RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1922. Andra kammaren. Nr 3.

Tisdagen den 17 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 11 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Thorsson avlämnade Kungi. Maj:ts propositioner: nr

8, angående gillande av den riksbanken meddelade frihet från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld; och

nr 14, med förslag till förordning angående särskild skatt å tobaksvaror
m. m.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 3.

I enlighet med därom den 11 i denna månad fattat beslut skulle
nu företagas val av suppleanter i de ständiga utskotten; och anställdes
först val av suppleanter i konstitutionsutskottet.

Därvid avlämnades 186 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda
personer i följande ordning:

herr Andersson i Igelboda,

» Persson i Fritorp,

» Karlsson i Vadstena,

» Carlström i Helgagård,

» Sjöström,

» Gustafson i Kasenberg,

» Fast,

» Svensson i Grönvik,

» Sehlin,

» Pehrsson i Göteborg,

» Jensen och
» Hedvall.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 3. 1

Nr 8. 2

Tisdagen den 17 januari.

§4.

Härefter företogs val av suppleanter i statsutskottet.

Därvid avlämnades 181 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda
personer i följande ordning:

herr O. Nilsson i Örebro,

» Lubeck,

» Törnkvist i Karlskrona,

» Olofsson i Digernäs,

» Andersson i Prästbol,

» Norman,

» Ljungkvist,

» Johanson i Hallagården,

» Osberg,

» Olsson i Blädinge,

» Ljungberg,

» Karlsson i Nynäshamn,

» Holmgren och
» Hamrin.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 5.

Vidare företogs val av suppleanter i bevillningsutskottet.

Därvid avlämnades 158 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista». Av dessa valsedlar upptogo 15C
namnen på nedannämnda personer i följande ordning:

herr Uddenberg i Karlskoga,

» Bengtsson i Kullen,

» Uövgren i Nyborg,

» Jönsson i Fridhill,

» Björklund,

» Winkler,

» Granatli,

» Olsson i Golwasta,

» Olsson i Hov,

» Brännström,

» Olsson i Gävle och
» Pettersson i Hällbacken.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 6.

Vid nu anställt val av suppleanter i bankoutskottet avlämnades
149 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam

Tiadagen den 17 januari. 3

lista» och upptagande namnen på nedannämnda personer i följande
ordning:

herr Kloo,

» Olsson i Berg,

» Höglund,

» Wikström,

» Ward,

» Nyländer,

» Törnkvist i Bjuv,

» Strindlund,

» Persson i Björsbyholin och
» Lindskog.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 7.

Företogs val av suppleanter i första lagutskottet.

Därvid avlämnades 146 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda
personer i följande ordning:

herr Söderberg,

» Johanson i Huskvarna,

» Billqvist,

» Rehn,

» Karlsson i Vätö,

» Olsson i Kalmar,

» Carlson i Mölndal,

» Lindgren,

» Hansson i Bäck och
» Svensson i Långelanda.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 8.

Vidare företogs val av suppleanter i andra lagutskottet.

Därvid avlämnades 149 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda
personer i följande ordning:

herr Holmström,

» Carlsson i Solberga,

» Svensson i Skönsberg,

» Ödström,

» Johansson i Sollefteå,

» Sundling,

» Olov son i Västerås,

» Persson i Trången,

Nr 8.

Sr a. 4

Tisdagen den 17 januari.

herr Danielsson och
» Björkman i Norrköping.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 9.

Slutligen anställdes val av suppleanter i jordbruksutskottet.

Därvid avlämnades 150 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda.
personer i följande ordning:
herr Aarnseth,

» Silfverschiöld,

» Sjölander,

» Lundström,

» Wahlstedt,

» Hedlund i Häste,

» Björk,

» Pettersson i Stäringe,

» Igel och
» Poppius.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 10.

Enligt därom av kammaren den 11 innevarande januari fattat
beslut företogs vidare val av suppleanter i utrikesnämnden.

Därvid avlämnades följande godkända valsedlar, nämligen 88
med partibeteckningen »socialdemokratiska gruppen», 54 med partibeteckningen
»lantmanna- och borgarepartiet», 37 med partibeteckningen
»liberala samlingspartiet» samt 21 med partibeteckningen
»bondeförbundet».

De med partibeteckningen »socialdemokratiska gruppen» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga

såsom första namn herr Nilsson i Tånga,

» andra » » Johanson i Stockholm,

» tredje » » Kristensson och

» fjärde » » Ward.

De med partibeteckningen »lantmanna- och borgarepartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga

såsom första namn herr Pettersson i Bjälbo och
» andra » » Liibeck.

De med partibeteckningen »liberala samlingspartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga såsom enda namn herr E. A. Nilson i
Örebro.

Tisdagen den 17 januari.

5 Nr 8.

De med partibeteckningen »bondeförbundet» utmärkta valsedlarna
upptogo samtliga såsom enda namn herr Olsson i Kullenbergstorp.

På grund härav blev ordningen mellan namnen å de olika gruppernas
valsedlar bestämd på sätt ovan angivits.

Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de olika
grupperna tillföllo dessa nedannämnda personer i följande ordning:

herr Nilsson i Tånga,

» Pettersson i Bjälbo,

» Johanson i Stockholm,

» E. A. Nilson i Örebro,

» Kristensson,

» Liiheck,

» Ward och

» Olsson i Kullenbergstorp.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att underrättelse
om detta val skulle genom utdrag av protokollet meddelas
riksdagens kanslideputerade med anmodan till dem att låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag till skrivelse till Konungen med anmälan
om det verkställda valet.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag angående de i paragraferna 3—10
här ovan omförmälda valen.

§ 12.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:
nr 6, med förslag till lag om ändrad utbildningstid för värnpliktiga
av 1922 års klass m. m.;

nr 7, med förslag till lag om överföring till hären av vissa
marinen tilldelade värnpliktiga av 1921 års klass; och

nr 3, med förslag till lag om ändrad lydelse av § 14 mom. 3
värnpliktslagen den 17 september 1914;

till statsutskottet propositionen, nr 4, angående efterskänkande
i vissa fall av återbetalningsskyldigheten av till indelt manskap vid
armén oriktigt utbetald krigstidshjälp; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 9, angående viss ändring
av den i enlighet med riksdagens skrivelse den 22 mars 1921,
nr 98, utfärdade förordningen den 24 mars 1921, nr 121, angående
införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker.

Hr 8. 6

Tisdagen den 17 januari.

§ 13.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna Kungl. Maj:ts
på rikssalen upplästa berättelse om vad i rikets styrelse sedan sista
lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit.

§ 14.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 1, av herr Jansson i Edsbäcken och
nr 2, av herr Vennerström;

till bevillningsutskottet motionen nr 3 av herrar Olsson i Ramsta
och Carlström i Helgagård;

till statsutskottet motionerna :
nr 4, av herr Bäckström; och
nr 5, av herrar Molin i Aspa och Billqvist; samt

till bankoutskottet motionerna:
nr 6, av herr Billqvist;
nr 7, av herr Öberg; och
nr 8, av herr Lindskog.

§ 15.

Riksdagens år 1921 församlade revisorers berättelse om granskningen
av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning föredrogs nu;
och begärdes ordet därvid av

Herr Lithander, som yttrade: Herr talman! Jag anhåller
att vid remissen av denna statsrevisorernas berättelse få fästa bankoutskottets
uppmärksamhet på de reservationer, som jag tillåtit mig i
egenskap av statsrevisor därtill foga.

Det gäller den decharge, som kan komma att beviljas eller icke
beviljas nksgäldsfullmäktige dels för deras åtgärd att till notarius
publicus utbetala arvoden, som till synes vida överskrida det rimliga,
dels för deras underlåtenhet att gorå de besparingar för statsverkets
räkning, som skulle legat i att antaga ett förefintligt anbud rörande
nksdagsrestaurangen, vilket innefattade, att densamma skulle bedrivas
utan någon kostnad för statsverket.

. JaS anhåller, herr talman, att detta yttrande måtte få åtfölja remissen
till bankoutskottet.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågavarande
berättelse jämte det i anledning av densamma inom kammaren nu avgivna
yttrandet till bankoutskottet.

7 Nr 8.

Tisdagen den 17 januari.

§ 16.

Föredrogs justitieombudsmannens till innevarande års riksdag
avgivna ämbetsberättelse; och hänvisades därvid framställningen angående
dyrtidstillägg under år 1922 åt befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen
till bankoutskottet och berättelsen i övrigt
till behandling av lagutskott.

Tryckfrihetskommitterades berättelse lades till handlingarna.

§ 17.

Efter härpå skedd föredragning av militieombudsmannens till
innevarande års riksdag avgivna ämbetsberättelse hänvisades framställningen
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen
till bankoutskottet och berättelsen i övrigt
till behandling av lagutskott.

§ 18.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Carlson i Mölndal, nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
rörande understödjande av folkskolebarns ferieresor;

herr Hage m. fl.:

nr 10, om anslag för arbeten å inlandsbanans norra del; och

nr 11, om anslag för byggande av en järnväg Jörn—Gubblijaure; herr

Fast, nr 12, om årligt understöd åt förre furiren K. J. E.
Sandahl;

herr Holmgren:

nr 13, om understöd åt änkan Emma Kristina Karlsson; och

nr 14, om ersättning åt förre andra klass sjömannen Petter Edvard
Ekdahl för kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring;

herr Karlsson i Vadstena, nr 15, om höjd pension åt förre arbetaren
vid Borghamns kalkstensbrott C. A. Ekegren;

herr Lindberg, nr 16, om förhöjning i vissa fall av ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

herr Olsson i Gävle m. fl., nr 17, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ett verksamt understödjande av kolonister å kronoparker;

herr Lövgren, nr 18, om höjning av premierna för dödande
av säl;

herr Jeppsson, nr 19, om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
utbytande av beslutad fiskehamn å ön Hasslö mot lämpligt antal vågbrytare;
samt

herr Månsson i Backa m. fl., nr 20, om skrivelse till Kungl.

Hr 3. 8

Tisdagen den 17 januari.

Maj:t angående beredande åt befattningshavare hos staten av löneavdrag
medelst boställen.

Nämnda motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 19.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare fröken Bertha Wellin
på grund av influensa med feber är oförmögen att närvara vid
kammarens sammanträden under några dagar, intygas.

Stockholm den 15 januari 1922.

Karl F. Stenberg,

legitimerad läkare.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Borg under 3 dagar fr. o. m. den 18 jan.,

» Björk » 7 » » 2 18 »

» Åkerlund » 10 » » » 21 » och

» Olsson i Hov » 9 » > » 18 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12,47 e. m.

t In fidem

Per Cronvall.

Onsdagen den 18 januari, f. m.

9 Mr 8.

Onsdagen den 18 januari, f. in.

Kl. 11 f. m.

§1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§2.

Herr statsrådet Åkerman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

5, med förslag till lag om ändrad lydelse av andra stycket
av slutbestämmelserna i lagen den 19 juni 1917 angående ändring
i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt
till renbete i Sverige; och

nr 10, med förslag till lag om anstånd för visst fall med verkställighet
av straff.

Nämnda propositioner bordlädes.

§3.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen,
som yttrade: Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte
besluta att tillsätta fem tillfälliga utskott, vartdera bestående av tio
ordinarie ledamöter och tio suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Vidare beslöt kammaren på förslag av herr talmannen, att
onsdagen den 25 i denna månad företaga val av ledamöter och suppleanter
i de tillfälliga utskotten.

§ 4.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition,
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov.

Därvid anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Det är ju vanligt, att finansplanen
i en statsverksproposition tilldrager sig den största uppmärksamheten.
Så är givetvis fallet även i år. Det är därför icke under -

rå remiaa av
stataverkapropositionen.

Nr 3.

10

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av ligt, om man börjar ett anförande i remissdebatten med att tala om
pri^ositionen finansPlanen (Forts)

Denna framställer, som vi ju veta, två olika delar, nämligen

0 ’ tilläggsstaten för 1922 och själva riksstaten för första halvåret av
1923. Den är icke, skulle jag vilja säga, så märklig med hänsyn till
allra största delen av de poster, utgifter och beräknade inkomster,
som äro upptagna i densamma. Det är klart att i en tid som denna det
icke kan spela så stor roll, om finansministern upptar litet mer eller
mindre på de beräknade inkomsterna. Det är som att spela på lotteri,
om man får några miljoner mera eller mindre. Därför är det icke
så mycket att säga om att denna uppställning skiljer sig på en och
annan punkt från riksräkenskapsverkets, t. ex. beträffande järnvägarna,
där det sistnämnda verket räknat med 17 miljoner kronor,
under det Kungl. Maj:t och finansministern räknat med 8 miljoner
kronor. Nej, det beror ju helt och hållet på huru förhållandena utveckla
sig. Det är icke så lätt att döma om den saken på förhand.
Finansplanen bygger naturligtvis på de av Kungl. Majrt som oundvikliga
ansedda utgifterna, och för att fylla dessa tar man de inkomster
i stor sett, som riksräkenskapsverket beräknat. Med andra
ord, man följer riksräkenskapsverket ganska troget, och sedan tar
man till för vad som fattas några nya skatter, varefter man fyller
allt övrigt, som fattas, ur kassafonden.

Mot detta skulle jag vilja göra ett par anmärkningar. De nya
skatterna äro, som vi veta, byggda på sprit, tobak och stämplar. Det
är gamla välkända skatteobjekt, och man har ju varit van att tillgripa
sådana för att få inkomster. Men fråga kan ju vara, om man
i en tid som denna kan bygga allt för mycket på dessa skatteobjekt.
Helt nyss gick, som vi veta, ett meddelande genom pressen om spritkonsumtionens
nedgång 1921. Ja, det är ett ofantligt glädjande förhållande
i och för sig, men från den synpunkt, som väl finansministern
skulle vilja anlägga, kan man icke dölja för sig, att det är en
vansklig sak att få in de inkomster, som man beräknat av detta. Härtill
komma ju givetvis de dåliga tiderna,.som inskränka konsumtionen
av dessa varor.

Men allvarligare än detta är frågan om den inkomst- och förmögenhetsskatt,
som kommer att inflyta i höst innevarande år och
som beräknats till 185 miljoner kronor, vilket är väsentligt mindre
än det belopp, vartill skatten uppgick hösten 1921. Men huru olika
voro icke de inkomster, på vilka detta års skatt skall bygga, alltså
de som uppkommo i fjol, jämfört med dem som uppkommo under
å,r 1920? Det blir en betydande skillnad, och det är efter min mening
fara värt att skatten icke kommer att uppgå till det belopp, vartill
den beräknats. Jag vill icke tala om den inkomst- och förmögenhetsskatt,
som kommer att inflyta 1923 — bara tanken på den tycker
jag borde göra finansministern riktigt ängslig till mods, tanken
huru den kommer att utfalla.

Nu har man sagt om den riksstat, som föreligger, att den är
tydlig och redig, och det är ett bra betyg, om detta omdöme är riktigt.
I en viss del kan jag icke instämma i denna uppfattning. Den

Onsdagen den 18 januari, f. in.

11

Nr 3.

är icke redig i sill fördelning av utgifterna beträffande de båda
halvåren 1923. Man kan icke se, huru ämbetsverken och Kungl.
Maj:t fördelat utgifterna under dessa båda halvår. Det egendomliga
har ju inträffat, att Kungl. Maj:t utfärdat en kungörelse i somras,
i vilken Kungl. Maj:t anbefallt ämbetsverken att iakttaga att
icke för första halvåret 1923 begära anslag för utgifter, vilka lämpligen
kunna skjutas över på det senare halvåret. Då ämbetsverken
väl ställt sig Kungl. Maj:ts föreskrift till efterrättelse och följaktligen
sökt skjuta över så mycket som möjligt av sina utgifter från
det första till det andra halvåret, innebär detta en fara. Man finner
också av riksstaten, att Kungl. Maj:t synes ha följt denna väg, då
Kungl. Maj:t för år 1923 överflyttat utgifter för den första hälften
av året till det sista halvåret. I vad mån och i vilken omfattning
detta skett undandrager sig deri utomståendes bedömande. Man inför
naturligtvis härigenom ett visst osäkerhetsmoment i riksstatens
första halvår 1923. Emellertid, det som brister tar man — som jag
■nyss nämnde —■- utan vidare av kassafonden, och på det sättet kommer
man därtill, att man från den 1 januari 1921 till den siste juni
1923 tar ut ur kassafonden icke mindre än 400 miljoner kronor. Och
därmed har man kommit till den punkt, som finansministern själv
talat om och som han karakteriserade såsom den, utöver vilken man
icke kan komma, då man icke kan taga något mera.

Med dessa fakta för ögonen tror jag, att, även om man sagt,
att budgeten är skickligt hopkommen, så är det likväl ett, som man
icke kan säga: stark ar den egentligen icke. Ty stark är icke den
budget, som lämnar till den följande tiden en kassafond, ur vilken
intet kan tagas, som skjuter över utgifter från det ena halvåret till
det andra och som måste laborera med en inkomstskatt, som 1923
icke blir allt för riklig. Det är naturligtvis icke det bokföringsmässiga
i eu budget, som är det avgörande, icke heller huru man ställer
upp staten med hänsyn till inkomster och utgifter, utan det avgörande_
är, vad som _ ligger bakom uppställningen, och huru den
tänkt sig det ekonomiska läget och den ekonomiska utvecklingen,
som upprättat denna stat, som ställt tillsammans dessa siffror, som
beräknat ^inkomsterna och behandlat utgifterna. I detta fall synes
mig, att åtskilligt ganska märkligt är att hämta ur statsverkspropositionen.
Jag skall i detta ögonblick förbigå frågan om arbetslöshetsbidraget
för att återkomma dit något senare.

Jag vill först fästa mig vid den uppfattning, som finansministern
har om utsikterna, det allmänna finansiella läget, som han behandlar
i statsverkspropositionen på ett utrymme, som tager ungefär
2/s sida i anspråk. Han ser här icke alltför mörkt på framtiden, och
detta sitt resonemang bygger han egentligen på tvenne huvudpunkter.
Den ena är den, att man har funnit, att i Förenta staterna det
visat sig en utpräglad tendens mot ökad produktion under sista delen
av 1921. Därav drager han den slutsatsen, att en förbättring skall
komma till vårt land under innevarande år, därför att, såsom
riksräkenskapsverket säger, erfarenheten har visat, att en förbättring
av konjunkturerna i Amerika kommer över till Sverige efter ett års

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 12

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
stalsverksUTOposilioncn.

(Forts.)

förlopp. Och att det är en förbättring i Amerika, det bygger riksräkenskapsverket
på ett uttalande av de sakkunniga inom kommerskollegium
och socialstyrelsen, som uppgjort en översikt av det allmänna
ekonomiska och sociala läget. De sakkunniga, vilka uttala sig
om förbättringen i Förenta staterna hösten 1921, tala om, att det
under augusti och september visat sig en förbättring i textilvaruindustrien,
stegring i bomullspriset och förbättring i järn- och stålfabrikationen.
Och så är det ett par mindre saker till, som de tala
om. Jag kan ej finna annat, än att det är svaga grunder att bygga
denna förbättring i Sverige på. Vad priserna beträffar, är det sant,
att bomullen stigit i pris, men i samma sakkunnigas översikt finnes
meddelande om, att en mängd andra varor fallit i pris, vete, majs,
fläsk, för att icke tala om stenkol, järn och papper. Ja, jag erkänner,
att stål och järn skulle, om det vore riktigt, att en förbättring
inträtt, nu såsom alltid vara grundläggande för en förbättring i allmänhet,
men det är ganska ovisst, om någon förbättring inträtt. Det
synes vara uppenbart enligt uppgifter, som man har, att stålverken i
Amerika i början av förra året arbetade med en kapacitet av något
över 60 %. I augusti gick det ner till omkring 35 %, och det ser ut,
som om sedermera någon förbättring inträtt. Men om man frågar
dem, som studerat förhållandena därute, kan man ej få bekräftelse
på, om det är en allvarlig förbättring eller ej. Ett är säkert, att
dessa verk under förra året sålde sina varor utan vinst. Jag tror
i likhet med finansministern, att hjälpen en gång skall komma från
Förenta staterna, men frågan är, när den skall komma. Att arbetslösheten
i Amerika i detta ögonblick är lika stor som den var i juni
1921, 6 a 7 miljoner, det lär vara konstaterat av personer, som lämnat
mig tillförlitliga uppgifter om den saken. Hur skall man kunna.
ställa ett horoskop, när allt är så förvirrat som nu? Jag vill peka
på två saker, nämligen det tyska skadeståndet och förhållandena i
Kyssland. Men finansministern bygger på en förutsättning till.
Han bygger på, att det visat sig, att exporten av trävaror från Sverige
under november 1921 för olika sorters virke var högre än motsvarande
tid år 1920. Det är sant, att i november månad 1921 visade
exporten 97,000 standards, under det att motsvarande månad 1920
uppvisar en export av 70,000 stånd. Men hur kan man över huvud
taget bygga på en statistik för en enda månad, i jämförelse med
samma månad ett tidigare år? Det är så ofullständigt och otillförlitligt.
Det behöves bara den allra lilla minsta omständighet, att
skeppningen förskjuter sig från en månad till en annan. Det är i
själva verket helt och hållet omöjligt att bygga på sådant. Och om
man då tager i betraktande, att skeppningen 1920 går upp till 1 miljon
stånd., under det den år 1921 kanske går till en halv miljon,
sålunda endast hälften, förstår jag icke riktigt, hur man kan ha mod
att bygga förbättrade framtidsutsikter på sådana grunder. Lägger
man därtill, att dessa 500,000 standards virke såldes med förlust och
även det järn, som såldes, såldes med förlust, så äro icke utsikterna
till förbättring så stora. Men finansministern anser för sin
del sig på dessa förhållanden kunna bygga den slutsatsen, att det icke

Ousdagon den 18 januari, f. m.

13 Nr 8.

kan anses allt för förhoppningsfullt, om man antar, att mera normala
förhållanden börja inträda. Jag tror, att vi alla skulle skatta oss
lyckliga, om finansministern hade rätt i detta.

Man frågar sig inför dessa utsikter, de må vara bättre eller
sämre, vad har då blivit gjort för att för staten skapa bättre inkomstmöjligheter
eller med andra ord att skapa bättre förutsättningar för
vårt näringsliv att giva staten inkomster.

Försäljningar på stora områden ske med förlust. Vårt jordbruk
befinner sig, som vi veta, i ett utomordentligt betryckt läge.
Allt ser för närvarande ganska mörkt ut. Vad har då Kungl. Maj:t
gjort i detta avseende? Vid förlidet års riksdag föreslogos från vårt
håll och av den dåvarande regeringen åtgärder för att förbättra förhållandena.
Det var, som vi alla minnas, höjda införseltullar för
att bevara hemmamarknaden åt den svenska produktionen. Vi påpekade
faran för vår exportindustri till följd av valutaförhållandena.
Vi ville, att åtgärder skulle vidtagas för att hindra den hejdlösa importen
och förbättra våra exportmöjligheter. Dessa förslag avvisades
av riksdagens majoritet, och det lönar sig därför icke att komma
med sådana förslag i år. Majoriteten är ju likadan som i fjol. Jag
förmodar, att den har samma uppfattning nu. Vi skola därför icke
komma med någon motion om höjda industritullar. Vi skola avvakta,
vad Kungl. Maj:t kommer med för att avhjälpa nödläget, det nödläge
som ovillkorligen och obestridligen föreligger, det nödläge, om
vilket finansministern själv uttalat sig, då han talar om att »viktiga
industrigrenar ligga lamslagna». Om så är fallet — det är ju ett
ganska starkt uttryck han använt — då borde man väl vänta att en
regering skulle göra något för att bättra detta förhållande. detta
lamslående av viktiga industrigrenar är just det som framkallat och
skapat arbetslösheten. Det talades i fjol av dem som äro motståndare
till våra tankar att man skulle gå till botten. Ja, ha vi kommit till
botten, eller skola vi gå ytterligare nedåt, skola vi komma ännu djupare?
Finansministern hoppas ju på en bättring i år; jag vet ej hur
det kommer att gå med hans förhoppningar. Men vad som synes mig
vara ganska uppenbart, det är att den regering, som kallar sig en
»folklig landsregering», borde vidtaga åtgärder och icke blott låta allt
redlöst driva vind för väg. Ministären utlovade vid sitt tillträde uti
den förklaring, som den då avgav, »en omsorgsfull och fördomsfri prövning
av förslag till näringslivets hjälpande, vare sig de avsåge tillfälligt
skydd mot rent abnorma konkurrensförhållanden utifrån eller
syftade till att bereda svensk produktion ökade avsättningsmöjligheter
på utländska marknader». Har något prövats, och hur har prövningen
utfallit? Så vitt jag kan se, är det som blivit gjort detta, att Kungl.
Maj :t under den förra ministärens tid avlät en skrivelse till tull- och
traktatkommittén med begäran om en utredning angående differentialtullar
mot valutasvaga länder. Och trontalet säger om detta att, sedan
tull- och traktatkommittén enhälligt avstyrkt införandet under för
handen varande förhållanden av differentialtullar mot valutasvaga
länder, har Kungl. Maj:t givit tull- och traktatkommittén i uppdrag
att i vissa hänseenden komplettera den verkställda utredningen samt

Vid remiss atT
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 14

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av avlåta utlåtande, huruvida i nuvarande situation hittills icke prövade
statsverks- statliga åtgärder må kunna vidtagas till näringslivets stöd.
jtroymiujiien. Detta är sålunda, såvitt jag kan finna, det som den nuvarande
'' ors'''' ministären gjort. Den har anbefallt en utredning, en utredning av
mycket vidlyftig beskaffenhet. Där skall nämligen upptagas till
prövning sådana åtgärder som hittills icke blivit prövade — detta kan
ju vara ganska många — och denna utredning är anbefalld för något
mera än en månad sedan, eller rättare sagt den 2 december 1921. Det
ser nästan ut, som om man ville »skynda långsamt». Men man frågar
sig: hur gick det i fortsättningen beträffande det som tull- och
traktatkommittén uttalat ifråga om differentialtullar, jag menar den
del av kommitténs uttalande, som trontalet icke omnämnt, eller med
andra ord den senare hälften av dess betänkande, där det säges att
»åtgärder böra vidtagas för utarbetande av förslag till beredskapslagstiftning
att vid förändrade faktiska förhållanden eventuellt tjäna angivna
syfte»? Jag förmodar, att den beredskapslagstiftningen bär
Blivit anbefalld till utredning, och icke blott utredning, utan att tulloch
traktatkommittén blivit anbefalld att framlägga förslag i den delen
och att det kanske snarast är att förvänta, att med andra ord icke
den delen skall ligga och vänta på allt det andra, allt mellan himmel
och jord, som tull- och traktatkommittén också skall taga i övervägande.
Emellertid är det väl att antaga, att Kungl. Maj:t själv delar
den mening, som har uttalats uti det nyss omnämnda betänkandet,
och anser denna mening vara riktig, nämligen att man skall se så
strängt på frågan om valutadumping som de sakkunniga ansett Kungl.
Maj:ts direktiv till tull -och traktatkommittén innebära, eller att eu
motåtgärd icke finge företagas annat än mot enbart valutadumping,
att detta slag av dumping med andra ord måste strängt avgränsas från
andra arter av dumping och icke finge komma på något sätt att sammanblandas
med vad som kallas för ett lands sakliga överlägsenhet.
Har man den synen på saken, att det icke kan vidtagas någonting, utan
att det uteslutande och allenast rör sig om valutadumping, då lär icke
mycket kunna åtgöras. Och det visar sig att i andra länder har man
icke heller sett så strängt på saken. Så t. ex. har England, som vi alla
veta, bestämmelser, medelst vilka en tullförhöjning kan tillämpas av
33 Vs % utav varans värde oberoende av om det är valutadumping eller
annat slag av dumping. England har följaktligen icke kunnat
skilja på detta, och detsamma synes förhållandet vara i Förenta staterna
och deras antidumpingsbestämmelser.

Vi se sålunda att Kungl. Maj:ts åtgöranden bestå i anbefallandet
av en utredning genom tull- och traktatkommittén. Men vad vill regeringen
själv, vad vill ministären och vad vill finansministern? I
fjol ville han en importreglering, då talade han om en sådan i förening
med kontroll. »Om samhället vore i fara», sade han, »då måste man
se bort ifrån obehagen», obehagen nämligen med kontrollen. Förr
eller senare, förklarade lian, skulle vi stå inför detta förhållande, och de
som vore rädda för de obehagen kunde enligt hans mening icke tjäna
nationen på det sätt som de uppenbarligen borde tjäna den. Den slutsats
man kan draga härav är den, att herr Thorsson icke nu såsom

Onsdagen den 18 januari, f. ni.

Nr 8.

lö

finansminister, då han icke fullföljer sin tanke ifrån i fjol, tjänar nationens
intressen så, som de efter hans egen mening borde tjänas.

Importregleringen är ju egentligen en starkare form av tullskydd.
Den_ skulle draga med sig mycket annat obehag, och jag för min del
vill icke föredraga den. Av importreglering hava vi erfarenheter, som
icke äro angenäma. Men det var dock ett program, det var en ståndpunkt
som. uttalades av herr Thorsson i fjol. Och det allra värsta
är att, såvitt jag förstår, så har regeringen i hela denna fråga icke
visat sig själv ha någon mening alls, åtminstone icke i någonting som
innebär positiva åtgärder. Herr Thorsson ansåg emellertid då, att
om man vill ha den svenska arbetaren i arbete, då måste man tillgripa
en reglering, men i förbindelse med kontroll. Ja, jag har kvar min
uppfattning från i fjol beträffande importtullar. Men han synes ha
släppt sin tanke, och följden av att icke någonting åtgöres, ja, följden
av detta den kunna vi låsa uti socialministerns proposition om arbetslösheten.
Där framkommer resultatet av att icke någonting göres
för näringslivets hjälp. Att därutav skulle följa ökad arbetslöshet,
det var att förutse. Men att denna skulle taga de dimensioner som nu
framgå av propositionen, det vågade man dock hoppas icke skulle bli
fallet: 140,000 arbetslösa, utom dem som äro av dem beroende, och 90
miljoner i anslag till arbetslöshetens avhjälpande i ett utarmat land,
där industrien står maktlös på stora områden. Med fog uttrycker
arbetslöshetskommissionen också sina farhågor för att statens och
kommunernas finanser komma att ställas inför olösliga uppgifter. »Eu
del kommuner», säger kommissionen, »börja redan att svikta under
bördan». Med anslaget ifråga, 85 miljoner, reda vi oss för i år; 5 miljoner
avses för nästa år, d. v. s. första halvåret 1923. Är det icke
trolig^ att rätt mycket mer än 5 miljoner kommer att behövas under
nästa år? Ivan man verkligen bygga på finansministerns horoskop
beträffande framtiden, att det skall bli en bättring under detta år?
Det ser nästan ut, som om man trott att efter den 31 december 1922
skulle allting ha vänt sig; 5 miljoner beräknas endast för följande
halvåret. Jag tror icke det kommer att lyckas att hålla anslaget inom
det beloppet.

Man_ frågar sig, om man skulle vilja rikta den frågan till regeringen:
finnes icke i allt detta ett verkligt kardinalfel, nämligen att
vi lättvindigt bara vandra fram på de gamla vägarna beträffande arbetslöshetsunderstöd
och nödhjälpsarbeten? 48 miljoner till statsarbeten
och 22 miljoner till understöd; man frågar sig om icke tiden voreinne
att bryta med detta system och söka finna utvägar att få de arbetslösa
sysselsatta i sitt eget yrke med produktivt arbete i stället
för med vägarbeten. Om vi tänka oss in i denna sak — nog är det
väl orimligt, att vi i nuvarande läge skola under detta år bygga om
och laga och rusta upp vägar för 48 miljoner kronor, arbeten som man
dock inte kan säga äro nödvändiga. Är det inte på högsta tid, att
regeringen ej blott börjar undersöka vad som kan göras och giver
andra i uppdrag att undersöka vad som kan göras utan även gör något
för att få i gång produktivt arbete, att den ger direktiv för, hur
regeringen vill komma till någon förbättring?

Vid remiss av
statsverkspropositionen

(Förta.)

Nr 3. 16

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Att genomlida år 1923 med hundra miljoners anslag för arbetslöshetens
avhjälpande kunna vi icke mäkta med. Beträffande produktiva
arbeten skulle ju av arbetslöshetsanslaget användas 15 miljoner
för statsbeställningar för i år och 5 miljoner för nästa år. Detta blir
givetvis någon hjälp för en del näringar, men också blott för en del.
Många få naturligtvis ingenting därav. Men Sverige år, som vi alla
veta ett i hög grad exporterande land. Man har beräknat, att icke
mindre än 125,500 man eller drygt en tredjedel av Sveriges industriarbetare
äro direkt eller indirekt verksamma för export. Vi exportera
våra stora artiklar, trä, järn, papper och trämassa, men också en
mängd högt bearbetat material, stål och produkter av verkstadsindustrien,
vilkas värde till stor del består i arbete, utfört av en högt stående
maskinarbetarstam.

Finns det då ingen möjlighet att få i gång en export: Att det
finns behov av varor torde väl icke lida något tvivel, men de höga
produktionskostnaderna ställa sig avgjort hindrande, för att landet
skall kunna konkurrera ifråga om dessa produkter. Och därmed kommer
jag in på den frågan, som jag nu i förbigående vill beröra, nämligen
om vår begäran vid tidigare tillfällen, att man skulle bereda
möjlighet till billigare produktionskostnader genom ändring i lagen om
arbetstidens begränsning. Vi ha gjort en framställning till föregående
riksdagar härom, utan att man velat tillmötesgå vår begäran. Vi
ha förmenat, att detta är ett väldigt hinder mot produktionen, utan
att det åt dem man velat hjälpa gjort den nytta, som var åsyftat vid
lagens införande. Vi skola emellertid icke besvära kammaren med
någon motion i denna del. Vi ha samma uppfattning, som vi haft
förut, och jag känner mig till och med övertygad om, att det skall
komma en dag, när de, som haft en annan uppfattning, komma över
till den mening, som förfäktas av oss. Lagen gäller till nästa års utgång,
och riksdagen har ju i fjol begärt en allsidig utredning om dess
verkan. Vad jag skulle vilja hemställa, och jag riktar mig särskilt
till socialministern i det fallet, är att utredningen verkligen anordnas
så, att den blir vad man kallar allsidig, så att man även iindersöker,
huruvida det finns något skäl för vad vi påyrkat, nämligen lagens
borttagande, och att man ägnar uppmärksamhet åt de ekonomiska
verkningarna av denna lags tillämpning samt slutligen att utredningen
företages i god tid och med beaktande av de olika meningarna.

För näringslivet är en lättnad av järnvägsfrakterna av ofantlig
betydelse. Jag tror mig ha hört, att det pågår någon utredning om
nedsättning av desamma, och jag skulle vilja uttala den förhoppningen,
att den kommer att leda till ett resultat, som kan bringa näringslivet
verklig hjälp. .... .....

Det vore vidare önskvärt, om riksbanken i sm räntepolitik och
även i andra avseenden ville ha näringslivets nödläge bättre i minnet,
ty på det området kan göras åtskilligt. Valutafrågan har det icke
talats om mycket i den kungl. propositionen. Den är, som vi alla veta,
dock ett hinder för exporten på grund av förhållandena. Till ^många
länder, såsom Polen och Österrike, kan en exportör ju knappast, tänka
på någon export, då det icke är möjligt att beräkna priserna på grund

Onsdagen den 18 januari, f. in.

17 Nr 8.

av de oerhörda valutafluktuationerna. Men affärer med dessa länder V''* remiss av
möta även ett annat hinder, nämligen ifråga om betalningsmöjligheter- statsverksna.
De olika staterna erbjuda statsobligationer eller skattkammar- pr°^orts >
växlar, men man vet icke, vad dessa kunna vara värda. Bankgaran- ^
tier stå svårligen att få. Den enskilde har svårt att komma till rätta
med dessa förhållanden, men säkert är, att det för att få i gång vår
exportindustri skulle kunna finnas åtskilligt för Kungl. Maj :t att
göra. Det kan göras mycket, om staten vill intressera sig för detta
med sin förmedling och hjälp. Och om en tillverkning skulle kunna
upptas med ett dylikt stöd, en tillverkning, som det förutan skulle
ligga nere, vore det bättre att använda pengarna för att bereda sådant
arbete än att lägga ner dem på vägbyggnader. Med andra ord varför
kan man icke från Kungl. Maj ds sida upptaga till skärskådande frågan
om exportkrediten och grundligt undersöka, om någonting därvidlag
kan göras? Att svårigheter finnas, förstå vi alla, men de ha kunnat
övervinnas i andra länder, exempelvis i England. Kan det ske
där, skulle man kunna tänka sig, att det kan ske även här. Ty när
man kommit så långt som arbetslöshetskommissionen, nämligen då den
vill taga i övervägande att gå över mer än hittills från statsarbeten
till arbetslöshetsunderstöd, då är det väl även på tiden, att man undersöker,
om det icke vore bättre att av arbetslöshetspengarna skapa
fram större värden än vägbyggnader. Varför icke tänka på möjligheten
av vattenkraftsbyggnader och kraftledningar? Ja, varför icke
helt enkelt jordförbättringar och avdikningar? Det finns oändligt
mjmket jord i vårt land, som skulle behöva förbättras genom täckdikning.
Finns det då ingen möjlighet att nyttiggöra dessa stora anslag
på ett fält, som gör dem mera fruktbringande än vad nu är fallet?
För närvarande lider jordbruket av arbetslöshet, därför att det
får konkurrera med statsarbetenas löner på många områden, där dessa
äro högre än vad man faktiskt betalar och kan betala inom jordbruket.

Under detta år kommer det att betalas ut för direkta arbetslöshetsunderstöd
och statsarbeten minst 6 miljoner kronor i månaden. Man
måste tänka på vad det betyder att lägga ut i sådan tider som dem
vi befinna oss i dylika belopp, som icke ge några pengar igen. Att
taga av statens samlade besparingar och ge ut för sådana ändamål
kan för övrigt näppeligen vara förenligt med finansministerns tal om
levnadskostnadernas minskning, som han ställer i utsikt.

Jag skulle vilja sammanfatta vad jag nu sagt sålunda: äro vi
icke inne på felaktig väg, borde vi ej inrikta oss på att icke blott
mildra arbetslöshetens verkningar utan även på att undanröja dess orsaker,
d. v. s. vidtaga sådana åtgärder, som syfta till att få i gång produktionen
på nytt? Därmed menar jag för min del att bevara hemmamarknaden
för svensk industri, hjälpa exporten genom bättre valutaförhållanden,
sänka räntan, öka arbetstiden, sänka järnvägsfrakterna,
minska utgifterna, särskilt skattebördan, och påskynda utredningen
om valutatullarna.

Jag skall icke tala mycket om sparsamhetsfrågan. Den ha vi
ju alla på hjärtat, och regeringen har nog i sin proposition haft sparsamheten
för ögonen. Riksdagen får ju vid prövande av anslagen fort Andra

hammarens protoholl 1922. Nr 3. 2

Nr :{. 18

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av sätta på den stråten. Jag skall därför icke fördjupa mig i detta.

statsverks. jag vjue blott framhålla, att det icke räcker till att riksdagen sitter
propositionen. ]iär ^ nageifar ocb prövar det ena anslaget efter det andra och prutar
( ) litet här och litet där. Nej, det gäller även att Kungl. Maj:t till ser,

att anslagen icke överskridas. Men det har skett betänkliga
överskridanden. Och det borde icke fa förekomma, att statens organ
— jag skulle vilja säga i ovist nit — vålla våra kommuner utgifter,
som de icke utan svårighet kunna bära. Jag var inne på detta
ämne i fjol, då det gällde folkskoleväsendet, och vill nu endast
framhålla, hurusom vissa folkskoleinspektörer gå så tillväga, att de
mot skoldistriktets bestridande framtvinga dyrbara skolbyggnader
med hot om indragning av statens bidrag till lärarne. Detta medför
stora utgifter, som kunde uppskjutas, och det är ett missförhållande,
som tarvar rättelse, om icke vår sa högt skattade kommunala
självstyrelse skall bli illusorisk, ja, om icke skolväsendet skall mista
sin sympati hos Sveriges invånare.

På en punkt synes emellertid regeringen ha gått för långt i
sparsamhetsnit, nämligen beträffande anslag till den frivilliga skyttcrörelsen.
Det beror väl mindre på viljan till sparsamhet än pa försvarsministerns
kända ovilja mot denna rörelse. Jag hoppas, att
riksdagen skall rätta detta olyckliga beslut av Kungl. Maj :t
emot ifrågavarande i sann mening folkliga, försvarsvänliga och
fosterländska rörelse. Jag ser val i propositionen, att försvarsministern
icke nu vill träffa ett principiellt avgörande, utan att
det skall ske i samband med försvarsrevisionen. När ha vi då att
vänta den? Tyvärr ser det ut, som om det nuvarande desorganisationstillståndet
skall fortsätta, I varje fall är det tydligen icke
avsikten, att skytterörelsen skall få något understöd nästa år. Men
det kan föranleda, att rörelsen går allvarligt tillbaka. Försvaret har
uppenbarligen ingen vän i försvarsministern, men försvaret synes
även i andra hänseenden icke ha någon ^ stark vän hos regeringen —
jag menar försvaret mot intrång i vårt land av icke önskvärda

element. ... „ .

Vi ha funnit, att regeringen givit tillstånd åt både bolsjeviker
och anarkister att uppehålla sig här i landet, naturligtvis med möjlighet
för dem att sprida sina fördärvbringande läror, att bedriva
agitation och göra propaganda. I de flesta andra länder medgives
icke sådant, utan det synes endast vara förbehållet vårt land.. Sverige
har icke heller utomlands något riktigt gott rykte om . sig i detta
fall. Det märkes särskilt, när det är fråga om lättnader i passtvånget
till förmån för samfärdseln. Det har försports i tidningarna -jag vet inte med vad rätt — att det t. o. m. skulle finnas, en anarkistcentral
i Stockholm. Vet man något härom bland ministärens
medlemmar, och vad göres för att övervaka de utlänningar, som fatt
tillstånd att vistas i riket? Vi borde naturligen hindra alla^ sådana
element att komma in i vårt land, och detta kan göras frågan är
blott, om regeringen vill. Det finnes säkerligen en överväldigande
mening bland vårt folk, att bolsjevik- och. anarkistpropaganda icke
må tillåtas, utan att vi böra bli befriade därifrån.

Onsdagen den Jft januari, f. in.

19 Nr 8.

Jag skall, herr talman, icke längre uppehålla Eder och kammaren.
Jag får dock lov att, innan jag slutar, säga några ord om en
angelägenhet av utomordentlig nationell vikt och betydelse, en angelägenhet,
i vilken, sedan vi sist voro församlade, ett avgörande har
blivit träffat, icke inom vårt eget land utan långt utanför dess gränser,
nere i Schweiz, i Geneve. Jag syftar, som kammarens ledamöter
förstå, på Ålandsfrågan och dess behandling av nationernas förbunds
råd. I trontalet vid riksdagens öppnande konstaterades, vad vi ju
alla för övrigt redan känna, att i överensstämmelse med förbundsrådets
utslag förbliver den svenska Ålandsbefolkningen inom den finländska
staten. Trontalet endast konstaterar detta faktum. Man
lyssnar förgäves efter något som helst uttryck för den djupa missräkning,
som denna förbundsrådets dom framkallat i de vidaste kretsar
av vårt folk. Ännu för endast två år sedan talades från tronen
med frimodighet om Älandsbefolkningens rättmätiga anspråk på
att själv få avgöra sin statliga ställning och om Sveriges bemödanden
att stödja den härutinnan. Vi minnas alla, vilken tillfredsställelse
och anslutning dessa uttalanden väckte, särskilt det kraftiga hävdandet
av det rättmätiga i ålänningarnas anspråk. Desto större kändes
missräkningen när avgörandet kom och det visade sig, att dessa anspråk
blivit underkända av nationernas förbunds råd, samma nationernas
förbund, som säger sig vilja i folkens samliv förverkliga rättens
och frihetens heliga grundsatser. För svenskarna på Åland betydde
detta domslut grusandet av deras käraste nationella önskningar,
att få återförenas med det folk, som de tillhöra med blodets, språkets
och hjärtats band. För oss här hemma kändes det bittert att
inte ha lyckats bättre i våra ansträngningar att vinna gehör för
Älandsbefolkningens krav. Så starkt som svensk statsmakt engagerat
sig i denna fråga framstod det som en nationell hederssak att
bringa den till en lycklig lösning. Och på uppfattningen av nationernas
förbund som värnare av folkens rätt att leva sitt eget fria liv
måste ett domslut som detta få det allra största inflytande. Sällan
har en rättsfråga legat klarare än denna, sällan har ett rättsanspråk
hävdats med större enighet, entusiasm och trohet in i det sista. Ålänningarnas
hängivna kamp för det de kände som sin oförytterliga rätt
borde ha gjort dem förtjänta av ett bättre öde än det som bereddes
dem av nationernas förbunds råd.

Herr förste vice’ talmannen Ha milton: Herr talman! Jag

kan ansluta mig till den siste aktade talarens syn på vårt ekonomiska
läge. Ställningen i vårt land är svår — det kunna vi icke blunda
för. Den världskris, som följt kriget i spåren, har icke lämnat vårt
land oberört. Industri, lantbruk och övriga näringar äro till stor
del ej i tillfälle att sysselsätta arbetarskarorna och tillgodose deras
levnadsbehov. Arbetslösheten stiger dag för dag. Därtill kommer,
att höga skatter lägga en tung börda på folket.

Landet runt ställas på oss, nu när vi gå till vårt arbete, om
icke krav så åtminstone förhoppningar att vi skola genom sparsamhet,
genom indragning och minskning av anslag, reducera stats -

Vid remiss av
htäta verks -propositionen.
(Forts.)

Nr 3. 20

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

utgifterna, att vi skola genom kloka beslut ingjuta ny kraft i näringslivet
och bidraga till att häva arbetslösheten och hindra nöden
att intränga i tusentals svenska hem. Tyvärr äro de ekonomiska
förhållandena icke beroende på omständigheter, över vilka vi ensamma
råda, utan framför allt på ställningen i främmande länder.
Vad som kan göras från vår sida för att lätta och mildra krisen
bör emellertid icke uraktlåtas. De oregelbundna valutaförhållandena
inverka menligt på vårt näringsliv, och det vore önskvärt, om penningvärdet
skulle kunna stabiliseras. Därvidlag måste vi dock gå
varsamt fram och noga iakttaga företeelserna på världsmarknaden,
ty i annat fall kunna vi genom ensidiga och förhastade åtgärder göra
ställningen än värre än den är. I varje fall ha vi att avvakta de
steg, vilka regeringen kommer att taga, sedan den utredning kommit
till stånd, som den anbefallt åt tull- och traktatkommittén att göra.
Likaledes böra vi se till, vad Genuakonferensen kan bära i sitt sköte.

Den siste aktade talaren framhöll, att högerpartiet förlidet år
hade tänkt sig att avhjälpa de ekonomiska svårigheterna genom
tullar, och jag förmodar, att herr Lindman ännu tror, att, därest
dylika blivit införda, vi nu hade haft det betydligt bättre i vårt
land. Ja, vi införde verkligen förra året en tull, glidtullen på spannmål
— vi gjorde det för att säkerställa brödsädskonsumtionen. Denna
tull kom också att stiga till vida högre belopp än någon kunde förutspå,
och likväl har den icke fått annan verkan än möjligtvis att
öka kvarntrustens inkomster. Jordbruket har däremot icke haft
någon fördel av detta »skydd», eftersom det svenska spannmålspriset,
tullen oberäknad, stått lägre än det motsvarande utländska.

På ett annat område kunna vi däremot ingripa, och där höra vi
ingripa med kraft. Partiprisen på de förnämsta livsförnödenheterna,
vete, potatis, smör, mjölk, kött och även bränsle ha fallit betydligt
och uppgå nu endast till ungefär hälften av medelpriserna
för år 1920 — beräkningarna gällde slutet av förlidet år. De ha
gått ned till eller närma sig åtminstone med raska steg fredspriset
av 1914. Så t. ex. står partipriset för slaktdjur på ett indextal
av 138, vete på ett indextal av 130, smör på 117; bränsle och potatis
ha t. o. m. ett lägre pris än under år 1914. Detta oaktat är indextalet
i detaljhandeln — eller var förra månaden — ännu 216.
Partihandelsindexen visade 172, och skillnaden mellan dessa båda
indextal angiver, huru svalget mellan partihandeln och detaljhandeln
utvidgats sedan 1914. Man frågar sig: skola detaljhandelns män
behöva en 40 % högre vinst än under fredsåren? Kan det vara rimligt,
att under tider, då en stor del av Sveriges folk står vid svältgränsen,
trustbildningar, sammanslutningar av större och mindre
storlek, såsom kvarntrusten, järnhandlartrusten o. s. v. uppressa
priserna för att uteslutande tillgodose profithungern. Det är också
ett statsintresse att få ned detaljhandelspriserna, ty av dessa bero, som
vi veta, socialstyrelsens indextal, och om de falla så, som de borde göra,
skulle säkerligen några tiotals miljoner kronor inbesparas åt
staten; vidare skulle man på så sätt kunna nedsätta skatterna, vilket
vore särdeles välkommet för de skattebetalande. Jag tillåter mig

Onsdagen (len 18 januari, f. in.

Nr 3.

därför ställa en fråga till regeringen: har regeringen tänkt vidtaga
några åtgärder för att hindra trusterna att taga allt för stora vinster
och sålunda nedbringa levnadskostnaderna för Sveriges folk och därigenom
bereda lättnad åt produktionen? Och ha vi snart att förvänta
förslag till lagstiftning, dels i ändamål att stävja trustbildningar
dels också för ordnande av den s. k. mellanhandshandeln?

Ett annat önskemål, som ställes på Sveriges riksdag, är, att
största sparsamhet iakttages med statens medel. Säkerligen äro
vi alla besjälade av denna önskan, inte minst regeringen. Vad som
från utskottets sida kan göras för att nedbringa utgifterna bör naturligtvis
ske; jag antager, att vi knappast behöva framställa någon
förhoppning härom, ty denna sak kommer att iakttagas i alla fall.

Herr Lindman hade rätt, då han framhöll, att vi icke blott skola
tänka på statsregleringen för första halvåret 1923, ty ännu större
svårigheter komma säkerligen att uppstå vid framtida statsregleringar.
För den som varit med att votera den första hundramiljonersbudgeten
står miljardbudgeten som en svindlande företeelse. Man
frågar sig: kan Sveriges folk verkligen bära den skattebörda, som
nu pålägges? _ Vi måste se till att för framtiden minska statens utgifter.
Kan icke ett så upplyst, ett så laglydigt och så lugnt folk
som det svenska reda sig med en statsförvaltning mindre invecklad
och mindre dyrbar än den nuvarande? Skulle man icke kunna tänka
sig,. att genom en omorganisation lätta bördorna för ämbetsverk och
övriga statsinstitutioner och därigenom även minska de statsanställdas
antal? Vi ha gått för fort i utvecklingen på detta område; vi
ha förskaffat oss en statsförvaltning, som är obehövligt stor för
Sveriges folk. Jag vill ställa den frågan till regeringen, huruvida
man icke bör taga i övervägande och låta utreda, om ej genom en
förenkling av hela vårt statsmaskineri utgifterna för framtiden kunna
nedbringas. Det är kanhända en djärv tanke detta, men en tanke,
som åtminstone bör undersökas.

Det är tydligt, att om man vill spara, måste man först och främst
tänka på de dyrtidstillägg, som nu utgå, då de i närvarande stund
medföra de största utgifterna. Från sakkunnigt håll har jag fått
den uppgiften, att utgifterna för statsanställdas avlöning under år
1920 uppgick till omkring 600 miljoner kronor, således till den ansenliga
summan av 100 kronor eller något mera per individ. Månne
nu inte dyrtidstilläggen utgå med för höga belopp, beroende på, att
indextalens beräkning icke grundar sig på fullt vederhäftiga siffror?
Jag hemställer till regeringen att undersöka saken — det kanske
skall visa sig, att de som hysa farhågor för att siffrorna icke äro
riktiga skola få rätt.

Slutligen skall jag, herr talman, med ett par ord beröra det
störa anslag, som är begärt för arbetslöshetens bekämpande. Jag
skall icke mycket ingå på den frågan utan vill blott uttala ett beklagande
av, att den tanke, som jag under remissdebatten förlidet år
förde fram, att en del av detta anslag borde användas för bildandet
av egna hem åt arbetslösa, icke vunnit beaktande. De medel, som
nu utbetalas, äro endast hjälp för dagen; kunde man förskaffa ar -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 22

Onsdagen den 18 januari, f. ru.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

betarna egna hem, finge de på så sätt försörjning för all framtid.
Jag vågar också uttala den förhoppningen, att de anslag, som äro
nödvändiga för att hindra svälten intränga i svenska hem, så vitt
möjligt användas för produktiva företag och för ändamål, som bidraga
till Sveriges utveckling.

Herr K i 1 b o m: Herr talman, mina damer och herrar! Det
kan inte hjälpas, att, när man nyss hörde herr Lindmans anförande,
man där saknade den segerglada ton, som exempelvis präglat högerns
tal under valrörelsen. Undan för undan kom den känslan till uttryck,
att det nu är andra vindar än högerns, som blåsa över Sveriges
land, och att dessa vindar måhända kräva andra toner och andra
ord från det parti, som tills för några år sedan setat inne med den
politiska makten och — trots allt som här säges — den dag som
i dag är sitter inne med den ekonomiska makten. Det var samma
vemod, som lyste fram ur herr Tryggers öppningstal i första kammaren.
Man skulle måhända för den skull kunna göra gällande, att
detta vemod, denna bristande segerton å högersidan är något mer än en
tillfällighet.

Herr Trygger talade om, att »den nuvarande tiden är oerhört
påfrestande för oss alla». Han konstaterade -—- och detta förefaller
mig vara något, som speciellt högerpartierna borde tänka på -—- att
»Europa har förlyft sig under det krig, som tog sin början 1914».
— »Fredsslutet», sade han, »efterlängtat av de utpinade folken, har
i sina följder blivit värre än kriget. Detta innebar en viss, låt vara
fruktansvärd, ordning; freden åter hotar alltmera att driva folken till
anarki.»

Den frågan är då berättigad: vad är det för ett system, som
föranlett någonting dylikt? Är det demokratiens sj^stem, sådant
det representerades av högersocialdemokratien eller av den meningsriktning
jag företräder, som var orsaken till detta krig? Eller låg
icke skulden hos högern och den politik, som denna drivit, inte minst
i ekonomiskt avseende, under de sista tiotalen år? Och vad var det
för makter i samhällena, som medförde denna fred? Var det demokratiens
makter, var det folket och arbetarna, eller var det måhända
de, som till sin idéåskådning äro besläktade med herr Lindman
och herr Trygger och vårt svenska högerparti? Det är denna
politik från de maktägande grupperna i skilda länder, denna politik,
vilken gått ut på att sätta folken i harnesk mot varandra, och vilken
tagit de militära rustningarna liksom hela samhällsmakten i sina
fåtalsintressens tjänst, som just alstrat den imperialistiska politik,
vilken avsatt det krig, under vars följder vi alltjämt lida, såväl som
den fred, om vilken herr Trygger tyvärr fullkomligt riktigt konstaterar,
att den är värre än kriget. »Skulden», säger herr Trygger,
»till att freden blivit endast ett sken, är människohjärtats alltför
stora benägenhet att ur sin smärta hämta näring för hat, fruktan,
själviskhet och misstroende samt statsmännens svaghet att vid fredsslutet
och efteråt låta sig ryckas med av en omdömeslös och obehärskad
folkmening.» Ja, naturligtvis måste denna arma folk -

Onsdagen den 18 januari, f. in.

2ii Kr it.

mening komma fram i sista hand, men vad har denna tolkmening
egentligen, ytterst besett, haft tör inflytande på fredsslutet.'''' _ klen
dirigeras dock av de kapitalistiska samhällsmakterna, vilka i sin
tjänst ha den borgerliga pressen, ämbetsmannakåren, undervisningen
m. m. Att ställa folkmeningen till ansvar är alltså att ställa kapitalismen
till ansvar. „

Skall man. säger slutligen herr Trygger, komma till någon bättring,
är det nödvändigt, att vi alla taga varandra i hand, att vi söka
förstå varandra. Om det skall bli slut med ödeläggandet av samhällsmoralen,
bildningen och välståndet, »kräves det, att varje folk, varje
individ, med ödmjukt erkännande av, att ingen av oss är utan skuld,
göra allt för att bringa till seger humanitetens krav».

Kort efteråt var herr Trygger i sitt anförande inne pa — och
samma mening lyste nyss igenom i herr Lindmans tal — att
man skall icke lagstifta så mycket. Man skall framför allt icke
lagstifta så mycket till de fattiga klassernas fördel — det var A
och O i talet om lagstiftningen. Där försvann alltså i ett enda ögonblick
detta, att vi böra göra allt vad på oss ankommer för att komma
till samförstånd, där trädde klassmänniskan fram, som icke företräder
folket utan fåtalets privilegier. . ,7 ,

Men hur tillämpas nu dessa läror i de skilda länderna.; Vad
är det för något, som sker i Tyskland, vad är det för behandling
som det tyska folket och framför allt den tyska arbetarklassen undergår?
Vad där sker innebär ingenting annat än sänkandet av ett helt
folk ned till kuliernas ståndpunkt, en ståndpunkt, som gör ställningen
framför allt för arbetarklassen fullständigt olidlig, och som medför,
att Europas och den kapitalistiska världens arbetare i övrigt måste
komma i harnesk mot den tyska arbetarklassen. Eller vad har det
varit för politik, som bedrivits mot ett annat stort land, av vilket vi
i långt större utsträckning äro beroende för att uppnå det resultat,
varom herr Lindman talade, nämligen Kyssland? Vad har man icke
gjort under fyra års tid för att där slå ned den regim, som för all del
kan diskuteras från olika utgångspunkter, men som i varje fall,
om man håller på folkets och folkens självbestämningsrätt, borde
vara ofrånkomlig, Vad har man icke gjort å kontrarevolutionärt håll
för att fullkomligt nedslå Sovjet-Ryssland och bringa^ det i ett obotligt
läge? Och vad har man nu åstadkommit på Washingtonkonferensen
för att få ett slut på rustningarna? Förhandlingarna
där ha avslöjats såsom blott innebärande frön till nya krig. De storslagna
projekten om avrustning till sjöss slutade med nedskrotning
av några gamla fartyg och utbyggande i stället av undervattensoch
flygvapnet, och av inskränkningen i fråga om landrustningar
blev det ingenting. Vad har man å andra sidan företagit för att
avskaffa eller åtminstone lindra statsskulderna? Italiens t. ex. lär
enligt uppgift kräva 50 % av medborgarnas inkomster, för den händelse
den skall kunna balanseras! Jag vill verkligen fråga herr
Lindman: är det ändå icke nödvändigt att på allvar slå in på en annan
politik, en politik i ett helt annat sinne än den, varom han och herr
Trygger tidigare ha talat? Det förefinnes i varje fall, synes det

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Jfr 3. 24

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

mig, i hela världen så långt ifrån någon vilja hos de bestämmande
kretsarna att föra statsskutorna i lugnare vatten, att tvärtom raka
motsatsen gäller. Det är reaktionen, som överallt sticker upp huvudet
och gör de krampaktigaste försök att på nytt få luft under
vingarna, en reaktion, som borde komma världens arbetarklass i allt
större utsträckning att förstå, att man bör stå enig för att kunna slå
ned densamma.

Men icke enbart ute i världen utan också hos oss sticker denna
reaktion mera klart än på länge upp huvudet. Hur är det t. ex.
med den beprisade och länge omtalade rättssäkerheten i gamla Sverige?
Hur långt ha vi hunnit i det avseendet, herr Lindman, hurudan
är tillståndet, mina damer och herrar, när en oförvitlig människa
endast på grund av en lös misstanke från polisens sida helt
enkelt kan häktas och hållas i häkte i veckotal och frisläppas först
sedan man blivit i tillfälle att konstatera att »ingenting misstänkt
fanns». Detta sker visserligen under namn av »anhållande», bevars
väl, men var finns anhållandets rätt försänkt i vår grundlag? Det
vore måhända intressant, om den sittande regeringen ville ägna detta
kapitel litet närmare uppmärksamhet. Husundersökningar till höger
och vänster, med alla obehag dessa föra med sig för oförvitliga människor,
bara för att en herre, som måhända i psykiskt avseende är
litet underbart funtad, har en polisbefattning, kunna dock icke tolereras,
ett system som möjliggör sådant måste avskaffas.

Här invändes måhända att vi dock hava J. O. Därtill må då
erinras att Justitieombudsmannainstitutionen — det är tydligen något,
som man blir i tillfälle att återkomma till under riksdagens
lopp —- icke är, åtminstone icke i den utsträckning, som den stora
allmänheten räknar med, ett skydd för rättssäkerheten, därtill
är den alltför nära lierad med ä ni b e ts in a n n ab y r å k r a t i e n. Synnerligast
som denna från polisväsendet, från domare- och ämbetsmannakårerna
kommande reaktion icke enbart är något tillfälligt,
utan har skydd t. o. m. i grundlagen. Man får ju icke ens kritisera
dessa herrar, om de tillåta sig att begå snart sagt vilken handling
som helst. Grundlagen med sin nuvarande formulering och med
den praxis, som utvecklat sig i riksdagen, upphöjer ämbetsmännen,
domarna och poliserna till folkets herrar, ja till och med till riksdagens
herrar, då de borde vara dess tjänare. Jag skall endast
draga en betecknande historia.

Under sista året ägde här i landet som bekant rum en stor
process —- den är för övrigt icke avslutad ännu —, under vilken
häktades massor av folk och undersöktes ännu flera. Det är betecknande,
att man ingenting fann vid dessa undersökningar. Bland
dem, som indrogos i saken, är det en, som den dag i dag är sitter
som ledamot av denna kammare. Man bara gjorde en husundersökning
hos mannen, man anhöll honom, bevars, man fraktade honom
på statsverkets bekostnad •—• vid sådana tillfällen är det sannerligen
aldrig ont om pengar — ned till Stockholm under skydd —
det heter ju så -—■ av tre detektiver, ty det var ju en mycket samhällsfarlig
man, så farlig t. o. m., att man icke kunde föra honom

Onsdugcn (lön 18 januari, f. in.

85

Nr 8.

till Stockholms centralstation utan tog av honom vid Sundbyberg Vid r*-mts*av
och förde honom därifrån i automobil till rättvisans förundersök-^positionen.
ningstempel borta på Kungsholmen. Jag skulle vilja fråga er, (Forte.)
mina damer och herrar, tror ni verkligen, att det är på det viset,
med dylikt förfaringssätt, man åstadkommer respekt för polisväsendet
och andra myndigheter.

Det är emellertid icke bara i detta fall man måste på det skarpaste
påtala den tendens, som på sista åren utvecklat sig. I fråga
om behandlingen av vissa utlänningar, som under många år uppfört
sig fullkomligt oförvitligt, finnes åtskilligt att anmärka. Jag nämner
bara en man, bärande namnet Tischler, som under ett tiotal
år, om jag icke missminner mig, arbetat som en ordentlig man,
icke druckit och icke på något sätt varit i konflikt med myndigheterna.
Han häktas en vacker dag eller anhålles, som det
heter, och utvisas. Varför? Det vet allena Herren Gud.

Och hur är det nu månne med en annan sak, som herr Lindman
också var inne på, nämligen asylrätten? Herr Lindman sjöng
en sorgsen ton om, att vårt lands namn har en mycket dålig klang i
utlandet. Det är antagligen för att vi ha en socialdemokratisk
regering. Jag tänker, att om vi hade en högerregering, vore anseendet
strax mycket bättre. Ty den regering vi nu ha, har bland
annat tillåtit sig, kan man tänka sig vilken fräckhet, att tillämpa
asylrätten lika åt alla håll! Hur kan herr Branting tillåta sig
något sådant! Nej, man skall tvärtom göra så, som det gick till
under högerns regemente, man skall avvisa alla möjliga, som eventuellt
ha olika politisk uppfattning med den sittande regeringen,
men däremot se genom fingrarna t. o. m. mycket grovt med sådana
typer, som en Kapp, en Pflug-Hartung och dylika, även om dessa
stå under kriminellt åtal i det land varifrån de flyktat. Detta är
verklig asylrätt, och jag kan förstå, att herr Lindman finner det
naturligt, att en sådan asylrätt skola vi ha. Jag hoppas emellertid,
att den sittande regeringen icke låter sig provoceras av detta
talesätt, även om det tager sig sådana former, som det nyss gjort
i en borgerlig stockholmstidning, där man anlade en ton, som om
tidningen representerade minst sagt en riksrätt gent emot den sittande
regeringen. T. o. m. från vårt håll — och vi äro ju mycket
dåliga människor enligt herr Lindmans och andras omdöme, — håller
man på, att asylrätten skall tillämpas lika åt alla håll i motsats
till den mening, som herr Lindman m. fl. företräder, nämligen att
den bara är till för överklassen, men icke för arbetarklassen.

Innan jag slutar med denna del av mitt anförande, skulle, jag
vilja beröra ännu en sak och hemställa, att regeringen verkligen
tager sig den saken allvarligt an.

Under de senaste sorgliga processerna här i Stockholm gent
emot en massa fattiga kvinnor, som kommit i konflikt med fosterfördrivningslagen,
inträffade händelser, som verkligen . ställa polisens
uppträdande i allt annat än god dager. I en skildring, ^som
jag fått mig tillställd, heter det ungefär på följande sätt. »På en
anonym angivelse komma två polismän till en familj och säga åt

Nr 3. 26

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av hustrun att genast följa med till kriminalpolisen. Hon måste gestatsverks-
nas{- lämna hem och minderåriga barn. I bästa fall kan hon möjitmposijoncn.
j-gen anmoda en grannfru att titta till barnen. Hos polisen
or '' blir hon förhörd — det är riktiga Sherlock Holmes-metoder — av
ett par robusta poliser, som ha rätt att höra henne om allt möjligt
från hennes intima privatliv. De påstå, frankt nog, att hennes man
eller någon av hennes vänner ha erkänt, och nu har hon bara att
göra detsamma, annars blir straffet så mycket värre. Hon häktas
och får kanske sitta länge, en hel månad, i förhör.

År 1921 hände det t. o. m., att en typografhustru, som var
åtalad och sedermera blev frikänd, genom trakasserier från polisens
sida blev vansinnig och måste föras till hospital.»

Jag skulle icke ha anfört detta fall, om det vore en enstaka
företeelse, men överallt i Sveriges land, där polisen ännu icke fått
lära sig, att den är folkets tjänare, uppträder den med lögn, hotelser
o. d. för att söka framtvinga vad den anser vara rättvisa. Man
har verkligen anledning att med en liten omformulering instämma
med Sören Kierkegaard i hans uttalande om religionen, att det måtte
vara satan till sanning och rättvisa, som kommer fram genom lögn,
skrämskott och hotelser.

Jag kan slutligen i detta avseende inskränka mig till att citera
något, som stod i tidningen Socialdemokraten för den 5 juli i fjol.
I sammanhang med förut omnämnda stora process heter det där,
att något polisstyre vilja vi inte veta av här i landet, och där
tendenser till sådant visa sig, måste de med all kraft hållas tillbaka.
Här bör dock tilläggas att detta uttalande gäller också
ämbetsmannastyre och domarestyre och oegentligheter från dessa
håll. I varje fall väntar Sveriges arbetareklass, att den sittande
regeringen och framför allt justitieministern och den minister det
i övrigt vederbör ordentligt skola taga i håll med de oefterrättligheter,
som på detta område länge nog florerat. Det är dock icke
första gången dessa saker påtalas i riksdagen, det gjordes på sin
tid av en liberal, av Adolf Hedin, men det är belysande för förhållandena
nu, att nu måste det vara en kommunist, som påpekar
denna sak och träder i breschen för motståndet mot densamma.

Samtidigt som polisen, utgående från att den kan göra hur
den vill, eller att den i varje fall kan försöka, uppträder på förut
skildrade sätt, grundar man i samhället en stor s. k. hemlig organisation
— med hemligheten måtte det dock vara litet klent beställt,
ty en del av organisationens medlemmar har ju pratat bredvid mun
senast i Oskarshamn, vartill jag kanske får återkomma — för att
»hjälpa» samhället mot de stygga arbetarna. Jag syftar nu på den
s. k. Samhällshjälpen. Jag skulle verkligen vilja fråga regeringen:
Har regeringen sin uppmärksamhet riktad på denna företeelse och
vad tänker regeringen gorå mot denna till sociala konflikter uppenbart
provocerande institution?

Jag skall härefter med några ord övergå till ett annat område,
som visar, att reaktionen också här tycker sig kunna förfara ungefär
hur den behagar, icke minst i ekonomiskt avseende. Det är

Ousdagen den 18 januari, f.

Nr it.

ju betecknande, att samtidigt som man organiserar denna förut om- V^rmiMav
talade samhällshjälp sätter man i gång en lönenedpressningsaktion pr0p0Sni0nen_
av hittills fullkomligt okända mått. Jag skall nu. nöja mig med att (porta.)
endast konstatera, att, såvitt jag funnit, denna aktion, som nu gar ut
över arbetarna, icke drabbat de högre tjänstemännen vare sig privat
eller i statens eller kommunernas tjänst. Denna aktion för nedsatta
arbetslöner har sin upprinnelse i ett.beslut på eu under Nationernas
Förbunds auspicier sammankallad finanskonferens i Bryssel för ett
par år sedan. Enligt en liten redogörelse, som jag hämtat ur ^landsorganisationens
tidskrift, ha nu avtalen sagts upp för 19b,ooU arbetare,
vilkas avtal utlöpte den 31 december i fjol, och 37,800 arbetare,
vilkas avtal utlöpa den 31 januari i år. Alltså äro enligt
anförd källa avtal angiven dato uppsagda för sammanlagt cirka
230,000 arbetare. Och vad är. det man egentligen begär? Jo, man
föreslår en reduktion, som enligt samma källa innebär en sänkning
av timlönerna inom pappersmasseindustrien med 51 °», för. bokbinderierna
med 38 %, för byggnadsämnesindustrien med 26. till 35 %,
inom snickeri- och möbelindustrien med 25 %, vid gödningsämnesfabrikerna
i Skåne med 42 %, inom stuveribranschen med 17 % —
för ackordlönerna utgör sänkningen 25 % —, inom tändsticksindustrien
med 33VS /°, för garverierna 40 %, vid skofabrikerna med 45 ä
50 % och vid de litografiska tryckerierna med 39 ?».

Jag skall endast utvälja en grupp, nämligen järnbruken och de
mekaniska verkstäderna. Vid järnbruken har som bekant lönerna
under 1920 redan diktatoriskt nedsatts med icke mindre än 40 %,
och nu påyrkar man utöver detta en lönereduktion av icke mindre
an 23 %, allt på de löner, som utgingo under föregående avtalsperiod.

Jag undrar, om våra ärade lantmannarepresentanter, då de, åtminstone
många av dem, tala om nödvändigheten av att pressa ned
arbetslönerna, tänkt på, att med denna sista lönereduktion komma
järnarbetarnes löner att nedgå under 1914 års nivå.

Herr Lindman, ha också direktörslönerna och lönerna för. de
högre tjänstemännen inom industrien sänkts under 1914 års nivå?

Det kan förtjäna nämnas, att driftsinskränkningarna inom järnbruken
utgöra 55 procent av arbetstiden år 1920, och gå vi över till
de mekaniska verkstäderna, ha timförtjänsterna, om man tar 1920
som utgångspunkt, reducerats med 26 procent och ackordlönerna
med 22. Dessa siffror äro emellertid approximativa, ty i dem ingår
icke sådan lönereducering, som uppkommit genom förkortning av
arbetstiden eller genom övergång till tidsarbete i fall, där man under
1920 i allmänhet bedrev ackordsarbete. Den form för lönereducering,
som en dylik övergång innebär, kan tyvärr icke angivas i siffror.
Jag kan emellertid nämna, att 1920 80 procent av allt förekommande
arbete utfördes på ackord, under det 1921 endast 35
procent bedrivits på sådant sätt. Om man nu bortser från de verkstäder,
som äro sysselsatta med tillverkning av ryska lokomotiv —
jag antar, att det icke var dessa arbeten, vilka också stå i samband
med förhållandena i öster, som herr Lindman syftade på — arbetar
verkstadsindustrien endast 10 procent av den tid, den arbetade 1920.

Nr 3. 28

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av Och medräknar man de verkstäder, som syssla med de ryska beställr^sitionen
ninSarna, blir siffran 40 procent av 1920 års tider. Det torde i detta
(Forts) '' sammanhang vara lämpligt att i kammaren till eftertanke framställa

den frågan: skulle det icke varit ofantligt mycket sämre för exempelvis
verkstadsindustriens arbetare, om vi icke under dessa år haft
de ryska beställningarna att tillgå?

Verkstadsföreningens reduktionskrav på det nya året kan ju
emellertid icke helt och hållet angivas i siffror, enär det innebär, att
den rätt ojämna lönenivån skall utjämnas och nivelleras. Med utgångspunkt
från 1920 komma fordringarna på reduktion att variera
mellan 30 och 70 procent av de förut gällande lönerna. Verkstadsföreningens
förslag till avtalsenliga löner för 1922 och de i avtalet
för år 1914 fastställda lönerna te sig vid en jämförelse sålunda:
1914 utgjorde arbetstiden 57 timmar och minimilönen pr timme 44
öre, alltså en förtjänst av 25 kronor 8 öre i veckan och för 1922 skulle
arbetstiden bli 48 timmar, minimilönen 63 öre och förtjänsten pr
vecka 30 kronor 24 öre. Beräknar man nu, att det med ackordsarbete
kan bli 50 procent högre förtjänst blir arbetslönen 1914 37
kronor 62 öre för vecka och enligt det nya förslaget för innevarande
år 45 kronor 36 öre, alltså 2OV2 procent högre löner 1922 än 1914,
Samtidigt kan man konstatera, att levnadskostnaderna ökats med
116 procent. Enligt verkstadsföreningens eget förslag till lönereduktioner
kommer det alltså att fattas arbetarna inom verkstadsindustrien
95’/2 procent i full kompensation för dyrtiden.

Borde inte de siffrorna, mina herrar, en liten smula tagas i betraktande,
då man nu ständigt skriar om att arbetareklassens löner
måste sänkas?

Jag skall i övrigt inte mer än med ett par axplock röra vid
lönenedpressningarna inom övriga industrier. Det är då tillräckligt
erinra om, att enligt de löneförslag, arbetsgivareföreningen kommit
med, finnes det fall, då man kommer ända ned till 28 procent lägre
lön än 1914, nämligen för den grupp arbetare inom fönsterglasindustrien,
som kallas sträckare. För kokare inom pappersindustrien
har av arbetsgivarna föreslagits en veckolön av 37 kronor 44 öre
eller 1,49 procent lägre lön än 1914 och för grovarbetare inom glasindustrien
24 kronor per vecka eller 14 procent lägre än 1914. Och
allt detta föreslår man under en tid, då skatterna, inte på grund av
den nu sittande regeringens politik — det vill jag verkligen inte vara
medskyldig till att ha sagt — utan fastmer på grund av de gamla
högerregeringarnas försyndelser äro så orimligt höga, som för närvarande,
och då hyrorna faktiskt för exempelvis spårvagnskonduktörerna
här i Stockholm, om de vilja bo något så när mänskligt, äro
så höga, att de sluka ungefär 50 procent av inkomsterna under 1922,
åtminstone enligt förlikningsmannens ursprungligen framlagda förslag
till avtal från ingången av innevarande år för spårvägarnas
personal i Stockholm.

Jag vill i detta sammanhang också hemställa till regeringen —
och det kravet har även framförts från en massa arbetaremöten ute i
landet, och inte endast från arbetareklassen utan också från en del

Onsdagen den 18 januari, f. in.

29 Nr 3.

småborgaregrupper —• att det göres någonting effektivt för att få slut
på den nuvarande hyrespolitiken och det jobberi å området, som råder
och i ännu högre grad har rått och som förorsakar de olidliga
förhållandena på hyres- och bostadsmarknaderna.

Jag kan innan jag går vidare icke neka mig nöjet att som belysning
av det rättvisa i alla de krav, som framställts från arbetsköparnas
sida, citera ett litet utdrag ur den undersökning, som gjordes för
några månader sedan närmast med anslutning till förhållandena i
Malmö och publicerades i tidskriften Tiden. Jag antar, att kammarens
socialdemokrater icke ha något att invända häremot. Undersökningen
är gjord av en herre vid namn Lindstedt och slutar i det resultatet,
att arbetarna i Malmö och jämförliga städer redan år 1914
hade 300 kronor mindre i årlig inkomst än de behövt för att föra en
tillvaro, som i materiellt avseende stode på samma ståndpunkt som
deras, vilka voro inackorderade på hospital, arbetsinrättningar o. dyl.
Hr Lindstedt sammanfattar sin undersökning sålunda: Blott en

ringa bråkdel av städernas vuxna manliga arbetare hade år 1914 en
lön, tillräcklig för en normalfamiljs existens. Mer än hälften av dem
förtjänade icke nog för att åt en familj med endast ett minderårigt
barn förskaffa detta minimum, och knappast några förmådde det
för en familj med tre minderåriga barn. Herr Lindstedt tillägger,
att sedan 1914 icke inträtt någon förändring i läget.

Självfallet förbättras icke läget under nuvarande oerhörda arbetslöshetsperiod.
Nu besannas den gamla satsen, att arbetsköparna använda
sig av tillfället för att få ned arbetareklassen till en ståndpunkt,
som jämställer dem med en paria-kast. Ty när arbetarnas
löner med fullt arbete kunna påvisas stå icke mindre än intill 28
procent under 1914 års standard, trots att levnadskostnaderna ökats
med 116 procent, då måste man verkligen såga, att det icke är någon
överdrift att påstå, att arbetarna stå vid parias ståndpunkt.

Herr Lindman var inne på ett kapitel i fråga om arbetslösheten,
där jag för en gångs skull skall instämma med honom, nämligen då
han sade — som det för övrigt sagts också på en massa arbetslöshetsmöten
ute i landet —- att arbetslösheten skall bekämpas med att man
ordnar produktivt arbete och inte genom att man reparerar gamla
vägar och anlägger nya militärvägar och idrottsplatser ■— för all
del, jag är ingen motståndare till idrotten, men det är fråga om man
inte kan använda penningarna på nyttigare sätt -— och det är verkligen
ett uppslag att taga fasta på, då det talas om att man måste
igångsätta vattenbyggnader, odla jorden o. s. v. Men då får jag
verkligen också fråga: Vill herr Lindman och det parti, han representerar,
ta konsekvenserna av denna sin ståndpunkt och exempelvis
i fråga om vattenfallen tillgodose och verkligt säkerställa samhällets
rätt till dessa naturrikedomar? Och vill herr Lindman verkligen vara
med om att skapa möjligheter till en effektiv jordodling, effektiv
i så måtto, att den kommer de många småhushållen till godo i form
av egna hem på den tryggade besittningsrättens grundval?

Och till regeringen vill jag ställa den frågan: Har det icke varit
möjligt att ta litet större hänsyn till dessa synpunkter, än som

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 30

Onsdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

framgår av herr socialministerns proposition angående anslag till aibetslöshetens
bekämpande? Det förefaller mig som om de borde ha
legat fullt i plan med de löften, som gåvos i regeringens programförklaring.

Arbetslösheten har nu en fullständigt katastrofal omfattning.
Jag har fått i min hand några siffror från Norrbotten, som visa, att
man där för närvarande är uppe i 15,315 arbetslösa -— enligt telegram
i dagens morgontidningar äro för övrigt siffrorna ännu värre
—• och att ökningen sedan den 31 oktober är icke mindre än 9,733.
Man sysselsätter nu dessa — för att taga det distrikt, som är värst

— med vägarbeten i Kalix- och Torneådalens socknar, vilka arbeten
dock — det måste konstateras — äro av alldeles otillräcklig omfattning.
Läget är för övrigt så dåligt, att arbetslöshetskommissionen,
trots vad den skriver i sitt vid den kungl. propositionen fogade betänkande,
måst för socknarna Jockmock och Nederkalix gå med på att
väsentligt höja statsbidraget utöver de 50 procent, som fastslagits i
gällande bestämmelser.

Som helhet måste framhållas att icke blott för Norrbotten utan
för hela landet måste vidtagas långt effektivare åtgärder, än i den
kungl. propositionen föreslås, om icke Sveriges arbetareklass efter
ett år av svält — visserligen har en del bara några månaders svält
bakom sig, men en del har varit utan varje som helst inkomst under
ett års tid •— skall fullständigt svälta ihjäl. Under det gångna året
ha arbetarna dock haft möjlighet att draga sig fram någon liten
smula genom de bidrag, som kommit från fackorganisationerna, från
staten och kommunerna och —- inte minst kanske -— genom att vandra
till pantbankerna, men hur skall det gå härefter? Det skulle möjligen
göra dem av kammarens ledamöter, som eventuellt tänka rösta
för mindre anslag till arbetslöshetens bekämpande, gott att gå upp
i Söders kåkar och titta in i arbetarehemmen, där man kan få se familjerna
ligga på sina ruttna madrasser mitt på golvet och där det
hänt att barnet frågat modern mitt i natten: »Mamma, hur skall jag
få en bit mat?»

Det förefaller mig också, som om det vore anledning att ägna
litet mer uppmärksamhet åt ett annat kapitel, då det gäller arbetslösheten
och dess bekämpande, än stats- och kommunalanslagen, nämligen
industriföretagens moraliska skyldighet att hjälpa sina arbetare.
Jag skall därvid med glädje taga undan en kategori av industrien,
som gjort — det skall villigt erkännas också från vårt håll

— mer än man hade kunnat vänta för att lindra sina arbetares nöd

— säkerligen dock också icke minst ur den synpunkten, att ledarna
som gamla industriidkare bättre än andra förstått betydelsen av att
ha en gammal och väl uppövad arbetarestam — nämligen järnbruken.

Men i övrigt, herr Lindman, då ni talar om att lamslåendet av
industrien betyder en stor arbetslöshet vill jag, om vi äro ense om detta,
fråga: Vilka är det som lamslagit industrien? Vad har indu strien

och de intressen herr Lindman har inflytande över, inte minst
som gammal bruksman, vidtagit för åtgärder under guldströmmens

On8(lngen den 18 januari, f. m.

31 Nr 3.

år för att gardera sig för de kommande tiderna? —• Jag vågar svaret:
Platt inga åtgärder i det stora hela. De lysande undantagen
bekräfta endast regeln. I tidningen Socialdemokraten — det bör förutskickas,
att en annan tidning som var mycket illa berörd av uppgifterna
icke har kunnat komma med motuppgifter i sak — publicerades
under förlidet år bearbetat material över 312 bolag och banker
med en vinst efter avskrivningarna av nära 329 miljoner kronor och
utdelning av i runt tal 220 miljoner kronor, allt för 1920 års verksamhet.
Men, säger man, allt detta är ju överdrifter, det är så lätt
att plocka tillsammans en massa bolag och visa upp vilka stora
vinster de ha o. s. v., men var finnas fakta härvidlag? Jag hänvisar
kammarens ärade ledamöter till herr Key-Åbergs årliga uppgifter om
hithörande saker. Det är rätt tacksamt att studera dem — jag misstänker
dock icke tacksamt för högeragitationen. Jag skall lämna
några exempel. Ströms bruk i Gävleborgs län -—- jag undrar om herr
Lindman känner till den saken — utdelade 1921 för 1920 2 miljoner
i gratisaktier, d. v. s. en gratisaktie på var tredje äldre, och dessa
gratisaktier voro försedda med vinstutdelningskupong för det föregående
året. 1920 utdelades likaledes en gratisaktie på var tredje
äldre; 1916, 1917 och 1919 utdelades i reda penningar 10 respektive
10 och 10 V2 procent. Det ursprungligen inbetalta aktiekapitalet var
1,200,000 kronor. Verksamhetsåret 1917—1918 ökades det genom
gratisaktier till 6 miljoner kronor, varpå bolagsmännen erhöllo en
nettovinst av 2,002,754 kronor. Verksamhetsåret 1915-—1916 var
aktiekapitalet 4,500,000 kronor och nettovinsten 3,363,000 kronor,
allt i runda tal. Holmens bruk redovisar för 1920 en nettovinst av
nära 6 miljoner kronor på ett aktiekapital av nära på 15 miljoner
kronor. Utdelningen bestämdes till tio procent. Till vinstregleringsfond
avsattes nära 4 V2 miljoner kronor, varefter denna uppgick till
6 miljoner kronor. Därefter utdelades en gratisaktie på tre gamla
0. s. v. 0. s. v. Jag skulle på detta sätt kunna fortsätta med det ena
bolaget efter det andra, men nöjer mig med att taga endast ett till,
nämligen Munksjö aktiebolag. Detta hade 1916 på ett aktiekapital
av 2 miljoner en nettovinst av över 2 V2 miljoner kronor, 1917 på ett
aktiekapital av 5 miljoner kronor en vinst på 4 miljoner kronor och
däröver, 1918 på samma kapital en vinst på 3 miljoner kronor och
därutöver. Aktierna lyda å 1,000 kronor, men 1918 stodo de på
fondbörsnoteringarna i 2,600 kronor; förutom 4 miljoner kronor i
gratisaktier ha aktieägarna alltsedan 1909 varje år erhållit lägst 10,
högst 25 procent. Eller titta på Hofors, som på fem år, 1915—1919,
haft en vinst på nära 14 miljoner kronor. Eller Fagersta som på tre
år, 1915—1917, haft en vinst på 11 miljoner kronor; eller MölnbackaTrysil,
som under åren 1915—1920 haft en vinst på ett aktiekapital
1915 av icke fullt 8 miljoner av tillsammans under dessa år 26 miljoner.
1917 intjänade bolaget en och en halv gång sitt aktiekapital.
Eller Sandviken, som 1915—1919 hade en vinst på 16 miljoner kronor
o. s. v. 0. s. v.

Har det ej varit möjligt för dessa bolag att under de gyllene
åren en liten smula mer effektivt tillgodose sina arbetares behov för

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korta.)

Nr 3. 82

Ongdagen den 18 januari, f. ra.

Vid remiss av framtiden? Hade det inte varit möjligt för dem, säger jag, att ordentstatsverlcs-
avsätta, så att man kunnat möta den nuvarande kristiden på ett

-propositionen, annap sätt än vad för närvarande är fallet? Nej,, det var. icke

(Forts.) möjligt, därför att industrien för närvarande regeras icke av industrimän
utan av några stora bankherrar, vilka säkerligen icke äro herr
Lindman obekanta.

På tal om industriens lamslående skulle jag för övrigt vilja fråga
herr Lindman: Vilka intressen är det, som lamslagit Scania-Vabis i
Södertälje, vilka intressen är det som lamslagit Färgämnesindustri,
vilka intressen är det som lamslagit C. E. Johansson, i Eskilstuna,
och vilka intressen är det som lamslagit det gamla järnbruket^och
bruksegendomen Larsbo-Norn i Dalarna? Detta blott som några
exempel. Vilka intressen är det, som slagit ihjäl den ena stora industrien
efter den andra, det ena stora livskraftiga företaget efter det
andra? Det är just bankerna, några stycken herrar, som sitta och
bestämma uteslutande utan annan hänsyn än till egen vinning, utan
ett dyft av hänsyn till Sveriges arbetare och stora arbetarebefolkning.

Jag skulle för övrigt i detta sammanhang vilja .ställa den frågan:
Hur skötes bankinspektionen för närvarande? Ligger det verkligen
icke i bankinspektionens uppgift att övervaka de skandalösa
belåningskurser, som bankerna, vissa banker, ett par i första hand,
med deras jobbarbolag emissionsbolagen under sig, sätta på vissa industri-
och andra företags aktier för att utsuga dem inpå bara benen?
Är det någon rim och reson i att exempelvis, som skett under många
år med Grängesberg, en viss bank närstående kretsar ligga och jobba
i aktierna och sedan, när de köpt in tillräckligt stort parti, sätta upp
belåningskursen för att få kursen på aktierna, att stiga och så slänga
ut aktierna på en massa fattiga människor, tillhörande medelklassen
för det mesta, och på det viset håva in vinster ur de fattigas fickor.
Ligger det icke i bankinspektionens uppgift att med nuvarande instruktion
iakttaga dessa förhållanden och sätta stopp för desamma,
så är det verkligen hög tid, att den nuvarande regeringen, eller, om
den icke har befogenhet därtill, riksdagen ändrar instruktionen.

På tal om bankernas roll i det nuvarande samhället kan jag
för övrigt ej neka mig nöjet att citera några utdrag^ ur en artikel,
som skrivits av en av kammarens ärade ledamöter på Skån.ebänken
i en socialdemokratisk tidning, nämligen Arbetet. Han skriver där
bland annat som följer:

»Såsom kreditgivare och aktieinnehavare kan storbanken diktera
de kreditbehövande och till större eller mindre del av banken ägda
företagen dessas politik. Försök att därvidlag gå bankens intressen
emot röna vederbörlig näpst. Ett hot om kreditens uppsägning kan
vara nog för att tvinga de motspänstiga på knä. Skulle en storindustris
bolagsstämma vara sinnad att fatta beslut i för bankens
intressen ogynnsam riktning, gör sig bandirektionen påmind med
erinringar om vad den möjligen kan finna sig nödsakad att göra. I
regel är blotta vetskapen om riktningen av den kreditbeviljande bankens
intressen tillräcklig för att skaffa gehör åt dess synpunkter.

Onsdagen den 18 januari, f. in.

33 Nr &

Den dag som i dag'' är företer det svenska näringslivet bilden av en
mellan en handfull storbanker uppdelad intressesfär. De kortsynte,
som ta ytan för kärnan och skenet för verkligheten, låta sig bedraga
och inbilla sig, att makten i detta land ligger på helt annat håll än
där den verkligen ligger. Man tror, att det är regering och riksdag,
som regera konungariket Sverige. Saliga och oskuldsfulla barnatro!
Sveriges verklige regent är varken Gustav V, Hjalmar Bränning
eller riksdagen. Det är i första rummet huset Wallenberg och
i andra rummet övriga med detta rivaliserande storbanker», — kanske
herr Lindman känner till det sista. -— »Det är i ofantligt mycket
högre grad från Enskilda Bankens direktionsrum än från riksdagen
och kanslihuset som vårt folks öden styras och länkas. Man bör se
denna sanning i vitögat och icke göra sig alltför stora illusioner.
Ty vad äro regeringar, furstar och riksdagar i jämförelse med den
fruktansvärda makt, som förfogar över lejonparten av vårt lands näringsliv
och som i och genom manövreringen av sina kapitalmassor
jämväl kan tvinga och betvinga samhällsmakterna. En namnteckning
av herr Knut Wallenberg har under vissa omständigheter större
räckvidd än vilken regeringshandling som helst. Och denna gyllene
makt är förnimbar på samhällslivets mest olikartade områden. Den
bygger tempel åt den kristne guden med samma frikostighet som åt
Mammon». -— Ja, det synes ju överallt i vår stad. — »Den tillsätter
ärkebiskopar lika väl som bolagsdisponenter och understundom ministrar.
Den knyter band med kungahus lika fördomsfritt som med
procentare. Den upphöjer och förnedrar, upplöser och binder. Kort
och gott: den är den verkliga samhällsmakten, den stora Böjgen, vars
klibbiga och oåtkomliga motstånd man stöter på överallt. Man
spörjer i detta land mera efter vad en Marcus Wallenberg tänker
än efter vad den stora massan av medborgare tänker. Och polypen
har många armar. Den opererar både inåt och utåt. Den ''sanerar’
fallfärdiga industriföretag genom frikostig kreditgivning o. s. v.,
o. s. v.»

Jag kan verkligen fullständigt instämma med Arthur Engberg
i dessa synpunkter, och jag måste uttala en förhoppning, att denna
artikel innebär en begynnande strömkantring inom det högersocialdemokratiska
lägret ifråga om socialiseringens fortgång. Tidigare
har, såvitt jag fattat rätt, åtminstone partiets sekreterare hävdat den
meningen, att bankerna behövde man icke ägna sig så mycket åt, i
vart fall icke vid början av socialiseringen. Är det nu så, att herr
Engberg menar, att man verkligen i första hand skall taga bankerna,
torde han i detta avseende ha Sveriges stora arbetareklass bakom sig,
och inte bara detta utan t. o. m. medelklassen och de bondemassor,
vars hypotek ligga över skorstenarna, samt de industrimän, som. huru
dugliga och självständiga de än må vara, dansa hur mycket som
helst efter bankdirektörernas visselpipor och de signaler, som utgå
från bankdirektionernas rum.

Jag skall i detta sammanhang tillåta mig att ställa en direkt
fråga närmast till herr Lindman. Jag har fått uppgifter från verkstadsindustrien,
från folk, som känner densamma, där man påstår,

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 3. 3

Vid remiss av
statsverksjmopositionen.

(Forts.)

Nr 3. 34

Onsdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

att under det sista året det ägt ruin eu fullständig förändring inom
verkstadsindustrien. De gamla familjebolagen, som ägde industrien,
verkstäderna med familjens kraftigaste och dugligaste man som chef,
äro längesedan borta. Samtidigt har också yrkesskickligheten försvunnit
hos verkstadsledningen och självfallet även i samband därmed
verkstädernas avkastningsförmåga. Bankerna hava trätt in,
precis som herr Engberg skriver, och dirigerat fram nya direktörer.
Därvid har man i första hand tydligen tänkt på: lyder denne man
order —• och i andra hand tänkt på: är denne man en duglig mekanisk
och maskiningenjör, är han en driftig verkstadsledare, eller hur är
det? Det lär finnas ett flertal dylika exempel från den svenska
verkstadsindustrien. Belysande för att det ju finns krafter, som
ha en bättre uppfattning om försvaret och dess män än herr Hansson
enligt herr Lindmans mening — jag tror nu inte att det är så farligt
med herr Hanssons fientlighet mot försvaret — är väl, att oftast
tillsätter man herrar f. d. militärer som verkstadschefer. Det
passar sedan väl i stycket, att man vid förhandlingarna med arbetarna
alltid talar om, att läget nu är sådant, att arbetarna partout
måste gå med på lönenedsättning. Skulle det inte vara skäl att,
såsom för övrigt under de senaste åren framhållits från ett flertal
arbetarorganisationer, litet närmare undersöka, hur dessa verkstäder
letts och skötts under de gångna åren? Det är måhända också ett
samhällsintresse och ett intresse, som kanske lika intimt eller intimare
sammanhänger med frågan om industriens undergång, ett kapitel
som herr Lindman ju var inne på.

Belysande för hur bankerna fara fram, är en uppgift, som jag
fått från flera håll och som blivit oemotsagd, nämligen att då för
olika industrier kreditiven för innevarande år skulle förnyas i slutet
av förra året, man från bankdirektionerna kort och gott dekreterade,
att dessa kreditiv kunde förnyas endast under villkor, att man sänkte
arbetslönerna med 25 %, och att, om detta icke var möjligt, därför
att man icke uppsagt avtalen, man snarast skulle uppsäga dessa.
Jag undrar, om inte herr Lindman en liten smula känner till vad
i det avseendet förekommit. Måhända kunna vi sedan bli i tillfälle
att komma med andra upplysningar i saken.

På grundval av detta skulle jag vilja ställa den frågan: vad har
regeringen tänkt göra? — jag antar, att den redan haft frågan under
förberedande behandling — för att tillmötesgå de krav, som bland
annat framställts från metallindustriarbetareförbundet för någon
månad sedan, att man för att råda bot på arbetslösheten — jag antar,
att herr Lindman också är med på det, ty han var ju med på
att vi skola ha produktivt arbete i stället för att upplappa gamla
vägar — skulle undersöka, vilka verkstäder, som kunna övertagas
med statens hjälp och drivas på ett helt annat sätt, än för närvarande
är fallet.

I alla de åtgärder för arbetslöshetens bekämpande, som herr
lundman var inne på och som beröras i årets statsverksproposition
och den särskilda propositionen, nämnes icke ett ord — även om det
ingick som ett löfte i den nu sittande regeringens program — om

Onsdagen den IN januari, f.

m.

Nr 3.

att man skall upptaga handelslörbindelser med Hyssland. Nu liv
det visserligen kant, att förhandlingar med Sovjet-Rysslands representanter
pågå. Har man, jag ställer därför den frågan, vilket
jag hoppas, av regeringens samtliga ledamöter — jag understryker
samtliga • rätt att förvänta, att allt göres för att dessa förhandlingar
snarast möjligt skola leda till ett positivt resultat, ett resultat,
som icke torde bli betydelselöst för svensk industri, svenskt näringsliv
och Sveriges arbetare? Jag kan inte värja mig för intrycket
att den behandling, som kom denna fråga till del från den avgångna
regeringens sida, närmar sig den rena skandalen. Enligt uppgifter,
som jag har i min hand, har Sovjet-Ryssland enbart under åren 1920
och 1921 placerat i Sverige beställningar, som närma sig ett belopp
av 200 miljoner kronor. Uppgifterna variera; det är de, som t. o. in.
uppge 300 miljoner kronor. Skillnaden torde komma därav, att man
då räknar på olika sätt. Men säkerligen har det placerats för cirka
200 miljoner kronor. Enligt uppgift, som lämnades av Litvinov,
då han sist var här — och han torde vara kapabel att döma i saken
— skulle, för den händelse Sverige hade gjort upp med SovjetRyssland,
i vårt land kunnat placeras beställningar för det tredubbla
beloppet, d. v. s. 600 miljoner kronor. Vad ha herr Lindman
och alla ni andra, som nu med all rätt klaga över den stora arbetslösheten,
att säga till den regering eller rättare till den utrikesminister,
vilken, skulle jag med ett lindrigt omdöme vilja påstå, med
förbiseende av solklara svenska intressen och tydligen med andra
intressen i tankarna har saboterat handelsförbindelserna med SovjetRyssland
på det sätt, som den föregående utrikesexcellensen greve
Wrangel gjorde? Det är intet tvivel, att arbetslösheten skulle varit
mycket mindre och att hela näringslivet och industrien skulle varit
i ett helt annat läge, om den avgångna regeringen och i första hand
dess utrikesminister hade visat den ringaste vilja till att göra upp
på de villkor, som då voro att åstadkomma. Jag skall inte vidare
sysselsätta mig med herr Wrangel. Jag tror, att det hårdaste jag
i detta nu kan säga om honom, det är, att han är en dålig upplaga,
måhända litet klokare bara, av en annan utrikesminister eller rättare
sagten svensk Scavenius fast i annan form.

De villkor, som för närvarande stå Sverige till buds efter Cannes-konferensen
och efter allt som tidningarna nu dag för dag meddela,
äro säkerligen vida mindre gynnsamma. Senast har ju meddelats,
att Amerika med all sannolikhet kommer att de jure erkänna
Sovjet-Ryssland, att man t. o. m. i Frankrike, i Paris, upprättat en
begynnande handelsdelegation, att man i Tyskland från en enda bank
beviljat en kredit på 200 miljoner mark —- detta avtal avslöts, om
jag inte är dåligt underrättad, under sistförflutna höst — att man
den dag som är förhandlar om ytterligare kredit från tyska banker,
att man den dag som är grundar ett stort finanskonsortium i England
för att, som det säges, med kraftigare stöd än hittills från regeringens
sida^ upptaga handeln på Sovjet-Ryssland, att det f. ö. icke
enbart är frågan om handeln med Ryssland som är aktuell, utan att
man t. o. m. står inför ett de-jure-erkännande av Ryssland. Jag frå -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 36

Onsdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av
.statsverkspropositionen.

(Forts.)

gar: tro herrarna verkligen, att de intressen gjort ess någon tjänst
—• om jag betraktar oss som ett folk —• som ständigt varit orsaken
till ett undanskjutande av en uppgörelse med Sovjet-staten till nu
eller till den närmaste framtiden?

Förvisso, om det fanns någon mening i våra grundlagars bud
om en ministers ställande inför riksrätt, då borde den meningen fram
visavi excellensen Wrangel. Ty hans behandling av denna fråga har
i hög grad, i ohygglig grad dragit olycka över Sveriges folk och är
en historia, som torde komma att bli synnerligen dyrbar för vårt
lands vidkommande. Jag uttalar som sagt emellertid än en gång
den förhoppningen, att regeringen måtte driva förhandlingarna på
det sättet, att man icke hakar upp sig på småsaker utan verkligen
ser till att kommitterade icke skjuta i förgrunden en massa bagateller
och detaljer under skenet av principfrågor att avgöras i första
hand, utan att man verkligen ser nyktert och klart på frågan, tar
på den med ett praktiskt grepp, betänkande, under vilka tider man
träffar denna uppgörelse, betänkande, att man nu inte kan vänta
längre — därtill ha vi redan försuttit fatalierna i allt för stor utsträckning
— utan att man nu måste göra någonting för att inte vi
skola komma som den sista i raden av de stater, som skynda att göra
upp med Sovjet-Ryssland.

En dylik politik, kompletterad med .större anslag till arbetslöshetens
avhjälpande och med ändrade villkor för arbetslöshetsanslagens
utgående, skall, därom är jag övertygad, i långt större utsträckning
än hittills samla Sveriges arbetande klasser bakom den nu sittande
regeringen, i vart fall så långt det gäller genomförandet av en
del av de av mig här berörda dagskraven. Den enhetsfront, som nu
är mer nödvändig än tidigare och inte enbart för Sveriges arbetarklass
utan för hela världens arbetare, den enhetsfronten propageras
också från Sveriges kommunistiska parti, och den är o vi beredda,
utan uppgivande självfallet av vår organisatoriska självständighet
och vår principiella särställning i övrigt, att tråda, in för, för att
tillbakaslå de reaktionära anlopp, som också herr Lindman, om ock
i vemodig ton, i vissa avseenden har signalerat. Den enhetsfronten
börjar för övrigt avsätta frukter ute i landet. Jag har för ett par
dagar sedan från Göteborgs arbetslösas förening erhållit ett telegram,
där det heter, att »de arbetslösas förening i Göteborg, representerande
3,000 fackligt organiserade arbetslösa, samlade till årsmöte
den 10 januari 1922, har beslutat hemställa till samtliga arbetarpartiers
talesmän i riksdagen att vid arbetslöshetsfrågans behandling på
allvar behjärta de arbetslösas svåra ställning samt medverka till en
snar och för Sveriges arbetare lycklig lösning». Jag har för övrigt
från ett möte, som avslutades för en halvtimme sedan, med Stockholms
fackligt organiserade arbetslösas förening, representerande
skilda politiska riktningar, mottagit en resolution, där det heter, att
föreningen »efter att ha diskuterat arbetslösheten och de i årets statsverksproposition
föreslagna åtgärderna enhälligt beslutat göra följande
uttalande, att tillställas de tre arbetarpartiernas riksdagsgrupper:
1) Det av arbetarregeringen föreslagna anslaget om 85 miljoner

Onsdagen den 18 januari, f. in.

37 Nr 3.

kronor till nödhjälpsarbeten och arbetslöshetsunderstöd anse vi vara
otillräckligt till avhjälpande av den nu rådande arbetslösheten, vilken
för närvarande torde omfatta cirka 160,000 arbetare, varav i
Stockholm cirka 16,000. En höjning av detta anslag anse vi vara
oundgängligen nödvändig, för såvitt det i någon mån skall ges möjlighet
för mängden av arbetslösa att uppehålla livet. 2) Att anslaget
i största.möjliga utsträckning användes för produktivt ändamål,
varvid i främsta rummet den ännu för en oöverskådlig framtid olösta
bostadsfrågan bör skjutas i förgrunden. 3) Att regeringens förslag
om att påtvinga de kommunala myndigheterna att vid kommunala
nödhjälpsarbeten med statsunderstöd betala de löner, som tillämpas
vid statens nödhjälpsarbeten, är oförenligt med arbetarklassens intressen,
varför vi kräva av arbetarrepresentanterna i riksdagen att
verksamt bekämpa detta regeringens förslag. 4) Att handelsförbindelserna
återupptagas med ryska Sovjet-republiken, att statskredit
lämnas för detta ändamål, samt i samband därmed riksdagens ingripande
för att med det snaraste sätta den svenska industrien i produktiv
verksamhet. Vi understryka alltså metallindustriarbetareförbundets
styrelses framställning till regeringen och förvänta, att arbetarrepresentanterna
i riksdagen skola stödja densamma, samt att arbetarregeringen
skall visa bättre förståelse för denna än dess företrädare».

Ja, herr talman, jag skall inte längre uppehålla kammarens tid.
Jag vill endast tillfoga ännu en gång, att den tid, Sveriges arbetarklass
för närvarande genomlever, kräver en enhetsfront, att det parti
jag representerar är berett att gå in för denna enhetsfront på de
villkor jag förut angivit och för genomförande av de närmast liggande
dagskraven från arbetarklassens sida, för att alltså se till, att
det icke ges någon möjlighet för den reaktion, som finns också i vårt
land, att komma till makten. För riksdagens vidkommande betyder
detta, att, om det här skulle behövas, våra röster skola lämna det
stöd, de kunna ge, åt den sittande regeringen, med i övrigt bibehållen
rörelsefrihet i kampen för arbetarklassens krav.

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! När
jag förlidet år blev utsparkad ur herr Kilboms pati, så tillät jag mig
att, innan jag avlägsnade mig, yttra några avskedsord. Jag sade
då till det kommunistiska partiet, att vi skulle sannolikt komma att
träffas i det reformistiska träsket. Att det skulle ske så fort, som
det skedde, hade jag icke vågat hoppas. Jag har förgäves sökt efter
någon skiljaktighet från den mening, jag själv hyser, i herr Kilboms
anförande. Han har talat som ur mitt eget hjärta. Vi ha mötts i
det reformistiska träsket. Men detta utmärkta anförande vill jagkomplettera
med en del saker, som jag nogare har studerat. Jag
syftar på den förhärjande arbetslöshet, som råder uppe i de trakter,
därifrån jag är, och även på ett annat område, som jag känner
ganska väl till.

Först vill jag dock säga, att vi vänstersocialister ha trots vår
principiella ställning till ministersocialismen med glädje hälsat den

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Nr 3. 38

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av socialdemokratiska regeringen. Ty nu bör det stå klart för varje arpnporitioMn
b.etare> att clet likväl är en väsentlig skillnad, om vid regeringsmakten
(Forts) sitta representanter för det arbetande folkets störa massa eller representanter
för fåtalsväldet, en borgerlig regering. Det är ju klart -—
det upptäcker man snart, när man betraktar arbetslöshetspropositionen
— att i förhållande till den oerhörda nöd, som råder, äro icke de
anslag, som där krävas, tillräckliga, men jag vågar dock tro, att de
äro väsentligt högre än vad en borgerlig regering skulle ha krävt.

Det är ett anmärkningsvärt förhållande, som jag tror härleder
sig ur den fullkomligt oresonliga politik, som av den övervägande
delen av tidningspressen förts gentemot det affärsdrivande statsverket.
Jag förmodar det är detta, som ligger bakom när nu exempelvis
statens järnvägar taga initiativ till betydande inskränkningar i
järnvägsbyggandet. Under en sådan tid som denna vore det naturligen
bra mycket rimligare att forcera järnvägsbyggandet och försöka
få de armar i arbete, som nu äro sysslolösa. Man bör icke glömma,
att i ett kommunikationsfattigt land som vårt har man alltid behov
för förbättrade kommunikationer. Men, säger man på borgerligt
håll, det är ju en så förskräckligt dålig affär, och när det är en dålig
affär, så kan man icke gå med på det där. Men, mina herrar, varför är
det en dålig affär? Jo, därför att representanterna för militarisinen ha
dragit banorna genom trakter, där de icke borde varit dragna, där
det icke bor något folk. Om man dragit stambanan efter Norrlandskusten
genom tätt befolkade trakter, vågar jag påstå, att den skulle
varit räntabel. Och sedan kunde man ha från stambanan byggt ut
banor efter floddalarna i mån av behov. Nu har man gått den bakvända
vägen, byggt stambanan genom obefolkade bygder och åstadkommit
ett sådant förhållande som att en resa från Sundsvall till
Härnösand, som man med sparkstötting kan göra på tre timmar, drager
en tid av 28 timmar per järnväg. Då är det klart, att järnvägarna
icke skola kunna bära sig. Men de borgerliga representanterna böra
skriva sig till minnes, att det är de själva eller deras föregångare
i riksdagen, som dragit banorna så, att de ligga där de ligga och
icke äro räntabla.

I samband med denna inskränkningspolitik, som järnvägsstyrelsen
ävensom statsmakterna föra, när det gäller järnvägsbyggande, har
man också vid Lövholmens slipersfaktori i Piteå tillställt arbetarna
cn skrivelse av följande innehåll: »Ett av platsföreståndaren vid

statens järnvägars slipersfaktori i Piteå träffat löneavtal med personalen
gäller för tiden 1 juni 1921—31 maj 1922. Detta avtal innehåller
väsentligt högre löner än som av de enskilda sågverken den 1
instundande februari väntas komma att där betalas. Styrelsen kan
givetvis ej ifrågasätta att bryta avtalet eller taga initiativ till dess
ändring. Då samtidigt styrelsen ej kan ikläda sig högre kostnader
än nödvändigt för sin virkesaptering vid Piteå, har styrelsen intet annat
val än att tills vidare icke igångsätta driften av faktoriet. Styrelsen
har så mycket större skäl härför, som på grund av ändrade
b.yggnadsprogram m. m. något omedelbart behov av ytterligare försågning
av virke icke föreligger. Befintligt förlag av sliprar och

Onsdagen den 18 januari, f. in.

;VJ Xr X

virke tillgodoser nämligen väl det under de ändrade förhållandena *
föreliggande och närmast förutsebara behovet.» Jag menar, att den pr0poeitionen.
här skrivelsen kan vara mycket värdefull för arbetarna att ha bänne- (fort*.)
dom om framdeles under detta års lopp. Ty det är faktiskt ett prejudikat
på, att man icke behöver hålla ett avtal, som skrivits under
sådana förhållanden, att det är den ena parten, som därvid halt något
att säga till om. Vi vilja naturligtvis icke bryta avtalen, när vi
komma fram till augusti månad och hamnarna ligga fulla av båtar.

Vi vilja naturligtvis då icke bryta avtalen, men vi arbeta icke för
de löner, som bliva stipulerade i de avtal, vilka man sannolikt påtvingar
oss i vinter, utan vi komma att efter högt föredöme betrakta
dessa arbetsavtal som en remsa papper. Man hade eljest icke trött,
att statsmakterna själva skulle gå in för denna princip. Vi ha alltid
tidigare hållit på kollektivavtalet och ansett, att ett sådant ^avtal
bör hållas. Det kunna vi naturligen icke göra, om man nu påtvingar
oss avtal, där vi själva icke ha något att säga till om, utan endast
den ena parten talar. Och det är ju då värdefullt, att staten har tagit
initiativ till ett avtalsbrott. Ty något annat är icke detta. Man
hade bestämt, att det skulle sättas i gång. Man har gjort alla förarbeten;
man har landrullat timmer. Detta kan då endast betraktas
som en maskerad lockout. Men jag förmodar, att det finns
även en annan sida av denna sak. Jag förmodar, att det finns ett
mycket stort bolag, som står bakom tillkomsten av denna skrivelse,
nämligen den förbannelse, som Norrbotten har under namnet av Ytterstfors-Munksund.
Jag tror, att Ytterstfors-Munksund har inspirerat
denna skrivelse. Ja, jag är ganska säker därpå. Det brukar
från de borgerligas sida jämt och ständigt framhållas, vilken stor
och välsignelsebringande verksamhet de privata företagen utöva i detta
land. Huru stor och hur välsignelsebringande är då den verksamhet,
Ytterstfors-Munksund och dess föregångare ha utövat i Norrbotten?
Ja, ni kunna gå dit och se efter, huru förhållandena äro. _ I
stället för att avverka skog i Sverige avverkar man skogen i Finland.
Man svälter de svenska arbetarna och småbönderna,^ tills de
skola acceptera löner, som de absolut icke kunna existera på. Politiken
är mycket gammal från dessa träbolags sida uppe i Norrbotten,
och den har resulterat i sådant armod bland befolkningen i skogstrakterna
och vid sågverken, att man nu faktiskt har en större lungsotsdödlighet
där än inom något annat län, trots att klimatet väl snarare är
bättre där än inom vissa andra delar av landet.

Man har utvecklat ett mycket intimt samarbete med arbetslöshetskommissionen
för att pressa ned lönerna. Förliden sommar gjorde
Ytterstfors-Munksund följande manöver. Man hade åtskilligt med
props, som man nog ville kapa och ha apterad och klar till att skeppa.

Men man ville icke betala för detta arbete anständiga löner. Huru
gjorde man? Jo, man sade: ni kan få kapa den här propsen till ett
pris av 6 kronor 50 öre per famn. Föregående års pris var 13 ä 14
kronor. Men med den lönen kunde icke även den bäste arbetare komma
upp till mer än 6 kronor 50 öre per dag, under det att de sämre
arbetarna, d. v. s. de fysiskt svagare, icke kunde förtjäna mer än

Nr 3. 40

Onsdagen den 18 januari, f. in.

U^mtZaV3.elhr ^ kronor. Och sedan döpte arbetslöshetskommissionen detta
proportionen. lönen på den allmänna arbetsmarknaden där uppe och sänkte sitt
(Forts.) pris ^ 0°k ^ kronor, som det var i andra delar av landet, till 4 och
6 kronor. Ja,, sedan har den sänkningen blivit generell, tror jag, för
hela landets vidkommande.

Å nej, så långt från att vara till någon välsignelse för Norrbotten
eller landet i sin helhet, äro dessa stora bolag, dessa privata
företag,, i stället den verkligt stora neddragande faktorn, som håller
befolkningen nere i slaveri och på en usel levnadsstandard. Man har
inom sågverksindustrien i Norrbotten under den högsta löneperioden
icke kommit upp till högre inkomst än omkring 3,000 kronor eller
2,800 kronor per år. Man kan icke sänka de lönerna med 50 procent,
när. man samtidigt bibehåller priserna på livsförnödenheter på
sådan höjd, som de äro. Däruppe får man betala 1 krona 75 öre per
kilogram för sockret, under det att de finska arbetarna köpa t. o. m.
bättre kvalitet av denna vara för 80 öre per kilogram. Det är väl
exportindustrien ändå, som hårdast har drabbats av arbetslösheten,
och huru herr Lindman skulle kunna bota denna industris nödläge
med höjda tullar och fördyrade levnadskostnader för arbetarna och
befolkningen i allmänhet, är verkligen svårt att förstå. Det fordras
allt någon trollkonst för att utreda problemet på det sättet.

Men det är ju icke enbart exportindustrien och de arbetslösa i
landet, som ha drabbats av denna ohyggliga depression, som nu går
över världen. Det är en annan kategori av folk, som också har drabbats
av arbetslöshet och nöd, och det i högre grad än någon annan befolkningsgrupp.
Jag syftar på sjömännen. I den publikation, som
kommerskollegium utgivit angående handelsflottans krigsförluster, inleda
en tabellarisk uppställning av förlusterna i människoliv med
följande ord: »Av vårt lands skilda medborgargrupper har ingen

rönt starkare personlig känning av världskriget än sjömännen, vilka
med livet som insats trotsat krigets faror för att upprätthålla förbindelserna,
över havet och härigenom säkra den för vår folkförsörjning
nödvändiga, varutillförseln. Storleken av den tyngsta tribut, som
därvid blivit dem avkrävd, belyses av de uppgifter angående svenska
handelsflottans av världskriget förorsakade människoförluster,
som sammanställts i tabell 15», d. v. s. tabellen över förlusterna i
människoliv. Det är summa 794 personer, som mistat livet under den
där tiden. Men kommer ni nu ihåg detta? Kommer det svenska samhället,
den del av det, som har pengar och medel, komma, de ihåg det
arbetslösa sjöfolket? Här i staden har bildats en organisation, som
sänt omkring listor med anhållan om bidrag för att något lätta på
det oerhörda tryck, under vilket de arbetslösa sjömännen lida. 19
rederier i .Stockholm ha skickat tillbaka listorna blanka. De ha ett
oerhört minne, de 19 rederierna! Det var visst samtliga, tror jag.
I stället för att reservera medel under den goda konjunkturen — ty
det var väl ingen, som tjänade så kolossala mängder pengar som rederierna
— har man förskingrat dessa medel, så att man nu är på obestånd.
, och sjöfolket är hänvisat att gå och tigga ihop till nattlogi och
tillbringa nätterna på dessa lusiga härbärgen, som finnas här i gamla

Onsdagen den 18 januari, f. m.

41 Nr 3.

staden och andra delar av staden med för resten och vilka äro en full- Vid remiss av
komlig skamfläck på ett civiliserat samhälle. Jag skall i annat statsverkssammanhang
komma tillbaka till den frågan. Jag träffade härom ProP°s*J°nendagen
en sjöman, som gick i land och saknade arbete. Vi resonera- 0 ''
rade om förhållandena, och under samtalets gång sade han: ja, under
världskriget var det ju gott om arbete, men man var aldrig säker på
att komma tillbaka med livet i behåll; men nu, när man fått gå i
land ett par månader och fått försöka vad det är att vara arbetslös
i en stor stad, utan att det finns en människa, som bryr sig om en,
då beklagar man -— ty man är ju för feg att själv skjuta sig — att
icke en tysk torped redde ens grav. Man skulle tro, att man nått
ohygglighetens botten, när man ser den tabell, som jag nyss nämnde,
över den ohyggliga listan på fartyg som blivit borta med man och
allt. Men inom den medborgargrupp det gäller finnas medlemmar,
som beklaga, att icke dessa tyska torpeder redde deras grav.

Det kunde vara skäl att gå in på en granskning av åtskilliga
sidor i statsverkspropositionen. Men remissdebatten är ju närmast
en teaterföreställning, som gives nu vid början, och man fäster icke
så förskräckligt stor vikt vid densamma, de reala debatterna komma
ju sedan under riksdagens lopp. Jag skall därför inskränka mig till
att endast nämna, att jag för det första tycker, att det är ganska
onödigt, att man har bibehållit de dyrtidstillägg, både direkta och
maskerade, som man gav på de kungl. hov- och slottsstaterna förlidet
år. För militärbudgetens vidkommande vill jag dock säga, att
jag kände en mycket stark tillfredsställelse, när jag såg, att man hade
bortskurit anslaget till den frivilliga skytterörelsen. Det är, herr
Lindman, verkligen icke en dag för tidigt, att subventionen av borgarklassens
nöjestillställningar bortfaller. Det hälsar jag med tillfredsställelse.
Och jag hoppas att senare fä majoriteten bland riksdagens
ledamöter med på att också helt och fullt inställa militärövningarna
under de närmaste åren och använda de på detta sätt lösgjorda
penningarna till förbättrande av våra kommunikationer. Det
är icke, som herr Lindman sade, onödigt att lägga ned pengarna på
att lappa upp gamla vägar, utan det är en mycket god placering av
kapital, om man förbättrar våra kommunikationer och gör dem. sådana,
att de verkligen äro av hög klass. Det kan man tyvärr icke
säga om en hel del av de kommunikationsleder, som blivit byggda och
där de militära önskemålen fått göra sig så breda, att kommunikationslederna
lagts till trakter, där det icke finns något folk.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det är ju så,
att man vid denna första debatt egentligen skulle hålla sig till den
statsverksproposition, som föreligger, och den förste ärade talaren i
dag började också med att säga några ord i den saken. Då jag som ledamot
av statsutskottet får tillfälle att där så samvetsgrant, som det är
oss möjligt, pröva Kungl. Maj:ts förslag i denna proposition, så vill
jag icke nu gå närmare in på densamma. Jag vill endast gent emot
vad den förste ärade talaren antydde, när han kritiserade de inkomster,
som finansministern beräknat, uttala, att jag förstår så väl, vad den

Nr 3.

42

Onsdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av ärade talaren åsyftar. Han vill naturligtvis icke ha ökade skatter.

statsverks- lian vill ha en beräkning av inkomsterna, som går efter andra grunProP^tioncn.
c|erj oc}1 ,]e|(a naturligtvis för att finna en möjlighet att med mera
styrka vända sig mot arbetslöshetsanslaget. Herr Lindman vände
sig ju i sitt anförande främst mot regeringens och fjolårets riksdagsmajoritets
ekonomiska åskådning. Och herr Lindman förklarade
högtidligt, att han icke i år skulle återkomma med någon motion beträffande
förhöjda tullar. Ja, det kan jag så innerligt väl förstå.
När man haft ett så briljant tillfälle att inför landet hävda sitt partis
ståndpunkt, som herr Lindman haft förlidet år, och misslyckats så
jämmerligt, som han gjort, så är det naturligtvis icke så roligt att
komma igen. Herr Lindman har sistlidne höst rest från den ena
platsen till den andra och fört fram såsom bevis för vänsterns och i
första hand socialdemokraternas bristande vilja och intresse för ekonomien
icke endast, att vi i fjol icke ville gå med på tullförhöjningar,
utan därjämte 8-timmarslagen, vilken ju är den andra stora skräcken
för industrien, den andra stora stötestenen, när det gäller vår industris
arbetsmöjligheter. Och sedan har herr Lindman till på köpet haft
socialiseringsnämnden att skrämma med. Trots att herr Lindman i
årets valrörelse har haft tre så kraftiga argument att komma med,
har hans parti ändå gått så avsevärt tillbaka, att det minskats med
icke mindre än 9 ledamöter. Och hans vänner, jag kan rent ut säga
hans allierade, bondeförbundarna, ty de stå väl varandra så nära som
de gärna kunna gorå, ha ju minskats med 8. Det är således 17 mandats
minskning för denna meningsriktning. Ett sådant valresultat
inbjuder sannerligen icke till att komma med några nya motioner rörande
förhöjning av tullsatserna.

Nu har herr Lindman i dag efterlyst, vad regeringen tänker göra,
och det får väl regeringen svara på. Men jag skulle i allt fall vilja
litet titta på de möjligheter, som kunna finnas i det avseendet,
och göra det i belysningen av de förhållanden, som göra sig gällande
i de övriga länderna. Herr Lindman har pekat på — och det har
även gjorts i pressen — att man i andra länder vidtagit åtgärder mot
valutadumping och onormal import. Ja, det är sant, att man har
gjort det i vissa länder, men effekten lär vara synnerligen ringa.
Vi ha en kommitté, som heter tull- och traktatkommittén, och i densamma
sitta män av olika politiska åskådningar. Vi ha där en
man, som heter Vennersten, förutvarande finansminister och protektionist
så att det räcker. Och där ha vi en ledamot, som heter Nilsson
i Skottlandshus, en pålitlig protektionist. Vi ha andra industriidkare
och näringslivets män där. De ha i sin undersökning kommit
fram till, att de åtgärder, som andra länder vidtagit mot valutadumping,
visat sig vara mer eller mindre ineffektiva. Och det land,
vars lagstiftning herr Lindman i dag pekar på som ett föredöme.
England, där man beslutat lägga på tilläggstull upp till en tredjedel
av varans värde, har veterligen ännu icke bragt denna lag i tillämpning.
Den finns, men de myndigheter, som skola tillämpa lagen, ha
ännu icke i ett enda fall bragt den i tillämpning. Ändå är arbetslösheten
så stor, som den är i England, och industrien och dess män

Onsdagen den 18 januari, f. m.

d:i

Nr

klaga i England lika starkt som hos oss över importen av utländska
varor. När så är, tycker jag man skulle tala ganska tyst om de åtgärder,
som i Sverige kunna åstadkommas på detta område.

Nu är det herr Lindmans mening — och därom är han naturligtvis
icke ensam, utan det är väl så, att om icke hela industrien så
dock den del av industrien, som ledes från svenska arbetsgivareföreningens
högkvarter, är ense därom -—- att det behövs inte bara tullförhöjning,
utan det behövs kanhända i första hand, att det blir förlängd
arbetstid. 8-timmarslagen anses vara den största svårigheten
för industrien, och det är den, som nu ovillkorligen måste bort. Och
herr Lindman ställde en vädjan till den nuvarande socialministern,
att han skulle tänka på, om han icke möjligen skulle lägga fram förslag
om lagens upphävande. Ja, den vädjan antager jag klingar förgäves,
så därom lär väl icke finnas något hopp. Men i värjo fall fätman
väl ändå se något på saken. Herr Lindman meddelade i början
av sitt anförande, att i Amerika har man mellan 6 och 7 miljoner
arbetslösa. Vad innebär det? Jo, det innebär, att omkring 6 % av
Förenta staternas befolkning äro arbetslösa. I Sverige ha vi omkring
140,000 arbetslösa. Det innebär, att 21li % av vår befolkning
äro arbetslösa. Således har Amerika proportionellt mer än dubbelt
så många arbetslösa som vi ha. I Amerika gäller icke åttatimmarslagen.
Vore det så, att åttatimmarslagen är den stötesten och den
klippa, på vilken hela industriens vara eller icke vara hänger, borde
det väl ändå i Amerika vara gyllene tider. Men arbetslösheten är
där, som sagt, dubbelt större än i Sverige, och då förstår var och eu.
att det icke går att resonera på det sättet. Det nämndes här i våras
i tulldebatten, och det kan icke motsägas från något håll. att i Nordamerikas
förenta stater lägges på den importerade industrivaran en
högre tull, än veterligt sker i något europeiskt land. Icke heller
detta förhållande har kunnat hjälpa Amerika. Vad åttatimmarslagen
beträffar, finna vi i fråga om europeiska länder, att Tyskland
veterligen icke upphävt åttatimmarslagen. England har icke
någon åttatimmarslag, men har dock åttatimmarsarbetsdag genomförd
i alla industrier, och där har det icke blivit några förändringar i
detta avseende. Nog vore det väl ändå underligt, om Sverige icke
skulle kunna bestå i konkurrensen med dessa länder, när vi stå på
samma konkurrensnivå i detta avseende. Nej, det är naturligtvis så,
att i dessa depressionstider vill man göra sitt yttersta för att sänka
arbetarnas lönestandard och deras livsbetingelser. Åttatimmarsdagen
fastställd i lag har varit industriarbetarnas längtan och förhoppning
under en följd av år, och de hava nu kommit fram till den dag, då
denna förhoppning gått i uppfyllelse. Nu är det naturligtvis från
arbetsgivaresidan en ivrig strävan att få denna förhoppning stäckt.
det förstår man, men det är alldeles lika självklart, att Sveriges arbetare,
hela den massa, som står bakom den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
kommer att sätta in allt vad den förmår, för att denna
lag icke skall rubbas.

En talare har här i dag något berört den lönepolitik, som nu
bedrives i vårt land. Jag förstår ju att när det är så svår kon -

Vid remin av

statsverks -

/iropoditionen.

(Forts.)

Sr 3. 44

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av kurrens för industriel!, som det faktiskt är, måste man i många fall
prqpostiionén. sänka lönerna för att kunna bli konkurrenskraftig gentemot andra
(Forts.) länder. Men nog måste man säga sig, att det är något egendomligt,
att även ekonomiska företag, som hava en god ekonomisk ställning
och som, såvitt man förstår, icke beröras av den utländska konkurrensen
i någon större omfattning och vilkas bokslut för föregående
år visa goda resultat, hava samma lönepolitik som övriga
industriföretag. Det är tydligt, så synes det åtminstone utifrån, att
från svenska arbetsgivareföreningen och från de svenska bankföretag
och andra, som stå allierade med arbetsgivareföreningen, måste ha
utgått den parollen, att nu skola lönerna sänkas över lag, oavsett
om industrien i det eller det fallet är tvungen att vidtaga dessa
reduktioner för att hålla sin produktion uppe. Det måste sägas ut,
att så förefaller det en utomstående, och det kan icke vara till förmån
för Sveriges näringsliv och Sveriges befolknings framtid, att en
sådan politik gör sig gällande. Arbetsklassens ställning i vårt land
är för närvarande synnerligen svår, den oerhörda arbetslöshet, som
gör sig gällande, pressar på fackföreningarnas och fackförbundens
kassor på ett sådant sätt, att arbetarna måste gå med på lönenedsättningar
långt mera, än som är skäligt och berättigat, och detta
gör, att de i många fall komma under det allra blygsammaste
existensminimum. Var och en måste förstå, att så snart det blir
någon ljusning på arbetsmarknaden och bättre tider, måste arbetarna
återkräva det existensminimum, som de haft, och de måste
se till, att de få en sådan ekonomisk ställning, att de kunna något
så när leva ett mänskligt liv. Även ur arbetsgivarnas egen synpunkt
och ur industriens synpunkt är det ett utomordenligt tveeggat
vapen av synnerligen tvivelaktigt värde, när de gå så långt i
sina krav på lönenedsättning, som nu skett, och vilja genomföra
det med sådana medel, som man sett begagnas på olika håll och i
olika avseenden.

Herr Lindman har här framställt krav på olika åtgärder, som
efter hans förmenande borde vidtagas, för att vår industri och vårt
näringsliv skulle få en bättre ställning. Han talade därvid bl. a.
om exportkredit. Jag är icke mäktig att bedöma, i vad mån det
är möjligt för regeringen att ordna med exportkredit. Vi ha lämnat
kredit för export under kristiden, och det förefaller naturligtvis att
vara en riktig tanke, om det finnes ekonomisk möjlighet att åstadkomma
något i den vägen.

Beträffande järnvägsfrakterna ligger saken på samma sätt.
Jag vill till alla delar instämma i, att det vore önskvärt, att man
skulle kunna sänka järnvägsfrakterna. Jag kan själv taga fram
exempel från mina bygder som visa, att man måst slå igen det
ena företaget efter det andra. Jag vet gruvor, som kunnat uppehålla
produktionen både i vinter och även i sommar, om järnvägsfrakterna
varit lägre. Men frakterna äro fullständigt nedbrytande.
De göra det fullständigt omöjligt för dem att kunna driva hanteringen.
I detta fall ber jag att på det kraftigaste få understryka
den tanke som sålunda framförts, men jag förstår å andra sidan

Onsdagen den 18 januari, f. m.

45 Nr X

titt Jun, soin har hand om statens pung, måste se saken även ur sta tens

inkomstsynpunkt, och är det så, att denna sänkning av tråk- prgpoaitiotun_

terna medför betydande förluster för statskassan, så får saken ses^ (ports.)

även ur den synpunkten, och då kan den frågan uppstå, vilket som

är klokast och bäst ur landets synpunkt, att taga en förlust å

statens järnvägar och försöka täcka denna förlust i framtiden för

att därmed stimulera industrien eller att hålla frakterna uppe,

så att det icke blir någon förlust för järnvägarna. För egen del

är jag icke beredd att avgiva något bestämt omdöme om den saken,

men jag vill för min del understryka, att det bör göras allt som

göras kan, för att järnvägsfrakterna skola sänkas så långt, som

möjligt är.

l)et är ju alldeles uppenbart, att både för herr Lindman och
anig och alla andra skattedragare i vårt land är det ett intensivt
önskemål att få lägre skatter. Därom! finnes icke mer än en
enda mening, men en annan sida av saken är. hur staten skall få
de inkomster, som äro nödvändiga, och då har jag den bestämda
uppfattningen, som jag är förvissad om delas av majoriteten av
Sveriges folk, att vi måste se till, att de arbetslösa i vårt land få det
mest nödvändiga av mat och kläder för sitt uppehälle under denna
.vinter och den kommande sommaren. Skall så ske, kan åtminstone
jag för min del icke se någon möjlighet, hur man skall kunna tänka
sig någon lindring i skattetungan utan det måste nog bli så, att
det får läggas mera bördor på de besittande, de förmögna, som
hava möjlighet att bära dem.

Flera talare hava berört den stora arbetslöshet, som råder i
vårt land. Vi komma nog att få debattera denna sak vid upprepade
tillfällen, men vid detta första tillfälle, när riksdagens kamrar
samlas till diskussionsplena, kan jag icke underlåta att med
styrka trycka på, att det är riksdagens absoluta skyldighet att
göra det mesta möjliga för de arbetslösa i vårt land. Jag är fullt
medveten om statens begränsade ekonomiska möjligheter, men så
långt det finnes möjlighet för statskassan, måste man sträcka sin
givande hand. I vinter är läget helt annorlunda mot i fjol vinter.
Kommunerna hava under ett helt år och i vissa fall under två år
hjälpt till vad de förmått. En hel del av landskommunerna och
de små och medelstora stadskommunerna hava vidtagit olika åtgärder
för lindrande av arbetslöshetens följder dels genom uttaxeringar
och dels genom upplåning av medel till sådan omfattning,
att de snart äro urståndsätta att kunna lämna bidrag till de arbetslösas
underhåll och hjälp. När så är förhållandet, måste man se till,
att staten kan taga mera av bördorna på sig. Att under sådana
omständigheter ens antyda någon minskning av de krav som regeringen
i detta fall framställt, anser jag vara oansvarigt. Det tillkommer
ju statsutskottet att granska regeringens proposition beträffande
anslag till arbetslöshetens lindrande, men med den kännedom
vi nog alla ha om de nuvarande svåra förhållandena på
landsbygden och även i städerna, ja, kanske särskilt i städerna, är
det uppenbart, att vad regeringen begärt är det minsta, som kan tän -

Nr 3. 46

Onsdagen den 18 januari, f. in.

VmtawTSLaV kan bliv? tillräckligt för att under det år. som nu ingått, lindra
propositionen. nodeib och hjälpa de arbetslösa.

(Forte.) Det var endast dessa erinringar, som jag ville göra i begyn nelsen

av denna debatt, och jag har naturligtvis, herr talman, intet
annat yrkande än om remiss till vederbörande utskott av statsverkspropositionen.

Herr Sommelius: Herr talman! Remissdebatten i år företer
ungefärligen samma karaktär som alla remissdebatter förut,
men .jag tycker i varje fall, att den artar sig till att bliva ännu
mera intensiv och kanske i vissa avseenden hätsk. Det allt annat
överskuggande faktum, som här diskuteras, nämligen arbetslösheten,
skall jag för min del icke ödsla många ord på; det kanske
kan vara tillräckligt utdebatterat redan. Jag har ett par andra
intressen, som jag skall be att få tala om och ägna några ögonblick
åt.

Jag kan emellertid i förbifarten icke underlåta att med anledning
av herr Kilboms framträdande här säga, att han syntes
hava inbillat sig, att herr Lindman och högern sutto vid makten i
detta land. Det var slut för länge sedan, något som jag antager,
att herr Kilbom, som nu för första gången deltagit i debatten bär!
icke hade reda på. Vid de ständigt upprepade anfallen på herr
Lindman, som han gjorde sig skyldig till, tycker jag i varje fall,
att han har bortkastat och förgäves slösat sina många ord. Att
tala många ord, såsom herr Kilbom gjorde här, hjälper icke de intressen,
som man vill befordra och föra fram. Det syntes mig åtminstone,
som om hela denna mångfald av fraser och alla dessa
hätska uttalanden huvudsakligen hade till uppgift att imponera på
landsbygden särskilt i de kretsar, där herr Kilbom är en av de
framskjutna. Jag skulle vilja säga herr Kilbom — jag ser, att
han icke är här nu -— att med stora ord och störa fraser avhjälper
man ingen nöd och icke eländet och arbetslösheten i landet. De avhjälpas
endast genom arbete för dem, som för närvarande äro nödställda.
Det vore mycket bättre, om herr Kilbom toge sig något
annat nyttigt före och försökte på sig själv tillämpa alla de önskemål
och krav, som han ställer på sina medborgare. Särskilt när
det gällde industrien och företagsamheten, föreföll det, som om det
icke fanns^ några gränser för bitterheten i hans fraser. Vad hans
angrepp på herr Lindman angår, tager jag för givet, att det kan
betraktas som betalning från herr Kilboms sida för gammal ost.

Då herr Kilbom talade om en förutvarande utrikesminister och
hans — ja, herr Kilbom tycktes nästan vilja mena — brottslighet,
tror jag, att den utrikesminister han åsyftade i varje fall kan hava
haft skäl för sitt ingripande i transaktionerna med sovjet. Jag tager
för givet, att han väl insåg och förstod, att det var nödvändigt
att också garantera sig betalning och likvid för de industriprodukter,
som man levererade till sovjet, och jag tager för givet, att det
var detta, som gav anledning till att de påtänkta affärerna misslyckades.

Onsdagen den 18 januari, f. in.

■IT

Nr .{.

Efter detta skall jag i all anspråkslöshet framföra några blygsamma
önskemål. Enligt statsverkspropositionen för tiden 1 januari—30
juni 1923 upptagas under fjärde huvudtiteln anslagen för
lantförsvaret med 45,000,000 kronor, ordinarie och extra, och för
sjöförsvaret med 19,500,000 kronor, varav för byggnader och underhåll
2,884,700 kronor. Då detta senare anslag synes mig vara val
lågt och man icke synes hava nog beaktat flottans stora uppgift i
vårt land, har jag härom velat yttra några ord.

Ända från vårt lands storhetstid och till våra dagar har en
tradition fortlevat, att lantförsvaret skulle kraftigare tillgodoses
av statsmakterna än sjöförsvaret. Fordom kunde möjligen finnas
befogenhet för denna åsikt om försvarets ordnande, ty då innehade
danskarna tre av våra sydligaste provinser, vilket gav anledning
till ständiga och blodiga fejder mellan Sverige och vår södra granne
— de nära nog enda strider av betydelse, som i vårt land utkämpats.
1 vår tid torde våra försvarskrafter böra disponeras efter helt andra
grunder. Den långa kuststräckan från Haparanda till Strömstad
lär ingen armé, hur väl den än vore utrustad, kunna värna på annat
sätt än genom hjälp av en väl organiserad flotta. Alltför ringa
uppmärksamhet har ägnats åt vårt sjöförsvar, och dock saknar icke
vår historia för dem, som vilja akta därpå, viktiga lärdomar. Nästan
alla våra dugliga regenter från och med Gustav Vasa hava
insett sjöförsvarets betydelse och ägnat stor omsorg om flottan och
dess organisation, och det har också därav kunnat inhämtas, att då
landet kunde påvisa yttre och inre förkovran, så var sjöförsvaret
starkt icke blott som följd utan på grund av en väl tillgodosedd
flotta, och till fullo har man fått lära sig, att det icke är möjligt
att med en lantarmé försvara våra långsträckta kuster.

Intet annat land beläget vid havet skulle som vi hava underlåtit
att skydda sina kuster. På svenska varv och med svenskt folk
kan en flotta byggas. Om någonsin så är tidpunkten nu lämplig
för en maritim utveckling av vårt försvar.

Efter en långvarig tidrymd, betecknad av en förfallsperiod för
sjövapnet, blevo dock strax före världskrigets utbrott icke mindre
än trenne pansarkryssare beslutade och byggda, och detta är en
början, som är värd att påbyggas, och skälen för en = dylik renässans
äro av såväl politisk som diplomatisk natur. Våra omgivande
hav sakna numera icke illustrationer över utländska krigsfartygs
besök i Östersjön, och man kan vara övertygad om, att de ingalunda
besöka detta innanhav och angöra våra hamnar utan att iakttaga
och inhämta, vad som särskilt ur politisk synpunkt är sevärt.
I varje fall äro främmande krigsfartyg eller eskadrar ett kriterium
på främmande inflytande i vår omedelbara närhet.

Jag är övertygad om, att om vi i våra farvatten hade kunnat
förevisa en vaksam eskader, så hade icke Åland gått ur våra händer.
Med denna hade vi kunnat giva uttryck åt vår försvarsvilja, och
som merkantilt hjälpmedel vore en väl rustad flotta av oerhörd betydelse.
Våra långsträckta kuster kräva under alla förhållanden
bevakning, särskilt som väl ingen tror på ett rättvist avrustnings -

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3. 48

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

system eller en framtida fred. Jag kan icke underlåta att instämma
i kommendören Otto Lybecks utlåtande i hans kritik över sakkunnigas
förslag till sammanslagning av armé- och marinförvaltningarna,
liksom jag överhuvudtaget ogillar sammanslagningen av de bägge
försvarsdepartementen, varigenom huvuduppgiften i vårt försvar
lägges på lantarmén, då det borde vara tvärtom, och kunde
denna åsikt tränga igenom, så skulle vår försvarsbörda betydligt
underlättas.

Då vi nu hava ett gemensamt försvarsdepartement, vilket helt
säkert i ett så konservativt land som vårt aldrig kan rättas, så måste
man åtminstone sörja för, att icke en sammanröra anordnas,
som ställer marinen som ett osjälvständigt vapenslag under lantliären,
varigenom effekten av den lilla flotta, vi äga. äventyras.

De många provinser kring Östersjön, som fordom tillhört vårt
land och som genom Rysslands sönderfallande blivit fria stater,
skola helt säkert söka en maritim orientering i Östersjön, vilket innanhav
av flera skäl torde få en långt större politisk betydelse än
fordom. Det torde finnas anledning för jämväl främmande flottor
till flitiga besök i detta farvatten, och det finnes också anledning
lör svensk utrikespolitik att för landets trygghet kunna påräkna
några kölar på Östersjöns vågor.

Jag kan ingalunda med tysthet förbigå frågan om Nationernas
Förbund, som gäckat den svenska nationen och fullständigt ignorerat
dess höga ställning som en av Europas högst kultiverade länder.

I Ålands-f rågan ledo vi ett nederlag; främmande rapportörer,
okunniga om vårt land, fråndönide oss ögruppen mot dess svenska
befolknings önskan, och representanter t. o. m. för asiatiska raser
fällde sin dom i frågan om Oberschlesien. I detta och i livliga förbindelser
mellan det söndertrasade Europa och östasiatiska och
afrikanska länder skymta vi redan ej blott den gula utan jämväl
den färgade farans framträdande.

Skådespelen i Washington och Cannes beröra de fredsälskande
mindre staterna föga. Avrustningsplanerna äro endast ett led i
strävandet att mellan de stora makterna bibehålla för minsta ekonomiska
uppoffring den nuvarande uppdelningen av världep och att
få till stånd ett avtal, varigenom för all framtid befästes den maktställning,
som genom freden i Versailles konstruerades och varigenom
vissa delar av Europa jämte Tysklands alla kolonier överfördes
dels till nya ägare, dels till självständiga stater.

Ett nytt hot samlar sig mot Tysklands försök till återupprättelse,
det är icke någon kulturåtgärd, utan man försöker att under
sken av rättvisa åstadkomma landets kemiska avväpning.

En motsatt ytterlighet, som icke vittnar gott om Europas rykte,
är det av Frank Vanderlip, f. d. Nationalbankens president i
New York, uppgjorda förslaget, som går ut på, att Förenta Staternas
fordran hos de europeiska allierade skall moraliskt och rättsligt.
erkännas, och av skuldbeloppet skall större delen avstås till
återupprättandet av den europeiska civilisationen m. m. Härmed
har man fått en bekräftelse på, att den europeiska kulturen enligt

Onsdagen den 18 januari, f. in.

49

.Nr It.

amerikansk uppfattning, och helt säkert också i verkligheten, har
börjat den tillbakagång och dekadens, varom man länge profeterat.

Och slutligen skulle jag vilja fråga, när den dag skall komma,
då Sverige i sin utrikespolitik skall bliva oberoende av Nationernas
Förbund. Fortfarande skola vi, detta förutan, kunna vidmakthålla
oskrymtad vänskap och ständig fred med alla stater och särskilt
med våra södra och västra grannar utan att falla offer för förälskelsen
i den ofta havererade skandinavismen.

Det är för vårt land och vårt folk av den allra största betydelse,
att vi föra eu fullt självständig in- och utrikespolitik. Medvetandet
härom är den starkaste drivfjäder till materiell och andlig
utveckling.

Herr talman! Jag yrkar remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1 till vederbörande utskott.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lindqvist:
Herr talman! Efter den förklaring, som den närmast föregående talaren
gav, nämligen att arbetslöshetsanslagsfrågan torde för i dag
vara utdebatterad, skulle det ju icke kunna anses vara någon anledning
för mig att taga till orda här i dag. Emellertid anser jag det
vara min plikt att ändå säga några ord, vilka möjligen kunna tjäna
såsom upplysning dels för det utskott, som nu skall gå att behandla
den kungl. propositionen, dels i övrigt för kammarens ledamöter.

Jag ber då till en början att få erinra om det faktum, som vi ju
alla nogsamt känna, att vi för närvarande här i landet genomleva en
kris, kanske mera djupgående och mera kännbar än vi tidigare genomlevat.
Redan när den nu sittande regeringen tillträdde, räknade
vi här i landet omkring 100,000 arbetare, vilka icke ägde någon sysselsättning,
varav de kunde få sin utkomst, och dessa arbetslösas antal
har nu, såsom vi alla veta och hava hört, ökats till en så oerhört
hög siffra som omkring 140,000. Det är ju alldeles givet, att för den
nytillträdande regeringen måste det framstå såsom en livsuppgift att
om möjligt sörja för, att icke en alltför svår nöd skulle tränga sig in
i arbetarnas hem såsom en följd av denna arbetslöshet. Man måste då
fråga sig, hur man skulle gå till väga för att såvitt möjligt lindra
följderna av arbetslösheten. Vi hade ju av den föregående riksdagen
givna direktiv, och det har för det föregående året funnits anslag beviljade
för bekämpande av dessa svårigheter. När det nu gällde att
möta ett nytt år och svårigheterna tornade upp sig i ännu högre grad,
måste man fråga sig, vilka vägar man skulle följa för att kunna
lämna den mest effektiva hjälpen. Under den tid jag suttit på min
innehavande post i socialdepartementet har jag fått mottaga deputationer
och skrivelser och klarlägganden från alla håll, om hurudant
läget är i landet. De arbetslösa hava i stor utsträckning uppvaktat
med sina bekymmer, industriidkare och fabriksägare hava kommit
med sina bekymmer och önskemål i fråga om erhållande av hjälp,
kommunala representanter hava mött upp för att framhålla, huru hårt
anlitade kommunerna redan äro och att statsmakterna och statskassan

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 8. 4

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3. 50

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

självfallet måste träda till med ett starkare stöd. Jag har därför för
ruin egen del fått väl veta av, hur läget är, och jag har fått mottaga
uttryck för så ofantligt många bekymmer, att skulle man lägga dem
på sig, såsom man nödgas göra med personliga bekymmer, skulle man
vid det här laget säkerligen icke betyda så mycket. Jag ber i förbigående
att få säga, att när jag suttit här i dag i denna bänk och
kastat mina blickar på den relativt lugna och bekväma talmansstolen,
har jag sagt till mig: »Jag minns den ljuva tiden, jag minns den
som i gåT». .

Emellertid har det, som jag sade, gällt för mig och regeringen
att uppgöra ett program för hjälpverksamheten för det år, vi nu äro
inne på. Det ha vi nu gjort, och vi ha kommit fram till ett yrkande
om, att riksdagen måtte bevilja anslag dels på 70 miljoner kronor att
användas till understöd och nödhjälpsarbeten, delspå 15 miljoner kronor
att användas till särskilda statsbeställningar, i första hand hos de
industrier, som ha yrkesdugligt folk, för att de skola bli i tillfälle att
upptaga driften och kunna bereda sina yrkesdugliga arbetare sysselsättning.
_ . ..

Jag har gjort en hel del beräkningar, och jag har latit min tanke
irra åt alla håll för att pröva vilka vägar man skulle kunna finna
lämpligast och nyttigast att anbefalla. Vid dessa beräkningar fann
jag, att staten — under förutsättning, att kommunerna vore i tillfälle
att bidraga med lika stort belopp som staten —- med en utgift av 50
kronor i månaden per arbetare skulle kunna giva ett skäligt understöd,
på vilket det vore möjligt för en människa att nödtorftigt leva.
Jag tänkte mig då till en början, att det i så fall möjligen vore riktigast
att lägga systemet efter dessa synnerligen enkla linjer, nämligen,
att så länge arbetslösheten varar skulle statens hjälp utgå endast
i form av understöd till dem, som äro utan sysselsättning. Det skulle
kosta staten 50 kronor i månaden per person, och man kunde för det
belopp, 85 miljoner kronor, som Kungl. Maj :t nu begärt, under innevarande
år understödja nästan hela den arbetsstyrka, som nu är arbetslös.

Jag erinrade mig emellertid därvid alla de upplysningar, som
kommit både från arbetar- och arbetsgivarhåll och ifrån kommuner
och andra, varvid man strängt förfäktat den asikten, att det är oriktigt
att lämna understöd och låta de arbetslösa gå sysslolösa, ty sysslolösheten
är icke hälsosam för dem och nationen far ju icke något utbyte
av de penningmedel, som betalas ut. Inför. alla dessa påståenden
måste jag säga mig, att det icke är tillrådligt att enbart anbefalla
understödsvägen, utan att man även maste gå den andra väg,
som hittills använts, nämligen att anordna understödsarbeten.

Jag är fullt medveten om, att man kanske i många stycken kan
rikta fullt befogade anmärkningar mot denna form av nödhjälpsverksamhet,
men det är nog så, att det är bättre att använda de statsmedel,
som skola utgå för att lindra nöden bland de arbetslösa, för att i
någon form bereda dem arbete. Jag vill i detta avseende säga herr
Lindman, som riktade en anmärkning emot de nödhjälpsarbeten, som
hittills ha bedrivits, därför att de icke voro nyttiga i den utsträck -

Ousdugen den 18 januari, f. in.

r>l Nr 8.

ning, som man skalle önska — lian vände sig därvid särskilt emot vägarbetena
här i landet — att jag ändå undrar, om det iir så alldeles
riktigt att såga, att de statsmedel, som. användas på vägarbeten, icke
komma nationen till godo. .Tåg har varit med i denna kammare i åtskilliga
år, och jag har fått en ofantlig respekt för alla diskussioner,
som röra vägar. Jag har av dessa diskussioner blivit övertygad om,
att det ingalunda är väl beställt här i landet med våra vägförhållanden.
I den mån, man nu under kristiden kan använda medel för att förbättra
vägarna, synes det mig vara en stor vinst för landet. Man har
ju även byggt bilvägar, och med den utveckling av våra fortskaffningsmedel,
som pågår under vår tid, tror jag också, att vi skola bliva
varse, att även dessa arbeten för framtiden komma att visa sig vara
högst nyttiga.

Emellertid, delar jag i övrigt i allo herr Lindmans mening, då han
säger, att det självfallet vore lyckligast, om vi kunde öppna våra fabriker,
sätta hjulen i gång igen och låta arbetarna återvända till sina
förutvarande platser och där ha sin sysselsättning. Det är alldeles
klart,^ att först när sådana förhållanden åter inträda, är det väl sörjt
för vårt land och vårt folk, ty både understödsverksamhet och nödhjälpsarbeten
äro plagiat, som hjälpa för ögonblicket, men som icke
hjälpa helt och fullständigt.

Jag har haft min uppfattning riktad särskilt på detta sakförhållande,
och jag liar gjort mig den frågan, om det finns möjlighet från
statsmakternas sida att vidtaga några såclana åtgärder, att vår svenska
industri, som nu befinner sig i ett betryckt läge, åter skall kunna sättas
i gång. Sätter man sig emellertid ned och räknar — och jag är
säker på, att herr Lindman och jag skola bliva alldeles eniga, om vi
gorå ett försök tillsammans — vad det skulle kosta att sätta industrien
i gång i den mening, som det här är fråga om, skulle vi genast bliva
övertygade om, att det är en omöjlighet. Det orka vi icke med.

Jag har nu försökt komma fram med ett förslag, som går ett
litet stycke i den riktningen, då jag föreslagit riksdagen att bevilja
ett belopp av 15 miljoner kronor att användas till statsbeställningar,
d. v. s. beställningar genom våra affärsdrivande verk och andra myndigheter,
vilka beställningar efter prövning skulle placeras på sådana
områden, där vi veta, att beställningar äro mest av behovet påkallade,
och där vi framför allt kunna bereda arbete åt grupper av yrkeskunnigt
folk, vilkas yrkesskicklighet skulle sväva i fara att försvinna,
om de skulle gå sysslolösa eller ge sig ut på vägarbeten eller något
annat.

I tidningspressen har .man riktat vissa anmärkningar emot denna
del av arbetslöshetspropositionen, bland annat därför att någon plan
för dessa statsarbeten icke upptagits i propositionen. Jag vill då ge
den upplysningen, att något sådant icke kunnat ske, därför att sedan
regeringen infordrat yttranden från vederbörande myndigheter och
dessa yttranden inkommit, remitterades de undan för undan till arbetslöshetskom.
missionen med åläggande för denna att avge yttrande över
framställningarna och göra de utdrag ur de inkomna förslagen, som
kunde befinnas lämpliga. Kommissionens utlåtande inkom samtidigt

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av

gtatsverks propos

itionen.

(Forts.)

med, att den kung!. propositionen om arbetslöshets a n s 1 ag e t var färdig,
och planen kunde därför icke tagas in i denna i alla sina detaljer.

Jag är nu icke så säker på, att planens detaljer kommit med, även
om kommissionens utlåtande förelegat tidigare, ty jag hyser den uppfattningen,
att det icke skulle vara lämpligt att på förhand inför industri-
och fabriksägare skriva ut, vilka beställningar man överhuvudtaget
till slut kan komma att göra, ty det skulle då mellan dem uppstå
en kamp, som skulle medföra, att vederbörande myndigheter icke
på ett noggrant sätt skulle kunna överväga, var beställningarna skulle
göras, när de slutligen finge besked om att de finge göras.

Vi ha dessutom fått in framställningar både från armé- och marinförvaltningen
med begäran om en hel del beställningar. Då dessa
framställningar äro åsätta hemlig stämpel, hade det väl även av den
anledningen rest sig vissa svårigheter att meddela dem i propositionen.

Jag ber emellertid att få lugna alla dem, som haft någon farhåga
för, att det här finns något, som döljes, att så visst icke är förhållandet.
Vederbörande utskott skall få alla handlingar på bordet. Jag
skall tillåta mig att redan i dag nämna några siffror ur det utlåtande,
som har kommit, och om de verk, som eventuellt skulle komma att tilldelas
beställningar. Det har, sedan dessa yrkanden prövats, inkommit
ytterligare framställning från lotsstyrelsen, vilken framställning
upptager en hel mängd önskemål, som man ännu icke hunnit pröva.
Alldeles självfallet måste regeringen tillsammans med arbetslöshetskommissionen
få en viss befogenhet att sedan ordna med dessa beställningar
och göra upp med vederbörande verks myndigheter. Detta är
nämligen en sak, som ogärna bör göras till en direkt riksdagsfråga.

Sådant förslaget nu ser ut, skulle man lämna järnvägsstyrelsen i
uppdrag att göra beställningar för 3,954,700 kronor och vattenfallsstyrelsen,
som herr Lindman nämnde i dag, för 5,100,000 kronor. Jag
vill i förbigående säga, att jag mycket tänkt på vattenfallsstyrelsen
och haft samma uppfattning som herr Lindman, att man skulle använda
ett antal miljoner för att bygga ut våra vattenfall, ty det är
alldeles klart, att detta i framtiden skulle bli ett vackert minne från
kristiden för dem, som komma efter oss. Arméförvaltningen har för
fortifikationsdepartementet tilldelats 333,500 kronor och för intendentsdepartementet
1,810,000 kronor eller tillsammans 2,143,500 kronor.
Marinförvaltningen skulle erhålla 1,143,000 kronor och telegrafstyrelsen
3,935,000 kronor. Det hela slutar på en summa av 16,276,200
kronor, vilken summa sålunda behöver regleras nedåt, om riksdagen,
som jag hoppas, ger oss det begärda anslaget på 15 miljoner kronor.

Helt naturligt kan man om dessa .saker ha alla möjliga funderingar
och uppslag, men jag ber att inför kammaren få försäkra, att
den anordning, som för närvarande användes, prövad som den nu är
under en längre tid, dock har visat sig vara av en så ofantlig ^omfattning
och en så pass svårskött apparat, att man icke bör vara så kvick.
om jag så får säga, med anmärkningar och erinringar, förrän man
prövat och tagit hänssm till vad som kräves för att exempelvis hålla
20,000 personer i nödhjälpsarbeten, att organisera en understödsverk -

Onsdagen dei) 18 januari, f. n».

53

samhet över hela landet och att i den centrala ledningen av understöds- vid remis* <*v
verksamheten pröva massor av dessa utomordentligt viktiga frågor. —upositionen
Om det icke alla gånger slår absolut rätt, anser jag för min del atm (por^)
det är förlåtligt. Beträffande statens arbetslöshetskommission, som
hittills haft närmast med dessa saker att göra, ber jag för min del att
1a säga, att man där nedlagt ett omtänksamt och ett gott arbete. Det
har både från arbetar- och arbetsgivarhåll riktats anmärkningar mot
den, men jag är viss om, att dessa anmärkningar i de allra flesta fall
varit oberättigade.

På grund av dessa sakförhållanden har regeringen, såsom framgår
av propositionen, icke velat framlägga förslag om någon egentlig
omläggning av de direktiv, som tidigare givits. Vi ämna sålunda i
huvudsak låta dessa bli bestående, medvetna om att det alltid inom
dem finns någon rörelsefrihet, så att man i någon mån kan anpassa
sig efter de växlande förhållandena. Dock önskar man i ett par fall
en förändring. Det ena är i fråga om att sätta staten i tillfälle att
lämna understöd till kommuner, som själva vilja utföra nödhjälpsarbeten.
Det är ju olika meningar i det avseendet, såsom synes av
propositionen; arbetslöshetskommissionens majoritet t. o. m. har icke
kunnat biträda en sådan åtgärd. Jag har för min del ställt mig på
den ståndpunkten, att man hör gå den vägen; och det har jag gjort av
den anledningen, såsom jag nyss sade, att jag fått mottaga besök av
representanter från ett stort antal kommuner här i landet, vilka haft
möjlighet att sätta i gång nödhjälpsarbeten. När man så låtit statsaibetenas
institutioner räkna med utförandet av dessa arbeten och sedan
räknat med möjligheten att göra dem själv, har man emellertid
kommit till det resultatet, att man skulle kunna göra det billigare
själv, än om dessa arbeten utfördes av staten -— detta självfallet beroende
därpå, att en kommun känner till de lokala förhållandena och
förfogar över en hel del andra möjligheter, än en statsinstitution, som
är förlagd på ett helt annat håll, kan göra. Därtill kommer, att kommunerna
själva förfoga över tekniska och kamerala ledare, som kunna
handhava och sköta sådana arbeten. Dessa gå nu hemma i kommunerna
och ha ingen sysselsättning. På emellertid kommunerna själva
utföra dessa arbeten och ha sitt statsbidrag, kunna dessa personer användas
för arbetenas utförande. Min avsikt är emellertid att om riksdagen
lämnar sitt medgivande till denna omläggning, det självfallet
skall sörjas för en fullt tillfredsställande statlig kontroll över dessa
arbeten, både när de skola sättas i gång och sedermera över det sätt,
varpå de utföras. Jag är emellertid förvissad därom, att denna förändring
i direktiven skall visa sig vara fördelaktig. Jag tror, att det är
nödvändigt, att staten träder mera hjälpande till nu, när arbetslösheten
fortfarit så länge och kommunerna blivit så till ytterlighet ansträngda.

Ja. det är i övrigt, tror jag, icke några egentligen stora omläggningar
i direktiven, som föreslås, och jag skall därför icke uppehålla
mig vidare vid dem i annan mån, än att jag vill nämna endast några
ord om en fråga, som varit under diskussion rätt så mycket i pressen
och som väl också kommer att här i riksdagsdebatterna leva upp. Det
är nämligen spörsmålet om storleken av de nödhjälpslöner, som skola

Nr 3. bi

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

utbetalas med statsbidraget, rörfattningen har ju härutinnan hittills
föreskrivit, att dessa nödhjälpslöner skola sättas lägre än de på orten
gällande. Det har från arbetsgivarhåll kommit klagomål över, att
dessa nödhjälpslöner varit satta för högt, så att industrien fått lida
därav, och samma erinringar ha även framkommit från lantbrukarhåll.
Jag ber därför att få säga, att det helt naturligt kan inträffa,
då t. ex. en industri inskränker sin drift på det sättet, att man arbetar
endast några timmar om dagen eller att arbetet pågår endast varannan
vecka, att månadslönen för en sådan industriarbetare icke kommer upp
till den lön, som en nödhjälpsarbetare på samma ort kunnat få. Jag
har hos arbetslöshetskommissionen efterhört, huru det förhåller sig i
det fallet, och där emellertid fått den bestämda försäkran, att kommissionen
sörjt för, att icke någon sådan inverkan på industriens löner
skall äga rum, som i klagomålen angivits hava inträffat.

Under de två sista månaderna förlidet år har det emellertid skett
on sådan plötslig förändring, att man för ögonblicket icke kan säga,
huru stora lönerna äro inom en viss industri och icke ens vad lönerna
äro på en viss ort. Allting flyter! Kollektivavtalen äro uppsagda
icke — såsom herr Kilbom sade i dag — endast för 230,000 arbetare
utan, såvitt jag vet, för över 300,000 arbetare. Det pågår en organiserad
verksamhet från arbetsgivarnas sida att nedsätta lönerna för
dessa arbetare, och under den kampen finns det ingenting bestämt, som
man har att rätta sig efter. På en del håll ha förhandlingarna brustit,
däribland för lantarbetarna. Förhandlingar pågingo på ifrågavarande
område förliden höst, men intet avtal kunde komma till stånd, och
där äro sålunda inga bestämda löner fastställda. Det har inträffat
sådana förhållanden, att med hänsyn till den stora arbetslösheten arbetare
i många fall erbjudit sig för en ersättning, som knappast är
någon ersättning alls. I sådana fall är det självfallet omöjligt för arbetslöshetskommissionen
att med nödhjälpsarbetena komma under den
lön, som utgår, då det ju icke ges någon lön alls. Det finns andra områden,
som man skulle kunna säga detsamma om. Jag vill i detta
fall erinra om sjöfartsnäringen, där det också varit tvist om lönerna,
och den frågan är icke slutgiltigt löst. Det lär ha inträffat, att sjömän
tagit hyra på fartyg utan någon kontant ersättning, endast mot
födan för sin tjänstgöring. Där förhållandena bli sådana, är det alldeles
klart, att det kommer att skära sig. Jag tror emellertid, att riksdagens
ledamöter och arbetsgivarna skola kunna vara lugna för, att
man skall handla även i fortsättningen på det sättet, att icke industrien
med anledning av nödhjälpsarbetena skall bli lidande i sin verksamhet.
Självfallet måste man emellertid även se till, att dessa nödhjälpslöner
icke pressas ned på en sådan nivå, att nöden ändå följer
arbetaren in i hans hem, oaktat han har sin sysselsättning vid nödhjälpsarbete.

Jag tror, såsom jag sade, när jag började, att det icke i dag är
behövligt att uppehålla kammarens tid så länge. Jag vill blott till
sist uttala den förhoppningen och den önskan, att det utskott, som nu
går att behandla denna Kungl. Maj :ts proposition, som ju också i dag
kan behandlas, därför att den ingriper med så störa belopp i själva

Onsdagen den 18 januari, f. in.

Nr 8.

statsbudgeten, måtte ställa sig så välvilligt som möjligt, och att man Vi*™™%8av
i utskottet må vara övertygad om, att de^ utredningar, som aio''gjorda, lpr0j)08monent
bottna i verkligheten, samt jämväl erinra sig, att även om riksdagen (j,>orts.)
beviljar dessa 85 miljoner, äro regeringen och arbetslöshetskommissionen
ändock icke i tillfälle att med statshjälp stödja ens hällten av de
140,000, som äro arbetslösa. Det är nämligen, såsom det i ram gar av
propositionen, beräknat, att man skulle kunna hålla 20,000 l nodhiälpsarbeten
och 40,000 skulle kunna beviljas understöd. Det blir
emellertid icke mer än 60,000, och vi ha 140,000. som ga arbetslösa.

Var de övriga skola taga sin hjälp, är svårt att säga, men det nar
varit precis liknande hela tiden, med den fördelen dock för en större
del yrkeskunniga, att de under en lång tid förra aret hade understöd
från fackorganisationerna, som för det ändamålet utbetalat omkring
10 miljoner kronor. Det är alldeles naturligt emellertid, att
med de förhållanden, varunder vi nu leva, finns ingen möjlighet ior
fackorganisationerna att lämna sådant understöd, och dessa yrkeskunniga
bli då naturligtvis också hänvisade till att vända sig till kommunerna
för att erhålla understöd och genom dem sålunda ia statsbidrag.
Jag hoppas därför, såsom jag sade, att utskottet skall bliva
övertygat om, att detta anslagsbelopp är nödvändigt samt att riksdagen
också sedan skall komma att biträda utskottets förslag. Med uttalande
av denna förhoppning skall jag icke trötta herrarna mer i dag.

Herr Lit hander: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet började sitt anförande med att såga, att han
antog, att debatten i arbetslöshetsfrågan nu var över, men jag skall
emellertid be att få säga några ord i just den frågan.

Man finner i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
på sid. 25 och i propositionen nr 11 att det begäres tillsammans
90 miljoner kronor eller 85 miljoner för ett år och 5 miljoner för
hälften av det andra året. Kungl. Maj:t ser botemedlet mot den
arbetslöshet, som råder, ligga i en kapitalförbrukning av 90 miljoner
kronor. Den väg, som Kungl. Maj här vill ga, har först och
främst en direkt påföljd i svårigheterna att komma ur det läge, som
vi kommit in i, och vidare kan den allvarligt hindra näringslivet
att återvinna den livskraft, som i alla fall allt framgent behövs
inom detsamma. Nu är det sa, att trots det. stora belopp, som regeringen
här begär — det rör sig om vad som icke för länge sedan var
en hel budget — skulle med den anordning, som regeringen tänkt
sig, ej finnas någon möjlighet att kunna dela upp detta sa, att det
kommer olika samhällsgrupper till del på ett rättvist sätt. Folket
består icke enbart av industri- och grovarbetare, som skola komma
i åtnjutande av detta, ty det är ju även andra grupper inom svenska
folket, som i vida kretsar ha känning av den kristid, vi genomgå,
men som äro ställda helt utanför även efter den kraftansträngning,
som bär föreligger. Jag vill säga, att skattebetalarna i hela landet
ha all anledning att protestera mot den nu föreslagna användningen
av skattemedlen, mot ett så starkt grepp i desamma och ett så starkt
grepp in i besparingarna. Det kan icke vara en klok väg, och det

Nr 3. 56

Onsdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av kan ej heller vara välbetänkt att slå in på den. Det är väl få länstatsverks-
(]er_ som torde äga en fattigvårdslagstiftning sådan som vår, som

tryggar mot verklig nöd. Det ligger dock, herr statsråd, en fara
°r i en sådan utsträckning i användningen av skattemedel, som nu här
föreslås, för att trygga en viss grupp av medborgare mot en av olika
anledningar föranledd arbetslöshet, och detta på sådana villkor, att
dessa arbetslöshetsunderstöd understundom för mången te sig tacknämligare
än arbetslön — de ta sig hellre detta begränsade understöd
än de anstränga sig att träda in i den verkliga produktionens
tjänst och i det, som ger liv åt hela näringslivet. Det är ju så, att
om näringslivet blott kommer i gång ger det ena det andra. Det är
icke lyckligt att med dessa konstlade medel söka uppehålla läget.
Det kommer säkert ganska surt efter.

När man prövar orsakerna till detta läge, vari vi kommit, framhålles
ju mycket ofta det allmänna världsläget, men man får nog
söka orsakerna även på annat håll. Jag för min del vill göra gällande,
att det ligger en icke ringa del därav i socialdemokraternas
felaktiga ekonomiska politik under en rätt så lång följd av år. Det
har varit ett slöseri med statens medel under år med rikligt flödande
skattekällor, och man har icke tänkt på morgondagen, såsom man
bort göra. Det har icke skett någon konsolidering, utan man har
förbrukat de årliga inkomsterna; och det har, såsom här föreslås,
varit en avsevärd kapitalförbrukning — ty något annat är det icke,
när vi taga så stora grepp i kassafonden. Detta är, synes det mig,
en synnerligen oklok beskattning, företagen utan tanke på att det
i alla fall ytterst är näringslivet, som framdeles skall bära upp våra
växande budgeter. Det synes mig vittna om i mångt och mycket
saknad av de mest elementära begrepp om god ekonomi. Jag har
påvisat och skall påvisa framdeles ett slöseri i både stort och smått,
som vi måste komma från, om vi skola få någon sundhet inom vår
statsförvaltning -— jag fritar icke riksdagen därifrån, ty även här
slösas det många gånger— och vi måste komma in på sundare ekonomiska
linjer än som hittills följts. Jag vill också bland orsakerna
till det läge, i vilket vi kommit, peka på — det är sagt förut —
den lagstadgade åttatimmarsdagen, som genomdrevs här i hastigt
tempo utan verklig prövning av den ekonomiska verkan därav, vare
sig för industrien eller för staten som sådan. Yi veta, att den ökat
produktionskostnaderna så, att vi icke kunna tävla med utlandet,
som vi kunnat göra, om det fått förbliva en fri förhandlingsfråga
inom olika grupper, och den har även avsevärt ökat våra statsutgifter
på olika områden, icke minst inom statens affärsdrivande
verk.

En anledning till, att regeringen har ansett sig föranlåten att
komma fram med denna proposition, är att det har bibehållits ett
för hela folkets levnadskostnader fördyrande fackföreningsväsen.
Man bär återupplivat det medeltida skråväsende, som man på sin
tid på slutet av 1700-talet gjorde sig fri från, då folket åter andades
ut, när man fick ett moment av fri tävlan, som fick göra sig gällande.
Detta nya skråväsende söker man nu med alla medel vidmakt -

Onsdagen den J8 januari, f. nt.

f>7 Nr ».

hålla, och det är just därför det icke kunnat bli någon fri prisbildning.
Nu kommer man i detta läge och tillgriper ett nödhjälpsanslag
på 90 miljoner kronor. Jag påstår, att det ekonomiska system,
som så omhuldas från det socialdemokratiska hållet, icke är
till någon fördel för någon, icke ens för fackföreningsmedlemmarna
själva, ty det förhåller sig så, att genom den politik, som drives,
är det som en ändlös skruv, som medför ökade kostnader på alla
områden och som för alla inom samhället driver upp levnadskostnaderna,
men det är ju icke alla, som äro i det läget, att de genom
sina organisationer kunna för sin del för en liten tid få en ändring
däri, vilket dock efter hand bortelimineras genom att alla deras
yrkesbröder göra likadant. Detta är en viktigare fråga än vi i allmänhet
tänka, och få vi här in ett moment av fri tävlan, kommer
hela samhället och hela folket att få nytta därav.

Den nuvarande regeringen vill bereda arbetstillfällen åt de arbetslösa
genom detta anslag, och jag förstår mycket väl, att det ligger
icke så litet av politik från den socialdemokratiska regeringen
att kunna visa sig vara så duktiga karlar att begära, vad ingen annan
gjort, 90 miljoner kronor för att lösa den frågan. Yi hava däremot
en annan uppfattning om det riktiga härvidlag och förbehålla oss
rätt att kritisera, och vi för vår del tro det vara lyckligare att nå lösningen
på en annan väg än regeringen föreslår, då den begär, att
man av skatter och besparingar skall taga över 90 miljoner kronor.
Vad försiggår emellertid under denna regeringsregim samtidigt med
att man kommer fram med detta förslag?

Jag har sysselsatt mig med att på fristunder studera bland annat
Socialdemokraten, och där under den stolta rubriken på första sidan
om frihet, jämlikhet och broderskap får man inpräntat de socialdemokratiska
livssanningarna till den kraft och verkan det hava kan
— på mig har det visserligen icke verkat. — Jag skall nu icke tala
om vad jag samlat innan den nuvarande regeringen kom till, — det
är också en rikhaltig samling, — men jag har tänkt, att det kunde
vara av intresse att se på vad som hänt och skett nu sedan den dag
då herr Branting fick kallelse att bilda regering. Det var den 10
oktober 1921. Då står med stor rubrik i Socialdemokraten »Branting
mottog i söndags uppdraget att bilda ny regering». I samma
nummer av Socialdemokraten förekommo två annonser om blockad
emot att uträtta arbete. Under regeringsbildandet hinner man med
sju stycken annonser, som avse att förhindra folk från att arbeta.
Märk väl, detta är under tider då arbetslöshet råder i landet, och man
får väl betrakta denna tidning som ett regeringsorgan. I varje fall
var det icke länge sedan herr Branting själv var huvudredaktör för
detta blad, och om jag icke är illa underrättad är det hans högra
hand, partisekreteraren Möller, som nu rider för rusthållet, och jag
tror, att han följer herr Brantings vink ganska säkert. Det är i alla
fall ett officiellt organ, och jag har därifrån samlat fotografier av
hela regeringen för att vara förvissad om vem som stod bakom detta.
Så kommer den 12 oktober, den dag då regeringen träder till. Då
hade man här icke mindre än 10 st. annonser i regeringsorganet, som

Vid remias av
statsverkspropositionen.

(Korta.)

Jfr 3. 58

Onsdagen den 18 januari, (. in.

Vid remiss av
statsverks- ;
ivopositionen.
(Forts.)

förbjödo folk att arbeta. Bland annat förbjöds arbete vid kungl.
Vaxholms grenadjärregemente, ett arbete för kungl. lotsstyrelsen och
ett lasarettsbygge, och man ombeder övriga partitidningar att intaga
dessa notiser! De stå alltså icke enbart i Socialdemokraten. Här är
också samma dag ett meddelande: först står det en blockad emot alla
transporter till kaserner här i Stockholmstrakten, men sedan kommer
i en stor annons ett meddelande »Med anledning av att det för
närvarande råder stor arbetslöshet bland byggnadsarbetare i Stockholm
med omnejd, varnas alla byggnadsarbetare från att resa till
Stockholm för att där söka eller taga arbete förrän annorlunda från
undertecknade organisationer meddelas». Alltså först förbjudes folk
att arbeta, och sedan annonseras det om att det är arbetsbrist här i
Stockholm. Detta återkommer på flera ställen. Sedan kommer den
13 oktober, dagen efter det regeringen trädde till — den hade kanske
så mycket att tänka på den dagen, att den icke observerat denna lilla
faute, att man vid regeringsbildandet fortfarande sökte hindra Sveriges
arbetare från att arbeta — ett meddelande att som en byggmästare
den och den »försöker att i landsorten anskaffa arbetare till
kasernbygget i Frösundavik, meddelas härmed att arbetsplatsen av
undertecknade fackföreningar är förklarad i blockad och uppmanas
varje om sin heder mån arbetare att där ej taga arbete» och så är den
undertecknad av murareförbundet, byggnadssnickareförbundet, byggnadstimmermannaförbundet
och Stockholms grovarbetareförbund,
och så uppmanas partitidningarna att vidarebefordra annonsen. Sedan
övergår jag till den 17 oktober. Då står en annons som rör
elektriker. Ett bolag »söker genom annonser och på annat sätt locka
folk att taga anställning vid kraftstationer, varför en varning uttalas».
År det rim och reson i, att sådant får pågå under arbetslöshetstider!
Här är det ytterligare lotsstyrelsen som blockeras. Det
står här under rubriken »Fackliga meddelanden», det förekommer
även i annonsform, men det är att beakta den ställning de fackliga
meddelandena har i ett regeringsorgan, vilka sedan spridas ut i pressen.
Jag har ju sett dessa annonser även i den andra socialdemokratiska
pressen, men jag har samlat dem endast från regeringsorganet
— ty det bär ansvar för, hur den saken skötes! Här är fortsättningen,
det är en lång samling, det är en lasarettsbyggnad, ett kraftstationsbyggc
— vi hörde nyss, att man icke fick lov att arbeta där •—
här är en gård. här ett mureriarbete, och här är en annons från den
2 december på över tre spalter i regeringsorganet! Här blockeras en
dag lantmännens riksförbund. Dagen därpå annonseras i regeringsorganet,
att man icke menat lantmännens riksförbund utan det påpekas,
att det i stället var Stockholms läns lantmannaförening, som
blockerades. A^idare blockeras pensionsstyrelsens ombj^ggnad, så är
det en murare, som avstänges »ifrån allt kamratskap». Hur är det
med den stolta titeln broderskap? Här är det en annan på samma
sätt, och sedan kommer en annons om ett meddelande om, att den och
den »arbetsvillige» -— alltså den. som under arbetslöshetstider särskilt
skall utpekas — heter så och så. Här är nu långa spalter, jag
skall icke taga mera i detalj. Här är en som jag fäst mig vid: »Som

Onsdagen den 18 januari, f. in.

arbetsvilliga uppträda». Det är något förkastligt detta. Det är att Vid remiss av
märka, att detta står, det är värt att minnas, den dag man begär ^nsMone i

00 miljoner kronor mot arbetslöshet! Här lämnas i en annons ett7 (por,6)
nådigt tillstånd att lägga in parkettgolv i en folkskola! Så kommer
fortsättning den 22 oktober, alltså efter den tid då man skulle tro,

att regeringen hade tänkt kanske litet grand på den saken. Det är
för galet i alla fall, men det har man icke gjort, det är tydligen en
sak, som man tycker skall så vara. Emellertid den 13 januari, samma
dag som regeringen lade fram propositionen om de 85 miljoner,
förekommer det icke mindre än 3 blockadannonser, och däri förbjudas
arbetslösa i en annons att arbeta vid ett kungl. verk, nämligen
tekniska högskolan! Är det riktigt, mina herrar! I dag stå i två
spalter i Socialdemokraten liknande annonser.

Nu hörde jag herr socialministern i sitt anförande säga, att lotsstyrelsen
upptagit en del önskemål, som skulle tillgodoses med det
anslag, som han nu begär. Då vill jag rikta en anhållan till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, att han är vänlig och
ser till, att åtminstone i detta fall det icke kommer in någon annons

1 regeringsorganet, som blockerar det bygget! Herr statsrådet sade,
att det var 140,000, som icke hade någon sysselsättning. Är det
då rätt, mina herrar, jag frågar er, handen på hjärtat, är det rätt
att förbjuda i spalt efter spalt, dag efter dag och vecka efter vecka
svenska medborgare att arbeta och att förfölja dem, därför att de vilja
förtjäna sitt uppehälle för sig och de sina! Är det rim och reson!

När herr statsrådet slutade, sade han, att fastän man begärde
så och så mycket, räckte det ändock icke till. Kunde han åtminstone
icke undantaga dem, som kunde få sysselsättning, och kunde man
icke upphöra med denna annonsering,, som sannerligen icke hedrar
vare sig regeringsorganet eller vårt land.

Jag hörde berättas av någon i enkel samhällsställning, som genom
eget kroppsarbete, icke grovarbete, förtjänade sin utkomst och
som sade till en arbetslös: »Varför skola vi, som få knoga för att
få inkomster att leva av och betala dryga skatter, hjälpa er som gå
sysslolösa och åtnjuta arbetslöshetsunderstöd?» På detta svarade
den arbetslöse: »Vi få ej arbeta för fackföreningarna! Vi äro så
utledsna på det, att till nyår gå vi ur fackföreningen. Vi bli så
slappa, att till slut duga vi ej till något.» Belyser icke det i alla
fall vad jag nyss sade, och belyser icke detta det orätta i det tillvägagångssätt,
som man här har använt?

Herr statsrådet sade, att vi orka icke med att sätta industrien
i gång. Jag skulle vilja säga: låt den fria prisbildningen i större
utsträckning, än vad som nu sker, få ha sin gång, så komma nog
industrierna i gång. Och den ena industrien ger livskraft åt den
andra. Det blir skattekällor och nya skattekällor och håller
maskineriet i gång. Men vi kunna icke på ett oförnuftigt och
oriktigt sätt leva på kapitalet. Låt ett moment av fri tävlan
komma in, och låt flit och duglighet komma fram! Det är
det bästa för det svenska kynnet! Och låt lagen om tillgång och efterfrågan
stimulera till de ansträngningar, som äro nödvändiga för att

Nr 3. 60

Onsdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

vårt svenska näringsliv först och främst skall bibehålla hemmamarknaden,
men sedan även vinna terräng på utländsk botten, och för att
vi skola kunna sätta vår sjöfart i gång, så att det icke behöver förekomma
något sådant, som herr statsrådet nyss anförde, nämligen att
sjömän skulle behöva taga hyra enbart för födan. Försök förstå
samhörigheten mellan arbetarna och den ansvariga ledningen, och så
icke split och bristande förståelse dem emellan! Det är icke till
gagn för någondera parten, varken för arbetsgivarna eller för arbetarna
själva. Jag tror, att de förbättringar, som man nu på andra vägar
vill söka få fram, komma dock att arbeta sig fram. Ty det är icke
så, att det saknas önskan och vilja vare sig ifrån svensk arbetslednings
sida eller från arbetsgivarnas sida att förbättra förhållandena.

Men det är en sak, som jag skall be eder betänka. Och det är
det, att vår industri är relativt ung och har under sin uppväxttid haft
att kämpa med övermäktig utländsk, ty det har icke gått i ett slag
att komma fram. Men jag vill peka på många mönsteranordningar,
som äro gjorda frivilligt, verkligt frivilligt, av svenska arbetsgivare.
Och förhållandena äro icke sådana i verkligheten, som de mången
gång avspeglas på regeringsorganets första sida och i dess spalter.
Vi skola försöka få bort okynnesstrejker och få bort uppmaningar
till bojkott och blockad, vare sig i regeringsorganet eller andra tidningar.
Det är en för hela svenska folket bättre lösning ur svårigheterna
än regeringens förslag. Frihet och rätt att arbeta!

Det är emellertid nu så, att om regeringen för sin del ser behovet
av så stora utgifter — och jag betvivlar icke, att den för sin del
kommit till den uppfattningen — så skulle man väl kunna tänka sig,
att den skulle vara mån om att åt statsverket i möjligaste mån bereda
de inkomster, som vi behöva. Men det är på en punkt — det är på
många för övrigt, men det är isynnerhet på en, som jag skall be
att få uppehålla mig — där jag anser, att regeringen icke visat
den omsorg, som hade varit önskvärd. Och det är icke bara en regering,
utan det är flera, som träffas av denna anmärkning. Det gäller
de inkomster, som vi borde ha fått ifrån vin- och spritcentralen.
Jag har tillåtit mig att till statsrevisorernas berättelse avge en reservation,
däri jag har ansett, »att riksdagens revisorer bort göra ett uttalande
om det anmärkningsvärda förhållande, dels att aktiebolaget
vin- och spritcentralen, som under åren 1917—1920 till egna reservoch
pensionsfonder avsatt kronor 5,050,000 och nedlagt betydande
belopp i byggnader och andra företag, tills dato ej inlevererat någonting
till statsverket, ehuruväl den nuvarande finansministern i samma
egenskap i första kammaren den 16 januari 1919 uttalade sin tillfredsställelse
med den skedda monopoliseringen ’i all synnerhet som
statsverket genom det sätt, varpå detta organ är bildat och fungerar,
har att påräkna de miljoninkomster, som denna rörelse skall giva
därigenom att bolagen ha försäkrat sig vara nöjda med 7 % ränta
på nedlagt kapital och alla övriga inkomster på grund av bolagens
bestämmelser komma att tillfalla statsverket’, dels att detta faktiska
monopol, som beskattar svenska folket med samma verkan, som eljest

Onsdagen deri 18 januari, i. in.

fil

Jir 15.

endast riksdagen kan göra, till sin förvaltning är undandragen riks- Vid remiss av
dagens revisorers granskning». statsverks När

jag skrev den reservationen, hade jag givetvis ännu icke ^ProP^e‘^”-enmin
hand den kungliga statsverkspropositionen. Men där ser jag °r
på sidan 70, för såvitt jag uppfattat rätt, att innan bolaget inlevererade
dessa 5,000,000 kronor, avsatte det ytterligare 4,000,000
kronor till reserv- och pensionsfonden. Jag har icke tillräckligt
noga hunnit granska dessa siffror, men det belopp, som är avsatt,
är under alla förhållanden orimligt högt, när man betänker, att till
statsverket har icke tills dato inlevererats mer än 5,000,000 kronor.

Och dessa levererades i stället för i våras först den 16 december i fjol.

Att jag gör anmärkning på detta nu grundar sig på ett förhållande,
som också finnes anmärkt på sidan 67 i statsverkspropositionen i
bilagan rörande inkomsterna. Där står: »Detta bolag och dess

dotterbolag intaga beträffande partihandel med rusdrycker en monopolställning,
vilken uppkommit därigenom, att samtliga rättigheter
till handeln med vin och spirituösa, brännvinsförsäljningsbolagens
rättigheter undantagna, och samtliga spritreningsverk i riket i en
eller annan form införlivats med aktiebolaget Vin- och spritcentralen
(till en början delvis med aktiebolaget Stockholmssystemet)
och därigenom att kontrollstyrelsen (Kungl. Maj:t på underdånigt
besvär i förekommande fall) avslagit samtliga inkomna ansökningar
om erhållande av rättigheter till partihandel med rusdrycker
utom för aktiebolaget Vin- och spritcentralen och dess dotterbolag.»

Jag har flera gånger här i riksdagen framhållit — och jag vill upprepa
det nu — att detta tillvägagångssätt strider alldeles bestämt
mot den kungliga förordningen nr 340 år 1917 och mot nykterhetskommitténs
betänkande. Det är alltså så, att här har den högsta
myndigheten och en underordnad myndighet slagit sig samman och
förhindrat den reglering av prisbildningen som eljest skulle kunna
äga rum. Och de tillåta år från år, att det svenska folket av ett
monopolbolag godtyckligt beskattas. Sedan inlevererar detta icke
dessa medel till statsverket. Det säges för resten här, »att så länge
bolagsordningen icke inrymmer någon rätt för staten att inverka
på placeringen och så länge samma ordning väl föreskriver, att,
men icke när, vinstmedel skola inlevereras till statsverket, kan statens
rätt givetvis göras mer eller mindre illusorisk». Det är mot
detta fullkomligt avita förhållande jag gång på gång riktat mig.

Jag tillät mig att från denna plats den 1 juni i fjol rörande denna
koncern säga: »Detta är enligt min uppfattning den största bluff,

som på långa tider har ägt rum inom den svenska riksdagen eller
det svenska samfundslivet över huvud taget, och jag skulle vilja
rekommendera en granskning av saken från början till slut. Då
skola herrarna få se, att vi, som dragit fram denna sak undan för
undan, till slut skola få rätt, och att det svenska folket skall reagera
emot att vara föremål för den drift, som nu faktiskt äger rum
därmed.» Jag vill fråga er: är det icke en drift med svenska statsmyndigheterna.
när man handskas med medel på det viset, att man
kan avsätta till beredande av pensionsfonder och egna fonder mer

Sr 3. 62

Onsdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

än vad som levereras in till statsverket? Det står i den skarpaste
strid mot vad dåvarande och nuvarande finansministern på sin tid
yttrade! Yi skola ha en ordentlig granskning av denna sak, ty
det är icke ett bolag i vanlig mening utan ett monopolbolag som
skapats av regering och myndigheter i förening och där har riksdagen
både rätt och skyldighet att se till sina ekonomiska intressen. Nu
stod här i tidningarna den sista dagen på förra året, att ingen väsentlig
sänkning av priserna skulle komma det svenska folket till
godo. Men i alla fall tar bolaget mera för egen räkning än vad det
levererar in till statsverket!

Jag sade även den 1 juni i fjol: »För övrigt vill jag saga, att

om Kungl. Maj:t vill ha 5- eller 10,000,000 kronor på vin- och
sprithanteringen, så kunna de tagas ut vilket ögonblick som helst
genom en accis av så och så mycket per liter. Då veta vi, vad vi
få. Men det veta vi icke i närvarande stund. Och då slippa vi att
bli beroende av denna koncern, som jag för min del skulle vilja
varna för att ha någonting med att göra.» Jag skulle vilja rikta en
vädjan till herr finansministern, att han vid bedömandet av dessa
frågor ville ta och låta räkna ut det merpris som inköpsnämnden
under senare halvåret 1921 tillåtit Vin- och spritcentralen uttaga av
systembolagen. Då tror jag, han skall finna, att den summa, han
fått ifrån dem, är vida lägre än vad den bort vara.

I går stod i Nya Dagligt Allehanda en relatering av, hur en
tjänsteman i bolaget Astra, vilken vägrade attestera räkningar, som
han för sin del fann för höga, blivit avskedad. Jag meddelar detta
med all reservation. Jag har icke något bestämt belägg för det.
Men kan det icke vara anledning för herr statsrådet att titta litet
närmare in i hela denna koncerns förhållanden, än vad som skett?

Nu föreligger ett kommittébetänkande, i vilket man anför, att
det bör vara endast ett enda monopol. Man vill alltså ta bort den
lilla tillstymmelse till frihet, som ligger i svenska folkets rätt att
ifrån utlandet rekvirera in, vad det vill ha. Nej, låt det bli fri
tävlan med samma förpliktelser mot statsverket, som nu gälla för
Vin- och spritcentralen men med rätt till den handel, som lagen
tillstädjer. Gärna skärpning, om det behövs, men lika för alla,
så att vi få in ett moment av tävlan. I annat fall blir det samma
förhållande, som visar sig överallt både i vårt land och i andra
länder, att ett monopol slutar med dyra och dåliga varor och allmänt
missnöje. Och så avskaffas det. Låt oss icke slå in på en
sådan väg. Man har talat mycket om likviditeten i Vin- och spritcentralen.
Ja, det bleve en prövning för den, om det finge bli konkurrens.
Och jag förstår mycket väl, att denna mäktiga koncern
strider emot att få denna tävlan. Men tävlan, mina herrar, är dock
ett sunt moment inom alla områden, det må gälla det jag nyss talade
om eller det må gälla om detta. Och jag vill också ge uttryck åt
den uppfattningen, att det svenska folket bör icke i fortsättningen
få uppskörtas så som nu sker, för att så att säga krafsa kastanjerna
ur elden för ett bolag och en koncern, som icke äro värda att hållas
om ryggen. Det gick härom dagen genom pressen en uppgift, att

Onadagen ilen IS januari, f. m.

Nr 3,

63

reningskostnaderna för potatisbrännvinet hade okats ut med 2,500
procent, sedan den b rattska koncernen kommit till. Jag skulle
vilja hemställa till herr statsrådet att undersöka även den saken.

Detta meddelande stod att läsa i Kristianstads Läns Tidning
för den 14 januari 1922 om huru man handskats med dessa saker.
Det stod vidare i Vecko-Journalens spalter för den 13 november
1921 om hur det hälldes ut omkring 35,000 liter vermouth på gatan.
Från Vin- och spritcentralens nederlag förtullades sept.—nov. 1921
410,800 liter vin varav näro 10 procent förstördes eller över 39,000
liter. Liknande förstöranden av viner å nederlag ha aldrig förekommit
innan monopolet kom till.

Men det är skillnad när man på grund av konkurrensen måste
göra sitt bästa. Då blir man mani om och har omsorg om sin rörelse.
Men detta blir här fullständigt likgiltigt ty vad som fattas går
ut över den svenska staten, den får så och så mycket mindre. Det
är detta jag velat göra anmärkning mot.

Regeringen har tillsatt en trustkommitté men icke givit den
i uppdrag att ägna någon granskning åt Vin- och spritcentralen.
Men det är nätt opp där, som man borde börja. Jag skulle också
vilja efterlysa den granskning, som på sin tid av statsrådet Tamm
och i varje fall i pressen utlovades, men som även den dött bort. Jag
skulle vilja ha en fullständig utredning rörande alla löner och arvoden,
som utbetalats under Vin- och spritcentralens monopoltid, och
jag skulle önska erhålla en fullständig överblick över alla de personer,
som denna mäktiga koncern bundit vid sin triumfvagn genom
uppdrag i underlydande nämnder och dotterbolag. Jag önskar
detta icke för egen del, men jag anser, att den svenska riksdagen
bör ha full klarhet över hela den anordning som vuxit sig så mäktig
genom inflytanden på olika håll, så att det nästan är omöjligt att
komma till rätta med den. Men jag vill dock tro, att vi till slut
skola få papperen på bordet och att det då skall bliva en annan
granskning än den, som hittills skett. Jag anser, att riksdagen
bör fordra, att full rättvisa göres dem, som berövats sin lovliga näring
och bragts i misär och umbäranden och som förgäves vänt sig
till denna koncern där man, som jag nämnde, avsatt till egna fonder
och pensioneringar 5 miljoner kronor och nu senast 4 miljoner kronor,
innan staten fått ett enda öre, utan i stället fått vänta på vad
den skulle ha.

Jag vill vidare be, att herr statsrådet söker utröna, vilket merpris
den svenska allmänheten betalat till detta monopol utöver gällande
marknadspris utan att detta kommit statsverket till godo.
Det borde lämnas direkta uppgifter till finansdepartementet, ty
där finnes ju sakkunskap och i varje fall har regeringen tillfälle att
höra sin därvarande representant. Herr statsrådet bör också äga en
utredning över vad som ödelagts genom våldsamma inköp till topppriser
vilket gått ut över de svenska skattebetalarna. Staten får
icke in något, och man hindrar dessutom andra från att driva sin
näring. En uppgift om vad som på detta sätt ödelagts är något,
varåt herr statsrådet borde ägna uppmärksamhet och mycken upp -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 64

OnadageD den 18 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Foris.)

märksamhet, liksom uppgift på vad som ödelagts genom företag
och byggnader utan att detta kommit statsverket tillgodo. Härom
förmäla revisorerna i alla dessa bolag intet. De varken böra eller
se härvidlag, de äro tysta som Egyptens präster. Och finansministrarnas
långa rad låter sig nöja med en axelryckning. Är det icke
då på tiden att man griper in mot detta statsomhuldade monopol så
att riksdagen får alla papperen på bordet? Är det makt eller vilja
som saknas finansministern? Jag hoppas intetdera.

Jag ber, herr talman, att få yrka remiss av den föreliggande
propositionen till vederbörande utskott.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Thorsson:
Herr talman! Det har under den föregående debatten gjorts vissa
erinringar mot den föreligganden budgeten. Jag har ju icke övervarit
hela debatten, men det har sagts mig, att herr Lindman i sitt
första anförande antytt, att den nu framlagda finansplanen var något
oredigt uppställd, och såsom exempel härpå anförde han, att man
egentligen icke ur denna finansplan kunde utläsa, huru det skulle
sett ut, om riksdagen i dag blivit förelagd en finansplan, som omfattade
tiden 1j1—Z1[,2 1923 i stället för */i—3°U 1923. Det är uppenbart,
att när man skall göra upp en plan för ett halvår, så uppstå
vissa vanskligheter vid bedömandet av, huru det ena eller andra
anslaget skall räknas. I den föreliggande planen för övergången
till det nya budgetåret behagade herrarna finna, att en del anslag
äro upptagna till samma belopp, som om man räknat med hela
budgetårsanslag, andra äro upptagna till hälften av årsbeloppet,
andra äro upptagna till något mindre och andra äro fullständigt
uteslutna ur övergångsstaten. Detta grundar sig icke på någon benägenhet
att skjuta över från det ena räkenskapsåret till det andra
en icke önskad utgift, utan det grundar sig på, att man vid denna
övergång till det nya budgetåret velat grundlägga möjlighet för
utbetalningar under en så jämn tid som möjligt av budgetåret. Ett
par stora anslag äro överflyttade från halvårsstaten till årsstaten
1923—1924, och det är antagligen dessa stora anslag, som väckt
bekymmer, när man studerat finansplanen; de avse ersättning åt
landsting och städer för mistade brännvinsmedel. Dessa ha hittills
utbetalats från statsverket någon gång i april, om jag icke missminner
mig, och då har man övervägt, om det icke vore riktigt att
överflytta dem på det räkenskapsår, som börjar den 1 juli. Men det
finns också andra anslag, som äro nästan lika stora som dem jag
nämnde och vilka i denna budget äro upptagna med samma belopp
som helårsanslagen.

Utan att ingå på närmare detaljer vill jag endast säga, att jag
vid uppgörandet av budgeten letts av principen att icke onödigt överflytta
utgifter på det kommande året, som kunde och borde upptagas
i. övergångsstaten. Jag har letts av principen att, så vitt det är möjligt,
lägga anslagens utbetalning på den tid, som rätteligen tillhör
dem. Jag har inom finansdepartementet låtit göra en sammanställning,
utvisande huru budgeten skulle sett ut, om jag i dag haft att

Onsdaron den 18 januari, f. m.

65 tf r &

förelägga riksdagen en budget för hela år 1923. Då har jag både
vid beräkningen av inkomsterna och vid beräkningen av utgifterna
följt samma grundprincip, som jag tillämpat för halvårsbudgeten,
och alltså icke försökt att inaugurera någon ny beräkningsmetod,
när jag velat gå till beräkningen av helårsstaten. Om jag lägger
samman den tilläggsstat, som nu ligger på herrarnas bord, och den
av 1921 års riksdag godkända riksstaten för 1922, så blir slutsumman
709,4 miljoner kronor. Slutsumman för en för hela år 1923
beräknad riksstat skulle bliva 699 miljoner kronor. I runt tal skulle
då 1923 års budget — med inräknande av de belopp, som hittills
varit intagna i tilläggsstaterna — sluta på ett belopp av 50 miljoner
kronor under 1922 års stat. I dessa siffror äro endast medtagna
verkliga utgifter och utgifter för kapitalökning, i den mån dessa
utgifter icke ansetts böra täckas av lånemedel. Likaledes har jag
ansett oriktigt att vid en sådan jämförelse taga med sådana saker
som avskrivning av bränslekommissionens skuld på 50 miljoner kronor
och arbetslöshetsanslaget på mellan 80 och 90 miljoner kronor.
Dessa båda poster anser jag det icke vara riktigt att taga upp i
jämförelsen då den ena gäller avskrivning av gamla skulder och den
andra gäller eu utgift som jag särskilt vill anknyta till 1922 års
hushållning. Anslagsbel Öppet är visserligen stort, men får ej behandlas
såsom ett lör längre tid återkommande anslag. För att
gorå staterna jämförbara har jag ur jämförelsen överstrukit arbetslöshetsanslaget
uti 1923 års stat som beräknats till 10 miljoner
kronor.

Det har gjorts anmärkning mot, att jag nöjt mig med att taga
upp ett anslag å 5 miljoner kronor för arbetslöshetsunderstöd under
första lialvaret 1923. Man har ansett, att denna siffra icke står i
™lig Pr°Porti°n till den siffra, som är upptagen på 1922 års stat.
Da vill .lag gent emot detta saga, att de! lär näppeligen finnas någon,
som nu kan säga, i vilken omfattning vi under 1923 kunna behöva
att anlita statens direkta ingripande för att lindra verkningarna av
arbetslösheten. Ehuru jag är en avgjord motståndare till ett fortsättande
med tilläggsstater, så anser jag, att den regering som
tlios,,n far sig alagt att uppgöra statsbudgeten, får då taga

stallning till detta problem; givetvis är det då större möjlighet att
overskada ställningen, än som kan vara förhållandet i dag. Att
sitta och gorå upp konstruktioner, som man icke har någon möjlighet
att sta för, vill jag icke tillåta mig att göra. Jag vill, så långt
det ar möjligt, stå för de siffror, som jag lägger fram till riksdagens
P*°Vu1!le’j°C1 />•et ar,un utarbeta den finansplan, som här föreligger till herrarnas bedömande.

, ,.. hlea dessa ord har jag velat lämna eu förklaring till eller ett
belägg för mitt påstående, att jag icke i halvårsbudgeten sökt vältra
oyer pa den kommande tiden, vad som bör bäras under första
kalvaret. Och jag kan säga, att det varit ett intimt samarbete
mellan mig pell respektive departementschefer. Flera av dessa ha
icke vant sa glada över den prutning på olika anslag som mott
Andra hammarens protokoll 1922. Nr 3.

Vid remiss av
statsverks*
propositionen,..
(For^.)

5

»r il 66

Onsdag») den 18 januari, f. in.

Yiä-rimisa av
Aateverksptepo&itionc
n.
(Vcrbi.)

Eder uti denna finansplan. Men det är en sak för sig. Nu kar
det emellertid klagats över, att det gjorts så stora ingrepp i kapitalbesparingarna,
och man har särskilt fäst sig vid, att icke mindre
äin omkring 180 miljoner kronor gripits ur kassafonden för finansiering
av denna budget. Jag skall lämna en förklaring till
idenna företeelse och vill då i förbigående erinra om, vad som passerat
under kristiden. När vi började vidtaga åtgärder för att övergå
till en ny budgetordning, uttalades redan då, att man skulle
vara tvungen att gå fram med tilläggsstater. Därtill bär kristiden
också särskilt bidragit, därför att man under densamma icke
kunnat överskåda förhållandena. Riksdagen har år efter år behandlat
budgeten så, att man liksom skulle ha en liten säkerhetsventil
i tilläggsstaten. Och dessa tilläggsstater ha ju på grund
av andra oberäkneliga faktorer svällt ut, så att de ibland varit lika
störa till sina slutsummor som den egentliga riksstaten. Emellertid
bär det varit en ledande princip, att man skulle försöka avskaffa
iiMäggsstaterna. Men vid varje års finansiering av tilläggsstaten
har kassafonden anlitats i större eller mindre grad. Och detta är
naturligt. Om man följer principen, att varje års inkomster skola
bära det årets utgifter, så måste man tillgripa kassafonden för att
finansiera tilläggsstaten, om man nämligen icke år efter år vill
söka upp nya skattekällor och anse påläggandet av nya skatter för
varje år såsom ett axiom, som man icke kan komma ifrån.

Nu vill jag säga, att om herrarna erinra sig den diskussion,
som fördes i denna kammare och i medkammaren under f jolårét, när
det gällde att fatta beslut om det nya budgetårets införande, sä
utgick man då från, att för halvårsbudgetens finansiering skulle
av kassafonden krävas 150 miljoner kronor, detta därför att man
vid uppgörandet av denna halvårsstat icke kunde räkna med in
kornst- och förmögenhetsskatten, vilken, som herrarna behagade
finna, inflyter i november och december, sålunda i slutet av det
gamla räkenskapsåret. Genom denna sakernas ordning har i verkligheten
kassafonden förskotterat nödigt rörelsekapital åt statsverket
för varje år ända till den tid, då inkomst- och förmögenhetsskatten
lämnat de medel, som behövdes för finansieringen. Med
denna utgångspunkt beräknade således riksdagen 150 miljoner kronor
för att finansiera övergångsstaten. Jag har nu för att finansiera
både övergångsstaten och tilläggsstaten använt i verkligheten
131 miljoner kronor av kassafonden, sålunda 20 miljoner kronor
mindre än herrarna under fjolårets diskussioner varit benägna att
acceptera för att finansiera halvårsbudgeten. Och ändå tycka herrerna,
att det är på tok med kapitalhushål] ningen. Vi måste sätta
i gång ett litet rabalder, tycks man anse, så att folk blir på det
klara med, att här ha statens intressen icke blivit vederbörligen
tillgodosedda, utan det är någonstans eu misshushållning. Men var
denna misshushållning skulle ligga, det är man icke benägen att
tala om.

Jag har försökt pruta så långt som möjligt, men sedan jag
kommit till gränsen för vad jag ansett möjligt, hade jag att söka

Onsdag*» iltu 18 jaunari, !. ro.

67 Nr 6.

»;1 ter medel, och da nick jag att, göra eu liten inventering. Varav
bestar kassafonden? Den består av besparingar å de anslag, som
av en eller annan omständighet ha blivit lör högt beräknade, och
dess uppgift är att under statsregleringsperioden betala för de anslag,
som blivit för lågt beräknade. Den är en samlad slant av
skattemedel och andra statsinkomster som, såvitt jag kan förstå,
icke har någon annan uppgift än att lämna staten nödigt rörelsekapital
och därutöver anlitas för att täcka budget,behovet, för att
man icke i onödan skall behöva gå ut och uppsöka nya skatter. Nu har
emellertid tvekan uttalats först i pressen och i viss mån måhända
understrukits i vissa uttalanden, som gjorts under den nu pågående
debatten, om denna, hushållning är riktig, och man har frågat, om
detta är något annat än en inbjudan till inflation och att vårt penningvärde
väsentligen försämras genom en sådan sakernas ordning.
•Tåg vill då säga, att den plan, som föreligger för herrarna här, är
icke uppgjord i syfte att inleda herrarna i någon slöseriets politik,
utan den är uppgjord i den tanken, att vi fortfarande måste på
alla upptänkliga områden iakttaga största möjliga sparsamhet med
statens medel. Jag har så mycket större anledning att hävda den
synpunkten, som jag, om herrarna behagade erinra, sig, vid ett par
föregående tillfällen redan vid 1920 års riksdag från denna plats
uttalade farhågor för möjligheten att finansiera statens budget
under åren 1921 och 1922. Det var under känslan av svårigheten
att fa dessa budgeter att gå ihop, som jag gång efter annan uppmanade
till sparsamhet och dels sökte vad på mig ankom räkna
anslagen så, att det verkligen skulle finnas eu. sparad slant för att
reglera budgeten under dessa bekymmersamma år.

Nu har det även gjorts anmärkning mot skattepolitiken. Herr
Lindman har såvitt hans yttrande rätt återgivits uttalat sin tillfredsställelse
med, att jag lagt fram förslag om ökad tobaksbeskattning
och ökad spritskatt. Jag vill nämna några ord särskilt
med hänsyn till det resonemang, som har förts dels under den
allmänna diskussionen och dels i den debatt, som nu pågår i första
kammaren, om ökad spritskatt. Jag har icke ökat spritskatten
med ett enda öre. Att statskassan beräknas få en ökad inkomst av
spritomsättningen med 5 miljoner kronor, är icke beroende på ökad
skatt, utan det är beroende på omläggning av skattemedlens inbetalning,
om jag så får uttrycka mig. Riksdagen beslöt 1920 att införa en
omsättningsskatt, som skulle så uttagas, att vid köp i minuthandeln
uttogs samtidigt skattebeloppet, och månaden efter det den influtit i
spritbolagets kassa eller under närmast därefter liggande inlevereringsperiod
inlevererades beloppet till statsverket. Utöver denna omsättningsskatt
beslöt fjolårets riksdag, om jag ej missminner mig, att
ålägga aktiebolaget Vin- och spritcentralen att till statsverket inleverera
ett belopp beräknat till 10 miljoner kronor om året. Men denna
post kan naturligtvis icke inflyta i statskassan månaden eller kvartalet
efter det, den influtit till Vin- och spritcentralen, utan måste
inkomma till statsverket året efter det den nttagits, därför att
Vin- och spritcentralen skall ju göra ett bokslut, även om herr

Vid remins av
statsverkspropositionen.

(Fort*.)

Sr 8. 68

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Lithander icke liar något förtroende för bokslutsresultatet. Följaktligen
måste då den beräknade inkomsten inflyta till statsverket
först året därefter. Nu bar min företrädare i ämbetet tillsatt sakkunniga,
som framlagt förslag, gående ut på att denna skatteform skulle
försvinna. Enligt förslaget skulle Vin- och spritcentralen icke
utgöra någon skatteapparat, utan all spritskatt, bör enligt deras
mening uttagas direkt från utminuteringsbolagen. Jag har för
avsikt att befordra sakkunnigas förslag till riksdagens omprövning;
avsikten är att den nya ordningen skulle tillämpas från och med
den 1 juli 1922. Under första halvåret kommer Vin- och spritcentralen
att enligt nu gällande grunder uttaga fem miljoner ur
spritkonsumtionen, vilka emellertid först under första halvåret 1923
inlevereras till statsverket. Efter den 1 juli 1922 överflyttas på
utminuteringsbolagen uppbörden av de spritmedel som dittills inkasserats
av Vin- och spritcentralen. Då emellertid dessa bolag inleverera
av dem för statsverkets räkning uppburna omsättningsskattemedel
månaden efter det de influtit uti utminuteringsbokgens
kassa, får statsverket uppbära de fem miljonerna ett halvår
tidigare, och detta är den summa, som figurerar i staten här. Det
är en ökning av 5 miljoner kronor i statsinkomsterna för 1922.
men det kan ej innebära någon ökning av priserna för allmänheten,
utan beloppet har endast tillkommit genom den anordning jag nu

redogjort för. r

Det är naturligt, att i tider som dessa skattefrågan maste intaga
en dominerande ställning. Det råder utan tvivel mycket djupgående
skiljaktighet om uppfattningen av de metoder, efter vilka skatterna
skola inkasseras. Här äro ju två meningsriktningar, som kämpa mot
varandra, den ena som extremt håller på, att skatten skall till sin
huvudsakliga del uttagas på den indirekta vägen, och en annan uppfattning,
som håller på, att skatten skall till sin huvudsakliga del
upptagas på den direkta vägen. Och var och en studerar in sig i sitt
lilla evangelium, och så varierar det hela i alla möjliga tonarter. Jag
får anmäla min mindre rättrogenhet beträffande tillämpningen av
båda de där satserna. Ty det skall kunna gå att konstruera eu skatteskala,
där man tillämpar den direkta skatten pa sådant sätt, att
den måste bli indirekt. Det är uppenbart, att det här gäller att avväga
mellan olika intressen. Nu har det ju på grund av kristiden
blivit en ovanlig förskjutning över från det indirekta skattetrycket
till det direkta, särskilt under åren 1917 och 1918. Detta är beroende
på den avstängdhet, vari vi då befunno oss ifrån den Övriga
världen. Och när därför de indirekta skattekällorna icke kunde ge
den beräknade inkomsten, måste man för att samhällsmaskineriet
skulle fungera skaffa inkomst från annat håll, och då kommo sålunda
de direkta skatterna till uttryck i högre grad, än vad de under andra
omständigheter skulle ha gjort.

Det är uppenbart, att den kristid vi nu genomlevat också kastat
om ända de gamla beräkningsgrunderna för skatternas uttagande.
Men då man jämt och ständigt liör. att den skattetunga, som vilar på,
vår nations folk, är hårdare än den, som vilar pa nästan vilken som

Onfcdagei) den IS januari, f. in.

69 Nr

helst annan nation, så är det klart, att jas känt mis intresserad av att
få några siffror, som kunna vara fria från partipolitiska synpunkter
och endast hänföra sig till den nakna verkligheten. Därför har
jag på finansdepartementets budgetbyrå låtit eu av tjänstemännen
göra en beräkning av statsskattetrycket under kristiden från år 1918
och fram till 1920. Jag vill särskilt betona, att från de till inkomstoeh
förmögenhetsskatt taxerade belopp, jag här nedan kommer att
uppgiva, äro under respektive inkomstår erlagda landstings- och
kommunalutskylder redan avdragna vid fastställandet av det taxerade
beloppet. Detsamma är förhållandet med tonnageavgifterna,
som ju inräknats i driftkostnaderna och följaktligen redan avdragits
vid den taxerade inkomstens redovisning.

Jag har försökt att göra en uppdelning mellan aktiebolag, vilka
ju under kristiden varit hårdare beskattade och fortfarande äro
hårdare beskattade än enskilda inkomsttagare, och andra skattskyldiga.

För 1913 utgjorde aktiebolagens till inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade belopp 319,9 miljoner kronor; härav uttogos i skatter
till staten 13,4 miljoner, och återstodo för de i företagen intresserade
306,5 miljoner kronor. 1914 utgjorde det taxerade beloppet 363 miljoner,
och det uttogs i skatter till staten 46,4 miljoner, och återstod för
intressenternas räkning 316.6 miljoner. 1915 var det taxerade beloppet
339,4 miljoner, i skatter till staten togos 18,1 miljoner, och till
intressenterna återstod ett belopp av 321,3 miljoner. 1916 utgjorde det
taxerade beloppet 582 miljoner, det togs ut i statsskatter 81,7, och
återstod till intressenterna 500,3 miljoner. 1917 var det taxerade beloppet
1055,4 miljoner i inkomst, togs ut i statsskatter 238,5 miljoner,
och återstod till intressenterna 816,9 miljoner. 1918 utgjorde
det taxerade beloppet 1,134,8 miljoner, togs ut i statsskatter 325 miljoner,
och återstodo för intressenterna 809,8 miljoner. 1919 var det
taxerade beloppet 1,192,7 miljoner, uttogs i statsskatter 343,1 miljoner
och återstod till intressenterna 849,6 miljoner. 1920 var det
taxerade beloppet 1,121 miljoner, uttogs i statsskatter 245 miljoner
och återstod till intressenterna 876 miljoner kronor.

Såsom herrarna behagade finna är det ju här avsevärda belopp,
som ha uttagits i skatter, det vill jag ingalunda bestrida; de gå i
vissa fall, 1918, upp ända till 28 %. Men sedan staten tagit dessa
28 % av aktiebolagen, återstod dock till intressenternas förfogande
809,8 miljoner kronor, så att i verkligheten, när man låter bli att räkna
med procent, utan räknar med siffrorna för vad som är uppgivet i
inkomst och vad som är beskattat och återstoden till intressenterna,
.så tror jag icke, att näringarna här hemma varit värre ställda, än
närihgarna i övriga neutrala länder. Härmed vill jag ingalunda säga,
att icke själva systemet för skatternas uttagande kunnat verka
på sina håll mycket hårt. Men det är en sak för sig, en annan sak
är vad landet för sin allmänna hushållning har pressat ut ur näringarna
under en viss given tid och vad näringarna fått behålla själva
under denna tid.

Jag beklagar, att jag icke kan bigga fram inkomst- och skatte -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Sr 3. 70

Onsdagen (len 18 januari, f. m.

Vid remiss av siffrorna för 1921 och 1922, därför att just au ha vederbörande förepnmMoCn.
taSare- under eu depressionstid betala skatt för en inkomst, som
(Forts.) de taft under en uppåtgående period. Detta förhållande måste vi
naturligtvis räkna med och det kan framkalla vissa svårigheter för
att hålla produktionen i gång.

Gå vi så över till gruppen andra skattskyldiga, så visar sig, att
det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet var 1918
1,481,5 miljoner kronor, kronoskatterna var 29 miljoner kronor, varefter
återstoden var 1,452,5 miljoner. 1914 var det taxerade beloppet
1,573 miljoner, och kronoskatter var 89,8 miljoner och återstoden
i,483,2 miljoner kronor. 1915 var det taxerade beloppet 1,592,6 miljoner
kronor, kronoskatter 33,1 miljoner kronor och återstoden 1,559,5
miljoner kronor. 1916 var det taxerade beloppet 1901 miljoner kronor,
kronoskatter 66,1 miljoner kronor och återstoden 1835,5 miljoner
kronor. 1917 var det taxerade beloppet 2,560,1 miljoner kronor,
kronoskatter 128,2 milj. och återstoden 2,431,9 milj. kronor. 1918 var
det taxerade beloppet 3,377,1 miljoner kronor, kronoskatter 243,3
milj. kronor och återstoden 3,133,8 milj. kronor. 1919 var det taxerade
beloppet 4,548,7 miljoner kronor, kronoskatter 217,8 miljoner
kronor och återstoden 4,330,9 miljoner kronor. 1920 var det taxerade
beloppet 5,710,2 miljoner kronor, kronoskatter 196,9 miljoner kronor
och återstoden 5,513,3 miljoner kronor. I de belopp som återgivas såsom
återstoden för andra skattskyldiga ingår Vso av förmögenheten.
Såsom kronoskatter äro i nu lämnade uppgifter upptagna inkomstoch
förmögenhetsskatter, värnskatt, krigskonjunkturskatt samt bevillning.

Jag har måhända tröttat herrarna med denna sifferuppläsning,
men jag har ansett det vara nödvändigt att lämna de här föredragna
uppgifterna, därför att jag tror, att de i viss män skulle kunna så
att säga tillrättalägga den diskussion, som har igångsatts i fråga
om den under de senare åren förda skattepolitiken. Som synes är éj
skattetrycket lika hårt för denna grupp av skattskyldiga som för
bolagen, men otvivelaktigt kommer skattetungan att under så väl
innevarande som nästa år att kännas påfrestande, då under depressionstiden
skatter skola erläggas för inkomster som förvärvats under
helt andra betingelser. Det lärer därför ej kunna undvikas att. även
nästa åt räkna med vissa bekymmer vid upprättandet av budgeten.
Men såsom jag har tillåtit mig i finansplanen utveckla för herrarna,
så ser jag ändå icke så förskräckligt mörkt på företeelserna, utan
jag har den bestämda uppfattningen, att arbetet åter måste komma
i gång.

Vid den kritik, som bär riktats mot den nu föreliggande finansplanen,
har det gjorts anmärkningar mot, att den icke vilar på ett
tillräckligt starkt underlag. Jag förstår ju, att det kan förekomma
olika uppfattningar om underlaget för beräkningen utav en budget
i en tid som denna. Det har särskilt betonats, att möjligheten att
återkomma till jämvikt och få vår industri i gång endast kan nås
därigenom, att arbetarna sänka sina anspråk. Och särskilt bär den
siste talaren strukit under detta moment såsom det avgörande för

Onsilngen den 18 januari, i'', m.

71

tir. 3.

att vi skola kunna råka in i lugna förhållanden igen. Jag vill såga,
itt vår ekonomiska ställning icke enbart är föranledd av våra egna
göranden och låtanden, utan vi iiro i mycket stor omfattning berörda
av den världsföreteelse, som vi så ofta ha diskuterat. Samtidigt som
vi lyckats hålla oss utanför världskrigets allra värsta fasor, har vår
industri och förresten även andra företag haft ett visst uppsving.
Om man ser på den allmänna statistiken, finner man, afl industrien
har utvecklat sig under kristiden på ett så häpnadsväckande sätt,
att det icke. finns någon möjlighet för oss att kunna under den
närmaste tiden sysselsätta allt det folk, som dragits in i de nya förvärvsgrenarna
under den sexårsperiod, som ligger bakom oss. Då
är det något förmätet att tro, att vi äro oss själva nog och att vi
genom vissa åtgärder skola kunna göra oss oberoende av vad som inträffat
ute i världen. Min bestämda uppfattning är, att normala
förhållanden i detta land icke inträda, förrän vår handelsflagga kan
visa sig ute i de olika ländernas hamnar, och de varor, vi ha att avsätta,
i. dessa hamnar finna köpare. Mina herrar, det är en värld,
som ligger i spillror! Då är det en gottköpspolitik utan like, när
man försöker deducera fram den uppfattningen, att tre månader efter
det en socialdemokratisk regering kommit till och börjat föra rikets
tyglar, tre månader därefter skola olägenheterna vara bortblåsta, och
då skola vi sätta oss till dukat bord. Detta sagt både till höga och
låga, tåg åt er efter förstånd!

Då man i alla fall med sådan styrka hävdar den uppfattningen,
att det är arbetarna, som skola gå före, när det gäller att bringa
offer, för att samhället skall komma i jämvikt, och då särskilt herr
Lithander fann det märkligt, a,tt den nu sittande regeringen icke
hade lågt nosgrimma på arbetarepressen, och enkannerligen på »regeringsorganet»,
så vill jag säga, att de sociala spörsmålen icke skola
lösas på det sättet, att man söker fullständigt lamslå den ena partens
rörelsefrihet, när den andra partens rörelsefrihet är obegränsad.
Det skulle illa kläda vilken regering som helst, om den gåve sig in
på att vilja censurera pressen. Vi ha en tryckfrihetsförordning, som
ordnar den saken, och det är bäst att låta den skötas av de organ,
som finnas för ändamålet. Det kan bli farligt även för herr Lithander,
om man skulle inaugurera en sådan politik, att det vid ombyte
av regering skulle bli nya flöjttoner till och med i Nya Dagligt Allehanda.
Jag är på det klara med, att arbetslönerna måste gå ner liksom
alla andra kostnader. Men då vill jag återigen understryka vad jag
sagt så många gånger, att det inte är bara arbetarna, som måste
sänka sina anspråk. Då säger man, att aktieägarna redan fått sina
aktier så starkt nedskrivna. Jag medger, att dessa i den allmänna
marknaden gått ner till ett ofantligt lågt belopp, men jag anser icke
detta tillräckligt. Det är ej så att förstå, att jag önskar, att aktierna
skola ligga under sitt, värde, men, mina herrar, se efter på aktiebolagens
kapital, så finna ni, att somliga ha fördubblat dem och
andra tredubblat dem. Visserligen säger man, att aktiernas värde
på börsen bestämmes eller influeras av depressionstiden. Mea pxu
vi skola, komma tillbaka till lugna förhållanden, kunna vi icke i fort -

Vid rerntsh a*>

.^lutter kult
ro post
(Kort».)

Kr <% 72

On^agen den 18 januari, f. in.

av sättningen La ett aktiekapital, som är tre gånger så stort, som det
propositionen. var /öre kriget, ty i samma män luften börjar klarna och det ekofPorts.
) nomiska livet kommer i rörelse, så blir det en oavlåtlig strävan att
få förräntning på det vatten, som ligger inmängt i aktiekapitalet.
Detta kommer i och för sig att innebära en oerhörd strid mellan arbete
och kapital. Vilja vi vidtaga några verkligt djupgående förändringar,
måste vi påkalla en nedskrivning av dessa konstlade kapitalvärden,
som nu äro bokförda, för att få ett rimligt kapital att förränta.
Om man verkligen vill på detta område sätta alla krafter
i rörelse, måste vi mötas från olika håll för att komma ner till en
rimlig produktionskostnadsnivå med hänsyn till att vi äro beroende
av det internationella marknadsläget och med hänsyn till att 50 %
av vår industri inriktats på att tillverka varor, vilka icke skola konsumeras
i detta land, utan som skola konsumeras i andra länder, där
man liar att möta den allmänna marknadens prisbildning. Vi måste
därför mötas alla, och om vi anstränga oss litet var, tror jag, att det
skall bli möjligt. Jag vågar göra det påståendet, att det icke är så
svårt för oss, som det är för många av våra medmänniskor, men svårigheterna
äro stora nog.

När man talar om förslösande av kapital i form av avsättning
av 90 miljoner till de arbetslösa, så vill jag till alla dem, som tänka
göra attack på detta anslag, säga, att vi från det hållet så ofta höra,
att man måste för de mest improduktiva ändamål avsätta avsevärda
belopp som försäkringspremier. Vad betyder den svenska arbetarklassen
uti produktionen? Jo, den betyder icke så litet. Vad innebär
det, om denna arbetarklass under denna oerhörda tid förödes?
Vilket kapital tro icke herrarna, att det ligger i dessa armar och
hjärnor! Det är detta kapital, som skall bevaras, och för det måste
det finnas en försäkringspremie. Även om en del av kapitalet går
till vad man kallar improduktivt arbete, så ligger i själva den omständigheten,
att man genom detta kapitalutlägg håller människorna
i sysselsättning, en sådan ofantligt stor moralisk fördel, att jag vågarvädja
till kammarens ledamöter att efter bästa förstånd pröva det
förslag, som föreligger. Själv har jag försökt efter måttet av mina
krafter pruta på alla möjliga håll, men jag måste dock erkänna, att
det är svårt att göra det på detta område, som på det djupaste ingriper
i svenska nationens näringsliv. Det har anförts, att vi ickeinom
regeringen med tillräcklig omsorg velat ägna oss åt industrien.
.Tåg förstår, att det kommer från deras håll, där man sex räddningen
i ytterligare omgärdande av landets gränser med skyddsmurar. Men
jag vill säga, att även om man kan se olika på dessa ting, kunna
Vi i alla fall, slutligen mötas i ett gemensamt strävande, och det
är att söka så långt som möjligt bevara vårt lands arbetsförmåga,
vart lands slagkraft på det industriella och ekonomiska området.
Och det är min livliga övertygelse, att då det icke finns möjlighet att
sätta i gång industrien i någon vidare utsträckning, förrän man bär
avsättnngsmöjligheter, måste under väntetiden statsverket påtaga sig
ed viss uppoffring i syfte att upprätthålla arbetskraften.

Jäg skall, herr talman, icke längre upptaga kammarens tid. Dock

Onsdagen ilen JK januari, f. in.

.Nr tf.

har jag- velat framföra dessa synpunkter, dä de kanske i viss man
klargöra de motiv, som varit vägledande vid 1 ramläggande av den
proposition, vilken riksdagen nu har att pröva.

Herr Lindskog: Det står i det kungl. trontalet, att tiden

kräver nationens samlade kraft. Liknande maningar till samhällssolidaritet,
till samhällsanda mellan olika samhällsklasser ha under
senaste tiden upprepade gånger utgått från regeringen, från vissa
medlemmar av regeringspartiet och från regeringspressen. Det är
vackra och varmhjärtade ord, som förvisso andra partier med glädjeskriva
under. Men det är i allt detta en omständighet, som icke kunnat
undgå att frappera mig. När dylika maningar utgå från socialdemokratiskt
håll, förefaller det rätt ofta, som om de Ixade en omisskännlig
tendens att rikta sig mot alla andra samhällsklasser, men
utomordentligt sällan mot de egna leden, mot vår svenska arbetarklass.
Det förefaller rent av ibland, när man läser den socialdemokratiska
pressen, som dock står i intimaste samband med vårt regeringsparti,
som om man skulle anse, att våra svenska arbetare icke
ägde tillfälle att visa samhällssolidaritet, ja, kanske rent av att eu
dylik solidaritet icke alltid ens är önskvärd. Jag skall icke inlåta
mig på allmänna reflexioner. .Tåg skall icke begå det fel, som t. ex.
herr Kilbom i dag gjorde, då han utkastade beskyllningar mot vår
domar- och ämbetsmannakår utan spår av bevis. Jag skall i stället
tillåta mig att taga fram ett bestämt exempel, som på mig personligen
har gjort ett fullständigt upprörande intryck, men som tyvärr
ingalunda står isolerat.

Det utkom för blott några få månader sedan här i vårt land eu
bek, betitlad »Socialismens A, B. C». I företalet angives, att avsikten
är, att den skall masspridas bland svenska arbetare. I den boken
ges bestämda moralregler för arbetarklassen, som den äger att
tillämpa gent emot andra klasser. Där står den kolja och enkla
regeln på ett ställe, att i kampen mot andra samhällsklasser eller
»klassens fiender» i verkligheten alla moralbud äro upphävda. Det
är egentligen blott en moral, som gäller för arbetarna, nämligen att
hata, och det säges, att alla medel, våld, stöld, lögn och bedrägeri,
äro tillåtna i klasskampen, under den förutsättningen att det gagnar
arbetarklassen. Det står, att om en tjänsteman i ett departement
hittar eu handling, som han misstänker hota arbetarklassen, och
tjänstemannen är socialdemokrat, så är det en berömvärd handling,
oiii han stjäl detta dokument — det står ordet »stjäl» kursiverat.
Jag vill tillägga, att det icke är angivet, vad som menas med tjänsteman
i departementet. Det står icke, om därmed menas alla tjänstemän
från den lägste till den allra högste tjänstemannen i departementet.
Det heter vidare exempelvis, att den moral, som bjuder
arbetarklassen att gagna sina egna, bjuder den att tillintetgöra sin
klass fiender.

Nu är det, mina herrar, ingalunda min mening, att en sådan bok
skulle på något sätt vara komprometterande för ett parti under alla
omständigheter. Ett parti har ingen skyldighet att svara för eu dålig

Vid renlig av
statsverk#-propositionen.
(Forts.)

Jfr ». 74

Onsdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av bok, som möjligen ges ut för att framlägga partiets asikter bevare
statsverk m{„ väl, då filare vi val bli vildar allesammans — men det är i detta
projxxrthonen. faj| en ^.gg Ostämd skillnad. För det första har boken kommit ut
tTorta'') på ett av våra främsta socialdemokratiska förlag, Framtidens förlag
i Malmö. För det andra är den utgiven av en bekant och aktad
socialdemokratisk partivän, O. R. Wagnsson. ^ För det tredje är den
försedd med ett företal av ingen mindre än Karl Kautsky, som bekant
en av de främsta auktoriteterna i den internationella socialdemokratien.
Och för det fjärde, och därpå lägger jag den avgörande
vikten, har denna bok vid sitt framträdande i Sverige — jag bortser
från ett lysande undantag, som jag med tacksamhet och glädje
annotera! — mottagits med jubel i viss del av den socialdemokratiska
pressen. Jag kan icke ansvara för alla socialdemokratiska tidningar,
men jag vet åtminstone, att i den tidning, som utkommer i
Malmö och läses av den ojämförligt största arbetarkåren i Sydsverige.
bär boken höjts till skyarna, och där har stått ett ord om att den
borde läsas av alla arbetare i Sverige. Jag skulle ingenting sägaom
det, ifall detta verkligen stode i en vanlig litterär recension, men
det står i en ledande artikel i tidningen med den stolta rubriken
»en oumbärlig bok», under vilken artikel står namnet på tidningens
huvudredaktör, som bekant en av de mest talangfulla och mest betrodda
i sitt parti. Det är icke min mening att komma vare sig den
ene eller andre enskilde medlemmen i ett parti till livs, det är systemet
jag vill åt, det system, som. samtidigt med att det vill ena nationen
enligt trontalets vackra ord försöker söndra den genom att inså
hat i arbetarklassen. Om detta sker på det färska trädet, vad skall
då ske på det torrår1 Om detta är socialismens A, B, C. vad ka vi
då att vänta, när man kommer litet längre fram i alfabetet? Det
måste dock inses, att det icke i längden går att på detta sätt vända
sig med all sin styrka och kraft mot alla de andra samhällsklasserna
och tala om solidaritet och så vända helt om på klacken och säga:
solidariteten gäller blott Er emellan, men mot de andra samhällsklasserna
kan man använda våld och lögn och bedrägeri och vad
som helst. Våra svenska arbetare äro sannerligen för goda för att
på det sättet få från sina egna ledare dylik litteratur masspridd
över sina led. Det är för ingen del min mening att här anropa om
nosgrimma på pressen. Det är blott min mening att säga, att arbetarklassen
kali förödas även på annat sätt än det, som föregående högt
ärade talare antydde: man kan föröda eu klass även moraliskt.

Jag ber få vädja till dem det vederbör, om detta är det rätta
utgångsläget för det vackra och sanna ord, som stod i trontalet om
solidaritet, om enighet inom nationen, den enighet och den solidaritet,
som vi andra samhällsklasser så varmt och så innerligt och så uppr
riktigt längta efter.

Herr Holmgren: Herr talman! I årets statsverkspropositioa
har herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet konstaterat
en under senare riksdagar växande opposition mot att bevilja statsr
medel till det frivilliga skyttéväsendet. För sin de! tolkar herr

Ousdogen den J8 januari, 1''. in.

75 Nr X

statsrådet- denna opposition som föranledd av den uppfattningen, att rtrfwawty-w

det. frivilliga skytteväsendet icke skulle för försvaret vara av den -be- *.....fmmm

tydelse, att det skulle förtjäna att understödjas med statsmedel. Nu (vor*s.)
är det emellertid att märka, att herr statsrådet icke ansett sig höra
taga ståndpunkt till frågan om det frivilliga skytteväsendets existens
utan ifrågasatt, huruvida icke detta under andra former borde inpassas
i själva försvarsorganisationen. Så mycket angelägnare synes
det mig under sådana omständigheter ha varit att icke helt indraga
ett anslag, som för denna rörelse är ett livsvillkor. Att .sedan
medlen blivit indragna inpassa i försvaret en institution, som vid tiden
för organisationens ikraftträdande praktiskt taget upphört att
fungera, kan aldrig lända till positivt resultat. Det frivilliga skytteväsendet
är eu institution, byggd på bred demokratisk grund, en institution.
som avser att vid behov tillhandagå försvaret med väl utbildade
skyttar, en institution, vars organisation är så god, att den
rent av i många andra länder blivit kopierad. Jag kan på den grund
icke dela den tillfredsställelse, åt vilken herr Lövgren förut i daggivit
uttryck, utan anser, att denna rörelse är väl förtjänt av understöd
från statsmakternas sida. Jag kunde åtnöjt mig med ett enkelt
instämmande i vad mina meningsfränder förut i dag framhållit i
-denna fråga, men då jag här representerar den militära sakkunskapen,
vill jag ha uttryckt, att, sett ur militär synvinkel, det frivilliga
skytteväsendet innebär ett avsevärt tillskott i försvarskraft. Det
förefaller mig därför synnerligen oklokt att nu indraga anslaget till
detsamma.

När i fjol denna fråga var föremål för debatt här i kammaren,
anfördes av en del talare vissa interiörer från olika skytteföreningar
som stöd för påståenden om organisatoriska brister. Mig föreföll
det, som om debatten huvudsakligen rörde sig kring bagateller, men
likvisst är det min övertygelse, att i en så stor och omfattande organisation
brister måste kunna påvisas. Hade herr statsrådet använt
sin erfarenhet, sin organisatoriska förmåga och sin obestridliga intelligens
på att avhjälpa dessa brister, skulle han enligt mitt förmenande
förvisso gjort landet större tjänst än genom att föreslå indragande
av detta anslag.

I fråga om sjöförsvaret kan man konstatera, att allt fortfarande
inga som helst åtgärder vidtagas för att upphjälpa flottan ur
dess iråkade förfall. På denna punkt vill jag icke rikta något klander
mot herr statsrådet. Det är min skyldighet att taga hänsyn till
hans svåra ställning inför nödvändigheten att även inom försvarshuvudtiteln
på värjo punkt framgå med den ytterligaste sparsamhet.

Det förefaller mig emellertid anmärkningsvärt — trots den förklaring,
som av herr socialministern nyss avgivits — att regeringen
äskar många tiotals miljoner kronor för att bland annat åt en stor
del av landets verkstadsarbetare bereda sysselsättning med vägarbeten,
som visserligen enligt vad herr socialministern nyss framhöll
äro behövliga men dock ligga utom dessa arbetares egentliga verksamhetsområde,
detta i stället för att använda en del av medlen till
ett högst nödvändigt örlogsfartygsbygge, varigenom man kunde be -

Nr 3. 76

Onsdagen den 18 jananri, f. in.

Vid remna av
statsverkspropositionen.

(Porla.)

reda en stor del av dessa arbetare full utkomst inom sitt eget yrke och
under för dem avsevärt mera tilltalande former. I detta sammanhang
vill jag framhålla, att av de samfällda kostnaderna för ett örlogsfartyg,
alltifrån den stund malmen brytes ur bergen och till dess
att fartyget med alla maskinella anordningar och inventarier utgår
på sjöexpedition, omkring 90 % utgå i form av arbetslöner.

Sjöförsvarets förfall kan, som jag sade, icke rättvisligen läggas
herr statsrådet till last -— ansvaret härför påvilar helt och fullt Sveriges
riksdag. Flertalet av vår flottas fartyg äro för närvarande
föråldrade och komma jämlikt planen att under de närmaste åren utrangeras
ur kustflottan. Om inte utomordentliga åtgärder vidtagas
redan av nästkommande riksdag, kommer vår kustflotta år 1927 att
bestå av 3 pansarbåtar, vilka i avsaknad av moderna eldledningsanordningar
äro väsentligt svagare än motsvarande fartygs i andra
länder, 1 minfartyg, 2 jagare och några undervattensbåtar.

Herr talman! Jag vågar tro, att det inte är sådan, som nationen
tänkt sig sin örlogsflotta, sedan den blivit anpassad efter rikets
ekonomiska bärkraft.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Hansson:
Herr talman! Jag skall icke nu upptaga någon längre diskussion rörande
frågan om anslag eller icke anslag på 1923 års riksstat till
det frivilliga skytteväsendet. Jag har i statsverkspropositionen anslutit
mig till den uppfattningen, att det frivilliga skytteväsendet
i sin nuvarande form icke är av den betydelse ur försvarssynpunkt,
att det till väsentlig del bör uppehållas av statsmedel. Jag har vid
diskussioner under föregående riksdagar närmare utvecklat denna
uppfattning, och jag antager, att när i sinom tid fjärde huvudtiteln
återkommer från statsutskottet, det blir särskild anledning att ytterligare
diskutera i saken.

Jag har emellertid i statsverkspropositionen också framhållit, att
jag anser det önskvärt, att man, innan man tager slutgiltig ståndpunkt
till frågan, om skytteväsendet skall av statsmakterna understödjas.
undersöker, huruvida skytteväsendet kan på det sättet inpassas
i själva försvarsorganisationen, att det direkt tjänar den militära
utbildningen.

Nu har man sagt i tidningspressen — och herr Holmgren var
inne på ungefär samma tankelinjer — att jag gör mig skyldig till eu
kullerbytta, när jag förordar en sådan undersökning, men samtidigt
föreslår, att något statsanslag till skytteväsendet icke skall upptagas
i budgeten för första halvåret 1923. Herr Holmgren talade om, att
man på så sätt förödde skytteväsendet; när vi kommc till den punkt,
att man eventuellt ville inpassa detsamma i försvarsorganisationen,
skulle man intet skytteväsende ha.

Så ligger icke saken. I ett av de organ här i Stockholm, som
gjort till sin specialitet att företräda skytteväsendet, kom man härom
dagen med förebråelser av samma art, men i sin iver att bevisa
sin ståndpunkts riktighet, gjorde man sig skyldig till det mycket
vanliga felet att bevisa för mycket. Jag hade fällt några ord om

O nådatron den l!S januari, f. in.

77 Sr :r,.

att sky tte vilsen det icke bör till väsentlig: del i sin nuvarande form 1
uppehållas av statsmedel; därmed ansågs bevisat, att jag ville föröda
skytteväsendet. Men i nästa punkt bevisade man -—• att skytt*- (för!».)
väsendet visst icke till väsentlig del uppehälles av statsmedel. Då
så är kan ju ett indragande av anslaget för första halvåret 1923 icke
gärna betyda, att skytteväsendet förödes. Det uppgives, att statsanslaget
betäcker omkring 20 % av kostnaderna för verksamheten, och
om den uppgiften är korrekt bör sålunda skytteväsendet utan statsanslag
kunna till mycket avsevärd dol uppehållas även under första
halvåret 1923.

Det finns dessutom ännu eu utväg, om vilken jag redan haft tillfälle
att tala med representanter för den frivilliga skytterörelsen. Anslaget
till skytterörelsen är ett reservationsanslag. Därest riksdagen
i god tid tager ståndpunkt till frågan, huruvida anslag skall beviljas
för första halvåret 1923 eller icke, så sättes ledningen för det frivilliga
skytteväsendet — därest riksdagen, såsom jag hoppas, biträder
Kungl. Maj:ts framställning — i tillfälle att i god tid överväga
en sådan fördelning av det för år 1922 redan beviljade anslaget,
att man kan spara en del därav för verksamheten under första halvåret
1923. Genom en sådan åtgärd har man sålunda ytterligare möjlighet
att uppehålla skytteväsendet i sådan omfattning, att det icke
kan sägas annat, än att man verkligen har kvar ett skytteväsende,
för den händelse man kommer till den uppfattningen, att detsamma
bör inpassas i försvarsorganisationen.

Att det icke i årets statsverksproposition föreslagits anslag till
skytteväsendet har också förestavats av nödvändigheten att på alla
områden iakttaga den största sparsamhet. På punkt efter punkt under
fjärde huvudtiteln ha nedprutningar måst göras, nedprutningar,
som även betyda inskränkningar i vissa övningar med
truppförbanden; sålunda har t. ex. intet anslag kunnat upptagas
för att möjliggöra fälttjänstövningar i större omfattning
innevarande år. Det vore sannerligen något märkvärdigt om, i samma
ögonblick som man på detta sätt måste på alla punkter företaga
mycket starka begränsningar, just anslaget till skytteväsendet skulle
anses såsom något heligt, som icke får vidröras. Jag tillåter mig
hävda den uppfattningen, att i första hand böra medel ställas till förfogande
för truppernas sedvanliga övningar; först i andra hand kommer
frågan om man kan bevilja anslag till organisationer vid sidan
av försvarsväsendet. Med stöd av denna princip har jag kommit
fram till att vid detta tillfälle icke hemställa om något äskande
hos riksdagen om anslag till det frivilliga skytteväsendet.

Detta har herr Lindman tagit till förevändning för att här uttala,
att försvaret tydligen icke har någon vän i försvarsministern.

Jag skall icke diskutera den saken med herr Lindman. När yttrandet
fälldes erinrade det mig endast om, att det finnes ett ord som
säger: Gud bevare oss för våra vänner! Jag tror mig vara berättigad
att säga, att det svenska försvarsväsendet, i den mån herr Lindman
räknar sig till dess vänner — och det gör han naturligtvis i
utomordentlig grad — har anledning till detta utrop, ty den poli -

Krl 76

Onsdagen den 18 januari, f. in.

#4dx dragit till att minska den känsla av samhörighet med landet hos
(Jätte.) '' ^re^a folklager, vilken alltid måste vara försvarets bärande grund.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält
sig för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta den vidare debatten rörande förevarande
proposition till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare Anders Henriksson
lider av influensa och av denna orsak ej kan tillsvidare deltaga i
riksdagsår,betet, intygar

Den 17 januari 1922.

Em. Lindhagen,

leg. läk., överläkare.

Ledamoten av riksdagens andra kammare J. Johansson lider
av influensa epid. och är på grund härav under c:a 10 dagar oförmögen
att infinna sig till riksdagens förhandlingar; vilket härmed
intygas.

Stockholm den 18 januari 1922.

John Peyron,

leg. läkare.

§ 6.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Bäckström, nr 21, om anslag till fortbildnigskurser för
lärare vid egentliga folkskolor och småskolor;

herr Andersson i Prästbol m. fl., nr 22, om avsättning för tiden
1 januari—30 juni 1923 till fonden för bibanor i vissa delar av
riket; och

herr Jansson i Falun, nr 23, om pension åt förre stationsmästareD:
C. L. Ehrnström.

Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,57 e. m.

In fidem
Per CronvalL

On«dagen flen 18 januari, c, n».

79

Sr tt.

Vid ranits av
statsverksprupositions.
it.

(Fort*.)

Onsdagen den 18 januari, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes ilet på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts proposition,
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov nu komme att
fortsättas; och lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Samuelsson, som anförde: Herr talman, mina herrar
och damer! Man har här i kammaren talat om reaktionen och det
hänsynslösa hungerkrig, som av arbetsköparna satts i gång mot arbetarklassen,
och denna kamp belyser också sannerligen ganska tydligt
samhällets karaktär av klassamhälle. Ben arbetande klassen
dräll förtryckas, och i detta avseende har den ekonomiskt häckande
Mässen alla samhällets medel till sitt förfogande, vilka även väl
utnyttjas.

Jag skall inte här närmare ingå på hungerkriget mot arbetarna;
detta är förut belyst av partikamrat Kilbom. Jag vill nu närmast
uppehålla mig vid händelserna i samband med den stora process,
som visserligen redan berörts av kamrat Ivilbom, men vilken nu i
synnerhet efter herr Lindskogs anförande, där han krävde bevis för
Mandret av den nuvarande rättsordningen, av mig närmare skall
detaljeras.

Jag tror, att även mitt anförande kommer att betecknas som
stora ord och fräser. Det är så lätt att avfärda motståndare med
dylika uttryck, då man ej vill ingå i realbehandling av spörsmålen,
men om man närmare granskar handlingarna i denna »förräderiaffär»,
så skall man snart finna, att bär gällde det ingalunda att
straffa begångna s. k. förbrytelser. Nej, här hade polisen föresatt
sig att slå ett slag mot de revolutionära arbetarna och deras organisationer.

Detta framgår med önskvärd tydlighet av såväl rättegångsförhandlingarna
som av förhören, som höllos med de anhållna och häktade.

Polisen erkänner själv, att den under långa tider följt flera av
de anhållnas och häktades göranden och låtanden. Det framgick av
förhören, att polisen mycket väl hade kännedom om vad de anMagade
under åratal företagit sig. Polisen hade redan på enskilda samman -

Nr 3. 80

Oasdagen den 18 januari, e. in.

Vid remiss av träden, dagar och tider för dessa, vilka som varit närvarande o. s. v.

statsverks■ jj].a väj ^ade polisen skaffat sig kunskap om var de anklagade hade
proposiionen-, gjn förtäring för flera ar tillbaka och vilka de händelsevis

01 * hade haft i sällskap vid dessa tillfällen. Vår utmärkte kriminalpolis
visste lika gott med vem eller vilka de anklagade hade samtalat
på gatan m. m. i samma stil.

Jag är övertygad om, att herr Lindman och hans meningsfränder
vid behandlingen av arbetslöshetsunderstödet skola komma att
tala mycket högt och lidelsefullt om nödvändigheten av att spara.
Herr Lindman talade i dag om nödvändigheten av sparsamhet, och
jag är förvissad om, att det talet skall bli ännu mer lidelsefullt, när
det gäller frågan om arbetslöshetsunderstödet.

Men, mina herrar och damer, ni som. vid alla tillfällen lägga
ned all er energi och hela er själ på att bekämpa arbetarnas krav,
så länge ni icke ha ett ord att säga om att stora summor kastas ut
på ett polisväsende, som arbetar på det sätt jag här närmare skall
relatera, måste allt ert tal om sparsamhet betecknas som fagert tal
och ingenting annat.

Ty jag anser, att till och med de borgerliga partiernas representanter
böra ha ett litet hum om, att det kostar åtskilligt med pengar
att ständigt ha en massa spioner i hälarna på flera hundra personer.
Vill ni spara, så spar då på de utgifter, som nu gå till spioneriet på
edra revolutionära motståndarepartier!

Jag vet visserligen, att det är ganska meningslöst att uppfordra
Eder till något dylikt. Jag gör det ej heller i den avsikten att övertyga
de borgerliga representanterna, utan jag gör det för att det
fattiga folket skall bli fullt på det klara med själva syftemålet i alla
de borgerliga partiernas politik.

Det gläder mig mycket, att den s. k. lag och rätt, som är
rådande i det svenska klassamhället, fått ep allvarlig knäck genom
denna högintressanta förräderiaffär.

Ja, den lag och rätt, som våra borgare hittills sökt ge ut som
något, som står över de politiska partierna och klasskampen, har
under denna förräderiaffär avslöjats, så att man fått se vad allt detta
egentligen är: den härskande klassens lag och rätt och ingenting
annat.

Jag är helt övertygad om, att ni, herrar borgare, icke närmare
fäst er vid detaljerna i det stora landsförräderiet. Ni tycka alldeles
säkert, att allt gått fullständigt korrekt till. Det är naturligt att
så är. Men detta innebär samtidigt, att överklassen numera icke
bryr sig så mycket om att ens uppehålla skenet. I annat fall borde
det sannerligen i det här sammanhanget ha funnits anledning att slå
vakt om den s. k. lagen. Vad är det då som har hänt?

Jo, den lag, som säges existera, bär kränkts på det mest upprörande
sätt. Sålunda lät den svenska kriminalpolisen beröva ett
flertal personer friheten utan att den minsta lagliga anledning till
en dylik åtgärd fanns. Vad än värre var, i ett flertal fall kunde
polisen faktiskt redan första förhörsdagen konstatera, att misstag
begåtts, d. v. s. att det ej förelåg någon som helst orsak att misstänka

Onsdagen den 18 januari, c. m.

81 Nr S.

landsförrädisk handling. Men detta hindrade ingalunda polisen att
kvarhålla dessa personer i veckotal under det ständiga uttrycket:
»anhållen som misstänkt». Jag skulle verkligen vara ganska intresserad
av att få veta vad detta uttryck egentligen kan ha för betydelse
och om den svenska lagen känner till detta uttryck. Vad
jag emellertid vet, det är, att vår kriminalpolis mycket väl känner
till detta. Det var en lång tid, då en svensk och därtill arbetande
och samhällsbevarande kriminalpolis icke kände till något annat
uttryck än detta: »anhållen som misstänkt». Under den tid dessa
personer sutto anhållna som misstänkta, uppmuntrades den hemmavarande
familjen med det ena besöket efter det andra med enligt mitt
förmenande olagliga husundersökningar, då ju den anklagade varken
själv eller genom ombud kunde kontrollera vad som därvid företogs.
Gång på gång skröt polisen över att den vid dessa husundersökningar
funnit komprometterande bevis, vilket meddelades borgartidningarna,
som sedan sökte övertrumfa varandra i att taga heder och
ära av de anhållna. Det märkliga är emellertid, att dessa bevis
endast kommo till borgarpressens kännedom, men däremot aktade
sig polisen att tala om dessa bevis med den anhållne själv. Orsaken
till dessa oupphörliga husundersökningar synes framför allt ha
varit den, att man i lugn och ro ville studera respektive arbetarorganisationers
protokoll och medlemsböcker. På tal om lagliga undersökningar
och för att även referera undersökningen hos en J.
Posenberg, Hälsingborg, som för övrigt stått omtalad i nästan hela
svenska pressen, må nämnas följande. Här uppbröt polisen under
Rosenbergs bortovaro med en kniv hans brevlåda och lade sig till
med innehållet. Enligt vanlig svensk lag kallas ett dylikt tillvägagångssätt
för stöld och inbrott, men det legaliseras som rättighet
för vår utmärkta kriminalpolis. Är det under sådana förhållanden
märkvärdigt, att mångtusen arbetare i detta nu inte ha någon större
aktning för det borgerliga samhällets polis och rättsväsende, och är
det märkvärdigt att vi arbetare i stor utsträckning kommit till den
åsikten, att den massa brev och papper i känd provokatörstil, som
förekom, ej hade »hittats» i de anklagades bostäder?

Hela »förräderiaffären» är en parodi på rättvisa. Förhörsprotokollen
uppgjordes, utan att den anklagade fick det minsta reda på
vad förhörsledaren fick ihop i dessa protokoll. Jag vill framhålla,
att det icke finnes en enda organiserad arbetare, som verkligen tror,
att polisen är neutral gent emot arbetare, när dessa anklagas för
ett brott. Därför är det också säkert, att omkring hälften av Sveriges
fullvuxna medborgare, i vad det gällde dessa förhörsprotokoll, hade
den åsikten och har den än i dag, att polisen hade uppgjort dessa
förhörsprotokoll till sin förmån. Men när man vet, hur polisen har
gått till väga vid dessa förhör, kan man ha synnerligen allvarliga
skäl att tvivla på sådana protokolls riktighet, även om de äro försedda
med den förhördes underskrift. Ty här använde polisen både
rena lögner och hot för att nå »resultat». Det hette ibland på följande
sätt: — Talaren avbröts här av herr Talmannen, som
yttrade: Jag får anmoda talaren att hålla sig litet närmare inom
Andra kammarens protokoll 1922. Nr S. 6

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

>''r 3. 82

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

gränserna för § 90 regeringsformen. — Herr Samuelsson fortsatte:
Jag ber om ursäkt, om jag överskridit den parlamentariska
ordningen något, därför att jag för det språk, som föres av arbetarna
ute i landet. Jag skall bara referera, vad polisen i allmänhet yttrade.
Det brukade heta: »Det är ingen idé, att ni fortsätter att neka, ty
de övriga har erkänt och skjuta hela skulden på er, och det enda
resultatet av ert nekande blir att ni kommer att ådömas ett årslångt
fängelse, under det att de andra gå fria.»

Men saken var den, att utan dessa utmärkta protokoll hade det
varit omöjligt för polisen att i längden motivera de ständiga anhållandena.

Och regeringen? Yad hade den att säga till allt detta? Ingenting.
Men när det gällde att utvisa finländska politiska flyktingar, då
var denna regering icke overksam. Utan någon som helst lagliganledning
utvisades ett flertal, i allmänhet finländska, politiska flyktingar,
som vistades här i landet i kraft av den s. k. asylrätten.

Här utmärkte sig polisen ånyo. Hur var det t. ex. med fallet
Wallenius? Polisen presterade ingen bevisning för att denne på något
sätt varit inblandad i förräderiaffären. Den kunde endast säga, att
det »med skäl kunde misstänkas», att »det syntes vara» och så
vidare. Men det allra märkligaste är, att polisens ansvariga män
öppet i den skrivelse till regeringen, vari de begärde Wallenius’ utvisande,
erkände, att polisens högsta män begått lagöverträdelser.

Kan man tänka sig något mera fräckt än att dessa män i sin
skrivelse till regeringen säga något som följande: att då med skäl
kunde misstänkas, att Wallenius vore en av de ledande männen i
stämplingar till förräderi, varom utredning påginge, men laglig anledning
till laglig husrannsakan hos honom icke kunnat erhållas,
kriminalkonstapel Hjärpe, åtföljd av två andra polismän, torsdagen
den 9 dennes under förebärande av annan anledning gjort ett besök
i Wallenius’ bostad etc.

Här erkänner alltså en av landets högsta polismän, att polisen,
som väl skulle vaka över lagarna, i stället själv överträder dessa
lagar.

Och regeringen, vad hade den att säga i detta fall? Jo, att
Wallenius skulle utvisas. Och vad hade denna samma regering att
säga om polisens lagbrott? Jämt ingenting. Det var naturligtvis rätt!

Eller, för att även ingå något på fallet från Västerbotten, finländarna
Isojärvi och Hinkanen: hur var det med rättsordningen
här? Jo, när det ej lyckades att få dessa finländska flyktingar fast
för stöld eller för branden i Holmsund, försökte man vid utgången
från rannsakningen eller i fängelsets korridor genom förnyad anhållan
tvinga dem att ögonblickligen ge sig över till Finland. Därvid
tillät man även en finsk ordningsman, en länsman från trakten utanför
Vasa, att medverka, och denne utfor i hårda skällsord mot de
anklagade. Nå, utvisningen lyckades helt naturligt, även denna
gång, men nu förebar man som skäl »arbetslösheten i Norrbotten».

Med allt detta, som ändock bara är en bråkdel av händelserna
under affären, för ögonen, kan man ej fordra någon större respekt

Gnäll libell ilen 18 januari, e. m.

Nr X

8.»

för den lag och ratt, som påstås existera i det här landet. Och för
att åter ingå på sparsamhetssynpunkterna, så förstår man, att
dessa polisförföljelser, som alltjämt pågå, kosta oerhörda summor.

I fråga därefter om arbetslöshetsspörsmålen — särskilt inom
en viss gren — vill jag säga, att kostnaderna för den här förut relaterade
verksamheten jämte de ännu stora onödiga utgifterna för
militarism och kyrka m. m. göra det mycket svårt att få arbetarklassen,
och i synnerhet då de lägre statstjänarna, att förstå tillvägagångssättet
på helt andra områden, t. ex. att det vid de flitiga avskedandena
från statens verk finns någon allvarlig mening i ömmandet
om statens ekonomi. Man undrar snarare om inte också bakom
allt detta ligger en hund begraven, ty man måste ju konstatera, att
staten därmed direkt bidrager till arbetslösheten. Jag vill ej påstå,
att statsverket bör ha personal, som ej har någon sysselsättning, men
här har funnits och finns tillfälle att bereda dessa arbete i stället
för att med fortsatta avskedanden höja nöden för arbetarklassen. Nu
går det ju så långt, att försörjningspliktig personal med mycket lång
anställningstid vid verken blir avskedad och därmed arbetslös, vilket
givetvis utökar antalet av de stora arbetslösa skarorna i de redan
förut hårt betungade kommunerna. Statens verk borde, enligt mitt
förmenande, ha stått som en förebild för industrien i allmänhet och
berett sitt folk arbete.

Man kan även starkt klandra det oftast planlösa i dessa avskedanden,
som vid de flesta tillfällen ske på direkta order, att de, som
äro antagna, då och då skola uppsägas och avskedas. Som det ofta
visat sig, att inga närmare beräkningar gjorts på förhand, har följden
många gånger blivit den, att det fattats personal på en del platser
och återigen varit överflöd på en del andra. Härigenom har det
blivit nödvändigt att transportera personalen oupphörligt, och när
denna personal väl anlänt till sin nya tjänstgöringsort, har det åter
gjorts en razzia, och den förflyttade personalen har befunnits vara i
tur till avsked. Så har man t. ex. till Norrbotten transporterat personer
från södra och mellersta delarna av landet, vilka nu, när de val
hunnit skriva sig i respektive kommuner, först fått gå tvångspermitterade
i långa tider och därigenom blivit utarmade. Man hör oupphörligen
från alla förvaltningar inom vårt land, att distriktsförvaltningarna
samtidigt med denna tvångspermission ha givit det löftet,
att tvångspermissionen skulle vara något, som personalen måste bära
för att få fortsatt anställning inom verket. Men man har icke tagit
någon hänsyn till dessa löften, utan sedan man utarmat dessa statstjänare
genom tvångspermission, äro de färdiga att avskedas för att
genast falla kommunerna till last. Vad detta betyder för särskilt
Norrbottens kommuner, som redan förut äro så hårt betungade, bör
stå klart för var och en. Jag tror, att man har all anledning att
kräva av den nu sittande regeringen, att den ej för mycket lägger
an på sparsamhetssynpunkter, utan att den nu sätter ett stopp för
avskedandena och i stället bereder den återstående personalen arbete,
detta så mycket mer som man väl när som helst kan vänta att åter

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3 84

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av komma in i något så när normala förhållanden, då kanske en förut
van personal är bra att ha ur verkens egen synpunkt.

Mina damer och herrar! Det var 90,000 män och kvinnor, som
lyssnade till oss vid valen, men bakom de synpunkter på de rådande
missförhållandena, som jag här sökt referera, står förvisso dessutom
den stora majoriteten av landets arbetare, vilka samtliga kräva av
den nu sittande regeringen kraftiga och snara ingripanden till rättelse
av dessa missförhållanden.

Vidare yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Herr Lithander stod här för en stund
sedan och var synnerligen »älskvärd» mot alla oss här i kammaren,
som vilja hålla på att folk icke skall svälta ihjäl. Han sade nämligen,
att vi, som vilja, att de arbetslösa skola ha någorlunda sådana
levnadsvillkor, att de icke svälta ihjäl, visade brist på det mest
elementära sinne för ekonomi. Nu skall jag för min del be att få
i gengäld vara lika »älskvärd» mot herr Lithander, om han händelsevis
råkar vara här i kammaren just nu. Jag skall nämligen be att
få säga till herr Lithander, att jag tror, att man kan påstå om honom,
att han med den politik, som han för, visar brist på det mest
elementära sinne för mänsklighet och humanitet, och det tror jag är
något, om vilket man kan påstå, att det är ännu mycket, mycket
värre, åtminstone med den uppfattning, som nu börjar breda ut sig
inom mänskligheten.

Innebörden i herr Lithanders anförande var ju nämligen den, att
man skulle överlämna hela den nuvarande situationen åt, som man
brukar säga, »krafternas fria spel»: man skulle inte bry sig om, hur
saken utvecklade sig. »Må Jerusalem brinna! Må folket svälta!»
Huvudsaken är, att arbetarna svälta på sådant sätt, att de till slut
kuschas, att de till slut taga vilka löner som helst och att man på
det sättet till slut kommer fram till en sådan ekonomisk utveckling,
att man, enligt herr Lithanders mening, återigen kan få i gång industrien.

Jag måste då säga, att en sådan uppfattning som denna — även
om den skulle vara nationalekonomiskt riktig — visar prov på en
alldeles oerhörd klassråhet, när den kastas ut från denna talarestol.
Det är nog för övrigt inte så alldeles säkert, att de där »krafternas
fria spel» utvecklar sig i den riktning, herr Lithander hoppas och
tror. Det skulle kunna hända, att »krafternas fria spel» tar en
annan väg; det kan hända, att regeringens förslag att ge anslag och
försöka förhindra arbetslöshetens vidare utbredning kan innebära
en humanitet mot — herr Lithander själv. Ty så kan utvecklingen
gå.

Emellertid måste man ju säga, att det är oerhört glädjande, att
i alla fall herr Lithanders uppfattning — och det är väl den mest
fräna högerståndpunkten ;— synbarligen icke omfattas av alla av
herr Lithanders parti. Åtminstone kan man ju möjligen få tro
det, när man hörde t. ex. herr Lindman i dag på morgonen förklara,

Onsdagen den 18 januari, c. m.

Nr &

att lian tyckte — liksom också jag tycker — att 5 miljoner kronors
anslag för första halvåret 1923 till arbetslöshetens bekämpande nog
var alldeles för litet. Åtminstone uttryckte sig herr Lindman, så
vitt jag uppfattade honom rätt, på det sättet. Och härutinnan skulle
jag verkligen vilja instämma med herr Lindman. Med ett ord sagt,
man måste verkligen glädja sig över att det dock finns en förståelse
hos den stora majoritet bland folket och hos dess representanter för
den ståndpunkten, att det inte duger att gå fram på de vägar, som
lierr Lithander här föreslagit, utan att man måste gå fram på andra
vägar. Ja, här behövs oerhörda mängder av anslag för arbetslöshetens
bekämpande. Här behövs — jag är övertygad, att den stora
mängden av arbetarklassen har den uppfattningen -— ännu mera anslag
till och med än vad regeringen här har föreslagit. Och därutöver
borde det, menar jag, betonas i detta sammanhang, inte blott
att detta, som gives till de arbetslösa, icke är någonting, som man
ger som en allmosa på grund av sin goda vilja, utan att man ger det
därför, att arbetarna ha rätt till detta, att det är samhällets skyldighet,
då arbetslösheten är oförvållad, att släppa till så stora anslag,
att det blir en verkligt effektiv hjälp mot arbetslösheten.

Men som bekant — och den saken har ju redan förut här betonats
-— förhåller det sig på det sättet, att frågan om man skall få
någon effektiv hjälp mot detta och om det i övrigt skall bli så, att
hela detta anslag blir lagt på ett nationalekonomiskt, förnuftigt
sätt, beror inte blott på summans storlek utan även på efter vilka
linjer, efter vilka normer man ger detta anslag. På den frågan har
ju herr Lindman också varit inne här i dag på förmiddagen. Han
betonade, att man borde giva dessa anslag för att åstadkomma produktivt
arbete. Jag skulle vilja för min del understryka detta.
Därvidlag har också riksdagen ett föregående år, nämligen år 1920,
uttalat sig på ett sådant sätt, att riksdagen har begärt en utredning
av regeringen, därvid riksdagen särskilt tog fasta på möjligheten att
kunna åstadkomma ökat produktivt arbete särskilt under nedgångstider.
Det väcktes en motion — det hade för övrigt väckts eu
motion i samma fråga för flera år tillbaka av herr Sandler, om jag
inte missminner mig — vid 1920 års riksdag, en motion, i vilken
man gjorde gällande, att man skulle undersöka möjligheten av att
lämpa de allmänna arbetena, statens och de allmänna produktiva
arbetena, på ett sådant sätt, att dessa arbeten utvidgades under tillbakagångstider
för den enskilda industrien och eventuellt något minskades
under de tider däremot, då det fanns god tillgång på arbete
inom den enskilda industrien. Denna fullt riktiga och sunda tankegång
omfattades av bägge kamrarna. Det åstadkoms genom ett gemensamt
beslut av bägge kamrarna en skrivelse till regeringen om
en utredning av denna sak. Nu vill jag för min del visst inte säga,
att en sådan utredning skulle kunna leda till verkligt fulländade förhållanden
på detta område. Men jag tror likväl, att man skulle
kunna åtminstone i någon mån komma till bättre förhållanden på
detta område, om man verkligen planerade arbetet på lång sikt med
tanke på möjligheten att det kommer nedgångstider — vi veta ju,

V id remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Jfr 3. 86

Oasdagen den 18 januari, e. in.

Vid remiss av att fluktuationerna äro sådana på detta område, att det är upp- och
statsverks- nedgångstider efter varandra. Jag tror därför, i likhet med vad
wopwhonen. r;kS(jagen åtalat sig för, att det skulle vara till fördel att få en ut(torts.
) redning om möjligheterna att ordna arbetet på ett sådant sätt, att
det fanns möjlighet att genast sätta i gång med statens och övriga
offentliga arbeten vid sådana tillfällen, då det är brist på arbetstillgång
inom den enskilda industrien.

Jag har velat föra fram denna sak, därför att jag förstår ju
mycket väl — och därom äro vi naturligtvis alla överens -— att
vi nu fått ett slags erfarenhet av arbetslösheten. Arbetslösheten kom
över oss ganska överraskande — ja, kanske för övrigt inte så oerhört
överraskande. Men när den kom, stod man där i alla fall handfallen,
och det tog ganska lång tid, innan man hade hunnit sätta i gång
med arbetet. Därvidlag har man ju för övrigt många gånger handlagt
saken på det sättet, att man satt tillbaka arbeten, som redan
äro beslutade av riksdagen, såsom t. ex. byggande av järnvägar. Här
föreligga beslut om byggande av järnvägar, speciellt i Norrland.^ Men
i den stat, som nu lägges fram, förklarar man det^ oaktat på den
ena punkten efter den andra att man vågar sig inte på att bygga den.
eller den järnvägen. Man måste spara, säger man. Ja, detta vore ju
fullständigt riktigt, om man kunde spara på den vägen, om det vore
på det sättet, att om man t. ex. hade beslutat inställa byggandet av
en järnväg, man i och med detsamma vore löst från statens försörjningsplikt
mot de människor, som annars skulle få sysselsättning
med byggandet av denna järnväg. Men så förhåller det sig ju inte.
Det förhåller sig tvärtom på det sättet, att i och med att man beslutar
att icke bygga denna järnväg, blir följden den, att man trots detta tar
på sig skyldigheten att försörja de människor, som skulle ha försörjts,
genom byggandet av denna järnväg. Och samtidigt nödgas man se
sig om efter nya områden, nya företag, som man måste sätta i gång
för att försörja just dessa människor. Då tycker jag, att det borde
ligga närmare till hands — såsom också betonades av 1920 ars
riksdag — att man först satte i gång med just byggandet och fullföljandet
av de av riksdagen beslutade järnvägarna och andra av
statsmakterna förut beslutade arbetsföretag. Dessa arbeten har man
ju också redan planerat och ordnat. I vissa fall finns det t. o. m.
bostäder för arbetarna med mera sådant. Det skulle därför gå mycket
hastigare att komma i gång med arbetet, än när man skall sätta in
hela sin kraft på att undersöka, var man skall få tag i nya företag
att slå sig på för att i alla fall få sysselsättning för arbetarna.

Jag har velat betona dessa saker, därför att jag tycker, att
denna fråga — frågan om man skall fullfölja det en gång av statsmakterna
beslutade järnvägsbyggandet eller om man skall endast i
någon mån fullfölja detta och samtidigt kasta sig på nya företag —
är en principfråga av oerhört stor räckvidd och betydelse, som verkligen
bör diskuteras här i riksdagen. Visserligen vet jag mycket väl,
att om dessa järnvägar kan man t. ex. säga, att större delen av dem
förlagts endast till vissa delar av landet och alltså endast där komma
att öka arbetstillgången. Men det betyder ingenting. Ty, enligt

Onsdagen den 18 januari, e. in.

87

Nr !>.

mitt förmenande, skulle man i första hand taga itu med detta järnvägsbyggande.
Men sedan måste man naturligtvis därutöver 1 ylla „rg„osi(,-or!fl).
i med andra nödhjälpsarbcten. Men det skulle, menar jag, bli i (Forts.)
andra hand. Först skulle man försöka fullfölja just detta arbete,
som man eu gång påbörjat, och som riksdagen uttalat sig för.

Därvidlag vill jag även taga upp frågan om elektrifieringen. I
det avseendet veta vi ju, att riksdagen har beslutat elektrifiering av
en mycket betydelsefull del av statsbanorna. Nu diskuteras visserligen
i dessa dagar, om det är nationalekonomiskt fördelaktigt att
sätta i gång med denna elektrifiering. Man hade åtminstone kunnat
vänta sig ett mera bestämt ståndpunktstagande i den frågan. Det
är ju emellertid alldeles givet, att hade man kunnat sätta i gång
denna elektrifiering och detta byggande av järnvägar, så skulle detta
i sin mån också resulterat i en ökning av leveranserna till staten från
enskilda firmor och verkstäder. Man hade då kanske i många fall
inte behövt särskilt framskapa möjligheter för leveranser till staten
från den enskilda industrien, utan i och med byggandet skulle också
givetvis inställt sig nödvändigheten för staten att skaffa sig från en .
hel del verkstäder åtskilliga varor och förnödenheter. Och på detta
sätt hade även den frågan i viss mån erhållit en god lösning.

Jag har velat betona särskilt denna sak inte blott därför, att den
gäller och berör särskilt de delar av landet, som jag representerar,
utan även därför, att denna fråga säkerligen har oerhört stor nationalekonomisk
betydelse. Nu säger man visserligen^t. ex. med avseende
på en stor del av dessa järnvägar, som det är fråga om att fullfölja,
att dessa företag äro på sätt och vis improduktiva. Det är ju särskilt
i Norrland fråga om s. k. kulturbanor — vilka dock i vissa fall antagligen
komma att bära sig. Och därför borde man inte fullfölja dem.

Men då måste jag mot det betraktelsesättet invända, att den saken,
den principfrågan har ju riksdagen och statsmakterna redan knäckt.

Riksdagen och statsmakterna ha ju redan beslutat om en del av dessa
järnvägar. Den synpunkten bör därför enligt mitt förmenande inte
få spela in härvidlag.

Ja, detta är några synpunkter, som jag velat ha fram i detta
sammanhang. Dessa synpunkter har jag velat först anföra för att
läggas till grund för en fråga, som jag berört nu i mitt anförande,
och som har ett mycket intimt sammanhang med detta. Jag tänkte
nämligen, liksom jag gjorde förra riksdagen,_ fråga regeringen och
speciellt socialministern —- ja, kanske kommunikationsministern också
är berörd av den saken -— hur långt denna skrivelse om möjligheterna
att kunna organisera en mera jämn arbetstillgång inom landet har
kommit med avseende på utredningen.

Den frågan berör ju även den s. k. säsongojämnheten i arbetstillgången
och har även ur den synpunkten betydelse. Om man
åtminstone i någon mån skulle kunna lösa den frågan och planlägga
efter de linjer, som anvisades av 1920 års riksdag, så tror jag för min
del, att med så stora områden som de, staten nu bedriver verksamhet
på, det skulle kunna bli större möjligheter att på ett metodiskt sätt
överföra arbetskraften från det ena arbetsområdet till det andra Låt

88

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Kr 3.

F>

propositionen. ^llnna länka sig, att i tider med stor trafik på järnvägarna det
(Port*.) gjordes någon minskning i järnvägsbyggandet. Den stora personalen
vid denna verksamhetsgren skulle då kunna användas i trafiken.
Komme så en nedgångstid, kunde man överföra viss del av denna
personal till järnvägsbyggnadsverksamhet, och man skulle därutöver,
allt efter det befanns lämpligt, även kunna flytta över sådan personal
till vattenfallsverken m. m. Jag menar, att man skulle kunna gorå
något till nytta för dessa statsanställda men naturligtvis även för
i den privata industrien anställda, om man kunde i viss utsträckning
på detta sätt ordna saken. Jag tror, att man då för övrigt icke
heller skulle mötas av sådana förhållanden, som nu inträtt vid statsjärnvägarna.
Den föregående talaren har betonat, hur man där
hänsynslöst uppsagt och avskedat personer, som varit anställda i
många, många år. Detta förhållande är ju något synnerligen beklagansvärt
men beror givetvis på den omständigheten, att det från riksdagens
sida under dessa tider så oerhört starkt betonats, att kommunikationsverken
skola drivas som enskilda företag och efter principerna
och formerna för enskilda företags skötsel. Naturligtvis kan
det ligga något i ett sådant påstående. Det är alldeles givet, att
man icke kan vara med om att ett statsverk skall, därför att det är
ett statsverk, dragas med hur mycket folk som helst utan att även ett
statligt företag måste i någon mån lämpa personalen efter behovet.
Samtidigt som man har den uppfattningen kan man dock våga det
påståendet, att nu har det verkligen gått därhän med kommunikationsverken,
att man avskedat eller håller på och avskedar till och
med den personal, som jag skulle vilja kalla för marginalpersonal.
Med marginalpersonal menar jag den personal, som ett kommunikationsverk
eller ett annat företag — där förhållandena äro sådana, att
det icke Jean undvika s, att trafiken under en tid är stor men under en
annan går ned — vid det senare läget har för mycket. Jag tror även,
att man vid ett enskilt företag av liknande slag ej ordnar det så, att
man endast har kvar den s. k. nettopersonalen då driften går ner. Men
så har man ställt det nu särskilt vid statsbanan. Det är endast nettopersonalen,
och knappast den, som man har kvar. Och det kommer
att hämna sig, då man en gång kommer in i andra förhållanden.

Det nu sagda har sammanhang med den första av de frågor,
jag ville framställa till regeringen. Men därutöver har jag en annan
fråga. att framställa närmast till herr justitieministern, nämligen
huruvida regeringen, kommer att föreslå prolongering av hyresregleringslagen.
För min del anser jag det vara något givet att den
nu sittande regeringen kommer att göra detta, Jag kan icke tänka
mig möjligheten av motsatsen. Med avseende å denna tillfällighetslag
förhåller det sig sa, att, om det icke under den tio dagar
langa ^motionstiden väckes någon motion och det sedan icke kommer
någon proposition om förlängning av lagens giltighet, så är
den motionär, som eventuellt skulle vilja föra fram saken, förhindrad
att göra detta på grund av vår gällande riksdagsordning. Där -

Onsdagen den 18 januari, e. m.

89 Nr 8.

för är det enligt mitt förmenande nödvändigt att man får ett klart Vid remiss av
och bestämt besked här under denna remissdebatt, hur det kommer ^ovosiHown
att ske beträffande den saken, om det kommer att läggas fram ett1 (j,''orte)
förslag från Kungl. Maj:t om hyresregleringslagens prolongering.

Jag föreställer mig, som sagt, att svaret på den frågan icke kan bli
annat än ja, men jag har i alla fall för säkerhetens skull velat föra
fram frågan.

Sedan skulle jag även vilja säga några ord med avseende särskilt
å en sak, som här i dag framförts av herr förste vice talmannen,
en fråga, som säkerligen i oerhört stor utsträckning intresserar
både arbetare och bönder i detta land, nämligen frågan om mellanhandsavancen.
Jag säger, att det är ett spörsmål, där arbetsklassens
och bondeklassens intressen måste möta varandra. När det ligger
två stora kategorier bakom ett visst intresse, bakom kravet på en
viss lagstiftning, borde man kunna förvänta sig, att det ganska
snart genomfördes en lagstiftning på området. Nu såg emellertid
jag för en tid sedan i pressen en uppgift om, att mellanhandssakkunnigkommittén
hade avgivit ett betänkande och att, såvitt jagkunde
se av meddelandet -— men det är kanske en missuppfattning
av mig — det slutliga uttalande, vartill man i detta betänkande
kommit fram, var, att på detta område, beträffande frågan angående
mellanhandsvinsten, man icke kunde lagstifta, utan att man
där endast kunde gå fram på det sättet, att man gav goda råd åt
vederbörande för att få bort mellanhandsvinsten. Ja, goda råd!

Man brukar säga att goda råd äro dyra, och alltså äro de naturligtvis
också välkomna. Alltså, göda råd äro nog bra; men mot de
krafter, som verka i samhället just nu, mot det ohejdade profitbegär,
som fått göra sig gällande, speciellt under krigsåren, räcka
nog icke goda råd synnerligen länge. Jag skulle därför vilja framställa
den frågan till någon av regeringens ledamöter, som speciellt
kan hava hand om denna sak, om man möjligen kan förvänta någon
vidare utredning, om man i övrigt i denna fråga kan förvänta
några särskilda åtgärder utöver detta givande av goda råd. Jag tror
för min del, att jag står i god överensstämmelse med herr förste
vice talmannen, när jag för fram kravet på, att det borde åstadkommas
någonting mera effektivt på just detta område, ett område
som på mycket intimt sätt berör den störa konsumentklassen och
även producentklassen. Det skulle givetvis vara oerhört viktigt
och betydelsefullt, att i dessa vargatider det gåves någon antydan
från regeringen om möjligheterna att kunna komma någon väg, särskilt
när det gäller att minska mellanhandsavancen.

Jag har velat föra fram dessa frågor i debatten för att spara
tid. Jag tycker, att det är förståndigare att föra fram de olika
sakerna i remissdebatten. På det sättet klarar man upp icke mindre
än tre interpellationsdebatter på en gång. Jag skulle alltså önska,
att jag kunde få svar på de frågor, som jag här framfört till regeringen.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet

Sr 8.

90

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen

.

(Forte.)

O r n e: Herr talman, mina herrar! Jag bär blivit uppkallad av de
härda ord, som herr Samuelsson yttrade beträffande avskedandena
vid statsbanorna. Jag skall helt kort endast lämna några få faktiska
upplysningar. Om herr Samuelsson hade velat vända sig till järnvägspersonalens
organisation, hade han kunnat få upplysning om, att
frågan är föremål för livliga förhandlingar mellan järnvägsstyrelsen
och järnvägsmannaförbundet. Jag står i närmaste kontakt med dessa
förhandlingar, och jag tror att man också är i färd med att komma
fram till en lösning av frågan, som under förhandenvarande omständigheter
är den bästa möjliga. Jag tror, såvitt på sakens nuvarande
stadium kan ses, att det icke blir fråga om ett avskedande i egentlig
mening av den extra personal, som det här är fråga, om, utan mera
ett slags permittering, i varje fall ett knytande med något slags band
vid verket av denna personal. Vidare föreligger en undersökning om
möjlighet för denna personal att få kvarstå i pensionskassan.

Jag kan för min del alldeles icke godkänna den principen, att
då ett statens affärsverk under en högkonjunktur har tagit in en stor
personal för att kunna sköta arbetet under denna tid, vederbörande
statsverk sedan skall vara bundet att kvarhålla och försörja den personalen
och betala den löner för all framtid, om den också inte behövs.
_ Det är en från affärsverkens synpunkt fullkomligt omöjlig
princip, som man ej kan upprätthålla. Affärsverken måste skötas
affärsmässigt, så att staten verkligen får reda på hur de gå. Men
däremot är det naturligtvis statens skyldighet att icke kasta den personal,
som länge varit anställd i verket och som har försörjningsplikt,
alldeles ut i det ovissa. Regeringen har haft sin uppmärksamhet
fästad på detta, och vid en av de senaste konseljerna beslöt regeringen
att av niomiljonersanslaget för nödhjälpsarbeten vid kommunikationsverken
utanordna 800,000 kronor till påbörjande av nödhjälpsarbeten.
Det är meningen att av det allmänna arbetslöshetsanslaget
anslå ytterligare 1,200,000 kronor för samma ändamål, och ytterligare
är av järnvägsstyrelsen ifrågasatt ett anslag av 400,000 kronor
av niomiljonersauslaget och motsvarande del av det allmänna arbetslöshetsanslaget.
Då regeringen icke hade till sitt förfogande
några medel på det allmänna arbetslöshetsanslaget av den storlek,
som här hade behövts, nödgades man emellertid skriva, att regeringen
framdeles skulle taga under övervägande, huruvida medel skulle
kunna anvisas från allmänna arbetslöshetsanslaget. Men det beror
som bekant icke på regeringen, om det beviljas medel till detta, utan
det beror på om riksdagen beslutar bifalla den framlagda propositionen
om arbetslöshetsanslag i den omfattning att det räcker till. I
sådant fall hoppas vi, att stora flertalet av de personer, som nu äro
uppsagda, skola få utföra arbete åt statens järnvägar under en jämförelsevis
lång period framåt. Och sedan får man väl hoppas, att
någon ändring till det bättre möjligen skall kunna, inträffa.

Herr Hage har talat om elektrifieringen av statsbanan Stockholm—Göteborg.
Den frågan var ju, då riksdagen beslöt denna elektrifiering,
icke utredd. Man hade icke ens klart för sig, vilket
system man skulle använda. Man visste icke huruvida det gick att

Ousdagen deri 18 januari, e. in.

91 Nr 8.

använda statens dyrbara telefonnät, därest det ifrågasatta systemet
skulle genomföras. Där var ju riksdagen fullt medveten om, att saken
skulle ytterligare utredas. Om jag icke minns fel, var emellertid
denna elektrifiering kalkylerad på ett kolpris av något över 50 kronor
per ton, och riksdagen liksom myndigheterna stodo vid beslutet
under intryck av det faktiska vid den tidpunkten till mer än 150
kronor per ton uppgående priset. Nu köper järnvägsstyrelsen kol till
ett pris av, efter vad jag vill minnas, ända ned till 23 kronor 50 öre
per ton. Under den senaste tiden har det förekommit många offerter
till 24, 25 och 26 kronor per ton. Då kunna ju herrarna förstå, att
man måste noga betänka sig, innan man påbörjar en elektrifiering,
som förutsatte, när den beslöts, ett sådant kolpris som det nämnda.
Naturligtvis ha också kostnaderna för elektrifieringen nedgått högst
betydligt, men innan det blir klart, huru prisnivån på det områdei
slutligen gestaltar sig, så kan åtminstone icke jag för min del vara
med om att igångsätta detta arbete. Herr Hage talade om de nationalekonomiska
synpunkterna. Enligt min uppfattning kan det aldrig
vara nationalekonomiskt att lägga ned ett oerhört kapital, som icke
förräntar sig. Vi ha icke så gott om kapital i det här landet, att
vi ha råd att använda det på saker, som bliva förlustbringande, då det
finns användningar, där det lämnar bättre avkastning. Men skulle
den pågående utredningen visa, att det ekonomiskt sett låter sig göra
att genomföra denna elektrifiering, så skall jag, om jag sitter kvar
den tiden, icke försumma ett enda ögonblick att göra vad på mig ankommer
för att få det arbetet i gång.

Herr Hage talade också om fördelningen av det offentligas arbeten
på ett bättre sätt än hittills, så att de kunde utföras under nedgångsperioderna.
Det är en alldeles utmärkt tanke. Men, mina herrar,
hittills har dess förverkligande stött på den störa svårigheten,
att när man har högkonjunktur och pengarna flyta rikligen i statskassan,
så är det, som herrarna veta — damerna äro ju så nya här,
att man kanske icke i detta sammanhang behöver nämna dem; det
som jag skall tala om härrör sig från den tid, då de icke funnos i
riksdagen —- omöjligt att försöka skjuta på de arbeten, som staten
skall utföra. Och förhållandet är precis likadant i kommunerna. Då
anvisas medel med rand hand hit och dit till arbeten, som utföras
under högkonjunktur. Och när man sedan kommer till lågkonjunkturen,
så finns det inga pengar att utföra arbeten för. Så har det
varit hittills, och jag fruktar, att det blir mycket, mycket svårt att
komma från den saken, även om man på förhand gjort upp aldrig
så goda planer, huru arbetena skola fördelas. Det är också under
högkonjunkturer, som behovet av nya lokaler och nya bostäder gör
sig gällande, under det att man under lågkonjunkturer har att räkna
med betydande svårigheter att bibehålla statens verksamhet vid förutvarande
omfattning.. .

Det har sagts mig — och jag skall sluta med det — att herr Lindman
i förmiddags, då jag icke hade tillfälle att närvara i kammaren,
anförde, att staten borde lägga ned en del medel på byggande
av kraftstationer i stället för på de nödhjälpsarbeten, som nu före -

Vid remiss av
statsverk
propositionen.
(Fort*.)

Nr 3. 92

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

komma. Jag är också av den uppfattningen, att det är mycket nyttigt
att bygga kraftstationer, och jag har därför föreslagit, mot allt
vad man annars skulle anse vara riktigt, att utbyggandet’ av Lilla
Edets kraftstation skall fortsätta, fastän, därest elektrifieringen av
järnvägen icke kommer till stånd, det kommer att dröja om åtskilliga
år, innan den kraften behövs. Men jag vill fästa uppmärksamheten
pa att kraftstationer äro ett arbete, som är mycket litet lämpligt att
bedriva som något slags nödhjälpsarbete. Det är nämligen så, att
man kan icke plocka ut vilka arbetare som helst att utföra detta arbete-
Det behövs en ytterst kvalificerad personal, utbildad under
många år i det särskilda arbetet. Därför kan man ju där icke sysselsätta
annat än just sådan utbildad personal, och den stora mängd
arbetare, som nu maste användas att schakta jord vid väganläggningar
o. s. v., skulle bli alldeles utan arbete, ifall man forcerade utbyggandet
av kraftstationer med de medel, som stå till förfogande.

. .Det var vad jag ville säga i min egenskap av kommunikationsminister.

Till slut skall jag be att få tillägga ett enda ord beträffande
herr Hages anmärkningar om bekämpandet av mellanhänderna, och
det gör jag i den egenskap, som jag hade närmast innan jag kom på
den här platsen. ^Det är min bestämda övertygelse som gammal kooperatör.
att man på lagstiftningsväg icke kan nå på långt när dit, som
man kan komma med hjälp av medborgarnas egna fria sammanslutningar.
Det är den bästa kontrollen över prisnivån, som på det viset
åstadkommes, och jag tror, att mellanhandssakkunniga, som varit inne
pa mångahanda projekt, slutat med att omfatta den synpunkten. Vad
regeringen kan komma att besluta för åtgärder beträffande denna sak,
är jag icke i tillfälle att för ögonblicket lämna någon upplysning om.
Jag kan endast personligen säga, att enligt min uppfattning är det
nästa sättet, att medborgarna sluta sig tillsamman och försöka skaffa
sig sina egna företag för att verkligen få reda på, hur höga kostnaderna
äro, och kunna nedpressa dem, om de äro oskäliga.

Herr Björnberg: Herr talman! Den proposition, som föreligger
och som för närvarande är ämne för debatterna, är givetvis icke
i stånd att kunna undgå kritik och klander såväl som erkännande och
förtroende från olika sidor och synpunkter såsom varje annan proposition.
Jag har icke begärt ordet för att i stort sett giva mig in på
de^ många och olika frågor, som föreligga. Det har ju för resten så
många andra talat om under de åtskilliga timmar, man här behandlat
frågorna. Men det är en sak, som jag för min del har förgäves lyssnat
efter från den ena och den andra fronten och från mellanpartierna.
Det är en sak, som jag icke här i dag hört någon nämna om och som
jag därför ville under några minuter bara peka på.

Det har sagts i eu tidning, som jag läste för ett par dagar sedan,
att statsverkspropositionen var uppbyggd på sunda principer. Det
tror jag visst den är, och jag skall icke direkt säga, att denna regering,
att denne finansminister har i någon särskild grad gått in på
några osunda principer, sökt skapa fram några grumliga källor. Mi -

Onsdagen den 18 januari, e. m.

1»3 Nr S.

aistcrn liar själv i dag tala! om i sitt anförande, huru det är nödvän<.
igt att so till att få fram källor, när det är stora behov, skattekällor,
mkomstmöjligheter. Men eftersom jag själv var med här i denna
kammare för nio ar sedan, när ett beslut fattades, däri vi befriade
staten och det allmänna från beroende av rusdryckstrafiken, så kan
jag icke för -min del underlåta att i dag säga ett ord just på den
punkten. ivliir man börjar kritiken där och säger, att där reglerar
man det system, vi nu slagit in på och underställt oss och jag kunde
saga blivit underkuvade under, så kan man säga: anmärk icke, klaga
mke, förebrå icke, om ni icke har något annat att komma med; föreslå
dessa tiotak miljoners anskaffande på annat sätt, och vi skola strax
reflektera på den möjligheten och undersöka det uppslaget och gå till
de källorna för att hämta medel till våra behov. Det är dock upprörande,
att i detta nu efter flera år vi ha glidit in i ett förhållande,
som fullständigt uppriver tidigare fattade beslut. Men så gott som
samtliga — både olika partier och t. o. m. de som ha olika uppfattning
i denna detalj — tyckas rent av vilja svälja detta och tiga. När
man den tiden hade att. tala om i landet och det skrevs och diskuterades
en smula, som herrarna minnas, om ett upprivet riksdagsbeslut,
då var det något upprörande, då måste till varje pris alla resurser
och alla krafter mobiliseras för att söka åstadkomma, rättelse. Jag
åsyftar, som naturligtvis herrarna förstå, den diskussion, som fördes
om den beslutade pansarbåten. Då mobiliserades offerviljan och det
blev insamlingar,, som resulterade i ett flertal miljoner för att kompensera
den brist på ansvarskänsla, som framträdde genom detta upphävande
av tidigare beslut. Jag skulle verkligen vilja säga, att det
kunde väl icke vara så alldeles ur vägen att åtminstone i någon mån
vänta en spontan yttring av offervilja och ansvarskänsla för att söka
reagera också mot dessa upprivanden, också mot dessa sätt att gå till
våga. som i senare tider statsmakterna och regeringar av olika färg ha
slagit in på.

Det heter i den urkund, som ligger till grund för vår kristna
lära här i landet, i ett sammanhang, där en ångerfull och eländig stackars
förrädare trädde fram och kastade en viss penningsumma i templets
förgård, att översteprästerna togo den där penningsumman och
sade: de få icke kastas i offerkistan, ty det är blodspengar. Jag ville
bara saga, att det är ändå, icke endast en konstruktion eller ensidig
syn på en detalj i denna tid, när jag citerar dessa ord och drager en
parallell mellan de pengarna och dessa skattekällor, dessa rätt så
grumliga och blodiga och smutsiga medel, som man nu bygger på. Om
principerna kunna vara sunda och lyckliga och rättvisa för land och
folk, därom ha naturligtvis vi som i de flesta frågor så ytterst olika
mening, men jag vill säga här i dag, att där ute i Sveriges land finnas
inånga tusen, som med iver och med intresse ha. sina blickar riktade
till just denna riksdag och vad den vill göra. i denna fråga. Beroendet
ökar i stället för att avtaga. Vi hade drömt om och tänkt oss och beräknat,
att det skulle komma, fram till ett avgörande. Men ett avgörande
i den riktning, som åtminstone jag och många med mig hade
tänkt, försvåras naturligtvis och rent av omöjliggöres i den mån man

Vid remien a»
slateverkeproposilioneit.

(Forte.)

Jfr 3. 94

Unsdagen den 18 januari, e. in.

Vid remiss av
stats verksjn
opositionen.
(Forte.

ytterligare kopplar till detta beroende, som alltid varit den gamla stående
invändningen. Låt mig säga, mina damer och herrar, att denna
fråga står dock så ytterligt nära i kontakt med en hel del, ja varför
icke säga med så gott som samtliga här i dag debatterade frågor.
Arbetslöshetsproblemet har dominerat i debatten och med rätta. De
mörka molnen, hotande och mer och mer sammanträngda, vila över oss
som folk och land. Det är icke så lätt för oss varken den ena eller
andra att komma fram med någon trollformel, några initiativ och
säga: låt oss göra så och så, och vi äro räddade. Här kräves nog allas
vår både allvarliga vilja och allvarliga offer, t. o. m. av egna personliga
själviska och partipolitiska synpunkter, för att kunna komma
fram och genomleva och genomlida denna så ytterst allvarliga och
hårda och prövande tid för vårt svenska folk. För min del kan jag
icke tro, att det gärna är möjligt att på rusdryckshanteringens väg
—- den må sedan ha förtroende, den må ha stöd från vilka det vara
må där uppe och där långt ned i de djupa leden — bygga upp något,
som har bestående värde, och som håller inför en fullständigt objektiv
kritik och undersökning. Det har i denna kammare vid tidigare tillfällen
fattats beslut, ja avgörande, till och med överraskande, just i
den riktning, som jag hade tänkt utvecklingen skulle gå. Redan för
tolv år sedan beslöts här utan voternig rusdrycksförbud. Men det har
man visst glömt. Nu är det sällan det talas därom. Det talas så mycket
ute i landet, men här i denna miljö känns det ibland, som att om
någon skall säga ett ord om den saken, så är det nästan bäst att tala
tyst och försiktigt, ty det är icke populärt och modernt. Och det mest
beklämmande är, att många av dem, som förut med iver och allvar
kämpade på den fronten, ha av skilda anledningar svikit på denna
sista tid. Jag tror dock på rättfärdighetens seger, och jag tror dock
på en framstående tidigare ledamot av denna kammare, ingen mindre
än Karl Staaff, då han sade vid ett tillfälle i detta sammanhang: »Den
stora idén om ett folk, som helt avskakar rusdryckernas fruktansvärda
ok. som reser sig ur träldom till frihet och därigenom till en fysisk och
andlig livskraft som aldrig förr, den idén, den dör icke och skall
aldrig sträcka vapen. Den skall leva, och den skall segra».

Jag är icke i allmänhet beredd att instämma i yttranden, som
komma från en ärad ledamot på Göteborgsbänken, herr Lithander.
Men då han på förmiddagen fällde ett yttrande angående spritaffärerna,
som var av följande lydelse: »Detta är den största bluff,
som på länge presterats här i landet, och jag skulle vilja föreslå en
ingående undersökning» o. s. v., då säger jag för min del, att i den
delen instämmer jag med herr Lithander. Varför skulle vi över
huvudtaget dröja eller tveka inför denna för folket så ytterst allvarliga
fråga? Ty märk val, att ett folks intresse är icke bara
pengar. Det är icke bara bröd och hus och hem och kläder, ehuruväl
det är mycket vitala och primära och oundgängliga krav. Men
det är dock en hel del andra värden, som ett folk både förfogar över
och är ansvarigt för, och det är därför jag menar, att vi såsom
detta folks representanter borde allvarligt och ingående reflektera
över och pröva denna fråga och dessa saker icke bara från rent

Onsdagen den 1H januari, c. in.

95 Nr tf.

krassa ekonomiska synpunkter och räkna med, att så och så många
miljoner gav den inkomstkällan i fjol o. s. v. Där figurerar 50, G0,
70 miljoner under rubriken vinst. Men jag frågar: är det verkligen
eu vinst? Nej, det är aldrig någon vinst. Bär ligger något för
mycket av ruttenhet, för att citera herr Lithander, av bluff och
illusioner och falska föreställningar bakom en hel del, som med
sprithanteringen sammanhänger. Vad som för individen som sådan
år nedbrytande, skadeverkande, kan omöjligt för det stora flertalet,
för vårt gemensamma hem och samhälle vara ägnat att bringa oss
välsignelse och lycka och värden. Bakom dessa summor, som år
efter år i senare tid figurerat under rubriken vinst, framskapas ett
flerdubbelt större offer i rent ekonomiskt avseende från ett folk,
som det dock gäller att ordna och sköta om allt till det bästa för.
År offret flera hundratals miljoner per år, så blir det väl -—• det
måste ju alla erkänna — allt annat än en vinst för det folket att
komma fram med en bråkdel av det och låta det figurera i statsverkspropositionen
som en värdefull och omistlig källa och inkomstpost.

Jag kan naturligtvis icke — och det är icke heller för någon
annan möjligt —■ komma fram med någon trollstav och liksom Moses
slå på klippan i öknen, så att källsprången flöda fram. Jag har
endast med dessa ord velat påpeka det riskabla och det i längden
ohållbara och orimliga och omöjliga att bygga på något, som icke
är hållbart.

Bara ett ord till. Det är med hänsyn till de många tiotusentals
arbetslösa. Det är ju i synnerhet industrien, som på grund av
konjunkturerna råkat i svårigheter, och det är de anställda där,
Som rätt vad det är befinna sig utan egen förskyllan utanför de
stängda portarna. Här har ingen, åtminstone icke i den riktning,
som jag för min ringa del hade tänkt, pekat på behovet av och
eventuellt^ även möjligheten att i någon mån kunna bereda arbete
och bröd åtminstone åt någon procent av dessa utestängda industriarbetare
därute på landet, att få dem tillbaka till jorden. Det var
en tid, då det var lockande nog med de höga avlöningarna och den
relativt kanske kortare arbetstiden och de bättre förutsättningarna
för ett drägligt liv att lämna landet, lämna torvan och giva sig
in till staden och industrisamhället. Men det skulle vara en fosterländsk
gärning och i sanning en socialpolitisk åtgärd av högsta
rang, om man kunde få tillbaka åtminstone något tiotusental av
dessa, som en gång levde i lugn på landsbygden, grävde sina diken,
plöjde sina åkrar och voro med far och mor i det dagliga arbetet
och voro lyckliga och belåtna. Den tiden hade vi icke dessa
arbetsköpare, som den näst. föregående talaren talade om, att svära
över.. Nej, där stod man i direkt förhållande till sitt eget arbete
och sina egna resurser och till vad jorden giver genom regn, klimat
och solsken. Då vill jag naturligtvis icke underkänna värdet av
den kolonisationsverksamhet, som nu bedrives, och jag har själv sett
glädjande resultat därav från Norrland. Men jag skulle se som
något glädjande, om människor kunde komma över jord på rimliga

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 8. 9<5

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverlcspropositionen.

(Fort».)

villkor. Här är en massa jord i södra och mellersta Sverige, som
med fördel kunde delas upp. Det är ett stort och mycket vittomfattande
problem, och jag har givetvis icke för ögonblicket något
program utformat och klart. Men jag vill erinra om denna sak, och
eftersom finansministern själv i sitt anförande här i dag sade, att
vår industri kan icke på flera år sysselsätta den mängd arbetare,
vilka under högkonjunkturen där engagerades, så tror jag, att vi
där stå inför ett oerhört och olösligt problem, om vi endast skola
söka hjälpa med penningbidrag och rent av avvakta, att fabriksdörrarna
skola öppnas och maskinerna komma i gång. Det dröjer
kanske, det är också min mening, många år, innan vår storindustri
kan i den omfattning, man drömde om för några år sedan, taga
tillbaka sina arbetare. Låt oss försöka få dem tillbaka ut på landet
i så stor utsträckning som möjligt. De jordhungrande och de, som
tidigare levde där, torde vara mogna för en åtgärd från statens
sida i den riktningen.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman, mina damer

och herrar! 85 miljoner kronor för arbetslöshetens bekämpande under
innevarande år är ju onekligen en mycket betydande summa, och
det är kanske också maximum av vad staten förmår åstadkomma
för detta ändamål under nu rådande ekonomiska situation. Men då
man tager del av huru långt det enligt gjorda beräkningar är möjligt
att med dessa miljoner hjälpa de arbetslösa, finner man, att
beloppet trots allt är ganska otillräckligt. Antalet arbetslösa uppgår
ju för närvarande till icke mindre än 140,000. Enligt de gjorda
beräkningarna, som föreligga i propositionen, utgår man från, att av
dessa 140,000 skola 20,000 kunna beredas nödhjälpsarbeten, och
40,000 skola under fem månader kunna komma i åtnjutande av
understöd. Under återstående 7 månader räknar man med, att detta
antal arbetslösa, som skall vara i behov av kontant understöd, skall
nedgå med 10,000 och följaktligen utgöra endast 30,000. Under årets
fem första månader skulle följaktligen 60,000 av dessa 140,000 komma
i åtnjutande av hjälp och under de återstående sju månaderna
endast 50,000.

Det är ju uppenbart, att det blir många, många, som trots denna
betydande summa av 85,000,000 kronor icke komma i tillfälle att
få någon hjälp, och det ligger onekligen icke så litet verklighet i den
paradox, som någon uttalade, då han läst propositionen. Han sade:
dessa 85,000,000 kronor betyda försakelse och nöd i många hem. Han
utgick då naturligtvis ifrån att trots den oerhört stora summan blir
följden likväl den, att endast en mindre del av de 140,000 arbetslösa
kan komma i åtnjutande av hjälp. Regeringens goda vilja att
så långt det är möjligt hjälpa de arbetslösa är dock omisskännlig.
Det tillkommer ju nu riksdagen att säga sitt ord, och man kan ju
endast hoppas, att riksdagens beslut icke må bli en besvikelse för de
arbetslösa.

Jag hade, då jag begärde ordet, ursprungligen haft för avsikt
att något beröra läget på. arbetsmarknaden, men då tidigare under

Onsdagen den 18 januari, e. in.

97 Nr 8.

debatten flera arbetarrepresentanter redan talat 1 detta ämne, vill Vid remtiaan

jag icke ytterligare upptaga kammarens tid, ty det är uppenbart,

att jag då nödgades göra en del återupprepningar, utan jag skall ProP^^”ea"

inskränka mig till att endast framhålla en del synpunkter, som måste °

komma till uttryck, då man så ofta hör illvilliga uttalanden om

arbetarnas göranden och låtanden i anledning av den svåra situation,

vari de befinna sig.

Arbetarna ha ju icke ställt problemet så: skola vi gå med på
lönereduceringar eller ej? utan: hur mycket lönereducering är skäligt
med hänsyn till prisnivåns tillbakagång? Då måste man ju säga
sig, att de krav på lönereduceringar, som framkommit, vida överstiga
vad som är skäligt med hänsyn till prisnivåns tillbakagång,
och det måste väl trots allt vara förenligt med samhällets intresse
att icke över hövan pressa arbetarna i en för dem ändå tillräckligt
svår situation. Förhållandet är ju likväl det, om man ser nyktert
och kallt på verkligheten, att vi till följd av kriget kommit upp på
en abnormt hög prisnivå, och att det nu gäller att gå tillbaka till
en mera normal sådan. Arbetarna hava ingalunda vunnit någonting
på att priserna stigit så oerhört i höjden. Under de första krisåren
ända fram till 1918 sjönko reallönerna, oaktat naturligtvis penninglönerna
under denna tid stego åtskilligt. När vi kommit fram
ända till 1918, hade det skett en fortgående försämring av reallönerna,
och det var som bekant först under åren 1919 och 1920,
som arbetarna tack vare det goda konjunkturläget lyckades återerövra
vad de förlorat tidigare under kriget.

Nu är det uppenbart, att förhållandena medfört, att arbetarna
äro i ett synnerligen svagt läge gentemot arbetsgivarna. Arbetsgivarna
hava till följd av det försämrade konjunkturläget fått övertaget.
Men det förtjänar att erinras om att måttfullhet och tillmötesgående
alldeles säkert i längden medföra bättre resultat, än
om arbetsgivarna nu skulle med övermodig hänsynslöshet pressa ned
arbetarna på en oskäligt låg nivå i lönehänseende. Det kanske är
klokt att ihågkomma, att även på den allra svartaste natt kommer
likväl en dag igen, och om det över huvud taget skall vara möjligt
att åstadkomma ett bättre förhållande mellan arbetare och arbetsgivare,
bjuder klokheten arbetsgivarna att i denna svåra situation
icke övermodigt tränga tillbaka arbetarna i en ohållbar position.

Här har under dagens lopp från åtskilliga talare anförts vad
som bör göras för att åstadkomma ett bättre ekonomiskt tillstånd.
och man har ju ridit de gamla käpphästarna. Herr Lindman har
intet annat recept för att bota de svårigheter, vari vi för närvarande
befinna oss, än en utökning av arbetstiden, en ändring av åttatimmarslagen.
Ja, vid föregående riksdag skedde en utökning av arbetstiden,
visserligen icke med mer än en timme i veckan, men det var
likväl en utökning. Har det under tiden sedan denna lagbestämmelse
trädde i kraft varit möjligt att utnyttja denna längre arbetstid?
Ingalunda, utan tvärtom har man nödgats inskränka arbetstiden
långt under de fastställda 48 timmarna ordinarie arbetstid:

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 3. 7

Ur 3. 9S

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av
slatsverkspropositionen.

(Forts.)

man kan säga utöver hela. linjen. Det är endast i ett fåtal fall, där
man kunnat arbeta full tid.

När man nu hör dessa ständiga angrepp på åttatimmarslagen,
kan jag icke underlåta att i detta sammanhang erinra om vad från
medicinalstyrelsens sida yttrades, då arbetstiden inom verket utökades
från 6 till 7 timmar. Som bekant företog riksdagen en lönereglering,
och denna lönereglering medförde en utökning av arbetstiden
från 6 till 7 timmar. Medicinalstyrelsen ingav i anledning därav
till regeringen en framställning, vari framhölls på tal om arbetstidens
utsträckning till 7 timmar, att 7 timmars daglig kontinuerlig tjänstgöring
på tjänsterummet är så pressande för personalen, framför
allt för de kvinnliga tjänstemännen, att den i många fall närmar
sig gränsen för det hygieniskt försvarliga. Om nu icke 7 timmars
arbetstid i ganska tillfredsställande lokaler kan anses hygieniskt försvarlig,
hur skall det då vara möjligt att i kanske mycket otillfredsställande
fabrikslokaler kräva längre arbetstid än nära 9 timmar
om dagen, som den nu gällande arbetstidslagen medför, ty det är
icke blott de 8 timmarna, utan jag erinrar om att därutöver är de!
200 timmars övertid, och denna övertid kan i vissa fall ytterligare
utökas. Det bör ändå vara någon liten överensstämmelse mellan vad
som. är lämpligt för den ena gruppen av arbetare i samhället och vad
sem kan krävas av den andra. Det tycks för övrigt vara på det
sättet litet överallt i världen, att det icke är den förkortade arbetstiden,
som medfört de ekonomiska svårigheterna. Det är för övrigt
tämligen onödigt att tvista därom; de ekonomiska svårigheterna äro
ju en följd av kriget. Det är kriget, som åstadkommit denna förödelse,
som gör att köpkraften mångenstädes har avtagit. Kriget
har åstadkommit denna abnormt höga prisnivå, som i första- hand
försvårar ett normalt varuutbyte och en normal produktion.

Herr Lithander drog sin gamla litania över fackföreningsväsendet,
och han förklarade, att fackföreningsväsendet bidrog till att
fördyra levnadskostnaderna för hela folket. Jag förmodar, att då
herr Lithander talade om fackföreningsväsendet, menade han endast
arbetarnas fackföreningsväsende, ty han exemplifierade vad han
menade med att draga en del blockadnotiser i tidningen Socialdemokraten.
Men, herr Lithander, det finns andra fackföreningar än
arbetarnas, som det är större anledning att i förevarande situation
vända sig emot. Jag tror, att om herr Lithander har någon energi
till övers för att försöka råda bot på de missförhållanden, som fackföreningsrörelsen
kan åstadkomma, bör han icke glömma att sopa
rent för egen dörr, innan han giver sig in på andra verksamhetsområden,
ty han bär ihågkomma, att det är just det område han själv
är^ verksam på, nämligen handelns, som för närvarande utgör det
svåraste bekymret. Vi finna av den statistik, som föreligger, att
enligt Svensk handelstidnings prisindex partipriserna vid december
månads utgång lågo 72 % högre än före kriget, medan däremot detaljpriserna
alltjämt voro uppe i ett vida högre indextal, nämligen
11C % högre än före kriget. Herr Lithander skulle uppenbarligen
hava större anledning att vända sig emot de fackföreningar — de

Onsdagen den 18 januari, e. in.

''.)‘J Nr 8.

heta visserligen icke så, ty de heta karteller eller ringbildningar —
som finnas av olika typer på handelns område. Herr Lithander
skulle helt säkert hava större anledning att sysselsätta sig med
dessa, och det skulle också giva större behållning, om herr Lithander
ville, använda sin energi på att belysa, hur dessa sammanslutningar
bidraga till att fördyra levnadskostnaderna för hela folket.
Märk väl, arbetarna ha nödgats gå med på lönereduceringar vida
utöver vad lednadskostnaderna gått tillbaka, och märk väl, att det
råder eu så stor marginal mellan partiprisnivåns stegring i jämförelse
med priserna före kriget och detaljprisnivåns stegring, att det
otvivelaktigt är här man måste sätta tummen på och trycka med
kraft för att få större överensstämmelse och begränsa möjligheterna
till roffarvinster. Ty det kan icke vara rimligt, att detaljprisnivån
skall ligga så vida utöver partiprisnivån. Det måste åstadkommas
större överensstämmelse mellan dessa båda. Det är en ofrånkomlig
följd av de lönereduceringar, som vidtagits gentemot arbetarna,
ty det är icke möjligt längre att tillåta, att man genom konstlade
medel håller detaljprisnivån uppe, där den ännu befinner sig. Varorna
säljas i parti till priser, som måste möjliggöra en lägre detaljprisnivå,
och arbetslönerna hava sänkts, så att det icke längre
kan sägas, att det är arbetslönerna, som nödvändiggöra dessa höga
detaljpriser.

Herr Lithander talade om en ändlös skruv av ökade kostnader.
Ja, om herr Lithander menar fackföreningsskruven, så vill
jag erinra herr Lithander om, att den sedan föregående års början
icke skruvas så, att det blir ökade kostnader, utan att den tvärtom
går åt det andra hållet. När man rör på fackföreningsskruven,
som herr Lithander åsyftade, medför det nu icke längre någon höjning
av prisnivån, utan tvärtom borde det medföra en sänkning av
prisnivån, för såvitt icke de fackföreningar, som finnas inom handelns
område, motverkade denna sänkning av prisnivån. Herr
Lithander talade om fri tävlan och menade, att detta är vida att
föredraga framför allt föreningsväsen. Herr Lithander må icke
glömma, när han talar om fackföreningsrörelsen, att det från första
början gällt för de svagare att med tillhjälp av fackföreningar skydda
sig mot otillbörlig utsugning av starkare samhällselement.

Herr Lithander drog en del blockadmeddelanden ur Socialdemokraten,
och jag tyckte mig finna, att flertalet gällde byggnadsindustrien.
Jag vet icke, om herr Lithander är medveten om, varför
dessa ofta återkommande blockadnotiser inom byggnadsindustrien
återfinnas i tidningarna. Förhållandet är ju, som en del torde känna
till, att inom byggnadsindustrien råder det säregna förhållandet, att
det ofta inträffar, att den egentliga byggherren icke står för bygget
utan anmodar en bulvan, som har byggmästarutbildning, att stå för
bygget, en person, som i regel icke äger några tillgångar. Bygget
igångsättes i dennes namn. I regel utföres arbetet per ackord, men
avlöningen utbetalas räknat efter en viss lön per timme, och när det
blir färdigt, räknar man ut, vad arbetarna hava att fordra i ackordsoverskott.
Ofta inträffar det, att när arbetet pågått en tid, gör bul -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Fort».)

Nr 3. 100

Vid remiss av
y statsverkspropositionen.

(Forts.)

Onsdagen den 18 januari, e. m.

vanen konkurs. Arbetarna kunna då hava större eller mindre belopp
innestående, och att försöka taga ut dessa innestående fordringar
på laglig väg är naturligtvis fullkomligt lönlöst gentemot eu
person, som saknar tillgångar. Arbetarna hava då icke något annat
sätt att gå tillväga på än att förklara bygget i blockad, intill dess
att de fått ut sina intjänta medel. Man kan också erinra .om, att
det här i regel gäller folk, som hava en inkomst av 3—4,000 kronor
om året. Det finnes undantag, men regeln torde vara, att inkomsten
icke sträcker sig högre än 3—4,000 kronor om året. Det
är således ingen inkomst på, låt oss säga, 384,000 kronor, som vissa
medlemmar av den fackförening, som finnes på handelns område,
torde komma i åtnjutande av.

Hur mycket rättvisa det finnes i att beskjdla arbetarna för
att de genom sitt fackföreningsväsende bidragit till åstadkommande
av det nuvarande ekonomiska tillståndet, kan man ytterligare
belysa genom att ännu en gång erinra om, att endast skatten av
den mervinst, som tillkom företagarna inom industrien och handeln
under krisåren, jag åsyftar krigskonjunkturskatten, gav statskassan
1,038 miljoner kronor. Tror någon, att man icke här bör i första hand
lägga ansvaret för att vi kommit upp till den abnormt höga prisnivå,
vari vi befinna oss. År det icke mer riktigt att lägga ansvaret
här, och säga, att arbetarnas stegrade penninglöner blivit
en följd av denna abnormt höga företagarvinst. Jag kan icke underlåta
att erinra om, vad som i liknande debatt föregående år yttrades.
Det påvisades bl. a., att för ett visst antal grosshandlare
i Göteborg inkomsterna under kriget stegrats tiofalt, från 40,000
kronor i genomsnitt till 400,000 kronor. Jag är övertygad om, att
just sådana glupska merförtjänster mer än arbetarnas fackföreningsväsende
bidragit till den abnormt höga prisnivå, som nu är
rådande. Förhållandet ligger ju så, att arbetarna, både då konjunkturerna
gå uppåt och då de gå nedåt, i första hand få vidkännas
de rubbningar, som uppstå i de ekonomiska förhållandena. Under
de första krigsåren fingo arbetarna trots de ökade penninglönerna
vidkännas en försämring av reallönen. Under den nu rådande
depressionen hava arbetarna icke blott fått vidkännas reduceringar
av lönerna utan därjämte fått arbeta under väsentligt förkortad
arbetstid, och följaktligen hava inkomsterna sjunkit så väl
till följd av lönereduceringarna som även av den förkortade tiden.
Det förefaller då, som om det vore rätt opåkallat att i en situation,
svårare än någon annan, angripa särskilt arbetarna för de
olidliga förhållanden, som äro rådande. Det förefaller, som om
herr Lithander, särskilt med tanke på vad jag anfört om detaljprisnivån,
skulle hava större anledning att sj^sselsätta sig med förhållandena
inom sitt eget fack. Och det måste vara en viktig uppgift
för riksdagen att tillse, att det blir bättre överensstämmelse.mellan
partipriserna och detaljpriserna. Som det nu är, kan det icke få
fortsätta, nämligen att man kraftigt reducerar arbetslönerna men
icke vidtager några åtgärder mot dem. som ha ansvaret för att detaljpriserna
hålla sig på en abnormt hög nivå.

Onsdagen den 18 januari, c. in.

101 Nr 8.

Herr Eden: Herr talman! Det har icke varit min mening att Vid remins av
uti denna remissdebatt ge mig in på några storpolitiska deklaratio- 3tatev&ktner
eller betraktelser. Därtill finnes icke enligt mitt förmenandep1°
någon anledning vare sig uti läget utåt, som snarare manar till att ° ''
undvika söndrande tal och angrepp mot andra politiska meningar,
eller i läget inåt, där vi kämpa med svårigheter, som i hög grad
påkalla allas förenade ansträngningar för att slå oss igenom. Det
är också en tillfredsställelse att kunna annotera, att i den nya socialdemokratiska
regeringens egen hållning för närvarande icke ligger
något, som uppfordrar till mera storpolitiska motsatser. Snarare
kunde man ju göra den reflexionen, att när man betraktar det program,
med vilket denna regering möter riksdagen, liksom i övrigt
dess framträdande, så ter den sig, om jag vågar använda ett sådant
uttryck, som i oväntat hög grad borgerlig. Detta är från min sida
uteslutande ett beröm, och jag hoppas, att det icke kan från den
andra sidan uppfattas som alltför provocerande. Man kan ha lov
att göra den iakttagelsen till remissdebattens protokoll, när man erinrar
sig åtskilligt av vad som framkom under det sista årets valrörelse,
vars skuggor jag för övrigt icke alls skall frammana. Det
råder en viss skillnad mellan de förväntningar, som då direkt eller
indirekt väcktes hos stora folklager i fråga om den socialdemokratiska
frammarschens frukter, och det som regeringen nu ser sig i stånd
att förverkliga. Vare detta som sagt jdtrat utan att vilja uppkalla
någon diskussion om dessa förhållanden.

Dagens debatt har varit i allt väsentligt begränsad till en första
översiktsprövning av den budget, som blivit framlagd, och jag kan
icke finna annat, än att alla skäl tala för, att man också håller
sig till detta område. Det är stort nog, som det är. Vi ha att söka
göra upp en alldeles extra ordinär budget, en budget präglacl helt
och hållet av depressionen, de sviktande statsinkomsterna, de starka
förändringarna i penningvärdet och de utomordentligt allvarsamma
rubbningarna i hela landets ekonomiska liv. Från dessa utgångspunkter
har regeringen uppgjort sin plan för statsregleringen. Den
har i första rummet, det skall från min sida genast konstateras,
gjort verkligt allvar av den paroll om sparsamhet, som oupphörligt
upprepats under den senare tiden både inom och utom riksdagen men
som ofta är så svår att förverkliga, när det kommer till kritan.

Jag tror, att i det avseendet, ifråga om den allvarliga avsikten att
hålla igen, förtjänar regeringen och i främsta rummet finansministern
allt möjligt erkännande, även om man på en del detaljpunkter kan
vara av olika mening. Någon gång, någon enda, förefaller det till
och med, som om denna strykningspolitik gjorts med en hand, som
gått alltför ovarsamt fram.

Jag skall i det avseendet endast nämna, vad som visst redan
blivit nämnt, om jag icke minnes orätt, av den förste talaren vid
debatten i dag: den fullständiga uteslutningen av anslaget till det
frivilliga skytteväsendet. För min del får jag lov att säga, att
även om jag kan förstå det frestande för en socialdemokratisk försvarsminister,
och i synnerhet en försvarsminister, som så pass ut -

Kr 3. 102

Onsdagen den 18 jannari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

präglat tagit ståndpunkt mot detta anslag förut, i att nu från regeringsbänken
gå till attack mot detsamma, så finnes det dock vissa
faktorer, som enligt mitt förmenande borde hava gjort honom mer än
betänksam mot att utan vidare utesluta anslaget ur budgeten. Jag
kan icke återgiva dessa faktorer — jag höll på att säga bättre, men i
varje fall icke med större förhoppning om att försvarsministern skall
förstå mig, än genom att citera några ord av honom själv i hans yttrande
till statsrådsprotokollet. Herr försvarsministern yttrar, efter
att ha erinrat om sin och de socialdemokratiska partivännernas -— jag
vet icke, om jag skall säga partiflertalets — obenägenhet för detta
anslag:

»Ett principiellt avgörande rörande statsmakternas ställning till
det frivilliga skytteväsendet anser jag mig icke nu böra påkalla.
Det torde nämligen kunna ifrågasättas, om icke, innan ett sådant
avgörande träffas, också bör tagas under omprövning, huruvida för
skytteväsendet kunde finnas former, vilka möjliggjorde dess inpassande
i själva försvarsorganisationen på ett sådant sätt, att därigenom
den militära utbildningen direkt tjänades och strävandena till
begränsning av de värnpliktigas övningstid och av kostnaderna för
försvarsorganisationen främjades.»

Ja, detta är fullkomligt riktigt. Även de, som stå ovilliga emot
denna rörelse — en rörelse dock, som efter min mening i det störa
hela verkligen i hög grad förtjänar statsmakternas stöd och uppmuntran
— även dessa borde väl ändå finna det lämpligt att, innan
ett avgörande träffas, taga under omprövning, om icke det frivilliga
skytteväsendet kan infogas direkt i den nya försvarsorganisationen.
Det skall dock icke herr försvarsministern kunna övertyga, vare sig
mig eller, antar jag, kammaren, att när han nu utesluter anslaget
ur huvudtiteln, det icke från hans sida har varit meningen att framkalla
»ett principiellt avgörande». Ty har han väl fått anslaget
bort från huvudtiteln, skulle jag verkligen vilja se den dag, då han
kan vara med om att få in det igen. Härtill kommer, att det statsanslag,
som utgår, är av så pass vital betydelse för hela skytterörelsen,
att om det totalt skulle uteslutas, låt vara för endast ett
halvår, kan man därmed riskera, att hela organisationen faller sönder,
och att det icke blir möjligt att återuppbygga den igen, om
man vill infoga den i den nya försvarsordningen. Jag vill därför
på det livligaste hoppas, att det måtte finnas möjlighet att om också
med den begränsning, som kan bli nödvändig, och som naturligtvis
även detta anslag liksom andra får finna sig uti, dock behålla det allra
nödvändigaste för att det frivilliga skytteväsendet icke skall alldeles
strypas.

Detta nog om den enda viktigare punkt, där jag finner anledning
att vända mig emot regeringens sparsamhetsåtgärder.

Hur har då regeringen efter de stora prutningarna lyckats balansera
budgeten? Det har övats rätt mycken kritik mot finansministern
för hans djupa grepp i kassafonden. Och jag skall ingalunda förneka,
att det har sina allvarliga sidor att ur denna fond på en gång draga
till sig det stora belopp, varöver finansministern nu disponerar, jag
vill icke säga för halvårsbudgeten 1923 —- ty han har fullständigt

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Nr S.

103

rätt uti, att han för den disponerat mindre än vad man ännu för
ett år sedan förutsatt •—• men däremot för tilläggsbudgeten 1922. Det
.är det starka greppet ur kassafonden just för 1922 års utgifter som
utan tvivel är det allvarsamma. Jag fruktar, att det ligger icke sfi
litet av sanning i den anmärkningen, att man icke kan taga dessa
hundratals miljoner ur en behållning, som hitintills egentligen endast
varit bokförd och aldrig sluppit ut i rörelsen, och släppa ut den i rörelsen,
utan att detta kommer att inverka på sedelpressen och därmed
även på penningvärdet i riktning av en ånyo åtminstone möjlig inflation.

Jag gör icke denna anmärkning för att klandra utan därför
att det förefaller mig, som om den sidan av saken hade varit värd att
observeras i inkomstbudgetberäkningen, vilket icke har skett. Jag säger,
att jag ändå icke vill klandra det, därför att jag får lov att erkänna
— och det tror jag de flesta i grund och botten göra — att det
mött så pass stora svårigheter att uppgöra denna budget, att finansministern
är försvarad, om han tillgriper en besparad behållning och
icke pålägger nya skatter för att behålla en större kassafond än vad
som oundgängligen är nödvändigt för statsverkets behov av rörelsekapital.

Det, som har framkallat den egentliga svårigheten just för
.1922 års tilläggsstat -—- den ömma punkten — är som bekant det
stora anslaget till arbetslöshetens bekämpande. Där ligger den tunga
klump, som tynger ned alltsammans, den stora nya utgiftssumma,
som vållar det stora greppet i kassafonden. Det är därför klart, att
det begärda utomordentliga beloppet till bekämpande av arbetslösheten
har spelat och måste spela en huvudroll i diskussionen. Jag
vill därom inskränka mig till några anmärkningar.

Det är så rätt som sades i förmiddags — också detta av herr
Lindman, tror jag — att man borde försöka andra medel än arbetslöshetsunderstöd
och nödhjälpsarbeten, då det gäller att giva sysselsättning
åt de arbetslösa. Det beklagliga är blott, att ingen egentligen
har lyckats anvisa några sådana medel, som stå sig inför en
granskning. Jag skall icke alls riva upp någon debatt med herr
Lindman om de delar av hans program i det stycket, som voro uppe
i fjol, frågan om man verkligen kan »bevara hemmamarknaden»,
som det heter, genom de då föreslagna tullsatserna eller icke. Det
kan vara nog att gorå det lilla påpekandet, att det finns ett land
i vårt stora ekonomiska världssamhälle, som har gjort det försöket.
Landet heter Förenta staterna. Där har man gått till det yttersta av
nästan prohibitiv tullagstiftning. I denna stund räknar detta land
ett antal arbetslösa, som proportionsvis vida överstiger till och med
våra beklagliga förhållanden. Jag tar herr Lindmans egna siffror. Är
det, såsom han sade, G ä 7 miljoner arbetslösa i Förenta staterna,
så ger detta ett procenttal i förhållande till Förenta staternas befolkning,
som är ännu mycket högre än våra 140,000 i förhållande
till våra sex miljoner. Det kan vem som helst räkna ut.

Nej, det är nog så, att hur vi än söka. kunna vi icke finna något
generalmedel. Såsom måhända till leda har upprepats-: Det ekono -

Vid remii» av

stataverka propoaitiontn.

(Fort».)

Sr 3. 104

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss ai
statsverkspropositionen.

(Forts.)

1 miska livets stora sammanhang gör sig gällande också för vårt land.
Hur vi än anstränga oss, ha vi icke möjlighet att få upp vårt näringsliv
igen, vare sig den ena eller den andra grenen, ur verkningarna
av den stora världsdepressionen, förrän förtroendet, köplusten och.
därmed även produktionslusten i den stora världen börja vakna till
liv igen. Förr kan icke heller vårt näringsliv på allvar hoppas på
sådana utsikter, att vi kunna sätta våra nu lidande näringar i normal
gång. Vi nödgas, så beklagligt det än är, tills vidare nöja
oss _ med palliativ. Men det gäller att lägga dessa palliativ så, att
de icke motverka utan snarare förbereda den redobogenhet att träda
in i den stora världshandeln och i världsutbytet, som vi måste ha
färdig i samma ögonblick ljusningen börjar och det gives några tillfällen
att på allvar komma ut i marknaden.

Ur den synpunkten kan intet annat än gott sägas om att man
i alla händelser söker lägga nödhjälpsarbetena så långt möjligt på
vad som kallats produktivt eller mera direkt produktivt arbete. Jagvill
sålunda även jag rekommendera till övervägande, såsom så
många andra ha gjort, att, där det går för sig, använda dessa summor
till arbeten för våra kraftverk och kommunikationer, för jordförbättringar,
såsom herr Lindman nämnde, gärna för vattenavledningar
och dylikt, och att man icke a priori stannar vid att anslå
dem uteslutande till vägarbeten. En viss erfarenhet, som fastän den
är kortvarig, icke är så ringa, därför att den grundar sig på förhållandena
inom Stockholms län, som har en mycket vidsträckt arbetslöshet,
har emellertid lärt mig, att när det kommer till kritan, är
man tvungen att söka anordna nödhjälpsarbetena så, att de sysselsätta
det största möjliga antalet arbetslösa, att de fordra det minsta
möjliga mått av speciell teknisk skicklighet, samt — och det är icke
det minst viktiga — att de så långt som möjligt äro förlagda så, att
man slipper göra stora överflyttningar av de kontingenter arbetslösa,
soin skola sysselsättas, överflyttningarna äro lika dyrbara för organisationen
som de äro det för de arbetslösa och deras familjer, då
nämligen den knappa arbetslönen givetvis lämnar ett mindre överskott
till familjerna vid sådan förläggning än om den arbetslöse
kan bo i sitt hem eller dess nära grannskap. Jag har velat nämna
detta redan nu, därför att jag tror, att man icke skall fästa alltför
stora förväntningar vid sådana större anlagda arbeten, som eventuellt
skulle komma att placeras långt från arbetarnas vanliga hemorter.

En utpräglad betänksamhet -— jag skall nöja mig med detta
ord •— nödgas jag uttala gentemot den gren av dessa nödhjälpsarbeten,
som regeringen, kanske på arbetslöshetskommissionens uppslag,
har tänkt sig såsom statsbeställningar hos industrien. Jagvill
icke bestrida, att det kan finnas utsikter att lägga dessa beställningar
så, att de gorå nytta i förhållande till uppoffringen. Men
nog skulle jag åtminstone önska, att särskilt statsutskottet, när det
nu går att granska hela denna del av den stora frågan, ville mycket
noga se sig för i vad det går med på av sådana statsbeställningar,
dels därför att det förefaller mig så ytterst svårt att kunna lägga
dem så, att de verkligen komma till nytta för de redan arbetslösa,

Onsdagen den 18 januari, e. rn.

105 Nr &

de av oförskylld arbetslöshet drabbade — det ar nämligen icke alls
sagt, att statens behov av materiel av olika slag just sammanfaller
med de industrier, som ha det allra värst ifråga om bristen på beställningar
— och dels därför, att det är svårt ur den synpunkten,
att det kräves en mycket noggrann prövning och en mycket fast hand
för att kunna, när man ger sig in på den bogen, förebygga, att
arbetsgivare och arbetare enas i att trissa upp den andel, som skall
räknas såsom ett slags nödhjälpspremie från statens sida, och därmed
också givetvis försvaga möjligheterna att göra största möjliga nytta
med de anslagna medlen. o

I alla händelser, huru det än må vara med dessa saker, sa är
detta icke huvudpunkten i fråga om arbetslöshetsanslaget. ^ Huvudpunkten
i den svåra situation, där vi stå, ligger i ett par frågor, som
herr socialministern berört, och jag skall tillåta mig att här understryka
hans förklaringar. Han skildrade för kammaren, huru han
från början funderat över att utanordna så mycket som möjligt av
statsmedel till understöd — just därför att man dock därmed kunde
hjälpa så många flera — men dock till sist stannat vid att lägga
större delen av anslaget på nödhjälpsarbeten och icke på understöd,
därför att sysslolösheten, såsom han uttryckte sig. »icke är hälsosam».
Ja, detta är det minsta, man kan säga. Den är motsatsen
till hälsosam. Huru bittert det än må vara, huru tungt det än kan
kännas för var och en, som har något att göra med disponerandet av
dessa anslag, som alltid bli otillräckliga, tror jag att det ur både moralisk
och ekonomisk samt psykologisk synpunkt är absolut nödvändigt
att hålla fast vid den sunda regel, som riksdagen i fjol fastslog:
så långt det över huvud går arbete och arbetstillfällen för de arbetslösa;
endast i yttersta nödfall, där detta icke kan låta sig göra, understöd.
Men då så är, gäller det också att lägga arbetslöshetskommissionens
löne- och understödspolitik på ett sådant sätt, att den icke
träder i vägen för industriens och andra näringars naturliga behov
av att få sin arbetskraft till sjunkande priser.

I det avseendet har jag lagt märke till att arbetslöshetskommissionen
i sin utredning, som finnes införd i propositionen, har kursiverat
den princip, som fastställdes i fjol: »Statsmakterna hava i så dant

hänseende såsom bekant föreskrivit, att lönerna vid de statliga
nödhjälpsarbetena på varje ort och vid varje särskild tidpunkt städse
måste understiga de på den öppna arbetsmarknaden gällande.»
Det var med en viss känsla — jag vill icke säga av oro — men av
undran, som jag iakttog, att herr socialministern i sin motivering för
propositionen icke särskilt omnämnt denna grundsats. Jag förstår
nu, att det endast kan ha berott därpå, att han ansåg det självklart,
att den skulle fortfarande tillämpas. Ty han har här inför kammaren
uttalat, att kammaren kunde vara lugn för att man skall handlägga
frågorna om arbetslönerna så, att industrien icke blir lidande
genom konkurrensen med dessa genom statens åtgärder anordnade
arbetstillfällen. Jag understryker yttrandet ändå, och jag tror, att
det är ofrånkomligt nödvändigt att fastslå det från statsutskottets,
och sedan från riksdagens, sida, och detta så, att avvägningen sker i

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Vid remiss ai

statsverks propositionen (Forte.

)

106 Onsdagen den 18 januari, e. m.

förhållande till icke blott industrien, utan även jordbruket. Vi balansera
i hela denna politik med nödhjälpsarbeten på en mycket smal
stig. Varje sådant nödhjälpsarbete, som förhindrar den naturliga
anpassningen av våra löner och våra priser efter världsmarknadens
ständigt fortgående utveckling, varje sådant nödhjälpsarbete, säger
jag, är utomordentligt farligt. Huru svårt det än må vara att iakttaga
den i fjol upnställda regeln, så får den icke släppas, icke på
några villkor. Herr socialministern har med rätta påpekat, att det
ju kan finnas rent abnorma fall, då man icke kan tillämpa den; det
är icke möjligt att stadga lönerna för nödhjälpsarbeten så, att de
svara mot vad rent tillfälliga utbud av arbetskraft kunna gå ned till.
Han nämnde såsom exempel sådana fall, som då en industri blott arbetar
ett fåtal timmar i veckan och den totala veckoförtjänsten därför
blir alldeles abnormt liten, eller sådana fall, då en lantarbetare erbjuder
sig att tjäna för blott mat och bostad utan lön. Jag ger honom
alldeles rätt uti, att sådana fall kunna med den omnämnda principen
icke vara åsyftade. Men det gäller att på vartenda område
och i varenda del av riket fasthålla vid själva huvudregeln. I samma
ögonblick som det skulle visa sig, att den icke kan fasthållas, i
samma ögonblick, mina damer och herrar, går det sönder för hela
denna politik med nödhjälpsarbeten och arbetslöshetsunderstöd.
Även ur de arbetslösas synpunkt måste principen från i fjol därför
bibehållas.

När jag så starkt betonat detta, har det skett icke blott med hänsyn
därtill, att frågan icke berörts av herr socialministern i hans motivering
för propositionen, utan även med hänsyn därtill, att jag har
litet svårt att förstå de beräkningar, på vilka arbetslöshetskommissionen
baserat sina siffror, som nu ligga till grund för propositionen.
Jag vill påpeka, att beträffande arbetslönerna vid nödhjälpsarbetena
beräknar man för en tid av 12 månader 200 kr. per månad
för var och en, som deltager i dylika arbeten, och 20,000 arbetare.
Det är dessa siffror som ligga till grund för totalbeloppet 40 miljoner
kr. Då frågar jag: Huru har man kommit till denna siffra, 200
kr. för månad och arbetare? Det förefaller mig, som om den skulle
utgå från en genomsnittsberäkning av arbetslönen, som näppeligen
kan understiga den som nu tillämpas eller kanske till och med den
som tillämpades i höstas. Om vi nämligen räkna med 25 arbetsdagar
per månad, blir det 8 kr. per arbetsdag, som skulle bli kvoten.
Låt nu så vara, att i dessa 200 kr. också äro inräknade administrationskostnaderna,
så kunna dock icke dessa administrationskostnader
rimligtvis vara så störa, att det gärna kan förklara, att man för hela
året 1922 tänkt sig en så hög genomsnittssiffra för varje arbetare.
Jag har sökt efter upplysningar om kommissionens egen ståndpunkt
i denna sak, men icke funnit dem. På sidan 18 i propositionen omtalas,
att man strävat efter att sänka ackordspriserna efter de sjunkande
priserna i öppna arbetsmarknaden, men i vad mån man sänkt dem
och i vad mån man tänkt sig, att de skola, i framtiden sänkas, därom
är ingenting sagt. Jag begär naturligtvis icke. att man här skall
profetera om vilka arbetspriser det kan vara möjligt att så småning -

Onsdagen deri 1«S januari,

om tillämpa under år 1922, men jag nödgas fästa uppmärksamheten V>dh^^aav
på att så som beräkningarna nu äro gjorda, synas de mig innesluta ?)rop05i en betydande marginal, i varje fall om man såsom finansministern (Forts.)
utgår från den förutsättningen, att priserna och indexen skola falla
under loppet av år 1922, och under början av år 1923 —■ om jag
minns rätt — indexen skulle vara nere i 190. Med detta stämmer
det icke att räkna så höga arbetspriser. Och även detta är en anledning,
som jämte andra ligger bakom min mjmket starka hemställan
till statsutskottet att i denna sak skriva så, att det icke kan råda
något tvivel om riksdagens mening.

Förutom detta skall jag endast göra ett enda tillägg till de önskemål,
som jag vill sända med till statsutskottet. Jag tror, att det
icke kan anses vara någon orimlighet i att ifrågasätta, huruvida
verkligen riksdagen bör behandla hela denna stora anslagsfråga på
en gång. Det gäller för år 1922 85 miljoner under socialministerns
huvudtitel och 5 miljoner under kommunikationsministerns, sammanlagt
90 miljoner. Det kan så mycket mindre vara skäl i att behandla
hela detta anslagskrav på en gång, som det ju är självklart, att
under vårens lopp förhållanden, ekonomiska eller andra, kunna inträda,
som göra, att riksdagen själv skulle beklaga, och kanske även
Kungl. Maj :t, om man nu förhastade sig vid prövningen av den principiella
ståndpunkten i detta svåra ärende. Å andra sidan behöver
givetvis i all synnerhet socialministern och kanske även kommunikationsministern
något betydande belopp att reda sig med under den
närmaste tiden. Det förefaller under sådana förhållanden, som om
det skulle vara en utväg, värd att .allvarligt övervägas av statsutskottet
och sedan accepteras av regering och riksdag, att till en början
anslå medel för de närmaste månaderna såsom ett provisorium,
samt eventuellt, om man icke hinner gå in i en prövning av de olika
villkoren, för detta provisorium nöja sig med att fastställa de förut
gällande villkoren, och sedan taga tid på sig för att behandla det
övriga.

Ja, herr talman, jag skall icke uppehålla kammaren längre. Jag
har, som nämnts, från början velat lägga detta anförande uteslutande
som ett anspråkslöst bidrag till diskussionen om budgeten och
dess svåraste punkt, arbetslöshetsfrågan, och har icke för avsikt att
komma med några andra programmatiska förklaringar. Om det
skulle vara något att tillägga, sedan man åhört denna dags debatt,
så kanske det kunde vara en mera allmän reflexion. Visst hava vi
i vårt land alla möjliga skäl att djupt allvarligt so på den ekonomiska
situationen. Och ingen lär förneka, att alla näringsgrenar,
förvisso icke bara industrien utan nu för ögonblicket kanske i nästan
lika hög grad jordbruket, ha det ytterst bekymmersamt. Visst äro
också utsikterna för framtiden i allra högsta grad ovissa. Men icke
tjänar det mycket till att bara stanna vid en klagolåt, som bär fram
bekymren i denna församling för regeringen. Vi få väl lov att se
situationen i ansiktet — jag höll på att säga som män, men det
vore oartigt mot våra kvinnliga representanter — som verkligt fullmyndiga
medborgare. Vi få se den så, att vi hava att dras med

Nr 3.

Vid remiss c

statsverks propositionen.

(Forts.)

108 Onsdagen den 18 januari, e. m.

’ svårigheter, som finnas över hela världen. Vi lida under dessa svårigheter
allesammans. Ingen kan anvisa någonting, som hjälper
genast. Man måste huvudsakligen lita till den naturliga men mycket
långsamt verkande läkningsprocessen, till hela världens tillfrisknande
ur både krigets efterverkningar och ur de internationella motsatser,
som fortfarande finnas. Men nog hava vi dock, herr talman,
här i landet en i förhållande till andra länder så stark grund
att stå på både i hittills bevarade sunda statsfinanser och i landets:
trots allt sparade ekonomiska resurser samt även, som jag hoppas,
i en även under dessa prövningsår ådagalagd politisk mognad
— nog ha vi så mycket att bygga på, att det icke skulle skada, om
man ginge till denna riksdags arbete även med en smula friskt mod,
trots alla bekymren.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Lindqvist:
Herr talman! Jag nödgas i anledning av det nyss hållna anförandet
lämna några upplysningar beträffande vissa av de punkter, som den
ärade talaren vidrörde.

Han frågade, vilken beräkning som legat till grund, när man
i propositionen kommit upp till en siffra.av 200 kronor i månaden
för nödhjälpsarbetena i fråga om statsbidraget. Och han trodde, att
man icke tagit nödig hänsyn till de förändrade förhållandena på
arbetsmarknaden och den lönepolitik, som de skulle betinga. Jag
ber då att få upplysa talaren och kammaren därom, att den beräkning,
som hittills gällt, har varit icke 200 kronor i månaden utan
300 kronor i månaden. Den beräkningen har gällt och visat sig
vara behövlig under förlidet år. Det kom sedan en tid, när det räknades
om, och då man trodde sig möjligen kunna gå ned till 270’
kronor i månaden i fråga om dessa kostnader. Och nu har det visat
sig, att man vågat gå ned ända till ett belopp av 200 kronor
per månad och arbetare. Jag må säga herr Edén, att jag har verkligen
varit ytterst tveksam, om man beträffande beräkningen skulle
kunna gå så långt ned som till 200 kronor i månaden. Detta belopp
går till arbetslöner och till de familjetillägg, som författningen medger,
att man utbetalar vid dessa nödhjälpsarbeten. Kostnaderna för
dessa löner och familjetillägg gå till 80 %, och de övriga 20 % gå
till anskaffande och tillhandahållande av redskap och övrig administration
för arbetets utförande. Jag tror sålunda, att man gått så
långt ned, som det är möjligt, och att dessa beräkningar icke äro
för höga, utan jag fruktar för mitt vidkommande, att man hållit
sig i allra yttersta nedergränsen.

Emellertid är detta ju alldeles beroende på tillämpningen av de
allmänna direktiven. Och, som jag förut i dag haft tillfälle uttrycka,
hyser jag den fasta förhoppningen, att de män, som närmast
handhava detta, komma även i fortsättningen att handha det på så
aktsamt sätt, att man icke behöver befara, att staten i det avseendet
lider några risker. Och vid sådant förhållande är det ju endast en
beräkningsgrund. Det är ju icke fastslaget, att dessa belopp skola
utbetalas, om förhållandena ändra sig så, att det eventuellt skulle

Ouädrtgöii den 18 januari, e. in.

109 Nr 3.

kunna bli något billigare. Jag betvivlar emellertid för min del, att
•det blir billigare. Jag skulle snarare tro, att det kanske kommer
att hålla sig något dyrare.

Herr Edén förvånade mig dock något litet genom en vändning
i sitt anförande, då han liksom jag förut i dag sagt, att vi äro
eniga med herr Lindman däri, att om det funnes möjlighet att sätta
industrien igång på vanligt sätt och få det produktiva arbetet återupptaget,
så skulle det vara lyckligast för oss. Jag sade då. att
det är en omöjlighet att sätta den igång genom anvisande av statsanslag.
Och jag tror heller icke i likhet med herr Edén, att det
går att med konstlade medel, genom tullmurar och annat, åstadkomma
sådana förhållanden här i landet, att vi skulle få industrien igång,
så länge ställningen i världen är sådan, som den är. Utan vi få
nog avvakta händelsernas utveckling, göra vad vi kunna för att hjälpa
till att förbättra vårt läge, försöka, där det finnes möjlighet, att
få några avsättningsorter i utlandet. Och det veta herrarna, att
det gjorts vissa sådana försök från regeringens sida, och först när
det lyckas, torde det vara möjligt för vår industri att blomstra upp
på nytt. Men så riktade herr Edén åtminstone en undrande tanke
mot det förslag, som är framlagt om de så kallade statsbeställningarna.
Och han uppmanade statsutskottet att mycket noggrant se
till dessa saker. Han sade, att man får här vara på det klara med,
huru de där beställningarna skola utanordnas, så att de icke gå
till verkstäder, som hava arbete förut -—• jag förmodar, att herr
Eden menade så — utan att de skulle komma de verkligt arbetslösa
till del. Ja, jag har det papper på bordet, där detaljerna i dessa
saker äro närmare angivna. Men det tjänar icke mycket till att stå
och läsa upp dessa detaljer. Jag är icke ett ögonblick rädd för att
låta statsutskottet ta hand om denna prövning, ty jag är viss om,
att statsutskottet tar noggrann kännedom om, hur läget är inom
våra industrier, ifall statsutskottet medger, att vi från departementet
lämna alla nödiga upplysningar om, hur industriens förhållanden
för närvarande äro. Det kommer nu representanter för industrien
undan för undan och relatera, hurusom de hava haft 2,000 arbetare
i sin verksamhet tidigare och nu nödgats inskränka driften till
250, eller hur de nödgats inskränka driften till 100 man o. s. v.,
och de meddela tillika, att om de icke få någon beställning i något
fall, så nödgas de stänga helt och hållet. Tror icke herr Edén,
att om det finnes, som jag vet, en mängd sådana industrier, en
mängd sådana verksamhetsgrenar och fabriker, det då finns möjlighet
att ordna detta tillfredsställande, så att dessa beställningar
verkligen komma de industrier till godo, som behöva det? Jag har
också förmenat, att de affärsdrivande verken skulle få göra sådana
beställningar, som verkligen gagna dessa industrier och, som
jag förut i dag sagt, framför allt de yrkeskunniga arbetarna.

■ Så till sist gjorde herr Edén också en annan erinran till statsutskottet
och väl också till kammaren. Han sade, att det här begärda
stora anslaget på 85,000,000 kronor skola vi naturligtvis
icke förhasta oss med och ge på en gång, utan vi höra naturligtvis

Vid remiss ar
statsverkspropositionen

(Korta.)

Nr 3.

Vid remiss t

statsverks propositionen

.

(Forte.;

110 Onsdagen den 18 januari, e. m.

se tiden an och pröva, hur växlingarna gå, för att se — förmodar
jag, herr Edén tänkte — om vi icke kunna finna lämpligt att göra
avprutningar på det framställda kravet. Jag vill då säga, att fordet
första är det nödvändigt —• och det har jag sagt även i propositionen
— att statsutskottet omedelbart tar upp detta ärende till
behandling. Och då jag ser statsutskottets ärade ordförande här,
hoppas jag, han skall lystra till regeringens framställning, när vi
begära en ögonblicklig behandling av ärendet. Förhållandet är
nämligen det, att de hittills till regeringens förfogande ställda anslagen
äro disponerade. Behov uppstår dagligen för nya anslag.
Och därtill kommer, att man icke gärna kan skjuta på frågan om
anslag, åtminstone icke i huvudsak, till längre fram på våren, ty
det är nu under vintern, som självfallet de största ansträngningarna
måste göras, för att hjälpen skall bliva effektiv. Skola vi få någon
nytta av detta nya anslag, som rör de s. k. statsbeställningarna, så
är man, synes det mig, bäst betjänt med, om de femton miljonerna
i första hand lämnas så fort som möjligt. Men därtill behövs icke så
litet antal miljoner för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett
tillfredsställande sätt. Det är kontrakterade statsarbeten, som pågå
över hela landet, till ett belopp av 30,000,000 kronor. En del av
detta belopp är redan utbetalt, men en del av beloppet återstår. Och
nya sådana arbeten måste till. Där måste pengar finnas till förfogande,
om man icke skall komma in i en återvändsgränd, som
gör, att vi bliva urståndsätta att hjälpa bara därför, att vi måste
ligga och vila på hanen.

Då man, såvitt jag kan se, icke kan hysa något som helst hopp
om att förhållandena här i landet skola förändra sig så tillvida, att
någon nedsättning av det begärda anslaget innevarande år kan komma
ifråga, tror jag därför, att det vore lyckligast, om riksdagen
nu tog och löste hela denna fråga på en gång. En sak måste ju
ändå klargöras redan i början, och det är de direktiv, efter vilka
vi skola få verka i fråga om dessa nödhjälpsarbeten och denna understödsverksamhet.
Sedan återstår själva anslagsfrågan. Och är det
så, att man känner med sig, att anslaget verkligen är behövligt för
innevarande års behov, synes det mig lämpligast, att man finge det
på en gång. Skulle emellertid statsutskottet finna det vara nödvändigt
att följa den hemställan, som herr Edén nyss gjorde, vill
jag redan nu säga ifrån, att jag tror icke, att saken skulle tåla vid
en sådan påkänning, att man inskränkte det första anslaget till något
särskilt litet belopp. Det förefaller mig, att skola vi dela
på anslagsposterna, bör man i första omgången ge åtminstone
50,000,000 kronor, som göra det möjligt att omedelbart realisera
eller så snart som möjligt nu, medan vintern och de värsta förhållandena
äga ruin, realisera planen om statsarbetena och för att i
övrigt kunna tjäna alla de behov, som för närvarande ligga före.

Till sist ber jag att få säga, att jag är tillfredsställd med akt
herr Edén i övrigt icke riktade andra och farligare anmärkningar
mot föreliggande förslag. Och jag hoppas,, att sedan förklaringar
nu äro gjorda i de punkter, som han särskilt riktade sig emot, skall

Onsdagen den IS januari, e. m.

in

Nr 3.

det vara lättare för oss att lyckligt kunna ena oss om anslaget
ifråga.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag vill med
de få ord jag bär kommer att yttra alldeles särskilt adressera mig
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. Det är ju
icke blott industrien, som i dessa dagar lider av det ekonomiska trycket,
utan det är också fallet, och jag vågar säga i denna stund alldeles
särskilt, med jordbruksnäringen. Jag tänker då icke på dem
ibland denna närings idkare, som hava att arbeta, så att säga, med
ett urvattnat kapital, dessa, vilka hava köpt sina gårdar under kristiden
till alldeles för högt pris, utan jag tänker på jordbrukarna i
allmänhet, vilkas ställning är synnerligen prekär. Det är icke underligt,
om det väckt missmod på det hållet, när man till regeringen och
till jordbruksministern har riktat framställningar om skydd för denna
näring mot den import, som hotar att ödelägga åtminstone brödsädesodlingen,
det är icke underligt, att man känt åtskilligt missmod,
när det har hänvisats till pågående utredningar, när det har
sagts, att man tills vidare icke kan göra något, och när det hela
har resulterat i en uppmaning till allmänheten att använda svensk
brödsäd, en uppmaning, som har förklingat tämligen ohörd.

Jag kan i detta sammanhang icke undgå att erinra mig en bild,
må vara att det var en skämtbild, som jag för många år sedan såg
i en tidning. Det var, när en riksdagsman från Skåne hade, såsom
fallet är med vår nuvarande jordbruksminister, blivit utnämnd
till domänintendent. Det var Anders Persson i Mörarp. Då var
avbildat, hurusom han klättrat upp på domänintendentsplatsen ock
tittade ned och yttrade: »Det var fasligt, så långt det är ned till
bondbyn härifrån — hur långt måtte det då icke vara därifrån och
till statsrådsplatsen.» Nu har herr statsrådet klättrat upp icke bara
på domänintendentsplatsen utan även på statsrådsplatsen, och det
vore önskvärt, att avståndet till bondbyn icke blivit så långt, att man
från jordbrukarhåll finner sig tämligen övergiven av regeringen.

Under kristiden uppmanades vi jordbrukare att öka livsmedelsproduktionen
så långt som möjligt, och det betonades särskilt vikten
och betydelsen av att man skulle komma till full självförsörjning
icke minst i fråga om produktion av brödsäd. Vi ha nu under det
gångna året kommit därhän, att när vi hade att glädja oss åt en
tämligen rik skörd, så rik, att den i det närmaste täckte det inhemska
behovet, så visade det sig, att importen blev så stor, att den
tryckte ned priserna, så att det var omöjligt att sälja till sådana
pris, att de täckte produktionskostnaderna, ja, det var under lång tid
över huvud omöjligt att sälja.

Hur ofördelaktig ställningen är för jordbrukarna, skall jag be
att få illustrera i all korthet här med några siffror. Jag tar en
jämförelse mellan priserna före krisåren och priserna i närvarande
stund. Här har jag i min hand en »Översikt över det ekonomiska
och sociala läget», som är utarbetad på offentligt uppdrag. Där
finner man, att medelpriserna för brödsäd 1913 voro: för vete kr. 14,23

Vid remiss av
statsverkspropositionen~

(Forts.)

Nr 3. 112

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av och för råg kr. 12,82, under det att under de senaste månaderna,
statsverks- åtminstone inom den ort jag har äran att representera, om det över
propositionen. jmvud gått att sälja vete, man icke erhållit högre pris än 18. öre
(iorts.) ppr ^ oc}i för råg 16 öre, sålunda icke så mycket över de priser,
som betalades 1913—14. När man samtidigt betänker, att arbetspriserna
stigit så väsentligt, att medan avlöningen 1913—1914 åt en
statare utgjorde ungefär 300 kronor och för en fullgod arbetsdräng
ungefär lika mycket, så utgjorde den vid den skörd det här rör sig
om, skörden 1921, omkring 1,000 kronor för vardera, då kan man
förstå, att de priser, som nu ernås, icke på långt när svara mot 1913
års priser och icke på långt när svara mot produktionskostnaderna.
När nu förhållandet är, att vår skörd var så förmånlig, att den i
det närmaste eller fullständigt hade kunnat täcka det inhemska behovet,
då må det icke förvåna, om man från lantmannahåll ställer
sig synnerligen frågande och förvånad över att det icke från regeringen
göres något för att hejda denna import, som man anser synnerligen
överflödig och onödig. Det är icke nog med att vara lantbrukare
därigenom bringas i en synnerligen svår och vansklig ställning,
utan på detta sätt skickas, såvitt jag kan se, många miljoner
till utlandet för en vara, som vi dock faktiskt hava inom vårt eget
land, och detta kan ur nationalekonomisk synpunkt icke vara välbetänkt.
Vidare inträffar därigenom det förhållandet, att den arbetslöshet,
som vi alla beklaga och som vi måste vidtaga betydande anstalter
för att avhjälpa, i betydande mån ökas, ty jordbrukarna se
sig därigenom tvingade av en hård ekonomisk nödvändighet att sa
långt som möjligt inskränka antalet arbetare, och det är ju en känd
sak genom rapporter ute från bygderna och från. arbetsförmedlingsanstalterna,
att jordbrukarna icke hava kunnat just av ekonomiska
skäl anställa samma antal arbetare som tidigare.

Man kanske säger, att tullskyddet har varit mindre effektivt,
och att det visat sig, att det vi för närvarande ha,va icke förmått
hejda den utländska importen. Men är det dock icke nödvändigt,
är det ändock icke en bjudande plikt att tillse, att icke vår svenska
brödsädesproduktion lamslås för en utländsk, vilken arbetar under
gynnsammare betingelser än vi göra? Den svenska brödsädesodlingen
har att arbeta under vida ogynnsammare förhållanden, än vad
fallet är i uti klimatiskt hänseende bättre lottade länder. Jag skall
icke ingå i någon närmare redogörelse därför. Men kan det^vara
klokt och riktigt att just därför, att vi av naturen icke äro så väl
lottade, att våra produktionskostnader ställa sig högre, fullkomligt
lamslå en sådan näringsgren som jordbruket? Ty det är uppenbart,
att skall det fortsättas som hittills., så att försäljningsprisen icke
täcka produktionskostnaderna, då blir man nödsakad att lägga om
sin produktion, och då blir man också nödsakad att inskränka brödsädesproduktionen.

Då jag ser, att herr jordbruksministern är närvarande, skulle
jag vilja rikta en allvarlig vädjan till honom att dock tänka på jordbrukarnas
läge och sedan vidtaga de åtgärder, som kunna vidtagas,
för att våra jordbrukare icke skola utlämnas till en övermäktig ut -

Onsdagen den 18 januari, e. in.

113 Nr 8.

ländsk konkurrens. Det gäller för övrigt icke endast brödsädes- Vid remi** av
odlingen, utan jag tänker också på den animala produktionen, vilken
för närvarande också är utsatt för en övermäktig konkurrens från r( ,
utlandet. Jag tror, att såväl den ena som den andra parten i vårt
land skulle hava det bästa gagnet av att vår jordbruksnäring får
arbeta under sådana förhållanden, att åtminstone produktionskostnaderna
bliva täckta.

Herr N ylander: Herr talman, mina damer och herrar!

Sedan jag läst statsverkspropositionen, hade jag flera erinringar att
göra emot densamma, vilka dock redan under debatten i dag framförts,
varför jag saknar anledning att upptaga en hel del av de
frågor, på vilka min uppmärksamhet blivit fästad. Jag ber därför
att i korthet få beröra några särskilda punkter för att därefter övergå
till att göra några erinringar i anledning av vissa anföranden, som
under dagens lopp hållits.

Jag ber att till en början få instämma i herr finansministerns
påpekande av att det givetvis ställer sig mycket svårt att under nu
rådande osäkra konjunkturförhållanden upprätta en fullt tillförlitlig
budget och likaledes att det också är vanskligt att kunna uttala sig
om den nuvarande lågkonjunkturens varaktighet. Hör att avgöra
den frågan riktigt skulle man ju behöva fordra av en finansminister,
att han vore en profet, och därtill en sannspådd sådan, men så långt
aktar sig nog varje politiskt parti att gå i sina fordringar. Då emellertid
som stöd för det i statsverkspropositionen framförda antagandet,
att man kan vänta bättre ekonomiska förhållanden, på sid. 2
framläggas vissa exportuppgifter för trävaror, pappersmassa och
papper, är det min ofrånkomliga plikt att framhålla en sak, som
inledningsvis i dag berördes av herr Lindman i hans anförande, nämligen
att läget inom dessa för svenskt näringsliv så viktiga industrigrenar
ej är så gynnsamt, som man av ordalydelsen i statsverkspropositionen
skulle hava en viss anledning att antaga. Att jag anser
mig i korthet böra beröra dessa förhållanden, motiveras även därav,
att åtminstone hos ett par talare från det vänstersocialistiska hållet,
som i dag uppträtt, det tyckes saknas en känsla av hur pass allvarligt
läget är. Det verkade på mig, som om de icke riktigt övertänkt vad
de yttrat.

Innan jag emellertid vill beröra dessa frågor, anser jag mig; böra
med ett par ord även gå in på den punkt i statsverkspropositionen,
som berör förbättringarna i Förenta staterna. Det är visserligen
otvivelaktigt riktigt, att det ekonomiska livets kurvor där så småningom
bruka reflektera sig i Europas ekonomiska liv, men att av
det förhållandet, att i en del branscher i Förenta staterna förbättringar
inträffat, draga några bestämda slutsatser för vår svenska
budgets behandling, är ur nationalekonomisk synpunkt en ganska invecklad
och nog så svår fråga. Jag vill icke heller här ingå på den,
men säkert är, att finansministerns resonemang i denna punkt kommer
att giva och också har givit anledning till reflexioner, framför

Andra ''hammarens •protokoll 1922. Nr 8. 8

Nr 3. 114

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av aUt när man sedan vid studiet av statsverkspropositionen finner, hur
statsverks- pasg ]lassaf0nden skrapats.

Jtroposi wnen. jag. v;u börja med att, som jag nyss antydde, taga den del av
'' or6'' våra svenska näringar, som även herr finansministern först berört
i statsverkspropositionen, nämligen trävaruindustrien, i det han där,
såsom vi veta, åberopat utförselsuppgifter för november månad. Jag*
vill då poängtera, att dessa siffror icke på något sätt få anses utslagsgivande,
så att man av dem får döma om utsikterna för den
närmaste framtiden. Vi kommo nämligen under förlidet år upp till
en total export av i runt tal 525,000 standards. Jag vill emellertid:
understryka, att av dessa 525,000 standards exporterades endast
71,000 standards under första halvåret mot exempelvis 397,000 standards
sista normala första halvåret, nämligen 1913. På grund av
denna proportion mellan första och andra halvåret 1921 är det givet,
att skeppningarna under höstmånaderna och således även under november
månad förlidet år blevo särskilt stora.

Övergå vi så till innevarande år och de närmaste utsikterna för
detsamma, finner man •— som alla, tror jag, inom trävarubranschen
kunna intyga — att utsikterna äro synnerligen svåra att definitivt
bedöma. Men läget torde nu vara sådant, att vi i denna stund icke
hunnit längre än till en försäljning av 25,000 h 30,000 standards,
under det att man under normala förhållanden vid denna tid av året
i allmänhet brukar ha sålt omkring 400,000 standards. ^ När man
dessutom vet, att försäljningspriserna varit och äro så låga, att de
i många fall icke täcka produktionskostnaderna, så är det alldeles
tydligt, att vi fortfarande måste räkna med en stark depression även
inom den näringsgren, inom vilken finansministern hoppas på en snar
förbättring. Framför allt komma enligt min uppfattning stora svårigheter
att länge fortsätta, om de olyckliga valutadifferenserna icke
förändras, vilket bland annat gör — en sak som torde intressera
både våra arbetare och andra — att från Finland exempelvis redan
nu lära vara sålda mot kontant likvid 125,000 standards.

Vad pappersmassan beträffar — den andra av finansministern
åberopade näringsgrenen — så är försäljningen nu i gång men i små
kvantiteter och till låga priser, även detta tack vare den konkurrens,
som bjudes på grund av valutaförhållandena från Finlands, Norges
och Tysklands sida. Och dessa valutaförhållanden ha, såvitt jag hört,
icke under dagens långa debatt närmare berörts av finansministern.

Övergår man så till pappersindustrien, finner man •— om man
undantar de företag, som tillverka tidningspapper -— att driften är
inskränkt till mer än hälften. Vad tidningspapper beträffar, har
man visserligen en viss sysselsättning inom fabrikerna med_ order
»ur hand i mun» men till låga priser. Inom finpappersindustrien erbjuda
däremot finnarna en så hård konkurrens, att de kunna underbjuda
snart sagt vilka offerter som helst från svenskt håll. En prisskillnad
på 20 procent är vad man i allmänhet minst kan räkna med.
Lägger man härtill, att så viktiga industrigrenar som järnindustrien
och maskinindustrien in. fl. kämpa med precis^ samma svårigheter*
— alla i första hand framkallade av valutaförhållandena — och om

Onsdagen den 18 januari, c. in.

115 JVr tf.

man vidare finner, att ingen, ej heller regeringen vågar förutsäga,
huru långe abnormiteten i dessa valutalörhållanden kommer att fortsätta,
så torde man kunna påstå, att det varit försiktigare att mera
spara pa kassafonden och även att reflektera på, huruvida icke ut®»
erna" som jag dock är den förste att erkänna, att finansministern
på ett synnerligen förtjänstfullt sätt i många fall beskurit — kanske
kunnat ytterligare nedsättas och en eventuell brist täckas med en
liten kaffetull. Jag vet, att detta skorrar i herrarnas öron, men jag
kan icke underlåta att påpeka, att en sådan tull vant på sin plats.
Man hade, om den införts, icke fått anledning att om några år kanske
säga, att vi i denna stund resonerat som så: efter oss syndafloden.

. Vac! näringsidkarna i vårt land beträffar, så är det säkert, att
manga, ja, den stora massan av dem, som också äro arbetslösa, med
spänning avvaktat, vad statsverkspropositionen skulle innebära i avseende
på. åtgärder till stöd för dem och de näringar, i vilka de arbeta,
en spänning, som hos dem varit lika stor som förväntan hos arbetarna
med avseende på vad propositionen skulle innebära till deras
förman. Tyvärr har statsverkspropositionen i denna punkt icke mera
att säga, än att den hänvisar till den skrivelse till tull- och traktatkommittén
av den 2 december förlidet år, vari den anbefalldes
undersöka, vilka, åtgärder skulle kunna företagas till skydd för det
svenska näringslivet. Däremot innehåller Kungl. Maj:ts proposition
nr 11 rörande arbetslöshetens bekämpande en hel del, som vår industri
och även andra med tacksamhet uppmärksammat. Lyckligt
både det emellertid säkerligen varit, om Kungl. Maj:t redan nu föreslagit
vissa positiva åtgärder. Men då jag icke känner, varför remissen
till tull- och traktatkommittén skedde så sent, inskränker jag
till att uttala den förhoppningen, att förslag snart må vara att
förvänta och att man icke — såsom man i vissa fall gjort och gör med
frågor, som höra, iindor lörsvarsrovisionon — vid uppkommciiidG förslag
kommer att saga, att frågan är föremål för utredning, i detta
fallet, hos tull-och traktat.kommittén. Jag hoppas, att både regering
och riksdag ma med välvilja upptaga de förslag, som motionsvägen
komma att framläggas av representanter, som i denna kammare anse
sig särskilt vara kallade att föra näringslivets talan.

JaS därefter gorå ett par invändningar mot några här i dag
hallna anföranden, och jag börjar då med herr Kilboms yttrande.
Jag skall icke skrämma kammaren med att bliva lika mångordig som
han, icke heller ämnar jag punkt för punkt bemöta de många påståenden,
som han i sitt anförande framförde. Men jag vill dock exempelvis
framhålla en sådan sak som den, att när han var inne på
talet om gratisaktier, glömde han att på den vägen dock en hel del
kapital, stannat inom företagen själva. Vidare kan jag icke följa
honom i hans skarpa och hetsiga utfall mot arbetsgivarna. Man kunde
lätt få den uppfattningen, såsom han lade fram saken, att deras åtgöranden
endast vore förestavade av ett brinnande begär att slå ned
arbetsklassen. Herr Kilbom glömde helt och hållet det nuvarande
läget och nämnde ingenting om valutaförhållandena, som tvinga våra
arbetsgivare och industriidkare att på alla sätt söka få fram kon -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Nr 3. 116

Öii6clngeii den 18 januari, e. in.

Vid remiss av
statsverks;rr
opositionen.
(Forte.)

kurrenskraftiga priser. Och då man vet, vilken avgörande roll arbetslönerna
spela i en varas försäljningspris, är det klart, att man måste
tillgripa även lönesänkningar. För övrigt, då man talar om lönesänkningar,
skall jag be att få framhålla en sak. ,J ag står i detta fall fullt
opartisk. Jag har icke hämtat min uppgift från högertidningar, utan
jag har hämtat dem från Social-Demokraten. I denna tidning framhölls
för en tid sedan, att herr Kilbom vidtagit lönesänkningar för
sina egna arbetare. Det är ju så, att man bör söka leva som man lär.
När herr Kilbom, som jag vet, har en sådan erfarenhet om det moderna
affärslivets krav och står det så nära, förvånar det mig emellertid
icke alls, att han följt den vägen att få ned kostnaderna, nämligen
att sänka lönerna för personalen. Jag har, som sagt, icke
hämtat dessa uppgifter ur högertidningar, men när herr Kilbom gått
till en så skarp attack mot arbetsgivarna och deras förehavanden,
så har jag ju rättighet att vända mig mot herr Kilbom i hans egenskap
av ekonomidirektör och arbetsgivare i ett företag här i staden.''

Dessutom glömde herr Kilbom och flera med honom, att sänkningen
av arbetslönerna kan på papperet se nog så allvarlig ut. men
den innebär ju samtidigt i sig själv en sänkning av levnadskostnaderna.
På det problemet vill jag icke närmare ingå, men var och
en vet förvisso att i de för det dagliga livet nödvändiga produkterna
arbetslönerna utgöra en av de faktorer, som draga de största kostnaderna.

Herr Eriksson i Grängesberg framförde i sin polemik mot herr
Lindman och i övrigt mot högerns näringspolitik i sitt anförande i
dag bland annat det, att det förslag till skydd och stöd för det svenska
näringslivet, som högern förlidet år framlade, hade under det årets
valrörelse underställts det svenska folkets prövning med det resultat,
att högerpartiet återkommit med en med 8 mandat minskad
numerär och att bondepartiet vederfarits något liknande. Men herr
Eriksson i Grängesberg har väl också varit med i valrörelsen, och
det är då märkligt, att han glömde nämna, att förändrade rösträttsbestämmelser
tillämpats. Jag undrar, om det var det från högerns
sida framlagda förslaget i syfte att gagna vårt näringsliv, som orsakat
de minskade mandaten, utan om icke det i stället var de nya rösträttsbestämmelserna,
som även släppte fram skatteskolkarna. Och
för övrigt är det väl så, att det icke alltid är så säkert, att majoriteten
har rätt.

Herr Eriksson i Grängesberg gick sedan — liksom även herr
Eden — in på det förhållandet, att trots Förenta staterna ha höga tullar
och icke någon lagstadgad åttatimmarsdag, så är där — jag säger
detta i anslutning till de av herr Lindman angivna siffrorna — arbetslösheten
så stor. Ja, det kan ju förefalla märkvärdigt, men hur
är det i själva verket? Är det möjligt att direkt jämföra de amerikanska
förhållandena med de svenska? Jag anser detta omöjligt.
För var och en, som under krigsåren hade tillfälle att på ort och ställe
studera och iakttaga de industriella förhållandena i Amerika, måste
det stå klart, att krigsindustrien där just för att tillfredsställa de militära
behoven ökades till en även för vårt industriella land kolossal

Onsdagen den 18 januari, e. in.

117

Nr ».

omfattning-. Men det är självklart, att när kriget var slut kunde
man icke börja att omedelbart lägga ned dessa företag, utan det gällde
för Amerikas industriidkare, finans- och köpmän att söka få över
denna industri till fredsdrift. Och det är vad som skett. När så har
skett, är det klart, att genom industriens oerhörda ökning växte produktionen,
och det var nödvändigt för den amerikanska industrien att
söka sig ut på export i en helt annan omfattning än före kriget. Ty
före kriget var Amerika till ojämförligt största delen hänvisat till sin
egen mycket köpstarka hemmamarknad. Därtill kommer att den
amerikanska valutan från exportsynpunkt under långa tider var mera
ogynnsam än den svenska. Det är då tydligt, att arbetslösheten där
måste bli mycket stor, och att man på grund av angivna förhållanden
icke kan draga några exakta konklusioner genom att jämföra Sverige
och Amerika i detta fall. Dessutom vill jag säga, att även om
den nuvarande amerikanska tullagstiftningen är sträng, så vet herr
Eriksson i Grängesberg, att det föreligger ett mycket omfattande tullförslag,
som kommer, om det går igenom, att i oerhörd grad ytterligare
öka de amerikanska tullsatserna. Hur det kommer att gå med
detta förslag, vågar jag i denna stund icke yttra mig om, men förslaget
föreligger förberett och klart. Den skärpta tullagstiftning, som redan
trätt i kraft, är av den 27 maj 1921 och gäller lantbruksprodukter
jämte lagstiftning mot antidumping.

Vad herr finansministerns anförande beträffar, kali jag icke underlåta
att påpeka, att då han läste upp siffror rörande vad som gått
till kronoskatt och till industrier och enskilda under de gångna åren,
så måste de frappera. Jag har icke tillfälle att här i kväll kunna
göra någon undersökning, men det är givet, att de av finansministern
angivna siffrorna äro riktiga. Men det är en sak, som bör påpekas,
nämligen att han försiktigt nog glömde kommunalskatterna. Därigenom
blev hela hans anförande i viss man missvisande, ty såvitt jag
kunde förstå, angav han, att så och så mycket gick till intressenterna
och så och så mycket till kronoskatt, men givet är att kommunalskatten
ej gick till intressenterna.

Desutom glömde finansministern i sin fordran på kapitalets nedskrivande
även att omnämna, att penningvärdet dock undergått förändring.
Det är en sak som är nödvändig att i detta sammanhang
påpeka. Ty om man fordrar en nedskrivning så måste man väl också
fordra en jämförelse mellan penningvärdet 1913 och 1922. Icke heller
gick han, såsom jag nyss berörde, in på valutasvårigheterna och vilka
åtgärder regeringen har å bane på penningepolitikens område. En
liten lyftning av den slöjan hade varit mycket välkommen.

Vi veta emellertid, att finansministern vill väl, och vi kunna
också från vår sida gentemot vad som framförts från vissa håll med
rent samvete påstå, att vi önska lika varmt som alla andra och även
våra motståndare, att arbete och arbetsglädje skola komma in i alla
svenska hem igen och därmed inkomster och lycka. Därom äro vi
ense. Det är endast om vägarna till målet, som striden står.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Herr Engberg: Herr talman! Jag begärde ursprungligen

Nr 3. 118

Onsdagen den 18 jannuri, e. m.

V''statsmrlL™^ör g*va en ^en re?^^ till herr Lindman. Men vad han
propositionen. anfört i cle två punkter, där jag tänkte yttra mig, har redan blivit
(Forts.) * det slöra hela vederlagt. Jag skall därför icke ingå på denna sak.
Men jag har så mycket större anledning att taga till orda på grund
av ett par inlägg i dagens debatt, ett par inlägg, kommande från
jungfrutalare från olika partier, å ena sidan från det kommunistiska
partiets ledare, herr Kilbom, och å andra sidan från den nya representanten
för den valkrets jag själv tillhör, herr Lindskog från Lund.

Vad herr Kilboms anförande beträffar, väckte det i min erinran,
när jag lyssnade till honom, till liv en liten episod, som jag upplevde
i höstas i Paris. Man gav där på en tillställning en parodisk
dramatisk sak, betitlad »herr Cachins pilgrimsfärd till Moskva». Den
gavs i tre akter, och jag skall i allra största korthet be att få resumera
dessa tre akter. I den första akten har herr Cachin återkommit
från Moskva och vänder sig till sina franska meningsfränder
och säger: »Jag kommer där bortifrån och har sett ett stort folk,
som lider. ^Vad är det, som man begär av oss? — Jo, det är revolution.
När? — Jo, i afton.» — Andra akten: Herr Cachin talar:
»Jag kommer där bortifrån Moskva. Jag har sett ett stort folk,
som lider. Vad är det Lenin kräver av oss? —- Jo, revolution. När;
månne i afton? Nej! ett missförstånd, i morgon.» — Tredje akten:
»Jag har kommit där bortifrån Moskva. Jag har sett ett folk, som
lider. Vad är det Lenin begär, månne revolution? Ja väl, men
månne i afton, månne i morgon? Nej, nej, det är missförstånd. I
framtiden.»

Jag återger detta icke för att säga någon elakhet mot min högt
ärade vän, herr Kilbom, utan uteslutande för att lägga honom och
kanske också mig själv och alla andra på hjärtat, att sådan är livets
och världens gång. Och vare sig man är bolsjevik eller något annat,
lär man icke kunna komma undan denna allmänna lag. Ty när jaglyssnade
till herr Kilbom, måste jag saga till mig själv, att det
där kan jag underskriva i stort sett alltsammans, ja, jag instämmer
t. o. m. i den radikala passus i hans anförande, som jag själv författat.
Jag vill vidare säga, att om herr Kilbom fortsätter på dessa
linjer, tror jag, att ett samarbete icke skulle bli så svårt. Jag måste
också saga,, att det särskilt gläder mig att höra denna deklaration
från herr Kilboms sida i reformistisk och opportunistisk anda såtillvida,
att bakom denna måste anses stå hela det parti, som han företräder.
. Det finns nämligen beslutat av den International, till vilken
herr.Kilbom hör, ett reglemente med vissa, förhållningsregler för kommunistiska
parlamentsledamöter, och i dess andra paragraf heter
det, att »partistyrelsen har rätt och skyldighet att vid en förestående
stor aktion av kommunisterna i parlamentet utse talare för fraktionen,
att kräva av honom att han i förväg skall framlägga principerna
i sitt anförande eller detta i sin helhet i och för partistyrelsens
godkännande».

Då jag har afl anledning antaga, att herr Kilbom är en lojal
ledamot av sitt parti, har jag också all anledning antaga, att det
anförande han höll här i kammaren varit underkastat granskning av

119 Nr 8.

Onsdugen den 18 januari, e. in.

hans partistyrelse, och att bakom detsamma följaktligen stål'' icke
endast han själv utan även Fredrik Ström, Z. Höglund in. fl., och att propositionen ■
vi därför i herr Kilboms vittnesbörd i kammaren här i dag ha all (Kort*.)
rätt att se en frontförändring eller kanske ett slags sinnesändring
—- om jag får använda ett så starkt ord — som bådar om, att det parti,
han representerar, har börjat att återfinna sig självt på verklighetens
mark och lämnat åtskilligt av allt det, som det förfäktat, icke minst
mot oss.

Jag kan icke heller neka mig det lilla nöjet att fästa kammarens
uppmärksamhet pa, att det borde ha känts en smula underligt
för min vän, herr Kilbom, när den ärade talaren för det liberala
partiet på Stockholmsbänken gav en karakteristik av den nuvarande
regeringen och sade, att denna regering enligt hans uppfattning var
borgerlig. Jag gratulerar i så fall herr Kilbom till den välvilja,
han visat vårt parti och dess regering, och hoppas, att vi även ^i
fortsättningen få åtnjuta denna välvilja. Men detta innebär också,
försåvitt jag kan se, att härmed är avskriven en paragraf i ovan
berörda stadgar, och det är den elfte paragrafen, där det heter, att
»de kommunistiska parlamentsledamöterna maste utnyttja parlamentstribunerna
för avslöjande icke blott av bourgeoisien och dess
-öppna lakejer, utan också för att avslöja socialpatrioterna — jag ber
att få fästa herrarnas uppmärksamhet därå, att detta ord på det kommunistiska
tungomålet betyder socialdemokrater!. —, reformisterna,
halvheten hos centrumpolitikerna och andra motståndare till kommunismen
samt för vidsträckt propaganda för Tredje Internationalens
idéer».

Det centrala i denna framställning får väl anses vara uppgivet
.av herr Kilbom i och med hans anförande här i dag. Men jag vill
understryka ännu en gång, att jag sagt detta, icke för att klandra
herr Kilbom utan för att till honom uttala ett ärligt menat erkännande
av, att han nu kommit in på vägar, där han och hans parti
kunna bedriva en praktisk politik i stort sett efter de linjer, som. vi
själva fullfölja. Vill han taga det ytterligare steget att avskriva
också den fraseologi, varmed man alltjämt från hans partis sida söker
omhölja och dölja sina tankar, så är jag honom så mycket tackDet
är två saker i hans anförande, som jag särskilt skulle vilja
understryka. Den ena är, då han opponerade sig mot ett godtyckligt
och brutalt polisvälde. På den punkten är det klart, att när
man lägger upp ett stort anförande som herr Kilbom, man får hålla
sig till det illustrationsmaterial, som man har här hemma. Annars
skulle nog en blick på vad vi sett exempel på i Tyskland och framför
allt i Ryssland tydligt visa, att polisväldet där triumferar på
ett sätt som knappast annorstädes. Jag erinrar om, att Sinovjev plockade
ut ur Petersburgs fängelser en massa oskyldiga, fångar för
att avrättas utan vidare och för att därigenom sätta skräck i allmänheten,
när ett attentat begåtts mot Lenin. Hela denna brutalitetens
anda måste naturligtvis bekämpas, och det är mig en glädje
.att konstatera, att herr Kilbom också är att påräkna i den kampen.

Sr 8. 120

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

i Fort».)

Jag skulle bara kanske vilja uttala den stillsamma önskan, att lian
och det huvudorgan, som står honom nära, någon gång lyfte blicken
från de svenska beklagliga förhållandena på detta område och toga
sikte på de utländska förhållandena, där man annars lånar sina förebilder.

Jag skulle också i ett annat avseende be att få understryka vad
herr Kilbom här yttrade, och det var, när han fäste uppmärksamheten
på det rådande bankväldet och dess herradöme över industrien.
Jag undrar emellertid, om det icke vore skäl i att herr Kilbom i
det fallet också sökte en kontakt med den uppfattning vi ha på vårt
håll och sökte att förmå sitt eget parti till att föra en fruktbringande
politik uti denna fråga. Jag är övertygad därom nämligen,,
att den merkantila erfarenhet, som andades ur herr Kilboms hela
anförande, tyder på, att vi med honom i dylika ting —- vi, som på
vårt håll kanske mera sysslat med teorien än med praktiken — kunna
sluta ett förbund, där han representerar den praktiskt merkantila
begåvningen och erfarenheten och vi ge honom de teoretiska hållpunkterna.

Men, herr talman, jag lämnar det kommunistiska partiets jungfrutalare
och vänder mig till den jungfrutalare, som sitter bakom mig,
herr Lindskog. Jag måste säga, att jag blev förvånad över, att när han
som representant för Lunds universitet första gången tar till orda i
denna kammare, är det icke för att utveckla sin mening i med universitetets
verksamhet sammanhängande spörsmål, utan han riktar
sig helt och hållet emot den tidning, för vilken jag har äran att vara
redaktör. Ja, därest jag häri får inlägga, att herr Lindskog i alla
fall anser, att han även med detta val av föremål för sitt inlägg"
håller sig till kulturens marker, må det vara hänt. Men jag måste
å andra sidan ärligt bekänna, att det är något egendomligt, att en
man, som i likhet med mig praktiskt taget är tidningsredaktör i
Malmö, riktar detta angrepp mot en konkurrent. Vi leva visserligen
i den månad, då man kommer med prenumerationsbluffar, men att
utnyttja sin ställning som medarbetare i Sydsvenska Dagbladet för
att här i kammaren leverera en kritik av tidningen Arbetets ställning
till Herman Gorters bok, det var dock en fördomsfrihet, som
jag icke väntat. Nu vill jag- tillägga, att hans referat av denna
bok var lika missvisande nu, som det var i den ursprungliga formen
av recension. Jag ber kammaren om ursäkt, ifall jag med ett
par ord måste röra vid detta, men jag gör det, därför att han framställde
en så pass allvarlig anmärkning, som att den tidning jag
representerar och även andra socialdemokratiska tidningar bidroge
till upplösning av arbetarnas samhällsmoral.

"Vad innehåller nu Gorters bok? Jo, häri redogöres för det faktiska
sammanhanget mellan ett samhälles ekonomi å ena sidan och
dess moraliska föreställningar å den andra, sådant detta sammanhang
ter sig från den materialistiska historieuppfattningens synpunkt.
och författaren har därvid fäst uppmärksamheten på, att så
länge klassamhället finnes, så länge måste också moralen vara klasskluven,
i det individerna, som befinna sig i en bestämd klass, följa

Onsdagen flen 18 januari, c. in.

121

Nr It.

sin klass’ moral, och så nämner lian exempel på detta. Jag häda
verkligen icke trott, att eu man med herr Lindskogs ställning i svenskt propositionen~
kulturliv skulle vilja tillåta sig denna grova förväxling mellan å ena (ports.t

sidan vad en författare konstaterar vara faktiska förhållanden, från
den uppfattning han har om sambandet mellan ekonomi och moral,
och å andra sidan en uppmaning till att följa dylika principer. Det
är precis att hemfalla åt samma metod, som herr Pehrsson i Göteborg
gjorde sig skyldig till förra riksdagen, då han inför kammaren
skulle skildra de rysliga teaterförhållandena i Stockholm och
tog som exempel, att dramat »Vi mördare» avsåg att uppmana till
mord. Om herr Lindskog studerar en avhandling i psykiatri, som
konstaterar vissa förhållanden, icke innebär den en uppmaning afl
vara galen. Men en sådan tydning har gjorts gällande med avseende pa
Gorters bok. Denna innehåller ett företal av Kautslry, som sannerligen
icke kan misstänkas för att vilja lämna sitt stöd åt en samhällsupplösande
bok. Jag tar på mig det moraliska ansvaret^ för
översättningen, alldenstund jag efter påstötning av Kautsky åtogmig
att ombesörja arbetets överförande till svenska. I förordet finns
ingenting, som det kan riktas minsta anmärkning mot. Där talas
om bokens lämplighet för att ge gemene man en bild av de socialistiska
föreställningarna. Var och en, som känner Kautskys personliga
ståndpunkt, vet, att han är den siste, som skulle sätta i
arbetarnas händer en underhaltig lektyr. Det har han visat genom
hela sin produktion. Jag står icke solidarisk med Gorters framställning
utan har en avvikande mening, och jag har också den uppfattningen,
att han i kapitlet om samhällsmoralen alldeles för betänkligt
skjutit undan berättigade synpunkter av motsatt natur. Men
detta får icke hindra, att man kan godkänna boken som ett utmärkt
arbete, vilket av sina läsare bland arbetarna ingalunda missf örstatts
på det sätt, som uppenbarligen skett från herr Lindskogs sida.

Emellertid synes den kanske i alla fall ha ställt till något ofogJag
börjar nästan tro det, därför att även högerpartiets chef synbarligen
fått den i sin ägo och måhända också alltför grundligt studerat
den. Ty hela den serie av skepparhistorier om socialdemokratien,
som han berättade under årets valrörelse, är måhända att återföra
till samma orimliga innanläsningskonst, som herr Lindskog här
givit prov på, och till en alltför stor benägenhet att här också omedelbart
ställa livet i lärans tjänst och gå på i ullstrumporna. Men jagskulle,
innan jag slutar, på den här punkten vilja saga, att om den
strid emot socialdemokratien, som nu öppnats av herr Lindskog, skall
fortsätta, böra vi erinra oss, hur det gick, när herr Lindman 190S
sökte få i gång en sådan i samband med II ö g 1 u n d ad e b a 11 e n. Även
då var det en hel del professorer, som anmälde sig till högerledarens
bistånd, men skulle man från den professorliga sidan vilja fortsätta
med herr Lindskogs tolkningskonst, säger jag som det heter i den
visa, som gick i Tyskland under Frankfurterparlamentets dagar:

Hundertfunfzig Professoren —
Vaterland. Du bist verloren.

Nr 3. 122

Onsdagen den 18 januari, e. m.

•Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Herr Månsson i Hagaström: Jag skulle egentligen endast
vilja rikta eu liten replik till herr Lithander. Han sjunger här på
sin gamla visa, som han nu ökat ut med en ny strof, och det är om den
fria prisbildningens och den fria tävlans förmåga, som skulle blivit
så underbar, att han påstår, att om vi hade den fria prisbildningen
och den fria tävlan i gång, skulle också industrien vara i gång. Icke
annat än jag vet, ha vi för närvarande en rätt fri prisbildning, med
undantag av den inskränkning, herr Lithander var med om att trumfa
igenom i våras och slogs för av alla krafter, när man höjde tullarna
på en hel del artiklar. Jag lyssnade med spänning till herr
Lithanders försök att exemplifiera några områden av näringslivet,
där det skulle bli något livligare genom denna fria tävlan, och jag
blev mycket förvånad, när han bröt av sitt anförande utan att ha
kommit längre än till att skildra, vilken ljuvlighet det skulle bli i
samhället, om en liten grupp av näringsidkare, som han kallade dem,
finge tävla fritt om att slå svavelsyra i konjaken och sälja dåliga
kompositionssorter under namn av viner. Jag tror, att den grenen
av fri tävlan egentligen aldrig återkommer, vi hade tillräckligt av
den förra gången.

Det är nog däremot så, att det icke räcker med fri prisbildning
för att nu verkligen få i gång ett stabilt näringsliv.

Jag tror icke heller, att finansministern var inne på rätt bog,
när han sade, att bara vi kunde sälja våra varor ute i världen och
vår flagga kunde visa sig där, skulle vi få det rätt bra. Klart är,
att jag anser det nödvändigt, att vi kunna sälja våra varor, men jag
tror — och herr Lithander var inne på samma tankegång, när han
talade om förhållandena i Eörenta staterna — att det nu erbjuder
större svårigheter att komma i gång än någonsin förut. Till följd
av kriget har nämligen världen blivit i betänklig grad överindustrialiserad.
Visserligen bör det i längden icke vara någon stor fara för
vårt förnämsta betalningsmedel, vårt lands skogsprodukter, men på
många andra områden fruktar jag, att det icke hjälper, hur mycket
vi än visa vår flagga på haven, och icke kommer heller det fria initiativet
och den fria prisbildningen att göra någonting till saken.
Jag börjar tro, och jag ber att därvidlag icke bli missförstådd, att
vi få tänka på någon form av halvslutet hushåll. Jag vill på förhand
säga, att jag härmed icke avser ett sådant hushåll, där de starka
klå av de svaga vad de ha och de knepiga lura av de enfaldiga
vad de ha, utan jag menar ett sådant samarbete mellan arbetareklassens
män, jordbrukarna och statsmakterna, att vi allvarligt och utan
några som helst förutfattade meningar kunna rådslå om vad som
är att göra. Vi kunna visserligen icke åstadkomma några trollkonster
eller underverk, men eu hel del varor av undermålig och usel
beskaffenhet, som nu tydligen prackas på oss, tror jag, att vi saklöst
kunna spärra vägen för hit för att i stället under skarp statskontroll
tillverka de varorna själva, naturligtvis under den givna
förutsättningen, att ingen försämring eller fördyring av varorna kommer
ifråga, utan att därmed endast landets arbetskraft kan få sysselsättning,
såvida detta är ekonomiskt fördelaktigt. När jag talar om

123 Nr :{.

Onsdagen den 1H januari, e. m.

(Kotte.)

halvslutet hushåll, vill jag därmed påpeka nödvändigheten av att l
vi lika som hittills skola föra ut de varor, som vi kunna avsatta, och JiroposUionen.
taga in varor, som vi behöva, men som vi icke kunna tillverka eller >

med fördel tillverka här. Emellertid tror jag, att det blir rätt ^stor
svårighet att få detta utbyte i gång. Därmed bär jag icke på några
villkor givit på hand någonting i tullfrågan, icke det bittersta. 1 vårtorn
tror jag, att vi fa föra en starkare trihandelspolitik i manga
punkter för att pressa ner antalet okynnestabriker till vad som är
med en verklig ekonomisk hushållning överensstämmande.

En annan sak, som nog får ägnas mycken uppmärksamhet åt,
är mellanhandssystemet. Och det skulle glatt mig, om herr Lithan•der,
som är hemma i det yrhet och stycket, velat något sa när reda
ut för oss betydelsen av att de 37,000 firmor, vi ha här i landet, i a
fara fram som ett sannskyldigt Guds gissel, såsom de gjort under
•de senaste åtta åren. Gustav Vasa vände sig mot de 160 kloster,
som funnos här i landet med sju eller åtta munkar i vartdera, och
han liknade dessa senare vid gräshoppor, som åto upn grödan för
folket. Vad tro herrarna, att han skulle sagt om de 37,000 handlandena?
Om man vill tänka på vilken roll de spela, behöver jag icke
hänvisa till herr Röings anförande i fjol utan vill endast erinra om
en enda vara. Eör framställning av denna vara hade ar 1913 arbetare,
kontorister, ingenjörer och direktörer en samlad avlöning av
2,40 kr. per kilogram tillverkad vara. Minuthandlaren hade 20 öre
för att han tog varan i en kiloklick och kastade den i en vågskål. Nu
har han 50 öre. Arbetslönen torde gå upp till 4 öre per kilo. År
det rimliga proportioner? Man torde kunna säga, att av hela nationalinkomsten
tar handelskåren 40 %. Det maste ovillkorligen av en
socialistisk regering eller vilken regering som helst vidtagas de skarpaste
åtgärder för att stävja en sådan förfärlig utplundring av allmänheten,
som det här är fråga om, och tillses, att arbetarna kunna
leva i drägliga förhållanden. Även herr Lithander, om han vore
statsminister, måste göra på samma sätt, för att näringarna skola
kunna bibehålla sin konkurrenskraft. Det åligger varje regering utan
hänsyn till det skrik och oväsen, som på vissa håll kommer att åt -

följa ett dylikt ingripande.

Det är också en annan sak, som jag tänkte beröra, och det är
Sydsveriges skogsförhållanden. Vi kunna ju vara överens om, att
krisen håller på att halka över för denna gång, men det är klart,
att verksamheten icke på lång tid får den omfattning, som den hade
före krigets utbrott, på grund av valutaförhållandena och världens
överindustrialisering. Men vi måste vidtaga åtgärder för att vår
hushållning här hemma skall bli så bärkraftig som möjligt. A och o
är naturligtvis härvidlag, att de stora jordbruken uppdelas, så att
icke från bondehemmen nya bondpojkar blanda sig i ^de olyckliga
industriarbetarnas led utan att från bondehemmen utgå bönder. En
sådan jordpolitik, som sedan länge bedrives i Danmark, måste vi
ägna all vår kraft. Det hjälper icke att hålla en remissdebatt och
•ett par interpellationsdebatter om året. Frågan är, om vi i ett par
år vilja ha arbete och sedan skola råka in i en kris igen, eller om vi

Nr 3. 124

Onsdagen den 18 januari, c. m.

Vid remiss av vilja i tid vidtaga förebyggande åtgärder, så att det icke blir sä,
statsverks- m§nga arbetslösa. Det kan ske därigenom att bondsönerna avledas
piapost^one". jnt[ustrjen på naturlig väg och bli bönder. Det är det ena.

'' ors'' Vidare måste vi se till att genom effektiv skattebeläggning av

all skogbärande mark framtvinga skogsplantering i södra Sverigeeller
tvinga över skogarna från deras nuvarande innehavare i kommunernas
ägo eller på annat sätt söka få fram skogsplantering. I
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Malmöhus län är
det 2 miljoner hektar skogbärande mark. Den, som har rest genom
Småland i bil eller på cykel kors och tvärs, vet, hur skriande eländigt
där är. Landskapet ligger fullkomligt för fäfot i skogsavseende.
I Blekinge är det liknande förhållanden, där icke Wachtmeisterska
familjen råder. Inom de stora domänerna är skogen i
allmänhet väl skött, dock finnas undantag. Naturligtvis finnes det
även enskilda bönder, som vårda sin skog, men säkert är, att skogen
i stora delar av Västergötland, Småland och Blekinge befinner
sig i ett skick, så att det är en skam för Gud och människor och leder
till en fullkomlig ödeläggelse av detta land. Vi ha i Småland,.
Blekinge och Halland samt Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län
och Skaraborgs län 3,805,000 hektar skogbärande mark — hur skog.
bärande den är, skola vi underlåta att tala om. Skogen har där
hälften så lång omloppstid som i Västerbottens län. Vidare är att
märka, att skogen kan växa tätare i de sydliga delarna av landet
än i de nordliga delarna, om man undantar kuststräckorna. Jämtland
har 3 miljoner hektar och Västerbotten 3 miljoner, men hela.
Västerbotten och Jämtland äro icke mera verkligt skogbärande än
det område jag nyss nämnde.

Alla, som vilja ha samhällsordning och icke med samhällsordning
bara mena, att man skall hålla sig uppe på fraser hos en klick
eller en klass för att därigenom kunna krafsa till sig vissa fördelar,
måste vara eniga om att här någonting bör göras. När jag talar
om halvslutna hushåll, menar jag, att man måste gå löst på alla områden.
Jag vill säga, att det klagas allmänt även från Örebro län,
där skogen för övrigt är bra skött, att den på statens domäner på
många håll är övermogen och ruttnar ner — liksom bondens säd,.
om den icke skördas i tid. Jag tror därför, att statens skogsskötsel
behöver förbättras på allvar. Men jag tror också, att det är nödvändigt
att på de enskilda markerna i södra Sverige vidtaga åtgärder,
sa att även kommande släkten få någon glädje av skogen, ty annars
blir det fullständig undergång.

Hans excellens herr statsministern och ministern för utrikes
ärenden Branti n g: Herr talman, mina damer och herrar! Det

har under denna debatt kunnat konstateras, att den enligt sakens
natur har samlat sig, som den borde vid detta första möte mellan regering
och riksdag, omkring den stora arbetslöshetsfrågan, som behärskar
oss alla och omkring över huvud taget de ekonomiska bekymmer
och svårigheter, som möta oss och som finansministern i
sm budget sökt rädda oss ur så gott förhållandena det medgiva...

Onsdagen den IN januari, e. in.

125 Nr 8.

...lag tror, ait man också kan konstatera, om man vill halla sig
till verkligheten, att denna diskussion har varit präglad av en för
*en remissdebatt alldeles ovanlig mjukhet i tonen. Naturligtvis
hindrar detta icke, att man redan fått se pa ett eller annat hall i
kvällstidningarna, att det talas om den »ampra» vidräkning, som
skulle ägt rum med regeringens budgettörslag. Men de där rubrikerna
med fet stil måtte varit uppsatta på förhand, innan debatten
ägt rum och man fått höra den ton, varav den varit präglad.

Särskilt av herr socialministern och av herr finansministern ha
ju lämnats uttömmande kommentarer och bemötanden av de erinringar,
som gjorts. För mig återstår under dessa förhållanden ingenting
annat än att något litet komplettera det sagda genom att kort
besvara en del frågor, som blivit framställda under debatten och ännu
icke fått svar från regeringsbänken.

Den ärade förste vice talmannen frågade, huruvida man skulle
få fram något förslag i avseende å trustlagstiftningen. Jag ber att
få erinra honom därom, att utlåtande avlämnades av trustkommittén
den 21 december förra året, att det omedelbart sändes ut pa remiss
och att vi hoppas men ingalunda kunna vara fullt säkra på att
få in remissen med de utlåtanden, som därav maste följa, i så god tid,
ratt regeringen hinner pröva ärendet tillräckligt för att kunna i örelägga
det denna riksdag. Det är givet, att intresset för denna fråga
-alltid måste vara stort hos en regering, utgången ur det socialdemokratiska
partiet, och alldeles särskilt då denna regerings flesta medlemmar
tillhörde den förra året. existerande socialdemokratiska ministären,
vilken just föranstaltade om denna trustkommitté, vars arbete
nu satt frukt i det föreliggande förslaget.

Beträffande vidare frågan, om mellanhandsvinsterna och vad
som i det avseendet kan göras, bär det redan sagts några ord från
regeringsbänken. Jag ber att ytterligare fa framhålla att om än
meningarna till sist må kunna samlas om ett förslag, som i detta avseende
kan framkomma, det dock är en ytterligt invecklad fråga, inför
vilken man här står. Förslaget har ännu icke Kunnat utdelas,
-därför att betänkandet är under tryckning, men inom mycket kort
lid skall det väl befinna sig i riksdagsmännens händer, och då tror
jag, det blir tillfälle för litet var att se, vad man vet på förhand lör
■övrigt, hur invecklad denna fråga är och hur många synpunkter man
-därvid måste taga i betraktande. Jag måste säga till. min ärade
vän Fabian Månsson, att fullt så enkelt, som han nyss skildrade det
för oss, ligger nog inte denna sak: att det skulle vara 37,000 handlande,
som taga brorslotten av hela vår nationalinkomst o. s. v. Det
är nog så, ätt man måste göra någonting i detta fall, men vägarna
.äro ganska vanskliga att finna, och svårigheterna äro störa. Så
mycket större anledning är det att arbeta på att komma fram till
något resultat härvidlag, ty det är givet, att stora lättnader skulle
kunna beredas den stora allmänheten, om man kunde få ned dessa
»onödiga mellanhandsvinster, vilka utan allt tvivel skära breda remmar
ur vårt folks bild.

Herr Lindman, som inledde debatten, talade mycket om, att

Vid remiss av
statsverks‘propositionen.

(Forte.)

Nr 3. 126

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av regeringen bara sysslade med utredningar, och lian liksom en annan
statsverk- talare, herr Nyländer, klagade över, att man icke redan tidigare åt
proper wnc.t: QCj1 traktatkommittén, som avgivit ett utlåtande om differen f

ors'' tialtullar för reglering av förhållandena gent emot valutasvaga
länder, lämnat i uppdrag att taga upp hithörande frågor i större
omfattning; han klandrade, att denna åtgärd kommit först efteråt..
Denna kommitté hade emellertid fått sitt uppdrag av den föregående
regeringen, och det ligger i sakens natur, att om man kastat
på kommittén det nya vidgade uppdraget vid en tidpunkt, då den
nästan vara färdig med sitt förra uppdrag, den ändå först hade måst
avsluta detta — man förlorade därför i verkligheten ingen tid genom
det förfarande, som valdes. Regeringen motsåg alltså först
uttalandet i den fråga, som tidigare varit förelagd tull- och traktatkommittén,
och sedermera, 10 dagar efter det detta utlåtande inkommit,
gav man kommittén det vidsträcktare direktivet att undersöka
även andra frågor och söka komma in med utlåtande härom
så snart som möjligt. Det är att hoppas, att ett sådant uttalande
snart skall komma, och jag tror ■—• om jag inte missförstått de meddelanden,
som jag erhållit från medlemmar av tull- och traktatkommittén
■—• att det verkligen skulle finnas förhoppningar om att åtminstone
vissa delar av de problem, som man nu handskas med,
skola ge anledning till utlåtanden från kommittén i en ganska nära
framtid.

Över huvud taget är det mycket lätt att säga: gör inte bara
utredningar utan gör någonting positivt! Men, såsom redan erinrats
gent emot herr Lindman och hans meningsfränder: iundet har
i alla fall gjort ett uttalande, efter d$t att högern fört sin stora
kampanj för förslaget att lösa våra svårigheter genom tullar, och.
det blev sådant att det bestämt förbjuder tanken på att gå fram
den vägen. Det må vara herr Lindman fullt obetaget att lita till
en kommande bättre insikt i dessa ting hos de stora massorna i vårt
land — jag tror för min del, att han inte kommer att uppleva den
dagen, då Sveriges arbetarebefolkning tager sin tillflykt till tullbotemedlet.
I alla händelser föreligger den situationen icke nu, och
det bästa beviset därpå är, att högerpartiet icke ämnar, såsom herr
Lindman själv annonserade, upprepa sina förslag från i fjol i detta
avseende.

Jag nödgas nu taga upp en annan fråga — inte alls i sammanhang
med denna sak, utan närmast därför att det också var
herr Lindman, som sysslade med densamma. Det rör sig om en
liten detaljfråga såsom jag ser det, men en fråga, som herr Lindman
tycktes tillmäta en viss betydelse, och jag måste göra detta
uttalande i egenskap av ansvarig för utrikesdepartementet, då den
anmärkning, som herr Lindman riktade, drabbade mig just i den
egenskapen. Saken gäller påståendet, att man börjar släppa in i
landet en förfärlig mängd mindre önskvärda individer. Dessa kunna
få möjlighet, menar herr Lindman, att sprida fördärvbringan de
läror, enär passväsendet handhas på ett mindre strängt sätt än förut.
Det har talats om anarkistcentraler, som skulle ha upprättats.

Onsdagen den 18 januari, c. in.

127 Nr tf.

här i landet, och herr Lindman frågade, vad som göres för att övervaka
sådant. Han .yttrade, att det svenska folket helt säkert inte
vill, att revolutionärer av olika nyanser få tillfälle att göra skada
här i hemlighet. Om hela den agitation, som härvidlag blåsts upp
på sistone, särskilt i ett visst pressorgan, matat tydligen av gansxa
dunkla källor, måste jag säga, att jag inte kan tillmäta den någon
synnerlig betydelse eller, rättare sagt, ingen betydelse alls. I själva
verket förhåller det sig nämligen så, att det ingalunda någonsin ges
tillfälle och möjlighet för personer, som släppas in i landet — de
må ha begärt komma hit t. ex. för genomresa eller för att vistas här
någon kortare tid — och som varit politiskt kända som mer eller
mindre revolutionärt anlagda, att här få driva någon som helst agitation.
Den grundförutsättning, som alltjämt följes, är nämligen,
att de förbinda sig att icke begagna sin tillfälliga vistelse här i
landet till sådan propaganda. Detta är också ganska lätt att övervaka,
då man ju kan följa deras verksamhet på det sätt, som herr
Lindman mycket väl känner till sedan sin föregående utrikesministertid.
I fall man icke litar på de avgivna förbindelserna, finnes
det sålunda alltid denna kontroll att tillgå, och jag ber att få försäkra
herr Lindman, att om det i något fall skulle visa sig, att missbruk
verkligen äga rum på det allvarliga sätt, att folk mot sitt givna
ord smyga sig in här i landet och missbruka svensk asylrätt och
svensk gästfrihet, det ingalunda är min avsikt att på minsta sätt
lägga fingrarna emellan — i så fall är återvägen eller vägen till
ett annat land lika lätt, som vägen varit hit.

De uppgifter, som .lämnats, och som herr Lindman anspelade
på, rörde emellertid vissa namngivna personer, och jag måste då
speciellt i avseende å dessa lämna några upplysningar.

Det gällde först tre personer, vilka kommo från Ryssland —
av dessa hade två varit i Amerika och tillhörde de många, som under
den värsta »anarkisthetsen», såsom det där kallades, blevo utvisade
därifrån. Den tredje är en man, som varit privatsekreterare
hos den världsbekante Peter Krapotkin, vilken ju var en person,
som trots extrema åsikter tillvunnit sig aktning, beundran och erkännande
från alla möjliga läger, och som för övrigt, när han år
1917 passerade Sverige på väg till Ryssland, vilket han då trodde
skulle bli ett fritt land, även här hälsades med vördnad av folk av
allehanda meningsriktningar. Jag har verkligen mycket svårt att
tro, att en sådan mans sekreterare skulle vara farlig för det svenska
samhället — det måste jag ärligt bekänna. Jag kan över huvud
taget icke beteckna den uppfattningen, att faror skulle hota vårt svenska
samhälle genom att några enstaka utländska personer med mer
eller mindre revolutionära uppfattningar uppehålla sig i vårt land
under en kortare tid, annat än som en visserligen mycket gängse
reaktionär vidskepelse. Vårt samhälle är verkligen alldeles för säkert
grundmurat för att en sådan risk skulle finnas. Tror man,
att själva lärorna i och för sig skulle en sådan kraftig verkan
åstadkomma, ha vi ju här hemma en mängd representanter för sådana
åskådningar, som göra allt vad de kunna, under begagnande

Vid remiss ar
statsverkspropositionen
-

(Forte.)

Nr & 128

Onsdagen den 18 januari, e. in.

''Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

av den vanliga svenska yttrandefriheten och tryckfriheten, för att
sprida dessa åsikter. Inte kunna några enstaka personer från
främmande länder i detta fall göra bland oss vare sig till eller ifrån.

Rörande nyssnämnda ryssar har det ifrån ungsocialistiska partiets
centralkommitté i Stockholm lämnats mig en upplysning, som visar
ovederhäftigheten av de uppgifter, som spridas i vissa tidningar
och sedan kritiklöst tros och skrämma upp folk alldeles i onödan. Det
upplyses nämligen, att det visserligen varit på tal att hit förlägga en
internationell byrå men att det ungsocialistiska partiet definitivt har
avböjt att taga hand om en dylik; på grund därav kommer den att
förläggas till ett annat land, troligen Italien; och för övrigt ha de tre
nämnda ryssarna ingenting med byrån att skaffa.

Man har också gjort stort nummer av hitkomsten av en annan person,
en ganska känd medlem av den gamla Internationalen, fru Balabanoff,
bekant från mångfaldiga kongresser, särskilt som översättarinna.
För sin hälsas vårdande fick hon komma in i landet — för övrigt
kan jag tillägga, att hon var på väg till Norge, dit hon är inbjuden.
Hon skulle, som sagt, stanna här i Sverige för hälsans vårdande,
men nu har man framhållit triumferande i den tidning, som
jag nyss syftade på, att det minsann inte gällde någon hälsovårdande
verksamhet, utan att hon fortfarande bor kvar på hotell i Stockholm,
tager emot besök o. s. v.; det kan vara fråga om sammankomster, och
Gud vet allt farligt som kan passera.

Jag ber då att få läsa upp ett par rader ur ett brev från en svensk,
som besökt henne och känner henne väl. Det heter häri, att »tidningsangreppen
äro fullkomligt grundlösa. Hennes fysiska och psykiska
hälsotillstånd förbjuder lika mycket som hennes givna löfte, att hon
ägnar sig åt någon som helst politisk verksamhet. För att uppmuntra
henne besöker henne någon gång en och annan av hennes gamla vänner,
oavsett politisk uppfattning, då ensamheten verkar i hög grad deprimerande
på hennes allmänna tillstånd. Ingen utom Svenska Dagbladet
kan väl finna detta oegentligt. Dess kampanj är sannolikt organiserad
av politiska fiender till den nuvarande regeringen, och därför
bryr man sig icke om vilka medel, som användas, även om därvid
-en sjuk människa får sitta emellan.»

Upplysningar, erhållna på annan väg, visa, att hon stannat här
i Stockholm för att konsultera en läkare för en åkomma, men att han
ännu icke kunnat säkert ställa diagnos och föreskriva någon viss behandling.
Hon har redan besökt honom ett par gånger, och tredje
gången skulle varit för ett par dagar sedan, men då låg läkaren själv
sjuk i influensa. Hon befinner sig sålunda under hans behandling
och sköter sig efter hans föreskrifter. Samtidigt undergår hon behandling
för en ögonsjukdom hos en av våra mera bekanta ögonläkare.
Hon har icke sedan sin hitkomst utövat någon politisk verksamhet.
Det är grundlöst, att sammankomster skulle hållas hos henne. Att hon
icke begivit sig till något sanatorium beror som sagt därpå, att hennes
läkare icke ännu kunnat ställa någon diagnos för behandlingen. Det
har därför varit nödvändigt för henne att vänta här tills vidare. Hon

Onsdu^en deu 18 januari, e. in.

Nr 3.

129

bor på ett pensionat. Polisen bär varit där och erhållit alla begärda
upplysningar.

Så förhåller det sig med dessa affärer, för vilka man sökt röra
upp rätt mycket damm. Jag tror, att Sveriges folk i gemen icke
har samma skuggrädsla som den ärade talaren på Stockholmsbänken,
utan skall kunna se denna sak i den obetydlighet, som den i själva verket
har, och förstå, att man icke bör hålla sig så sträng i detta avseende,
att man helt stänger landets gränser, därför att det hos en
eller annan väcker farhågor eller ovilja, om den ene eller den andre
släpptes in. Jag måste tillägga i detta sammanhang, att när man med
all rätt håller på asylrätten åt högerkuppmakare, som varit med om
allvarliga revolutionsförsök i sitt eget land och sedan tagit sin tillflykt
hit, är det orimligt att mäta med två mått i detta avseende. Jag
vill för min del icke göra mig skyldig till en sådan orättvisa.

Herr Kilbom hade en hel del anmärkningar mot den svenska
polisens förfarande. Jag tror väl, att åtskilligt, som han berörde, kan
vara överdrivet, men jag fruktar, att ett och annat icke hade så litet
sanning bakom sig. Jag ber emellertid få erinra, att en huvudpunkt
i dessa saker just blivit uppmärksammad av regeringen, då den bebådat
i trontalet en proposition om skyndsammare rannsakning med
häktade. Om en sådan kan komma till stånd, hoppas jag, att det
skall i hög grad bidraga till att avlägsna vådorna av det nuvarande
förfarandet med den nuvarande maktfullkomligheten hos förundersökarna
eller polisen, och det skall utan allt tvivel för rättstillståndet i
landet bli till stort gagn, att så kan komma att ske.

Herr Kilbom gjorde vidare en vädjan till regeringen att icke haka
upp sig på småsaker i avseende på de nu pågående förhandlingarna
med Kyssland. Jag tror mig kunna försäkra — och det är allmänt bekant
och flera gånger meddelat — att den nuvarande regeringen sannerligen
icke vill haka upp sig på småsaker, utan är klart medveten
om vikten och betydelsen av, att förbindelser i handelsavseende med
det stora avsättningsområdet i öster komma i gång mera än hittills
och även att denna sak bör snarast ordnas på så tillfredsställande sätt
som möjligt för att hjälpa till att åstadkomma vad som under föregående
debatt alla uttalat sig för, nämligen en ökning av arbetstillfällena
i vårt land. Men å andra sidan måste man ju säga sig, att vi
icke kunna sträcka vårt tillmötesgående i fråga om en uppgörelse så
långt, att Sverige endast skulle lämna stora krediter på varor, som
här förfärdigas, utan att vi erhålla någon som helst garanti för ersättning
för de stora förluster, som i Ryssland tillfogats våra landsmän.
Det är uppenbart, att varje svensk regering med bestämdhet
måste hålla på, att det skipas rättvisa, där orättfärdighet begåtts, och
att det måste träffas någon uppgörelse om skadestånd för de plundringar,
som ägt rum, varvid stora värden, tillhöriga svenskar, gått förlorade,
liksom ju även svensk statsegendom. Vidare är det klart, att
de svenska kreditmöjligheterna på detta område äro begränsade. Därför
är det icke så lätt även med bästa vilja i världen att i dessa frågor
komma till en uppgörelse, även om alla allvarligt eftersträva en sådan.

Jag vill i detta sammanhang för min del livligt beklaga, att herr

Andra hammarens protoholl 1922. Nr 3. 9

Vid remiss av
statsverkspropositionen.
.
(ForU.)

Nr 3. 130

On^Sagen (len 18 januari, e. m.

Vid remiss av Kilbom i sin iver lät förleda sig till så skarpa och orättvisa ord mot
statsverks- min. företrädare som utrikesminister. Fastän denne stod pa rätt olika
propositionen. gt^n (Forte.) en Uppgöreise med Ryssland, så var han ingalunda ett ögonblick blind
för betydelsen av att man fick en sådan uppgörelse till stånd. Och
jag måste nedlägga en bestämd protest mot de personligt förolämpande
uttryck, som användes av talaren emot honom, när han icke är här
och kan försvara sig. Dessutom förvärrades dessa uttalandens karaktär
ytterligare därigenom, att talaren drog in i debatten den nu
fungerande utrikesministern i Danmark på ett sätt, som icke hörde
hemma här.

Det gjordes av herr Hage en fråga angående hyreslagens förlängning.
Det är alldeles klart, att den utredning, som skett på denna
punkt, visar, att icke heller den saken är så enkel, som en och annan
föreställer sig, vilken icke trängt in i ämnet. Jag ber att i det fa-llet
få hänvisa till den utredning, som föreligger från socialstyrelsens sida.
I alla fall vill jag säga, att trots många ovissa moment, som spela in
vid frågans avgörande, är det regeringens avsikt att föreslå förläng''-ning av hyreslagen, då det synes oss, att likväl övervägande skål tala

för en sådan åtgärd. _ .

Den ärade ledaren för det liberala partiet, herr Edén, vars anförande
jag liksom kammaren i övrigt hela. tiden åhörde med största
intresse, började med att säga, att han icke ville gå in på politiska eller
storpolitiska frågor. Jag förstår mycket väl de stämningar, som föranledde
honom att intaga denna ståndpunkt. Jag tror, att det var en
• varm känsla av att här verkligen behövs en sammanhållning, och att

vi icke i onödan böra riva upp striderna oss emellan inom riksdagens
olika partier på sådant sätt, att det politiska livet därav kan bil förgiftat.
Han framhöll emellertid, att det skulle föreligga stor skillnad
mellan de förväntningar, varmed man motsåg den nuvarande regeringens
tillkomst, och det sätt, varpa den hittills framträtt och sökt
förverkliga sina intentioner. Det är icke första gången man möter
detta omdöme från liberalt håll. På samma gång jag förstår, att ett
sådant omdöme kan fällas, måste jag dock säga, att sa länge det icke
framkommer från de breda lagren av valmän, som givit oss sm tillit,
är det kanske en smula överflödiga bekymmer, som framföras, när man
gör ett sådant uttalande. Det är nog så — i varje fall har jag fattat
saken på det sättet — att just de stora valmansskaror, som stå bakom
det socialdemokratiska partiet i kammaren, verkligen icke gått med
överdrivna förväntningar till att rösta som de gjort och därigenom
skapa för det socialdemokratiska partiet ett underlag för kraftigare
verksamhet än förut. Ty de ha fullkomligt klart för sig, att här icke
kan gent emot det världsläge, som trycker på oss liksom alla länder,
göras några stora ting för närvarande, och det kan icke heller under
dessa omständigheter begäras mycket av en regering, som i alla fall
måste genom förhållandenas makt vara hänvisad till att alltid tänka
på, att den skall ha tillräckligt parlamentariskt underlag för de verkligt
bärande saker, som föras fram, så att den icke genom att på förhand
ställa sig i en bestämd minoritetsställning gör sin tillvaro omöj -

Onsdagen den 18 januari, c. m.

131 Nr 8.

lig. Jag tror, att det hos massorna av Sveriges arbetare, som givit sina
röster åt vårt parti, finnes en om hög politisk fostran vittnande känsla
för vad situationen kräver, och det är i förlitande härpå vi våga föra
en så pass —• för att begagna herr Edens ord, fastän jag sätter det
inom citationstecken — »borgerlig» politik, som den efter hans framställning
skulle vara. Det är ingalunda min mening att öppna tvist
på den punkten, utan jag har blott velat g;öra denna lilla gensaga.

Efter mitt intryck har denna debatt vittnat om mycket god vilja
hos alla partier att försöka med förenade krafter lyfta upp kärran ur
det svåra portföre, vari den för närvarande befinner sig. Detta bör
göras med gott humör och i förhoppning, att vi dock skola lyckas
komma framåt ur de nuvarande svårigheterna. Vi kunna ju också redan
se vissa tecken till en inträdande ljusning — det var sluttonen i
herr Edens anförande, som jag ber att på det livligaste få ansluta mig
till och ge mitt erkännande åt. Besjälas vi alla av en sådan känsla att,
som herr Nyländer sade, giva fullt erkännande åt den goda viljan,
medan vi naturligtvis tvista om medlen, då tror jag, att vi skola lyckas
att vid denna^ riksdag åstadkomma en hel del av nytta och gagn för
vårt folk. Då har också den devisen blivit förverkligad, som finnes i
den första regeringsförklaringen om »en svensk folklig landsregering».
Det blir dess uppgift att söka på detta sätt verka utjämnande
och icke blott verka med hänsyn till en viss klass, de valman, som
stå bakom det socialdemokratiska partiet, utan verkligen söka uppträda
sa, att det kan samlas betydande breda lager omkring våra
gärningar. För_ detta är det, som vi skola försöka sträva. Det innebär
ingen kapitulation från våra åsikter, som vi nog skola försöka
försvara så gott vi förmå. Men det innebär ett erkännande av att
även våra motståndare kunna vara besjälade av en god vilja. Gå vi
till arbetet i detta tecken, då komma helt visst våra överläggningar
vid denna riksdag att bliva mera fruktbärande, än föregående riksdagar
med sina hetsiga partistrider ha varit.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall först be att få

tacka herr statsministern för det meddelande han lämnade i sin
egenskap av utrikesminister beträffande dessa främmande personer,
som kommit in i landet. Jag ber att få tacka honom för upplysningen,
att dylika främmande personer icke få komma hit och
bedriva agitation, utan att de övervakas och deras verksamhet iakttages.
Jag hoppas dock, att detta övervakande icke blott sker genom
privata personer och att upplysning om deras förehavanden
lämnas blott genom privata brev, utan genom vederbörande myndigheter.
Jag vill icke vara den, som säger åt stackars sjuka människor,
att man icke har hjärta för dem och icke unnar dem att
hämta vederkvickelse och vila i vårt land, men driver man satsen
alltför långt, kan man komma över gränsen, så att man får in personer
i riket, som icke kunna anses önskvärda. Jag kan icke taga
detta spörsmål riktigt lika lätt, som Hans Excellens gjorde, när
han säde, att några stycken till göra varken till eller ifrån. Jag
vet icke, hur många det skall vara, för att det skall göra någon -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 132

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Onsdagen den 18 januari, e. m.

ting till. Det sades av honom, att det ändock i vårt land finnes
många element, som bedriva dylik verksamhet, men detta är näppe,
ligen något försvar för att släppa hit ytterligare några sådana, da
det finnes möjligheter att förebygga detta. ..

För övrigt, herr talman, skall jag endast, be att ta gorå nagra
repliker med anledning av vad som förekommit under debatten.

Av ett yttrande från statsrådsbänken har jag funnit, att man
icke har den känsla för att söka undanröja orsakerna till den störa
och svåra arbetslösheten, som vore önskvärt. Det sades av socialministern,
att man borde göra allt för att hjälpa dem, som lida under
arbetslösheten, men det yttrades knappast några ord om, att man
bör göra något för att undanröja orsakerna. Hur man an vänder
detta, borde väl det viktigaste vara att söka undanröja anledning
gärna till det onda. Herr socialministern nämnde, att han lätt
uppbära klander för att det begäres anslag för att sysselsätta de
arbetslösa med vägbyggnadsarbeten, och.han frågade: kommer icke
detta hela landet och dess befolkning till godo? Jo, naturligtvis
gör det det, men i detta uttalande från socialministern ligger, sa vitt
jag förstår, en grundväsende olikhet mellan honom och mig. Ja-S
vill visst icke säga, att det icke är till nytta, att man far^nya vägar
anlagda och gamla förbättrade, men jag menar, att om någon under
vanliga förhållanden skulle tänkt på att lägga ned 42 miljoner kronor
i statsbidrag till vägbyggnader, så skulle detta ansetts högst
märkvärdigt. Nu tvinga oss måhända förhållandena, därtill, men
skulle man icke kunna tänka sig någonting, som gåve oss mera
produktivt utbyte för alla dessa pengar. Jag har t. ex. pekat pa
täckdikning och odling av jord, och jag hörde av herr Eden, att han
var inne på samma väg. Finnes det verkligen icke någon möjlighet
att använda dessa pengar och denna arbetskraft på något sadant
sätt, att vi få pengarna tillbaka? Det får^ man ju egentligen icke
vid vägarbete, men man bör försöka att få sådan användning för
pengarna, som jag nyss nämnde. Det är, sa vitt jag förstår, en
stor skiljaktighet i herr socialministerns och min uppfattning av
detta spörsmål, och jag har icke kunnat underlåta att som min
mening uttala, att i den riktning, jag nu nämnt, borde ansträngningarna
inrikta sig.

Herr socialministern uttalade önskvärdheten av att ta industrien
i gång. Ja, det önskemålet ha vi väl alla. Men han säger, att det
är något, som vi icke kunna, som vi icke orka med. Jag frågar da:
Skall man verkligen vara så dogmbunden, att man icke kan upptaga
förslag, som framkomma från annat håll, än det man själv tillhör,
och undersöka, om icke någonting kan göras därmed? Jag förstår
ju, att herrarna icke vilja vara med om vare sig tullar eller att röra
vid åttatimmarsdagen. Men det finnes ju andra saker. Vi ha valutafrågan,
vi ha räntepolitiken, som jag förut talat om, det finnes
9Q(ir8j säker

Herr statsministern uttalade sig om ett uppdrag från regeringen
till tull- och traktatkommittén. -— Jag vill i förbigående saga, att
jag icke klagat över att detta uppdrag till kommittén med begäran

Onsdagen den 18 januari, e. in.

133 Nr 8.

om undersökning angående vad som kunde göras lämnats så sent,
utan vad jag klagade över var, att tull- och traktatkommittén fått
ett så omfattande uppdrag, att undersöka vad som kan göras av
snart sagt vilken beskaffenhet som helst. Jag känner tyvärr icke
detta uppdrag i detalj, jag har icke sett det officiellt återgivet i
Post- och Inrikes Tidningar och vet heller icke, varför det icke
blivit återgivet där. Jag vet följaktligen icke heller riktigt vad uppdraget
omfattar, men det har sagts mig, att det skulle omfatta en
undersökning, om det finnes några andra åtgärder att tillgripa för
ändamålet i fråga än de, som förut bragts på tal. Det är ju ett omfattande
uppdrag, som kommittén ganska nyligen erhållit. Nu frågar
jag liksom på förmiddagen: Har icke regeringen själv något förslag?
Har regeringen icke givit tull- och traktatkommittén någon anvisning
om hur den skall inrikta sina ansträngningar? Jag hörde,
att hans excellens yttrade, att sedan tullfrågan nu blivit avvisad av
landets väljare i somras, så var den vägen icke längre framkomlig.
Jag trodde då i min enfald, att liksom vi i fjol föreslogo utvägar
och påpekade åtgärder, som vi ansågo lämpliga och framkomliga,
så skulle vi också- från dem, som nu sitta på regeringsbänken, få
höra något förslag, som de icke först efter valen börjat tänka på,
utan som de verkligen haft i fickan förut, och som de nu kunna taga
fram och peka på och säga: Detta är vårt program. Det programmet,
som högern kom med, underkändes av valmännen, men detta är
vårt program, så här låta våra direktiv. Men nu inskränker sig alltsammans
till att man vänder sig till en kommitté, en ganska stor
kommitté, nämligen tull- och traktatkommittén, och säger: Vi veta
ingenting själva, men var så god, kom och säg vad vi skola göra!

Så står den ena representanten upp efter den andra i dag och
klagar över att industrien och näringarna sätta ned arbetslönerna.
Ja, vad skall näringslivet göra? En industri eller en näringsgren,
som arbetar med förlust och icke får någon hjälp på något sätt genom
åtgärder, varken i fråga om valutan eller med avseende å tullskydd
eller räntefoten eller på något annat sätt, vad skall den göra?
Fortsätter den att arbeta, så går det med förlust, det kan den således
icke gorå. Man måste inrätta sig — och det är ju det man
vill på det hållet — för en nedsättning av varupriserna genom nedbringande
av produktionskostnaderna. Vad har denna industri att
göra annat än inrikta sig på dylika åtgärder? Nu klagar man över
att det sker pa det sättet. Men om det över huvud finnes något program
hos dem, som vilja ha billigare priser, så är det det, att arbetslönerna
skola sättas ned, ty det betyder billigare priser.

I sammanhang härmed skulle jag vilja yttra ett ord till herr
Kilbom, som just talade om nedsättning av arbetslönerna. Han var
inne på en hel del andra saker, och jag hörde sedan, hur herr Engberg
talade om hans privatekonomiska insikter och merkantila erfarenhet.
Det var väl detta, som föranledde herr Kilbom att uttala
sig om bankerna. Jag har icke anledning att inlåta mig på vad herr
Kilbom sade, trots att han adresserade sig till mig, men jag vill
endast framhålla att det är ju så med sparbanker och andra banker,

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Kr 3. 134

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

att de förvalta andra människors pengar, som de sedan skola återbetala
ock betala med ränta. De få inga subventioner, varken från
utlandet eller från andra håll. De skola betala räntan och även kapitalet.
Men därför måste de också taga i beaktande både återbetalningsskyldigheten
och räntebetalningen, när de i sin tur låna ut
pengar till andra.

Jag kan kanske förbigå vad statsrådet örne sade om vattenkraftanläggningarna.
Min mening var ju den, att man skulle kunna
inrätta sig för att med anlitande av vattenkraftlånefonden utföra dessa
byggnadsarbeten. Det är nog icke så som han sade, att härtill
endast kan användas yrkesskickliga arbetare, ty vid dessa arbeten
är det mycket, som kan utföras av vanliga s. k. grovarbetare. Dessutom
kommer mycket arbete den s. k. maskinindustrien tillgodo.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sade, att jag
skulle yttrat, att finansplanen vore oredigt uppställd. Det är emellertid
ett missförstånd och beror naturligtvis därpå, att herr finansministern
icke var inne och åhörde vad jag sade. Jag skall därför
be att få rätta detta missförstånd, ty jag vill icke, att det skall stå
kvar orättat i protokollet. Jag sade, att finansplanen icke var fullt
redig i ett avseende, ty den gjorde icke klart för oss, hur utgifterna
blivit fördelade mellan första och andra halvåret 1923. Nu lämnade
statsrådet Thorsson en utredning angående denna sak, men jag ber
att få säga herr statsrådet, att vad som föranledde mig att uttala
detta och vad som står kvar, det är Kungl. Maj:ts kungörelse den
22 juni 1921, som innehåller en formlig uppmaning till ämbetsverken
att skjuta över sådana utgifter, som lämpligen kunna anstå,
från första till andra halvåret. Jag menar nu, att när det icke finnes
någon upplysning i propositionen, huru ämbetsverken _ ställt sig
detta till efterrättelse, så brister propositionens uppställning i viss
mån i fråga om överskådlighet och reda, alldenstund man icke vet,
huru mycket som förts över på detta sätt från det ena halvåret till
det andra. Herr finansministern sade, att han gjort undersökningar
om huru en budget skulle ställa sig för hela året 1923 och sade,
att den skulle uppgått till G58 miljoner jämfört med 759 miljoner
under 1922, omfattande både riks- och tilläggsstaterna för detta år.

Ja, jag får verkligen säga, att jag tycker, det är en anmärkningsvärt
liten sänkning, som där framkommit. Ty om man tar i
betraktande, hur allting dock har gått ned, om man tar i betraktande
det sjunkande indextalet och hur alla på det enskilda området få
draga in och söka inskränka sig och sin verksamhet, synes det mig,
att denna nedsättning på 50 miljoner är anmärkningsvärt liten och
inte tvärtom, särskilt när man tar i betraktande den upplysning,
herr statsrådet lämnade, om att han vid finansplanens uppställande
icke brytt sig om att fästa något avseende vid de 50 miljonerna till
bränslekommissionen för avskrivningar och ej heller till de summor,
som begärts till arbetslöshetens avhjälpande.

Det är emellertid ännu en liten rättelse, som bör göras, emedan i
annat fall ett missförstånd kunde göra sig gällande. Herr statsrådet
hade också hört, att jag skulle ha förklarat mig tillfredsställd med

Onsdageu den 18 januari, e. m.

135 Nr 3.

sprit- och tobaksskatten. Jag vill påpeka, att jag varken uttalat nå- Vid remiss av
gon tillfredsställelse eller något klander på. den punkten. Jag ut- 8g“
talade endast ett tvivel om skatterna skulle inbringa så mycket som (yorts.)
beräknats.

Sedan uppläste statsrådet Thorsson vissa siffror — jag må säga
intressanta ■—- över skatterna till staten för bolag och enskilda.

Emellertid får jag instämma med herr Nyländer däri, att det skulle
varit intressant, om herr statsrådet ville låta göra en komplettering
av de siffrorna med siffrorna för de övriga skatterna, ty det är klart,
att man får en skev uppfattning och en oriktig föreställning om hur
skatterna drabba enskilda och bolag, om man icke bär någon sorts
föreställning även om hur de andra skatterna drabba. Det är ju
givetvis svårare, än då det gäller statsskatterna, eftersom man icke
kan överblicka kommunalskatterna på samma sätt, men kanske en
översikt skulle kunna göras, så att man åtminstone kunde se något
av densamma.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att herr Kilbom talade
så mycket om s. k. enhetsverkan och enhetsfront. Jag har ju också
läst om det under de senaste dagarna i Socialdemokraten. Det måtte
vara en uppmaning, som utgått från själva den stora centralen i
Moskva till majoritets- och andra socialister att samverka. Herr Kilbom
riktade nu denna uppmaning till regeringen och uttalade sin
beredvillighet till en samverkan. För min del fäste jag mig vid att
statsrådet Thorsson till en viss grad mötte honom i talet om skatterna,
då herr statsrådet sade, att staten av de av honom nämnda taxerade
inkomstbeloppen för bolag och enskilda för ett visst år bär fått i
skatt så och så mycket och att den »överlämnat» resten till den enskilde.
Det är ju en viss grad av kommunism, som ligger i tankegången,
att även den del av inkomsten, som välvilligt blivit »överlämnad»
till den enskilde, i själva verket tillhör staten.

Så förklarade statsrådet Thorsson, att det skulle vara förmätet
att tro, att vi skulle kunna frigöra oss ifrån andra länder. Ja, det
är naturligtvis ingen, som tror, och någon sådan förmätenhet har nog
inte från något håll kommit till uttryck här i debatten under dagens
lopp. Nej, det är blott detta, man velat framhålla, att andra länder
vidtaga ganska vittgående åtgärder i sådan riktning; vi ha t. ex.

England, Amerika, Frankrike och många andra, där man söker på
bästa sätt hjälpa sig fram i det nödläge, som nu råder. Därför menar
jag, att även vi borde vidtaga dylika åtgärder.

Herr statsrådet sade vidare, att det skulle vara förmätet att tro,
att man redan tre månader efter det en socialdemokratisk regering
kommit till skulle sitta vid dukat bord. Det är nog sant, men jag
anser, att detta icke är så förmätet, om dukningen bara behöver bestå
i att man »dukar fram sitt program», framlägger vad man vill
göra för att avhjälpa svårigheterna. Jag skulle vara tillfredsställd
i detta ögonblick, om från regeringsbänken kunde givas en förklaring
om de som jag hoppas bestämda direktiv, som givits till tulloch
traktatkommittén eller vad regeringen eljest har på hjärtat. Den
servisen skulle jag för min del vara tillfredsställd med.

Nr 3. 136

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av Så, herr talman, endast ett par ord till. Hans excellens herr
statsverks- statsministern började med att uttala sin tillfredsställelse över den
vrop°s^l™en''mjukhet i tonen, som vilat över denna debatt, och jag vill med an°T
'' ledning därav säga, att det beror på att herr statsministern har en
mycket god och hygglig opposition.

Herr K i 1 b o m: Herr talman! Då mitt anförande harangerats
av en hel del talare, måste jag be att få ge en del repliker.

Först vill jag säga till herr Lövgren i Nyborg, som började med
förklaringen, att jag talat som ur hans eget hjärta och tilläde, att
vi nu hamnat — både han och jag — i reformismens träsk, att han
själv måste stanna i detta träsk; jag tänker i varje fall icke hålla
honom sällskap där. Med sitt påstående har herr Lövgren dock tillräckligt
karakteriserat sitt uttTäde ur det parti, som jag alltjämt
tillhör — under det han bildat ett nytt — och samtidigt karakteriserat
detta partis program.

Herr Sommelius påstod, att jag gjort ett personligt utfall mot
herr Lindman, som skulle — jag var tyvärr inte inne själv, men
det har återgivits så för mig — vara »betalt för gammal ost». Jag
är visserligen uppfödd på ett bruk, där det Lindmanska namnet är
känt, men jag har aldrig haft någon kontrovers med herr Lindman
personligen, och då jag harangerade honom, var det självfallet inte
på grund av någon personlig konflikt med honom, utan på grund
av det ekonomiska system och politiska system, de politiska idéer,
herr Lindman representerar.

Herr Sommelius sade vidare, att det vore bättre, om jag genom
nyttigt arbete sökte ändra förhållandena, än att här med vackra ord
och fraser tala om nöden i landet. Jag antar, att herr Sommelius
då menar, att jag skulle göra detta genom samma sorts arbete som
han och en del andra — exempelvis i galoschtrusten. Trustlagstiftningskommittén
redogör en smula för galoschtrustens arbete och ekonomi,
och jag skall be att få citera ett par siffror om saken. 1911
var galoschfabrikernas aktiekapital 4 miljoner, 1920 14,23 miljoner.
Av hela ökningen under dessa sex år — 10,23 miljoner — hade
endast 0,39 miljoner tillförts genom nyteckning, under det återstoden
— 9,84 miljoner — utbetalats i form av gratisaktier till aktieägarna.
Två av bolagen —- det största och det minsta — hade fyrdubbla!
sina aktiekapital, ett hade tredubblat sitt och ett hade ökat sitt
från 0,8 till 1,24 miljoner. Bolagens nettovinster voro betydande, i
synnerhet åren 1915, 1916 och 1919: respektive 61,9, 70,4 och 77,2
procent av det genom gråt] saktierna utökade kapitalet, vissa år
för övrigt ända till 100 och 150 procent av det ursprungliga. Det
förefaller mig, som om, då man har intresse i dylika företag, man
bör tala tämligen tyst, herr Sommelius, om att man skall genom nyttigt
arbete söka avhjälpa nöden i landet.

I övrigt skulle jag vilja hemställa till herr Sommelius, att han
ville genom nyttigt arbete se till, att det blir andra förhållanden i
sockertrusten, som också nyligen berörts av trustlagstiftningskom -

187 Nr 8.

Onsdagen den 18 januari, e. m.

mitten och där han, om jag inte missminner mig, har ett litet finger
med.

Herr Sommelius ville slutligen göra gällande, att AVrangel kanske
ändå fört några förhandlingar med ryska sovjetregeringen — hans
excellens herr statsministern har ju sedan på sitt hovsamma sätt
rättat honom — ehuru AVrangel fordrade garantier. Jag kan förstå
herr Sommelius anförande, om han är lika dåligt informerad i andra
ting, som i detta fall, ty herr AVrangel — långt ifrån att föra några
som helst underhandlingar — motarbetade med alla honom till buds
stående medel varje som helst förhandling.

Herr Lindskog talade om, att jag utkastat beskyllningar mot
vår domare- och ämbetsmannakår utan en skymt av bevis. Jag måste
beklaga, att herr Lindskog, som dock är professor, tycks vara okunnig
om att regeringsformens 90 § lägger hinder i vägen för mig att
på kammarens bord framlägga de bevis, jag sitter inne med. Jag
hoppas emellertid att jag skall få tillfälle att framlägga dem i annan
form. För övrigt borde detta inte vara nödvändigt, alldenstund tidningspressen
dag för dag — till och med den press, jag antar, att
herr Lindskog läser — lämnar bevis om uppenbara övergrepp från
de kårer — jag säger kårer -—, jag nämnde. Och jag kan icke föreställa
mig, att dessa övergrepp kunna vara till gagn för den samhällsfred,
som här — många gånger i enligt mitt förmenande rätt osmakliga
former — predikats, och få fortsätta.

Herr Nyländer tyckte inte om att jag påtalade den rikliga utdelningen
av gratisaktier. Han säger: Det är ju dock penningar,
som stanna inom företaget. Men det är inte det, vi diskuterat nu;
vi ha framställt frågan, om man icke skulle kunnat disponera dessa
penningar på ett sådant sätt, att man icke blivit skyldig att för
framtiden betala aktieägarna ränta på dem, genom fonderingar kunnat
tillgodose arbetarnas behov genom att upprätthålla företaget under
nödtider.

Jag nämnde ingenting, säger herr Nyländer, om de valutaförhållanden,
som tvinga arbetsgivarna att med alla medel söka sänka
arbetskostnaderna just nu. Nej, det är sant; jag var verkligen inte
inne på den frågan. Jag påtalade bara det sätt, på vilket man vill
sänka lönerna, och att 1922 års löneläge, som i vissa fall ligger ända
till 28 procent under 1914 års, sänker arbetarna under svältgränsen.

Det borde ha varit en tacksammare uppgift för herr Nyländer
att erkänna detta, än då han tog sig till — det beror möjligen på
hans obekantskap med journalistik — att ur Socialdemokratens
»slaskspalt», en avdelning, i vilken allt kommer in, som inte hamnar i
papperskorgen — leta fram en uppgift, att jag i det företag, där
jag hade både nöjet och äran att vara anställd, skulle verkat som lönenedpressare.

Hur förhåller det sig då med den saken? Jo, det förehåller
sig så, att den 1 juli föregående år träffades mellan tidningsutgivarna
och typograferna en frivillig överenskommelse — ingen lönenedpressning!
— om en lönesänkning för de senare av 11 procent.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 138

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Tidningen Politiken och tidningen Socialdemokraten ha anmält,
att vi icke deltaga i dylika ting i den förening, som existerar mellan
stockholmspressens ekonomiska ledare. När emellertid lönerna hade
sänkts, så frågade jag våra typografer, om vi kunde ordna saken
på samma sätt. De svarade till att börja med, att det ville de helst
icke, men slutligen accepterade de det hela. Det var min lilla lönenedpressning.
Jag skulle kunna tillägga, att kunde de svenska
arbetsköparna tillämpa samma metoder vid sina lönenedpressningar,
så skulle det sannerligen var ett helt annat förhållande mellan arbetsköpare
och arbetare.

Så kom herr Nyländer med det underbara påståendet, att sänkningen
av arbetslönerna innebär en sänkning även av levnadskostnaderna.
Men han tilläde förklarligt nog, att han inte ville gå vidare
in på det kapitlet. Det hade emellertid nog varit nödvändigt. Ty
jag vill erinra om vad som många gånger under denna debatt framhållits,
att under det att lönerna ha sänkts så avsevärt, som nu är
fallet, så har levnadskostnadernas sänkning icke följt med på långt
när. För järnbruksarbetarna sänktes lönerna år 1920 med 40 %.
Men levnadskostnaderna i Stockholm ha icke sänkts till den gränsen,
ja, icke ens i landsorten. För övrigt, det är ju alltid så, vilket
t. o. m. Svenska arbetsgivareföreningens tidskrift framhållit i slutet
av 1920 eller början av 1921, att då priserna på produkterna gå
upp, så följa lönerna först efteråt, men då vi komma till det motsatta
förhållandet, då skall man först pressa ned lönerna och först
många månader efter komma levnadskostnaderna att följa med. Jag
tror, att den förklaringen från Svenska arbetsgivareföreningens tidskrift
är vida riktigare än om herr Nyländer ville göra gällande, att
levnadskostnaderna sänkas med detsamma.

Herr socialministern framhöll, att man inte bör vara så kvick
med att kritisera arbetslöshetskommissionen och allt möjligt som
står i sammanhang med arbetslöshetsproblemet. Jag vill då säga,
om detta var adresserat till mig eller till de arbetslösas olika organisationer
i landet, att den kritik, som riktas mot arbetslöshetskommissionen,
är mer än berättigad. Tiden är så långt framskriden, att
jag inte vill trötta med att lämna någon detaljerad redogörelse för
hur man går tillväga, då det gäller att lämna understöd åt de arma
-—• jag tänkte använda ett hårt ord — människor, som få dessa arbetslöshetsunderstöd.
Men jag försäkrar herrarna, att det är en mycket
omständlig procedur. Och det är icke nog med att vederbörande
genomgått denna mången gång underbara skärseld och fått detta
understöd. Sedan återstår ett mycket styvt arbete — enligt vad som
samstämmigt meddelas från arbetslösa här i staden ■— för att i fortsättningen
få behålla detta understöd. Och det är dock inte säkert.
Det kan tänkas, att det går så som för den elektriska montör, som
för några dagar sedan i pressen meddelade, att trots att han uppfyllt
alla formella förpliktelser, trots att han fyllt i alla de papper,
som ett alltmer omkring sig gripande skrivardöme hittat på, så hade
man en dag helt sonika dragit in understödet under förklaring, att

Onsdagen den 18 januari, e. m.

139 Nr 3.

i den branschen var det helt strejk. Det var det nu inte, men mannen Vid remiss av
står utan understöd, står utan varje som helst existensmöjlighet. mopositionen.

Vidare sade herr socialministern, att orsaken till att arbetena nu7 (i.''orta)
skola överlämnas till kommunerna är att detta blir billigare. Men

just detta innebär ett erkännande av att det är nödvändigt, att de
arbetslösa kritisera hithörande institutioner. Ty vilka är det, som
ha kritiserat, att Södra Sveriges statsarbeten och Norrlands statsarbeten,
eller vad de heta, ha burit sig så huvudlöst åt, då man låtit
överlämna allt arbete till dem, om icke de arbetslösas organisationer
och arbetslöshetskongressen under förlidet år? Det gläder mig enbart,
att man alltså på den punkten åtminstone givit de arbetslösas
kritik rätt. Det var sannerligen inte en dag för tidigt. Jag hoppas,
att de också måtte få rätt på en massa andra punkter, varest de
riktat en berättigad kritik mot vederbörande institutioner.

Jag ber också att få säga några ord om storleken av den lön, som
skall beräknas vid nödhjälpsarbetena. Herr Eden tyckte, att 200 kronor
i månaden, då däri inkluderas också all administrationsmateriel
och dylika kostnader, var alldeles för mycket för en arbetare. Jag
hoppas, att kammaren inte tycker, att jag är för närgången, om jag
frågar: vill herr Edén eller vilja ni andra, som anse detsamma som
lian, försöka existera på 160 kronor i månaden? Eller aro inte arbetarna
också människor? Ha de inte samma rätt att existera, att äta
sig mätta tre gånger om dagen, att kläda sig varmt och att slippa se
sina barn springa omkring på gatorna i trasiga skor? Vad är det för
ett begrepp, som håller på att inaugureras visavi arbetarklassen? De
äro arbetslösa utan egen förskyllan. De ha icke någon skuld till den
kris, som för närvarande går över världen och drabbar vårt land icke
minst hårt. Skola de detta till trots sänkas till en fullständig pariasståndpunkt,
eller vad är egentligen meningen? Herr socialministerns
upplysning att av dessa 200 kronor äro bara 160 kronor beräknade
att användas till arbetarnas löner styrker mig i den uppfattning, som
jag tillät mig uttala även i mitt föregående anförande, att det kan
verkligen inte gå för sig, att riksdagen och allra minst, arbetarregeringen
eller den högersocialistiska regeringen, som nu åtminstone på vissa
punkter gör ansatser till att vara en arbetarregering, skiljer sig från
sina löften till de arbetslösa på det sätt, som här är ifrågasatt. Om
så sker, måste man verkligen beklaga det.

Till slut kom herr Eden med ett limspö, att det inte var så
bråttom med hela arbetslöshetsanslaget, att man inte behövde på en
gång rusa i väg och bevilja alltsammans, utan att man kunde nöja
sig med att bevilja litet mindre till att börja med. Var det mer än
ett förfluget ord från herr socialministerns sida, då han härtill sade,
att i varje fall måste man ha 50 miljoner kronor, eller innebär detta,
att man givit på hand från regeringens sida, att man kan skilja på
detta och ge först ett mindre belopp för att sedan kanhända skjuta
det andra ut i ett ovisst fjärran? Nå, jag ser, att herr socialministern
och herr försvarsministern skaka på huvudet, så jag antar alltså, att
det verkligen är meningen att.hålla på regeringens förslag i detta
avseende, och att de arbetslösa ute i landet sålunda från i dag kunna

Nr 3. 140

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av räkna med att regeringen kommer att sätta in hela sin kraft på att
propositionen. få åtminstone dessa 85 miljoner kronor.

(Forts.) J skall ia säga nagra ord till mm gode vän herr Engberg på

— Smålandsbänken, tänkte jag säga, men det vore väl ändå att
alldeles förolämpa honom — på Mahnöbänken. Jag vill då först och
främst anhålla, att herr talmannen visar samma överseende mot mig
som mot herr Engberg.

_Då herr Engberg talade, kom jag att tänka på en rätt god historia.
Jag kan inte garantera att den är sann, ty det är en av hans
partikamrater, som talat om den. Det var en skeppare, som skulle
ut och segla. Han skulle till Halland och kom från Norrtälje. Han
hade bara en pojke med sig. Och när de kommo ut på sjön, frågade
skepparn pojken: vet du, var Halland ligger? Nej, sade pojken, det
vet jag inte, jag hav bara varit till Reval. Ja, sade skepparen, det gör
förresten ingenting, då segla vi till Reval och sedan fråga vi oss fram,
för segla ska vi. Herr Engbergs anförande påminde mig om den där
skepparen. Han var ense i huvudsak med mig i vad jag sade, men
han måste dock tala en hel kvart om mitt anförande och rikta en indirekt
kritik mot detsamma. Han hade bl. a. mycket stora bekymmer
för de teser, som utfärdades av andra internationella kommunistiska
kongressen rörande vårt parlamentariska arbete. Jag undrar, om inte
herr Engberg skulle kunna ha mera närliggande bekymmer, då han
nu tycks vilja syssla med partirensningsarbete, med exempelvis den
munkorgsstadga, som hans eget partis riksdagsgrupp en gång i tiden
antog.

Hr Engbergs berättelse om en teaterpjäs, som han sett i Paris,
kan jag väl förstå. Han kan ju behöva att från sin tråkiga vistelse i
Malmö någon gång resa till Paris och se några trevliga teaterpjäser,
men vad jag har svårt att förstå, är vad detta har att göra med vad
jag sade under förmiddagens lopp. Saken är nämligen den, att mitt
anförande icke betecknar någon principiell frontförändring vare sig
från min eller mina riksdagskamraters sida eller från det kommunistiska
partiet eller från den kommunistiska internationalen. Det betyder
bara tillämpning av en taktik, betingad av dagens situation. Vi
äro nämligen inte så dogmatiska, att vi låsa oss fast vid en taktik, gällande.
under alla förhållanden. Och man må verkligen ursäkta oss,
om vi inte vilja ge våra motståndare de vapen på hand som dylikt
skulle innebära.

Vidare må jag måhända också uttala min glädje över herr Engbergs
instämmande i mina synpunkter. Jag må då kanhända ha rätt
att understryka vad jag citerade av hans artikel, där han skrev att
i Sverige är det icke Gustav V eller regeringen eller Hjalmar Branting,
som regerar, utan det är långt mera direktörerna i Enskilda banken.
Det var kontentan av det hela. Men vad diar nu herr Engberg
för slutsatser av detta faktum? Det skulle jag verkligen vara nyfiken
att få reda på.

I övrigt uttalade herr Engberg sin tillfredsställelse över att jag
hade yttrat mig mot den brutalitet,. som från den svenska polisens
sida hade praktiserats. Och han hemställde, att man skulle söka ut -

Onsdagen den 18 januari, e. in.

141 Nr tf.

sträcka denna kritik till Moskva, exempelvis, som lian uttryckte sig, i
fråga om de händelser, som inträffade i samband med attentatet mot
Lenin 1918, då Sinovjeff häktade en massa människor, och enligt vad
herr Engberg gjorde gällande — historien är dock ny för mig ■—■ för
denna händelse lät mörda en massa människor. Jag skall tillåta mig
uppfriska herr Engbergs minne i detta avseende och erinra honom
om att i samband med attentatet mot Lenin inträffade i Petersburg en
annan historia, nämligen den engelska generalkonsulns och hans meningsfränders
organiserande av en fullständig revolt, som var så
planerad, att hela staden var indelad i kvarter, och att man t. o. m.
hade i vissa fall placerat kulsprutor i kyrktornen. Det var mot den
historien man riktade sig med de berörda häktningarna. Och det var
så långt ifrån att man mördade en massa människor, att man skickade
dem till Kronstadt, och efter dom och rannsakan av en av Sovjetrepublikens
erkänt rättvisaste män — erkännandet t. o. m. av den
svenska regeringens på den tiden utsända representanter —, nämligen
Uritski, sköts en hel del. Jag undrar, om inte herr Engberg skulle ha
förfarit på samma sätt. Men i övrigt vill jag meddela, att jag alls
ingenting har emot, och jag är övertygad, att Sov jet-regeringen heller
ingenting har emot, att i fall, där rättvisan visar nödvändigheten
därav, humanitetens bud verkligen tillämpas.

Men om herr Engberg vill verka för detta i Ityssland, vill han
också som kompensation förbinda sig att hos sina partikamrater i
Tyskland verka för att de lössläppa de tusentals kommunister, som
nu sitta i Lichtenburgs och Sonnenburgs fängelser och hungerstrejka
på grund av den oerhört brutala behandling de utsättas för; vill han
medverka till att hans partikamrater i och utom rikstyska regeringen
vilja gå med på en effektiv bestraffning av Liebknechts och Pösa
Luxemburgs mördare; vill han verka för att hans partikamrater i Polen,
i Estland och Lettland sätta in all sin kraft på att få slut på
förföljelsen mot kommunisterna; vill han sätta in all sin kraft på att
hans partikamrater i Österrike sluta med att utlämna ungerska revolutionärer
till det ungerska bödelsregementet; vill han som sagt allt
detta, äro vi fullständigt överens, och då skola vi nog finna en lösning
på frågan, som kommer att tillfredsställa samtliga parter.

Till sist ber jag ännu en gång, innan jag slutar med att tacka herr
Branting för det svar han lämnade på ett par av mig framställda
frågor, gentemot herr Lindman få betona, då han talar om att industriidkarna
måste nedsätta lönerna och att man icke skall klaga däröver
utan måste finna sig däri, att med all styrka måste framhållas det
vissa industriidkare hela den goda tiden ha förfarit på ett sätt, som
man rättvisligen bort kunna fordra av personer, vilka göra anspråk att
representera ekonomiskt förnuft.

Herr Branting erinrade om, att man från regeringens sida här i
dag hade ställt i utsikt en snabbare rannsakning med häktade. Allt
detta är gott och väl, men jag tror ej, att rättssäkerheten är fullt säkerställd
förrän polisens ställning på helt annat sätt regleras än för
närvarande är fallet.

Så säges det, att vi äro samtliga besjälade av viljan att göra upp

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 142

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

med Sovjet-Ryssland. Men man kan icke lämna kredit, innan man får
garantier för att man får ersättning för lidna förluster. Det har sagts
mig, att den fordran svenska staten presterat på Sovjet-Ryssland
uppgår till 700 miljoner kronor. Jag skulle då vilja fråga: Har man
undersökt, hur denna fordran uppkommit? Det meddelas från svensktryskt
håll, att man fått upp beloppet på så sätt, att t. ex. kontorister
tidigare anställda i Ryssland i där arbetande svenska industriföretag
med lön av 125 kronor i månaden kommit upp till en fordran i denna
skuldsumma på icke mindre än 7 å 800,000 svenska kronor. Hur har
detta tillgått? I andra fall hava exempelvis svenska affärsmän med
uppenbarligt kringgående av vederbörande sovjetbestämmelser anammat
en massa varupartier från ryska affärsmän och lågt under svenska
legationens sigill. Skola sådana saker räknas med i vår fordran?
Om jag icke misstar mig, har dock Sovjet-regeringen förklarat sig
principiellt ense om att ersätta den skuld, som rättvisligen kan bevisas.
Yad statsegendomen angår har, såvitt jag känner, hittills icke
talats om annat än konsulatsbyggnaden i Moskva och legationsbyggnaden
i Petersburg, och Sovjet-regeringen har för länge sedan förklarat
sig beredd att återlämna dessa. Fordra alltså herrarna endast detta,
så är jag övertygad om att överenskommelse kan komma till stånd.

Vidare fann sig herr Branting —- för all del på ett mycket försynt
och vänligt sätt, som gör det för mig mycket svårt att svara på
det sätt jag anser saken kräver — sannolikt på grund av sin ställning
förpliktigad att taga herr Wrangel i försvar, dels därför att
denne icke var närvarande och dels därför att herr Branting var övertygad
om att herr Wrangel tillfullo insåg betydelsen av en överenskommelse
med Sovjet-regeringen. Jag måste dock enligt mitt sätt
att se säga, att den oerhörda arbetslöshet, som för närvarande råder,
kunde varit i väsentlig utsträckning mindre, för den händelse vi haft
en överenskommelse med Sovjet-Ryssland och alla de beställningar
denna hade fört med sig, och då kan jag icke finna någon förmildrande
omständighet i herr Wrangels saboterande av upptagandet av förhandlingarna
om förbindelse med Sovjet-Ryssland. Jag tror icke,
att det är herr Branting obekant, att det faktiskt var utrikesministern
ensam i den förra regeringen, som var motståndare till detta.

Till sist vill jag säga, att då här på sistone i debatten kommit in
en ton av fullständig nationell samling, jag måste anmäla min avvikande
uppfattning. Den enhetsfront vi från kommunistiska partiet
äro anhängare av omsluter arbetarpartierna och arbetarnas krav i
kamp mot de borgerliga partierna, såsom representerande den reaktion,
arbetarna äro hotade av just nu.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Hansson:
Herr talman! Jag blev något förvånad, när herr Edén på kvällen
här upprepade beträffande skytteanslaget alldeles detsamma, som
hade framförts under förmiddagens debatt, utan att taga någon hänsyn
till de förklaringar, som jag strax före middagen hade avgivit.
Jag har senare gjort mig underrättad om, att herr Edén icke varit i
tillfälle att höra dessa förklaringar och icke kände till dem. Det är

Onsdagen den 18 januari, e. ni.

143 Nr 8.

ej min mening att här upprepa dem, men jag vågar tro, att om herr
Eden hört dessa förklaringar, han icke skulle hava kommit med någon
antydan om att det icke var min ärliga avsikt att nu icke vilja
få till stånd ett principiellt avgörande beträffande skytterörelsen.
Yad som sagts i den kungl. propositionen är naturligtvis fullkomligt
uppriktigt menat. Och jag skulle vilja fråga dem, som här i dag
tala för anslag till det frivilliga skytteväsendet för första halvåret
1923, om det kan vara något intresse ur deras eller skytteväsendets
synpunkt att de på allt sätt försöka ge åt ett blivande avgörande en
principiell innebörd. Jag tror, att det nyttigaste vore att låta även
i detta fallet detta vara detta och att uppskjuta det principiella avgörandet
till dess den av mig förordade undersökningen ägt rum.

Herr Sommelius har bär i dag gjort sig till talesman särskilt för
flottans bekymmer, och han har alldeles speciellt varit bekymrad
däröver, att anslagen till marinen representera en så liten del i förhållande
till anslagen till armén. Om herr Sommelius hade gjort
sig besvär med en undersökning, skulle han ha funnit, att den nu
föreliggande propositionen för första halvåret 1923 är ur flottans
synpunkt i fråga om anslagsfördelningen mellan armén och marinen
gynnsammare än föregående. Under första halvåret 1921 hava utgifterna
för försvarsväsendet, med undantag av anslagen till dyrtidstillägg,
uppgått till 85,250,000 kronor. Av detta belopp kom
på flottans del endast 19J/2 miljoner kronor, d. v. s. 23 procent. Eör
1922 beräknades i riksstaten anslagen till flottan till 26,8 procent
av hela anslaget till försvaret; om man därtill lägger anslagen å
tilläggsstaten för 1922, får man för 1922 en procent av 27,9. I
budgeten för 1923 representera anslagen till marinen 29,8 procent av
de samlade försvarsanslagen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att jag hoppas, att
när försvarsrevisionen, som väl rätt snart skall kunna börja låta en
vetgirig allmänhet få del av de förslag, som planeras, avslutat sitt
arbete, man skall finna att därvid tagits särskild hänsyn till de direktiv.
som givits vid revisionens tillsättande, om en riktig avvägning
mellan marinen och armén. För min del tror jag det vore riktigt,
om man inom ramen för de kostnader, som vårt land anses kunna
under de år, som nu närmast ligga före, offra på försvarsväsendet,
lämnade åt marinen en något större andel av de gemensamma
anslagen, än som hittills varit fallet. Men vad som framför allt är
önskvärt, det är — förefaller det mig — att man lämnar åsido konkurrenssynpunkten;
att verkligen vid bestämmandet av anslagen det
blir en avvägning mellan armén och marinen ur synpunkter, som icke
hava något med konkurrens att göra.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(''Forte.)

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Inför den

del av kammarens ledamöter, som hållit ut inpå den nya dagen, är
jag naturligtvis tvungen att begränsa mitt anförande rätt mycket;
eljest riskerar jag väl, att, när jag hållit på någon stund eller i varje
fall, när jag slutar, herr talmannen och jag äro ensamma här. Jag

Nr & 144

Onsdagen den 18 januari, e. m.

Vid remiss av ber dock att på förhand få uttala, att felet icke är mitt. Det är
statsverks- vgj snart tio timmar, sedan jag begärde ordet.
propositionen. jag bär under denna långa remissdebatt hört rätt mycket gam(FöHs.
) mait) gom stuvats upp igen; men jag får också erkänna, att jag hört
rätt mycket nytt. Bland det gamla har ju gjort sig gällande de
där ga.mla bestämda, skarpa, partibetonade motsatserna här i kammaren
om vad egentligen skall göras i vårt land under dessa kritiska
förhållanden. Det tyckes mig vara så, att dessa motsatser
stå, där de stodo förut. Det sista årets erfarenheter borde dock.
tycker jag, hava lärt å ömse sidor, men jag finner nu, att de icke
gjort den allra minsta inverkan. De tyckas gå alldeles spårlöst förbi.
Herr Lindman förklarade visserligen, att han skulle sluta —
jag tyckte orden folio så — med att motionera om tullskydd. Jag
undrar dock, om han kominer att hålla detta riktigt. Det är ju
möjligt, men i så fall vet jag icke, vad som lian anser böra^ göras
till understödjande av våra näringar; ty för mig står det åtminstone
klart, att det kan icke gärna få gå så, att vi icke_ göra någonting.
Jag undrar ändå, om inte den nu sittande regeringen en och
annan gång har tyckt sig förnimma ett litet stilla tvivel beträffande
huruvida vi över huvud taget utan den minsta förändring
kunna hålla den kurs vi nu följa och just ingenting positivt _ göra
annat än bevilja arbetslöshetsanslag och anslå medel till nödhjälpsarbeten.
Om nu detta skall fortfara länge — och det ser tyvärr
så ut — blir det för oss att liksom på samma gång bränna ljuset
i båda ändar. Det kommer nog inte att gå synnerligen länge, utan
vi torde bli nödsakade att lägga om kursen, vare sig vi vilja det
eller ej. Lent ekonomiskt sett är den framtidsbilden alldeles ohållbar;
och jag förstår sannerligen icke, jag kan icke inse, vad det är
som gör herr statsrådet och chefen för finansdepartementet så optimistisk.
Det finns ingenting som tyder på, att det skall bli bättre.
Oupphörligt har massan av de arbetslösa ökats, sedan vi senast
från denna talarestol resonerade om den saken.

Jag ber att få säga, att jag känner mig mycket förvånad, men
på samma gång tilltalad av vad herr Månsson i Hagaström yttrade.
Han är ju litet egen. Han har sina egna tankar. Tyvärr utvecklade
han icke alls sättet, varpå hans tankar skulle kunna realiseras.
Men även han, den mest extreme frihandlare, som jag träffat
på i detta land, trodde knappast det gick i fortsättningen, utan att
vi finge lov att göra någonting för att tillgodose de behov vi själva
hade. Jag fruktar för att, om vi icke med öppna ögon själva gorå
det, kommer nöden att driva oss dit, och då blir det ändå betydligt
värre. Jag erinrar om den stora strid, som fördes i vårt land om
tull eller frihandel på mitten av 80-talet. Jag var icke mycket berörd
av den striden, men jag såg då och har sett efteråt, att båda
parterna togo så grundligt fel då. Det blev icke så galet, som frihandlarna
trodde det skulle bli genom tullarna, men icke heller så
lysande, som tullvännerna förespeglade. Men det synes mig, som
om, så utomordentliga förhållanden som vi nu leva under och så
ekonomiskt svåra de äro, det knappast kan vara försvarbart, att

Öusilagei» Jen 18 januari

(*. ui

Nr 8.

ur»

vi stu alldeles .stilla och orörliga och icke söka gå till botten med remins av
orsaken, varlör det är så galet, hos oss. Ja, man har ju att skylla *toto!effa''-jiä den allmänna europeiska krisen. På samma sätt skyllde man
på kriget under livsmedelsnöden här i landet. Det tick gå som 0 *''

lörevändning lör allt. Men det iir val ändå stor skillnad, om man
själv gör någonting för att mildra och lätta eller icke. Jag tycker
icke vi kunna saga, att vi se så mycket galet i Europa, och därför
göra vi ingenting. Jag anser naturligtvis, som finansministern
yttrade, att vi icke kunna uträtta några underverk, men det synes
mig, som om vi verkligen få lov att ta i ett tåg på allvar. Huru
här det hän eljest? Vårt folk har naturligtvis ingenting annat att
leva av än inkomsterna av de näringar, som kunna gå och drivas.

»Skall då en del av dessa inkomster plockas bort till nödhjälpsarbeten
och dylikt, då sjunker sannerligen levnadsstandarden för folket
utomordentligt. . Vore det icke ändå skäl att mötas litet på
vägen och giva en liten smula avkall på det där flinthårda: vi försöka
icke åstadkomma skydd mot någonting. Jag tror icke på något
universellt botemedel eller att vi skola taga hela högen, men nog
kunde det hjälpas på många punkter, där det så att säga står och
väger. Det vågar jag påstå.

Vi jordbrukare ha.så ofta fått beskyllning för att vi oupphörligt
stå och gnälla. Nu har jag i dag icke hört någon enda jordbrukare
stå här och gnälla. Hela detta dygns debatt gäller industrien och
stadsbefolkningen, och det är icke precis så ljusa tavlor, som upprullas
här. Men om herrarna tro, att det står så präktigt till inom
jordbruket, så taga herrarna fel. Där skär man sannerligen icke
guld med täljknivar nu. Det är min egen erfarenhet. 1 fjol kämpade
vi om vad vi skulle göra med brödsäden, och efter mycken strid
stannade vi här för glidtullarna. Den förre jordbruksministern tycktes
mig gorå allt för att förstöra och uppskjuta den saken. Nu löpa
vi ut på ett annat område. Vår sockerbetsodling är sannolikt slut
om ingenting åtgöres. Vad skola vi sedan göra? Skola vi låta det gä
vind för väg över hela folket? Naturligtvis är jag som jordbrukare
-beredd på att offra mig och taga min förlust. Det är jag absolut
säkert. Men låta vi det gå och bara göra ingenting, då är det solklart,
att det kommer att trycka så långt ned, att man icke längre
kan tala om att. det gar med förlust, utan då omöjliggöres det helt
enkelt, »^kola vi på jordbrukets område och andra områden hålla på
och såga: vi trotsa allt; vi ga fram på det sätt vi göra; det, som kan
reda sig och halla sig uppe i denna olycka och denna nedgångstid, det
får hålla sig uppe, det andra får strykas bort. Jag fruktar då, att
det blir så mycket, som får strykas bort. Nej, det är positiv gärftifrg»
som nu kräves. Men naturligtvis är den positiva gärningen
oändligt mycket svårare än att göra ingenting. Det uppstår mycket
mer strid om den, än om man ingenting gör. Jag vill icke det
minsta klandra industriarbetarna för att de göra allt möjligt för att
hålla, uppe sina löner. Det är deras inkomstkälla. Men alla komma
vi nu att tryckas av den nedgående rörelsen. Och då man talar
om att man snart är vid 1914 ars nivå, så får jag säga herrarna, att
Andra hammarens protokoll 1922. Nr 8. 10

Nr 9. 146

Onsdagen den 18 januari, e. ra.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

jag har aldrig hoppats, att det skulle komma att stanna där, utan
det kommer bestämt att gå långt under den nivån. Toppen var för
hög på den ekonomiska vågen. Nej, vi skola nog ned djupare, innan
det stabiliserar sig. Då tror jag man kan våga påstå, att det går
helt säkert icke och blir aldrig möjligt för oss, om icke naturliga
arbeten kunna sättas i gång.

Man har talat så mycket om, och i fjol resonerades åtminstone
i bevillningsutskottet så mycket om, att om vi åsatte något högre
tullskydd, där det kändes som värst, så skulle våra exportindustrier
skadas så utomordentligt. Men äro herrarna på det klara med, att
vår exportindustri och råämnesförsäljning till utlandet kan föda
vårt folk? Det tycks nu med de oerhört ökade skarorna av arbetslösa,
att det är fullt bevis på, att vår exportindustri kan icke bära
upp det hela. Man får verkligen då tänka på litet grand, att vad vi
förbruka här i landet så mycket som möjligt även tillverkas här.
eller, som Fabian Månsson uttryckte det. att snart äro vi komna till
den punkten, att vi få göra oss till ett halvslutet hushåll. Vi få
nog lov att söka utfinna alla möjligheter att få bort denna överväldigande
import. Den suger bort pengarna, men det är icke det
värsta, utan den suger bort arbetet för folk här i landet. Det är
det, som är det ytterst svåra. Och det får jag säga, att när man
griper till positiva åtgärder, är det företrädesvis arbetarna man
skulle gagna. Man må tala aldrig så mycket, som en talare här
gjorde, om kapitalisterna etc. Nej, när allt sjunker, träffar det
allra värst arbetarna. .lag har alltid funnit mig så förvånad, när deras
representanter förklarat, att vi gå aldrig med på att göra någonting
i den vägen.

Nu har här sagts, att vi skola köpa från åtskilliga fabriker sådana
varor, som behövas för de affärsdrivande verken etc. Ja, men
till vilka priser? Skall staten köpa dem från eljest stillastående fabriker,
blir det tydligen dyrare, än om man kan köpa dem från annat
håll. Och då är det detsamma som protektionism. Men det är så
att säga avita, och för resten verkar det oerhört ojämnt. Jag har
sett på senare tid, att det från alla möjliga håll framkommit projekt
om att man kan göra så och så på det och det området, men en tredjedel
eller hälften eller dylikt av kostnaden får avskrivas på arbetslöshetens
konto. Vart bär det hän med dylikt? Är det icke en
fiktion? Få icke pengarna ändå betalas ut? Jag förstår icke ett
sådant tal, det får jag säga herrarna. Och komma vi ut att kappas
på det området, då går det, som det eljest brukar göra, när svenskarna
skola göra någonting, såsom när man rusade ut med bränslekommissionen
t. ex. Då rusade vi säkerligen mycket, mycket för
långt. Nu när vi skola betala nöjet, blir det ytterst svårt. Vore det
då icke bättre, att vi möttes något på vägen, att ni mötte oss, som
verkligen tro, att man kan göra någonting. Jag vet, att det skulle
vara en utomordentligt stor självövervinnelse, som herrarna skulle
göra, efter allt som uttalats. Men jag kan icke värja mig för den
tanken, att det ändå för regeringens medlemmar må synas mycket,
mycket svårt nu inför dessa massor av arbetslösa, och de ha dock

Ouedageu dou 18 januari, e. in

147 Nr #.

halt arbete bär i vårt land var och eu på sitt område. Men skola
vi hälla den nuvarande kursen, så komma naturligtvis i regel jordbrukskommunerna
att klara sig bäst. Där är det ju icke så många
arbetslösa, ja, jag kan säga, att det finns nästan inga alls av den
sorten. Men hur det än är, så trycker det utåt. där nöden finns. Vi
ha sett det härut, och vi få nog också se det i fortsättningen.

Om man nu icke kan precis följa med i allt såsom här är föreslaget,
att vi skola gå fram, så vill jag på förhand ha uttalat, att
det är orätt att stämpla en dylik man som en arbetarnas fiende. T,y
det är jag verkligen icke. Men jag vill ha litet klart för mig, att de
medel, som användas, kunna bota något mer än för dagen, så att
det kan för framtiden göra något gagn och så att vi kunna komma
ut ur denna genomförskräckligt farliga tid, vari vi befinna oss.

Det är nu också åtskilliga andra yttranden, som ha fällts under
denna diskussion, som jag skulle vilja svara på, men tiden är ju
sä långt liden, att det är omöjligt att svara på allt, som har pekat
mot åtminstone min övertygelse. Det var den ärade talaren på
Dalabänken, som särskilt apostroferade bondeförbundet och anförde,
att vi hade minskats i antal här i kammaren, och det skulle givetvis
då vara ett. tecken på att valmännen hade underkänt vår politik,
da, det är möjligt, att så är fallet, men säkert är det ingalunda.
Vi talade om, när vi beredde nu gällande rösträttsbestämmelser,
rätt grundligt, vad som skulle ovillkorligen inträffa, nämligen att
där ute i bygderna komme nog icke kvinnorna fram och röstade första
gången och icke andra gången heller. Och det inträffade också.
Det var också en annan sak. Vi ha ju i kväll haft nöjet att höra
åtskilliga politiska uttalanden från det andra hållet och kanske
också litet politiskt gnabb mellan de tre politiska partierna där.
Och jag skall be att få gratulera ledaren för det nyaste partiet.
.Tåg tycker han tog det hela humant och trevligt. Praktiskt sett
äro herrarna ett, och det är ju en oerhörd styrka vid proportionella
val. Men vi borgerliga klyva oss i tre delar. Det ber jag den ärade
talaren på Dalabänken annotera. Herrarnas block är mycket starkt.
Vid åtskilliga paradtillfällen kanske man sticker fram med en del
skiljaktigheter, men eljest är det nog enhetligt.

Sedan var det en sak till. Det kom ju alla luffarna till på
köpet. Dem fingo vi nog-ingenting av. Där ha vi den största förklaringen,
och jag tror deri räcker.

Här anfördes också beträffande industrien — jag känner icke
mycket till det, men jag tycker det rimmar sig icke -—- att även
där det fanns industrier, som förtjänade, vilja de betala lika låga
löner som de andra. Ja, men det ha ju herrarna själva önskat.
De kollektiva avtalen skulle ju vara så. Den satsen, att man skulle
göra så gott man kunde mot sin arbetsgivare och att lönen skulle
råtta sig därefter, den har jag alltid hållit på, och det kommer jag
att göra även i framtiden beträffande mitt lilla jordbruk och i den
lilla mån jag är arbetsgivare. Men den andra åsikten voro ju herrarna
överens om, då vi stredo rätt mycket därom för 10 eller 12
år sedan. Ha herrarna ändrat mening nu?

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Hr 5. 148

Onsdagen den 18 januari, e. m

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Torts.)

Det Har också varit tal om, att vi . skulle göra vårt yttersta
nu — det uttalades vältaligt och rörande av finansministern — att
vi skulle göra allt för att övervinna svårigheterna. Ja, jag vill
säga, att jag vill vara solidarisk. Men jag vill rikta samma ord
till finansministern nu som 1918: glöm icke ni heller att vara solidariska
mot oss! Jag har icke sett mycket av den återgående solidariteten,
om jag så får säga. Får jag se den från denna regerings
sida, sä är jag ytterst tacksam. Och man skall ju icke förvåna
sig över någonting. Därför vill jag icke saga, att det skulle
förvåna mig. Men eljest ber jag ändå herrarna litet grand fästa sig
vid, att det även finns jordbrukare i detta land, som sitta ytterst
hårt. Jag vet det alltför väl. Och hemfaller ni icke till den villfarelsen,
att ni mot jordbrukarna i skattehänseenden eller andra
hänseenden kan gå fram hur som helst, ty de reda sig ändå? Det
är absolut icke fallet. Och när man talar om att man skall bilda
de där småbruken och egna hemmen och allt det där, så vill jag
säga, att det finns ingen olyckligare tidpunkt att göra det än nu.
Ty när även gamla bondejordbruk knappast kunna stå sig, då är
det säkert synd om de stackare, som nu skulle försöka gripa sig an
med små jordbruk. Det vore säkert eu olycka.

Jag skall nu till de herrars förnöjelse, som sjunga där uppe,
säga, att jag skall sluta genast, och jag slutar med en bön till alla
och en var, som kunna uträtta något i detta land, att de icke måtte
förstenas i gamla förlegade åsikter på något håll utan i dessa tider
göra allt för att tillmötesgå varandra. Först då tror jag vårt land
kan lyckligt gå igenom denna kris eller rättare sagt lyckligt komma
ur densamma och icke rent av ekonomiskt gå under.

Herr Lindskog: Bara ett par minuter, herr talman!

Jag skall börja med att gratulera herr Engberg för hans mycket
framstående talanger i den högre akrobatiken. Om verkan av denna
icke har varit någon annan än att roa publiken, så är ju redan detta
en ganska tacknämlig uppgift,

När herr Engberg talar om, att jag på ett egendomligt sätt representerar
Lunds universitet, så vill jag säga, att det verkligen för
mig gives högre värden än universitetets speciella intressen, och det
är dessa värden, som jag har ansett mig böra föra fram.

Herr Engberg har vidare påstått, att mitt referat har varit missvisande
och min framställning berott på missförstånd. Jag skall tilllåta
mig att läsa upp blott ett par punkter ur boken, för att kammaren
själv må döma, om min uppfattning uteslutande berott på mina
svaga fattningsgåvor. Det heter på sidan 119: »Av våra bevis framgår
också klart och tydligt, att moralens höga bud inte gälla gentemot
fiender, vare sig rasens, landets eller -—• klassens: att tvärtom moralen,
som bjuder oss att hjälpa våra kamrater, därigenom nödgar oss
att tillintetgöra våra fiender, som stå dem efter livet. Att alltså,
i korthet sagt, självuppoffringens, solidaritetens, ärlighetens och trohetens
bud icke gälla gentemot klassens fiender.» —- »Å andra sidan
beljuger och bedrar inte arbetaren sin arbetsgivare vid varje till -

Onsdagen den 18 januari, e, ro

1-19 Ur 3.

fälle. I regel motsvarar det hans klassintresse att inte göra det. Men
när klassens intresse fordra, att lian skall handla i strid med de sedliga
buden, så gör han det också.» Och på sidan 122, det var det som
jag drog, men jag tager om det igen ordagrant ur boken. — »Vi
tänka oss vidare en departement,stjänsteman, som är socialdemokrat.
Han tår i sina händer ett dokument, som hotar hans klass. Han
stjäl det. Vi anse hans handling berömvärd. Oärlighet mot den
egna klassen kan alltså i den egna klassens ögon vara en dygd.» Jag
skulle kunna anföra tjugu sådana exempel, om cj den sena timmen
hindrade mig.

Är detta verkligen, som herr Engberg har påstått, blott en redogörelse
för hur det är och ej alls för hur det bär vara eller får vara?

Jag skall i detta sammanhang bo att få citera, eu sats av herr
Engberg själv i hans artikel om boken. Där säger herr Engberg på
följande sätt, som det vore synd att icke läsa upp ordagrant: »Med
rent av förbryllande flärdlöshet och lättfattlighet griper och fängslar
boken sin läsare från första sidan och till den sista.» Ja, flärdlös är
boken, så det förslår. Men om den är lättfattlig, det börjar jag betvivla,
sedan herr Engberg säger, att jag icke alls förstått den. Jag
vill emellertid säga det, att jag har en stackars olyckskamrat, som
kanske har större anseende hos herr Engberg, än jag har, eftersom
det är en partikamrat till honom. Det är nämligen den person, som
jag i mitt förra anförande kallade det lysande undantaget. Det är
herr Erik Hedén, som i en ljungande artikel i »Socialdemokraten» under
rubriken »Är lögn tillåten i klasskampen?» säger, att när t. o. in.
katolikerna vägra att godkänna satsen »ändamålet helgar medlen»,
sa måste han skämmas, att socialisterna nu börja försvara denna
sats:

Det lät emellertid nu på herr Engberg, som om han nu toge sig
en liten funderare över bokens innehåll. Det hade varit önskligt, om
han tagit denna funderare en liten smula tidigare. Ty i sin artikel
i »Arbetet» har herr Engberg icke med ett ord eller en aning gjort
någon som helst reservation, utan slukat rubb och stubb.

Och så till sist. Den insinuation, som herr Engberg har framkastat,
att det skulle varit något slags konkurrenshänsyn, som lett
mig i mitt yttrande, anser jag vara av den art, att den ej är förtjänt
av något som helst bemötande.

Jag vill sluta med att säga, att mitt uppträdande i denna sak ej
alls varit dikterat av några partihänsyn. Och jag ber att få uttala
den förhoppningen, att de värden, som det här gäller, äro höjda över
partierna.

Herr Samuelsson: Endast en kort replik med anledning av
statsrådet Örnes yttrande.

Då det med anledning av vad jag sade beträffande avskedandena
vid statens järnvägar påpekats, att jag skulle stå i nära kontakt
med personalens organisation, järnvägsmannaförbundet, så vill
jag säga, att jag tillhör t. o. m. dess styrelse, men trots det hade
jag icke reda på det meddelande, herr statsrådet lämnade här i kärn -

Vid remiss av
statsverksjyropositioncv.

(Förta.)

Nr 3. 150

Onsdagen den 18 januari, c. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

maren. Jag är emellertid synnerligen tacksam för det meddelande,
som lämnades, och jag vill för min del säga, att det kommer att mötas
med tillfredsställelse av dem ute i landet, som vänta att bliva avskedade
i slutet av januari.

Jag vill också understryka, att det icke heller varit min avsikt,
att man skulle tänka sig, att statens verk skulle hålla sig med en
personal, som icke kan beredas något arbete. Det uttryckte jag synnerligen
starkt i mitt förra anförande.

Jag vill som sagt särskilt uttrycka min tacksamhet för att regeringen
så hastigt ingripit här.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågavarande
proposition, i vad den anginge pensions- och indragningsstaterna, till
bankoutskottet, såvitt den rörde jordbruksfonden till jordbruksutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning
av propositionen inom kammaren nu avgivna yttrandena.

§ 2.

Vidare föredrogs Kungl. Maj ds proposition nr 2, om tilläggsstat
för år 1922; och hänvisades densamma, i vad den anginge pensionsoch
indragningsstaterna till bankoutskottet, såvitt den rörde jordbi
uksärenden till jordbruksutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj ds å kammarens bord vilande propositioner:

nr 11, angående anslag för bekämpande av arbetslösheten; och

nr 12, angående anslag till anordnande för kommunikationsverkens
räkning av arbeten för bekämpande av arbetslösheten.

§ 4.

Härefter föredrogs och remitterades till statsutskottet riksdagens
år 1921 församlade revisorers berättelse om den år 1921 av dem verkställda
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1920.

§ 5.

Riksdagens år 1921 församlade revisorers berättelse angående
riksbanken, som nu föredrogs, hänvisades till bankoutskottet.

§ C.

Vidare föredrogos övriga på bordet vilande Kungl. Maj :ts propositioner;
och överlämnades därvid

151 Nr tf.

Onsdagen den lSJjftunnri, e. in.

till bankoutskottet propositionen, nr 8, angående gillande av den
riksbanken meddelade frihet från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld; och

till bevillningsutskottet propositionen, nr ld, med förslag till förordning
angående särskild skatt å tobaksvaror m. m.

§ 7.

Föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 9, av herr Carlson i Mölndal; samt

nr 10 och 11, av herr Hage m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 12, av herr Fast;

nr 13 och 14, av herr Holmgren;

nr 15, av herr Karlsson i Vadstena; och

nr 16, av herr Lindberg;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 17, av herr Olsson i Gävle m. fl.;
nr 18, av herr Lövgren;

till statsutskottet motionen nr 19, av herr Jeppssou; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 20, av herr Månsson i Backa
m. fl.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Magnusson i Skövde, nr 24, om tilläggspension åt förre
murareförmannen Sven Johan Qvist; och

nr 25, om pension åt skrädderiförmannen August Kjellberg;

herr Magnusson i Skövde m. fl., nr 26, om anslag till fraktlindring
för kalk, kalkstensmjöl och märgel;

herr Berg i Karlskrona, nr 27, om pension åt arbeterskan Tda
Amalia Häggqvist;

herr Johanson i Hallagården m. fl., nr 28, om skrivelse till
Kungl. Maj :t angående upplåtande av kronoegendomar för utrönande
av jordbrukets verkliga produktionskostnader;

herr Lindgren m. fl., nr 29, om anslag till lindring i fraktkostnader
för kalk för jordbrukets behov;

herr Lindgren, nr 30, om ändring i 1 § lagen om skogsaccis och
om vi rkesta xering; samt

Sr 8. 152

Onsdagen den 18 januari, e. in.

herr Hedlund i Häste in. fl., nr 31, om bidrag till anläggning eller
förbättring av vägar m. m.

Dessa, motioner bordlädes på begäran.

§ 9.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 12, till .Konungen angående utseende av ledamöter
och suppleanter i utrikesnämnden.

§ io.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare herr Edv. Lithander
på grund av sjukdom (influensa) är förhindrad deltaga i riksdagens
sammanträden tillsvidare intygas.

Stockholm den 18 januari 1922.

* R. Eidem,

leg. läkare.

§n.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Jansson i Edsbäcken under 3 dagar fr. o. m. den 19 jan.,

■»	Nilsson i Köinge		6	2	2 2	19	»
2	Silfverschiöld	2	3	»	2 2	23
2>	Andersson i Prästbol	2	9	2	> 2	20
*	Jansson i Ealun	2	O O	2	* 2	19	»
	Johanson i Hallagården	2	•J	7/	» 2	20	>
»	Nilsson i Tånga	2	5	»	2 >	20	»
>	Lindskog	2	8	2	» 2	21	»
	Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1,5 på	natten.

In fidem
Per Cronvall.

TondftgettIdeal. 10 januari.

m

!fC i MO .1 ! O!!»'' • . ‘.M.

till i;>=t ; om )'':>! o

\"t\\W t .
jho J i
(OM•O"

■» ll)[

liv* i\ / r.
. .,,r

noM M‘. r K(!('')[ jliTttVqnp } \y^r ff• t

-j;;M j)(,ofov(") ;ij’:vn Iij, Minorn'';Y moM moa

Torsdagen den It) januari., '' '' i ''

-h;''h ■ ; '' J i r: •■ rvri9jri>iHicj in tf1 .Tgnu/J IT»! o*TV/''rj[s trio -ru

-<> tf ir.li /ii i) utgå,»* mio m I hi ubuaftv.ac i (.•;_! > i i ri f > • ■•!.

: ii‘)f)Ot-iinf»jv fjf0ino: I ■<»;

i •/irun» Imn iMsrY a! ma »un is .|omr>! II i t loin »ro .iK'' i!

§ 1. ;I If. liTjii;'': /; t

n‘ ”''''"Foredrögos''våt^fÖi^sigf i>cli llanVi^aåeö .jijll’av lagutskott
Kungl. Maj :ts å kammarens hörn vilande'' propositioner V’’ '' !

nr 5, med förslag''till lag om ändrad lydelse''aV andra stycket
av slutbestämmelserna i lagen den 19 juni 1917 angående ändring
i vissa delar av lagen den 1 juli l-$9$ om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige; och , . . f, ,r ......,...... ,

nr 10, med förslag till lag om anstånd För''visst fall med verkställighet
av straff.

.c 3

»•oM r uv^vlO tv.fl »‘ifoirj -"-^r 1 nå.;1'' 1:f f * i f^

Vidare föredrogos v-ar''efter annan''de på ltafnfflhieJls bdrd liggailide
motionerna; och remitterades därvid

till sfatsufskdlltél motionerna: ’
rd,r,|?l, gy herr Bäckström; och
^p^^äpay^err Andersson i Prästbol m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 23, av herr Jansson i Falun; och

nr 24 och 25 av herr Magnusson i Skövde;

till jordbruksutskottet motionen nr 26, av herr Magnusson i
Skövde m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 27, av herr Berg i Karlskrona;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 28, av herr Johanson i Hallagården m. fl.; och
nr 29, av herr Lindgren m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 30, av herr Lindgren; samt
till statsutskottet motionen nr 31, av herr Hedlund i Häste rn. fl.

•r) i »;mim;yl

§ 3.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Jönsson i Fridhill m. fl., nr 32, om anslag för lindring av
fraktkostnäderna för kalk; ‘am foyrti ’ i«^ ''" "''''n 1 ,''4 miP.

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 3. 11

Än».

Nr 3. 154

Torsdagen den 19 januari.

herr Jönsson i Fridhill, nr 33, om anslag till Sveriges riksförbund
av frivilliga brandkårer; samt

herr Hage:

nr 34, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lönetursrätten
för viss personal, som från Mora—Vänerns järnväg övergått till statens
järnvägar;

nr 35, om skrivelse till Kungl. Maj :t angående ändringar i riksdagsordningen,
åsyftande att möjliggöra en omläggning av den proportionella
valmetoden;

nr 36, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående vissa ändringar i
vallagen; och

nr 37, om skrivelse till Kungl. Maj :t angående en reformering av
gällande hyreslagsbestämmelser.

Nämnda motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Olsson i Mora
under 3 dagar från och med den 21 januari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,12 f. m.

In fidem
Ter Cronvall.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

220277