reserverade för kvinnor. Någon saklig grund för en sådan uppfattning har
styrelsen icke kunnat finna i betänkandet. Ingen av dessa tjänster är av sådan
art, att dess bestridande skulle kräva speciellt kvinnliga kvalifikationer. De
kunna likaväl uppehållas av män som av kvinnor. En annan sak är, att den
jämförelsevis låga avlöningen möjligen skulle avhålla män från att annat än i
undantagsfall tävla om tjänsterna i fråga. Huru det under framtidens sociala
förhållanden i det fallet kommer att ställa sig, veta vi emellertid icke. I varje
fall — ställer man sig på den ståndpunkten, att kvinnor endast i det fallet bör
nekas tillträde till statstjänster, när alldeles påtagliga, sakliga skäl sådant påkalla,
då finnes ingen anledning att tillämpa andra grunder, när det gäller frågan
om statstjänsters tillgänglighet för män.

På grund av vad sålunda anförts får styrelsen i und. hemställa, att de
sakkunnigas nu berörda förslag revideras i de av styrelsen anmärkta punkterna.

Och bör vid en sådan revision mindre vikt fästas vid de formella, mera vikt
vid de reala synpunkterna i fråga om kvinnors och mäns likställighet som sökande
till och innehavare av statstjänster.»

Telegrafstyrelsen: »Vad först angår de sakkunnigas förslag till lag innefat- Telegrafstytande
bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst, har telegrafstyrel- relsen.
sen för telegrafverkets del intet att erinra. Principiellt sett synes nämligen hinder
icke böra uppställas mot kvinnas innehavande av vilken som helst befattning
vid telegrafverket. Det är emellertid uppenbart, att en del befattningar vid telegrafverket
icke lämpa sig för kvinnor. Sålunda måste det sägas, att med vissa
befattningar förenade göromål, exempelvis reparatörens och linjearbetarens, kräva
sådan kroppslig styrka eller måste utföras under sådana förhållanden, att kvinnor
icke kunna nöjaktigt förrätta dem. Det med befälsposterna vid linjeavdelningen
samt trafikdirektörsbefattningarna och stationsföreståndartjänsterna vid de största
och medelstora stationerna förenade chefskapet över stora manliga personalstyrkor
gör ock kvinnor mindre skickade att innehava sådana befattningar. Något
lagstiftande mot kvinnors rätt att innehava dylika befattningar anser telegrafstyrelsen
dock icke erforderligt, enär, trots formell rätt för kvinnor att söka och
innehava dessa tjänster, det likväl knappast lärer ifrågakomma att de sökas av
kvinnor, och i varje fall måste den bristande lämpligheten lägga hinder i vägen
för nu ifrågakomna befattningars besättande med kvinnor.

Något mot den ifrågasatta lagen direkt stridande stadgande, som förbjuder
kvinna i allmänhet att innehava vissa tjänster vid telegrafverket, finnes icke
heller, om ock avlöningsreglementet för tjänstemän vid kommunikationsverken i
fråga om lönernas åtnjutande angiver vissa befattningar såsom avsedda förs män
och vissa andra såsom avsedda för kvinnor. Däremot äro i nämnda avlöningsreglemente
stadgade vissa restriktioner med avseende å gift kvinnas rätt att erhålla
eller innehava ordinarie tjänst vid kommunikationsverken. De av statsmakterna
helt nyligen mycket ingående prövade omständigheter, som föranlett nämnda
restriktioners bibehållande vid kommunikationsverken, bestå givetvis alltjämt.

Det är knappast möjligt och i varje fall alltför kostsamt att hålla en så stor,
fackutbildad reservpersonal, som skulle kunna erfordras, därest det bleve gift
kvinna obetingat medgivet att erhålla eller behålla tjänst vid telegrafverket.
Enär gifta kvinnor icke alltid kunna påräknas vara tjänstedugliga, måste vid
varje särskilt tjänsteställe upprätthållas en viss proportion mellan de gifta och
de ogifta kvinnliga befattningshavarna. Vid anförda förhållande måste telegrafstyrelsen
påyrka att de nämnda restriktionerna i avlöningsreglementet bibehållas,
vilket icke heller lärer strida mot förenämnda förslag till lag, alldenstund det
icke är avsikten att genom särstadgandena beröva kvinnorna deras »behörighet
att innehava tjänst», utan allenast är fråga om en av andra hänsyn förestavad
begränsning i avseende å gifta kvinnors anställande utöver visst antal vid ett och
samma tjänsteställe.

Spörsmålet, huruvida vissa befattningar vid telegrafverket böra förbehållas
kvinnor, anser telegrafstyrelsen böra principiellt besvaras nekande. Ingen syssla
vid verket torde vara av beskaffenhet, att densamma icke kan utföras av män,
ehuruväl — liksom det ovan påvisats att en del befattningar icke lämpa sig för
kvinnor — det måste medgivas, att åtskilliga göromål äro av sådan art, att de
otvivelaktigt bäst utföras av kvinnor och därför också självklart icke komma att
anförtros åt män. Lika litet som av förenämnda skäl någon befattning vid verket
synes böra förbehållas åt män, lärer skäl föreligga att förbehålla kvinnorna
vissa befattningar vid verket. Telegrafstyrelsen har icke känt sig övertygad av
de sakkunnigas motiv för ett motsatt förfarande.

Då telegrafstyrelsen härefter övergår till behandling av den särskilt för
de affärsdrivande verken vida ömtåligare frågan angående den kvinnliga arbetskraftens
avlönande i förhållande till den manliga, nödgas styrelsen redan från
början framhålla, att ett godtagande av de sakkunnigas princip om lika lön för
man och kvinna i samma befattning givetvis icke får medföra, att lönerna för
den mängd befattningar vid telegrafverket, vilka företrädesvis avsetts för kvinnor,
i ett slag skola höjas så, att de bliva likvärdiga lönerna för manliga befattningar.
Skulle detta biiva fallet, komme det att medföra en revolutionerande inverkan
på telegrafverkets taxor, vilkas storlek i främsta rummet är beroende av
personalens löner. Det är nämligen att märka, att kvinnlig arbetskraft kommit
till en mycket stor användning vid telegrafverket, säkerligen större än vid något
annat statens verk, ett förhållande, som huvudsakligen torde vara att tillskriva
den omständigheten att kvinnlig arbetskraft kunnat erhållas för billigare pris än
den manliga. Till belysande härav må anföras, att av hela den vid telegrafverket
sysselsatta personalen, uppgående vid 1920 års slut till omkring 17,000 personer,
icke mindre än 12.000 utgöres av kvinnor.

Även om den anförda principen icke skulle givas den utsträckta tillämpning,
som nyss antytts, skulle densammas tillämpande vid telegrafverket ändock
utöva en synnerligen ofördelaktig inverkan på verkets ekonomi, vilken, såsom
nämnt, i hög grad är baserad på prisbilligheten av den kvinnliga arbetskraften.
Mot principen om lika lön för man och kvinna i samma befattning torde dock,
så länge behovsprincipen icke på andra områden gjorts normgivande, någon annan
gensaga näppeligen kunna göras utom i det hänseendet, att enligt den vid telegrafverket
torda statistiken kvinnornas större sjuklighet föranleder betydligt
drygare kostnader för verket än männens. Med tillämpandet av nämnda grund
för lönernas tillmätande bör emellertid otvivelaktigt följa, att det måste krävas

fullt ut lika arbete av kvinna som av man och att den företrädesställning i avseende
å semestertidens längd som kvinnorna, åtminstone vid kommunikationsverken,
intaga bör bortfalla. Styrelsen befarar emellertid, att likställigheten i
löneanspråk från kvinnornas sida kommer att medföra att kvinnorna på många
områden komma att undanträngas av männen.

Att de sakkunniga icke helt gjort sig reda för skillnaden i valör mellan
det arbete, som nu anförtros kvinnor, och det, som kräves av män, synes styrelsen
framgå av vissa uttalanden beträffande en del befattningar vid telegrafverket.
Så ifrågasättes att befattningarna manlig och kvinnlig ritare äro att anse
såsom likvärdiga tjänster, ävenså telegrafassistent och telegrafist, förste telegrafassistent
och förste telegrafist samt telegrafkommissarie av klass 3 respektive 4
och telegrafkommissarie av klass 5 respektive 6. Så är emellertid ingalunda förhållandet.
Av innehavare utav manlig ritarbefattning krävas helt andra förutsättningar
och helt olika arbete än av kvinnliga ritare, vilket givetvis icke innebär
att en kvinna icke kan förvärva de färdigheter, som fordras av en manlig
ritare, men däremot bör, såsom fallet nu är, medföra lägre lön för den ena än för
den andra. Likaså fordras mera omfattande teknisk utbildning och ett kroppsligt
ofta mera ansträngande arbete av telegrafassistenterna och förste telegrafassistenterna
än av telegrafisterna och förste telegrafisterna. Let kan således
icke bliva fråga om att helt enkelt utbyta samtliga telegrafist- och förste telegrafistbefattningar
mot telegrafassistent- och förste telegrafassistentbefattningar,
utan de förstnämnda två befattningsgrupperna böra bibehållas —- dock tillgängliga
även för män — med en lägre lön än den för assistenter och förste assistenter
fastställda. Vad slutligen angår de nämnda telegrafkommissarietjänsterna, är
det visserligen riktigt att såväl de manliga — av 3 och 4 klass — som de kvinnliga
— av 5 och 6 klass — innebära föreståndarskap för stationer vid telegrafverket,
men de förstnämnda beteckna, principiellt sett, ett dylikt föreståndarskap
av annan omfattning och med delvis andra kvalifikationer hos innehavaren än de
senare. Medgivas må dock, att en och annan av de kvinnliga telegrafkommissarieposterna
nått den omfattning, att de rätteligen borde omvandlas till kommissariebefattning
av högre klass, men fått förbliva av sin nuvarande klass på grund
av hänsyn till befattningens innehavare eller för att bereda särskilt dugande
kvinnor befordringsmöjligheter. Likställas lönerna för dessa poster med de manliga
kommissariernas, torde det icke råda tvivel om att de komma att sökas av
och jämväl besättas med män. För de övriga nuvarande kvinnliga stationsföreståndartjänsterna
bör lönen rimligen bibehållas på ett lägre plan, enär de icke
kunna anses likvärdiga med de stationsföreståndartjänster, som nu innehavas
av män.

Genom vad sålunda beträffande lönefrågan och därmed sammanhängande
spörsmål anförts, har telegrafstyrelsen — som utgår från att detaljerna härutinnan
icke för det närvarande äro avsedda att komma under statsmakternas prövning
och avgörande — allenast velat fästa uppmärksamheten på faran av att vid
ett eventuellt godkännande av principen »lika lön för man och kvinna i samma
befattning» göra några förhandsuttalanden, som vid en ingående behandling av
spörsmålet kunna komma att medföra icke avsedda, ekonomiskt vittgående konsekvenser.

Vad slutligen angår de sakkunnigas yttranden rörande pensioneringen av
kvinnliga befattningshavare, drager styrelsen i starkt tvivelsmål, huruvida det

12—210615

kan vara lämpligt att höja nuvarande pensionsåldrar. I allt fall torde det, med
det pensioneringssystem, som gäller för kommunikationsverken och vilket bland
annat innebär, att befattningshavare, som kan räkna 30 tjänste- och avgiftsår,
erhåller full pension, även om han på grund av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga
avskedas i förtid, vara oförsiktigt att på en gång utsträcka pensionsåldern
så långt, som en reservant bland de sakkunniga förordat. Med lägre pensionsålder
för kvinnor i samma befattningar, som kunna innehavas av män, bör emellertid
följa, att den del av pensionen, som utgöres av statspension, sättes lägre
än för män, enär kvinnornas arbetskraft utnyttjas under kortare tid än männens.
Styrelsen vill jämväl, beträffande förslaget om tillägg till 28 § 1 mom. i pensionslagen
för kommunikationsverkens tjänstemän, framhålla önskvärdheten av en
bestämmelse därom, att den sammanlagda pensionsavgiften per år för kvinnlig
befattningshavare avrundas till sådant belopp, att den blir jämt delbar med tolv,
en praktisk åtgärd, som är vidtagen i fråga om alla hittills i lagen angivna pensionsavgifters
belopp.»

Järnvägs- Järnvägsstyrelsen (generaldirektören Granholm, överdirektören Vir styrelsen.

järnvägsfullmäktigen Strömberg, överingenjörerna Fogelmarck och

Sundberg, byråcheferna Kjellin, Tausen, Jacobi, Aberg och Englund):
»Lagförslaget innebär, att i fråga om behörighet att innehava statstjänst skall
kvinna vara likställd med man med vissa i förslaget angivna undantag, som ej
torde beröra styrelsens tjänsteområde, och framhålles såsom huvudmotiv för
förslaget, att sedan kvinnans likställighet med mannen beträffande politiska rättigheter
numera erkänts, den naturliga konsekvensen härav är, att staten i fråga
om arbete i dess egen tjänst icke bör ställa några hinder i vägen för kvinnorna,
i den mån de äro kvalificerade för dylikt arbete.

Då styrelsen går att avgiva yttrande i denna sak vill styrelsen ej ingå på
frågan om denna slutledning verkligen behöver vara riktig, vare sig i allmänhet
eller särskilt för de affärsdrivande verkens vidkommande, utan vill styrelsen utgå
ifrån, att det torde här närmast vara fråga om, i vilken omfattning kvinnorna
kunna anses kvalificerade för de med Statens järnvägars verksamhet förenade
arbetsuppgifter.

Härvid är till en början att märka, att i stort sett tjänstgöringen är i de
lägre befattningarna vid Statens järnvägar såsom växlings- och maskintjänst
m. m. av sådan art, att i regeln kvinnan icke kan anses besitta nödiga fysiska
förutsättningar härför. Beträffande vissa arbeten inom Statens järnvägars verksamhet,
såsom skriv- och expeditionsgöromål m. m., kan åter — vilket såsom känt
ock nu sker i ej ringa utsträckning — den kvinnliga arbetskraften väl lämpa sig.

Yad angår de tjänster, där viss befälsställning fordras, må framhållas, att
då förutsättning för befälsställning vid Statens järnvägar i allmänhet är att vederbörande
först utbildats i de lägre tjänstegraderna, men, enligt vad nyss anförts,
kvinnan i stort sett icke besitter nödiga fysiska förutsättningar härför,
torde hon enbart av detta skäl icke heller lämpligen kunna annat än i vissa undantagsfall
ifrågakomma vid besättande av tjänst i befälsställning.

Inom den privata industrin, vars verksamhet i mångt och mycket liknar
kommunikationsverkens, förekomma ju ock endast i ytterst få fall kvinnor i befälsställning,
och vid de enskilda järnvägarnas med Statens järnvägars direkt
jämförbara verksamhetsområde, såvitt styrelsen vet, ingen. Då för den enskilda

verksamheten ej gäller något formellt hinder emot kvinnas anställande, torde man
härav kunna draga den slutsats, att den praktiska erfarenheten givit vid handen,
att kvinnor i regel icke äga de nödiga förutsättningarna för befälsposter och ej
heller någon strävan förefinnes att förvärva dem för dessa poster. De få undantag,
som kunna finnas, torde endast bekräfta, att olikheten mellan mans och kvinnas
natur i regel gör henne mindre lämplig för dylika uppgifter. Då så ytterst
ringa erfarenhet på området föreligger och då det inom den obundna privata företagsamheten
icke ens kan spåras någon tendens till en mera utsträckt användning
av kvinnans arbetskraft i befälsförande eller annan högre tjänsteställning, synes
åtminstone för närvarande ej föreligga nog vägande skäl för den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden
med direkt inverkan på statens affärsdrivande ° verksamhet.
All lagstiftning bör ju grundas på verkligt behov av ändring i bestående förhållanden
och uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet, men så torde med stöd
av hittills gjorda erfarenheter härvidlag ej vara fallet. Beträffande tjänsterna i
befälsställning må vidare framhållas, att för rätt utförande av tjänsten ofta måste
fordras av innehavarna av dylika tjänster förmåga att utöva befäl ävensom personlig
auktoritet, och det torde kunna starkt dragas i tvivelsmål, huruvida annat
än i rena undantagsfall en om än i övrigt aldrig så duglig kvinna besitter nödiga
förutsättningar härför.

Att i de, vad Statens järnvägar beträffar, sällan förekommande fallen, då
kvinna — utöver vad redan är fallet — kan lämpa sig för statstjänsten, tillmötesgå
vederbörandes önskan att ifrågakomma i tävlan bland sökande, synes
styrelsen med rättvisa och billighet överensstämmande, men i stället för att tillgripa
lagstiftning för dylika undantagsfall kan för dessa fall målet lika väl och
bäst vinnas genom att inslå på dispensförfarandet, likasom nu styrelsen sedan
flera år praktiserat på ett annat område, nämligen i fråga om kompetens till
högre tjänstebefattning, som kräver viss teoretisk kompetens, men därifrån nu
dispenseras i förekommande fall, då särskilt framstående praktisk duglighet inom
verket ansetts till fullo kompensera den bristande teoretiska kompetensen.

Gentemot kommitterades påstående, att fog saknas för den farhåga att en
kvinna med åberopande av formell kompetens skulle kunna tilltvinga sig en befattning,
som av den ansvariga verksledningen anses över huvud icke lämpligen
böra beklädas av en kvinna, må i detta sammanhang framhållas, att det nog
aldrig i praktiken torde kunna undvikas, i synnerhet i fråga om tjänster av lägre
eller mellangrad, att mången gång till skada för verket de s. k. pappersmeriterna
— i stället för bästa duglighet och lämplighet för platsen — komma att vid avgörandet
av klagoärenden i högre instans spela avgörande roll.

Om ej direkt fallande under förevarande remiss, anser styrelsen det ej
vara ur vägen redan här betona, att med en strikt tillämpning av kommitterades
princip: lika lön — oberoende av kön — för innehavare av samma befattning,
Statens järnvägar åtminstone under nuvarande terminologi för befattningarna
givetvis skulle komma i ett ogynnsammare läge än den enskilda företagsamheten
på enahanda och liknande områden, här närmast de enskilda järnvägarna, som
obundet kunna tillgodogöra sig den på arbetsmarknaden faktiskt befintliga skillnaden
i kostnaden för manlig och kvinnlig arbetskraft. Denna synpunkt är ingalunda
utan sin stora betydelse, då det allmänt kräves, att staten i sin affärsdrivande
verksamhet skall kunna uppnå samma resultat som kan ske i den privata
företagsamheten.

Då kommitterade vidare av de nuvarande benämningarna å tjänsterna inom
verket synas hava dragit den slutsats, att manlig och kvinnlig kontorsskrivare
fullgöra enahanda funktioner inom verket och att enahanda vore fallet med manliga
och kvinnliga kontorsbiträden, finner styrelsen anledning framhålla, att så
inom de flesta tjänstegrenar inom verket ingalunda är fallet. Tvärtom utföra
såväl i linjetjänsten som inom många av styrelsens byråer de manliga befattningshavarna
efter utbildning inom skilda grenar av järnvägsverksamheten de
vida mer krävande och mera omfattande göromålen inom resp. tjänsteområde,
medan endast inom vissa av kontoren inom styrelsen likartat arbete i viss utsträckning
föreligger för manliga och kvinnliga befattningshavare. I allt fall kan
även beträffande dessa med fullt fog dragas i tvivelsmål, huruvida kvinnan, som
icke har försörjningsplikt i samma utsträckning som i allmänhet mannen, rättvisligen
bör i genomsnitt fullt likställas med honom i löneavseende. Detta torde
dock ej utesluta, att. där kvinnan på dispensvägen, som styrelsen ovan antytt,
kan komma att fullgöra likartat arbete av mera kvalificerad art som manlig befattningshavare,
hon synes därvid skäligen böra komma i åtnjutande av enahanda
lön.

Vidkommande manliga och kvinnliga järnvägsläkarbefattningarna vidhaller
styrelsen sitt i utlåtande den 28 maj 1918 ur disciplinär synpunkt gjorda yrkande
om viss prövningsrätt för styrelsen vid anslående av dylika tjänster till

ansökning. . .

Vad slutligen angår gift kvinnas anställning och bibehållande i ordinarie
tjänst, finner styrelsen från den ståndpunkt, styrelsen förut i utlåtande den 31
januari 1916 i ämnet intagit, och då den gifta kvinnan fortfarande torde hava
sin förnämsta uppgift i hemmet, som i förekommande fall kan verka försvårande
eller hindrande på hennes tjänstgöring, de nuvarande av statsmakterna nyligen
gillade restriktionerna fortfarande böra bibehållas. Inom Statens järnvägars verksamhetsområde
är detta så mycket mer påkallat, som i tjänstens intresse, påkallad
förflyttning från en tjänstgöringsort till annan ofta förekommer, för vilken förflyttning
dock i förekommande fall svårighet skulle möta genom gift kvinnlig
befattningshavares bundenhet vid sitt hem.

I detta sammanhang vill styrelsen påpeka, att vid nuvarande av förhållandena
påkallade entledigande av e. o. personal det av såväl personalen själv
som personalorganisationer framhållits det enligt deras mening orättmätiga däri,
att under det e. o. personal efter flerårigt arbete i Statens järnvägars tjänst entledigas,
gift kvinna i ordinarie tjänst med mången gång god försörjning även från
mannens sida bibehålies i tjänst, ett förhållande, som styrelsen ansett sig härmed
böra bringa till Kungl. Makts kännedom.

På grund av det anförda får styrelsen hemställa

dels att — för såvitt över huvud taget lagförslaget i fråga, trots den ringa
erfarenhet om behov av lagstiftning på området, som föreligger, anses böra av
statsmakterna antagas — i allt fall däri göres undantag för befattningshavare
vid Statens järnvägar utom i fråga om redan nu befintliga kvinnliga tjänster och
sådana tjänster, som framdeles kunna komma att inrättas för kvinnor,

dels att, därest undantag föreskrives på nu av styrelsen föreslaget sätt, av
statsmakterna må medgivas rätt för Kungl. Maj:t eller enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
järnvägsstyrelsen att i förekommande fall dispensera från denna
undantagsbestämmelse,

dels alt nu gällande restriktioner för anställande och bibehållande av gift
kvinnlig tjänsthavare fortfarande må tillämpas.»

Överdirektören Flodin, fullmäktigesuppleanten Ekman och byråchefen
von Friesen, vilka instämde i styrelsens hemställan, ansågo sig
likväl böra göra följande uttalande till protokollet:

»Då styrelsen i sitt utlåtande uttalat sig angående den av kommitterade
uppställda grundsatsen lika lön, oberoende av kön, för lika arbete och därvid
såsom motiv för att ifrågasätta riktigheten av denna princip anfört, att kvinnan
icke har försörjningsplikt i samma utsträckning som i allmänhet mannen, anse
vi oss böra framhålla, att enligt vår åsikt detta motiv för kvinnans bibehållande
å en lägre lönenivå än mannen icke är bärande eller rättfärdigt. Yi finna principen
om lika lön för lika arbete riktig och anse, att, om försörjningsplikt bör
inverka på vederbörande tjänstemans avlöning, hänsynen till försörjningsplikten
icke bör åberopas såsom ett skäl för en anordning, som ställer en kvinna med
försörjningsplikt i väsentligt sämre läge än en man utan försörjningsplikt.

Styrelsen har vidare uttalat, att en kvinna, som på dispensvägen kan
komma att fullgöra likartat arbete av mera kvalificerad art som manlig befattningshavare,
därvid synes skäligen böra komma i åtnjutande av enahanda lön.

Med instämmande häri anse vi oss likväl böra uttala, att, därest principen om
lika lön för lika arbete godtages, det synes rättvist och för övrigt ofrånkomligt,
att samma princip göres gällande även å de befattningar, som nu finnas vid Statens
järnvägar, dock givetvis under förutsättning att de kvinnliga tjänstemännens
göromål i dessa befattningar äro av samma eller lika kvalificerad art som de
manliga befattningshavarnas.»

Byråchefen Almqvist ansåg sig icke kunna biträda styrelsens uttalande,
att en kvinna, som på dispensvägen kunde komma att fullgöra
likartat arbete av mera kvalificerad art som manlig befattningshavare,
därvid syntes skäligen böra komma i åtnjutande av enahanda lön.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: »Styrelsen kan icke finna, att den om- Väg- och
ständigheten att full likställighet mellan könen numera blivit erkänd i fråga om vattenby g gpolitiska
rättigheter medför såsom ’en naturlig konsekvens’, att kvinnorna böra naåsstyrelvara
likställda med männen i fråga om rätten att bekläda statens ämbeten.

Men även om denna likställighet i princip skulle godkännas, tror icke styrelsen,
att en utsträckning ens av ogifta kvinnors rätt till ämbeten i så vidsträckt
grad, som kommittén föreslagit, skulle bliva till gagn för stat och samhälle,
och än mindre i fråga om gifta kvinnors.

Fortvaron av stat och samhälle kräver, åtminstone så länge samhället anses
böra existera under sedliga former, att äktenskap ingås och hem bildas. Därest
lagstiftningen skulle likställa de gifta kvinnorna med de ogifta i fråga om behörighet
till statstjänster, så bleve det utan tvivel ’en naturlig konsekvens’, att
den gifta kvinnan komme i den onaturliga ställningen, att det på henne ställdes
större fordringar än på mannen. Hon komme att slitas mellan den dubbla plikten
att sköta sin statstjänst och att sköta hemmet, säkerligen till skada för båda.

Skulle tidsandan så förändras att den icke längre förlägger den gifta kvinnans

förnämsta uppgift till hemmet, till vårdande av de viktiga angelägenheter som
där aldrig på tillfredsställande sätt kunna överlämnas endast till lejda tjänare
eller biträden, så bleve detta utan tvivel till obotlig skada för samhället.
Lagstiftningen borde därför icke försätta kvinnorna i en sådan stallning, att de
såsom gifta måste dela sina krafter mellan statstjänst och hem, om de tillgodogöra
sig möjligheten att få innehava statstjänst.

I varje fall förefaller det styrelsen egendomligt, att kommitterade ej blott
önska full likställighet, utan det oaktat samtidigt vilja fortfarande bibehålla det
särskilda reserverandet åt kvinnorna av vissa befattningar inom kommimikationsverken,
då orsaken till att dessa befattningar reserverats åt kvinnor icke torde
hava varit att kvinnorna på grund av sitt kön ansetts särskilt eller mera lämpade
för befattningarna i fråga, utan säkerligen endast att lönerna därigenom

kunnat hållas lägre. , . , .. ,

Beträffande nu särskilt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sa aro de uppgifter,
som falla inom dess verksamhetsområde dels och huvudsakligen av teknisk

art, dels av administrativ natur. ..., ... ,

Stvrelsen har intet att erinra mot att kvinnor beredas ratt att konkurrera
med män i fråga om de administrativa tjänsterna, såsom revisorer, registratorer,

amanuenser och skrivbiträden. . „ .... . , -i

Beträffande chefsposten på administrativa byran staller sig styrelsen

X fråga om de tekniska befattningarna i och under styrelsen äro särskilda

förhållande^ ^ styrelsen veterligt, ännu icke inträffat att kvinna avlagt examen
från tekniska högskolan i väg- och vattenbyggnadsfacket, kan ju antagas att
framdeles så kan ske. Men även om kvinnan skulle ägna sig åt studiet av vaaoch
vattenbyggnadskonst vid tekniska högskolan och där avlägga avgangsexamen
i detta byggnadsfack, så måste ett fruktbärande tillgodogörande av de för examen
förvärvade kunskaperna med nödvändighet förutsätta en följande utbildning _i
praktisk byggnadsverksamhet vid väg- och vattenbyggnadsarbeten. Endast därigenom
kan kvinnan liksom den manliga utexaminerade väg- och vattenbyggnadsingenjören
bliva kompetent att innehava teknisk tjänstebefattning inom eller under
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utan sådant flerårigt deltagande i och utövande
av praktisk byggnadsverksamhet inom våg- och yattenbyggnadsfacket kan
icke kvinna, lika litet som man, hava förvärvat den praktiska duglighet i .ingeniör
syr hets utövande, som erfordras och alltid maste erfordras för att kunna, ifrågakomma
till erhållande av tjänstebefattning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
såsom teknisk notarie, biträdande ingenjör, byråmgenjör, förste byramgenjor,
maskininspektör, byråchef eller överdirektör, därstädes, och under styrelsen såsom

distriktsingenjör och distriktschef. . , „. „

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hyser bestämda tyivelsmal angående
kvinnans lämplighet att deltaga i och utöva den rent praktiska byggnadsverksamhet
med tv åtföljande befälsföring över väg- och vattenbyggnadsarbetare, som
skulle göra henne kompetent för någon av dessa förenämnda statstjänster i och
under styrelsen, då såväl denna praktiska byggnadsutbildmng som det praktiska
utövandet av distriktstjänstebefattningarna medför sadana fysiska ansträngning
under merendels så kroppsligt krävande förhallanden, att detta slags arbete en g
styrelsens mening icke kan lämpa sig för kvinnans mera ömtaliga lysin.

1 fråga om förhållandet mellan manliga och kvinnliga statst jänares avlöningsförmåner
har styrelsen intet att erinra mot kommitténs ståndpunkt. Ej
heller finner styrelsen något annat att erinra mot kommitferades förslag rörande
pensionering av kvinnliga statstjänare än att likställighetsprincipen torde fordra
samma tjänstetid för manliga och kvinnliga befattningshavare samt jämväl pensionenng
av efterlevande make till kvinnlig befattningshavare, därest gift kvinna
tillerkännes rätt att innehava statstjänst.»

Vattenfallsstyrelsen (generaldirektören Hansen, kabinettskam mar- Vattenfallsherren
Herlenius, lantbrukaren Sjöblom, överdirektören Borgquist styrelsen.
överingenjören Ekwall, byråcheferna Eröman, Malm och Jacobson):

»Styrelsen tillåter sig först framhålla, att, på grund av andra styrelsen åvilande
maktpåliggande ämbetsgöromål, det icke varit styrelsen möjligt att under den
knappt tillmätta tiden åt denna viktiga och med hänsyn till sina konsekvenser
vidtutseende fråga ägna den ingående granskning, som är behövlig. Styrelsen
maste därför inskränka sig till att här nedan endast framföra vissa huvudsakliga
synpunkter. &

De sakkunniga hava. efter en allmän motivering framställt den uppfattningen,
’att kvinnor i princip böra hava samma rätt som män till fri och öppen
tävlan om statsämbeten, och att denna princip bör komma till uttryck i vår lagstiftning’.
Vid genomförande av en lagstiftning byggd på denna princip böra
emellertid enligt vattenfallsstyrelsens mening följande synpnnkter noga beaktas,
nämligen:

dels att betryggande garantier skapas mot att kvinna på grund av formella
meriter skulle kunna bereda sig tillträde till sådan statstjänst, för vilken hon
måste anses olämplig på grund av sin egenskap att vara kvinna;

dels att i fråga om gift kvinnas rätt att innehava statstjänst vissa restriktioner
upprätthållas;

dels ock att avlönings- och pensionsförmånerna för kvinnliga befattningshavare
bestämmas i lämplig proportion till avlönings- och pensionsförmånerna
för motsvarande manliga befattningshavare med beaktande av förhållandena inom
den allmänna arbetsmarknaden.

Vattenfallsstyrelsen vill nedan något närmare utveckla dessa tre enligt
styrelsens förmenande viktiga synpunkter.

„..Det..sätt’ varPå de sakkunniga i sitt lagförslag sökt tillgodose syftet med
det förstnämnda av de ovan angivna förbehållen, måste vattenfallsstyrelsen beteckna
såsom föga lyckligt. Därest i lagen, såsom de sakkunniga föreslagit,
endast angives ett begränsat antal uppräknade befattningskategorier såsom undantagna
från den allmänna likställighetsprincipen, skulle detta vara ägnat att ingiva
den föreställningen, att alla övriga statstjänster voro lämpade för kvinnor och
stode öppna för dem. De sakkunniga medgiva emellertid själva, att den av dem
föreslagna förteckningen över undantagen är ofullständig, och att det utan svårighet
kan uppvisas exempel ]iå att vissa sådana tjänster icke undantagits, vilka
torde vara mindre lämpade för kvinnor och i fråga om vilka en allmän uppfattning
ställer sig främmande för tanken att de skulle kunna beklädas av kvinnor.

Vattenfallsstyrelsen skulle vilja påstå, att de av de sakkunniga undantagna
befattningarna i huvudsak äro sådana, som minst behöva undantagas, enär
det är självklart, att kvinnorna av naturliga skäl icke kunna ifrågakomma till

och icke heller eftertrakta dylika tjänster. Av vida större vikt vore det däremot,
att sådana befattningar undantoges, som väl kunna synas vissa kvinnor
eftersträvansvärda men samtidigt äro så beskaffade, att det ligger i statens intresse
att de icke beklädas av kvinnor.

Styrelsen kan icke dela de sakkunnigas uppfattning, att det i själva den
naturliga" utvecklingen skulle ligga en fullt betryggande garanti mot olämpliga
verkningar av denna reform, så att en fri konkurrens mellan man och kvinna
icke kunde antagas göra intrång i statens intresse att för sin tjänst utvälja den
lämpligaste, utan att det i det stora hela med full tillförsikt kunde överlämnas
åt förhållandena att reda sig själva. Med hänsyn till grundlagens stadgande om
''förtjänst och skicklighet’ såsom enda befordringsgrund och framför allt med hänsyn
till den ofta tillämpade tolkningen av detta stadgande synes det tvärtom
vattenfallsstyrelsen vara tvivelaktigt, huruvida det kan bliva möjligt att utestänga
en formellt välmeriterad kvinna från en sådan statstjänst, för vilken hon
måste anses olämplig enbart på grund av sin egenskap att vara kvinna. _

Det synes dock som om man, utan att tillgripa en direkt grundlagsändring,
borde kunna i orden ''förtjänst och skicklighet’ även inlägga lämplighet för den
tjänst, som för varje fall vore i fråga. I så fall kunde den utnämnande myndigheten
’ taga hänsyn jämväl till vederbörandes olämplighet med hänsyn till kön.
Det kunde under denna förutsättning vara fullt tillräckligt att i den nu ifrågasatta
lagen införa en allmänt hållen undantagsbestämmelse, som från den allmänna
likställighetsprincipen undantager sådana statstjänster, vilka på grund av
sin natur icke lämpligen kunna eller böra beklädas av kvinnor. Den närmare
tillämpningen härav borde hänvisas att äga rum i samband med fastställandet
av aviöningsreglementen och instruktioner för verken.

Man torde nämligen kunna utgå ifrån att med den korta tid, som stått
ämbetsverken till buds för yttrandes avgivande, dessa näppeligen ännu var för
sitt område hunnit taga ställning till frågan i vilken grad en utsträckning av
kvinnans möjlighet till statsanställning är önskvärd och lämplig.

Genom den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen skulle vidare de
för närvarande stadgade inskränkningar i eller särskilda villkor för gift kvinnas
behörighet att vinna tillträde till eller kvarstå i statstjänst _ upphöra att gälla.

Vattenfallsstyrelsen medgiver gärna, att den omständigheten, att en kvinna
är gift, icke i och för sig bör utgöra hinder för hennes innehavande av en för
henne eljest lämpad statstjänst. Men sådana omständigheter kunna dock föreligga,
att en gift kvinnas innehavande av viss statstjänst måste,^ antingen med
hänsyn till befattningens natur eller på grund av personliga förhållanden, anses
alldeles olämpligt. De sakkunniga åberopa att vanliga medel till beivrande av
försummelse i tjänsten eller åsidosättande av föreskrivna skyldigheter kunna antagas
i detta avseende göra till fyllest. Vattenfallsstyrelsen kan icke dela denna
uppfattning, ty olämpligheten att bibehålla en kvinna som gift i ett statens ämbete
kan vara beroende på andra omständigheter än bestraffningsbara fel eller
försummelser i tjänsten. Vattenfallsstyrelsen anser därför, att de nu i detta avseende
stadgade restriktioner böra bibehållas.

Såsom en mildare form att alternativt tillämpas skulle vattenfallsstyrelsen
vilja förorda införandet av en bestämmelse, som giver vederbörande verks styrelse
rätt att, när så är förenligt med verkets intressen, ålägga gift kvinnlig befatt -

ningshavare avkortad daglig tjänstgöring med motsvarande minskning i avlöningsförmåner.

Vattenfallsstyrelsen tillåter sig slutligen framhålla, att den nu ifrågasatta
lagstiftningen angående kvinnas tillträde till statstjänst står i ett oupplösligt
samband med frågan rörande kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförmåner.
Det bör därför enligt styrelsens mening vara uteslutet, att en lagstiftning
i den nu föreslagna riktningen kommer till stånd utan att statsmakterna
samtidigt för sig fullt klargöra och taga ställning till dess konsekvenser i lönetekniskt
och statsfinansiellt hänseende.

De sakkunniga hava föreslagit, att principen lika lön för man och kvinna
i samma befattning skall läggas till grund för avlöningens bestämmande. Detta
gäller icke endast de befattningar som genom den nya lagen skulle öppnas för
kvinnor, utan som en konsekvens därav bör enligt de sakkunnigas mening beträffande
varje befattning, som enligt nuvarande bestämmelser kunna innehavas
av man eller kvinna, den nuvarande skillnaden mellan manliga och kvinnliga
tjänstemän upphöra och för befattningen angivas blott ett lönebelopp. Härav
beröras, särskilt vid kommunikationsverken, mycket talrika grupper av befattningshavare.

Den utredning och motivering, som de sakkunniga i dessa avseenden förebragt,
är enligt styrelsens mening alltför ofullständig. Den i del II sid. 157 angivna
tabellen upptager icke på långt när alla de kvinnliga befattningshavare vid
kommunikationsverken, som skulle komma att direkt eller indirekt beröras av en
sådan omläggning av lönesystemet. Det saknas vidare utredning om huru motsvarande
förhållanden gestalta sig på den fria arbetsmarknaden. Det gäller dock
här huruvida staten i sin lönepolitik skall följa utvecklingen på den allmänna
lönemarknaden eller söka föregripa och påverka samma utveckling. Det förstnämnda
alternativet torde få anses vara riktigast.

Det kan vidare ifrågasättas, om icke den av de sakkunniga föreslagna löneprincipen
kommer att försvåra kvinnors tillträde till en hel mängd sådana befattningar,
som redan förut i stor utsträckning beklätts med kvinnor, just emedan
avlöningen för kvinnorna kunnat sättas lägre än för männen.

Därjämte bör det övervägas i vad mån ogynnsamma inverkningar på
familjebildningen kunna antagas uppkomma genom införandet av den allmänna
regeln, att en kvinnlig befattningshavare skall erhålla samma lön, som är beräknad
att förslå till underhåll av en hel familj i motsvarande sociala ställning.

Hela denna fråga bör med andra ord bedömas ur vidare och mera samhälleliga
synpunkter samt med mera beaktande av frågans praktiska konsekvenser
än vad i föreliggande betänkande kommit till uttryck.

Styrelsen anser det icke tillkomma densamma att i vidare mån än vad
här ovan skett yttra sig över den inverkan på de sociala förhållandena, som ett
genomförande av den föreslagna lagstiftningen kan komma att medföra.

I fråga om möjligheten att till befattningar inom vattenfallsstyrelsens
tjänsteområde använda kvinnor utöver vad nu sker tillåter sig styrelsen erinra
om statens vattenfallsverks egenskap att vara ett industriellt, trafiktekniskt och
byggande verk med eu i övervägande grad teknisk tjänstemannapersonal och med en
talrik arbetarepersonal. Förutom de befattningar, till vilka kvinnor redan nu
hava tillträde, äro endast ett litet fåtal administrativa och kamerala befattningar

13—210615

av den beskaffenhet, att en eller annan av dem undantagsvis kan tänkas besatt
med en kvinna.

Då det sålunda i stort sett inom vattenfallsstyrelsens verksamhetsområde
redan står öppet för kvinnor att vinna anställning i sådana befattningar, som
passa för dem, finner vattenfallsstyrelsen, att för statens vattenfallsyerks vidkommande
någon sådan lagstiftning, varom nu är fråga, icke är behövlig.»

Ledamoten professorn Magnell yttrade: »Då jag ej kan gilla annan
grund för avlönings tillmätande än värdet av det presterade arbetet, och, då det enligt
min mening ej finnes något skäl för att tillämpa denna princip annorlunda gent
emot kvinna än emot man, anser jag, att frågan om familjebildningen ej hör till
dem, som bort upptagas i detta utlåtande.»

Byggnadssttjrelsen: »Byggnadsstyrelsen anser sig till en början böra erinra
om föreskrifterna i den för styrelsen gällande instruktionen rörande kompetensfordringarna
för styrelsens ordinarie tekniska personal: generaldirektör, 4 byggnadsråd,
6 intendenter, 3 assistenter och en statistiker.

Generaldirektören och byggnadsråden skola sålunda hava förvärvat grundliga
insikter samt framstående praktisk skicklighet i husbyggnadskonsten i allmänhet
och envar av byggnadsråden särskilt beträffande de områden därav, han
inom styrelsen skall representera. A a. ,

Av intendenterna böra minst tre hava fullständig arkitektutbildning och
en av dessa därjämte ingående kunskaper och praktisk erfarenhet beträffande den
kulturhistoriska byggnadsvården. Intendenterna i övrigt skola hava genomgått
tekniska högskolans fackskola för arkitektur eller för väg- och vattenbyggnadskonst
eller på annat sätt hava förvärvat för husbyggnadsverksamheten likvärdig
utbildning; dock att för en av intendenterna genomgången kurs i teknisk skolas
bygo-nadsavdelning må vara tillräcklig, under förutsättning att han ådagalagt
stor°praktisk erfarenhet och duglighet under utövningen av husbyggnadsyrket.

Assistenterna skola äga praktisk duglighet inom byggnadsverksamheten,
och statistikern skall hava vana vid handhavandet och bearbetandet av statistiskt
material samt kännedom om byggnadsförhållanden.

Byggnadsstyrelsen kan ej underlåta att ställa sig tvivlande beträttande
kvinnans fallenhet för utövningen av de yrken, arkitektens och byggnadsingenjörens,
i vilka enligt instruktionens föreskrifter mer eller mindre fullständig utbildning
och erfarenhet erfordras för anställning å de tekniska befattningarna
inom byggnadsstyrelsen. Utan att närmare ingå på de tänkbara anledningarna
till att dessa yrken synas vara mindre lämpade för kvinnan med hänsyn till de
för henne typiska egenskaperna, vill styrelsen endast framhålla, en av nämnda
yrkesutövares uppgifter, som synes föga ägnad för en kvinna, nämligen uppträdande
såsom arbetsledare vid byggnadsföretag. Med byggnadsstyrelsens kännedom
om de krav icke minst i fysiskt avseende, som måste ställas pa en dylik
ledare, synes det byggnadsstyrelsen näppeligen tänkbart, att en sådan uppgift
skulle’med fördel kunna anförtros åt en kvinna. _ . .

Såsom stöd för byggnadsstyrelsens uppfattning av kvinnans bristande fallenhet
för ifrågavarande yrken vill byggnadsstyrelsen erinra om det förhållandet,
att under det universiteten livligt besökas av kvinnliga studerande i ständigt
ökat antal, de kvinnor åter, som under årens lopp tillgodogjort sig undervisning

inom Tekniska högskolan, äro försvinnande få. Visserligen utdelar högskolan
icke arkitekt- och ingenjörsdiplom åt kvinnliga elever, men kvinnor tillåtas åtnjuta
högskolans undervisning såsom extra elever, varvid givetvis den studerande
är i tillfälle att av lärarna i de olika ämnena, erhålla intyg om genomgångna
kurser och inhämtade kunskaper. För närvarande lära endast tre eller fyra dylika
kvinnliga elever besöka högskolan. Efter vad byggnadsstyrelsen inhämtat
hava vid tekniska skolans i Stockholm byggnadsyrkesskola och aftonskola kvinnor
i ytterst få fall ägnat sig åt rent byggnadstekniskt studium och hava kvinnliga,
elever, som visat sig hava en viss läggning åt dylika ämnen, hänvisats till
utbildning i rumsdekoration, möbel- och trädgårdsarkitektur och dylikt. Konsthögskolans
vid akademien för de fria konsterna avdelning för arkitektur saknar
slutligen fullständigt kvinnliga elever.

Byggnadsstyrelsen har sig ej heller bekant, att kvinnor i den privata arbetsmarknaden,
som ju dock står dem öppen, vare sig sökt eller erhållit befattningar,
som äro att jämföra med de tjänster inom byggnadsstyrelsen, för vilka
fordras teknisk sakkunskap. Ett kraftigt stöd att så verkligen ej heller är fallet,
finner styrelsen i det förhållandet, att några dylika upplysningar icke lämnas
av de sakkunniga.

_ Beträffande utlandet vill byggnadsstyrelsen slutligen nämna, att, styrelsen
veterligt, kvinnor endast i få undantagsfall, exempelvis i Norge och Finland, ägna
sig åt arkitektyrket.

Huru än må förhålla sig med den av byggnadsstyrelsen sålunda framhållna
uppfattningen, att kvinnor sakna fallenhet för byggnadsverksamhet, så kan dock
fullt bestämt påstås, att arkitektens och byggnadsingenjörens yrkesområden hittills
äro att betrakta såsom fullständigt oprövade av den kvinnliga arbetskraften.
Under det att kvinnan inom universitetens samtliga fakulteter avlagt kunskapsprov,
efter vilka hennes möjligheter för handhavandet av de befattningar i statstjänsten,
till vilka universitetsstudierna äro förutsättningar, hava kunnat till
viss grad bedömas, så är. såsom ovan framhållits, redan inom studieområdena för
ifrågavarande praktiska verksamhet kvinnans allmänna fallenhet för dylik vetenskap
okänd och oprövad.

Den omständigheten att den kvinnliga arbetskraften på vissa områden prövats
och visat sig lämpad för en del befattningar, vilka hittills handhafts endast
av män, synes byggnadsstyrelsen icke utgöra tillräckligt skäl att helt oförberett
och utan närmare undersökning i förevarande avseende jämställa den kvinnliga
arbetskraften med den manliga på ett område, där icke blott den förra är fullständigt
oprövad utan. där anledning yttermera föreligger till förmodan, att
kvinnan i. allmänhet icke äger fallenhet för den verksamhet, som där erbjudes.

Enligt vad byggnadsstyrelsen tror sig veta, lärer kunna förväntas, att inom
den närmaste framtiden avgångsbetyg vid Tekniska högskolan kommer att meddelas.
även kvinnlig elev. Törhända komme denna omständighet att locka kvinnor
in. i den här omhandlade studieriktningen. Skulle så bliva fallet i någon
nämnvärd grad, komme alltså erfarenhet att vinnas beträffande kvinnans fallenhet
för nämnda yrken icke blott från själva studiearbetet utan även från det
privata, arbetsfältet, där kvinnliga arkitekter och ingenjörer givetvis komme att
söka sin utkomst. Först på grundval av en sålunda vunnen erfarenhet lärer
framdeles kunna bedömas, huruvida på nu ifrågavarande område den kvinnliga
arbetskraften kan jämställas med mannens eller, med andra ord, huruvida den -

100

Kammar kollegium.

samma kan sägas hava visat sig vara av det värde, att statsnyttan — vilken
byggnadsstyrelsen i likhet med de sakkunniga anser böra vara i förevarande hänseende
avgörande — kräver, att statsverket bör tillgodogöra sig densamma. Då
detta framdeles möjligen kan påvisas, synes byggnadsstyrelsen tiden vara inne
att öppna ämbetsverkets befattningar, för vilka erfordras teknisk kompetens, jämväl
för kvinnorna.

.Förutom ovan omförmälda ordinarie befattningar å byggnadsstyrelsens tekniska
byråer äro å styrelsens stat uppförda en byråchef, en sekreterare och en
kassör, numera kamrerare, vilka utgöra de ordinarie tjänstemännen å styrelsens
administrativa byrå. Byråchefen skall hava fullgjort, vad författningarna föreskriva
i fråga om dem som i domarämbeten må nyttjas, varjämte sekreteraren
och kamreraren skola hava avlagt examen inför juridisk fakultet inom riket, och
skall den senare jämväl om kunskap i bokföring hava erhållit vitsord, som prövas
tillfyllestgörande. o

Då erfarenheten beträffande de akademiskt bildade kvinnorna, åskådliggjord
i de sakkunnigas utredning, lärer få anses giva vid handen, att det torde
kunna sägas vara med statens intresse förenligt, att dessa kvinnor givas möjlighet
att efter fri och öppen tävlan med männen erhålla statstjänster av den art
som de ordinarie befattningarna å byggnadsstyrelsens administrativa byrå, har
byggnadsstyrelsen ansett sig icke böra avstyrka att dylik .behörighet, i vad rör
styrelsens tjänsteområde i nu nämnda hänseende, lämnas kvinna.

Slutligen hava de sakkunniga föreslagit, att jämväl vaktmästartjänsterna
böra stå öppna för kvinnor. Byggnadsstyrelsen har intet att erinra emot att dylika
tjänster besättas med kvinnor, men skäl torde föreligga att åt ämbetsverken
överlåtes att själva bestämma, huruvida manliga eller kvinnliga sökande i varje
särskilt fall böra äga företräde.

På grund av vad sålunda anförts får byggnadsstyrelsen — som icke anser
sig böra avstyrka de sakkunnigas förslag om behörighet för kvinna att innehava
statsämbete, i vad avser de ordinarie tjänsterna å byggnadsstyrelsens administrativa
byrå ävensom vaktmästartjänst inom styrelsen — i und. hemställa, att förslaget
i fråga icke för närvarande måtte föranleda någon åtgärd beträffande de
å byggnadsstyrelsens stat uppförda ordinarie befattningar, för vilka erfordras teknisk
kompetens.»

Kammarkollegium (generaldirektören Nehrman, kammarråden Dufwa,
Klockhoff och Wohlin samt e. o. assessorn Skoglund):»! huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som av sakkunniga framlagts i deras den 14 februari 1920
avgivna betänkande nr 1, avlät Kung! Maj:t till 1920 års riksdag proposition med
förslag till sådana grundlagsändringar, som behövde vidtagas för att undanröja
de i regeringsformen och riksdagsordningen förefintliga hinder för kvinnor att
bekläda statstjänster. Detta förslag blev av riksdagen såsom vilande antaget
allenast med en mindre ändring, varom här icke är fråga. Numera är förslaget
av 1920 års riksdag definitivt antaget.

Ifrågavarande grundlagsändringar innebära, att kvinnor, vilka tidigare
principiellt varit utestängda från de s. k. fullmaktstjänsterna med undantag, för
vissa lärartjänster, numera, så vitt grundlagarna förmå, kunna befordras till vilka
dylika tjänster som helst. Härvid är emellertid förutsatt, att av Kung!. Maj:t
och riksdagen skola godkännas särskilda grunder i fråga om kvinnors befordran

101

till ifrågavarande tjänster, vadan, innan dylika grunder fastställts, kvinnas befordran
till tjänst som bär avses icke kan äga rum. Till prästerlig tjänst må
kvinna utnämnas allenast där så blivit bestämt i den ordning 87 § 2 mom. regeringsformen
stadgar. Genom ifrågavarande grundlagsändringar har någon annan
ändring i fråga om kvinnors rätt att innehava statstjänster icke åvägabragts än
att hithörande spörsmål numera kunna avgöras genom beslut av Kung! Maj:t
och riksdagen i annan och mindre omständlig ordning än som är föreskriven för
ändring av grundlag. Grundlagarna uppställa icke längre några hinder för kvinnor
att bekläda här avsedda tjänster, men någon absolut rätt därtill bereda de
icke heller. Yäl innebär det nytillkomna stadgandet i § 28 regeringsformen ett
positivt fastslående av att även kvinnor kunna utnämnas och befordras till här
ifrågavarande tjänster — och om det stannade därvid vore ju kvinna principiellt
likställd med man — men därtill innehåller stadgandet, att sådan utnämning och
befordran må ske allenast med tillämpning av grunder, som av Kungl. Maj:t
och riksdagen godkänts. Vid fastställande av dessa grunder kan man angiva antingen
vilka tjänster kvinna må kunna innehava eller ock vilka tjänster hon
icke må innehava.

Genom ovan angivna begränsning i den nådiga remissen kan kollegium
inskränka sitt yttrande mera än som eljest varit grundat i sakens natur, men
kollegium nödgas dock något ingå jämväl på de mera allmänna spörsmål, som
här uppställa sig, enär deras besvarande måste i stort sett bliva avgörande även
i fråga om de tjänster, som kollegium har till sitt förfogande.

Innan kollegium ingår på de sakkunnigas förslag i vad det berör speciellt
kollegium, anser sig ämbetsverket böra med några ord angiva sin ståndpunkt till
förslaget i dess allmänna syfte.

Vidkommande till en början frågan huruvida hithörande spörsmål böra
skärskådas ur statens eller kvinnornas synpunkt må erinras, att under frågans
hittillsvarande behandling från olika håll med styrka betonats, att saken måste
ses ur statens synpunkt och frågan få den lösning, som är för staten förmånligast,
men kollegium nödgas på samma gång konstatera, att de förnämsta skäl,
som åberopats till stöd för kvinnans likställighet med mannen i förevarande hänseende,
ingalunda hänfört sig till vad som, objektivt sett, varit statens bästa.
Den lösning, frågan hittills fått, och den utredning, sakkunniga nu presterat, gå
helt efter politiska linjer, d. v. s. efter vad kvinnorna själva eller rättare sagt
det mindretal, som givit sina önskningar tillkänna, velat och vad med hänsyn
därtill kunnat vara politiskt klokt att verka för. Kör ämbetsverket gäller det
givetvis att bedöma frågan uteslutande ur statsnyttans synpunkt eller, närmare
bestämt, allenast med hänsyn till den vinning eller olägenhet, förslagets genomförande
må vara ägnat att medföra för den statliga förvaltningsorganisationen
själv i handhavandet av dess uppgifter.

Kasthålles strängt denna synpunkt, kan det nog sägas vara ett statsintresse
att genom ett allmänt medgivande för kvinnor att vinna tillträde till statstjänster
vidga konkurrensen om dessa och såmedelst vinna ökade möjligheter att
på varje punkt förvärva den bästa kraften. Men då måste man också vara på
det klara med, att vinsten blir avsevärd och allmän, vilket här vill säga, att man
måste vara övertygad om, att kvinnans arbete i statens tjänst i allmänhet fullt
uppväger mannens. Att endast för några undantagsfall, då förvärvandet av
kvinnliga arbetskrafter skulle kunna befinnas mest gagneligt, eller eljest endast

102

på försök lagstiftningsvis öppna praktiskt taget hela linjen för den kvinnliga
konkurrensen, torde knappast vara lyckligt eller lämpligt.

Frågan beror sålunda enligt kollegii uppfattning i första rummet på, huruvida
man med de sakkunniga kan säga, att kvinnans arbete på det statliga
tjänsteverksamhetens arbetsfält som regel måste erkännas likvärdigt med mannens.
De sakkunniga hava enligt kollegii åsikt icke lyckats på ett övertygande sätt
uppvisa sådan likvärdighet, vad beträffar förhållandet med mera kvalificerade
tjänster. Detta är också mindre underligt, då sakförhållandet i själva verket
knappast kan utrönas annat än på experimentell väg och man här saknar direkt
erfarenhet att bygga omdömet på. Att kvinna på lärare- och läkareverksamhetens
områden gjort erkända och högt skattade insatser genom sitt arbete, synes
knappast kunna tagas till intäkt för riktigheten av de sakkunnigas allmänna utgångspunkt,
då det här rört sig om den kvinnliga naturen och fallenheten särskilt
närliggande uppgifter. För övrigt talar erfarenheten från den enskilda
tjänsteverksamhetens fält i motsatt riktning mot de sakkunnigas mening. Det
lärer nämligen förhålla sig så, att oaktat inga stängande murar här hava mött
den kvinnliga konkurrensen, kvinnorna i enskild arbetsgivares tjänst endast i mera
sällsynta fall kunnat nå fram till befattningar av mera krävande och maktpåliggande
slag.

För sin del kan kollegium icke underskriva förslagets grundsats, att kvinnan
i arbetsduglighet och lämplighet för statstjänst a priori måste anses-jämngod
med mannen. Med en sådan ståndpunkt blir problemställningen i frågan, sådan
den nu föreligger avgränsad för kollegium, icke denna: vilka befattningar i ämbetsverket
äro sådana att de böra undantagas från regeln om kvinnors tillträde
till statstjänst? utan denna: finnas inom verket några befattningar, som lämpligen
kunna innehavas även av kvinnor samt förty böra utlämnas åt kvinnornas
fria konkurrens med männen, och vilka äro dessa befattningar?

Om svaret på denna fråga hyser kollegium icke mycken tvekan. Det synes
kollegium icke böra vara tal om, att posten såsom ämbetsverkets chef skulle
kunna få beklädas av en kvinna. Ensamt verkschefens egenskap av kvinna skulle
vara nog för att lämna öppet rum åt allt annat än god ordning och disciplin
inom verket. Detsamma gäller i sin mån om kammarrådsämbetena. Ifrågavarande
befattningar äro enligt kollegii mening av den i flera avseenden krävande
beskaffenhet att de, intill dess ett motsatt förhållande blivit erfarenhetsmässigt
bevisat, måste anses icke kunna på tillfyllestgörande sätt skötas av kvinnliga
innehavare. Erinras må i detta sammanhang, att kollegium har sig anförtrodd
en ganska viktig administrativ domsrätt, vadan, om domarämbeten överhuvud undantagas
från kvinnors tillträde, ett särskilt skäl ur denna synpunkt föreligger
för undantagande därutinnan jämväl av kollegii chefs- och leaamotsbefattningar.

Icke heller advokatfiskal^änsterna hos kollegium böra, med avseende å
deras självständighet och stora betydelse utåt, enligt kollegii mening hänläggas
inom det kvinnliga behörighetsområdet.

Något mera tveksam skulle man kunna ställa sig ifråga om övriga andragradstjänster
i verket. Med hänsyn likväl därtill, att innehavaren av dessa
tjänster ofta måste förordnas att uppehålla kammarrådsämbeten samt att rekryteringsbehovet
för ledamotsgraden i regel måste tillgodoses ur ifrågavarande befattningshavares
krets — allt förhållanden, som jämväl hava sin tillämpning på

103

advokatfiskalerna — kommer kollegium följdriktigt till den slutsats, att inga av
dess andragradstjänster böra få innebavas av kvinnor.

Återstå befattningarna av första graden, d. v. s. fiskals-, notarie- och registratorstjänsterna.
Skola, efter vad ovan är sagt, advokatfiskalsbefattningarna
förbliva stängda för kvinnor, möter för de underordnade fiskalstjänsternas frigivande
hinder i den omständighet, att fiskalerna titt och ofta måste förordnas såsom
vikarier för advokatfiskalerna. Däremot byser kollegium ingen egentlig betänklighet
mot kvinnors tillträde till övriga förstagradstjänster. Dithörande göromål
med protokollsföring, expedition, register- och räkenskapsföring ligga väsentligen
inom området för det mekaniserade tjänstearbetet, och i avseende å detta
har man att stödja sig på en relativt lång. och på samma gång mycket god erfarenhet
om kvinnornas lämplighet. Kollegium syftar här på den redan införda
organisationen med de kvinnliga biträdena.

Kollegium anser sålunda, att det föreliggande förslaget icke,, vad detta
ämbetsverk angår, åtminstone för närvarande bör vinna beaktande i vidare mån,
än att kvinna förklaras skola vara likställd med man i fråga om behörighet att
innehava notarie- och registratorstjänst.

I sammanhang härmed tillåter sig kollegium, trots ovan angivna begränsning
i remissen, något beröra jämväl frågan om gift kvinnas behörighet i föreväränd.
6 slvsggeicIg»

Sakkunniga hava föreslagit, att gift kvinna helt. och hållet skiille jämställas
med ogift. De hava dock medgivit att anställning av gift kvinna kan
medföra avsevärda olägenheter för statstjänsten och att därför dylik anställning
i många fall icke är önskvärd eller bör främjas. De olägenheter, som här åsyftas,
stå givetvis i samband med kvinnans uppgifter inom äktenskapet och hennes
ställning i hemmet. Åven om i vissa fäll motsvarigheter härtill förekomma beträffande
ogifta kvinnor, lärer det dock icke kunna förnekas, att den gifta kvinnan
regelmässigt samlar sina förnämsta intressen omkring äktenskapet och hemmet,
dit hon har sina egentliga uppgifter förlagda. Havandeskap och barnuppfostring
äro regel för de gifta kvinnorna, undantag för de ogifta. Där ogift
kvinna° lever under äktenskapliga förhållanden eller där hon eljest har ett hem
att förestå, äro väl också förhållandena vanligtvis mindre ägnade att så starkt
som beträffande den gifta kvinnan draga hennes egentliga intressen bort från
statstjänsten. Då man sålunda måste hålla före att staten regelmässigt icke kan
avvinna den gifta kvinnan lika värdefullt arbete som den ogifta, anser kollegium
likställdhet här icke kunna ifrågakomma, för så vitt det är statens intresse som
skall tillgodoses. Yad särskilt havandeskap och i samband därmed stående tjänstledigheter
beträffar måste de anses medföra så avsevärda hinder för tjänstens behöriga
skötande, att den gifta kvinnan redan på denna grund icke bör äga tillträde
till statstjänst i större utsträckning än vad nu är händelsen. I varje fall
synes under dylik tjänstledighet hela avlöningen böra avstås, något som för övrigt
bör gälla även för ogift kvinna under motsvarande omständigheter. För att
praktiskt genomföra detta borde varje myndighet vid fall av tjänstledighet på
grund av sjukdom för kvinnlig befattningshavare kunna kräva intyg av läkare
därom, att sjukdomen icke står i samband med havandeskap.

Kollegium anser sålunda gift kvinna icke böra äga tillträde till statstjänst
under andra villkor än som nu gälla angående gift kvinnas rätt att inuehava ordinarie
biträdesbefattning.

104

Övriga delar av sakkunnigas förslag torde kollegium icke, med hänsyn till
remissens avfattning, hava att ingå på.»

E. o. assessorn Söderlund yttrade: »Innan jag närmare ingår på frågan
om behörighet för kvinna att innehava statstjänst inom kollega tjänsteområde,
ber jag att med några ord få beröra de mera allmänna principer, efter vilka här
uppkommande spörsmål enligt min mening böra få sin lösning.

Under denna frågas hittillsvarande behandling har från olika håll med
styrka betonats, att saken måste ses ur statens synpunkt och frågan få den lösning,
som vore för staten förmånligast, men jag nödgas på samma gång konstatera,
att de förnämsta skäl, som åberopats till stöd för kvinnans likställighet med
mannen i förevarande hänseende ingalunda hänfört sig till vad som, objektivt
sett, varit statens bästa. Behandlingen har skett förnämligast efter politiska linjer
d. v. s. efter vad kvinnorna själva velat och vad med hänsyn därtill kunnat
vara politiskt klokt att genomföra. Nu må det väl medgivas, att det är ett intresse
för staten att tillse, att en viss kategori av medborgare icke utan skäl
hålles tillbaka för andra, samt att söka råda bot på det sociala onda, som kan ha
sin grund i dylika förhållanden, och ur sådan synpunkt skulle det måhända
kunna sägas vara ett statsintresse att förhjälpa kvinnorna till samma förmåner
visavi statens tjänster som männen. Onekligen måste det anses vara en i sakens
natur liggande grundsats, att samtliga medborgare, därest de överhuvud uppfylla
de i varje fall föreskrivna eller eljest nödiga kvalifikationerna, få med varandra
fritt tävla om statens tjänster. Såsom arbetsgivare kan emellertid staten understundom
nödgas fastställa vissa inskränkningar i denna naturliga grundsats. Att
en hel kategori medborgare skulle på förhand utestängas från fri tävlan om statens
arbetstillfällen lärer dock icke ens ur extrem arbetsgivarsynpunkt vara nödvändigt
annat än i fråga om en i kulturellt hänseende avsevärt underlägsen medborgargrupp.
Erkännas måste, att kvinnorna, som enligt äldre uppfattning och
under för dem och deras utbildning ogynnsamma förhållanden icke kunnat komma
ifråga till statens tjänster, numera visat sig besitta, om ock icke samma förutsättningar
som män, så dock goda möjligheter att efter erforderlig utbildning
sköta nog .så krävande angelägenheter. Med hänsyn härtill kunna enligt min
mening kvinnorna icke längre anses utgöra en så underlägsen medborgargrupp,
att de skulle behöva undantagas från den naturliga grundsatsen om fri tävlan.

Då jag alltså finner mig böra godtaga sakkunnigas utgångspunkt för fastställande
av grunder rörande kvinnas rätt att innehava statstjänster, eller att
kvinna i sådant hänsende principiellt skall vara likställd med man, vill jag emellertid
betona, att detta ingalunda innebär något fastslående av det kvinnliga arbetets
likvärdighet med det manliga över huvud taget. Tvärtom är jag av den
övertygelsen, att det kvinnliga arbetet i regel måste presumeras vara mindre värt
än det manliga, något som torde hava stöd i erfarenheter från den privata arbetsmarknaden,
där fri tävlan mellan män och kvinnor råder. Denna olikvärdighet
kan emellertid icke ens från staten-arbetsgivarens synpunkt anses kräva, att
principen om fri .tävlan mellan man och kvinna åsidosättes; den enes egenskap av
man kan givetvis uppvägas av den andras särskilda kvalifikationer i andra hänseenden.
För staten lärer det innebära en fördel att få välja bland ett flertal
konkurrerande aspiranter till lediga befattningar.

Skall emellertid grundsatsen om fri tävlan mellan män och kvinnor gälla,

105

är det av största vikt för staten att i varje särskilt fall av anställning kunna
utsälja den, som lämnar den bästa arbetsprestationen. Härvidlag uppkommer
emellertid för staten åtskilliga svårigheter, vilka ingalunda äro lätt överkomliga.

På den enskilda arbetsmarknaden regleras givetvis lönerna, i den mån de
icke påverkas genom sammanslagningar eller eljest, av den ekonomiska lagen om
tillgång och efterfrågan. Vid fri prisbildning kommer det värdefullare arbetat
att betinga ett högre pris än arbete, som i kvalitativt eller kvantitativt avseende
är mindre värdefullt. Är priset fast, verkar den ekonomiska lagen så, att
endast de bästa arbetskrafterna tagas i anspråk, medan de sämre få stå utanför
eller hålla sig till mindre värderat och därmed lägre avlönat arbete. Den enskilde
arbetsgivaren, som har att å en viss befattning betala en viss avlöning,
väljer till befattningen ut den, som han efter prövning finner vara skickligast och
för befattningen lämpligast. Det är emellertid en synnerligen vansklig sak att
redan på förhand kunna bilda sig någon säker uppfattning om det arbetsresultat,
som en viss person å en viss befattning kan komma att prestera. Detta kan endast
efter eu lång tids erfarenhet avgöras, ja, ofta icke ens då, utan först när
arbetsresultatet föreligger fullt färdigt. Principen »lika lön för lika arbete» måste
i själva verket förutsätta avlöning i efterhand och i förhållande till det vunna
arbetsresultatet. Inom enskild verksamhet förekommer också ett dylikt system,
åtminstone såsom kompletterande systemet med fasta löner. Dessutom är den
enskilde arbetsgivaren så till vida i ett förmånligare läge än staten, som han i
varje fall icke anställer en person på livstid med rätt till en bestämd avlöning
utan regelmässigt inskränker anställningstiden till några få år eller med en relativt
kort uppsägningstid. Man kan säga, att den enskilde arbetsgivaren köper
arbete i småposter och därigenom bättre är i stånd att avgöra vad han köper.
För staten däremot, som anställer sina befattningshavare medelst fullmakt eller
konstitutorial praktiskt taget för livstid, är risken att göra en dålig affär synnerligen
stor. Det ligger mycket nära till hands att antaga, något som jämväl
kan av erfarenheten bekräftas, att personer, som innehava ordinarie befattningar
i statens tjänst, därest de icke kunna räkna med någon särskild ersättning i form
av befordran eller eljest, prestera ett minimum av arbete om de ens över huvud
tjänstgöra. Hur man än söker råda bot på detta oskick, skall det icke kunna
helt utrotas, förrän hela avlöningssystemet omlägges. Ur angivna synpunkter
måste ordinariesystemet betecknas såsom någonting i och för sig mycket oförmånligt
för staten. Men å andra sidan bereder detta system statens tjänstemän
en tryggad ställning i ekonomiskt avseende och eu ryggrad, vilka ensamma kunna
giva den fasthet gent emot olika slags påfrestningar och den omutlighet, som
varit vår förvaltnings styrka och stolthet. Det kan emellertid enligt min mening
allvarligt ifrågasättas, huruvida en så beskaffad ställning verkligen behöver ur
sist angivna synpunkt beredas underordnade tjänstemän med huvudsaklig uppgift
att biträda'' ledamöter eller andra högre tjänstemän och utan självständig ställning
utåt. Denna fråga är emellertid icke nu aktuell. Tills vidare har man sålunda
att räkna med ordinariesystemet och dess olägenheter, vilka få en alldeles
särskild betydelse, när fråga är om anställande av kvinnor i statens tjänst. Staten
såsom, arbetsgivare har förty den mycket svårlösta uppgiften att till varje
fullmaktstjänst, bland de personer som vilja ifrågakomma, utvälja den, vilken kan
antagas komma att under den långa tid av ända upp till tre eller fyra årtionden,

14—210615

106

lian innehar tjänsten, prestera det mesta och bästa arbetet. En enskild arbetsgivare
ställes väl aldrig inför en dylik situation.

Härtill kommer, att den enskilda arbetsgivaren, såsom personligen och ekonomiskt
ansvarig för sitt val av befattningshavare, har ett långt starkare intresse
av att valet blir det förmånligast möjliga än vad som kan antagas vara
fallet ifråga om de personer, vilka för statens vidkommande hava upphandlingen
av arbetskraft om hand. Härmed är jag då inne på en ytterligare viktig omständighet
att lägga märke till.

Staten handlar i allt genom fysiska personer såsom organ. Dessa personer
äro underkastade offentlig kontroll och strängt ansvar för sina åtgärder. För
dem gäller att kunna försvara alla sina åtgöranden. Härvid sker naturligen hänvisning
till handlingarna och deras innehåll. I befordringsfrågor blir det fördenskull
alltid ytterst de rent formella meriterna, som vederbörande ha att åberopa
i händelse av kritik. Detta gör, att befordringar, där de kunna förväntas komma
att påtalas, närmast ske efter formella meriter, oaktat befordringsgrunden skall
vara skicklighet och förtjänst, objektivt taget. Där den utnämnande myndigheten
själv skall ha den utnämnde i sin tjänst, torde det kunna förutsättas, att valet
blir noggrannare än eljest. Men ofta och alltid i sista hand sker valet av befattningshavare
genom Kungl. Maj:t även för underordnade myndigheters vidkommande.
Särskilt med den utveckling, de politiska förhållandena numera tagit,
i följd varav regeringsorganet måste antagas hava en ganska osjälvständig ställning
gent emot olika maktgrupper i samhället, kan man naturligen vänta sig en
mycket formell behandling av sådana befordringsfrågor, som kunna bliva föremål
för kritik från mera betydande maktgrupper. Jag har ovan framhållit, att principen
om fri tävlan mellan man och kvinna ingalunda förutsätter likvärdighet
mellan det manliga och det kvinnliga arbetet. Särskilt med hänsyn till nyss angivna
förhållanden är det av vikt, att man icke från början binder sig för en
dylik likvärdighet. Eljest skulle den speciella skickligheten och lämpligheten,
särskilt den som kan ligga i egenskapen att vara man, icke kunna komma till
sin rätt. En kvinna med överlägsna''formella meriter, hur olämplig hon personligen
kunde vara för en befattning, skulle komma att gå före en till befattningen
fullt kvalificerad och lämplig man, försåvitt icke förhållandet vore sådant, att de
stora maktgrupperna i samhället på förhand kunde antagas av en eller annan
anledning godkänna mannens placering. Skäl till nu antydda farhågor må väl
i viss mån föreligga redan nu, men om kvinnorna komma med i tävlan om statens
befattningar och därvid från början kunna uppställa anspråk på att utan
hänsyn 1ill kön lika väl som män få ifrågakomma, då lärer det för regeringsorganet
gälla att framför allt undvika männen, där icke dessas formella meriter
väga högre; ty i dylika fall skulle nog kvinnorna enas, och då måste man numera
räkna dem som en betydande maktgrupp i samhället. Hittills har det dock
varit möjligt, ja, ofta skett, att den för en viss befattning skickligaste och lämpligaste
kommit i fråga före en i formellt hänseende aldrig så meriterad person.
Detta skulle nu, då kvinna är medtävlare, svårligen kunna ske. Och i alla, de
fall, då en manlig sökande utan vidare måste anses vara lämpligare än en kvinnlig,
skulle någon möjlighet att antaga den lämpligaste — mannen — knappast
förefinnas. Det är av vikt att lägga märke härtill, då man ställes inför den i
och för sig bestickande satsen, att tävlan skall stå mellan individer, icke mellan
män och kvinnor, och att, där en viss individ reellt — och icke formellt — är

107

underlägsen en annan, den förre givetvis måste finna sig i att få stå tillbaka för
den senare. Erfarenheten berättigar förvisso till det påståendet, att en man lättare
finner sig häri än en kvinna, och det är alldeles givet, att om den regeln
nu skall reservationslöst godkännas, att kvinnans arbetsprestation a priori måste
antagas vara likvärdig med mannens, en kvinna ingalunda skall finna sig i att
på angivna sätt få stå tillbaka för en man. Det blir förty ingen tävlan mellan
individer, som äro likställda, utan mellan man och kvinna, av vilka den senare
från början har övertaget. Det har påpekats, att kvinnornas lägre avlöning i
jämförelse med männens hör till de mest konstanta lagbundenheterna inom det
ekonomiska livet och att orsaken härtill är den, att efterfrågan på manligt arbete
är starkare än efterfrågan på kvinnligt arbete vid samma lön. Denna olikhet
i efterfrågan bottnar nog icke blott i fördomar och vanan att betrakta kvinnans
arbete såsom mindrevärdigt utan har förvisso också sitt stöd i erfarenheter
beträffande det kvinnliga arbetet. Fördomar och vana böra givetvis icke
få hålla kvinnan tillbaka, men det kan icke hjälpas att, även bortsett härifrån,
kvinnan har presumtionen emot sig vid tävlan med en man. Det är denna sak,
som måste erkännas, därest principen om fri tävlan skall kunna genomföras. Rättvisan
kräver icke mera än att kvinnan lian nå samma befattningar som mannen.
Sedan må det i de särskilda fallen bero på huruvida hon visat sig äga större duglighet
än sin manliga medtävlare.

Jag är sålunda av den övertygelsen, att kvinnans likaberättigande med
mannen att tävla om statens arbetstillfällen är en grundsats, som kräves både av
rättvisa mot kvinnorna och av hänsyn till statens bästa, men att denna grundsats
för sin riktiga tillämpning förutsätter, att staten såsom arbetsgivare har full
frihet att i varje förekommande fall utvälja den — man eller kvinna —- som kan
antagas vara för befattningen skickligast och lämpligast. Vissa befattningar äro
emellertid av den särskilda karaktär, att det icke kan anses lämpligt eller med
statens fördel förenligt att de över huvud må innehavas av kvinnor. Enligt sakkunnigas
förslag skulle sålunda följande statstjänster icke kunna innehavas av
kvinna:

1. militära och civilmilitära tjänster ävensom övriga tjänster, med vilka är
förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen;

2. diplomatiska och konsulära tjänster, socialattaché- och kanslistbefattningar
däri dock ej inbegripna;

3. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller annan dylik
inrättning, såvida tjänsten avser yttre bevakning eller med densamma är förenad
skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen
av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav kvinna kunna,
där särskilda omständigheter därtill föranleda, innehava befattning såsom lärare
vid anstalt, som nu sagts;

4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda
vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan hinder härav
kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår;

5. tjänster, tillhörande tullverkets kust- och gränsbevakning;

6. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning;

7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning i

108

gymnastik vid högre allmänt läroverk eller seminarium för utbildande av manliga
folkskollärare.

Yad kammarkollegium beträffar skulle sålunda alla där förekommande befattningar
stå öppna för kvinnor, från chefsposten ned till förstagradstjänsterna.
Frågan huruvida kvinnor må innehava befattningar inom de centrala ämbetsverken
av den s. k. statskontorstypen torde komma att lösas efter i huvudsak en och
samma linje för alla dessa verk, i följd varav spörsmålet får en mera allmän
karaktär.

Vidkommande till en början chefsbefattningar hava sakkunniga, såsom
framgår av deras yttrande å sid. 59 och 60 i betänkandet nr 1, huvudsakligen
på den grund att utvecklingen inom vissa undervisningsområden redan fört fram
till ett erkännande av kvinnans lämplighet för chefsposter, ansett något principiellt
undantag i detta avseende icke heller för andra områden kunna förordas,
varjämte sakkunniga erinrat, att under alla förhållanden en ganska avsevärd tid
måste förflyta innan kvinnor hunnit förvärva och innehava sådana befattningar i
statens tjänst, som i regeln förutsättas för befordran till chefsbefattningar, ävensom
att i varje särskilt fall den noggrannaste prövning måste anses äga rum vid
besättande av chefsposter och att därvid tävlan bör gälla endast mellan individer
med rätt för staten att välja den ur statsnyttans synpunkt lämpligaste.

På sätt jag ovan utvecklat är staten såsom arbetsgivare försatt i en avsevärt
oförmånligare ställning än en enskild arbetsgivare dels därigenom, att staten
nödgas anställa sina befattningshavare på allt för lång tid och mot allt för
bindande villkor, dels och till följd av ovanberörda brister hos statens organ.
Med hänsyn härtill och då det synes mig högst angeläget, att staten på de mest
krävande posterna under inga förhållanden skall behöva nöja sig med olämpliga
personer, måste jag för min del påyrka, att åtminstone chefsposterna vid de centrala
ämbetsverken helt undandragas kvinnornas behörighet. Det ligger i sakens
natur, att enbart chefens egenskap av kvinna oftast kunde vara nog för att lämna
Öppet rum åt allt annat än god organisation och ordning i ett ämbetsverk. Eu
dylik befattning, som rakt icke kan jämställas med rektors- eller andra chefsbefattningar
inom undervisningsväsendet, är för administrationen av den synnerliga
vikt, att staten helt enkelt icke kan riskera dess besättande med en person
utan de bästa förutsättningar att sköta densamma. Om kvinnor principiellt skulle
få tillträde till dylika befattningar, komme det förvisso icke att dröja länge förrän
frågan gjordes aktuell. Även ledamotsbefattningarna, åtminstone i kollegium,
synas nog vara av den krävande beskaffenhet, att jag helst skulle se dem helt
undantagna från kvinnornas kompetens. Det kan emellertid tänkas, att vissa organisatoriska
svårigheter kunde uppkomma, om tjänsterna i första och andra
lönegraden i större utsträckning skulle besättas med kvinnor och dessa icke skulle
få tillträde till ledamotsbefattningarna, och jag anser därför, även om dylika fall
icke torde bliva allt för talrika, att Kungl. Maj:t i särskilt förekommande fall
bör äga medgiva dispens från ett förbud för kvinna att innehava ledamotsbefattning.
Jag ifrågasätter också, huruvida icke detsamma bör gälla i fråga om advokatfiskalstjänst
hos kollegium.

Beträffande däremot övriga befattningar hos kollegium anser jag för min
del, under de ovan angivna allmänna förutsättningarna, att desamma böra stå
öppna jämväl för kvinnor.

Genom att, på sätt jag föreslagit, ovan angivna högre befattningar åtmin -

109

stone ännu en tid framåt undantagas från kvinnas behörighetsområde kan knappast
någon orätt vederfaras kvinnorna. Deras verksamhetsområde blir i allt tall
högst avsevärt utvidgat, och det torde från alla synpunkter — även kvinnornas
—3 vara fördelaktigt att låta någon tids erfarenhet vinnas, innan man går ännu
längre.

Beträdande gift kvinnas behörighet att innehava statstjänster, vilka eljest
kunna komma att stå öppna för kvinnor, biträder jag pluralitetens mening.»

Statskontoret: »I vad detta förslag berör statskontorets tjänsteområde får
statskontoret, med erinran att genom sålunda föreslagna undantag endast en befattning
hos detta ämbetsverk torde uteslutas från kvinnas behörighetsområde,
nämligen den befattning, som inrättats för bevakningen nattetid av de i det s. k.
gamla kungshuset inrymda ämbetslokaler, vidare framhålla, att, ehuruväl det förefaller
tveksamt, huruvida kvinna må kunna anses lämplig att innehava vissa ledande
befattningar inom ämbetsverket, statskontoret likväl icke finner anledning
föreligga att uttryckligen undantaga sådana befattningar från kvinnas behörighetsområde.
Ej heller synes kvinna böra direkt uteslutas från tillträde till vaktmästarbefattning
hos ämbetsverket; men med hänsyn till beskaffenheten av sådan
befattningshavares tjänstgöring och särskilt därtill, att under tid, då annan personal
icke finnes inom ämbetsverkets lokal, den vakthavande bland vaktmästarna
måste ensam ansvara för bevakningen av lokalen och där förvarade värdehandlingar,
måste verkets vaktmästarpersonal anses stå på gränsen till den grupp av
tjänster, som i likhet med omförmälda nattvaktsbefattning icke må av kvinna
innehavas. Det torde därför få anses ligga i sakens natur, att vaktmästarbefattning
hos statskontoret i regel bör besättas med manlig innehavare.

Mot tillämpning inom statskontorets tjänsteområde av lagförslagets allmänna
grundsats om kvinnas likställighet med man i fråga om behörighet att
* innehava statstjänst har statskontoret icke något att erinra såvitt angår ogift
kvinna; och med hänsyn till vad i förevarande betänkande anförts till stöd för
förslaget om full likställighet härutinnan även för gift kvinna, vill ämbetsverket
visserligen icke heller i nu berörda hänseende framställa några principiella erinringar.
Men statskontoret anser sig icke kunna underlåta att fästa uppmärksamheten
på, att, om förslaget godkännes oförändrat och alltså utan någon inskränkning
i kvinnas rätt att efter giftermåls ingående behålla sin tjänst, vissa
situationer kunna uppkomma av synnerligen svårlöst beskaffenhet. Om exempelvis
innehavaren av räntmästaretjänsten i statskontoret ingår äktenskap med den,
som innehar kamrerartjänsten ä räntekammaren, inträder det betänkliga förhållandet,
att de, som i tjänsten skola utöva kontroll över varandra, blivit äkta
makar och såsom sådana icke längre lära kunna anses lämpliga att handhava
kontrollen; ingendera av dem torde enligt nu gällande bestämmelser kunna mot
sin vilja förflyttas till annan tjänst; och även om vederbörande ingår på förflyttning,
är det föga sannolikt, att vid tillfället finnes tjänst ledig, vartill förflyttning
lämpligen kan äga rum. På grund härav och då liknande konflikter kunna
uppkomma i många andra fall genom äktenskap mellan tjänstemän inom samma
verk, såsom mellan verkchef och byråchef, mellan två ledamöter i samma verks
styrelse m. m., synes utväg böra på förhand beredas till lösande av en konflikt
av nu berört slag; och, såvitt statskontoret kan finna, vinnes denna enklast genom
ett stadgande i förevarande lag därom, att, där kvinnlig tjänsteman ingår äkten -

Stats Jcontoret.

Mynt- och
justeringsverket.

Kammar rätten.

skap med tjänsteman inom samma ämbetsverk, frågan om hennes kvarstående i
tjänst skall underställas Kungl. Maj:ts prövning med skyldighet för henne att
underkasta sig det beslut, Kungl. Maj:t efter prövning av omständigheterna i
varje fall kan pröva skäligt meddela. Huruvida emellertid denna utväg kan anlitas
till lösande av dylik konflikt, som uppstått genom äktenskap mellan två
personer, vilka äro bisittare i samma domstol och alltså båda åtnjuta domare i
grundlag tillförsäkrad ställning, är en fråga, som statskontoret endast velat här
beröra utan att i detta sammanhang hava anledning att närmare inlåta sig på
spörsmålet»

Mynt- och justering sv enhet: »De tjänster, som äro i fråga, utgöras av 1
myntdirektör, 2 förste ingenjörer, 1 kamrerare, 2 ingenjörer samt 1 kassör; och
tillsättas samtliga dessa befattningar genom av Eders Kungl. Maj:t utfärdad
fullmakt.

Yad beträffar ovannämnda befattningshavare — med undantag av kassören
— hava dessa till åliggande bl. a. att utöva arbetsledarskap och tillsyn i
verkstäderna, och torde det på grund härav få anses uteslutet, att dessa befattningar
skulle kunna beklädas med kvinnor.

Beträffande åter kassör stjänstens innehavare så är ju denne visserligen
skyldig att under semestrar och dylika tillfällen uppehålla annan befattning inom
verket, men synes det dock verket med hänsyn till de befattningen i huvudsak
tillkommande göromålens art ej behöva uppställas något direkt hinder lör att
tjänsten i fråga må kunna innehavas av kvinna.»

Kammarrätten: »Av vad de sakkunniga i sitt betänkande föreslagit fram får,

att samtliga befattningar i kammarrätten förutsättas skola hållas öppna för
vinnor. En sådan utvidgning av behörigheten för kvinna att vinna anställning
inom kammarrätten kan ej av kammarrätten förordas.

Yad till en början angår ledamotsbefattningarna i kammarrätten — president
och kammarrättsråd — lärer frågan om kvinnas tillträde till dessa ämbeten
bliva beroende av, huruvida i allmänhet domarebefattningar, särskilt domarebefattningar
i överrätt, skola kunna besättas med kvinnor. Kammarrätten är av
den mening, att så icke bör kunna ske. Dessa ämbeten ställa på sina innehavare
så stora krav i fysiskt lika väl som i psykiskt hänseende, att det endast i sällsynta
fall lärer kunna påräknas, att en kvinna skall kunna uthålligt tillfredsställande
fylla dem. De sakkunniga torde ej heller hava varit alldeles främmande
för den tanken, att vissa befattningar finnas även bland dem, som principiellt
skulle öppnas för kvinnor, där ur synpunkten av tjänstens behöriga upprätthållande
man i regel måste räkna med att innehavaren är en man. Men de sakkunniga
vilja hänvisa bedömandet härav till det speciella fallet och motsätta sig
ett mera generellt ordnande av denna fråga. I detta hänseende hyser kamnjarrätten
en motsatt uppfattning. Det är väl bekant, vilken stor, ofta avgörande
roll som s. k. meriter — för övrigt med all rätt — spela vid tillsättningen av
en tjänst. Där övervägande sådana föreligga, lärer tjänsten i regel tilldelas den
mest meriterade. Att bryta denna regel därför att den sökande vore kvinna och
på sådan grund kunde befaras ej förmå att nöjaktigt fullgöra sin tjänst, skulle
naturligtvis bliva ytterst svårt och uppenbarligen giva anledning till beskyllningar
för vädd och mannamån. Enligt kammarrättens mening måste i stället

denna sak ordnas så, att, där såsom regel måste antagas, att kvinnan på grund
av sitt kön ej kan i längden tillfredsställande sköta en viss kategori tjänster,
där böra ock dessa undantagas från den kvinnliga konkurrensen. Och detta är
såsom redan sagts enligt kammarrättens mening förhållandet med presidents- och
ledainotsbefattningarna i kammarrätten.

I fråga om sekreterare- och advokatfiskalstjänsterna vill kammarrätten erinra
därom, att sekreteraren intager ställning såsom förman för såväl manliga
som kvinnliga befattningshavare å kammarrättens kansli och att advokatfiskalen
såsom åklagare har att understundom verkställa eller närvara vid undersökning
i orterna. Båda dessa tjänster kräva för ett behörigt skötande egenskaper, som
sällan lära vara att påräkna hos en kvinna, och böra förty även de enligt kammarrättens
mening undantagas från kvinnans verksamhetssfär.

Däremot anser kammarrätten, att tjänsterna i första lönegraden, det vill
säga notarie- samt aktuarie- och registrator^änsterna antagligen skulle kunna
utan större olägenhet besättas med kvinnor. Kammarrätten vill emellertid anmärka,
att det hittills icke mött någon svårighet att till dessa tjänster erhålla
fullt dugliga och lämpliga män, vadan ur denna synpunkt något som helst behov
av en dylik reform ej förefinnes.

Vad slutligen angår vaktmästaretjänsterna i kammarrätten bör erinras, att
åtskilliga av de göromål, som måste kirävas av dessa befattningshavare, äro av
den art, att de helt visst fordra manlig arbetskraft, såsom till exempel ofta förekommande
förflyttning av tunga band, domböcker, räkenskaper, längder med mera.
Det kan därför knappast vara lämpligt, att kvinnor insättas på dessa platser.

Beträffande därefter det inflytande å kvinnans ställning i nu ifrågavarande
avseende, som bör tilläggas den omständighet, att hon är gift, så föreslå de sakkunniga
borttagandet av de för närvarande i allmänhet därom gällande bestämmelser,
enligt vilka gift kvinna kan erhålla ordinarie anställning i statstjänst
allenast efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall lämnade medgivande samt kvinnlig
befattningshavare, som träder i gifte, kan förklaras vara skyldig att av sådan
anledning avgå från befattningen, om vederbörande myndighet med hänsyn till
befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt. Kammarrätten anser
för sin del vägande skäl icke vara förebragta för upphävande av de sålunda givna
garantier mot missförhållanden, som kunna uppstå av tjänstinnehavarens ställning
såsom gift kvinna. Särskilt synes det kammarrätten betänkligt, att ifrågavarande
garantier avlägsnas samtidigt som användningen av kvinnlig arbetskraft
utsträckes till nya viktiga områden av statstjänsten. Kammarrätten får därför
hemställa, att förberörda bestämmelser bibehållas och bliva tillämpliga å samtliga
de kvinnliga befattningshavare, som enligt vad kammarrätten här ovan anfört
tänkas kunna förekomma i kammarrätten. I detta sammanhang vill kammarrätten
emellertid hava anmärkt, att, därest i enlighet med de sakkunnigas förslag
befattningarna såsom ledamot i kammarrätten skulle komma att öppnas jämväl
för kvinnor, kammarrätten anser, att det arbete, som åligger innehavarna av dessa
befattningar och som i övervägande grad är förlagt till hemmet, utesluter möjligheten
av att befattningarna i fråga innehavas av gift kvinna.

Yad slutligen beträffar de kvinnliga skrivbiträdesbefattningarna i kammarrätten
gå de sakkunniga ut ifrån, att desamma fortfarande skola vara förbehållna
för kvinnor. Med hänsyn till ifrågavarande befattningars behöriga upprätthållande
föreligger intet skäl för bibehållande av denna bestämmelse, och skall kvin -

112

Generaltull styrelsen.

nans likställighet med mannen i fråga om behörighet att innehava statstjänst utsträckas
i den riktning, som de sakkunniga föreslå, synes det nog så egendomligt,
att därjämte skall åt henne förbehållas ensamrätt till vissa kategorier av befattningar.
»

Generaltullstyrelsen: »Enligt den i del I av betänkandet å sid. 108 intagna
sammanfattning skulle icke någon s. k. fullmaktstjänst tillhörande styrelsens
tjänsteområde vara förbehållen män, utan skulle kvinna sålunda kunna bliva exempelvis
kustbevakningschef. I del II av betänkandet synes emellertid en något
ändrad mening göra sig gällande, i det att i därstädes å sid 7—8 införda lagförslag
äro bland tjänster, som ej må innehavas av kvinnor, upptagna ''tjänster, tillhörande
tullverkets kust- och gränsbevakning’. Motiven till sistberörda undantagsbestämmelse
återfinnas å sid. 64, där det heter: ''De tjänster, vilka enligt 5
och 6 mom. skulle undantagas, äro vid tullverkets kust- och gränsbevakning befattningarna
såsom kustbevakningschef, kustöveruppsyningsman, kustvakt, kustrodaare,
gränsbevakningschef, gränsöveruppsyningsman, gränsuppsyningsman och

gränsridare —--. Av befattningar vid tullverket undantagas sålunda icke

gränsstationsföreståndartjänsterna, liksom naturligtvis icke avses att göra någon
ändring i användande, på sätt nu sker, av kvinnlig personal vid tullvisitation’.
Detta uttalande tarvar beriktande i avseende å det faktiska innehållet
så tillvida, att i uppräkningen av tjänster vid kustbevakningen tydligen
av förbiseende uteslutits kustuppsyningsmanstjänster, samt att det torde böra
framhållas, att befattning såsom gränsstationsföreståndare alltid skall vara förenad
med annan befattning vid gränsbevakningen (se § 21 avlöningsreglementet:

''Arvoden-----till tjänstemän av lägre grad vid gränsbevakningen,

vilka förordnas att jämte bestridande av innehavande tjänst å stat förestå gränsstation
— — —’) och att genom detta förhållande — vari lämpligen ej torde
kunna ifrågasättas någon ändring — kvinna faktiskt skulle bliva utesluten från
tillträde till gränsstationsföreståndarbefattning även enligt kommitterades förslag.
Vidkommande själva saken har Styrelsen för sin del ej anledning att annat än
tillstyrka, att tjänster vid kust- och gränsbevakningen skulle förbehållas män.

Fråga är emellertid huruvida icke — och detta jämväl från kommitterades
egna synpunkter sett — ifrågavarande undantagsbestämmelse tarvar utsträckning
till all bevakande personal vid tullverket. Kommitterade upptaga såsom befattningar,
för vilka kvinnor måste anses mindre lämpliga, dels polistjänster, dels
befattningar vid utsökningsväsendet och dels tjänster såsom bevakare vid skogsstaten.
Den inre bevakningspersonalen vid tullverket — bestående av vaktmästare,
uppsyningsman, överuppsyningsmän, vissa kammarskrivare samt bevakningskontrollörer
— har tydligen uppgifter, vilka stå mycket nära dem, som ankomma
på nyss angivna tjänstemannakategorier. Enligt vad i § 21 tjänstgörings reglementet
stadgas åligger sålunda vaktmästare: »att verkställa de bevakningsförrättningar,
som honom av förman anbefallas, och därvid noggrant iakttaga vad i tullstadgan,
detta reglemente eller eljest rörande bevakningstjänsten föreskrives; att
lämna det biträde vid varors tullbehandling, vartill han beordras; att biträda
vid skötseln av för rodd och patrullering använda tjänstefarkoster; samt att bestrida
uppassning, till städning hörande lättare göromål, eldning m. m. dylikt».
Att exempelvis nattetid verkställa patrullering på kajerna för att bevaka därstädes
under tullverkets vård liggande gods, innefattar strängt taget en ren polis -

113

tjänst, för vars behöriga förrättande synnerliga svårigheter måste anses möta för
kvinnor, även oavsett att ifrågavarande tjänstgöring måhända ej låter sig förenas
med gällande lagbestämmelser mot kvinnors nattarbete. Visitationsförrättningar
i otta ytterligt svårtillgängliga rum i fartyg, såsom propellertrumma eller
dylikt, betingar i varje tall annan klädedräkt än den av kvinnor för närvarande
vanligen brukade. Yad kommitterade anfört om svårigheten för kvinna att
i vissa fall uppträda med tillräcklig auktoritet, torde ock kunna få tillämplighet
i fråga om tullverkets mellanhavande med sjöfolk, stuveriarbetare och packhuskarlar.
På en och annan mindre tullplats inuti landet förekomma visserligen vaktmästarbefattningar,
med vilka nu antydda göromål äro endast i obetydlig mån förenade,
och som därföre nog skulle kunna tänkas innehavda av kvinnor; men för att personalen
skall kunna på ett ekonomiskt sätt disponeras och för sådant ändamål
etter växlande förhållanden underkastas omplacering, är det synnerligen önskvärt,
att varje befattningshavare kan brukas på vilken som helst plats, utan att hinder
härför möter i vederbörandes kön. Slutligen må anmärkas, att användandet av
jämväl kvinnlig bevakningspersonal lärer draga med sig nödvändigheten att inrätta
dubbla vaktrum m. m. och att kostnaderna härför, vilka drabba de byggnadsskyldiga
städerna, torde bliva avsevärda.

Vad ovan anförts om kvinnas olämplighet, då det gäller bevakningstjänst,
gör sig i någon mån gällande även i fråga om tullbehandlingsgöromål, vid vilka
tjänstemännen hava att tillvarataga statens fiskaliska intressen gent emot affärsmännen
eller deras ombud. Något avgörande hinder för kvinnas användande till
tullbehandlingsgöromål torde — såsom föredömen från främmande land visa —
dock ej ..föreligga.

Än mindre möta hinder för kvinnors användande till kamerala göromål,
om det ock, särskilt på mindre tullplatser med begränsad personal, måste anses
ur ekonomisk synpunkt önskvärt, att den för journals- och räkenskapsföring närmast
avsedda personalen även kan vid behov rycka in för att övertaga bevakningsoch
tullbehandlingsgöromål.

Sammanfattningsvis torde kunna anföras, att något större utrymme för
kvinnors användande i tullverket knappast förefinnes; och att lagstiftningen icke
bör medgiva kvinna tillträde till någon tull tjänst, varmed bevakningsåligganden
äro förenade, för vilket ändamål 2 § 5 mom. i förut åberopade lagförslag synes
böra erhålla följande ändrade lydelse: »tjänster i tullverket, med vilka bevakningsåligganden
äro förenade».

Statistiska centralbyrån: »Statistiska centralbyrån har visserligen icke kunnat
finna, att de sakkunniga, vilka synas hava närmast tagit sikte på förhållandena
under krigstidskommissionernas tid, förmått uppvisa, att från statsverkets sida sett
något behov av de nya kvinnliga arbetskrafterna föreligger från rekryteringens
synpunkt. Beträffande sitt verksamhetsområde vågar centralbyrån bestämt påstå,
att detta åtminstone för närvarande icke är fallet. Men å andra sidan torde ej
heller några olägenheter i allmänhet behöva uppkomma genom att kvinnor beredas
möjlighet att innehava befattningar upp till andra eller möjligen tredje graden,
varemot aet förefaller mindre lämpligt att utsträcka rätten ända till chefsämbetet.
Även måste centralbyrån med stöd av egen erfarenhet motsätta sig, att gift kvinna
får oinskränkt tillträde till ifrågavarande befattningar, utan synas samma vill 15—210615 -

Statistiska

central byrån.

114

kor härvid böra uppställas, som nu gälla beträffande gift kvinnas rätt att erhålla
och innehava biträdesbefattning.

Centralbyrån kan vidare icke underlåta framhålla, hurusom den strävan
efter likställighet mellan man och kvinna, som genomgår de sakkunnigas betänkande
och förslag, när det gäller att bereda ökade utkomstmöjligheter åt kvinnorna,
icke synes hava blivit med önskvärd följdriktighet genomförd, när den
kommit att beröra den undantagsställning, som de kvinnliga befattningshavarna
för närvarande intaga i vissa hänseenden. Sålunda föreslå de sakkunniga, att
de nuvarande kvinnliga biträdesbefattningarna fortfarande skola vara reserverade
åt kvinnor. Centralbyrån kan dock icke finna, att de sakkunniga anfört tillräckligt
vägande skäl, varför den eftersträvade likställigheten mellan man och kvinna
skulle eftergivas i fråga om dessa befattningar. Den omständigheten, att kvinnor
ansetts böra förvägras tillträde till för dem olämpliga tjänster, kan så mycket mindre
vara anledning att bereda dem kompensation inom ett mera neutralt område,
som å andra sidan kvinnor skulle få ensamma disponera andra tjänster, som icke
lämpligen kunna innehavas av män. Och när de sakkunniga framhålla, att den
av dem föreslagna utsträckningen av kvinnors behörighet till statstjänst icke inom
den närmaste framtiden förväntas få någon större praktisk betydelse, men icke
desto mindre föreslå i det stora hela full likställighet mellan man och kvinna,
bör givetvis samma invändning i fråga om manliga aspiranter till biträdesbefattningar
icke utgöra hinder för enahahanda likställighet könen emellan i fråga om dessa
befattningar. Skulle däremot nyss anförda förmodan icke komma att bekräftas utan
tidsförhållandena bliva sådana, att den manliga arbetskraften i större utsträckning
måste söka sin utkomst inom de lägre statstjänsterna, förefinnes enligt centralbyråns
förmenande ännu mindre anledning att förvägra män tillträde till de nuvarande
kvinnliga biträdesbefattningarna. Någon olägenhet från statsverkets sida
av den fria konkurrensen även i detta hänseende torde icke kunna uppkomma.
De sakkunnigas hemställan i denna punkt kan statistiska centralbyrån alltså icke
biträda.

Ej heller kan centralbyrån finna, att de sakkunnigas förslag om lägre pensionsålder
för kvinna än för man är tillräckligt motiverat. Medellivslängden inom
Sveriges befolkning i allmänhet är framför allt i städerna, vilka bär närmast
komma i fråga, väsentligt högre för kvinnorna än för männen. Enligt Statistiska
centralbyråns dödlighets- och livslängdstabeller för årtiondet 1901—1910 ställde
sig återstående medellivslängden vid exempelvis 60 års ålder sålunda:

Man. Kvinna.

Samtliga städer.......14,4 o år 17,o 7 år

Stockholm.........13,16 » 16,93 »

Göteborg..........14,11 » 16,88 »

Kvinnornas livslängd översteg alltså männens i samtliga städer med 18,5 %,
i Stockholm med 28,6 % och i Göteborg med 19,6 %, Denna kvinnornas högre vitalitet,
vilken för övrigt är en internationell företeelse, gör sig gällande även inom
de särskilda civilstånden, och ingen anledning finnes till ett antagande, att ett
motsatt förhållande skulle råda bland statens befattningshavare. _ Det måste vidare
anses ännu vara outrett, huruvida denna kvinnornas högre vitalitet möjligen
motväges av en högre invaliditet eller om ej snarare den gängse seden att bestämma
en tidigare pensionsålder för kvinnorna endast är att tillskriva en sedan

115

gammalt inrotad föreställning, som icke motsvaras av verkligheten. I alla händelser
hava icke de sakkunniga kunnat påvisa, att inom de befolkningslager, varom
här är fråga och som icke syssla med kroppsarbete, själsförmögenheterna hos
kvinnorna bliva tidigare nedsatta än bland männen. Det kan för övrigt knappast
förefalla rimligt, att, såsom i betänkandet visas, tjänstepensionsavgiften för kvinna
i vissa fall skulle, enligt löneregleringskommitténs förslag och vid en pensionsålder
5 år lägre än för man, komma att överstiga 10 % av avlöningen. Men om
Statistiska centralbyrån, enligt vad nu anförts, icke kan finna skäl förebragta för
bestämmande av en lägre pensionsålder för de kvinnliga befattningshavarna än
för de manliga, vill centralbyrån ej heller påyrka en högre pensionsålder för
kvinnorna, utan synes även härvid likställighetsprincipen böra komma till uttryck
och alltså pensionsåldern, såsom även reservanten bland de sakkunniga föreslagit,
sättas lika för man och kvinna.

Vad slutligen angår pensionsavgifterna tillåter sig statistiska centralbyrån
erinra därom, att ämbetsverket i und. utlåtande den 31 december 1918
över då framlagt förslag rörande det statliga pensionsväsendets centralisering
ifrågasatte, om ej statsverket kunde påtaga sig samtliga kostnader för statstjänstemannens
och deras efterlevandes pensionering, utan att några mer eller mindre
fingerade avgifter av befattningshavarna behövde förekomma, men givetvis under
förutsättning av en minskning av de nominella avlöningsbeloppen. Den utredning
i pensioneringsfrågan, som finnes bilagd det nu ifrågavarande förslaget och som
uppenbarligen giver vid handen, att betydande svårigheter möta att rättvist och

Eå rationella grunder avväga pensionsavgifterna, kan ej annat än stärka centralyråns
uppfattning om lämpligheten av en dylik åtgärd, vilken dessutom även
vore ägnad att tillmötesgå de allt mer framträdande kraven på förenklingar inom
statsförvaltningen och nedbringande av kostnaderna för densamma. Skulle emellertid
pensionsavgifterna anses höra bibehållas, torde man redan från början böra
taga steget fullt ut och låta likställigheten mellan man och kvinna även i detta
hänseende komma till sin fulla rätt. Enligt centralbyråns förmenande föreligger
ingen anledning att låta män och kvinnor bilda särskilda riskklasser, utan synas
statens befattningshavare, vare sig de äro män eller kvinnor, böra efter enahanda
grunder deltaga i den självhjälpsverksamhet, som pensionsavgifterna innebära.»

Bank- och fondinspelctionen: »Till en början får inspektionen till komplette- Bank- och
ring och rättelse av den vid de sakkunnigas betänkande del I fogade förteckningen fondinspeköver,
bland annat, sådana tjänster, som av Konungen tillsättas genom förordnande, tionen.
erinra, att till dylikt slag av tjänster äro att hänföra följande befattningar inom
inspektionen med i förekommande fall stadgade kompetensfordringar:

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Bankinspektör.............	. . 1
Biträdande ledamot för bankärenden ... .	. . 1
Biträdande ledamot för fondärenden . . . .	. . 1
Suppleant för de biträdande ledamöterna .	. . 1
Byråchef................	. . 1	Domarekompetens
Förste byråinspektör för bankärenden . . . Byråinspektör för bankärenden......	:: U	I bankväsendet förfarna män
Förste byråinspektör för fondärenden . . . Byråinspektör för fondärenden......	:: 1}	I fondväsendet förfarna män

116

Enligt de av de sakkunniga förordade principerna skulle samtliga de ifrågavarande
befattningarna kunna innehavas av kvinnor.

Bank- och fondinspektionen, som icke har att yttra sig angående de allmänna
principerna för de föreliggande förslagen, har såvitt angår inspektionens
egen verksamhet, ställt sig betänksam inför det föreslagna utsträckta anlitandet
av kvinnlig arbetskraft.

Inom de områden av näringslivet, varunder inspektionens ämbetsbetattnmg
faller, nämligen bank- och fondväsendet, innehavas ledande och eljest mera framskjutande
befattningar undantagslöst av män. Beskaffenheten av arbetet inom
nämnda områden av näringslivet är också sådan, att någon ändring i detta förhållande
knappast kan vara att förvänta, åtminstone icke för den närmaste följden
av år. Den ställning, inspektionen intager i förhållande till bank- och fondväsendet,
och den livliga personliga relation, i vilken ämbetsverkets befattningshavare
måste stå till°dessa näringars utövare, synas obetingat fordra, att man åtminstone
för närvarande fasthåller vid att de befattningar inom inspektionen, varom nu
närmast är fråga, böra innehavas av män.

Yad sålunda anförts gäller utan inskränkning i fråga om befattningarna
såsom bankinspektör, förste byråinspektör och byråinspektör.

Beträffande byråchefsbefattningen hava de angivna synpunkterna visserligen
icke direkt samma berättigande, enär denna befattnings innehavare icke i
någon större utsträckning kommer i personliga överläggningar med de åsyftade
representanterna för bank- och fondväsendet. Inspektionen har icke heller förbisett,
att för andra grenar av statsförvaltningen förefintliga allmänna skäl kunna
göras gällande emot att även denna befattning reserveras för män. Med avseende
på ifrågavarande befattning förefinnas emellertid vissa organisatoriska skäl, vilka
gorå de angivna synpunkterna till fullo tillämpliga även pa densamma. Byråchefen
är nämligen enligt den av Eders Kung). Maj:t den 31 december 1919 fastställda
instruktionen för bank- och fondinspektionen och på grund av sin ställning
inom ämbetsverket den befattningshavare, som närmast bör komma i fråga
att uppehålla bankinspektörsbefattningen under semester och tjänstledighet, och
vid detta förhållande bör vid nu förevarande frågas bedömande särskilt avseende
fästas

'' Vad slutligen angår befattningarna såsom biträdande ledamot eller suppleant
för dylik ledamot är att märka, att redan nu något författningsenligt hinder för
deras besättande med kvinnlig innehavare icke finnes. Med hänsyn därtill nar
inspektionen icke ansett sig höra ifrågasätta, att dessa befattningar reserveras
för män. Men inspektionen vill icke underlåta att nämna, att det dock tillsvidare
torde vara praktiskt taget uteslutet, att ifrågavarande befattningar kunna komma
att anförtros åt kvinnor. Till biträdande ledamot eller suppleant för dylik ledamot
bör nämligen utses person med ingående kännedom om bank- och fondväsendet,
och av anledning, som inspektionen förut angivit, torde sådan kännedom för
närvarande knappast vara att finna annat än hos män.

Utöver de förut angivna befattningarna finnas inom inspektionen, förutom
en kvinnlig registratorstjänst samt en kvinnlig biträdestjänst, allenast en vaktmästaretjänst.
Sistnämnda tjänst skulle enligt de sakkunnigas förslag kunna
innehavas av kvinna. Även om det kan sättas i fråga, huruvida de göromål, som
påvila en vaktmästare, kunna tänkas i erforderlig mån ombestyras av en kvinn -

117

lig innehavare av tiänsten, har inspektionen dock för sin del icke ansett sig böra
emotsätta sig de sakkunnigas förslag i detta avseende.

Emot de sakkunnigas förslag i övrigt, såvitt de angå inspektionens verksamhetsområde,
har inspektionen icke funnit anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får bank- och fondinspektionen
i underdånighet hemställa, att från eventuella bestämmelser angående kvinnas
tillträde till statstjänst måtte stadgas sådant undantag, att befattningar såsom
bankinspektör samt såsom byråchef, förste byråinspektör och byråinspektör
i bank- och fondinspektionen icke må innehavas av kvinnor.»

Riksrälcenskapsverket: »Av de arbetsuppgifter, vilka falla inom ämbetsverkets Riksräkentjänsteområde,
d. v. s. inom den kamerala sidan av statsverksamheten hos de olika skapsverket.
ämbetsverken och myndigheterna, kunna flertalet otvivelaktigt utföras av kvinnor
med för uppgifternas utförande erforderlig utbildning. Men även om man utgår
ifrån att de kamerala arbetsuppgifterna i och för sig skulle kunna utföras av i
erforderlig grad kvalificerad kvinnlig arbetskraft, så är det dock därmed ingalunda
sagt, att kvinnor böra erhålla tillträde till de kamerala tjänsterna, sådana
dessa nu äro beskaffade.

Även de sakkunniga hava i sitt lagförslag undantagit vissa tjänster, till
vilka kvinnor av fysiska skäl ej lämpligen böra erhålla tillträde. De sålunda
undantagna tjänsterna avse i allmänhet icke civila tjänster med kamerala uppgifter.
Men även bland tjänster av sistnämnda slag finnas de, som av enahanda
skäl, vilka förestavat de sakkunnigas undantag, böra undandragas kvinnans behörighetsområde.
Detta gäller i främsta rummet de civila tjänsterna vid försvarsförvaltningarna.
Dessa förvaltningar hava en tvåhövdad organisation, nämligen
en freds- och en krigsorganisation. De risker för förflyttningar, de förläggningsförhållanden
samt jämväl de uppgifter i övrigt, som personalen under krigsorganisation
ålägges eller kan komma att åläggas, äro orsaker, vilka göra, att det
måste anses olämpligt att ens i fredstid åt kvinnliga befattningshavare anförtro
sådana kamerala arbetsuppgifter, som nu utföras av män vid försvarsförvaltningarna,
alldenstund det i händelse av krig är av synnerlig vikt att hava att
tillgå på det militära förvaltningsområdet i fred inövad personal.

Men även i sådana fall, där arbetsuppgifterna väl kunna anförtros åt för
dessa uppgifter nödigt kvalificerade kvinnor, låter det sig dock icke göra att
generellt öppna statstjänsterna för kvinnor, för så vitt man går ut ifrån nuvarande
organisation.

Den arbetsprestation, som kan avvinnas en befattningshavare, torde i allmänhet
kunna sägas vara en produkt av dennes intellektuella och fysiska resurser.

Det måste medgivas, att kvinnans fysik är underkastad sådana växlingar, att hou
i avseende å arbetsprodukten är mannen visserligen icke nödvändigtvis kvalitativt,
men obestridligen kvantitativt underlägsen. Visserligen finnas tjänster, som nu
äro reserverade för män, där arbetsbördan ej är tyngre än att den skulle kunna
under alla — även växlande — förhållanden uppbäras av en kvinna. Då synas
några hinder ej heller böra resas mot att låta kvinnor erhålla tillträde till sådan
tjänst. Vid genomförandet av de särskilda verkens, styrelsernas och institutionernas
organisation har man emellertid för tjänster, till vilka kvinnor enligt föreliggande
förslag skola äga tillträde, avmätt arbetsbördan med hänsyn tillinannens
fysiska krafter. Härtill kommer, att i stor utsträckning utvecklingen gått i den

118

riktningen, att arbetsbördan på de olika tjänsterna, sedan någon tid förgått från
deras tillkomst, ökats i väsentlig mån. Har man vid en tjänsts inrättande räknat
med att kunna taga en manlig individs hela arbetsförmåga i anspråk, är det
givet, att det icke går för sig att utan vidare besätta denna tjänst med kvinnlig
innehavare, även om de speciella arbetsuppgifterna i vad kvaliteten beträffar
skulle kunna anförtros åt kvinnlig arbetskraft. Det är nämligen icke samma sak
att utföra den eller den speciella arbetsuppgiften och att bestrida den eller den tjänsten
med skyldighet att utföra samtliga med samma tjänst förenade åligganden. Därest
i de fall, då en tjänst är byggd på, att en manlig individs hela arbetskraft skall
tagas i anspråk för densamma, tjänsten komme att beklädas av en kvinna, skulle
det, med hänsyn till kvinnans fysiska underlägsenhet, i ett avsevärt antal fall
otvivelaktigt inträffa, antingen att göromålen icke medhunnes eller att den kvinnliga
befattningshavaren överansträngdes eller också att göromålens utförande bleve
underhaltigt. Med den påfrestning på arbetskrafterna hos innehavarna av de
högre tjänsterna från och med andra graden, som man i allmänhet måste räkna
med, skulle det, om kvinna utnämndes till innehavare av sådan befattning, med
säkerhet ganska ofta inträffa, att hon icke mäktade utföra alla de göromål, som
skulle åligga henne. Detta gäller också, ehuru i ringare mån, forstagradstjänsterna.
Sådan organisationen nu är, måste tjänstemännens arbetsförmåga tidvis komma att
utnyttjas till det yttersta, och hur arbetsvillig och hur arbetsskicklig den kvinnliga
personalen än i gemen visat sig vara, komme likväl ett allmänt användande
av kvinnlig arbetskraft på forstagradstjänsterna att innebära ett avsevärt fysiskt
försvagande och därmed också en minskning av den nu oundgängligen behövliga
arbetsprodukten. Då Riksräkenskapsverket därför icke kan förorda, att kvinna
erhåller tillträde till de kamerala tjänsterna i hela den utsträckning och
under sådana förutsättningar som de sakkunniga föreslagit, innebär detta emellertid
ingalunda, såsom redan tidigare i detta utlåtande framhållits, att Riksräkenskapsverket
anser, att kvinnan icke kan användas för arbetsuppgifter, som
nu påvila männen. Men det innebär, att, om de kamerala tjänsterna skola, i den
utsträckning som här ifrågasättes, öppnas för kvinnor, måste avsevärt flera tjänster
inrättas] och den ifrågasatta reformen påkallar alltså redan av denna anledning
en omorganisation av hela förvaltningen och betingar en betydande anslagsökning.
Under sådana förhållanden kan frågan om kvinnans tillträde till statstjänst icke
lösas utan en efter organisatoriska förhållanden skeende grundlig utredning av
löneförhållandena för den kvinnliga personalen. Ty det kan ju ingalunda vara
lämpligt att betala arbetet högre, om det utföres av kvinnor än av män, vilket
skulle bliva fallet för den händelse de sakkunnigas förslag genomfördes. Härav
följer också att den av de sakkunniga uttalade grundsatsen: ''lika lön i samma
befattning’ är till sin innebörd falsk, därest man därmed vill uttala detsamma som
med formeln: ''lika arbete lika lön’ samt för så vitt kvinna skulle erhålla tillträde
till tjänst, som är avsedd att taga en manlig individs hela arbetskraft i
anspråk. Lönen för kvinnlig befattningshavare bör emellertid lika väl som för
manlig befattningshavare avmätas efter förmågan att prestera arbete. Men om
detta är riktigt och befattningarna bibehållas vid samma arbetsrayon som i nuvarande
organisation, så följer därav oundvikligt att en lägre löneskala måste
fastställas för kvinnlig personal, ^.ven om man tillämpar behovsprincipen, torde
resultatet bliva detsamma.

Riksräkenskapsverket vill tillika framhålla, att vid den utredning, som

119

sålunda ovillkorligen bör företagas innan beslut fattas i denna vittutseende fråga,
bör man icke försumma att verkställa ingående undersökningar beträffande den
kvinnliga arbetskraftens jämförbarhet med männens arbetskraft. Den.moderna
vetenskapen sysselsätter sig efter allt exaktare metoder med undersökningar beträffande
vad man plägar kalla olika människors »personliga koefficient», och man
uppbygger på dessa undersökningar en »yrkesvalets teknik». Det vill förefalla
som det icke längre borde ifrågasättas att basera kravet på kvinnans likställighet
med mannen enbart på ett dimmigt känslotänkande, och man borde numera kunna
bli i tillfälle att grunda sitt omdöme i denna för staten lika mycket som för den
enskilde utomordentligt ingripande fråga på en i ekonomiskt och organisatoriskt
hänseende verkligt uttömmande samt tillika vetenskaplig utredning.

Efter dessa allmänna erinringar, vilka Riksräkenskapsverket föreställer
sig äga giltighet inom de flesta grenar av den svenska statsförvaltningen, sådan
densamma nu är organiserad, övergår Riksräkenskapsverket till att skärskåda
förhållandena inom ämbetsverket självt.

Riksräkenskapsverkets organisation är baserad på ett vidsträckt utnyttjande
av den kvinnliga arbetskraften. Det är icke blott mekaniska uppgifter
som här föreläggas de kvinnliga biträdena. Såväl kameral och bokföringsteknisk
som formell och siffermässig granskning av inkommande räkenskaper och redogörelsehandlingar
är inom verket anförtrodd åt kvinnor — arbeten som tidigare
uteslutande utförts av män. Och då de manliga befattningshavarna börja sin
tjänstgöring i ämbetsverket, är det regel, att de insättas i arbetet på samma
punkt som de kvinnliga biträdena — och detta vare sig de äga juridisk och hanaelsteknisk
utbildning eller blott avlagt mogenhetsexamen. De få alla — manliga
som kvinnliga — arbeta efter samma direktiv och på samma område. Allt
efter som deras kapacitet växer utvidgas direktiven. Somliga gå längre, andra
stanna på vägen — detta gäller lika för man och kvinna.

Riksräkenskapsverket är vid antagandet av tjänstemännen icke bundet vid
vissa avlagda examina. Rekryteringen måste målmedvetet ordnas så, att ämbetsverket
kommer att lika litet sakna erforderligt antal tjänstemän med juridisk
bildning som tjänstemän, vilka avlagt examen från handelshögskola eller förvärvat
praktisk erfarenhet i förvaltning och revision samt bokföring inom eller utom
statsförvaltningen i övrigt. Och för de kvinnliga befattningshavarna har det
visat sig erforderligt att uppställa den minimifordran, att de skola äga den allmänna
bildningsgrad, som genomgånget åttaklassigt elementarläroverk för flickor
förlänar.

Det har också visat sig, att dessa kvinnliga biträden, efter något års träning
inom ämbetsverket, förut statsbokföringskommittén. nått en sådan kapacitet,
att de kunnat tävla med många män, som satts till enahanda arbete.

Det finnes därför all anledning att antaga, att kvinnor, som avlagt juridisk
eller handelsteknisk examen och som vidare utbildats inom statsförvaltningen,
skola kunna på ett fullt tillfredsställande sätt vad kvaliteten beträffar utföra jämväl
de arbeten, som inom detta ämbetsverk nu utföres av män. Men — såsom
redan i det föregående framhållits — man måste ha klart för sig, att detsamma
icke som regel blir fallet vad beträffar kvantiteten. Och då nu organisationen
är baserad dels på visst antal kvinnliga biträden med en för dem avpassad löneskala
och dels på visst antal manliga tjänsteinnehavare med en helt annan speciellt
för dem avpassad löneskala, och då dessutom, enligt nu gällande lönevillkor,

120

Kontroll styrelsen.

de kvinnliga biträdena, synbarligen av fysiska skäl, icke få användas i arbete
längre än sju timmar varje dag, under det att tjänsteplikten för de manliga befattningshavarna
kan och maste vid behov utsträckas vida därutöver, så är det
uppenbart, att de nu för män avsedda tjänsterna icke kunna öppnas för kvinnor
utan att hela organisationen göres om från början. Det är icke organisativt genomförbart
att inom detta ämbetsverk bibehålla en klass kvinnliga befattningshavare
— de nu s. k. biträdena — vid sidan av en annan klass kvinnliga befattningshavare
— de, som kunna remplacera män. De båda klasserna skulle
komma att blandas om varandra i arbetet, då detta är i stort sett detsamma för
dem alla. Detta förhållande skulle med nödvändighet framtvinga en omorganisation
av tjänsterna och en därav betingad förändring av löneskalorna.

Om alltså kommitténs lagförslag skall kunna genomföras, erfordras, åtminstone
vad detta ämbetsverk beträffar, ett fullständigt slopande av de skilda tjänstekategorierna:
biträden och tjänstemän. De måste alla bli tjänstemän och män som
kvinnor måste börja på samma punkt och gå framåt steg för steg mot samma mål.

De sakkunniga hava synbarligen icke ägnat någon uppmärksamhet åt dessa
förhållanden, vilka dock äro avgörande för hela denna kvinnofråga. Förrän det
blivit fullt utrett, i vad mån ett framsläppande av kvinnorna till de beställningar,
som nu organiserats för män, betingar en förändrad organisation och förändrade
löneskalor, kan icke denna reform beslutas.

Eu utredning — och därtill en grundlig utredning — ur dessa nu angivna
synpunkter är dessutom så mycket mera nödvändig, som av en sålunda nödig omorganisation
också utan tvivel följer högst betydande merkostnader för statsverket.

Innan en så beskaffad utredning föreligger, kan Riksräkenskapsverket
icke tillstyrka, att de sakkunnigas förslag lägges på riksdagens bord.»

Kontrollstyrelsen: »Beträffande förslaget till lag, innefattande bestämmelser
angående kvinnas tillträde till statstjänst, vill kontrollstyrelsen påyrka den ändringen,
att bland statstjänster, som ej må innehavas av kvinna, även upptagas
samtliga befattningar inom den lokala kontrollen över tillverkning av brännvin,
maltdrycker och socker. De avsedda befattningarna äro för närvaranda följande:
överkontrollör och kontrollör vid brännvins- och maltdryckstillverkningen, förste
kontrollör och kontrollör vid sockertillverkningen samt tillsyningsman vid allmänna
brännvinsnederlag, brännerinederlag, skattefria bryggerier, sockerfabriker
och allmänna nederlag för obeskattat socker. För alla dessa tjänster föreligga
enligt kontrollstyrelsens .mening i stort sett samma hinder beträffande deras uppehållande
av kvinna som ifråga om befattningarna vid tullverkets kust- och gränsbevakning
samt i viss mån de tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara
för eller biträda med upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.
Kontrollarbetets beskaffenhet är även i övrigt av sådan art, att möjligheten till
kvinnors anställande därvid bör vara utesluten.

Övriga tjänster inom kontrollstyrelsens tjänsteområde torde icke vara av
sådan beskaffenhet, att de ej kunna stå öppna för kvinnor, även om styrelsen ej
kan undgå att uttala viss tvekan rörande lämpligheten av att kvinnor anställas
såsom överingenjörer och inspektörer. Därvid torde det emellertid vara tillräckligt
med prövning i varje särskilt fall.

I fråga om gift. kvinnas behörighet att innehava statstjänst kan kontrollstyrelsen
icke ansluta sig till de sakkunnigas förslag, som avser att helt och för

121

alla tjänster lämna de gifta kvinnorna samma rätt som de ogifta. Kontrollstyrelsen
vill icke motsätta sig, att dessa bestämmelser få gälla om de så kallade
fullmaktstjänsterna, där risken genom ett sådant medgivande torde vara jämförelsevis
liten. Annorlunda ställer sig emellertid saken ifråga om de tjänster, som
enligt de sakkunnigas förslag, till vilket kontrollstyrelsen fullt ansluter sig, skola
reserveras för kvinnor. Erfarenheten torde hava ådagalagt, att visserligen många
gifta kvinnor förtjänstfullt uppehållit bilrädesbefattningar, men också att det för
ämbetsverken kan vara förenat med betydande olägenheter, om de skulle berövas
varje möjlighet till särskild prövning, när det gäller att anställa gifta kvinnor
eller bibehålla i tjänst biträden, som ingått äktenskap. Kontrollstyrelsen kan
icke finna annat än att det ifråga om dessa tjänster, som män icke få söka, och
där någon jämförelse med dessas arbetsprestation sålunda icke kan förekomma,
bör stadgas sådana särskilda restriktioner, som göra det möjligt för ämbetsverken
att entlediga gifta kvinnor, när detta med hänsyn till verkets och statens intresse
finnes erforderligt. Härvid torde det icke, såsom de sakkunniga synas förmena,
vara tillräckligt med de allmänna disciplinära åtgärder, ett ämbetsverk kan vidtaga
gentemot försumliga tjänstemän. Direkt försummelse i tjänsten behöver
nämligen icke förekomma i sådan utsträckning, att ämbetsverket kan döma till
avsättning, men omständigheterna dock vara sådana, att verkets och statens fullt
berättigade intressen skadas genom bibehållande av gift kvinna i ordinarie tjänst.
Med kännedom om den ytterliga försigtighet, varmed en sådan rätt helt visst
komme att användas, torde ingen som helst fara förefinnas för att densamma
skulle kunna utnyttjas godtyckligt eller orättvist. Kontrollstyrelsen vill visserligen
icke göra gällande, att de nuvarande bestämmelserna rörande gift kvinnas
ställning äro tillfredsställande, men styrelsen har icke kunnat underlåta att fästa
uppmärksamheten därpå, att särskilda bestämmelser i detta avseende även för
ramtiden synas vara erforderliga.

I övrigt har kontroll styrel sen ingen erinran att göra mot de framställningar,
de sakkunniga lämnat.»

Domänstyr elsen: »I förslaget till lag innefattande bestämmelser angående
kvinnas tillträde till statstjänst hava tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad
skyldighet att fullgöra bevakning, undantagits från lagens giltighetsområde.
Mot detta har styrelsen intet att erinra, men minst lika starka skäl torde kunna
anföras för ett undantagande jämväl av den förvaltande skogsstatspersonalen.
Visserligen torde kvinna lika väl som man kunna förskaffa sig för dessa befattningar
erforderliga teoretiska kunskaper, men det är styrelsens bestämda uppfattning,
att kvinnan icke passar för det praktiska skogsarbetet. Styrelsen får i
detta avseende endast erinra om de fysiska ansträngningar, som den förvaltande
likaväl som den bevakande personalen måste underkasta sig under tjänsteförrättningar
ute i skogarna, där dessutom nattkvarter ofta måste tagas i enkla skogskojor,
avsedda att i ett enda rum hysa såväl förman som manskap. Det torde
dessutom knappast kunna bestridas att mannen i långt större grad än kvinnan
äger förutsättning att på ett för alla parter mest tillfredsställande sätt leda större
arbetslag, icke minst med hänsyn till kravet på den personliga förmågan att upprätthålla
disciplin och ordning bland underlydande.

Vidare tillåter styrelsen sig fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
därpå, att styrelsens egen manliga personal till allra största delen rekryteras ur

16—210615

Domän styrelsen.

122

den förvaltande skogsstatspersonalens led. Så är förhållandet med byråchefer,
hyråjägmästare och extra ordinarie notarier å styrelsens fem skogsbyråer; och
styrelsen finner det angeläget, att härutinnan ingen ändring vidtages. Däremot
lärer hinder icke möta, att övriga befattningar inom ämbetsverket må kunna
beklädas av kvinnor, undantagandes dock, därest kvinnor icke skulle komma att
medgivas tillträde till domarämbeten, sådana befattningar, för vilka erfordras
domarekompetens — enligt gällande instruktion en byråchef, domänfiskalen och
notarien å fiskalskontoret.

Styrelsen får alltså hemställa, att ifråga om styrelsens tjänsteområde följande
statstjänster icke må innehavas av kvinna: samtliga tjänster vid skogsstaten,
samtliga tjänster inom styrelsen, för vilka skoglig utbildning är föreskriven eller
anses erforderlig samt, under ovannämnd förutsättning, ovannämnda tre tjänster,
för vilka erfordras domarekompetens.»

Styrelsen Styrelsen för slcogshögskolan: »I anledning av remissen får styrelsen med

tor skogs- överlämnande av ett vid sammanträde mellan professorer vid skogshögskolan och
högskolan. cpefen för skogsförsöksanstalten i ärendet avgivet yttrande, i vilket styrelsen
anser sig kunna i huvudsak instämma, anföra följande.

Av förenämnda yttrande framgår, att möjlighet kan beredas kvinnor att
erhålla tillträde till samtliga befattningar såsom extra lärare ävensom till befattningen
som trädgårdsmästare och preparator vid skogshögskolan. Däremot har
förutsatts, att kvinna ej må innehava sådan lärår- eller assistentbefattning, som
medför skyldighet att leda praktiska övningar i skogen. I detta avseenäe vill
styrelsen framhålla, att enligt styrelsens förmenande vissa bland de befattningar,
med vilka sådan skyldighet är förenad, synas kunna bestridas av kvinnor, nämligen
lärartjänsterna inom de naturvetenskapliga ämnesgrupperna. De praktiska
övningarna företagas nämligen här huvudsakligast i form av exkursioner, vid
vilka icke alltför stora strapatser förekomma. Däremot anser styrelsen att befattningarna
såsom lärare och assistenter i de rent skogliga ämnena, skogsskötsel,
skogsuppskattning och skogsteknologi, vilka äro förenade med ledande av mera
omfattande och krävande praktiska övningar ute i skogen, därvid förläggning
måste äga rum i tältläger eller andra primitiva bostäder, böra förbehållas åt män.
Med dessa sistnämnda befattningshavare bör jämställas föreståndaren för försöksanstaltens
skogsavdelning, i vilkens åligganden bl. a. ingår ledandet av arbeten å
försöksparker. Till denna tjänst liksom till befattningarna såsom första skogsbiträde
och skogsbiträde böra kvinnor icke äga tillträde. Övriga befattningar vid
försöksanstalten, med undantag av vaktmästaresysslan, böra stå öppna för både
män och kvinnor.

Gentemot vad kommitterade i sitt betänkande del I sid. 61 uttalat, att skäl
icke föreligga att i lag uppställa hinder för tillträde till bl. a. vissa befattningar
vid domänstyrelsen och skogsstaten, med vilka här ovan angivna befattningar vid
högskolan och försöksanstalten böra likställas, vill styrelsen hävda den uppfattningen,
att i lag bör tydligt utsägas, vilka befattningar i statstjänst äro förbehållna
åt män. Det synes styrelsen icke lämpligt att endast i instruktioner inrymma
stadganden, enligt vilka tillträde till vissa befattningar på grund av de
för deras innehavare uppställda kompetensfordringar är kvinnor förvägrat.

Följaktligen får styrelsen, som i detta sammanhang bortser från vissa vaktmästaretjänster,
för vilka gemensamma bestämmelser torde bliva erforderliga, i

12H

anslutning till vad förut hiir ovan anförts, liemställa, att i det förslag till lag,
som må komma att i anledning av den verkställda kommittéutredningen utarbetas,
måtte intagas en bestämmelse därom, att kvinnor icke äga tillträde till
vissa här ovan angivna befattningar vid skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt.
»

Det i detta utlåtande åberopade yttrandet av professorer vid
skogshögskolan och chefen för skogsförsöksanstalten hade följande lydelse:
»Vid utformande av det lagförslag, som av kommitterade avgivits och vari
med vissa undantag medgives rätt för kvinnor att innehava statstjänst, synes vad
beträffar skogsbögskolan de särskilda förhållanden, som där råda i fråga om undervisningen,
ej hava blivit tillbörligen beaktade. Samma skäl som i lagförslagets
motivering åberopats för avstängande av kvinnor från befattningar såsom gymnastiklärare
vid högre allm. läroverk eller seminarier för utbildande av manliga
folkskollärare gälla i än högre grad för skogshögskolan och den därmed förbundna
förberedande kursen. Vid de med undervisningen förenade praktiska övningarna
i skogen, vilka i och för sig ofta äro i hög grad strapatseramde, gäller det även
för ledarne att handhava de blivande skogsmännens fysiska fostran, vilken uppgift,
enligt vad kommitterade uttalat i liknande fall, icke lämpligen kan uppdragas
åt kvinnliga lärare. Ett skäl, som ytterligare talar mot kvinnas anställning
i sådana befattningar, där undervisningen delvis är förlagd till skogen, framgår
av § 48 i skogshögskolans stadgar, vari bestämmes, att för behörighet till sådan
befattning erfordras, att sökanden styrkt sig vara i fysiskt hänseende skickad att
uthärda med sådan undervisning förenade ansträngningar, vilket villkor knappast
någonsin torde kunna helt fyllas av kvinnor. Anställande av kvinnliga lärare i
dessa ämnesgrenar skulle dessutom i praktiken medföra synnerligen stora svårigheter
med hänsyn till inkvartering och förläggning. Vid många av dessa övningar
måste nämligen lärare och elever kampera i samma logement. Skulle hänsyn
till kvinnliga lärare i dessa hänseenden tagas måste i många fall övningarna
omläggas till skada för deras ändamålsenliga bedrivande. Dessa förhållanden
tala även avgjort emot antagande av kvinnliga elever vid skogshögskolan, vilket
kommitterade synas förutsätta kunna ske.

På dessa grunder måste påyrkas att i § 2 av kommitterades lagförslag
måtte inryckas en bestämmelse, att kvinna ej må innehava sådan lärår- eller
assistentbefattning vid skogsundervisningsanstalterna, som medför skyldighet att
leda praktiska övningar i skogen.

Beträffande övriga befattningshavare vid skogshögskolan, synas avgjorda
hinder möta för kvinna att vinna anställning såsom vaktmästare och maskinist
samt port- och planterings vakt, emedan med dessa befattningar följer skyldighet att
fullgöra kroppsligen mycket ansträngande sysslor, såsom transport av kol och
ved, skötsel av större värmeledning, snöskottning och tyngre trädgårdsarbeten.

I fråga om statens skogsförsöksanstalt gäller för den där anställda vaktmästaren,
som tillika är maskinist och planteringsvakt, detsamma som ovan sagts
om motsvarande befattning vid skogshögskolan.

Innehavare av befattningarna som förste skogsbiträde och skogsbiträde
hava under sommarhalvåret att vid krävande fältarbete leda eller själva utföra
sådana skogsarbeten såsom trädfällning m. m., vartill krävas så starka fysiska
krafter att kvinnor endast undantagsvis kunna utföra desamma.

124

Även för assistenter och avdelningsföreståndare är undersökningsarbetet i
skogarna förenat med så pass stora strapatser, att kvinnor svårligen kunna innehava
dessa befattningar. För flera av dessa tjänstemän gäller dessutom att de
tillika ha undervisningsskyldighet vid skogshögskolan och därigenom också ha att
leda praktisk undervisning i skogen. För dem kan således tillämpas vad här
ovan sagts om lärare och assistenter vid skogsundervisningsanstalterna.»

Lantbruks- Lantbruksstyrelsen: »I anledning av remissen får lantbruksstyrelsen anföra,

styrelsen, att hinder i allmänhet icke synes möta mot kvinnas tillträde till de statstjänster,
som falla inom styrelsens förvaltningsområde.

Undantag härifrån utgöra emellertid lantbruksingenjörs-, extra lantbruksingenjörs-
och lantbruksstipendiatbefattningarna. De tjänsteuppgifter, som åligga
dessa befattningshavare, utgöras huvudsakligen av förrättningar utom den egna
bostadsorten. Dessa förrättningar pågå såväl vinter som annan tid av året. Under
vintern verkställes uppmätning och pejling av sjöar. Så snart marken blivit
bar, vidtaga omedelbart uppmätning och avvägning m. m. av annan mark, och
pågår arbetet härmed oavbrutet vår, sommar och höst i allmänhet, tills snöhinder
intrader. Förrättningarna måste anses vara synnerligen påfrestande även för en
manlig kroppskonstitution icke endast på grund av de därmed förenade fysiska
ansträngningarna utan måhända ännu mera genom de därmed förbundna vådorna
i sanitärt avseende. I sistnämnda hänseende må framhållas, att förrättningarna
måste, oberoende av väderleken, företagas på tider, som bestämts långt i förväg.
Vid sådant förhållande kan väderleken bliva den tänkbarast sämsta och förättningsmannen,
särskilt sent på hösten, bliva nödsakad att i veckotal vistas ute i
regn och rusk utan möjlighet att i ett tillfälligt nattkvarter ordna på ett tillfredsställande
sätt med torkning av kläder etc. Härtill komma, särskilt i de
norrländska länen, de svårigheter, som måste möta för en kvinna att i sällskap
med manliga hantlangare vistas på långvariga förrättningar ute i obygden, då ej
sällan den enda möjligheten att erhålla nattkvarter är att taga in i en fäbodstuga
ock dylikt och där anordna ett provisoriskt nattläger. Med hänsyn till vad nu
anförts, har lantbruksstyrelsen ansett, att ifrågavarande befattningar icke böra stå
öppna för kvinnor.

Då vidare viss tids tjänstgöring i angivna befattningar är föreskriven för
vinnande av befordran till byråchef och förste byråingenjör å styrelsens agrikulturtekniska
byrå, synas även sistnämnda befattningar böra undantagas.

Slutligen må framhållas, att vad nu anförts beträffande lantbruksingenjörs-,
extra lantbruksingenjörs- och lantbruksstipendiatbefattningarna i huvudsak, ehuru
dock icke i lika hög grad, måste anses gälla beträffande befattning såsom fiskeriintendent,
fiskeriassistent, fiskeriingenjör eller fiskeristipendiat och att för befordran
till byråchef och byrådirektör å styrelsens fiskeribyrå fordras, bland annat,
minst fem års tjänstgöring såsom fiskeriintendent. Även nu angivna befattningar
synas därför böra undantagas i förevarande avseende».

Lantbruks- Lantbruksakademien: »Med anledning av remissen får akademien i und.

akademien, erinra därom, att av akademiens befattningshavare endast sekreteraren, som tilllika
är ledamot och sekreterare i styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet samt ordförande i anstaltens nämnd, innehar befattning,
som är att hänföra till statstjänst. Uti de av Kungl. Maj:t den 31 december

125

1913 utfärdade stadgarna föreskrives, att sekreteraren skall vara ledamot av akademien,
och då det i § 3 av samma stadgar heter, att arbetande ledamöter av
akademien väljas »bland personer, kända för insikter och erfarenhet i ett eller
flera av de ämnen, som falla inom området för akademiens verksamhet», så tinnes
icke i akademiens stadgar något hinder för att befattningen såsom akademiens
sekreterare även kan innehavas av kvinna».

Styrelsen för Centralanstalten för försölcsväsendet på jordbruksområdet: »Med Siyrelsenför
anledning av remissen får styrelsen i und. meddela, att styrelsen visserligen an- centralanser,
att vissa av de till centralanstalten hörande befattningarna äro av den beskaffenhet,
att de med större fördel anförtros åt män än åt kvinnor, men att sty- ^gendet på
relsen dock ej ansett, att några principiella betänkligheter kunna anföras emot jordbruksatt
befattningarna vid centralanstalten för försöksväsendet å jordbruksområdet området.
till den omfattning och på de villkor, som de sakkunniga föreslagit, må kunna
innehavas även av kvinnor».

Styrelsen för Ultima lantbruksinstitut har, under förmälan att styrelsen ultima lanticke
vore i tillfälle att sammanträda före utgången av den för yttrandes avgi- bruksinvande
förelagda tiden, insänt följande av lärarerådet vid institutet gjorda utta- tittut.
lande: »Visserligen kan utvidgningen av kvinnornas verksamhetsfält i åtskilliga
hänseenden anses hava varit till gagn för samhället och även mana till fortskridande
på den inslagna vägen -— detta gäller framför allt kommunala och politiska
områden liksom socialt arbete — men därav följer icke, att den härvid vunna erfarenheten
utan vidare kan tillämpas på alla statstjänster av olika slag. Inom
åtskilliga förvaltningsområden bör utan tvivel kvinnlig arbetskraft kunna i stor
omfattning utnyttjas, ehuru dock chefsposter och andra befattningar, som kräva
självständigt initiativ och vidare överblick, böra vara förbehållna män. Att kvinnor
i allmänhet ej lämpa sig för dylika uppdrag framgår otvetydigt därav, att
enskilda företag blott ytterst sällan funnit med sin fördel förenligt att anställa
kvinnor på mera framskjutna poster.

Beträffande undervisningsområdet är det obestridligt, att en del kvinnor
kunnat tillägna sig den formella kompetens, som erfordras för lärarebefattningar
även på det högre undervisningsstadiet, men icke ens vid universiteten, där antalet
kvinnliga lärjungar är statt i oavbruten stegring, når någon avsevärd del
av dem fram till självständig vetenskaplig produktion, vilket belyses därav att,
så vitt lärarerådet har sig bekant, endast tre kvinnor utnämnts till docenter.

Vid lantbruksinstituten råda andra förhållanden än vid universiteten redan
i det hänseendet, att kvinnliga elever alltid varit mycket sällsynta vid instituten
— vid Ultuna har ingen kvinnlig elev funnits och vid Alnarp hava utexaminerats
tre lantbruks- och en mejerielev — och de få kvinnliga eleverna hava förekommit
spridda över en lång följd av år. Orsaken till att den högre lantbruksundervisningen
icke frekventeras av kvinnor är i främsta rummet att söka däri,
att skötseln av ett jordbruk i alldeles övervägande grad måste betraktas såsom
ett manligt yrke, speciellt då det gäller jordbruk av någon omfattning. Även
om kvinnliga jordbruksidkare enligt sakens natur måste förekomma., hör det dock
till sällsyntheterna, att större gårdar skötas eller förvaltas av kvinnor, och det
är ju företrädesvis de större gårdarnas ägare eller högre befäl, som erhålla sin
utbildning vid instituten. Förutom praktiska jordbrukare utbildas vid instituten

126

Styrelsen
för lantbruks-
och
mejeriinstitutet
vid
Alno.rp.

Stuteriöver styrelsen -

även konsulenter och lärare vid lantmanna- och lantbruksskolor med manliga
lärjungar, som i regeln antingen övertaga egna jordbruk eller erhålla befälsanställning
å andras gårdar. Huru exklusivt befälsplatserna vid jordbruket äro förbehållna
män belyses bäst därav att vid 1910 års folkräkning gruppen lånt bruksinspektörer
och -bokhållare räknade 8 kvinnor mot 2,133 män, och i gruppen rättare
och befallningsman fanns ingen kvinnlig yrkesutövare, men 6,120 manliga.

Enär under sådana förhållanden elevmaterialet vid de högre lantbruksundervisningsanstalterna
även för framtiden kan emotses bliva så gott som uteslutande
manligt, torde knappast något skäl finnas för att anförtro dess utbildning
åt kvinnor, varvid även bör beaktas den skillnad från universitetsförhållanden,
som ligger i det vid instituten använda internatsystemet och därmed följande
ökade krav på förmåga att upprätthålla disciplin.

Med stöd av vad sålunda anförts avstyrker Ultuna lärareråd, att kvinnor
tillerkännes rätt att söka och erhålla professurer vid lantbruksinstituten.

Lärarerådet vill till slut meddela, att dess ledamot professoren Ullberg
varit av den mening, att kvinnor borde erhålla dylik rätt».

Styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp har anmält, att styrelsen
efter tagen del av kommitterades utredning och förslag icke hade något
att invända mot kvinnors behörighet att innehava statstjänster vid institutet och
dess avdelningar.

Stuteriöverstyrelsen: »Under stuteriöverstyrelsens förvaltning äro ställda
statens å Strömsholms och Flyinge kungsgårdar belägna hingstdepåer. Tjänstemannapersonalen
å en var av dessa depåer utgöres av en chef, en beridare, en
bokhållare och en veterinär, varjämte vid Strömsholms hingstdepå finnas å stat
anställda en läkare och en skollärare. Stallpersonalen består å vardera depån
av en fodermarsk, en kusk, stallbetjänte till visst i vederbörande stater fastställt
antal, en nattvakt och en gårdssmed, varjämte å Elyinge hingstdepås stat finnes
anställd en statpiga.

Med utgång från stallbetjäntbefattningarna synes det stuteriöverstyrelsen
vara nog att beträffande dessa framhålla, att det stallbetjänt åliggande arbetet
är av sådan art — hingstars skötsel, ridning, transport till och från lantbeskälllarestationerna
samt vård och betjäning å stationerna och dylikt — att dessa
befattningar självfallet måste anses lämpliga endast för män; och torde på grund
av arbetets beskaffenhet förhållandet vara enhanda beträffande nattvakts- och gårdssmedsbefattningarna.

De med fodermarsk- och kuskbefattning förenade åliggandena sammanfalla
så nära med stallbetjänternas, att även dessa befattningar torde utan särskild
motivering kunna hänföras till sådana, som icke må innehavas av kvinna.

Beträffande tjänstemannabefattningarna vid hingstdepåerna anser stuteriöverstyrelsen,
att chefs-, beridar- och bokhållartjänsterna böra vara förbehållna
uteslutande åt män redan av den anledning, att, enligt styrelsens åsikt, varje befattning,
med vilken är förenad förmanskap över uteslutande eller till större delen
manlig personal, självfallet förutsätter manlig innehavare. Det åligger nämligen
enligt gällande instruktion beridaren och bokhållaren att vid depåchefens
frånvaro från depån föra befälet och handhava förvaltningen därstädes, varjämte
de i sin ordinarie tjänstgöring ständigt hava att i olika hänseenden utöva för -

127

manskap över stallpersonalen. Dessutom äro med beridarbefattning förenade sådana
åligganden som att rida och dressera depåhingstarna samt att leda stallbetjänternas
undervisning i ridning, och med bokhållarbefattning åtskilliga magasinsgöromål,
såsom besiktning, uppvägning och vård av depåns furage, varjämte
det åligger bokhållaren att utöva närmaste tillsynen över depåns hus och byggnader.

Veterinärbefattningen vid Strömsholms hingstdepå, som enligt gällande instruktion
skall uppehållas av bataljons veterinären vid ridskolan ä Strömsholm,
torde av sådan anledning, jämlikt sakkunniges eget förslag till lag, innefattande
bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst, böra undantagas från
kvinnas verksamhetsområde. Så är visserligen icke förhållandet med veterinärbefattningen
vid Flyinge hingstdepå, som innehaves av civil veterinär, men torde
åtskilliga av de med dylik befattning förenade göromål icke lämpa sig för
kvinnor.

Skollärarbefattningen vid Strömsholms hingstdepå, som är ställd på övergångsstat
och kommer att indragas vid nuvarande innehavarens avgång, påkallar
vid sådant förhållande icke något yttrande i detta sammanhang.

Stuteriöverstyrelsen utgöres av en överdirektör och chef, två fullmäktige
samt en byrådirektör och ledamot, varjämte därstädes äro anställda en notarie
och ett kvinnligt biträde i första lönegraden. A styrelsens stat finnas vidare
uppförda särskilda anslag till extra biträde m. m. och till vaktmästares avlöning
m. in.

Befattningen såsom chef för ämbetsverket torde, i överenstämmelse med
den principiella åsikt, som stuteriöverstyrelsen här ovan framhållit beträffande
chefs- m. fl. befattningar vid hingstdepå, givetvis icke böra få innehavas av
kvinna, och då vid chefens bortovaro byrådirektören kan komma att uppehålla
chefsbefattningen, torde även byrådirektör stjänsten böra undantagas från kvinnas
verksamhetsområde.

Då, enligt föreliggande prejudikat i dyrtidstilläggsärenden, fullmäktige
icke äro att anse såsom egentliga statstjänstemän, torde stuteriöverstyrelsens utlåtande
icke böra omfatta dessa funktionärer, och ligger det i sakens natur, att
utlåtandet ej heller bör beröra den kvinnliga biträdesbefattningen.

I överensstämmelse med vad ovan anförts anser stuteriöverstyrelsen således,
att utav de till styrelsens tjänsteområde hörande befattningar — förutom den
kvinnliga biträdesbefattningen hos styrelsen samt statpigebefattningen vid Flyinge
hingstdepå, vilka befattningar självfallet äro avsedda för kvinnor — endast
notarietjänsten samt extra biträdes- och vaktmästarbefattningen hos styrelsen
ävensom läkarbefattningen vid Strömsholms hingstdepå, böra kunna få innehavas
av kvinna, som kan visa sig därtill kvalificerad och lämplig.

Beträffande slutligen de sakkunnigas förslag i vad det angår pensionsåldern
för kvinnlig befattningshavare, synes det stuteriöverstyrelsen, att de lämplighetsskäl,
sakkunnige anfört för att kvinna bör pensioneras tidigare än man,
icke äro av beskaffenhet att böra föranleda ett frångående i detta fall av den i
alla andra avseenden tillämpade grundsatsen om kvinnas likställande med man.»

Lantmäteristyrelsen: »De sakkunniga synas utgå ifrån, att den av dem intagna
principståndpunkten om likställighet mellan man och kvinna icke komme
att få någon annan påföljd än den, att, om en viss kvinna i konkurrens med man -

Lantmäterv

styrelsen.

128

liga medsökande befunnes vara den för en viss befattning bäst kvalificerade, bon
då också skulle kunna erhålla densamma och tillfälle alltså vara berett för henne
att erhålla det ämbete, vartill hon ur statsnyttans synpunkt befinnes vara den
lämpligaste. Efter de använda ordalagen att döma hava de sakkunniga således
haft en uppfattning, som i väsentlig mån skiljer sig ifrån den i grundlag stadfästade
principen om förtjänst och skicklighet såsom enda befordringsgrunder, i
det att förtjänsten eller tjänsteåldern skjutes åsido till förmån för skicklighet och
lämplighet. Det är emellertid endast i fråga om jämförelsevis högt ställda befattningar,
som man hittills ansett sig kunna taga övervägande hänsyn till skicklighet
och lämplighet med åsidosättande av tjänsteåldern. Lantmäteristyrelsen utgår
från att det allt framgent även kommer att så förbliva.

Om kvinnor därför vunne anställning å lantmäteribanan, anser styrelsen,
att dem icke kunde förvägras befordran huvudsakligen efter tjänsteålder till distriktslantmätarbefattning.
Enligt styrelsens mening är det emellertid uppenbart,
att kvinna icke annat än i mycket sällsynta undantagsfall kan anses lämplig för
dylik befattning. Ej heller för andra till lantmäteriet hörande befattningar, med
vilka fältarbeten äro förenade, lära kvinnor vara lämpade.

De sakkunniga framhålla emellertid, att det stått klart för dem, att mer
eller mindre vägande skäl kunde anföras för att till de av dem föreslagna undantagen
från likställighetsprincipen lägga ytterligare ett eller annat. Utan svårighet
kunde enligt deras mening uppvisas exempel på att vissa tjänster icke undantagits,
vilka torde vara mindre lämpade för kvinnor och i fråga om vilka en allmän
uppfattning ställde sig ganska främmande för tanken, att de skulle kunna
beklädas av kvinnor. Där på grund av uttryckligen fastställda eller i sakförhållandena
grundade kompetensvillkor kvinnor faktiskt bleve utestängda från vissa
befattningar, förelåge tydligen enligt de sakkunnigas utsago icke någon anledning
att lagfästa ett dylikt hinder. Lagen skulle därigenom blott belastas med
onödiga detalj bestämmelser.

Detta kan ju synas vara ett nog så lättvindigt sätt att avfärda saken.
Lantmäteristyrelsen anser sig emellertid i fråga om befattningarna inom styrelsens
förvaltningsområde kunna godtaga en sådan lösning på skäl, som här nedan
torde framgå.

För att vinna befordran till flertalet tjänster inom lantmäteriet fordras
att förut hava vunnit anställning såsom elev vid lantmäteristaten. Härför äro
stadgade vissa kunskapsmått, och har lantmäteristyrelsen bemyndigats att vid
avgörande av sökandes företräde fästa avseende bland annat på omständigheter,
som må anses ådagalägga lämplighet för utövning av lantmäteriverksamhet. Här
föreligger enligt lantmäteristyrelsens mening eit fall, där man kan anse finnas
både uttryckligen fastställda och i sakförhållandena grundade kompetensvillkor,
som utestänga kvinnor från inträde å lantmätarbanan. Då styrelsen alltså kan
anses befogad att icke annat än i alldeles särskilda undantagsfall bevilja kvinna
inträde såsom elev vid lantmäteristaten, anser styrelsen sig kunna i huvudsak
ansluta sig till förevarande förslag till lag innefattande bestämmelser angående
kvinnas tillträde till statstjänst. Förslaget föranleder från lantmäteristyrelsens
sida endast den erinringen, att styrelsen i likhet med reservanten jur. känd. Mathilda
Stael von Holstein anser, att likställigheten emellan man och kvinna bör
fullföljas även vad angår tiden för avgång ur tjänst och pensionsavgifter.»

; (Jhcfcn för rikets allmänna-kartverk: »De vid rikets allmänna .kartverk utförda
arbetena äro av två väsentligt olika slag: fältarbeten och byråarbete,n. De
förra -utföras-,: förutom -av särskilt inbeordrad militär personal,:av å kartverkets
stat fast anställda, observatörer, geodeter,, kartografer ock topografi* samt inspekteras
.av arbetschefen vid ekonomiska avdelningen. Mellan fältarbétssäsongerna,
som i regel omfatta månaderna maj—oktober, sysselsattes nu nämnda personal
vid • byråarbetena, som omfatta dels bearbetning av fältarbetsresultaten, dels förr,
beredelse!’ till nya fältarbeten. Uteslutande för: byråarbeten äro manliga ritare
ock gravörer samt kvinnliga ritare: ävensom, vaktmästare anställda, bo;-—:

Under det att. beträffande: byxåarbetena kvinnor kunna sägas väl lämpa sig
för vissa av dem, är förhållandet motsatt beträffande fältarbetena, emedan: dessa
ställa sådana krav på vederbörandes fysiska egenskaper, att de knappast kunna
motsvaras: av kvinnor. Åtta timmars dagligt arbete:: på : stående, eller; gående
fot i all-terräng förutom förflyttningen till och från nattkvarteret* :och detta, dag
efter dag flera månader i sträck, är . vid fältarbetena, påbudet,: och vid deni pionjärtjänst,
kartverket utför, är månadslångt lägerliv i. öde skogs- och fjälltrakter
tillsammans med manliga bärare .och/hantlangare, ofta: nödvändigt, Kommittera-,
des åsikt, att befattningar av denna art likväl böra stå öppna för kvinnor, kan
jag icke dela, emedan det knnde inträffa, att kvinnor med formell: kompetens under
hänvisning till den lagstiftning, som nu ifrågasättes,, på klagovägen til tvinga
de sig tillträde.. * Deri-: bristande: korporella kompetensen; för fältarbetet i lomme
i så fall att resultera d minskad daglig . arbetsprodukt. ; . u:::: i- ^ 1

Ur eu annan synpunkt är det även önskvärt att undantaga ifrågavarande
befattningar från kvinnors? tillträde..b De omfattande anspråk på. snabb -kartläggning
i störa skalor för artilleriändamål, söm:under världskriget visade sig upp?
stå vid; stridsfronterna,: nödvändiggjorde ssamlande tillifronteh av all för dylikt
arbéte:iutbildad,fältduglig personal.-.Vid krigsfall färs vårt; land vore givet, att
i första hand den personal av nämnda kategori, som staten själv utbildat och
underhåller vid sitt kartverk, skulle tagas i anspråk för : krigekarteformationerna
vid armén. Eu fatal olägenhet; rvore. det,:®m .desså befattningar då -bekläddes. av
kvinnor.:;!.- i'' :no /b::;:.::;; !:;[-;■?i;s ''i hov _i 1 n-iov sb t;r

På grund härav får jag såsom min und. mening anföra, att befatta
ningama arbetschef, observator, geodet cell kartograf vid rikets;allmänna kartverk
höra undantagas från tillträde för kvinnor, under det att övriga befattningar för
dem lämnas iöppna.: Befattningen topograf linnes endast å övergångsstat, varför
vakans av dylik art icke vidare uppkommer. b nu is v ;,?.: o.-: -!-'' ...

.Chefen .för sjökarieverlcet:. »Vid*>sjökarteverket i tjänstgör- xtels.militär dels
eivil personal. Dem i färna förordna» eller kommenderas från flottan. Den civila
personalen utgörés enligt verkets stat av följande kategorier, ■■■b:,-?;

-öl-: i- förste aktuarie, : :. ä löb no -wö ir/ybit c-;; -rå

aktuarie och; in-i .än-lid n-ur/biy oj:; ; . h r ■ i:: ■ i i;

b: kartograf, vilka utnämnas av Kung!. Majtt. ; ,

redogörare, b,- • • .-.-r-;:: v; ;• rqiaii: rfr manlig

ritare, .n-rg/i --b b.

manlig gravör, .b,:. nbl . . - . - ■ ''■■■■■■[■■ - : .-:;? ;v

* kvinnligt biträde och i b ..-r ::j . o a..; ■ .::o-, lä-/

1 vaktmästare, vilka tillsättas; av kartverkschefen. , -.cg.rrj

I 17—210615

Chcfc» Jäv

rikets
allmänna
kartverk.

Chefen för
sjökartcverket.

130

)

Kartverkschefen antager dessutom erforderlig personal för tryckning av
kartor, en redaktör för utgivning av veckoskriften »Underrättelser för sjöfarande»,
en person som ombesörjer försäljningen av sjökort, extra ritare, gravörer
och kvinnliga biträden, samt annan mera tillfälligt anställd personal.

Beträffande befattningshavare med Kungl. Maj:ts fullmakt gäller, att aktuarie
och kartograf sommartid i regel användas vid sjömätningsarbeten, varunder de i
allmänhet äro embarkerade å mätningsfartyg, bemannade med personal från flottan.
Vid utförande av arbete utöva de befäl i mätningsbåt, bemannad från flottan.
Arbetet föranleder ofta rekognosceringar i land i svårtillgänglig kustterräng.
Arbetstiden är enligt hittills vidhållet bruk 11 å 12 timmar dagligen och kräver
sålunda en viss fysisk styrka. På grund av dessa orsaker anser jag att ifrågavarande
befattningar icke böra besättas med kvinnliga innehavare. ■

Beträffande förste aktuarien ställer sig frågan något, fast obetydligt, annorlunda.
Han tjänstgör i allmänhet, även sommartid, vid byråarbetena, men hans
huvudverksamhet där, att redigera sjökort och seglingsbeskrivningar, förutsätter
full förståelse av fartygsnavigeringens behov, varför någon annan än sådan som
idkat sjöfart i befäls ställning icke rätt väl lämpar sig för befattningen^. Som
förste aktuarien dessutom vid bristande tillgång till sjömätningsförrättare understundom
beordras tjänstgöra å mätningsfartyg, skulle det verka hinderligt att
befattningen innehades av kvinna.

Det synes sålunda kunna ifrågasättas att i »Förslag till lag innefattande
bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst», införa ett tillägg i § 2,
vare sig i punkt 1 eller 5, av följande lydelse: »tjänster med vilka är förenad
skyldighet att deltaga i sjömätning». Då det emellertid får antagas vara önskvärt
att icke belasta denna lag med detaljbestämmelser vore det måhända mer

Sraktiskt att meddela erforderlig föreskrift i instruktionen för sjökarteverket,
är redan nu utsäges, att ritare- och gravörtjänster äro avsedda för manliga
innehavare. ■

Beträffande den grupp av befattningshavare, som upptagas i kartverkets stat,
men tillsättas av kartverkschefen, är med avseende på ritare och gravörer redan
stadgat, att de skola vara manliga, varför särskilt uttalande om desamma här
icke torde erfordras.

De kvinnliga biträdesbefattningarna skulle möjligen kunna öppnas även
för manliga innehavare, men den låga avlöningen torde icke göra dem lockande
för andra män, än sådana som mera tillfälligt skulle söka anställning i brist på
annan sysselsättning, varför denna lösning knappast vore för verket eftersträvansvärd.
För övrigt synes yttrande i sådan riktning här icke vara begärt.

Beskaffenheten av redogörare-befattningen utesluter visserligen icke, att
densamma uppehälles av kvinna, men då denna befattning icke kan tillfredsställande
skötas utan kännedom om marinens redovisningsväsen, och då befattningshavaren
dessutom har att ägna tillsyn över en del å flottans varv förvarad sjömätningsmateriel
samt ej lämpligen kan undvara kännedom om de förhållanden,
varunder tjänsten ombord försiggår, anser jag, att kvinna icke besitter alla förutsättningar
för att lämpa sig för redogörare-befattningen.

Samma förhållande gäller vaktmästare-befattningen. Denna skulle nog i
vissa avseenden kunna uppehållas av kvinna. En kvinna skulle dock icke lika
väl som en man kunna utföra vissa under vaktmästaretjänsten förekomiftande
tyngre arbeten, såsom att besörja transport till och inlämning å postanstalt av

131

de sjökort-rullar, ofta uppgående till avsevärd vikt, vilka expedieras till verkets
återförsäljare i landsorten.

Jag anser mig därför ha grundad anledning befara att, om kvinna skulle
antagas till vaktmästare, hon å sin sida komme att befinnas i behov av vaktmästarebiträde.

Beträffande redogörare och vaktmästare föreslår jag icke någon reglerande
föreskrift, utan föreställer mig — under hänvisning till motiveringen å sid. 44,
del II av betänkandet — alt förhållandet bör kunna regleras även utan föreskrift.
,

De befattningar, som icke äro uppförda i stat, hava i regel karaktär av extra
tjänster. Undantag härifrån göra några befattningar i tryckeriet, som betraktas
såsom fasta beställningar, men beträffande vilka det befunnits fördelaktigt att
låta avlöningen utgå enligt ackordsuppgörelse. Beträffande dessa tjänster användes
redan nu kvinnlig arbetskraft så långt det är lämpligt, i det att för tre fasta
beställningar användes två män och en kvinna och för två extra beställningar
en man och en kvinna.

jDen person som omhänderhar redaktionen av Underrättelser för sjöfarande
måste förutsättas äga god, på egen erfarenhet grundad kännedom om de förhållanden,
varunder navigering försiggår, och kan därför icke gärna vara kvinna.

Den person som förestår försäljningen av kartverkets publikationer är nu
man, men skulle även kunna vara kvinna.

Beträffande antagandet av extra tjänstemän tillämpas för övrigt den regeln,
att män antagas till extra tjänstemän för befattningar, vilkas ordinarie innehavare
äro män, och kvinnor i extra tjänst för kvinnliga biträdesbefattningar.

Enär befattningar i denna grupp till stor del äro ganska lösa, anser jag
lämpligt att — under hänvisning till motiveringen å sid. 44, del II av betänkandet
— användningen av kvinnlig arbetskraft regleras utan föreskrift.»

Chefen för Sveriges geologiska undersökning: »Jag utgår ifrån de sakkun- chefen för
nigas grunduppfattning, att kvinnor numera under möjligast lika villkor som män Sveriges
böra äga tillträde till alla statstjänster, som ej påtagligen och under alla omstän- geologiska
digheter kräva manliga innehavare. Även med denna utgångspunkt gestalta sig undersök■
förhållandena visserligen ganska olika i fråga om olika grupper av befattningar nln9-inom Sveriges geologiska undersökning. Av fullmaktstjänsterna synas sålunda
sekreterare-, museiföreståndare- och kemistbefattningarna ungefär lika väl, eller
i allt fall lika väl som flertalet statstjänster av motsvarande eller högre grader
inom andra grenar av förvaltningen, kunna innehavas av kvinnor som av män.
Beträffande statsgeologbefattningarna torde de krav, som under fältarbetena ställas
på innehavarens fysiska styrka och uthållighet, göra, att kvinnor endast i undantagsfall
befinnas lämpliga för dem. Då emellertid redan nu för utnämning till
statsgeolog fordras en i verkets instruktion föreskriven provtjänstgöring, varvid
givetvis mycken hänsyn tages till sökandenas lämplighet för fältarbeten, föreligger
vid upplåtandet av statstjänster för kvinnor icke behov av ytterligare bestämmelser
för att garantera, att statsgeologbefattningarna komma att besättas med
från fältarbetenas synpunkt lämpliga personer.

Beträffande befattningarna av lägre grader, vilka tillsättas av chefen, kräva
en ddl manliga innehavare, andra kunna innehavas av antingen män eller kvinnor.

Något behov av särskilda undantagsbestämmelser för reglerande av förstnämnda

Statens meteorologiskhydrotjrafisica
anstalt

Veterinär högskolan.

fåll Synes mig dock ej ''föreligga,'' »ven hän frågan .kali lösas efter åämpligheis -

liänsyn i de enskilda fallen.

Statens meteorölögisJtåiyd* ogrå fiska anstalt: ''• »Anstalten får med anledning
av remissen i und. anföra, att den icke har något att principiellt invända mot dest
''framiägda förslaget. Då emellertid å sid. 98 anstalten är- uppräknad feland sådana
institutioner, vid vinkar: ett flertal befattningar synnerligen väl lämpa sig/för
kvinnor,1 torde böra c,framhållas, afleden praktiska tjänstgöring, som fordras för
befattningshavarna vid anstalten spec. inom det hydrografiska området, bastår, av
öådänä :’-ffltärfeéten, ''föi ivilka kvinnor icke torde kunna anses-väl lämpa sig.»

’i -• /i *Yl ffl;‘3 T I [ ilddKtfö ! i»"i .. filt $1 ) :•>; t

; >v.''-1Styretsen för ve t eri n tt Yh i) g s hot a n: »Styrelsen, som inhämtat yttrande i ärendet
äV högskola ris-1 fira r kol I egi um, får, med överlämnande av samma»yttrande, för
egen del anföra följande. '' --’f‘ r »t t. c no r''a n:.i .m,; >t -Si

■:sviaimMéd hänsyn till de synpunkter i frågan, lärarkollegiet i sitt yttrande; framlagt
och till vilka styrelsen i det väsentliga ansluter sig,.finner styrelsen sigrieke
höra1 Motsätta sig ätt möjlighet beredes för kvinnor att tvinna anställnings högskolan.
- tjänst. -no .: ..T-- ; Jon ngn s.cly:-.'';;, -i oin;;

,.f ?n £ :likhet klädd lärarkollegiet och på- av kollegiet''anförda skäl;anser,dock
styrelsen- det '' önskvärt, att viss »begränsning göres i fråga om antalet kvinnliga
elever i högskolan i förhållande till manliga,, »om för varje år där »intagaa», jk o

»■:.»nm!i.Di«!t.,il-;''styfrelse''ns .utlåtande åberopade .yttrandet av högsko,lan,s
lärarkollegium fI Rr av följande lydelse: »Av det remissen bilagda kommittébetäpkan,
det., synes k°Uegiet, fra,mgå, att det är kommitterades mening, att kvinna,
som i fri tävlan med mannen uppfyller de i varje fall n öd iga k va I i ii ka 1 i ouerna,
icke bör : förvägras, tillträde till statstjänster i annat fall, än då något fpr
viss befattning eller viss grupp av befattningar påvisbart statsintresse därigenom
skulle:.äventyras.r;= -!B| ; ,v;.,,-, v.j >, • o, J-yi

Vad veterinäryrket: beträffa^., så saknas ju hittills helt och hållet all praktisk
erfarenhet rörande kvinnors lämplighet eller användbarhet inom nämnda yrke,
då åtminstone inom vårt land ännu ingen kvinna avlagt veterinärexiugen och
sålunda kunnat få.: tillfälle att, utöva veterinärpraktik, men med den kännedom
Kollegiet har om de för yrket i allmänhet erforderliga kvalifikationerna anser sig
Kollegiet dock kunna .uttala såsom sin bestämda åsikt, att om också vissa veterinärbefattningar,
såsom, besiktnjngstjänster vid slakthus, köttbesiktnings- och
mjölkkontrollbyräer, där arbetet till huvudsaklig del utgöres av laboratoriegörpr
mai, .med fördel kunna hes trillas även av kvinnor, så är däremot den prakiisty
xandv, veterinärens, —r , läns- pcb distriktsveterinärens —, arbete ofta av.sådan art,
sitt ditt åtminstone måste betraktas såsom för , kvinnor mindre lämpligt bed,''i
många fall för dem hart Bär outförbar!, De patienter, veterinären har aiKgÖrå
med, äro nämligen ofta av den art, att det för deras betvingande mugga gånger
erfordrås både fysisk styrka och mod, och vissa,operatingen som,vetermärep;under
Sin tjänsteutövning ofta får utföra, äro, även i,det hänseendet så krävande, att
man knappast kan förutsätta, att kvinnan" i regeln besitter därior erforderliga
krafter, och ,em del operationer äro. även aV sådan beskaffenhet, att de måste anses
såsom/för kvinnan ytterst motbjudande, och..olämpliga. .. ... . . » j,

Den . praktiserande veterinärens .yrke, synes Kollegiet därför . lämpligast

13:;

krulla .häiiföras till sådana befattningar, om vilka kommitteraile. :y Urat, att-»den
allmänna uppfattningen ställer sig främmande lör tanken, att da skulle kunna
beklädas av kvinnor», och något lagfästat uteslutande av. kvinnor fri}# veterinärbanan-
synes Kollegiet därför ej vara av behovet påkallat.. Möjligen skulle ett
sådant kunna ifrågasättas beträffande do ovannämnda läns-.,pell distriktsveterinärbefattningarna.
Den största risken av att den vetorjnära .fanan sä att, saga o f ti -ciellt förklaras öppen även för kvinnor synes Kollegiet dock vara, att ålit för
mänga platser vid , Vetemnärbögskolan möjligen kunde komma att upptagas av
kvinnliga, studerande,, så att Högskolan på grund därav ej kpnde sörja,för utexaminerande
av;ett tillräckligt antal mungiga aspiranter för -fyllande gy behovet
till läns- och distriktsveterinärkårens rekrytering. Det synes Kollegiet, därför
önskligt, att Styrelsen i så fall erhåller.bemyndigande att bestämma det högsta
antal, kvinnliga studerande i förhållande till manliga, so.m för yarje år får intagas-vid
Yeterinärhögskolan. j;:, ;cv:,

■j Vad sedan lärarebefattningarna vid Veteidnarhögskplan beträffar så. torde,
i fråga om professörstjänsterna.; kär dika ,litetx som; vid i;upivmsiteteoönågon. undan-,
tagsla.gstiftni.ng
a tf ..för:'' varje,falk lalla, avgörandete lfpr de kliniska, professurerna kravel nämligen

enligt;. KpD^gföts ;maning förutom .no,dig-;yeten|kaBligi;kpmi)fltens, ,mf4; .nöd.Käntiig.-

het .cäyeni;:praktisk vyeterinäru-tbildning ochr^ås/så^mj^y vadLpjva#raBf''Ör.Wifram-;
går, kvinnor svårligen torde kunna förskaffa sig nödig praktiskerfarenhet och
skicklighet; inom veterinäryrk-et,''. följmö4,ärav.,[att ,de, yid.kpnka^pensen med männen
: döt dessa, befattningar.;gimetfis måatft^iiyäöuaddHägsnmi ,Övriga:professors.-,
feefattningar^.öför .yilkå en praktisk fpterinärptbildHtngr.iekä kafP yrnaes ''inö^y.äncligj

torde, däremot s utan.^lägenhet.-,kunna: ;hestri|ia;smysn av ; kvinnor, jspwi därtill fÖf-;
värvat erforderlig ^kompetens. .{.HetsammS •gäU?r7Äyeö i.Jfr|iga pm; läfai5ebefa:tfåingarn% r.-De, kliniska iaborator%coe,b .assistenttiänaterna tordp jJärföjE
framdeles [söm .hittills komma attabesätftas-i maij;rgaf4iga>,imneimvarej,;äyen].um
konkurrensen lämnas fullt ; öppen för kvinnor.- och om till,Övriga av .dessa; tjänster,
nämligen •> pr o s e klor s - befat t n i n gen,, laber ators-befattningen.. vid.- den fysfolpgiak''
kemiska och assistentbefattningen. vid. den pataiogisk-anatomiska institutionen,
kvinnliga aspiranter skulle uppträda,; som, i konkurrensen visa sig alna, makliga
medsökande ; .överlägsna^: torde, -ingen olägenhet vare.''sig »för, undervisningen; .eller
den -vetenskapliga:; iörskningen ibeliöva. befaras, om dessa tjänster- anförtros: åt
kvinnliga innekaväre. V> i .*.n:ud VW ‘-å,; ar.-.c iCdrnv !öbe obu.cu ;-

<■ »Vad slutligen angår den övriga vid .Veterinärhögskolan anställda tjänster
personalen av lägre grad, så;förekommer däribland-onekligen-vissa béfatiningar'',
som ;-måste anses olämpliga för.. kvinnor, såsom t, ex. fodermarsk-tjänstep, vald
även ingår uppsikt pell befäl över anställda drängar, men något särskilt undantag
för, kvinnors tillträde.;synes: Kpllegiet jdo.ek; ieke. behövligt, utan instämmer Kollegiet
till fullo i kommitterades yttrande rörande dylika tjänsteman, av lägre grad,
att vid. tillsättandet i varje särskilt fall hör av göromålens beskaffenhet bero,
huruvida manlig eller kvinnliga sökande må erhålla- företräde.^ -"1
-£i; ö r i: -; c eu c:

Kowinérslcollegium (generaldirektör-en1- : F-ryxe! 1, ''• kommerseråden KommersMalmén;
Friberg,1 Söhlmnn och SDlenväll SämtH. f.;bVråo-hefdn Niis!son): kollegium.
H anfédning av remiésen får ! Kollegium såsom-sin åsikt uttala, ätt ‘ inom Kollegii

134

i

tjänsteområde finnas åtskilliga befattningar, varom utan vidare kan göras .gällande,
att kvinna såsom regel icke lämpar sig för desamma.

Såsom exempel må till en början erinras om befattningar såsom navigationsskoleinspektör,
sjötekniskt biträde, byråinspektör och fartygsinspektör samt
i regel navigationsskollärare ävensom vid bergsstaten. Beträffande de fem förstnämnda
befattningarna saknar kvinna redan de naturliga förutsättningarna för
möjlighet att förskaffa sig den erforderliga utbildningen, och vidkommande befattningar
vid bergsstaten stadgar § 18 av lagen den 29 juni 1912, att kvinna icke
må användas till arbete under jord, i stenbrott eller gruva, vilket stadgande
medför motsvarande verkan i avseende å nödig utbildning för ifrågavarande befattningar.

Av befattningar inom Kollegii verksamhetsområde, därtill kvinnas lämplighet
synes Kollegium kunna starkt ifrågasättas, torde höra framhållas befattningar
såsom navigationsskollärare i de fall, vilka ej avses här ovan, samt såsom
skeppsmätningsöverkontrollör, skeppsmätningskontrollör, skeppsmätare, inspektör
över elektriska anläggningar och sprängämnesinspektör.

Utgående emellertid från den av kommitterade uttalade uppfattningen, att
i själva den naturliga utvecklingen vore att finna en fullt betryggande garanti
mot olämpliga verkningar av den förevarande reformen, anser sig Kollegium icke
böra framställa något bestämt yrkande om reserverande av omförmälda statstjänster
för män.

Kommitterade förorda, att de nuvarande s. k. kvinnliga biträdesbefattningarna
alltjämt skola reserveras för kvinnor. Kollegium har icke funnit tillräckliga
skäl vara av kommitterade förebragta till stöd för ett bibehållande av denna
anordning. Till en början torde icke kunna göras gällande, att kvinnans speciella
lämplighet för dessa befattningar ännu, innan man vunnit erfarenhet åtminstone
i fråga om en generation, kan anses vara överhuvud taget slutgiltigt ådagalagd.
Vidare besitter åtminstone Kollegium erfarenhet om fall, då befattning,
varom här är fråga, fullt nöjaktigt och för övrigt lika väl som genom kvinnlig
innehavare bestritts och fortfarande bestrides av man. Kollegium delar kommitterades
åsikt, att efter all sannolikhet endast i undantagsfall män skulle söka
nu ifrågavarande anställningar, varför någon mera avsevärd förändring icke vore
att motse, om likställighetsprincipen här finge gälla. Då emellertid denna likställighet
beträffande statstjänster nu avses skola införas såsom regel och några
vägande skäl, varför man icke skulle kunna i de undantagsfall, som må komma
i fråga, innehava biträdesbefattning av omförmälda slag, synes det Kollegium ej
blott för ett sakligt betraktelsesätt utan även ur synpunkten av intresset att
åstadkomma full rättvisa vara mest naturligt att jämväl beträffande nu berörda
befattningar i princip genomföra full likställighet mellan man och kvinna.

I övrigt anser sig kollegium icke böra framställa någon erinran mot det
föreliggande förslaget.»

Tjänstförrättande kommerserådet Jansson var så tillvida av
skiljaktig mening, att han ansåge, det utlåtandet borde innefatta jämväl
uttalande av följande innehåll: »Vill man genomföra kvinnans likställdhet
med mannen och proklamera satsen: lika lön för lika arbete, synes det mig
att endast reservanten, fröken Mathilda Stael von Holstein, dragit den riktiga
konsekvensen i frågan om kvinnans pensionering. Jag tror mig kunna vitsorda

hennes erfarenhet från lärarinneområdet; dock är lärarens kall ett av de mest
krävande, anser man.

Med lika pensionsålder förfaller det väsentliga hindret mot att göra pensionsavdragen
lika. Då ingen tillförlitlig statistik på området ännu kan finnas
och då man ej indelar männen i olika riskklasser, finner jag i likhet med reservanten
praktiska skäl tala för att tillsvidare innefatta män och kvinnor i en
enda grupp. Därigenom förenklades beräkningar och redovisningar, vilka dock
för övrigt än ytterligare kunde inskränkas, om såsom jag anser praktiskt, pen-*''
sionsav^ragen icke alls komme tillsynes sedan lönebeloppen naturligen undergått
nödiga justeringar.»

Lotsstyrelsm: »Lotsstyrelsen får i anledning av remissen såsom sin upp- Lotsstyrelfattning
uttala, att i den lag, som kan komma att utfärdas beträffande kvinnas sen.
tillträde till statstjänst, icke allenast bör göras det undantag från kvinnas likställighet
med man i berörda hänseende, varom nämnes i § 2 av sakkunnigas förslag
till dylik lag, utan även stadgas, att kvinna ej må innehava tjänst såsom
generallo tsdirektör, ledamot i lotsstyrelsen, fyringenjör, verkmästare å fyringenjörkontoret
och materialförvaltare hos lotsstyrelsen.»

Patent- och registreringsverket: »I anledning av remissen får patent- och re- Patent- och
gistreringsverket endast anföra, att enligt ämbetsverkets bestämda uppfattning registrekvinna
icke lämpar sig till chef för ett ämbetsverks manliga befattningshavare, ringsverket.
varför ämbetsverket i und. hemställer, att kvinnor ej'' må kunna utnämnas och
befordras till chef för och byråchefer i patent- och registreringsverket.»

Försäkringsinspektionen: »Vid bedömandet av frågan om den utsträckning, Försäki
vilken kvinna må hava behörighet att innehava statstjänst inom försäkrings- ringsinspekinspektionens
tjänsteområde, kan försäkringsinspektionen icke undgå att yttra sig tionen.
om de principiella motiv, som kommittén anfört för sin mening att kvinnor i

Srincip böra hava samma rätt som män till fri och öppen tävlan om statsämbeten.

''örsäkringsinspektionen anser, att kommittén icke förmått förebringa sådan bevisning,
som rimligtvis måste fordras för en reform av så genomgripande betydelse.
Utländskt föredöme synes icke kunna åberopas, då som bekant knappast
någon erfarenhet ännu vunnits på området, så att det ännu är avgjort, om sådant
föredöme är efterföljansvärt eller icke. Att kvinnor fått vidsträckt tillträde
till det kommunala och politiska livet, synes icke böra hava som en »naturlig
konsekvens», att fullkomligt samma normer böra följas vid kvinnas och mans
anställning i statens tjänst, om det icke kan visas, att kvinnas och mans lämplighet
för viss tjänst kan avgöras efter samma grunder. Detsamma gäller om det
redan lämnade medgivandet åt kvinnor att vid universitet och högskolor avlägga
föreskrivna kunskapsprov. Aven om många kvinnor kunna med framgång tävla
med män i avläggande av sådana prov, bevisar det icke, att de äro i genomsnitt
lika lämpliga som männen att sköta de tjänster, för vilka dessa prov uppställts
som kompetensvillkor, enär ju lämpligheten icke kan utrönas endast genom dem.
Kommittén framhåller som ett skäl för reformen, att det måste vara en fördel,
att den tillsättande myndigheten kan göra sitt val bland största möjliga antal
kvalificerade sökande. Detta är sant, men kommittén har icke visat, att reformen
skulle komma att öka antalet kvalificerade sökande till de viktigare befattningarna.

Faran> av den falla''-likställighet;: söm kommittén föreslån för man och-kvinna i
fråga om anställning i snart sagt vilken statstjänst som helst, ligger enligt för-,
säkringsinspektionens mening .''just:-däri, att kvinnan .synes kunnaiJika IVäl som
mannen avlägga stadgade kunskapsprov och sköta;underordnade'' befattningar och
sålunda skatta sig1: lika godaApapperämeritersvinennatrfc.ingen-; erfarenhet finnes därom,
-'' huruvida hon - också ftr-i:genomsnitt likst rkväMficérad söm mannen att sköta
mera -krävande tjänster..; Då tvinna" endast i: mycket sällsynta- fall vunnit, någon
ledande - etter mera:, ansvarsfull ställning:.h-i-det -privata: uäringslive ty.ehuru ingå
lägliga hinder funnits :därför:,. sjrhe& detta vara ett starkt stöd för-den åsikten, att
olikheten mellan mans och kvinnas natur i regel gör henne mindre lämplig för
dylikt arbete. Genomföres nu likställigheten, kommer tydligen antalet manliga
.1 befattningshavare i- de lägre, tjänstegraderaa att-minskas,'', i den mån. kvinnor där
auställasi»; Alltså''minskas Sven antalet manlig»--sökande‘till de högre’•''tjänsterna
och ersättas av;ktåafnliga sökande; År nii'' relativa-.antalet; verkliga kvalificerade
mindre bland: de senare än bland de förra,: $å -minskas''alltså antalet kvalificerade
sökande''.och Jökas o far anm aj? att ej den verkliga lämpligheten.- för oden'' högre rbefattniagen
''hlir ntslagegivande; vidi tillsättningen, utan;-den'' formella kompetensen
i avlagda kunskapsprov och föregående tjänstgöring: 1'' lägre befattning.- > i;

Det skulle därför enligt torsäkringsinspektionens mening innebära en stor
''--■■■ * . v risk- för de mera krävande statstjänsternas behöriga skötsel, oni kommifctiéns för slag:

-genomfördes. Det synek,o som borde Staten’: éj gå*''-före de privata;-arbetsgivarnau
inrymmande avA-sådana-rättigheter: åt kvinnbrnap-då/uppenbarligeu. staten
barn -mycket-.svårare gatt ; vid- tjänstetillsättmiag-ar utöva den: noggranna individuella
prövning, agera * -alltid; erfordras vidi tillsättande -av:; högre -befattning, och
som enligt försäkringsinspektionens mening blir ännu nödvändigare och svårare,
.''. ?■■ ''i om: äVem kvinnor sko 1 a kun n a -k d ro m aif råg ai.- •'' : Amc-va-:g-a-aa ''

'' beträffar : kvinnors''anställning inoiut försäkringsiuspektionens tjänste område;

äfi- det redan bestämt, satt regi strators beta tfn in ge n vid nuvarande innehavares
avgång skall förvandlas tihi em kvinnlig hifrädesbefattuing av tredje lönegraden.
- Övriga tjänster Av överdirektör,'' byrådirektör, förste-aktuarie,, -försteref
visorer -och; revisor — ;synas-fförsäkringsinspuktiouen: icke lämpa -sig-för: kvinnliga
innehavare;-''åtminstone så- länge kvinnor ; icke:: i någon större utsträckning
innehava ledande poster. -inom- den -privata försäkringsverksamheten, över vi! ken
försäkringsmspektionen skall-utöva tillsyn. ur - b- :: a r: ro/, ;

. . Beträffande'' -frågan, huruvida gift kvinna må-erhålla eller bibehålla ordinarie
anställning,!: ansluter sig försäkringsinspektiOnem till. den .mening;i söm 1902
års lo n eregleri n gs k < i in m itté Uttalat i ''sitt- den - S november i S2Q avgivna betänkande
med utredning., och förslag.- beträffande ny definitiv lönereglering för befattningshavare
vid statsdepartement''och centrala ämbetsverk (sid. -17 och avlöningsreglementet
§ 4).» ‘- öaa > i a;: :d :: oa-avh ; f . :.e -:a;a:::'' - .

;:A A :IAAA -A - A. AA AaAATA/A -}AVA A av/. ■ A A '' ’

Nautisk- - Föreståndaren för. natatisk-meterologiska byrån: »Härvid ånger jag mig i
''meteorolog- första hand''''höra i lind. yttra ''mig. med hänsyn till nautisk-meteorologiska
■iska hyran, byråns nuvarande- organisation och arbetsuppgifter och ! andra hand beröra för*
hållandena-"efter--ett eventuellt genomförande av föreliggande, utkast till ''uppdelning
av byråns '' verksamhet på andra institutioner.- ;.aA.

a - dag-torda sakna anledning att ingå på kornmittörådes allmänna motivering
och'' -övergår omedelbart till''betänkandet, Del'': 1, pag. 97 och följande. Kommitté -

1.87

rade''! behandla bär •’vissa beställningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd och
skön konst’ och hänvisa till redan genant 1909 års ändring av § 28 regeringsform
meii!! berett tillträde lör kvinnor till dylika beställningar. Kom initierade framkasta,
’att . .gg därjämte’-torde-under denna grupp böra hänföras vissa befattningar
vid nautisk-meteorologiska,; byrån’;, varvid dock iokemärmaro angives, vilka befattningar,
som härmed -äVses.- " ’’-mc ni ''• ■ Jen an; eu o - .

Befattningarna -vid byrån1 kunna1 uppdelas i tre grupper:

1) Befattningar; vid by rån* centrala organ1 1; Stockholm,-1 2) ■1 - - n » ce -ji-t i» . c: . kontrollstationer; i landsort ert, ->’t >'' :-

8)- nam» ro''-.:,- r. : observationsplatser; - e.-oi r.c i ■-a .

Befattningarna i Stockholm utgöras enligt gällande instruktion QV- en föreståndare
Cell uhefn Samt ''én assistent; -tillika föreståndare‘ för kontrollstationen i
Stockholm;1-Varjämte sedan ett antal - år; med på lettra istak anvisade; medel; anstå lits
ytter ligato: ert assistent;5 ro {''•< om-män it* peivföi hiv tö,-''i;;, ,tjJ; b-,o •xor

Det lider intet t vi ve h att vad den teoretiska''utbildningen angår kvinnor
i vissa fall kunna fylla mättet, när det gäller förestående befattningar, ehuru det
vilt förefalla ligga- något Utanför-: kvinnans n&turligaDntressen att; ögna'' sig åt
Uppgifter av. bu vudrsakiigeä i nautisk natur. ^ igäsont- förhållandena gestalta: isig ärO
med; befåttniögarne förenade -vissa ; krävande;''uppgiföergnärskilt ofta återkommande
inspektionsreSor, vilka kunna-; ställa- ■ icke obetydligt feravpavederbörändesr fysiska
krafter Pöh tf änitig. ytRåäbf till ofta- längst- ut ;ir havsbandet liggande observations»
platserö eller bördande;- av ett ni!lande tv Häftygjäro uppgifter, som man åtmim
ston''é‘öhittöls.äSfeettc4yké'' höra påläggas kvinnor.-it HD •gcfzil-rhir/i) lot sb t-t ar
Ji 1 ’p -; Vad ■> vdtlorn t vidkommer byrån*1 j ordmagnettska ‘Uppgifter, bär; den hittills
bedfivua : verksamheten • oMfätfät:;jM tiingséxpeäi timber55 huvudg&klåkféö: till - sjöss
under - Ten lipa - -''grund feccinédölbrist ■ till ömferlhg: 3 -måöadefööårligeff inskräiikt tid;
varvid använts för byråfikanskaffad: mindreöbåt''/åt- jköstfertyp;^ försedd:medemoför
Oöb::hegelP dltpm expéditiöäensJledate bär beSäftningenobeståttTuvföh motorskötäfie,
i Sömudéisut&ni’''liäÄ1 ätfötjänstgöra höra;b&ntlängarecyid''ffiätniag&rné. Det
vill ''fö iv fn Ila hr vissa syn punktör mindre -lämpligt att med hänsyn till det ringa
mMtö.ähhUtfymmeöoefö bekvämlighet;-’sönr får ty geb erbjudet;;# en kvinna: giva; i
uppdrag-:-att i leda :détta''öäfbéte.l Mpjlighetefik&tt: ävensom''‘tfa ötfifskötATé’ invända

kvinna återstår ju, men en dylik anordning skulle öka risken vid genomförandet
av arbetet, -soin öftprkdn; erfordra-fysiska krafter7 ooKfötllöförtrogenhetmfid navigation
• -och'';sjölivy om loke; fartyg Och besättning skola blottställas.

rm :-Befattmingskavnrne under 1 grupp 2);lfönthdl station gföresténdäröe i landsorten,
- hava närmast -''till uppgift: åtfc undersöka 1 an te mor och nautiska instrument.
''Vid;''arvödenas fixerande avsågs; fatt: platserna’skulle Mitiaä^kötab-såsoruf bisysslor
och''tätt föfeståhdarnéTfnedTaunän tjänst- (i regel lärarebefattning .vid1 navigationsskola
och arbete som kompassjusterare ombord) skulle förena befattningen som
kbn-tröllgtatiOhsföréståndafe;-kKoinpäOsjnétefäreygrksäiöheten bär i självä verket för
liera av ■ förestand a rne berett- de existensmöjligheter: som det ''knappa- arvodet icke
lämnar. Det torde vara sannolikt, att en kvinnlig föreståndare1!: täflan med
mäUHgaököiöpasäjnhteräre déke- av -redare :öeb; befäl, skulle mettå-g6.8''töied förtroende.
flen- fi&ge- då) Såvidauieke : arvödét betydligt föifööjdeå) vftsenfli-geiY på annat område
äncdetmÄnttskac&öka erhålla: siit bärgning; ofeb därigenom se''-sina intressen -s-plittiblec
- -''-''Härtill! kominer, att; arbetet vid'' kontrollstationerna; ställer vissa fordringar

18—210615 ''1 '' -•■-L1''

138

på föreståndarens rent manuella färdigheter och vana vid verktyg, som i regel
icke äro att förutsätta hos en kvinnlig funktionär.

Det nu senast anförda gäller även i full utsträckning om den assistentbefattning,
som är förenad med föreståndareskapet vid kontrollstationen i Stockholm.
Med denna befattning följer även skyldighet att vid chefens förfall utföra inspektioner,
rörande vilkas natur antydningar redan blivit gjorda.

Den tredje gruppen befattningshavare, byråns observatörer, tillhör till det
övervägande flertalet lots- och fyrpersonalen och utför i tjänsteväg eller efter överenskommelse
observationer av olika art. Redan kommitterade hava å sid. 65 föreslagit,
att kvinna icke skulle erhålla behörighet till anställning inom denna personalgrupp.

Av det anförda får jag i und. draga den slutsatsen, att arten av de
till byrån hörande befattningarne är sådan, att dessa icke äro lämpade för
kvinnor och att de därför vid förslagets närmare utformande böra undantagas.
Såsom biträden med kanslitjänst lära kvinnor lämpligen kunna få användning.

Sedan jag nu i und. yttrat mig med hänsyn till byråns nuvarande organisation,
kan jag i större korthet uttala mig med hänsyn till rörande byråns
omorganisation väckt förslag, som kan väntas bliva riksdagen förelagt. Förslaget
innebär byråns upphörande och uppdelning av dess verksamhet på andra institutioner,
nämligen statens meteorologisk-hydrografiska anstalt och svenska hydrografisk-biologiska
kommissionen samt sjökarteverket. Yad de tvenne förstnämnda
angår, saknar jag anledning att här göra något uttalande. Yad däremot vidkommer
de för överflyttning till sjökarteverket föreslagna uppgifterna, nämligen de
jordmagnetiska rekognosceringarne och undersökningen av far tygslanternor och
nautiska instrument, torde jag böra i und. avgiva yttrande, särskilt som jag inhämtat,
att av chefen för nämnda verk intet yttrats med hänsyn till ett överflyttande
till verket av denna för detsamma nya uppgift.

Rörande personalen vid denna sjökarteverkets nya byrå torde man kunna
utgå från att densamma skulle utgöras av en byråchef (ev. byrådirektör), tvenne
för de jordmagnetiska arbetena avsedda tjänstemän samt en tjänsteman, motsvarande
nu på stat uppförd assistent, med huvuduppgift att förestå kontrollstationen
i Stockholm, vartill kommer ovan anförda grupp 2), kontrollstationsföreståndarne
i landsorten.

Personalens verksamhet vid den nya byrån skulle komma att i någon mån
förändras i det att inspektionsresorna till en del bortfölle. Chefen torde å andra
sidan utom för sin rent administrativa verksamhet i icke ringa utsträckning tagas
i anspråk för det jordmagnetiska arbetet, om detta skall kunna med den föreslagna
knappa personalen bedrivas med önskvärd intensitet, och bör således likasom de
för denna uppgift direkt avsedda tjänstemännen äga förtrogenhet med arbete
till sjöss.

Yidkommande assistenten samt föreståndarne för kontrollstationerna i landsorten
komme vid en överflyttning icke någon väsentlig förändring att inträda i
deras uppgifter.

En överflyttning till sjökarteverket av byråns senast berörda uppgifter
skulle, såsom av det anförda framgår, icke medföra någon väsentlig förändring
av arbetets art, vadan även för detta fall vid utformandet av kommitterades förslag
undantag från den allmänna grundsatsen om kvinnors rätt till tillträde till
statstjänst torde böra stadgas.»

139

Styrelsen för statens pro v 11 i > i g s a n s tält: »Jämlikt det givna uppdraget korn- Statens
mer styrelsen icke att behandla frågans sociala eller allmänna betydelse utan provningskommer
att bedöma ifrågavarande förslag endast med hänsyn till statens prov- anstalt.
ningsanstalts arbetsuppgifter och verksamhet.

önskvärd kompetens för en befattningshavare grundar sig på dels betygsmässiga
kvalifikationer och dels icke betygsmässiga kvalifikationer. Sammanfattningen
av dessa utgör personens duglighet för befattningen.

Till betygsmässiga kvalifikationer kan hänföras: teoretisk och praktisk utbildning,
utövad verksamhet i offentlig eller enskild tjänst, fullgjorda arbetsuppdrag
av olika beskaffenhet, från trycket utgivna utredningar och avhandlingar
m. m. Dessa kvalifikationer kunna i regel genom betyg eller skriftliga vitsord
något så när tillförlitligt värdesättas, så att de i olika fäll kunna av en utslagsgivande
myndighet objektivt jämföras utan personlig kännedom om ifrågavarande
person. Dessa kvalifikationer skola i det följande sammanfattas under beteckningen
meriter.

De icke betygsmässiga kvalifikationerna utgöras i regel av personliga egenskaper
av såväl fysisk som psykisk art, såsom uthållighet och energi, plikttrohet
och ordentlighet, förmåga att bedöma en företeelse efter dess rätta proportioner
och att skilja det väsentliga från det oväsentliga, lugn saklighet och klokt initiativ,
samt vid befattningar med chefställning förmåga av planmässig fördelning
och kontroll av arbetet, objektivitet vid bedömande och behandling av andra människor
m. fl. Dessa kvalifikationer kunna i allmänhet icke genom betyg eller
skriftliga vitsord så graderas, att tillförlitlig jämförelse därigenom kan ernås rörande
olika personer. Härför måste man antingen själv personligen känna sökanden
i fråga eller också rådfråga föregående arbetsgivare eller medarbetare,
som känna sökanden och på vilkas sakliga omdöme man anser sig kunna lita.
Förekommande skillnad mellan olika sökande med avseende på dessa kvalifikationer
kan därför icke inför en prövande myndighet objektivt bevisas i annan mån
än som framgår av meriterna.

Det är icke heller så, att betygsmässiga meriter och individuel] lämplighet
städse följas åt, ty en person, som genom högre ålder, längre tjänstgöringstid,
flera examina etc. samlat stora meriter, kan ofta vara mindre lämplig och för
den ifrågavarande befattningen mindre nyttig än annan medsökande med mindre
meriter men med större icke betygsmässiga kvalifikationer.

Visserligen skall enligt grundlagen sökandens förtjänst och skicklighet
endast vara bestämmande, men denna förtjänst och skicklighet kan av förut angivna
orsaker endast bevisas av de betygsmässiga meriterna; och den icke betygsmässigt
bevisbara delen av dugligheten kan endast i alltför ringa grad komma
till inflytande på avgörandet. I regel måste därför till befattningar, vilka ansökas
och vilkas tillsättning kan överklagas, den mest betygsmeriterade tillsättas, och
det torde endast förekomma om skillnaden i lämplighet är mycket stor som en
tillsättning av den mindre meriterade men ändock dugligare personen kan uppehållas
inför en prövande myndighet. Dessa omständigheter göra, att för befattningar
i statens tjänst i regel förvärvas personer med erforderliga meriter, under
det att deras icke betygsmässiga lämplighet i stort sett blir överensstämmande
med medelbeskaffenheten hos det sökandematerial, som ifrågakommer.

Hittills har för det stora flertalet befattningar i statens tjänst, särskilt
de mera krävande och ledande, endast manliga innehavare ifrågakomma. När nu

140

för1 dessa- befattningar äveri*fcvi&filiga>ånBehftvare ifrågasättas, så bör.lähipligbeten
eller följderna av en. sådan anordning bedömas nr den synpunkten, i vad
man-; medelnivån av duglighet . bos sökandematerialet därigenom kommer att
ändras. ■ -uv7 Lvu - J -v . -

- Med ledning av dessa synpunkter vill styreisén-närmare, belysa den sannolika
inverkan på verksamheten vid statens; provningsanstalt. , : ; g: ,

Styrelsen önskar• dåLbestä-mt''-framhävå att arbetet,-vid .anstalten är av sådan
-beskaffenhet* -att,- liksom fallet är. inom- industrien,- sföraukrav -måste ställas
på de -ovan anfötda icke- betygämässigå: kvåliffkatiöuea-ha; afch.-i den m.ånx anstalten;
-förn-sina -befattningar erhåller .per sonal-på -lägre,rmédelnitåvhied- ävsegnde pa
dessa -kvalifikationer, - även om samma meriter ; kunna:,prestera?;: så kodimer anstaltens
arbetsresultat lätt dels bliva kvalitativt sämreroch* i .deri händelse samma
avlöningsgrader bibehållas, ären-ekonomiskt kostsammare. Tmigilmyrn -ffn.r.å,
-ni in o. Styrelsen grundar sitt''följande omdöme, dels på: hittills Ämbnenuerfarenhet
av kvinnligt arbete vid tekniska högskolans materialprovningsanstalf iPflh vidi
statens:.provningsanstalt,!dels påir styreåsemedléinTnarpas erfarenhet -av kyinnligt
arbete > från andra i affärs-:,: löeh; - industriområden:- med härmed i j annor bär overksamhet.
-!- - ft-ob -:ofui 5 L -efö-fö: im nmöb--, ; ilo ngt or''föl , .udgiiiriöin ■ ‘.v -

- rx:i t;''5?id listatens iprovningsanstålt-ntgöraslde: kvinuligat -tefattpingshå-yarna för
närvarande menligt anstaltens rnyhgen? fastställda instruktion i&Vtu Liv tina''

-asur i.på kontoret: registrator, skrivbiträden av andra, och tredje, lönegraden ;8amt
östra Tock tillfälMga-bilrädenp::., - i uumrå ''lUioituhhi.Bvi rrr-f ,fl .ra roL:-:.:
-ö-i -supa rbergskemiska- och kemiskt; tekniska1 avdelningarna: ordinarie och. extra
assistentur:(labfarantefgross nära rrv loiiäK .ima-wuf nabo --rust
r ■ Dessa kvinnliga befattningshavare hava i de- flesta fall- genomgått,.högre;
flickskola-:och i-vissa fall därefter idkat specialstudier, binär de ihua.av dem
icke behövt -antagas, efta:--föregångenoabsökaruutan-kunnat ut, va i jas - under. hand
efter inhämtade upplysningar från bärare: och: förut varande, ärbetsgivarei- äfi: deras
lämplighet i medeltal synnerligen god och torde stå överideuf.ruedelaijVåy-.som-i

allmänhet-skulle kunna påräknas,rr i---.Lv;'': . tu i tis ,.v •loi.i-;-:'' o;''-d -iö .-öl

Erfarenheterna av deras- ar hetas-är, att de med avseende på; plikttrohet och
ordentlighet äro väl jämställda med manliga befattningshavare, - Med avseende på
uthållighet och energi bär -det v-isat. isig -att, denna- i många fail-ivarit synnerligen
god, men i andra fäll hava deifysiska och:psykiska krafterna icke. nätt:upp till
manlig- medelnivå; Med; avseende på övriga bär o.yäå .anförda iekebetygåmässiga
kvalifikationer ät .emellertid styrelsens: erfarenhet /^.träffande, de. slag, av-,arbeten,
varom här frågan gäller, att- det kvinnliga materialet icke-når.upp tili.den-medeln
i vå, -sam kan - påräknas av manliga befattningshavare..-; Denna skillnad *hlir. så
mycket mera framträdande,'' i ju högre .grad-.., befattningen: har karaktär av- .chefs*
ställning. Ävenledes - bär -erfarenheterna,hittills varit, ^att:.''det .kvinnliga .arbetet
för -att erhålla tillfredsställande effektivitet ''hör stå under manlig ledning öek-mam
ligt chefskap, ; -''.i,-.::;-, KO--]-::. : vi-uivr vi; yuäitj:

'' - Styrelsens nu anförda åsikt- strider naturligtvis ingalunda mot kännedomen
Om - att ålånga -kvin horn i Sverige ,-ech å-utlandet höjt sig högt över. medelnivån
även med avseende på öu ifrågavarandej-ivalilikationer,v: Antalet dy lika., kända taft
är dock relativt; ringa jämfört-smed motsvarande, manliga bprhgtätiQäef.voeh, bekräftar
endast -vad--‘som :-nyss? är vsagtn-rörändeu-de bada kategoriernas; jnedelbeMkslffrtih.
.''licgav vt.; v; deim: ris. ; JsvLn- .alu..iföl u>. -L-i, -.

: Bälte befattningar Vid .anstalten, dom lii1 tills innehavas av kvinnor, std under
manlig ledning och ii ro i övrigtisa avpassade, att de väl ägna , sig för kvinnliga
innehavare. Om ytterligare befattningar vid anstalten komme att öppnas för
kvinnor, skulle-; emellertid utom de nyss anförda även andra hindrande olägenheter
komma att uppstå. . , . ■ , < , ■

;I På kontoret tinnes utom vaktmästare endast en manlig befattningshavare*
nämligen kassör- och'' räkenskapsförare!!, - vilken; även har att verka som kontorschef
-och biträda chefen vid administrativa utredningar. Erfarenheten har visat,
att i fall denne - innehavare - -ersättes. med kvinnlig, kommer chefens arbete att
väsentligen ökas och cm manlig sekreterare- eller kontorschefsbefattning; måste
då inråttas. O . ■ j- . • j;■ ’

På de mekaniska och byggnadstekn iska avdelningarna hör samtliga in gent
jörspersonalen dhava teknisk-utbildning och förmåga att arbeta med maskiner,
vartill-aeffordräs -tillfredsställande..fysiska krafter.-- Bet torde-icke kunna, ifrågasättas,
att på dessa avdelningar ingenjörspersonalen skulle kunna ersättas med
kvinnor utan avsevärd nedsättning av arbetsetfVkten. ■

'' På de kemiska avdelningarna äger- ingenjörspersonalen att vid förefallande
behov verkställa provtagningar aVm tern kol, malmer etc. vid hamnar och Jastnipgsplatsei;
oéb även i förekommande ;fall ätt kontrollera’ ugnsdrift,. smältverk -o-Pdyl.
vid industriella anläggningar,; indelat i skiftarbete, Sådana;-arbeten kräva så speciellt
J manligå bgenskaperytatt: för dylika; arbeten - kvinnor: icke böra ifrågasättas,
-Book ''kan";väl- tänkas, ;att med anstaltens .fortgående1 utveckling åtskilliga
uppgifter,''. lämpliga ;för kvinnliga, innebavare, skulle kunna frånskiljas, och- att här?
för 1 särskilt; lämpade kvinnliga-, befattningar; skulle, kunna. inrättas. •

; v« BeträfFånde slutligen''avdelningscheferna, vilka;,på sina olika områden böra
häva ^avlagt 1 högre teknisk-examen; samt1 -vara teoretiskt utbildade och praktiskt
erfarna; -föreBggér ■ synnerligen,ringa .sannolikhet lätt .härför erhålla kvinnor med
tillräckliga'' iekei bétygsmässiga s-kvalifikationeri -Risken1 att för en sådan .befatta
ung erhålla en väl meriterad ''men för verksamheten,-.!-övrigt olämplig kvinnlig
innehavare till skada för hela ävdetningens;;arb.et©bskulle.däremot/,alltid ‘kvarstå*
•varför-''tstyreliefbbestämt.avstyrker;lätt kvinnor- skulle beredas..tillträde till dessa
befattningar.->o n-..apn;m: n nutid -(oimivd .:r. .*■■; i; • n:

J;7i; Såsom ‘ sammanfattning -av det anförda får; styrelsen .sålunda som sill åsikt
framhålla,o-inviä ij; ; bLiéihvmi j.döemhnn .;:.// - - svjfjy i j.m uovijbs

att den erfarenhet,’ som. styrelsen,.käft.'';av kvinnliga, befattnings/
dac hävare-på härförmenligt nuvarande instruktion avhieddä befattningarmn.
jll.yi der manligt chefskap, är god; nåd ih.o ,i:orylov ].sjrit -rje älikbcfftsr
o ,''irgoJa ngen att i den man kvinnor skulle beredas-i tillträde till anstaltens
v’-i b- ll övriga och ^högte betattningaiV-alltjämt.-under förutsättning ,att de hava
• samma betygsinilssiga meriter som. manliga sökände, .så skulle arbetets
-nv j lön neffektiyitet;., minskas,-arbetet i i -mänga, fall- bliva kvalitativt; sämre och i
pdaoq.?rvissa: fäll icke-''tåligtkunna..utföras saint^oiu sanmia-avlöningsgrader bibiet*
InaivH hölles. dritten ‘bliva kostsammare: eogni-iögTän/r/r ni -immig:
h i '' :!i- '' - - - • att styrelsen med hänsyn till anstaltens tillfredsställande verk*
momme ifisabihet; bestämt avstyrker,; att-kvinnor beredas, tillträde till befattning
a::bians /»garna som avdelningschef eller dessäs (ställföreträdare, men / ••liv u.-m
• -att, om så anses--önskvärt,-vid-anstaltens fortgående; utveckling

142

Riksarkivet.

lämpliga arbetsuppgifter torde kunna sammanföras och härför inrättas
ändamålsenliga kvinnliga befattningar.»

Riksarkivet (riksarkivarien Clason och arkivrådet Almquist:) »Såsom
remissen är formulerad, torde riksarkivet icke hava att besvara frågan, huruvida
det är överensstämmande med svensk grundlag att, medan i regeringsformen bibehålies
bestämmelsen att Konungen vid alla befordringar får fästa avseende ''endast å
de sökandes förtjänst och skicklighet’, framdeles skulle, såsom kommitterade föreslagit,
utan grundlagsändring genom vanlig lag eller annorledes ^föreskrivas, att
vissa befattningar skola förbehållas personer av visst kön och således vid dessa
befattningars tillsättande hänsyn i första hand skall tagas till kön. Skall en sådan
väg beträdas, lärer detta i varje tall komma att medföra, att åt begreppet
''skicklighet’ i grundlagen måste givas en annan innebörd än tidigare, i det att
framdeles därunder även måste subsumeras lämplighet eller olämplighet med hänsyn
till kön.

Vad angår befattningarna inom riksarkivets tjänsteområde, hava kommitterade
(I, sid. 98 tf.) räknat dem till sådana befattningar vid inrättningar ''för vetenskap,
slöjd eller skön konst’, av vilka de anse ’ett flertal givetvis lämpa sig synnerligen
väl för kvinnor’. Enligt riksarkivets uppfattning är detta, vad flertalet
arkivbefattningar angår, icke förhållandet. Kommitterade hava förbisett, att riksarkivet
numera, jämsides med sin karaktär av vetenskaplig institution,_ allt starkare
utvecklat sig till ett centralt förvaltningsorgan med ett flertal administrativa
och förvaltningstekniska uppgifter. I fråga om kvinnas anställning vid hithörande
befattningar har redan den nuvarande riksarkivariens företrädare i und.
utlåtande den 20 februari 1911 yttrat sig avstyrkande, under framhållande av att
den inriktning av intresset på administrativt vetenskapliga uppgifter, som vore
av största vikt för arkivtjänsten, sådan den numera gestaltar sig, icke, såvitt
erfarenheten visat, framträtt hos kvinnliga studieidkare. Detta torde alltjämt äga
giltighet och ej minst vara tillämpligt i fråga om platser med administrativt ledande
ställning, vilka inom arkivbanan icke äro få.

Därtill kommer att även eljes vid tjänstgöringen förhållanden föreligga,
som medföra, att kvinnor icke kunna antagas komma att sköta befattningarna
lika effektivt som män. Det tillhör nämligen oupphörligt eu befattningshavare i
arkiven att i själva magasinslokalerna undersöka innehållet i arkivalievolymerna
för att tillse, var det bästa källmaterialet förefinnes för besvarande av ett föreliggande
spörsmål. Han har därvid att oavlåtligt taga ned, genomsöka och återuppsätta
ett flertal volymer, och han kan då hava att räkna med en hyllhöjd,
som kan bestiga sig till 4 meter och endast kan uppnås med höga stegar, och
med volymer, som kunna hava en vikt av mer än tjugu kilogram. Det förekommer
också oupphörligt, att volymerna skola transporteras från magasinslokalerna
till arbetsrummen, och det är därvid ur tidsbesparingens synpunkt nödvändigt,
att så mycket som möjligt kan tagas med varje gång. Det är uppenbart,
att dessa grenar av tjänstgöringen rent praktiskt icke lämpa sig för kvinnliga
krafter. Självfallet gäller detta vaktmästarna, vilkas. dagliga sysselsättning till
största delen består i att hämta arkivalier från magasinslokalerna till arbetsrummen
vice versa. Men det gäller även tjänstemännen, ty man kan icke anordna
tjänstgöringen så, att vissa av dem — de kvinnliga — skola vid sina besök i ma -

143

gasinslokalerna behöva åtföljas av manliga hjälpare för att kunna effektivt sköta
sin tjänst.

På grund härav får riksarkivet i und. avstyrka tillträde för kvinnor
till andra befattningar i arkivstaten än skrivbiträdesbefattningar, för vilka
kvinnor visat stor lämplighet.

_ Något skäl att, såsom kommitterade föreslagit, tillerkänna kvinnor ensamrätt
till dylika befattningar, föreligger emellertid icke, då utan tvivel män finnas,
som äro lika skickliga som kvinnor att utföra dithörande arbeten och villiga att
för samma avlöning göra det.»

Arkivrådet Brulin yttrade: »Med avseende å riksarkivets und. utlåtande
i _ fråga om behörighet för kvinna att innehava statstjänst inom riksarkivets
tjänsteområde får jag till protokollet avgiva en i vissa punkter skiljaktig mening.

Avvikelsen i uppfattningen gäller icke huvudpunkten i utlåtandets kläm.
Jag förenar mig alltså med detta i att avstyrka tillträde för kvinnor till andra
befattningar i arkivstaten än skrivbiträdesbefattningar.

Däremot kan jag icke på alla punkter instämma i motiveringen. Dels är
jag icke övertygad om riktigheten av aen tankegång, som innehålles i utlåtandets
andra stycke.1 Dels anser jag, att de förhållanden av fysisk art, som i utlåtandets
fjärde stycke1 2 framhållas såsom läggande hinder i vägen för kvinnliga befattningshavares
tjänstutövning inom riksarkivets tjänsteområde, visserligen äro avgörande
i fråga om vaktmästarebefattningar, men däremot icke äga någon väsentlig betydelse
med avseende på de nuvarande tjänstemannabefattningarna.

Med avseende på skrivbiträdesbefattningarna betvivlar jag i motsats mot
den i utlåtandet yttrade uppfattningen, att män lika skickliga som kvinnor att
utföra dithörande arbeten skola finnas villiga att för samma avlöning göra det.
Jag finner därför ingen anledning att påyrka någon ändring i fråga om dessa
befattningars reserverande för kvinnor, för så vitt icke beträffande övriga arkivbefattningar
principen om likställighet mellan män och kvinnor införes, i vilket
fall konsekvensen synes fordra, att även beträffande skrivbiträdesbefattningarna
de praktiska synpunkterna offras för principens tillämpning.»

Riksbibliotekarien: »Vad som vid en granskning av föreliggande utlåtande
genast faller i ögonen är den utgångspunkt sakkunniga valt. För dem synes det
stå som ett a priori fastslaget faktum, att kvinnan i allt väsentligt är likställd
med mannen i fråga om lämplighet till befattningar i statens tjänst, sak samma,
vilken karaktär dessa befattningar än äga. Undantagna skola enligt föreliggande
förslag allenast vara militära och civilmilitära tjänster, befattningar, med vilka följer
åliggande att ansvara för allmän säkerhet, vissa befattningar inom fångvården
samt diplomatiska och konsulära tjänster, dock med undantag för vissa till arkivoch
bibliokariebefattningarna i Utrikesdepartementet hörande tjänster, samt socialattaché-
och kanslistbefattningarna. Härav lärer således följa, att tillträde till
samtliga övriga högre administrativa, judiciella och vetenskapliga befattningar
enligt sakkunnigas förslag bör möjliggöras även för kvinnor. Sakkunniga synas
lägga föga vikt därvid, att något dylikt veterligen ännu ingenstädes blivit prövat
och att således varje praktisk erfarenhet av ett dylikt systems verkningar saknas.

Riksbiblio tekarien.

1 Då utlåtandets ingress (första stycket) här uteslutits, avser detta uttalande/örsto stycket här ovan.

2 Här tredje stycket.

in

National museum.

Skolöver styrelsen.

De fal), dar kvinnor; lyckats .uppnå, framskjutna ställningar inom det praktiskt
livets eller vetenskapens verksamhetsområden, torde knappast vara så talrika att
på dem något definitivt och allmängiltigt omdöme om deras generella lämplighet
för beklädande, av mera betydelsefulla platser på nämnda områden, kap grundus»
och det vill synas självfallet att under dylika omständigsetey, den största varsam;
bet börviakttagas vid genomförandet av eu så vittgående nedi genomgripande
reform. nk ■: eib'': : ö

. : Vad. : särskilt beträffar de. befattningar; varom i föreliggande fall är draga
ha sakkunnige tagit sin uppgift särdeles lätt. ''Beträffande tjänster vid,.bibliotek
och museer föreligger’, yttras,det i utlåtandet, del I, sid 98, ''mångenstädes i utlandet
‘och även i vårt länd, ehuru där på järhförelkevis underordnade'' poster, en
Sy finurligt god ’1 erfarenhet bni MovinnorsJ arbete’.‘7 ''Redan i sin förfiluläring^yiSäf
dettal'' yttrande med all önskvärd'' tydlighet, att sakkunniga endast äga ringa
Kännedom -om karaktäred äv diet arbete,- söm i uttalandet bcr.öres. Ty — yilkej
för envar Jfiied biblioteksarbete féfirogeh är en självklar sak — av‘lämplighet
att bekläda underordnade poster ;i ett bibliotek kunfiä änga-biridande slutsätset
förande lämplighet att1 där innehava h-daude befattningar dragas. Vid sidan av
de véféhkkäpliga kvalifikationer. som ''för beklädande av högre befattningar inöfil
biblidtéksfaékét ■'' äi;6 • oundgängliga,1 måste nämligen även ''av dylika befaitni-hgäfs
innehavare krävas’ förmåga: åv'' fullt självständig arbetsledning, organisatorisk och
administrativ rutin samt praktisk blick - allt egenskaper, söm enligt Vad erfarenheten-
lärer hava givit Vid häfideö,'' endast-sällan ;äfö‘’:tfll flpiiandes hos kvinnor.
Sakkunnigas mening torde emellertid vara att bibliotekstjänster av alla .slag ärö
synnerligen lämpade för kvinnor. En sådan mening kan jag på ovan angivna
grunder icke. biträda/'' t:;] vp;,.; ,:j ''■ k'' '' y_ j

Då'' jag -alltså för Kung!, biMiötekets vidkommande . anäer mig, efter'';att
enligt de:j tör ’ biblioteket gällande nådiga instruktion § 6, mom. e ha vä inhämtat
samtliga förste;bibliötekårlerS mening bärendét, höra''avstyrka säkkuniligäs förslag,
bär jag ingen ahledning/ått, ingå på IsäkkhnhigaSfförsläg till kvinnliga tjänster
mii ris pensionering'' och "ogift * kvinnas . j ämställåndo/jäéd gift, punkter, ''jVijkar likép
ledes skulle kunna föranleda en ingående kritik.'' '' / -

(k er intendent eri och- ehefeii tf Sr HatioriähMiseuni: Walt beträffar kvinnors
tillträde "till fullmaktstjänster vid. Nationalmuseum ånger -jag, att sådant tillträde
bör kunna beviljas dem under villkor ;Ut eventuella kvinnliga sökande uppfylla
samtlig^''1 Villkor och '' Övriga! kvalifikationer som för sådan befattningshavare ärö
erforderliga. -Lämpligheten må: sedafi avgöras i värje särskilt "falk i:v

Dart-mot finnes det vid'' Nationalmuseum eu tjänst utan fullmakt, som med
fördel kam skötas av kvinnlig, befattnihgshäVafe, nPinligen1 kämreraré^- och kassaförvaltarébefättnihgenj
Vilken- till vår fulla" belåtenhet sedan gammalt oinhändefhaftå’1
av kvihmlig befattnifigshaVäfe. Skiivbiträdesbefattnmgär Vid inuseet böfä
ju även läinpligast besätta^:med1 kvinnor.1:

11 Förutom''dVänstådfidé'' hamjäg intet i ärendet''att tillägga.»

M Skdiöeeréti/rélseri:'' »Utan att närmare ingå på en granskning av av de åskådningar,
hörn ligga till " grund '' för kommitterädes utredning riv hithörande spörsmål,
anser sig" överstyrelsen höra inskränka till att. yttra sig angående sådana

145

delar av betänkandet, som hava avseende å överstyrelsen eller dess verksamhetsområde.

Vad först beträffar överstyrelsen och dess sammansättning, uttala kornmitterade
såsom sin mening, att den högre skoladministrationen otvivelaktigt skulle
vinna på att tillgodogöra sig kvinnlig sakkunskap inom sitt område. Så borde
åt kvinna beredas ledamotskap inom överstyrelsen såsom målsman för det husliga
arbetet. Vidare talar ock den vidsträckta användning, kvinnor funnit såsom lärare,
därför, att de må beredas tillträde till denna förvaltningsgren. Beträffande
de synpunkter, åt vilka kommitterade sålunda givit uttryck, finner överstyrelsen
för sin del intet att anmärka. För handläggningen av ärenden rörande det husliga
arbetet vid de många olika skolformerna är ovedersägligen en kvinnas biträde
beh övligt inom överstyrelsen, och på grund av detta undervisningsområdes omfattning
torde hon där finna full sysselsättning inom sitt fack. I fråga om inseendet
över kvinnliga lärare och läroanstalter för kvinnlig ungdom ligga förhållandena
visserligen något annorlunda, i det att behovet av kvinnligt biträde på
detta område ingalunda gör sig gällande med samma styrka, men även här kan
under vissa förutsättningar en kvinnlig representant vara till bestämt gagn, varför
möjlighet må kunna beredas kvinna att fylla hithörande uppgifter. Däremot
anser överstyrelsen, att inseendet över manliga lärare och läroanstalter för manlig
ungdom fortfarande såsom hittills bör läggas i händerna på män. Att arbetsfördelningen
inom överstyrelsen ordnas enligt fullt rationella grunder, torde emellertid
fä betraktas såsom en intern, d. v. s. på ledningen ankommande, angelägenhet,
därest nu förhållandena skulle gestalta sig så, att överstyrelsen erhölle ett
kvinnligt inslag.

Vad vidare angår övriga poster inom överstyrelsen, bör enligt överstyrelsens
mening tillträde till dem kunna lämnas även åt kvinna, som därför äger
nödiga förutsättningar. I fråga om sekreterare änsterna må emellertid betonas,
att till dessas förutsättningar hör bland annat förfarenhet i domarvärv, samt att
med hänsyn till dessa tjänsters allmänna betydelse detta behörighetsvillkor framdeles
liksom nu bör upprätthållas. ^ andra sidan vill överstyrelsen bestämt
framhålla, att, för så vitt kvinnor erhålla tillträde till tjänster och befattningar
inom överstyrelsen i förut angiven omfattning, all anledning saknas att i enlighet
med kommitterades förslag för deras räkning förbehålla de å överstyrelsens
stat upptagna biträdesbefattningarna. Till sin natur äro dessa befattningar av
den art, att de lika väl kunna skötas av manlig innehavare, och under sådana
förhållanden anser överstyrelsen, att de i enlighet med förslagets grundprinciper
böra stå öppna för fri tävlan mellan man och kvinna.

I fråga om sådana lärarbefattningar vid de allmänna läroverken, som tillsättas
av Konungen, gäller, såsom kommitterade erinra, att kvinnor numera äro
utestängda endast från rektorstjänster vid läroanstalter, som äro avsedda uteslutande
för manlig ungdom. Kommitterade finna denna inskränkning föga motiverad
och anföra till stöd för denna sin mening, att, då det genom 1918 års riksdags
beslut fastslagits, att kvinna kan innehava å ena sidan lektorstjänst vid
högre allmänt läroverk och å andra sidan rektorstjänst bland annat vid statens
samskolor, giltig anledning saknas att utesluta kvinna, som därför visas besitta
i allmänhet erforderliga förutsättningar, från att kunna erhålla rektorat vid
högre allmänt läroverk. De krav i rent disciplinärt avseende, som böra ställas
på innehavare av dylik befattning, lära, enligt kommitterades förmenande, knap 19—210615 -

146

past vara större än i fråga om de nyssnämnda lärår- och lektorstjänster, till
vilka kvinna redan äger tillträde. En rektors förvaltningsgöromål och andra uppgifter
av praktisk art kunna ej heller, enligt denna mening, anses vara av annan
och mera krävande art än arbetet på en del poster inom administrationen, till
vilka kvinnor böra äga tillträde. Samma betraktelsesätt som i fråga om rektorstjänsterna
vid de högre allmänna läroverken anse kommitterade jämväl böra tilllämpas
i fråga om rektoraten vid de manliga folkskoleseminarierna, till vilka för
den skull tillträde bör öppnas även för kvinnor, likasåväl som de äga rätt att
innehava rektorstjänster vid kvinnliga seminarier.

Förutnämnda uttalande giver överstvrelsen anledning erinra, att ännu ingen
erfarenhet vunnits angående kvinnors förmåga att sköta rektorstjänster vid statens
samskolor eller lektorstjänster vid högre allmänna läroverk. Däremot finnes
sedan ganska lång tid tillbaka en i god riktning gående erfarenhet om kvinnors
lämplighet såsom föreståndare för enskilda samskolor och därmed jämförliga läroanstalter,
låt vara att dessa rön icke äro fullt beviskraftiga, eftersom i dessa
fall samskoleföreståndarinnorna i allmänhet hava vid sin sida en manlig studierektor,
på vilken givetvis vilar en god del av de disciplinära och administrativa
uppgifter, som äro förknippade med skolledningen. Om statsmakterna icke desto
mindre funnit sig oförhindrade att upplåta rektorstjänster vid statssamskolor för
kvinnor, så beror detta utan tvivel dels därpå, att dessa skolor i regel äro relativt
små, dels ock därpå, att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, disciplinförhållandena
här i allmänhet berett mindre svårigheter än i skolor avsedda enbart
för gossar. Att i likhet med kommitterade jämnställa skötseln av en skolklass
eller en samskola med skötseln av ett allmänt läroverk, som i regeln äger
ett mångdubbelt större lärjungeantal, uteslutande manlig ungdom, detta synes
överstyrelsen vara att sluta ögonen för de svårigheter, som uppgifter av nu ifrå f^varande

art alltid måste bereda en kvinna, ägde hon ock i allmänhet erforderiga
förutsättningar för uppfostringsarbete.

I sitt över lärarlönenämndens betänkande den 19 juni 1915 avgivna yttrande
har läroverksöverstyrelsen haft anledning erinra, att det förefinnes en ganska
avsevärd summa av erfarenhetsrön beträffande kvinnors användning såsom
lärare vid statsskolor, och dessa torde ingalunda sakna betydelse vid bedömandet
av nu föreliggande fråga. Sålunda vitsordas allmänt de kvinnliga lärarnas nit
och uppgående i sitt kall ävensom värdet av deras undervisningsverksamhet, vad
särskilt de nedre klasserna vidkommer, medan omdömena äro mera växlande beträffande
sättet att behandla lärjungarna, disciplinförmågan, användbarheten såsom
klassföreståndare, lämpligheten för vakttjänstgöring eller för övervakandet
av lärjungarnas uppförande utom skolan, med ett ord sagt beträffande just en
del av de egenskaper, som företrädesvis böra tillkomma en rektor, eller av de
uppgifter, som ingå i hans ämbete, helt och hållet bortsett från allt vad i övrigt
därtill hör, såsom till exempel de omfattande och invecklade expeditionsgöromål
och förvaltningsuppgifter, som numera upptaga en så väsentlig del av en rektors
arbetstid. Lika litet borde lämnas ur sikte, att redan i realskolan en stor del
av lärjungarna befinner sig i ett ömtåligt övergångsskede, som kräver särskilt
omtanke från ledarens sida, samt att redan av denna anledning den grannlaga
uppgiften att handhava värden om denna ungdom framdeles liksom nu bör vara
överlämnad åt en man, som helt förstår den ungdom, som blivit honom anförtrodd.
Det torde vidare vara uppenbart, att uppgiften såsom ledare för ett man -

147

ligt folkskoleseminarium likaledes är av ytterst grannlaga natur. Eftersom det
liår gäller vården av vuxna män eller ynglingar i uppväxtåldern, träda visserligen
i detta fall disciplinförhållandena mera i bakgrunden, men i dess ställe kräves
av denne rektor med tvingande nödvändighet, att han för sina lärjungar är
en faderlig vän och rådgivare, som kan föra dem tillrätta och giva dem ett stöd
i den ofta vanskliga brytningstid, som för dessa ynglingar infaller med seminarieåren.
Att en kvinna och i all synnerhet en ogift kvinna skulle kunna bekläda
denna post, synes överstyrelsen för den skull helt och hållet uteslutet.

Vad som anförts angående ledningen av förutnämnda läroanstalter, har i
väsentliga avseenden sin tillämpning jämväl på tekniska fackskolor och tekniska
gymnasier för företrädesvis manlig ungdom, varför överstyrelsen lika litet kan
tillråda, att kvinnor erhålla tillträde till rektorstjänster vid dessa läroanstalter.

Angående kvinnors tillträde till folkskolinspektörstjänster har överstyrelsen
uttalat sig i det yttrande i ämnet, som till Eders Kung!. Maj:t avgivits den 26
februari 1920, och tillåter sig för den skull att i denna fråga hänvisa till sagda
yttrande.

Av kommitterade föreslås vidare, att gymnastiklärarbefattningar vid realskolor
må kunna innehavas av kvinnor. Denna tanke har tidigare avböjts av
lärarlönenämnden med hänsyn därtill, att läraren i gymnastik icke endast har
till uppgift att leda gymnastikövningarna, utan även skall övertaga ledningen
av ungdomens hela fysiska fostran, för vilka uppgifter givetvis en man är mest
lämplig. På samma gång som kommitterade erkänna riktigheten av detta argument,
antaga de emellertid, att med hänsyn till de i realskolorna undervisade
lärjungarnas ålder någon egentlig olägenhet icke bör kunna ligga däri, att gymnastikundervisningen
vid dylikt läroverk eventuellt omhänderhaves av kvinna.
För småklasserna må detta gälla, men i övrigt är överstyrelsen i denna fråga av
samma uppfattning som direktionen för gymnastiska centralinstitutet enligt dess
i förevarande ämne avgivna yttrande och anser alltså, att i den övergångsålder,
varuti en stor del av dessa skolors ungdom befinner sig, en mans fästa hand kräves
vid gymnastikledningen, varför överstyrelsen ock finner det vara av förhållandena
påkallat, att i förevarande avseende icke någon förändring må vidtagas i
nu gällande bestämmelser.

För närvarande sakna kvinnor likaledes rätt att innehava lärarbefattning
i musik vid högre allmänt läroverk, och kommitterade föreslå nu, att dylik rätt
må tillerkännas dem, huvudsakligen på den grund, att lärarlönenämnden med
stöd av sakkunnigt omdöme tidigare ansett sig kunna förorda likställighet mellan
man och kvinna i förevarande avseende. Gent emot detta förut framställda krav
har svenska musiklärarsällskapet andragit, att upprätthållandet av god disciplin
bland de stundom till halvtannat hundratal uppgående gossarna i en sångavdelning
är ett oundgängligt villkor för en verkligt fruktbringande undervisning,
samt att detta kräver en fysisk och psykisk kraft, varöver kvinnan icke förfogar.
Med hänsyn till dessa uttalanden och särskilt till betänkligheterna i fråga om
disciplinens vidmakthållande har läroverksöverstyrelsen tidigare avstyrkt förslaget
om kvinnors tillträde till musiklärartjänst vid högre allmänt läroverk, och skolöverstyrelsen
är benägen vidhålla denna mening, så länge musikundervisningens
ställning vid läroverken förbliver oförändrad. Men överstyrelsen anser sig på
samma gång böra tillägga, att det under årens lopp allt tydligare visat sig, att
denna undervisning måste i sådan riktning omläggas, att sångavdelningarnas stor -

148

lek minskas och musiklärarnas tjänstgöringstid i avsevärd grad ökas. Därest
denna förändring genomföres och en för ändamålet erforderlig ökning av musiklärarnas
veckotimtal stipuleras, vilken möjliggör en minskning av sångavdelningarnas
storlek, anser överstyrelsen särskilda hinder icke längre möta för att
kvinna må erhålla tillträde till musiklärarbefattning jämväl vid högre allmänt
läroverk. — Beträffande musikundervisningen vid folkskoleseminarierna vill överstyrelsen
i detta sammanhang tillägga, att liksom musiklärarbefattnirrgen vid
manligt seminarium bör vara förbehållen för manlig lärare, så hör ock vid kvinnligt
seminarium samma befattning vara förbehållen för kvinnlig musiklärare.
Den erfarenhet, som i detta avseende gjorts, och som föranlett 1918 års bestämmelser,
synes fortfarande äga giltighet och böra medföra nämnda bestämmelsers
bibehållande.

I fråga om gift kvinnas rätt att söka och innehava lärartjänster vid läroverk
och seminarier äro för närvarande vissa restriktioner stadgade, som emellertid
knappast kunna anses göra intrång på kvinnans rättigheter i förevarande avseende,
utan snarare synas hava till uppgift att förebygga, att statstjänsten för
henne må bliva en bisak. Dessa inskränkningar synas kommitterade obehövliga
och för kvinnan till viss grad nedsättande och anses för den skull böra avlägsnas.
Den erfarenhet, överstyrelsen på sitt verksamhetsområde vunnit, giver överstyrelsen
anledning att uttala den meningen, att stadgandet om att gift kvinna må
kunna befordras till lärarbefattningar, först sedan Eders Kungl. Maj:t därtill lämnat
tillstånd, utan egentlig olägenhet torde kunna bortfalla, men att däremot alltjämt
ett stadgande torde höra förefinnas, vars innebörd är, att, för så vitt kvinnlig
innehavare av lärarbefattning vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet,
statens folkskoleseminarier, tekniska fackskolor eller gymnasier ingått äktenskap,
hon må vara skyldig att avgå från befattningen, därest skolöverstyrelsen med
hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande finner sådant, nödigt.

Vad till sist vidkommer kvinnliga tjänstinnehavares pensionering och därmed
sammanhängande spörsmål, har läroverksöverstyrelsen tidigare haft anledning
att i sitt ovanbemälta yttrande uttala sin mening i fråga om kvinnliga lärare
vid läroverken. Kommitterade föreslå nu bland annat, att rätt att komma i åtnjutande
av hel pension må för kvinnlig tjänstinnehavare inträda vid uppnådda
62 levnadsår och 85 tjänstår. Med hänsyn till vad läroverksöverstyrelsen tidigare
anfört, anser skolöverstyrelsen denna förhöjning av den för kvinnlig tjänstinnehavares
pensionering för närvarande stadgade levnads- och tjänsteåldern icke äga
tillräckligt stöd i faktiskt förhandenvarande förhållanden för att kunna anses
välgrundad, överstyrelsen tillåter sig att i detta avseende erinra, att i förutnämnda
und. yttrande en del rön framlagts beträffande kvinnliga lärares
uthållighet i arbetet, vilka, även om de ej omfatta en längre tidsperiod, visat sig
äga sin betydelse såsom bekräftelse av en inom folkskolorna tidigare vunnen erfarenhet.
På samma gång som överstyrelsen tillåter sig att i fråga om enskildheter
hänvisa till denna jämförelse mellan de manliga och kvinnliga samskolelärarnas
uthållighet i arbetet, anser sig överstyrelsen böra i korthet erinra, att
denna läsåren 1911—1914 omfattande undersökning givit vid handen, att, ehuru
antalet adjunkter och kvinnliga lärare vid samskolorna är lika, sammanlagda antalet
sjukdomsdagar under perioden för de förra uppgick till 881, för de senare
till 1 962 trots den omständigheten, att vid samskolorna de kvinnliga lärarnas
undervisningsskyldighet är relativt låg (22—26 veckotimmar), medan de manliga

149

lärarnas veckotimtal just av denna anledning närmar sig maximisiffran för adjunkts
tjänstgöring (28 timmar). Att ställa de kvinnliga lärarnas arbetskraft på
än hårdare prov samt ålägga dem samma tjänstgöringsskyldighet som manliga
lärare anser överstyrelsen på grund av vunnen erfarenhet icke kunna ifrågakomma.

Och då sålunda på läroverkens och seminariernas område samma arbetsmängd
icke torde kunna utkrävas av kvinnliga som av manliga lärare, anser överstyrelsen
en skärpning av de för kvinnliga befattningshavares pensionering stadgade
villkoren icke böra ifrågakomma och alltså icke anses tillräckligt motiverad av
det syfte — likställighet i fråga om lön å samma befattning — som därmed
närmast var avsett. Sedda i och för sig, innebära de för kvinnor ifrågasatta pensionsvillkoren
enligt överstyrelsens mening sådana risker, att överstyrelsen finner
sig bestämt förhindrad att i hithörande punkter förorda det av kommitterade
framlagda förslaget.

Sedan skolöverstyrelsen sålunda uttalat sin mening angående sådana delar
av betänkandet, som kunna anses hava avseende på skolöverstyrelsens verksamhetsområde,
tillåter sig skolöverstyrelsen i und. anhålla, att de synpunkter, som
sålunda gjorts gällande, måtte vid den kommande behandlingen av ärendet vinna
nådigt beaktande.»

Kanslern för rikets universitet, vilken inhämtat yttranden i ärendet Kanslern
dels från de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund, vilka Universitet
i sin ordning vart för sig däri hört vederbörande fakulteter, drätselnämnd
och överbibliotekarie, dels ock från Karolinska mediko-kirurgiska
institutets lärarkollegium, har med överlämnande av konsistoriernas och
lärarkollegiets yttranden jämte bilagor för egen del i ärendet anfört:

»I många av de uti ärendet avgivna yttrandena hava klagomål framställts
över att tiden för utlåtandenas avgivande blivit allt för knappt tillmätt. Kanslersämbetet
får likaledes, under hänvisning till dessa yttranden, bland annat till
vad professorn Efraim Liljeqvist anfört till det större akademiska konsistoriets i
Lund protokoll, uttala sitt beklagande över nämnda otillfredsställande förhållande
samt meddela, att det på grund härav naturligtvis varit otänkbart att medhinna
någon mera inträngande granskning av föreliggande, synnerligen viktiga och in Sinde

förslag. Särskilt har det för kanslersämbetet liksom för de hörda akadea
myndigheterna blivit omöjligt att medhinna ett närmare ingående på de
föreslagna löne- och pensionsbestämmelserna för eventuellt kvinnliga befattningshavare
i statens tjänst.

I huvudfrågan, nämligen angående den omfattning, i vilken kvinnor böra
tillåtas söka och innehava statstjänst inom kanslersämbetets tjänsteområde, får
kanslersämbetet, som anser försiktigheten bjuda, att i ärendets närvarande skick
brådstörtade beslut i möjligaste mån undvikas, i und. anföra, att kanslersämbetet
ansluter sig till det yttrande, som i ärendet avgivits av det större akademiska
konsistoriet i Uppsala; och får kanslersämbetet, med und. erinran därjämte, att, på
sätt närmare inhämtas av handlingarna, den föreliggande frågan står i nära samband
med spörsmålet om eventuell ändring av gällande bestämmelser angående
befordringsgrunder i olika fall, vilka bestämmelser naturligtvis icke böra ändras
utan föregången noggrann prövning, alltså i und. hemställa, att de utav nämnda

150

konsistorium uti ifrågavarande avseende uppräknade tjänster ävensom motsvarande
tjänster vid universitetet i Lund och vid Karolinska institutet måtte tills vidare
undantagas från de befattningar, till vilka kvinna skulle äga behörighet.»

Större aka- Större akademiska konsistoriet i TJppsala: »Den knappa tid, som varit

demiska konsistoriet tillmätt för granskning av ifrågavarande betänkande och förslag, har

konsistoriet iejje möjliggjort för konsistoriet att närmare ingå på de föreslagna löne- och

* Uppsala- pensionsbestämmelserna för eventuellt blivande kvinnliga befattningshavare vid
universitet. Dock anser sig konsistoriet böra uttala, att konsistoriet i princip
intet har att invända emot, att därest dylika befattningar skulle komma att beklädas
av kvinnor, lika lön tilldelas kvinnlig befattningshavare som motsvarande
manlig sådan, att gift kvinna i fråga om behörighet att innehava dylik tjänst
skall vara likställd med ogift, samt att rätt till hel pension inträder för kvinnlig
innehavare av läraräinbete vid universitetet vid sextio levnads- och tjugufem
tjänsteår.

Beträffande huvudfrågan, kvinnors tillträde till akademiska lärarplatser,
kan konsistoriet i det läge, vari denna fråga nu befinner sig, icke i princip avstyrka
att sådant tillträde må dem tillerkännas under förutsättning av vederbörligen
bestyrkt kompetens. Konsistoriet vill dock påpeka, att den vetenskapliga
skickligheten allena icke kan anses innebära denna kompetens eller utgöra tillräcklig
garanti för den allmänna duglighet och lämplighet för lärareplats vid
universiteten, som givetvis måste erfordras. Gällande statuter förutsätta nämligen,
att endast män äro kompetenta till universitetens lärareposter och innebära
därför såsom villkor för beklädnad av akademisk lärareplats icke blott bestyrkt
vetenskaplig skicklighet utan även den personliga duglighet och de övriga
personliga kvalifikationer, som normalt kunna anses tillkomma varje mogen och
erfaren man med den höga vetenskapliga kompetens, varom här är fråga. Dessa
personliga kvalifikationer, som nuvarande statuter förutsätta, kunna icke utan
vidare och såsom allmän regel sägas föreligga hos kvinna. Tvärtom torde det
vara otvivelaktigt, att kvinnan, frånsett de rent fysiska och fysiologiska betingelser,
som i längden göra hennes arbete mindre effektivt på områden, som ej
särskilt äro lämpade för hennes naturell, särskilt på det rent vetenskapliga arbetsområdet
företer en viss underlägsenhet i arbetsförmåga och intensitet i jämförelse
med mannen, vartill även i regel kommer underlägsenhet i personlig auktoritet
utåt och förmåga av disciplin. Att utan vidare frånse de personliga garantier
för duglighet till akademisk lärarplats, som för närvarande både enligt urgammal
hävd och fastställda statuter förefinnas vid sidan av de rent vetenskapliga
kvalifikationerna, och blott stanna vid ett absolut hävdande av den vetenskapliga
skickligheten såsom villkor för akademiskt lärareämbete för såväl män som
kvinnor, innebär därför enligt konsistoriets mening en hö_gst betydande förändring,
som kan befaras medföra oförmånliga konsekvenser. A andra sidan vill konsistoriet
gärna medgiva, att undantagsvis kvinnor kunna hava personliga kvalifikationer,
kanske icke av samma art, men av lika högt värde och av lika stor betydelse
för duglighet till platsen, som de vilka normalt förutsättas hos vetenskapligt
kompetenta män. Konsistoriet håller därför före, att kvinna i regel eller
beträffande samtliga Järareplatser, för vilka icke såsom nedan säges särskilda
undantag äro gjorda, bör kunna i vanlig ordning kallas till professorsämbeten och
övriga lärareplatser vid universitetet, då kallelseförfarandet ger tillräcklig möjlig -

151

het att beakta förekommande särskilda omständigheter. Vid ansökan däremot
göra sig betänkligheterna gällande. Då emellertid dessa betänkligheter icke kunna
undanröjas på annat sätt än genom en efter densamma avpassad ändring av universitetsstatuternas
§ 53 och då en sådan ändring ej torde böra företagas utan
tvingande skäl och utan stöd av en säker erfarenhet, anser sig konsistoriet böra
tillstyrka, att kvinna även vid tillsättning efter ansökan blir likställd med man
i fråga om de akademiska lärareplatser, vilka ej särskilt undantagits.

Från regeln att kvinna jämställes med man måste konsistoriet yrka vissa
bestämda undantag. Sålunda anser konsistoriet, under hänvisning till vad medicinska
fakulteten i sitt yttrande anfört, böra från lärareplatser, som kunna beklädas
av kvinnor, uttryckligen undantagas samtliga lärareplatser vid den medicinska
fakulteten. Likaledes anser konsistoriet, i likhet med vad professor Granqvist
enligt filosofiska fakultetens protokoll av den 5 februari 1921 yrkat och på
grunder som väsentligen äro identiska med dem, som föranlett konsistoriet att
undantaga de medicinska lärareplatserna, att de lärareplatser inom filosofiska
fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion, som äro förenade med förestånderskap
för vetenskapliga institutioner (andra än seminarier och museer),
eller som kunna komma att bliva det, böra förbehållas män. Därest tvenne eller
flera professurer förefinnas i ett läroämne, förbundet med vetenskaplig institution,
bör den ena alltid innehavas av manlig vetenskapsman och föreståndarskapet för
institutionen tillkomma sådan. Därjämte bör vid inrättandet av nya professurer
inom sektionen bestämmas huruvida professuren tillhör den kategori, som är förbehållen
män eller ej. Av samma skäl som för motsvarande platser inom
medicinska fakulteten anförts böra även undantagas laboratorsbefattnmgen i fysik
och observatorsplatsen i astronomi.

Konsistoriet anser vidare att lärareplatser inom teologiska fakulteten, som
hittills varit så gott som undantagslöst förenade med prästämbete och som fortfarande,
även om prebendena för fakultetens professorer skulle upphöra, torde åtminstone
till ett visst antal komma att vara och väl även böra vara förenade
med prästerlig tjänstgöringserfarenhet, och vilkas innehavare skola handleda utbildningen
av blivande präster, böra tills vidare vara förbehållna män, intill dess
att frågan om kvinnas behörighet till prästämbetet blivit tillräckligt undersökt
och vederbörligen avgjord samt konsekvenserna av ett dylikt avgörande för teologiska
fakultetens vidkommande underkastats särskild prövning och föranlett
därpå grundat förnyat förslag. Likaledes finner konsistoriet, att frågan om kvinnors
tillträde till juridiska fakultetens professurer icke lämpligen bör lösgöras
från den om kvinnans befogenhet till domareämbete, då även härvid gäller, att
fakultetens lärare, som hava att utbilda blivande domare, åtminstone i regel böra
hava erfarenhet av domarämbetets utövning. Även med avgörande av denna
fråga bör anstå, till dess att ett avgörande skett beträffande kvinnors rätt till
domareämbeten och prövning av konsekvenserna av ett eventuellt dylikt avgörande
för universitetsprofessurerna inom juridisk fakultet kunnat ske och föranlett
framläggande av nytt förslag härutinnan.

Beträffande tjänstemän vid universitetet håller konsistoriet före, att ehuru
vederbörande myndigheter vid dessa platsers besättande hava rätt och skyldighet
att taga hänsyn till personlig duglighet och erfarenhet vid sidan av mer formella
meriter, likväl vissa platser äro av den krävande beskaffenhet att de lämpligen
böra förbehållas män. Dit hör överbibliotekariebefattningen, vilken såsom chefs -

152

plats vid universitetets största och mest centrala vetenskapliga institution kräver
i hög grad personlig auktoritet och förmåga att leda, organisera och övervaka de
talrika där anställda underordnade tjänstemännens arbete. Dit hör ock på skäl,
som äro angivna i drätselnämndens yttrande, befattningarna såsom akademiräntmästare,
akademiombudsman, skogsförvaltare och assistent vid universitetets
skogsförvaltning, akademifogde och biträde åt fogden. Därtill böra enligt konsistoriets
mening läggas även befattningen såsom akademikamrerare, vilken har att
vid förfall för räntmästaren sköta dennes åligganden, samt befattningen såsom
akademisekreterare, vilkens innehavare såsom chef för akademiska kansliet har
den närmaste beröringen med den studerande ungdomen, liksom med den stora
allmänheten i övrigt. Vidare höra dit av lämplighetsskäl befattningarna såsom
gymnastiklärare och stallmästare vid universitetet samt slutligen, av skäl som
redan i det remitterade betänkandet angivits i fråga om motsvarande tjänster
vid skogsstaten, skogvaktaretjänsterna vid universitet. Beträffande samtliga dessa
tjänster vill konsistoriet bestämt yrka, att de uttryckligen undantagas från de
tjänster vid universitetet, till vilka kvinna skulle äga befogenhet. Vad övriga
tjänster angår, har konsistoriet intet att erinra däremot, att även kvinnor kunna
i vanlig ordning förordnas till deras innehavare.»

Vid konsistoriets skrivelse voro fogade följande protokollsutdrag:

»Utdrag av det Större akademiska konsistoriets i Upsala protokoll
den 19 februari 1921.

§ 7.

Sedan från Kanslersämbetet till Konsistoriet remitterats av tillkallade sakkunnige
avgivet betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster,
samt ärendet remitterats till de särskilda fakulteterna, universitetets
drätselnämnd och överbibliotekarien för yttrande, hade från dessa inkommit utlåtanden
enligt följande protokollsutdrag och skrivelser:

Från de vid konsistoriets sammanträde den 12 innevarande februari utsedde
kommitterade, nämligen Rektor professor Stavenow, professorerna Gullstrand,
E. Reuterskiöld, Högbom, Granqvist och Undén, vilka fått i uppdrag
att till konsistoriet inkomma med förslag till konsistoriets yttrande i ärendet,
hade inkommit följande

''Protokoll hållet hos kommitterade för förslag till det Större akademiska
konsistoriets yttrande angående sakkunniges betänkande i fråga om kvinnors tillträde
till statstjänster den 17 februari 1921.

Närvarande: Rektor prof. Stavenow, ordförande, samt professorerna G ullstrand,
E. Reuterskiöld, Högbom, Granqvist och Undén.

§ 1.

Sedan från det Större konsistoriet till kommitterade för yttrande överlämnats
av tillkallade sakkunnige avgivet betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde
till statstjänster, beslöt kommitténs majoritet, nämligen Rektor prof. Stave -

<*

153

now samt professorerna Gallstrand, E. Reuterskiöld och Granqvist föreslå,
att konsistoriet ville i ärendet avgiva följande yttrande:1

Professorerna Högbom och Undén hemställde för sin del, att konsistoriet
i förevarande ärende måtte uttala sig på följande sätt:

''Med hänsyn till den korta tid, som stått till buds, har konsistoriet ej
kunnat ingå i närmare granskning av de i sakkunniges betänkande föreslagna
löne- och pensionsbestämmelser.

Då konsistoriet går att yttra sig över förslaget, såvitt rörer kvinnas behörighet
att innehava befattningar inom akademistaten, finner sig konsistoriet
höra utgå därifrån, att frågan om kvinnas tillträde till statstjänster i allmänhet
är principiellt avgjord genom de av statsmakterna nyligen slutgiltigt antagna
ändringar i grundlagen. Konsistoriet har alltså endast att uttala sig om, huruvida
den allmänna principen om kvinnas likställighet med man i berörda hänseende,
uttryckt i det remitterade lagtörslagets 1 §, bör tillämpas även å universitetsbefattningar,
eller om tilläventyrs i avseende å dessa särskilda skäl finnas
till undantag från huvudregeln.

På konsistoriets anmodan ha yttranden i saken avgivits av de olika fakulteterna
samt av överbibliotekarien och drätselnämnden, av det innehåll bifogade
protokollsutdrag utvisa. Det framgår av dessa yttranden, att delade meningar
gjort sig gällande. Medan filosofiska fakulteten och överbibliotekarien lämnat det
remitterade förslaget utan erinran, ha teologiska och medicinska fakulteterna
samt drätselnämnden på anförda grunder yrkat undantagande av befattningar
inom resp. områden. Av juridiska fakulteten har ett samfällt yttrande ej avgivits
och fakultetens ledamöter ha till protokollet uttalat skilda meningar.

Vid övervägande av de i yttrandena framkomna förslag till särskilda undantagsbestämmelser
i fråga om universitetsbefattningar, har konsistoriet till en
början funnit vägande invändningar kunna framställas mot tanken att — beträffande
professurer — införa i en eller annan form en särskild befordringsgrund
för kvinnor, nämligen vid sidan av vetenskaplig skicklighet även personlig lämplighet.
En sådan befordringsnorm giver utrymme åt godtycke vid tillämpningen
och skulle måhända även ogynnsamt återverka på våra befordringsprinciper överhuvud.
Härtill kommer det formella skälet, att i de redan antagna grundlagsbestämmelserna
någon särskild befordringsgrund för kvinna icke upptagits vid sidan
av grundlagens ''förtjänst och skicklighet’.

Övriga förslag till undantagsbestämmelser innebära, att vissa angivna befattningar
inom universiteten icke må innehavas av kvinna. Sålunda har gjorts
gällande dels av medicinska fakulteten dels av en ledamot av den filosofiska fakulteten,
att till professurer, som äro förenade med betungande praktisk verksamhet
och särskilt med föreståndarskap för institution och klinisk avdelning, kvinna
icke lämpligen borde kunna utnämnas. Till stöd härför har anförts, att en tjänstgöring
av denna art ofta medförde osedvanliga fysiska ansträngningar och krävde
praktisk läggning och auktoritet till ett mått, som icke kunde väntas hos en
kvinna.

Konsistoriet vill härtill anmärka, att det uppenbarligen redan under nu -

1 Förslaget hade samma lydelse som det större konsistoriets här ovan intagna skrivelse till universitetskanslern.

20—210615

154

varande förhållanden kan inträffa, att den i vetenskapligt hänseende mest förtjänte
sökanden till en dylik professur brister i fråga om speciella föreståndaregenskaper.
Det har dock hittills ej befunnits påkallat att för ifrågavarande befattningar,
vid sidan av vetenskaplig skicklighet, uppställa exempelvis en sådan
särskild befordringsgrund, som gäller vid tillsättande av överbibliotekarie- och
förste bibliotekariebefattning, nämligen duglighet att förvalta institutionen. Förhölle
det sig så, att en befarad brist i avseende å föreståndarekvalifikationer hos
kvinnor vore tillräckligt skäl att avstänga dem från möjligheten att utnämnas
till dessa befattningar, skulle väl behov förefinnas av ändring i nu gällande befordringsregler,
enligt vilka hänsyn icke tages till sådana kvalifikationer hos de
sökande. Förslag till dylik ändring skulle emellertid med visshet möta allmänt
ogillande från universitetens sida. Under dessa förhållanden kan konsistoriet ej
tillmäta de ifrågavarande betänkligheterna sådan betydelse, att med hänsyn till
desamma kvinna borde förklaras obehörig att innehava sagda befattningar.

Yad därefter angår den i teologiska fakultetens yttrande intagna ståndpunkt,
innebär densamma, att kvinna ej bör ha tillträde till teologisk fakultet,
innan frågan om hennes tillträde till aen prästerliga banan är slutgiltigt löst.
Konsistoriet kan dock ej finna övertygande skäl anförda för en sådan ståndpunkt.
Visserligen är behörighet till prästerlig tjänst en nödvändig förutsättning för
rätten att innehava sådan teologisk professur, som är förenad med prebende. Härutinnan
avser förslaget ingen ändring i rådande förhållanden. Men i avseende å
övriga teologiska professurer synes en särskild undantagsställning i förhållande
till professurer inom andra fakulteter ej vara motiverad.

Ej heller torde frågan om kvinnas rätt att inneha juridisk professur stå i
det oskiljaktiga sammanhang med frågan om hennes tillträde till domareämbetet,
som hävdats av en ledamot i juridiska fakulteten. Konsistoriet vill härutinnan
erinra om, att för närvarande viss kortare tids domareförordnande är villkor för
rätten att avlägga juris licentiatexamen i en del juridiska ämnen, men icke för
behörighet att inneha professur i fakulteten. För övrigt innehåller det remitterade
förslaget, att kvinna skall erhålla tillträde till domarebanan. Skulle emellertid
denna förslagets ståndpunkt ej följas av statsmakterna, finnes dock tillfälle
för kvinna att erhålla praktisk juridisk skolning inom andra verksamhetsfält.
I den mån saknaden av domareutbildning skulle hos en kvinnlig sökande
framträda som en brist i hennes vetenskapliga utrustning, kommer givetvis erforderlig
hänsyn härtill att tagas vid bedömandet av hennes vetenskapliga skicklighet.

De av drätselnämnden påyrkade undantagen omfatta dels tjänster, från
vilka enligt konsistoriets mening kvinna icke skäligen bör vara utestängd, dels
tjänster, vilkas undantagande genom uttrycklig lagbestämmelse synes överflödigt
med hänsyn till gällande regler för dessa tjänsters tillsättande.

Med stöd av det anförda och under hänvisning till det inledningsvis gjorda
förbehållet, får konsistoriet sålunda förklara sig icke ha anledning till erinran
mot det remitterade förslaget i vad angår de till universitetet hörande befattningar.
’

Protokoll angående vad sålunda förekommit skulle till det Större konsi -

storiet överlämnas.

In fidem

H. Sjöberg’.

155

Efter föredragning härav företogs votering mellan å ena sidan det av
kommitténs majoritet avgivna förslag till konsistoriets yttrande i ärendet och å
andra sidan det av samma kommittés minoritet framställda förslag, och beslöt
härvid konsistoriet med 20 röster, avgivna av Professorerna Linderholm, Bergmark,
E. Reuterskiöld, Wetter, Engströmer, Göransson, Granqvist,
Josephson, Hedin och Hamberg, Akad. Räntmästaren Brandberg, Professorerna
Wiklund, Zettersteén, Juel, A. Wiman, Hultkrantz, Persson,
Gallstrand, Johansson och Rektor professor Stavenow, mot 5, avgivna av
Professorerna Undén, Hägerström, Staaff, von Friesen och Högbom för
minoritetens förslag, att avgiva yttrande i förevarande remissärende i överensstämmelse
med vad inom kommittén Rektor Professor Stawenow samt Professorerna
Gallstrand, E. Reuterskiöld och Granqvist föreslagit.

Mot detta konsistoriets beslut anmälde Professorerna Undén och Högbom
reservation under åberopande av det av dem i kommittén framställda förslag till
yttrande i ärendet, och förenade sig med dem Professorerna Hägerström, Staaff
och von Friesen.

Och skulle angående konsistoriets sålunda fattade beslut skrivelse med bifogande,
av protokollsutdrag till kanslersämbetet avlåtas.

Ärendet förklarades omedelbart justerat.

Ur protokollet:

H. Sjöberg.»

»Utdrag av Teologiska fakultetens i Uppsala protokoll den 31 Teologiska
januari 1921. Närvarande dekanus professor Reuterskiöld, domprosten fakulteten i
professor Stave samt professorerna Göransson och Linderholm. Uppsala.

§ 2.

Genom remiss från det akademiska kansliet hade fakulteten anmodats avgiva
yttrande rörande av tillsatta sakkunniga utarbetat betänkande och förslag
rörande kvinnors anställande i statstjänst.

Fakulteten företog nu detta ärende till behandling och beslöt därvid efter
en stunds överläggning i ärendet avgiva följande yttrande:

''Fakulteten, som haft allt för kort tid att taga kännedom om kommitterades
betänkande och sålunda icke kan ingå på någon allsidig prövning av detsamma,
håller emellertid i likhet med kommitterade före, att kvinnans eventuella
tillträde till prästämbetet måste regleras genom särskild lag av kyrkolags natur.

Då förslag till en dylik lag icke föreligger och då ett sådant torde förutsätta en
vida allsidigare och i synnerhet på praktiska synpunkter mera ingående utredning
än den kommitterade företagit, anser sig fakulteten ock sakna grund att
tillstyrka kommitterades förslag om kvinnans tillträde till lärarbefattningarna
vid de teologiska fakulteterna’.

Professor Linderholm yttrade:

T övrigt instämmande med vad fakultetens övriga ledamöter i detta ärende
yttrat, vill jag för egen del såsom min övervägda och i tidskriften Dagny 1912
och 1913 utförligt motiverade övertygelse uttala, att kvinnan enligt en konsekvent
evangelisk åskådning icke kan anses vara principiellt utesluten från prästämbetet
såsom sådant, alltså från rätten att i församlingen efter enahanda ordning

156

Juridiska
fakulteten
i Uppsala.

som mannen förkunna ordet och förvalta sakramenten samt förrätta andra kyrkans
heliga handlingar av religiös innebörd.

På en utförlig motivering av denna konsekvent evangeliska åskådning
anser jag icke skäligt att här ingå, liksom ej heller på en historisk undersökning
av frågan, alldenstund detta ärende snart torde återkomma med krav på definitivt
avgörande.

Vad åter angår kommitténs utredning av kvinnans lämplighet för viss bestämd
tjänst inom svenska kyrkan, måste jag anse denna föga övertygande, enär
en kvinna blott i mycket enstaka fall torde kunna lämpligen bekläda t. ex. en
kyrkoherdetjänst med allt vad därtill hör av självständig ledning och förvaltning.
Men även om så är och ehuru detta en gång i praktiken torde visa sig vara
fallet, anser jag att kvinnan och i varje fall den bildade svenska kvinnan, som
fått nödig teologisk utbildning — hava en för hennes läggning mera lämplig och
för hennes krafter fullt tillräcklig uppgift i och med utövningen av det evangeliska
prästämbetets många höga, rent religiösa uppgifter, i en mera biträdande
ämbetsställning, vars former icke kunna på förhand fixeras.

Det är icke för tidigt i kyrkans och enkannerligen icke i den evangeliska
kyrkans historia, om man nu äntligen förverkligade den princip om kvinnans
religiösa fullmyndighet och likställighet med mannen, som redan Paulus — i Jesu
ande — uttalat i de orden, att i Jesus Kristus är varken man eller kvinna, en
princip, som han dock dels till följd av då rådande kulturella förhållanden, dels
till följd av egna och hela dåtidens religiösa fördomar icke kunde genomföra.

Nu torde tiden både kulturellt och religiöst vara mogen, åtminstone i
Sverige, för principens förverkligande. Jag är förvissad om att detta skall lända
kyrkan till fromma och dess verk till ny välsignelse’.

Beslutet, som omedelbart justerades, skulle genom utdrag av protokollet
det större akademiska konsistoriet meddelas.

Ur protokollet:

Carl Häggquist.»

»Utdrag av Juridiska fakultetens i Uppsala protokoll den 31
januari 1921. Närvarande: prodekanus professor Westman samt professorerna
Dahlberg, Reuterskiöld, Wetter och Undén.

§ 2.

Genom remiss från det akademiska kansliet hade fakulteten anmodats avgiva
yttrande rörande av tillkallade sakkunniga avgivet betänkande och förslag
rörande kvinnors anställande i statstjänst.

Fakulteten företog nu detta ärende till behandling och yttrade därvid
professor Wetter:

''På grund av den forcerade handläggning av ärendet, som nödvändiggöres
av remissen, nödgas jag avböja att yttra mig om kommitterades förslag i vad
angår avlöning och pensionering av kvinnliga befattningshavare.

I fråga om kvinnas behörighet att innehava professur inom fakulteten
har jag intet att erinra mot förslaget under förutsättning, att kvinna samtidigt
medgives tillträde till domarebefattningar i den huvudsakliga omfattning, som

157

avses i förslaget. Skulle däremot kvinnas behörighet i detta avseende komma
att begränsas, anser jag denna omständighet, på sätt även tidigare framhållits
inom fakulteten, icke kunna undgå att återverka på behörigheten för kvinna att
innehava juridisk professur, vilken fråga i så fall tarvar förnyad utredning’.

Prodekanus professor Westman yttrade:

''Det ärende remissen avser, innesluter som redan en flyktig blick på det
omfattande sakkunnigebetänkandet visar, en mångfald problem av den mest skilda
beskaffenhet, psykologiska, fysiologiska, sociala, ekonomiska o. s. v. Likväl har
fakulteten blivit ålagd att avgiva yttrande över det vidlyftiga betänkandet inom
en tid av omkring åtta dagar, efter dess mottagande, bör min del erkänner jag
utan tvekan, att det överstiger min förmåga att på så kort tid vid sidan av min
akademiska tjänstgöring utarbeta ett utlåtande av sakligt värde för ärendets avgörande.

I 10 § R. F. stadgas, att ärendena innan de föredragas i statsrådet, skola
beredas av den föredragande genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande
ämbetsverk. Det är med tillämpning av detta stadgande den föreliggande
remissen företagits. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten därvid, att denna
föreskrift endast formellt efterleves men i verkligheten sättes ur kraft, därest för
upplysningars avgivande utsättes en frist, som med hänsyn till ärendets beskaffenhet
och myndighetens verksamhet i övrigt är oskäligt kort’.

Efter en stunds ytterligare diskussion blev ärendets vidare behandling
uppskjuten till ett kommande sammanträde.

Ur protokollet:

Carl Häggquist.»

»Utdrag av Juridiska fakultetens i Uppsala protokoll den 5
februari 1921. Närvarande: dekanus professor Engströmer samt professorerna
Dahlberg, fteuterskiöld och Undén.

§ 3.

Fakulteten företog till fortsatt handläggning den vid föregående samman
träde uppskjutna frågan angående kvinnas anställande i statstjänst.

Etter en stunds överläggning företogs votering, varvid fakultetens närvarande
ledamöter yttrade sig på sätt här följer:

Professor Undén yttrade:

''Jag förordar, att fakulteten till svar å remissen avgiver följande yttrande: ''Fakulteten,

som icke ingått i granskning av de föreslagna löne- och pensionsbestäm
melserna, finner ej anledning till erinran mot kommitténs förslag, såvitt
angår kvinnas anställning såsom lärare inom juridisk fakultet’.

Professoren Reuterskiöld yttrade:

''Efter tagen kännedom om det föreliggande betänkandet och därtill knutna
förslag nödgas jag som, i anslutning till tidigare uttalad mening, vilken jag trots
de sedan dess genomförda lagändringarna, saknar varje anledning frångå, finner
kvinnors anställning inom de självstyrande universitetskorporationernas juridiska
fakulteter — och särskilt vid deras lärostolar i offentligrättsliga discipliner, vilka
erfarenhetsmässigt om möjligt mindre än de övriga kunna med framgång av

158

kvinnor studeras — såväl ur forsknings- som än mera ur undervisnings- och examinationssynpunkt,
även när avseende fästes å förvaltningens och rättsvårdens
alltmera feministiska utveckling, synnerligen olämplig och för framtiden farobringande,
likväl, då enda effektiva botemedlet mot de moderna effemineringssträvandena
torde vara, att kvinnor snarast möjligt anställas i samtliga offentliga
ämbeten och tjänster så långt det därtill villiga antalet räcker, och ehuru det
framlagda förslaget i detta stycke icke går långt nog, utan rent av undantagit
vissa befattningar — dock icke sådana som varit angelägnast, enkannerligen dem,
av vilka vårt vetenskapliga arbete beror — lämna förslaget utan annan erinran
än nu gjorda reservationer innebära, helst de föreslagna löne- och pensionsreglerna
i sin mån komma att påskynda erfarenheterna om förslagets genomgående felaktighet’.

Professor Dahlberg yttrade:

''Vid granskningen av föreliggande till fakulteten remitterade betänkande
och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster har jag utgått från
att remissen avsett endast fakultetens yttrande angående kvinnas anställning såsom
professor inom juridisk fakultet; och har jag vid granskningen icke funnit
något, som kunnat giva mig anledning att i väsentligare mån avvika från den
ståndpunkt jag intog i mitt år 1911 i fakulteten rörande samma fråga avgivna
yttrande.

Under hänvisning i övrigt till detta yttrande torde här endast böra framhållas,
att enligt min mening kvinna bör kunna befordras till juris professor,
men att hennes befordran till sådan befattning ej bör göras beroende uteslutande
av hennes vetenskapliga meriter, utan bör möjlighet finnas att, även om de vetenskapliga
kvalifikationerna äro för handen, kunna pröva, om det oaktat i de särskilda
fallen befordran bör ifrågakomma på grund av de särskilda förhållanden
av personlig eller allmän beskaffenhet, som därvid kunna vara att taga i betraktande.
''

I överensstämmelse med denna min uppfattning och i huvudsaklig anslutning
till det av juridiska fakulteten år 1911 gjorda uttalande håller jag före, att
kvinna bör kunna i vanlig ordning kallas till juris professor, då kallelseförfarandet
ger tillräcklig möjlighet att beakta förekommande särskilda omständigheter.
I övrigt synes böra stadgas, att kvinna på därom av henne gjord underdånig
framställning må kunna av Kungl. Maj:t efter vederbörande akademiska myndigheters
hörande, förklaras berättigad ifrågakomma vid tillsättande av juridisk professur.
Vid ansökan till sådan professur eller, eventuellt, kort tid därefter borde
i sådant fall styrkas, att dylik underdånig framställning gjorts.

På detta sätt skulle för vanliga fall kvinna komma att nämnas till juris
professor, om hon vore därtill framför eventuella manliga medsökande behörigen
vetenskapligt kvalificerad, men det funnes en prövningsrätt, som för särskilda
fall möjliggjorde att behörig hänsyn kunde tagas till olika förefintliga omständigheter;
och detta vore säkerligen lämpligt till dess nödig erfarenhet vunnits, hur
den ifrågasatta ändringen komme att verka.

Av vad sålunda anförts framgår att jag för min del, vad särskilt angår
kvinnas anställande som juris professor, icke kan förorda föreliggande förslag i
oförändrat skick’.

Dekanus professoren Engströmer yttrade:

''Vid behandlingen av den föreliggande remissen utgår jag ifrån att frågan

159

om kvinnors tillträde till statstjänst blivit ur allmänt samhällelig synpunkt redan
prövad och avgjord, och att det sålunda nu gäller att närmare uppdraga gränserna för
det område, dit kvinnorna skulle få tillträde, och bestämma villkoren för tillträdet.
Med denna utgångspunkt har jag intet att erinra mot kvinnors tillträde till
lärarebefattningar vid universitetens juridiska fakulteter. Som en ofrånkomlig
förutsättning måste emellertid härvid uppställas, att vid konkurrens emellan en
man och en kvinna om en lärarplats den, som reellt sitter inne med de bättre
betingelserna för platsen, verkligen också får platsen, även om underlägsenhet
från kvinnans sida på någon punkt beror just pa att hon är kvinna. Detta synes
de sakkunniga visserligen också förutsätta, men jag hyser starka farhågor för att det
icke kommer att uppfyllas ej minst på grund av det övervägande formella befordringsväsen
rörande statstjänster, som är rådande i det svenska samhället och vilket
som bekant är återspeglat också inom universitetsvärlden. På grund härav löper
man den risken, att den underlägsenhet i arbetsförmåga på ifrågavarande arbetsfält,
som utom allt tvivel i genomsnitt föreligger hos kvinnan i jämförelse med
den genomsnittliga manliga arbetskraften, icke blir behörigen beaktad utan lämnas
åsido som en sådan avvikelse från principen om likställighet mellan man och
kvinna, som — på sätt de sakkunniga verkligen själva uttrycka det — ''endast’
grundas på olikheten i kön’.

Angående vad sålunda förekommit skulle meddelande expedieras till det
större akademiska konsistoriet genom utdrag av protokollet.

Ur protokollet:

Carl Häggquist.»

»Till det Större Konsistoriet.

Genom remiss av den 28 nästlidne januari har Medicinska fakulteten an- Medicinska
modats att före den 8 innevarande februari inkomma till Konsistoriet med utlå,-fakulteten i
tande i anledning av det av tillkallade sakkunnga den 14 januari 1920 avgivna uPPgala.
betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster.

I anledning härav vill Fakulteten först erinra därom, att Fakulteten den
9 februari 1911 efter anmodan i remiss av den 30 januari samma år inkommit
till Konsistoriet med utlåtande i anledning av ett av Löneregleringskommittén i
samma ärende avgivet betänkande, och att Fakulteten i detta utlåtande betonat,
att under den korta tid, som förelagts Fakulteten, en önskvärd granskning av
kommitterades förslag ej kunnat medhinnas’. Då nu samma beklagliga förhållande
även denna gång upprepats, ser sig Fakulteten nödsakad framhålla, att den
utredning, som bort föranledas av sakkunnigas förslag, ej kunnat medhinnas under
den korta tid, som förelagts Fakulteten.

Beträffande lärarebefattningarna vid de medicinska fakulteterna föreslå sakkunniga,
att kvinna, gift såväl som ogift, skall vara likställd med man, dock
med en pensionsålder av 60 år och med viss förhöjning av pensionsavgifterna för
kvinna i jämförelse med man.

I det ovannämnda, 1911 av löneregleringskommittén utarbetade förslaget
voro bland andra professorsämbetena vid de medicinska fakulterna undantagna
från den grupp av befattningar, som borde göras tillgängliga för kvinnor, under
det laborator^''änsterna ansågos kunna upplåtas. Fakulteten, som utgick från
den förutsättningen, att de motsvarande professorsämbetena ej kunde besättas med

160

kvinnliga sökande, avstyrkte vid sådant förhållande förslaget beträffande laboratorstjänsterna,
vilka äro ägnade att utbilda väl kvalificerade sökande för de
motsvarande professurerna. Denna mening biträddes också av Konsistoriet.

I fråga om professurer vid universiteten anförde löneregleringskommittén,
att, enligt vad från sakkunnigt håll meddelats, hittills vunnen erfarenhet lärer
mana till synnerlig försiktighet vid utvidgandet av området för kvinnans verksamhet.
Särskilt hade för kommittén framhållits olämpligheten att låta kvinna
bekläda sådana professorsämbeten, som äro förbundna med vård och skötsel av
institution eller överhuvudtaget äro förenade med praktisk verksamhet. I logisk
överensstämmelse härmed uttalade löneregleringskommittén också, att kvinnor
tillsvidare ej borde kunna utnämnas till innehavare av chefsbefattningar.

Då dessa på sin tid av löneregleringskommittén framställda principer i de
sakkunnigas nu föreliggande betänkande bemötts därmed, att vid befordran till
en chefsbefattning erforderliga egenskaper böra hava ådagalagts, så får Fakulteten
erinra därom, att universitetsstatuternas föreskrifter ej lämna rum för en
sådan tolkning beträffande förmågan att sköta en institution eller en klinisk avdelning.
För den händelse ej oförmågan därtill är så uppenbar, att sökanden på
denna grund förklaras inkompetent till tjänsten, lärer hänsyn ej kunna tagas till
chefsegenskaper eller graden av administrativ förmåga. Nu avstängas kvinnorna
i sakkunniges förslag från vissa civila befattningar, vilket motiveras därmed,
att kommitterade fäst särskilt avseende därvid, att det kan bliva fråga om att
med särskild auktoritet uppträda gentemot en folkmängd eller större allmänhet
och därvid även taga befäl över sammandragen större polisstyrka. Även om personliga
förutsättningar för en dylik uppgift skulle kunna förettnnas hos en kvinna,
har, säga sakkunniga, det allmänna betraktelsesättet ej nått fram till den värdesättning
av kvinnan, att icke just egenskapen att vara kvinna är ett hinder för
att vid sådana tillfällen kunna uppträda med tillbörlig auktoritet. Detta uttalande
synes innebära ett erkännande av det allbekanta sakförhållandet, att
kvinnan ej har lika lätt som mannen att uppträda med nödvändig auktoritet och
skaffa sig erforderlig respekt. Att kunna detta är emellertid nödvändigt för
skötseln av en klinisk avdelning eller en institution vid medicinsk Fakultet. Härtill
kominer dessutom, att kvinnan kan röna inverkan på sinnesstämning och
lynne icke blott genom havandeskap och klimakterium, utan även i vissa fall
genom menstruationen, en inverkan, som är ägnad att ytterligare försvåra ett
auktoritativt uppträdande, i synnerhet inför ett medicinskt auditorium.

Det synes härav framgå, att kvinnan, bortsett från frågan om den vetenskapliga
kompetensen, av naturen är mannen underlägsen såsom innehavare av
ett professorsämbete i medicinsk fakultet. Detta är av så mycket större betydelse,
som vid befordran till professorsämbete hänsyn ej får tagas till kvalifikationer
av ifrågavarande art.

Angående kvinnans fallenhet för medicinsk vetenskap och läkarekonst torde
numera ett beaktansvärt material för utredning föreligga, då de medicinska studierna
varit tillgängliga för kvinnan i ett halvsekel, och 1920 års läkareförteckning
upptager icke mindre än 65 legitimerade kvinnliga läkare. Detta material
torde vara ägnat att genom jämförelse mellan män och kvinnor beträffande studietidens
längd för de olika examina, examensbetyg, avgång från studierna och
andra sakförhållanden, vilka kunna vara av betydelse för bedömandet av frågan,
giva värdefulla upplysningar av även kvantitativ betydelse, och Fakulteten skulle

161

förvisso, därest remissen medgivit sådant, hava låtit sig angeläget vara att söka
åstadkomma eu sådan utredning. Då detta nu på grund av den förelagda tidens
knapphet är omöjligt, måste Fakulteten inskränka sig till att meddela
sm erfarenhet, vilken åtminstone torde böra tillskrivas vitsord i kvalitativ betydelse.

Det är Fakultetens erfarenhet, att de medicinska studierna, vilka äro
synnerligen ansträngande både i fysiskt och andligt hänseende, sätta kvinnans
krafter på_ ett mycket hårt prov. . Såsom en följd härav visar det sig, att kvinnan,
vid lika intellektuella förutsättningar, endast med större ansträngning uppnår
samma nivå som mannen. Denna erfarenhet jävas ej heller av de kvinnliga läkarnas
senare öden. Ingen av dem har gjort sig känd för något betydande vetenskapligt
arbete, och veterligen har ingen heller lyckats intaga en framskjuten
post pa den praktiska läkarekonstens fält. Dessa sakförhållanden äro av så
mycket större betydelse, som det måste antagas, att i den första tiden, sedan den
medicinska banan öppnats för kvinnan, denna bana beträtts huvudsakligen av
kvinnor med verklig håg och fallenhet för densamma. Om det gäller om professorer
som om andra ämbetsmän, att de äro mer eller mindre framstående, så lärer
alltså hittillsvarande erfarenhet giva vid handen, att bifall till sakkunnigas förslag
endast kunde förväntas giva ökad tillgång på sökande av den sistnämnda
kategorien. Ehuru detta sannolikt ej skulle innebära någon risk i de fall, då
•i7fgneten mträffar genom professors avgång vid uppnådd pensionsålder, vid vilka
tillfallen i regel väl meriterade sökande finnas att tillgå, torde det ej vara utan
•Ii ■ 11 6 Vld kdighet, som inträffar utan att hava kunnat förutses. Vid sådana
tillfällen kan det till skada för vetenskapen och undervisningen hända, att, en
äldre, mindre framstående sökande maste tilldelas professuren med förbigående av
eS. yngr®’ mera framstående sökande, på den grund att denne ej hunnit samla
tillräckligt vetenskapliga meriter för att kunna komma ifråga framför medsökanden.
Det ligger i öppen dag, att en eventuellt ökad tillgång på sökande av den
förra kategorien skulle kunna lända till skada för forskningen och undervisningen.

Av vad här blivit anfört torde framgå, att bifall till sakkunnigas förslag,
i vad det rörer professorsämbetena i medicinsk fakultet, ej kan förväntas bliva
till nytta, men val i vissa fall kan befaras bliva till skada för vetenskapen och.
undervisningen. Då Fakulteten vid sådant förhållande ej anser sig böra förorda
detsamma i denna del, återstår att med denna utgångspunkt avhandla frågan angående
laborators- och prosektorstjänst. I detta hänseende har Fakulteten vid
tva föregående tillfällen, den 20 januari 1902 och den 9 februari 1911, uttalat sig
avstyrkande. Dessa tjänster erbjuda sina innehavare de bästa tillfällen att ut°
bilda och meritera sig för de motsvarande professurerna. I den mån som dessa
tjänster besattes med kvinnliga innehavare, vilka icke kunde befordras till professorer,
_ skulle således professurernas blivande innehavare berövas de bästa tillfällena
till utbildning för sin befattning, och utsikterna att vid inträffad ledighet
erhålla väl kvalificerade sökande till de ifrågavarande professurerna skulle därigenom
bliva i avsevärd grad försämrade. Fakulteten, som vidhåller denna memng,
finner sig alltså ej heller kunna tillstyrka sakkunnigas förslag ifråga om
laborators- och prosektorstjänster vid medicinsk fakultet.

21—210615

%

162

På här anförda skäl får alltså Medicinska Fakulteten för sin del avstyrka
salkunniges förslag, i vad det rörer professor sämbeten samt laborators- och prosektor
sbefattning ar vid medicinsk fakultet.

Uppsala den 3 februari 1921.

På Medicinska Fakultetens vägnar:

C. Lindahl.

Dekanus.

C. Henschen.»

Filosofiska
fakulteten i
Uppsala.

»Utdrag av Filosofiska fakultetens i Uppsala protokoll den 5 februari
1921. Närvarande: dekanus professor C. Wiman samt professorerna
Johansson, Persson, Kjellén, Högbom, A. Wiipan, Juel,
Zetterstéen, Wiklund, Holmgren, Sernander, Staaff, Åkerblom,
Oseen, Granqvist, Hammer, Bergström, Svedberg, Svedelius,
Hesselman, Phalén, Hahr, Kjellberg och von Zeipel.

§ 4.

Företog fakulteten till behandling den vid föregående sammanträde bordlagda
remissen rörande kvinnors anställande i statstjänst. , ,

Härvid redogjorde till en början de av fakulteten för fragans utredande
tillsatta kommitterade professorerna Johansson och Granqvist för innehållet i det
remitterade betänkandet och förslaget ävensom för vad av de akademiska myndigheterna
tidigare (år 1911) anförts i anledning av liknande remiss. ^

Professor Högbom föreslog härefter, att fakulteten i ärendet matte avgiva

följande^yttr ^ ^Qrta ti(p gom st4tt till fakultetens förfogande för detta ärendes
behandling, gjort det omöjligt att underkasta föreliggande förslag en granskning
i detalj, får fakulteten, under hänvisning till de betänkligheter, som inom densamma
förut framförts mot kvinnas fulla jämnställande med man vid professorsämbetens
tillsättande, i sakens nuvarande läge förklara, att med den vidsträckta
rättighet till övriga statsbefattningar, som i det nu till fakultetens yttrande remitterade
förslaget till erkännes kvinnan, fakulteten icke anser sig kunna föreslå
några särskilda restriktioner beträffande fakultetens professorsämbeten.

Professor Granqvist föreslog, att fakulteten måtte till . det av professor
Högbom föreslagna beslutet foga det undantag i fråga om kvinnas anställande
som professor, att professurer som vore eller kunde bliva förenade med befattning
som prefekt för institution icke skulle kunna innehavas av kvinna.

Efter en stunds överläggning beslöt fakulteten godkänna professor Högboms

förslag som sitt yttrande. , , „ ,

Beslutet, som omedelbart justerades, skulle genom utdrag av protokollet

det större akademiska konsistoriet meddelas.

Ur protokollet:

Carl Häggquist.»

»Utdrag av Uppsala universitets Drätselnämnds protokoll den
10 februari 1921.

§ 10.

+ -n(TT“^misS av ^en nästlidne januari hade Drätselnämnden anmodats
att till det större konsistoriet inkomma med yttrande över ett av utsedda sakkunniga
avgivet Betänkande och förslag i fråga om kvinnas tillträde till statstjänster.
Detta ärende blev nu företaget till behandling.

ti -i. ?åS°n stan(ls överläggning beslöt Drätselnämnden förklara, att enligt

Drätselnämndens uppfattning följande tjänster vid universitetsförvaltningen på
grund av deras särskilt betungande art icke borde få innehavas av kvinna, nämligen
räntmästarebefattningen, ombudsmannabefattningen, fogdebefattningen och
befattningen såsom biträde åt fogden samt skogsförvaltarebelättningen och assistentbefattningen
vid universitetets skogsförvaltning. För samtliga dessa befattningars
innehavare erfordrades en särdeles hög grad av auktoritet utåt, särskilt
em°t universitetets talrika arrendatorer samt övriga personer ur skilda samhällsklasser,
med vilka universitetets mångskiftande ekonomiska förvaltning brätte
vederbörande i beröring. Härtill komme, att med dessa befattningar nödvändigtvis
vore förenade talrika resor och laga förrättningar, ofta av den ansträngande
ar~’ ätt en kvinna endast i sällsynta undantagsfall kunde beräknas besitta därför
erforderliga fysiska krafter. Vidare ansåg Drätselnämnden skogvaktaretjänsterna
vid universitetet likaledes böra undantagas, och åberopade Drätselnämnden härutinnan
den i remitterade betänkandet föreslagna motsvarande bestämmelsen i
fråga om tjänster vid skogsstaten, vid vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning. Slutligen ansåg Drätselnämnden befattningarna såsom gymnastiklärare
och stallmästare böra av lämplighetsskäl jämväl undantagas.

I övrigt föranledde det remitterade betänkandet intet uttalande från Drätselnämndens
sida.

Ur protokollet:

Thoralf Fries.»

Drätselnämnden

vid Uppsala
universitet.

»Till det Större Akademiska Konsistoriet.

Anmodad att inkomma med utlåtande i anledning av remiss från Kanslers- överbiblioämbetet
angående kvinnors tillträde till statstjänster, får jag efter att ha tamt t ekar ien
kännedom om de kommitterades betänkanden och förslag härmed vördsamt anföra Uppsala.
att jag anser mig kunna tillstyrka, att samtliga befattningar vid biblioteket, således
även fullmaktstjänster, böra vara tillgängliga även för kvinnliga sökande,
som uppfylla de i gällande statuter och reglementen föreskrivna komnetensiordringar.

. . ^ avseende pa avlöningsförmåner och pensioneringsbestämmelser ansluter

jag mig till kommittémajoritetens förslag.

Uppsala den -7 febr. 1921.

J. M. Hulth.

överbibliotekarie.»

Större akademiska konsistoriet i Lund har såsom svar å remissen större akafrån
universitetskanslern åberopat ej mindre utlåtanden från samtliga demiskakonfakulteter,
drätselnämnden och överbibliotekarien än även konsistoriets “SJ?
eget vid ärendets behandling förda protokoll.

164

»Utdrag ur protokoll, hållet hos Det större akademiska konsistoriet
i Lund den 5 februari 1921.

Närvarande: Ordförande: Prorektor, professorn Moberg; Ledamöter:
professorerna Chariter, Wrangel, Larsson, Petrén, Liljeqvist,
Stille, Nilsson, Malmgren, Aurelius, Carlgren, Bergman, Lehmann,
Sjövall och Sommarin.

Vid protokollet undertecknad.

§ 21. Genom remiss den 20 sistlidne januari hade Kanslersämbetet anmodat
konsistoriet att, efter vederbörandes hörande, före den 10 innevarande februari
till kanslersämbetet inkomma med yttrande över det av tillkallade sakkunniga
den 14 februari och den 27 december 1920 avgivna betänkande och förslag i
fråga om kvinnors tillträde till statstjänster.

I ärendet hade utlåtanden inhämtats från samtliga fakulteter ävensom från
universitetets Drätselnämnd och överbibliotekarien Ljunggren; och blevo dessa
utlåtanden, som å akademikansliet varit för konsistoriets medlemmar tillgängliga,
nu föredragna.

Professorn Bergman yttrade:

’I huvudsak anslutande mig till den uppfattning, som kommit till uttryck
i hr Lindhagens motion i F. K. nr 303, vid nästlidet års riksdag, delar jag beträffande
dess utformning den mening, som innehålles i hr Hellbergs reservation
till konstitutionsutskottets utlåtande nr 57. Sålunda anser jag det skulle hava
varit tillfyllest, att i den grundläggande § 28 R. F. helt enkelt till orden ''svenska
män’ i första punkten lägga ''och kvinnor’ samt beträffande prästerligt ämbete
hänvisa till 87 § 2 mom. R. F. I §§ 17, 21, 27, 96 och 97 R. F. samt 68 §
R. O. skulle konsekvent ''man’ och ''män’ utbytas mot ''person’ resp. ''personer’.

Motiveringen till denna utformning av den ifrågasatta reformen lämna
kommitterade själva i sitt första utlåtande s. 53, där det heter: ''Borttages den
begränsning med hänsyn till kön, som enligt stadgandet i § 28. regeringsformen nu
gäller beträffande utnämningsrätten, kommer detta icke att i avseende på kvinnornas
ställning till statsämbetena medföra någon mera vittgående påföljd än den,
att, om en viss kvinna i konkurrens med manliga medsökande befinnes vara den
för en viss befattning bäst kvalificerade, hon då också skall erhålla densamma.’
Och kommitterade understryka, ibdm, att endast de kvinnor, som utom erforderlig
kompetens äga nödvändiga personliga egenskaper, kunna komma att göra sig
gällande i konkurrensen.

Kommitterade ha emellertid, därmed tydligen följande givna direktiv, föreslagit
en lag, innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst.
I detta lagförslag innefattar 1 § en hänvisning till R. F. 28. § och till
förslagets 2 §, vilken sistnämnda § uppräknar de. statstjänster, som ej må innehavas
av kvinna. Frågan är, om denna uppräkning kan betecknas såsom nödig
eller nyttig: därmed står och faller nämnda lagförslag.

I det vilande förslaget till ändring i R. F. 28 § hänvisas till de ''grunder,
som av Konungen och riksdagen godkänts’ vid utnämnande och befordran till
ämbeten och tjänster. Kommitterade ha nu såsom självfallet antagit, att genom
citerade orden påkallades i första hand ett angivande av de områden inom statstjänsten,
vilka skola stå öppna för kvinnor. Och därtill borde ansluta, sig en
uppräkning av de områden, från vilka kvinnor skulle vara uteslutna. Någon

165

gensaga häremot har icke försports’ säga kommitterade (2. utlåt. s. 31); ovan
nämnda yttranden och kommitterades egna allmänna motiv gå dock i en delvis
annan riktning.

Genom den formulering, som givits åt det vilande förslaget, hade man velat
i princip avlägsna hindren för kvinnas tillträde till fullmaktstjänster, utan dock
att i brist på närmare utredning vilja binda sig i detaljer. Vederbörande departementschef
hade också beträdande principens allmänna tillämpning erinrat om betydelsen
av vunnen erfarenhet om behovet och lämpligheten av att anställa kvinna
inom särskilda tjänsteområden. Denna ståndpunkt erinrar om den enligt min
mening tilltalande praktiska lösning, som förevarande fråga erhållit i England;
ingen är på grund av sitt kön utesluten från rätten att bekläda ämbete, men regegeringen
äger befogenhet att genom en order in council göra undantag, som emellertid
inom viss tid måste föreläggas parlamentet.

Med den mycket ringa erfarenhet, som står till buds för att bedöma frågan
om kvinnors lämplighet till befattningar, motsvarande våra fullmaktstjänster,
kunna givetvis anspråken på kommitterades utredning i denna del icke ställas
synnerligen högt. Det kan sättas i fråga, om ens en dylik utredning in casu
varit behövlig: vännerna till den moderna kvinnorörelsen torde på förhand vara
vunna för reformen, motståndarna åter lära i allmänhet näppeligen låta sig övertyga
av de anförda argumenten.

Kommitterade ha närmast följt den norska lagen av 1912 då de uppräknat
de statstjänster, som icke finge innehavas av kvinnor. Dessa tjänster befinnas i
huvudsak vara dels sådana, som förutsätta kroppsstyrka, dels av den art, att
mellanfolklig kutym för närvarande lägger hinder i vägen. Till denna speciallag
hade kommitterade i sitt tidigare utlåtande hänvisat (s. 5), en lag, som skulle
undanröja ''farhågan att ett avlägsnande av grundlagshindren skulle vara liktydigt
med ett generellt öppnande av statstjänsterna för kvinnor’. De, som hysa
denna farhåga, torde väl rimligtvis icke ha tagit sikte på tjänster av den förra
arten, om vilka det särskilt gäller, att ’den naturbestämda olikheten i könens
anlag och uppgifter kan anses utgöra en fullt tillräcklig garanti för att kvinnorna
icke komma att intränga på verksamhetsområden, för vilka de sakna erforderliga
förutsättningar att göra sig gällande’ (hr Hellberg i sin reservation).
Kommitterade anföra också själva i samma utlåtande, där lagförslaget är intaget
(s. 209): ''Särskilt må härvid erinras, att ett formellt undantagande av vissa
tjänstegrupper ansetts överflödigt på den grund, att kvinnor av naturliga orsaker
äro uteslutna från tävlan inom desamma’.

Det är alltså överflödigt att belasta lagen med direktiv av detta slag. —
Yad åter angår tjänster av det senare slaget, diplomatiska och konsulära, synes
ett generellt förbud knappast befogat. I stater, där man redan är fullt förtrogen
med kvinnans utövning av statens högsta ämbeten, synes det icke ligga utom
möjligheternas gräns att en väl kvalificerad kvinnlig diplomat resp. konsul kan
göra sig gällande. Låt vara, att lämpliga kandidater endast i sällsynta undantagsfall
torde finnas, detsamma gäller ju dock för flera andra tjänster, som skola
std öppna för kvinnor.

I lagförslaget undantagas slutligen vissa lärarbefattningar i gymnastik för
manlig ungdom. Om dessa gäller enligt mitt förmenande, att den tillsättande
myndigheten i varje fall torde böra äga den diskretion, som till äventyrs kan
saknas hos den sökande. Fråga är emellertid, om icke likartade synpunkter borde

166

anläggas på lärarebefattningar i allmänhet å gymnasiestadiet för såväl manlig
som kvinniig ungdom. Yad som tidigare härvidlag ansågs vara en fördom synes
ådraga sig allt större intresse av medicinska och pedagogiska fackmän.

På anförda grunder tillåter jag mig alltså att bestämt avstyrka det föreliggande
lagförslaget såsom onödigt. Mot kommitterades förslag i vad det avser
avlöning och pensionering har jag icke att göra någon erinran.

Slutligen anser jag mig icke böra underlåta att inlägga en gensaga emot
den slutsats, som förekommer i den allmänna motiveringen i det förra utlåtandet
s. 53. Det heter där — sedan man framhållit, hurusom en långvarig och dyrbar
utbildning för förvärvande av nödig kompetens för statsämbetena komme att verka
återhållande beträffande det stora flertalet unga kvinnor — ’Så mycket större är
sannolikheten för, att man ibland de kvinnor, som i trots härav arbeta sig fram
till högre examina, skall finna ganska få, som endast äga medelmåttig begåvning eller
eljest mindre utpräglade förutsättningar för sådana levnadskall, till vilka studierna
avse att utgöra en förberedelse.’ Jag inskränker mig till att konstatera, att
min erfarenhet icke går i denna riktning.’

Professorn Liljeqvist anförde:

’I filosofiska fakulteten bar jag redan uttalat min anslutning till professorerna
Martin P:son Nilssons och Charliers yttranden. Därutöver önskar jag här
stryka under, att remisser, vilkas knappa termin för yttrande omöjliggör en inträngande
granskning, äro ägnade att på sin höjd framkalla skenet av utredning
och knappast förmå vidmakthålla ens ett sådant sken. Beklagligtvis ha utredningar
av denna typ blivit allt vanligare i vårt offentliga liv, utredningar där
esomoftast resultatet i de normgivande instanserna står på förhand fast, och där
man sedan endast har öra för vad som talar för, ej vad som talar mot det avsedda
resultatet. Föreliggande kommittebetänkande röjer på alltför många punkter,
att ett abstrakt likhetsmakeri utan starkare hänsyn till behoven och det konkreta
livets reala förhållanden fått dominera. Att ett dylikt betänkande ej tål
alltför ingående granskning, säger sig självt och synes mig i hög grad bekräftat
genom den kritik, som trots så snävt tillmätt tid ägnats detsamma i Teologiska
fakultetens yttrande, som jag även i de särskilda ledamöternas anföranden finner
högst beaktansvärt. När på en punkt sådan som den om pensionsåldern likhetsmakeriet
uppges (väl att märka till ämbetskvinnornas förmån), är undantaget så
pass illustrativt, att det förtjänar särskilt uppmärksammas. Jag vill på denna
punkt åberopa ej blott professorn Charliers ovan nämnda yttrande utan även de
tidigare yttranden av professorerna Öhrvall i Uppsala och Wicksell här i Lund,
som finnas återgivna i betänkandet II sid. 170. Det handlar i alla tre fallen
om yttranden frän män, vilkas framstegsvänlighet och reformiver äro höjda över
varje misstanke.’

Professorn Lehmann önskade, i likhet med professorn Chariter inom filosofiska
fakulteten, fästa uppmärksamheten vid svårigheterna, som skulle följa av
kommitterades bestämmelser om särskild pensionsålder för kvinnor.

Professorn Ställe, som ej varit närvarande då ärendet behandlades i filosofiska
fakulteten, anhöll få till protokollet antecknat, att han instämde i professorn
Charliers yttrande till fakultetens protokoll i ärendet.

Ordföranden, professorn Moberg yttrade:

Mag instämmer i tvenne punkter i den reservation, som avgivits av Mathilda
Stael von Holstein, de nämligen, där det yrkas att pensionsåldern bör bestämmas

107

lika för män och kvinnor samt för kvinnor fastställas samma pensionsavgifter
som för män med skyldighet att i likhet med män och med samma avgifter bidraga
till efterlevandes pensionering.

Med avseende på den förra punkten, rörande pensionsåldern, finner jag
icke, att kommitterade kunnat tillfredsställande påvisa det riktiga eller nödvändiga
i att medgiva kvinnorna den gynnsamma undantagsställning, som kommitterade
sålunda velat bereda dem.

Med avseende på den andra punkten finner jag det ytliga talet om ''änklings’
pensionering ingalunda utgöra ett tillräckligt argument för en tankegång,
som står i märklig kontrast mot den, på vilken kommittén grundat sitt krav på
likställighet i fråga om lön och ålderstillägg utan hänsyn till männens försörjnings-
och värnplikt. II s. 144, 145 och 149 f.’

I professorn Mobergs yttrande instämde professorn Carlgren.

Härefter beslöt konsistoriet enhälligt att såsom svar å remissen överlämna
och åberopa dels ovannämnda från fakulteterna med flera inhämtade utlåtanden
dels ock konsistoriets eget denna dag förda protokoll i ärendet.

Denna § skulle anses genast justerad.

Ur protokollet:

N. Linder.»

»Utdrag ur protokollet i Teologiska fakulteten i Lund den 31 ja- Teologiska
nuari 1921. Närvarande: Dekanus, professor Herner, professorerna fakulteten i
Pfannenstill, Holmquist, Aurelius, Hodhe, Lehmann och Aulén. Lund.

§ 2.

Fakulteten hade att behandla det i dagarna anlända, av vederbörande sakkunniga
avgivna betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till
statstjänst.

Därvid anförde professor Eodhe: ''Aven om jag instämmer med kommitterade
att det med hänsyn till den kristna religionens principer intet finnes som
motsäger tanken på att kvinnor kunna användas i de olika tjänster, som ett organiserat
kyrko- eller församlingsliv kan antagas kräva, och ävenledes att i vissa
fall kvinnliga präster skulle utgöra ett särskilt värdefullt tillskott i kyrkans
arbetskrafter, måste jag av praktiska skäl avstyrka kommitterades förslag, sådant
det nu föreligger, och yrka på grundligare utredning. Till stöd för denna min
mening vill jag anföra följande:

Kommitterade ha i sitt betänkande tagit hänsyn till den springande punkten,
när det gäller svårigheterna med avseende på de kvinnliga prasterna, nämligen
eventuellt motstånd från församlingarnas sida. Att hänsyn till detta motstånd
måste tagas är obetingat nödvändigt, men det är tvivel underkastat om
kommitterade insett styrkan och omfattningen för närvarande av detta motstånd.
I varje fall ha de icke tänkt igenom de konsekvenser som ett hänsynstagande
till detta motstånd för med sig. De föreslå att kvinna skall kunna prästvigas
och mottaga prästerliga befattningar ''med de inskränkningar som betingas av att
kvinnlig präst ej må anställas eller förordnas mot vederbörande församlings vilja’.
Förordnande av e. o. prästman sker, som bekant, på så sätt att domkapitlet missiverar
vederbörande prästman till viss församling. Vid missiv av kvinnlig präst -

168

man måste således enligt kommitterades förslag församlingens medgivande först
inhämtas. Sådant som läget för närvarande är, kan man vänta att ''församlingar
i många fall komma att neka att mottaga kvinnlig präst. Detta behöver ej undantagslöst
bero på att vederbörande är kvinna, utan kan bero på andra omständigheter.
Vilket det verkliga skälet är, är i förevarande fall irrelevant, ty lagen
skulle föreskriva att församling kan vägra att mottaga kvinnlig präst. Denna
församlingens rätt inskränker således i hög grad domkapitlets möjlighet att placera
en kvinnlig präst. Jag skulle kunna tänka mig att en kvinnlig präst vore
lättast att placera i ett större samhälle, där flera prästerliga krafter äro förhanden
och där således motstånd mot kvinnliga präster över huvud å vissa församlingsmedlemmars
sida icke skulle betyda så mycket. Har nu domkapitlet till sitt förfogande
ett antal kvinnliga präster, så betyder detta i nuvarande läge ett företräde
för dessa, till vissa platser. Härvid bör man erinra sig att det är domkapitlets
skyldighet att missivera en prästman som blivit prästvigd för tjänstgöring
inom stiftet. Ett dylikt företräde låter sig emellertid icke förlika varken
med principen om lika rättigheter för man och kvinna ej heller med den hänsyn
som domkapitlet måste taga till vederbörande församlingars behov. Ty det kan
tänkas att en manlig präst just är av nöden under det att domkapitlet på grund
av skyldigheten att giva missiv åt den kvinnliga prästen tvingas att placera denna
där varest en för ifrågavarande plats bättre kvalificerad kraft finnes att tillgå.

Svårigheterna vid missiv av en kvinnlig präst förökas ytterligare, om man
räknar med det fallet att den kvinnliga prästen är gift. Man måste ju utgå från
att mannen såsom tillbörligt är, utövar ett yrke. Är han nu genom sin yrkesutövning
bunden vid en viss ort, försvåras missiveringen i hög grad, för att icke
säga omöjliggöres. Domkapitlen ha redan nu avsevärda svårigheter, när det gäller
placeringen av gifta, obefordrade präster. Huru mycket större skulle svårigheterna
icke bliva i ovan antydda fall. För att lösa den svårighet som uppstår skulle
man kunna tänka sig att den kvinnliga prästen på grund av sina plikter i hemmet
och till dess gynnsammare förhållanden yppade sig, tills vidare ville avstå
från prästerlig tjänstgöring. Av skäl som här icke behöva utredas har kyrkan
s. k. absolut prästvigning, den gäller för vederbörandes hela liv och det förutsattes
att den prästvigde oavbrutet utövar sin prästerliga verksamhet, om han därifrån
icke hindras av sjukdom, ålder, eller andra orsaker, såsom studier, tjänstgöring
vid läroverk etc. Med avseende på de kvinnliga prästerna skulle eu ny
kategori av från den prästerliga tjänsten tjänstlediga kunna skapas, sådana som
begära ledighet för fyllandet av sina hemplikter. Skall sådan ledighet kunna
beviljas för huru lång tid som helst? Skall en kvinnlig präst ha rätt att på
grund av sina hemplikter gorå vissa anspråk med avseende på missivering? Skall
hon, därest hon åtnjutit ledighet, när som helst kunna åberopa domkapitlets skyldighet
att förse henne med förordnande? Huru skall förfaras med hennes löneanspråk,
när hon begär missiv, men domkapitlet på grund av församlingarnas
vägran att mottaga henne icke kan placera henne? Om plats kan beredas henne
i Luleå stift, under det hon är prästvigd för Lunds stift, kan vederbörande föreläggas
att mottaga missiv i det förstnämnda stiftet? Enligt nuvarande lagstiftning
är man icke skyldig att mottaga missiv inom annat stift än det man
tillhör.

En del svårigheter äro här påpekade som kommitterade icke tänkt sig in
i. Jag har här icke upptagit de svårigheter som kunna tänkas uppstå för det

1(>9

fall en kvinnlig präst skulle innehava ordinarie befattning, t. ex. en kyrkoherdebefattning
på landet. Mera i förbigående vill jag beröra den svårighet som kommer
att uppstå vid kvinnas avläggande av de praktisk-teologiska proven, för den
händelse hon skulle befinnas icke ha sådana röstresurser att hon kan tänkas göra
sig hörd i en kyrka av normal storlek, en fråga som sammanhänger med kvinnans
fysiska betingelser i allmänhet för utövningen av församlingsprästens uppgifter.

På grund av vad jag nu anfört anser jag att frågan om kvinnans tillträde
till prästerliga befattningar ännu är långt ifrån utredd och jag håller före, att
en dylik utredning kommer att visa, att en lagstiftning av den allmänna
art, som kommitterade föreslå, är praktiskt outförbar. Vill man verkligen
ha kvinnliga präster av sakliga skal, och icke blott för att konsekvent regera
och genomdriva en kvinnans likställighet med mannen utan hänsyn till de
faktiska förhållandena, måste man fortsätta på den väg, på vilken kommitterade
redan inslagit, men på^ vilken de, på grund av ett underskattande av de praktiska
svårigheterna, icke gått långt nog, nämligen att göra vissa inskränkningar beträffande
kvinnliga prästers tillträde till prästerliga befattningar. Man behöver
därvidlag icke tänka sig en slags ordination, avseende att skapa vad kommitterade
kalla ''lägre, kvinnliga halvpräster’. Det berättigade i den tanke, som ligger
bakom detta förslag, är att åtminstone för närvarande vissa prästerliga arbetsformer
mindre lämpa sig för kvinnan, under det å andra sidan hennes arbete i
kyrkans tjänst i bestämda uppgifter anses önskvärd. Vad som här åsyftas torde
bättre kunna vinnas på en annan väg. Man kan tänka sig inrättandet av särskilda
prästerliga befattningar, till vilka kvinnliga präster ha ensamt tillträde
eller åtminstone företräde. Alldeles bortsett från frågan om kvinnliga präster,
har behovet av prästerliga krafter, som icke, såsom församlingsprästen, äro bundna
vid lokalförsamlingen, framträtt. Det gäller här tillgodoseendet av vissa speciella
sidor av det kyrkliga arbetet, som väl ingå i prästens församlingsarbete, men
där ett extra tillskott av kraft, ej nödvändigt bunden vid lokalförsamlingen, är
av nöden. Man kan härvidlag i första hand tänka på arbetet bland ungdomen.
På frivillighetens väg ha ett fåtal dylika prästerliga befattningar kommit till
stånd. På frivillighetens väg avlönas t. ex. Svenska kyrkans diakonistyrelses
ungdomssekreterare. Att liknande befattningar icke inrättats i de olika stiften
beror utan tvivel på att avlöningsförmånerna inom kyrkan alltid äro bundna vid
lokalförsamlingen. 1920 års kyrkomöte föreslog, med beaktande av dessa omständigheter,
att domkapitlet skulle äga rätt att bevilja därtill lämpad prästman kortare
ledighet från innehavande befattning, för att hans kraft skulle kunna användas
inom stiftet i dess helhet för viss, speciell uppgift, t. ex. ungdomsvården,
varvid prästen i fråga skulle uppbära avlöning från Kyrkofonden för mistade löneförmåner
inom den lokalförsamling, där han var anställd.

Utan att här vilja framkomma med utförliga förslag, vill jag såsom min
mening framhålla, att här visar sig en väg, enligt min uppfattning den för närvarande
enda gångbara, på vilken man med utsikt till verkligt gagn kan tillgodogöra
sig kvinnliga prästers arbete. Utom ungdomsvården kan man tänka på
arbetet vid sjukhus, vid fängelser för kvinnor m. m. Vidare skulle man kunna
tänka .på församlingsarbetet inom större samhällen, där en längre gående differentiering
i det prästerliga arbetet än vad nu är fallet vore tänkbar, varvid kvinnliga
präster kunde användas vid själavården, vid konfirmationsundervisningen
m. m.

22—210615

170

De kvinnliga prästernas bundenhet vid befattningar av ovan antydd art
utesluter naturligtvis icke att de tillfälligtvis skulle kunna, utöva församlingsprästens
funktioner, där detta befinnes vara lämpligt och görligt. I princip bliva
de kvinnliga prästerna icke uteslutna från några prästerliga verksamhetsformer,
således icke heller från sakramentsförvaltningen. Med avseende på denna tror
jag icke att kommitterade riktigt uppfattat situationen, då de hålla före, att obenägenheten
’att lämna sakramentsförvaltningen i kvinnohänder’ skulle bottna i
kvarlevande, uråldriga föreställningar om kvinnans ''orenhet’. Kommitterades
framställning på denna punkt verkar på mig uppkonstruerad och verklighetsfrämmande
och går icke tillsammans med vad jag håller för att vara faktum, att
någon motvilja mot att en kvinnlig präst utdelar nattvarden åt en sjuk på det
hela taget icke förekommer, under det att motviljan mot en kvinnlig prästs tjänstgöring
vid nattvardsgudstjänst i kyrka med allra största säkerhet är både allmän
och djupt rotad.

Jag avstyrker således kommitterades förslag i dess nuvarande avfattning.
Skall en lagstiftning i förevarande fråga komma till stånd, bör den gå i den riktningen
att kvinna må kunna prästvigas för den tjänstgöring varom kyrkolag
stadgar, varvid jag tänker mig denna tjänstgöring begränsad efter de allmänna
riktlinier, jag ovan har antytt, ävensom att de inskränkningar, som närvarande
situation framtvingar, rimligtvis kunna allt efter tidsförhållandena undergå omgestaltning.
En dylik lagstiftning måste naturligtvis föregås av en utredning,
betydligt mera ingående på konkreta förhållanden än den kommitterade nu
förebragt’.

I detta yttrande instämde professorerna Pfannenstill och Aulén.

Professor Aurelius anförde: ’Då kommittébetänkandet endast helt kort
tid varit i min hand och det gällt att helt hastigt bli färdig med ett utlåtande
över detta oerhört viktiga och ingripande spörsmål, har jag måst nöja mig med
att göra några anmärkningar, till vilka jag känt mig uppfordrad, samt för övrigt
helt kort deklarera min ställning till själva huvudfrågan.

I den historik, varmed kommittén inleder behandlingen av frågan om
kvinnans lämplighet som präst, ingår kommittén på en kortare teckning av den
äldsta kristenhetens principer. Jag kan icke undertrycka den randanmärkningen
till det av kommitterade här anförda, att Paulus och den urkristna församlingen
icke blivit vidare rättvist behandlade, när resonnemanget resulterar i (Bet. I, s.
99), att de ''ingalunda frigjort sig från den hos de orientaliska folken gängse uppfattningen
om kvinnans mindervärdig het'' (kursiv, av mig). Denna slutsats dras
för Pauli vidkommande av 1 Kor. 11: 2 och 9; men vers 11 förtiges, där Paulus
just söker omöjliggöra en dylik skev konklusion ur vad han förut sagt. Det
heter där: ''dock är det i Éerren så, att varken kvinnan är till utan mannen
eller mannen utan kvinnan’. Aposteln vill här just säga ifrån, att ''i Herren’,
d. v. s. hos de kristna, med deras synpunkt på saken, finns det ingen värdeskillnad
mellan könen. Kvinnorna bilda icke en krets för sig, männen för sig; när Gud ser
efter ''människan’, så går icke hans öga till mannen, icke till kvinnan, utan till
dem båda tillsammans. Här hade ock varit god användning för det ställe ur
Gal. 3: 28, som kommitterade på annat ställe (i fråga om Jesus, sid. 101) anföra,
dock utan att anmärka att ordet är paulinskt. ''Här är icke jude eller grek,
man eller kvinna, herre eller träl, utan alla ären 1 ett i Kristus’. Det. är således
så långt ifrån, att man — såsom här i betänkandet skett — bör i fråga om

171

Paulus stanna vid ord om kvallovande judendom, att det i stället bör betonas,
hur i hans förkunnelse gamla skrankor genombrutits av något revolutionerande
nytt. Vi veta ock, hur praxis i den urkristna församlingen i hög grad tog vara
på kvinnliga krafter. Med förvåning läser man i kommittébetänkandet (s. 99),
hur först den katolska kyrkan ''genom nunneordnar, kvinnokloster, kanonisering
av fromma kvinnor och dylikt visste att utnyttja den rikedom av fromhet, kärleks-
och barmhärtighetsarbete, som det kvinnliga väsendet representerade’. Det
förhåller sig väl så, att just den urkristna församlingen utmärker sig för ett flitigt
utnyttjande av den rikedom som representerades av kvinnan. Särskilt Pauli
brev nämna flerstädes kvinnor, som varit ivrigt verksamma, ''kämpat i evangelii
tjänst’, såsom aposteln uttrycker det om tvenne kvinnor i Filipperbr. 4: 3. Vi
höra redan om en bestämd kvinnlig församlingstjänst: Febe, som varit, som det
heter, ’ett stöd för många’, betecknas av Paulus som ''församlingstjänarinna (diakonissa)
i Kenkrea (Rom. 16: 12; se ock om Prisca i v. 3 och 4 och om andra
kvinnor i v. 6, 12, 13, 15).

Detta om historiken, därför att den måst egga till kritik. A andra sidan
har naturligtvis en diskussion om det eller det nytestamentliga stället blott en
sekundär betydelse för ställningstagandet till det aktuella spörsmålet, om vi nu
skola lämna kvinnan tillträde till prästämbetet. Bibeln är ju för oss icke en
kodex med lagparagrafer; och vid övervägandet av nämnda spörsmål ha vi att
fritt och obundet av hur det förhöll sig på nytestamentlig tid söka ett svar på
frågan, huruvida evangeliets ställning och uppgifter nu hos oss motivera och kräva
den ifrågasatta åtgärden.

Det lider enligt min mening intet tvivel, att icke många kvinnor skulle
kunna väl fylla uppgifter, som höra till prästkallet, särskilt när man tänker på
dess inre sida, på evangeliets förkunnelse, själavården, omhändertagande av nödställda,
konfirmationsundervisningen, ungdomsvården. Men jag har icke kunnat
övertyga mig om att ett utvidgat utnyttjande av kvinnokraft på det andliga
området nödvändigt måste gå genom prästvigning. Yore det så ''olämpligt’, att
särskilt i städer och större samhällen — där det kvinnliga arbetet givet skulle
få speciell betydelse — högre kyrkliga diakonitjänster med dylika uppgifter inrättades
för kvinnor? Tjänster av denna art skulle, när de växt in i medvetandet
och erfarenheten som nyttiga, säkert icke komma att sakna det ''officiella erkännandet’
och hos sina bärarinnor skulle de fullt tillfredsställa den djupaste
önskan hos dem, som väl icke innebär fullkomlig likställdhet i allt med mannen,
utan blott det att få med sina gåvor tjäna Kristi kyrka.

Skulle man anse, att en så inslagen väg ändå konsekvent borde leda till
rättighet för kvinnan att vara prästvigd, eftersom hon eljest vore utesluten från
att förrätta de kyrkliga heliga handlingarna bland dem som utgöra hennes eget
arbetsfält — så är jag icke alldeles okänslig för den invändningen. Men jag
skulle då under alla förhållanden vilja påyrka att en bestämd begränsning av
sådana prästerliga tjänster vidtages, till vilka tillträde skulle lämnas. Naturligtvis
skulle här arbete bland kvinnliga konfirmander och annan kvinnlig ungdom,
i kvinnliga fängelser o. dyl. främst komma i fråga.

Överhuvud synes det mig icke klart av kommitterades utlåtande, att reformkravet
i vårt land är uppburet av något allmännare, livligare intresse. Mot
en del resonnemang angående behovet, som möta i betänkandet, skulle jag ock
vilja sätta ett frågetecken. Kommitterade säga (s. 107): ’I vår tid, som präglas

172

av en växande sinnesro jämsides med en ökad strävan efter en allvarligare karaktärsdaning,
lider det intet tvivel om, att kvinnor även i kyrkans tjänst skulle
fullgöra en välbehövlig och gagnerik gärning.’ Jag begriper icke hur dessa saker
hänga ihop: den växande sinnesron och behovet av kvinnligt arbete, såsom kommittén
här avser det, inom det prästerliga ämbetets ram. Kommitterade framhålla
vidare som sin mening (s. 106), att ''de kvinnor, som utgöra flertalet av
åhörarna i våra kyrkor, (säkerligen skulle) finna, att en kvinna skulle vara väl
i stånd att ge dem just den art av andlig ledning, som för dem är av särskild
betydelse’. Jag undrar om det verkligen ofta tänkts och känts vid högmässogudstjänsterna
''bäst med en kvinnlig predikant för oss kvinnor’; jag skulle knappast
tro det. Det som väntas från evangeliets förkunnare vid gudstjänsten är
dock vad han ur ordet hämtar fram för man som kvinna, för människan. Och en
kvinnlig predikant i högmässan skulle jag skatta i samma mån, hon talade ej
blott till kvinnan, utan ock till mannen. Resonnemanget hos kommittén inför en
oriktigt betonad differentiering i de gudstjänstfirandes behov och konstruerar vidare
därifrån.

En annan punkt, där jag skulle vilja opponera mot kommittén, är när den
(s. 103, 104) avvisar talet om att prästerlig tjänstgöring ofta skulle innebära ansträngningar,
som ginge över kvinnans fysiska förmåga. Kommitterade framhålla
att detta blott gäller ''för vissa trakter av vårt land, där antagligen inga kvinnor
skulle söka prästerlig tjänst’ och vidare ’att kvinnor såsom läkare och barnmorskor
redan visat sig äga förmåga att fylla även uppgifter, som äro i lika
hög grad fysiskt krävande’. Invändningen är härmed, enligt min mening, alldeles
otillfredsställande besvarad. Det ur denna synpunkt svåra i den prästerliga
tjänstgöringen ligger för övrigt ingalunda bara i strapatserande resor i stora
församlingar, utan ock i det oskäligt stegrade skrivardömet, som särskilt på senhösten
får trängas med alla de andra uppgifterna.

Kommittén har haft en prisvärd känsla av, att kvinnliga präster icke böra
få påtvingas en församling. När kommittén emellertid i detta sammanhang föreslår
bestämmelser för, hur det skall gå till vid förordnanden och tillsättning av
tjänster, kommer det klart fram, i vilket ofullständigt och outrett skick frågan i
själva verket föreligger. 1) Här kunna fall anföras, vilka kommittén icke förutsett.
T. ex.: på förslag till kyrkoherde i en församling äro uppförda tre kvinnliga
präster. En bestämd opinion där vill icke ha någon kvinnlig präst; men å

andra sidan kan man ej uppnå kvalificerad majoritet för en ''fjärde man’. Här

upphäver principen om hänsyn till församlingarnas önskemål sig själv. 2) Vidare
bör i detta sammanhang påpekas det olyckliga däri att — medan domkapitlen nu
måste sörja för att varje prästvigd man får missiv till en församling, samma
möjlighet att missivera kvinnliga präster avskäres kapitlet, därest församlingarna,
som påtänkts med missiven, icke lämna sitt medgivande därtill. Det kan då
hända, att ett stift har en grupp kvinnliga präster, vilkas arbete alls icke användes
för det ändamål som avsetts, utan vilka gå och vänta på tjänstgöring —
en fullkomlig anomali. 3) Slutligen förtjänar framhävas, att kommitterade icke
alls nämnt eller tagit upp till lösning frågan, hur det skall förfaras med kvinnliga
präster, som ingått eller vilja ingå äktenskap. För övrigt instämmer jag i

vad av professor Rodhe särskilt anförts rörande de svårigheter, som uppstå i

fråga om kvinnliga prästers förordnande för tjänstgöring inom visst stift.

173

På grund av det sagda vill jag med min röst avstyrka kommitterades förslag
sådant dét nu föreligger.»

Därefter gjorde Fakultetens samtliga medlemmar enhälligt följande uttalande: ''Fakulteten

är livligt övertygad om värdet av ökat kvinnligt arbete i
kyrkans tjänst och finner, att från evangelisk-kristlig ståndpunkt intet principiellt
hinder föreligger för kvinnans tillträde till prästämbetet. Kommitterade na
emellertid icke tillräckligt beaktat de stora svårigheter av praktisk art, som uppstå,
när det gäller kvinnlig prästs anställning. Fakulteten avstyrker därför förslaget
i dess nuvarande avfattning och påpekar behovet av en ny utredning, vida
mer ingående på konkreta förhållanden än den nu förebragta.’

§ 3.

Fakulteten beslöt vidare enhälligt göra följande uttalande:

Fakulteten har intet att invända mot förslaget om kvinnas tillträde också
till de teologiska lärarplatserna vid universitetet.

Med avseende på hennes tillträde till teologisk lärareplats, som är förenad
med prebende, anser fakulteten att frågan måste ytterligare utredas i anslutning
till vad fakulteten yrkat i frågan om kvinnas prästvigning.

TJr protokollet:

C. E. D. Fehrman.»

»Utdrag ur protokoll, hållet hos Juridiska fakulteten vid universitetet
i Lund den 31 januari 1921.

fl7. Till Fakulteten hade för yttrande före den 4 februari remitterats
allade sakkunnige avgivet ''betänkande och förslag ifråga om kvinnors
tillträde till statstjänster’, vilket betänkande till fakultetsledamöterna utdelats
den 28 i denna månad.

Fakulteten beslöt i ärendet yttra:

''Med hänsyn till den starkt begränsade tiden för yttrandes avgivande, beslöt
fakulteten att endast göra det uttalande, att, för den händelse giltigt skäl
icke förefunnes att ifrågasätta kvinnors tillträde till domareämbetena, fakulteten
icke funne anledning till särskilda förbehåll beträffande dess ämbeten’.

Ur protokollet:

Nils Hintze.»

»Utdrag ur protokoll fört vid medicinska fakultetens i Lund sammanträde
den 31 jan. 1921.

Närvarande; Dekanus Prof. Petrén, Professorerna Borelius,
Forssman, Essen-Möller, Broman, Överton, Ahlström, Sjövall,
af Klercker, Widmark.

Frånvarande Prof. Thunberg, hindrad av resa i offentligt uppdrag.

Juridiska
fakulteten
i Lund.

Medicinska
fakulteten
i Lund.

174

§ 23. På grund av kanslersämbetets föreskrift kade fakulteten anmodats
inkomma till det större akademiska konsistoriet med yttrande över de av tillkallade
sakkunniga den 14 febr. och 27 dec. 1920 avgivna betänkanden och förslag
i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. Fakulteten beslöt på grund
härav att anföra följande:

Den 8 febr. 1911 avgav fakulteten på enahanda anmodan yttrande över de
av Kungl. Maj:t utsedda kommitterades ''Förslag till grunder, med tillämpning
av vilka infödda svenska kvinnor må kunna av konungen utnämnas och befordras
till vissa befattningar’. Härvid framhöll fakulteten som sin mening, att ett
utsträckt användande av kvinnor i statens tjänst visserligen kunde tänkas medföra
en del, av den kvinnliga naturen betingade vanskligheter, vilka kunde ogynnsamt
inverka både på kvinnorna själva och på det av dem presterade arbetsresultatet,
men att, enär grundsatsen om kvinnors rättighet till statstjänst redan vore
erkänd och delvis genomförd, det vore omöjligt att på enbart teoretiska grunder
uppdraga den gräns, inom vilken dessa rättigheter skulle hålla sig. Erfarenheten
måste här vara det avgörande, och fakulteten vore övertygad, att en utsträckning
av grunderna för kvinnas anställande i statstjänst endast skulle medföra ökad
möjlighet för de verkligt kompetenta kvinnliga sökandena, under det att skärpt
konkurrens och ökade kompetensfordringar med säkerhet kunde förväntas komma
att utmönstra dem, som visade sig icke fylla måttet. Fakulteten hade därför icke
något att invända mot de förslag, som ifrågavarande kommitterade framställt
angående särskilt vissa läkaretjänster.

Fakulteten anser sig hava allt skäl att även nu företräda en dylik ståndpunkt,
vars riktighet icke har jävats under de tio år, som förflutit, sedan fakultetens
ovannämnda yttrande avgavs. Fastmera synes utvecklingen under dessa
år hava verksamt bidragit att föra frågan fram till den punkt, att grundsatsen
om kvinnas rätt till statstjänst bör genomföras i full utsträckning och erfarenheten
om verkningarna härav inhämtas. Fakulteten instämmer sålunda i de allmänna
riktlinjerna i de uti sakkunnigbetänkandena av den 14 febr. och 27 dec. 1920
framlagda förslagen, och såvitt dessa förslag beröra kvinnas tillträde^till läkarbefattningar
och till medicinska lärarbefattningar vid universitet och högskolor,
förordar fakulteten desamma. Fakulteten vill härvid även uttala sin anslutning
till den uppfattningen, att gift kvinna skall i fråga om behörighet att innehava
statstjänst vara likställd med ogift. Det måste anses som ett betydande statsintresse
att tillse, att de förändringar som nu äro föreslagna, icke onödigtvis
försvåra möjligheten för de ofta högtstående och dugande kvinnor, som åstunda
eller innehava statstjänst, att knyta äktenskaplig förbindelse. Den skyldighet
mot samhället, som en sådan dugande kvinna efterkommer i egenskap av moder,
bör skattas mycket högt, och denna skyldighets fullgörande på allt vis understödjas.
Erfarenheten må sedermera även här avgöra, huru den motsättning mellan
olika intressen, som likväl torde komma att framträda här, skall bäst finna
sin lösning.

i

Rätt avskrivet, betygar i tjänsten:
Ernst Uddenberg.»

1 75

»Utdrag ur protokoll, hållet hos Filosofiska fakulteten i Lund den Filosofiska
31 januari 1921. fakulteten

§ SO. Till fakulteten hade för yttrande före den 4 februari remitterats * Lund.
av tillkallade sakkunnige avgivet ''betänkande och förslag i fråga om kvinnors
tillträde till statstjänster’, vilket betänkande till fakultetens ledamöter utdelats
den 28 innevarande månad.

Vid ärendets behandling yttrade professorn Nilsson:

''Då denna sak bedrivits med den skyndsamhet, att betänkandet utdelats
först för fyra dagar sedan och yttrande måste avgivas av alla fakulteter och
konsistoriet, så att det är Kanslersämbetet tillhanda före den 10 februari, varav
tyckes framgå att sakens genomförande synes böra ske utan en tillfredsställande
prövning av de inrättningar, som komma i fråga, får jag förklara mig ej beredd
yttra mig om förslagets detaljer, blott att jag i princip ej finner någon lärarepost
i Humanistiska sektionen av den beskaffenhet, att den ej bör göras tillgänglig
för kvinnor, under förutsättning att åtkomsten ej göres lättare för kvinnor
än för män, ej heller fördelarna av ämbetet större t. ex. genom lägre pensionsålder.
Vad de professurer som äro förbundna med föreståndarskap för en institution
beträffar ställer jag mig tveksam, men är ej beredd att yttra mig.’

Dekanus professorn Charlier anförde:

''Med avseende på kommitterades förslag, sådant det sammanfattas å sidan
220 i andra delen av betänkandet, har jag i två punkter från de kommitterade
avvikande mening.

Dels anser jag den av de kommitterade föreslagna ''principen om lika lön
för man och kvinna i samma befattning’ är oriktig och högeligen betänklig på
grund av dess konsekvenser å äktenskapsfrekvensen. Principen skulle mest menligt
inverka å tjänstemän av lägre lönegrad.

För det andra kan jag icke tillstyrka kommitterades förslag att pensionsåldern
för kvinnlig innehavare av statstjänst skulle sättas lägre än för manlig
innehavare. Av den historiska redogörelse, som medföljer kommitterades betänkande,
finner man att motiven för detta förslag äro mycket svaga och att i själva
verket de flesta myndigheter, som yttrat sig, anse att intet skäl förefinnes att
skilja på pensionsåldern för män och kvinnor.

Jag föreslår därför att i bestämmelserna för statstjänst föreskrives att
pensionsåldern för män och kvinnor i alla statstjänster sättes lika.’

Sedan diskussionen förklarats avslutad yttrade sig fakultetens ledamöter
på följande sätt:

Professorn Kylin förklarade sig ej hava något att erinia mot kommitterades
förslag, men ställde sig något tveksam till frågan om kvinnors lämplighet
som institutionsföreståndare.

Professorerna Böök, Rydbeck och Olson instämde i professorn Nilssons
yttrande.

Professorn Grönwall förklarade sig i huvudsak ense med professorn Nilsson.
Professorn ansåge betänkligt att utan inskränkning erkänna kvinnors rätt
att erhålla professur, med vilken vore förenad föreståndarskap för institution.

Professorn Nilsson-Ehle anförde:

''Med hänsyn till den korta tid som stått till buds för kommittéförslagets
granskning har jag ej funnit något att erinra i detaljfrågor. Till själva principspörsmålet
har jag ej därmed tagit ställning.’

V!

Drätselnämnden

vid Lunds
universitet.

176

Professorn Nörlund instämde med professorn Nilsson samt förklarade sig
ense med professorn Charlier i vad denne yttrat om olämpligheten av olika pensionsålder
för man och kvinna.

Professorn Herr lin yttrade:

''Jag finner icke någon erinring att göra i anledning av det föreliggande
betänkandet i vad angår kvinnas tillträde till universitetstjänster, utom vad angår
pensionsåldern, som enligt min uppfattning bör vara lika för man och kvinna.’

Professorn Walberg förklarade sig ense med professorn Nilsson.

Professorn Nilsson åberopade sitt under diskussionen avgivna yttrande

Professorn Moberg anförde:

''Med beklagande av att den tiden, som medgivits universitetet för prövande
av denna fråga, tillmätts så kort förklarar jag mig icke hava anledning
till erinran mot remitterade förslag. Dock bör jag giva uttryck åt tvekan om
lämpligheten av att fastställa lägre pensionsålder för kvinna än för man.’

Professorn Liljeqvist instämde i de yttranden som avgivits av professorerna
Nilsson och Charlier.

Professorn Wrangel förklarade sig instämma i vad professorn Grönwall

yttrat.

Dekanus professorn Charlier hänförde sig till sitt här ovan intagna anförande.

Över vad sålunda förekommit skulle utdrag av protokollet meddelas.

Ur protokollet:

Nils Hintze».

»Utdrag ur protokoll, hållet hos Drätselnämnden vid universitetet
i Lund den 28 januari 1921.

§ 13. Drätselnämnden hade anmodats att till det större konsistoriet inkomma
med yttrande över ett av inom Kungl. Justitiedepartementet tillkallade
sakkunnige avgivet betänkande med förslag i fråga om kvinnors tillträde till
statstjänster.

Tryckta exemplar av handlingarna hade utdelats till nämndens ledamöter.

Uttalande beslöts av följande innehåll:

Drätselnämnden ansåge sig beträffande lämpligheten av kvinnors tillträde
till statstjänster och beträffande pensionsåldern för kvinnliga befattningshavare
endast hava att taga hänsyn till de under Nämnden ställda befattningar, och
funne Nämnden med avseende på dessa ej anledning framställa någon erinran
vid de sakkunniges förslag.

Angående kvinnliga befattningshavares pensionsavgifter och pensionering
av deras efterlevande ansåge sig Nämnden icke kunna, på grundval av den av
de sakkunnige framlagda utredningen, nu avgiva något vidare yttrande än att
Nämnden ville framhålla, att ett bifall till de sakkunniges förslag vad anginge
befattningar vid universitetet syntes böra medföra ändring av nu gällande bestämmelser
för pensionsinrättningen för änkor och barn efter ämbets- och tjänstemän
vid universitetet samt universitetets änke- och pupillkassa.

Ur protokollet:

Ragnar Rergendal».

177

»Till det Större Akademiska Konsistoriet.

Anmodad att avgiva yttrande angående Betänkande och förslag i fråga
om kvinnors tillträde till statstjänster får jag anföra följande.

De skäl som utan tvivel med rätta kunna anföras mot kvinnors rättighet
att vinna tillträde till vissa högre befattningar vid universitetsbiblioteken äro
dock icke sa starka att dessa befattningar med större rätt än motsvarande befattningar
vid andra verk och inrättningar böra undantagas, varför jag i denna
del icke anser mig böra framställa något yrkande.

Till de göromål som äro avsedda för de bär nyinrättade s. k. kvinnliga
biträdesbefattningarna äro kvinnor obestridligen mycket lämpliga. Men även män
på motsvarande bildningsstadium kunna naturligtvis vara väl skickade till dessa
göromål, och utvecklingen synes kunna leda därhän att ett betydande antal män
bleve disponibelt för dylika tjänster. Män med högre kompetens än vaktmästare,
men lägre. kompetens än amanuenser (licentiatexamen eller 2 kandidatexamina)
sakna möjlighet till fast anställning vid universitetsbiblioteken. Med erinran om
den fördel det tyska biblioteksväsendet drager av även manliga ''mittlere Beamte’
synes mig skäligt att de ifrågavarande biträdesbefattningarna icke definitivt
reserverades. för kvinnor och att således befattningens benämning befriades från
könsbestämningen.

Enär bland innehavarna av de ifrågavarande biträdesbefattningarna vid
universitetsbiblioteket en är gift, tillåter jag mig även göra ett uttalande i en
fråga som speciellt rör de gifta kvinnliga befattningshavarna. Mot kommitterade
yrkar jag att kvinnlig befattningshavares ledighet för havandeskap måtte, trots
de för tjänsten obestridliga olägenheterna, beläggas icke med det högsta utan
med det lägsta tjänsteavdraget. Det högsta statsintresset torde vara statens
fortbestånd, och, med de bedrövligt sjunkande nativitetssiffrorna för vårt folk
för ögonen, synes för statsmakterna ingenting vara angelägnare än att uppmuntra
vad som främjar detta fortbestånd, och att i möjligaste mån förebygga allt som
motverkar detsamma. Lund den 4 februari 1921.

Evald Ljunggren.»

»Till Kanslern för rikets universitet.

Sedan Ni genom beslut den 20 januari 1921 anmodat Karolinska medikokirurgiska
institutets lärarkollegium att till Eder inkomma med yttrande över
det av tillkallade sakkunniga den 14 februari 1920 avgivna betänkande och förslag
i fråga om^ kvinnors tillträde till statstjänster får kollegiet härmed förklara
sig icke hava något att erinra mot berörda förslag, för så vitt angår befattningar
vid Karolinska institutet.

Stockholm den 3 februari 1921.

23—210615

På lärarkollegiets vägnar:
E. Lennmalm.

Nils Löwbeer.»

Överbiblio
tekarien
i Lund.

Karolinska

institutet.

178

»Utdrag ur protokoll, hållet i Karolinska mediko-kirurgiska institutets
lärarkollegium den 3 februari 1921.

Närvarande: Rektor professorn Lennmalm samt professorerna
Mtiller, Santesson, Åkerman, E. Holmgren, Johansson, Dalén,
Almkvist, I. Holmgren, Haglund, Forssell, Jacobaeus, Forssner,
Sjöquist, Pettersson och Henschen.

Frånvarande: Professorerna Sundberg, Gadelius, Hedrén, Jundell
och Ahlström med anmält förfall, professorerna Ekehorn och G. Holmgren
utan anmält förfall.

§ 4.

S. D. Anmäldes Kanslerns remiss den 20 januari 1921. varigenom lärarkollegiet
anmodats att före den 10 februari 1921 till Kanslern inkomma med yttrande
över det av tillkallade sakkunniga den 14 februari 1920 avgivna betänkande
och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster.

Av nämnda betänkande hade en var av kollegiets ledamöter före sammanträdet
fått sig tillställt ett exemplar.

Lärarkollegiet beslöt förklara att kollegiet, för så vitt anginge befattningar
vid Karolinska institutet, icke hade något att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Professorn I. Holmgren anhöll att få till protokollet antecknat följande
av honom nu angivna särskilda yttrande:

''De skäl, som kunna anföras för att utestänga kvinnor från tillträde till
vissa statstjänster, skulle vara, att den olikhet gent emot mannen i naturbeskaffenhet,
som åtföljer och betingas av det kvinnliga könet, skulle vara av den art, att
den gör kvinnorna olämpliga till vissa tjänster. Det är uppenbart, att dessa skäl
grunda sig på fysiologiska fakta så till vida som åtminstone för en del av de
tjänster från vilka kvinnor hittills varit utestängda krävas intellektuella och andra
förutsättningar, som avsevärt mera sällan äro tillfinnandes hos kvinnor än hos
män. Det är emellertid ur samma synpunkter och i samma grad oriktigt att
taga detta till skäl för en lagstiftning, som hindrar kvinnors tillträde till dylika
tjänster, som det vore att lagstifta om hinder för medborgare med lappskt eller
finskt eller zigenarblod i ådrorna att bli t. ex. universitetsprofessorer, emedan dessa
raser otvivelaktigt i ringare utsträckning än den övriga befolkningen äro skickade
till dylika värv. Jag kan därför icke finna, att lagbestämmelser om hinder för
kvinnors tillträde till vissa befattningar äro berättigade annat än beträffande
sådana befattningar, där kvinnligt kön i och för sig verkligen omöjliggör tjänstens
skötande även om kropps- och själskrafter, kunskaper, duglighet o. _s. v. finnas i
tillräcklig grad. För min del vill jag hålla före, att inga sädana tjänster finnas,
utan att där så tyckes vara fallet, uppfattningen endast beror på vana och hävd.
Varje medelålders eller äldre person har haft tillfälle att gorå erfarenheter, som
bestyrka detta. Det var icke synnerligen länge sedan de manliga sjuka på sjukhusen
icke ansågos kunna skötas av kvinnliga sjuksköterskor på grund av dessas
kön. Nu faller det ingen in, att kvinnligt kön skulle vara något hinder för
dylikt arbete. Hur barock föreföll icke ännu för ett 20-tal år sedan tanken, att
en kvinnlig läkare skulle kunna sköta en sjukhusläkaretjänst. Nu ser man unga
kvinnliga läkare trots sitt kön handha disciplinen och sjukvården t. o. m. på sjukavdelningar
belagda med könssjuka män, utan att därav förmärkes någon olägenhet.
Kommitterade ha undantagit vissa statstjänster till vilka kvinnor icke

170

skulle få tillträde. För min del håller jag före, att även i fråga om dessa tjänster
könet i och för sig icke är något hinder, om nödiga kvalifikationer finnas, och att
därför undantagsbestämmelser äro principiellt obefogade. Det berättigade i denna
ståndpunkt influeras icke därav, att flertalet av dessa tjänster äro av den art,
att kvinnor åtminstone för närvarande sällan skulle vilja eller kunna bekläda dem.

Samma skäl, som göra, att jag anser, att alla statstjänster böra stå öppna
lör därför kvalificerade kvinnor, göra, att jag ej kan anse lagbestämmelser om
att från vissa tjänster utestänga män befogade. Den individuella lämpligheten
för platsen bör vara avgörande utan hänsyn till kön. När sålunda exempelvis
husmodersbefattningar vid anstalter förbehållas kvinnor, vill jag framhålla, att
knappast något annat skäl härtill finnes än befattningens namn och att det därmed
förenade arbetet icke är av den art, att kvinnligt kön kräves hos innehavaren
eller att det ens är otvivelaktigt, att detta är till fördel.

Yad angår den av kommitterade föreslagna olika pensionsåldern för manliga
och kvinnliga befattningshavare ansluter jag mig till den av kommittéledamoten
Mathilda Stael von Holstein i särskilt yttrande framställda meningen.’

Ur protokollet:

Nils Löwbeer».

Styrelsen för Tekniska högskolan: »Styrelsen har till följd av den knappt Styrelsen för
tillmätta tiden för yttrandets avgivande icke hunnit att i detalj undersöka i vad Tekniska
mån de inom styrelsens tjänsteområde fallande tjänsterna kunna beklädas lika högskolan
väl med kvinnor som med män.

Emellertid i anslutning till de sakkunnigas uttalande: ’I övrigt lärer det
ej med fog kunna antagas, att fri konkurrens mellan man och kvinna skall göra
intrång i statens intresse att för sin tjänst utvälja den lämpligaste’ och under
förutsättning sålunda, att vid tillsättandet av befattningar grundlagens bestämmelse
om ''förtjänst och skicklighet’ får så tolkas och tillämpas, att jämväl
den verkliga lämpligheten för befattningen skall läggas i vågskålen, har styrelsen,
som icke anser sig böra uttala sig om lagtextens formulering, funnit sig i
vad rör styrelsens tjänsteområde icke hava något att erinra emot den av de sakkunniga
framställda uppfattningen, ’att kvinnor i princip böra hava samma rätt
som män till fri och öppen tävlan om statsämbeten och att denna princip bör
komma till uttryck i vår lagstiftning’.

Styrelsen för Chalmers tekniska institut (ordföranden, landshövdingen von Styrelsen,för
Sydow, rektorn, professorn Grrauers och byggnadschefen Blidberg): vDe lärarbe- Chalmers
fattningar vid institutet, till vilka enligt styrelsens åsikt tillträde utan olägen- tekniska *»-het kunde vara öppet för kvinnor, äro företrädesvis de, vilka omfatta undervis- SIWnings-
och läroämnen av teoretisk art.

Vad beträffar befattningar i mera praktiska ämnen torde det vara mera
tveksamt, om kvinnor därtill kunna anses lämpliga. Då emellertid nödiga kompetensfordringar
utgöra tillräcklig garanti mot befattningarnas tillsättande med
icke kvalificerade kvinnor, anser styrelsen i likhet med de av chefen för kungl.
justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, att lagliga hinder däremot ej behöva
ifrågakomma.

Till det av de sakkunniga avgivna betänkandet får styrelsen foga följande

180

Styrelsen
för fnrmaceutiska

institutet.

Direktionen
för gymnastiska
centralinstitutet.

beriktigande. Betänkandet innehåller som bilaga en förteckning över vissa tjänster,
som tillsättas av Eders Kungl. Maj:t. Beträffande Chalmers tekniska institut anföres,
att endast rektor tillsättes med fullmakt eller förordnande. Enligt nådigt
brev den 14 januari 1914 tillsättas samtliga professorer medelst fullmakt av Eders
Kungl. Maj:t. Deras antal uppgår för närvarande till 12.»

Ingenjören Atterberg, med vilken grosshandlaren Collin instämde, anförde:

''Vid ett tekniskt institut, som skall uppfostra ynglingar till praktisk verksamhet,
kräves kraftiga män till lärare, vilka ingiva respekt och själva arbetat
med i praktiken, så att undervisningen kan lämna bästa möjliga resultat, varför
det synes mig högst olämpligt att härtill använda kvinnor’.

Biskopen Rod he avgav följande votum:

’Då kvinnor endast i ytterst sällsynta fall torde kunna förvärva den vetenskapliga
kapacitet, som kräves för en framgångsrik undervisning vid institutet,
och då deras anställning som lärare där utan tvivel skulle medföra icke ringa
faror i disciplinärt hänseende — otänkbart är icke, att moralen kunde bli lidande
därigenom — så kan jag icke annat än på det kraftigaste avstyrka, att kvinnor
må vinna behörighet till nämnda lärartjänster’.

Styrelsen för farmaceutisk/! institutet: »Styrelsen har av institutets lärarkollegium
infordrat yttrande i ärendet, vilket här bifogas.

Styrelsen instämmer i lärarkollegiets mening och har sålunda för sin del
intet att erinra mot att kvinna får tillträde till professors- och föreståndarebefattning
ävensom annan läraretjänst eller befattning vid institutet.»

Lärarkollegiets yttrande hade följande lydelse: »Med anledning av sitt tidigare
uttalande i frågan av den 18 februari 1911 vill kollegiet framhålla, att efter
nämnda tidpunkt icke något förekommit, som giver kollegiet anledning frångå sin
då intagna ståndpunkt, nämligen att inga skäl förebringats, som kunna anses
styrka kvinnas olämplighet att bekläda professors- eller föreståndarebefattning
vid institutet. Då emellertid vid Farmaceutiska institutet numera ett stort antal
kvinnor utbildas för apotekareyrket, inom vilket de äro likställda med män, måste
de enligt lärarekollegiets mening även anses skickade att innehava annan lärartjänst
eller befattning vid institutet.»

Direktionen för gymnastiska centralinstitutet: »Direktionen har i ärendet infordrat
yttrande från institutets lärarkollegium, vilket yttrande jämte därtill
fogad reservation här bilägges.

För egen del får direktionen i det föreliggande ärendet i und. anföra
följande.

I likhet med lärarkollegiets flertal, vars mening direktionen i huvudsak
biträder, får direktionen i und. såsom sin bestämda åsikt uttala, att institutets
överlärar- och föreståndarbefattningar böra undantagas från tillämpning
av likställighetsprincipen under institutets nuvarande organisation. Arméns och
marinens officerare böra icke vare sig i fråga om inspektion, teoretisk eller praktisk
undervisning lämpligen ställas under kvinna. Overläraren i sjukgymnastik
har hittills haft sin undervisning förlagd till tredje årets manliga elever, vilka
med få undantag äro officerare och uteslutande hava den sjukgymnastiska utbildningen
till mål. Hans uppgift därvid är en helt annan än överläkares vid
hospital eller lasarettsläkares.

181

Beträffande; gymnastiklärarbefattningarna vid statens realskolor anser direktionen
i likhet med lärarkollegiet, att det icke vore lyckligt om Jikställighetsprincipen
här genomfördes, (-iossarna i realskolans övre klasser äro i ett utvecklingsskede,
under vilket de behöva den manlige gymnastiklärarens fasta hand.
lärare övergangsalder är den> under vilken det är viktigast att ha en manlig

, Direktionen fär på grund därav i lind. tillstyrka, att realskolornas gymnastikiärarbeiattnmgar
allt fortfarande undantagas från tillämpning av likställio--hetsprmcipen.» 10 o

Lärarkollegiets (föreståndaren professorn Sellén, överlärarna Draken berg
och Almberg, lärarna Schmiterlöw och Hjorth, extra lärarna Schager, WeitZ1r
’ TTv,-61''^.’ ^.belm, Lönn qvist, Grewillius, Danckwardt, Lindforss
och Un ii n, lärarinnan Högström och extra lärarinnan Bernhagen) yttrande
både följande lydelse: »Kommitterade föreslå (band 1, sid. 95 och 8 28, sid. 110)
det kvinna erhåller behörighet att innehava fullmaktstjänster (överlärarbefattnmgar)
vid gymnastiska centralinstitutet, emedan gällande kompetensfordrino-ar
utgöra garanti mot deras besättande av icke kvalificerade kvinnor. Dessa kornpetensiordringar
skulle sålunda medgiva kvinna att innehava överi ärarbefattnincrar
i friskgymnastik eller i sjukgymnastik, men icke i militärgymnastik, då denna
befattning enligt nåd. kungörelsen n:r 142 den SO oktober 1908 skall innehavas av
militär som ''tillhör armén eller marinen. Härvid vill kollegiet dock framhålla, att
flertalet elever vid gymnastiska centralinstitutet äro från armén och marinen kommenderade
officerare, och att av förstnämnda två överlärare den i friskgymnastik
företrädesvis och den i sjukgymnastik uteslutande hittills haft sin tjänstgöring
förlagd till de manliga kurserna. Detta förhållande torde icke under instftutets
nuvarande organisation böra ändras. De manliga elevernas ålder (25—30 år)
föregående utbildning (student- och officersexamen, militära utbildnings- och högskolor
m. m) och tjänsteställning kräva i väsentligt högre grad än de kvinnliga
e evernas ålder (20—22 år), föregående utbildning (avgångsexamen från 8-klassigt
kvinnligt läroverk) den erfarenhet och framstående förmåga, som överlärarbefatt ''orats.

a''tter. En manlig överlärare kan undervisa, efter vad erfarenheten
hittills utvisat, med framgång icke blott institutets manliga utan även dess kvinnliga
elever. En kvinnlig överlärares tjänstgöring måste uteslutande förläggas till
de kvinnliga kurserna, da utvecklingen ännu ej torde nått därhän, att arméns och
marinens officerare kunna ställas under befäl av kvinna. Dessutom är en av de
kommenderade elevernas viktigaste uppgifter vid institutet att därstädes sätta sig
in i den fysiska fostran med särskild hänsyn till värnpliktigas utbildning, något
vari eu kvinnlig lärare givetvis icke kan meddela undervisning. Av lätt insedda
skål av här vidrörd art kan kollegiet icke heller finna rimligt, att institutets förestanuar
befattning mnehaves av kvinna.

Ivoilegiet vill därför såsom sin åsikt angiva, det institutets intressen under
nuvarande förhållanden bäst tillgodoses därmed, att samtliga överlärarbefattningar
och förestandarskapet vid institutet fortfarande besättas uteslutande med män
oou sålunda undantagas från tillämpning av likställighetsprincipen.

i n Häremot anmälde sex av kollegiets kvinnliga ledamöter reservation, vilken
skulle biläggas protokollet.

Beträffande gymnastiklärare vid de allmänna läroverken och statens seminarier
(band 2, sid 41 o. f.) anser kollegiet, att dessa fortfarande böra undan -

182

tagas från likställigbetsprincipen sålunda, att endast män äga behörighet till
oymnastiklärarbefattningar vid högre allmänt läroverk, realskolor och manligt
folkskoleseminarium, och endast kvinnor till sådana befattningar vid högre
lärarinneseminariet och kvinnligt folkskoleseminarium. I enlighet härmed får
kollegiet bestämt avstyrka kommitterades förslag om behörighet för kvinna att
inneh°ava gymnastiklärarbefattning vid statens realskolor. Gossar i övergångsåldern
(12—15 år) äro mest av alla skolans åldersstadier i behov av det föredöme,
den insikt i denna åldersgrupps särmärken och till följd därav den förstående
ledning, som endast en manlig lärare här kan giva.

Rörande gymnastiklärarinnas pensionsålder i förhållande till annan lärarinnas
vid statens samskolor eller kvinnligt seminarium, får kollegiet uttala som
sin mening, att samma skäl, som tala för gymnastiklärares pensionsberättigande
vid 62 års ålder, även och måhända i högre grad gälla för motsvarande sänkning
av gymnastiklärarinnas pensionsålder från 60 till 57 år, under förutsättning att
denna tidigare pensionsålder icke inverkar på pensionsavgifterna eller pensionens
storlek

Kollegiet har för övrigt ingenting att erinra mot principen lika lön för
lika arbete under förutsättning, att familjeförsörjare, man eller kvinna, komma i
åtnjutande av tillräckligt lönetillägg i någon form.»

T. f. lärarinnan Svalling samt extra lärarinnorna Eriksson, Kärrberg
Wsern, Andersson och Sandholm anförde:

»Undertecknade få härmed med avseende på kommitterades betänkande och
förslag angående kvinnors behörighet att inneha fullmaktstjänster vid gymnastiska
centralinstitutet, nämligen överlär arbefattningarna i frisk- och sjukgymnastik,
reservera sig mot kollegiets åsikt att kvinna ej bör vara berättigad att inneha
nämnda överlärarbefattningar.

Vid behandling av fullmaktstjänsterna vid universiteten och högskolorna
skriva kommitterade (band I, sid. 95) ’att kvinnliga professorer ha en större uppgift
att fylla som ungdomslärare, sedan de kvinnliga studenterna vid våra högskolor
blivit alltmera talrika’. Detta gäller i ännu högre grad vid gymnastiska
centralinstitutet, då de kvinnliga eleverna därstädes utgöra nära hälften av elevantalet.
. . . .

Med avsende på överlärarens i friskgymnastik tjänstgöring vid institutet,
har den hittills så gott som uteslutande varit av teoretisk och inspekterande art,
och därvidlag bör " ej hennes kön lägga något hinder i vägen. Angående överlärarbefattningen
i sjukgymnastik bör intet hinder finnas för kvinna att inneha
nämnda befattning, enär kommitterade på grund av gynnsamma erfarenheter av
kvinnors praktiska duglighet och omdömesförmåga tillstyrka kvinnors tillträde
till befattningar såsom överläkare vid hospital och lasarettsläkare.

Undertecknade få därföre såsom sin åsikt angiva att institutet är bäst betjänat,
att överlärar befattningarna i frisk- och sjukgymnastik även stå öppna för
kvinnor, så att dessa platser besättas med den mest kompetenta vare sig denne
är man eller kvinna».

Direktionen Direktionen för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda (landshöv för

institutet di ngen Sahlin, fru Wendela Rossander, förste folkskoleinspektören Nordoch
försko- lund, rektorn Åstrand och t. f. rektorn Ek) har anfört:

\la äTomte- >>Vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda finnas f. n. å stat

boda.

183

uppförda följande tjänstebefattningar: 1 rektor, 3 ämneslärare vid institutet, 1
första lärarinna och 1 ämneslärarinna vid institutet, 1 första lärarinna och 3 lärarinnor
vid förskolan, 3 arbetslärare och 3 handarbetslärarinnor, 1 lärarinna i
hushällsgöromål, 2 musiklärare och 1 gymnastiklärare. Alla befattningar utom
de såsom lärarinnor betecknade beklädas av manliga innehavare.

Rektor, som förordnas av Eders Kungl. Maj:t, skall enligt lag av den 21
november 1913 hava avlagt de prov, som äro stadgade för behörighet att utnämnas
till lektor eller adjunkt vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium. Befattningen
har alltjämt haft manlig innehavare, och det vill synas, som om man
icke tänkt sig möjligheten av en kvinnlig rektor. Härför talar utom bestämmelserna
rörande rektors pensionsålder, bl. a. den omständigheten, att i blindläroanstaltens
stat icke, såsom vid folkskoleseminarium och samskola är fallet, upptagits
olika lönebeloppp för manlig och kvinnlig rektor. Huruvida emellertid
kvinna icke redan nu, i och med det att hon enligt lag av den 22 juli 1918 kan
förvärva lektors- eller adjunktskompetens, också kan söka rektorsbefattningen vid
blindinstitutet, är en fråga, som av direktionen lämnas öppen.

För bedömandet av huruvida och under vilka förutsättningar det för övrigt
vore önskvärt eller till fördel att kvinna beklädde ifrågavarande chefsbefattning,
må erinras, att blindläroanstalten icke är att sammanställa med ett vanligt
undervisningsverk, utan är ett stort internat, där lärjungar av båda könen mellan
7 och 17, stundom ända till 20 års ålder äro boende och icke endast undervisas
i bokliga ämnen och hantverk utan även erhålla den vård och tillsyn samt
den uppfostran, som annars påvilar hemmen. Vid blindanstalten finnes givetvis
även en talrik tjänstepersonal, manlig och kvinnlig, som är där boende. Ledningen
av en dylik anstalt är under för handen varande förhållanden synnerligen
ansvarsfull och krävande, i det att jämte teoretiskt-pedagogiska och disciplinära
uppgifter i stor utsträckning även sådana av praktisk och ekonomisk natur åligga
rektor.

Om man än måste ställa sig tveksam, huruvida en kvinna i allmänhet kan
äga tillräckliga krafter och nödig auktoritet att handha ledningen av en anstalt
av sådan beskaffenhet som institutet och förskolan för blinda, kan likväl icke förnekas,
att erfarenheten på andra håll givit vid handen, att kvinnor med framgång
kunnat inneha högsta ledningen av även ganska stora, i någon mån jämförliga
anstalter.

Direktionen anser sig därför icke kunna bestrida möjligheten, att rektorsbefattningen
vid blindläroanstalten må kunna med fördel anförtros åt kvinna,
som verkligen befinnes äga för tjänsten lämpliga personliga egenskaper; och i det
förhållandet att Eders Kungl. Maj:t förbehållit sig utnämningsrätten, bör finnas
betryggande garanti för att endast en för tjänsten verkligt lämplig och duglig
person kan komma i fråga att utnämnas. Den omständigheten att vid läroanstalten
finnes en gossavdelning, därtill i regeln större än flickavdelningen, med ynglingar
upp till 17 ä 20 års ålder, synes emellertid direktionen nödvändiggöra, att
då kvinnlig rektor tillsättes, samtidigt en förste lärare med arvode till skäligt
belopp förordnas att biträda rektor vid bl. a. handläggandet av vissa disciplinära
mål å gossavdelningen, med vilka rektor icke lämpligen personligen kunde taga
direkt befattning.

I detta sammanhang må anföras, att nuvarande första lärarinnan vid institutet
icke har någon uppgift motsvarande den, som den ifrågasatte förste lära -

184

ren skulle få, utan har hon samma tjänsteutövning som ämneslärarinnan vid institutet.

Beträffande lärare- och lärarinnetjänsterna vid institutet och förskolan för
blinda bör bemärkas, att med läroanstaltens karaktär av internat följer, att lärarepersonalen
har sig pålagt icke endast undervisningsskyldighet i respektive lärooch
övningsämnen utan även, och detta av icke mindre betydelse, skyldigheten
att biträda med den oavlåtliga uppsikten över de vid anstalten intagna eleverna
och dessas uppfostran. Det ligger då i sakens natur, att denna disciplinära och
fostrande verksamhet i en anstalt med gossavdelning och flickavdelning och med
lärjungar av så skilda åldrar måste för att icke alldeles förryckas på lämpligt
sätt uppdelas på visst antal manliga och kvinnliga lärare. Med en till antalet
så begränsad lärarepersonal, som bär förefinnes, skulle säkerligen redan en
minsta förskjutning av det bestående förhållandet mellan antalet lärare och lärarinnor
vara ödesdigert.

Direktionen får därför med bestämdhet avvisa kommitterades förmodan
(jfr bet. sid. 214), att vid blindundervisningen särskilda bestämmelser angående
antalet manliga och kvinnliga lärareplatser icke skulle vara erforderliga.

Vidkommande gift kvinnas anställning vid blindläroanstalten anser direktionen
sådan medföra påtagliga olägenheter och därför i regeln icke önskvärd. Såsom
redan nämnt påvilar lärarepersonalen ett synnerligen krävande uppfostrande
arbete. Lärare och lärarinnor behöva så mycket som möjligt träda i fars och
mors ställe, och en god tillsyn fordrar, att jourhavande lärare och lärarinna kunna
vara till hands när som helst. Såväl på grund av denna tillsyn som undervisningens
art är en blindlärares arbetsbörda betydligt större än t. ex. en folkskollärares.
En gift lärarinna skulle ej kunna undgå att ha omtanke om hemmet
och dess skötsel, särskilt som hemmet och skolan vid ett internat äro belägna på
samma plats, ibland under samma tak. Alltför stora krav bleve ställda på hennes
arbetskrafter, för att hon i längden skulle vara i stånd att på ett tillfredsställande
sätt sköta sin lärarinnetjänst. Den gifta kvinnan kan därtill ibland
vara i behov av tjänstledighet, och vid sådant tillfälle bleve det, då det gäller
en liten lärarekår med specialutbildning, mycket svårt att skaffa kompetent
vikarie.

Direktionen anser på grund av det anförda, att gift kvinna icke må vinna
anställning som lärarinna vid institutet och förskolan för blinda. Om blindlärarinna
gifter sig, skall hon dock icke vara skyldig att av sådan anledning avgå
från befattningen, såframt icke skolöverstyrelsen finner det nödigt med hänsyn
till befattningens behöriga upprätthållande.

I fråga om kvinnlig rektor torde den i nåd. kung. den 22 juli 1918 intagna
bestämmelsen om gift kvinnas befordrande till rektorsbefattning vid högre
lärarinneseminarium m. fl. fullmaktsbefattningar kunna tillämpas. Grift kvinnas
befordran till rektor bleve då beroende på Eders Kungl. Maj:ts medgivande i
varje särskilt fall.

Beträffande förhållandet mellan manliga och kvinnliga tjänstinnehavares
löneförmåner anser sig direktionen icke obetingat kunna gå med på kommitterades
principuttalande om lika lön i samma befattning.

Lika lön för ensam lärarinna och för gift lärare med familj skulle givetvis
medföra, att lärarinnans levnadsstandard bleve avsevärt högre än lärarens,
och detta förhållande skulle vid ett internat, där båda parterna äro boende, träda

så mycket starkare i dagen än eljest och i mer än ett avseende kunna medföra
för anstalten och dess arbete störande olägenheter.

Härtill kommer, att de motsvarande manliga och kvinnliga tjänsterna med
avseende på arbetsprestationerna icke äro fullt jämnställda. Gossavdelningen är
särskilt ur disciplinär^ synpunkt mera hårdarbetad än flickavdelningen och även
under lästimmarna, då gossar och flickor undervisas tillsammans, har erfarenheten
givit vid handen, att bästa resultat i regel ernås, när de högre, mer arbetskrävande
klasserna undervisas av män, under det att de lägre lättare klasserna
med fördel kunna anförtros åt lärarinnor. Kvinnan kan ju på grund av mindre
fysisk styrka ej prestera samma kraft i arbetet som mannen. Därtill kommer att
kvinnan, enligt vad statistiskt blivit uppvisat, i ojämförligt mycket större utsträckning
än mannen av opasslighet och sjukdom måste söka ledighet från tjänstgöring.
Kvinnan måste vidare pensioneras vid tidigare levnadsålder och i vissa
fall efter, färre antal tjänsteår än mannen, vadan hon under åtskilligt längre tid
kommer i åtnjutande av den löneförmån, pensionen innebär.

På grund av det anförda finner direktionen, såväf ur allmänna synpunkter
som med särskild hänsyn till de vid blindläroanstalten förekommande manliga och
kvinnliga tjänstebefattningarna, rättvisa och billighet kräva, att de manliga lärarebefattningarna
avlönas högre än de närmast motsvarande kvinnliga befattningarna.

Med avseende på pensionsåldern för lärare och lärarinnor vid blindläroanstalten
har direktionen i und. yttrande den 14 oktober 1918 över det av särskilda
inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga avgivna betänkande rörande
det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering II som sin mening
uttalat,, att pensionsåldern för ämneslärare borde sättas till 62 levnads- och 30
tjänsteår, för ämneslärarinna till 60 levnads- och 30 tjänsteår, för arbetslärare
till 65 levnads- och 35 tjänsteår och för handarbetslärarinna till 60 levnads- och
30 tjänsteår; och anser sig direktionen fortfarande böra vidhålla detta förslag.
Beträffande rektors pensionsålder har direktionen i särskild skrivelse denna dag
hemställt, att densamma måtte bestämmas till 65 levnadsår och 33 tjänsteår.

Skulle kvinnlig .rektor ifrågakomma, föreslås pensionsålder för henne till 60 levnadsår
och 30 tjänsteår.»

Ledamoten överläraren Wassberg anmälde följande reservation: »Institutet
och förskolan för blinda å Tomteboda är ett internat. En sådan anstalt
bör, om så är möjligt, ordnas och ledas såsom ett gott och normalt hem.

I ett normalt hem är husfadern den ledande kraften utåt, och husmodern leder
hemmets inre angelägenheter eller hushållsbestyren. Å Tomteboda internat har
hittills varit ordnat sa, att högsta ledningen utåt och disciplinen inom anstalten
åvilat rektor.. Rektorsämbetet har hittills alltid haft manlig innehavare. Hushållsbestyren
inom anstalten hava skötts av en husmoder. Denna anordning har
visat sig ändamålsenlig och bör enligt mitt förmenande i framtiden bibehållas,
synnerligast som rektorsgöromålen vid ifrågavarande anstalt äro av så krävande
natur, att de redan av detta skäl fordra manlig innehavare. I allt övrigt instämmande
i direktionens utlåtande, föreslår jag sålunda, att rektorsämbetet vid
Tomteboda förbehålles manlig innehavare.»

Styrelsen för statens uppfostringsanstalter å Bona och Venngarn: »Styrelsen styrelsen för
har vad angår densamma underställda anstalter icke något väsentligt att erinra statens uppmot
det i förevarande betänkande intagna förslag till lag innefattande bestäm- fostrings 24—210615

anstalter å

Bona och
Venngarn.

186

melser angående kvinnors tillträde till statstjänst. Styrelsen vill dock erinra om
att med samtliga lärarebefattningar vid anstalten är förenad skyldighet att utöva
ledning, vilken av sina utövare kräver ett stort mått av fysisk styrka, då
ju elevmaterialet består av förut oftast i hög grad odisciplinerade ynglingar i
åldern 15—21 år.»

Styrelsen Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö samt statens vårdanstalt

för statens för alkoholister å Svartsjö: »De sakkunniga anse, att kvinnor skulle kunna antvångsar-
o våndas i alla sådana befattningar vid fångvårds- och tvångsarbetsanstalter, med
hetSvarts%" vilka befattningar icke är förenad uppgiften att vara praktisk ledare förmanliga
samt statens fångar eller att utöva bevakning av dylika. Rena räkenskapstjänster skulle såvårdanstalt
lunda å vilken anstalt som helst kunna anförtros kvinnor.

för alko-'' Vidkommande lärarebefattningarna vid berörda anstalter hava de sakkun hSvarts''ö&

niga vidare ansett, att en kvinna skulle kunna befinnas lämplig att utöva läråriaT
J verksamhet även vid anstalt, där män äro intagna.

Vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö skötes räkenskaperna av en kamrerare,
som till hjälp oftast måste anlita därtill lämplig tvångsarbetare. Kamreraren
åligger därjämte att redovisa anstaltens förråd samt att emottaga och redovisa
de kontanta medel, persedlar och effekter, som åtfölja de intagna. Då de
sakkunniga själva framhållit, att endast rena räkenskapstjänster skulle kunna anförtros
kvinnor, men enligt vad ovan anförts kamreraren vid Svartsjöanstalten
har andra sysslor, varigenom han kommer att taga särskild befattning med tvångsarbetarna,
anser styrelsen olämpligt, att kvinna må kunna konstitueras eller förordnas
till kamrerarbefattningen å Svartsjö.

Beträffande därefter lärarbefattningen, anser styrelsen, att, då läraren jämväl
har annat åliggande än undervisning, läraren lämpligen ej bör vara kvinna.

Vidare vill styrelsen framhålla, att de element, som förvaras å Svartsjö,
oftast äro sådana, att det överhuvud taget är synnerligen olämpligt för en kvinna
att där hava någon sådan anställning, att hon nödgas komma i beröring med
tvångsarbetarna.

Vad ovan anförts beträffande läraren gäller även pastorn vid anstalten.

Då tvångsarbetsanstalten och statens vårdanstalt för alkoholister hava gemensam
personal samt vad ovan anförts angående tvångsarbetarna jämväl äger
tillämpning på å Svartsjö internerade alkoholister, torde något särskilt uttalande
beträffande alkoholistanstalten ej erfordras.»

Styrelsen Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona: »Med anledning av

för statens remissen får styrelsen anföra, att i den mån kvinnor med nödiga kvalifikationer
tvångs- anmäla sig till ledigblivna befattningar vid anstalten, vilka nu uppehållas av
stalVi manliga befattningshavare, kvinnor böra erhålla företräde framför männen.
Landskrona. I likhet med de sakkunniga anser dock styrelsen att för den yttre bevak ningen

erfordras några manliga befattningshavare.

Vidare vill styrelsen särskilt framhålla lämpligheten av, att själavården
vid anstalten — åtminstone i vad den avser den andliga vård, som erfordras utöver
den officiella gudstjänsten, — snarast möjligt överlämnas åt en kvinna. Erfarenheten
visar nämligen hän på, att en kvinna har lättare än en man att komma
till vätta med de individer, som finnas å anstalten, just i det avseendet, som tillkommer
en själasörjare.

På grund av det anförda får styrelsen i und. tillstyrka förslaget».

187

Styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister å Salbohed: »Då det av Styrelsen
kommitterade framställda förslaget bland de statstjänster, soin vid allmän alkoholist- för statens
anstalt för män må innehavas av kvinnor, endast upptager hushållsbefattningar,
vilka enligt förslaget under alla omständigheter böra vara reserverade för kvin- jwuster
nor, så synes styrelsen endast hava att ingå på frågan om sådana under beteck- Salbohed.
ningen hushållsbefattningar sammanförda tjänster, som falla inom styrelsens
tjänsteområde.

Dessa äro av följande slag: husmoder, kokerska, köksbiträde, tvätterska,
bagerska.

Med den trägna påpassning, som följer med en husmoderstjänst å en sådan
anstalt som den vid Salbohed, kan det icke vara önskvärt, att en gift kvinna
anställes såsom husmoder därstädes, och styrelsen anser sig därför böra avstyrka,
att gift kvinna skulle kunna vinna anställning som husmoder vid ifrågavarande
vårdanstalt för alkoholister.

Om den, som innehar anställning såsom husmoder å anstalten, träder i äktenskap,
bör hon dock icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
såframt icke styrelsen finner det nödigt med hänsyn till befattningens
behöriga upprätthållande. Styrelsen anser vidare, att pensionsåldern ej bör sättas
högre än 55 år med hänsyn till det påfrestande arbete, alkoholistvården måste
anses vara.

Då de övriga tjänsterna ej äro upptagna på stat, utan deras innehavare
anställas mera tillfälligt och i mån av behov, har stvrelsen ej ansett sig ha anledning
att yttra sig beträffande desamma.»

Vetenskapsakademien: »Enär numera inga andra statstjänster än de, som Vetenskapstillhöra
naturhistoriska riksmuseet, äro ställda under akademiens förvaltning, har akademien.
akademien inhämtat bilagda yttrande i frågan från museets intendenter, och får
på de skäl intendenterna anfört i und. hemställa

att intendents- och assistentbefattningarna vid museet samt andre konservator
stjänsten även må stå öppna för kvinnor;

att de kvinnliga biträdesbefattningarna hädanefter som hittills reserveras
för kvinnor; samt

att övriga nu på naturhistoriska riksmuseets stat uppförda tjänster reserveras
för manliga innehavare.»

Akademiens intendenter hade i ett till akademien avgivet yttrande anfört:
»Med hänsyn till tidens allmänna riktning, sådan den kommer till uttryck
i kommitténs hela betänkande, anse vi oss ej vilja avstyrka, att kvinnor skulle
kunna utses till chefsplatserna, intendenturerna, vid naturhistoriska riksmuseum,
utan få, om ock med tvekan, giva vår anslutning till kommitténs uppfattning i
denna punkt.

Utan tvekan kunna vi däremot anbefalla, att assistentposterna måtte bli
öppna även för kvinnor.

Av konservatorstjänsterna torde den ena, dock icke förste konservatorns,
kunna få innehas av kvinna.

Yad slutligen preparators-, maskinist-, förste vaktmästare-, vaktmästareoch
eldare-befattningarna angår, anse vi det nödvändigt, att de samtliga, såsom
hittills, reserveras för manliga innehavare, icke minst med hänsyn till de fysiska
kroppskrafter, som vid deras bestridande äro oundgängliga.»

188

Vitterhets- Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien: »Med anledning av remissen

Historie- och får Akademien, vitsordande den gynnsamma erfarenhet Akademien haft av kvinÅntikvitets-
nors användande inom dess verksamhetsområde, i und. anmäla, att Akademien icke
a a emien. funnjt något att för sin del vid förslaget erinra.»

Direktören Direktören för konsthögskolan: »Ingen lär väl kunna bestrida det princi för

konst- piellt riktiga i de särskilda kommitterades klart uttalade mening, att vid platsers
högskolan, tillsättande man bör söka den mest meriterade, den skickligaste, man eller kvinna,
detta dock endast under den förutsättningen att med den mest meriterade avses
den i alla avseenden mest lämpliga. Bokliga- eller tjänstemeriter äro icke enbart
tillfyllest, då det‘gäller en högre tjänstebefattning. Det fordras också en personlighetens
auktoritet, utan vilken egenskap den med platsen betrodde ej framgångsrikt
kan verka. Här torde icke förbises, att den manlighet i uppträdande,
man gärna härvidlag vill finna, dock icke alltid utan en viss fara kan ersättas
med lika utpräglad kvinnlighet.

En saklig granskning av de sökandes förtjänster och ett val av den lämpligaste,
obundet av alla fördomar, bör dock uteslutande vara till gagn.

K. Konsthögskolans tjänsteområde utgör härifrån icke något undantag.

Yad först beträffar de rent konstnärliga ämnena inom högskolan, professurerna
i figurmålning, landskapsmålning, teckning, modellering och arkitektur
samt lärareplatserna i dekorativ konst och etsning, så torde på skäl, som här
nedan skola anföras, i realiteten någon förändring ej inträffa, om de formella
hinder, som nu förefinnas för kvinnan att inneha dessa platser, avlägsnades.

För att med kritik och råd kunna inverka på eleverna inom dessa skolor
fordras först och främst att läraren själv som konstnär inger respekt.

Vid tillsättande av en sådan lärareplats bör alltså i första hand avseende
fästas vid konstuärsskapet, även om andra meriter därvidlag naturligtvis ej få
förbises.

Då nu aldrig någon kvinna uppnått särdeles högt konstnärsskap, i varje
fall aldrig sådan höjd som männen, så torde nog vid fri konkurrens till dessa
platser någon kvinna näppeligen komma i fråga — ett förhållande, som dock icke
berättigar till bibehållande av de formella hinder, som nu förefinn as för kvinna
att söka befattningen.

Inom övriga ämnen, professurerna i anatomi och svensk arkitekturhistoria
samt lärareplatserna i perspektivlära och konsthistoria, där rent teoretisk kunskap
och pedagogisk kompetens är av avgörande betydelse, torde kvinnan ha större utsikter
i tävlan med männen.

Detta senare förhållande gäller också sekreterare- och bibliotekarietjänsterna
samt befattningen som räkenskapsförare.

Då platsen som vaktmästare är förenad med rent fysiskt ansträngande
arbete, hängning av tavlor, placering av tunga skulpturer vid anordnande av utställningar
m. m. böra kvinnor till denna befattning ej ifrågakomma.

Av vad ovan anförts framgår, att jag anser de formella hinder, som nu
förefinnas för kvinna att inneha tjänstebefattningar inom K. Konsthögskolan,
utan olägenhet, utom vad beträffar vaktmästarebefattningen, kunna avlägsnas.»

Musikaliska Musikaliska akademien, som i ärendet hört sitt förvaltningsutskott och

akademien. sin läroverksstyrelse, har anfört följande:

189

»De statstjänster, som omedelbart äro knutna till akademien och det under
dess inseende ställda musikkonservatoriet, äro sekreterare-, kamrerare- ock bibliotekariebefattningarna
vid akademien samt de med konservatoriet förknippade befattningarne
såsom direktör, ordinarie och biträdande lärare, orkesteranförare,
ackompanjatörer, instrumentvårdare och läkare, vartill komma eldare-, vaktmästare-
och portvaktssysslorna. Enligt gällande bestämmelser torde dessa befattningar
få anses öppna för kvinnor lika väl som för män. Förslaget avser icke
någon ändring i detta förhållande, och akademien finner ej heller anledning föreligga
att ifrågasätta någon ändring i vad för närvarande gäller.

Förutom ovan anförda befattningar är å akademiens stat uppförd en kvinnlig
skrivbiträdesbefattning. Med avseende å dylika biträdesbefattningar hemställa
de sakkunniga, att nuvarande bestämmelser rörande dylika platsers reserverande
för kvinnor bibehållas. Akademien, för vilken denna fråga är av underordnad
betydelse, anser sig dock böra erinra, att därest, såsom de sakkunniga föreslå,
behörighet att innehava statstjänst skall i allmänhet tillkomma män och kvinnor
i samma omfattning, det knappast kan vara lämpligt att utan tvingande skäl
förbehålla ifrågavarande statstjänster åt ettdera könet. I varje fall synes icke
något statsintresse härvidlag kunna åberopas till stöd för ett kvinnligt privilegium.

Befattningarna såsom preses och vice preses vid akademien kunna enligt
akademiens stadgar innehavas endast av manliga ledamöter av akademien. Det
torde få antagas, att dessa befattningar icke av de sakkunniga inbegripits under
uttrycket statstjänst, och att kommittéförslaget alltså icke åsyftar någon rubbning
i stadgarnes ifrågavarande bestämmelser. För den händelse emellertid något
sådant skulle vara avsett, vill akademien uttala, att den icke ser någon olägenhet
i att även kvinnor skulle kunna väljas till dessa förtroendeposter.

Åtskilliga statstjänster, som ej direkt äga samband med akademien eller
musikkonservatoriet, kunna dock sägas falla inom akademiens verksamhetsområde,
och akademien anser sig därför i anledning av den nådiga remissen böra även i
vad angår de viktigare av sådana tjänster utlåta sig om kvinnas behörighet att
bekläda desamma.

Akademien avser härvid musiklärarebefattningar vid allmänt läroverk,
högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarium samt militärmusikerbefattningar.

I avseende å musiklärarbefattningar vid de allmänna läroverken gäller för
närvarande, att ogift kvinna kan innehava sådan befattning vid realskola och
statssamskola, men ej vid högre allmänt läroverk. Vad angår gift kvinnas anställning
i dylik befattning, gäller, att hon kan befordras till lärarbefattningar
i musik vid realskola och statssamskola allenast efter av Kungl. Maj:t på framställning
i varje särskilt fall lämnat medgivande. De sakkunniges förslag avser
dels sådan ändring häri, att gift kvinna skall äga samma behörighet att innehava
berörda musiklärartjänster som ogift kvinna, dels ock, att jämväl vid de högre
allmänna läroverken musiklärartjänsterna skola stå öppna för kvinnor.

Med hänsyn till den svårighet, som enligt vunnen erfarenhet är förenad
med upprätthållandet av nödig disciplin vid sångundervisning i läroverkens högre
klasser, särskilt då dessa vid samfällda körövningar samverka med alla eller de
flesta övriga i sångundervisningen deltagande lärjungar, ställer akademien sig
tvivlande i fråga om lämpligheten av att kvinnor antagas till musiklärarbefatt -

190

ningar vid högre allmänna läroverk och är närmast böjd för bibehållande av nu
gällande bestämmelser i detta hänseende.

Beträffande folkskoleseminarierna gäller för närvarande, att musiklärarbefattning
skall innehavas av man vid lärarseminariet och av kvinna vid lärarinneseminariet,
varvid ifråga om gift kvinna äro meddeladé enahanda bestämmelser
som nyss angivits i avseende å kvinnliga musiklärare vid allmänt läroverk. De
sakkunnige förorda, att män och kvinnor i avseende å behörighet till ifrågavarande
befattningar fullständigt likställas. Akademien finner detta förslag ej giva
anledning till erinran, lika litet som den har något att erinra mot de sakkunniges
förslag, att musiklärarbefattningen vid högre lärarinneseminariet, vilken nu
är förbehållen kvinnor, skall stå öppen även för män. Det tvivelsmal, som akademien
nyss uttalat beträffande lämpligheten av kvinnliga musiklärares anställande
vid högre allmänna läroverk, äga ej tillämpning i avseende å musiklärarbefattningar
vid folkskoleseminarierna, i det att här, i motsats till vad fallet är
vid de allmänna läroverken, betyget i musik är av avgörande betydelse för elevens
fortkomst, något som helt visst återverkar på disciplinens upprätthållande.

I avseende å de sakkunniges förslag om militärmusikerbefattningars förbehållande
åt män har akademien intet att erinra. Vad de sakkunnige föreslå om
gift kvinnas likställighet med ogift i avseende a behörighet att erhålla eller efter
giftermålet bibehålla statstjänst, om förhållandet mellan manliga och kvinnliga
statstjänares avlöningsförmåner, samt om pensionering av kvinnlig statstjänare
och av sådan statstjänares efterlevande anhöriga, föranleder ej heller någon erinran
från akademiens sida.

Organist- och kantorsbefattningar torde, såsom icke i egentlig mening hänförliga
till statst]änster, ej inbegripas under de befattningar de sakkunniges förslag
åsyftar. Akademien saknar därför anledning att närmare inlåta sig på frågan
om kvinnas behörighet uti berörda avseende. Akademien vill emellertid erinra,
att enligt Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen den 7 januari 1921 med
förslag till lag om kantorer m. m. — i vilket förslag med kantorer förstås såväl
organister som kyrkosångare — det skall ankomma på vederbörande kantorsdistrikt
att vid kantorsbefattnings ledigförklarande bestämma, att befattningen må
sökas av kvinna endast såvida hon är ogift, samt att, om till befattningen utses
ogift kvinna, hon skall vara skyldig frånträda befattningen, såvida hon ingår
gifte. Det vill synas akademien, som om de sålunda föreslagna bestämmelserna
voro mindre väl förenliga med förslagets grundsatser, och att detta förhållande
borde under propositionens vidare behandling uppmärksammas.»