RIKSDAGENS PROTOKOLL

19 22. Första kammaren. Nr 37.

Onsdagen den 24 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 172, till Konungen i anledning av väckta motioner om utsträckt
skyldighet för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse
för vård av sinnessjuk eller sinnesslö.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde
nästkommande lördag företaga val av valmän och suppleanter för
utseende av en kommitterad för tryckfrihetens vård efter justitierådet
N. Alexanderson, som avgått.

Detta förslag antogs.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23, bevillningsutskottets betänkanden nr
46 och 47, andra lagutskottets utlåtande nr 21 samt första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 11 och 12.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 22, angående fullbordad granskning av de i statsrådet
förda protokoll.

Utskottets tillkännagivande att anledning icke förekommit att mot
någon ledamot av statsrådet tillämpa §106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Första kammarens protokoll 1922. Nr 37.

1

Nr 37. 2

Onsdagen den 24 maj f. m.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av vissa
ärenden.

Ang. skedd
användning av
visst "förslagsanslag,

högst".

Punkten 1.

På hemställan av ministern för utrikes ärendena greve Wrangel beslöt
Kungl. Maj: t i statsråd den 15 april 1921 att såsom bidrag till betalande
av vissa partier för svenska koloniens i Hamburg räkning inköpta
livsmedel till generalkonsulatets förfogande ställa ett belopp av 10,000
kronor att utgå av det å 1920 års tilläggsstat uppförda förslagsanslaget,
högst, hjälpverksamhet bland vissa svenska undersåtar i
utlandet.

Utskottet, som funnit ministerns för utrikes ärendena tillstyrkan
av beslutet den 15 april 1921 anmärkningsvärt, hade ansett sig på under
förevarande punkt angivna grunder böra hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Clason, Norling
och Nils Anton Nilsson.

Herr Clason: Jag har, som kammaren torde finna, vid denna

punkt avgivit en reservation mot den av utskottet framställda anmärkningen,
och då frågan är av en viss principiell vikt, anser jag mig böra
här yttra några ord.

Innan jag gör detta, skall jag emellertid med anledning av den
mängd punkter, som förekommer i detta utskottsbetänkande, be att få
understryka den omständigheten, att, som kammaren torde finna av förteckningarna
över de vid de särskilda punkterna närvarande utskottsmedlemmarna,
det ofta varit olika medlemmar, som i de särskilda fallen
bildat utskottets majoritet. Detta gör, att såväl jag som andra medlemmar
av utskottet icke stå för anmärkningarna i alla de punkter,
där vi icke avgivit reservation. Det förekommer punkter, där åtminstone
jag skulle hava avgivit reservation, om jag hade haft tillfälle
att deltaga i ärendets avgörande inom utskottet. Jag har
velat förutskicka denna allmänna anmärkning, som torde kunna
ha en viss betydelse vid bedömandet av anmärkingarna i de olika
punkterna.

Vad nu särskilt denna punkt angår riktar sig utskottets anmärkning
mot Kungl. Maj: ts användning av ett förslagsanslag, högst, en
användning, som har bestått däri, att en utbetalning från anslaget har
gjorts under år 1921, ehuru anslaget beviljats för år 1920. Jag vill
mot utskottets framställning av denna fråga göra den erinran, att utskottet
icke alls fullständigt har utrett de finanstekniska principer, som
för närvarande gälla i fråga om användningen av förslagsanslag, högst.
Det framgår av ett i vår reservation meddelat kungabrev — vilket för
övrigt var tillgängligt för utskottet, innan utskottet definitivt tog stånd -

Onsdagen den 24 maj f. in.

3 Nr 37.

punkt i denna fråga — att Kungl. Maj: t den 13 februari 1920, således Anä- skedd
vid en tidpunkt, för vilken Kungl. Maj : t redan fått decharge, har u ^användning av
färdat vissa föreskrifter, som medgiva användningen av belopp, ställda slagsanslag
till disposition under rubriken ”förslagsanslag, högst”, även under det högst”.
följande året, nämligen i sådana fall, att utgifter, tillhörande, ett visst (Forts.)
budgetår, icke hunnit utbetalas och bokföras under samma år. Enligt
min och mina medreservanters mening faller här ifrågavarande disposition
av detta anslag just under föreskrifterna i nämnda kungabrev.

Detta är så mycket tydligare, om man går till riksräkenskapsverkets
budgetredovisning, där under år 1921 såväl vid detta förslagsanslag,
högst, som vid en lång rad av andra anslag av alldeles samma karaktär
precis enahanda förhållande har förekommit. Man har under år 1920
icke hunnit utbetala alla utgifter, för vilka anslaget var anvisat, och
sedermera har vid årets slut på grund av ett ingripande av riksräkenskapsverket
överskottet överförts till kassafonden. Men på grund av
detta kungabrev, som jag nyss berörde och som återfinnes avtryckt
på sidan 78 i betänkandet, har man då under påföljande år verkställt
r estutbetalningar från ifrågavarande anslag. Jag menar, att
utskottet hade bort, innan utskottet beslöt denna anmärkning,
undersöka hela detta förhållande. Om utskottet hade gjort det,
tror jag, att utskottet, om det velat vidmakthålla samma princip,
som följts vid denna anmärkning, fått anledning att utsträcka anmärkningen
till en hel rad alldeles analoga fall eller också — vilket
jag för min del anser hade varit riktigare — alldeles inhiberat
densamma.

Nu kan det möjligen sägas, att vår reservation på en punkt lider
av en viss otydlighet, nämligen därutinnan, att vi icke definitivt skulle
ha ådagalagt, att, när Kungl. Maj: t den 7 maj 1920 ställde dessa
300,000 kronor, varom här är fråga, till utrikesdepartementets förfogande,
detta också åtföljts av en utbetalning till departementet av dessa
medel. Det har emellertid varit förhållandet. Hela det belopp, varom
här är fråga, 300,000 kronor, har under år 1920 utbetalats till utrikesdepartementet
i två utbetalningar, den ena den 30 juni och den andra
den 4 september. Under sådana omständigheter har anslaget redan
disponerats för vederbörligt ändamål under sagda år, och vid sådant
förhållande har enligt min och mina medreservanters mening Kungl.

Maj: t, då anslaget sålunda redan till hela sitt belopp disponerats under
år 1920, varit fullt berättigad att i detta fall, liksom i en hel mängd
andra fall, på grund av det åberopade kungabrevet under år 1921 förordna
om en utbetalning.

Jag skall icke, då föredragningslistan upptager så många ärenden,
vidare uppehålla mig vid denna punkt, men jag har ansett det vara
önskvärt, att vår reservationsvis angivna ståndpunkt på något sätt bleve
klarlagd här i kammarens protokoll.

Herr L y b e r g: Herr greve och talman! Det har om årets dechargebetänkande
sagts, att det är aktningsbjudande mera till omfånget än

Nr 37. 4

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. skedd
användning av
visst ”förslagsanslag,

högst”.
(Forts.)

till innehållet, att anmärkningarna visserligen äro många, men att de
tämligen genomgående röra endast bagateller och formsaker utan större
räckvidd. Om man emellertid gör sig mödan att närmare studera betänkandet,
kan man säkerligen icke undgå att märka, att det dock går
en röd tråd genom detsamma, att det i stort sett är omkring denna, som
anmärkningarna röra sig, och att det är den, som i allmänhet ger även
till synes obetydliga anmärkningar en principiell betydelse och en naturlig
plats såsom del i det hela. Må man gärna tala om bagateller! Men jag
undrar, om icke en dag förr eller senare riksdagen kanske skulle komma
att bittert ångra, om riksdagen icke i tid reagerade mot en successivt skeende
maktutvidgning av Kungl. Maj: ts befogenhet på riksdagens bekostnad.
Den röda tråden i utskottets betänkande är nämligen ett hävdande
av riksdagens maktbefogenhet gentemot den första statsmakten,
ett hävdande framför allt av riksdagens suveräna beskattningsrätt, dess
rätt att bestämma, om och under vilka villkor anslagna medel få av
Kungl. Maj: t disponeras, och av Kungl. Maj : ts skyldighet att
respektera riksdagens därom fattade beslut. Och en reservation,
som icke hävdar sin rätt, misstänkes lätt för att icke känna sitt
ansvar och sina skyldigheter. Vad man än ma säga om utlåtandet
kan det i allt fall icke förnekas, att en i detta nu angivna
syfte inriktad granskning står i mycket god överensstämmelse med
vår svenska författnings säregna form för utkrävande av ministeriel!
ansvarighet.

Nu är det visserligen så, att detta dechargebetänkande fullkomligt
förbleknar inför år 1840, då konstitutionsutskottet framställde 73 anmärkningar
enligt § 107 regeringsformen och därjämte anställde 30 riksrättsåtal.
Men om man ser på endast de sista 80 åren, kan det icke förnekas,
att årets dechargebetänkande med hänsyn till anmärkningarnas
mångfald slår ett rekord. Vad kan nu vara förklaringen härtill? Jag
tror icke, att det är statsrevisorernas granskningsiver, som smittat konstitutionsutskottet,
ehuru det kunde ligga nära till hands att misstänka detta.
Icke heller tror jag, att det är så, att utskottets ledamöter haft någon
särskild benägenhet att söka komma den regering till livs, som de flesta
anmärkningarna drabba, eller ens att utskottsledamöterna i allmänhet
haft sitt arbete och sin uppmärksamhet inriktade på sådana regeringsåtgöranden,
som eventuellt kränkt riksdagens rätt och åsidosatt statens
ekonomiska intressen. Utan jag kan undra, om det icke mycket beror
därpå, att den maktutövning, som riksdagen under de gångna årens nödläge
måst släppa ifrån sig och lämna till regeringen, att denna utvidgade
maktutövning tenderat att bli konstant och oberoende av riksdagens medgivande
samt att sudda över den grundlagsfästa gränsen mellan riksdagens
och Kungl. Maj: ts rättigheter. Och det är väl rätt naturligt, att,
då nu normala förhållanden åtminstone i detta avseende åter börja inträda,
och särskilt i tider, då sparsamhet, och en hänsynslös sådan, är
behövlig, utskottet nästan oreflekterat har reagerat mot åtgöranden, som
på antytt sätt kunna sägas kraftigt beröra de ekonomiska intressena och
riksdagens rätt i fråga om beviljande av anslag.

Onsdagen den 24 maj f. m.

5 Nr 87.

Nu är det dessutom en händelse, som åtminstone ser ut som en tanke, An0- skedd
att dessa anmärkningar i stort sett drabbat en ämbetsmannaregering. De
kan måhända icke förvåna så mycket, att en sådan icke på samma sätt slagsgttslag
som en parlamentarisk regering bär sinne och respekt för riksdagens högst".
rättigheter, hur formbunden den än eljest kan antagas vara. Det kan ha (Forts.)
sitt intresse att konstatera detta såsom en av olägenheterna och de egendomliga
konsekvenserna av en utomparlamentarisk regering. En annan
sådan olägenhet är ju den egendomliga situation, under vilken dechargebetänkandet
nu behandlas. Det är icke endast så, att denna regerings
medlemmar samtliga lämnat taburetterna, utan ingen av dem finnes nu
inom representationen, ingen av dem är följaktligen heller i tillfälle att
försvara åtgöranden, som här klandras. Detta medför väl också i sin
mån, att man trubbar av något av den skärpa i klandret, som icke skulle
ha uteblivit, om vederbörande haft tillfälle att försvara sig.

Vad beträffar anmärkningen i förevarande punkt kan jag icke se
annat, än att den avser ett typiskt fall av åsidosättande av riksdagens
beslut i en anslagsfråga. Här har Kungl. Maj : t år 1921, d. v. s. efter
stats regleringsårets utgång, beslutat om användande av ett extra anslag,
ett förslagsanslag, högst, ehuru riksdagen angivit, att det skulle utgå för
år 1920. Det innebär, att Kungl. Maj: t i strid med riksdagens beslut i
det speciella fallet och i strid med riksdagens uttryckliga uttalande om
betydelsen av olika anslagsbeteckningar har använt medel, som i själva
verket skolat ingå i kassafonden och beträffande vilka för den skull
riksdagen haft uteslutande bestämmanderätt.

Den föregående ärade talaren — utskottets ordförande, som reserverat
sig mot anmärkningen — har nu velat säga, att utskottet begått
ett misstag, och att utskottet icke har refererat handlingarna i ärendet
fullständigt. För att bevisa detta åberopade herr Clason ett kungabrev,
vilket han menade, såsom orden folio, tydligt angiva, att Kungl. Maj: t
hade den rätt, som utskottet här har bestritt.

Ja, jag är en smula förvånad över att den ärade ordföranden i
konstitutionsutskottet vill göra gällande, att Kungl. Maj : t själv kan
bestämma, att den rätten tillkommer Kungl. Maj:t, och-kan bestämma
detta i strid1 med riksdagens uttryckliga uttalanden. Jag vill erinra om att
ett uttryckligt och generellt uttalande i denna fråga har av riksdagen
gjorts så sent som år 1917. Men det är icke nog härmed. Det kungl.
brev, som åberopas, rör i själva verket icke alls en sak likartad med den
förevarande. Detta kungl. brev säger ingenting annat, än att sådana
utbetalningar, som icke hunnit göras under statsregleringsåret och därför
icke hunnit bokföras under detta år skola belasta kassafonden, allt
detta naturligtvis under förutsättning att verkligen ett förfogande under
statsregleringsåret har skett, antingen så, att ett direkt beslut om medlens
användande för sitt ändamål fattats, eller också så, att det vidtagits åtgärder,
exempelvis för ett byggnadsarbete, som kräver utgiften, ehuru
räkningar icke kommit in förrän efter statsregleringsårets utgång. Det
är alldeles uppenbart, att det kungl. brevet icke avser någonting annat,

Ur 37.

Ang. skedd
användning av
visst "förslagsanslag,

högst".
(Forts.)

6 Onsdagen den 24 maj f. m.

och det är därför också mycket naturligt, att utskottet ansett det fullkomligt
överflödigt att omnämna det i detta sammanhang.

Nu säger emellertid utskottets ärade ordförande, att detta Kungl.
Maj : ts brev nog kan i detta fall åberopas, därför att Kungl. Maj : t
redan i maj 1920 strax efter det att riksdagens beslut om ifrågavarande
anslags beviljande fattades, anbefallde statskontoret att betala hela anslagsbeloppet
till en viss avdelning inom utrikesdepartementet. Då, menar
reservanten, har ju i själva verket Kungl. Maj :t redan förfogat över
anslaget. Jag vill häremot erinra om att anslaget skulle icke komma någon
utrikesdepartementets avdelning tillgodo, utan det skulle tillgodokomma
nödlidande svenskar i utlandet. Det är tydligt, att Kungl. Maj : ts nämnda
beslut icke innefattade någonting annat, än att anslaget gjordes tillgängligt
för departementsavdelningen, överfördes på departementets räkning
för att, efter framtida beslut i enlighet med riksdagens anvisningar, användas
för sitt ändamål — ingenting annat. I annat fall skulle det ju
förhålla sig så, att varje regering kunde förvandla ett ”förslagsanslag,
högst” till ett ”reservationsanslag” helt enkelt genom att, strax efter det
beslut av riksdagen fattats om anslagets beviljande, anbefalla statskontoret
att betala ut medlen till vederbörande departement eller avdelning
av departementet, där medlen sedan för all framtid skulle stå till förfogande
för det ifrågavarande ändamålet. Uppenbart är för övrigt, att
detta icke varit vare sig den ena eller andra regeringens mening, ty i
så fall hade icke de särskilda ärendena om beviljande av understöd från
detta anslag till nödlidande i utlandet behövt den ena gången efter den
andra föredragas inför Kungl. Maj : t, bland annat vid det här ifrågavarande
tillfället, den 15 april 1921. Jag kan således icke se annat, än
att utskottet här har beivrat ett markant fall av ett åsidosättande från
Kungl. Maj : ts sida av ett riksdagsbeslut. Nu försvara reservanterna
åtgärden därjämte med påståendet, att den i själva verket avsåg utgifter
för år 1919. Nej, det var en utgift, som beslöts och av staten gjordes
1921, men utgiften för inköpet av livsmedel åt svenskar i Hamburg
gjordes redan år 1919. Jag finner denna omständighet snarare utgöra
ett plus till anmärkningsanledning mot Kungl. Maj: t, ty i själva verket
finner man, då man läser handlingarna i ärendet, att ingen som helst utredning
har åvägabragts därom, att de livsmedel, varom här är fråga,
kommit nödlidande svenskar i Tyskland tillgodo, eller att det belopp, som
lämnats, kronor 10,000 kom helt eller till väsentlig del nödlidande till
godo. Man måste säga sig, att då dessa livsmedel inköptes redan på
våren 1919 — under det att riksdagen först ett år senare fattade sitt
beslut om hjälp åt de nödlidande svenskarna i Tyskland — man har
all anledning antaga, att det icke bara var nödlidande svenskar, som fingo
åtnjuta förmånen av denna livsmedelstillgång. Helt naturligt kom den
väl väsentligen dem tillgodo, som köpte och förde in livsmedlen till Tyskland,
och vilka givetvis hade ett rätt stort behov därav, om de också icke
voro nödlidande, nämligen de bättre situerade svenskarna inom den
svenska kolonien i Hamburg. Någon som helst utredning om huru därmed
förhållit sig, har emellertid, så vitt av handlingarna i ämnet fram -

Onsdagen den 24 maj f. m.

7 Nr 37.

går, Kungl. Maj : t icke låtit föregå sitt beslut i detta fall, medan det
däremot skedde aret tidigare, då i vederbörlig ordning medel anvisades
från detta anslag till nödlidande svenskar i Berlin.

Herr greve och talman! Jag vet ju, att bland de små olikheter mellan
de tva kamrarnas arbetssätt, vilka förefinnas, och som synas vara avsedda
att understryka karaktärsskillnaden mellan kamrarna, är också
den, att man icke i denna kammare liksom i andra kammaren kan få proposition
— åtminstone icke med talmannens medgivande — på ett yrkande
om gillande eller ogillande av den ståndpunkt, som konstitutionsutskottet
intagit. Jag tror, att denna praxis förr eller senare kommer att
brytas. För min del skulle jag med hänsyn till den föreliggande frågans
beskaffenhet vara benägen att göra ett försök att bryta den, men jag skall
icke falla för frestelsen. Saken kommer kanske upp mig förutan. Jag
skall därför underlåta att i den föreliggande punkten göra något yrkande.

Herr Cl ason: Då den siste ärade talaren först ville göra gällande,
att den uppfattning, som jag har givit uttryck åt i min reservation,
skulle bringa mig i strid med riksdagens beslut om disposition av
förevarande medel, så ber jag att få framhålla, vad jag redan understrukit
i reservationen, att så enligt min uppfattning alldeles icke är
förhållandet. Vad som står i riksdagens beslut är, att sådana mediel icke
få ”disponeras” efter budgetårets utgång, men jag har i reservationen
påpekat, att Kungl. Maj:ts beslut om medlens disponerande, nämligen
medlens överförande till utrikesdepartementet, redan hade träffats under
budgetåret. Statskontoret hade anbefallts att på rekvisition från
utrikesdepartementet ställa dessa medel till utrikesdepartementets förfogande,
där de sedan kunde användas i poster, i småposter gärna,
för det ändamål, för vilket de voro beviljade av riksdagen. Denna
utbetalning till departementet hade helt och hållet verkställts under år
1920. Jag vidhåller, att en sådan disposition icke står i strid med riksdagens
beslut och icke heller med den praxis, som just på grund av
detta riksdagens beslut har utvecklat sig, och i ett mångtal fall förutom
detta på alldeles samma sätt har tillämpats.

Den ärade talaren gjorde också gällande, att frågan gällde, huruvida
förfogandet hade skett under statsregleringsåret. Ja, det har skett
på det sättet, att beloppet ställts till utrikesdepartementets förfogande
under statsregleringsåret på alldeles samma sätt, som i många andra fall
ett förslagsanslag, högst, tilldelats ett visst ämbetsverk för visst ändamål.
Om detta ämbetsverk då har tagit ut anslaget, och av någon anledning
en eller annan räkning icke har kommit in under det budgetår, under vilket
anslaget enligt beslutet skall disponeras, så föreligger icke något som helst
hinder för verket att betala räkningarna, om de inkomma under påföljande
år.

Det kungliga brevet av den 13 februari 1920 avser, så vitt jag förstår,
icke någonting annat än att närmare reglera dessa förhållanden,
och jag tror icke, att jag misstager mig, om jag säger, att det kungliga

Ang. skedd
invändning av
visst "förslagsanslag,

högst".
(Forts.)

Nr 87. 8

Onsdagen den 24 maj f. m.

slagsanslag,

högst".

(Forts.)

Ang. skedd brevet har avsetts stå i full överensstämmelse med riksdagens beslut
användning av om förslagsanslag.

visst ’ /ör Vad

sedan angår koloniens i Hamburg ställning, skall jag icke
mycket närmare ingå på denna fråga. Kolonien har i sin skrivelse betonat,
att den omfattade det största antalet svenskar i Tyskland, och att
man naturligtvis där, som på andra håll, haft mycket svår känning av
dyrtid och livsmedelsbrist. Man hade därför tagit initiativ på enskild
väg för att skaffa dit en del livsmedel, och man kontrakterade naturligtvis
om ett belopp med vederbörande personer i Sverige. Sedan sjönk ju
markkursen så oerhört, att det var omöjligt att i Tyskland få in de
pengar, som man tänkt sig. Det är under sådana förhållanden, när man
gjort sitt yttersta, som man går in till Kungl. Maj:t och begär att få
10,000 kronor av detta anslag å 300,000 kronor, av vilket Kungl. Maj:t
från första stund hade bestämt, att 100,000 kronor skulle disponeras för
nödlidande i Tyskland. Hade Kungl. Maj:t beviljat det begärda bidraget
10,000 kronor i december 1920, hade till och med utskottet saknat anledning
för sin anmärkning. Nu dröjde däremot Kungl. Maj:t ett stycke
in på nästa år. Det är ett alldeles formellt skäl för att yrka anmärkning.

Herr Lyberg: Endast ett par ord till replik, herr talman, i anledning
av den sista uppgiften av den ärade utskottsordföranden. Han
säger, att Kungl. Maj:t år 1920 beslutat, att 100,000 kronor skulle användas
till nödlidande i Tyskland. Det är icke riktigt. Utrikesministern
säger vid föredragning av ärendiet i maj 1920 endast, att det syntes honom
lämpligt, att ett belopp av ungefär 100,000 kronor kunde avses för
detta ändamålet. Men Kungl. Maj:t fattade därom icke något beslut.
Sedermera, då man i varje särskilt fall tog upp frågan, erinrades det
om att utrikesministern från början hade tänkt sig, hadie planerat för
att 100,000 kronor skulle användas för Tyskland och resten för Ryssland.
Det finns således icke något beslut, att 100,000 kronor skulle användas
för Tyskland.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu föredragna punkten
till handlingarna.

Ang. viss rysk Punkten 2.

upptagande På tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet Åker till

svensk man, beslöt Kungl. Maj: t den 9 december 1921 att, jämlikt förordningen
medborgare. fjen 27 februari 1858, till svensk medborgare upptaga ryske undersåten.

Grigori Grigoriewitz Aleksandrow med villkor att han inom ett år därefter
inför överståthållareämbetet avlade tro- och huldhetsed samt därvid
tillika skriftligen avsade sig de politiska förmåner och rättigheter honom
såsom främmande makts undersåte kunde tillkomma.

På i den nu föredragna punkten anförda skäl hade utskottet funnit
detta ärende vara av den beskaffenhet, att anmälan borde jämlikt § 107

Onsdagen den 24 maj t. in.

9 Nr 37.

regeringsformen, hos riksdagen göras mot föredragande departementschefen,
statsrådet Åkerman.

I en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Engberg, Thulin,
G. W. Hansson, Norling, Sävström, Borg och Past anfört:

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

”Då det icke ådagalagts vare sig att herr Aleksandrow bedrivit någon
som helst politisk propaganda eller att hans arbete för det ryska konsulatets
och den tillfälligt här verksamma ryska handelsdelegationens räkning
kan betraktas som fast tjänstemannaanställning — fastmera har hans
ifrågavarande arbete karaktären av en utövning av hans eget yrke såsom
mycket anlitad tolk mellan ryska och svenska språken — och då intet i
övrigt kunnat läggas A. till last som kunde motivera en vägran av svenskt
medborgarskap, synes utskottet sakna verklig grund för sin anmälan.
Vi ha därför icke kunnat biträda densamma.”

Herr statsrådet Åkerman: Herr talman, mina herrar! Jag

skall be att få yttra några ord i denna punkt.

Utskottet anmärker först, att såväl överståthållarämbetet som länsstyrelsen
i Uppsala län avsyrkt Aleksandrows ansökning om erhållande
av svensk medborgarrätt. Då jag det oaktat hemställde, att Kungl.
Maj : t ville bifalla ansökningen, i vilket avseende jag icke överskridit
min lagliga befogenhet, då ju de i lag föreskrivna förutsättningarna för
vinnande av medborgarskap i detta fall ostridigt voro för handen, handlade
jag — därom ber jag Eder, mina herrar, vara övertygade — i
överensstämmelse med min uppfattning om vad rättvisa och billighet
i detta fall krävde.

Att nu i detalj redogöra för förevarande fall torde icke gärna kunna
komma i fråga. Det skulle betyda ett referat av alla till ärendet hörande,
ganska vidlyftiga handlingar. En kortfattad sammanfattning av dessas
innehåll återfinnes ju förresten i konstitutionsutskottets betänkande.
Jag vill därför inskränka mig till att i vissa punkter komplettera de
i detta betänkande innehållna, i viss mån något knapphändiga upplysningarna
samt söka klargöra de huvudskäl, på grund av vilka jag ansåg
mig böra tillstyrka Kungl. Maj: t att upptaga Aleksandrow till svensk
medborgare.

De flesta, som något följt med detta ärende utan att dock närmare
sätta sig in i detsammas detaljer, torde ha fått den uppfattningen, att
Aleksandrow varit av uteslutande rysk extraktion, som erhållit rysk
uppfostran, samt dessutom en person av utpräglad politisk läggning.
Så är dock ej förhållandet, på sätt torde framgå av följande påpekanden.

Aleksandrow var väl före sitt upptagande till svensk medborgare
formellt sett rysk, men i realiteten var han mer att betrakta som svenskfinne.
Han var född i Finland, där hans fader var bosatt vid tiden för
hans födelse; hans mor var svensk-finländska, och han har tillbragt
hela sin uppväxttid i Finland, främst i Hälsingfors, nämligen alltifrån
sin födelse år 1886 och intill dess att han vid tjugu års ålder avlade
studentexamen i Hälsingfors. Sedan han därefter dels idkat medicinska

Nr 37. 10

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk studier i Dorpat och dels verkat i Finland som läkare, överflyttade han
undersåtes re(jan j oktober 1910 — alltså för snart tolv år sedan — till Sverige.
''till''‘svensk Anledning611 till hans överflyttning var den, att han misstänktes — men
medborgare, sedan helt frikändes — för socialdemokratisk propaganda bland den
(Forts.) ryska militären i Finland.

I Sverige har han alltsedan dess vistats, frånsett ett par kortare
uppehåll i Ryssland, dels såsom följeslagare till en uppsaliensisk affärsman,
dels såsom tolk vid avdelningen B av den svenska legationen i
retrograd. Hans avsikt hade varit att här i Sverige fortsätta sina medicinska
studier. Denna tanke uppgav han dock, då hans i Dorpat avlagda
medicine kandidatexamen ej godtogs här i Sverige. På förslag av professor
Fundell, då professor i slaviska språk vid Uppsala universitet,
slog han sig då i stället på slaviska studier. I december 1910 fick han
Kungl. Maj : ts tillstånd att inskrivas vid Uppsala universitet. Vid Uppsala
var han sedan bosatt ända till september 1915, alltså i fem år.
Under denna tid gifte han sig med en svenska samt avlade filosofie
kandidatexamen. Därjämte var han från våren 1912 till våren 1916,
alltså under fyra år, anställd som biträdande lärare i ryska språket vid
universitetets seminarium för slaviska språk. Från hans Uppsalatid
torde icke ens hans värsta belackare kunna uppspåra något det minsta
ofördelaktigt att säga om honom. Magistraten i Uppsala har ock i avgivet
utlåtande förklarat, att under Aleksandrows vistande i Uppsala
intet mot honom förekommit, som skulle kunna utgöra hinder för ansökningens
förordande till bifall. De intyg, Aleksandrow åberopar om
sin verksamhet i Uppsala, äro också synnerligen lovordande. Så intygar
bl. a. professor Lundell, att A. under sin uppsalatid fört en i allo hedrande
vandel. Och docenten, sedermera professorn Agreil säger bl. a.:
”Den insats, som han (Aleksandrow) gjort i det svenska universitetslivet
både såsom nitisk lärare i ryska och såsom uppburen kamrat bland
Uppsalastudenter, har säkert varit av varaktig betydelse för mer än ett
decenniums studerande ungdom. Av särskild vikt har varit den förståelse
för svensk kultur, som kand. Aleksandrow samtidigt sökt väcka
hos den ryska allmänheten, och det andliga närmandet mellan två nationer,
för vilket han så hängivet arbetat.” Och längre fram i samma intyg
heter det: ”Enligt min mening har kand. Aleksandrow genom sin
verksamhet i Sverige kommit att bli en viktig faktor, som i det svenskryska
samkvämet icke gärna kan undvaras. Och jag anser, att det skulle
vara en ackvisition av betydande värde för vårt land, om herr Aleksandrow
genom förvärvande av svenskt medborgarskap skulle komma att
varaktigt fästas vid Sverige.”

Från slutet av år 1915 har Aleksandrow, frånsett förutnämnda
korta uppehåll i Ryssland, varit bosatt i Stockholm. Anledningen till
hans överflyttning hit var närmast den, att han blev anställd som ”byråchef”
vid härvarande avdelning för ryska röda korset, för vilken plats
han ansågs väl passa på grund av sin kännedom om såväl ryska som
svenska förhållanden. I övrigt har han under sin Stockholmsvistelse
försörjt sig dels genom att grunda en skola för ryska barn, dels såsom

Onsdagen den 24 maj f. m.

11 Nr !!7.

huvudredaktör för den på ryska utkommande Handels- och Industritidningen
”Skandinawskij Listok”, samt en del andra svensk-ryska
publikationer, dels såsom lärare i bl. a. ryska språket vid Stockholms
borgarskolas språklinje och dels slutligen genom att ge lektioner i ryska
hl. a. till svenska officerare samt genom att lämna biträde på olika håll
som tolk och med översättningar. Från dessa olika verksamhetsgrenar
har Aleksandrow åberopat intyg från en hel mängd trovärdiga personer.
Jag skall emellertid inskränka mig till att citera allenast en del av det
intyg, som rektorn för borgarskolan utfärdat. Det heter där bl. a., att
Aleksandrow ”fullgjort samtliga dessa uppdrag på ett synnerligen tillfredsställande
sätt samt genom sina grundliga kunskaper och sin ovanliga
lärarförmåga blivit ett verkligt stöd för borgarskolans arbete på
detta område; att det, efter min uppfattning, vore för det ryska språkstudiet
i vår huvudstad — vilket torde vara av nog så stor betydelse •—
särdeles värdefullt, om kand. Aleksandrow kunde här vinna en fastare
ställning och därigenom sättas i tillfälle att fortsätta sin gagnande verksamhet”.

Såsom jag nyss nämnde, försörjde Aleksandrow sig även genom
att lämna biträde såsom tolk och översättare. Det var denna hans sysselsättning,
som fick tjäna till underlag för en del misstankar rörande arten
av hans verksamhet här i Sverige, på vilka misstankar överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Uppsala län tydligen grundat sina avstyrkande
utlåtanden. Aleksandrow blev nämligen av kronofogden Axel Hägg
anlitad som biträde vid utredningen av Hadjetlaché-affären. Hägg själv
bär därom intygat, att Aleksandrow, ”som jag under rannsak ningen---ofta

behövt vända mig till för erhållande av för målets

utredning viktiga upplysningar, med anmärkningsvärd beredvillighet och
tidsuppoffring oegennyttigt ställt sig till förfogande i sådant avseende”.
På grund av denna sin befattning med Hadjetlachémålet blev emellertid
Aleksandrow bojkottad av en väsentlig del av den ryska kolonien i
Stockholm och måste på grund härav sluta med sin ryska skola. Det
var nu, då han såg sig berövad en väsentlig del av sin inkomst, som
Aleksandrow, vid sökande av annat arbete, vände sig även bl. a. till
dåvarande riksdagsmannen Fredrik Ström i dennes egenskap av rysk
konsul de facto. Av denne blev han då anlitad, fortfarande som tolk
och översättare, i den omfattning, att han i allmänhet hade sysselsättning
på ”konsulatet” några timmar varje dag. Såsom tolk och översättare
närvar även Aleksandrow under år 1920 vid Metallindustriarbetarförbundets
förhandlingar med en representant från motsvarande
ryska förbund Schlapnikov.

Det är nu Aleksandrows förbindelse med det Strömska konsulatet
och hans biträde vid nyssnämnda förhandlingar, som främst anförts
som skäl för att jag ej bort förorda Aleksandrows upptagande till
svensk medborgare. Det heter härom i konstitutionsutskottets betänkande:
”De intima förbindelser med en främmande makts representanter,
som en dylik anställning medför, och det beroende av dessa, som
härigenom blir en följd, borde enligt utskottets mening föranleda, att

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

Nr 87. 12

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk ansökningar om medborgarrätt i dylika fall ej tillstyrkas. Det synes i
undersåtes jjgg grad vara olämpligt, att personer, som i likhet med sökanden hava
upptagande en så fast anställning hos främmande makts organ här i riket, erhålla
medborgare, de särskilda förmåner och friheter, som det svenska medborgarskapet
(Forts.) innebär. Att i detta fall särskild anledning förefunnits att beträffande
sökanden utöva den kontroll, som i fråga om främmande lands medborgare
är möjlig, framgår även därav, att han under sista tiden endast
för korta tidsperioder erhållit passvisum för kvarblivande; i Sverige.”

Med avseende å detta utskottets uttalande vill jag framhålla följande.
Aleksandrows verksamhet hos herr Ströms ryska konsulat och
den ryska handelsdelegationen har enligt hans eget meddelande endast
bestått i tolknings- och översättningsarbete. Handlingarna i ärendet giva
ingen anledning till att betvivla sanningsenligheten av dessa Aleksandrows
egna uppgifter. De goda vitsord om Aleksandrow, som i de rnanga i
ärendet ingivna intygen lämnats av personer, om vilkas vederhäftighet
och omdömesgillhet det endast råder en mening, borga enligt min mening
för sanningsenligheten av Aleksandrows egna uppgifter i denna del.
Är detta förhållandet, synes i den omständigheten, att han hos ryska
konsulatet och handelsdelegationen utfört detta tolknings- och översättningsarbete
ej förelegat något hinder för hans upptagande till svensk
medborgare. Detta hans arbete utgjorde ju endast en av hans manga
sysselsättningar och måste, i jämförelse med hans anställning som lärare
vid borgarskolan, betraktas allenast som en bisysselsättning. Att han
genom detta sitt arbete skulle komma i beroende av den ryska maktens
representanter här i Stockholm måste betvivlas, i all synnerhet som den
anställning, han innehade hos det Strömska konsulatet vid tiden för hans
upptagande till svensk medborgare, måste anses hava varit av ganska
lös beskaffenhet.

Den omständigheten, att Aleksandrow i september 1920 frankändes
”sitt dittills innehavda konstanta pass-visum” på grund av sina förbindelser
med representanten för ryska metallindustriarbetarförbundet,
kan på intet sätt anses innebära, att dessa förbindelser varit av sådan
beskaffenhet, att de bort läggas Aleksandrow till last vid prövning av
hans ansökan om svensk medborgarrätt. Allt, som polismyndigheten i
detta avseende haft att förmäla, är av den beskaffenhet, att jag ansett
det sakna betydelse vid avgörandet av detta ärende. Ingen har kunnat
förevita Aleksandrow, att han på något sätt under sin vistelse här i
Sverige agiterat i någon politisk riktning. Hans arbete här har inskränkt
sig till en omfattande lärareverksamhet samt till att lämna det
biträde såsom tolk och med översättningar, som hans ingående kännedom
i såväl svenska som ryska språket gjort honom i synnerligen hög
grad skickad till. Hans biträde i detta avseende har lämnats till olika
håll, alldeles oavsett vederbörandes politiska uppfattning eller andra
hänsyn.

Konstitutionsutskottet har slutligen anmärkt, att Aleksandrows
äktenskap med sin svenskfödda hustru vid tiden för ärendets avgörande
redan var upplöst, och att detta hans giftermål alltså ej varit av be -

Onsdagen den 24 maj f. in.

13 >r 37.

skaffenhet att tala för bifall till hans medborgarrättsansökan. Jag vill Ang. viss rysk
då nämna, att Aleksandrows giftermål med en svenskfödd kvinna inte undersåtes
för mig varit av någon avgörande betydelse i detta fall. Dock kan jag svensk
icke underlåta att påpeka, att enligt våra nuvarande medborgarrättsliga medborgare.
bestämmelser ett barn icke kan upptagas till svensk medborgare under (Forts.)

sin minderårighet, samt att enda möjligheten för att Aleksandrows här
i riket av svenskfödd moder födda barn skulle kunna före uppnåendet
av myndig ålder vinna svensk medborgarrätt var den, att deras fader
blev upptagen till svensk medborgare.

Herr Reuterskiöld: Herr statsrådet började sin apologi med
den förklaringen, att han icke hadfe överskridit sin lagliga befogenhet,
då han tillstyrkte Kung! Maj:t att här bevilja svensk medborgarrätt.

Utskottet har icke heller använt § 106 regeringsformen utan har använt
sig av § 107, fullt erkännande, att någon lagstridig handling från statsrådets
sida icke har förekommit. Jag behöver då knappast uppehålla mig
vid denna ingress.

Herr statsrådet säger vidare, att han ansåg, att här voro förutsättningarna
i lagen fyllda, och det framgick av framställningen som om
herr statsrådet menade att därigenom vore all rättfärdighet uppfylld,
och att man alltså borde ge Aleksandrow den medborgarrätt, som han
sökt. Jag tillåter mig erinra, att den svenska naturalisationslagen i detta
avseende allenast angiver vissa villkor och förutsättningar för Kungl.

Maj: ts rätt att säga ja. Om någon av dessa icke är förhanden, då har
Kungl. Maj: t över huvud taget — det finns dock vissa undantag — icke
ens rätt att giva statsborgarskap. Först om och när dessa förutsättningar
visas vara förhanden, inträder Kungl. Majtts prövningsmakt med hänsyn
till lämpligheten, och med hänsyn till lämpligheten skall denna
fråga prövas. Gör man det, har man ett ord i dlenna författning, som
också talar om, att naturalisation skall anses vara till rikets nytta. Det
kan finnas många fall, då denna synpunkt om rikets nytta spelar mycket
liten roll. Med hänsyn till personliga förhållanden kan det vara befogat
att giva en utlänning svenskt medborgarskap, även om därigenom icke
rikets nytta alldeles särskilt främjas. Men man måste å andra sidan säga,
att därest diet föreligger det minsta tvivel, huruvida det är för riket skadligt,
att en viss naturalisation sker, då måste fordras en bevisning för
att denna skada icke kommer att inträffa, eller åtminstone att det icke
finnes någon sannolikhet härför. När herr statsrådet talade om, att den
ifrågavarande personens beroende av den ryska handelsdelegationen icke
var styrkt, då säger jag, att så snart något tvivel om mannens ställning
framgår ur handlingarna — och det gör det här på grund av polisrapporten
— så föreligger redan ett ovillkorligt krav på att detta tvivel
skall till fullo vederläggas. Förrän det skett, föreligger ingen anledning
att bifalla en naturalisationsansökan. Det är alldeles motsatsen till vad
herr statsrådet förmenat: bevisning fordras ej för misstankens riktighet,
utan för dess oriktighet och dessförinnan bör naturalisation ej beviljas.

Herr statsrådet har också uppehållit sig vid den nu naturaliserade

Nr 87. 14

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

personens curriculum vite, vid hans personliga förhållanden, och mycket
starkt betonat dessas utmärkta vitsordande. Jag förstår fullväl, att
herr statsrådet därmed icke velat säga, att sökanden hade rätt att bli upptagen,
utan blott velat betona, att billighetsskälen för beviljande, just
med hänsyn till dessa personliga förhållanden, skulle vara så synnerligen
starka. När emellertid’ herr statsrådet t. ex. med avseende på extraktionen
framhåller, att sökanden egentligen var svensk-finländare, ber jag
gentemot detta få sätta herr statsrådets senare yttrande om hans i Sverige
födda barn, att de följde fadern åt. Detsamma bör då få gälla om honom
själv också: hans svensk-finländska moder var gift med en rysk undersåte
och det var rysk nationalitet han därigenom fick. Vad vidare hans
politiska intressen angår, som medtagits i herr statsrådets framställning,
tror jag inte att detta har för utskottet spelat någon roll alls. Det har
icke varit ur synpunkten av hans personliga kvalifikationer eller diskvalifikationer,
som utskottet funnit anledning att här göra anmärkning,
utan skälet har — såsom herr statsrådet till sist medgav, fastän han
med) lätt hand sökte halka över det — varit den förbindelse han faktiskt
haft med en främmande makts, om jag icke precis får säga representation,
så dock i viss mån medgivna organisation här i riket. Det kan överhuvud
taget icke anses lämpligt, särskilt under sådana tider, som vi nu
leva i, då allt flyter och befinner sig i rörelse och oro, att till svensk
medborgare upptaga en person, som, varande av utländsk extration och
nationalitet, står i så nära samband med! och arbetar hos denna sitt eget
lands organisation här i riket, som i detta fallet är styrkt hava skett.
Den punkten är huvudpunkten. Så länge ett sådant förhållande består,
finns intet skäl varför man ur rikets synpunkt skall bifalla en naturalisations
ansökan. Utskottet anser, att Kungl. Maj:ts rådgivare skola
fästa avseende i första och sista hand vid vad rikets nytta kräver, och
detta har här icke skett.

Herr Thulin: Herr talman, mina herrar! På denna punkt ha jag
och de socialdemokratiska ledamöterna av konstitutionsutskottet avgivit
en reservation och jag skall be att i anledning därav få yttra några
ord. Till en början tillåter jag mig att, såsom bakgrund till vad jag kommer
att säga beträffande denna speciella sak, anföra några allmännare
synpunkter beträffande konstitutionsutskottets granskningsverksamhet
med hänsyn till de särskilda förhållanden, som framträtt under detta år.

Konstitutionsutskottets memorial i år innehåller ju i jämförelse med
föregående år synnerligen många anmärkningar. Det har redan av herr
Dyberg under strukits, att anmärkningarnas antal är högst betydande, och
han erinrade om 1840—41 års riksdag, då anmärkningarna voro 73. Jag
skulle vilja säga, att anmärkningarna i år rentav äro flera än 1840—41,
om man räknar med att granskningen då omfattade fem år; detta år
avser granskningen endast ett år. Det är 15 eller, om man räknar likartade
fall, 18 anmärkningar i år. Emellertid, granskningen vid 1840—41
års riksdag var ju synnerligen uppseendeväckande och ännu i dag har
man livligt i minne det uppseende, som ifrågavarande riksdags konsti -

Onsdagen den 24 maj f. m.

15 Nr 37.

tutionsutskott väckte med sina många anmärkningar. Nu äro ju anmärkningarna
i år icke så uppseendeväckande i den betydelsen, att de väckt
något uppseende, och det sammanhänger med, att det alltmera framträtt
en olust att göra anmärkningar. Anmärkningsinstitutet har råkat i misskredit,
då anmärkningarna numera icke föranleda någon åtgärd. Hela
granskningsinstitutet har blivit eu tom form, som omges av ärevördiga
traditioner. Det är ju ganska ringa behållning av, att ett riksdagens
största utskott i veckor och månader uteslutande håller på med granskning
av statsrådsprotokollen och i anledning därav yrkade anmärkningar,
och det är nog så, att resultatet av detta omfattande och tidsödande
arbete föga svarar mot det nedlagda arbetet. För en medlem av konstitutionsutskottet
är granskningsarbetet en ganska otacksam uppgift. Man
vet på förhand, att anmärkningarna ge föga resultat i politiskt avseende,
och knallen av^de många lösa skott, konstitutionsutskottet på det
sättet avfyrar, kan på sin höjd glädja den, som har något otalt med en
sittande ministär, men det blir sannerligen icke till någon glädje för
någon, då beskjutningen sker mot en redan hädangången ministär. Men
traditionerna måste på grund av bestämmelserna i ämnet upprätthållas,
och när nu konstitutionsutskottet, som det ibland kan hända, får en
skarp kriticus i sin krets, som vill offra tid på att gå igenom protokollen
punkt för punkt, ökas antalet anmärkningar, om han har utskottets öra,
eller antalet reservationer, om han befinner sig i minoritet. Ty det är jti
uppenbart, att det icke kan möta någon svårighet att bland de bortåt
50,000 ärenden, som förekomma i statsrådsprotokollen, plocka ut ett
20-tal, som kunna befinnas anmärkningsvärda. Alltid är det någon formalitet,
som icke blivit iakttagen. Vederbörande kan då vara säker på,
att det s. k. konstitutionella ansvaret utkräves. Ju klarare det är, att
ett statsråd icke handlat formenligt, desto säkrare kan han vara att få
ett enhälligt utskott emot sig. Ty även om en utskottsmedlem aldrig så
gärna skulle vilja avhålla sig från att göra anmärkning i känslan av
anmärkningarnas betydelselöshet, kan man helt enkelt icke undgå att
gå med på en anmärkning, när en bestämmelse blivit överträdd, eller
kan anses hava blivit överträdd, även om det skett utan någon som
helst skada för saken. Fn inom konstitutionsutskottet yrkad anmärkning
för överträdelse av en form vinner nästan alltid majoritet.

En helt annan grupp av anmärkningar äro de, som förutsätta ett
bedömande av en åtgärds lämplighet. I fråga om dessa är det i regel
långt svårare att vinna enighet. Den föreliggande anmärkningen hör
till denna grupp av lämplighets frågor, och prövningen av dessa hör för
konstitutionsutskottets medlemmar till det mest besvärliga och jag vill
säga obehagliga. Beträffande dylika framträder nämligen hela bristfalligheten
i granskningsinstitutet och anordningar för detsamma. Granskningen
inskränker sig nämligen till en ren granskning av föreliggande
handlingar, och varje inhämtande av upplysningar från dem, mot vilka
anmärkning yrkas, anses strida mot hävdvunnen kutym. Utskottet sitter
som ett slags politisk domstol, men ett bedömande av frågan i hela dess
vidd är omöjliggjort för utskottet, då det endast har handlingarna att

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

Nr 87. 16

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk stödja sig på. De motiv, som kunnat ligga, bakom avgörandet men som
undersåtes icke funnits angivna i handlingarna, kunna icke gärna komma till utläsande
skottets prövning, då utskottet går att fatta sitt beslut. En gammal regel
medborgare, är ju, att man vid ett dömande också skall höra den andra parten, men
(Forts.) denna regel tillämpas icke och kan icke tillämpas, så som förhållandena
utvecklat sig vid konstitutionsutskottets politiskt dömande verksamhet.
Den medlem av utskottet, som påyrkat anmärkningen, framlägger sina
skäl för densamma och sitt referat av handlingarna, men motparten,
som anmärkningen gäller, kan inte framlägga sina skäl för åtgärden,
utan det blir först i kamrarna, som detta kan ske, om ens då. Den, som
anmärkningen drabbar, måste nämligen vara medlem antingen av kamrarna
eller av den sittande regeringen. Är anmärkningen oriktig, och
det kan ju möjligen komma att visa sig vid den debatt, som äger rum,
då är skadan redan skedd, och åtminstone denna kammare saknar möjlighet
att med gillande eller ogillande lägga en punkt till handlingarna,
saknar möjlighet alltså att ogilla en anmärkning, som befinnes vara oriktigt
gjord från utskottets sida. En departementschef, som eljest på utmärkt
sätt handlagt sitt ämbete, kan genom en dylik anmärkning, som
träffar en enda av hans många ämbetsåtgärder, få en klick på sig, som
han sannerligen inte gjort sig förtjänt av.

Nu finns det visserligen också anmärkningar, som till sm natur
innebära anmärkning på lämpligheten av en åtgärd, men där denna bedömes
ur synpunkten av en politisk grupps särskilda åskådning. Till
detta slag hör efter min uppfattning den föreliggande. Jag kan icke
undgå att göra den reflektionen, att, om ordet kommunist icke förekommit
i handlingarna i målet, ingen anmärkning med stor sannolikhet skulle
förekommit. Visserligen har herr Reuterskiöld, utskottsmajoritetens talesman,
framhållit, att det icke skulle ligga något som helst politiskt intresse
bakom den gjorda anmärkningen. Jag vågar emellertid bestrida
detta. Vid den föredragning, som ägde rum i utskottet, fick åtminstone
jag för min del det bestämda intrycket — och jag tror även åtskilliga
kamrater med mig — att för flera av utskottsmaj oriteten skulle ingen
anledning till anmärkning förelegat, ifall icke Aleksandrow på något enligt
utskottsmajoritetens mening komprometterande sätt varit inblandad
i &den ryska politiken. Från statsrådet Åkermans sida har ju utförligt
upptagits de invändningar, som kunna riktas mot den framställda anmärkningen,
och herr statsrådet har utförligt uppehållit sig vid Aleksandrows
levnadsförhållanden. Jag skall därutöver, i anledning av professor
Reuterskiölds anförande, ytterligare belysa det oberättigade i anmärkningen,
särskilt med hänsyn till vad herr Reuterskiöld anförde, att vid
beviljande av medborgarrätt hänsyn skulle tagas till rikets nytta. Jag
vill erinra om, att frågan om ordningen och villkoren för utländsk mans
upptagande till svensk medborgare är reglerad av en kungl. förordning
av 1858, som utfärdats tillsammans med rikets ständer. I denna stadgas,
att svensk medborgarrätt kan vinnas av utländsk man, som uppnått 21
års ålder, ej är på grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd från
behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen,

Oasdagen den 24 maj f. in.

17 Nr 37.

varit boende trenne år i riket och har utväg att sig försörja. Dessa förutsättningar
skola således föreligga för att Kungl. Maj : t över huvud taget
skall kunna upptaga en medborgarrättsansökning. Sedermera — och det
vill jag särskilt understryka liksom också herr Reuterskiöld framhållit
det — är vad som därutöver kan förekomma beroende på Kungl. Maj : ts
diskretionära prövning. Nu har emellertid av herr Reuterskiöld gjorts
gällande, att Kungl. Maj: t vid upptagande av en person till svensk
medborgare även, om jag inte missförstod honom, är skyldig taga hänsyn
till rikets nytta. Så vitt jag kunnat finna, finns ingen bestämmelse
om rikets nytta i den omnämnda förordningen i annat sammanhang än i
det stycke, som finns sist i första paragrafen, där det nämligen stadgas:
”Har utländsk man, enligt vad i 28 § regeringsformen medgivet är, blivit
i rikets tjänst anställd eller har han gjort sig känd för utmärkt skicklighet
i vetenskap och konst, eller i lantbruk, bergsbruk eller annan näring,
eller finnes hans upptagande till svensk medborgare eljest för riket
medföra gagn, då må medborgarrätt även tidigare efter inflyttning i
riket, än ovan sagt är, kunna honom beviljas.” Med andra ord: frågan
om rikets nytta sammanhänger, så vitt jag förstår, med möjligheten för
Kungl. Maj: t att medge hans upptagande till svensk medborgare, innan
de tre år äro förflutna, som äro stadgade som allmänt villkor i första
paragrafen. Jag vill särskilt ha detta fastslaget: det finns ingenting i
bestämmelserna, så vitt jag kunnat finna, om utländsk medborgares upptagande
till svensk medborgare, av sådant innehåll, att Kungl. Maj: t
vid prövning av ansökan om svensk medborgarrätt skall ta hänsyn till
vederbörandes nytta eller gagn för riket. Jag vill således konstatera, att
med hänsyn till den omständigheten är åtminstone den argumentering,
som anfördes av representanten för utskottsmajoriteten, felaktig.

Det har från utskottets sida gjorts gällande, något som bemötts
av statsrådet Åkerman, att Aleksandrow haft fast anställning på ryskt
håll. Denna sak har blivit bestridd av reservanterna i konstitutionsutskottet.
Det har framhållits från deras sida, som herrarna behagade
finna på sidan 80 i konstitutionsutskottets memorial, att hans arbete för
det ryska konsulatets och den tillfälligt här verksamma ryska handelsdelegationens
räkning ej kan betraktas som fast tjänstemannaställning
— ”fastmera har hans ifrågavarande arbete karaktären av en utövning av
hans eget yrke såsom mycket anlitad tolk mellan ryska och svenska
språken”. Jag har för min del icke under behandlingen i konstitutionsutskottet
och än mindre här blivit övertygad om, att man från konstitutionsutskottets
majoritets sida haft rätt att göra det påstående, som här
gjorts. Det talas i konstitutionsutskottets memorial visserligen om, att
han ”sedan mars 1920 anlitats av det under herr Fredrik Ströms ledning
ställda ryska s. k. konsulatet i Stockholm, där han en tid dagligen varit
sysselsatt 4 å 5 timmar huvudsakligen med översättningar, maskinskrivning
och tjänstgöring som tolk mot en minimiavlöning av 500 kronor i
månaden”. Det står, att han varit anställd å ”det under herr Fredrik
Ströms ledning ställda ryska s. k. konsulatet i Stockholm”. Ja, det är
tydligen intet konsulat, eftersom konstitutionsutskottet kallar det för ett

Första kammarens protokoll 1922. Nr 37. 2

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

Nr 37. IS

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

”s. k.” konsulat. Denna institution står under ledning av en svensk man
och f. d. svensk riksdagsman till på köpet. Det tycks emellertid härska
olika uppfattningar om vad det är. På sidan 9 står det ”ryska s. k. konsulatet”,
på sidan 11 det ”s. k. ryska konsulatet”, alltså är det intet direkt
ryskt konsulat utan bara ett ”s. k.” ryskt konsulat. Det står vidare här,
att ”de intima förbindelser med en främmande stats representanter, som
en dylik anställning medför”, leder därhän, att han inte bör bli upptagen
till svensk medborgare. Jag kan för min del icke finna, att det från
utskottets sida på något sätt förebragts någon bindande _ bevisning, att
han skulle innehaft en sådan anställning hos herr Fredrik Ström eller
hos den ryska handelsdelegation, som tillfälligtvis vistas här i riket, att
anställningen kunde betraktas som fast. Det är nog icke bevisat och jag
bestrider de från utskottets sida gjorda påståendena, då ju dessa väsentligen
stödja sig på en hel del dokument, som kommit från den svenska
polisen.

Det har enligt handlingarna gjorts gällande från polismyndigheternas
sida en hel del mer eller mindre graverande beskyllningar mot
Aleksandrow, men jag måste, med den kännedom jag fått om värdet
av polisrapporter i allmänhet, ställa mig ytterst tveksam gentemot deras
trovärdighet. Jag tror inte, att man från utskottets eller riksdagens sida
bör tillmäta dessa rapporter alltför stor betydelse. Jag skall tillåta mig
att exemplifiera vad jag sagt med ett enda fall från ett annat ärende,
som behandlats i utskottet. Det var en person, låt oss kalla honom X.,
som gjort en ansökan om erhållande av pass. Det inhämtades upplysningar
från polisen. Fn landsfiskal rapporterade, att intet ofördelaktigt
vore känt i X: s hemort om mannen, ”som emellertid anses vara egen
till sitt sätt”. Det tillädes, att han varit anställd i statskyrkans tjänst
men avgått från prästämbetet — det är tydligen någonting, som polisen
anser egendomligt. Han lär sedermera, anföres det, ha verkat som redaktör
för en tidning i staden Y. En annan säger, att intet förekommit
mot hans uppförande och att han inte visat några bolsjevistiska tendenser,
men det påstås, heter det, att han varit ”mycket röd”. På grund av dessa
handlingar avslogs den ansökan, som gjorts av denne herr X. Det var
under den tid, då det fanns en ganska stark skuggrädsla hos den svenska
regeringen gentemot Ryssland och ryska förhållanden. En sådan tror
jag har kommit till uttryck också i den rapport, som finns här återgiven
på sidan 10 av polisen i Stockholm. Nu ha lyckligtvis förhållandena
åtminstone på högsta ort undergått en glädjande förändring. Man har
övergivit denna skuggrädsla gentemot Ryssland och ryska förhållanden,
och jag tror det är mycket nyttigt. Jag ser därför, herr talman,_ denna
anmärkning mera som en gengångare av de förhållanden, som tidigare
rått på högsta ort, och jag har därför icke heller för min del kunnat
biträda anmärkningen. Enligt min uppfattning är ärendet av en sådan
beskaffenhet, att anmälan icke bort göras från konstitutionsutskottets
sida. Hade emellertid Aleksandrows ansökan avslagits av Kungl. Maj: t,
hade jag icke heller i det läget funnit skäl att vara med om någon anmärkning.
jag anser med andra ord ärendet var av sådan beskaffenhet, att

Onsdagen den 24 maj f. m.

19 Jfr 37.

i vilken riktning avgörandet än utfallit, det icke bör göras till föremål Ang. viss rysk
för någon anmärkning från konstitutionsutskottets sida. undersåtes

Det är beklagligt, att man i denna kammare icke kan få yrka, att ^‘svensk
en handling med ogillande eller gillande lägges till handlingarna. Jag medborgare.
skulle för min del, därest en sådan institution funnits, yrkat att denna (Forts.)
punkt med ogillande måtte läggas till handlingarna.

Herr Winberg: Herr talman! Egentligen skulle man kunna
säga, att det föreliggande betänkandet från konstitutionsutskottet borde
vara ett för svenska folket synnerligen lugnande dokument. Detta med
hänsyn till, att utskottet för att få ett enligt dess mening lämpligt antal
anklagelsepunkter har nödgats sysselsätta sig med en hel del detaljfrågor
av den art, att det kan allvarligt ifrågasättas, huruvida det verkligen
från början varit meningen, att svenska riksdagens grundlagsvårdande
utskott skall sysselsätta sig med dylika. Det bär vid ett föregående
tillfälle framhållits och det har även anförts här i dag, att konstitutionsutskottets
granskningsarbete under senare tider alltför mycket sjunkit
ner till ett sysslande med dylika detaljfrågor. Man har från utskottets
sida i dag förnekat detta och icke velat gå med på, att det är någon lust
att efterapa statsrevisorerna, vilka också ibland kommit in på den bogen
att såsom varande nya kvastar vilja sopa bättre än det varit sopat förut.
Men jag kan i alla fall, trots detta, icke värja mig från den uppfattningen,
att konstitutionsutskottet genom att gå in på en massa småfrågor av den
beskaffenhet, att de väl knappast borde blivit föremål för utskottets behandling,
egentligen förtagit verkan av de frågor, vid vilkas granskning
man kan komma dithän, att anledning till verklig anmärkning kan förefinnas.

Det var en talare under debatten, som påstod, att det gick en röd
tråd genom utskottets föreliggande betänkande. För det första vill jag
nedlägga min bestämda gensaga mot att, om det över huvud taget går
någon tråd genom utlåtandet, den är röd, men för det andra skulle jag
vilja säga, att det förefaller mig, åtminstone om jag studerar den nu
föredragna punkten, som om det varit ett rött skynke, som föresvävat
konstitutionsutskottet, då det behandlade denna punkt. Det är den enda
förklaringen till att utskottet icke allenast kommit fram till denna anmärkning,
utan också till att utskottet för ett språk, en motivering av den
art, att den sannerligen icke står i paritet med vad man kan vänta sig av
riksdagens förnämsta utskott. Snarare hör det språket och det behandlingssättet
hemma vid s. k. politiska kaffekonseljer men icke hos Sveriges
riksdags konstitutionsutskott.

Jag är nu i den lyckliga omständigheten, att om jag uppträder i
denna punkt, kan väl ingen på allvar göra gällande, att jag har vare
sig rätt eller skyldighet att uppträda som regeringens advokat. Jag har,
som sagt, icke någon skyldighet därtill och knappast någon rätt heller.
Jag skulle heller inte uppträtt enbart av den anledningen, att utskottet
kommit fram till en anmärkning, utan det är snarare på grund av den
motivering det anfört och det sätt, varpå det behandlat detta ärende. Det

Nr 37. 20

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

är detta som gjort, att jag ansett mig böra taga avstånd från ett sådant
sätt att behandla frågor. Jag skall icke ingå på en del av de detaljer,
som här talats om och som herr statsrådet, så vitt jag förstår, mycket
tydligt utlagt, då han motiverat varför regeringen intagit den ståndpunkt
den gjort. Jag vill bara erinra om en sak, då man nu från utskottets
sida så starkt håller på, att personen i fråga var rysk medborgare. Varför
var han detta? Jo, därför att Finland vid en viss tidpunkt kom under
Ryssland. Hade så icke varit fallet, så hade personen varit finsk medborgare
och då hade saken naturligtvis av utskottet tagits från en helt
annan synpunkt. Jag vill visst inte förneka, att lian rent formellt var
rysk medborgare, men det synes mig märkvärdigt, att svenska konstitutionsutskottet
så ofantligt starkt trycker på just det momentet.

Det är en del andra saker, som jag även skulle vilja säga ett par
ord om. Den föregående talaren pekade just på en sak, som jag för min
del fann synnerligen anmärkningsvärd i konstitutionsutskottets betänkande,
och det var uttrycket ”under herr Fredrik Ströms ledning ställda
s. k. ryska konsulatet”. Vad är nu i all rimlighets namn detta för språk:
det s. k. ryska konsulatet? Må vara, att man rent formalistiskt möjligen
kan hava alldeles rätt, så gripes man i alla fall av en viss beklämning,
då man läser detta och samtidigt tycker sig se leendet över konstitutionsutskottsledamöternas
anleten, då de tala om ”det s. k. ryska konsulatet”.
Mina herrar ledamöter av konstitutionsutskottet! Om vi för ett ögonblick
icke lägga huvudvikten vid den rent formalistiska sidan av saken
utan också se till den reella, så är detta i alla fall sedan åtskilliga år
tillbaka det ryska rikets konsulat och representation här i landet, och det
förefaller mig, som om detta konsulat skulle hava större reell rätt att
benämnas konsulat än det. som i våra officiella publikationer, telefonkatalogen
m. m., skriver sig såsom det ryska konsultatet och den ryska
legationen på Hantverkaregatan, en institution, som under snart fem år
icke haft det bittersta att göra med de ryska intressena bär i landet, men
det oaktat fortfarande får kalla sig den ryska legationen, under det att
den institution, som praktiskt taget i alla fall fyller den uppgiften, av
den svenska riksdagens konstitutionsutskott kallas det ”s. k. ryska konsulatet”.
Det är ett dylikt uttryckssätt, som enligt min mening framför
allt i dessa tider egentligen icke borde få framkomma från den svenska
riksdagens grundlagsvårdande utskott. Man kan icke värja sig för den
tanken, att när man hör eller ser sådana uttalanden, så tycker man
alldeles som den föregående talaren sade, att det är reminiscenser från
gångna tider, då det stolta Sverige talade om Ryssland, och man tycker
sig se, huru konstitutionsutskottets ledamöter hålla på med att prova
Karl XII:s stövlar. Det är på tiden att lägga bort detta, ty de fasonerna
passa icke i dessa tider.

Men det är också en hel del andra saker, som förekommit och som
enligt min mening äro särskilt anmärkningsvärda. För det första måste
jag såga, att jag starkt drager i tvivelsmål, huruvida det varit nödvändigt
för frågans sakliga behandling och huruvida det framför allt varit
lämpligt att på ett sätt och i en sådan utsträckning, som i utskottets ut -

Onsdagen den 24 maj f. m.

21 År 37.

låtande förekommer, ge sig in pa ifrågavarande persons rent privata Ang. viss rysk
familj eangelägenheter, hans äktenskap och huru det förflutit, dess upp- u^fr,åUJ
lösning och allt sadlant. Detta är väl ändå saker, som man icke gärna “m svensk
brukar taga upp till behandling i aktstycken sådana som dessa, och det medborgare.
förvånar mig, att konstitutionsutskottets majoritet för att komplettera (Forts.)
sin exempelsamling i detta avseende icke meddelat, att den svenska
kvinna, som personen i fråga var gift med, strax efter äktenskapets
upplösning ingick giftermål med eu icke alldeles okänd litterär person
här i landet. Det borde också hava varit en viktig upplysning för den
svenska allmänheten. Nej, dylika saker förefalla mig ligga vid sidan
om ämnet och borde lämnas åsido. Men framför allt måste jag rikta
mig mot den heder och värdighet av konstitutionell institution, som man
här tillmätt polisen såsom sådan och alldeles särskilt tredje polisintendenten.
Det är ett faktum, som framgår av handlingarna och av herr
statsrådets uppgifter, att alla personer, som varit i tillfälle att taga kännedom
om Aleksandtows verksamhet, liv och leverne ''här i landet, överallt
undantagslöst vitsordat detta hans leverne och hans duglighet. Men
då konstitutionsutskottet finner, att konungens befallningshavande i
Uppsala län och överståthållarämbetet — det senare på grund av polisens
och tredje polisintendentens utlåtande — avstyrkt, att svenskt medborgarskap
borde medgivas åt ifrågavarande person, så kommer utskottet
till den uppfattningen, att Kungl. Maj:t under sådana förhållanden
icke bort medgiva honom svensk medborgarrätt. Nu vill jag verkligen
fråga herrar ledamöter av konstitutionsutskottet, vilken deras ställning
i detta avseende är? Är det verkligen så, att Kungl. Maj:t i sina handlingar
i sadana frågor som denna är bunden av att ett par myndigheter
avgivit avstyrkande utlåtanden, även om båda dessa myndigheter brista,
då det är fråga om att framlägga skäl och bevisning eller motiv, varför
de intaga en sådan avstyrkande ställning. Om man vill göra gällande
detta, vill man därmed degradera Kungl. Maj:t till att endast bliva en
underordnad instans under dessa myndigheter, som egentligen skola lyda
under Kungl. Maj:t. Detta förefaller mig vara en ganska farlig konsekvens,
en konsekvens, som sannerligen icke står i överensstämmelse
med grundlagens föreskrifter.

Framför allt är det nu emellertid tredje polisintendentens uttalanden
i denna fråga, som äro ganska anmärkningsvärda, och i detta avseende
tror jag, att den föregående talaren hade mycket rätt i vad han
säde. Han gjorde nämligen gällande, att för så vitt icke uttrycket ”kommunist”
förekommit i handlingarna, vore det hans uppfattning, att utskottet
icke skulle hava framkommit med denna anmärkning. Man får
också ovillkorligen den uppfattningen, då man läser igenom handlingarna
och ser, vilken betydelse man tillmätt det utlåtande, som är avgivet av
tredje polisintendenten, trots det att även denne måst konstatera, att
ingenting förekommit från Aleksandtows sida, som varit av sådan beskaffenhet,
att det kommit i konflikt med gällande ordningsföreskrifter
här i landet. Men polisintendenten säger, att han misstänkes för att
hava ganska intima förbindelser med kommunister och den ryska han -

Nr 37. 22

Oasdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

delsdelegationen härstädes. Ja, mina herrar, det är den springande
punkten! Det är polisens vanliga sätt att ingenting bevisa utan endast
hava mer eller mindre klart för sig, att den eller den personen är
misstänkt. Jag bär mig bekant, att detta sedan länge är polisens sätt
att gå tillväga, och jag kan förstå dtet från polisens sida, därför att
den måste vara misstänksam och se allt i misstänksamhetens tecken.
Men jag undrar om det är klokt och konstitutionsutskottet värdigt att
på dylika obevisade misstankar, egentligen bygga de huvudsakliga slutledningar,
som utskottet kommit till i denna punkt. När har det egentligen
blivit grundlagsenligt här i Sverige att i sådäna frågor tillmäta en
sådan avgörande betydelse åt utlåtande av polisen, vilka utlåtanden i
i alla fall utmynna i, att man ingenting kan bevisa utan endast misstänker,
att personen i fråga visat sig hava vissa förbindelser. Särskilt
då det från många håll i dessa tider talats om nödvändigheten av att
se till, att man får en avspänning av de förhållanden, som råda överallt
i världen, skulle det vara skål att anlägga litet mera praktiska synpunkter
och därigenom söka möjliggöra för de olika folken att komma
i förbindelse med och till förståelse för varandra. Särskilt med dessa uttalanden
från olika politiska partier såsom bakgrund förefaller det mig
verkligen, som om konstitutionsutskottets uppträdande och uttalanden nu
gå i en alldeles motsatt riktning. Det är ett utlåtande, som alltför mycket
ger helgd åt det polisförfarande, som man här i landet är så van vid.
Men man både icke väntat sig att detta på ett dylikt sätt skulle omhuldas
och upptagas såsom en avgörande faktor, när konstitutionsutskottet
skall gå att verkställa sin granskning av vad i riket förekommit under
en viss tid.

Ja, det skulle vara en hel del att tillägga bär, men jag tror, att det
är alldeles tillräckligt att som avslutning koncentrera sig på den punkten,
att yrkandet i konstitutionsutskottets utlåtande i denna punkt i en
alldeles pregnant grad visar, vad1 den uppdrivna partifanatismen kan
leda till vid behandlingen av rätt så obetydliga frågor. Ty det är väl,
som det framhölls i en tidning, så, att utskottets utlåtande i denna punkt
visar, att den nuvaranidte regeringen icke liar parlamentariskt underlag,
vilket med andra ord vill säga, att om det varit så, att någotdera av de
två eller tre partier, som varit med om att bilda utskottsmajoriteten,
varit på något sätt engagerat i regeringsansvaret, skulle det aldrig hava
fallit dem in att på en punkt som denna komma fram med denna anmälan.
Jag tror, att tidningen i fråga hade alldeles rätt med den uttolkning,
som jag har gjort, men om det är så, betyder denna anmärkning
ingenting. Den blottar endast det rent partipolitiska spelet inom representantförsamlingen,
att det är detta spel som i många fall är den avgörande
faktorn, då det gäller att taga ståndpunkt till en fråga som
denna.

För min del är jag — och det har jag framhållit förut — av den
åsikten, att dtet nuvarande tillvägagångssättet inom riksdagens olika
kamrar vid behandlingen av konstitutionsutskottets dechargebetänkande
är någonting ohållbart. Det måste klarläggas förr eller senare. Är

Onsdagen den 24 nia] £. m.

23 Nr 37.

det så, att andra kammarens praxis är grundlagsstridig, bör den icke Ano-viss rysk
få fortsätta. År det återigen så, att denna praxis för andra kammarens
vidkommande står i överensstämmelse med grundlagarna, då är det all- tm svensk
deles självfallet, att samma rätt bör förefinnas för första kammaren, medborgare.
Det är samma riksdagsordning och samma grundlagar i övrigt, som äro (Forts.)
de grundläggande dokumenten för båda kamrarnas arbete och handlingssätt.
Under sådana förhållanden är det min principiella uppfattning,
att denna sak måste klarläggas, så att denna dualism icke får fortsätta
i längden. Det måste bliva klart, vilketdera sättet som är det riktiga.
Alldeles särskilt med hänsyn till den nu föredragna punkten anser
jag det vara av en särskild betydelse, att riksdagen säger ifrån, att
den icke kan ställa sig bakom en anmärkning, byggd på en sådan motivering,
som utskottet här har anfört, därför att detta sannerligen icke
skulle lända till rikets sannskyldiga nytta. Man har här i debatten talat
om att huvudvikten skulle läggas vid rikets sannskyldiga nytta. Framför
allt var det professor Reuterskiöld, som höll före, att så borde ske.

Då skulle jag vilja säga, att även av hans anförande och ännu mera av’
utskottets utlåtande i denna punkt framgår, att man vid bedömandet av
denna sak ser den så enkelt, att det för professor Reuterskiöld och
troligtvis för hela utskottsmajoriteten står fullkomligt klart, att rikets
sannskyldiga nytta aldrig kan medgiva, att en person med mer eller
mindre utpräglad kommunistisk uppfattning kan få vinna svenskt medborgarskap.
Om man lägger saken så enkelt, förstår jag det, men jag
måste säga, att det är ett alltför enkelt sätt att klargöra, vad som kan
vara till rikets sannskyldiga nytta eller ej.

Med hänsyn till det sätt, varpå man tagit på denna fråga i konstitutionsutskottet,
anser jag sålunda, att det här skulle vara alldeles nödvändigt
även för denna kammare att säga ifrån, att den icke utan vidare
på de bristande motiv, som här föreligga icke kan ställa sig bakom
ett sådant uttalande. Även om jag säkerligen har rätt, då jag utgår ifrån,
att vedtrbörande statsråd och de personer, som det här närmast gäller,
skulle taga en dylik anmärkning från utskottets sida med jämförelsevis
stort lugn — ty värre är icke saken — anser jag verkligen för riksdagens
eget anseendes skull, att den skulle vara bäst betjänt med att
säga ifrån, att den icke står bakom detta uttalande. Då enda möjligheten
att åstadkomma någonting sådant ligger i att framställa ett yrkande
om att ifrågavarande punkt av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22 med ogillande lägges till handlingarna, kommer jag att framställa
ett sådant yrkande. Jag vet visserligen, att denna kammares talman har
den uppfattningen, att ett sådant yrkande icke kan föranleda proposition,
och det blir en fråga, vartill vi sedan återkomma.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag, herr talman, hemställa,
att punkt 2 av konstitutionsutskottets memorial nr 22 måtte av
denna kammare med ogillande läggas till handlingarna.

Herr Hellberg: Herr talman! Den talare, vars mäktiga stämma
alldeles nyss tystnat, har gjort konstitutionsutskottet till föremål för

Xr 37. 24

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk vissa varningar och anmärkningar. Han har påstått att utskottet fört
undersåtes ett Spr;\k, som han tycker hör hemma i kaffekonseljer. Jag beklagar,
till’*svensk att ^lan *nte gav något exempel på detta kaffekonselj språk. Under såmedborgare.
dana förhållanden är det omöjligt att ens försvara sig mot anmärkning.

(Forts.) Han har också ansett — och det var detta han mot slutet av sitt anförande
särskilt betonade — att konstitutionsutskottet här har låtit sig
bestämmas av den ”uppdrivna partifanatismen”. Jag ser, att herr Winberg
tycks vara särskilt förtjust över detta uttryck, att döma av hans
huvudrörelser. Jag senterar också tyngden hos en sådan anmärkning,
då den kommer från en från all fanatism så kemiskt ren person som
herr Winberg.

Jag skall nu emellertid främst hålla mig till frågan, hur en regering
har att pröva, om en viss person bör upptagas till svensk medborgare
eller icke. Herr Thulin citerade lagen och framhöll, att då det där står
stadgat, att en person kan upptagas till medborgare inom kortare tid
än tre år, därest det länder till rikets sanna nytta eller gagn eller hur
uttrycket lyder, måste man därav draga den slutsatsen, att då det gäller
en person, som uppehållit sig den stadgade tiden inom landet, behöver
inte hänsyn tagas till rikets gagn. Detta är väl ändå att tolka
lagen på ett något egendomligt sätt. Om det i ett visst fall är uttryckligen
sagt, att där fordras, att rikets gagn tillgodoses, är man väl ändå
inte berättigad att e contrario draga den slutsatsen, att om en person
vistats i landet tre år, så behöver inte rikets gagn vidare tagas i betraktande,
utan då skulle han kunna upptagas till svensk medborgare
utan vidare. Regeringen har väl att även då pröva om det länder till
rikets gagn eller i varje fall inte till rikets skada. Någon rättighet för
utlänning att bli medborgare finns mig veterligen inte.

Nu har utskottet, synes det mig, ganska klart angivit, vad det är
för ett motiv, som för utskottet varit bestämmande. Det heter i utskottets
motivering: ”Av de under ärendets handläggning framkomna
upplysningarna framgår, att sökanden haft regelbunden sysselsättning
hos det s. k. ryska konsulatet och ryska handelsdelegationen i Sverige”
— jag beklagar, att det lilla ”s. k.” kommit in, det är nog inte så illa
ment, utan betyder väl bara, att denna institution icke har något officiellt
erkännande, och ingenting annat — för min del skulle jag inte haft
någonting emot, om de små bokstäverna fått utgå. Så fortsätter utskottet:
”De intima förbindelser med en främmande makts representanter,
som en dylik anställning medför, och det beroende av dessa, som
härigenom blir en följd, borde enligt utskottets mening föranleda, att
ansökningar om medborgarrätt i dylika fall ej tillstyrkas.” — Detta synes
mig vara ganska klart, och jag tycker att det är mycket resonligt
resonerat.

Nu har det vidare talats om, att om det inte varit fråga om en
kommunist, skulle denna anmälan aldrig hava framställts. Ja, det är
väl inte därpå det kommer an. Förmodligen hava väl en hel del andra
av de ryssar, som erhållit svensk medborgarrätt, också varit kommu -

Onsdagen den 24 maj f. in.

25 Nr 37.

nister — jag kan här inom parentes nämna, att herr Starbäck inom Ang. viss rysk
utskottet infordrat över ett hundratal fall beträffande ryssar, som blivit "ndcrsli,es
upptagna till .svenska medborgare, och att det icke fanns någon anled- Osvensk
ning att framställa anmärkning mot något annat fall än detta. För oss medborgare.
val den omständigheten avgörande, att den person, varom här är fråga, (Forts.)
innehade eu sådan ställning hos en främmande makts representation,
att han både sin huvudsakliga bärgning i dess tjänst och att han såsom
följd därav nödvändigtvis måste anses vara beroende av denna makt.

Herr Winberg hamn förundrat sig över, att man kunnat låta denna
omständighet betyda något. Jag kan ju visserligen å ena sidan förstå
herr Winberg, men jag kan å andra sidan inte förstå honom. Om jag
tänker på den regeringsmakt, som för honom står om inte precis såsom
rena idealet sa åtminstone såsom den bästa tänkbara, nämligen den
ryska sovjetregeringen, så vet man hur den förfar mot sina meningsmotstandare:
för att halla dem inom det egna landet i tygeln har den
där avlyst en rad medborgerliga rättigheter som i Sverige, detta efterblivna
kapitalistsamhälle, finnas, yttrandefrihet, tryckfrihet, församlingsfrihet
o. s. v. Den regeringsmakten förfar ock som bekant på ett mycket
strängt och summariskt sätt mot främlingar, som på något sätt kunna
misstänkas vara olämpligt sinnade. Så går det till därute — jag skall
inte ingå på detaljer, då herr Winberg nog är litet sensibel när man
talar om det ryska systemet, om han ock försöker värja sig mot misstankar
därför. Da det nu gäller vart förhållande till denna regering,
som veterligen så långt den kan och mycket fördomsfritt bedriver propaganda
inom länder för sina teorier, vilka som bekant gå ut på alla
samhällens omstörtning-, så synes det mig inte vara obefogat, om regeringen
i ett land, som inte erkänner den ryska regimen såsom den lyckligaste
och bästa, i sin man med de milda medel, man här använder,
söker. värna sig mot denna agitation. Det synes då, när det gäller
huruvida en ryss bör få bliva svensk medborgare och det upplyses, att
han står i påtagligt beroende av nämnda främmande makt, rätt naturligt
om han avvisas. Det kan närmast betraktas såsom ländande till rikets
skada, om hans ansökan bifalles, och därför hava vi ansett, att i detta
fall den inte borde beviljats. Det är inte alls, som herr Winberg sade,
att vi byggt på några misstankar som det skulle vara ovärdigt för konstitutionsutskottet
att bygga på. Vi hava haft det enkla faktum, att
personen i fråga 4 å 5 timmar om dagen tjänstgör vid den ryska handelsdelegationen
och från den åtnjuter månatlig avlöning. Då ha vi ansett,
att han står i delegationens tjänst, och med kännedom om den fördomsfrihet
speciellt då det gäller borgerliga eller kapitalistiska samhällen,
som den regering, vars representant denna delegation är, utvecklar, ha
vi ansett det alltför möjligt, att om det begäres, att samma person skall
utföra en tjänst åt delegationen, han svårligen kan neka, därför att han
väsentligen har sitt levebröd från den. Han må gärna uppehålla sig
här och vi hava inte ett ögonblick haft någon tanke på att han skall
utvisas. Men vi mena att det är olämpligt, att han skall införlivas med
den svenska nationen och bliva en av våra egna. Vi anse, att han kunnat

Nr 37. 26

Onsdagen, den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk förbliva ryss som han varit och faktiskt är, då han tjänar den ryska
undersåtes delegationen.

svensk Allt detta förefaller mig så naturligt och klart, att jag inte haft
medborgare, någon tvekan att gå med på en anmälan i förevarande fall. Huruvida
(Forts.) nu denna anmälan bör läggas med gillande eller ogillande till handlingarna,
skall jag lämna därhän, men jag tror mig förespå, att om
herr Winberg får proposition, han åtminstone inte får majoritet för
sitt yrkande.

Herr C la son: Jag har icke mycket att tillägga efter den siste
ärade talarens anförande. Men det är ett par anmärkningar som uppkallat
mig.

Jag vill då först säga, att då två föregående talare dels under denna
punkt och dels på en annan gett sig in på principiella uttalanden om betydelsen
av konstitutionsutskottets granskningsrätt, skall jag ge dem rätt
däri, att denna kan vara ganska otacksam och tidsödande. Jag skall emellertid
icke ge mig in på denna fråga utan endast säga, att erfarenheten
visat, att de observanda, som konstitutionsutskottet gör vid dylika anmälningar,
ganska ofta haft den effekten, att om den ena regeringen eller
den andra varit inne på en avväg — låt vara i en detalj gör den icke
så snart om saken. Jag tror sålunda icke, att det blir betydelselöst, vad
utskottet säger.

Herr statsrådet började sitt anförande med att påpeka, att han givit
denna medborgarrätt, trots att vederbörande myndigheter avstyrkt den.
Och herr Winberg strök under denna erinran som herr statsrådet har
gjort med att fråga, huruvida det var så att Kungl. Maj: t var skyldig
att bara göra såsom myndigheterna tillstyrkte. Nej, naturligtvis^ icke.
Men någon hänsyn kanske det kan vara nödvändigt att taga till sådana
avstyrkanden. Och nu då vi granskat, jag tror jag kan säga, flera hundratal
medborgarrättsfall, tror jag icke jag misstager mig, om jag säger, att
detta är det enda, där Kungl. Maj :t icke följt vederbörande myndigheter.
Under sådana förhållanden finns det verkligen vissa skäl att taga hänsyn
till dessa myndigheter, ty de hava naturligtvis haft särskilda skäl för sig.
Det var ju icke bara en myndighet, utan två myndigheter, som hava
varit ense om avstyrkandet, nämligen så väl överståthållarämbetet som
länsstyrelsen i Uppsala län.

Herr Thulin gjorde gällande, att det blott var i ett moment i medborgarrättslagen,
som det stod särskilt betonat, att man vid beviljande av
medborgarrätt skulle taga hänsyn till rikets gagn och nytta. Det är alldeles
riktigt; det står i en särskild punkt i lagen. Men jag har den uppfattningen,
att statsrådet över huvud taget skulle taga hänsyn till rikets
gagn och nytta, vare sig det står i lagarna eller icke. Den berörda anmärkningen
av herr Thulin tror jag således icke betyder något i föreliggande
fall. .

Herr statsrådet talade om den insats, som vederbörande gjort i det
svenska samhällslivet, och jag tror, att herr statsrådet fällde^ det uttrycket,
att det var en önskan från en hel del hall, att han skulle fa fortsätta sin

Oasdagen den 24 maj f. in.

27 Nr 37.

gagnande verksamhet i Sverige. Därom är det ju alls icke fråga. Den Ang. viss rysk
gagnande verksamhet han kan hava utövat i Sverige har han utövat såsom undersåtes
rysk medborgare, och han har från en del personer fått beröm för denna ''m‘7iensk
verksamhet. Det finnes icke det ringaste hinder för honom att fortsätta medborgare.
med denna verksamhet i egenskap av rysk medborgare, nota bene om (Forts.)
han håller sig stilla och icke inblandar sig i politisk agitation o. s. v. och
icke binder sig vid någon annan makts intressen än den svenska statsmaktens.
Vill han fylla dessa förutsättningar, får han naturligtvis fortsätta
med sin verksamhet. Men det finnes ingen rätt för en utländsk
medborgare att bliva upptagen till svensk medborgare. Det kan ske,
men om det är nyttigt för riket eller icke, skall Kungl. Maj: t pröva.

Beträffande vederbörandes anställning vid ryska organ, så har redan
den ärade föregående talaren upplyst, att denna hans anställning tyckes
vara ganska fast. Han arbetar flera timmar dagligen och har fast avlöning
o. s. v. Och allt vad denne talare och utskottet sagt om det beroende,
som en sådan anställning kan ställa en person i till en främmande
makt, tror jag med allt skäl man kan skriva under.

Man har även varit inne på hans personliga förhållanden. Herr
Winberg sade, att det var en tillfällighet, att han var rysk medborgare;
han kunde lika väl hava varit finsk medborgare. Men hans föräldrar
hade ju valet Öppet. De voro icke bosatta i Ryssland, utan de vistades
vid hans födelse i Finland, men de valde att fortfarande vara ryska medborgare
under hela tiden.

Vad beträffar uttrycket det ”s. k. ryska konsulatet”, så veta vi, att
den frågan nu föreligger för riksdagen, huruvida den ryska sovjetregeringen
skall eller icke skall de jure erkännas, och så länge den icke är
de jure erkänd, förmodar jag, att det icke existerar någon myndighet,
som rent formellt sett här kan betecknas såsom ”ryska konsulatet”. Jag
tror, att utskottet har full rätt att använda nämnda beteckningssätt såsom
det enda formellt riktiga.

Herr Winberg var särskilt förargad på konstitutionsutskottet för att
utskottet inblandat sökandens personliga förhållanden, i det att konstitutionsutskottet
berört hans äktenskapshistoria. Nej, det är icke på det
sättet, att konstitutionsutskottet inblandat den sidan av saken, utan den
sidan av saken var inblandad i målet av den person, som åtagit sig att
föra mannens talan. Det anfördes av honom en hel rad av skäl, såsom
att mannen var en mycket intelligent och kunnig karl o. s. v., och att han
ville fortsätta sin verksamhet etc. Mot dessa skäl stodo emellertid de
upplysningar, som meddelats om hans anställning i främmande makts
tjänst, och även åtskilliga andra icke förmånliga upplysningar rörande
hans verksamhet på det området. Men så kom därtill ett annat skäl,
som, såsom utskottet redogjort, synnerligen starkt underströks av den,
som förde hans sak. Detta skäl var, att om han icke fick svensk medborgarrätt,
kunde detta möjligen drabba den person, med vilken han var
förenad i äktenskap. Man har velat draga i tvivelsmål trovärdigheten
av de rapporter, som uttalat sig emot honom. Det är då betecknande
att i en av dem just betydelselösheten av sistnämnda skäl framhålles,

Nr 37. 28

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

i det att det påpekas, att man endast ville använda äktenskapet såsom
ett skäl för medborgarrätten, men att det sannolikt snart komme att
upplösas. Det var naturligt att, när utskottet då fick veta, att denna
förutsägelse varit fullt riktig — och äktenskapet såsom motiv för medborgarrätten
var enligt min uppfattning det starkaste skäl som över
huvud anförts — det var, säger jag, fullt naturligt, att utskottet omnämnde
detta förhållande. Hela detta skäl hade fullständigt bortfallit,
långt innan Kungl. Maj: t fattade sitt beslut, och jag förmodar, att Kungl.
Maj: t icke var okunnig om att skälet bortfallit, ty så pass remarkabel var
denna äktenskapshistoria.

Så föreligga ett antal intyg, som beröra en fråga, som här icke alls
är omtvistad, nämligen att han var en begåvad, intelligent karl o. s. v. Men
dels är det det egendomliga med dessa intyg, att de äro avgivna en god
tid före det ansökningen om medborgarrätt inlämnades; de äro nämligen
avgivna under slutet av 1920 och ansökningen om medborgarrätt
kom först i maj 1921. Ett flertal av dem röra ock förhållanden som
ligga ganska långt tillbaka i tiden, 1910—1915 o. s. v. Dels är det endast
ett fåtal intygsgivare, som uttala sig om huruvida de önska att mannen
skulle få medborgarrätt eller icke. Det är visserligen sant, att några
uttala sig till förmån för detta. Men den frågan, huruvida dessa intygsgivare
skulle hava uttalat sig i samma riktning, om de vetat, vad som
sedan passerat och att mannen anknutit sig till en främmande makt,
den frågan är fullständigt obesvarad. Intygen bevisa ingenting i det
hänseendet, ty en stor del intyg hade avgivits, innan den saken blivit
mera bekant.

Herr Thulin eller någon av de andra talarna förklarade, att man
icke kunde förebrå mannen, att man agiterat i någon viss riktning. Jag
skulle vilja erinra, att det finns dock i handlingarna åtskilligt som tyder
på den saken. Alldeles fri från politisk agitation i ena eller andra riktningen
stod den mannen nog icke. I varje fall är det mycket som bestämt
talar för, att han icke stått fri.

Till sist vill jag säga det, att den sidan av saken har för mig egentligen
icke spelat någon avgörande roll, utan den avgörande rollen har
för mig varit alldeles precis samma omständighet som herr Hellberg nyss
underströk. Mannen är anställd hos eller har i varje fall mycket stark
beröring med en främmande makts organ, och det finns åtskilligt som
talar mot honom. Ingenting nödvändiggör att giva honom svensk medborgarrätt.
Han kan utan denna såsom hittills fortsätta sin verksamhet,
om han icke ägnar sig åt någon agitation eller något sådant. Och vid
sådant förhållande syntes mig just detta hans förhållande till en främmande
makt vara ett skäl att icke bevilja medborgarrätten; och jag vill
tillägga, att jag skulle intagit precis samma ståndpunkt, om det gällt en
person från något annat land, som haft en sådan anknytning till ett främmande
lands legation.

Herr statsrådet Åkerman: Blott några ord med anledning av
ett yttrande, som utskottets ärade ordförande nyss hade. Han sade, att

Onsdagen den 24 maj f. in.

29 Nr 37.

han mycket noggrant gatt igenom protokollen, men icke kunnat finna slng. viss rysk
ett enda fall, då Kungl. Maj:t på min tillstyrkan gått ifrån myndig- undersåte^
heternas förslag. Det förvånar mig mycket, att konstitutionsutskottets ^‘svensk
ledamöter icke hittat på något sådant fall, ty det har förekommit sådana, medborgare.
Naturligtvis fäster man mycket avseende vid d uttalanden. Men att man bör i vartenda fall följa myndigheterna, måste
jag bestrida. En och annan gång har det hänt, att man icke gjort det,
men däri ligger icke ett underkännande av dessa myndigheters gadd
omdöme. Man kan icke alltid tycka detsamma, och jag har icke hört,
att det väckt något uppseende eller att myndigheterna tagit illa vid sig,
därför att man någon gång ansett sig icke kunna följa deras uttalanden.

Så efter jag är uppe och besvärar herrarna, så vill jag säga ett par
ord beträffande tolkningen av den lag som nu är i fråga. Då upptagandet
till svensk medborgare skulle ”för riket medföra gagn”, kan det
göras undantag i fråga om den tid, som en utlänning skall hava varit
i riket boende; det räknas upp åtskilliga plausibla fall, som kunna vara
avgörande i saken, men så heter det: eller finnes det ”eljest för riket
medföra gagn”. Då god man naturligtvis så vid prövning av de hundratals
ansökningar, som årligen inkomma om medborgarskap för personer,
som äro relativt okända, att om man icke kan få veta något närmare
om att de kunna vara till särskild nytta för riket och man sålunda icke
har några garantier för att deras upptagande skall vara till gagn för
riket, men heller ingenting finnes, som talar mot deras upptagande, och
ingenting tyidter på att det skulle lända riket till men, så bifallas ansökningarna
i de fall, då sökandena varit här tillräckligt länge.

Herr W i n b e r g: Ett par ord med anledning av herr Hellbergs
anförande. Jag var förut litet osäker, var vi hade den gamla radikalen
och f. d. rabulisten, därför att det förut meddelats, att en utskottsledamot
icke alltid står för alla punkter, vid vilka han icke reserverat sig. Emellertid
är jag icke osäker längre. Det var ett uttalande, som är värt
att bemärkas, det som den gamla radikalen herr Hellberg från Karlstad
nyss hade. Han började närma sig de längst till höger stående
bland liberalerna och, om jag icke misstager mig, kunna vi snart säga om
den gamle radikalen: frid över hans minne!

Herr Hellberg bmmer ibland med föreläsningar om huru förskräckligt
illa det står till i Ryssland. Jag skulle gärna vara villig att
mera utförligt behandla den saken, men jag vågar naturligtvis icke i d!ag
hålla någon föreläsning. Dock försäkrar jag att, om herr Hellberg kan
anordna någon tillställning under andra former än här i parlamentet, där
man kan avhandla saken, så skall jag icke ett ögonblick draga mig för
att diskutera den med honom från min synpunkt. Det skulle vara ett
nöje att möta herr Hellberg på arenan i den punkten. Men som sagt
jag vågar icke taga kammarens tid i anspråk för sådänt ändamål, ehuru
jag kanske skulle hava rätt att göra det så många gånger som herr
Hellberg utmanat mig i frågan. Jag skulle nu bara vilja säga herr Hellberg
en enda sak, eftersom vi äro inne på Ryssland. Vi kunna taga

Nr 87. 30

Onsdagen, den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk ett exempel. Huru är det med den mycket omtalade processen mot soundersätes
ciali.strevolutionärerna ? Man har medgivit dem rätt att hava utländska
upptagande försvarsadvokater att föra deras talan. Men huru behandlades här av
medborgare, polisen dessa personer, som voro inblandade i det s. k. förräderimålet?

(Forts.) På vilket sätt och på huru hållbara skäl hava de dömts? När herr Hellberg
svarar på den frågan, skall jag besvara hans frågor angående Ryssland.
Men jag tror icke det är värt att sätta sig på sina höga hästar och
tala om vårt utmärkta rättssamhälle.

Jag skulle sedan endast vilja säga ett par ord om den jamt återkommande
motivering, som varit det enda för konstitutionsutsköttel,
avgörande i denna fråga. Man säger, att man finner det olämpligt, att
en person sådan som denne, en ryss, som vistas i viss funktion vid ett
främmande lands representation här och åt densamma utför uppdrag,
upptages till svensk medborgare. Då vill jag invända: kanten omständigheten,
att en person, som annars vistats här i landet i 12 år och utfört
en mycket gagnande verksamhet, kan den omständigheten, att han nu
mer eller mindre ofta vistas på detta ”s. k. ryska konsulat och fortfarande
användes där, hava någon avgörande betydelse, när det är fråga
om att tilldela honom svenskt medborgarskap? Jag skulle vilja fråga
herr Hellberg och övriga av utskottsmajoriteten, huruvida de.kunna.sova
lugnt, när man talar om för dem att på främmande länders institutioner
arbeta ett tiotal svenska medborgare varje dag. De äro lika insatta i
arbetet och äro för sitt uppehälle lika mycket beroende som Aleksandrow.
Huru kan herr Hellberg och utskottsmajoriteten påstå, att det ar
något enastående i detta och att här något förskräckligt förekommit?
Skall man vara konsekvent, skall man icke blott förhindra utlänningar,
som arbeta på främmande länders legationer att få svenskt medborgarskap,
utan även förbjuda svenska medborgare att arbeta där. Det skulle
vara konsekvent, men huruvida det är förnuftigt, det är en annan sak.

Herr Lindhagen: Jag begärde ordet i anledning av herr Hellbergs
anförande. Han tillspetsade frågan på ett riktigt sätt, så att nu
vet var och en vad den gäller. Här föreligger, så vitt jag förstår, ett
fall, då efter vanliga regler i ovanligt hög grad äro för handen sadana
omständigheter, som bruka och böra föranleda beviljande av svensk
medborgarrätt. Men det har på sista tiden tillkommit en hake, och det
är, att denne person tagit anställning och har sitt huvudsakliga uppehälle,
som man säger, på den ryska handelsdelegation, som med svenska regeringens
tillstånd kommit hit för att inleda förbindelser med svenska
folket och svenska undersåtar. Nu tycker jag det är ganska naturligt,
att just Aleksandrow tagit anställning där. Han behärskar ryska språket
fullständigt, och det är sådana personer, som behövts och behövas.
Han har genom långvarig vistelse i detta land kommit in i svenska förhållanden.
lin sådan kraft bör väl framför andra fa användas för att
förmedla utbytet av tankar i ekonomiska ting, för vilkas dryftande den
ryska delegationen kommit till Sverige på regeringens inbjudan. Det
vore verkligen icke till rikets gagn och nytta att icke använda denna kraft

Onsdagen den 24 maj f. m.

31 Sr 87.

och den språkkunskap och den erfarenhet han förvärvat om svenska Ang. viss rysk

rnrh i 11 » i ti /-1 »i „,1 _______1 j. j. . 1 • i t o • . , • r •• .o t* /7 or eA tor

förhållanden. Det var således mycket naturligt, och så vitt jag förstår,
även ur svensk synpunkt ändamålsenligt, att Aleksandrow tog denna anställning.

Nu är det ju på det sättet, att en mängd svenskar äro anställda hos
andra utländska beskickningar och där hava sin utkomst och säkerligen
i många fall sin uteslutande utkomst, men sådant gör ingenting. Och jag
undrar, om icke, därest i stället för Aleksandrow det gällt en fransman,
anställd på franska beskickningen, och denne antagits till svensk medborgare,
konstitutionsutskottet då skulle hava ansett, att ingen som helst
anledning till anmärkning på den punkten förelegat mot regeringen.
Nu skyndade sig väl herr Clason att förklara, att om det gällt en person,
som stått i samma förhållande till en annan makt som herr Aleksandrow
till Ryssland, skulle konstitutionsutskottet förfarit på samma sätt,
som det förfarit med den utlänning det här gäller. Jag misstänker, att
detta är självbedrägeri från herr Clasons sida, framkallat av den situation,
vari vi för närvarande befinna oss. Jag kan för min del icke finna,
att det att en svensk tagit anställning hos en utländsk delegation, där
hans språkkunskap, hans kännedom om svenska förhållanden i fråga om
t. ex. förmedlande av samfärdsel kommer väl till pass, är någonting förkastligt
utan tvärtom någonting förtjänstfullt. Det är precis detsamma,
då det gäller samfärdseln med den ryska statsmakten, en samfärdsel
som vi ju också äro angelägna om att upprätthålla. Och det är i det
fallet så mycket mera angeläget, som vi inom det svenska folket hava
så få, som behärska det ryska språket.

Herr Hellberg menade, att herr Winberg icke visat, att något slags
obehörigt skrivsätt förelåge i konstitutionsutskottets betänkande. Det är
en fråga, som jag icke vill inlåta mig på. Men det står kvar, att det
”s. k. ryska konsulatet” är ett smädligt skrivsätt, och det förvånar mig
att, när man vill börja inleda handelsförbindelser med Ryssland och
icke har någon annan myndighet att förhandla med än det ryska konsulatet,
man ändå fortfarande är struntförnäm och icke kan avhålla sig
ifrån att använda ett sådant uttryck som det ”s. k. ryska konsulatet”.
Det är sådana där dvärgartade gärningar, som äro så utmärkande för
Karl XII: s vansläktade ättlingar.

Jag tyckte också herr Hellberg sade att det var nödvändigt för oss
att värja oss för eventuella stämplingar — kanske jag hörde galet, men
om hans uttryck icke var ”stämplingar” var det något annat som påminde
därom. Således, mot ryska konsulatet, som oupphörligt anlitas för samfärdseln
länderna emellan, och mot handelsdelegationen, som kommit hit
på vår egen önskan, mot dem skulle vi värja oss! Vad är det för tvetydigt
tal ? Det låter mycket misstänkt.

Man har framhållit, att myndigheterna avstyrkt Aleksandrows upptagande
till svensk medborgare, och det är sant. Men om myndigheterna
gäller, att de ha politiska fördomar, och i det avseendet äro myndigheterna
en den mest känsliga barometer, så att Kungl. Maj: t bör ställa
sig så mycket som möjligt på mellanplanet och icke för mycket skatta

undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

Nr 87. 32

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk åt de gamla svenska myndigheternas nervositet i ett sådant fall som det
undersåtes föreliggande.

upptagande således, det är mycket bra, enligt min mening, att personen i fråga
medborgare kunnat använda sina kunskaper och tagit anställning hos det ryska kon(Forts.
) sulatet, och det är ytterligare ett skäl till de andra för hans antagande till
svensk medborgare.

Nu kommer jag in på vad jag främst ville säga. Herr Clason antydde
som sagt, att i alla liknande fall skulle man förfarit på samma
sätt i konstitutionsutskottet, så vitt jag hörde rätt. Med andra ord, en
svensk medborgare må tjäna på utländska beskickningar och å utländska
konsulat så mycket som helst utan att det förbjudes och utan att det
anses otillbörligt, men om en utlänning, som har möjlighet att få svenskt
medborgarskap, ägnar sig åt samma samhällsgagneliga verksamhet, då
är hans anställning ett hinder för hans naturalisering, da förevitas honom,
att han är i tjänst hos en främmande makt. Där har man det gamla
våldsinnet i sin prydno! Alla makter äro fiender. Man vill icke trots
världskrigets lärdomar gå in på, att makterna skola vara vänner. De
diplomatiska förbindelsernas uppgift är främst att lura och skada var andra.

o ..

Jag menar, att detta konstitutionsutskottsutlatande nog ar inledningen
till den ryska handelstraktatens avslående, inledningen till en statskonst,
som anser att Sverige bör ställa sig bakom flötet. I samma anda
som här kommer vår samfärdsel med Ryssland i det hela att avgöras.
Tyskland är färdigt att utnyttja de ekonomiska möjligheterna i Ryssland,
Italien och England likaså, men vi svenskar, vi skola, såsom herr
Winberg sade, stå där i Karl XII: s stövlar och icke ens i dem, utan i
gamla söndertrasade fördomars sockor och trampa i stoftet utan att kunna
höja oss till en vidare synpunkt. Herr Clason borde dock, liksom i
fråga om andra länder, även när det gäller Ryssland, vara litet överseende
med de händelser som inträffat och det våld som man använt.
Han bör komma ihåg, att det är en samhällsordning sådan som vår, vilsen
åstadkommit världskriget, så att vår samhällsordning är icke, något
så utomordentligt, att vi därför ha anledning att sätta oss pa sa höga
hastar

Vad särskilt angår det förslag herr ^Vinberg framställt, att anmärkningen
skall med ogillande läggas till handlingarna, sa instämmer jag
i det avseendet i hög grad med honom och tillägger, att då här förebådades,
att ett sådant förslag enligt praxis i denna kammare, icke skulle
av herr talmannen göras till föremål för proposition, jag för konstitutionsutskottet
vill framhålla såsom en icke oviktig angelägenhet, att i
detta hänseende omsider samma grundlag blir gällande för första kammaren
som för andra kammaren. Det förekommer för övrigt även andra
skiljaktigheter i kamrarnas arbetsordning, vilka uppenbarligen sakna
allt fog.

Slutligen tycker jag nu som tillförne, att en dechargedebatt aldrig
blir något annat än en partiernas ävlan att svälja sina egna kameler, men
sila de andra partiernas myggor. Hela dechargedebatten är ett monu -

Onsdagen den 24 maj f. m.

33 Nr 37.

ment över 1809 års lagstiftares ädla uppsåt att med former tillvarataga ring. viss rysk

höga andliga värden, ett försök, som fullständigt misslyckats.

Jag ber att få instämma i herr Winbergs yrkande i alla fall.

Herr Hellberg: Det har uttalats tvivelsmål om min radika lism,

men det finns nog något kvar av denna i alla fall. Jag har kvar
en mycket gammal kärlek både till folkens och individernas frihet, och
därför känner jag mig allt annat än sympatisk för den riktning herr
Winberg företräder. Den ryska regim, som låter ett fåtal regera över
folket såsom en massa rättslösa, så att där inte finnes någon som helst
yttrandefrihet eller församlingsfrihet eller representationsfrihet, den
bjuder min gamla radikala läggning bestämt emot, så det är inte alldeles
slut på denna ännu, herr Winberg!

V;ad nu beträfifar jämförelsen mellan den svenska förräderiprocessen
och den ryska processen med socialrevolutionärerna, får jag bekänna,
att jag inte är närmare inne i detaljerna, men jag har för mig,
att det inte lämpar sig särdeles väl, att anföra den sistnämnda processen,
då det gäller att glorifiera sovjetregimens respekt för lag och rätt
och öppen rättsskipning. Enligt vad jag vill minnas, var det först efter
mycket stark påtryckning från de socialdemokratiska partierna i olika
länder och efter hungerstrejk av de inspärrade socialrevolutionärerna,
som sovjetregeringen fann med sitt bästa förenligt att tillåta tillkallandet
av opartiska advokater. Jag tror inte att jämförelsen är så synnerligen
lyckligt vald.

Vad sedan beträffar den fråga, som det här egentligen gäller, vill
jag säga, att en jämförelse som man i detta fall anställt — jag tror
att det också var herr Winberg, som gjorde den — med de fall då
svenskar anställas vid främmande konsulat inte heller håller streck. Det
är rätt ojämförbara fall. Man har inte rätt att beröva en infödd svensk
medborgare hans svenska medborgarrätt, därför att lian tjänstgör på en
främmande makts konsulat. En annan sak är, om man skall anse främmande
medborgare, som där tjänstgöra, vara lämpliga att upptagas till
svenska medborgare. Man har dragit i tvivelsmål, huruvida ifall det
varit fråga om en fransman, som tjänstgjort vid en fransk beskickning
eller på ett franskt konsulat och begärt och erhållit svensk medborgarerätt,
också det skulle väckt opposition. Jag får säga, att efter min mening
naturaliseringsfrågor böra prövas för varje särskilt fall, och för
mig är det en alldeles tydlig skillnad mellan vårt förhållande till den
regim som råder i Frankrike och till den i Ryssland härskande regimen,
vilken hänsynslöst och utan alla betänkligheter begagnar sig av de
mest betänkliga medel mot sina meningsmotståndare. Det kan inte för
oss finnas någon skyldighet att upptaga till svensk medborgare en medborgare
i det land där denna regim råder, då personen i fråga kan
anses stå i denna regims tjänst.

Herr Lindhagen talade om att det var bra, att samma person kunde
få tillfälle att använda sina kunskaper och sin förmåga vid förhandlingar
mellan länderna; men inte behöver han vara svensk medborgare

Första kammarens protokoll 1922. Nr 37. • 3

undersåtes
upptagande
till svensk
medborgare.

(Forts.)

Nr 87. 34

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk för den sakens skull. Han kan lika bra fortsätta med denna verksamhet
undersåtes såSOm rysk medborgare, och därför kan jag inte inse, att det heller på
mP‘Svensk något sätt utgör ett svenskt intresse, som kräver att han upptages till
medborgare, svensk medborgare.

(Forts.) Herr Lindhagen, som har så lätt att tala om vår fördomsfullhet

och efterblivenhet, påstod att vi stodo och trampade i fördomens sockor
och att vi sålunda komma att bli långt efter andra nationer. Men jag
undrar, om man t. ex. i Frankrike skulle varit mera benägen att under
för handen varande förhållanden förläna medborgarskap. Jag tvivlar
därpå, och jag tror det måste anses berättigat att även ett relativt
litet land i sådana fall handlar på ett sätt, som överensstämmer med
dess eget intresse.

Herr Lindhagen: Hade jag inlåtit mig på att, såsom herr Hellberg,
från talarstolen utveckla mina åsikter om åtskilliga förhållanden
på sidan om ämbetet, skulle herr talmannen givetvis hava anmodat mig
att hålla mig till saken, men nu gjorde han emellertid inte diet i fråga om
herr Hellberg. Det har sitt intresse, att inlåta oss på frågan om samhällsförfattningen
i Ryssland och jämföra den med författningarna i
det övriga Europa. Men det sammanhänger väl knappast med den sak,
som nu föreligger. Det kunde vara frestande att fortsätta pa den
vägen, men jag anser det knappast vara grundlagsenlig^:, och därför inställer
jag den saken.

Man vill emellertid tydligen framhålla, att personen i fråga är i
tjänst hos den ryska sov jetregimen, som ej bör tålas. Det är det, som
gör skillnaden. Men vi tolerera ju i alla fall just den ryska handelsdelegationen,
där Aleksandrow är anställd, därför att vi behöva ettorgan
vid pågående underhandlingar. När vi nu gått från det ena nålstynget
efter det andra till det ena avvisandet efter det andra, få vi
se, huru de svenska intressena i fråga om industri och näringar kunna
tillgodoses. Vi komma som vanligt på efterkälken i jämförelse med
andra mer framsynta nationaliteter. Jag vill ej säga, att vi ej kunna
vara framsynta på andra håll, men på detta gebit äro vi det icke.

Men jag begärde egentligen ordet för att fortsätta litet på den sidomark,
som herr Hellberg inlät sig på eftersom det tilläts honom. Här
i landet ha vi även åtskilligt våld, fast det härskar elegantare. Jag prisar
icke på ringaste sätt den ryska ordningen; allt det rena våld, som
framgått ur förhållandena inom detta land. Här utövas emellertid också
förtryck i stor utsträckning, ehuru det ännu länge som sagt sker på
ett elegantare sätt. Det gör sig mera gällande på smygvägar, och därför
är det oåtkomligare. Jag vill exempelvis från en tidigare debatt erinra
vad som inträffade med en arrendator, vilken brukade ett hemman under
Gimo-Österby bruk, som hans förfäder innehaft före honom alltsedan
1500-talet och som egentligen var ett släkthemman.

Herr talmannen: Nu tillåter jag mig fråga, om herr Lindhagen
verkligen håller sig till ämnet.

Onsdagen (lön 24 maj f. in.

35 >Tr 37.

Hen Lindhagen: Ja, se där ha vi det! — Herr talman, jag
böjer mig för våldet.

Herr talmannen: Under överläggningen har herr Winberg
med instämmande av herr Lindhagen yrkat, att den föredragna punkten
måtte av kammaren med ogillande läggas till handlingarna. Såsom herr
Winberg själv framhållit, har det enligt praxis i denna kammare icke
tillåtits att uttala ett dylikt omdöme om konstitutionsutskottets åtgärd
att göra en anmärkning. Uenna praxis har fortgått alltsedan första kammarens
första tillkomst, den har av talmännen ansetts stå i överensstämmelse
med grundlagens både anda och mening, och kammaren har vid olika
tillfällen givit talmännen rätt.

Sista gången frågan var före, var under dechargedebatten år 1920
i ett med det nu föreliggande ganska analogt fall. Då yrkade herr Winberg
och herr Lindhagen liksom nu, att en gjord anmärkning skulle med
ogillande läggas till handlingarna. Med anledning därav yttrade jag då
följande: Under den hittills förda överläggningen hava herrar Winberg
och I andhagel! yrkat, att den föredragna punkten måtte med ogillande
läggas till handlingarna. Varken §^ 107 regeringsformen eller något annat
grundlagsstadgande berättigar någon av riksdagens kamrar att fatta
beslut, innebärande klander av att konstitutionsutskottet hos riksdagen
gjort anmärkning enligt nämnda paragraf. Bifall till det yrkande, som
framställts av herrar Winberg och Lindhagen, skulle utgöra ett sådant
otillåtet beslut, och jag vägrar därför proposition på bifall till nämnda
yrkande.

Under hänvisning till vad jag sålunda yttrade förklarar jag mig nu
hindrad att framställa proposition på herr Winbergs yrkande.

Herr Winberg: Jag kommer också ihåg, att frågan förekommit
förut såsom herr talmannen nu erinrade. Men jag är av den uppfattningen,
att den votering, som då ägde rum, gällde den då föreliggande
frågan, och föi min del kan jag icke vara med om den tolkningen, att
principfrågan därmed skulle vara för all framtid avgjord. I analogi
härmed skulle jag vara i min fulla rätt att nu föreslå kammaren att den
för sin del begär, att proposition skall framställas. För den händelse
vid votering därom det bleve majoritet i kammaren för att proposition
skulle framställas, da bleve det s. k. konflikt, och saken skulle gå till
konstitutionsutskottet, för att detta skulle få yttra sig över konflikten.
Det skulle vara intressant att driva den föreliggande "frågan därhän, tv
utskottet skulle då ha att yttra sig, om första kammaren har rätt att
lägga en av utskottet i någon punkt gjord anmärkning med ogillande till
handlingarna. Då jag emellertid är av den uppfattning, att principfrågan
* fäll förr eller senare får sin lösning, men det föreliggande fallet
från min synpunkt icke ter sig lämpligt för att driva saken längre i
avsikt att nu få den principiella frågan löst, därför att såsom vi veta
partipolitiken redan vunnit i själva sakfrågan, d. v. s. det ärende, som
skulle föranleda den här proceduren, är i sak avgjort, skall jag för min

Ang. viss rysk
undersåtes
upptagande
Ull svensk
medborgare.

(Forts.)

Ur 37. 36''

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. viss rysk del icke kräva, att kammaren yrkar på propositions framställande, men
undersåtes förbehåller mig rätt att, om och när anledning därtill framdeles föremPIsvensk
ligger, få framställa yrkande för att få principfrågan avgjord.
medborgare. . -

(Forts.) Herr Lindhagen: Jag tilltalas ej av ett sadant förslag, som herr

Winberg ifrågasätter, utan anser, att då principfrågan nu föreligger,
den bör redan nu fram till avgörande för detta fall. Hur det ställer
sig i morgon, veta vi ej, om det da skulle vara större utsikt till framgång
för ett yrkande, att första kammarens praxis måtte komma i
överensstämmelse med den folkvalda kammarens eller alltså den senares
praxis överföras till herrehuset, som alltmer tycks utveckla sig till
likhet med det gamla herrehuset. Fördenskull måste jag yrka på att herr
talmannen måtte framställa proposition på herr Winbergs yrkande.

Herr talmannen tillsporde nu kammaren, huruvida densamma yrkade
proposition på bifall till herrar Winbergs och Lindhagens yrkande beträffande
utskottets nu ifrågavarande anmälan; och förklarade herr talmannen
sig finna denna proposition vara med övervägande nej besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som icke yrkar proposition på bifall till herrar Winbergs och
Lindhagens yrkande beträffande konstitutionsutskottets i memorial
nr 22 jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan i punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, påyrkar kammaren sådan proposition.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda: ,

Ja — 69;

Nej — 46.

Sedan överläggningen förklarats slutad, lades den under behandling
varande punkten till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Ang. ett lä- Punkten 3.

derinköp. Me(j anledning av en utav Per Palen hos Kungl. Maj:t gjord an sökning,

över vilken arméförvaltningens intendentsdepartement avgivit
utlåtande, beslöt Kungl. Maj:t den 4 mars 1921 på tillstyrkan av föredragande
departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, att bemyn -

Onsdagen den 24 maj f. m. 37

diga intendentsdepartc-mentet att med Pålen träffa avtal under hand
om leverans från Nättraby läderfabriker för arméns räkning av högst
100,000 kg. sulläder, framställt medelst gammal barkgarvning, för ett
pris ej överstigande det beräknade marknadspriset för dylik vara vid
tiden för leveransens fullgörande; och skulle härav föranledda kostnader
bestridas från anslaget till munderingsutrustning (1921: IV 2. D. 2).

På anförda skäl hade utskottet funnit detta ärende vara av den beskaffenhet,
att anmälan borde, jämlikt g 107 regeringsformen, hos riksdagen
göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Hammarskjöld.

Herr Hansson, Gustav: Herr förste vice talman! I denna

punkt av utskottets utlåtande föreligger ju ingen reservation; utskottet
är på denna punkt enhälligt, varför man icke har anledning befara, att
någon debatt skall i vidare utsträckning förekomma, och för min del
skall jag icke heller bidraga till att framkalla någon sådan. Jag har endast
begärt ordet för att göra några erinringar i den föreliggande frågan.

L tskottet har funnit, att föredragande departementschefens handlingssätt
är ur flera synpunkter anmärkningsvärt, och grundar sin uppfattning
på vad som förekommer i de till ärendet hörande handlingarna.
Utskottet har även vid frågans bedömande haft tillgång till handlingar
för innevarande år, som beröra denna sak. Jag skall icke närmare ingå
på vad de innehålla, jag skall endast säga, att vid granskning av desamma
det befunnits, att de icke på något sätt förringa anmärkningens värde,
utan i stället allt starkare bekräfta den.

Utskottet har givetvis icke kunnat pröva ärendet ur andra synpunkter
än de rent konstitutionella och sålunda icke kunnat i vidare mån ingå
på de rent materiella. Jag skall för mm del icke göra detta i någon vidare
utsträckning, men jag skall endast be att få påpeka vad utskottet anfört
i fråga om det pris, som åsatts det mycket omtalade läderpartiet, vilket
inköpts från Nättraby läderfabrik. Utskottet säger på tal om detta, att
enligt utskottet tillhandakomna uppgifter torde kunna dragas i tvivelsmål,
huruvida icke genom infordrande av anbud ett lägre pris än det,
som nu konstaterats, kunnat uppnås. I varje fall borde i dessa hänseenden
upplysningar från mer än en person hava införskaffats, även om ärendets
behandling därigenom blivit något fördröjd. Utskottet framhåller, att
det anser, att man bort i denna sak göra något mer vittgående undersökningar
än man gjort, och att man i huvudsak stött sitt beslut på ett
intyg, som, enligt vad dateringen utvisar, avgivits dagen efter det frågan
handlades i arméförvaltningens intendentdepartement, i vilket intyg
det för övrigt talas i mycket våga uttryck om priset. Man säger det är
»omkring» så och så. Jag har försökt inhämta, huru marknadspriset på
läder ställde sig vid den tidpunkt, då ifrågavarande affär gjordes, och
jag har fått den upplysningen, att det allmänna marknadspriset icke
översteg 4 kronor 50 öre för vanlig snabbgarvad prima vara, och då barkgarvat
läder enligt fabrikörens egen uppgift ställer sig 50 öre dyrare i
tillverkning än det snabbgarvade, skulle enligt gällande pris det bark -

N r 37.

Ang. ett läderinköp.

(Forts.)

Kr 37.

33

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. ett lä- garvade betingat ett pris av 5 kronor per kilogram. Om man då, med
derinköp. ilning av det anförda räknar ut vad staten fått förlora på grund av denna
(Forts.) affärsuppgörelse, kommer man till det resultat, att förlusten uppgår
till en summa av 50,000 kronor.

Jag skall för min del icke vidare ingå på frågan. Den är tillräckligt
belyst genom utskottets motivering och i dess hemställan. Jag skall endast
be att till sist få säga, att det under senaste tiden riktats en del angrepp
mot arméförvaltningens intendentsdepartement för dess sätt att
handhava och ombestyra upphandlingar för arméns räkning. Jag skall
för min del icke yttra mig om huruvida dessa angrepp äro befogade eller
icke. Men handlingarna i detta ärende utvisa, att det icke är bra som det
är, och jag anser "för min del det vara ur alla synpunkter fördelaktigt
och i alla" parters intresse, att en undersökning Härvidlag kommer till
stånd, och vill jag rekommendera denna punkt av utskottets memorial
till statsrevisorernas synnerliga omtanke.

Efter härmed slutad överläggning lades den förevarande punkten
till handlingarna.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Ang. Kungl. Punkten ja).

Mai :ts beslut '' '' . ... . . ..... YT

rör. överklä- Med anledning av en 1 tvist mellan byggnadsingenjören \ . Herr gande

av viss ström och medicinalstyrelsen avkunnad skiljedom hade medicinalstyrelskiljedom.
sen c|en ^ j UI1j I(j2x till Konungen avlåtit en skrivelse, vari styrelsen,
med anmälan av ärendet, till Kungl. Maj:ts prövning överlämnade, huruvida
frågan om skiljedomens giltighet borde hänskjutas till allmän domstol,
och hemställde, i händelse Kungl. Maj:t funne detta icke böra ske,
att Kungl. Maj:t ville ställa till styrelsens förfogande erforderliga medel
för gäldande av de genom skiljedomen utdömda beloppen. Häröver anbefalldes
justitiekanslersämbetet och statskontoret skyndsamt avgiva
utlåtanden.

Av justitiekanslersämbetet fästes till en början uppmärksamheten
därpå, att för prövning av den uppkomna frågan, huruvida tvisten i förevarande
fall skjutits under skiljemännen, klandertalan icke behövde
anställas, utan att medicinalstyrelsen efter avböjande av begäran från
Herrström om betalning av utdömda belopp kunde framställa invändning
i berörda hänseende hos överexekutor, när verkställighet av skiljedomen
bleve sökt, samt att sådan invändning eventuellt kunde fullföljas hos
hovrätt och högsta domstolen. Därefter anförde justitiekanslersämbetet,
att, om än skäl icke saknades till försvar för den ståndpunkt, medicinalstyrelsen
intagit i fråga om skiljemannaförfarandet, ville justitiekanslersämbetet
dock erinra, dels att medicinalstyrelsens förberörda formella
invändningar vid Herrströms begäran om skiljemans förordnande genom
överexekutor lämnats obeaktade av denne samt att medicinalstyrelsen

Onsdagen den 24 maj f. m.

39 Nr 37.

låtit beslutet baroni vinna laga kraft, dels ock att samma invändningar
uttryckligen underkänts av skiljemännen, bland vilka befunne sig två
medlemmar av högsta domstolen. Under sådana omständigheter syntes
det justitiekanslersämbetet svårligen kunna förväntas, att samma invändningar
skulle i fortsättningen godtagas vare sig av exekutiv myndighet
eller av domstol. Justitiekanslersämbetet fann sig på anförda
skäl icke böra avstyrka, att erforderliga medel i vederbörlig ordning
ställdes till medicinalstyrelsens förfogande för gäldande av utdömda
beloppen.

Statskontorets utlåtande i ämnet avhandlade endast frågan om med
vilka medel ifrågavarande ersättning skulle kunna utbetalas.

Vid föredragning i statsrådet den 7 juli 1921 av berörda ärende framhöll
föredragande departementschefen, att Kungl. Maj:t med hänsyn
till vad justitiekanslersämbetet anfört torde anse klander mot ifrågavarande
i tvist mellan Herrström och medicinalstyrelsen meddelade skiljedom
icke böra äga rum, och hemställde för den skull om bemyndigande
för medicinalstyrelsen att utanordna erforderliga medel. Kungl. Maj:ts
beslut fattades i enlighet med denna hemställan.

Konstitutionsutskottet, som funnit sistnämnda uttalande och hemställan
av föredragande departementschefen anmärkningsvärda, enär
utskottet ansåge, att övervägande skäl förelegat för att i ifrågavarande
fall icke åtnöjas med den avkunnade skiljedomen, hade enligt den nu föredragna
punkten på angivna grunder funnit detta ärende vara av beskaffenhet,
att anmälan borde jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Elmquist.

Vid punkten 5 hade reservation anmälts av herr Clason, som, i anslutning
delvis till vad herr Isberg i två särskilda reservationer anfört, ansett,
att utskottet icke bort framställa anmärkning i fråga om punkterna 5 a)
och b).

\ id punkten 5 a) hade reservationer vidare avgivits

1) av herr ReuterskiöLi, som beträffande motiveringen ansett,

a) att å sid. 7 i stycket »Därvidlag bör först-----fall före funnits»

bort efter orden: »Då likväl skiljemännen» inskjutas: »utan att
dock härvid beakta vad det till grund för åberopade kontraktet liggande
upphandlingsreglementet av 1893 (S. F. S. nr 96) beträffande dylika
kontraktsförhållandens rätta tolkning må innehålla (jfr särskilt § 26 mom.
3I), funnit skiljedom etc.»

b) att å sid. 8 efter slutorden i första stycket: »---fått fälla ut slaget»

bort tilläggas följande punkt: »Utskottet anser sig i detta sammanhang
böra särskilt understryka det både konstitutionellt och för den
vanliga rättsskipningens sunda och fria utveckling betänkliga däri,
att justitieråd eller regeringsråd över huvud åtaga sig skilj emannauppdrag.
»

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

Nr 37. 40

Onsdagen den 24 mej f. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

2) av herrar Thulin och Stendahl, som instämt med vad herr Reuterskiöld
anfört beträffande tillägget å sid. 8.

3) av herr Lyberg, som med instämmande i huvudsak av herrar
Sävström, Gustafson i Kasenberg och Fast gjort ett längre uttalande i
ämnet:

Herr statsrådet Nothin: Herr förste vice talman! Jag har varit
tveksam, huruvida en regeringsledamot bör taga till orda i ett ärende,
där det är fråga om anmärkning mot ledamot av en annan regering, men
även om jag härvidlag skulle bryta mot praxis, anser jag mig dock, i förhoppning
på herr förste vice talmannens välvilliga överseende, kunna
yttra mig från den plats, varifrån jag såsom ledamot av denna kammare
har rättighet att tala.

Den fråga, som det här gäller, är i korthet följande. Statsverket har
genom en skiljedom ålagts att utbetala ett visst belopp till en byggnadsentreprenör
såsom skadestånd. Redan innan saken kom till skiljedom,
rådde tvekan, huruvida skadeståndsfrågan hörde under skiljemäns behörighet
eller inte; och sedan skiljemännen avkunnat sitt beslut, fann vederbörande
myndighet — det var medicinalstyrelsen — saken tveksam
och hänsköt till Kungl. Maj:ts övervägande, huruvida frågan om skiljedomens
giltighet borde prövas vid allmän domstol. Nu har statsrådet
Elmquist, som ju icke är här närvarande, ansett, att klander mot skiljedomen
icke borde äga rum, och han har i enlighet med denna sin uppfattning
hemställt om bemyndigande för medicinalstyrelsen att utanordna
erforderliga medel.

Det är denna av Kungl. Maj:t bifallna hemställan, som konstitutionsutskottet
ansett vara anmärkningsvärd. Utskottet har ansett det
knappast finnas tvekan om att entreprenören på grund av kontraktet
icke vore berättigad till skiljedom, och även om så vore fallet, har utskottet
förmenat, att entreprenören i varje fall genom ett av honom utfärdat
kvitto avstått från denna rätt. Utskottet har därför ansett, att
övervägande skäl förelegat att i förevarande fall icke åtnöjas med den
avkunnade skiljedomen och har därför gjort anmälan enligt 107 § i regeringsformen.

Nu är det väl ingen, som anser att en dom, vare sig den avkunnats
av skiljemän eller av domstol, överklagas, om domen tydligen är riktig.
Det gäller för enskilda personer, att de icke skola fullfölja ett mål i onödan,
och detsamma bör gälla också för kronan. Tvistefrågan är alltså,
såvitt jag förstår, i detta fall, om vederbörande statsrådsledamot haft
fullgiltiga skäl för sin uppfattning, att det icke gick att få någon ändring
i skiljedomen. Jag vill då erinra om att överståthållarämbetet mot medicinalstyrelsens
bestridande utsett skiljeman och alltså uttalat sig för
den meningen, att saken hörde under skiljemäns bedömande. De tre
skiljemännen, av vilka två voro ledamöter av landets högsta domstol
och även den tredje måste anses vara en högt kvalificerad jurist, hade

Onsdagen den 24 maj f. m.

41 Tir 87,

samma uppfattning. De uttalade nämligen, att invändningen, att talan
ej folie under skiljeavtalet, saknade fog, och de funno det uppenbart,
att det av entreprenören utfärdade kvittot icke hade avseende å ifrågavarande
ersättningsanspråk. Slutligen har justitiekanslern yttrat, att
det syntes svårligen kunna förväntas, att invändningen skulle i fortsättningen
godtagas av vare sig exekutiv myndighet eller domstol, jag vill
gärna medgiva, att justitiekanslern härvidlag i viss mån stöder sitt utlåtande
å överståthållarämbetets och skiljemännens beslut, men om han
varit av annan mening, skulle detta ha kommit till uttryck i hans uttalande.

Nu avser jag icke att här väcka någon diskussion, huruvida den
ena eller andra ståndpunkten är riktig. Envar, som har tjänstgjort vid
domstol med kollegial sammansättning, vet, huru ofta den ena meningen
står emot den andra, och att rösterna därvid kunna vara mycket delade.
Man kan icke säga, att den ena meningen är felaktig och den andra riktig.
J ag vill alltså icke här mot utskottets uttalade mening göra gällande,
att klander av skiljedomen omöjligen skulle kunnat bifallas, men jag anser,
att statsrådet Elmquist haft så starka skäl för sin uppfattning, att
man icke kan rikta någon anmärkning enligt 107 § regeringsformen mot
honom för denna hans mening. Jag kan icke komma ifrån, att konstitutionsutskottet
här granskat ärendet mera ur synpunkten av, hur utskottet
självt skulle ha handlat, och mindre ur synpunkten, huruvida den
föredragande departementschefens mening varit försvarlig eller icke.

Jag vet, — jag har fått höra det nu — att statsrådet Elmquist får
andra försvarare, som säkerligen komma att föra hans talan i denna sak
på ett bättre sätt än jag kan göra det. Jag skall därför icke längre uppehålla
mig vid detta ärende, men jag vill icke underlåta att till vad jag
anfört foga den reflexionen, att om konstitutionsutskottet allt för mycket
tager sikte på, hur det anser, att ett ärende bort avgöras, och icke bara
ser på, huruvida vederbörande föredragande haft fog för sin mening eller
icke, kunna konsekvenserna bliva betänkliga. Ifall man tillämpar det
granskningssätt, som utskottet enligt min uppfattning här gjort, skulle
följden kunna bliva den, att vederbörande statsrådsledamöter, för att
undvika anmärkningar, vid de olika frågornas bedömande förskansade
sig bakom formella synpunkter, något, som icke kan anses vara gagneligt.
Nu tror och hoppas jag visserligen, att detta icke skall inträffa, utan
att till ledamöter av regeringen städse skola tagas personer, som äro nog
självständiga att icke låta sig påverkas av en sådan fruktan för anmärkningar;
men då kommer det i stället att vid dechargedebattema utspinnas
en diskussion, som, även om den ej behöver minska prestigen för någondera
sidan, dock helst borde utebliva.

Herr Reuterskiöld: Herr vice talman! I denna punkt har

jag egentligen icke åtagit mig att föra utskottets talan, då det, som är
det väsentliga skälet för en anmärkning i detta moment, enligt min mening
inte kommit fram i utskottets motivering utan endast i min reservation,
men jag har begärt ordet med anledning av det anförande, som

Ang. Kung!.
Maj :ls beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

5r 37. 42

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. Kung/.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

nyss hölls, och med fäst avseende på denna frågas principiella karaktär.
Jag ger den föregående ärade talaren rätt däri, att man vid granskningen
har att se till, huruvida vederbörande föredragande haft eller saknat fog
för den åtgärd, han tillstyrkt. Det är mycket sant, men det finns också
förhållanden, som göra, att en föredragande anser sig fredad, om han
blint följer de underordnade myndigheternas yttranden eller de framställningar,
som gjorts från myndigheter, som hörts, även om det såsom i
föreliggande fall i justitiekansler^ yttrande varit ett vacklande mellan
två ståndpunkter, varvid statsrådet utan vidare följt den oriktiga. Jag
tror icke alls, att det är lyckligt, om regeringen bara följer de underordnade
myndigheternas tillstyrkanden, men det fallet föreligger just här,
såsom alltid när man har en osjälvständig regering, och då har konstitutionsutskottet
att se till, huruvida det funnits fog icke blott för statsrådet
att följa just dessa yttranden, utan också, om det funnits fog för, att
han icke ingått på någon egen granskning därav. I den mån ett yttrande
upptagits såsom bärande grund för statsrådets tillstyrkande eller avstyrkande
av en sak, måste det naturligtvis av utskottet tagas under granskning.
Och statsrådet är icke skyddat, bara för att han följt de underordnade.

De fall, som här föreligga, äro tre. De äro sinsemellan olika, men
i allt väsentligt från min ståndpunkt likartade även om i utskottets framställning
motsatserna kommit att betonas starkare, an jag ansett behövligt,
därför att utskottets motivering saknar den punkt, som jag anser
vara den centrala. I alla dessa fall gäller det emellertid, att det är fråga
om kristidsföreteelser, om avtal, som staten slutit under kristiden och som
medfört ett fördyrande av den verksamhet, som det gällt, så att staten
eventuellt skulle få betala betydligt mer än riksdagen anslagit för ändamålet.
Det kan icke sägas annat, än att det är från konstitutionell synpunkt
i eminent grad riktigt, om konstitutionsutskottet hävdar, att när
riksdagen beviljar anslag för uppförande t. ex. av en byggnad, detta anslag
icke skall kunna mångfaldigt överskridas genom en skiljedom efteråt,
utan när anslaget disponerats av Kungl. Maj:t, skola Kungl. Maj ds författningar
också vara sådana, att denna möjlighet är förebyggd både
domstolsvägen och än mera skiljedomsvägen. Nu är enligt mitt förmenande
också fallet, att Kungl. Maj ds författningar verkligen avsett att
förebygga den eventualiteten, att staten skulle på en omväg kunna åläggas
att betala ett belopp, som riksdagen vägrat att bevilja. Om t. ex.
riksdagen beviljat 3 miljoner kronor till uppförande av en byggnad, och
det göres kontrakt härom med entreprenör, skulle det då vara rimligt
och riktigt att genom skiljedomsklausuler i kontraktet kostnaden skulle
kunna stegras måhända till det dubbla, ifall skiljedomen utdömer ytterligare
3 miljoner kronor, d. v. s. staten får inalles betala 6 miljoner kronor.
Skulle nu Kungl. Majd begärt 4 miljoner kronor men riksdagen prutat
ned det begäTda till 3 miljoner kronor som beviljats såsom »förslagsanslag,
högst» eller såsom reservationsanslag, så blir saken än mer invecklad,
om genom skiljedom kostnaden kunde växa till 6 miljoner. Kan man
säga, att detta är riktigt? Vore det då någon idé med ett sådant anslags -

Onsdagen den 24 maj f. m.

43 Nr 37.

beviljande? Man kan ju invända, att det är icke troligt, att dylikt sker
annat än under kristidsförhållanden. Det är möjligt, men det finnes något,
som heter force majeure och som förekommer i många andra fall än under
kristiden, och det finnes många omständigheter och möjligheter,
som kunna åberopas under alla förhållanden. Det är Kungl. Maj:ts skyldighet''
att genom sina åtgärder och författningar tillse, att ett anslag
för ett visst ändamål icke kommer att överskridas mot vad riksdagen
därom beslutit. Och Kungl. Maj:t har sörjt för detta just genom det
upphandlingsreglemente, varom här är fråga, nämligen av år 1893. Detta
är visserligen sedermera ersatt av ett nytt och bättre efter tidsförhållandena
format, men även i det gamla upphandlingselementet av 1893 voro
bestämmelser införda, som, om de iakttagits, också förebyggt den eventualitet,
som nu inträffat.

När konstitutionsutskottet här anmärkt på dessa fall, så är det därför
att de äro typfall, fall som bort upptagas till domstolsprövning i fråga
om den formella skiljedomskompetensen, därför att utskottet ansett,
att då det här gällde en hel serie av skiljedomar, som alltjämt pågå, det
vore av behovet påkallat att stryka under den konstitutionella synpunkten,
att det icke låter sig göra att anordna skiljedom och på detta sättet
skapa ett inkonstitutionellt förfarande. Kungl. Maj:t borde hava låtit
skiljedomar prövas på de formella anmärkningsgrunder, som varit för
handen, och sålunda sett till, att det i sista instans, hos högsta domstolen,
kommit till ett avgörande, huruvida skiljedomsavtal här verkligen förelegat.
Man invänder visserligen, att det icke fanns någon utsikt för att
högsta domstolen skulle komma att giva ett utslag i den riktningen, och
att utskottet därför icke bort göra anmärkning, utan tvärtom bort vara
statsrådet tacksamt för att statsrådet befriat statsverket från en process,
som kommit att kosta statsverket många gånger mer. J a, när det gäller
en principfråga, får man lov att se efter, icke blott vad utredningen kostar
i ett särskilt fall, utan också vad följden blir över huvud taget och
vilka kostnaderna hota att bli i det stora hela, och då vågar jag påstå,
att det här fanns anledning antaga, att om man inför domstol lagt fram
sakens rätta sammanhang, skulle domstolen icke av någon förutfattad
mening bara vidhållit den av skiljenämnden intagna ståndpunkten.

När man bedömer ett sådant förhållande som ett entreprenadkontrakt
på grund av upphandlingsreglementet, får man komma ihåg att det är
upphandlingsreglementet, som är A och O. Kontraktet återger intet annat
än det som i anslutning till det infordrade anbudet blivit godtaget
av den myndighet, som uppställt villkoren och förutsättningarna, på
vilka anbudet skolat byggas, och som kunnat taga anbudet endast i enlighet
härmed. Sedan säger upphandlingsreglementet också, att kontrakt
skall upprättas. Kontraktet skall icke innehålla annat än det, som överenskommits
i enlighet med godkänt anbud, och anbudets villkor voro
återigen helt och hållet bestämda av vederbörande myndighet. Kontraktet
skall dessutom, enligt reglementets § 26 mom 3 1. innehålla »skyldighet
för parterna att till alla delar ställa sig till efterrättelse denna förordning)
— d. v. s. upphandlingsreglementet — »och de allmänna bestämmelser

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

>''r 37. 44

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

beträffande leveransens eller arbetets fullgörande, som i övrigt kunna vara
av myndighet fastställda, såvida icke med avseende å dessa senare blivit
till någon del i kontraktet annorlunda bestämt». Nu ha emellertid i dessa
skiljedomar förhållandet mellan stat och entreprenör bestämts med tilllämpning
uteslutande av kontraktet precis som i ett vanligt förhållande
mellan enskilda parter, vilkas förhållande regleras uteslutande av kontrakt
och ej av något där bakom liggande reglemente. Man lägger blott kontraktet
till grund och med detta till grund fälles sedan dom. Men ifall,
där staten är part, låter sig detta icke göra. Just därför att upphandlingsreglementet
innehåller bestämmelser, som noggrant reglera, hur
det skall gå, om det blir utgifter och kostnader, som icke varit förutsedda.
Just därför att hela reglementet är inriktat på att säkerställa staten mot
efterföljande anspråk från entreprenören, så kan och får icke detta förhållande
mellan stat och entreprenör bedömas såsom ett rent privaträttsligt
förhållande.

Om man har den synpunkt, som jag anlagt, och om man gillar den
argumentering, som jag förebragt och som jag visserligen skulle på ett
helt annat sätt eller åtminstone vida utförligare utveckla inför ett juridiskt
forum, än jag ansett mig här kunna och böra göra, så är det för visso
skäl att antaga, att denna uppfattning också skulle godkänts av vederbörande
domstol, om ett överklagande på formell grund skett. I ett av
de här anmärkta fallen fanns så mycket större anledning härtill, som
medicinalstyrelsen hela tiden vägrat ingå på skiljedom och ansett, att
tvisten icke folie under skiljedom, och medicinalstyrelsen i denna punkt
hade fullt stöd för sin åsikt i upphandlingsreglementet. Under sådana
förhållanden anser jag, att man verkligen bort låta det gå till domstolsbehandling.
Det är sant, att denna uppfattning icke var för statsrådet
känd, men såvitt man läst justitiekanslerns yttrande, må man väl ändå
med fog påstå, att det fanns åtskilliga saker, som gjorde det önskvärt
att se till, om icke ändå den vägen var framkomlig. Det fanns framför
allt en punkt •— och det är den punkten som jag i min andra reservation
råd detta betänkande velat stryka under —där justitiekanslern betonade,
att utsikterna för framgång med ett överklagande vore så små, därför
att även två ledamöter av högsta domstolen tillhört skiljenämnden, och
det därför — må vara att detta ej är uttryckligen uttalat — vore anledning
antaga, att deras uppfattning skulle göra sig gällande inom högsta
domstolen.

Jag vill då för min del säga, att just den situation, som tillskapas
genom att ledamöter av rikets högsta domstol eller regeringsrätten mottaga
uppdrag såsom skiljemän, är konstitutionellt ytterligt betänklig
och redan den bort föranleda överklagande. Jag erkänner gärna, att det
kan finnas förhållanden, där man vill få ett typfall avgjort. Det kan
finnas tvistiga förhållanden, där parterna själva anse sig betjänta av att
få ett hastigt slut på tvisten genom de mest rättskunniga män, som finnas.
Under kristiden fanns det t. ex. tvister om verkan av force majeure på
kontraktsförhållanden och leveransförhållanden, som icke vore statliga.
Man kunde ju föra process och komma till högsta domstolen i sista

Onsdagen den 24 maj f. m.

45 Nr 37.

hand efter många år, men det fanns så många likartade fall, att alla, som
voro intresserade av detta, ansågo önskvärt, att få ett typfall hastigt
avgjort. Då tog man från båda sidor efter överenskommelse skiljedom
av uteslutande justitieråd i ett sådant fall och knäckte frågan. Man fick
sålunda ett precedensfall, och detta blev avgörande för de övriga enligt
överenskommelsen. Jag erkänner, att i dylika fall, som dock äro rena
undantagsfall, det kan vara förmånligt, om medlemmar av högsta domstolen
åtaga sig ett skiljemannavärv, men i varje fall innebär det en konstitutionell
betänklighet. Jag behöver icke erinra om grundlagens ord, att
ledamot av högsta domstolen icke får innehava eller utöva något annat
ämbete. Nu är ju skiljemannaskapet icke något ämbete i grundlagens
mening, men grundlagens anda ger i allt fall vid handen, att våra högsta
domare icke borde få åtaga sig skilj emannavärv, som oftast äro sådana
ekonomiskt väl avlönade uppdrag att de kunna likställas med ämbeten.
Och för övrigt, hur bleve det, om en skiljedom, som meddelats av medlemmar
av högsta domstolen, sedan överklagades, och därpå ginge till
högsta domstolen! År det icke då så, att högsta domstolen kommer i
den ställningen, att den måste avgöra, huruvida dess egna medlemmar
såsom medlemmar i skiljenämnden handlat alldeles så, som de skulle ha
handlat inom högsta domstolen? Jag måste säga, att när man inom skiljemannainstitutet
använder sig av större frihet och mera billighetsrätt,
än vad man kan göra vid domstolarna, kommer, även om det gäller den
materiella prövningen, den faran alltid att föreligga, att en domare, som
är satt till skiljeman, kommer att döma på ett sätt efter billighetsgrund,
fast han såsom domare skulle gå efter andra, legala och strikta grunder.
Den faran får ett justitieråd icke utsätta sig för. Den situationen är konstitutionellt
betänklig, och jag får för min del säga, att just denna omständighet,
som är påpekad, om än på ett mycket mjukt sätt i justitiekanslems
yttrande, också i mycket hög grad bidragit till, att jag biträtt denna anmärkning,
då jag anser det vara konstitutionellt nödvändigt att även
här hävda, att de statsliga synpunkterna måste stå fria och självständiga.

Det är alltså enligt min uppfattning så, att i de tre punkter, där
utskottet här gjort anmärkning, ha utskottets anmärkningar fullt fog
för sig, därför att det gäller en för staten både konstitutionellt och ekonomiskt
viktig sak. Dessa frågor äro typfrågor — jag upprepar det ännu
en gång. Hade i dessa frågor ett hänskjutande gjorts till domstols prövning,
huruvida skiljedomen varit befogad eller icke, så måste det ha haft
en prejudicierande betydelse. Och det har också för mig varit en anledning
att gå med på anmärkningen, då jag ansett, att i detta fall det ytterst
gäller, såsom jag började med att säga, att riksdagens anslagsbeviljande
makt är beroende av det sätt, varpå ett anslag begagnas, och man ovillkorligen
har att tillse, att garantier lämnas för, att icke på en omväg
anslagen mångfaldigt överskridas.

Herr L y b e r g : Jag har med instämmande av en del av utskottets
ledamöter reserverat mig mot de anmärkningar, som gjorts under punkten
5. Min reservation återfinnes å sid 83. i betänkandet, och jag skall

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

3Vr 37. 46

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

icke upptaga herr talmannens och kammarens dyrbara tid med att upprepa
de skål, som där finnas anförda för reservationen.

Den föregående ärade talaren har framfört sina speciella synpunkter
på frågan. Han har, om jag förstått honom rätt, till en början velat
lägga på hjärtat den synpunkten, att justitieråd icke böra få sitta i skiljenämnder.
Och han har sagt: över huvud taget bör det icke få förekomma,
att staten binder sig vid skiljeavtal. I bägge dessa avseenden är jag fullt
ense med honom. Men jag kan sannerligen icke se, huru det kan vara
möjligt att taga exempelvis statsrådet Elmquist för huvudet, därför att
några justitieråd åtagit sig skiljemannauppdrag, och ej heller kan jag
se någon sådan möjlighet i den omständigheten att vederbörande ämbetsverk
år 1917, d. v. s. åtskilliga år, innan han tillträdde sitt ämbete,
träffat skiljeavtal — för resten med stöd av gällande upphandlingsreglemente.
De frågorna ligga, såvitt jag förstår, alldeles vid sidan om saken.

Emellertid utvecklade herr Reuterskiöld därjämte för kammaren två
speciella synpunkter. Den ena var den: det går icke för sig, att Kungl.
Maj:t eller ämbetsverken vidtaga en åtgärd, varigenom kronan kan komma
att förpliktas att betala miljoner kronor mera, än riksdagen för ett
visst ändamål anslagit. Nu är det emellertid så, att, så snart en enskild
person inlåter sig på ett avtal, — och på samma sätt när det ar kronan —-det kan inträffa, att det medför den konsekvensen, att motkontrahenten
vill ha mera betalt, än den enskilde — eller kronan — förutsatt, och då
måste saken prövas av domstol. Vare sig den går till skiljenämnd eller
allmän domstol, så kan det alltså tänkas, att kronan blir dömd att betala
mer än riksdagen anslagit för ändamålet. Om en sådan dom meddelas
av högsta domstolen eller av en skiljenämnd — vars domslut är likvärdigt
med högsta domstolens, såvida icke en formell felaktighet föreligger
— finns det intet annat att göra än att betala. Det går icke då för Kungl.
Maj:t — lika litet som för en enskild i samma situation — att säga, att
för det ändamålet finns det icke några medel, utan det gäller bara att
betala. Vad hade då inträffat för den händelse Kungl. Maj:t sagt nej
till den betalningsskyldighet, som i det föreliggande fallet skiljenämnden
förklarat föreligga? Ja, jag kan icke tro annat, än att domen då hade
lämnats till verkställighet. J ag vet icke, hur det blivit, men kanske man
hade utmätt kanslihuset, slottet eller riksdagshuset. Tiden hade icke
medgivit att underställa saken riksdagens prövning förr än verkställigheten
varit klar — frågan var aktuell redan i juni månad — såvida man
icke velat sammankalla urtima riksdag!

Men så var det en annan sak, som herr Reuterskiöld ansåg vara avgörande
i ett rättsförhållande mellan kronan och enskild man. Han sade,
att då det gäller staten — orden folio sig så — kan man icke alltid följa
kontraktet, utan då skola, när det gäller sådant, som regleras genom
upphandlingsreglementet, vissa offentligrättsliga synpunkter spela in.
Då skall man följa upphandlingsreglementet. Jag undrar, om det finns
någon annan jurist i mera auktoritativ ställning än herr Reuterskiöld,
som vågar göra gällande den uppfattningen för fall, där ingen som helst
hänvisning till upphandlingsreglementet finnes i kontraktet. Jag frågade

Onsdagen den 24 maj f. m.

47 Nr 87.

herr Reuterskiöld därom vid ett tillfälle, då han framförde denna synpunkt,
och jag tror, att han åtminstone då var ganska villig att erkänna,
att han nog var tämligen ensam om sin uppfattning. Men han hoppades,
att hans uppfattning någon gång i framtiden skulle slå igenom! Det är
väl möjligt, att den kan göra det, på grund av herr Reuterskiölds energiska
lärarverksamhet, men att den skulle slå igenom så hastigt, att den
kunnat komma att spela in vid domstolsbedömande av de frågor, varom
här talas, tillät jag mig vid tillfället betvivla. Och det tillåter jag mig
fortfarande göra.

Jag har ansett mig böra tillspetsa min reservation på det sättet,
att jag sagt, att om vederbörande statsråd handlat så, som utskottet
funnit vara riktigt, borde anmärkning hava riktats mot honom. Här
har nämligen förelegat ett formellt-rättsligt spörsmål till behandling.
I detta formellt-rättsliga spörsmål hava alla de juridiska auktoriteter,
som Kungl. Maj:t hade hört och som Kungl. Maj:t hade skyldighet att
höra, förklarat, att de icke ansågo det föreligga någon utsikt att på formella
grunder — de enda grunder som kunde förekomma — få dessa
skiljedomar undanröjda. Det är ju alldeles uppenbart, att om Kungl.
Maj:t eller vederbörande statsråd handlat mot dessa auktoriteter och
därmed dragit in staten i den ena vidlyftiga rättegången efter den
andra med en massa underliga och allvarliga konsekvenser, hade det
kunnat ifrågasättas, om icke en anmärkning mot ett sådant förfaringssätt
bort göras. Jag har tillspetsat min reservation på detta sätt för att
jag i min ringa mån velat medverka till att det icke skulle uppfattas,
som om riksdagen hade den meningen, att blivande regeringar borde
följa med in på den avväg, dit utskottet enligt min mening förirrat sig.

Med hänsyn till det markanta felsteg, som enligt min mening utskottet
har tagit, hade det också varit min mening att yrka, att kammaren
skulle lägga denna anmälan till handlingarna med ogillande av utskottets
uttalande. Men jag skall för min del icke besvära den uttråkade talmannen
på det sättet, utan avstår från att göra något yrkande.

Herr Heder stierna: Den syn, som professor Reuterskiöld)
har på denna anmärkning, nämligen att det på något sätt skulle gälla
att skydda riksdagens anslagsbeviljande makt, är verkligen något mer
djupsinnig än jag väntat mig. Herr Lyberg har också mycket riktigt påpekat,
att det gör detsamma, om det är i en skiljedom eller vid domstol, som
kronan dömes. Det är alltid den risken i en tvist, att högsta instansen
går en emot, och man kan bliva dömd att betala som i detta fall inemot
500,000 kronor. Går man med på att draga saken under skiljemäns avgörande,
kan det väl icke inverka på riksdagens anslagsbeviljande makt.
I båda fallen blir kronan dömd att betala, om den förlorar.

En av de frågor, som äro uppräknade under denna punkt, har redan
varit föremål för diskussion här i kammaren. Jag uppträdde också
i den debatten och vågade då förfäkta den åsikten, att domstolarna i
allmänhet äro benägna att låta även sådana saker gå under skiljeavtalets
bestämmelser, som icke direkt äro nämnda i skiljeavtalet. Nu har emel -

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

Nr 37. 48

Oasdagen den 24 mai f. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

lertid konstitutionsutskottet gått på den åsikt, som statsutskottet hade då,
och anser i alla fall, att det har varit skäl att draga saken under domstols
prövning för att få konstaterat, om detta verkligen hörde under skiljedom.

Jag får erkänna, att jag icke blivit mera övertygad om det oriktiga
i min åsikt av konstitutionsutskottet, än jag förut blev av statsutskottet.
Men jag har haft anledning att något se efter, om det kunde finnas fog
för mitt påstående, att domstolarna äro mycket benägna att draga under
skiljedom saker, som icke direkt äro angivna i skiljeavtalet, och jag får
säga, att om professor Reuterskiöld gått igenom de prejudikat som finnas

— och de är ganska många — skulle han hava fått fullkomliga belägg på
den åsikt jag förfäktat gentemot honom.

Det finns ju alltid en del olikheter i de särskilda fallen, och det är
inte så lätt att övertyga någon annan. Men jag har till exempel här ett
fall, då det var ett skiljeavtal mellan kronan — generalpoststyrelsen

— och en entreprenör. Det gällde byggandet av ett posthus i Linköping,
och det var föreskrivet, att därest skiljaktiga meningar uppstode mellan
kontrahenterna rörande tolkningen av kontraktet eller i fråga, huruvida
kontraktet i ena eller andra avseendet blivit ''vederbörligen fullgjort, skulle
saken avgöras av'' skiljenämnd. Det var nästan mindre allmänt hållet än
det nu ifrågavarande avtalet. Emellertid'' framställde kronans motpart
yrkande att få ersättning för dyrtidstillägg, som han fått betala ut till
sina arbetare, således ett fall, som icke alls var berört i skiljeavtalet, och
överståthållarämbetet, som man vände sig till för att få skiljemän —
jag vill anmärka, att både i det fall, som det här är fråga om och de
övriga, där man vänt sig till överståthållareämbetet, har jag icke haft
att göra med målen, ty mål av denna art handläggas av underståthållaren

_ förklarade, att tvisten härrörde från förhållanden, vilka avtalet icke

avsett, och att prövningen av tvisten icke berörde tolkningen av kontraktet
och därför icke tillkomme skiljemän, således professor Reuterskiölds
åsikt. Men vad sade hovrätten? Hovrätten förklarade, att enär
den mellan parterna uppkomna tvisten vore av beskaffenhet, att densamma
enligt ifrågavarande kontrakt skulle avgöras av skiljemän, skulle
sådana tillsättas. I ett fall således, som var mycket mindre förutsett
i skiljeavtalet, förklarade hovrätten, att saken skulle avgöras genom
skiljedom. Detta mål fullföljdes icke vidare.

Men jag har ett annat prejudikat. Det rör ett entreprenadkontrakt
mellan två enskilda personer, där det föreskrevs, att tvist rörande rätta
tolkningen och tillämpningen av kontraktet med tillhörande ritningar
och beskrivningar och därmed sammanhängande åtaganden skulle gå
till skiljedom. Så gjordes ett tilläggskontrakt en tM därefter, vari det
talades om att det skulle kunna utgå dyrtidstillägg. Båda parterna skulle
bidraga med dyrtidstillägg till arbetarna vid bygget. Det sades, att^det
gamla kontraktets bestämmelser skulle gälla, men det stod icke något
särskilt om huruvida dessa bestämmelser rörande dyrtidstillägg skulle
gå under skiljedom eller icke. När det sedermera uppstod tvist och gick
till skiljedom, kom saken efter stämning till Stockholms rådhusrätt, som
uttalade, att denna bestämmelse icke hörde under skiljeavtalet. Men

Onsdagen den 24 maj f. m.

49 Nr »7.

hovrätten förklarade, att det genom det tidigare kontraktet mellan parterna
träffade skiljeavtalet måste anses tillämpligt jämväl å det mellan
parterna upprättade tilläggskontraktet samt att vid sådant förhållande
frågan angående vilken av parterna, som skulle ansvara för i sistnämnda
kontrakt omförmälda dyrtidstillägg, måste anses omfattad av nämnda
skiljeavtal och förty böra tillkomma skiljenämnds bedömande. Vid
målets fullföljande hemställde nedre justiti-erevisionen i avgivet betänkande
om fastställande av hovrättens dom, vilket av högsta domstolen
enhälligt bifölls.

Ett fall, som mycket mindre var förutsett i avtalet än det föreliggande,
förklarade högsta domstolen bestämt höra under skiljedom.
Jag tror alltså, att jag nog både rätt, då jag sade, att domstolarna äro
benägna att draga dessa saker under skiljedom. Jag är säker på att
om Kungl. Maj:t i detta fall hade processa!, hade det aldrig blivit tal
om annat än att resultatet blivit detsamma, d. v. s. att skiljedomen
hade bestått.

När jag går till konstitutionsutskottets första skål, att man borde
hava stämt, därför att saken icke hörde under skiljedom, är således
detta skäl icke bärande och kan icke hava något inflytande på denna sak.

Det andra skälet är nästan ännu värre. Det skulle hava träffats
en uppgörelse angående vad denna entreprenör skulle hava i ersättning.
Han fick 28,000 kronor, och då skrev han ett erkännande, att han fått
full likvid för vad enligt kontraktet skulle tillkomma honom, och förband
sig att icke påkalla -skiljedom. Han upplyste sedermera, att kvittot
uppsatts i medicinalstyrelsen och han sedan skrivit under. Nu vill konstitutionsutskottet
tolka detta så, att denne man, som anser sig hava en
fordran på 700,000 kronor, skulle hava avstått från hela denna fordran,
därför att han fick 2S,000 kronor. Det är fullkomligt absurt. Skiljemännen
hava också förklarat, att det är uppenbart, att kvittot icke avsett
denna sak. Men ändå generar det inte konstitutionsutskottet att förklara,
att det är tydligt, att man här skulle hava klagat och vunnit!

Kommer jag sedan till herr Reuterskiölds reservation, så är det
särskilt två saker, som reservanten framhåller. Det ena är, att han
anser, att upphandlingsreglementet -bär -en så oerhört stor betydelse och
att kontraktet skulle ses med upphandlingsreglementet som bakgrund.
Ja, å la bonne heure, men detta tillhör skiljemännens avgörande. Det
är ju en materiell prövning. Inte kan professor Reuterskiöld inbilla sig,
att domstolen kunde gå in på en prövning och se efter, om skiljemännen
hade noggrant sett till, när de tolkade skiljeavtalet, om skiljeavtalet hade
tagit tillräcklig hänsyn till upphandlingsreglementet. Det är ju en rent
materiell prövning, som domstolen icke ett ögonblick får taga hänsyn till.
Det är den rena formella prövningen, som skulle tillkomma domstolen,
och jag förstår innerligt väl, att konstitutionsutskottet icke har velat gå
med på denna reservantens synpunkt.

Slutligen har professor Reuterskiöld gjort anmärkning på att justitieråd
-suttit med vid avgörandet av denna tvist. Då vill jag säga —
som jag erinrade om nyss, är det inte jag som handlägger dessa ären Första

kammarens protokoll 1922. Nr 37. 4

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

Nr 87. 50

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

den i överståthållareämbetet — att i den tvist, som här föreligger, hade
överståthållareämbetet icke utsett något justitieråd, utan det var en f. d.
rådman, som var utsedd av överståthållareämbetet, och sedan den tiden
har mig veterligen icke överståthållareämbetet utsett något justitieråd
eller något regeringsråd till skiljeman.

Men detta är en sak för sig. Här gäller det en anmärkning mot
statsrådet Elmquist. Han kan inte rå för att det har suttit justitieråd i
denna skiljenämnd, och det måtte väl inte vara skäl att vräka skiljedomen,
att den varit avdömd av två justitieråd. Denna omständighet har således
mycket litet med saken att göra.

Ja, herr talman, när jag nu på nytt begärt ordet i denna fråga, är
det därför, att jag vill uttala min förhoppning, att konstitutionsutskottets
anmärkning icke kommer att inverka det allra minsta på Kungl. Maj:ts
fria avgörande av sådana bär saker. Jag hoppas och tror, att Kungl.
Maj: t kommer att betrakta denna konstitutionsutskottets anmärkning
som bara luft, ty annat förtjänar den icke!

Herr Stendahl: Jag skall för min del icke alls sysselsätta mig
med den siste talarens något skarpa yttrande, utan det får väl stå för
hans egen räkning. Jag skall i stället vända mig mot den förste ärade
talaren på denna punkt, statsrådet Nothin.

Jag medgiver villigt, att även jag anser den uppfattning han uttalade
om utgångspunkten vid bedömandet av denna fråga vara riktig. Jag
anser liksom han, att denna sak icke skall ses med hänsyn till det resultat,
vartill konstitutionsutskottet skulle hava kommit vid bedömandet av frågan,
utan man skall naturligtvis undersöka, huruvida den föredragande
departementschefen hade något skäl för det beslut han fattade. Så långt
äro vi sams. Men på grund av att jag ser den situation, i vilken departementschefen
hade att fatta sitt beslut, åtminstone på väsentliga punkter
helt annorlunda än herr statsrådet, kommer jag också som en konsekvens
därav till ett annat resultat än vad han gjort.

Hurudant är det läge, efter vilket man har att bedöma saken? Så
vitt jag förstår, måste man först och främst taga hänsyn därtill och
det nämnde icke herr statsrådet — att riksdagens bägge kamrar i sådana
fall som detta — jag tror t. o. m., att just det Herrströmska fallet har
varit under behandling i bägge kamrarna — ha sagt nej till ersättning
åt vederbörande av den art, som här sedermera tilldömts entreprenören.
Riksdagen har sålunda från början sagt ifrån, att i sådana här fall lämnar
riksdagen icke godvilligt någon extra ersättning utöver de kontrakterade
beloppen.

I överensstämmelse med dessa beslut har sedan vederbörande ämbetsverk
vägrat att lämna någon sådan ersättning och vidare i enlighet
med sin uppfattning om saken bestritt, att ifrågavarande fall skulle avgöras
genom skiljedom, och i konsekvens därmed har det vägrat att utse
skiljeman. Skiljemännen hava utsetts tredskovägen. Om det skall vara
någon rim och reson i att en part, som kommer i strid, låter tredskovägen
tillsätta skiljemän, så skall man väl hava för avsikt att sedan löpa linan

Onsdagen den 24 maj £. m.

Öl Nr 87.

ut och taga den processuella konsekvensen, d. v. s. man skall låta ärendet
gå stridsvägen så långt, som man över huvud taget kan.

Detta är den bakgrund, mot vilken det föredragande statsrådet enligt
min uppfattning hade bort se saken. Och om detta är riktigt, borde
lian, så vitt jag kan förstå, hava kommit till motsatt resultat mot det,
vartill han kommit.

Nu har det anförts av statsrådet Nothin, att ett ytterligare skäl för
föredragande departementschefen att handla, som han gjorde, var, att
överståthållarämbetet utsett skiljemän mot den ena partens bestridande.
Men då ''vill jag säga, att överståthållarämbetet efter min uppfattning och
min erfarenhet icke alls är någon ofelbar institution. Tvärtom! Den
är lika mänsklig och kan taga fel lika väl som någon annan. Jag har
inte alls någon särskild vördnad för överståthållarämbetet. lag har i
åtskilliga fall överklagat dess utslag och i tre fall på fyra fått rätt i
högsta domstolen. Således är det icke någon slags märkvärdig, ofelbar
institution. Detsamma gäller nog justitiekanslersämbetet. Om statsrådet^
Nothin ville göra sig tid och besvär att noggrant läsa igenom de tre
utlåtanden från justitiekanslern, som finnas i handlingarna från detta mål,
tror jag, att statsrådet, i likhet med vad jag tror mig hava gjort, skall
kunna konstatera åtminstone två direkta felanalyser och felslut av justitiekanslern.
Den som bekläder justitiekanslersämbetet är icke ofelbar, därför
att han händelsevis har den platsen och den sysslan. Föredragande
departementschefen är icke till för att bara göra och inregistrera, vad
underordnade myndigheter säga, tycka, tänka och skriva, utan han är
också till för att hava ett eget bedömande, en egen uppfattning, och stå
för den.

Detta är skälen. Utskottet har icke sagt, att domen skulle
hava fallit på ett annat sätt, utan utskottet har med hänsyn till den bakgrund,
som jag här skisserat, ansett, att en typprocess eller ett par typprocesser
kunde försvaras, och med den ställning, som riksdagen i dessa
frågor tidigare har intagit, hade de inte endast varit försvarbara, utan
man hade rätt att fordra dem. Utskottet har icke satt sig till högste
domare över huru processen skulle hava utfallit. Det har endast sagt,
att en typprocess varit befogad och att man borde hava tagit en sådan.

Sedan är det en sak till, som ju egentligen icke hör hit men där jag
instämt i herr Reuterskiölds reservation. Det gäller den praxis, som
utvecklat sig, att herrar justitieråd i en grad, som jag anser vara olämplig,
åtaga sig uppdrag som skiljemän. Jag tillåter mig, herr talman, hava den
uppfattningen, att justitieråd och regeringsråd äro till för att vara domare
i högsta domstolen och icke för att vara domare i första instans.
I och med att de sjunkit ned till att vara domare i första instans, borde
de också enligt min uppfattning lämna sin befattning som domare i
högsta instans. Det kan nämligen knappast vara försvarligt, att en och
samma person är domare i derå instanser eller att han är förhindrad att
fullgöra sin tjänst som domare i högsta instans, därför att när ett mål
kommer dit, han på grund av privatuppdrag blivit jävig.

Sedan ett par ord till herr Lyberg. Herr Lyberg frågar, om ut -

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

Nr 37. 52

Onsdagen den 24 maj £. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

skottsmajoriteten har menat, att man skulle hava låtit det gå till utmätning.
Nej, för allt i världen, det är ingen klok människa, som tänkt det.
Varför skulle inte staten liksom vilken enskild person som helst kunna
deponera ett belopp och sedan låta processen hava sin gång. Jag kan
inte förstå, varför man, när det gäller staten, skall frångå, vad som är
praxis, när det gäller enskilda.

Sedan skall jag till slut som min personliga uppfattning be att få
uttala, att om den tolkning av skiljedomsparagrafen, som här har gjorts
gällande, skall bliva satt i högsätet, så förhindrar man därmed, så vitt
jag förstår, ett fortsatt användande av skiljedomsförfarandet i den omfattning,
som hittills ägt rum. Ingen förnuftig köpman ger sig in på att
skriva under ett skilj edomsavtal, om det är lagligt att giva det den
tolkning, som här ifrågasatts. Man kommer att utgå från att domstolarna
döma på ett annat sätt. Visst är det till en viss grad hasard att
processa, men det är mindre hasard att gå till domstol än till en skiljenämnd,
och därför tar man den mindre hasarden, såvida det icke gäller
några småsaker, där ens egen välfärd icke står på spel. Jag ber att få
fråga, vart det skall taga vägen, om en enskild man, som kontrakt erar
ett bygge för två miljoner kronor — det är klart, och det står uttryckligen
i kontraktet, att entreprenören icke skall ha ett öre över dessa två
miljoner kronor — men han sedan på grund av att arbetslönerna gå i
höjden genom en skiljedom får betala en extra räkning på två miljoner
kronor. Det är bara en som blir lidande. Den som har kontraktet och
tror, att han är skyddad genom det, får gå i konkurs. Alla andra få, vad
de begära. Kallas det rättvisa? Tro herrarna, att det finns någon förståndig
företagare, som på de villkoren vill skriva under ett skiljedomsavtal
?

Herr Reuterskiöld: Den ärade talaren på Stockholmsbän ken,

som vände sig mot mig, brukar ju i allmänhet göra sina uttalanden
efter skarp analys av utgångspunkterna och förutsättningarna. Jag är
därför litet förvånad över att han i de punkter, som han här har upptagit,
fäst sig så mycket vid bisaker och så litet vid huvudsak, som han
verkligen gjorde. Hela uttalandet går vid sidan av saken.

När den ärade talaren först yttrade sig om praxis och tendensen
hos domstolarna att vilja skjuta mera under skiljedom än vad ett skiljeavtal
möjligen gåve vid handen, så bestrider jag ingalunda, att det
finnes en sådan praxis, och jag kan icke erinra mig, att jag bestritt
det. Men vad jag velat säga är, att även om det finnes en aldrig så
stark praxis, kan en svensk domstol, när den får framlagd för sig en
argumentation, en bevisning, vissa synpunkter, som den förut icke har
konfronterats med, säkerligen finna anledning att revidera sin uppfattning.
Och den gör det också, om den prövar bevisningen riktig och
synpunkterna grundade. Det finnes ofantligt många fall, då en praxis
blivit bruten genom omkastning i sista instans; beträffande fattigvårdsmål
har detta förekommit t. o. m. i kammarrätten och beträffande andra
fall har det ofta förekommit både i högsta domstolen och i regerings -

Onsdagen den 24 maj f. m.

N r 37.

ratten. Jag tänker alldeles för högt om våra svenska domstolar för att
jag skulle tro, att de ständigt — även om där komma fram nya moment,
som förut icke beaktats — skulle slaviskt följa en och samma
praxis, bara därför att den redan finns. Och därför menar jag, att till
sist skola de synpunkter jag sökt göra gällande också i praxis komma
att slå igenom.

När den ärade talaren sedan framhöll, att överståthållarämbetet
icke utsett några justitieråd eller regeringsråd åtminstone icke under
senare tid, vill jag säga, att jag icke heller vänt mig emot att överståthållarämbetet
skulle gjort detta; därom har jag ej alls talat. Vad
jag sagt och velat säga är, att den omständigheten, att justitieråd i stor
utsträckning åtagit sig skiljemannaskap, faktiskt medfört hinder för
aven ett formellt överklagande hos domstolarna av skiljedom, då man
kunnat antaga, att man i dylika fall ej skulle kunna få något annat
resultat än vad skiljemännen sagt angående sin egen befogenhet i det
givna fallet. Det är emot detta missförhållande jag velat vända mig.
Det förhållandet, att justitieråd såsom skiljemän förklarat sig kompetenta
att upptaga de av utskottet anmärkta fallen under skiljedom, föranleder
därför helt naturligt stor betänksamhet hos vederbörande, då
clet gäller att på formella grunder överklaga beslutet med yrkande att
i sista hand högsta domstolen skulle förklara dessa sina egna ledamöters
mening om sin behörighet som skiljemän vara ogrundad. Jag tillåter
mig dessutom påpeka, att jag icke star ensam om denna reservation.
En talare har redan här påpekat, att han förenar sig med mig i densamma,
och den har också rönt anslutning från socialdemokratiskt häll
samt även från liberalt håll inom utskottet, fastän det vid närmare
granskning av förteckningen över de närvarande befanns, att denne
liberale ledamot icke suttit i utskottet vid ärendets huvudsakliga behandling
och därför icke gärna kunde deltaga i denna särskilda reservation.

Vidare sade den ärade talaren pa Stockholmsbänken, att mina speciella^
synpunkter på upphandlingsreglementets betydelse kunde han gott
förstå att utskottet icke biträtt, eftersom de skulle gälla den materiella
prövningen och här var fråga bara om ett överklagande på formella
grunder. Men, mina herrar, det är ju just detta som upphandlingsreglementet
sätter förbud för. Man får icke enligt detta till grund för
förhållandet liggande reglemente taga skiljedom annat än i de punkter
som upphandlingsreglementet självt bestämt, eller i de punkter kontraktet
i enlighet med upphandlingsreglementets bestämmelser angivit, och till
dessa höra icke de frågor, som nu genom skiljedomen avgjorts! Nu beröra
icke upphandlingsreglementet med ett enda ord i skiljedomen,
sådan dess text för utskottet förelegat, och det är av sammanhanget
alldeles klart, att skiljemännen — så justitieråd de varit — icke heller
beaktat vad upphandlingsreglementet stadgat angående skiljemäns kompetens
i kontraktstvister på grundval därav: upphandlingsreglementets
införande i diskussionen avser alltså icke, såsom den ärade talaren på
Stockholmsbänken felaktigt förmenat, sakens reala sida utan just dess

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

Nr 87. 54

Oasdagen den 24 maj f. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

formella. Hade man alltså gått till domstol med överklagande av skiljedomen
under påpekande att upphandlingsreglementet, som är själva den
egentliga grundvalen för kontraktsförhållandet, lägger hinder i vägen
för en skiljedom, kan jag icke se, att de erinringar, som den ärade
talaren gjorde, voro i minsta mån berättigade.

.Till sist sade samme ärade talare på Stockholmsbänken, att han
livligt förväntade, att regeringen skulle betrakta detta konstitutionsutskottets
yttrande såsom luft och ingenting annat än luft. ^Nej, mina
herrar, jag tror tvärtom, att den ärade talaren här är inne på vilse väg,
då han förväntar och hoppas något sådant: den mening jag här, i anslutning
till många års vetenskapliga studier hävdat och för de unga
juristerna alltjämt kommer att hävda, den har framtiden och segern
för sig. Och om utskottets yttrande blir luft, blir det i så fall frisk
luft, och det kan väl behövas.

Herr von K o c h: Av den föregående diskussionen torde hava
framgått, att åtskilliga talare yttrat sig om frågor, som strängt taget
ioke höra till det föreliggande ämnet, t. ex. sådana frågor som om
justitieråd skola få utses i en skiljedom och om över huvud taget hela
detta skilj edomsinstitut bör komma till användning. Det är saker,. som
vi väl icke hava anledning att nu diskutera, utan vad som föreligger
är frågan om Kungl. Maj:t bort i det nu föreliggande fallet ställa sig
skiljedomen till efterrättelse.

Den ärade talare, som egentligen förde konstitutionsutskottsmajoritetens
talan här i dag, nämligen herr Stendahl, gjorde gällande, att
Kungl. Maj:t över huvud taget bort använda sig av de processuella
möjligheterna så långt som möjligt utan hänsyn till skiljedomen och
dess verkningar, och han antydde, att Kungl. Maj:t kanske meta hade
inregistrerat vissa underordnade myndigheters uppfattning i saken än
försökt bilda sig en egen uppfattning i denna sak. Den, som en liten smula
trängt in i denna fråga, måste dock medgiva, att Kungl. Maj:t ägnat
denna angelägenhet en utomordentligt noggrann uppmärksamhet. De
mest framstående juridiska auktoriteter, som finnas i detta land, ha yttrat
sig i frågan, och sedan har Kungl. Maj: t fattat sitt beslut, vilket stått
i överensstämmelse med dessa auktoriteters uttalanden.

Tåg har därför för min del mycket .svårt att förstå att konstitutionsutskottet
nu haft någon anledning att uppträda -såsom någon slags kontraktstolkare
i detta fall, men bortsett därifrån så vill jag framkasta
den frågan: hade man i själva verket vunnit någonting på att hänskjuta
denna fråga till domstolen? Av herr Lybergs reservation framgår
ganska tydligt, att det hade förefunnits mycket små utsikter för att en
domstol över huvud upptagit frågan till behandling, men även om kronan
hade kunnat undandraga sig domens verkställighet, hade saken
ingalunda blivit bragt ur världen. Det hade säkerligen blivit en lång
domstolsprocedur med ganska betydande kostnader, och det är icke alls
omöjligt att hela den viktiga frågan om byggnadsarbetets avslutande
hade väsentligt uppskjutits, något som ju skulle spelat en ödesdiger roll

Onsdagen den 2\ maj f. m.

55 Nr 37.

i arbetet för sinnessjukvårdens ordnande. Jag tror, att reservanten,
herr Lyberg, har en viss rätt att säga att, om Kungl. Maj:t både gått
den vägen, anledning verkligen hade förelegat till anmärkning emot det
föredragande statsrådet.

Det är emellertid, herr talman, två synpunkter, som jag här särskilt
skulle vilja framhålla. Den ena synpunkten har redan av herr
Hederstierna blivit framförd. I likhet med honom förefaller det mig
nästan oförklarligt, att konstitutionsutskottet i sitt utlåtande kunnat antyda
att en föregående tvist av mindre omfattning, vilken resulterade i
att vederbörande entreprenör hade förklarat sig avstå ifrån rätten att
■vidare påkalla skiljedom, att denna föregående tvist, säger jag, på något
sätt skulle verka avgörande på den nu ifrågavarande stora och omfattande
tvist, som gällde ett hart miljonkrav. Det förefaller mig rätt så
egendomligt, att när en sällsynt kompetent skiljenämnd, sammansatt
av två justitieråd och en f. d. medlem av Stockholms rådstuvurätt, har
förklarat, att den finner uppenbart, att den ifrågavarande tvisten icke
har någon inverkan på den nu avhandlade tvistefrågan, utskottet nu
skall försöka vindicera fram en motsatt uppfattning.

Den andra synpunkten jag bär skulle vilja framhålla är att enligt
min uppfattning staten är en moralisk personlighet, som måste handla
i enlighet med vad billighet och rättvisa kräva i varje särskilt fall. Nu
hade faktiskt entreprenören i fråga fått den uppfattningen av vederbörande
statsmyndighet, att de utomordentligt stora svårigheter, vari
han blev försatt på grund av prisförhållandena under kristiden, skulle på
ena eller andra sättet avhjälpas. Det förefaller väl ändå, mina herrar,
såsom ganska rimligt under sådana förhållanden, att staten icke skulle
ställa sig helt avvisande emot att detta halva löfte på ett eller annat sätt
honorerades. När nu detta kunde ske genom en skiljedom, som var
så utomordentligt väl kvalificerad som den ifrågavarande, var det väl
rätt så rimligt och riktigt, att även Kungl. Maj:t använde sig av denna
skiljedom och dess beslut.

Jag har endast i korthet velat antyda denna min uppfattning i den
föreliggande frågan och anser därför att någon anledning till anmärkning
emot det föredragande statsrådet alls icke förelegat i detta fall.

Herr statsrådet N o t h i n: Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för en kort replik till herr Stendahl. Så vitt jag fattade honom
rätt, kom anledningen till vår olika uppfattning till uttryck genom hans
påpekande av, att riksdagen vid föregående tillfällen hade uttalat sig mot
att ersättning borde utgå i liknande fall som detta. Det är alldeles riktigt
att sådana uttalanden förekommit och det är alldeles riktigt att om
det i administrativ ordning hade beslutats en ersättning i ett fall som
detta eller om Kungl. Maj: t avlämnat en proposition till riksdagen med
begäran om ersättning, så hade man kunnat och bort åberopa dessa riksdagens
tidigare uttalanden; men så vitt jag kan finna, ligger icke saken
på det sättet.

Här har utan någon Kungl. Maj: ts eller föredragande statsrådets

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

Nr 37. 56

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. överklagande
av viss
skiljedom.
(Forts.)

Ang. visst sakkunniguppdrag
inom
byggnadsstyrelsen.

medverkan, kommit en skiljedom till stånd. Den materiella riktigheten av
denna skiljedom har aldrig varit under Kungl. Maj: ts prövning, utan
vad Kung!. Maj : t haft att taga ståndpunkt till var frågan, huruvida
skiljedomen kunde på formella skäl upphävas eller icke. Enligt min mening
har föredragande statsrådet haft fullgoda skäl för sin uppfattning,
då han ansett, att det icke var någon utsikt att få denna skiljedom upphävd
på formella skäl.

Efter härmed slutad överläggning lades ifrågavarande punkt till
handlingarna.

Punkterna 5 b) och c) samt 6—10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Den 5 augusti 1921 beslöt t. f. regering, bestående av ministern för
utrikes ärendena greve Wrangel samt statsråden Dahlberg, Murray och
Malm, dels att uppdraga åt professorn vid konsthögskolan Axel Wilhelm
Martin Olsson att i egenskap av sakkunnig biträda byggnadsstyrelsen vid
upprättande av förslag till sådan förteckning över byggnadsminnesmärken,
som avsåges i § 20 av kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter
rörande det offentliga byggnadsväsende^ ävensom medgiva att
professor Olsson finge, under den tid han kunde bliva av ifrågavarande
uppdrag sysselsatt, såsom ersättning härför uppbära ett belopp av sjuhundrafemtio
kronor i månaden, dels att bemyndiga byggnadsstyrelsen
att för bestridande av nämnda ersättning samt övriga av ifrågavarande
utredning föranledda kostnader mot redovisningsskyldighet taga i anspråk
ett belopp av högst tiotusen kronor av det under sjätte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

På i förevarande punkt anförda skäl hade utskottet ansett sig böra
hos riksdagen, jämlikt § 107 regeringsformen, göra anmälan mot medlemmarna
av den t. f. regering, som handlagt detta ärende, nämligen
ministern för utrikes ärendena greve Wrangel samt statsråden Dahlberg,
Murray och Malm.

Herr Cl ason: Det framgår av betänkandet, att jag icke haft
tillfälle att deltaga i detta ärendes avgörande inom utskottet, men då
den anmärkning, som utskottet här framställt, synes mig vara principiellt
oriktig, så har jag velat, att det i riksdagens protokoll skulle finnas
något uttalande i form av en gensaga emot det.

Sakförhållandet är helt enkelt det, att byggnadsstyrelsen har begärt
att den för vissa göromål, som egentligen skulle hava ålegat den,
men som den icke haft tillfälle att fullgöra, skulle få en förstärkning i
form av en sakkunnig, och det har Kungl. Maj: t beviljat. Nu säger
utskottet därom: ”Att anslagen till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga icke må användas till bestridande av kostnaderna för ett

Onsdagen den 24 maj f. in.

57 Nr 87.

dylikt inom ett ämbetsverks ordinarie verksamhetsområde fallande arbete
ligger i sakens natur.” Det är emot detta principuttalande jag
måste opponera mig.

Om kammaren behagade genomgå direktiven för de 285 kommittéer,
som arbetat under sistlidna är, tror jag, att kammaren skulle finna, att de
allra flesta av dessa kommittéer hava fått i uppdrag att utreda frågor, som
faktiskt kunna sägas ligga under statsförvaltningen, d. v. s. vara föremål
för handläggning av de ämbetsverk, på vilka den svenska statsförvaltningen
är uppdelad. Det är nämligen ju i allmänhet så att de olika
områden, inom vilka staten fungerar, motsvaras av var sitt ämbetsverk,
och dessa ämbetsverks instruktioner äro i allmänhet så formulerade, att
de föreskriva generellt upptagande inom verken till behandling av allehanda
inom verkens verksamhetsområden förekommande frågor. Men
detta hindrar naturligtvis icke — och det visar det stora antalet kommittéer
— att det understundom kan behövas specialutredning av en viss
fråga och att det understundom kan hända, att ett ämbetsverk icke medhinner
att utreda en sådan fråga. Det är ett sådant fall, som här föreligger.
Skall man göra anmärkning i det fallet på den grund, att det ärende,
som det gäller, egentligen hade bort falla under ett ämbetsverks utredning
eller handläggning, skulle man med samma rätt kunna göra anmärkning
emot alla de andra 285 kommittéerna. Det är således icke någon
nyhet att en kommitté eller tillkallade sakkunniga få handlägga en fråga,
som egentligen faller under ett ämbetsverks handläggning, utan det förekommer
dagligdags, och det måste, så vitt jag förstår, vid en hel del tillfällen
förekomma.

Om utskottet återigen hade gått in på den sidan av saken och gjort
den till föremål för sin anmärkning, att den kommitterade, som det i detta
fall gäller, fått särskild ersättning, och utskottet ansett denna ersättning
vara för hög — den saken beröres nu blott i förbigående — då, menar
jag, skulle utskottet hava givit sig in på frågan om kommittéersättningar
över huvud taget.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre, men jag har velat göra
denna gensaga för att utskottets anmärkning, som jag finner vara principiellt
oriktig, icke skall stå alldeles oemotsagd i kammarens protokoll.

Herr L y b e r g: Då jag känt mig bära ett särskilt ansvar för
denna anmärkning, omkring vilken utskottets ledamöter enhälligt hava
slutit sig, kan jag icke underlåta att med anledning av den ärade utsköttsordförandens
yttrande säga, att vi i utskottet icke hava funnit det särskilt
anmärkningsvärt, att man anlitat en sakkunnig för utförande av ett
arbete, som bort utföras av de ordinarie arbetskrafterna, utan vad vi
funnit anmärkningsvärt är, att, såsom här skett, särskild sakkunnig tillkallats
och avlönats för fullgörande av de speciella uppgifter, som ej
mindre åberopats som motiv för ämbetsverkets tillkomst och behovet av
arbetskraft, samt för riksdagens beslut om anslag för ändamålet — det
var så sent som är 1917 — än även i den av Kungl. Maj: t utfärdade
instruktionen uttryckligen upptagits bland verkets åligganden så sent

Ang. visst sakkunniguppdrag
inom
byggnadsstyrelsen.

(Forts.)

Nr 37. 58

Oasdagen den 24 maj f. in.

Ang. visst sakkunniguppdrag
inom
byggnadsstyrelsen.

(Forts.)

Ang. stationsnamnet
Sandsjös
förändring
till "Bodafors”.

som 1920. Kungl. Maj:t har alltså tillkallat en särskild sakkunnig för
att fullgöra en speciell uppgift, som byggnadsstyrelsens kulturhistoriska
byrå hade sig ålagd.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu föredragna punkten
till handlingarna.

Punkten 12.

Den 28 november 1921 beslöt järnvägsstyrelsen, att stationsnamnet
Sandsjö från och med 1 januari 1922 skulle ändras till Bodafors.

Den 22 december 1921 föredrogos inför Kungl. Maj: t i statsrådet
åtskilliga framställningar angående den av järnvägsstyrelsen beslutade
namnförändringens återgång. På tillstyrkan av föredragande departementschefen
fann Kungl. Maj: t ifrågavarande framställningar icke
föranleda till någon åtgärd.

Enligt den nu föredragna punkten hade utskottet funnit detta ärende
vara av den beskaffenhet, att anmälan borde jämlikt § 107 regeringsformen,
hos riksdagen göras mot föredragande departementschefen, statsrådet
Örne.

Vid förevarande punkt hade reservation avgivits av, utom annan,
herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Engberg, Thulin,
G. W. Hansson, von Geijer och Persson i Fritorp uttalat en från utskottets
mening avvikande åsikt i frågan.

Herr statsrådet Örne: Herr greve och talman, mina herrar! I
huvudsak kan innebörden av den här föreliggande frågan uttryckas så,
att järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen med begagnande av sin
lagliga rätt ha ändrat namnet på stationen Sandsjö till Bodafors. Då
sedan klander över detta beslut inkommit från ortsmyndigheternä, har
jag rått Kungl. Maj:t att icke med anledning därav företaga någon särskild
åtgärd. Det är denna sak, som konstitutionsutskottet har funnit
vara av den stora vikt och betydelse, att den bör för riksdagen anmälas.
Jag vet icke riktigt, vilken förfärlig påföljd som därav nu skall komma,
men jag förmodar, att det åtminstone icke har varit utskottets mening
att § 107 skall tillämpas i all sin stränghet enligt ordalydelsen.

Det skäl, som utskottet har anfört, är huvudsakligen det, att här
endast ekonomiska skäl talade för en ändring av stationsnamnet, under
det att pietetshänsyn mot befolkningen borde kommit mig att ändra
järnvägsstyrelsens och generalpoststyrelsens beslut.

Jag skall tillåta mig däremot säga, att det förefaller mig som om
konstitutionsutskottet i detta fall skulle hava glömt, att både järnvägen
och posten äro ekonomiska inrättningar, som i främsta rummet ha att
tillvarataga trafikens och trafikanternas intressen, och jag vågar säga,
att de pietetshänsyn, vilka konstitutionsutskottet tyckes hava funnit vara
huvudsaken i den här frågan, komma först i andra rummet. När en

Onsdagen den 24 maj f. m.

59 Nr 37.

stor trafikant finner, att det för honom är önskvärt att få en ny station,
så brukar järnvägsstyrelsen, därest skäl därtill föreligga, hemställa om
att få medel till inrättande av en sådan station. Frågan ligger ju i princip
på samma sätt, om trafikanten anser, att det för hans närings utveckling
är nödvändigt att få ett stationsnamn ändrat. Namn på järnvägs-
och poststationer höra väl icke till de fäderneärvda saker, som man
bär särskild anledning att fästa lika stort avseende vid som vid ortsnamn
i allmänhet. Jag kan försäkra kammaren att, om det gällt att
ändra namnet på en kommun eller någon annan ort, jag för min del
skulle på det starkaste hava motsatt mig en sådan ändring.

Jag har i Stockholms stadsfullmäktige flera gånger varit med om att
rösta emot framkomna förslag om ändring i sådana kvartersnamn här
i Stockholm, som haft gammal hävd, och icke ens ett så välklingande
namn som t. ex. kvarteret Kattrumpan större har jag ansett böra
ändras, just därför att det tillkommit under föregående tider och det
icke kunnat anföras särskilda skål, varför man skulle utbyta dem.

Då det här däremot gäller verkliga ekonomiska realiteter, så kunde
jag icke efter mycket noggrant övervägande av saken bomma till annan
uppfattning än att järnvägsstyrelsens och generalpoststyrelsens förslag
var gott.

De skäl, som anförts i de inkomna skrifterna, syntes mig icke vara
så oerhört bärande. Jag skall tillåta mig att läsa upp några få rader ur
två av dessa inlagor. I den ena heter det: ”Alltsedan södra Stambanan
byggdes har dess huvudstation inom församlingen hetat Sandsjö. Namnet
Sandsjö bär stationen alltsedan dess burit med heder efter församlingen
Norra Sandsjö. Församlingen har sedan urminnes tider varit en
aktad och välmående församling med flera säterier och frälsehemman
än någon annan församling på vida orter och räknat bland sina medlemmar
riksråd och generaler från vår stormaktstid. Än i dag är Norra
Sandsjö den mest aktade och välmående församling i Västra Härad.
För undertecknade synes det underligt, att någon kan komma med anspråk
på att frånrycka stationen den hedervärda församlingens namn.
Varigenom Norra Sandsjö församling så misskrediterat sig, att dess
namn ej längre är värdigt att stå å stationens namnskylt, är för undertecknade
obekant. Den ringaste pietet mot historiska traditioner förbjuder
en sådan ändring. Norra Sandsjö var i gamla tider känd som en
hållstation och viloplats vid konungars och furstliga personers resor
genom landet söderut, och då en av samfärdselns pulsådror ännu går
genom församlingen, bör väl församlingens gamla namn få bäras av
järnvägsstationerna” o. s. v.

Jag förmodar, att jag* återfinner min ärade vän, herr Hellberg,
bland anmärkare i denna fråga, emedan han särskilt känt sig tilltalad
av det sist anförda argumentet i denna skrivelse.

Så har det kommit en annan skrivelse också, ett utdrag ur protokollet
vid ordinarie kommunalstämman med Bringetofta kommun den
19 december 1921, och i det protokollet heter det ordagrant följande:

Ang. stations
namnet Sand
sjös förändring
till ”Bo
dafors”.
(Forts.)

Nr 87. 60

*

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. stationsnamnet
Sandsjös
förändring
till ”Bodafors>>.

(Forts.)

”Sedan stämman, som var mycket talrikt besökt, lämnats tillfälle att
yttra sig, framkom intressanta upplysningar och yttranden av äldre
minnesgoda personer, huru som Sandsjö är ett gammalt ärevördigt och
välkänt namn inom hela landet huvudsakligen på grund av de förr
årligen återkommande stora sommarmarknaderna i gamla Sandsjö, med
kreatur, industrialster och manufakturvaror av alla slag m. m. och
varav stor omsättning gjordes i alla branscher, varför namnet Sandsjö
blev mer och mer världsberyktat. Och av den anledningen fick väl Sandsjö
station efter Östra stambanans framdragning genom socknen på
1860-talet sitt hedervärda namn Sandsjö. Det syntes stämman ovärdigt
att fråntaga Sandsjö station sitt gamla välkända namn, kristnat av förfäderna
såsom släktnamn till det ursprungliga Norra Sandsjö” o. s. v.

När jag övervägde de skäl, som anförts från olika håll, och då
å ena sidan hade det, att det störa industriella företag, som där är beläget
och som fraktar sina alster på statens järnvägar, ansåg det högst
önskvärt för utvecklingen av sina affärer att få denna ändring till stånd,
särskilt därför att Bodafors är ett namn, som verkligen är känt i utlandet
och som är ytterst lämpligt att böra stå såsom signatur på en
produktion, då jag, säger jag, jämförde detta skäl å ena sidan och å
andra sidan de skäl, som i de upplästa papperen anförts, fann jag pietetsskälen
vara mycket behjärtansvärda, men kunde ej heller undgå att finna,
att bakom hela denna aktion lågo en del tämligen egendomliga synpunkter.
Jag vill till sist meddela, att det redan finnes ett verkligt samhälle
med många invånare, som heter Bodafors och som ligger omedelbart
intill stationen. Detta bör väl också vara ett rätt gott skäl för att göra
denna förändring.

Jag har ansett mig böra framhålla dessa synpunkter med allt det
allvar, som anmärkningen förtjänar.

Herr N o r 1 i n g: Herr greve och talman! Inom utskottet har jag
röstat för anmälan på denna punkt, och jag har gjort det förnämligast
av den anledningen, att det här gäller intressen och hänsyn, som i våra
dagar alltför ofta undervärderas. Jag medger gärna, att det emellanåt
kan föreligga fullgoda skäl att ändra benämningen på en järnvägsstation
eller en postanstalt även mot ortsbefolkningens önskan, men i det
här föreliggande fallet ha ingå skäl av sådan beskaffenhet åberopats. Det
framgår tvärtom med all möjlig tydlighet av de handlingar, som stått till
utskottets förfogande, att järnvägsstyrelsen beslutat namnförändringen,
inte därför att den ur järnvägssynpunkt ansågs önskvärd, utan därför
att generalpoststyrelsen önskade det, och när man så börjar forska efter
generalpoststyrelsens motiv, finner man till sin överraskning, att de utgöras
enbart av en framställning från A.-B. Svenska möbelfabrikerna.
För egen del anför generalpoststyrelsen endast, att ”ur postal synpunkt
vore ingenting att erinra mot namnförändringen, då densamma ej kunde
antagas leda till förväxlingar”. Något ur postal synpunkt vägande skäl
för namnförändringen anföres inte alls, och vad förväxlingsmöjligheterna
beträffar, har det ju av järnvägsstyrelsen påpekats, att lika väl som Sand -

Onsdagen don 24 maj f. m.

61 Kr 37.

sjö kan föi växlas med Sävsjö och Sandhem kan man tänka sig enstaka
förväxlingar mellan namnen Bodafors och Bofors.

Det är således odisputabelt, att generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen
inte förmått åberopa något enda skäl av sådan beskaffenhet, att
det kunnat motivera en förändring mot befolkningens önskan, och under
sådana förhållanden förefaller det mig föga påkallat att, såsom nyss skett
från statsrådsbänken, erinra om att järnvägen och posten äro ekonomiska
inrättningar, som ha att tillvarataga trafikens och trafikanternas intressen.
Det framgår som sagt inte på något sätt av de tillgängliga handlingarna,
att detta skulle varit motivet för järnvägsstyrelsens och generalpoststyrelsens
beslut. Däremot har ortsbefolkningen såväl av praktiska
som i synnerhet av pietetsskäl kraftigt protesterat mot förändringen,
och när denna trots allt kom till stånd, har man med förtroende vänt
sig till regeringen i förhoppning att denna skulle undanröja järnvägsstyrelsens
ytterligt svagt motiverade beslut. Som herr statsrådet mycket
riktigt framhöll finnes det ju ett och annat i en skrivelse från ortsbefolkningen,
som är av sådan beskaffenhet, att det kan utmana löjet,
men det hindrar inte, att ortsbefolkningen i sak har haft rätt.

Nu anföres det visserligen av reservanterna, att ortsbefolkningens
hänvändelser till regeringen inte ha haft karaktären av besvär och''’ att
^•ytigl. Maj. t av denna anledning icke funnit orsak att upptaga framställningarna
till saklig prövning. Denna tolkning av innebörden i Kungl.
Maj: ts förslag har ju inte funnit någon auktorisation från statsrådsbänken,
och man skulle därför möjligen kunna saklöst lämna den åsido.
Jag. vill emellertid erinra om att då reservanterna medge, att Kungl.
Maj: t naturligtvis haft rätt att själv och direkt upptaga frågan om återgång
av den beslutade namnändringen, så skulle Kungl. Maj: ts beslut
alltså enligt reservanternas tolkning helt enkelt innebära, att byråkratiska
principer fått ställa sig hindrande i vägen för en av starka reala
skäl betingad saklig prövning. Jag lämnar för min del alldeles därhän,
vilken av de båda tolkningarna, som kan anses vara mest välvillig mot
Kungl. Maj: t, men jag vill påpeka, att om reservanterna ha rätt, måste
remissen till järnvägsstyrelsen av de ingångna framställningarna betecknas
som en överflödsgärning. Det förefaller åtminstone mig mycket sannolikt,
att när framställningarna från ortsbefolkningen ingingo och Kungl.
Maj: t så remitterade, dessa framställningar till myndigheterna, så har
Kungl. Maj: t tänkt sig, att framställningarna förtjänade ett sakligt bedömande.
Reservanterna påpeka, att de sökande alltjämt ha den möjligheten
öppen att hos järnvägsstyrelsen begära namnförändringens återgång.
. Naturligtvis kommer järnvägsstyrelsen att avslå en sådan framställning,
och då yppar sig möjlighet för de sökande att i besvärsväg ånyo
nalkas Kungl. Maj: t. Allt detta är ju riktigt, men man bör då också
komma ihåg, att saken komplicerats åtskilligt, sedan den första gången
drogs inför Kungl. Maj: t. Numera har nämligen namnförändringen trätt
i kraft, och det blir därför praktiskt taget svårare att få till stånd en
återgång än det skulle varit vid den tidpunkt, då ortsbefolkningens
framställningar gjordes.

Ang. stations
namnet Sand
sjös förändring
till ”Bo
dafors”.
(Forts.)

Nr 37. 02

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. stationsnamnet
Sandsjös
förändring
till ”Bodafors”.

(Forts.)

Reservanterna medge, att skälen för den beslutade namnförändringen
äro synnerligen svaga och att obehöriga inflytelser måhända gjort
sig gällande. Jag har det intrycket, att detta sista åtminstone inte är
för mycket sagt. Ur A.-B. Svenska möbelfabrikernas synpunkt är det
utan tvivel ett starkt skäl för namnförändringen, att denna överflödiggör
en ändring av firmanamnet, som skulle kosta bolaget över 70,000
kronor, men jag kan omöjligen förstå, att detta kunnat vara ett skäl för
järnvägsstyrelsen eller ens för generalpoststyrelsen. Det ekonomiska
intresse, som har åberopats av A.-B. Svenska möbelfabrikerna och som
vid ärendets behandling tycks ha tillmätts avgörande betydelse gent emot
ortsbefolkningens av helt andra motiv förestavade önskemål, det motväges
ju för övrigt därav, att andra industriella och kommersiella företag
i orten kommit i ett försämrat läge genom förändringen, och man
borde ju också kunnat ha någon anledning att ta hänsyn till dem.

Summan av allt som är känt i saken är, att man måste komma till
det resultatet, att det icke för någon annan part än A.-B. Svenska möbelfabrikerna
varit ett påtagligt intresse att få namnförändringen till
stånd, att järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen endast effektuerat
bolagets önskemål, men att ortsbefolkningen med anförande av synnerligen
goda skäl motsatt sig förändringen. Da man vet, vilka svårigheter
som mött, då i vissa fall en ortsnamnsförändring påyrkats av befolkningen
själv i vederbörande ort, såsom exempelvis när det för någon
tid ''sedan gällde ett par byanamn i Örkene socken i Skåne, kan man inte
undgå att finna det här ifrågavarande fallet synnerligen anmärkningsvärt.
, o

Jag hade väntat mig, att den invändningen skulle komma från något
håll, att det ju här inte gäller något ortsnamn i egentlig bemärkelse,
och mycket riktigt, den invändningen har kommit från statsrådsbänken.
Herr statsrådet har meddelat, att han skulle motsatt sig en förändring
i det allra längsta, ifall det verkligen gällt ett ortsnamn, men här gäller
det endast namnet på en järnvägsstation och en postanstalt. Det framgår
emellertid tydligt nog av handlingarna, att det verkligen gäller ett
ortsnamn, och för övrigt vitsordades ju av herr statsrådet själv i senare
delen av hans anförande, att det existerar en plats, ett samhälle med
ganska talrik befolkning, som heter Bodafors. Av föreliggande handlingar
inhämtar man, att vid det tillfälle, då kommunalstämman i Sandsjö
första gången hade att yttra sig över ansökningen om namnförändring,
uppträdde bland andra disponenten för A.-B. Svenska möbelfabrikerna
i Bodafors och förklarade, att förändringen skulle innebära
en fördel jämväl på grund av att Sandsjö stationssamhälle sannolikt
snart skulle bli municipalsamhälle och att det då vore förmånligt, att samhällets
namn skiljer sig från socknens. Det är således meningen att
skapa ett municipalsamhälle, som skall erhålla namnet Bodafors. Ortsbefolkningen
anser för sin del, att det blivande municipalsamhället bör
bära namnet Sandsjö. Man kan således inte rimligen komma ifrån, att
det är en tvist om ett ortsnamn och icke bara om benämningen på en
järnvägsstation eller postanstalt. Detta bestyrkes ytterligare av vad bo -

Onsdagen den 24 maj f. in.

03 Nr 37.

laget i eu skrivelse till Kungl. Maj:t säger: Den inom kommunen Ang.stations förefintliga

oviljan mot en namnförändring kunde endast förklaras därav, na™net Mandat
t man icke ville ha formen municipal samhälle med därav förenade extra dringtUl"Bo
skatteutgifter. Detta påstående av bolaget om vad som skulle vara den dafors”.
egentliga anledningen till ortsbefolkningens aktion motsäges på ett efter- (Forts.)
tryckligt sätt av vad som framhålles i en av ortsbefolkningens skrivelser,
där man säger, att vad beträffar det för ändringen anförda skälet, att
samhället snart skulle bli municipalsamhälle och då borde kallas Bodafors
för att därigenom klart skiljas från kommunen, bör framhållas, att
intet hinder förefinnes för att en kommun och ett inom samma kommun
beläget municipalsamhälle bära samma namn och att det i andra fall
ägt rum.

Det är således icke riktigt, när bolaget påstår, att det skulle vara
ovilja mot formen municipalsamhälle som hade förestavat ortsbefolkningens
önskemål i namnfrågan. Tvärtom har man det intrycket, att det
varit helt andra och vida tyngre vägande skäl, som här varit bestämmande.

Greve Spens: Då jag mycket väl känner till detta ärende och

i den länsstyrelse, som jag tillhör, yttrat mig i ärendet, skall jag be
att här få säga några ord.

Utskottet säger, såsom herr statsrådet omnämnde, att de huvudsakliga
skäl, som anförts för namnändringen, varit ett bolags ekonömiska
intressen. När länsstyrelsen i Jönköping i sitt yttrande ansåg,
att den föreslagna namnändringen borde komma till stånd, så skedde
detta emellertid ännu mera ur den av länsstyrelsen anförda synpunkten,
att det i alla fall blott var en tidsfråga och en mycket nära liggande
sådan, när denna namnändring borde ske av den anledningen, att ett
municipalsamhälle skulle inrättas vid stationen och borde bära namnet
Bodafors. Förhållandet är nämligen, att det länge varit fråga om, att
ett sådant municipalsamhälle skulle inrättas vid ifrågavarande järnvägsstation.
Förste provinsialläkaren i länet har upprepade gånger gjort
hemställan hos länsstyrelsen därom för att få hälsovårdsförhållandena
i samhället ordnade, och det har endast varit för att under rådande
depressionstid bespara samhället kostnader, som frågan fått vila. Samhället
har ursprungligen bestått av ett mindre samhälle vid järnvägsstationen
och ett flera gånger större samhälle vid det omkring 11/2
kilometer därifrån belägna Bodafors, men samhällena ha numera vuxit
ihop därigenom att det byggts utefter hela vägen från Bodafors till
Sandsjö station. Byggnaderna bebos till allra största delen av arbetare
och tjänstmän vid Bodafors stora fabriker. Ett enda municipalsamhälle
bör därför inrättas av dessa förut befintliga skilda bägge samhällen,
vilka nu tillsammans ha omkring 2,000 invånare, och det är alldeles
givet, enligt min mening, att municipalsamhället bör heta Bodafors, som
varit ''det ojämförligt större av de båda förutvarande samhällena. Vid
detta förhållande är det ju också lämpligt, att järnvägsstationen får
samma namn, Bodafors.

Jfr 37. 64

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. stationsnamnet
Sandsjös
förändring
till "Bodafors”.

(Forts.)

Jag anser därför för min de!, att Kungl. Maj: t, förutom de mera
formella skäl, som reservanterna anfört, haft goda sakliga skäl att icke
göra ändring i järnvägsstyrelsens beslut att ändra stationens namn till
Bodafors.

Herr Clason: Jag blev uppkallad av den siste ärade talaren, men
med anledning av vad herr statsrådet anfört, då han säger, att det är
alldeles naturligt, att en järnvägsstations namn skall baseras på ekonomiska
grunder, så vill jag framhålla, att utskottet icke sagt, vad herr
statsrådet gjort gällande att utskottet skulle sagt, nämligen att det voie
oegentligt att vid en dylik namnförändring taga hänsyn till ekonomiska
grunder. Vad utskottet sagt är, att de skäl, som anförts för ändringen,
ha varit de ekonomiska intressen, som ett inom vederbörande kommun
befintligt enskilt bolag haft i fråga om namnförändringen, och det är en
mycket väsentligt annan sak detta. Det är enskilda firmor, enskilda
affärsintressen, som påyrkat namnändringen, och det är sådant, som vi
anse, att varken järnvägsstyrelsen eller generalpoststyrelsen haft anledning
böja sig för, när icke från deras egen synpunkt ett enda skäl för
namnändringen kunnat åberopas. Och jag tror ej heller det skall kunna
åberopas, att denna namnändring förmått tillföra vare sig posten eller
järnvägsstyrelsen ett enda brev, ett enda kolly mer. Däremot är det alldeles
tydligt, att det finnes ett ekonomiskt intresse, som talar emot denna
namnändring, och det är alla deras, som på ett eller annat sätt äro knutna
vid det gamla namnet Sandsjö. Det finnes åtskilliga bolag och föreningar,
enskilda personer och firmor etc., som sedan 60 ar tillhålla varit
vana vid att icke blott denna ort utan även denna järnvägs- och poststation
hetat Sandsjö, och de ha naturligtvis ett mycket stort intresse
av att ingen ändring i detta deras gamla namn göres.

Herr statsrådet sade, att det var efter noggrant övervägande arsaken,
som han fattat beslut. Det gläder mig, att han därigenom, så vitt
jag förstår, har uttryckligt lagt till rätta, att de formella skal, som anförts
av vissa reservanter i utskottet, icke för .honom varit^ avgörande.

Med anledning av den siste ärade talarens yttrande, då han ville
göra gällande, att namnändringen av stationen hade tillkommit med anledning
av eventuella planer att där framdeles inrätta ett municipalsamhälle,
så vill jag säga, att detta väl är en fråga — frågan om det skall
bli municipalsamhälle eller ej — som skall avgöras alldeles oberoende av
vad järnvägsstationen har för namn. Och vidare: frågan om vilket
namn detta municipalsamhälle skall få framdeles, är väl också en sak,
som visserligen står i visst sammanhang med järnvägsstationens namn,
men som rätteligen skall avgöras efter helt andra synpunkter, och jag
skulle vilja ifrågasätta, om det icke är ortsbefolkningen, som även i
detta fall bör ha att säga det avgörande ordet, eller om det är länsstyrelsen
eller Kungl. Maj it, som skall tvinga pa municipalsamhället ett
namn, som ingen människa under nuvarande förhållanden vet, om dess
invånare vilja ha. Jag betraktar frågan om municipalsamhällets tillkomst
och det eventuellt blivande namnet på detta municipalsamhälle

Onsdagen den 24 maj f. m.

65 Nr 37.

som eu fråga, som på denna ståndpunkt icke bort i ärendet inverka avgörande,
då denna fråga för närvarande icke är aktuell, vare sig om
det skall bli municipalsamhälle eller vad detta eventuellt kan komma
att heta eller vad ortsbefolkningen kan önska beträffande detta tillkommande
municipalsamhälles namn. •

Slutligen vill jag betona, då det bär även av herr statsrådet erkänts,
att det icke kan vara riktigt, att Kungl. Maj:t i oträngt mål går och
ändrar gamla hävdvunna namn, att detta namn nu har bestått i 60 år
som namn på en järnvägs- och poststation. Mot påståendet att frågan
är för obetydlig för att upptagas av konstitutionsutskottet vill jag framhålla,
att det icke är första gången som konstitutionsutskottet på en
sådan punkt skridit in för att åt enskilda kommuner hävda deras rätt
att få behålla sina gamla namn. Det har skett en gång förut, då ortsnamnskommittén
gick fram tämligen vårdslöst i sådana frågor, och det
hade den effekten, att man därefter gick fram ■varsammare; man ändrade
icke sedan i onödan namn, då ortsbefolkningen protesterade däremot.

Herr statsrådet Ö r n e: Herr talman, mina herrar! Sedan jag

höll mitt förra anförande, har jag mottagit en samling handlingar från
generalpoststyrelsen. Enligt dessa handlingar är ärendet om återgång
till det förutvarande namnet väckt, och kommunalstämma därom hölls
den 29 april. Vid denna kommunalstämma inlämnades en skrivelse, som
var undertecknad av 120 personer från Bodafors samhälle, där det heter:

”Vi anse kommunalstämmas förnyade hörande i ärendet opåkallat
och synnerligen omotiverat, då den gjorda namnändringen icke tillskyndat
vare sig skada eller förfång. Jämväl anse vi kommunalstämmans
vidare befattning med ärendet vara meningslös, då post och järnväg
troligen förvaltas av vederbörande myndigheter. Votum i ärendet
synes oss naturligt ligga hos dessa. Kommunens önskan är redan å
stämma avhörd och beslut i frågan av vederbörande fattat. Vi anse,
att stämman må lojalt finna sig i detsamma.

Vidare synes oss all diskussion i berörda fråga totalt betydelselös,
då ärendet diskuterats en lång tid, utan att några moment framkommit,
ägnade att styrka missnöjets berättigande, men jämväl att odla hat
mellan olika meningsförfäktare och draga löje över kommunens medlemmar.
Utan att påstå, att den gjorda namnändringen innebär någon
direkt nytta för samhälle, kommun eller individ, våga vi icke bestrida,
att den möjligen kan innebära någon indirekt sådan. Vad vi däremot
med bestämdhet påstå är, att den omöjligt kan medföra skada för någon.

Vi anse att skäl icke saknas för den gjorda namnändringen.”

Och så anföra de en rad skäl för detta. Sedan beslöt stämman
med 403 röster mot 281 att ingå med förnyad framställning. Dessa
281 voro, efter vad som framgår av en till poststyrelsen ingiven framställning,
huvudsakligen bosatta i Bodafors samhälle. De ha nu kommit
underfund med, att de blivit vilseledda, då det gällde att skriva på
den föregående skrivelsen, och vilja ha namnet kvar. I denna skrivelse

Farsta hammarens protokoll 1922. Nr 37. 5

Ang. stations
namnet Sand
sjös förändring
till "Bo
dafors".
(Forts.)

Nr 37. 66

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. stationsnamnet
Sandsjös
förändring
till "Bodafors”.

(Forts.)

— jag tror den är lika vederhäftig som mycket annat, som kommit
fram i denna sak och t. o. m. något vederhäftigare — heter det:

”Att ivrar na för Sandsjö-namnets återinförande likväl å stämman
vunnit majoritet berodde på att, tack vare en mycket stark agitation,
en hel del lantbrukare och deras underlydande från den vidsträckta
socknens utkanter infunnit sig å stämman, ehuru det ju kan tyckas, att
det för dessa, som hava sina post- och järnvägsförbindelser med Grimstorp,
Sävsjö, Gissebäck, Stensjön m. fl. socknen underliggande stationer,
skulle vara likgiltigt vad en station benämnes, som de sällan eller aldrig
trafikera.

Slutligen tillåta vi oss som vår uppfattning framhålla, att oviljan
mot namnändringen till väsentlig del är inspirerad av ett visst maktbegär
från de personers sida, som igångsatt och lett motagitationen.
Hade några av dessa personer blivit informerade i saken under ett
tidigare stadium, är antagligt, att motarbetandet blivit svagare eller
kanske helt uteblivit.

Då således samhällets innevånare nästan enhälligt uttalat sig för
Bodafors-namnets bibehållande, hemställa vi vördsamt, på skäl som ovan
anförts, att Kungl. Styrelsen ville lämna framställan om ny namnändring
utan avseende, så att lugn i samhället och sämja mellan de olika
meningsförfäktarna måtte inträda.

En ändring av Bodafors-namnet skulle endast leda till ny namnstrid,
när municipalsamhällsformen på grund av samhällets utveckling
härstädes inom kort framtvingas.”

Jag tror för min del, att om det får gå ytterligare fyra månader,
så kommer den överväldigande majoriteten att uttala sig för bibehållande
av det nya namnet, som tydligen är ytterst naturligt för det samhälle,
som vuxit upp kring stationen och som ligger 6 kilometer från den
egentliga byn Sandsjö. Dessa ytterligare upplysningar böra ju ge vid
handen, att jag hade någorlunda rätt i mitt förra anförande.

Herr N o r 1 i n g: Herr talman! Det var ju ganska intressant att
höra denna skrivelse från minoriteten i ifrågavarande samhälle. Herr
statsrådet har uttryckt den förhoppningen, att när ytterligare fyra månader
hunnit förflyta, skall denna minoritet ha förvandlats till en stark
majoritet, och frågan om återgång av namnförändringen skall praktiskt
taget inte längre vara aktuell. Jag skall tillåta mig i min tur uttala den
förhoppningen, att när dessa fyra månader gått, så skall måhända även
den andra partens uppfattning i denna fråga ha kommit till herr statsrådets
kännedom.

Herr Winberg: Ja, herr talman, när jag läste igenom denna
punkt i utskottsutlåtandet, så fann också jag det mycket egendomligt,
att utskottet gjort en dylik framställning. Efter de synnerligen överväldigande
och oomkullrunkeliga skäl, som ha framkommit därigenom
att statsrådet citerat en del uttalanden i ingångna skrivelser, förstår
jag emellertid, att utskottet har måst falla till föga. Jag kan även möj -

Onsdagen den 24 maj f. m.

67 Nr 37.

ligen förstå, att dessa skäl haft så stor inverkan, att t. o. m. medlemmar Ang. stationsav
regeringspartiet nu här nödgats gå med på denna anmärkning. Det namnet,?and''
är att beklaga, att sådana schismer skola inträda, men det kan inte hjäl- äling M “B*.
pas, när det gäller de realiteter, som röra sig här i världen, utan vi dafors”.
måste böja oss för dem.

Emellertid måste jag säga, att det inte är någon vidare logik i
utskottets anmärkningar på de olika punkterna. I en föregående punkt
gjordes anmärkning mot ett statsråd, därför att han mot vederbörande
myndigheter hade tillstyrkt en viss sak. Här gör utskottet en anmärkning
mot ett annat statsråd, därför att denne inte har upphävt ett beslut,
som fattats av andra myndigheter. Således anmärkes det på att
inte vederbörande statsråd gått emot såväl vederbörande verkstyrelsers
som också länsstyrelsens utlåtanden i ärendet. Det är ju tur för oss,
att det. finnes så gott om människor, som vilja regera, ty i annat fall
maste jag säga, att inför en sådan hallningslöshet, då man inte vet, hur
man skall regera, skulle vi snart riskera att komma i en sådan situation,
att ingen människa ville hålla på med att regera i detta land med en
sådan riksdag och sådant konstitutionsutskott. Det skulle inte göra så
mycket för min del, men kanske det bleve tråkigt för andra.

. Emellertid måste jag säga, att med all den pietetshänsyn, som särskilt
konstitutionsutskottet, men också riksdagen förfogar över, så tror
jag nog, att det ändå vore klokt, åtminstone när vi röra oss på'' realiteternas
område, på trafik- och kommunikationsområdet, att man inte
alldeles bortser från dessa mera reella skäl och alltför mycket skattar
åt pietetshänsyn. Även om man till förmån för de senare kan anföra,
att både furstar och konungar och riksråd och generaler ha varit bekanta
och färdats över dessa marker, så tror jag inte man får fästa
for stort avseende vid det.

Jag skulle vilja sluta mitt anförande med att säga, att särskilt
denna punkt i konstitutionsutskottets utlåtande vittnar om, att det måste
råda en arbetsbrist inom konstitutionsutskottet, som det bör bli riksdagens
plikt att se till att den avskaffas, så att man inte behöver laborera
med sådana här saker.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter den förevarande
punkten lades till handlingarna.

Punkten 13. Ang. sättet för

Med anledning av protokoll över ecklesiastikärenden den 28 januari, aTansökni!^.
4 februari, 1 april, 29 april, 3 juni, 17 juni, 29 juni, 12 september, 4 ar om slaktnovember,
25 november, 16 december, 22 december och 31 december namn1921
hade utskottet i den nu föredragna punkten anfört följande:

”Under granskningsåret hava förekommit ett antal ärenden rörande
beviljande av ansökningar om nya släktnamn, vilkas handläggning enligt
utskottets mening varit anmärkningsvärd. Då dessa ärenden äro av vä -

Nr 37. 68

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. sättet för
handläggning
av ansökningar
om släktnamn.

(Forts.)

sentligen samma beskaffenhet, torde det vara tillräckligt att redogöra
för ett av desamma.

Den 27 januari 1921 inkom till länsstyrelsen i Uppsala län följande
ansökan:

Till Konungens Befallningshavande i Uppsala län:

Härmed får Erik Adolf Olsson kyrkobokförd Brunna Gård, Vånge
församling underdånigast anhålla om släktnamnet Lindberg.

Erik Adolf Olsson.

Bevittnas av:

Aug. Irenams Axel Pettersson.

Förestående ansökan av vår fosterson Erik Adolf Olsson anhåller vi
i egenskap av målsmän för bemälda Olsson måtte bifallas.

Johan Gustaf Lindberg. Sigrid Lindberg.

Bevittnas av:

Alvar Glans. Sv. Birath.’

Bifogat åldersbetyg utvisar, att Olsson var född den 27 juli 1906.

Denna ansökan insändes sedermera den 7 april 1921 av länsstyrelsen
till ecklesiastikdepartementet, med hänvisning till § 4 i förordningen om
antagande av släktnamn, enligt vilken, då ansökan om godkännande av
nytt släktnamn icke finnes böra avslås, densamma skall insändas till
Konungen i ecklesiastikdepartementet för avgörande. På tillstyrkan av
föredragande departementschefen biföll Kungl. Maj: t den 29 april ansökningen.

Till ärendets belysande vill utskottet meddela, att sedermera,_ den
24 april 1922, till Kungl. Maj: t ingavs en framställning av följande innehåll
:

''Genom resolution den 29 april 1921 har Eders Kungl. Maj.t bifallit
en av min omyndige son, Erik Adolf Widlund, född den 28 juli
1906, i ansökningen kallad Erik Adolf Olsson, ingiven underdånig ansökning
att antaga släktnamnet ''Lindberg''. Å ansökningen hade rättaren
J. G. Lindberg och hans hustru, boende å Brunna gård, Vånge socken,
påtecknat, att de tillstyrkte gossens ansökan i egenskap av ''målsman'' för
honom, som de benämnde ''fosterson''. Vid ansökningen har ock fogats
ett av''vederbörande pastorsämbete avgivet ålderbevis för gossen, vari
denne likaledes betecknas såsom rättaren Lindbergs ''fosterson''.

Den framställning, som sålunda givits rörande min son är emellertid
fullkomligt oriktig. Min gosse är ingalunda någon ''fosterson'' till rättaren
Lindberg och dennes hustru, utan är blott hos dem inackorderad.
Då gossen var 9 manader gammal, träffade jag med makarne Lindberg

Onsdagen den 24 maj f. m.

69 Kr 37.

avtal därom, att de skulle emottaga gossen i inackordering mot en ersättning
av 15 kronor i månaden, och har Lindberg erhållit betalning för
inackordering med tillhopa cirka 2,000 kronor, varmed han förklarat
sig nöjd.

Jag har emellertid aldrig avstått från mitt målsmansskap över min
son, och när Lindberg betecknar honom såsom sin ''fosterson’, är detta
en fullkomligt självtagen rätt. Jag är alltjämt min sons förmyndare och
ämnar icke avstå därifrån.

Då jag emellertid icke finner vare sig lämpligt eller för min son
lyckligt att hans riktiga släktnamn Widlund utbytes mot Lindberg, och
då den ansökning till namnförändring, som av Eders Kungl. Maj: t
beviljats, skett utan min vetskap, får jag härmed i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj : t måtte med upphävande av nyssberörda
resolution förordna, att min sons släktnamn skall vara det namn han
rätteligen förut bar, nämligen mitt namn före mitt äktenskap, Widlund.

Uppsala den 24 april 1922.

Underdånigst
Emma Ohlsson.’

Enligt utskottets mening är föredragande departementschefens tillstyrkande
av beslutet den 29 april 1921 anmärkningsvärt. I fall som
detta torde nämligen icke, enligt gällande bestämmelser, ansökningar om
nytt släktnamn kunna beviljas.

I § 1 av lagen om barn utom äktenskap av den 14 juni 1917 stadgas,
att ''barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn’. I § 2 av
samma lag föreskrives, att ''modern have vårdnaden om barnet och vare
dess förmyndare’. Dessa bestämmelser böra, för belysningen av förevarande
fråga, jämföras med § 7 av förordningen angående antagande av
släktnamn den 5 december 1901, där det stadgas, att ''för den, som ej
uppnått myndig ålder, göres anmälan om nytt släktnamns införande i
kyrkobok eller ansökan, som i denna förordning avses, av den eller dem,
som hava vårdnaden om honom’. Att det vårdnadsbegrepp, som här avses,
är av samma innehåll som det i 1917 års lag om barn utom äktenskap
åsyftade, framgår därav, att berörda stadgande tillkom i samband
med genomförandet av den nya äktenskapslagen, som på denna punkt
anknöts till 1917 års lag. En sammanställning av de citerade lagrummen
visar alltså att för barn utom äktenskap ansökan om nytt släktnamn
skall ingivas av barnets moder eller förmyndare, om sådan särskilt förördnats.
I förevarande fall har så ej skett, ej heller har moderns samtycke
till namnändringsansökningen inhämtats. Under sådana förhållanden
hade ansökningen i fråga icke bort tillstyrkas.

Övriga under förevarande punkt upptagna ärenden äro, såsom förut
framhållits, av väsentligen samma beskaffenhet. Utskottet anser sig sålunda
böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göra anmälan
mot de departementschefer, som handlagt desamma, nämligen statsråden
Bergqvist och Olsson.”

Ang. sättet för
handläggning
av ansökningar
om släktnamn.

(Forts.)

Nr 37. 70

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. sättet för
handläggning
av ansökningar
om släktnamn.

(Forts.)

Vid denna punkt hade reservation anmälts av herrar Clason, Sävström,
Bäckström och Fast.

Herr statsrådet Olsson: Herr talman! Jag utgår ifrån, att

kammarens ledamöter ha tagit del av denna 13: de punkt och att jag
således inte behöver referera den i annan mån, än att jag i korthet anger
vad den innehåller.

Det är ju så, att en ung jordbruksarbetare, Erik Adolf Olsson, har
gått in med en underdånig framställning om att få kalla sig Lindberg.
Tvenne makar Lindberg, som ange honom som sin fosterson, ha stött
denna ansökan, och så har Kungl. Maj: t den 29 april i fjol bifallit den.
Men ett år därefter har en kvinna, som heter Emma Ohlsson, kommit
in med en framställning till Kungl. Maj: t och sagt, att hennes omyndige
son Erik Adolf Widlund fortfarande är hennes son och att hon
alltjämt är denne sons förmyndare. Och hon protesterar emot, att han
skulle vara fosterson till makarna Lindberg, och hon protesterar också
emot, att hans möderneärvda namn Widlund skulle förändras till
Lindberg.

Ja, detta är saken. Den skulle, så enkel den ser ut, innebära brott
emot tvenne paragrafer, dels mot paragraf 1 i lagen om barn utom äktenskap
och dels mot paragraf 7 i förordningen om antagande av släktnamn,
och därför har konstitutionsutskottet bestämt sig för att göra
anmälan dels mot min företrädare och dels mot mig, detta senare på
grund av att det skulle finnas ärenden av liknande beskaffenhet, som
alldeles särskilt angå mig.

Nu skulle jag först, innan jag går över till själva det sakliga, vilja
göra ett par formella anmärkningar. Det står här, att Erik Adolf Olsson
är född den 27 juli 1906, och i Emma Ohlssons skrivelse står
det, att Erik Adolf Widlund är född den 28 juli. Jag är inte riktigt
säker på om konstitutionsutskottet anser detta vara samma person, jag
har en viss misstanke. Och jag hyser denna, som det kan synas, rätt
egendomliga misstanke på grund därav, att jag tror, att det högt ärade
konstitutionsutskottets ledamöter heller inte äro riktigt säkra på att
Erik Adolf Olsson inte är fosterson till makarna Lindberg. Om vi
gå till det åldersbetyg, som inkommit, talas det där om ”jordbruksarbetaren
Erik Adolf Olsson från Brunna gård i denna församling, fosterson
till befallningsmannen J. G. Lindberg och hans hustru”, och det
angives där, att han är född den 27 juli. Om vi få lämna detta betyg
vitsord, vad beträffar datum, så kan det hända, att vi tillsvidare åtminstone
inte böra vägra det vitsord, då det gäller frågan, huruvida den
unge mannen är makarna Lindbergs fosterson. Personligen har jag
ingen aning om hur det förhåller sig med den saken. Det är nämligen
så, att man egentligen inte vet någonting. Men om konstitutionsutskottet
vet någonting, så skulle det vara intressant att få höra, hur det fått
veta detta.

Det är ännu en formell anmärkning, som jag skulle vilja göra.
Detta ärende är inte på något sätt handlagt av mig. Emma Ohlssons

Onsdagen den 24 maj f. m.

71 År 37.

skrivelse kom in den 24 april i år och remitterades den 26 april till Ang. sättet för
domkapitlet i Uppsala, och innan den kommer därifrån och under mina ^ndläggnm^

, ■ , , , .. ,T.. , ... ... .. av ansökning ogon,

tiar jag ingenting med denna sak att gorå. Nar det darfor sages ar om siäkt1
iär, att ”Övriga under förevarande punkt upptagna ärenden äro, såsom namn.
förut framhållits, av väsentligen samma beskaffenhet”, så frågar jag: (Forts.)

vad är meningen med detta yttrande av konstitutionsutskottet? Menar
man, att den väsentligen samma beskaffenhet hos de ärenden, som
ha föranlett anmälan mot mig, är, att jag inte handlagt ärendena? Ja,
den frågan är ju också en bagatell, men den är i så motto, om jag så
får säga, kongenial med hela den 13 punkten.

Om jag så lämnar de formella tingen och går till själva kärnan,
så är det mycket möjligt, att jag gjort mig skyldig till brott mot dessa
båda paragrafer. Och det kan hända, att min företrädare har begått
samma brott, men i så fall finns det verkligen rätt förmildrande omständigheter.
Det är ju så, att den ansökan, som här är speciellt refererad,
kom in till länsstyrelsen i Uppsala den 27 januari i fjol. Länsstyrelsen
utfärdade en kungörelse, som inflöt i tidningen Uppsala den
4 februari och i Post- och inrikestidningar den 5 februari. Ingen protest
emot namn förändringen hördes av. I departementet hade man ingen
anledning att tvivla på att innehållet i åldersbetyget från kyrkoherden
överensstämde med sanningen. Naturligtvis kunde man från departementets
sida ha gjort en undersökning, en grundlig undersökning, om
den här saken för att få tag i vem denne Erik Adolf Olsson var

om han var Erik Adolf Olsson eller Erik Adolf Widlund — men om

man betänker, att i fjol inte mindre än 1,783 dylika ärenden kommit
in till departementet och avgjorts där, så förstår man, att det inte är
så lätt att utföra dessa grundliga undersökningar, utan man har i departementet
måst följa den praxis, att man tager för gott, vad kyrkoherdarna
i församlingarna skriva i sina åldersbetyg. Jag kan tillägga, att
regeringsrätten följer samma praxis som ecklesiastikdepartementet.

Som en ursäkt för att jag yttrat mig i denna sak, då jag på sätt

och vis inte är inblandad och ännu inte fått något fall framdraget,

där jag faktiskt är fast, får jag sluta med att säga, att jag förstår,
att konstitutionsutskottet har tyckt det bekvämt att slå två flugor
i en smäll, men jag måste också säga, att punkten 13: o inte är någon
vidare bra flugsmälla.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varvid ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr
andre vice talmannen.

Herr Reuterskiöld: Herr statsrådet säger sig icke riktigt
förstå, vad konstitutionsutskottet menat med sin anmärkning mot honom.
Jag tillåter mig tvivla på att denna herr statsrådets utsaga är
någonting annat än en lika skämtsam utsaga som en del av vad statsrådet
i övrigt anfört. Jag tillåter mig också framhålla, att när konstitutionsutskottet
skrivit, att ”en sammanställning av de citerade lagrum -

TJr 37. 72

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. sättet för men visar alltså, att för barn utom äktenskap ansökan om nytt släkthandläggning
namn ,skan ingivas av barnets moder eller förmyndare, om sådan särZ
“onZsYåZ skilt förordnats”, så ligger däri en liten antydan om vad som är gemennamn.
0 *" samt för de fall, vilka icke äro refererade utan där man endast hän(Forts.
) visat till protokollens datum, och det fall, som är refererat.

Men då kan ju kammaren fråga, varför utskottet just har refererat
detta fall, som den nu fungerande chefen för ecklesiastikdepartementet
icke haft någon befattning med, fast han kanhända kommer att få det
i år. Jo, det är emedan det är ett sådant fall, där man kan få ett påtagligt
belägg för att den praxis, som utskottet vänder sig mot kan ha
sina risker. Skulle utskottet hava tagit ett annat fall — ty utskottet har
funnit många sådana i det material, som är infordrat — kunde man
hava sagt om anmärkningen: ”Ja, detta är nog riktigt och sant, men
har det skett någon skada?” Nu kan utskottet peka på detta fallet som
ett klart bevis. Handlingarna äro, om jag icke misstager mig — det
kanske herr statsrådet kan upplysa om — för närvarande ute på remiss
i bygderna, och det är svårt att för ögonblicket få reda på dem, men den
handling, som inkom, var åtföljd av alla nödiga kyrkoboksintyg rörande
både barnets identitet och moderns.

Vad är det då frågan gäller? Jo, vad utskottet anmärkt på, är att
departementet — ja, herr statsrådet står för departementets verksamhet,
fast jag fullt erkänner, att det icke är mycket, som kan läggas
herr statsrådet själv till last, utan det är departementet — tror, att när
det står i ett prästbetyg, att en person är fosterson till någon är detta
detsamma som att denne skulle vara hans förmyndare eller målsman.
Nu tycker utskottet, att när det gäller en viss rätt, som civillag tillerkänt
både äkta och oäkta barn, nämligen för de oäkta barnen — jag använder
detta uttryck, som är litet kortare än det lagen har — rätt till moderns
namn och för barn i äktenskap till faderns namn, så bör ett avstående
av denna rätt icke ske utan faders eller moders eller laga förmyndares
medgivande, och det i all synnerhet som den namnförordning av 1901,
som Kungl. Maj it utfärdat på egen hand, i 7 § stadgar, att ansökan om
nytt släktnamn för någon som icke uppnått myndig ålder skall göras av
den, som har vårdnaden om honom. Kanske vill man svara i ecklesiastikdepartementet,
att de som hava vårdnaden om barnet äro fosterföräldrarna,
och därför äro de berättigade att göra en dylik ansökan. Men
ecklesiastikdepartementet glömmer då, att 7 § på samma ecklesiastikdepartements
föredragning är ändrad av Kungl. Maj:t år 1920. Förut
stod det ”målsman” i paragrafen, men när 1920 års lag om barn i äktenskap
kom med anknytning till 1917 års lag om barn utom äktenskap,
använde man där uttrycket ”vårdnaden”, och den som bär vårdnaden
angives vara fadern eller modern eller laga förmyndare. Samtidigt ändrade
man 1901 års namnförordning, så att uttrycket ”målsman” utbyttes
mot ”den eller dem, som hava vårdnaden om honom”.

För en vanlig människa skulle det under dessa förhållanden ligga
nära till hands att antaga, att meningen är, att den som sålunda svarar
för barnet och har att tillvarataga dess rätt också är den, som skall

Onsdagen den 24 maj f. in.

73 >''r 37.

göra ansökan och ingen annan. Varifrån har då ecklesiastikdepartementet
fått detta, att fosterföräldrarna skola göra det? Herr statsrådet
betonade, att det står ”fosterföräldrar” i prästbeviset, och därför
trodde departementet att det var sant, att han verkligen var fosterson.
Ja, det fanns en gång i den s. k. tjänstehjonsstadgan en bestämmelse
om fosterbarn, där det stod, att fosterföräldrarna hade målsmanskap
för barnet. Men den paragrafen upphävdes 1920, och då gjordes den
nämnda förändringen i namn för ordningen av 1901. Vad ecklesiastikdepartementet
har byggt sin tolkning av begreppet ”fosterbarn” på, är
alltså en gammal författning, som numera är upphävd, och vi tyckte
i konstitutionsutskottet, att eftersom detta skedde så sent som 1920,
hade det icke skadat, om departementet haft reda på saken, i synnerhet
som departementet självt då ändrade namnförordningen.

Nu tillkommer det emellertid, att departementet så mycket mindre
kan vara okunnigt om dessa förhållanden, som bland de rätt talrika
namnändringsansökningar, som utskottet haft inne, det finnes ett ingalunda
ringa antal, där lagligen förordnad förmyndare gjort ansökningen
eller till fosterföräldrarnas ansökan bifogar ett intyg, att han samtyckt.
Det finns ett tämligen stort antal andra ansökningar, där barnets moder,
eller i fråga om äkta barn, barnets föräldrar, giva sitt samtycke. Det
finnes andra fall, där fattigvården utackorderat barn hos fosterföräldrar
enligt fosterbarnslagen, och då finnes intyg från fattigvårdsstyrelsen,
att den samtycker. Man tycker, att när sådana situationer föreligga,
borde det hava funnits anledning för ecklesiastikdepartementet att se
efter i de fall, där dylikt intyg saknas, om det icke är någonting som
är felaktigt i handlingarna.

Man kan säga, att det icke är så mycket det gäller. Man kan ju
få igen sitt namn. Det kan rulla runt vartannat år, och man kan det
ena året heta si, andra året så. Men inte är det så angenämt ur rättssäkerhetssynpunkt,
om lagen utsäger, att en rätt föreligger — låt vara
ringa — att den skall kunna utan vidare gå förlorad bara på grund av
att ett par personer, som kalla sig fosterföräldrar och i prästbetyget angivas
som fosterföräldrar, vilket de skola göra, då barnet är utackorderat
mot ersättning, här betraktas som målsmän. Måhända kunde det
för övrigt av departementet begäras, att man där icke vore alldeles
okunnig om § 1 i 1902 års fosterbarnslag, där det står bl. a., att barn,
som vårdas hos förmyndare, icke är att anse som fosterbarn i lagens
mening. Till jämförelse må till sist erinras, att i adoptionslagen det
uttryckligen är sagt, att det skall vara föräldrar eller förmyndare, som
giva sitt samtycke. Tåg har för övrigt också gått igenom justitiedepartementets
ärenden, och kan vitsorda att detta är ett av de få fall, där
jag tyckt, att justitiedepartementets chef har skött sig riktigt bra, ty
han har här iakttagit just vad man både väntat sig, att man även i
ecklesiastikdepartementet skulle iakttaga.

Herr statsrådet Olsson: Herr talman! Jag tror inte, att man
behöver säga, att man inom ecklesiastikdepartementet är okunnig om

Ang. sättet för
handläggning
av ansökningar
om släktnamn.

(Forts.)

Tfr 37. 74

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. sättet för vissa saker. Man har naturligtvis där fullkomligt reda på de ting, som
handläggning c|en ärade siste talaren nyss berörde. Men vad som var kärnan i det
ar "om släkt- ja8 yttrade, det var, att det är rätt så svårt att inom ecklesiastikdepartenamn.
mentet, när antalet ärenden av denna kategori går upp, som det väl gör

(Forts.) detta år, till ungefär 2,000, i varje sådant här särskilt fall göra en lång

och ingående undersökning, som den Uppsala domkapitel nu har fått
på sin lott. Man har på grund av ärendenas mängd tvingats lita på, att
den uppgift om vårdnaden, som lämnas från vederbörande pastorsämbete,
verkligen är riktig. Det är naturligtvis därpå det hänger, och det
är inte så, att man bryter mot vissa paragrafer med öppna ögon; man
har tvingats in i en viss praxis, och som jag nämnde, följer ju regeringsrätten
enahanda praxis.

Herr C 1 a s o n: På denna punkt har jag och åtskilliga andra medlemmar
av utskottet anmält vår reservation mot utskottets anmälan, och
jag vill säga, att jag för min del gjort detta, därför att det icke i ett
enda fall, som föreligga, har ådagalagts, att vederbörande, vars namn
ändrats, faktiskt stått under moderns förmynderskap eller vårdnad. Utskottet
gör nu sin anmälan, därför att Kungl. Maj : t icke gjort någon
undersökning därom. Men jag har för min del menat, att innan utskottet
gjort sin anmärkning, borde utskottet självt hava ådagalagt, att någon
moderns rätt eller intressen trätts för nära, och icke bara, att någon möjlighet
därtill förelegat.

Icke ens i det refererade fallet anser jag. att något bevis framförts
för att modern verkligen hade förmynderskapet. Hennes och hennes
advokats påstående därom ett år efter det saken passerat är intet
bevis; det avgörande beviset på den punkten är icke förebragt.

För övrigt vill jag säga, att om man vill se på den materiella sidan
i sistnämnda fall hava vi inom utskottet, som äro reservanter, ansett,
att den materiella rätten mera talat till förmån för dem. som under 14,
15 år haft barnet under sin uppfostran och haft vård om det, än för
modern, som genast efter barnets födelse lämnade det ifrån sig och först
nu kommer med anspråk på det.

Herr Reuterskiöld: Det är intressant att höra att utskottets
ärade ordförande kunnat bilda sig ett omdöme om det materiellt riktiga
i en fråga, som utskottet icke haft någon som helst anledning att undersöka
ur materiell rättssynpunkt. Det har under diskussionen uttalats
vissa åsikter därom, men så vitt jag kan finna, hava dessa åsikter i varje
fall icke något stöd i handlingarna.

Vidare säger herr ordföranden i konstitutionsutskottet, att det icke
är ådagalagt, att modern är förmyndare. Nej, tacka för det, tv det är
hon omedelbart enligt lag, tills någon annan förmyndare blir utsedd!
Det behöver alltså aldrig ådagaläggas, utan kan läsas i lagen — 1917
och 1920 års lagar! Därför tillåter jag mig också, herr statsråd, att säga,
att det inte behövs någon vidlyftig undersökning i de 2.000 målen, utan
man tittar bara efter i de ansökningshandlingar, som skola ingivas, om

Onsdagen den 24 maj f. m.

75 Nr 37.

det finnes något intyg från barnets i prästbeviset angivna moder eller Ang. sättet för
fader, såvida det icke står, att barnets föräldrar äro okända, ty då kan handläggning
man ju icke begära det. Och finnes icke något intyg därom, skall man
bland dessa handlingar hava intyg om att förmyndaren har lämnat sitt namn.
samtycke. Ecklesiastikdepartementet går ut från, att när prästbeviset (Forts.)
säger, att vissa personer äro fosterföräldrar, de utan vidare hava vårdnaden
om barnet i lagens mening. Detta är dock icke fallet, och med vad
jag nyss anförde ville jag just visa, att de icke hava vårdnaden om barnet
i den mening, som avses i 1901 års namnförordning, sedan detta
uttryck sattes in i stället för ”målsman”, som det stod där före 1920.

Herr statsrådet anmärkte, att regeringsrättens praxis är likadan.

Jag har också sett sådana fall från regeringsrätten bland dem, som vi
haft att granska i år. Men herr statsrådet erinrar sig kanske, att regeringsrätten
enligt lagen, icke hatt några andra fall att pröva än sådana,
där Konungens befallningshavande avslagit ansökningen och ansett, att
det önskade namnet icke kunde beviljas. Då kan man klaga, och besvären
gå till regeringen, men regeringsrätten prövar icke något annat än det
som klagan gäller och har alltså att undersöka, huruvida avslaget på
den angivna grunden var eller icke var befogat. Sedan kommer ärendet
till Kungl. Maj: t för slutligt avgörande. Jag kan icke inse, att den
omständigheten, att regeringsrätten icke prövar, vad den icke behöver
pröva, är något skäl för Kungl. Maj: t i statsrådet att icke heller pröva,
vad han dock skall pröva!

Efter härmed slutad överläggning lades den ifrågavarande punkten
till handlingarna.

Punkten 14. Ang. skolöver I

sin skrivelse den 15 juni 1920 (nr 365) anhöll riksdagen, att na^bemyndiKungl.
Maj: t täcktes låta utreda, i vad mån och på vad sätt staten ganden att
kunde lämna bidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet tillkalla saki
riket, samt därefter snarast möjligt för riksdagen framlägga det för- kunniga.
slag, vartill utredningen kunde föranleda. Till stöd härför erinrade riksdagen
om att frågan varit föremål för behandling vid 1919 års riksdag
och att skolöverstyrelsen då bland annat meddelat, att en ekonomisk
utredning med dylikt syfte måste tillhöra det utredningsarbete angående
folkskoleväsendet, varmed överstyrelsen då vore sysselsatt. Riksdagen
hade inhämtat, att det ifrågavarande utredningsarbetet ännu befunne
sig på det förberedande stadiet och i överstyrelsen hade uttalats,
att det fortfarande skulle vara ett värdefullt stöd, om riksdagen beslutade
skrivelse till Kungl. Maj: t på sätt motionärerna vid 1920 års riksdag
föreslagit. I övrigt uttalade sig riksdagen om erforderligheten av och
riktlinjerna för den begärda utredningen.

Riksdagens skrivelse remitterades den 25 september 1920 till skolöverstyrelsen,
som den 14 februari 1921 avgav utlåtande.

Skolöverstyrelsens utlåtande föredrogs inför Kungl. Maj: t den 8

Sr ST. 76

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. skottvar- april 1921. Härvid anförde departementschefen, statsrådet Bergqvist
styrelsen giv- följande :
na bemyndi gondol

att ”Genom nådigt beslut den 29 juni 1917 anbefalldes folkskolövertUtkalla
sak- styrelsen att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens
t Forts) skrivelse den 15 juni 1917, nr 369, om vidtagande av vissa åtgärder

v °r S'' till folkundervisningens befrämjande, och bemyndigas nämnda översty relse

genom nådigt brev den 17 augusti 1917 att för ifrågavarande
ändamål tillkalla samtidigt högst fem sakkunniga, med rätt för överstyrelsen
att, med hänsyn till ärendets allsidiga utredning, inom gränserna
av det ovan angivna antalet sakkunniga ersätta redan tillkallad
sakkunnig med annan sakkunnig person, varjämte meddelades vissa bestämmelser
rörande arvode samt resekostnads- och traktamentsersättning
åt de sakkunniga.

Vidare bemyndigades skolöverstyrelsen genom nådigt brev den 5
mars 1920 att, så länge Överstyrelsen icke i större utsträckning begagnade
sig av det genom förenämnda nådiga brev den 17 augusti 1917
givna bemyndigandet än att antalet samtidigt tillkallade sakkunniga uppginge
till två eller högst tre, inom eller utom de sakkunnigas krets
anlita särskilt biträde för utförande av de redaktionella uppgifter och
sekreterargöromål, som i sammanhang med de sakkunnigas arbete kunde
visa sig erforderliga.

Sedan skolöverstyrelsen genom nådigt beslut den 25 september 1920
anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens
skrivelse den 15 juni 1920, nr 365, angående beredande av statsbidrag
till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket, hade Överstyrelsen
i underdånig skrivelse den 14 februari 1921 gjort framställning
angående föranstaltande av närmare utredning i ämnet.”

På statsrådets hemställan beslöt Kungl. Maj: t att med anledning
av vad skolöverstyrelsen hemställt uppdraga åt överstyrelsen att. i samband
med det överstyrelsen genom beslutet den 29 juni 1917 lämnade
uppdraget, verkställa den av riksdagen i dess förutnämnda skrivelse den
15 juni 1920 begärda utredningen ävensom vid fullgörandet av detta
uppdrag anlita de av överstyrelsen jämlikt bemyndigande i brevet den
17 augusti 1917 tillkallade sakkunniga. Vidare beslöt Kungl. Maj: t på
statsrådets tillstyrkan dels bemyndiga skolöverstyrelsen att, ej mindre
uppdraga åt en av de sakkunniga att tillika vara de sakkunnigas ordförande,
än även inom eller utom de sakkunnigas krets utse särskild
sekreterare, dels medgiva att, intill dess en av överstyrelsen igångsatt utredning
rörande behovet av lärarkrafter för folkskolan hunnit slutföras,
överstyrelsen finge, även om antalet på en gång tillkallade sakkunniga, på
sätt i brevet den 17 augusti 1917 medgivits, uppginge till fem, anlita
särskilt biträde för utförande av de redaktionella uppgifter och sekreterargöromål,
som för sistberörda utredning vore erforderliga, och skulle
Kungl. Maj: t på särskild framställning av överstyrelsen framdeles besluta
om den ersättning, som skulle utgå till nämnda biträde samt för
utförande av sekreteraregöromålen hos de sakkunniga. \ idare förord -

Onsdagen den 24 maj f. m.

77 IVr 37.

linnés, alt till de sakkunniga skulle utgå ersättning med belopp för dag
räknat, som funnes angivna i Kungl. Maj : ts den 8 februari 1918 till
statskontoret avlåtna brev angående förhöjning av kommittéarvodena,
samt att resekostnads- och traktamentsersättning skulle utgå enligt de
för kommittéer och sakkunniga i allmänhet gällande grunder. De till
arvoden jämte resekostnads- och traktamentsersättning åt de sakkunniga
erforderliga beloppen skulle av statskontoret utbetalas från förslagsanslaget
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

På anförda skäl hade utskottet funnit detta ärende vara av den beskaffenhet,
att anmälan borde, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Bergqvist.

Reservation hade avgivits av herrar Engbcrg, Almkvist, Pauli,
Sävström, Bäckström och Andersson i Igelboda.

Plerr Bergqvist: Den anmärkning, som är framställd i denna
punkt, är riktad mot förre statsrådet Bergqvist och angår vissa åtgärder,
som han vidtagit för tillsättandet av sakkunnige.

Jag har haft anledning att något sysselsätta mig med denna fråga
under behandlingen av statsrevisorernas berättelse i statsutskottet, och
då jag där studerat saken, har jag fått den uppfattningen, att man icke
kan tillvita statsrådet Bergqvist, att han i ärendet vidtagit någon
otillbörlig åtgärd. Därför anser jag mig också böra säga några ord
för att så långt jag kan mildra konstitutionsutskottets anmärkning mot
denne min mycket hedervärde namne.

Utskottet säger, att det icke kan ”finna annat än betänkligt, att
befogenheten att utse sakkunnigberedningar delegeras till ämbetsverken,
i varje fall, när dessa beredningar äro av någon större omfattning eller
mera självständiga”. Och så säger utskottet vidare, att det har funnit
sig hava särskild anledning till anmärkning i detta avseende, då det synes
hava blivit praxis, att skolärenden i stor utsträckning utredas genom
sakkunniga, som genom Kungl. Maj: ts bemyndigande utsetts av skolöverstyrelsen.
Sålunda gör utskottet här en mera allmän anmärkning
mot den praxis, som så småningom utbildat sig, att myndigheter själva
få tillkalla sakkunniga enligt Kungl. Maj: ts medgivande.

Emellertid är det huvudsakligen ett enda fall, som utskottet sysselsätter
sig med, nämligen Kungl. Maj: ts medgivande för skolöverstyrelsen
att utse en sakkunnigenämnd, bestående av fem sakkunniga med
ordförande. Jag kan dock icke finna, att det är fullt rättvist att göra
anmärkning mot statsrådet Bergqvist för denna åtgärd. Upprinnelsen
härtill ligger längre tillbaka i tiden.

Riksdagen skrev 1917 till Kungl. Maj: t och begärde en utredning,
rörande folkskoleväsendet, vilken skulle avse en inskränkning i användandet
av mindervärdiga skolformer, under strävan mot fullt införande
av heltidsläsning, vidare förhindrande av dålig skolgång och slutligen
utbildande av ett tillräckligt antal lärare. Denna skrivelse hänsköts sedan
till folkskolöverstyrelsen, och Kungl. Maj: t bemyndigade genom nådigt

Ang. skolöverstyrelsen
givna
bemyndiganden
att
tillkalla sakkunniga.

(Forts.)

Nr 37. 78

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. skolöverstyrelsen
givna
be myndiganden
att
tillkalla sakkunniga.

(Forts.)

brev den 17 augusti 1917 styrelsen att för verkställande av bemälda
utredning tillkalla högst fem sakkunniga. Nu blevo emellertid icke alla
de fem sakkunniga omedelbart tillkallade, utan utredningen bedrevs på
ett mera förberedande sätt genom en enda sakkunnig, vilken sysselsatte
sig mest med utredning rörande lärarbristen. Men avsikten var, att denna
utredning sedan skulle utvidgas till att omfatta allt vad riksdagen 1917
hade begärt, och då i denna begäran även inneslöts frågan om en utredning
angående förbättrade skolformer, så är det klart, att den icke kunde
fullgöras utan att man även skulle komma in på frågan om nödiga
skolhusbyggnader.

Emellertid kom det från riksdagen ytterligare en påstötning om
utredning av denna sida av saken genom en skrivelse år 1920. Det
väcktes nämligen inom andra kammaren en motion, vari begärdes utredning
angående statsbidrag till skolhusbyggnader och riksdagen beslöt
med bifall till motionen att avlåta en skrivelse i ärendet till Kungl.
Maj: t. Även denna hänsköts av Kungl. Maj: t till överstyrelsen för
att tagas i övervägande i samband med den utredning om skolväsendets
förbättring, som förut anförtrotts åt skolöverstyrelsen. Nu fick skolöverstyrelsen
användning för alla de förut nämnda fem sakkunniga, som
överstyrelsen redan år 1917 bemyndigats utse. Men då ärendet var
av så stor omfattning, att ingen av skolöverstyrelsens ledamöter kunde
fungera som ordförande, begärde överstyrelsen samtidigt rätt att få
kalla en av de fem sakkunniga att fungera som ordförande i denna
utredning. Det skulle väl vara det enda man kunde anmärka mot statsrådet
Bergqvist, att han medgivit skolöverstyrelsen att få utse ordförande
i denna nämnd. Som ärendet utvecklat sig, kan jag dock icke
finna, att han på något sätt handlat annorlunda, än han bort göra. För
min del tycker jag, att det är hårt, att han skall tagas för huvudet
därför, att han tagit i anspråk sakkunniga, som överstyrelsen redan 1917
bemyndigats att tillkalla, och därför har jag, herr talman, icke kunnat
anse, att det funnits tillräcklig grund för att framställa denna anmärkning.

Herr Pauli: Såsom reservant mot utskottets ståndpunkt skall jag
tillåta mig att helt kort yttra några ord i denna fråga.

Såsom kammaren finner, gäller utskottets anmärkning två saker:
dels att skolöverstyrelsen under de senare åren utsett ett så stort antal
sakkunnigeberedningar, dels, och huvudsakligen, en särskild av dessa
sakkunnigeberedningar. Det, som skulle motivera anmärkningen mot
denna sakkunnigeberedning, är, att den har karaktären av en självständig
kommitté med egen ordförande, egen sekreterare och eget kansli.
Om vi emellertid först taga upp den förstnämnda av dessa anmärkningar,
nämligen att skolöverstyrelsen tillsatt så många sakkunnigeberedningar,
är det tydligt, att dessa beredningar motiveras av det behov
av utredningar som förefunnits. Jag medgiver visserligen gärna, att
ett rent av frapperande stort antal sakkunnigeberedningar tillsatts, men
man måste å andra sidan betänka, att vi befinna oss i en tid av oerhört
stark utveckling på folkskoleväsendets område, och särskilt bör det

Onsdagen den 24 maj f. m.

79 Nr 37.

obsei veras, att skolöverstyrelsen har om hand icke mindre än drygt en Ang. skolövcrfjärdedel
av hela det arbete, som åligger ecklesiastikdepartementet ^elseugivDessa
utredningar hava begärts av riksdagen hos Kungl. Maj:t och”0 bfmyndiKungl.
Maj:t bär anförtrott dem åt skolöverstyrelsen. Det är riksdagen tillkalla såll
sjaiv, som givit uppdraget, och riksdagen har givit Kungl. Maj:t fria kunniga.
hander vad beträffar det lämpligaste sättet att verkställa dessa utred- (Forts.)
ningar, vare sig de borde ske genom en av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté
eller genom inom överstyrelsen tillsatta sakkunniga. Så vitt
jag kan se, har utskottet icke ens försökt att framställa någon saklig
kritik av dessa sakkunnigeberedningar, och utskottet har icke heller
sokt visa, att någon eller några av dem skulle vara överflödiga. Under
sådana förhållanden kan jag icke finna annat än att denna utskottets
anmärkning är mycket klent motiverad, och jag har fått det intrycket,
att utskottet lagt in denna mera allmänt hållna anmärkning som ett
slags påbröd på själva huvudanmärkningen, om vilken man kanske
haft sina tvivel, huruvida den vore tillräcklig för att motivera utskottets
utlåtande.

När det nu gäller den sakkunnigenämnd, som särskilt väckt utskottets
betänkligheter, så har redan den föregående ärade talaren framhållit,
att det finnes talande skäl för att anse denna sakkunnigenämnd
utgöra en fortsättning av den beredning, som tillsattes år 1917, när
överstyrelsen fick rättighet att tillkalla fem sakkunniga. Den nu ifrågavarande
sakkunnigenämnden omfattar icke mer än detta antal, och det
utbyggande av beredningen, som ägt rum genom 1921 års sakkunnigenämnd,
består, som den föregående talaren nämnde, huvudsakligen däri,
att denna nämnd för arbetets enhetliga gång skulle få ha en ordförande
och.en sekreterare. Man lägger märke till, att konstitutionsutskottet
självt en smula stapplat på målet beträffande denna fråga. När det gälle1"
att avgöra huruvida det är en eller två sakkunnigeberedningar heter
det på sid. 68 i utskottets betänkande: ”Det kunde visserligen invändas,
att sagda sakkunnigeberedning redan tillskapats genom diet i det föregående
flera gånger berörda beslutet den 17 augusti 1917, och det ovan
refererade beslutet i statsrådet den 8 april 1921 synes också kunna inbjuda
till en sådan tolkning.” Jag får säga, att denna inbjudning verkligen
är fullt klar och tydligt i ifrågavarande statsrådsprotokoll, där
det står, att Kungl. Maj:t uppdrager åt överstyrelsen att i samband med
uppdraget av den 29 juni 1917 verkställa dlen begärda utredningen ävensom
vid fullgörande av detta uppdrag anlita de av överstyrelsen härför
tillkallade sakkunniga. Jag tycker icke, att man kan begära klarare ordalag
i detta hänseende än statsrådsprotokollet giver. Utskottet åberopar
gent emot detta statsrådsprotokoll dels berättelsen om vad sig i rikets
styrelse tilldragit och dels det sätt, varpå statsrevisorerna refererat
detta ärende. Jag känner mig icke övertygad av de skäl som anförts
för att det här skulle vara fråga om två skilda sakkunnigeberedningar,
x varje fall får jag säga, att det existerar en ganska stor oklarhet i
detta hänseende, och redan denna oklarhet, som utskottet vidgått, tycker
jag borde väcka ganska starka betänkligheter mot att gå fram med

Jfr 37. SO

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. skolöverstyrelsen
givna
bemyndiganden
att
tillkalla sakkunniga.

(Forts.)

denna anmärkning. Härtill komma åtskilliga praktiska och ekonomiska
argument för vidtagande av anordningen i fråga. Det är tydligt, att i ett
sådant fall som detta sakkunnigenämnden bör få arbeta i så nära känning
med överstyrelsen som möjligt. Överstyrelsen har ett synnerligen
omfattande utredningsarbete om hand, och det är viktigt, att den står
i nära kontakt med de olika beredningsorgan, som förrätta olika delar
av detta arbete. Vidare hade det blivit mera kostsamt för staten, om
man på vanligt sätt skulle tillsatt en kommitté, i stället för att man
nu tog de redan arbetande sakkunniga och endast gav överstyrelsen
rättighet att utse en person att fungera som ordförande i denna sakkunnigenämnd.
Denne fick, utöver själva ordförandearvodet, icke något
ökat arvode för arbetet inom sakkunnigenämnden. Dessutom är diet, om
det skulle behövas ombyte av personer bland de sakkunniga, en mera
tidsödande procedur att få sådant byte till stånd, om det är en kommitté
än under nuvarande förhållanden.

Slutligen vill jag säga, att åtminstone för mitt parlamentariskt
ännu något otränade förstånd skillnaden är obetydlig, om Kungl. Maj:t
på förslag av överstyrelsen förordnar vissa personer såsom sakkunniga
eller om Kungl. Maj:t själv låter överstyrelsen tillkalla samma personer.
Men även om jag medgiver, att denna rent formella ^skillnad
kan etableras och att det kan vara en smula betänkligt att få gärdet
öppnat för att Kungl. Maj: t delegerar befogenheten att utse sakkunnigeberedningar,
så kan jag likväl icke anse dessa formella betänkligheter
utgöra tillräckligt skäl för anmärkningen, när man gent emot desamma
ställer den oklarhet som jag påpekat, huruvida denna beredning är en
ny sådan från år 1921 eller står i kontinuitet med den gamla från år
1917. Då det vidare är tydligt, att praktiska fördelar i detta fall kunnat
vinnas genom vidtagande av denna anordning, har jag av dessa skäl
inom utskottet reserverat mig mot anmärkningen.

Herr Thulin: Herr vice talman, mina herrar ! Då jag hörde den
förste ärade talaren göra sina erinringar gent emot den föreliggande
punkten i konstitutionsutskottets memorial, tyckte jag^ att det var en
smula anmärkningsvärt, att en kammarledamot med sådan kraft. uppträdde
till försvar för en sin namne i fråga om anmärkningar, som riktats
mot denne namne för en enligt utskottets mening olämplig regeringsåtgärd.
Det är måhända ej blott namnlikheten som föranlett denna kraftyttring
och jag tillåter mig att inlägga en gensaga mot vad som blivit
anfört av de bägge föregående talarna, då jag icke kan gå med på att
det icke skulle finnas fog för den föreliggande anmärkningen. Jag tror,
att man, om det gäller eu konstitutionell fråga, gör klokt uti att övergiva
alla vänskapssynpunkter och endast bedöma frågan kallt såsom den
föreligger. Om man i en konstitutionell fråga anlägger vänskapssynpunkter
eller blott hänsyn till en namne tror jag det kan medföra högst
betänkliga konsekvenser i fråga om resultaten av den konstitutionella
granskningen.

Så vitt jag förstått rätt, bär det från båda de föregående

Onsdagen den 24 maj f. m.

81 Nr :S7.

talarna tämligen unisont gjorts gällande den synpunkten, att det skulle ring. skoiövervara
mycket oklart, om det här förelåge två olika beredningar. Jag vill st?rcIsen sivförst
och främst framhålla, att utskottet, enligt min mening, klart och ^"att
tydligt uppvisat, att det här föreligger två olika beredningar. Om de tillkalla sakärade
talarna verkligen gått till berättelsen om vad i rikets styrelse sig kunniga.
tilldragit, skulle de jämväl funnit, att det där står att det är två olika (Forts.)
beredningar. Man har nu sökt göra gällande, att den senare utredningen,
som tillsatts år 1921, endast skulle vara en utveckling av den första
utredningen, som tillsatts år 1917. Den uppfattningen vinner icke stöd
i denna berättelse. Den första utredningen står omtalad under punkt
7 såsom ”sakkunniga (inom skolöverstyrelsen) för utredning angående
vissa åtgärder till folkundervisningens befrämjande”. Där uppgives endast
en sakkunnig under år 1921, och kostnaden för denna utredning har
sedan mitten av år 1917 utgjort i runt tal 55,500 kronor. Den andra utredningen,
som det här är i fråga, finnes omnämnd under punkt 43.

Enbart härav framgår, att denna utredning helt och hållet skiljer sig
från den förut omtalade, alla möjliga otydligheter och tvetydigheter i
statsrådsprotokollet till trots. Bägge utredningarna hava visserligen en
ledamot gemensam. Den sakkunnige i den första utredningen är samme
person som är ordförande i den andra utredningen, men det är också
allt vad de hava gemensamt. Jag vill framhålla, att den sistnämnda utredningen
måste betraktas som en självständig kommitté i detta ords
egentliga mening, därför att den består av ordförande, ledamöter, sekreterare
och kansli. Jag kan därför icke finna, att det faktiskt kan anses
existera något sorts samband för närvarande mellan dessa bägge utredningar.
Den senare är faktiskt en ny kommitté.

Det har gjorts gällande från de två föregående talarna, att vad
utskottet anfört i det andra stycket på sid. 72 i memorialet, nämligen om
den utsträckning, sakkunnigeväsendet erhållit inom skolöverstyrelsen och
som jämväl de funnit anmärkningsvärd, icke alls kan eller bör ses i samband
med den anmärkning, som är framställd gentemot tillsättandet av
kommittén den 8 april 1921. Jag vill till upplysning för de kammarens
ledamöter, som icke tagit del av utskottets memorial, meddela, att under
år 1921 inom skolöverstyrelsen tillsatts icke mindre än sju olika sakkunnigeberedningar.
Det fanns sex stycken förut, och sju andra hava
tillkommit under år 1921. Vi hava tyckt inom konstitutionsutskottet,
att detta är ett väl stort antal och att ämbetsverket i det avseendet väl
mycket svällde ut. Att observera är nämligen att medel till dessa sakkunnigeutredningar
tagas från det till Kungl. Maj: ts förfogande ställda
anslaget till kommittéer och sakkunniga och att detta måste medföra ekonomiska
olägenheter. Vi hade kunnat anmärka å alla sju beredningarna,
men vi ansågo, att det var tillräckligt att endast anmärka på detta fall,
därför att det var så typiskt. Såsom herrarna erfarit, har ett liknande
förfaringssätt praktiserats under 13 punkten. Vi hava anmärkt på den
mest springande punkten, där det otvetydigt förekommit att Kungl.

Maj: t delegerat sin befogenhet att utse sakkunnigeberedningar av betydande
omfattning till ett ämbetsverk. Det framhölls av en talare, jag

Första kammarens protokoll 1922. Nr 37. 0

lSTr 37. S2

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. skolöverstyrelsen
givna
bemyndiganden
att
tillkalla sakkunniga.

(Forts.)

tror att det var herr Pauli, att denna sakkunnigeberedning hade begärts
av riksdagen. Riksdagen skulle hava givit Kungl. Maj: t fria händer.
Det är alls icke fallet. Riksdagen har icke givit Kungl. Maj : t fria
händer i det avseendet att sakkunnigeberedningar skola tillsättas av ämbetsverken.
Jag föreställer mig, att riksdagen förutsatt, att de skola
tillsättas av Kungl. Maj: t själv. Jag kan därför icke finna annat än
att denna anmärkning är befogad, och jag hoppas att anmärkningen en
liten smula skall stoppa den våldsamma utvecklingen av sakkunnigeväsendet
inom skolöverstyrelsen. De sakkunnigeberedningar, som arbetat
inom skolöverstyrelsen under år 1921, hava sammanlagt åsamkat statsverket
under hela den tid, de arbetat, en kostnad av 111,694 kronor 78
öre, allt enligt berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit. Det är
alltså en högst avsevärd summa skolstyrelsens utredningar kostat statsverket.

Enligt min mening står detta förfarande, att av ämbetsverk tillsatt
sakkunnigeberedning bekostas av anslaget för kommittéer och sakkunnige,
om ej formellt så reellt i strid mot grunderna för detta anslag. Anslaget
i fråga är nämligen ställt till Kungl. Maj: ts förfogande för att användas
till de särskilda kommittéer och sakkunnige, som av Kungl. Maj : t
tillkallas. Däremot synes det mig strida mot anslagets natur att arvoden
till sakkunnige, som Kungl. Maj: t medgivit ämbetsverken att tillkalla
för sina speciella utredningar, skola tagas från det ifrågavarande kommittéanslaget.
Den av mig påtalade praxis skulle kunna föranleda, att
inom ämbetsverken uppstode ett kommittéväsen, som bleve ganska kostsamt
för staten och som på en bakväg ledde fram till en förstärkning
av ämbetsverkens arbetskrafter utöver den kostnadsram, som riksdagen
uppdragit. Jag kan därför icke finna annat än att anmärkningen är befogad.
Det gäller att fastslå, att ämbetsverken med avseende på utförandet
av utredningar icke få gå utöver den kostnadsram som riksdagen
uppdragit. Det står i regel till ämbetsverkens förfogande ett större eller
mindre anslag för anlitande av särskilda sakkunniga och biträden inom
ämbetsverken. Skolöverstyrelsen har också ett mindre anslag till förfogande.
Det finnes intet hinder för att skolöverstyrelsen, om detta
anslag är för litet, kan erhålla större anslag för ändamålet.

Jag har intet yrkande.

Herr C1 a s o n: Jag skall endast lägga ett par ord till vad den

siste ärade talaren anfört.

Beträffande lämpligheten av, att Kungl. Maj: t delegerar åt underordnade
myndigheter att utse sakkunniga, står det för mig fullständigt
klart, att Kungl. Maj: t icke bör delegera sådana uppdrag, ty Kungl.
Maj: t bör bära ansvaret för vad som sker, ha kontrollen över vad som
sker, och måste se till, med vilka krafter arbetet bedrives, huruvida det
kumuleras på enskilda personer o. s. v.

Jag har emellertid närmast begärt ordet för att understryka de sista
orden i utskottets anmälan, där utskottet säger, att ett dylikt delegerande
åt ämbetsverken att utse sakkunniga kan medföra långt gående ekono -

Onsdagen den 24 maj f. in.

83 Nr 37.

miska konsekvenser för staten. En föregående talare har något varitAng. skolöverinne
på detta område, och jag skall endast komplettera vad han sagt med styrc*scn otvett
par siffror, som visa, att man just på det nu ifrågavarande området “ga^en^a tt
måste ha vissa betänkligheter mot långt gående ekonomiska konsekvenser tillkalla sakför
staten. Jag har roat mig med att göra en jämförelse mellan vad skol- kunniga.
överstyrelsen kostade, då den tillkom, och vad den kostar nu. Den ska- (Forts.)
pades år 1904 såsom läroverksöverstyrelse, och till densamma anvisades
då ett anslag av 32,000 kronor. 1914, d. v. s. 10 år senare, utgick till
läroverksöverstyrelsen ett anslag av något över 86,000 kronor; då skapades
emellertid som bekant en andra avdelning, folkskoleöverstyrelsen,
vilken det året hade en budget av 90,000 kronor; man kom därigenom
sammanlagt till ett belopp av 177,000 kronor. Den liggare över statsverkets
utgiftsstater för år 1922, som för ett par dagar sedan utdelades
till riksdagens ledamöter, visar, att anslaget nu i runt tal på stat och
övergångsstat uppgår till årligen inemot 568,000 kronor; men därtill
komma i extra anslag till hyra, expenser, sakkunnige inemot 127,000
kronor, och sålunda går hela kostnadssumman upp till närmare 700,000
kronor årligen. Därtill böra ock läggas kostnaderna för de kommittéer
eller sakkunniga, som arbeta inom skolöverstyrelsen, vilka enbart för år
1921 uppgå till omkring 35,000 kronor; jag förmodar, att den föregående
ärade talarens siffror i fråga om dessa kommittéer omfattade sammanlagt
år 1921 och föregående år. Härtill kunna också läggas kostnaderna
för en del kommittéer på detta område, som icke tillsatts av
skolöverstyrelsen, utan av Kungl. Maj: t och som också äro synnerligen
stora. Kommittén för utarbetande av normalritningar till folkskolebyggnader
har sålunda hittills kostat omkring 157,000 kronor, därav för år
1921 51,000 kronor. Lägger man därtill skolkommissionens hittillsvarande
kostnadssumma, 350,000 kronor, så torde man ha rätt att säga,
att det finnes god anledning att understryka, såsom nu utskottet gjort,
att man på detta område har befogenhet att särskilt i dessa tider reagera
mot åtgärder, som kunna medföra långt gående ekonomiska konsekvenser
för statsverket.

Medan jag är inne på detta kapitel, skall jag be att få tillägga ett
par ord.

Det har nyligen stått i en huvudstadstidning återgivna ritningar,
som uppgjorts för ett nytt ämbetsverkshus, som skall byggas i huvudstaden.
Meningen skall enligt dessa ritningar vara att uppföra det i fem
våningar med ett sammanlagt rumsantal mellan 3 och 400, d. v. s. cirka
60—80 rum i varje våning. Det meddelades i tidningen, att det vore
avsett, att skolöverstyrelsen skulle ha 2 våningar, alltså cirka 120 å 160
rum. Jag undrar, om man icke även med hänsyn härtill bör sätta ett
frågetecken gent emot de långt gående konsekvenserna av det sätt, varpå
utvecklingen på detta område synes gå.

Jag tillät mig att under remissdebatten erinra om en kungörelse
rörande undervisningsområdet, som skulle gälla alla rikets kommuner,
och i vilken det ålades vederbörande skoldistrikt, folkskoleinspektörer
och länsstyrelser m. fl. att räkna ut folkskollärarnas avlöning i bråk, som

Bil- 37. 84

Onsdagen den 24 maj f. m.

Ang. skolöverstyrelsen
givna
bemyndigandeti
att
tillkalla sakkunniga.

(Forts.)

gingo ut på tiotusendelar av ett öre. Det förefaller mig, som om även
arbetsprestationer av dylikt slag på nu ifrågavarande område understryka
vikten av utskottets erinran.

Herr Bergqvist: Jag har icke kunnat undgå att konstatera

en viss benägenhet hos vissa medlemmar av statsutskottet och nu konstitutionsutskottet
att se dubbelt i denna fråga. De vilja ovillkorligen
se två utredningar, där jag för min del endast kan se en. Herr Thulin
hänvisade till berättelsen om vad i rikets styrelse^ sig tilldragit och säde.
att där kunde man taga reda på, att det vore två utredningar. Jag får
säga, att det för mig ingalunda är obekant, att utredningen redovisas
under två punkter, men det betyder ingenting i sak. det är endast en
formell anordning. Det har nämligen utgått två uppdrag, två skrivelser
från ecklesiastikdepartementet i saken, och därför upptages utredningen
i två punkter i nämnda berättelse. Men själva utredningen i sak är
endast en. Det torde bli svårt att uppvisa att här funnits mer än en
enda sakkunniggrupp. Denna har visserligen icke till antalet medlemmar
varit lika hela tiden, men den har dock från början varit en och densamma.
Det är på denna omständighet jag byggt min uppfattning, att
anmärkningen egentligen icke bör drabba statsrådet Bergqvist. Han har
endast låtit en sak fortgå, som fanns redan från år 1917.

Att de utredningar, som i utlåtandet omtalas, blivit många, skal:
jag villigt medgiva, och att de, såsom herr Thulin påpekade, kostat
penningar är obestridligt. Ser man emellertid pa, vad det är för slags
utredningar, skall man finna, att de äro av omfattande natur. Vi ha
haft åtskilliga av dem på riksdagens bord i år, däribland utredningen
om omläggning av dövstumundervisningen som är en ganska omfattande
historia. Tro herrarna, att man, om dessa utredningar icke skett genom
sakkunniga, kunnat undgå kostnader för desamma? ^ Ingalunda. Vill
man genomföra frågor, måste utredningar ske, och sådana kosta penningar,
vare sig de verkställas genom sakkunnige inom överstyrelsen
eller genom särskilt tillsatta kommittéer.

En talare har framhållit, att den praxis, som utvecklat sig, att
Kungl. Maj: t delegerar åt myndigheter att utse sakkunniga, måste väcka
betänkligheter. Jag instämmer till fullo i detta, och gäller det att
söka få till stånd en inskränkning häri, så vill jag för min del gärna
understödja ett sådant strävande. Detta är dock en sak för sig. Vad
som emellertid här bör ihågkommas är att det icke är statsrådet Bergqvist
som inaugurerat denna praxis, utan den har existerat förut och
fanns redan år 1917.

Att det har utsetts flere stycken sådana här sakkunnigeberedningar
av skolöverstyrelsen under den sista tiden är sant, men detta beror ju
på att skolväsendet har under de senare åren genomgått en kolossal
utvecklingsprocess. Vi behöva endast tänka på yrkesundervisningen, på
fortsättningsskolorna och på de praktiska ungdomsskolorna för att finna
en förklaring till att det har blivit många sådana beredningar under den
sista tiden.

Onsdagen den 24 maj f. m.

85 Nr 37.

Det har här även framhållits, att överstyrelsen kommit att kosta Ang. skolövermycket
mera pengar än man från början avsett. Ja, detta må vara sant, s‘yre''sen o™-men det har man nog måst räkna med. Vare sig man var motståndare
till införandet av denna centralledning av skolväsendet i landet eller man tillkalla sakvar
anhängare därav, så hade man nog klart för sig, att den måste bli kunniga.
dyr. Men jag tror, att man nog i någon mån måste reducera kostna- (Forts.)
derna för skolöverstyrelsen genom att lägga en del på utredningar, som
i alla fall hade måst ske.

Jag måste i varje fall för min del vidhålla, att den utredning, varom
här nu närmast är fråga, måste betraktas såsom eu enda sammanhängande
utredning, fastän den har utvecklat sig under flera faser.

Herr Olsson, Oscar: Jag skulle icke hava begärt ordet, om
det icke varit så, att jag omedelbart är i tillfälle att visa den siste
ärade talaren att, när han säger sig se enkelt och beskyller vissa bland
stats- och konstitutionsutskottens medlemmar för att se dubbelt, han
dock bär orätt. Jag kan medge, att det för ett oförvillat sinne som
den siste ärade talarens ligger närmast till hands att tro, att han i detta
fall har sett rätt, men den diskussion som förts i statsutskottet och de
papper, som konstitutionsutskottet här framlagt, borde väl dock hava
övertygat även honom om att konstitutionsutskottet sett rätt. Därtill
kommer nu, att jag genom ett meddelande — som jag sett — ifrån
kompetentaste håll, nämligen ordföranden i den mångomtalade sakkunnigenämnden,
kan nämna, att dten siste ärade talaren tar alldeles fel,
då han påstår, att det är samma utredning som det i båda fallen gäller.

Det är nämligen så, att jag redan vid statsrevisionens arbete var
i tillfälle att lägga märke till en skrivelse från ordföranden i denna
sakkunnigeutredning, en skrivelse, som för ett par dagar sedan konstitutionsutskottets
ärade ordförande hade i sin hand. I denna skrivelse
upplyses statskontoret om att denna sakkunnigeutredning är en annan
än den ordföranden i sakkunnigenämnden förut haft att utföra såsom
enmansuppdrag, och att därför denna sakkunnigenämnds räkenskaper
icke skola föras tillsammans med de räkenskaper, som gälla den föregående
utredningen, denna enmansutredning. Jag kan icke tänka mig,
att den föregående ärade talaren tror, att sakkunnigenämndens ordförande
har hittat på detta själv. Det är väl, skulle jag tro, i full överensstämmelse
med skolöverstyrelsens mening, han har inlämnat denna
skrivelse till statskontoret. Skolöverstyrelsen själv har således tydligen
varit av motsatt uppfattning mot herr Bergqvist, vilket ju också framgår
av berättelsen ”om vad i rikets styrelse sedan lagtima riksdagens
sammanträde sig tilldragit”. Man skall icke vara mera konungsk än
konungen själv, när man lägger fram sitt försvar, ty då kommer försvaret
troligen icke alls att hava åsyftad verkan.

Vad för övrigt de emot konstitutionsutskottet anförda skälen beträffar,
vilka också i viss mån skulle kunna anses riktade emot statsrevisorerna
och deras berättelse, skall jag icke uppehålla mig vid dem
länge, men då herrar Pauli och Bergqvist säga, att dtet vore helt natur -

Jfr 37.

Ang. skolöverstyrelsen
givna
bemyndiganden
att
tillkalla saxkunniga.

(Forts.)

86 Onsdagen den 24 maj f. m.

ligt att skolöverstyrelsen, ett nytt ämbetsverk med så vittomfattande
åligganden, gör många sådana sakkunnigeutredningar, så vill jag fästa
uppmärksamheten på att detta ämbetsverk bär haft lika mycket att göra
även under åren närmast före 1921. Det måste väl ändå ligga ett visst
berättigande i konstitutionsutskottets anmärkning, när man ser att,
under den tid som generaldirektören i skolöverstyrelsen satt som chef
för ecklesiastikdepartementet — efter att förut såsom generaldirektör
hava haft att göra med 5 sakkunnigeutredningar, som skolöverstyrelsen
fått sig anvisade under de föregående åren — han lät skolöverstyrelsen
tillsätta ytterligare 8 sådana utredningar på mindre tid än ett år. Det
var 7 under 1921, men det tillkommer en från den 30 december 1920,
således 8 av 13 på mindre tid än ett år. Både statsrevisorerna och konstitutionsutskottet
måtte ■väl därför hava ett visst fog för att säga att,
när ett ämbetsverk får anvisning på tillsättandet av ett mer än fördubblat
antal sakkunnigeutredningar mot förut, ehuru antalet redan förut
har varit osedvanligt högt, det är ett skäl för att fästa riksdagens uppmärksamhet
på en sådan ordning, och detta alldeles oavsett om kommittéväsendet
för övrigt kan i något avseende vara oberättigat ^eller ej.

Vad sedan beträffar iherr Paulis anmärkning, då han påpekade,
att här ingen fara förelåg, ty en kungl. kommitté hade blivit dyrare än
denna sakkunnigenämnd på 5 personer med en ordförande, sekreterare
och kansli, så är jag mycket intresserad av att av herr Pauli få reda på,
på vad sätt en sådan kungl. kommitté skulle kunna hava blivit dyrare.
Det begriper jag icke. En kungl. kommitté och en sakkunnigeutredning
kosta, så vitt jag förstår, precis lika mycket i alla hänseenden. Det kan
ej bli ett enda öre dyrare, ifall departementschefen tillkallar dessa
sakkunniga eller om Kungl. Maj:t utser en kommitté, än om ett ämbetsverk
gör det.

Slutligen skall jag emellertid ge herr Bergqvist rätt i att man kan
ha rätt så stora och goda skäl för att vilja se dessa båda kommittéer
i ett sammanhang och den senare som en utbyggnad av den förra, när
man följt ärendets hela gång. Hade icke skolöverstyrelsen vid ett par
tillfällen direkt sagt, att det var på annat sätt, och särskilt kunnat åberopat
vad som här framlagts i berättelsen om vad1 i rikets styrelse sig
tilldragit, skulle det funnits fog för en sådan uppfattning. Men jag vill
fästa uppmärksamheten på att det hade varit ganska stora faror förenade
med saken, även om det hade varit en och samma kommitté. Vi
böra lägga märke till vad som står i konstitutionsutskottets utlåtande
nederst på sidan 68 och högst upp på sidan 69 angående denna sakkunnigeutrednings
utveckling, då den övergick till enmanskommitté. Då den
övergick till enmanskommitté, var den skrivelse, varpå denna enmanskommitté
grundar sig, av den art, att jag trotsar någon i kammaren
att kunna begripa, att det var fråga om en enmanskommitté. Om Kungl.
Maj:t begriper det, vill jag lämna därhän; jag vill icke fråga Kungl.
Maj:t därom. Men vad1 står det i denna skrivelse, vari denna sakkunskap
begäres, om vilken överstyrelsen sedan själv sagt, att meningen
vore, att det skulle vara en enmanssakkunskap ? Jo, det står, att under

Onsdagen den 24 maj f. m.

87 Nr 37.

senare delen av 1919 hade inkallade sakkunniga påbegynt ett visst Ang. skolöverarbete.
Det fanns bara en inkallad sakkunnig. Sedan framhåller över- styrelsen gmstyrelsen
önskvärdheten av att detta arbete under framtiden lägges så,
att det inskränkes till två, högst tre sakkunniga, som skola hava hand tillkalla sakom
saken, vilka så skola inom eller utom sig utse kvalificerat sekrete- kunniga.
riellt biträde. Jag tycker, att det är missvisande, om man kallar även (Forts.)
en aldrig så duktig karl för ”två eller tre sakkunniga, vilka inom sig
skola utse kvalificerat biträde”.

Jag förstår mycket väl, att ett duktigt ämbetsverk vill ha så mycket
som möjligt, som har med ämbetets arbete att göra, under sin direkta
ledning, men jag anser ändå, att det är farligt, att Kungl. Maj:t åt
ämbetsverk delegerar sin myndighet eller den myndighet, för vilken departementschefen
bör bära ansvaret, i den utsträckning, som här visat
sig vara fallet, och vilken säkerligen med tanke på det sista årets snabba
utveckling skulle bli än raskare, om icke konstitutionsutskottet här hade
sagt sitt varnande ord och satt stopp för en dylik praxis.

Jag anser, herr talman, att konstitutionsutskottets anmärkning i
detta hänseende är fullt berättigad.

Herr Bergqvist: Att Kungl. Maj: t själv ansett det vara en

enda utredning, framgår av det nådiga brevet av den 8 april 1921, där
det heter: ”Vid föredragning härav hava Vi, med anledning av vad
skolöverstyrelsen hemställt, funnit gott uppdraga åt överstyrelsen att,
i samband med det överstyrelsen genom ovannämnda nådiga beslut den
29 juni 1917 lämnade uppdraget, verkställa den av riksdagen i dess
förut nämnda skrivelse den 15 juni 1920 begärda utredningen ävensom
vid fullgörandet av detta uppdrag anlita de utav överstyrelsen jämlikt
bemyndigande i ovannämnda nådiga brev den 17 augusti 1917 tillkallade
sakkunniga.”

Man torde icke klarare kunna uttrycka, att Kungl. Maj: t åtminstone
själv ansett det som en enda utredning. Att det sedan under en
viss tid var endast en sakkunnig, som tillkallades, det var blott en
temporär anordning.

Herr Olsson, Oscar: Jag vill konstatera, att om detta är

otvetydigt för herr Bergqvist, blir det så mycket dunklare för herr
Bergqvist att förklara, hur det ämbetsverk, som det här gäller, kunnat
tolka det kungliga brevet precis på samma sätt som konstitutionsutskottet.
Det är ytterligare ett bestyrkande av den fara, som ligger i
att delegera sin myndighet till ett ämbetsverk, då det hos ett ämbetsverk,
som läst vad Kungl. Maj: t skrivit, kan uppstå så stor skiljaktighet
i fråga om uppfattningen av, enligt herr Bergqvists mening,
klara och rena ord.

Efter härmed slutad överläggning lades nu ifrågavarande punkt till
handlingarna.

Jfr 37. S8

Onsdagen den 24 maj f. m.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöt kammaren att
till aftonsammanträdet uppskjuta såväl den fortsatta behandlingen av
förevarande utlåtande som ock handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 164, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och vattenfallsverk;

nr 165, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning å tillläggsstaten
för år 1922 i avseende å statens vattenfallsverk;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående bestridande
av kostnader för utsändande av Stockholms stads större isbrytarfartyg
”Isbrytaren II” till av is blockerade farvatten utmed rikets kuster;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående avlöningsförhöjningar
åt vissa icke-ordinarie befattningshavare inom den civila
statsförvaltningen m. m.; samt

nr 170, i anledning av Kungl. Maj: ts under sjunde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till statskontoret
och riksräkenskapsverket jämte en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition med förslag till
lag om allmänna vägar på landet jämte därmed sammanhängande propositioner
;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning om automobilskatt m. m.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916
om automobiltrafik;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående vissa
ändringar i lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon
på landet; samt

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående vissa

Onsdagen den 24 mai f. m.

89 Nr 37.

ändringar i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden; och

nr 99, i anledning av väckta motioner om beredande av anslag för
vissa ändamål från överskottsmedel uppkomna genom krigsförsäkringskommissionens
verksamhet;

bevillningsutskottets betänkanden :

nr 48, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning angående åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping;
och

nr 49, i anledning av väckt motion angående tilläggstullar å varor
från länder med starkt deprecierad valuta;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 61, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens
avdelningskontor i Göteborg; och

nr 62, rörande tre motioner, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition
angående befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 93 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag,
dels ock i anledning därav väckta motioner; samt

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 med vissa
ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring in. m. ävensom i ämnet
väckta motioner, dels ock väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj: t
angående reformering av gällande hyreslagsbestämmelser;

andra lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av dels Kungl. Maj: ts
proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt
lantbruksskolor ävensom vid lanthushållningsseminariet å Rimforsa; samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1922 och första halvåret 1923 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen; ävensom

Nr 37. 90

Onsdagen den 24 maj e. m.

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 17, i anledning
av väckt motion om införande av effektiv kontroll över kammarledamöternas
närvaro vid riksdagens arbetsplena.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5,18 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 24 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
till en början av herr andre vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering
och uppbörd av landstingsskatt m. m. jämte en inom riksdagen i ämnet
väckt motion; samt

nr 25, i anledning av. Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt § 68 riksdagsordningen
jämte en inom riksdagen i ämnet väckt motion;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 1 (9), i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av postsparbanken och införande av postgirorörelse m. m.
ävensom i ämnet väckt motion; samt

nr 2 (10), angående ersättning åt utskottets sekreterare m. fl.;

första lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av Kungl. Maj: ts
proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31

Onsdagen den 24 maj e. m.

91 Nr 37.

maj 1918, innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning
inom vissa län; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 53, i anledning av Kitngl. Maj : ts
proposition angående omorganisation av hushållningssällskapen ävensom
sex i ämnet väckta motioner.

Fortsattes föredragningen av konstitutionsutskottets memorial nr
22, angående fullbordad granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Punkten 15.

I skrivelse till Kungl. Maj: t den 8 april 1921 hemställde patentoch
registreringsverket om bemyndigande att för högtidlighållande av invigningen
av ämbetsverkets nya ämbetslokal disponera ett belopp av
högst tvåtusen kronor att utgå av det å ämbetsverkets utgiftsstat uppförda
förslagsanslaget till ”renskrivning och skrivmaterialier, postavgifter, hyror,
bränsle, lyse, renhållning och städning samt inventariers anskaffande
och underhåll m. m.”.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj: t i statsrådet den 29 april
1921. Efter tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet
Malm, beslöt Kungl. Maj: t att bifalla patent- och registreringsverkets
hemställan.

Utskottet hade i förevarande punkt yttrat bland annat.

”Enligt vad utskottet inhämtat, hava kostnaderna för ifrågavarande
invigningshögtidlighet uppgått till kr. 1,772:50, varav kr. 1,055 använts
till bekostande av musik och festspel vid invigningen.

Utskottet finner departementschefens tillstyrkande av Kungl. Maj: ts
förevarande beslut vara anmärkningsvärt ur flera synpunkter. Det torde
nämligen ej kunna anses lämpligt, att kostnader vid en invigningshögtidlighet,
som ett ämbetsverk anser sig böra hålla vid inflyttningen i
en ny ämbetslokal, bestridas med statsmedel. Några skäl för att särskilt
i detta fall tillstyrka bifall till ämbetsverkets hemställan synas icke hava
förebragts; såsom ett sådant skäl torde i varje fall icke kunna anses den
av verket framhållna omständigheten, att de nya lokalerna äro av utmärkt
beskaffenhet. Härjämte torde även böra påpekas, att det anvisade beloppet
skulle utgå av det å ämbetsverkets stat uppförda förslagsanslaget
till renskrivning och skrivmaterialier, postavgifter, hyror m. m. Att detta
anslag icke varit avsett för det ändamål, vartill det sålunda i viss utsträckning
använts, framgår redan därav, att ämbetsverket begärt Kungl.
Maj: ts samtycke härtill. Att en praxis i angiven riktning synes vara
ägnad att väcka starka betänkligheter, ligger enligt utskottets mening
i öppen dag.

På anförda skäl har utskottet funnit sig böra, jämlikt § 107 regeringsformen,
hos riksdagen göra anmälan mot föredragande departementschefen,
statsrådet Malm.”

Om kostnaden
för invigning
av patentverkets
nya lokaler.

Nr 37. 82

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om kostnaden
för invigning
av patentverkets
nya lokaler.

(Forts.)

Reservation hade anmälts av herrar Clason, G. W. Hansson, Karlsson
i Vadstena och Fast, som anfört:

”Att en institution önskar högtidlighålla det tillfälle, då otillfredsställande
lokaler, som länge i hög grad försvårat dess verksamhet, äntligen
kunnat utbytas mot nya och för dess arbete gynnsammare, är en
naturlig sak. Detta så mycket hellre, som även eljest fullbordandet av
en nybyggnad i regel brukar högtidlighållas. En närmare undersökning
skulle säkerligen ådagalagt, att institutioner i statens tjänst icke plägat
utgöra undantag härifrån, och att statsmedel även i andra fall än det
föreliggande ställts till förfogande vid invigningen av statsinstitutioners
nybyggnader. Skulle åter utskottets anmälan mera rikta sig mot sättet
och kostnaderna i nu föreliggande fall, synes anmärkningen hava bort
föregås av en mera omfattande undersökning av vad staten i liknande
fall plägat anvisa till dylika ändamål eller till därmed närbesläktade utgifter
för representationskostnader, och resultatet av en sådan undersökning
borde avvaktats, innan utskottet anmärkt på ett enskilt fall. Vi
hava därför ej kunnat biträda anmärkningen.”

Herr Hansson, Gustav: Herr andre vice talman! Jag ha*-

begärt ordet endast för att göra en rättelse. Saken är nämligen den,
att jag står antecknad såsom reservant vid denna punkt. Detta är icke
med rätta förhållandet överensstämmande utan beror på något misstag.
Jag har inom utskottet kommit till den bestämda uppfattningen, att det
förefanns fog för den av utskottet här gjorda anmälan, och jag har
därför biträtt densamma.

Herr Clason: Då jag reserverat mig mot denna anmälan, skall

jag endast be att få hänvisa till min reservation men därutöver meddela,
att, som jag där har trott mig kunna uttala, en liknande praxis
förekommit i en hel del föregående fall. Jag har här i min hand ett
bevis härpå. Det är från invigningen av generalpoststyrelsens nya hus
år 1903. Då gick generalpoststyrelsen in till Kungl. Maj: t och meddelade,
att högtidligheten icke kunde äga rum utan att eu del kostnader
uppstode, såsom för vissa trycksakers anskaffande, dekorering och andra
särskilda anordningar inom posthuset, musik, gottgörelse i en eller annan
form till personal, vars biträde vid invigningen behövde tagas i anspråk,
o. s. v. Det var bland annat utförandet av en del vid tillfället
förekommande musik, en kantat och andra musikaliska prestationer,
som detta gällde. Kungl. Maj: t beviljade ock medel för ändamålet.

Vad Kungl. Maj: t i här förevarande fall gjort, är således alldeles
detsamma, som skett i åtskilliga andra föregående fall.

Herr Thulin: Herr vice talman! Den anmälan, som konstitu tionsutskottet

här gjort, grundar sig på den uppfattningen, att det är
oriktigt, att fester vare sig vid invigning av nya ämbetslokaler eller

Onsdagen den 24 maj e. m.

93 Nr 37.

vid andra tillfällen, skola bekostas av statsmedel och att medel för sådant °m kostnaden
syfte tagas från anslag, som riksdagen faktiskt har anvisat för andra ^cr mm9mno
ändamål. Konstitutionsutskottets ärade ordförande har här anfört, att “kets^ny^loen
liknande praxis skulle hava förekommit i andra fall. Det betvivlar ^ kaler.
jag icke alls, men meningen med denna anmälan är — åtminstone såsom (Forts.)
konstitutionsutskottets majoritet har fattat den — att göra ett försök
att bryta denna praxis. Det kan ju icke vara lämpligt, det vill jag ännu
en gång understryka, att statsmedel användas för dylika invigningar
och andra festligheter. Var skall gränsen dragas, vill jag fråga, mellan
en fest av den beskaffenhet, som här förekommit, och exempelvis en
representationsmiddag, som kan tänkas förekomma, när man får besök
av utlänningar eller dylikt.

Denna anmärkning riktar sig med andra ord principiellt mot att
festligheter av den ena eller andra .arten bekostas av statsmedel. Det
bär emellertid varit en del omständigheter i detta särskilda fall, som
måhända har ytterligare bidragit till att göra utskottet angeläget om att
göra en anmälan på denna punkt. Jag anser mig dock icke böra gå
närmare in på dem.

Så vitt jag kan finna, herr vice talman, är det allt fog för den
gjorda anmälan.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu föredragna punkten
till handlingarna.

Vid memorialet funnos åtskilliga reservationer, innefattande inom
utskottet reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.

En av dessa reservationer, avgiven av herrar Clason, K. J. Ekman,
Reuterskiöld, E. B. Andersson i Fältenborg, Magnusson i Tumhult,
/ ansson i Edsbäcken, Nilsson i Antnäs, Svensson i Grönvik och Pehr sson
i Göteborg, hade avseende på Kungl. Maj: ts enligt protokoll över ecklesiastikärenden
den 10 februari 1922 fattade beslut i ett av Starrkärrs
församling hos Kungl. Maj : t fullföljt mål angående kristendomsundervisningens
i församlingen utsträckande till minst tre timmar i veckan
för varje barn.

Reservanterna hade yrkat, att utskottet bort på i reservationen anförda
grunder jämlikt § 107 RF framställa anmälan mot föredragande
departementschefen, statsrådet Olsson, och hade i reservationen tillagts,
att utskottet endast med tillhjälp av den förseglade sedeln avslagit detta
yrkande.

En annan reservation, av herrar Lyberg, Hellberg, Jansson i Edsbäcken,
Bäckström och Starbäck, med vilka herr Stendahl i huvudsak
instämt, behandlade ett av Kungl. Maj: t på tillstyrkan av chefen för
kommunikationsdepartementet föredragande statsrådet Murray efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet den 30 september
1921 fattat beslut, varigenom Kungl. Maj: t anbefallt järnvägsstyrelsen
att med aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält träffa överens -

Nr 37.

94

Onsdagen den 24 maj e. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. kristendom
sundervisning
eu i Starrkärrs
församling.

kommelse angående leverans till statens järnvägar under år 1922 av
30,000 ton stenkol från Spetsbergen med iakttagande av bestämmelserna
i 8 § andra stycket av mellan kronan och sagda bolag tidigare avslutat
kontrakt och med skyldighet för järnvägsstyrelsen att så snart ske kunde
till bolaget av under händer varande medel utbetala ett belopp av 600,000
kronor såsom förskottsbetalning å leveransen.

Med anledning av detta beslut hade reservanterna ansett, att konstitutionsutskottet
bort göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen, statsrådet Murray.

Ordet lämnades nu till

Herr Ekman, Karl Johan, som yttrade: Herr tal man,

mina herrar! Det har anmärkts, att konstitutionsutskottet
i år har gjort många anmärkningar, därav många mindre betydande,
och man har klandrat utskottet härför. Jag vill dock erinra om att
denna konstitutionsutskottets granskning är en nödvändig garanti för
friheten i landet. I en konstitutionellt styrd stat är det absolut nödvändigt,
att man har något medel att kunna granska regeringens handlingar.
Den nuvarande anordningen är den enda möjligheten att utan
regeringens samtycke, eller mot dess vilja fa statsrådsprotokoll kända.
Hade man icke denna granskningsrätt och denna rätt för konstitutionsutskottet
att infordra och offentliggöra statsrådsprotokoll, skulle man få
vänta, till dess protokollen efter 50 år bliva tillgängliga. Det skulle
vara mycket äventyrligt. Regeringen skulle kunna göra vad som folie
den in; och man skulle icke ha någon möjlighet att i detalj granska
dess åtgöranden. Konstitutionsutskottets granskningsrätt är således en
rättighet, som är nödvändig för bevarande av riksdagens och hela folkets
självständighet gentemot regeringen.

Om också en eller annan anmärkning emellanåt kan synas mindre
betydande, är det dock av än större vikt, att granskningen icke undertryckes.
Nu är det emellertid så, att mången anmärkning, som kan synas
vara obetydlig, i själva verket kan ha en mycket stor principiell betydelse.
Det kan vara nödvändigt att på en enda punkt, som man kommer
åt, göra en principiell anmärkning för att om möjligt få en rättelse till
stånd i systemet i dess helhet. Om också det föreliggande fallet kan
synas obetydligt, kan dock en anmärkning i ett sådant fall ha en mycket
stor räckvidd; och jag har under den tid jag suttit i konstitutionsutskottet
flera gånger observerat, att en sådan anmärkning — och till och
med en anmärkning, som endast reservationsvis framförts har haft
just den verkan, att den har öppnat ögonen på regeringens ledamöter, så
att en oriktig praxis, som har börjat innästla sig, har ändrats. Det gör,
att det kan vara av betydelse att även diskutera ett och annat, som
förekommer i reservationerna till dechargebetänkandet.

Jag har begärt ordet för att få fästa uppmärksamheten på eu reservation.
&Den rör tillämpningen av den nya undervisningsplanen för folk -

Onsdagen den 24 maj e. m.

95 Nr 37.

skolorna i Starrkärrs församling. Vad saken gäller framgår allra bäst Ang. Kungl.
av Kungl. Maj:ts beslut i ärendet, varav jag här har en avskrift. Maj:ts beslut

Förhållandet var, att Starrkärrs församling hade beslutat, att i J°r'' knsten:
Starrkärrs folkskola skulle i de tva högsta klasserna vara tre timmars ningen i Starrkristendomsundervisning
i veckan och att i två mindre halvtidsläsande kärrs församskolor
i Hulan och Ryd skulle undervisas i kristendom två timmar i ling■veckan.
Folkskoleinspektören, som hördes häröver, motsatte sig försam- (Forts-)
lingens önskan. Han påyrkade sådan ändring i förslaget, att timplanen
komme att upptaga för vardera av första och andra klasserna i Hulans
och Ryds mindre folkskolor i stället för två timmar en och en halv timme
för kristendomskunskap och i Starrkärrs folkskola i stället för tre
timmar allenast två timmar. Emellertid medgav han i ett senare avgivet
yttrande i målet, att för läsåret 1921—1922 den jämkningen finge
göras, att i Starrkärrs skola skulle få undervisas i kristendom tre timmar
i veckan. Genom beslut den 24 augusti 1921 stads fäste domkapitlet läroplanerna
för ifrågavarande skolor med bland andra dessa av folkskoleinspektören
föreslagna ändringar. I Starrkärrs skola skulle det alltså
bliva två timmars kristendomsundervisning i veckan och i Hulans och
Ryds skolor en och halv timmes undervisning i veckan; dock med1 rätt
för skolrådet i Starrkärrs församling att under läsåret 1921—1922 utöka
tiden för kristendomsundervisningen i femte och sjätte klasserna av
Starrkärrs skola till tre timmar.

Häröver anfördes besvär av Starrkärrs församling, som därvid —
med förmälan att församlingen beslutat att för ifrågavarande skolor
utsträcka lärarnas undervisningsskyldighet från 30 till 31 timmar i veckan,
tiden för morgonandakten inberäknad — hemställde om sådan ändring
i domkapitlets omnämnda beslut, att med bibehållande av timtalet
för övriga ämnen lika med vad timplanen föreskreve, kristendomsämnet
måtte få två timmar i veckan i första och andra klasserna i
Hulans och Ryds mindre folkskolor och tre timmar i veckan i femte och
sjätte klasserna av Starrkärrs folkskola. Således: i stället för att församlingen
genom domkapitlets beslut hade fått tiden för undervisning i
kristendom fastställd i de mindre skolorna till en och en halv timme i
veckan och i Starrkärrs skola till två timmar i veckan, dock med rätt
för skolrådfet att under läsåret 1921—1922 utöka undervisningen i Starrkärrs
skola till tre timmar, begärdes nu en utökning av tiden i de små
skolorna till två timmar i veckan och Starrkärrs skola generellt, alltså
icke blott för detta läsår utan även för framtiden, till tre timmar i
veckan.

Detta var innehållet av församlingens besvär hos Ivungl. Maj:t.

Därvid är att märka, att församlingen icke det minsta rubbat timplanerna
eller undervisningstiden för något av övriga i undervisningen ingående
ämnen, utan beträffande dessa fullständigt följt föreskrifterna i
undervisningsplanen. Den tid, med vilken undervisningen i kristendom
utökas, vanns på så sätt, att undervisningstiden i dess helhet utökades
med en timme. Härtill ansåg sig församlingen hava rätt på grund1 av
folkskolestadgans bestämmelse, att en församling kan besluta, att un -

Nr 87. 96

Onsdagen den 24 maj e. m.

Ang. Kungl.
Ma,j :ts beslut
rör. kristendomsundervisningen
i Starrkärrs
församling.

(Forts.)

dervisningen skall utökas ända upp till 36 timmar i veckan; här var det
endast fråga om 30, resp. 31 timmar i veckan.

I målet avgåvos utlåtanden av domkapitlet, efter folkskoleinspektörens
hörande, och av skolöverstyrelsen, varefter församlingen inkom
med påminnelser. Kungl. Maj:t fann genom sitt nämnda beslut icke
skäl göra ändring i domkapitlets beslut.

Domkapitlet, som fick dfessa församlingens besvär översända till
sig för avgivande av utlåtande, tillstyrkte bifall till besvären. Då domkapitlet
fastställt läroplanen hade församlingen ännu icke medgivit, att
Övriga ämnen skulle få lämnas orubbade, utan från församlingens sida
hade då yrkats, att undervisningstiden för ett par ämnen — gymnastik
och välläsning — skulle något minskas. Emellertid hade församlingen
såsom nämnts i sina besvär medgivit, att undervisningstiden för de profana
ämnena skulle få förbliva alldeles orubbad; och då fann naturligtvis
domkapitlet sig icke kunna motsätta sig besvären utan tillstyrkte
bifall till desamma. Domkapitlet yttrade därvid, att enligt § 15 i gällande
folkskolestadga hade kyrkostämma rätt att besluta angående de timmar
å dagen, då undervisningen skulle i skolorna meddelas, med iakttagande
dock av den begränsningen, att antalet lärotimmar i vecka i intet
fall finge överstiga 36, tiden för morgonandakten häri inberäknad.
Denna tid hade ju i detta fall icke blivit överskriden. Då nämligen
Starrkärrs församling på kyrkostämma hade beslutat att utsträcka lärarnas
undervisningsskyldighet till 31 timmar i veckan, syntes icke något
hinder förefinnas för den påyrkade utsträckningen av timantalet^för
ämnet kristendomskunskap; den fick mycket väl rum inom de tillåtna
36 timmarna. Domkapitlet framhöll vidare, att såväl lärarkåren som
skolrådet och kyrkostämman enhälligt uttalat sig för en ökning av tiden
för kristendomsundervisningen och att således en allmän opinion inom
Starrkärrs församling måste anses förefinnas för en sådan utökning.
På grund härav och då domkapitlet för sin d:el ansåge, att en utökning
av tiden för kristendomsundervisningen på sätt i besvären yrkades vore
från undervisningssynpunkt behövlig, med undantag möjligen för de
halvtidsläsande småskolorna, ville domkapitlet tillstyrka bifall till besvären.

Härefter hördes skolöverstyrelsen, som avstyrkte besvären men
på mycket egendomliga skäl. Styrelsen yttrade nämligen, att den av
församlingen åberopade bestämmelsen i folkskolestadgan, att församling
äger rättighet att besluta om timantalet, avsåge maximiantalet av
timmar per vecka. I detta timantal, menade skolöverstyrelsen, skulle
inräknas även timmarna för slöjdundervisning och tiden för morgonandakten.
Folkskolinspektören hade upplyst, att slöjdundervisningen i
Starrkärrs folkskola uppginge till fyra timmar i veckan. Vidare skulle
morgonandakten inräknas; till denna voro anslagna 10 minuter varje
dag. Det är ju sex dagar i veckan; alltså sammanlagt 60 minuter. I
vanliga fall bruka 60 minuter räknas för en timme, men skolöverstyrelsen
har beräknat dessa 60 minuter till 1 1/3 timme, emedan en under -visningstimme, enligt skolöverstyrelsens sätt att räkna, består endast

Oasdagen den 24 maj e. m. 97

av 45 minuter, vadan alltså 60 minuter i undervisningstimmar räknat
skulle bli 1 1/3 timme. Skolöverstyrelsen beräknade alltså för de profana
ämnena 30 timmar, för morgonandakten 1 1/3 timme samt för
den föreslagna utökningen av tiden för kristendomsundervisningen
ytterligare 1 timme, tillhopa 36 1/3 timmar, varför alltså den tillåtna
tiden skulle vara överskriden med 1/3 timme. Detta är nu ett ganska
egendomligt sätt att räkna; men skall man räkna på det sättet, skall man
val räkna icke allenast morgonandakten utan också de övriga undervisningstimmarna
till 45 minuter, och då kommer man vida under 36 timmar
i veckan. Emellertid är hela detta sätt att räkna så uppenbart oriktigt,
att jag icke ett ögonblick kan föreställa mig, att regeringen fäst
sig det minsta vid detta av skolöverstyrelsen anförda skäl. Det är icke
tänkbart, att man kan räkna på dylikt sätt annorstädes än i skolöverstyrelsen.

Vad angår inräknandet i den sammanlagda undervisningstiden av
timmarna för slöjdundervisning, har skolrådet i en sedermera till Kungl.
Maj:t ingiven skrift fullkomligt klarlagt, att det icke heller är möjligt
att inräkna dessa timmar i de 36 timmar, till vilka församling äger
utsträcka undervisningstiden. Därvid hava åberopats åtskilliga författningar,
som tydligt visa, att slöjdundervisningen står alldeles utanför
skolans timplan i övrigt. Så till exempel finns det en kungl. kungörelse
den 30 juni 1920 angående statsbidrag för undervisningen i slöjd, i vilken
markeras en bestämd åtskillnad mellan tiden för slöjdundervisning
och undervisningstiden i övrigt. Det medges statsunderstöd ”under villkor,
att slöjdundervisningen är förlagd utanför den för undervisningen
i de för folkskolan obligatoriska ämnena på vederbörligt sätt fastställda
tiden ’. Och uti själva de förklarande anmärkningarna till 1919 års undervisningsplan
säges, ”att undervisningen i slöjd har på timplanen förlagts
utanför skolans egentliga undervisningstid”. Till yttermera visso
förekomma i själva undervisningsplanen förslag till skolplaner, som bestämt
visa, att slöjdundervisningen icke inräknas i timantalet.

Vidare påpekar skolrådet, att oavsett skolöverstyrelsens timberäkning,
så medgiver i alla fall undervisningsplanen mindre avvikelser från
den däri intagna timplanen, ”där särskilda förhållanden sådant föranleda”.
Och såsom ett sådant särskilt förhållande måste ju anses,
dels att såväl skolrådet som domkapitlet har vitsordat, särskilt beträffande
Starrkärrs folkskola, att den ifrågasatta utsträckningen av undervisningstiden
är behövlig, dels att inom församlingen råder en fullkomligt
enhällig opinion till förmån för denna obetydliga utsträckning
av undervisningstiden i kristendom.

I fråga om innebörden av den hänvisning till ”särskilda förhållanden”,
^ som förekommer i undervisningsplanen, erinrade församlingen,
att då frågan om undervisningsplanen var på tal i dechargedebatten
vid 1920 års riksdag, hade ett av de statsråd, som deltogo i beslutet om
utfärdandet av denna undervisningsplan bestämt uttalat, att en avvikelse
— en mindre jämkning, såsom undervisningsplanen säger — kunde
få ske, där exempelvis en stark folkmening inom ett skoldistrikt kräv Första

kammarens protokoll 1922. Nr 37. n

Nr 37.

Ang. Kungl.
Maj:ts beslut
rör. kristendomsundervisningen
i Starrkärrs
församling.

(Forts.)

Nr 37. 98

Onsdagen den 24 mai e. m.

Ang. Kungl.
Maj :ts beslut
rör. kristendomsundervisningen
i Starrkärrs
församling.

(Forts.)

de, att det vidtoges en sådan i fråga om antalet undervisning-stimmar
i kristendomskunskap.

Detta uttalande — av förra statsrådet Petrén — kom som ett svar
på ett uttalande av biskop Bergqvist. Biskopen hade nämligen anmärkt,
att förhållandena i vårt land på olika orter äro ganska olikartade. På
somliga orter har man ej så starkt intresse av kristendomsundervisnino-en,
medan det på andra orter är en samvetssak för befolkningen,
att kristendomsundervisningen icke tränges undan. Den är redan genom
den nya undervisningsplanen nedtryckt till att vara ett av de mest
missgynnade av skolans läroämnen, i stället för att denna undervisning
förut har varit skolans huvudämne. Det går icke an att liksom lägga
en linjal lika över alla församlingar, utan man bör taga hänsyn till de
olikheter i fråga om befolkningens ställning till kristendomsundervisningen,
som faktiskt förefinnas.

Med anledning av det missnöje, undervisningsplanens snäva begränsning
av tiden för kristendomsundervisningen väckt, utfärdades
den 29 juni 1921 en föreskrift om att i folkskolans högre klasser tiden
för kristendomsundervisningen skulle få utsträckas i vissa fall till tre
timmar. Det var statsrådet Bergqvist, som då var chef för ecklesiastikdepartementet,
och det uttalande han därvid gjorde till statsrådsprotokollet
finnes anfört i den förevarande reservationen till konstitutionsutskottets
memorial. Där göras ett par uttalanden av statsrådet Bergqvist,
som jag skall be att få särskilt påpeka. Han säger: ”Vad slutligen
angår tiden för kristendomsundervisningen, hade jag för egen del,
såsom också framgår av de i överstyrelsens förslag till° undervisningsplan
ingående timplanerna, ursprungligen tänkt mig något längre tid
för folkskolans kristendomsundervisning” än den, som blev fastställd
i undervisningsplanen. ”Jag är också av den uppfattningen, att det
skulle hava varit lyckligast, ifall överstyrelsens förslag i denna punkt ej
blivit så starkt beskuret, som skett.” Detta är ju dock ganska dräpande
kritik av dten nya undervisningsplanens ställning till kristendomsundervisningen.
Vidare uttalar statsrådet Bergqvist i detta statsrådsprotokoll,
att han ansåg sig endast beträffande folkskolans högsta klasser
kunna förorda ett generellt medgivande om utsträckning av tiden för
kristendomsundervisningen, men detta innebar ”ingalunda, att därigenom
någon inskränkning skulle göras i de möjligheter till jämkning av
timantalet i allmänhet, som de nuvarande bestämmelserna i enskilda fall
medgiva”. Statsrådet förklarade sig tvärtom anse, att en sådan jämkning
borde medgivas i alla de fall, då behov därav visade sig föreligga;
och° slutligen uttalade i detta statsrådsprotokoll statsrådet Bergqvist,
att från flera håll ”den önskan framställts, att större frihet borde
beredas skoldistrikten att få ordna undervisningen. Särskilt betonadtes
önskvärdheten härav under överläggningen om kristendomsundervisningen
vid 1920 års kyrkomöte. En sådan ordning överensstämmer
också med vad som av gammalt tillämpats vid uppgörande av timplaner
för folkskolorna inom de särskilda skoldistrikten. ^ Därigenom att olika
timantal tillämpas i olika skoldistrikt, erhålles också större möjlighet att

Onsdagen den 24 maj e. m.

99 Nr 37.

vinna den allsidiga erfarenhet, som erfordras, innan man går till en re- Ana- Kungl.
vision av den nya undervisningsplanen.” Maj:ts beslut

Statsrådet Bergqvist ansåg således för sin del, att genom den nya /omsundervisundervisningsplanen
tiden för kristendomsundervisningen blivit alltför ningen i Starrhårt
beskuren. Han ansåg, att jämkningar kunde göras i timantalet för kärrs forsamkristendomsundervisningen,
där så yrkades, och han ansåg det dessutom
vara en fördel, särskilt under övergångsåren, att det bleve olika (Forts-)
timantal på olika ställen, så att man finge material för bedömande, huruvida
undervisningsplanen härutinnan borde bibehållas, såsom den är,
eller om möjligen någon ändring borde göras.

Reservanterna säga med rätta, att ”det framgår av detta uttalande,
att ett medgivande av den art Starrkärrs församling begärt långt ifrån
att vara till någon skada, fasthellre skulle länt till gagn för vinnande
av den mera allsidiga erfarenhet, som erfordras för att rätt bedöma
verkningarna av den nya undervisningsplanen. — Att ett dylikt medgivande
jämväl skulle lämnat rikare utrymme åt den kommunala självbestämningsrätt,
varpå vår folkundervisning i många hänseenden ännu
vilar, och vars förtroendefulla medverkan måste vara ett villkor för denna
viktiga undervisningsgrens förkovran, hade bort vara ett ytterligare skäl
för ett bifall till församlingens begäran.”

Såsom av denna framställning framgår, är det två skäl, som hava
anförts emot bifall till församlingens önskan att få denna ytterst obetydliga
jämkning i undervisningsplanen för Starrkärrs skolor.

Det ena skälet är, att ett bifall härtill skulle hava inkräktat på
maximiantalet av de timmar, som borde anslås till undervisning i ifrågavarande
skolor; men det är, hoppas jag, klargjort, att detta skäl, som
är framfört av skolöverstyrelsen, vilar på en fullkomlig missuppfattning
av hithörande bestämmelser och ett räknesätt, som under inga förhållanden
kan godkännas. Det skälet kan man således alldeles bortse
ifrån.

Det andra skälet är nog det, som varit avgörande. Det är, att en
enhällig opinion inom församlingen, förstärkt av uttalanden såväl från
skolrådet som domkapitlet, att en utökning av tiden är behövlig, icke
skulle vara tillräcklig grund för att vidtaga den begärda jämkningen i
undervisningsplanen. Skolöverstyrelsen säger härom, att ”ett bifall till
förevarande framställning om utökning av ett ämnes timantal skulle
kunna åberopas som stöd för liknande framställningar från snart sagt
alla församlingar och skulle alltså i själva verket kunna leda till ett
upphävande av kungörelsens bestämmelser”.

Jag tror icke, att man behöver se sådana konsekvenser av ett bifall
till församlingens begäran i detta fall. Skolrådet har redan i en skrivelse
till Kungl. Maj: t påpekat, att kristendomsintresset nog icke i alla
församlingar är så starkt, som det har befunnits vara i Starrkärrs församling.
Man behöver alltså icke befara, att alla församlingar i riket
skulle komma in med sådana ansökningar som denna. Det är en sak
som redan påpekades år 1920 av biskop Bergqvist, såsom jag förut
nämnde, att förhållandena i vårt vidsträckta land är o mycket olika på

Nr 37. 100

Onsdagen den 24 maj e. m.

Ang. Kungl. olika orter, att i somliga trakter befolkningen har mindre intresse för
Mgj:t.t &«/ut kristendomsundervisningen och låter udda vara jämt, medan det i andra
rör. femte»--trakter däremot är en hjärteangelägenhet, försatt icke säga en samvetsningeni
starr- sak, att kristendomsundervisningen bedrives på sådant sätt, att en verkkärrs
försam- lig kunskap meddelas; och det torde vara tämligen allmänt erkänt, även
ting. inom skolkretsar, att den undervisningstid, som den nya undervisnings (Forts.

) pianen anslår till kristendomsundervisning, i de flesta fall icke är till räcklig.

Då är det väl en rimlig begäran — när lärare, skolråd och
församling äro fullständigt enhälliga — att också jämkning i timantalet
för kristendomsundervisningen får ske, helst man har det
starka stödet, att en medlem av den regering, som fattade beslut om
denna undervisningsplan, har uttalat, att detta är tillräckligt skäl för
jämkning.

Det är obegripligt, hur regeringen har kunnat ställa sig så avvisande
i denna sak. Ty regeringen vet mycket väl att detta starka intresse
för kristendomen och kristendomsundervisningen finnes i många,
många av vårt lands församlingar, och att dessa måste känna sig kränkta
i sina innersta hjärteönskningar, när de få ett nej på en så moderat
anhållan som denna.

Detta är orsaken till att jag givit min anslutning till förevarande
reservation, som ju dock inom utskottet samlade så många av dess medlemmar,
att det endast var med den förseglade sedelns hjälp, som anmärkningen
icke blev utskottets utan måste framföras som en reservation.
Hade herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet varit
här, skulle jag velat fråga honom, om han är beredd att hädanefter
följa den uppfattning, som gjordes gällande av förre statsrådet Petrén,
när frågan tidigare var före i denna kammare. Det skulle hava lugnat
opinionen i vida kretsar av vårt land, ifall vi i dag fått ett sådant uttalande
från honom.

Om jag icke är felaktigt underrättad, vila på regeringens bord ett
antal ansökningar av liknande innehåll från andra församlingar i riket,
måhända i avvaktan på diskussionen denna dag. Det skulle vara särdeles
lyckligt, om herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
vid prövningen av dessa ansökningar ville tillmötesgå församlingarnas
önskningar. Jag tror, som sagt, att det skulle vara synnerligen välgörande
för opinionen i landet, om herr statsrådet ville hava den självständigheten
att här följa, vad sunt förnuft och en nödig hänsyn till
befolkningens önskningar härutinnan säga vara det enda riktiga.

Herr talmannen infann sig och övertog ledningen av kammarens
förhandlingar.

Ang. statens

överenskom- Herr L y b e r g: Jag får hemställa, att de ärade kammarleda melse

med möterna ville följa mig på en liten utflykt från Starrkärr till Spetsa.
-b.Spetsber-h Trots den uttänjda dechargedebatten kan jag nämligen icke

kolfält. underlåta att med nagra ord beröra tva regeringsbeslut, som angå Svenska

Onsdagen den 24 maj e. m.

101 Nr 37.

Stenkolsaktiebolaget Spetsbergen och rörande vilka en del av utskottets Ang. statens
ledamöter velat göra anmärkning. De reservationsvis framställda an- överenskommärkningarna
återfinnas i betänkandet på sidorna 99 och följande ^bspeTsbtr
respektive 144 och följande, och jag skall icke trötta kammarens leda- °''ens svenska
möter med ett närmare referat. kolfält.

Det ena beslutet är av den 30 september 1921, varigenom järnvägs- (Forts.)
styrelsen av Kungl. Maj : t anbefalldes att till detta bolag i förskott å
köpeskilling för stenkol betala 600,000 kronor omedelbart och innan
den stenkol, som skulle levereras, ens hade brutits. Beslutet fattades,
trots att järnvägsstyrelsen, som saken närmast berörde, bestämt avstyrkt,
trots att bolaget, som enligt sina egna representanters samtidiga uppgifter
för tillfället saknade betalningsförmåga, icke lämnade någon
som helst säkerhet för eventuell återbetalningsskyldighet för förskottet,
och ehuru 1921 års riksdag såsom villkor för förskott å
dylik leverans hade ställt fordran på säkerhet i lagrad kol i mån av
förskott.

Det andra beslutet fattades den 30 januari i år, och på grund av
detsamma tecknades i samma bolag aktier för 750,000 kronor, ehuru
den förutsättning, under vilken 1921 års riksdag beslutat sådan teckning,
uppenbarligen icke hade inträtt. För det sista beslutet finns det
en liten förmildrande omständighet, nämligen att det tidigare beslutet
om förskott nog förutsatte, att det skulle efterföljas av ett beslut om
sådan aktieteckning. Men någon bundenhet förelåg icke; och den förmildrande
omständigheten uppvägdes till fullo av det förhållandet, att
detta senare beslut fattades, då riksdagen var samlad, varför, eftersom
1921 års förutsättning icke inträtt, riksdagen åtminstone borde hava
fått tillfälle att yttra sig rörande saken.

De bägge besluten äro sålunda av sådan natur, att de icke blott
äro ekonomiskt sett ganska vittomfattande, utan också tydligt åsidosatt
statens ekonomiska intressen och framför allt de anvisningar, som
riksdagen givit beträffande disponerande av medel, som riksdagen
anslagit. Jag har för min del, liksom mina medreservanter, ansett,
att förhållandet bort kraftigt påtalas, så mycket hellre som det rådde
stor tvekan, då riksdagen 1921 beslöt sig för att över huvud taget
stödja detta _ företag, och det till sist skedde endast med hänsyn till
de begränsningar och förutsättningar, som innefattades i riksdagsbeslutet.
Det är alldeles uppenbart, om man läser handlingarna i
dessa två ärenden, att det är fara, att staten skall få vidkännas
icke bara en miljon, utan flera miljoner mera, än vad riksdagen
tänkte sig och ville offra på detta nationella företag. Man sade redan
1921, att det var ett ekonomiskt äventyr, som riksdagen gav sig in på,
och regeringen har genom sina beslut gjort äventyret större än någon
tänkt sig.

Herr C1 a s o n: Med anledning av den siste talarens yttrande

vill jag endast understryka, att konstitutionsutskottet mycket noga har
prövat detta ärende och att konstitutionsutskottets majoritet efter denna

Nr 87. 102

Onsdagen den 24 maj e. m.

noggranna prövning har funnit, att någon anledning till anmärkning
icke förefinnes.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj: ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till allmän
hälso- och sjukvård;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
för anskaffande av röstsedlar och kuvert m. m. att användas vid folkomröstningen
angående rusdrycksförbud;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dels
vissa ändringar i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, dels ock ändrade bestämmelser angående ålderstilllägg
för civila befattningshavare i statens tjänst jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning a statsskulden
;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader; nr

95, i anledning av Kungl. Maj: ts framställning angående avsätttande
för år 1922 till statsverkets fond av rusdrycksmedel ävensom
Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 (nr 199) angående samma
fond; samt

nr 96, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för kapitalökning å statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlaningsfonder jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 40, i anledning
av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen med tulltaxa
för inkommande varor den 9 juni 1911 ävensom i ämnet väckta
motioner.

I en den 17 februari 1922 dagtecknad, till bevillningsutskottet hanvisad
proposition, nr 114, hade Kungl. Maj: t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

Onsdagen den 24 maj e. m.

103 Nr 37.

dels antaga följande

FÖRSLAG

till

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med

Norge.

(Forts.)

förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2
i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911.

Härigenom förordnas, att § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 skola
hava följande ändrade lydelse:

Vid resa från Norge till Sverige över här nedan angivna delar av
gränsen, annorledes än med järnväg ävensom järnvägsledes intill första
vid järnvägen belägna tullkammare, vare det, med undantag för spelkort,
vilka äro underkastade såväl stämpelavgift som tull, samt brännvin
och sprit jämte därmed beredda drycker ävensom vin och arbetad tobak,
för vilka senare varor tull skall erläggas, medgivet att av till införsel
tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra
följande partier, därest dessa uteslutande äro avsedda för gränsbefolkningens
hushållsbehov, nämligen:

I. över gränsen mot Bohuslän öster om linjen Saltbacken—
Sponviks skansar, mot Dalsland samt mot Värmland med
undantag av den norr om gränstullstationen i Mitanders fors

belägna delen av gränsen:
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 10 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,
spannmål, malen, 25 kilogram,

vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 75 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 60 kronor;

II. över gränsen mot Värmland norr om gränstullstationen i

Mitandersfors:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

§5.

Nr 87. 104

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,
spannmål, malen, 100 kilogram,

vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 75 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 100 kronor;

III. över gränsen mot Dalarna, Härjedalen och Jämtland:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
spannmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 150 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 150 kronor;

IV. över gränsen mot Lappland:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 50 kilogram,
spannmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 150 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 300 kronor.

Där vara av resande medföres i större myckenhet, än ovan stadgats,
skall tull, enligt vad eljest gäller, erläggas för hela den av varan införda
kvantiteten.

Resa flera medlemmar av ett hushåll tillsammans, åtnjutes tullfrihet
endast av en av dem.

Tullfrihet, varom i denna paragraf sägs, gäller icke för varor, som
i handelsavsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställt arbete, ej heller för

Onsdagen den 24 maj e. m.

105 Nr 37.

varor, som av handlande eller för handlandes räkning införas, så vitt de
äro av de slag, med vilka han idkar handel; dock äger för särskilda fall
generaltullstyrelsen härifrån medgiva undantag.

Resande vare, om tulltjänsteman sådant fordrar, skyldig att avlämna,
jämte uppgift om yrke och hemvist, en på tro och heder avgiven
skriftlig förklaring angående den avsedda användningen av de
varor, han medför. Införas varorna icke för resandes egen räkning,
skall sådan förklaring avgivas av den, för vilkens räkning de införas.
Underlåter vederbörande avlämna dylik förklaring, skola varorna i vanlig
ordning tullbehandlas.

Hurusom för socker, vilket enligt denna paragraf införes tullfritt,
jämväl frihet från sockerskatt må åtnjutas, därom är särskilt stadgat.

§8.

4. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras från
Norge eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att här förädlas
genom blekning, färgning, garvning, hyvling, målning, spänning, vävning
eller annan dylik bearbetning eller för reparation och som efter
sådan förädling eller reparation till ursprungslandet återutföras, äro vid
införseln fria från tullumgälder, för så vitt varuägaren ställer sig till
efterrättelse de närmare kontrollföreskrifter, vilka till förekommande av
missbruk kunna varda i enlighet med de allmänna anvisningar, som
av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas, meddelade av vederbörande tullmyndighet
vid gränsen.

Frihet från tullumgälder åtnjutes, under enahanda förutsättning,
jämväl för dragare och fordon, som av gränsbefolkningen föras från
Norge eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att under viss
kortare tid här användas till timmerforsling eller annat dylikt ändamål,
likasom även för kreatur, vilka från sagda främmande länder införas
för att under viss tid å sådan ort gå i bet. Därest tiden för sådan
disposition inom Sverige, som nu blivit sagd, överstiger sex månader,
skall medgivande av tullfrihet ankomma på prövning av vederbörande
tullmyndighet vid gränsen i enahanda ordning och under villkor, som
här ovan i mom. 1 föreskrivas, samt med iakttagande tillika av de allmänna
anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas.

§9.

2. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras från
Sverige till Norge eller Finland för att förädlas genom blekning, färgning,
garvning, hyvling, målning, spinning, vävning eller annan dylik
bearbetning eller för reparation och som efter sådan förädling eller
reparation återinföras, skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder,
för så vitt varuägaren ställer sig till efterrättelse de närmare kontrollföreskrifter,
vilka till förekommande av missbruk kunna varda i enlighet
med de allmänna anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas,
meddelade av vederbörande tullmyndighet vid gränsen.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge
(Forts.)

Nr 87. 106

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

dels ock besluta, att förordningen skulle träda i kraft å dag, Kungl.
Maj: t bestämde.

Till utskottet hade jämväl hänvisats tre i anledning av förevarande
proposition väckta motioner, nämligen

1) motionen nr 119 i första kammaren av herr K. A. Nilson, däri
hemställts om avslag å nämnda proposition;

2) motionen nr 217 i andra kammaren av herr Lindberg, däri
hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj: ts
förslag till ändrad lydelse av bland annat § 5 i förordningen med tulltaxa
för inkommande varor den 9 juni 1911, att orden i slutet av fjärde
stycket: ”dock äger för särskilda fall generaltullstyrelsen härifrån medgiva
undantag”, utbyttes mot orden: ”dock äger tullmyndighet vid gränsen
härifrån medgiva undantag i enlighet med de allmänna anvisningar,
som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas”; samt

3) motionen nr 223 i andra kammaren av herr Osberg m. fl., däri
hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj: ts i propositionen nr
114 framlagda förslag om viss tullfrihet vid resa från Norge till Sverige
över gränsen mot Bohuslän öster om linjen Saltbacken—Sponviks skansar
mot Dalsland samt mot Värmland med undantag av den norr om
gränstullstationen i Mitandersfors belägna delen av gränsen.

Utskottet hade i det föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

A) med avslag å motionerna 1:119 av herr K. A. Nilson och II: 223
av herr Osberg m. fl. samt med förklarande, att Kungl. Maj: ts förevarande
proposition nr 114 icke kunnat oförändrad godkännas,

1) antaga Kungl. Maj: ts förslag till förordning om ändrad lydelse
av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen med tulltaxa för
inkommande varor den 9 juni 1911, dock med den ändring att § 5 i
nedan angivna delar erhölle följande ändrade lydelse:

§ 5.

Vid resa---nämligen:

I. över gränsen ---

spannmål, malen, 25 kilogram,

vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 50 kronor

samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 40 kronor;

II. över gränsen---stadgat.

2) besluta, att förordningen skulle träda i kraft å dag, Kungl.
Maj: t bestämde; samt

B) i anledning av motionen II: 217 av herr Lindberg i skrivelse
till Kungl. Maj: t, att Kungl. Maj: t måtte låta verkställa utredning av
frågan, huruvida och i vilken omfattning den i Kungl. Maj: ts förslag
beträffande § 5 tulltaxeförordningen generaltullstyrelsen tillerkända befogenhet
att medgiva undantag från den i samma paragraf meddelade

Onsdagen den 24 maj e. m.

107 \r 37.

bestämmelsen beträffande fall, då tullfrihet icke ägde rum, skulle kunna
överflyttas till lokala tullmyndigheter, samt att Kungl. Maj: t ville,
därest utredningen därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag
i ämnet.

Vid betänkandet fanns fogad en reservation av herrar K. A. Nilson,
Antonsson, Jönsson i Boa, Johansson i Kälkebo, Venncrsten, Jleyman,
Bengtsson i Kullen och Winkler, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse reservationen visade och att utskottet bort
hemställa, att Kungl. Maj :ts proposition nr 114 icke måtte vinna riksdagens
bifall.

Herr Nilson, Karl August: Herr talman! Det ärende vi
nu gå att behandla kan väl synas rätt så allvarligt och kräver naturligtvis,
att även denna kammare, trots den sena timmen, ägnar det någon
uppmärksamhet. Andra kammaren har ju redan ägnat det en tid av
mer än tre timmar. Jag hoppas, att det här skall kunna gå fortare.

Jag ber att få erinra om upprinnelsen till den fråga, som här föreligger.
Sedan överenskommelsen med Norge om vad man kallade lilla
gränshandeln från svensk sida år 1906 uppsades, har det nuvarandle
tillståndet under de senaste 16 åren varit rådande. Under denna tid
har ju en viss tullfrihet varit medgiven. Gränsbefolkningen i de nordtligare
trakterna av vårt land, från norra delen av Värmland, d. v. s.
ovanför tullstationen Mitandersfors, som ligger i Eda socken på gränsen
till Bogens församling, således omkring 2 å 3 mil från Charlottenbergs
station.

Vad det nu egentligen rör sig om, är införande av en sådan tullfrihet
också för de trakter, som ligga söder om denna tullstation i
södra Värmland, Dalsland och Bohuslän. Förslaget om att återgå till
de bestämmelser, som voro gällande före 1906, har, synes det, uppkommit
från norsk sida. Det har under 1919 tagits initiativ av svenska
konsuln i Fredrikshald på ett möte i denna stad, dit såväl norska som
svenska gränsbor blevo kallade. Detta möte gjorde då ett uttalande till
såväl norska som svenska regeringen om att tullfriheten borde återinföras
i ungefär samma omfattning som före 1906.

Emellertid har frågan något senare tagits upp av tull- och traktatkommitténs
skandinaviska avdelning, som också har ingått till Kungl.
Maj:t med en framställning, detta utan att, så vitt man kan se av handlingarna
åtminstone, hava fått något som helst uppdrag av regeringen
att taga upp frågan till behandling, liksom, man icke heller kan finna,
att ärendet varit föremål för avgörande i tull- och traktatkommittén in
pleno utan endast i den s. k. skandinaviska avdelningen. Där har också
gjorts ungefär samma framställning om återinförande av tullfrihet
beträffande vissa varor.

Kungl. Maj: t har tagit upp denna sak och genom underhandlingar
med norska regeringen, som ju hade skötts genom nämnda skandinaviska
avdelning, ha ungefär liknande överenskommelser träffats, liknande

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Nr 87. 108

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

kan man säga, ty de är o icke helt lika. Ty på en hel del punkter äro
större kvantiteter beviljade tullfri införsel till Sverige än för motsvarande
införsel till Norge.

Det förslag, som här föreligger, har en annan olägenhet, som är
i ögonen fallande, nämligen den, att de bestämmelser, som rådde före
1906, voro av den art, att de för varje år skulle förnyas. Den lag,
som nu är föreslagen att träda i kraft, skall gälla tills vidare. Alltså
skulle man nu binda sig vid förhållanden, som i fortsättningen skulle
bestå, därest icke från någondera sidan en uppsägning komme att äga
rum. Redan detta förhållande är ju rätt så anmärkningsvärt med hänsyn
till att man tidigare, då det gällde detta avsnitt, hade anledning att
återkomma till det genom ett förnyande årligen.

Emellertid har detta ärendes förberedande behandling skett under
sådana förhållanden, att de äro rätt märkliga. Det möte, som jag nyss
här talade om och som hölls i Fredrikshald, uttalade såsom sin önskan,
att en sådan tullfri införsel skulle få ske, och föreslog, att ungefär
samma förhållanden skulle råda, som förefunnos före 1906. Emellertid
har ju, såsom synes av handlingarna, saken sedan dess behandlats
så gott som enbart av tull- och traktatkommitténs skandinaviska avdelning,
vilken i sin tur har frågat länsstyrelserna och genom dem deras
underordnade. Det tycks alltså inte vara regeringen, som gjort sådana
framställningar, utan den skandinaviska avdelningen. Man har då till
varje ortsbefolkning ställt den frågan, huruvida de önskade en sådan
tullfrihet utefter gränsen, och naturligtvis fått diet svar, som man utan
vidare kunde vänta, nämligen att de naturligtvis önskade detta eller
ingenting hade däremot. Man har icke, såsom man skulle kunna tänka,
så vitt jag kan finna gjort någon utredning om behovet av en sådan
tullfrihet. Man skulle ju tänka, att då en sådan fråga kom upp, skulle
man först och främst tagit reda på, om något verkligt behov förelåge.
Detta behov skulle naturligtvis hänföra sig till, huruvida denna befolkning,
som diet nu rör, har sådana svårigheter beträffande sina kommunikationer,
att den är för sina inköp hänvisad till ett annat land,
eller att det icke på rimligt avstånd till dessa orter finnes några köpmän,
handlande eller städer, dit befolkningen kan vända sig för att
fylla sina behov. Någon sådan utredning bär på denna punkt icke förebragts.

Då man skall behandla detta ärende, gör man sig då den frågan —
och det hava vi också gjort i utskottet, där ärendet förelegat — huruvida
ett sådant behov i alla fall verkligen föreligger. Om man då försöker
sätta sig in i den saken, huru kommunikationsförhållandena
numera äro ordnade på dessa platser, tror jag, att man snart skall komma
till det resultatet, att de platser, som jag nu talar om, hava rätt
goda kommunikationer. Jag ber härvid1 kammarens ledamöter vara vänliga
att bemärka, att jag talar om det nya avsnitt, som skall öppnas
söder om Mitandersfors. Jag talar för närvarande icke alls om området
norr om Mitandersfors. Där råder ju tullfri införsel och jag bär ingen

Onsdagen den 24 maj e. m. 109

önskan att taga bort denna, utan det är fråga om, huruvida en sådan
skall införas söder om Mitandersfors. Man frågar sig då, om behov
därav verkligen föreligger. Där har det tidigare varit dåliga kommunikationsförhållanden,
och särskilt har detta varit fallet i norra Bohuslän
och kanske också till någon del i Dalsland, men i södra delarna av
Värmland bär det aldrig förekommit så dåliga kommunikationer, ty där
har det varit goda landsvägar i många, många år, åtminstone under
hela denna tid av 16 år, då vi icke haft denna fria gränshandel. Men
under den tid som gått hava kommunikationsförhållandena så väsentligt
förändrat sig, att jag är säker på att var och en, som vill ärligt och
utan förutfattad mening studera förhållandena, snart skall komma till
det resultatet, att något sådant behov i kommunikationshänseende verkligen
icke föreligger. Jag skall be att få hänvisa till vad en tidning,
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, genom en korrespondent yttrar
om denna sak. Den säger beträffande vägarna: ”Krokstrand, svenska
Idefjordssidans största samhälle, dit förut blott den minst sagt usla
vägen över Massleberg-Tibäck ledde, fick nu väg från Hjelmstad över
Buar, den gamla transportvägen Blomsholm—Hälle omlades och förbättrades
och den tredje av ’hjärtstråken’ norrut från Strömstad, den
gamla ’kongsvägen’ till Svinesund blev ävenledes omlagd och å sträckan
Dyne—Högdal helt nybyggd med den ståtliga svängen omkring
Dynekilens fjäll vid deras stup i kilens vatten. Och vidare att nämna
bland vägbyggnader är den stora ännu ej helt kompletta ombyggnaden
av den gamla ''Edsvägen’ Varp—Tormoseröd, så den under arbete
varande ’längdbanan’ genom Bullaren, d. v. s. landsvägen Hällevadsholm—Vassbotten,
alla övriga nya vägar i Tanum, Bullaren, Lur och
Kville ej att nämna i detta sammanhang. På kristidens förtjänstkonto”
— det rör sig nämligen här om den saken — ”kan ock skrivas tillkomsten
av de båda störa bilvägarna Dingle—Bovallstrand—Gravarne
och Dingle—Kville—Fjällbacka, två våglinjer, som tack vare det sätt,
varpå trafiken å desamma av staten ordnats, nära nog fullt ut ersätta
järnväg. Och det är just byggandet av dessa utmärkta vägar och ordnandet
av trafiken på desamma, som framfört tanken och förhoppningen
om att få till stånd bilvägar och bilförbindelser Idefjorden—''Strömstad.
” Jag har med detta velat påvisa, huru en massa vägar under
sista åren kommit till stånd''.

Länsstyrelsen i Göteborg har varit tillfrågad i denna sak och har
också för sin del pekat på det förhållande, att sådana förhållanden
numera icke kunna sägas vara rådande, utan att förhållandena i det
fallet nu så väsentligt förändrat sig. Härutinnan har dock under den
senare tiden inträtt en förbättring, något som jämväl måste anses vara
av stor betydelse. I anseende till behovet av denna lättnad i gränstrafiken
säger Göteborgs länsstyrelse, att en återgång till äldre förhållanden
för en del av gränsbefolkningen vore önskvärd, vilket dock icke finge
anses innebära, att ett mera allmänt behov förelåge för en sådan återgång.
— Länsstyrelsen i Vänersborg anför bland annat vad landsfiskalerna
i Dalseds och Lelångens distrikt yttrat, nämligen att de för egen

Nr 37.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Nr 37. 110

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

del vore av den åsikten, att de ifrågasatta lättnaderna i bestämmelserna
för gränshandeln med hänsyn till de förbättringar i kommunikationsförhållandena,
som under senaste tiden införts, icke kunde anses av
behovet påkallade.

Jag har velat anföra detta, säger jag ännu en gång, för att visa,
att förhållandena i Bohuslän numera alldeles icke påkalla några extra
åtgärder för gränsbefolkningen. Vad Dalsland beträffar äro ju ^även
där vidtagna betydligt störa förbättringar. Men där råder det förhållandet,
att det också finnes ett stort sjösystem, Lelången och Lesjöarna,
vilka förmedla trafiken genom så gott som dagliga ångbåtsförbindelser
direkt från Göteborg eller Dals-Ed upp alldeles intill norska gränsen.
Där har genom svenska statens och kommunernas förenade åtgärder ett
stort kanaliseringsarbete genomförts, som förbundit sjön Östen med
Lelångssjöarna, och genom denna kanal kunna nu postförande ångbåtar
gå ända upp mot norska gränsen. Det finns alla möjligheter för
gränsbefolkningen att intill gränsen få sina förnödenheter från svensk
sida. Se vi alltså saken ur kommunikationssynpunkt, tror jag man kan
säga, att det icke alls kan vara av behovet påkallat, att en särställning
beredes denna gränsbefolkning, som i intet avseende kan beträffande
kommunikationer sägas vara sämre ställd än befolkningen å många
andra orter i vårt land. Det finns ju provinser, som icke ligga så utefter
gränsen, som vad vägförhållandena beträffar i ingen grad äro bättre
situerade än gränsbefolkningen bär i norra Bohuslän, Dalsland och södra
Värmland. Men även från synpunkten av köpenskapen är det ju också
numera annorlunda ordnat. Tidigare var ju förhållandet det, att före
år 1906 var det synnerligen få köpmän utefter gränsen. Efter denna
tid har ju köpenskapen i rätt avsevärd grad uppblomstrat. Man kan
därför konstatera, att utefter hela gränsen uppstått en massa köpmän,
som förse ortens befolkning med nödvändighetsvaror. Jag har sökt att
taga reda på, huruvida dessa gränsbor behöva för sina varor betala
högre pris än vad som i allmänhet gälla pa andra trakter. Det är nu
synnerligen svårt att konstatera. Det kan ju var och en första. Emellertid
har jag från vissa områden i alla fall fått den upplysningen, att
i norra Bohuslän, i hela trakten omkring Idefjorden, varom det nu närmast
rör sig, användas precis samma detaljhandelspriser för vanliga
handélsvaror, — kolonialvaror och sadana saker som i Strömstad.
Därmed är alltså bevisat, att gränsbefolkningen icke har större svårighet
eller större utgifter för anskaffandet av sina varor än de, som bo
i landet i övrigt.

Då gör man sig den frågan, om det finns några andra skäl, som
kunna tala för ett sådant förhållande. Jag tror icke,^att man kan peka
på någonting, som nödvändiggör den nu föreslagna åtgärden. Propositionen
och särskilt tull- och traktatkommitténs skandinaviska avdelning
har ju fört fram ett skäl, nämligen samförståndet och samarbetet med
Norge, att det skandinaviska samarbetet därigenom skulle på något sätt
underlättas. Jag är för min del livligt intresserad av att detta samarbete
må främjas och gagnas, men jag kan på intet sätt tro, att den

Onsdagen den 24 maj e. m.

111 Nr 87.

åtgärd, varom här är fråga, kan medföra den åsyftade verkan. Det Om ändrade
har bestämt sagts mig från flera trovärdiga personer, att det förhållan- bestamrnelser
de, som för närvarande råder i gränstrakterna mellan gränsborna å r0f''iken''med~
den svenska och norska sidan, aldrig har varit bättre än vad det för Norge.

närvarande är. De nu rådande förhållandena kunna alltså icke ge an- (Forts.)

ledning till någon önskan om ett bättre sakernas tillstånd. Men man
kan göra sig den frågan, huruvida icke en förändring, som efter vad jag
sedan vill visa, nu alldeles särskilt kommer att irritera en stor del av
den övriga befolkningen i närliggande gränstrakter, kommer att i stället
störa den göda grannsämjan och bliva ett frö, ur vilket kan uppspira
ett missnöje, som icke kan vara till godo. Det förhåller sig nämligen
så, att denna förmån, som nu skulle beviljas gränsbefolkningen utefter
gränsen och som naturligtvis då måste inskränkas till den allra minsta

del, som kan vara tänkbar, naturligtvis kommer att väcka avund hos

dem, som icke få del av samma förmåner. Det är ju alltid så, att man
känner sig förbigången, när man själv icke får samma förmåner som en
annan person. I det fallet skall jag be att få särskilt hänvisa till vad
utskottet i sitt betänkande markerat. Jag gör detta för att visa, hur
svårt det blir att avgöra, vad som skall vara gränsbefolkning. Utskottet
har icke vågat sig på Kungl. Maj:ts proposition obeskuren utan gjort
vissa inskränkningar och reservationer. Utskottet säger: ”Därest, såsom
utskottet förutsätter, rätten till fri gränshandel förbehålles den del av
gränsbefolkningen, som därav kan hava legitimt behov, torde några allvarliga
olägenheter för de köpmän, om vilka här är fråga, icke vara att
förvänta.” Alltså vill utskottet inskränka den förevarande förmånen till
den del av gränsbefolkningen, som därav kan hava legitimt behov. Ja,
utskottet har på intet sätt klarat upp, ■ huru denna del skall kunna
närmare bestämmas. Dessa närmare bestämmelser överlämnas åt Kungl.

Maj:t och möjligen åt generaltullstyrelsen att utfärda. Men det är känt
förhållande, att det är synnerligen svårt att bestämma, vad som menas
med gränsbor eller icke gränsbor.

Man skall nu för sitt hushåll få införa sådana produkter, men det
är, som kammaren ser av bestämmelserna, en hel massa saker som skola
införas. Då kommer det att bli missbruk, därom kan man vara alldeles
säker. Jag är förvissad därom och detta så mycket mera, som jag i min
hand har en framställning just från en man, som jag tror kan bedöma
denna sak, nämligen överinspektören för packhusinspektionen i Göteborg
Nils Sällström, som förut varit gränsbevakningschef i detta distrikt. Han
skriver och påpekar åtskilliga förhållanden, som väl tala emot det föreliggande
förslaget. Och särskilt i fråga om förslagets olägenheter säger
han: ”Man må även betänka, att lagen kommer att på alla upptänkbara
sätt missbrukas. Huru lagbestämmelserna än avfattas, komma de att på
ett eller annat sätt kringgås. Att hindra detta står ej i mänsklig makt.

Först och främst komma norrmännen, såsom de gjorde före 1906, att
utfärda oriktiga värdenotor på inköpta varor, så att det gjorda köpet
kommer under den lagstadgade värdegränsen. Så komma, även om viss
zon bestämmes för lagens giltighet, varorna att av villiga mellanhänder

Nr 87. 112

Oasdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade införas och vidarebefordras. Kunna därför förmånligare inköp av någon
bestämmelser anledning göras i Norge, komma med all säkerhet verkningarna av medr°fiken"med''
givandet att göra sig kännbara långt in i landet. På gamla gränslagens
Norge* tid var det icke obetydliga kvantiteter, som gingo ända till Vänersborg
(Forts.) och trakterna däromkring. Säkerligen bleve det ej bättre nu.” — Dessa

missförhållanden sammanhänga naturligtvis med de rådande tullpolitiska
förhållandena. Såsom känt har Norge ett helt annat tullsystem än Sverige.
Där är tullen lägre på en hel massa artiklar, och det kommer naturligtvis
att bliva fråga om att få dessa artiklar, som ställa sig billigare i
Norge, överförda till Sverige. Man kan ju tänka sig, att ehuru det är
avsett allenast för husbehov, kommer det att utveckla sig en sådan handel,
som kommer att övergå till att bliva en stor smyghandel och som då
kommer att, i stället för att gagna, skada det syfte, som denna lag skulle
tjäna. Jag är förvissad därom, att det icke varit vare sig regeringens
eller tull- och traktatkommitténs mening, att så skulle bliva förhållandet,
men saken ligger så, att det predestinerar till missbruk, underslev och
åtgärder, som på detta sätt komma att bliva till olägenhet. Man behöver
därvid bara tänka på förhållandena i norra Bohuslän. Men jag behöver
kanske icke tala om det.

Här har jag en liten karta. Jag beklagar att den är så liten att herrarna
ha svårt att se. Men man ser på denna karta, huru det norska landet
sticker in en kil i Sverige och att den lilla smala Idefjorden går utefter
denna kil. Idefjorden är icke mera än en eller ett par kilometer
bred. Över denna fjord färdas man i öppna båtar och kan då utan hinder
föra över varor dagligen och stundligen. Det finns ingen möjlighet att
hålla tullbevakning utöver hela gränsen, och en sådan frihet som denna
kommer naturligtvis att säga gränsbefolkningen, att man icke ens behöver
anmäla sig för gränsbevakningen i dessa trakter. Men även om olagligheter
skulle kunna undvikas, äro väl olägenheterna med den legitima
handeln i alla fall så stora, att man måste vara tveksam och betänksam
inför detta förslag.

Man har sökt göra utredningar om huru importen ställde sig före
1906. En köpmannaförening nere i Vät härad har till Kungl. Maj: t
lämnat in en skrivelse, däri påpekas just dessa förhållanden, hurusom
det före 1906 fanns ett fåtal handlande med en mycket liten omsättning
för sina affärer, men att efter år 1906 uppstått en mängd handlande med
rätt stor omsättning, som nu på detta område, nämligen inom Vette
härad, beräknas hava i stället för före 1906 en omsättning av 140,000
kronor i denna stund en omsättning av minst en miljon kronor. Dessa
handlande äro nu utsatta för det ödet, att deras köpenskap naturligtvis
kommer att lida stort men av denna tullfrihet, som det nu är meningen
att bevilja. Jag vet visserligen mycket väl, att riksdagen icke har stort
förbarmande med köpmän och att riksdagen anser, att köpmännens sak
icke har någonting att betyda, när landets öden skola avgöras. Nogsamt
får man se och höra detta vid många tillfällen. Men jag tror, att
detta icke enbart är en köpmännens sak utan en landets sak, ty om köpmännen
lida, lider också landet. Det är väl icke meningen, att handels -

Onsdagen den 24 maj e. m.

113 Nr 37.

omsättningen skall ske genom köpmän på andra sidan gränsen, utan det
vore väl meningen, att de varor, som skola säljas, dock skola säljas av
svenska köpmän eller från svenska tillverkare eller producenter. Jag tror
också, att man kan säga sig, att till och med jordbruket kommer att lida
ganska svårt av förslagets genomförande. Det är ju från jordbruksnäringens
synpunkt sett ett ganska hårt slag, att man nu måste beräkna,
att hela denna befolkning av rätt många tusen personer — om man nu
icke skall räkna med mera än vad man i propositionen gör, nämligen
6,000 personer, ehuru jag tror, att man får fördubbla antalet — skall
köpa mjöl, säd, gryn och socker m. m. för att inte tala om kaffe på den
norska sidan. Detta kommer för jordbruket att medföra synnerligen
stora olägenheter.

Jag ber också att få påpeka, att denna fråga icke ens av gränsbefolkningen
anses vara av den trängande art, som man här velat göra gällande.
Vad gränsbefolkningen i denna trakt i närheten av Idefjorden
velat kräva är att få flera tullstationer, så att de kunna föra över varorna
och få dem förtullade. Jag har framför mig en avskrift från ett
stämmoprotokoll från Lommelanda, däri framställning göres om en sådan
tullstation. Där säger man: ”Den långa omvägen till förtullningsplats
och tidsspillan som åtgår därför är för denna trakts befolkning, som särskilt
ofta företager resor till Fredrikshald, särskilt betungande. Den stadgade
tullavgift för de nödvändighetsvaror, befolkningen brukar inköpa,
beklagar den sig ej för, blott den kan slippa de långa omvägarna till förtullningsplats.
” För att återkomma till jordbruket kan jag meddela,
att efter de upplysningar som ingått till mig, har också sedan 1906 jordbruket
alldeles särskilt tagit fart i de trakter, varom här är fråga. Särskilt
inom Dalsland vittnas det om att jordbruket före 1906 låg så
nere att till och med jordbrukarna läto åkrarna ligga nära nog obrukade
och köpte varorna från Norge, men efter 1906 hava de börjat bruka sin
jord och frambringa produkter både för eget behov och till avsalu. Jag
skulle tro, att det vore skäl att även en sådan sak finge närmare belysas,
innan man går att bestämma sig för en sådan lag som denna.

Att det är ett norskt och icke ett svenskt intresse, har på flera sätt
blivit vittnat, men alldeles särskilt hava ju de norska tidningarna gjort
gällande, att det nu blir ett nytt uppland, som köpmännen i Fredrikshald
skulle gå att erövra. Jag har framför mig en Fredrikshaldstidning. Jag
skall icke trötta kammaren med att uppläsa någonting ur tidningen utan
endast säga, att man här endast alldeles särskilt pekar på det förhållandet,
att nu väntas andra tider inträda för Norge.

Nu vore det ingenting att säga om allt detta, därest det vore bevisat,
att det förelåge ett verkligt behov. Så är ju emellertid icke förhållandet.
Det har icke lämnats tillfälle till att denna sak blivit ordentligt utredd.
Strömstads stad och övriga offentliga myndigheter i denna trakt ha icke
fått tillfälle att officiellt yttra sig, men de ha ju, som alla veta, nu när
ärendet icke för ty kommit upp bombarderat både riksdagen och utskottet
med skrivelser och framställningar, att frågan måtte få uppskjutas
för grundligare utredning. Jag är förvissad om, att regeringen icke

Första kammarens protokoll 1922. Nr 37. 8

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Ur 37. 114

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

heller kan ha någon önskan, att saken skall forceras. Efter vad jag tror
mig veta, har den nuvarande finansministern icke egentligen själv lagt
hand vid förarbetet utan kanske mera enbart expedierat ärendet och det
torde för honom vara angeläget, att saken får den utredning, som den
verkligen tarvar. Landshövdingarna i Göteborg och i Vänersborg — jag
beklagar, att den sistnämnde, som har säte här i kammaren, måst lämna
kammaren för i dag och därför icke kan själv intyga, ha båda kommit till den uppfattningen, att en mängd vitala, verkligt
svenska intressen stå på spel och böra bättre utredas, innan man går
till beslut i frågan. Den reservation, som knutits till utskottsbetänkandet,
går därför ut på, att saken skall få vila ett år, och att regeringen ville
under tiden låta undersöka frågan litet ordentligare, ingå litet djupare
på frågan, om det verkligen behövs och hur långt verkningarna sträcka
sig, samt i vilken mån en sådan tullfrihet sedan på grund av utredningen
bör komma till stånd. Jag vädjar därför till kammaren att för sin del
intaga den ståndpunkten att icke handla, då frågan ju är ganska omtvistad.
Det är i alla fall rätt så remarkabelt, att så många röster, som
verkligen skett, höjts från dessa trakter där nere emot förslaget. Det är
så remarkabelt, säger jag, att man verkligen borde betänka sig två gånger,
innan man går att besluta i denna fråga. Jag hemställer därför, att kammaren
ville genom bifall till reservationen och avslag på utskottets förslag
ge tillfälle för regeringen att åter undersöka ärendet och inkomma
med nytt förslag nästa riksdag.

Jag ber att på nytt få betona, att jag för min del icke har något att
invända mot en förbättring av de förhållanden, som råda norr om Mitandersfors.
För dessa områden äro ju i den kungl. propositionen och
även av utskottet föreslagna vissa utökade lättnader, d. v. s. att vissa
kvantiteter, som hittills varit tullfria, skulle något få utökas. Det vore
kanske önskligt, att detta kunde få bli lag nu för denna gränsbefolkning.
Men jag tror, att om vi besluta att övertänka saken, så skulle det inte
skada denna gränsbefolkning i nämnvärd grad, även om den då skulle
få vänta ytterligare ett år, tills den utredning, varom här är fråga, blir
färdig. Då man haft det nuvarande tillståndet i 16 år, så tror jag inte,
att det 17: e året kan vara till så synnerligen stor olägenhet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Herr Rosén: Herr talman! Herr K. A. Nilson nämnde i sitt
anförande, att om köpmännen lida, så lider hela landet. Jag tror, att
man med något större fog skulle kunna säga, att om befolkningen lider,
så lider också landet. I detta fall är det nog av ett mycket stort intresse
för gränsbefolkningen, att den gamla förbindelsen med Norge
i detta avseende återknytes. Jag känner icke personligen de lokala förhållandena
inom den södra delen av gränsområdet, men dels under behandlingen
i utskottet, dels sedan behandlingen där avslutats, har jag
sökt taga reda på, hurudana förhållandena äro. Jag har bland annat
av en ledamot av andra kammaren, som själv är gränsbo, inhämtat en

Onsdagen den 24 ma] e. m.

116 Nr 37.

hel del, som jag förmodar, korrekta uppgifter. Han liar en helt annan
uppgift att lämna beträffande jordbrukarna vid gränsen än den, som
herr Nilson lämnade. Han säger, att där finns nästan uteslutande småbrukare,
som ofta ha det rätt så bekymmersamt. På vintern måste
dessa människor i stor utsträckning sysselsätta sig med skogsarbete
och skogskörslor och under den tiden ha de särdeles stort behov av att
kunna få köpa sina förnödenheter i närmaste affärer, vilka oftast äro
belägna i Norge.

Det har gjorts många uttalanden på möten med befolkningen i
gränstrakterna. Alla gå i den riktningen, att man vill återupptaga gränshandeln,
sådan den var före 1906 med jämkningar beträffande varukvantiteten.
Länsstyrelserna — och här har ju i dag talats om, att man
skalig respektera myndigheternas uttalanden — ha avgivit utlåtanden, som
också gå i samma riktning. Länsstyrelsen i Göteborg har uttalat sig
för att en återgång till äldre förhållanden för en del av gränsbefolkningen
är önsklig. Länsstyrelsen i Karlstad har framhållit, att befolkningen
i dessa trakter hyst en livlig önskan att få tullfri införsel av
vissa förnödenheter från Norge och för egen del anser länsstyrelsen
dessa önskemål beaktansvärda och förtjänta av understöd. Länsstyrelsen
i Falun tillstyrker största möjliga lättnad för gränsbefolkningen
i avseende på gränshandeln. Länsstyrelsen i Östersund likaså, och denna
länsstyrelse har dessutom hemställt om tullfrihetens utsträckning att
omfatta jämväl varor, som införas i handelsavsikt. Länsstyrelsen i
Umeå har uttalat sig i samma riktning, även beträffande tullfrihet för
varor, som införas i handelsavsikt. Länsstyrelsen i Luleå har tillstyrkt
största möjliga lättnad för gränsbefolkningen i Arjeploug och Karesuando.

Beträffande norra Sverige äro ju gränskommunernas kommunikationsförhållanden
synnerligen svåra. För att taga en enda kommun,
nämligen Tärna, som har all sin handel med Norge, skall jag be att
få nämna för, kammaren, att det avstånd dessa människor ha att tillrySkägga
från kyrkbyn till Mo i Ranenfjord, deras handelsplats i
Norge, är fram och åter 24 mil. Avståndet från samma kyrkby till den
blivande järnvägsstationen Stor-Uman vid Inlandsbanan, när banan blir
färdig, blir 28 mil. Men denna sträcka saknar farbar väg. Sedan banan
framdragits till Stor-Uman har Tärnabefolkningen i alla fall längre till
den järnvägsstationen än till den norska handelsplatsen Mo. Någon
annan väg finns inte. För att herrarna bättre skola förstå förhållandena,
skall jag be att få nämna, att under kristiden måste folkhushållningskommissionen
skicka sina förnödenheter till Tärna via Norge, och det
väckte icke så litet förvåning i Norge, att svenska staten sörjde så
dåligt för sin gränsbefolkning, att man var hänvisad att anlita norska
kommunikationsmedel.

Om förslaget skulle falla, hänvisar man till, att det ju redan finnes
e? bestämmelse för dessa nordliga gränstrakter. Jag har förgäves försökt
få besked i utskottet, huruvida man är säker på, att detta förut
gällande avtal kommer att bli beståndande, om det nu föreliggande

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Kr 87. 116

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

förslaget faller. Skulle så icke bli förhållandet, komma oövervinneliga
svårigheter att uppstå för gränsbefolkningen i hela Norrland och det
kommer att bli en mycket dyr historia för staten att då ordna det på
drägligt sätt för dessa människor.

Medan jag är inne på denna punkt, skall jag be att med några ord
få beröra en motion, som är väckt i andra kammaren av herr Lindberg,
vari föreslås, att varor, som införas i handelsavsikt, skulle få passera
tullfritt utan att generaltullstyrelsen för varje särskilt fall skulle behöva
lämna medgivande. Jag har mycket störa sympatier för den motionen,
länsstyrelserna både i Västerbotten och Jämtland ha också uttalat sig
i samma riktning. Jag kan icke finna annat än, att det verkligen blir
nödvändigt att ordna det på detta sätt. Ty hur är det för närvarande?
Jo, handlandena i dessa socknar måste taga sina förnödenheter, som de
skola sälja, från Norge. De få betala tull för sina varor. Vilka är det,
som företrädesvis köpa hos dessa handlande? Jo, det är de fattigaste,
de som icke själva mäkta färdas den långa vägen till Mo för att köpa
sina varor. De fattigaste däruppe måste alltså betala tull på allt vad
de köpa, medan de, som äro något bättre ställda och kunna göra direkta
inköp från Norge, slippa detta. Att nu lägga det så, att generaltullstyrelsen
i varje särskilt fall skall bestämma över införseln av dylika
varor, tycker jag medför ett onödigt skriveri. Man bör gott kunna gå
på den linjen, att dessa handlande, som äro ur stånd att vidarebefordra
varorna inåt Sverige och sålunda icke kunna driva någon illojal handel,
få samma förmåner, som skulle gälla för befolkningen.

Det är alltså oriktigt, då herr Nilson påstår, att här är fråga om
ett uteslutande norskt intresse. Det är även ett svenskt intresse av
mycket stor betydelse. Utskottet har nu stannat beträffande denna sista
fråga vid ett skrivelseförslag. Jag har ansett mig, ehuru med stor tvekan,
böra gå med på det, fast jag tycker, att man omedelbart kunde
antagit den bestämmelse, som motionären och även länsstyrelserna föreslagit.
Jag vill uttala den förhoppningen, att herr finansministern måtte
sörja för, att utredningen blir klar snarast möjligt.

Herr K. A. Nilson påpekade, liksom han gjort i reservationen, att
det föreligger en olikhet i kvantiteterna på den svenska och norska sidan.
De olikheterna funnos ju beträffande två poster, men i utskottets förslag
föreligga icke dessa olikheter, enär kvantiteterna äro lika. Herr
Nilson berörde vidare vägfrågan i de södra gränsområdena — det har
byggts så många vägar under de sista åren, säger han. Vi ha fått en
massa litteratur under den tid vi behandlat ärendet i utskottet, och ej
minst av denna har det tydligt framgått, att åtskilliga nya vägar behövas
— i ett fall skulle en väg kosta över en miljon kronor — innan
behovet kan anses tillgodosett. Jag förmodar också, att länsstyrelserna,
då de tillstyrkte detta förslag om gränshandeln, haft klart för sig, hur
det står till med vägförbindelserna. Alla hörda myndigheter utom de
båda av herr Nilson åberopade landsfiskalerna ha tillstyrkt förslaget.
Jag kan icke finna annat, än att hänsynen till gränsbefolkningens behov
bör gå före hänsynen till ett fåtal affärsmäns önskningar. Det är ett

Onsdagen den 24 maj e. m.

117 Jir 87.

övervägande handelsintresse, att denna proposition blir avslagen. Det var
under åren 1904—1905 icke större import än i medeltal 611,000 kronor
om året. Hur mycket är det? Jo, ungefär den omsättning, som sex
små minuthandlare måste ha för att kunna existera; 100,000 kronor
tror jag anses vara minimum för omsättningen. Då denna summa fördelas
på hela gränssträckan, blir det icke så mycket på var och en.
Naturligtvis skulle summan bli större nu, det förstår jag mycket väl,
men så avsevärt mycket större kan den väl inte bli. Herr Nilson nämnde
vidare, att han icke hade något emot, att frågan reglerades beträffande
norra Sverige. Men det är ju ett rätt egendomligt uttryck denna hans
uppfattning tar sig, då han yrkar avslag även beträffande den delen.
Andra kammaren har, som herr Nilson också antydde, redan bifallit
förslaget. Jag tillåter mig, herr talman, hemställa, att även första kammaren
måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Boman: Herr greve och talman! Den siste ärade talaren
har i sitt anförande, då han försvarade utskottsbetänkandet, egentligen
vänt sig emot, att genom ett bifall till reservationen hela framställningen
skulle bli avslagen. Jag deltog endast i början av behandlingen inom utskottet,
men det fanns då icke en röst där, som motsatte sig ett fortbestånd
av den fria gränshandeln norr om Mitandersfors. Det är alldeles
riktigt, som han påpekade, att förhållandena där äro så egenartade, att
befolkningen bleve rätt illa ställd, om den vore hänvisad endast till svenska
varor, som burit den fördyring, som transporten landsvägen långa sträckor
medför. Den behöver väl en lättnad genom tullfri gränshandel. Men
en sådan finns ju redan nu för dessa områden och förslaget innebär
endast vissa ändringar, som, om de kunde beslutas för sig, icke skulle
möta något motstånd inom utskottet.

Jag vill emellertid påpeka, att förhållandena söder om Mitandersfors
ingalunda äro desamma. Där äro kommunikationerna till de svenska handelsplatserna
goda, avstånden korta och den fördyring, som transportkostnaden
medför för de varor, som säljas av svenska handlande, icke
nämnvärt större, i vissa fall icke alls större än transportkostnaden från
norska sidan. Det är ju ganska naturligt, att en gränsbefolkning önskar
till följe tulltaxans ojämnheter i Sverige och Norge att få köpa varor,
där de äro billigast, men detta är icke meningen med en tullfrihet för
gränshandeln, utan meningen är att hjälpa en befolkning, som annars
skulle vara synnerligen illa ställd.

I varje gränstrakt blir det så, att befolkningen i större eller mindre
grad kommer att känna kosmopolitiskt, och hur långt utvecklingen gått
i gränstrakterna i Bohuslän tror jag ganska betecknande målas, om jag
läser upp ett yttrande, som fälldes i denna kammare av Bohusläns dåvarande
landshövding, friherre Lagerbring, 1906 vid behandling av frågan
om undersökningar för södra delen av Inlandsbanan. Han yttrade
då: ”De, som bygga och bo i gränstrakterna, känna bäst, vilken verklig
fara här föreligger, och det kan kanske intressera herrarna att höra,
huru förhållandena äro till exempel i norra Bohuslän, om också denna

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Nr 37.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

118 Onsdagen den 24 maj e. m.

del av vårt land icke direkt beröres av Inlandsbanan. När jag gjorde min
första inspektionsresa som landshövding i dessa trakter och kom till de
störa stenhuggerierna vid den svenska stranden av Idefjorden, fann jag
samtliga dessa stenhuggerier och alla där belägna, värdefulla granitberg
i norska händer. Jag mottogs av värdar, som voro norrmän, jag hälsades
med norska flaggor, om också för artighetens skull en och annan
svensk var hissad. Och än mer, mina herrar, när slutligen svensk företagsamhet
där väcktes till liv och även svenskar skulle försöka sig på att
använda de svenska bergen till export, sa hade norrmännen lagt sig till
med alla lastageplatser och alla bryggor samt förbjödo svenskarna att
använda sina egna tillgångar och tillgodogöra sig dem på samma sätt som
de norska ägarna. Endast genom många och långa förhandlingar lyckades
det länsmyndigheterna att få ICungl. Maj : ts medgivande för att
genom anlitande av expropriationslagen få även de svenska intressena
där tillgodosedda.” Det var mellanrikslagen, den fria gränshandeln och
norrmännens stora företagsamhet, som till följe de dåliga kommunikationerna
på svensk sida gjorde större delen av norra Bohuslän till ett
norskt uppland.

Nu äro kommunikationerna förbättrade genom, icke Inlandsbanans
södra del, men genom Bohusbanan, som går längs efter hela Bohuslän,
förbättrade genom nya väganläggningar och slutligen förbättrade genom
det nya fortskaffningsmedlet automobilen, som avkortat avstånden. Om
man således icke behöver befara en sådan utveckling, som av Göteborgs
och Bohus läns dåvarande landshövding tecknades, är det dock ganska
säkert, att Norges befolkning, särskilt Fredrikshalds, väntar sig av denna
lags antagande betydande fördelar. En artikel i Fredrikshalds Avis, som
finns översatt i en svensk tidning, lyder så: ”Det under Strömstads
tullkammare hörande gränsdistriktet Svmesund Bullaren, som genom
den nva lagen kommer att idka åtskillig handel i Fredrikshald, har ett
innevånareantal på omkring 6,000. Därtill kommer en stor befolkning
i Dalsland. Fredrikshald''återfår alltså ett mycket betydande uppland.”
Jag vill visst icke bestrida, att vissa fördelar kunna vinnas aven på
svensk sida — det vore ju olyckligt, om ett avtal vore så uppgjort, att
handelsvinsten i huvudsak komme att stanna pa norsk sida, vinsten icke
blott med att sälja varor, utan vinsten även vid avyttring av svenska
produkter. Ty det är ju så, att om man gör en resa för att köpa, förbinder
man den ofta med en resa för att sälja. Att ett bifall till förslaget
kommer att leda till tillbakagång för hela den svenska handeln i
norra Bohuslän anser jag dock vara ställt utom allt tvivel.

Nu vill jag fästa uppmärksamheten vid ett par detaljer i den kungl.
propositionen, som ensamt för sig gör, att jag tycker det finns anledning
att skjuta undan frågan. Ett undanskjutande av frågan till ett annat ar
torde ju kunna tillgodose några av de önskemal, som den föregående ärade
talaren antydde angående tullfrihet även för handelsändamål i det allra
nordligaste Sverige, vilket kanske är behjärtansvärt. Jag syftar i fråga
om de detaljanmärkningar jag vill göra på två saker. Dels upptar detta
förslag till fri införsel av socker. Jag vill erinra om, att för närvarande

Onsdagen den 24 maj e. m. 119

råder importförbud för socker och denna kammare har till och med på
en hemställan från Kungl. Maj : t undantagit den medgivna hushållsimporten
vid Öresund, som förut funnits. Skall man då på en gräns, som
är sådan som Idefjorden till exempel — jag känner bäst till de bohuslänska
förhållandena — där transporten och resan drager 15 eller högst
25 minuter, och handelsplatser finnas på båda sidor, medge tullfri införsel
av 5 kg. socker? Jag tror, att det vore synnerligen olyckligt. Den
andra omständigheten, som gör, att man enligt mitt förmenande icke bör
bifalla Kungl. Maj: ts proposition eller utskottets hemställan, är följande:
Det förslag, som framlagts här för svenska riksdagen, är åtföljt av en
bilaga, innefattande den framställning Norges regering skulle göra till
norska stortinget. Den norska propositionen var naturligtvis åtföljd av
en motsvarande bilaga om den hemställan, som skulle göras hos svenska
riksdagen. Nu har Norges storting antagit lagen, i vad den angår
Norge, men då sett en bilaga med andra bestämmelser om den
svenska handeln än den, som vi nu skulle tillstyrka. Utskottet
har ändrat de belopp, som äro medgivna för tullfri införel av
vissa varor, på ett ställe från 75 till 50 kronor och på ett annat
från 75 till 40 kronor. Jag föreställer mig, att Norges regering
måste framlägga ärendet på nytt, innan det kan bli färdigt i Norge, och
då bör det väl icke vara någon olägenhet, om det här i dag blir avslaget
och det blir ett uppskov.

Det är naturligtvis ömtåligt med avtal med andra länder, men ingenting
är så ömtåligt som att taga bort en fördel som funnits. Och om
man nu icke kan bereda ökade fördelar, så tror jag det är vida olyckligare,
om förslaget här drivs igenom och det sedan uppstår en stämning
för att få bort det. På grund av vad jag nu anfört, herr greve och talman,
tillåter jag mig yrka bifall till den reservation, som är avgiven av
herr K. A. Nilson m. fl.

Herr statsrådet Thorsson: Herr greve och talman! Jag anhåller
att få yttra några ord om det ärende som nu behandlas, och jag
vill då fästa mig vid, vad den förste ärade talaren anförde i fråga om
det föregående behandlingssättet av denna fråga. Han anförde söm
ett bevis på ärendets outredda skick, att tull- och traktatkommittén kommit
fram till Kungl. Maj:t med ett förslag utan att ha erhållit något
uppdrag av Kungl. Maj:t, och så vitt jag förstod utan att tull- och
traktatkommittén såsom sådan stod bakom förslaget. Detta ger mig
anledning att lämna några upplysningar om hur hela denna organisation,
som heter tull- och traktatkommittén, kommit till; jag har ju själv
varit med om att tillsätta denna institution. Den fick sitt arbete uppdelat
på tre linjer, en självständig avdelning för tullbehandling, en
avdelning för traktater och slutligen en särskild avdelning för de skandinaviska
förhandlingar, som ju redan under kriget påbörjats. Det ligger
nu så till, att den skandinaviska avdelningen hade rätt att upptaga
sådana förhandlingar med andra sidan, som endast inneburo ett
fullföljande av ett arbete, som förut var i gång. Jag yttrar mig icke

Nr 37.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Kr 37. 120

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

om, vem som tagit initiativ till de ursprungliga mötena, men det är ju
inte så underligt, om framställningar, som inkommit från möten i gränssocknarna,
ansetts utgöra tillräcklig anledning för en sådan organisation,
som har att överlägga om de inbördes handelsförhållandena mellan de
två länderna. Jag tror därför, att det förberedande arbetet är fullkomligt
grundat.

Så kan man naturligtvis tvista om de fördelar eller de nackdelar,
som skulle följa av ett beslut i den riktning Kungl. Maj:t föreslagit
och utskottet tillstyrkt. Det är klart, att vid bedömande av en fråga
som denna man får lov att taga hänsyn till först dess inverkan på landets
handelsförhållanden i allmänhet och för det andra, vilka fördelar
som det kan tillföra de grupper, som speciellt beröras av dessa förhållanden.
Det är riktigt, att jag icke deltagit i propositionens utarbetande,
därför att detta gjordes av den föregående regeringen, och propositionen
var i ett så färdigt skick, att den skulle kunnat föreläggas
redan 1921 års riksdag. Man tyckte emellertid, att tiden fortskridit så
långt, att man ej ville besvära 1921 års riksdag härmed. Det är klart, att,
innan jag tillstyrkte detta ärendes vidare befordrande, jag fick överväga,
huruvida innehållet var av den beskaffenhet, att jag kunde förorda
detsamma. Jag har vid prövningen kommit till den bestämda uppfattningen,
att många skäl talade för ärendets framförande till riksdagen
innevarande år. Det är icke så, som från flera håll betonats,
att det nu föreliggande förslaget till gränshandelns ordnande uteslutande
skulle tillgodose ett norskt intresse, och jag tror icke man kan
vara säker på, att de ytterligare förbättringar, som vi ifrågasätta för
gränsförhållandena norr om Mitandersfors, skola vara möjliga att utan
vidare få ordnade enligt vår önskan, om riksdagen nu avvisar den kungl.
propositionen.

De förhandlingar, som förts på diplomatisk väg, ha lett till det
förslag, som föreligger här, vilket nu antagits av norska stortinget.
Då skulle vi utan vidare, efter de förhandlingar, som ägt rum, och på
grund av anmärkningar, som under senare tid framkommit, vara färdiga
att avslå förslaget. Det kan jag för min del icke riktigt fatta.
Jag har fått det intrycket, att den häftiga oppositionen, som under
senare tid satts i gång mot propositionen, mer andas yrvakenhet, än
att oppositionen i sig själv skulle innebära ett verkligt underlag för ett
avslagsyrkande. Herr Boman ifrågasatte om det kunde vara riktigt att,
sedan vi föreskrivit importförbud på socker, öppna gränserna för
sockerimport genom att öppna gränsen mot Norge. Härtill vill jag anföra,
att enligt min uppfattning kan detta importförbud icke tillämpas
på det sättet, att man förklarar det verkningslöst på en viss del av
gränsen; förbudet måste bliva generellt, och, om undantag skall göras
från detta allmänt gällande förbud, får frågan bliva föremål för extra
undersökning och vissa reglerande bestämmelser utfärdas. Jag tror icke
heller, att den omständigheten, att utskottets förslag i två punkter innebär
en minskning i den mängd av varor, som enligt utskottets förslag
skulle få fritt införas, komrne att föranleda därtill, att hela avtalet så -

Onsdagen den 24 maj e. ni.

121 Nr 87.

som sådant skulle gå över styr, eller att man från norsk sida av den anledningen
ytterligare skulle anse sig behöva upptaga ärendet till omprövning.

Såsom saken nu ligger synes det mig, att man åstadkommer
mera obehag än fördelar, om man avslår den kungl. propositionen, och
jag ber därför, herr talman, att få anhålla, att kammaren ville biträda
andra kammarens beslut i föreliggande ärende.

Herr Carlsson, Olof: Frågan om reglering av gränshandeln
med Norge har allt sedan mellanrikslagens tid under olika former varit
föremål för statsmakternas behandling. Efter unionens upplösning måste
man efter 1906 uppgiva det gamla tillståndet för den södra delen av gränsen,
och den kungl. propositionen avser ett återställande av de förhållanden,
som rådde där före 1906. Inom avdelningen och utskottet, där
jag hade nöjet att vara med om frågans behandling, har jag för min del
icke från något håll hört, att det gjorts gällande, att i fråga om det norra
gränsområdet den nu tillåtna fria handeln icke skulle behövas, utan det är
förhållandena utefter gränsen söder om Mitandersfors, som diskussionen
och debatten huvudsakligen gällt. Jag vill för min del säga, att
även om man inte fullt kan jämföra gränsförhållandena söder om Mitandersfors
— Värmland, Dalsland och Bohuslän — med de norra gränszonerna
ber jag dock, med den kännedom jag har om gränsförhållandena
söder om Mitandersfors, få säga, att det föreligger all anledning
att bevilja gränsbefolkningen den friare handel, densamma så livligt
önskar och åtrår. Jag erinrar om, att redan kort efter 1906
var stämningen inom gränstrakterna för att få återkomma till denna
friare handel, och spontanta rörelser förekommo redan då i sådant
syfte, men det tillfälle då man tog initiativet till denna fråga och
vad som förde den fram till det stadium, där den nu befinner sig,
det var det omtalade mötet i Fredrikshald. Jag vill även erinra om vad
en föregående talare anförde angående landshövdingeämbetenas uttalanden
i frågan. Länsstyrelsen i Älvsborgs län avslutar sitt yttrande med
följande kläm: ”Så långt rikets allmänna finanspolitik kan medgiva, bör
varje band på samfärdseln mellan Sverige och Norge avlägsnas.” Länsstyrelsen
i Karlstad ansåg för sin del, att dessa önskemål voro beaktansvärda
och förtjänta av understöd. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län säger visserligen, att åsikterna i frågan vore delade, men för
en del av befolkningen vore ett frigivande av gränshandeln önskvärd.
Jag erinrar ytterligare därom, att de möten som hållits i gränstrakterna
givit utskottet ett rikhaltigt material, som vittnar om, huru befolkningens
sympatier ligga i denna fråga. Det är — förutom många möten
— ett tiotal kommuner, som genom sina förtroendemän gått in till
vederbörande myndigheter och givit tillkänna sina hjärtans önskningar
i detta fall. Å andra sidan har uppstått en motrörelse. Denna rörelse
har framförallt utgått från köpmansförbunden samt enskilda köpmän,
och det är dessa, som tagit den mest aktiva delen i dessa rörelser, men
även har den vunnit anslutning av tullbetjänte och andra personer i liknande
ställning. Det är ju klart att deras önskemål även bör avlyssnas

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Nr 37. 122

O as dagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

liksom folkets önskningar i övrigt. Men jag vill för min del tillägga,
att köpmännens verksamhet icke får bliva självändamål; det är icke avsikten
med köpmannainstitutionen.

Det är emellertid klart, att denna fråga liksom alla andra har två
sidor, och man har att överväga fördelar och nackdelar i det som är
föreslaget. Då jag efter en tioårig verksamhet i gränstrakterna delvis
i norra delen av Bohuslän har någon erfarenhet av förhållandena där,
skall jag be att med kammarens tillstånd få lämna några stickprov för
dem. Det är fråga om gränstrakten, där skillnaden mellan Sverige och
Norge utgöres av Idefjorden, och utefter denna har på båda sidor det
varit en blomstrande industri, som under normala förhållanden givit arbete
och bröd åt hundratals arbetare. Det är nämligen stenindustrien.
Förhållandet är nu det, att mångenstädes utefter gränsen det är norsk
företagsamhet som satt denna industri i gång; arbetarna hava sålunda
tidtals kunnat vara sysselsatta på den norska sidan och tidtals på den
svenska, och man förstår inför detta, huru det går till, när man i öppna
båtar måste fara från och till sina arbetsplatser. Man förstår sålunda,
huru det är ställt, då arbetarna icke kunna taga med sig den ena eller
den andra saken. Herr Nilson i Kristinehamn upplyser, att det icke
varit någon möjlighet för tullbevakningen att hålla utkik på denna samfärdsel
i Idefjorden, som försiggår i öppna båtar, och jag ber att få inkassera
detta såsom ett argument till förmån för den fria handeln. Vad
den bofasta befolkningen, bondebefolkningen, angår är den. så vitt jag
känner till förhållandena i dessa socknar, till stor del bestående av
mindre jordbrukare, som måste söka erhålla körslor för dessa företag
och sålunda i viss mån stå i samma beroende som arbetarna. Kommer
man upp mot Dals- och Värmlandsgränsen är det där en annan rörelse,
förnämligast sågverks- och skogsdrift, och för de flottningar, som där
äga rum, sträcka sig flottlederna i många fall in på både svenska och
norska sidan. Följaktligen måste arbetarna där uppehålla sig på båda
sidor, och under sådana förhållanden förstår man, att det kan vara
nödvändigt att få utnyttja en friare gränshandel än den, som nu är tilllåten.
Kommer man upp till de värmländska bygderna är förhållandet
där, att skogs- och sågverksdrift är den huvudsakliga industriella rörelsen,
och mången gång är det nog så, att för den, som skall reda sig
på torvan, blir det ofta en mager utkomst i den karga bygden och således
blir det samma förhållande som här gör sig gällande. Mångenstädes
är det milslånga vägar till de svenska handelsplatserna, under det att
vägen är kort över till butikerna på norska sidan.

Allt synes sålunda tala för, att man här bör gå befolkningens önskningar
till mötes. Det har sagts, att det enbart vore norska intressen
som här skulle tillgodoses. Jag erinrar om en sak, som förekom i norska
stortinget, när denna fråga var föremål för diskussion och avgörande.
Det var en lantman, en högerman för övrigt, som betonade, att det
skulle vara till oerhört förfång för hela Smaalenenes jordbruksbefolkning,
om den föreslagna gränshandeln skulle bliva en verklighet. Han
menade tydligen, att svenska jordbrukare skulle skicka en massa pro -

Oasdagen den 24 maj e. m.

123 Nr 37.

dukter in i Norge. Man möter sålunda där samma uppfattning i denna
fråga, som man hört uttalas här i kammaren. Sant är ju, såsom det ock
anförts, att det byggts en del vägar i gränstrakterna för att underlätta
gränsbefolkningens förbindelse med Sverige, men mycket återstår att
göra härvidlag.

Jag ber till slut att såsom en sammanfattning få säga, att enligt
min mening har man drivit upp denna fråga till alltför stora dimensioner,
man har målat i alltför svarta färger. Frågan har icke den betydelse,
man velat tillägga densamma. Enligt statistiken för år 1905 uppgick
värdet av den varumängd som infördes genom gränshandeln till något
mer än 600,000 kronor och skulle i den del, det här rör sig om, tullinkomster,
dessa icke överstiga hälften av den anförda siffran, och vederbörande
myndigheter hava sagt ifrån att denna införsel icke har någon
större betydelse från tullsynpunkt. Så får jag vidare erinra om, att det
väl ändå är så, att vårt land, jämfört med det norska grannlandet, har
större resurser, större möjligheter att tillfredsställa landets innebyggare.
Det gäller således att föra en närings- och tullpolitik av den art, att man
drager till sig gränsbygdernas folk.

Jag ber således, herr talman att, på grund av det anförda få yrka
bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Andersson, Karl Andreas: Herr talman! Jag får
för min del såga, att jag i princip icke är emot införande av vissa
lättnader för gränsbefolkningen i dess handelsförhållanden med grannlandet,
och jag förstår till fullo betydelsen av att handelsumgänget med
Norge ordnas på lämpligt sätt. Jag är intresserad av denna fråga och
har försökt att bilda mig en uppfattning om densamma oberoende av
de opinionsyttringar som förekommit i ena eller andra riktningen. Därvid
bär jag kommit till det resultatet, att jag måste hysa stora betänkligheter
mot antagandet av föreliggande förslag. Det första villkor,
man har att uppställa för sig i fråga om antagande av överenskommelser
av detta slag, synes mig vara att tillse, att man erhåller full likställighet
bägge länderna emellan, så långt detta är möjligt. Ser man nu
efter på kartan, vad den kan hava att säga i fråga om denna överenskommelse,
finner man snart, att gränsen för det område, för vilket överenskommelse
skulle gälla, synes vara ganska godtyckligt vald. Den
västliga gränsen för ifrågavarande handelslättnader går på svenska
sidan fram vid Saltbacken och sträcker sig österut därifrån. Det faller
då d ögonen, att det område på svenska sidan, som kommer in under
den lättare handelstrafiken, utgör ett naturligt handelsområde för den
norska staden Fredrikshald, men ingenting synes hava hindrat, att gränsen
för dessa lättnader hade fortsatt längre sydväst ut för att omfatta
den norska ögruppen Hvaleröarna, som ligga alldeles utanför svenska
kusten. Om avtalet med Nörge omfattat även denna del av gränsområdet
skulle det ha funnits möjlighet även för det svenska näringslivet
att draga nytta av en överenskommelse av ifrågavarande slag. Det har
icke skett, och det förefaller mig, som om härutinnan förefinnes en

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Sr 37. 124

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

olikställighet av betydande vikt i den reciprocitet, som synes böra finnas
mellan de bägge länderna i det ifrågavarande avtalet. För att ernå så
stor likställighet som möjligt synes mig området för överenskommelsen
i fråga böra omfatta Hvaleröarna och motliggande del av svenska
kusten, och det kan ifrågasättas, om icke också Strömstad borde medtagas
i området. På grund av det sagda finner jag mig nödsakad hemställa,
att första kammaren måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag, under
förväntan att frågan upptages till ny omprövning med hänsyn till de
synpunkter jag här framfört.

Jag vill ytterligare tillägga, att såsom förut framhållits, behovet
av ifrågavarande lättnader icke synes vara så stort nu som det var före
1906, och jag vill till den siste ärade talaren säga, att även om detta förslag
icke antages, är gränshandeln icke stängd, såsom hans uttryck föll
sig. Till slut vill det också förefalla mig, som om det vore olämpligt
att nu gå med på detta förslag, som ju innebär vissa, inskränkningar
med avseende å tullen, då det samtidigt är starkt på tal att vidtaga åtgärder
mot varuinförsel från länder med deprecierad valuta, till vilka
länder Norge för närvarande hör.

På grund av det anförda anhåller jag, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr Heyman: Herr greve och talman! Med anledning av herr
Roséns anförande ber jag att få uttryckligen betona, att det alltjämt
sedan 25 år tillbaka pågår tillåten gränshandel i zonen norr om värmländska
tullstationen vid Mitandersfors. Den kungl. propositionen lämnar
i stort sett gränshandeln i denna del orörd.

Ett avslag på den kungl. propositionen innebär sålunda icke, att
gränshandel norr om Mitandersfors upphör, endast att gränshandel i
den sydligaste zonen mellan Strömstad och Mitandersfors fortfarande
icke tillätes.

Nu antydde herr Rosén, att om man icke tillmötesgår Norge beträffande
gränshandel i fråga om den sydliga zonen, kommer det att
uppsäga gällande avtal rörande de nordliga zonerna.

Nej, herr Rosén, så går det icke till i handel och vandel med norrmän!
Norrmännen äro förslagna och beräknande affärsmän och de komma
säkerligen icke att släppa en bit bara därför att de icke få sluka hela
stycket. Jag menar härmed, att vi sakna anledning förmoda, att norrmännen
av några känsloskäl komma att avsäga sig de nordliga handelsområdena,
de må nu vara än så obetydliga, bara därför att vi icke
lämna dem tillfälle exploatera den sydligaste zonen.

Realiter gäller denna fråga sålunda endast gränshandel eller icke
gränshandel i den sydligaste zonen, Strömstad—Mitandersfors. — Och
då jag för min del nu säger: icke gränshandel, stöder jag mig sakligt
därpå, att de brister i kommunikationsleder, som tidigare gjorde denna
handel försvarlig, numera äro avhjälpta eller i varje fall närma sig fullbordan.

Onsdagen den 24 maj e. m.

125 Jfr 87.

Resolutionen i Fredrikshald på vårsidan 1919, som efter vad jag
förstår varit grundläggande för den kungl. propositionen, är icke något
gott uttryck för gränsbefolkningens verkliga önskan. Den framdrevs
nämligen av den vakna och påpassliga köpmannaföreningen i Fredrikshald
vid en tidpunkt, då befolkningen stod under varubristens många
umbäranden.

Det är uppenbart, att man under sådana förhållanden skulle ”tjuta”
ja till varje handelsöverenskommelse, som kunde väntas medföra lättnader
i sådant avseende.

Frånsett denna omständighet finnes det naturligtvis vid varje tidpunkt
en hel del gott folk, som på grund av olika valuta- och tullförhållanden
intet hellre önska än att få resa till Norge och köpa varor till
billigare pris än andra svenska medborgare.

Frågan är emellertid icke, om gränsbefolkningen skall få resa till
Norge och köpa varor, något hinder härför möter givetvis icke, utan
frågan är helt enkelt den, om dessa varor skola få införas tullfritt, och
härtill svarar jag för min del ett bestämt nej, då jag ej, åtminstone icke
söder om Mitandersfors, känner till några ömmande omständigheter,
som skulle berättiga den till dylik undantagsförmån.

Nu sökte herrar Rosén och Carlsson att bagatellisera bort det hela
under hänvisning till att det endast rörde sig om små importsiffror, och
i utskottet sade man, att det mest rörde sig om ett fåtal hushåll sbehov.

Siffrorna från tiden i början av århundradet, då gränshandeln även
var fri, visa emellertid, att aptiten växer över hövan, så snart gränshandeln
lämnas fri.

Mycket belysande för detta påstående äro de tullfria s. k. hushållskvantiteter,
som under 1904 och 1905 importerades enbart av artikeln
mjöl, allenast till de fyra nordliga jordbrukande bohusländska gränssocknarna
i Skee, Näsinge, Högdal och Lommeland.

Enligt statistiska uppgifterna hava dessa fyra socknar en sammanlagd
befolkning av i runt tal 10,000 innevånare och en brödsädesareal
av cirka 1,000 hektar. Å denna areal skördas emellertid så mycket råg
och vete, att samma minst halvannan gång täcker såväl den jordbrukande
som den icke jordbrukande befolkningens behov av brödsäd.

Strömstads tullkammare tillhandahöll emellertid! utskottet en
P. M. utvisande att det sagda år till nämnda fyra socknar importerades
följande mängder brödsädesmjöl, 1904 432,000 och 1905 459,000 kg.

Dessutom har en med! de lokala förhållandena bekant trovärdig
person intygat, att det samtidigt på olaglig väg längs över hela Idefjorden
importerats minst lika stora kvantiteter mjöl.

Reflexionerna göra sig i varje fall själva eller att gränshandelsimporten
åtminstone beträffande artikeln mjöl i allmänhet icke rörde sig
om att täcka legitima hushållsbehov utan fastmer om att därmed driva
otillåten handel. När detta kunde äga rum vid en tidpunkt då ingå
valutadifferencer förelåge och då prisskillnaden ömse sidor om gränsen
för socker, mjöl, kaffe etc. voro långt mindre än nu, kan man utan vidare
tänka sig, vilka omoraliska missförhållanden, som komma att inträda,

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Sr 37.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

126 Onsdagen, den 24 maj e. m.

därest gränshandeln nu lämnas fri. En tulltjänsteman vid Mons gränsstation
på Dalslandsbanan har även försäkrat, att om gränshandeln under
rådande förhållanden lämnades fri, tvingades däromkring boende
köpmän, så vida de icke skola gå under med sin näring, att fylla sina
lager med norska varor genom en organiserad stab av s. k. hushållsköpare.

Nu sades det även i utskottet, att man för det skandinaviska samarbetets
skull borde tillmötesgå norrmännen. Uppriktigt sagt förstår
jag icke detta tal i den mån det icke vilar på reciprocitetens fulla grundsats.
I förevarande fall blir det Fredrikshalds köpmannakår som, till
förfång för köpmannakåren särskilt i det genom eldsolyckan redan hårt
träffade Strömstad, till 9/10 skördar vinst av överenskommelsen.
De geografiska förhållandena, underlättade av tull- och valutaförhållanden,
göra, att så måste bliva fallet. Det enda lilla territorium, där
svenska intressen möjligen kunde främjas framför norska, var det strax
utanför Strömstad liggande Hvaleröarna, men detta har norska stortinget
välvisligen uteslutit från överenskommelsen.

I detta sammanhang vill jag erinra om att Norges utrikesminister
för icke länge sedan offentligt uttalade sig ganska fränt om det skandinaviska
samarbetet, varvid han menade, att Norge redan alltför starkt
engagerat sig i detta. Vore det icke under sadana förhallanden lämpligt,
att vi i Sverige som svar härpå avslog propositionen och åtminstone
ställde oss avvaktande, intill dess stabilare tider inträda, och visa
att även vi kunna ställa våra intressen framför andras.

Även om vi icke precis bete oss såsom spanjorer och mot införsel
av norsk fetsill ställa 150,000 liter svenskt tiodubbelt renat, vilket naturligtvis
skulle gagna våra potatisdistrikt, tycker jag verkligen, att situationen
nu är sådan, att vi icke böra giva norrmännen påtagliga förmåner
framför dem vi själva äga.

I övrigt har jag fått det intrycket, att man på vissa håll är något
för ömtålig ooh känslig, när det gäller att hålla det skandinaviska
samarbetet i gång. Huru var det för en tid sedan med ostrontullen?
Då äventyrades också, sades det, det skandinaviska samarbetet, men icke
har jag försport något krig i norden därför att vi ej den gången föll
undan för danskarnas krav.

Under debatten har stor vikt lagts vid att länsstyrelserna i Göteborg
och Vänersborg tillstyrkte denna gränshandel. Endast med tvekan
eller på vaga skäl hava de gjort detta. Länsstyrelsens i Göteborg till
propositionen sid. 12 fogade yttrande rekommenderar jag till läsning.
Länsstyrelsens i Vänersborg utlåtande är verkligen alltför dyrbart för
att icke i protokollet bevaras för eftervärlden. Man tillstyrker eventuellt
i detta gränshandel ”med hänsyn till det väckande och livgivande
inflytande, som en obehindrad samfärdsel mellan folken och ett ständigt
utbyte av idéer och erfarenheter medförde”. Man kan verkligen
ställa frågan, vad det är för livgivande inflytande och vackra idéer som
kunna spira upp över handelsdiskarna i Fredrikshald och därmed göra

Onsdagen den 24 maj e. m.

127 Jfr 87.

•denna gränshandel försvarlig. — Man skall sannerligen vara bra renons
på sakskäl för att kunna anföra något dylikt. — Landshövding von
Sneidern är av tvingande skäl beklagligt nog icke här i afton, men jag
ar i tillfälle meddela, att han är motståndare till gränshandel söder om
Mitandersfors. — Herr finansministern talade om, att när norska stortinget
redan tagit förslaget, så borde vi härav känna oss manade följa
exemplet. — Det är tyvärr sant, att stortinget redan för nära ett år
se.^ai1 förslaget. Detta finner jag vara anmärkningsvärt, särskilt
därför att fördelarna ligga på norsk sida. Under sådana förhållanden,
hade det vant internationellt lämpligt först se till vad Sverige gjorde,
eller i varje fall upptaga förslaget samtidigt med oss.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Carlsson, Johan Gustaf: Herr talman! I reservationen
göres gällande, att frågan icke är tillräckligt utredd. Denna synpunkt
har även framträtt i många tidningsartiklar och senast i den P. M.
från Strömstad, som riksdagens ledamöter för några dagar sedan fingo
sig tillsänd. Att man utom bevillningsutskottet kan ha en dylik uppfattning
är för mig förklarligt, men jag får säga, att det synes mig ganska
anmärkningsvärt, att man på vissa håll inom utskottet, där man varit
i tillfälle att taga del av de handlingar, som inom utskottet varit tillgängliga,
kommit till den uppfattningen, att denna fråga icke är tillräckligt
utredd. Denna fråga synes mig tvärtom höra till dem, som äro
bland de mest utredda, som vi under denna riksdag haft att behandla
inom bevillningsutskottets första avdelning. Icke blott länsstyrelser och
lokala myndigheter hava varit i tillfälle att yttra sig, utan även befolkningen
i gränssocknarna hava fått giva sin mening till känna. Jag vill
endast påpeka, att bland de handlingar, som inom utskottet stått till
förfogande, finnes en mängd resolutioner, där man uttalar sig för fri gränshandel.
Det förekommer bland handlingarna tättskrivna ark med petitioner
från lantmän och hantverkare bosatta vid gränsen, som be att få
frågan löst i den riktning, som ICungl. Maj:t föreslagit. Det är klart, att
det finns vissa handelsintressen på svenska sidan, som känna sig illa berörda
av ett förslag i den riktningen, men å andra sidan synas de önskningar,
som de verkliga gränsboma hava givit till känna, i allmänhet
vara mera förtjänta av beaktande.

Jag har försökt att med hjälp av ekonomiska och befolkningskartor
bilda mig en föreställning om förhållandena, och jag har kommit till
den uppfattningen, att det även inom den sydliga zonen finnes trakter,
om vilka man kan säga, att med hänsyn till kommunikationsförhållandena
det verkligen är all anledning önska, att det blir fri gränshandel i
den utsträckning som här är föreslaget. Om man hade tillfälle att visa
en karta i kammaren tror jag, att det skulle vara lätt att övertyga många
av kammarens ledamöter, att det just i gränstrakten söder om Mitandersfors
förekommer gårdar och byar, som hava lätt att komma till närmaste
handelsplats i Norge, särskilt sjöledes, under det att de hava en
lång och besvärlig väg att färdas för att komma till närmaste svenska

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Nr 37. 128 Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade handelsplats. Jag ber samtidigt få påpeka, att den av Karlstads hanbestämmelser
delskammare upprättade kartan, som är anslagen på kammarens vägg,
rÖfikInnmed'' icke är korrekt, naturligtvis herr Nilson i Kristinehamn ovetande. Den
'' Nor™. kartan uppgives vara en kopia av de Geers befolkningskarta, men jag
(Forts.) har varit och undersökt den och funnit, att flera befolkningscirklar med
hundratals människor äro uteglömda, och detta är förhållandet med bygder,
som ligga bra till för kommunikation med Norge. Jag beklagar,
att kartan är felaktig och att just icke de platser finnas utmärkta, som
med hänsyn till kommunikationerna skulle mest varit i behov att få fri
gränshandel. Jag vill begagna tillfället att säga, att jag naturligtvis icke
önskar, att de trakter, om vilka det icke kan sägas, att de äro på det
sättet belägna, skola komma i åtnjutande av fördelarna av fri gränshandel.

Jag tror emellertid, att det föreliggande förslaget erbjuder tillräckliga
garantier fÖT att blott de verkliga gränstrakterna, som äro i behov
av fri gränshandel, komma i åtnjutande av denna fördel, och därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wohlin: Sedan många år tillbaka har jag varit en intresserad
anhängare av det skandinaviska samarbetet och jag har såsom medlem
av föreningen Nordens styrelse i någon mån sökt följa strävandena
för samarbete på det kulturella området, liksom jag även hyser stort intresse
för att ett samarbete på det ekonomiska området så småningom
skall komma till stånd. Jag har därför med intresse noga studerande
aktstycken, som föreligga beträffande denna fråga. Emellertid har jag
vid studium av dessa aktstycken, trots mina sympatier för utvecklingen
av Sveriges och Norges ekonomiska förbindelser, icke kunnat finna annat
än att detta förslag tillgodoser de norska intressena i högre utsträckning
än de svenska .och att Sveriges intressen i rätt avsevärd grad skulle
bliva åsidosatta genom ett bifall till propositionen. Detta gäller givetvis
icke de trakter, som ligga norr om Mitandersfors och om vilka herr
Rosén talade, men det gäller så mycket mera trakterna söder om Mitandersfors.
Det visar sig visserligen vid granskningen av handlingarna,
att en del av den svenska gränsbefolkningen närmast norska gränsen
under den tid, då livsmedelsbrist rådde här i landet, ansåg sig hava fördel
av en sådan utvidgad gränshandel, som i propositionen föreslås. J ag
vill på intet sätt göra gällande, att icke uttalandena vid mötet i Fredrikshald
hösten igig gåvo ett riktigt uttryck för gränsbefolkningens uppfattning
vid dåvarande tidpunkt. Sedan dess hava emellertid förhållandena
väsentligt förändrats och man får nu betrakta denna fråga såsom
ett led i ett större sammanhang och med tagen hänsyn till västra Sveriges
ekonomiska livsintressen över huvud. J ag har kommit till den uppfattningen,
att om man utvecklar begreppet gränsområde till att omfatta.
norra Bohuslän, Dalsland och västra Värmland man genom ett bifall
till propositionen gör dessa trakter i Sverige till ett uppland för staden
Fredrikshald i Norge. Jag ber att få påpeka, att denna uppfattning
delas av en så representativ sammanslutning som handelskammaren i

Onsdagen den 24 maj e. in.

129 >''r 37.

Karlstad, vilken i november 1920 bestämt uttalade sig mot det föreliggande
förslaget, och vidare att stadsfullmäktige i Strömstad i mars 1921
uttalade sig i samma riktning och således icke på något »yrvaket» sätt,
såsom det anfördes från statsrådsbänken, fått intresse för frågan utan
haft detta intresse sedan långt tillbaka. Och samma åsikt har uttalats
av åtskilliga tjänstemannaföreningar, några sjöfartsföretag på västkusten
och flera sammanslutningar av såväl producenter som konsumenter
i ifrågavarande trakter. Jag tror att man bör beakta, att med hänsyn till
den svenska och den norska valutans olika ställning full reciprocitet icke
vinnes. Den norska valutans ställning i förhållande till den svenska gör
faktiskt, att den ömsesidighet, om vilken man här formellt skulle enas, i
realiteten icke blir någon ömsesidighet, utan att man måste befara, att
Sveriges intressen genom den norska valutans lägre värde komma att
åsidosättas på ett sätt, som man icke trodde år 1919, när första upprinnelsen
till detta förslag kom fram. Jag befinner mig icke i någon angenäm
ställning, när jag nödgas uttala denna uppfattning, och jag kan icke
med samma frejdiga mod som talaren på västgötabänken, herr Heyman,
träda fram i denna fråga, som faktiskt är av mycket ömtålig beskaffenhet,
sedan förhandlingarna förts så långt, att norska stortinget antagit en
proposition, som i viss omfattning motsvarar den här föreliggande. Men
jag håller dock före, att om man vill iakttaga Sveriges berättigade intressen,
så kan man trots det läge, vari frågan nu befinner sig, icke gå
med på- bifall till denna proposition. Landshövdingen i Göteborgs och
Bohus län har också, såsom i reservationen erinrats, i inlämnad skrivelse
till bevillningsutskottets ordförande utvecklat sin nya syn på frågan
och tillrått uppskov och ny utredning. Huruvida detta även är fallet
med landshövdingeämbetet i Älvsborgs län känner jag icke, men det säges
i reservationen att så är förhållandet och jag förmodar att reservanterna
blivit därom riktigt underrättade. Vad slutligen denna frågas inverkan
på det svensk-norska samarbetet beträffar så är jag den förste
att erkänna — och jag står i det fallet på en annan ståndpunkt än den
talare på västgötabänken, vilken jag nyss omnämnde — att ett eventuellt
avslag på denna proposition otvivelaktigt kommer att medföra
vissa konsekvenser med hänsyn till stämningen på andra sidan Kölen,
vilka icke äro så vidare lyckliga för det svensk-norska samarbetets fortsättande.
Men jag har försökt bilda mig en uppfattning om huru stor
betydelse man bör tillmäta denna omständighet vid jämförelse med betydelsen
och vikten av att här tillgodose Sveriges intressen och jag har
då funnit, att de norska intressen, som här göra sig gällande, dock äro
relativt lokalt begränsade till staden Fredrikshald med omnejd och att
i stort sett norsk uppfattning i denna fråga och norska stämningar icke
komma att taga alltför starkt intryck av möjligen svikna illusioner hos
vissa köpmannakretsar i Fredrikshald. Jag ber dessutom få erinra om
att riksdagen i avseende å så gott som alla frågor, som rört förändring
av tullbevillningen, under de senare åren principiellt stannat för uppskov
och detta med hänsyn till den utredning om vår tullpolitik och vår tulllagstiftning,
som tull- och traktatkommittén har om hand. Jag föreFörsta
kammarens protokoll 1922. Nr 37. 9

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Nr 37. 130

Onsdagen den 24 maj e. in.

Om ■ändrade ställer mig, att det vore önskligt, om denna allmänna utredning bleve
bestämmelser siutförd åtminstone i sina huvuddrag, innan man skrider till rubbning
rÖfikenmcd~ På en så viktiS punkt i vår tullagstiftning som den förevarande. Med
r''lVor™. denna förhoppning om att uppskov och förnyad utredning icke skall i
(Forts.) väsentlig mån inverka störande på förhållandet till vårt västra grannland
vågar jag, herr talman, yrka, att kammaren måtte, med hemställan
om förnyad utredning i ärendet, besluta att för närvarande avslå den
föreliggande propositionen.

Herr Nilson, Karl August: Endast några korta ord för

att replikera vännen Rosén, som aldrig försummar ett tillfälle att giva
ett nyp åt det, såsom man kan finna, för honom misshagliga köpmansintresset,
vilket enligt hans åsikt icke är något riksintresse och sålunda
icke bör tagas hänsyn till. Han har dock icke kunnat uppgiva, att köpmansintresset
skulle stå i motsats till andra berättigade intressen, och
jag tror för min del, att detta intresse också sammanfaller med riksintresset,
åtminstone är detta fallet, när det gäller att taga reda på vad affärsmän
och handlande skola skatta för sin rörelse. Jag tror förresten, att herr
Rosén icke behöver se saken såsom han gjort i detta fall. \''i kunna alla
vara överens om, att man bör se till, att icke vare sig den ena eller andra
parten kommer att oskäligt gynnas. J ag talar icke för köpmansintresset,
icke heller för något annat specialintresse, men det gör herr Rosén, när
han talar för det speciella intresset, att denna lilla klick av folket, som
nu är i fråga, skulle få vissa fördelar, utan att det kan bevisas, att den
behöver hjälpas framför andra; detta menar jag blir ett specialintresse.

Herr Rosén försökte för att illustrera sitt anförande att använda
sig av talet om Lappland och förhållandena där. J ag har icke satt i fråga,
att man icke där skulle vara i behov av en viss handelsfrihet; men huru
det än är där uppe, tycker jag icke det är lämpligt att markera förhållandena
där, när vi nu tala om den sydliga delen av gränsen mellan Sverige
och Norge. De ökade förmåner, som förslaget tillerkänner befolkningen
i de norra zonerna, tror jag ingen gör invändning emot; men nu
är det ju inte egentligen därom vi tala. Att det inte är enbart köpmän
som yttrat sig emot antagande av lagförslaget framgår ju därav att t.
ex. hela Strömstad såsom en man gjort uttalande om, att denna fråga
är för staden av ett så vitalt intresse att lagens antagande skulle skada
hela stadens näringsliv. J ag hemställer om det icke är skäl att taga hänsyn
till detta. Stadsfullmäktige i Strömstad hava särskilt yttrat sig,
grupper av köpmän hava yttrat sig, och det är nog annat än köpmansintresset
som här ger sig till känna. Jag kan icke neka mig att föredraga
några korta rader i ett uttalande från en annan grupp, som icke
består av köpmän, det är nämligen en fackförening, som yttrat sig om
saken. Det svenska livsmedelsarbetareförbundets avdelning nr 27 i Strömstad
har ingått med en skrivelse till riksdagen av vilken jag tillåter mig
uppläsa några rader. Det heter i denna skrivelse:

»Under den tid som fri gränshandel var tillåten intill 1906 fanns
vid Idefjorden på en sträcka omkring tre mil endast sex köpmän på

Onnlagen den 24 maj e. in.

131 Nr 37.

svenska sidan och dessa voro på grund av konkurrens från Fredrikshald
inte så vill sorterade med varor. Så fördes t. ex. endast en sorts vetemjöl
och inget rågmjöl, det senare importerades från Norge, och kunde
denna import pr år uppgå till den respektabla summan av 500,000 kg.
Med nuvarande tull skulle det bli rätt stor förlust för svenska staten
genom denna undantagslagstiftning.

Vägarna till Strömstad voro dåliga, nu har staten genom nödhjälpsarbeten
betydligt förbättrat dem samt anlagt nya vägar till gränstrakterna.
Idefjorden anlöpes regelbundet av två stycken ångare med varor
frän Göteborg och Strömstad m. fl. platser. Under de år ingen fri gränshandel
varit, har antalet köpmän på svenska sidan av Idefjorden ökats
till 20 stycken som äro välförsedda med livsmedel samt tyger, färdiga
kläder och skodon, så nog finns det numera vad gränsbefolkningen behöver
köpa, utan att resa till Norge. Härmed torde vara sagt att de skal,
som tidigare talade för fri gränshandel, nu mera inte föreligga.

Skall fri gränshandel återinföras komma de flesta köpmännen vid
Idefjorden att få upphöra med sina affärer. Som de alla sälja bröd tillverkat
i Strömstad, är det uppenbart att avsättningen vid bagerierna i
Strömstad betydligt minskas, varav följer arbetslöshet, och som den
torde vara tillräcklig förut i landet, vilja vi hemställa att föreliggande
förslag till lag om fri gränshandel icke antagen av Riksdagen.»

Jag har velat anföra detta så pass fullständigt, därför att det är en
avdelning arbetare, som tala, och jag tänkte att möjligen åtskilliga i
kammaren skulle taga hänsyn just härtill.

Till sist, herr Rosén framförde en annan tanke, som jag måste opponera
mig emot, då han sade: man vet icke, om nuvarande förhållanden
beträffande gränshandeln skola få förbliva såsom de nu äro med avseende
å den nordliga delen av gränsen, om utskottets förslag avslås -— så undrar
jag, om herr Rosén verkligen kan påstå, att det är med ärligt uppsåt
han talat så, eller om det icke är mot bättre vetande. Han vet att
i fråga om den fria införseln och upphandlingen av varor över denna del
av gränsen är det svenska riksdagen som besluter, att det är svenska
riksdagen som måste fatta beslut, huruvida nu varande ordning skall
fortfara eller upphävas, och därom skall förslag först föreligga. Jag tror,
att man tryggt kan lugna sig med, att nuvarande förhållanden skola
gälla, till dess vi efter ny utredning hunnit besluta, huru förhållandena
skola gestalta sig för den södra zonen.

Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid, utan tillåter mig
yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Antonsson: Under denna debatt har det särskilt fram hållits,

att det är ett konsumentintresse, som skall med det föreliggande
förslaget tillgodoses vid norska gränsen, och det förefaller som man icke
råd bedömandet av denna fråga tänkt på något annat än detta konsumentintresse.
Man bör väl i alla händelser inte förbise, att det även finnes
ett producentintresse, ett näringsintresse, som härvidlag också bör tagas
under övervägande. Det torde vara för envar alldeles klart, att om

Om ändrade
bestämmelser
rör. grän stråfiken
med
Norge.
(Forts.)

Nr 37. 132

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade inte näringarna kunna upprätthållas i den omfattning, som dessa erhållit
bestämmelser efteT mellanrikslagens och gränshandelns upphävande år 1906, går det
r°fikenHmed~ f°r den svenska befolkningen där uppe vid gränsen särskilt söder om
Norge. Mitandersfors. Vad gagnar det över huvud taget, att man kan köpa vissa
(Forts.) varor billigare, om icke möjlighet finnes att förtjäna något, om näringslivet
fullständigt undertryckes eller tillbakagår i en sådan omfattning,
att skattekällorna sina? Vad blir det då egentligen där uppe av den deJ
av vårt land, som ligger intill Norge? Det bör man väl inte underlåta att
taga under övervägande, då det gäller att bedöma denna fråga. Nu har
det sagts, att det är av politisk betydelse, att man återgår till de bestämmelser,
som voro rådande före år 1906, men jag tror dock, att med hänsyn
till detta förhållande det skulle vara klokast, att man så litet som
möjligt försöker få en överenskommelse till stånd, varigenom man mer
och mer blir beroende av Norge och norska handelsintressen. För närvarande
är ju förhållandet med Norge utmärkt gott, men om man utan
trängande skäl träffar på skilda områden avtal, kan ju tänkas, att konflikter
lätteligen kunna uppstå. Om det skulle befinnas t. ex., att i Sverige
efter fn tid, sedan den här ifrågasatta överenskommelsen träffats,
önskan uppstod att gå tillbaka till nuvarande förhållanden, så skulle
man utan tvivel riskera att vänskapen inte bleve så god, som den för
närvarande är. Emellertid skola vi ävenledes vid bedömandet av denna
fråga besinna, att även andra gränsorter i vårt land finnas, som skulle vilj a,
med anledning av vad här föreslås, komma fram med anspråk på rättighet
att från andra länder få göra inköp av vissa varor och kvantiteter
såsom här ifrågasättes. J ag tänker då på södra delen av landet. Men icke
kan det vara riktigt att tillfredsställa eller tillmötesgå sådana anspråk, ehuru
samma skäl från konsumenternas sida kunna anföras. Nyligen harm vi
åsatt en högre tull på kaffe. Skulle det då verkligen vara riktigt, att
man från Norge finge tullfritt införa i vårt land den kvantitet kaffe, som
här föreslås? Det skulle utan tvivel leda därhän, att det bleve en betydande
affär som utnyttjades till det yttersta. Jag för min del anser, att
det är lyckligast att icke bifalla vad Kungl. Maj:t i detta avseende har
föreslagit, utan att man bör bibehålla de nuvarande bestämmelserna med
avseende på gränshandeln. Det är därför jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Bj örnsson: Herr talman! J ag tror, att man blåst upp

denna fråga till alldeles för stora dimensioner. Om man åtminstone behandlar
denna fråga såsom min ärade bänkkamrat, herr Heyman, nyss
gjorde! Han använde bland annat som argument, att han från fullt trovärdiga
personer fått upplysning om, att den olagliga importen från
Norge till Sverige vore ungefär lika stor som den lagliga. Det förefaller
mig vara rätt svårt att tänka sig, att en person kan vara fullt trovärdig
och på samma gång så litet laglydig, att han icke försöker att hejda en
sådan import. Jag har svårt för att tillmäta ett sådant argument den
vederhäftighet, som ett argument i denna fråga bör hava, och när sedan
herr Heyman anslog varmt fosterländska toner, så har jag naturligtvis

Onsdagen den 24 maj e. ni.

133 Jfr 37.

den största respekt för dessa, eftersom de helt visst uteslutande bottna i omtanken
om vårt lands val, men jag tror icke desto mindre, att det icke är
lyckligt för ett gott samarbete i Norden att slå an så storsvenska toner
bär i riksdagen, som han gjorde. Det är icke skal att taga sä illa vid sig
om en och annan norrman icke skulle yttra sig så taktfull, som vi skulle
önska, om detta samarbete, och jag tror det är allt skäl i världen att från
svensk sida iakttaga all tillbörlig måttfullhet. Det förvånar mig däremot
mindre, när jag hörde huru hårt herr Heyman hade spänt strängarna
på sin protektionistiska lyra, att han föll för frestelsen att spela
spanska melodier på den. Han tyckte ju, om jag inte hörde orätt, att
det kunde vara lämpligt för oss att tvinga norrmännen till att taga emot
något hundratusental liter brännvin, för att vi skulle köpa deras fetsill.
J ag tror icke, att dessa spanska melodier ligga för vårt svenska folk. J ag
tror, att dessa utländska varor höra bäst hemma i sitt hemland.

Jag kan med tillfredsställelse konstatera, att det var en välgörande
kontrast mellan hans anförande och den ton, som herr Wohlin anslog,
när han behandlade detta ämne. Herr Wohlin hade uppenbarligen eu
varm känsla av, att det var ett ömtåligt kapitel, och valde sina ord med
helt annan omsorg än herr Heyman. Jag -vill likväl här få vända mig mot
ett par argument, som herr Wohlin anförde. Han menade, att det var
icke blott ett fåtal socknar, som ligga närmast intill gränsen, som skulle
komma i åtnjutande av den förmån, som här är i fråga, utan att det även
för andra socknar utöver dessa kunde få en stor betydelse. Han uttryckte
saken ungefär så, att gränsen mellan Sverige och Norge skulle så småningom
flyttas in rätt betydligt på svenska sidan. Jag ber att få hänvisa
till, att utskottets majoritet i sin motivering betonat, att denna fördel
verkligen bör förbehållas endast den gränsbefolkning, vilken har ett
legitimt behov därav. Det står uttryckligen på sidan 14 i betänkandet.
Det andra skälet, som herr Wohlin anförde, skulle vara, att de nuvarande
valutaförhållandena i Norge för närvarande stimulerade till en
gränshandel av större omfattning, än som under normala förhållanden
skulle ske. Nu tror jag icke till att börja med, att vi för närvarande ha
att räkna med valutadumping i egentlig mening från Norge. Men det
är icke otänkbart, att den norska kronans låga kurs, om man mäter den
i svenskt mynt, likväl kan locka till handel, och det måste medgivas,
att det skulle vara orimligt att en sådan tillfällig anledning skulle få verka
i onödan ödeläggande på den svenska gränshandeln i dessa bygder. Det
är med hänsyn härtill, som utskottet till slut säger, att det går ut från
den förutsättningen, att Kungl. Maj:t, då det gäller att bestämma tidpunkten
för denna lags ikraftträdande, skall taga all möjlig hänsyn till
de säregna förhållanden, som kristiden framkallat.

Om jag sålunda räknar med detta, att begreppet »gränsbefolkning>
skall få en så snäv avfattning, att man icke behöver befara vad herr
Wohlin i detta avseende befarat, och vidare att Kungl. Maj:t icke kommer
att låta denna lag träda i kraft, förrän de av kristiden vållade särskilda
förhållandena med avseende å valuta och djdikt icke lägga något
hinder i vägen, så tror jag icke, att det är skäl att följa herr Wohlin i

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Jfr 37.

134

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade hans
bestämmelser (icn jla uppskjuta alla viktiga tullfrågors avgörande, så har det icke skett
r0fikénttmed~ !lied hänsyn till den sakliga motiveringen utan framför allt med hänsyn
''Norge* till att tull- och traktatkommitténs arbetsresultat skulle avvaktas,
(Forts.) och menar, att vi nu borde följa samma regel. En sådan argumentering
kan icke här tillmätas någon giltighet, tv tull- och traktatkommittén
har ju redan förberett saken. Jag vågar därför åberopa den argumentering,
som herr Wohlin använde, då han sade, att det vore synnerligen
tråkigt att yrka avslag på denna proposition till förmån för min ståndpunkt.
Just därför, att herr Wohlin tyckte, att det vore synnerligen tråkigt,
tycker jag, att han bör tänka noga efter, om det icke vore skäl att
dock bifalla förslaget. Det förhåller sig ju så, att detta innebär en stor
fördel för en del av vår gränsbefolkning, och om det därjämte kan lända
till förmån för en och annan handlande på norska sidan, så kunna vi väl
i Sverige bära den saken med jämnmod. Det är nämligen icke så, som
herr Heyman sade, att det här är fråga om huruvida svenskar skola få
resa in och köpa varor i Norge, utan huruvida de skola få köpa dessa
varor tullfritt. Det förhåller sig väl snarare så, att en svensk gränsbo,
som nu nödgas köpa sina varor på andra sidan gränsen, får betala såväl
den norska som den svenska tullen, och det är detta missförhållande
man med föreliggande förslag velat råda bot på.

Herr talman, jag ber därför att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
med de ändringar, som utskottet däri föreslagit.

Herr Rosén: Herr K. A. Nilson sade att här är det bara en liten
klick av befolkningen, som det gäller. Ja, herr Nilson, men det gäller
val en ännu mindre klick av handlande, som göra affärer med denna
obetydliga gränsbefolkning. Herr Nilson bestrider i ena ögonblicket mitt
påstående, att han här förfäktar ett handelsintresse, men ögonblicket
därefter säger han, att det är för Strömstad av ett vitalt intresse att propositionen
avslås. Han sade vidare, att livsmedelsarbetarförbundet i
Strömstad instämt i framställningen om avslag å propositionen, men
livsmedelsarbetarförbundets medlemmaT äro, såvitt jag förstår, allesammans
anställda hos handlande. Herr K. A. Nilson sade vidare gent emot
ett uttalande av mig, att det är ju riksdagen, som nu skall besluta, om
tullfriheten i norra "delen skall upphöra, och herr Heyman uttalade, att
norrmännen gärna vilja sälja i Sverige. Men det är ju icke bara en fråga
för gränsbefolkningen, att den skall få ko pa från Norge, utan det är också
eu fråga för gränsbefolkningen att få sälja till Norge. Åtminstone vissa
av de råd norska gränsen belägna norrländska kommunerna äro hänvisade
till att sälja till Norge allt vad de producera, och de måste sälja
till Norge för större värde än vad de köpa från Norge. De skola åtminstone
ha så mycket penningar över, att de kunna betala sin skatt till
svenska staten och till sina kommuner, tyr de hava ingen som helst handel
med Sverige, herr Nilson! Då är frågan: Kunna herr Heyman och herr
Nilson i Kristinehamn ikläda sig garantier för, att denna gränsbefolkning,
som icke kan bedriva handel på den svenska sidan, fortfarande får

Onsdagen den 24 maj e. in.

135 Jfr 37.

sälja sina produkter till Norge? Det är eu fråga, som icke herrarna kunna
svara på. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr W o h 1 i n : Endast några ord till min kollega i bevillningsutskottet,
herr Björnsson. Han ifrågasatte, huruvida man icke skulle kunna
tänka sig utvägen att man bifölle den ifrågavarande propositionen men
att Kungl. Maj:t uppsköte ikraftträdandet av den nya anordningen ;ill
en tidpunkt, då valutaförhållandena vore mera utjämnade. Detta är
en tanke, som jag under de gångna veckorna också varit inne på och
övervägt, men jag får hemställa ti''l kammarens eftertanke, om det vore
lämpligt att låta tidpunkten för ikraftträdandet av den utvidgade gränshandeln
bero på något så ovisst som utjämnandet av den svenska och
den norska valutans ställning och om icke detta bleve en uppgift för
Kungl. Maj:t, som skulle kunna bliva nog så besvärlig. Den dag, då den
norska valutan kommer i paritet med den svenska, kan bli ganska avlägsen.
,Ställer man sig på den ståndpunkt, som herr Björnsson tänkte
sig, så kan man lika gärna gå med på det yrkande, som jag tillåtit mig
framställa, nämligen att kammaren ville, med hemställan om förnyad
utredning i ärendet, för närvarande avslå den kungl. propositionen. Det
blir ett uppskov och en förnyad utredning, bådadera önskvärda, och
förslaget ansluter sig ungefär till den tanke, som ligger bakom herr Biörnssons
uttalande, ehuru det har en mera positiv form, som jag i detta fall
tror vara väl motiverad.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Herr Heyman: Herr Björnsson menade att jag var alltför

nationell och han motiverade detta med att jag spelade spanska melodier.
Jag hemställer, att min ärade vän, herr Björnsson, icke måtte
störas av min musikaliska uppfattning, enbart därför att jag inte här
i kammaren tillsammans med honom vill sjunga internationalen.

Herr Hellberg: Herr talman! Det är med synnerligen stor

tvekan, som jag beslutat mig för att i denna sena stund begära ordet
i föreliggande fråga, men jag har dock tyckt, att även en annan röst
bör höras från Värmlandsbänken än herr K. A. Nilsons.

Jag erkänner villigt, att jag har svårt att bedöma frågan i dess
helhet. Det har sagts, att en lösning i enlighet med regeringens proposition
skulle lända Norge till övervägande fördel. Det är naturligtvis
möjligt. Jag vill i detta fall icke göra något påstående, men det är
ju ofta så, när det gäller affärsfrågor, att den ena parten kan ha förde!
av det lika väl som den andra. I varje fall tror jag mig kunna säga.
att åtminstone den del av den svenska gränsbefolkning, som faller inom
Värmland, övervägande skulle ha fördel utav en anordning, sådan som
den föreslås i regeringens proposition. Det har nämligen där hållits
möten, en hel rad sådana och många mycket talrikt besökta, vid vilka
befolkningen så gott som enhälligt uttalat sin önskan om att återfå
den gamla frihet, som den hade, innan mellanriksdagen upphävdes. De
förhållanden, som rådde mellan länderna på den tiden, ha blivit ett slags

Nr 37. 136

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

tradition inom befolkningen, och den hoppas alltjämt, att dessa förhållanden
skola återvända. Nu vill jag naturligtvis inte förneka, att ett
bifall till den kungl. propositionen skulle draga med sig en del olägenheter.
Det är ju givet, att sådana kunna följa med och det är lätt
att måla ut dem; men det följer också olägenheter med de nuvarande
förhållandena. Det har sagts, att det på senare tid skulle ha inträffat
sådana förändringar i fråga om kommunikationerna vid gränsen, att det
som nu föreslås inte alls behöves. Men jag tror inte — jag talar som
sagt blott om Värmland — att detta kan sägas vara av avgörande betydelse.
Den befolkning, som bor där vid gränsen och som är en synnerligen
vanlottad befolkning, en befolkning, som länge har ropat på förbättrade
kommunikationer utan att få sina önskningar i det avseendet
tillfredsställda, denna befolkning befinner sig alltjämt i kommunikationshänseende
i sådana omständigheter, att den har en verklig fördel
av den större rörelsefrihet, som skulle följa med en anordning i överensstämmelse
med den kungl. propositionen. Jag har, som sagt, med
mycken tvekan tagit till ordet i denna fråga, då jag inte kunnat överskåda
den i dess helhet — huru förhållandena gestalta sig nere i Bohuslän,
därom kan jag icke uttala mig. Men jag tror, att för den ganska
missgynnade gränsbefolkningen i Värmland skulle dock på det hela taget
en utsträckning av handelsfriheten på gränsen vara en avsevärd
fördel.

Jag vill sålunda, herr talman, tillåta mig yrka bifall till den kungl.
propositionen.

Herr Nilson, Karl August: Jag måste, herr talman, säga
ett par ord till svar på herr Hellbergs inlägg nu. Det är naturligtvis
riktigt, att det från en del gränsbor föreligger uttalade önskemål att
få en sådan här tullfrihet, men man bör då taga hänsyn till att till dem
frågan framställts om, huruvida befolkningen önskar en sådan tullfrihet.
Men jag hemställer till vem som helst, som vill tänka: om man
frågade befolkningen i Hälsingborg om den skulle önska tullfrihet för
att från Hälsingör i Danmark införa vissa varor, skulle de naturligtvis
alla med en mun svara ja. Det är naturligtvis icke fråga om, att de
icke önska detta, utan frågan är om de äro i en sådan ställning, att
de framför andra behöva det. Det är det som jag ville visa, att de icke äro.
Jag vill påminna herr Hellberg om, att det byggts genom Dalsland och
Värmland en gränsbana, som naturligtvis skall få sin stora betydelse
även för dem, som komma att beröras av tillförseln av varor från
och till dessa trakter, att kommunikationerna i gränstrakterna icke äro
dåliga, då det gäller landsvägar, att biltrafik är införd på många ställen
och att biltrafik är ifrågasatt på ännu flera ställen. Vad herr Hellberg
tänker på är närmast förhållandena i de trakter, som ligga norr om
Charlottenberg, men därifrån är det icke mer än 2 1/2 mil till Mitandersfors.
Om de norra trakterna i Värmland har jag icke yttrat mig,
men för de södra delarna kan jag icke anse, att det behöves någon undantagsställning.

Onsdagen den 24 maj e. m.

137 Xr 87.

Herr Hellberg: Jag vill säga ett par ord till svar på herr
Nilsons sista inlägg mot mig.

Det är inte rätt att framställa det så som om man skickat ut ett
frågeformulär till denna befolkning och att den både i valet mellan att
svara ja eller nej svarat ja. Den har också på ett mera aktivt sätt
givit sin mening till känna. Den har samlats till mycket talrika möten
vid gränsen och uttalat sig i frågan, så att dtet finnes verkligen en bestämd
önskan i detta hänseende. Inte behöver min ärade vän och bänkkamrat
upplysa mig, att det där bygges en gränsbana; det känner jag
nog till. Men han vet lika litet som jag, när den blir färdig. Nordmarken
är mycket förtvivlad över, att man inte vet, när dess järnväg blir i ordning.
Det kan komma att dröja länge till dess. Och vad jag här anfört
stämmer helt säkert med den mening som råder bland gränsbefolkningen.

Om ändrade
bestämmelser
rör. gränstrafiken
med
Norge.
(Forts.)

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste
vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, att beträffande det under behandling varande betänkandet
framkommit följande yrkanden: 1: o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2: o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i den av
herr K. A. Nilson m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen; samt
3: o) av herr Wohlin, att kammaren ville, med hemställan om förnyad
utredning i ärendet, för närvarande avslå såväl utskottets hemställan som
den föreliggande propositionen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt
sagda yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på bifall till vad
utskottet hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Wohlins yrkande, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande
nr 40, röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Wohlins under överläggningen gjorda yrkande.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 49;
Nej — 70.

Nr 37. 13S

Onsdagen den 24 maj e. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 42, i anledning
av dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45 § 3 mom. i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, ävensom i anledning
av propositionen väckta motioner, dels ock två likalydande motioner
med förslag till lagstiftning i fråga om kommunal omröstning angående
medgivande av rätt till detaljhandel med rusdrycker m. m.

Genom proposition nr 203 av den 17 februari 1922, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj: t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändrad lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45 § 3 mom.
i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Till utskottet hade jämväl överlämnats följande fyra i anledning
av propositionen väckta motioner nämligen:

1: o) två likalydande motioner nr 155 i första kammaren av herrar
Carl Gustaf Ekman och Ljunggren och nr 294 i andra kammaren av
herr Olsson i Mora m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj: ts proposition nr 203 i den del propositionen avsåge beredande
av möjlighet till inrättande av filialer för utminutering av rusdrycker,

2: o) motionen nr 295 i andra kammaren av herr Hamrin m. fl.,
däri föreslagits, att riksdagen måtte avslå ifrågavarande ändringsförslag.

3: o) motionen nr 148 i första kammaren av herr Löfgren, däri
hemställts, att riksdagen måtte besluta följande lydelse av 17 § 5 mom.
i nämnda förordning:

5. Hava stadsfullmäktige eller kommunalstämma inom den kommun,
där försäljning är avsedd att äga rum, avstyrkt varje upplåtande
av rätt till detaljhandel, må Konungens befallningshavande icke meddela
rättighet till sådan handel. Föreligger ansökning från flera bolag,
skall Konungens befallningshavande, där rättighet anses böra meddelas,
upplåta sådan till det bolag, som finnes bäst tillgodose det i 63 § angivna
syfte.

Rätt till detaljhandel med rusdrycker — — — fattat detsamma.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet
funnit lämpligt upptaga jämväl två till utskottet hänvisade, under
motionstiden vid riksdagens början väckta, likalydande motioner, den
ena nr 71 inom första kammaren av herr Cad Gustaf Ekman m. fl. och
den andra nr 132 inom andra kammaren av herr Sävström m. fl., däri
hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta antaga:

1) det ”Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 17, 19,
20, 22, 56, 69, 72 och 95 §§ i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker”, som funnes intaget i det av inom finans -

Onsdagen den 24 maj e. m.

139 Nr 37.

departementet tillkallad sakkunnig den 30 november 1921 avgivna betänkandet
;

2) det ”Förslag till lag med vissa föreskrifter i fråga om kommunal
omröstning angående medgivande av rätt till detaljhandel med
rusdrycker” (med bilaga), som likaledes funnes intaget i nyss omförmäkla
betänkande.

Utskottet hade i det nu förevarande betänkandet på grund av vad
däri anförts hemställt,

1) att riksdagen måtte, med förklarande att riksdagen icke kunnat
oförändrad bifalla Kungl. Maj: ts förevarande proposition, och med anledning
av motionen 1: 148 av herr Löfgren samt med avslag å ej mindre
motionerna 1: 155 av herrar Carl Gustaf Ekman och Ljunggren, II: 294
av herr Olsson i Mora in. fl. och II: 295 av herr Hamrin m. fl. än även
motionerna 1:71 av herr Carl Gustaf Ekman m. fl. och II: 132 av herr
Sävström m. fl., i vad sistnämnda två motioner avsåge 17 § i förordningen
angående försäljning av rusdrycker, antaga följande förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt
45 § 3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340)
angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 17 § 2, 3 och 5 inom., 18 § samt 45 §
3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

17 §.

2. Rättighet, som i 1 mom. avses, meddelas av Konungens be fallningshavande

för ett eller flera, högst tre kalenderår, med iakttagande
av att tiden för samtliga inom länet beviljade rättigheter skall på en
gång utlöpa vid utgången av vart tredje kalenderår. Ansökan om erhållande
---rättighet till utskärning.

3. Över ansökning---kommunalstämma. Dessa utlåtanden

böra innehålla, huruvida och i vilken utsträckning rätt till detaljhandel
anses böra medgivas---den sökta rättigheten.

5. Hava stadsfullmäktige eller kommunalstämma inom den kommun,
där försäljning är avsedd att äga rum, avstyrkt upplåtande av
rätt till detaljhandel, må Konungens befallningshavande icke meddela
rättighet till sådan handel. Föreligga ansökningar från flera inom kommunen
bildade bolag, skall Konungens befallningshavande, därest rättighet
till detaljhandel inom kommunen anses böra meddelas, upplåta sådan
rättighet till det bolag, som finnas bäst tillgodose det i 63 § angivna syftet.
Rätt till detaljhandel med rusdrycker må icke inom något län upplåtas
till flera bolag än som under år 1918 inom länet utövat rättighet till
detaljhandel med brännvin, ej heller till större antal bolag än som motsvarar
ett bolag för varje påbörjat femtiotusental av länets folkmängd

Sr 37. 140

Oasdagen den 24 maj e. m.

vid utgången av året näst före det, under vilket ansökan om dylik rättighet
senast bort ingivas; dock må, utan hinder av vad nu sist stadgats,
Konungens befallningshavande, så länge rättighet till detaljhandel ej
upplåtes inom andra kommuner än dem, varest såväl år 1918 som år
1924 och hela tiden därefter rättighet till detaljhandel utövats, kunna
upplåta sådan rättighet åt så många bolag, som under år 1918 inom
länet utövat rättighet till detaljhandel med brännvin. Medgiver Konungens
befallningshavande---fattat detsamma.

18 §.

I kommun; där rättighet till detaljhandel med rusdrycker enligt 17 §
ej upplåtits eller sökt •tillstånd till sådan handel finnes ej böra meddelas,
må rättighet till detaljhandel med rusdrycker kunna tilldelas bolag, som
erhållit rätt till sådan handel inom annan kommun; dock må rättighet till
utminutering av spritdrycker icke tilldelas annat bolag än det, som jämlikt
36 § av kontrollstyrelsen anvisats såsom hemortsbolag för kommunen
i fråga, med mindre Konungen i varje särskilt fall därtill lämnat
medgivande.

Rättighet, som i första stycket avses, må endast utövas, så länge
den bolaget enligt 17 § meddelade rättighet är gällande.

Ansökan om rättighet, varom nu är fråga, skall göras inom den
i 17 § omförmälda tid, innan försäljningen är avsedd att taga sin början.
Har ansökan om rättighet, som avses i 17 §, gjorts inom nämnda tid
men av Konungens befallningshavande avslagits, må dock ansökan om
rättighet till detaljhandel i samma kommun för inom annan kommun
bildat bolag göras inom två månader från dagen för Konungens befallningshavandes
beslut. I fråga om rättighetens upplåtande skall i övrigt,
utom beträffande begränsningen av bolagens antal, lända till efterrättelse
vad i 17 § stadgas.

45 §.

3. Spritdrycker må från utminuteringsställe försändas endast till
köpare inom kommun, för vilken bolaget jämlikt 36 § är att anse som
hemortsbolag. Vid försändande skola betryggande kontrollanordningar
vidtagas, i syfte att varan ej av annan än köparen bekommes. Innan
försändande sker, skall köparens motbok hava företetts samt skriftlig
rekvisition och betalning för varan erhållits.

Vin och Öl---därvid erhållas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1922.

Under åren 1922 och 1923 må Konungens befallningshavande icke
upplåta rättighet till detaljhandel med rusdrycker för längre tid än till
utgången av år 1924.

Vad i denna förordning stadgas utgör ej hinder för Konungens

Onsdagen den 24 maj e. m.

141 Jfr 87.

befallningshavande att intill utgången av är 1924 upplåta rättighet till
detaljhandel i alla kommuner, varest under år 1918 eller år 1924 dylik
rättighet utövats.

2) att motionerna 1:71 av herr Carl Gustaf Ekman m. fl. och
H: 132 av herr Sävström m. fl., i vad de icke berörts i punkten 1), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

dels av friherre Fleming samt herrar Antonsson, Lithander och
Bengtsson i Kullen, vilka ej antytt sin mening;

dels ock av herrar K. A. Nilson, Rosén, Johansson i Kälkebo,
Alexis Björkman, Ericsson i Oberga, Lövgren i Nyborg och Jönsson
i Fridhill, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava viss ändrad
lydelse och att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

1: o) med avslag å ej mindre motionen 1:148 av herr Löfgren än
även motionerna 1:71 av herr Carl Gustaf Ekman m. fl. och 11:132 av
herr Sävström m. fl., i vad sistnämnda två motioner avsåge 17 § i förordningen
angående försäljning av rusdrycker, antaga den i Kung!
Maj: ts förevarande proposition nr 203 föreslagna lydelsen av 17 § i
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker ävensom
av i samma proposition föreslagna promulgationsbestämmelserna
allenast med den ändring, att förordningens ikraftträdande bestämdes till
den 1 juli 1922;

2: o) med bifall till motionerna 1: 155 av herrar Carl Gustaf Ekman
och Ljunggren samt II: 294 av herr Olsson i Mora m. fl. ävensom med
anledning av motionen II: 295 av herr Hamrin m. fl., avslå förevarande
proposition, i vad den avsåge ändrad lydelse av 18 och 45 §§ i rusdrycksförsäljningsförordningen;
samt

3 : o) avslå motionerna 1: 71 av herr Carl Gustaf Ekman m. fl. och
11:132 av herr Sävström m. fl., i -vad de icke berörts i punkten l:o).

Beträffande sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman, mina herrar! I fråga
om föredragningssättet tillåter jag mig hemställa, att ifrågavarande utlåtande
må företagas till behandling punktvis och punkten 1 på så sätt,
att först föredrages det av utskottet tillstyrkta författningsförslaget, där
så erfordras, paragrafvis, varvid början göres med 45 § mom. 3 samt promulgationsstadgandet,
ingress och rubrik förekomma sist, att sedan förordningsförslaget
genomgåtts, utskottets hemställan föredrages, att vid
behandling av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt att lagtexten ej må behöva
uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

U tskottets förordnings förslag.

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. m.

Jfr 37.

142

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. m.
(Forts.)

45 § 3 inom.

Herr Nilson, Karl August: Herr talman! Som kammaren
finner, har jag vid detta betänkande fogat en reservation. Jag yrkar dels
bifall till Kungl. Maj: ts förslag i vad det gäller § 17 och dels avslag
å Kungl. Maj: ts förslag å de övriga §§ 18 och 45. Alltså också avslag
på utskottets ändringsförslag beträffande § 17, som utskottet gjort med
anledning av en motion av herr Löfgren. Kammaren finner ju, att regeringen
föreslagit och utskottet tillstyrkt, att spritbolagens antal skall
inskränkas genom en särskild bestämmelse, att rätten till detaljhandeln
med rusdrycker icke får upplåtas ”till större antal bolag än som motsvarar
ett bolag för varje påbörjat 50,000-tal av länets folkmängd vid
utgången av året näst före det, under vilket ansökan om dylik rättighet
senast bort ingivas”. Jag har icke något emot en sådan inskränkning.
Den går i riktning mot den koncentration, som är grundtanken i den nuvarande
rusdrycksförsäljningsförordningen. Det är bara ett litet steg till
inskränkning av försäljningsbolagen, därvid man skulle taga bort de små,
som icke ha något egentligt berättigande och som bara åsamka en
massa olägenheter och kostnader. Däremot kan jag icke vara med om
det, som föreslagits i § 18, att också tillåta dessa spritbolag att inrätta
filialer i andra kommuner än den, där de fått en sådan rättighet. Det
är, så vitt jag kan förstå, ett så betydligt avsteg från den tankegång, som
varit gällande hittills och legat till grund för den individuella kontrollen
och minskningen av konsumtionen på flerfaldiga sätt. Det är ett betydande
avsteg från denna tanke att inrätta nya filialer i byarna och socknarna
för att därigenom underlätta tillgången på spritdrycker, att det
måste vara synnerligen betänkligt att beträda en sådan väg. Jag skall
icke trötta med några skäl. Kammaren förstår nog mycket väl, att den,
som ser saken så, att man i stället bör medverka till. att spritkonsumtionen
minskas, kan icke vara med om att öka tillfällena till åtkomst
av sprit utan måste i stället, för så vitt det är möjligt, minska tillfällena
till tillgång eller åtminstone icke öka dem. Jag tror också, att många
med mig här i kammaren dela denna mening, att det vore beklagligt,
om riksdagen skulle slå in på den väg, som här är föreslagen i propositionen
och av utskottet.

Beträffande § 45 innehåller den ju ett förslag eller en bestämmelse
om, att spritdrycker nu skola få försandas till köpare inom kommun, för
vilken bolaget är att anse som hemortsholag. Således kan ett bolag i en
stad, som har försäljningsrätt inom ett mycket vidsträckt distrikt, få
försända de köpta spritvarorna till kunden — visserligen icke med post
enligt utskottets förslag. Kungl. Maj :t har däremot hemställa att postbefordran
av spritdrycker från utminuteringsställe borde tillåtas. Utskottets
förslag innebär, att spritvaror få försändas med järnväg, ångbåt,
automobil eller på vilket annat sätt som helst, men cj med post. Jag
undrar, om det verkligen kan vara möjligt, att vi kunna vara redo att
återinföra det tillstånd, som vi måste inskrida emot redan, innan den
individuella kontrollen kom till. Man måste ju då inskrida emot att för -

Onsdagen den 24 maj e. m.

143 Nr 87.

sända spritdrycker per post därför att det visade sig, att dessa poststationer
blevo fullkomliga sprithärdar. Visserligen kan det sägas, att det
nu är annorlunda ställt, eftersom det är motbokskontroll, varigenom
ingTi andra än de kunna rekvirera, som insända sina motböcker. Den
tillatna kvantiteten blir visserligen icke större, men jag vill bara påminna
om de förhållanden, som äro rådande i Norrland. De långa avstånden
där måste bidraga till, att konsumtionen under nuvarande förhållanden
blir mindre än om spritvaror skulle få försändas sjöledes, per järnväg,
eller automobil till respektive köpare. Dessutom tillkommer det för mig
allra viktigaste skälet, att den individuella kontrollen göres fullkomligt
illusorisk genom en sådan bestämmelse, att den tilldelade kvantiteten får
försändas per järnväg, båt eller automobil. Den kontroll, som spritbolagen
vid försäljning av sprit nu utöva för att rätt man eller behörigt ombud
uttager sprit, förfaller alldeles genom detta förslag. Man kan tänka
sig, att en person, som sitter i en avkrok, kan samla ihop nästan hur
många motböcker som helst och skriva rekvisitioner i t. ex. Anderssons,
Petterssons och Lundströms namn. Spritbolaget skickar sedan spriten
under samma namn, Andersson, Pettersson och Lundström, till vederbörande
järnvägsstation. Järnvägen kan icke på något sätt åtaga sig
garanti för att Andersson, Pettersson och Lundström få sin sprit. Det
kan mycket väl hända, att en annan person tager ut spriten. Bara järnvägen
får fraktsedeln eller notisen kvitterad, så är det bra. Jag kan därför
icke finna, att det föreslagna systemet är möjligt att tillämpa, om
man på samma gång skall hålla på den individuella kontrollen, tv därmed
skulle helt säkert följa ett avsteg från den princip, som hittills varit
rådande och som naturligtvis i detta stycke måste anses god. Jag yrkar
alltså avslag på § 45.

Jag måste också säga några ord med anledning av herr Löfgrens
motion. Herr Löfgren har föreslagit att vid bestämmande av vilket bolag,
som skall få oktroj, när flera bolag äro sökande, skall Konungens
befallningshavande kunna bestämma vilket av dessa bolag, som skulle få
rättigheten. Herr Löfgren har nämligen ansett, att ett förtydligande i
lagen i berörda hänseende vore önskvärt. Enligt utskottets formulering
skall sådan rättighet upplåtas med hänsyn till att § 63 i rusdrycks försäljningsförordningen
tillgodoses, d. v. s. att man tillgodoser, att det bolag,
som genom sin försäljning kan anses förorsaka den minsta skadan, får
rättighet. Jag skulle naturligtvis mycket gärna vilja understödja detta,
ty jag vill naturligtvis lika gärna som herr Löfgren, att det bolag skall
få oktroj, som gör minsta skada, men det är en fullkomligt subjektiv
uppfattning, som i detta avseende då komme att göra sig gällande. Jag
vet, att denna motion är tillkommen med hänsyn till Stockholmsförhål1
andena, och jag tror, att det är tillämpligt i Stockholm, och att den
därför kan försvaras. Den skall dock tillämpas ute i länen, och vi hava
icke saknat exempel pa, att motsatsen till vad man skulle önska har ifrågakomma.
Jag tror därför för min del, att det är riskabelt att gå denna
väg just av det skälet, att Konungens befallningshavande kan få den
åsikten, den meningen, att ett nytt bolag, som startat, enligt hans upp -

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. in.

(Forts.)

Nr 37. 144

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. m.
(Forts.)

fattning kan vara till minsta skada. Jag tror, att det finnes Konungens
befallningshavande, som till och med anse, att det bolag gör minsta skada,
som har de minsta restriktionerna, d. v. s. det bolag, som lämnar största
kvantitet, gör nykterheten den minsta skadan. Den meningen har förfäktats
och förfäktas nästan alltid, och om en Konungens befallningshavande
utgår från den ståndpunkten och tillämpar en sådan uppfattning
på § 63, skulle man komma ur askan i elden. Jag kan icke tänka mig,
att det är rimligt att bifalla ett sådant förslag, särskilt också som det
förtager kommunens självbestämningsrätt. Nu är det kommunernas suveräna
rätt att bestämma vilket bolag, som skall tilldelas rättighet. Enligt
förslaget skulle däremot en kommun icke längre hava kvar denna
rätt, ty om det är ett par tre bolag, som tävla om oktroj, är det helt
enkelt Konungens befallningshavande, som enligt egen uppfattning bestämmer
vilket bolag, som skall erhålla oktroj, oavsett vad kommunen
anser. Jag tror icke, att det vare sig är överensstämmande med den
demokratiska anda, som för närvarande råder och som man måste respektera,
eller den självbestämmelserätt, som man måste tillerkänna kommunerna,
vilka få bära olägenheterna av spritbolagets rörelse.

Jag ber därför, herr talman, att med detta få yrka avslag å utskottets
hemställan och bifall till min reservation, och den innefattar, som jag
ber än en gång få påpeka, bifall till Kungl. Maj: ts förslag vad beträffar
§ 17, som nu är föredragen. Beträffande § 45 ber jag att få yrka avslag.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman, mina herrar! Utav bevillningsutskottets
betänkande framgår, att det centrala i denna proposition
ligger ju framför allt i frågan om bolagens begränsning, d. v. s.
antalet bolag. Det har länge varit ett önskemål att åtminstone vissa
av de bolag, som icke kunna sägas åstadkomma någon nämnvärd nytta
utan tvärtom i olika avseenden skada, skulle försvinna såväl ur administrativ
som annan synpunkt. När således vi inom utskottet, majoriteten,
gått med på denna begränsning av bolagens antal, så hava vi
emellertid, som framgår av betänkandet, ansett oss nödsakade att gå
med på vissa åtgärder därutöver, som avse att gorå det möjligt för
människor att utan alltför stor omgång, alltför stora kostnader och alltför
stort besvär bliva i tillfälle att inköpa den dem efter vederbörlig
individuell kontroll tillerkända kvantiteten spritdrycker, som de äga
rätt att köpa. Fördenskull ha vi ansett, att begränsningen av bolagens
antal måste åtföljas av försändningsförbudets upphävande. Från egen
synpunkt sett har jag naturligtvis icke haft något särskilt intresse av
att få förbudet upphävt. Jag var i början mycket tveksam därom,
men jag har icke ansett, att det kan vara rimligt att begränsa bolagen
till ett på 50,000 innebyggare, som propositionen innebär, utan att också
se till att någon utväg, någon möjlighet beredes människor, som hava
många mil till närmaste spritbolag att, så länge spritvaror finnas, kunna
få inköpa desamma utan att behöva försumma ett par tre arbetsdagar.
Erfarenheten visar, att oavsett vilka svårigheter man än lägger i vägen
för inköp av sprit, uppoffra personer avsevärt arbete och kostnad för

Onsdagen den 24 maj e. in.

145 Jfr 37.

att ända i varje fall komma i besittning av varan. Det är över huvud Om rusdryckstaget
icke något trevligt att på vissa håll se dessa stora så kallade ”sprit- bolags rätt att
tåg”, då störa massor av människor resa långa vägar för att inköpa ^rlckerlTm
sin ranson. Det är icke trevligare att se dessa sprittåg än att se dessa (Forts.)
sändningar, vilka, när förbudet upphäves, skola komma till vederbörande
platser. Jag vill erinra herr Nilson om, att det icke speciellt är någon
nykterhetsfråga, att försändningsförbudet kvarstår, ty det finns nykterhetsmän,
som tillhöra nykterhetsgruppen, vilka stå på precis samma
ståndpunkt som utskottsmajoriteten. Det finns till och med styrelseledamöter
inom nykterhetsgruppen, som anse, att försändningsförbudet
har icke den betydelse ur nykterhetssynpunkt, som tillmätes detsamma,
utan anse, att de saklöst kunna gå med på att upphäva detta försändningsförbud.
Ur den synpunkten ber jag därför att till kammaren särskilt
få hemställa, att den, som röstar för majoritetens förslag för bolagens
begränsning, måste också taga konsekvenserna av det och se till, att
man icke gör det för uppenbart svårt och orimligt för människor att
inköpa den sprit, som efter individuell prövning blivit dem tillerkänd,
och som de enligt motbok äga att utfå.

Frågan om filialers inrättande kan möjligen ligga på ett annat
plan, och Jag erkänner gärna, att upprättande av filialer naturligtvis
icke är något önskemål, som man särskilt bör sträva efter. Men det
finnes motivering även på denna punkt i Kungl. Maj:ts proposition av
den beskaffenhet, att man icke kan säga nej till densamma. Saken är
nämligen den, att man vet icke, hur f ramtiden kommer att gestalta sig
på detta område. Vad man vet är det, att så länge spritförsäljning
förekommer — när man nu enligt utskottets förslag beslutar, att bolagens
antal skall begränsas — får man icke bortse från, att det under
utvecklingens gång kan växa upp stora samhällen, vilka ur olika synpunkter
skulle vilja hava en dylik spritförsäljning. På grund av bolagens
begränsade antal få dessa samhällen icke inrätta något eget bolag
utan få nöja sig med att få en filial. Det kan ur handelns och
affärslivets synpunkt för dem, som t. ex. bo i Mjölby, vara av lika stort
intresse att där få ett spritförsäljningsbolag, som det skulle enligt herr
K. A. Nilson i Kristinehamn vara för handlande i Strömstad att hava
kvar tullgränsen till Norge. Det är ju klart, att det för dessa människor,
handelsmän och andra, som bo i en stad som Mjölby, med två, tre
å fyra gånger så många innebyggare som Skänninge, vilken är belägen
en bit därifrån, och som på grund av gamla traditioner har ett spritbolag,
om det är möjligt för detta bolag att upprätta en filial i Mjölby,
ifall Mjölby stad och samhälle önska det. En filial kommer icke att
inrättas, om icke absolut önskan föreligger därom, och det torde i allmänhet
icke vara något särskilt glädjande för ett bolag att inrätta
filialer. ^Ett bolag har icke någon skyldighet att inrätta filialer, utan
det är så, att om bolaget finner det vara förenligt med dess intressen,
så kan det upprätta filialer. Därför kan man vara viss om, att det komme
icke att bliva många bolag, som gå med på filialers upprättande.

Dessa tre saker, som utskottsmajoriteten således tillstyrker, stå i sådant

Första hammarens protokoll 1922. Nr 37.

10

Sr 37, 146

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m.m.
(Forts.)

intimt sammanhang med varandra, att jag för min del vågar allvarligt
hemställa till kammaren, att om man tager det ena, man också måste
taga det andra.

Den fjärde saken, som förekommer i samma betänkande, är en av
herr Löfgren i Stockholm väckt motion. Enligt denna motion skulle
vid oktrojs beviljande det bolag, som’ förnämligast företrädde restriktions-
och nykterhetssynpunkterna, äga företräde. Jag skall icke inlåta
mig på någon vidare utredning om vad detta innebär. Förhållandena
på sina håll ha dock tydligt ådagalagt, att det kan vara av betydelse
för vederbörande överståthållare eller Konungens befallningshavande,
om de hava tillgång till sådana riktlinjer vid beviljandet av
oktroj. Ur denna synpunkt har därför utskottet och dess övervägande
majoritet — även de som sta, kan man säga, pa en helt annan ståndpunkt
än restriktionsståndpunkten — anslutit sig till detta förslag, och
jag tror därför, att det vore önskligt, att även kammaren gjorde det.

Jag skall därför be att till en början få yrka bifall till utskottets
hemställan under § 45 och i detta yrkande också inlägga den förhoppningen,
att därav skall följa från kammarens sida ett bifall till utskottets
hemställan i övriga i förordningen föreslagna punkter.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman 1 Beträffande § 45 kan

jag visserligen inskränka mig till vad utskottets representant här yttrade.
Jag är nog lika varm anhängare av kommunal självstyrelse som utskottet,
men jag anser, att vi just beträffande detta förslag här i Stockholm
haft ett sådant exempel, att det är rätt så svårt för en gammal
nykterhetsvän att rösta emot den förbättring av nykterhetstillståndet,
som givetvis skulle garanteras betydligt bättre genom den föreslagna
förändringen än genom nuvarande förhållanden. Förlåt, jag sade visst
§ 45 i stället för § 17. Den i denna paragraf intagna nya bestämmelsen
lyder: Föreligga ansökningar från flera inom kommunen bildade bolag,
skall Konungens bcfallningshavande, därest rättighet till detaljhandel
inom kommunen anses böra meddelas, upplåta sådan rättighet till det
bolag, som finnes bäst tillgodose det i 63 § angivna syftet. Sålunda
den del av reservationen, som vill hava bort denna nya bestämmelse,
vill jag vända mig emot.

De delar av reservationen, som avse försändnings förbudets bibehållande
och möjligheten att upprätta filialer på sätt, utskottet föreslår,
ber jag att få tillstyrka. Det kan vara nog så riktigt, vad utskottsmajoritetens
representant här framhöll beträffande olägenheterna på
många sätt av försändningsförbudets kvarvaro, men nykterhetspolitiken
här i landet har dock alltid ifrån alla deras håll, som önska en
ökad folknykterhet, gått ut på att den ökade folknykterheten vinnes i
den mån rusdryckerna göras svåråtkomligare för allmänheten. Den synpunkten
finner jag vara lika bestående och lika avgörande nu som under
de år och årtionden, under vilka nykterhetskampen här har pågått på
lagstiftningens område. Jag är icke blind för de tråkiga syner, som
vid en mängd svenska järnvägsstationer på lördagskvällarna äro så van -

Onsdagen den 24 maj e. in.

147 Nr 37.

liga, då försändningsförbudet har medfört dessa samlade rusdrycksförsändelser,
med vilka åtskilliga herrar äro tämligen överlastade, då
de stiga av tåget. Man har sagt, att man med denna metod, så länge
försändningsförbudet finnes, ovillkorligen provocerar fram stora rusdrycksgillen
med ty åtföljande omättligt förtärande av rusdrycker och
följande oordningar och skador, vilka skulle undvikas genom försändningsförbudets
upphävande. Man anser tydligen, att då skulle sådana
storartade samlingar med omättligt förtärande av rusdrycker bli mindre
vanliga än under nuvarande förhållanden. Så vitt jag förstår, är det
precis lika stora utsikter till att de skulle bli vanligare, som att de skulle
bli ovanligare. Det torde vara samma behov av rusdrycker efter ett
eventuellt upphävande av försäljningsförbudet för de människor, som
nu vilja ha sådana där orgier till stånd, och det vore bra mycket lättare
på bra många flera håll i Sverige att få sådana supfester till stånd, än
det nu är.

Folknykterheten kan, så vitt jag ser, icke på något sätt gagnas
av försändningsförbudets upphävande. Folknykterheten kan heller inte
På något sätt gagnas av att filialer upprättas på platser, där det nu är
omöjligt att få till stånd filialer. Det är däremot tämligen säkert, att
rusdryckskonsumtionen i hög grad skall ökas, om de av utskottet föreslagna
förändringarna i detta fall genomföras. Med denna stora ökning
av rusdryckskonsumtionen, som är tämligen given av en dylik förändring,
skulle också följa sociala skadeverkningar, som torde ökas i avsevärd
grad. Under tiden före det individuella restriktionssystemets
genomförande visade det sig, att landsbygden praktiskt taget kunde vara
torrlagd och utan dessa transporter, som nu påtalats av utskottet. Jag
skulle därför också vilja säga, att det är tämligen säkert, att detta tillstånd
åter kan inträda efter den övergångsperiod av kristidens verkningar,
som vi nu äro mitt uppe i.

På grund således därav, herr talman, att folknykterheten otvivelaktigt
utsättes för faran av en större rusdryckskonsumtion med därav
följande ökat rusdryckselände, om filialer få upprättas och försändningsförbudet
upphäves, ber jag få yrka bifall till den 2: a punkten i
den av herr Nilson m. fl. avgivna reservationen.

Fferr R o o t h: Med avseende å 45 § ber jag få säga, att transportförbudet
enligt min mening icke är till någon nytta. Det gagnar icke
nykterheten, men det försvårar i avsevärd mån den individuella
kontrollen. Jag anser fördenskull att det vore bäst att bestämmelsen
om transport förbud komme bort, och jag skall för min del be att få yrka
bifall till utskottets hemställan i detta avseende.

Herr K v arnzelius: Herr greve och talman! Jag skall för
min del också be att fa yrka avslag pa det förslag, som här föreligger
om medgivande av rätt att försända rusdrycker till köpare. Det är ju
icke så synnerligen många år detta förbud har existerat, men under denna
tid tror jag det har varit till stort gagn för den allmänna folknykterheten,

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. in.

(Forts.)

Nr 37. 148

Oasdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycks- och jag tror, att de som nu här arbeta på att få återinförd denna förtog*
rätt att sändningsrätt icke ha gjort riktigt klart för sig huru tillståndet var förut
försända sprit- euer hur (jet kan komma att bli, om denna försändningsrätt nu medges.
^Forts!) m Den som tidigare hade tillfälle att iakttaga huru på lördagarna vid våra
järnvägsstationer det stuvades in i godsfinkan kolly efter kolly av rusdrycker
och hur det ibland lastades ett par, tre vagnar, som gingo till
industricentra, den har nog klart för sig, vilken ökning i konsumtionen
detta medför, och det lär icke under några förhållanden vara något samhällsintresse
att underlätta och befordra konsumtionen av rusdrycker.
Hela lagstiftningens anda går ju i den riktningen, att man genom restriktioner
skall försvåra åtkomsten och förhindra missbruket. Det är ju
också därför som icke allenast de kommuner, där bolag skola upprättas,
skola höras, huruvida försäljning skall medgivas eller ej, utan även omkringliggande
kommuners yttranden skola infordras. Själva tankegången
i detta stadgande är givetvis den, att de kringliggande kommunerna anses
ha intresse av att få säga sin mening, när det är fråga om inrättande
av rusdrycks försälj ning.

Jag kan icke underlåta att ge uttryck åt den förvåning jag erfor,
när jag såg, att man här fick både från kontrollstyrelsen och från Kungl.
Maj: t ett förslag nu förelagt riksdagen, vari man på detta sätt skulle
lätta på restriktionerna, samtidigt som riksdagen har beslutat, att det
skall anordnas en folkomröstning angående förbud. Vill man undgå
förbudet — och det lär alla de, som äro intresserade av att försäljning
av rusdrycker skall medgivas — så förefaller det mig som man icke vore
på rätt väg, då man samtidigt vill lätta på restriktionerna, utan då synes
det mig, att den riktiga vägen är att bygga ut restriktionssystemet, så att
det så vitt möjligt håller i alla avseenden. Det är därför som jag, herr
greve och talman, i detta avseende fullt och helt ansluter mig till den
reservation, som är avgiven av herr K. A. Nilson m. fl.

Däremot kan jag icke alls dela herr Nilsons uppfattning i vad det
gäller hans ståndpunkt beträffande den av herr Löfgren i Stockholm
väckta motionen. Jag måste uttala min lika oförbehållsamma förvåning
över att dessa gamla nykterhetsvänner stå som reservanter mot denna
motion. Ty vad är det det här gäller? Jo, herr Löfgren har föreslagit
och utskottet tillstyrkt, att det skulle skrivas in i lagen, att om det föreligger
ansökningar från flera inom kommunen bildade bolag, så skall
Konungens befallningshavande, därest rättighet till detaljhandel inom
kommunen anses böra meddelas, upplåta sådan rättighet till det bolag,
som befinnes bäst tillgodose det i 63 § angivna^ syftet. Vad är det nu
63 § i rusdrycksförsäljningsförordningen innehåller? Jo, den innehåller
följande: ”Afl försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att därmed
åstadkommes så ringa skada som möjligt och att syftet med de i denna
förordning angivna stadganden sålunda i största möjliga utsträckning
vinnes.” Ja, jag får lov att säga, att tankegången hos den, som är nykterhetsintresserad
och motsätter sig, att man i lagstiftningen i detta hänseende
lämnar ett direktiv för en myndighet, så att denna är bunden av
lagstiftningens anda, kan jag helt enkelt icke förstå. Åtminstone vill det

Onsdagen den 24 maj e. m.

149 Nr 87.

förefalla mig, som om föreståndaren för nykterhetssällskapens upplysningsbyrå,
som också står här som reservant, borde känna rusdryckslagstiftningen
så pass mycket, att han skulle ha betänkt sig innan han
på detta sätt går emot ett yrkande, som, så vitt jag kan förstå, går i
klart nykterhetsvänlig riktning.

Här har av herr Nilson sagts, att denna motion är väckt med hänsyn
till det förhållande, som inträtt här i Stockholm. Ja, vad är det som
inträffat här? Jo, det inträffade, att stadsfullmäktiges majoritet tillstyrkte,
att rättigheten skulle upplåtas åt ett nytt bolag, som tydligt angav
i sin programförklaring, att det skulle lätta på restriktionerna, att det
icke skulle handhava försäljningen med samma*hårda och stränga hand
som det gamla bolaget. Majoriteten i stadsfullmäktige tillstyrkte detta,
och enligt herr Nilsons mening skall den kommunala självbestämningsrätten
anses så helig, att även i ett sådant fall de högre myndigheterna
skola vara bundna av de kommunala myndigheternas beslut och sålunda,
trots det att myndigheten kanske inser, att detta bolag är föga skickat
att handhava försäljningen i enlighet med lagstiftningens anda, likväl
nödgas lämna denna rättighet åt ett sådant bolag. Jag förstår icke ett
sådant resonemang. I det åsyftade fallet beslöt ju överståthållareämbetet
i annan riktning, glädjande nog, och det visar sig ju också, att det
icke var i strid mot gällande lag. Men det har här i alla fall förelegat
tvekan om det, och det är icke i varje tillfälle som en fullföljd av beslutet
äger rum. Man kan sålunda tänka sig, att i någon avkrok av landet vederbörande
myndighet skulle förfara på rakt motsatt sätt mot vad överståthållarämbetet
gjort. Jag frågar då: finnes det någon anledning, varför
man skulle motsätta sig denna föreskrift som så vitt jag kan förstå endast
kan vara till gagn att ha och kunna falla tillbaka på och genom fullföljd
hos Kungl. Maj :t söka rättelse i ett sådant våldförande på vad lagstiftaren
uppenbarligen avsett? Jag kan åtminstone icke förstå det, och därför
måste jag uttrycka min stora förvåning över att från nykterhetshåll
en opposition rests mot ett enligt min mening så nykterhetsvänligt förslag.

Herr Wahl: Herr talman! Det framgår ju av den av herr

K. A. Nilson m. fl. avgivna reservationen, att han och hans medreservanter
gå med på den del av Kungl. Maj: ts förslag, som avser begränsning
av'' försäljningsbolagens antal, men att de icke vilja ta konsekvenserna
av detta förslag, nämligen medge upprättandet av filialer och
rätt för bolagen att försända rusdrycker. Nu har jag för mitt vidkommande
samma uppfattning som herr Gustaf Nilsson, att så länge
handel med rusdrycker är tillåten, böra också de personer, som erhållit
rätt till inköp av sådana, få möjlighet att utan alltför stora kostnader
och besvär bekomma dylika drycker. Jag tror också, att de
målningar, som ha gjorts här, angående de faror, som skulle följa med
ett upphävande av försändningsförbudet, äro något överdrivna. Jag
tror, att olägenheterna med det nuvarande systemet äro minst lika stora,
och jag vet också, att även nykterhetsvännerna ha ögonen öppna för
detta. Jag har för mitt vidkommande åtminstone vid ett tillfälle i

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. m.

(Forts.)

Nr 37. 150

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. m.
(Forts.)

en nykterhetstidning läst en skildring av hur det går till på dessa s. k.
brännvinståg. En iakttagare meddelade där, hurusom han iakttagit en
hel del arbetare, som tagit sig ledigt från sitt arbete för att resa in till
staden och där inköpa rusdrycker åt sig och en del av sina kamrater.
Och jag erinrar mig, att han mycket drastiskt skildrade hurusom, när
tåget stannade vid stationen, dessa resande rent av etablerade en kapplöpning
för att först hinna till utminuteringslokalen och få ut sina
varor. Han gav jämväl uttryck åt att d;et var en tråkig anblick att
se den stora ko av folk som stod där med kappsäckar i händerna.
Jag tror, att denna skildring är rätt så överensstämmande med verkliga
förhållandet, och i utskcfttet upplystes, att det händer, att dessa resande
icke alltid1 hinna få sitt ärende uträttat den dag, då de företa sin resa
— ty som bekant är ju den tid, då försäljning skall pågå, lagfäst,
så att när klockan slår och tiden är ute få de, som då ännu icke hunnit
expedieras, gå därifrån med oförrättat ärende. Det har då hänt, att
en del av dessa resande fått stanna över till dägen därpå. Detta medför
givetvis störa kostnader, och det medför också nackdelar ur nykterhetssynpunkt.
Det framhölls, att vederbörande, för att fördriva tiden
till dagen därpå, ofta pokulerade på de utskänkningsställen, som funnos
på platsen, eller också försökte de att av kamrater, som lyckats göra
inköp, låna spritdrycker för att använda dessa under uppehållet.

En annan olägenhet av försändningsförbudets upprätthållande är
ju, att det medverkar till en utsträckt användning av ombud. Det
vanligaste sättet torde vara, att man passar på, när någon granne reser
till försäljningsorten, och ber denne vara ombud åt sig, och det händer
då ej så sällan, att detta ombud såsom ersättning för besväret med
detta uppdrag också betingar sig att få en viss del med av ransonen.

I Stockholm ha vi dessutom erfarenhet av att såsom ombud ofta
uppträda handlande, hos vilka lantbon gör sina uppköp för andra hushållsändamål.
Man vet också att vederbörande begagna sig av släktingar
och bekanta här; ja det har t. o. m. gått så långt, att man använder
sig av expressbyråer såsom ombud. Detta ombudsväsende är enligt
min mening icke alls något trevligt system, och den erfarenhet man
haft därav bär varit den, att en hel del spritdrycker härigenom icke
kommer den verkliga motboksinnehavaren tillgodo.

Nu ha emellertid reservanterna framhållit, att ”ett tillmötesgående
av förslaget förvisso icke skulle bidraga till att i återhållande riktning
reglera och minska konsumtionen, utan tvärtom, genom underlättandet
av åtkomsten, öka densamma”. Men enligt mitt förmenande är det
inte på det sätt reservanterna åsyfta som man skall reglera konsumtionen
av spritdrycker. Man skall inte försöka att på några omvägar
eller bakvägar hindra en person att utöva sin rätt att inköpa spritdrycker,
utan det må bli respektive bolags sak att reglera detta. Jag tror dessutom,
att resonemanget om att ett upphävande av försändningsfÖrbudet
skulle leda till ökad konsumtion icke alldeles håller streck, ty min uppfattning
är den, att ges det möjligheter för den stora lantbefolkningen
att på rekvisition få varorna sig tillsända, så att befolkningen blir obe -

Onsdagen den 24 maj e. m.

151 Nr 37.

roende av personer, som göra resor till försäljningsorten, kommer helt Om rusdryckssäkert
eu stor del av lantbef olkningen att avsevärt inskränka sina sprit- j’°la3S ra“alt
rekvisitioner. Under de nuvarande förhållandena är givetvis fallet det drycker m ’m
motsatta, ty med de svårigheter, som existera, resonera vederbörande (Forts.)
naturligtvis på detta sätt: ”Här har jag nu ett tillfälle att kunna få
hem mina varor”, och därför passar man på att ta ut hela den ranson
man har rättighet till.

Jag tror också, att ett upphävande av försändningsförbudet
skulle ha en rätt god nykterhetseffekt, särskilt på avlägsna orter, där
man har synnerligen svårt att på legitim väg skaffa sig spritdrycker.

Det har nämligen sagts, vilket inte heller jävats, att på dessa orter
florerar hembränning och försäljning av olaga sprit i rätt stor utsträckning.
Det är ju emellertid helt naturligt, att om vederbörande på
legitim väg kunde anskaffa sprituosa, skulle denna trafik motarbetas.

Jag tror således, herr talman, att de betänkligheter, som man har
framställt emot förslaget beträffande försändning av spritdrycker, äro
överdrivna, och hemställer därför om bifall till utskottets förslag i 45 §.

Herr Bj örkman: Herr greve och talman! Jag förmodar, att

jag inte är ensam om att ha lagt märke till att detta intresse för försändningsförbudets
upphävande är ett sydsvenskt och mellansvenskt intresse.
Där det är lätt att komma till städerna och där avstånden äro
korta, där vill man synbarligen ha försändningsförbudet upphävt. Här
har inte uppträtt någon enda norrlänning, ingen enda ifrån Värmlands
skogsbygder, ingen enda från sådana trakter i övrigt, där det är långt
till försäljningsorterna, och yrkat på försändningsförbudets upphävande.

Däremot ha herrar sydlänningar, exempelvis herr Rooth och herr Wahl,
här talat varmt för förslaget om dess upphävande. Det är skäl att lägga
märke till detta egendomliga förhållande.

Den siste ärade talarens skildring av de där masstillströmningarna
är nog korrekt, men dessa masstillströmningar skulle icke bli mindre.
om försändningsförbudet upphävdes.

Den siste talaren erinrade också om ombudsväsendets olägenheter.

Ja, dem känner jag innerligt väl. Men dessa olägenheter skulle i hög
grad minskas, om bolagen skötte sina uppgifter i detta avseende. Han
anförde vidare, att expressbyråer t. o. m. anlitas i detta syfte. Ja, det
beror också på bristande kontroll från bolagsstyrelsernas sida.

”Konsumtionen skulle inte ökas, om försändningsförbudet upphävdes
utan snarare minskas.” Ja, när man uttalar sig på det sättet, känner
man synbarligen icke förhållandena på landsbygden. Man känner
inte till att en oerhörd omsättning av motböcker bedrives på landsbygden,
man känner inte till denna underhandsförsäljning, som i stor utsträckning
pågår. Gjorde man det, skulle man tala på annat sätt.

Jag har således samma mening som de, vilka förut uppträtt här
och talat för avslag å förslaget om ändring av 45 §. När jag såg det
första utkastet till den av mig m. fl. undertecknade reservationen, så
fanns där icke det uttalande, som här är gjort med avseende å herr

Nr 87. 152

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. m.
(Forts.)

Löfgrens motion. Jag delar visserligen i åtskilligt de betänkligheter,
som mina medreservanter där uttalat. Jag känner nämligen till att
länsstyrelserna på många håll icke ha samma uppfattning som exempelvis
överståthållarämbetet i Stockholm har för närvarande, men jag
hyser inga större betänkligheter mot ett bifall till herr Löfgrens motion.

För närvarande ber jag att få inskränka mig till att yrka avslag
å utskottets förslag i fråga om 45 §.

Herr statsrådet Thorsson: Herr greve och talman! Herr
Kvarnzelius uttalade sin förvåning över att detta förslag hade kunnat
framläggas av Kungl. Maj :t, då det avsåg att göra spritdrycker lättare
tillgängliga för konsumenterna. Ja, det här är ju en fråga, som kan bedömas
från olika utgångspunkter. Det är alldeles ofrånkomligt, att budskickningen
efter s. k. fylla egentligen har tagit former, som icke äro tilltalande,
och de beskrivningar, som lämnats på resultatet av denna form
för befordrande av spriten från bolagen till konsumenterna, äro sådana,
att de påkalla en ändring. Därför kan man tänka sig, att man
utan att åsidosätta något verkligt nykterhetsintresse även kan ordna det
på sätt här är ifrågasatt, med försändning i stället för hämtning, såsom
nu sker. Det är ingen uppbygglig syn att se de personer, som resa såsom
ombud för andra och hämta hela stora kappsäckar fulla, ofta konsumera
de själva vad de orka och på hemvägen ställa de ibland till åtskilliga
otrevligheter för medpassagerarna.

I samband med detta vill jag i anledning av herr Björkmans inpass,
att detta skulle vara ett uteslutande sydsvenskt intresse och att ingen
norrlänning uppträtt och talat för ändringen, säga, att av de handlingar,
som föreligga och som verkligen påverkat mig vid avfattandet av propositionen,
framgår, att det icke är någon Konungens befallningshavande,
som skrivit så bestämt i denna fråga som just Konungens befallningshavande
i Västerbottens län; nämnda befallningshavande, som, så
vitt jag förstår, givit fullgoda skäl för sitt resonemang på hithörande
område, har betonat svårigheten att upprätthålla laglydnad och ordning,
beroende på de tilltagande brotten emot förordningen om tillverkning
av brännvin. Konungens befallningshavandes erfarenhet har
gått i den riktningen, att lönnbränning och annat otyg tilltagit i en oroväckande
grad, och anser det vara skäl att sörja för att vederbörande motboksinnehavare
på laglig väg komma i åtnjutande av det kvantum lagen
tillåter dem att få. Denna fråga kan naturligtvis diskuteras ur lämplighetssynpunkt,
men jag fick det bestämda intrycket av denna myndighets
uttalande, att framställningen var väl grundad.

Sedan har här diskuterats om 17 § 5 punkten. För min del vill
jag säga, att jag har haft den uppfattningen, att det är vederbörande
administrativa myndigheter som böra ha prövningsrätten i fråga om vem
som skall utöva denna hantering, sedan de kommunala myndigheterna
ha uttalat sig om huruvida de över huvud taget vilja tillåta en dylik
hantering inom kommunen. Skulle man i lagen införa en bestämmelse
om att exempelvis en kommunal myndighet icke endast skulle få uttala

Onsdagen den 24 maj e. m.

153 Nr 37.

sig i själva sakfrågan, om den vill tillåta sprithantering eller ej, utan Om rusdrycksden
kommunala myndigheten även skulle få lov att avgöra vem som bolags rätt att
skulle utöva verksamheten, var skulle vi då stanna? Vi få väl ändå ^cker^m
överlåta detta åt den myndighet, som har att svara för ordningen, och \Forts.) ”*
låta den vara den bestämmande i föreliggande fall, och just med utgångspunkt
härifrån har jag föreslagit en viss formulering av § 17, 5
punkten, som efter mitt sätt att se just ger Konungens befallningshavande
eller överståthållareämbetet denna rätt. Den ändring, som tillkommit
på grund av herr Löfgrens motion, innebär ju endast ett förtydligande,
som tager form av åläggande för myndigheterna att i överensstämmelse
med andan i lagen utse det bolag de anse lämpligast att
utföra uppdraget. Jag har ansett, att myndigheterna skulle göra denna
gallring bland de sökande, blott det bleve inskrivet i lagen, att de hade
rätt att göra det. Men jag har naturligtvis ingen invändning emot detta
ytterligare förtydligande av paragrafen, och ber, herr greve och talman,
för min del att få uttala den önskan, att kammaren ville biträda utskottets
förslag.

Herr El i sson: För min del har jag mycket svårt att

förstå reservanternas utgångspunkter i denna fråga. Herr Björkman
yttrade, att han tyckte det var märkvärdigt, att det bara var
ifrån de södra delarna av landet opposition hade rests, men man fick ju
av vad statsrådet nu senast yttrade bekräftat, att även från Norrland
gjorts opposition mot denna lagstiftning, och det är väl få lagstiftningar,
som äro så inkonsekventa som denna. Bor jag t. ex. här i
Stockholm eller i någon annan stad, får man skicka en liter, eller så
många jag har rätt att få ut, hem till min bostad, men om jag icke bor
i staden utan bor t. ex. på 10 mils avstånd från försäljningslokalen och
har det mycket besvärligt att komma dit, då skall jag inte få varorna
mig tillsända utan skall behöva kosta på mig denna dyra resa för att få
samma rättighet som den, som bor i staden. Så länge vi nu ha en rusdryckshantering,
kan det inte påstås vara rättvist, att den, som bor i
staden, skall ha dylika fördelar framför den, som bor på landsbygden,
och upprätthållandet av en dylik olikhet är väl inte heller något nykterhetsintresse.
Skall man arbeta i nykterhetsfrågan, bör man åtminstone
vara konsekvent och låta det vara lika för den ene som för den andre,
vare sig de bo i stad eller på land.

Herr Wahl pavisade också de olägenheter, som äro rådande med
nuvarande systemet. Nu skall en person resa med en massa motböcker
och transportera hem spriten och ha besvär med att dela ut den, och sedan
får man den kanske många gånger inte expedierad samma dag
man kommer till försäljningsorten. Det är alltså en massa olägenheter,
och om det bleve folkomröstning i denna fråga, skulle herr Alexis Björkman
få se på siffror, som talade, och resultatet skulle nog inte bli som
han tror. Ty var och en, som man talar vid om denna sak, förklarar,
att han inte kan fatta, varför det skall vara en sådan lagbestämmelse.

Har jag en god vän i staden t. ex., som tar ut min spritranson, får han

Nr 37. 154

Onsdagen den 24 mai &; m.

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. in.
(Forts.)

skicka den till mig per järnväg, men spritbolaget får inte göra det. Är
det konsekvent? Så länge denna hantering är lovlig och så länge vi
tillåta försäljning av spritdrycker, herr Björkman, skall det vara ordning
med detta liksom med allt annat, och jag kan inte fatta den tankegången,
att man skall gynna vissa personer, som bo i staden, på deras
bekostnad, som bo på landet. Detta är ingen nykterhetsfråga, men det
bör skipas rättvisa på detta område liksom på alla andra. Jag förstår
herr Björkmans ståndpunkt, ty han kan ju inte gilla, att jag,
om jag bor i staden, skall få smaka en droppe då heller. Men det är
en sak. En annan sak är, att så länge vi ha spriten kvar, måste vi komma
ihåg, att denna lagstiftning inte bara är till för nykterhetsvännerna
utan för dem, som använda spriten, och vi skola inte anlägga allt
för ensidiga synpunkter på denna fråga. Därför yrkar jag bifall till
utskottets förslag i punkt 1.

Herr Antonsson: Herr greve och talman! Vid detta utskottsbetänkande
är fogad en reservation av friherre Fleming och mig jämte
två ledamöter av andra kammaren utan att där angivits, i vilken riktning
vi önska en ändring i det föreliggande betänkandet. Denna reservation
avser endast att vara en protest mot dessa ständiga ändringar
av rusdryckslagstiftningen. Undan för undan, år efter år föreslås det
ändringar i riktning mot att mer och mer få in det svenska folket i
en tvångströja, då det gäller denna hantering. Det är detta, som vi
egentligen ha velat uttala vår protest emot.

Då emellertid för närvarande ingenting annat står oss till buds
med avseende på att hindra längre gående restriktioner, skall jag be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindqvist: Herr greve och talman! Jag skulle inte ha
besvärat kammaren, om icke här uppträtt en representant på Stockholmsbänken,
herr Wahl, som tillsammans med mig många år suttit i Stockholmssystemets
styrelse, och man av hans yttrande, om det finge stå
oemotsagt, skulle kunna dra den slutsatsen, att bolagsstyrelserna i allmänhet
eller åtminstone den i Stockholm skulle vara anhängare av sådana
åtgärder som ett upphävande av försändningsförbudet. Då jag inte kan
dela herr Wahls uppfattning i detta avseende, har jag velat säga några ord.

Det kan ju visserligen vara sant, att man kan måla upp en del
rätt skräckinjagande följder av detta försändningsförbud, men det kan
man å andra sidan göra precis lika väl, då man önskar detta förbuds
bibehållande, så att jag tror inte dessa skräckmålningar kunna få utgöra
enbart skäl i det här fallet. Jag känner inte så noga till förhållandena
i fråga om administrationen, men det förefaller mig, som om även ett
sådant bolag som Stockholmssystemet skulle få synnerligen stora tekniska
svårigheter då det gäller att realisera ett försändningssystem.

Jag skulle också vilja vända mig emot den uppfattning, som kommer
till uttryck, när man säger: ”Varför skall den, som bor på en ort,
som ligger långt ifrån själva utminuteringsstället, ha det svårare än

Onsdagen den 24 maj e. m.

155 Nr 37.

andra att kunna få sitt "behov’ tillfredsställt?” Jag vill då säga, att Om ntsdrycksdet
är alldeles naturligt, att så är fallet, ty konsekvensen av den andra bolags rätt att
uppfattningen skulle fordra, att man placerade ut eu del försäljningsställen
ute på landsbygden också. Den fördelen ha ju Stockholmare ^Forts.i
och invånare i städer i allmänhet, att de inte allenast ha nära till sitt
utminuteringsställe, utan de ha också den fördelen att kunna gå på
restaurang och inmundiga vad de önska, en fördel, som andra inte ha.

Jag har alltid trott, att det var en välbetänkt åtgärd att åtminstone
försvåra inköp och förtäring av rusdrycker. Jag hade trott, att detta
skulle befinnas vara ett nykterhetsintresse, och därför kan jag för min
del inte vara med om att biträda ett förslag om att man skulle få sända
ut spriten till kunderna. Jag tror, att olägenheterna därav ur nykterhetssynpunkt
skulle bli större än olägenheterna av det nuvarande systemet.

Huruvida denna sak kan ha någon inverkan på hembränningen,
kan jag naturligtvis inte säga, men jag tror, att andra åtgärder få vidtagas
för att få bort hembränningen än den, att man öppnar det hela
och gör det så lätt som möjligt att få spritdrycker, ty ställer man sig
på den ståndpunkten, då blir ju konsekvensen, att man inte skulle införa
några restriktiva bestämmelser i något avseende, utan då borde man
säga: ”Tåg bort alla möjliga lagbestämmelser, ty på så sätt blir det
lättast för alla att skaffa sig vad de önska utan hembränning.”

Jag ber för min del få hemställa om bifall till reservanternas förslag
i denna punkt.

Herr Nilson, Karl August: Herr talman! Jag måste säga
några ord gentemot herr Kvarnzelius, som uttalade sådana domsord
över oss, som kunde hysa en annan mening än han. Att hans mening
naturligtvis var den enda riktiga, är ju förståeligt liksom, att han utta^
lar sin förfärligt stora förvåning över att man kunnat gå emot ett så
”nykterhetsvänligt” förslag. Ja, nog kan man tala starka ord, herr
Kvarnzelius, men jag frågar: är det inte så, att vår mening i denna del
kan vara lika riktig, sedd från andra synpunkter?

Herr Kvarnzelius undrade, hur en nykterhetsman kan komma med
ett sådant förslag. Jag frågar: hur kan en demokrat gå emot ett sådant
förslag som att en primärkommun skall ha beslutanderätt om vad som
skall ske inom kommunen? Och jag ber att vördsamt få rikta den frågan
även till herr finansministern, som sporde: vart skall det bära
hän, om kommunerna skulle få bestämma vem som skall ha hand om
spritförsäljningen i kommunen? Jag frågar verkligen: är det herrarnas
mening, att kommunerna icke skulle ha denna bestämmanderätt?

Den är inskriven i lagen nu, och kommunerna få ju bestämma, hur det
skall tillgå, hur många liter .som skola ransoneras ut, och en massa
olika bestämmelser, men kommunen skulle icke få avgöra vilket bolag
som skulle utöva denna verksamhet inom densamma. Det är beklagligt,
att sådana förhållanden inträffat som de, vilka inträffade här i
Stockholm, men inte kunna vi stifta en lag särskilt med hänsyn till de
förhållandena. Man kan ju tänka sig ett fullkomligt motsatt förhållande

Jfr 37. 156

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycks- i andra landsändar. Här var det lyckligtvis så, att överståthållarämbolags
rätt att jjetet verkligen såg på nykterhetsintresset i det fallet, men det kan finnas
försända sprit- honungens befallningshavande, som resonera på rakt motsatt sätt, och
(Forts.) Jag betonar pa nytt, att det kan finnas de, som resonera som sa, att
det bolag, som vidtager de minsta restriktionerna, mest gagnar nykterhetstillståndet,
därför att man därigenom skulle motarbeta, som det
heter så vackert, lönnbränning och smuggling och sådant. Jag tror inte
det är så lätt att bevisa, att den ene i det fallet har mera rätt än den andre.

Jag måste till slut säga några ord i anledning av finansministerns
hänvisning till att Västerbottens länsstyrelse begärt en sådan lättnad i
försändningsförbudet. Ja, det är riktigt. Västerbottens länsstyrelse
har begärt, att vissa lättnader i tillförseln av spritvaror skulle beredas
invånare i sådana trakter, där särskilda svårigheter för transport av
dem lagligen tillkommande spritkvantitet föreligga, och tillägger, att
inom länet gäller detta särskilt Sorsele, Stensele och Tärna socknar.
Men, herr statsråd, genom den av utskottet föreslagna åtgärden komma
dessa socknar inte alls i någon förmånligare ställning i detta hänseende,
ty utskottets förslag innebär ju bara, att sådana varor skulle få skickas
med järnväg, men icke med post, och dessa socknar ha icke någon järnväg.
Invånarna där skulle fortfarande ha ungefär lika långt till närmaste
utminuteringsställe. Jag tror,att hade man vidtagit någon sådan åtgärd som
Västerbottens länsstyrelse avsåg, d. v. s. utfärdat ett lokalt eller enstaka
tillstånd för dessa särskilda kommuner, hade det varit en annan sak, men
nu skall det bli eu lag för hela landet av vidsträckt omfattning. Jag tror
verkligen inte detta förslag, sådant det nu föreligger, är tillrådligt.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Då jag, herr talman, i den

föreliggande frågan är motionär, ber jag att få säga några ord.

Först och främst vill jag säga, att jag aldrig förstått och alltjämt
icke förstår, varför man ävlas att med varandra sammankoppla
frågan om begränsningen, å ena sidan av bolagens antal, om öppnandet
av filialer å andra sidan och i det tredje avseendet rörande frågan
om försändningsförbudets upphävande. Det förefaller mig som om
dessa frågor icke alls ha med varandra sådant sammanhang, som nödvändigt
betingar, att de skola framföras på det sätt, som man oupphörligt
gjort här. Varför skall man, därför att man vill förebygga en
utveckling i Skåne — ty det är egentligen där de många bolagen uppstått
— varför skall man därmed förknippa en åtgärd, som man vet
försämrar förhållandena i Norrland? Jo, det är uppenbarligen så, att
man icke tror, att det är möjligt att åstadkomma upphävande av försändningsförbudet
i Norrland eller rätt att öppna filialer, om man icke
samtidigt därför ger någon lösepenning, och den lösepenningen blir,
såvitt jag förstår, en begränsning av bolagen. Men gent emot hela
denna tankegång ber jag att i min tur få inlägga en gensaga. Dessa
frågor borde ha framlagts var för sig och prövats med hänsyn till de
skäl, som i varje speciellt fall kunna anföras och med hänsyn till den
verkan de olika åtgärderna var för sig åstadkomma.

Onsdagen den 24 maj e. m.

157 Jfr 87.

I detta sammanhang ber jag, när herr El i sson uppträder såsom Om rusdryckslandsbygdens
representant och menar sig speciellt tillvarataga dess in- b°taos ratt att
tressen, att få säga, att nog kan man i det avseendet ägna sig åt mera drycker tn''ni

betydelsefulla uppgifter än den, som sammanhänger med att man vill (Forts.)

underlätta åtkomstmöjligheten av rusdrycker. Detta är bestämt icke
något landsortsintresse av den beskaffenhet, att man därmed i något
avseende gagnar dem, som man representerar. Hela vår rusdryckslagstiftning
är ju bygd på att försvåra och begränsa åtkomsten. De
som stå på restriktionslagstiftningens grund borde väl icke resonera

som herr Elisson gör, när det gäller åtgärder för att underlätta åt komsten.

Ty det är ju restriktionssystemets konstitutiva grund detta,
att man skall bibehålla konsumtionen, men man vill genom den eller
den åtgärden försvåra åtkomsten och minska möjligheten för den enskilde
att komma över större mängder.

Jag vill också säga, att när man i det här sammanhanget fört fram
frågan om hembränning och smuggling — det är någon talare som
gjort det — så tror jag icke man bör göra det och därmed syfta på
lagbrotten i landsorten. Ty faktum är, att det är ingen ort, där det i
så stor utsträckning både smugglas och hembrännes som i Stockholm,
där man ju både utminuterar och utskänker i största möjliga omfattning.
Jag tror icke att det i regel förhåller sig så, att smuggling och
lönnbränning uppstå därför att man helt saknar rätt till inköp på laglig
väg. Det är nog så, att lika ofta användningen av lagligen köpt
sprit skapar lust att förskaffa sig mera sprit och då på andra vägar.

Den ”lagliga” konsumtionen eggar ej sällan till anlitande av olaga vägar
för åtkomst av ytterligare dylika varor.

Slutligen ville jag säga — jag hörde tyvärr icke herr Kvarnzelius’ yttrande
— i anledning av vad som sagts till förmån för herr Löfgrens
motion, att i och för sig är det naturligtvis ett tilltalande och sympatiskt
yrkande, att vederbörande myndighet skall vid prövning mellan
olika bolag försöka att få det bolag utsett, som enligt 63 § söker bäst
efter myndighetens mening realisera lagstiftningens syfte. Däremot
kan ingenting sägas, det är tvärtom i och för sig en riktig tanke. Men
det förhåller sig nog så, att när det gäller att välja mellan å ena sidan
folkets egen självbevarelsedrift och å andra sidan det skydd, som i
detta avseende åstadkommes för folket genom myndighetens ingripande,
så tror folket mera på sin egen värnkraft och sina egna åtgärder
i syfte att söka förminska dessa faror än på myndighetsingripande,
och det är denna mångårigt vunna övertygelse, det är den erfarenhet,
som man i detta avseende vunnit, och den därpå grundade övertygelsen,
som givetvis ta sig uttryck i opposition mot att man här skulle i
visst avseende ersätta ett lokalt förordande, givet av invånarna i kommunen,
med en fri prövningsrätt av den myndighet, som har att välja
mellan de olika bolagen.

I den nu föredragna punkten ber jag, herr talman, att få yrka avslag
på de förändringar i 45 §, som utskottet förordar.

Nr 37. 158

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m. m.

(Forts.)

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman, mina herrar! Den

föregående ärade talaren konstaterade ju, att herr Elissons från Halland
yrkande på försändningsförbudets upphävande stod i strid mot
deras uppfattning, som hålla på restriktionssystemet. Under sådana
förhållanden måste man ju dra den slutsatsen, att herr Ekman, med
det varma försvar han presterade för denna paragrafs bibehållande,
själv är en varm anhängare av det nuvarande restriktionssystemet. I
varje fall har det dock någon gång betvivlats, ty det har särskilt varit
i vissa motioner vid årets riksdag, där man fått bestämt intryck av
att den föregående ärade talaren snarare vore motståndare till
restriktionssystemet än han vore anhängare av detsamma. Att döma
av den styrka, varmed han nu säger, att den som vill restriktionssystemet
också måste hålla på försändningsförbudsparagrafens upprätthållande,
har man således fått bevis för, att det icke är med verkligheten
överensstämmande det resonemang och det tal man på vissa håll fört
i fråga om talarens uppfattning av det nuvarande restriktionssystemet.

Jag vill emellertid både till honom och till herr Kvarnzelius säga,
att de helt säkert överskatta faran ur nykterhetssynpunkt av försändningsförbudets
upphävande. I varje fall sedan den individuella kontrollen
kom till, har ju försändningsförbudet upprätthållits, och man
har aldrig kommit i tillfälle att se, vilken verkan det möjligen skulle
ha. Inskränkningen av inköpsrätten har numera blivit omfattande, så
att knappast hälften av motboksinnehavarna här i Sverige nu komma
upp till den fulla enligt lagen tillåtna ransonen. Under sådana förhållanden
tror jag icke man behöver riskera dessa stora faror. Det
är snarare, som förr är påvisat, så, att det förhåller sig på det sättet,
åtminstone i de bygder, där jag känner till förhållandena, att de personer,
som ha inköpsrätt, överlåta till andra att inköpa sin sprit och för
denna tjänst överlåta de samtidigt också en och annan liter. Jag skulle
kunna draga fram både namn och bevis för denna sak, då personer
ha funnit detta i sin ordning.

I den paragraf det gäller, nämligen § 45, står det uttryckligen:
”Vid försändande skola betryggande kontrollanordningar vidtagas, i
syfte att varan ej av annan än köparen bekommes.” Vem är det som
skall utfärda dessa kontrollföreskrifter? Det är icke varje spritbolag,
som skall göra det. Enligt rusdrycksförsäljningsförordningen är det
kontrollstyrelsen, som skall utfärda dessa betryggande kontrollanordningar,
när försändning skall äga rum inom visst kontrollområde, och
med den uppfattning kontrollstyrelsen hyser om återhållsamheten på
detta område, tror jag icke man behöver riskera, att kontrollstyrelsen
skall eftersätta alla de anordningar, som äro nödvändiga för att icke
något missbruk av denna försändningsrätt skall förekomma. För övrigt
tillhör ju herr Kvarnzelius kontrollrådet, som skall höras i sådana
saker som dessa, och har tillfälle att undersöka detta, när det gäller
att föreskriva de kontrollanordningar, som skola göras vid spritens
försändande. Jag vill för min del betona, att man överdriver frågan,
om man tror att upphävandet av försändningsförbudet skall ha någon

Onsdagen den 24 maj e. m.

159 Nr 37.

skadlig nykterhetsef fekt. Det är min övertygelse, att med nuvarande Om rusdrycksindividuella
kontrollbestämmelser kommer detta upphävande icke att b°la3s rätt att
ha någon annan betydelse, än att det besparar människor avsevärda
utgå ter, som de nu maste underkasta sig, just därför att de under (Forts.)

varje förhållande anse sig skola köpa den ranson, som de av bolaget
blivit tillerkänd. Det är således en rent ekonomisk fråga det här gäller
för många av dem, som inneha motböcker i landet. Och även om
jag ur andra synpunkter än dessa från början varit emot försändningsförbudets
upphävande, har jag ansett det stå i samband med begränsningen
av bolagens antal, och man kan icke begränsa bolagens antal
så starkt som skett utan att samtidigt vidtaga åtgärder för besparande
av de kostnader det medför för dem, som resa och köpa varan.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande om bifall till denna paragraf.

Herr R o sé n: Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
upplyste, att Konungens Befallningshavande i Västerbottens län hade
begärt försändningsförbudets upphävande. Jag vill i anledning därav
upplysa, att det var en tillförordnad landshövding i Västerbottens län,
som för snart tre år sedan ifrågasatte försändningsförbudets upphävande
för tre lappmarkskommuner, de som äro mest avlägsna från
järnvägen, som ha 20, 30, ja, upp till 40 mil till närmaste järnvägsstation.
Kommunerna jha icke tillfrågats om sin mening i detta avseende,
men när invånarna i dessa kommuner och en del övriga lappmarkskommuner
i pressen fingo se denna tillförordnade landshövdings
förslag, upptogs frågan till behandling i kommunalfullmäktige, och i de
kommunalfullmäktigeförsamlingar, där frågan behandlats, har man uttalat
sig mot förslaget. Även i ett par kustsocknar ha fullmäktige behandlat
frågan och likaledes uttalat sig mot förslaget. Inga kommunalfullmäktige
ha, så vitt jag vet, uttalat sig för försändningsförbudets
upphävande. Man är nämligen på landsbygden fullt på det klara med
— detta gäller Norrland — att en reform i den av regeringen föreslagna
riktningen skulle vara högst olycklig för ordningen och nykterheten
på landsbygden.

Det bör kanske också beaktas, att sedan bevillningsutskottet nu
föreslagit, att försändning per post icke skulle tillåtas, kommer ingen
av de lappmarkskommuner, för vilka förbudets upphävande ursprungligen
förordades, att få något som helst gagn av denna reform.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Petrén, Alfred: PJerr talman, mina herrar! När man
hörde herr K. A. Nilson förklara, att en demokrat måste hålla på, att
kommunens representation skulle ha det yttersta ordet, och när man
hörde herr Ekman vidare förklara, att man icke genom ett myndighetsingripande
finge hindra kommunen att följa sin egen självbevarelsedrift
— så egendomligt folio verkligen hans ord — så skulle den som
icke visste vad saken gällde av sådana yttranden lätt kunna få det intrycket,
att det här vore fråga om, huruvida kommunens representation

Kr 87. 160

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycks- ytterst skulle få bestämma, huruvida rusdrycksförsäljning bör få äga
bolags rätt att rum jnom en kommun eller ej. Men, mina herrar, så är ju icke alls
* drycker förhållandet. Det gäller ju endast, huruvida i det fall, att kommunens

^Ports”) representation har beslutat, att rusdrycksförsäljning skall få finnas i
en kommun, alltså om representationens flertal intager en annan ståndpunkt
än herrar K. A. Nilson och Ekman och undertecknad, vilka
icke önska någon rusdrycksförsäljning, så skall, därest flera ansökningar
om bolag inkomma, Konungens Befallningshavande vara skyldig att
lämna oktroj en åt det bolag, som befinnes bäst tillgodose det i rusdrycksförordningens
63 § angivna syftet, nämligen att försäljningen skall ske
på sådant sätt, att det åstadkommer minsta möjliga skada.

Jag måste verkligen i likhet med herr Kvarnzelius uttrycka min
stora förvåning över att det verkligen kan finnas nykterhetsvänner,
som ha något emot, att en sådan bestämmelse inskrives i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Det är så mycket mer förvånansvärt, då man
vet anledningen till tillkomsten av den motion, i vilken detta yrkande
göres, ty det är ju dock så, som vi alla veta, att vår huvudstad för
varje år svävar i den största fara för att vi i stället för det nuvarande
systembolaget skola få ett annat bolag, i vars program tydligen står
skrivet, att det vill minska restriktionstvånget, ett bolag, som tydligen
önskar en lättare åtkomst av rusdrycker.

Den motivering, som reservanterna på denna punkt ha anfört för
sin ståndpunkt, synes mig egentligen vara ett rent spegelfäkteri, då
de säga, att man i fråga om ett nytt bolag icke kan veta, hur det kommer
att handhava sin ömtåliga hantering. Jo, mina herrar, programmen
kunna vara sådana, att man tydligt och klart kan veta, i vilken anda
det ena eller det andra bolaget kommer att handhava sin ömtåliga uppgift.
Och ingen bör vara i tvivelsmål om, att den dag vi här i huvudstaden
finge det nuvarande systembolaget ersatt av det Kinmansonska
bolaget, så skulle vi i denna stad få ett betydligt försämrat nykterhetstillstånd.
Därtill kan jag som nykterlhetsvän icke lämna min medverkan.
Tvärtom finner jag, att det är hög tid, att vi, för att undgå denna
fara, få den föreslagna förändringen av § 17 i rusdrycksförordningen
genomförd.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till motionen.

Däremot är det på en punkt, som jag ansluter mig till reservanterna,
och det är i fråga om deras avstyrkan av ändring av § 45. Visserligen
kan det mot försändningsförbudets upphävande anföras, att
det är en ganska betydande tid, som åtgår för folk i mera glest befolkade
trakter att resa och skaffa hem spritdrycker. Men å andra sidan
torde det vara uppenbart, att om detta försändningsförbud upphäves,
så komme det att försäljas och konsumeras mera spritdrycker i vårt
land, och då det inte från min synpunkt sett kan vara önskvärt annat
än att så litet rusdrycker som möjligt förtäras, i det jag anser detta
lyckligast för land och folk, ber jag att på denna punkt få yrka bifall
till reservanternas hemställan, men i övriga punkter yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 24 maj e. in.

161 Nr 37.

Herr E 1 i s s o n : Herr Ekman tyckte, att det var märkvärdigt,
att jag, som är landsortsrepresentant och som skulle hålla på restriktionssystemet,
skulle vilja ha någon ändring i nu gällande försändningssystem.
Men jag har inte fattat restriktionerna på det sättet som
herr Ekman, ty restriktionerna gälla väl inte frågan om försändningen
eller frågan om var man skall hämta spriten, utan i regel gälla de frågan
om hur många liter var och en skall få i månaden. Det är den
saken restriktionssystemet reglerar. Är det inte så, herr Ekman?
Frågan om var jag skall ta ut min sprit, vare sig jag skall hämta den
i Stockholm eller i Värnamo, hör väl inte till detta restriktionssystem
utan till de helt andra saker, som herr Ekman sade, att man inte skulle
sammanblanda med vad det här gällde. Men nu sammanblandade herr
Ekman i alla fall själv dessa saker.

Om man skulle dra ut konsekvenserna av herr Ekmans uttalande,
att man just skall försvåra åtkomsten av spritvarorna, ty detta vore restriktionssystemets
idé, om man skulle resonera på det sättet, ja, då
borde väl stockholmarna hämta sin sprit i Gällivara. Då bleve det
restriktioner enligt herr Ekmans mening, så det räckte till. Men inte
kan jag tänka, att herr Ekman skulle tycka, att det var rättvist. Men
det ligger lika liten rättvisa i att vissa personer nu skola ha 15, 20 mils
väg och ^ändå längre väg för att hämta sin liter en gång i månaden.
Jag vidhåller, att det inte finns någon konsekvens i detta.

Detta är också en anledning till att nykterhetsintresset avtagit under
senare åren, ty många, som förut varit intresserade av nykterhetssträvandena,
finna, att nykterhetsvännerna blivit mer och mer ensidiga,
så att man inte kan följa dem längre, och på det sättet glesna nykterhetsvännernas
led på grund av deras ensidighet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Löfgren: Jag trodde, herr greve och talman, att jag
skulle kunna bryta mot konvenansens lagar och samtidigt göra herrarna
samtliga en tjänst, i det att jag, ehuru jag är motionär, icke ämnade
yttra någonting i denna debatt. Jag trodde detta, då de motiv,
som legat till grund för min motion, på så förträffligt sätt utvecklats,
särskilt av herr Kvarnzelius men även andra. Jag begärde emellertid
ordet efter herr Ekmans yttrande. Men jag är glad, för herrarnas
och för min egen skull, att kunna konstatera, att jag i det mesta jag
hade tänkt säga såsom replik redan är förekommen av herr Petrén.

Konsekvensen av detta tal om den kommunala representationens
självbestämningsrätt skulle vara den, att även när kommunen förordade
rättighet åt ett systembolag, som skulle inom kommunen försälja
spritdrycker, skulle Konungens befallningshavande alltid följa detta
förord. Men jag tror knappast, att det finnes några nykterhetsvänner,
som vilja draga den konsekvensen.

Emellertid kan jag efter vad som förekommit inskränka mig till
ett enda påpekande. Sedan herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
sagt, att propositionens eget innehåll i denna punkt icke

Första kammarens ''protokoll 1922. Nr 37. 11

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
in. m.

(Forts.)

Nr 87. 162

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om rusdrycksbolags
rätt att
försända spritdrycker
m.m.

(Forts.)

avsett att stadga annat än vad min motion sedan kommit att innehålla,
men att statsrådet samtidigt icke hade någonting emot att ett förtydligande
i den riktning jag föreslagit ägde rum, så böra de, som opponerat
sig mot min motion, förstå, att även om densamma avslås, så
vinna herrarna icke det syfte ni eftersträva, utan tillämpningen av lagen
kommer att bli precis likadan som den skulle bli, därest min motion
antages, och när den då ostridigt innebär ett förtydligande, förmodar
jag att alla, som över huvud taget vilja reflektera på utskottets förslag,
också skola antaga utskottets förslag i den punkt, där tankegången
i min motion blivit tillstyrkt.

Herr Wahl: Det var ett yttrande av herr Ekman, som jag inte
vill låta stå oemotsagt i protokollet. Han uttalade nämligen, att det
icke fanns någon ort, där det brändes och smugglades så mycket som
i Stockholm. Uttalandet skulle säkerligen ha varit riktigt, om det hade
fällts rörande förhållandena för två å tre år sedan, då på grund av
brännvinsbristen en mycket ringa kvantitet erhölls på motböckerna. Men
som det för närvarande är, måste jag bestämt bestrida riktigheten av
herr Ekmans uttalande, åtminstone i vad det gäller hembränningen,
ty jag måste säga, att för närvarande är hembränningen så gott som
avskaffad i Stockholm, och den erfarenhet man gjorde under kristiden
tror jag man kan sammanfatta på det sättet, att när befolkningen ej
får sprit på laglig väg, ja, då griper man till brännvinspannan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen enligt föreliggande yrkanden propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna delen av ifrågavarande förordningsförslag
samt vidare på avslag å förslaget i denna del; och förklarade herr talmannen
sig finna den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och ananslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 45 § 3 mom. i det av bevillningsutskottet i
betänkande nr 42 under punkten 1 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget i denna del.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;
Nej — 42.

Onsdagen den 24 maj e. m.

163 Nr 37.

Övriga delar av ifrågavarande förordningsförslag.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkt 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri införsel
av två telefonkablar, biföllos vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av sammansatta bevillnings- och första
lagutskottets utlåtande nr (1) 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av
förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande i
vissa fall m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 47, i anledning av
fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om extra gottgörelse åt
tillförordnade förste revisorn T. Borell.

I detta utlåtande både utskottet av angiven orsak hemställt, att
riksdagen, med bifall till en av fullmäktige i riksgäldskontoret gjord
framställning, måtte bemyndiga fullmäktige att av förslagsanslaget till
avlöningar och pensioner m. m. vid riksgälds- och riksdagsförvaltningen
till t. f. förste revisorn T. Borell utbetala ett belopp av två tusen sjuhundrafemtio
kronor såsom ytterligare gottgörelse för hans biträde vid
emissionen av 1921 års premieobligationslån.

Reservationer hade anmälts av herrar Lindley och Lovén, vilka yrkat,
att jien här ifrågavarande gottgörelsen måtte bestämmas till ett
tusen tvåhundra femtio kronor; samt av herr Bäcklund.

Herr Lindley: Herr talman! Jag har tillåtit mig att till detta
utlåtande foga en reservation. Jag tillhör inte dem, som missunna statstjänstemännen
goda löner, men jag anser, att statstjänstemännen som
gengäld för dessa göda löner borde beflita sig om att göra sitt allra
bästa inom de statliga organ, där de äro anställda. Jag kan därför inte
gilla, att man vid varje mer påkostande tillfälle, då man kanske kräver
någonting mer än det vanliga av en statstjänsteman, ovillkorligen skall
betala ut gratifikationer, och det är därför jag inte heller har kunnat

Om extra
gottgörelse åt
viss tjänsteman
i riksgäldskontoret.

Nr 87. 164

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om extra
gottgörelse åt
viss tjänsteman
i riksgäldskontoret.

(Forts.)

acceptera utskottsmajoritetens förslag att tilldela ifrågavarande tjänsteman
en sådan gratifikation som den man här har förordat. Jag
anser nämligen, att Borell alla redan har kommit i åtnjutande av kontant
ersättning för det merarbete han eventuellt kan ha haft genom ifrågavarande
verksamhet. Saken är ju den, att Borell hade anställning i
fjortonde lönegraden och nittonde löneklassen. Han blev under tiden för
arbetet med detta premieobligationslån uppflyttad i sextonde lönegraden
och tjuguandra löneklassen, vilket ju innebär, att han kommer i åtnjutande
av en begynnelselön på 8,580 kronor. På så sätt har Borell kommit
i åtnjutande av en löneförhöjning av 1,368 kronor pr år, förutom
det på detta lönetillägg utgående dyrtidstillägget.

Under samma tid har han därjämte kommit i åtnjutande^ av en
extra gratifikation av 250 kronor per månad, vilket för fem månaders
tid gör en summa av 1,250 kronor. Dessutom har han för varje dragning,
som ägt rum på det gamla obligationslånet, 1918 års premieobligationslån,
fått en extra ersättning av 1,000 kronor. Jag anser alltså,
att ifrågavarande tjänsteman fått en så pass riklig ersättning, att man
icke står till svars med att godkänna det här framlagda förslaget.

Jag hade först t. o. m. tänkt att helt och hållet yrka avslag på förslaget
om ytterligare ersättning, men jag har likväl på grund av vad
från riksgäldskontoret har sagts beträffande ifrågavarande tjänstemans
flit och arbetsamhet och duglighet etc. ansett, att borde man lämna
någon ytterligare ersättning, kan man inte gå längre än att man tilldelar
honom ett ytterligare anslag på 1,250 kronor. Jag för min enskilda
del kan inte förorda, att riksdagen beviljar något högre anslag
än detta, för vilket jag har reserverat mig. Jag yrkar därför bifall
till min reservation.

Herr W a 11 e s : Det förefaller mig som om min ärade vän Bindley
ser på denna sak något snävt. Det här gäller en ersättning för ett
arbete, vars lyckliga resultat är i hög grad beroende på vederbörande
tjänstemans duglighet och initiativkraft och som fordrar en höggradig
anspänning av hans intellektuella förmåga. Riksgäldsfullmäktige ha
även vitsordat det betydande arbete, som här har blivit nedlagt. De anföra
följande: ”Försäljningens organiserande och ledande, som för riksgäldskontoret
medförde ett mycket betydande arbete, nödvändiggjorde
även nu att inom riksgäldskontoret för ändamålet inrätta en särskild
expedition. Efter förordnande av fullmäktige har Borell tjänstgjort
såsom denna expeditions föreståndare från och med den 1 juli 1921
till och med den 19 januari 1922, då han på grund av sjukdom erhöll
tjänstledighet.

Vid emitterandet av ett statslån är det givetvis av stor betydelse
att genom en effektiv försäljningsorganisation möjliggöra en snabb och
säker placering av lånet. Detta gäller alldeles särskilt ett premielån,
då ett sådant måste anses räntebärande en bestämd tid före vinstutbetalningarnas
början, beroende av antalet dragningar per år, och icke
såsom vid ett räntelån först från dagen för obligationernas likvideran -

Onsdagen den 24 maj e. m.

1C5 Jfr 37.

de. Vid sådant förhållande framstår det som en angelägenhet av stor
vikt att i möjligaste mån påskynda lånets försäljning, varför arbetet på
expeditionen måste kraftigt forceras och härigenom blev hårt pressande
för hela personalen, särskilt för föreståndaren, med en daglig arbetstid
betydligt överstigande den normala.

Det måste ej i ringa mån tillskrivas det intensiva, förtjänstfulla
och intresserade arbetet å expeditionen, att resultatet av försäljningen,
som bekant, blev mycket gott, i det att intill den 20 december 1921,
då försäljningen med anledning av förestående vinstutlottning tills vidare
avbröts, försåldes obligationer till nominellt belopp av 75,247,500
kronor. Kostnaderna för såväl den erforderliga reklamen, vilken helt
sköttes av premielånsexpeditionens föreståndare, som för försäljningsarbetet
i övrigt måste anses hava varit relativt små.

Det närmaste och tyngsta ansvaret för försäljningen har givetvis
vilat på premielånsexpeditionens föreståndare, t. f. förste revisorn T.
Boren, vars arbetskrafter därvid utnyttjats till yttersta gränsen.”

Man kan ju härav få en liten föreställning om vilket arbete som
påvilat expeditionens föreståndare. Hur ett dylikt arbete i privat verksamhet
upptaxeras, får man också en föreställning om, när man hör,
att en expert på hithörande område, vilken år 1918 anmodades omhänderha
försäljningen av det första premieobligationslånet, begärde en årlig
ersättning av 15,000 kronor under lånets löpetid.

Mig synes, som om vederbörande äro värda allt erkännande för
att de själva utfört emitteringen och icke överlämnat detta, som tidigare
skett, till de privata bankerna. Det är nog oss alla bekant, att det skulle
ha ställt sig väsentligt mycket dyrare, och självklart är också, att då
man sålunda finner, att kostnaderna väsentligen nedbringats, man bör
värdera den persons arbete, som i så hög grad medverkat till ett
lyckligt resultat.

Jag tror, att det i längden icke är lyckligt, att då under särskilda
exceptionella förhållanden inom statens verk krafter tagas i anspråk,
man alltför småaktigt bedömer dessas arbete.

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ström: Herr förste vice talman! Som framgår av utskottets
motivering synes utskottet ej vara vidare tilltalat av att gratifikationer
av detta slag utdelas, utan säger, det utskottet ej velat motsätta
sig, att fullmäktige bemyndigas tilldela den ifrågavarande tjänstemannen
någon extra ersättning.

o Herr Bindley bär här tydligen sagt ifrån, varför ersättning ej bör
utgå med så stort belopp, som utskottet föreslagit, utan med ett lägre
belopp. Jag delar herr Lindleys synpunkter beträffande dessa tjänstemäns
åligganden, men ogillar förslaget, att någon ersättning utöver den
redan bekomna skall utgå, varför jag anhåller, herr talman, att få yrka
avslag å utskottets hemställan, detta så mycket mer, som andra kammaren
redan beslutat avslå denna hemställan.

Om extra
gottgörelse åt
viss tjänsteman
i riksgäldskontoret.

(Forts.)

Nr 37. 16G

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om extra
gott görelse åt
visit tjänsteman
i riksgäldskontoret.

(Forts.)

Greve Dagerbjelke: Jag delar utskottets uppfattning, att

gratifikationer i allmänhet icke böra förekomma, men detta är icke något
allmänt förekommande fall utan ett alldeles speciellt, och den omständigheten,
att utskottet förklarat sig gå med på tilldelandet av denna
gratifikation, visar väl just, att utskottet ansett, att alldeles särskilda
omständigheter förelegat, som böra föranleda ett bifall.

Det uppdrag, som revisor Borell här utfört, kan icke anses som ett
vanligt tjänsteåliggande. Det är ett af färsuppdrag, som han utfört
med, jag kan väl säga, utomordentlig skicklighet och ett aldrig svikande
intresse, långa tider både dag och natt.

Det är alldeles riktigt, att revisor Borell redan fått ersättning utöver
den, som tillkommer honom på grund av hans vanliga tjänstgöring,
men den ersättning han fått motsvarar ingalunda det belopp, som
han rättvisligen bör få. Skulle vi ha använt någon fackman utom riksgäldskontor,
skulle det ha kostat vida mera och arbetet hade ingalunda
blivit bättre utfört.

Jag får, herr vice talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lind! ey: Ja, herr talman, jag kan inte underlåta att

här ge en replik och framför allt framhålla, att de rosor, som man strör
för denne tjänsteman, därför att han här utfört sitt arbete med skicklighet
och aldrig svikande intresse, väl äro sadana attribut som borde
tillkomma varje statstjänsteman. Jag kan inte förstå, att sådana egenskaper
böra precis lovordas i ett enskilt fall, ty det innebär väl i själva
verket den gräsligaste smädelse man någonsin kan tänka sig mot alla
de övriga statstj änstemännen. Göra de då inte sin plikt och skyldighet,
eftersom man åberopar, att just denne tjänsteman, synnerligast i ett
hänseende, ur affärssynpunkt, utfört ett synnerligen förtjänstfullt och
oförtröttat arbete? Duga då inte de andra statstjänstemännen tillsatt
handhava ett sådant uppdrag som utlämnandet av dessa premielånsobligationer
? Jag tycker, att själva det där arbetet inte är så förskräckligt
invecklat, att inte t. o. m. en medelmåttig tjänsteman skulle kunna
sköta detsamma, naturligtvis med förutsättning av en liten snufla^ flit,
omsorg och omtänksamhet. Men det bär mig emot att gå med på att
bevilja en dylik gratifikation i ett fall som detta. Man känner en rent
naturlig reaktion häremot, då vi å ena sidan skola sitta och iakttaga
sparsamhet samt snåla med statens medel, när det gäller mycket, mycket
små och obetydliga belopp, men å andra sidan skola utbetala summor,
rörande vilkas berättigande man verkligen kan sätta ett stort frågetecken.
Vid gårdagens gemensamma omröstningar gällde en av voteringarna,
huruvida man skulle tillerkänna en extra kanalvaktaränka ett
årligt understöd på 240 kronor per år. Detta lilla belopp måste man
t. o. m. göra till föremål för gemensam votering. Men däremot skola
vi i ett sådant fall som detta först och främst betala ut en ersättning
på 250 kronor per månad under den tid, som den här ifrågavarande
verksamheten pågått, och uppflytta denne tjänsteman i en mycket högre

Onsdagen den 24 maj e. m.

1G7 Jfr 37.

löneklass samt dessutom till på köpet tilldela honom en sådan grati- Om extra
fikation som den utskottet bär tillstyrkt. Jag kan inte gå in på detta, Botgörelse åt
och när man så envist vidhåller sitt förslag från den andra sidan, ber
jag att fa^ återfå mitt eget yrkande om en gratifikation på 1,250 kronor gäldskontoret.
och att få förena mig med herr Ström i hans yrkande om fullstän- (Forts.)
digt avslag.

Herr Kvarnzelius: Ja, herr talman, jag her om ursäkt att
jag tager till orda i den här frågan, när tiden är så långt framskriden,
men jag anser mig endast fullgöra en enkel gärd av rättvisa, då jag
här till den kraft och verkan det hava kan ber att få lägga in ett
förord för vad riksgäldsfullmäktige här hava hemställt om, vilket bankoutskottet
tillstyrkt.

Då det för riksgäldskontoret gällde att bestämma sig för, huruvida
det skulle självt ombesörja försäljningen av premieobligationslånen eller
om denna försäljning skulle överlåtas åt ett bankkonsortium, så var
det givetvis ganska stor tvekan därom och det rådde givetvis delade
meningar inom fullmäktige beträffande vilken väg man skulle gå. Slutligen
segrade emellertid den meningen, att fullmäktige själva skulle hava
försäljningen om hand och icke anlita några mellanhänder. Genom denna
åtgärd lyckades det verkligen att för statsverket inbespara åtskilliga
hundratusen kronor på vartdera obligationslånet. Att detta lyckades
berodde emellertid till stor del på den omständigheten att vi hade en
skicklig person att sätta i spetsen för själva försäljningsarbetet. Det är
då orimligt att ifrågasätta, att han skall honoreras efter samma grunder
som ämbets- och tjänstemän i allmänhet honoreras, ty han fick,
för att kunna driva igenom detta försäljningsarbete på ett för staten
tillfredsställande sätt, lägga in ett helt annat intresse än man har rättighet
och anspråk på att i allmänhet fordra av ämbets- och tjänstemännen.

Han fick ägna sin tid åt detta arbete både dag och natt, kan man säga.

Jag tror det skall bliva svårt att leta upp ett motsycke inom hela den
svenska statsförvaltningen till den energi, som denna man utvecklat.

Då synes det mig icke vara mera än rimligt att för det ifrågasatta
ändamålet lämna en gratifikation, som i varje fall endast kan
anses utgöra en ringa erkänsla för det utmärkta arbete han i detta hänseende
presterat, och allra minst hade jag tänkt mig, att min gamle
vän, herr Lindley, som jag haft många förhandlingar med, skulle hålla
sa strikt pa formerna, att han ville, att en person icke skulle hava extra
betalt, när han gör ett extra arbete. Både herr Bindley och jag hava
förut varit ganska ense därom, att en person, som gör ett extra "arbete,
också skall hava extra betalning därför.

Herr Lindley: Bara några få ord till, herr talman! Jag har
påpekat, att personen i fråga redan fått extra ersättning. Han har
redan kommit i åtnjutande av gratifikation och löneförhöjning, som
torde kunna beräknas till sammanlagt 2,618 kronor, förutom det dyr -

Nr 37. 168

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om extra
gottgörelse åt
viss tjänsteman
i riksgäldskontoret.

(Forts.)

Pensionstilllägg
åt f. d. befattningshavare
i statens
tjänst in. fl.

tidstillägg, som utgick på denna lön. Antagligen har han sålunda fått
mellan 3 å 4,000 kronor, och nu vill man ytterligare öka detta belopp!
Jag vidhåller mitt senaste yrkande.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste
vice talmannen, som ånyo för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt; och förklarade herr förste vice talmannen
sig finna den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 5D
Nej — 52.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 48, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt vissa änkor och barn
efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner.

f I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1922 dagtecknad proposition
nr 125, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) antaga vid propositionen fogade förslag dels till kungörelse angående
pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst
m. fl. pensionärer, dels ock till kungörelse angående pensionstillägg åt
vissa änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

2) å tilläggsstat för år 1922 under elfte huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa

Onsdagen den 24 maj e. m.

1G9 Nr 37.

dels till pensionstillägg åt f. d. civila befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer ett belopp av 865,000 kronor;

dels ock till pensionstillägg åt f. d. militära befattningshavare m. fl.
pensionärer ett belopp av 375,000 kronor;

3) å extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 under elfte huvudtiteln
såsom förslagsanslag anvisa

dels till pensionstillägg åt f. d. civila befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer ett belopp av 550,000 kronor;

dels ock till pensionstillägg åt f. d. militära befattningshavare m. fl.
pensionärer ett belopp av 250,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande
till utskottet hänvisade inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom
första kammaren nr 113, av herr Leander jämte tre andra av kammarens
ledamöter, samt inom andra kammaren nr 215, av herr Holmgren jämte
fyra av kammarens övriga ledamöter, nr 216, av herr Fjellman jämte
tre övriga ledamöter, nr 219, av herr Starkäck, nr 220, av herr Bäcklund
jämte fyrtio bland kammarens övriga ledamöter, samt nr 229, av herrar
Hage och Törnkvist i Karlskrona.

I sistnämnda motion hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att paragraf 1 i det vid proposition nr 125 fogade förslaget till kungörelse
angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst
m. fl. pensionärer måtte få följande lydelse:

Till pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst skall, med
nedan angivna begränsningar och undantag, utgå pensionstillägg med
följande belopp för år räknat, nämligen:

240 kronor å pensioner till belopp av intill 800 kronor, dock att pension
tillägget ej må uppgå till mer än pensionens belopp och ej heller
tillsammans överstiga 980 kronor.

180 kronor å pensioner till belopp av 800 kronor och därutöver intill
1,500 kronor, dock att pension och tillägg ej må överstiga 1,620 kronor.

120 kronor å pensioner till belopp av 1,500 kronor-----

Kungl. Maj:ts förslag)------ej må tillsammans överstiga 2,560

kronor.

I det nu föreliggande utlåtandet hade utskottet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 125 samt med avslag dels å motionerna 1:113, II: 215,
II: 216, II: 219 och II: 229, dels ock å motionen II: 220, i vad den avsåge
beviljandet av pensionstillägg, måtte

1) antaga vid propositionen fogade förslag dels till kungörelse angående
pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst
m. fl. pensionärer, dels ock till kungörelse angående pensionstillägg åt
vissa änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.; dock
att berörda kungörelser skulle träda i kraft först den 1 juli 1922;

Pensionstilllägg
åt f. d. befattningshavare
i statens
tjänst in. fl.

(Forts.)

Nr 37. 170

Onsdagen den 24 maj e. m.

Pensionstilllägg
åt f. d. befattningshavare
i statens
tjänst in. fl.

(Forts.)

2) å tilläggsstat för år 1922 under elfte huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa

dels till pensionstillägg åt f. d. civila befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer ett belopp av 550,000 kronor, ''

dels ock till pensionstillägg åt f. d. militära befattningshavare m. fl.
pensionärer ett belopp av 250,000 kronor;

3) å extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 under elfte huvudtiteln
såsom förslagsanslag anvisa

dels till pensionstillägg åt f. d. civila befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer ett belopp av 550,000 kronor,

dels ock till pensionstillägg åt f. d. militära befattningshavare m. fl.
pensionärer ett belopp av 250,000 kronor.

Enligt vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Berge,
Bäcklund, Höglund och Wikström yrkat bifall till den av herrar Hage och
Törnkvist i ämnet väckta motionen II: 229.

Herr Berge: Herr talman! Under de svåraste dyrtidsåren gjorde
sig redan allmänt den meningen gällande, att det var de gamla pensionärerna
och särskilt de, som hade de lägsta pensionerna, som fingo sitta
hårdast emellan. Det dröjde också rätt länge, innan de fingo någon kompensation,
och för vissa grupper av före detta befattningshavare blev
denna kompensation otillräcklig och mycket otillfredsställande.

Dessa gamla statens trotjänare ha icke ännu fått vad rättvisa och
billighet fordra. Deras ställning är ännu i dag synnerligen prekär, ty
de hava i flera fall blivit alldeles barskrapade, och speciellt hyran tager
en oproportionerligt stor del av deras årsinkomst. Den nöd, som nu råder
på grund av arbetslösheten, har skymt undan pensionärerna, men
fakta stå dock kvar. På grund av dessa allmänt erkända fakta avlät
1921 års riksdag en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning
angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i statens
tjänst.

I denna skrivelse betonades, att omkring 56 procent av pensionstagama
i denna kategori uppbure en pension av högst 1,000 kronor per
år, och att det ekonomiska läget för många av dessa vore sådant, att
kraftigare stöd från statens sida måste anses befogat. Med anledning
härav tillsattes 1921 års pensionskommitté. För att begränsa pensionsregleringens
omfattning uppdelade kommittén pensionärerna i fråga i
tre olika grupper. Första gruppen utgjordes av pensionärer med äldre
oreglerade pensioner, den andra gruppen av nya pensionärer med oreglerade
pensioner, och den tredje gruppen av pensionärer med nyreglerade
pensioner. Endast den första gruppen skulle få pensionstillägg.
Alla, som pensionerats efter bestämmelser från och med 1918 och senare,
skulle undantagas, ävenså avskedade båtsmän och marinsoldater samt
Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare. För dessa pensionärer
med äldre, oreglerade pensioner, som skulle komma i åtnjutande av tilllägg,
föreslog kommittén de belopp, vilka Kungl. Maj:t framlagt i pro -

Onsdagen den 24 maj e. m.

171 Xr 37.

positionen och som även bankoutskottet tillstyrkt. De finnas angivna Pensionstillpå
andra sidan i utlåtandet nr 48. Det var således 180 kronor för pen- d- be''

sioner intill ett belopp av 1,500 kronor, 120 kronor till belopp av 1,500 laniltotetis
kronor och därutöver intill 2,000 kronor, samt bo kronor för pensioner tjänst m. fl.
till belopp av 2,000 kronor och därutöver. Men denna skala med ste- (Forts.)
gen 1,500—2,000 verkar egendomlig i all sin enkelhet och tillgodoser
ej tillräckligt de behövande. Ungefär 3,000 av pensionärerna i fråga
hava mindre än 750 kronor i pension och dock få ej dessa mera tillägg
än de, som hava dubbelt så stor pension och därtill kommer nästan dubbelt
så stort dyrtidstiUägg. Departementschefen säger också i propositionen,
att lösningen av spörsmålet är behäftad med åtskilliga brister.

Däri kan man nästan våga instämma. Man kan hava anledning att
fråga, varför man icke uppdelar tilläggen efter pensionsbeloppen 500,

1,000, 1,500 och 2,000 kronor. Då hade uppgiften blivit löst i bättre
överensstämmelse med behovsprincipen. Det framhälles, att det är viktigt,
att så enkla bestämmelser som möjligt bliva gällande i fråga om
pensionstilläggen och att dessa endast äro ett provisorium. Det må så
vara! Jag kan emellertid icke anse det vara någon bärande motivering
härvidlag.

Jag ber få påminna om att i riksdagens skrivelse anbefalles uttryckligen
pensionerna under 1,000 kronor i åtanke. Varför då icke framställa
förslag i överensstämmelse därmed? En motion har emellertid
väckts av herrar Hage och Törnkvist, vari en uppdelning av talet 1,500
föreslås. Motionärerna framhålla bland annat att det bland dessa pensionärer
finnes »en del, som efter 25 å 30 års anställning i statens tjänst
nu uppbära pension med 300 till 600 kronor. Dessa pensionärer, som i
regel ej ha annat bidrag till sitt uppehälle än denna allt för knappt tillmätta
pension, ha det synnerligen svårt i ekonomiskt avseende. De 180
kronor i pensionstillägg, som enligt föreliggande förslag skulle tillkomma
dem, är visserligen en hjälp, men kan knappast anses som en tillräcklig
sådan. Med hänvisning härtill hålla vi före, att ett något större pensionstillägg
borde kunna vara väl motiverat, när det gäller de allra lägsta
pensionärerna. I anslutning därtill anse vi, att det framförda förslaget
om lika pensionstillägg å pensioner upp till 1,500 kronor bör frångås,
och att pensionärer upp till 1,500 kronors pension böra uppdelas
i två grupper, av vilka den ena gruppen, omfattande pensionärer upp
till 800 kronor, bör erhålla ett pensionstillägg av 240 kronor, och den
andra upp till 1,500 kronor det av regeringen föreslagna tillägget 180
kronor.»

Förslaget skulle för de allra lägsta pensionerna medföra någon liten
förbättring och därför hemställde motionärerna om att Kungl. Maj:ts
förslag skulle ändras därhän att 240 kronor beviljades å pensioner till
belopp av intill 800 kronor, 180 kronor å pensioner till belopp av 800
kronor och därutöver intill 1,500 kronor samt 120 kronor å pensioner
till belopp av 1,500 kronor och därutöver intill 2,000 kronor.

Det är ju så, att dessa gamla trotjänare hava utfört samma arbete
och kanske t. o. m. tyngre arbeten än deras kamrater, som pensionerats

Jfr 37. 172

Onsdagen den 24 maj e. m.

Pensionstilllägg
åt f. d. befattningshavare
i statens
tjänst m. fl.

(Forts.)

under de senare åren, och de hava dock i vissa fall icke ens hälften av
dessas inkomst. Så t. ex. blir pensionen för en banvakt vid statens järnvägar
från och med 1919 1,186 kronor, då den som pensionerades 1907
har 528 kronor. En vaktmästare erhöll 1908 600 kronor, men 1919 får
han 1,200 kronor i pension. För lägre militär- och civilmilitär befattningshavare
är disproportionen ännu större. Nu kommer emellertid
därtill att arbetsmarknaden för dessa äldre är fullständigt stängd dels
på grund av att de sakna kraft att utföra ett tyngre arbete och dels på
grund av den rådande bristen på arbetstillfällen. Levnadskostnaderna
däremot äro ungefär desamma för de äldre som för de yngre pensionärerna
inom samma bransch. Nu kan det sägas och detta med rätta, att
sådana ojämnheter finnas överallt mellan äldre och yngre. Ja väl, men
missförhållandet blir knappast så skriande, då det gäller de med högre
pensioner försedda. Här gäller det existensminimum. Dessa gamla hava
verkligen erhållit allt för obetydlig kompensation och det är därför ej
mer än rimligt, att de få dessa 60 kronor i pensionstillägg utöver de i
propositionen föreslagna.

Det ökade belopp, som erfordras, belöper sig ej till mer än 94 å 95
tusen kronor per halvår. Antalet av dessa personer är 3,137. Men om
nu lagförslaget enligt utskottets förslag ej kommer att träda i kraft förrän
1 juli •— vilket väl är så gott som självklart — så inbesparas 440,000
kronor. Det finna vi av de siffror, vi hava på den andra sidan häri utlåtandet.
Man inbesparar tydligen 440,000 kronor, därigenom att lagförslaget
träder i kraft den 1 juli i stället för den 1 april. En ökning av

95.000 kronor per halvår skulle således ej det minsta skada budgeten i
vare sig tilläggsstaten 1922 eller staten för första halvåret 1923, och anslagen
äro för resten förslagsanslag. De inbesparade 440,000 kronorna
räcka även till den ökning av dyrtidstilläggen, som tillkommer på grund
av pensionstilläggets ökning, och ändå blir det en bra slant över, cirka

100.000 kronor.

Jag ber därför att få yrka bifall till motionen. Bifalles denna, så
vill jag föreslå, att anslagssummorna ändras till respektive 615,000 och

280.000 kronor. De anslagssiffror, som stå angivna på sidan 18 i betänkandet,
550,000 kronor och 250,000 kronor, skulle då höjas med 95,000
kronor per halvår så fördelade, att det blir 65,000 kronor på den första
posten och 30,000 kronor på den andra. Jag har beräknat, att, då man
uppdelar dessa 3,137 pensionärer på civila och militära, det på de militära
kommer 2,140 av det förra slaget och ungefär 1,000 av det senare
slaget, och det skulle då göra, att beloppen höjdes till resp. 615,000 kronor
och 280,000 kronor, och till detta förslag ber jag att få yrka bifall.

Herr Gustafsson, Karl: Herr greve och talman! Vi hade

nyss en annan fråga, då kammaren visade sig ytterligt sparsam, så sparsam
att den icke kunde betala en tjänsteman för utfört övertidsarbete.
Nu har den föregående ärade talaren varit framme och yrkat, att kammaren
måtte bifalla ett förslag om att höja det anslagsbelopp, som av
utskottet och Kungl. Majrt föreslagits. Jag föreställer mig emellertid,

Onsdagen den 24 maj e. m.

173 >r 37.

att det skulle vara svårt att få en motivering, som kan vara bärande,
för detta hans yrkande, ty till grund för den kungl. propositionen ligger
ett förslag utarbetat av sakkunniga, som föreslagit en utökning av pensionstilläggen
visserligen icke de högre pensionerna men i alla fall en rätt
så värdefull tillökning i dessa ganda pensionärers pensioner, i all synnerhet
om man tager i betraktande, att vi nu äro på den sidan av dyrtiden,
då indextalet är i fallande, och således de små tillägg, som givas, äro mera
värdefulla, än om de kommit för ett par tre år sedan.

För min del skall jag inskränka mig vid denna sena timme på dygnet,
eller rättare sagt denna tidiga timme på morgonen, till att endast
be kammarens ledamöter, de av dem som icke hava gjort det, att läsa
utskottets motivering i det fallet, och jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets förslag i denna del.

Herr Leander: Herr förste vice talman! Jag ber att få erinra

bankoutskottets ärade vice ordförande om att det här är fråga om pensionärer,
som rent av leva på svältgränsen, och icke tjänstemän, som ha
sin lön. För övrigt kan jag nämna, att jag röstade, såsom herr Gustafsson
önskade, i föregående fråga; det berodde alltså icke på mig att bankoutskottets
förslag icke blev antaget. Emellertid äro de militärer, som avgingo
med pension före 1918, säkerligen de sämst ställda av alla pensionärer
nu i vårt land, och detta gäller i synnerhet underofficerarna. De
ha icke ens 50 procent i pension av den en gång i tiden innehavda lönen,
under det t. ex. civila f. d. befattningshavare få 70 å 72 procent. På
grund av den provisoriska löne- och pensionsförbättring, som kom militärerna
till del genom 1918 års riksdagsbeslut, har också klyftan mellan
dem, som gått i pension före och efter nämnda år, betydligt utvidgats.
En fanjunkare, som gått i pension före 1918, uppbär endast 1,000 kronor
i pension, under det den som blivit pensionerad efter denna tid får
2,225 kronor i pension, alltså omkring 125 procent högre.'' Vad är det
för rim och reson i att göra en sådan Skillnad, när de båda tjänat Kungl.
Maj:t och kronan på samma sätt och utfört samma arbete? Jag är säker
om att vi litet var någon gång haft besök av en sådan gammal pensionerad
fanjunkare, som klagat sin nöd för oss.

Nu har också i riksdagen den ena motionen väckts efter den andra,
vari det påyrkats pensionsförbättring för dessa militärer, och bankoutskottet
har också i välvilliga motiveringar ställt i utsikt för dem att få
någon förbättring. Från regeringsbänken ha även upprepade löften givits.
Nu kommer svaret på deras böner. Det är 180 kronor, som de skulle
få i pensionsförbättring! De äro nu vana vid mycket Htet och de ha små
anspråk; de ha haft liten lön och de ha liten pension. Men det må ursäktas
dem, om deras förväntningar sträckt sig något högre än vad som
nu kommer dem till del. Det torde icke vara vanvördigt att tala om berget,
som födde en råtta. Jag har emellertid jämte tre andra av kammarens
ledamöter väckt en motion om, att de skulle få något större pensionsförbättring
än den av Kungl. Maj:t föreslagna, så att de, som vid
avskedstagandet tillhörde sergeantsgraden, skulle få 240 kronor i stället

Pcnsionstilllägg
åt f. d. befattningshavare
i statens
tjänst m. fl.
(Forts.)

Xr 87. 174

Onsdagen den 24 maj e. m.

Pensionstilllägg
åt f. d. befattningshavare
i statens
tjänst m. fl.

(Forts.)

för 180 kronor enligt Kungl. Maj:ts förslag, och de som voro i fanjunkargraden
vid avskedstagandet skulle få det dubbla beloppet eller 360 kronor.
Om jag nu trodde, att det skulle medföra önskat resultat, skulle
jag trots denna sena timme kunna tala ytterligare i en halvtimme till
förmån för dessa män av gamla stammen och jag skulle även begära votering,
men jag finner det lönlöst att göra det. Det är emellertid, som
sagt, ändå män av gamla stammen, som stå såsom mönster för plikttrohet
och ett förtjänstfullt arbete, och därför har väl ändå staten vissa
förpliktelser mot dem. Nu gäller det endast ett provisorium, och man
får väl ändå hoppas, att när deras pensionsförbättringsfråga definitivt
skall lösas, de måtte erhålla något större pensionsförbättring än den,
som nu föreslås för dem.

Emellertid finnes det nu åtskilliga av dem, som avgingo för 15 å
20 år tillbaka, som icke ens ha så mycket i pension som dessa, som avgått
under de närmaste åren före 1918. Av dessa skulle nu åtskilliga genom
ett bifall till det yrkande, som framställts av herr B erge, få dessa
60 kronor åtminstone, som i hans bemälda yrkande ställts i utsikt för
dem.

Jag finner mig därför kunna biträda hans yrkande, såsom frågan
nu ligger, och, som sagt, jag uttalar än en gång den förhoppningen, att
när Kungl. Maj:t kommer med förslag om definitiv pensionsförbättring
för dem, man måtte komma ihåg dem, ty sannerligen, om någon gjort
sig förtjänt av att ihågkommas, så är det säkerligen dessa gamla f. d.
underofficerare.

Jag ber alltså att få instämma i herr Berges yrkande.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste
vice talmannen, att rörande det nu föredragna utlåtandet yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Berge, att
utskottets hemställan skulle bifallas med de ändringar såväl i fråga om
kungörelseförslaget som beträffande anslagsbeloppen, som föranleddes av
bifall till den av herrar Hage och Törnkvist i ämnet väckta motionen.

Därefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till vad utskottet hemställt vara med övergande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i riksbanken och vid Tumba
bruk samt vissa pensionsberättigade änkor och barn;

nr 50, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare hos riksdagen,
dess ombudsmän eller verk samt vissa pensionsberättigade änkor
och barn;

nr 51, i anledning av väckt motion om ändring i grunderna för be -

Onsdagen den 24 maj e. m.

175 Jfr 37.

räknande av pension åt vissa f. d. stationsinspektorer och stationsmästare
;

nr 52, i anledning av vissa framställningar rörande tilläggspensioner; nr

53, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, i vad den angår pensions-
och indragningsstaterna, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 54, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare,
anställda hos riksdagen eller i dess verk;

'' anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer jämte
i ämnet väckt motion m. m.; samt

. .. nr 1 anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl., m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 57, i anledning av
Kungk Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg åt pensionerade
båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare
jämte i ämnet väckt motion.

I sammanhang med Kungl. Maj: ts ifrågavarande proposition, nr
131, hade utskottet till behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Bäcklund jämte 40 av kammarens övriga ledamöter väckt motion,
nr 220, däri hemställts om beredande av visst pensionstillägg åt
här ifrågavarande personer eller, om detta yrkande icke bifölles, att riksdagen
måtte besluta att

dels

a) för beredande av dyrtidstillägg för år 1922 åt pensionerade
båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understodstagare,
vilka vid ingången av år 1922 uppnått en levnadsålder av
60 år eller däröver, å tilläggsstat för år 1922 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag å 1,700,000 kronor;

b) förklara, att dyrtidstillägget till varje dylik vid 1922 års ingång
till pension eller därmed jämförligt understöd från statsverket, statsunderstödd
pensionsinrättning eller Vadstena krigsmanshuskassa berättigad
f. d. befattningshavare skulle utgå med ett belopp av 200 kronor
; samt

c) ipedgiva, att dyrtidstillägget finge till vederbörande f. d. befattningshavare
eller, om han under år 1922 avlidit, till hans stärbhus på
en gång utbetalas i den ordning, som av Kungl. Maj: t bestämdes;

dels ock

a) för beredande av dyrtidstillägg för tiden 1 januari—30 juni

Dyrtidstillägg
åt pensionerade
båtsmän
in. fl.

Kr 37. 176

Onsdagen den 24 maj e. m.

Dyrtidstiilägg 1923 åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsåt
penswne- manshuskassas understödstagare, vilka vid ingången av år 1923 upprU
m a>flman nått en levnadsålder av 60 år eller däröver, å extra stat för tiden 1
(Forts!) januari—30 juni 1923 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

å 850,000 kronor;

b) förklara, att dyrtidstillägget till varje dylik vid 1923 års ingång
till pension eller därmed jämförligt understöd från statsverket,
statsunderstödd pensionsinrättning eller Vadstena krigsmanshuskassa
berättigad f. d. befattningshavare skulle utgå med ett belopp av 100
kronor; samt

c) medgiva, att dyrtidstillägget finge till vederbörande f. d. befattningshavare
eller, om han under tiden 1 januari—30 juni 1923 avlidit,
till hans stärbhus på en gång utbetalas i den ordning, som av Kungl.
Maj: t bestämdes.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på angivna grunder
hemställt, att riksdagen, med avslag å förevarande motion II: 220, i
vad den avsåge dyrtidstiilägg, måtte bifalla Kungl. Maj: ts proposition
nr 131 och således

dels

a) för beredande av dyrtidstiilägg för år 1922 åt pensionerade
båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare,
vilka vid ingången av år 1922 uppnått en levnadsålder av
60 år eller däröver, å tilläggsstat för år 1922 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag å 1,275,000 kronor;

b) förklara, att dyrtidstillägget till varje dylik vid 1922 års ingång
till pension eller därmed jämförligt understöd från statsverket, statsunderstödd
pensionsinrättning eller Vadstena krigsmanshuskassa berättigad
f. d. befattningshavare skulle utgå med ett belopp av 150 kronor
; samt

c) medgiva, att dyrtidstillägget finge till vederbörande f. d. befattningshavare
eller, om han under år 1922 avlidit, till hans stärbhus på
en gång utbetalas i den ordning, som av Kungl. Maj: t bestämdes;

dels ock

a) för beredande av dyrtidstiilägg för tiden 1 januari—30 juni
1923 åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas
understödstagare, vilka vid ingången av år 1923 uppnått
en levnadsålder av 60 år eller däröver, å extra stat för tiden 1 januari—30
juni 1923 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
å 640,000 kronor;

b) förklara, att dyrtidstillägget till varje dylik vid 1923 års ingång
till pension eller därmed jämförligt understöd från statsverket, statsunderstödd
pensionsinrättning eller Vadstena krigsmanshuskassa berättigad
f. d. befattningshavare skulle utgå med ett belopp av 75 kronor;
samt

Onsdagen den 24 maj e. in.

177 Nr 37.

c) medgiva, att dyrtidstillägget finge till vederbörande f. d. befattningshavare
eller om han under tiden 1 januari—30 juni 1923 avlidit,
till hans stärbhus på en gång utbetalas i den ordning, som av
Kungl. Maj: t bestämdes.

Enligt avgiven reservation hade herrar Bcrgc, Backlund, Loven
och Höglund yrkat bifall till den av herr Bäcklund m. fl. väckta motionen
II: 220, såvitt den avsåge beredande av dyrtidstillägg.

Herr B erge: Herr talman, mina herrar! Jag skall fatta mig
mycket kort. Jag står som reservant här och jag skulle knappt vågat
begära ordet, men jag tänker som så, att då jag ej begärde votering
nyss, kan jag få taga ett par minuter i anspråk nu också. Av bankoutskottet
och nyss även av kammaren har avslagits motionen angående
pensionstillägg åt båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas
understödstagare. Men de 41 motionärerna ha också ett alternativ
nr 2, enligt vilket de — om icke pensionstilläggen skulle beviljas
— uttrycka den meningen och den önskan, att beloppen borde bibehållas
för dessa pensionärer, d. v. s. att dyrtidstillägget skulle bibehållas
för dem enligt vad som tillerkändes dem vid förra årets riksdag,
nämligen 200 kronor för år. Kungl. Maj:t har nämligen i propositionen
nr 131 nedsatt beloppet till 150 kronor per år. Motionärerna
framhålla med rätta, att dessa pensionärer stå i ogynnsammare ställning
än övriga pensionärer, då de under de senaste åren endast fått
200 kronor i dyrtidstillägg, vilket i de flesta fall blott motsvarar 100
procent i stället för å fulla grundtalet. Vi anse, att det icke är i överensstämmelse
med rättvisa och billighet, att dessa personer först skulle
gå miste om pensionstillägg och därtill få sitt dyrtidstillägg minskat med
en fjärdedel. Andra med dem jämställda f. d. befattningshavare få
sina pensionsvillkor förbättrade genom pensionstillägg, men för hela
denna grupp skulle villkoren försämras. På grund av dessa förhållanden
och då riksdagen för en tid sedan motsatte sig en dylik nedprutning
— nämligen rörande barnmorskornas dyrtidstillägg — ber jag
få yrka bifall till herr Bäcklunds m. fl. motion, så vitt den rör dyrtidstilläggen.

Nu blir det ju en merkostnad utöver vad som angives i utskottets
förslag, och därför har också bankoutskottet avstyrkt det högre beloppet
på grund av det statsfinansiella läget, men jag skall be att få påvisa
vad som står i utlåtandet nr 56 på sid. 18. Det visas där, att dyrtidstiHäggen
till f. d. civila befattningshavare och f. d. militära befattningshavare
i propositionen upptagits till en summa av 21,600,000 kronor
i ena fallet och 9,100,000 i det andra. Men enligt av riksdagen antagen
indexställning ha dessa belopp minskats med 2,700,000 kronor,
och med anledning därav skulle det ju icke heller i den ursprungliga
statsverkspropositionen bli någon brist, om detta bifölles.

Jag ber att få yrka bifall till herr Bäcklunds motion, så vitt den
rör dyrtidstilläggen.

Första kammarens protokoll 1922. Nr 37. 12

Dyrtidstillägg
åt pensionerade
båtsmän
tn. fl.
(Forts.)

Jir 37. 178

Onsdagen den 24 maj e. m.

Dyrtidstillägg Herr Gustafsson, Karl: Den föregående ärade talaren yr åt

pensione- xlmgi Maj:t finge under 1922, utöver förut medgiven utlåning av intill
rad (Forts!) förslag pensionärerna under nästkommande år få sina dyrtidstillägg något
minskade, men man kan väl icke säga, att denna minskning går
längre än att den av ekonomiska skäl kan anses välmotiverad. Jag
finner, att såväl i den kungliga propositionen som genom den behandling
ärendet fått i utskottet dessa dyrtidstillägg äro rätt så väl avvägda.

Trots att dessa belopp äro små, tror jag dock, att pensionärerna
nödtorftigt skola kunna draga sig fram på dem under den tid, som
nu förestår, varför jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
därunder framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Berge m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
hos riksdagen eller i dess verk;

nr 59, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare hos riksdagen
eller i dess verk; samt

nr 60, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
pension åt sedeltryckaren August Napoleon Svenssons änka och minderåriga
barn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 10 A, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för tiden 1 januari—30 juni 1923 i vad angår jordbruksärendena
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om Ökning av Punkten 2.

egnahemslåns- Kungl. Maj: t hade föreslagit riksdagen att såsom kapitalökning
fonden m.m. för egnahemslånefonden för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa ett
reservationsanslag av 10,000,000 kronor.

Tillika hade Kungl. Maj :.t under utgifter för kapitalökning å till -

Onsdagen den 24 maj e. in.

179 Xr 37.

Kggsstat till riksstaten för 1922 föreslagit riksdagen dels medgiva, att
Kungl. Maj: t finge under 1922 utöver förut medgiven utlåning av intill

12.000. 000 kronor, disponera ett ytterligare belopp av intill 1,000.000
kronor såsom lån från egnahemslånefonden för bostadslägenheter, dels
ock såsom kapitalökning för samma fond å tilläggsstat för 1922 anvisa
ett reservationsanslag av 2,200,000 kronor.

Därefter både Kungl. Maj: t i en till riksdagen den 5 maj 1922 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 258, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen dels medgiva, att Kungl. Maj: t
finge under 1922, utöver förut medgiven utlåning av intill 12,000,000
kronor och utöver den av Kungl. Maj : t i propositionen angående tillläggsstat
för 1922 föreslagna ytterligare utlåningen med 1,000,000 kronor
för bostadslägenheter, disponera ett ytterligare belopp av intill

3.000. 000 kronor såsom lån från egnahemslånefonden för jordbrukslägenheter,
dels ock såsom kapitalökning för samma fond, utöver tidigare
av Kungl. Maj: t för ändamålet äskat anslag å 2,200,000 kronor,
å tilläggsstat för 1922 såsom reservationsanslag anvisa ytterligare

1.000. 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

ej mindre följande inom andra kammaren före avlämnande av propositionen
nr 258 väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner,
nämligen

nr 46, av herr Johanson i Huskvarna m. fl., vari hemställts, att
riksdagen ville medgiva, att Kungl. Maj: t finge under år 1922, utöver
vad härutinnan i statsverkspropositionen begärdes, disponera ett
ytterligare belopp av intill 1,000,000 kronor såsom lån från egnahemslånefonden
för jordbrukslägenheter, dels ock såsom kapitalökning för
samma fond å tilläggsstat för 1922 anvisa utöver vad Kungl. Maj: t
begärt såsom reservationsanslag ytterligare 1,000,000 kronor,

nr 146, av herr Olsson i Ramsta, vari hemställts att riksdagen
måtte dels medgiva, att Kungl. Maj: t finge under 1922, utöver förut
medgiven utlåning av intill 12,000,000 kronor, disponera ett ytterligare
belopp av intill 4,000,000 kronor såsom lån från egnahemslånefonden,
varav 2,000,000 kronor för jordbrukslägenheter och 2,000,000 kronor
för bostadslägenheter, dels ock såsom kapitalökning för samma fond
å tilläggsstat för 1922 anvisa ett reservationsanslag av 5,200,000 kronor,
och nr 151, av herr Janson i Kungsör, vari hemställts, det riksdagen
behagade besluta, att i § 11 i lagen om egnahemslånerörelse av den
9 augusti 1919 räntesatsen från år 1923 måtte ändras från fyra och
tre fjärdedels procent till fyra procent,

än även två inom riksdagen i anslutning till propositionen nr 258,
väckta, likalydande motioner, nämligen nr 174 i första kammaren av
fröken Hesselgrcn m. fl., och nr 315 i andra kammaren av fröken
Tamm in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte dels medgiva, att
Kungl. Maj: t finge under åren 1922 och 1923, utöver förut medgiven

Om ökning a.v
cgnahemslånefotiden
m. m.
(Forts.)

Kr 37. 180

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ökning av
egnahemslånefonden
m. m.
(Forts.)

utlåning av intill 12,000,000 kronor per år och utöver den av Kungl.
Maj: t i propositionen angående tilläggsstat för 1922 föreslagna ytterligare
utlåningen år 1922 med 1,000,000 kronor för bostadslägenheter,
disponera ett ytterligare belopp av intill 6,000,000 kronor sammanlagt
för de båda åren 1922 och 1923 såsom lån från egnahemslånefonden
för jordbrukslägenheter, dels ock såsom kapitalökning för samma fond,
utöver tidigare av Kungl. Maj: t i propositionen angående tilläggsstat
för 1922 för ändamålet äskat anslag å 2,200,000 kronor, å tilläggsstat
för 1922 såsom reservationsanslag anvisa ytterligare 4,000,000
kronor.

I den nu föredragna punkten hade utskottet efter att hava redogjort
för de av fröken Hesselgren m. fl. och fröken Tamm m. fl.
väckta motionerna samt en av egnahemsinspektören avgiven P. M. —
anfört bland annat följande:

”För egen del synes utskottet starka skäl tala för att utsträcka
lånemöjligheterna, om så visar sig erforderligt, på sätt av egnahemsinspektören
och i de förevarande båda motionerna ifrågasatts. Åtskilliga
omständigheter — förutom på sätt ovan nämnts rådande arbetslöshet
— såsom god tillgång på billig jord, sänkta byggnadskostnader,
bostadsbrist m. m. torde sålunda göra nuvarande tidpunkt i särskilt
hög grad ägnad härför. För inköp medelst lån från jordförmedlingsfonden
av erforderlig och för styckning lämplig jord torde de inom
vissa län verksamma egnahemsnämnderna i samverkan med på sina
håll redan befintliga, dessa nämnder närstående egnahemsföreningar
hava en betydelsefull uppgift att fylla. Utskottet tror sig kunna förvänta,
att intresset härför skall ytterligare stegras i den mån som ökade
möjligheter beredas till utlämnande av egnahemslån. Med en så betydande
utvidgning av låneverksamheten följer givetvis ett ökat krav på
en omsorgsfull prövning och effektiv kontroll. Utskottet är emellertid
förvissat, att Kungl. Maj: t skall med all den försiktighet och urskilning,
som förhållandena påkalla, handhava utdelningen av ifrågavarande
medel och genom egnahemsavdelningen i jordbruksdepartementet
vaka däröver att lån icke utlämnas ifall där nödiga förutsättningar
för skapande av bärkraftiga småbruk saknas.

Utskottet biträder sålunda det i förevarande båda motioner framställda
förslaget.

Vad angår det av herr Janson i Kungsör framställda förslaget
om sänkning av gällande egnahemslåneränta torde visserligen vissa skäl
kunna anföras härför, men anser utskottet, att en ändring i detta avseende
bör föregås av en av Kungl. Maj: t verkställd utredning av frågan.
Utskottet kan följaktligen ej biträda motionen.

Med avseende å kapitalökning för fonden för första halvåret 1923
ansluter sig utskottet till Kungl. Maj: ts förslag.

Rörande det ovan tillstyrkta anslaget å 6,200,000 kronor å tillläggsstat
kommer utskottet att göra särskild hemställan i utlåtande nr
10 B.

Onsdagen den 24 maj e. m.

181 Nr 37.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj: ts förslag rörande
första halvåret 1923 såsom kapitalökning för egnahemslånefonden

tK^en ^ januari—30 juni 1923 anvisa ett reservationsanslag av

10,000,000 kronor;

2) att motionerna II: 46 och II: 146 må anses besvarade genom
vad utskottet här ovan anfört;

3) att motion II: 151 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
”

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gabrielsson och Pettersson i Stäringe, som på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte med bifall till den av herr
Janson i Kungsör väckta motionen besluta, att räntan å lån från egnahemslånefonden
från och med 1923 skulle utgå efter 4 procent;

2) av friherre Hermelin, herrar Enhörning och Lundell samt friherre
Silfverschiöld, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande
lydelse:

”Vad angår första halvåret 1923 -----förordat att yt terligare

utlåning av intill 3,000,000 kronor.

För egen del anser utskottet försiktigheten bjuda att icke nu höja
maximiutlåningen från ifrågavarande fond i vidare mån än som Kungl.
Maj: t föreslagit, vilket i varje fall motsvarar det av egnahemsinspektören
till täckande av det nuvarande spontana behovet och till förhindrande
av balans till 1923 erforderliga beloppet beträffande jordbrukslägenheter.
Utskottet kan sålunda icke biträda det i nu förevarande
två likalydande motioner framställda förslaget utan ansluter sig till
Kungl. Maj: ts förslag i ämnet.

Utskottet skall i sitt utlåtande nr 10 B göra hemställan om avslag
å dessa motioner.

Vad angår det av herr Janson i Kungsör framställda förslaget om
sänkning av gällande egnahemslåneränta torde visserligen vissa skäl
kunna anföras härför, men anser utskottet att en ändring i detta avseende
bör föregås av en av Kungl. Maj: t verkställd utredning av frågan.
Utskottet kan följaktligen ej biträda motionen.

Rörande tilläggsanslaget kommer utskottet att göra särskild hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag rörande
första halvåret 1923 såsom kapitalökning för egnahemslånefonden för
tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa ett reservationsanslag av 10,000,000
kronor;

2) att motionerna II: 46 och II: 146 må anses besvarade genom
vad utskottet här ovan anfört och hemställt;

Om ökning av
egnahemslånefonden
m. m.
(Forts.)

Nr 37. 182

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ökning av
egnahemslånefonden
m. m.
(Forts.)

3) att motion nr II: 151 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
”

I det med förevarande ärende sammanhängande utlåtandet nr 10 B
hade jordbruksutskottet — under hänvisning till vad utskottet under
punkt 2 i sitt utlåtande nr 10 A anfört — hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj: ts proposition nr 258 och motionerna 1: 174
och II: 315

ej mindre medgiva, att Kungl. Maj:t finge, utöver förut medgiven
utlåning intill 12,000,000 kronor för år, disponera såsom lån från egnahemslånefonden
dels för 1922 ett ytterligare belopp av intill 1,000,000
kronor för bostadslägenheter och dels för åren 1922 och 1923 ett ytterligare
belopp av intill 6,000,000 kronor för jordbrukslägenheter sammanlagt
för båda åren,

än även såsom kapitalökning för samma fond å tilläggsstat för
1922 anvisa ett reservationsanslag av 6,200,000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet nr 10 B fogad reservation hade friherre
Hermelin, herrar Enhörning och Lundell samt friherre Silfverschiöld
ansett, att utskottets sistnämnda utlåtande bort hava följande lydelse:

”Under hänvisning till vad utskottet under punkt 2 i sitt utlåtande
nr 10 A angående regleringen av utgifterna för kapitalökning för tiden
1 januari—30 juni 1923 i vad angår jordbruksärenden anfört får utskottet
hemställa, att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj : ts proposition
nr 258 och med avslag å motionerna I: 174 och II: 315

dels medgiva, att Kungl. Maj : t må under 1922, utöver förut medgiven
utlåning av intill 12,000,000 kronor, disponera ett ytterligare belopp
av intill 4,000,000 kronor såsom lån från egnahemslånefonden,
varav 3,000,000 kronor för jordbrukslägenheter och 1,000,000 kronor
för bostadslägenheter

dels ock såsom kapitalökning för samma fond, å tilläggsstat, för
1922 såsom reservationsanslag anvisa ytterligare 3,200,000 kronor.”

Herr Gabrielsson: Herr greve och talman, mina herrar! ^Då
jag har en avvikande mening mot jordbruksutskottet i denna fråga,
ber jag att trots den sena eller den tidiga timmen, vad man vill kalla
det, få yttra några ord. Som det här påvisats, torde väl icke avsikten
med att bevilja egnahemslån endast vara att anskaffa nya hem, utan
en synnerligen viktig fråga är väl att tillse, att den som verkligen fatt
ett eget hem, också kan få behålla detsamma. Här har ju nu från
alla möjliga håll ropats på att man skulle söka få ut industriarbetarna
till jordbruket, men det är väl ändå en lika viktig ^fråga att se till att
den som fått sig en egen torva också kan få behålla densamma. Jag
måste, på grund av den erfarenhet jag har såsom ordförande i egnahemsnämnden
i det län, där vi kanske ha de flesta egnahemmen för
närvarande, nämligen Västerbottens län, säga att jag tror knappast att
staten för något ändamål offrar några medel som ger en sådan rik

Onsdagen den 24 maj e. m.

183 Nr 87.

välsignelse som vad anslås för befrämjande av egnahems verksamheten.
I detta län ha vi under den tid, som gått, sedan egnahemslånerörelsen
började, med den obetydliga uppoffring staten gör — d. v. s. den enda
uppoffring staten gör är ju att den förlorar något på räntan — tills
dato kunnat åstadkomma 2,022 nya egnahem med ett medellånebelopp
av 3,400 kronor. Räknar man med att statens förlust i ränta skulle
utgöra en procent, om räntan sänktes till begärda 4 procent, skulle
det bliva 34 kronor om året. Med en amorteringstid av 40 år och med
hälften betald på 20 år skulle det sålunda sammanlagt bliva 730 kronor,
som staten finge uppoffra för att en obemedlad skulle få sig ett
eget hem.

Man kan ock göra en liten jämförelse med vad staten offrar för
Norrlands kolonisation. Nu kan man visserligen säga, och det har också
sagts inom utskottet, att man icke kan göra en sådan jämförelse, men
man måste dock göra denna jämförelse, åtminstone om man ser saken
från vår synpunkt, från Norrlandslänens synpunkt, därför att vi ha
där uppe i obygderna i Lappmarken flera hundra egnahemsanläggningar,
och de ha icke någon annan hjälp av staten, än att de få lån, som
skola amorteras under viss tid, mot något billigare ränta. Om vi se på
vad staten offrar på kolonisationen, skall jag endast be att nämna några
saker. En kolonist får allt virke till åbyggnaderna gratis, virke till hägnader,
hässjor och stängsel, fri vedbrand från kronoparkerna och på statens
bekostnad avloppsdiken upptagna, vidare vägar till kolonisationsområdet
och dessutom byggnadslån för 5,000 kronor. Men han får icke
bara den billiga räntan av 3,6 procent medan egnahemslåntagaren betalar
4,75 proc., utan också lånet räntefritt i 5 år. De egnahemsbyggare,
som bo i grannskapet på dessa marker, måste ju undra, hur riksdagen
tänker sig saken, när en sådan olikhet kan göra sig gällande beträffande
befrämjandet av egnahemsbildningen, i det att av två nybyggare, som
bo i samma by och kanske i närheten av varandra, den ene får låna mot
3,6 procent ränta och får lånet räntefritt under 5 år, men den andre
skall betala 4,75 procent. Jag kan ej finna riktigt och rättvist, att man
skall fortsätta på det viset.

Vidare ha vi andra fonder, ur vilka lån nu utgå med billigare ränta,
t. ex. nyodlingsfonden med 4 procent och täckdikningsfonden, där förhållandet
är likadant. Från täckdikningsfonden kan en godsägare, som
är miljonär, få låna penningar till 4 procent, men dessa fattiga stackare
skola betala 4,75 procent som det här är bestämt. Riksdagen har även
så nyligen som förra veckan beslutit att sänka rederilånefondens ränta
till 4 procent, och då kan jag ej finna annat, än att det måste vara
fullgoda skäl även för att räntan å egahemslånefonden sänkes. Nu är
det mycket riktigt, att andra kammaren i dag har bifallit utskottets hemställan
med mycket knapp majoritet. Således kan det hända, att frågan
kan anses fallen, men jag vill dock säga, att om man vill hjälpa
dessa fattiga egnahemsbyggare, skulle man göra dem en synnerligen
stor tjänst genom sänkning av räntan till vad här är föreslaget, nämligen
till 4 procent. Jag tror säkert, att om vi icke göra något i den

Om ökning av
cgnahemslåncf
onden m. m.
(Forts.)

Nr 37. 184

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ökning av
egnahemslåne/onden
m. m.
(Forts.)

vägen för att hjälpa dem, kanske staten får lov att avskriva motsvarande
belopp, och då vore det bättre att genom att minska räntesatsen
hjälpa dem fram på det sättet.

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till den av mig
och herr Pettersson avgivna reservationen.

Herr L u n d e 11: Herr greve och talman, mina herrar! I motsats
till utskottet anser jag, att de av Kungl. Maj: t föreslagna beloppen
för 1922 till egnahemslånerörelsen, vilka grunda sig på egnahemsinspektörens
meddelande, böra räcka till för att giva åtminstone lånsökande
av jordbrukslån tillräcklig hjälp. Tager man vidare hänsyn till det
finansiella läget och svårigheten för staten att skaffa tillräckliga inkomster,
tror jag, att det är försiktigast att hålla sig inom ramen av
det utav Kungl. Maj: t föreslagna beloppet. Visserligen ha de lånsökandes
antal inom egnahemsnämnderna numera betydligt ökats, men
det är att märka, att dessa lånsökande till stor del äro sådana, att de
icke gärna kunna ha utsikt att söka jordbrukslån, och jag tror, att det
mera skadar än gagnar egnahemsrörelsen, om man sänker fordringarna
på de lånsökandes förutsättningar för att kunna sköta jordbruk.

Herr greve och talman, jag anhåller att få yrka bifall beträffande
motiveringen till den av friherre Hermelin m. fl. avgivna reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr greve och talman, mina herrar!
På grund av den sena timmen skall jag inskränka mig till några ord.
Det har framhållits att vem som helst ej kan sköta ett jordbruk. Det
är klart att så är förhållandet, men å andra sidan måste man räkna med
det oerhört starka krav på jord, som för närvarande ger sig tillkänna
på alla håll. Bland alla dessa människor, som vilja ut till jorden och
behöva jord, finnas många också, som verkligen kunna åtaga sig att
sköta jordbruk. Egnahemsinspektören har i sin P. M. påpekat, att
den summa, som Kungl. Maj: t begär, visserligen räcker till att något
så när tillgodose det normala behovet av egnahemslån, men vill man
försöka att i något större utsträckning giva människor möjlighet att få
köpa egnahem, måste man öka detta anslag med ytterligare 3,000,000
kronor. Det är detta som har begärts i denna motion och som tillstyrkts
av utskottet. I andra kammaren har denna sak utan votering
tillstyrkts, och jag hoppas, att första kammaren också skall göra det.
Det är ytterligare en sak, som talar härför, nämligen att man nu har
en möjlighet att få jord billigare än vanligt på grund av det starkt sjunkande
jordvärdet. Om man använder sig härav och genom större lånemöjligheter
giver flera människor tillfälle att få egnahem, har man
åtminstone tagit ett litet steg på vägen till att göra något åt jordfrågan,
denna fråga, vilkens lösning man på så många håll längtar efter.

På grund av vad jag anfört, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Greve Lagerbj elke: Herr greve och talman! På grund av

Onsdagen den 24 maj e. m.

185 Nr 37.

det samband, som råder mellan utlåtandena 10 A och 10 B anhåller jag
att här få yttra mig angående utskottets hemställan i utlåtandet 10 B,
att såsom kapitalökning för egnahemslånefonden på årets tilläggsstat
måtte anvisas ett reservationsanslag av 6,200,000 kronor, d. v. s. 3
miljoner kronor mera än Kungl. Maj: t begärt.

Först vill jag här erinra om de stora summor, som egnahemslånefonden
krävt under årens lopp. Om man sammanräknar vad som i
detta avseende utbetalts av riksgäldskontoret, vad som där innestår
och vad som vid denna riksdag äskats av Kungl. Maj: t men ännu ej
beviljats, kommer man till ett sammanlagt belopp på åtskilligt över 100
miljoner kronor, vilken summa nu, om riksdagen bifölle utskottets
hemställan i utlåtandet 10 B, skulle komma att ökas med ytterligare 3
miljoner kronor. Jag vill erinra kammaren om, att det redan i statsverkspropositionen
för detta år tydligt uttalats, att äskandena till egnahemslånefonden
begränsats med hänsyn till den statsfinansiella situationen.
Icke desto mindre har Kungl. Maj: t sedermera i en proposition
av den 5 maj i år på tilläggsstat för i år såsom reservationsanslag
för ändamålet äskat ytterligare 1 miljon kronor och nu komma motionärerna
och begära ytterligare 3 miljoner kronor, vilket förslag tillstyrkes
av utskottet.

Jag har alltid ansett, att det principiellt är mycket olämpligt, att
enskilda motionärer yrka avsevärda utökningar av Kungl. Maj: ts
äskanden, och det är nög i regel de unga riksdagsledamöterna, som
komma med sådana framställningar. Ja, jag har också mycket stora
statsfinansiella betänkligheter mot att bifalla denna utskottets hemställan.
Och jag finner det anmärkningsvärt, att i detta fall utskottet
icke på något sätt meddelat sig med riksgäldsfullmäktige, vilket dock
kunde ha varit lämpligt, när det gäller syften, som skola tillgodoses
genom upplånade medel.

Jag vill tillåta mig att här lämna några uppgifter angående riksgäldskontorets
lånebehov för detta år, vilka böra ha ett stort aktuellt
intresse. Det har hittills beviljats anslag av lånemedel till och med
detta års stat på sammanlagt cirka 211 miljoner kronor. Därav kan
man med säkerhet beräkna, att endast 31 miljoner kronor icke skola
utgå, i vilket fall återstå 180 miljoner kronor. Man kan vidare på årets
tilläggsstat räkna med anslag av lånemedel på cirka 11 miljoner kronor,
sammanlagt sålunda 191 miljoner kronor. För bestridande av
detta belopp har riksgäldskontoret endast cirka 35 miljoner kronor
disponibla. Det återstår således 156 miljoner kronor eller i runt tal
något över 150 miljoner kronor, som riksgäldskontoret ännu icke upplånat.
Härtill kommer, att statskontoret i höst, så vitt man nu kan beräkna,
kommer att behöva betydliga kassaförstärkningar.

De siffror, som jag nu anfört, äro ägnade att ingiva synnerligen
stora betänkligheter. Detta gör, herr greve och talman, att jag, när
proposition kommer att framställas på utskottets hemställan i utlåtandet
10 B, därvid kommer att yrka bifall till reservationen.

Om ökning av
egnahemslånefonden
m. m.
(Forts.)

Nr 37. 186

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ökning av
egnahemslånefonden
m. m.
(Forts.)

Herr H a g f ä 11: Det är ju vanligt, att greve Lagerbj elke, när
det gäller beviljandet av anslag, drar fram de statsfinansiella synpunkterna,
men jag tror, att i det här fallet är det bland annat just med
tanke på att söka motverka arbetslösheten som utskottet yrkat bifall
till ifrågavarande motion. Det är ju inte heller här fråga om en utgift,
som försvinner, utan om en utgift, som innebär en kapitalökning.
Och kan inte staten hjälpa egnahemsbyggarna till att få lån för att bilda
egna hem och jordbrukslägenheter, är det ju ganska svårt för enskilda
personer att kunna göra det. Det är ju så, såsom egnahemsinspektören
i en promemoria påvisat, att under år 1921 låneförmedlare i brist på
medel måst avvisa eller till 1922 överflytta låneansökningar till i runt
tal 1,700,000 kronor beträffande jordbrukslägenheter och 4 miljoner
kronor beträffande bostadslägenheter. Egnahemsinspektören anser följaktligen,
att de medel, som nu äro anslagna, redan bli förbrukade genom
ett beviljande av de ansökningar, som redan ligga inne.

För övrigt har ju tull- och traktatkommittén kommit fram med en
motivering i samma stil som jordbruksutskottet nu här kommit med,
som tillstyrkt dessa motioner, och denna kommitté är ju sammansatt
av personer från olika politiska partier. Herrar Björnsson, Månsson
och professor Wohlin ha sålunda i ett utlåtande just enats om att förorda,
att man skulle söka föra industriarbetarna tillbaka till jorden, och eftersom
industrien inte kan lämna arbete till sina arbetare och dessa arbetare
själva sakna medel att skaffa sig jord, bör staten hjälpa till med
lån, och då tror jag, att man måste anlägga den synpunkten som jag
nyss nämnde, att de medel, som här anslås, icke äro medel, som försvinna,
utan bli kvar såsom en kapitaltillgång. Och det uppstår ju i
alla fall genom denna egnahemsbildning nya skatteobjekt, och det blir
nya produktionsmöjligheter, som kanske kunna utnyttjas bättre än
många jordbruk, som redan finnas men som äro dåligt brukade.

Tiden är så långt framskriden, att jag inte vill yttra mig vidare i
saken, men jag vill i alla fall på det livligaste tillstyrka utskottets förslag,
och jag tror, att om kammaren fattar samma beslut som andra
kammaren, ha vi inte begått något fel. Då greve Lagerbjelke påpekade,
att man skulle gå utöver vad Kungl. Maj: t begärt, vill jag säga, att det
bör inte tagas illa upp av Kungl. Maj: t, om man lämnar regeringen
en vidsträcktare fullmakt än den själv begär, och följaktligen tror jag,
att Kungl. Maj: t tar det med jämnmod, om det i propositionen föreslagna
beloppet blir utökat så som motionärerna föreslagit.

Jag yrkar bifall till motionen och utskottets utlåtande i ifrågavarande
punkt.

Greve Lagerbj elke: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
på, att när jordbruksutskottets förevarande utlåtande först utdelades,
funnos där inga reservationer tryckta. Det kan vara lämpligt, att
kammarens ledamöter erinra sig detta. Jag tror till och med, att det
ännu finnes kammarledamöter, som icke ha reda på, att reservationer

Onsdagen den 24 maj e. m.

187 Nr 37.

äro avgivna. Jag vill därför framhålla, att i denna fråga, varom jag
nyss yttrat mig, föreligga reservationer av friherre Hermelin, herr Enhörning,
herr Lundell och friherre Silfverschiöld.

I anledning av vad herr Hagfält nyss yttrade, vill jag säga, att
även jag för min del ingalunda förbiser den stora betydelsen av den
verksamhet, som egnahemslånefonden är avsedd att tillgodose, men jag
måste taga hänsyn till de statsfinansiella kraven.

Nu säger herr Hagfält, att Kungl. Maj: t säkerligen skulle med
tillfredsställelse emotse en höjning av ifrågavarande anslag, men jag
vill då ännu en gång upprepa, att Kungl. Maj: t uttryckligen i årets
statsverksproposition hänvisat till nödvändigheten att ta hänsyn till de
statsfinansiella kraven, och sedermera har Kungl. Maj: t ökat sitt
äskande med ytterligare 1 miljon kronor. Detta gör, att jag föreställer
mig, att Kungl. Maj: t verkligen tagit hänsyn till dessa krav och icke
vill ha mer än vad Kungl. Maj : t begärt.

Jag får, herre greve och talman, yrka bifall till den vid utlåtandet
10 B antecknade reservationen.

Herr Petrén, Bror: Då jag tillhör det 40-tal ”unga” riksdagsmän,
som medverkat till framläggandet av ifrågavarande motion,
ber jag att få säga några ord i anledning av greve Lagerbjelkes anförande.

Jag har mycken respekt för de statsfinansiella synpunkterna och
har det givetvis jämväl, när det gäller denna frågas bedömande. Greve
Lagerbjelke antydde, att det icke avhörts något från regeringsbänken,
som häntydde på, att inom regeringen i denna fråga skulle finnas
en uppfattning, som sammanfölle med den, som fått sitt uttryck i motionerna.
Jag vill gent emot detta påpeka, att samtliga de i ärendet
deltagande ledamöter av utskottet, som tillhöra regeringspartiet, återfinnas
på majoritetssidan och således ingen av dem bland reservanterna.
Jag ser i denna omständighet ett säkert bevis på att det på regeringsråd
icke förefinnes någon önskan, att detta större belopp icke
skulle beviljas, och är jag övertygad om att dessa regeringspartiets representanter
i utskottet, när det gällt att taga ståndpunkt till denna
fråga, stått i kontakt med regeringen.

Jag skulle också vilja påpeka, att om man läser egnahemsinspektörens
promemoria, vilken är åberopad i propositionen, så finner man,
att han tillstyrkt detta högre belopp av ytterligare 3 miljoner kronor,
möjligen med frånseende av en halv miljon kronor, som avsetts för
visst, nu ej föreliggande ändamål. Det är ju så, att detta är så gott
som den enda punkt, å vilken man hittills vid denna riksdag vidtagit
någon alldeles särskild åtgärd i syfte att tillgodose det å så många håll
med växande styrka framhållna behovet av att ett ökat antal därför
lämpade personer måtte beredas tillfälle att komma ut till jorden för
bildande av egna hem genom skapande av nya småbruk. Då förefaller
det mig ej lyckligt om första kammaren skulle emot ett enstäm -

Om ökning av
cgnahemslånefonden
m. tn.
(Forts.)

Jfr 37. 388

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om ökning av
cgnahemslånef
onden m. m.
(Forts.)

migt andrakammarbeslut i motsatt riktning nu i kväll fälla förslaget
härom.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagfält: Eftersom greve Lagerbjelke omnämnde friherre
Hermelins m. fl. reservation, skall jag be att få meddela, att jag
var inne i andra kammaren, när frågan där avgjordes, och jag hörde
då, att friherre Hermelin återtog sitt yrkande. Och någon annan av
reservanterna har inte heller här i denna kammare yrkat bifall till reservationen.
Det ser således ut, förefaller det mig, som om reservanterna
själva av den diskussion, som förts i andra kammaren, blivit övertygade
om att utskottet hade rätt och följaktligen avstått från att begära
votering och till och med avstått från att yrka bifall till sin reservation.

Greve Lagerbjelke: Då en föregående talare uttalat den förmodan,
att regeringspartiets medlemmar i utskottet skulle i denna
fråga ha varit i kontakt med regeringen, och jag ser herr jordbruksministern
här närvarande, så tillåter jag mig till honom ställa den frågan,
huru härmed förhåller sig och huruvida han i detta avseende kommunicerat
med finansministern.

Herr statsrådet Linders: Jag vill bara säga, att någon konferens
om denna sak icke ägt rum med regeringen. Och då jag icke har
ansett mig böra uppträda i frågan tidigare i andra kammaren och ej
heller i denna kammare, så beror det därpå, att utskottet i själva verket
tillstyrkt vad Kungl. Maj: t har äskat. Sedan har utskottet därjämte
tagit ställning till en enskild motion och detta har jag inte funnit någon
anledning att yttra mig över, utan det är ju riksdagens sak att avgöra
den frågan.

Greve Lagerbj elke: Jag tillåter mig taga ordet ännu en gång
för att uttala mig i ett ämne, som ofta väckt min uppmärksamhet och
mitt intresse.

Det förekommer gång efter annan, att man ifrån regeringsbänken
får höra det uttalandet, när det gäller t. o. m. stora miljonanslag, att
riksdagen får besluta på sitt ansvar. Jag finner dessa uttalanden vara
synnerligen beklagliga. När riksdagen beviljar anslag i närvaro av regeringens
medlemmar, anser jag, att regeringen delar ansvaret med
riksdagen, åtminstone i de fall, då den förra ej uttalat sig mot det beslut,
som fattas av riksdagen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling varande punkten yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr
Gabrielsson, att kammaren skulle bifalla vad utskottet hemställt i mom.
1 och 2 men beträffande mom. 3 avslå utskottets hemställan och bifalla

Onsdagen den 24 maj e. m.

189 Jfr 37.

den i ämnet väckta motionen. Därjämte, anförde herr talmannen vidare,
hade rörande motiveringen förekommit särskilda yrkanden, till
vilka han ville återkomma efteråt.

Härpå gjordes propositioner enligt nyssberörda angående utskottets
hemställan förekomna yrkanden; och förklarades propositionen på
bifall till sagda hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, fortsatte nu herr talmannen, hade
yrkats dels att utskottets uttalanden i den nu föredragna punkten skulle
godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna den motivering, som
innehölles i den av friherre Hermelin m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid sedermera i enlighet med dessa yrkanden framställda propositioner
godkändes utskottets motivering.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 10 B, angående
reglering av utgifterna för kapitalökning å tilläggsstat till riksstaten
för år 1922 i vad rör jordbruksärenden.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition, nr
177, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av
lägenheter från sådana egendomar ävensom en i ämnet väckt motion.

Punkten. 1.

Uti en till riksdagen den 14 mars 1922 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 177, hade Kungl. Maj: t under punkt
1 föreslagit riksdagen medgiva, att av kronoegendomen 5 18/25 mantal
Borgholm nr 1—6 jämte lägenheten Borgholm nr 7, en trädgård, i
Repplinge socken av Kalmar län finge försäljas

dels till Hennes Maj: t Drottningen de å Fredr. Lagerlöfs i ärendet
åberopade karta utmärkta områdena om respektive 3.796 och 0.160
hektar mot köpeskillingar av respektive 200 och 160 kronor att till länsstyrelsen
kontant erläggas vid tillträdet samt under villkor i övrigt,
att köparen ensam bestrede de för områdenas avskiljande och lagfart
å fången förenade kostnader samt uppsatte och för framtiden
underhölle hägnad mot kronans övriga mark;

dels ock enligt gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från kronoegendomar i statsrådsprotokollet omförmälda lägenheterna
Nybygget Johannesberg och Hemmet, den förstnämnda med
område i enlighet med vad av departementschefen förordats, de båda
sistnämnda med områden i enlighet med uppskattningsmännens förslag,
och samtliga med förbehåll därom, att inga enskilda tillhöriga hus inginge
i försäljningarna.

Om ökning av
egnahcmslåncfonden
in. m.
(Forts.)

Om försäljning
av delat
av kronoegendomen
Borgholm
nr 1—6
fn. m.

Nr 37. 190

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om försäljning
av delar
av kronoegendomen
Borgholm
nr 1—6
m. m.
(Forts.)

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion nr 273, av herr
Johansson i Hörninge m. fl., likalydande med motion nr 137 i första
kammaren av herr Nilsson, Petrus, m. fl., vari hemställts,

dels att av kronoegendomen 5 18/25 mantal Borgholm nr 1—6 jämte
lägenheten Borgholm nr 7 i Repplinge socken av Kalmar län finge försäljas
ej mindre till Hennes Maj: t Drottningen de å Fredr. Lagerlöfs i
ärendet åberopade karta utmärkta områdena om respektive 3.796 och
0.160 hektar mot köpeskillingar om respektive 200 och 160 kronor att
till länsstyrelsen kontant erläggas vid tillträdet samt under villkor, att
köparen ensam bestrede de för områdenas avskiljande och lagfart å
fången förenade kostnader samt uppsatte och för framtiden underhölle
hägnad mot kronans övriga mark, än även enligt gällande grunder
för upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar lägenheterna
Nybygget, Johannesberg, Hemmet, Dammen och Bergdala ävensom
de med litt. A, B, C och D å den i propositionen åberopade kartan
betecknade lotterna, varvid skulle iakttagas, att sistnämnda lägenheter
och lotter finge var för sig föryttras;

dels att till nationalpark enligt lagen angående nationalparker den
25 juni 1909 måtte avsättas ett område om högst 30 hektar av Kungsladugårdens
skogsmarks södra del vid Kalmar sund och intill lägenheten
Sollidens gräns med den närmare begränsning, som vetenskapsakademien
måtte bemyndigas att fastställa;

dels ock att domänstyrelsen måtte bemyndigas ej mindre att av
Kungsladugården till Ölands kulturminnesförening upplåta det å B.
Rydbecks karta angivna område om 2,62 hektar under arrende för viss
tid, för varje gång sammanfallande med arrendetiden för Kungsladugården
mot en årlig arrendeavgift av 25 kronor i överensstämmelse
med myndigheternas förslag, än även att i det arrendekontrakt, som
komme att upprättas med blivande arrendator av kvarvarande huvudgården,
måtte intagas bestämmelse om företrädesrätt för Borgehage
byamän till bete för sina kreatur å Kungsladugårdens utmark mot skälig
gottgörelse.

Utskottet hade i förevarande punkt av åberopade orsaker hemställt,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj: ts förslag och med
avslag av de i ämnet väckta motionerna medgiva att av kronoegendomen
5 18/2S mantal Borgholm nr 1—6 jämte lägenheten Borgholm nr
7, en trädgård, i Repplinge socken av Kalmar län finge försäljas

dels till Hennes Maj: t Drottningen de å Fredr. Lagerlöfs i ärendet
åberopade karta utmärkta områdena om respektive 3-796 och 0.160
hektar mot köpeskillingar av respektive 200 och 160 kronor att till länstyrelsen
kontant erläggas vid tillträdet samt under villkor i övrigt,
att köparen ensam bestrede de för områdenas avskiljande och lagfart
å fången förenade kostnader samt uppsatte och för framtiden
underhölle hägnad mot kronans övriga mark;

Onsdagen den 24 maj e. m.

191 Kr 37.

dels ock enligt gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från kronoegendomar i statsrådsprotokollet omförmälda lägenheterna
Nybygget, Johannesberg och Hemmet, den förstnämnda med
område i enlighet med vad av departementschefen förordats de båda
sistnämnda med områden i enlighet med uppskattningsmännens förslag,
och samtliga med förbehåll därom, att inga enskilda tillhöriga hus inginge
i försäljningarna.

Herr Nilsson, Petrus: Det är inte beträffande föredrag ningsordningen

jag nu vill yttra mig utan på grund av en motion jag
väckt i anledning av den kungl. propositionen nr 177 och i vilken motion
hemställes om försäljning från Borgholms kungsladugård utöver vad
som föreslagits i propositionen av en del lägenheter och mindre lotter
till egna hem samt att ett område skulle avsättas till nationalpark och
ett försäljas till Ölands kulturminnesförening, samtliga betecknade å
en propositionen bilagd karta.

Dessa lägenheters försäljning är tillstyrkt av uppskattningsmännen
och vederbörande myndigheter, som haft att yttra sig häröver, nämligen
länsstyrelsen och domänstyrelsen, vilka även tillstyrkt avsättandet av
ett område vid Borgholms slott till nationalpark och försäljningen till
Ölands kulturminnesförening.

Utskottet har emellertid icke ansett sig kunna bifalla denna motion
utan har endast tillstyrkt den kungl. propositionen, som i mindre omfattning
tillmötesgått den av vederbörande myndigheter tillstyrkta försäljningen.
Utskottet har sålunda endast tillstyrkt förslaget om försäljning
av tre lägenheter från Borgholms kungsladugård.

Skälet till att utskottet icke ansett sig kunna bifalla motionen är,
att det anser, att Borgholms kungsladugård bör upplåtas till styckning
i ett sammanhang och att de i motionen omnämnda lägenheternas och
lotternas försäljning, i vad den går utöver Kungl. Maj:ts förslag, bör
anstå till dess. Dessa lägenheter ligga emellertid i gårdens utkanter och
lämpa sig mycket väl för försäljning till egna hem, ett ändamål, som
just för närvarande är särskilt aktuellt, inte minst på Öland, där det är
ont om jord. Jag kan därför inte förstå, att inte iitskottet ansett sig
kunna för tillfället tillstyrka denna motion utan velat uppskjuta den
däri föreslagna försäljningen. Ingen kan heller med visshet säga, om
hungern efter jord och om önskan att bilda egna jordbrukarehem är
lika stor om några år? Men just i dessa tider, då vi anslå stora summor
för Norrlands kolonisation och då vi inte veta, var vi skola skaffa
den mängd industriarbetare, som för närvarande gå arbetslösa, arbetstillfällen,
vore det synnerligen lämpligt att här bereda möjlighet att
bilda egna hem. Visserligen kan det inte här bli tal om någon egnahemsbildning
i större omfattning, men jag tycker för min del, att man inte
bör försumma de tillfällen, som stå till buds, utan verkligen ta dem i akt.

På den grund skulle jag nu ha velat yrka bifall till denna motion,
men efter den behandling den fått i utskottet, och efter det beslut, som

Om försäljning
av delar
av kronoegendomen
Borgholm
nr 1—+6
m. m.
(Forts.)

Nr 37. 192

Onsdagen den 24 maj e. m.

Om försäljning
av (lelar
av kronoegendomen
Borgholm
nr 1—6
m. m.

(Forts.)

Ang. statens
lagerhus och
fryshus.

andra kammaren fattat, äro kanske utsikterna för närvarande för ett
bifall ganska små. Jag vill emellertid uttala den förhoppningen, att de
i motionen framställda önskemålen beaktas och att de områden vid
denna egendom som därtill lämpa sig, måtte inom en ej alltför avlägsen
framtid upplåtas och försäljas till egna hem. Huruvida det kan vara
lämpligt att stycka hela gården i mindre jordbrukslotter skall jag för
närvarande ej uttala mig om då det kan vara tveksamt om det är till
fördel att stycka gårdens inägor och om det icke även å Öland kan vara
lämpligt att ha någon gård med större areal. Emellertid vill jag inte
uppehålla mig därvid utan skall, som frågan för närvarande ligger och
då utsikterna för ett bifall till det yrkande jag skulle vilja göra, äro
ganska små, icke framställa något sådant utan vill, som sagt, nöja mig
med att uttala en önskan, att det inte skall dröja alltför länge, innan
åtminstone de här i motionen omnämnda lotterna kunna utbjudas till
försäljning i och för egnahemsbildning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder
till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 48, i anledning
av Kungl. Maj: ts proposition angående statens lagerhus och fryshus.

I en till riksdagen den 3 mars 1922 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 142, hade Kungl. Maj: t under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen medgiva, att, därest för tiden 1 juli 1922—30
juni 1923 skulle å statens lagerhus och fryshus uppstå förlust, som icke
kunde täckas av för statens lagerhus- och fryshusstyrelse tillgängliga
medel, Kungl. Maj: t finge för täckande av dylik förlust använda erforderligt
belopp av den vinst som det efter verkställd närmare utredning
visade sig att folkhushållningskommissionen tillförts genom användningen
av statens lagerhus eller för statens räkning förhyrda
fryshus.

Onsdagen den 24 maj e. in.

193 Nr 37.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet för egen del anfört Ang. statens
följande: lagerhus och

fryshus.

»Rmot de av departementschefen framlagda här ovan återgivna
synpunkterna å driften vid spannmålslagerhusen synes, såvitt utskottet
för närvarande kan finna, icke vara något att erinra. Vad särskilt angår
omförmälda möjlighet att belåna lagrad spannmål, finner sig utskottet
böra uttala, att denna anordning torde bereda lantbrukarna mera effektivt
gagn av spannmålslagerhusen.

Beträffande lagerhusens budgettekniska ställning har departementschefen
anfört, att han icke — innan av lagerhus- och fryshusstyrelsen
inledda förhandlingar om ytterligare uthyrande av lagerhus och försäljning
av provisoriska fryshuset i Malmö avslutats och igångsatta förvaltningsinskränkningar
blivit genomförda — ansåge sig kunna angående
driftresultatet för det närmaste året göra någon hållbar beräkning,
helst det icke syntes vara uteslutet, att pågående utredning kunde giva
till resultat, att även vissa lagerhus borde nedläggas. Vid sådant förhållande
ansåge sig departementschefen icke kunna föreslå någon framställning
till den nu församlade riksdagen i fråga om lagerhusens och
fryshusens budgettekniska ställning.

De sålunda anförda skälen för ett uppskov med avgörandet av berörda
fråga anser utskottet giltiga.

Vad slutligen angår det av Kungl. Majrt framlagda förslaget, att
anlita den vinst, som folkhushållningskommissionen haft av förvaltningen
av lagerhus och fryshus, för täckande av under tiden till den i juli 1923
eventuellt uppstående förlust å lagerhus- och fryshusdriften, finner utskottet
med hänsyn till de omständigheter, som i förevarande avseende
föreligga, icke anledning till erinran mot detta förslag.

Utskottet får alltså hemställa, att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition.»

Herr R i n d g r e n : I den kungl. propositionen nr 142, vilken ligger
till grund för det föreliggande utskottsutlåtandet, har departementschefen
bl. a. anfört: »Såsom bekant äger den, som inlagrat spannmål i
statens lagerhus, belåna spannmålen i riksbanken. Betydelsen härav
bör ej underskattas. Rantbrukaren har härigenom fått ett medel att
motverka en från behovet av rörelsekapital lätt föranledd onaturlig prisbildning
å spannmål. Det är därför givetvis önskvärt, att spannmålslagerhusen
— i den mån de icke kunna uthyras till lantmannasammanslutningar
-— hållas i drift av staten. Avgiften för inlagringen bör därvid
så avvägas, att den å ena sidan icke avhåller lantbrukaren från inlagring
men å andra sidan giver utsikt till att driften icke går med förlust.

Samtidigt bör driftkostnaderna hållas så låga som möjligt utan fara för
inlagrad säds vanvård.»

Detta uttalande av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har utskottet återgivit i sitt utlåtande och har ej haft något att däremot
erinra.

Första kammarens protokoll 1922. Nr 37.

13

Nr 87. 194

Onsdagen den 24 maj e. m.

Ang. statens
lagerhus och
fryshus.
(Forts.)

Jag undrar, om det icke ändå är ett olösligt problem herr statsrådet
här framställer. Räknar man med de höga frakterna till och ifrån lagerhusen,
även från jämförelsevis närbelägna orter, samt de ingalunda billiga
inläggnings- och uttagningskostnaderna, så bör en var lätt förstå, att
omkostnaderna för spannmålslagring på detta sätt, oavsett låneräntan,
måste komma att ställa sig rätt höga, även om själva hyran eller avgiften
för lagringen och vården av spannmålen ställer sig mycket låg. Skola
spannmålslagerhusen emellertid hållas i drift av staten, så måste enligt
mitt förmenande lagringsavgiften bliva mycket hög, om driften icke skall
lämna en betydande förlust.

Av den sifferredogörelse, som lämnats i den kungl. propositionen,
framgår, att lagerhusdriften från den i september 1920 till 1921 års utgång
eller under en tid av 16 månader (utskottet uppgiver från den x
november 1920) lämnat en förlust av 180,796 kronor 76 öre. Visserligen
har lagerhus- och fryshusstyrelsen beräknat, att folkhushållningskommissionen
genom tidigare begagnande av lagerhusen gjort en vinst å
165,760 kronor 62 öre, men även om hela denna vinst användes till hyra
för den lagrade spannmålen, så återstår dock en förlust å 15,036 kronor
14 öre, vartill kommer styrelsens expenser, uppgående till ej mindre än
118,178 kronor 14 öre och varav minst hälften torde böra läggas på lagerhusdriften.

Förlusten har dock i själva verket varit mångdubbelt högre, alldenstund
man icke räknat med någon ränta å det i lagerhusen nedlagda stora
kapitalet. Sammanlagda ränteförlusten å statens spannmålslagerhus
och fryshus torde vid innevarande års utgång uppgå till minst 21/2 miljoner
kronor.

Driften vid statens tvenne fryshus, det provisoriska i Malmö och
centralfryshuset i Hallsberg, är, enligt vad den kungl. propositionen
upplyser, nedlagd. Vidare upplyser den kungl. propositionen, att spannmålslagerhusen
i Roma och Eskilstuna äro uthyrda, dock utan att hyresbeloppen
angivas, samt att förhandlingar inletts med arméförvaltningen
om övertagande av spannmålslagerhusen i Hallsberg och Tomelilla för
användning till havremagasin. Rörande utsikterna för driften vid statens
övriga fem spannmålslagerhus, nämligen i östra Klagstorp, Åstorp, Eslöv,
Vara och Rinköping och det ekonomiska resultat, som därav kan
förväntas, nämnes ingenting vare sig i den kungl. propositionen eller i
utskottsutlåtandet.

Enligt min bestämda mening skulle det ställa sig för staten ekonomiskt
fördelaktigt, om även dessa fem spannmålslagerhus samt centralfryshuset
i Hallsberg kunde uthyras, eller ännu fördelaktigare, om samtliga
spannmålslagerhusen och de tvenne fryshusen kunde försäljas, även
om endast mycket låga priser kunde erhållas, ty vid statsdrift lär aldrig
kunna påräknas ens tillnärmelsevis ersättning för underhålls- och driftkostnader
och ännu mindre någon ränta å det i anläggningarna nedlagda
kapitalet. Ensamt underhållskostnaderna torde på grund av det sätt,
på vilket byggnaderna blivit planlagda och uppförda, komma att årligen
kräva betydande belopp. Vad särskilt centrälfryshuset i Hallsberg be -

Onsdagen den 24 maj e. in.

195 Nr 37.

träffar, vilket torde liava kostat staten mellan 4 och 5 miljoner kronor,
så torde det icke vara lämpligt, att de dyrbara maskinerna under längre
tid stå oanvända, även om desamma blivit väl insmorda.

Huruvida boningshusen vid fryshuset i Hallsberg blivit uthyrda,
sedan personalen uppsagts och avflyttat, känner jag icke och ej heller,
om ersättning för elektrisk kraft fortfarande måste betalas eller om kraftkontraktet
annullerats.

Slutligen anser jag mig böra nämna, att statens lagerhus- och fryshusstyrelse
den 5 sistlidna april utsänt en cirkulärskrivelse så lydande: »För
kännedom meddelas härmed, att Statens Fagerhus- och Fryshusstyrelse,
under förutsättning av Kung! Maj:ts godkännande, kommer att under
hand till högstbjudande försälja en del maskinella anordningar, avsedda
för tre spannmålslagerhus. Ifrågavarande maskiner bestå bl. a. av följande.
» — Ja, jag kanske icke skall trötta med att läsa upp fortsättningen;
det är en specifikation på en hel del sådana maskiner.

Huruvida det kan vara. lämpligt eller ur ekonomisk synpunkt fördelaktigt
att realisera de maskinella anordningarna vid lagerhusen, lämnar
jag därhän. Mig symes dock, som det skulle bliva svårare att finna köpare
eller hyresspekulanter till byggnaderna, sedan de maskinella anordningarna
skingrats, måhända för en spottstyfver. I varje fall borde styrelsen
enligt mitt förmenande icke lämnat jordbruksministern eller utskottet
i okunnighet om att den ämnade realisera de maskinella anordningarna
vid lagerhusen.

J ag har ej något att anmärka mot utskottets hemställan i och för sig,
men av vad jag anfört framgår, att jag ej kan fullt gilla utskottets motivering.
I denna föreslår jag följande ändringar. Jag föreslår, att å pag.
15 stycket, som börjar med orden »Emot de av departementschefen»,
och slutar med orden »gagn av spannmålshusen», ersättes med ett stycke
av följande lydelse:

»Förslaget att inställa driften vid fryshuset i Hallsberg och de ifrågasatta
åtgärderna i avseende å provisoriska fryshuset i Malmö föranleda
ej till något annat yttrande från utskottets sida än att åtgärder böra vidtagas
för uthyrning eller försäljning av fryshuset i Hallsberg med maskiner
och inventarier samt de där uppförda bostadshusen. Gent emot de av
departementschefen framlagda, här ovan återgivna synpunkterna synes
utskottet med skäl kunna ifrågasättas, om ej, inför de ringa utsikterna
att kunna samtidigt förverkliga de båda önskemålen av billig inlagring
och drift utan förlust, spannmålslagerhusen — i den mån de ej kunna
uthyras till lantmannasammanslutningar eller andra — borde försäljas.

I stället för stycket å pag. 16, börjande med orden »De sålunda anförda
skälen» och slutande med orden »anser utskottet giltiga», sättes:
»De sålunda anförda skälen för uppskov med avgörandet av berörda
fråga anser utskottet, i ärendets nuvarande skick, kunna godkännas.»

Herr Sederholm: Jag vill bara i allra största korthet rätta

en uppgift, som herr Lindgren här lämnade, nämligen om försäljningen
av maskinerier till tre lagerhus. Jag har ju icke med denna styrelse att

Ang. stålens
lagerhus och
fryshus.

(Forts.)

THr 87. 198

Onsdagen den 24 maj e. m.

Ang. statens
lagerhus och
fryshus.
(Forts.)

gorå nu, men jag vill upplysa om att man, när lagerhusen byggdes, först
beräknade att bygga 12 lagerhus, men på grund av de ökade kostnaderna
begränsades antalet till 9. Men denna begränsning skedde först något
längre fram, och då voro maskinerier för 12 lagerhus redan beställda.
De tre överblivna maskinerierna insmordes och lagrades på fryshusets
vindar i Hallsberg, och förvaras fortfarande där. Antagligen är det dessa
överloppsmaskinerier, som nu komma att försäljas, och alls icke maskinerierna
i de i gång varande lagerhusen. J ag är övertygad, att om herr
Lindgren förut hade gjort förfrågan i denna sak hos lagerhus- och fryshusstyrelsen,
han utan svårighet kunnat få denna upplysning och därigenom
icke behövt göra det misstag, som nu hans anförande vittnade om.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma
efteråt, hade i fråga om det föreliggande utlåtandet intet yrkande
gjorts.

På sedermera gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

I avseende å motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets uttalanden skulle godkännas, dels ock, av herr Lindgren,
att samma uttalanden skulle godkännas med följande ändringar:

A sid. 15 i det tryckta utlåtandet skulle det stycke, som började
med orden »Emot de av departementschefen» och slutade med orden
»gagn av spannmålslagerhusen» ersättas med ett stycke av följande lydelse: »Förslaget

att inställa driften vid fryshuset i Plallsberg och de ifrågasatta
åtgärderna i avseende å provisoriska fryshuset i Malmö föranleda
ej till något annat yttrande från utskottets sida än att åtgärder böra
vidtagas för uthyrning eller försäljning av fryshuset i Hallsberg med maskiner
och inventarier samt de där uppförda bostadshusen.- Gent emot
de av departementschefen framlagda, här ovan återgivna S3rnpunkterna
å driften vid spannmålslagerhusen synes utskottet med skäl kunna ifrågasättas,
om ej inför de ringa utsikterna att kunna samtidigt förverkliga
de båda önskemålen av billig inlagring och drift utan förlust, spannmålslagerhusen
— i den mån de ej kunna uth)7ras till lantmannasammanslutningar
eller andra — borde försäljas.»

I stället för det stycke, som å sid. 16 började med orden: »De sålunda
anförda skälen» och slutade med orden »anser utskottet giltiga»
skulle sättas: »De sålunda anförda skälen för uppskov med avgörandet
av berörda fråga anser utskottet, i ärendets nuvarande skick, kunna godkännas.
»

Härefter gjordes propositioner enligt ifrågavarande yrkanden angående
motiveringen, och förklarades propositionen på bifall till herr Lindgrens
yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 24 maj e. m.

197 Jfr 37.

Föredrogs å nyo jordbruksutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om allmänt
anslag till hushållningssällskapen.

I (len till innevarande riksdag avlätna statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t i punkt 74 under nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen

dels godkänna i statsrådsprotokollet intaget förslag till förordning
angående allmänt anslag till hushållningssällskapen såsom ersättning för
till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel,

dels ock, med uteslutande ur riksstateu av den däri uppförda anslagstafla
»ersättning till hushållningssällskapen för till statsverket indragna
brännvinsförsäljningsmedel» upptaga det under denna titel anvisade
ordinarie anslaget, nu 2,100,000 kronor, under titeln »allmänt
anslag till hushållningssällskapen» utan angivet belopp.

Utskottet hade i förevarande utlåtande av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

dels godkänna i propositionen intaget förslag till förordning angående
allmänt anslag till hushållningssällskapen såsom ersättning för till
statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel,

dels ock, med uteslutande ur riksstaten av den däri uppförda anslagstiteln
»ersättning till hushållningssällskapen för till statsverket indragna
brännvinsförsäljningsmedel», upptaga det under denna titel anvisade
ordinarie anslaget, nu 2,100,000 kronor, under titeln (-allmänt
anslag till hushållningssällskapen» utan angivet belopp.

Reservation hade anmälts av herr Hellström, friherre Hermelin och
herr Gabriels son, vilka dock ej angivit sin mening.

Herr Gabrielsson: Som synes av utskottsutlåtandet ha herr
Hellström, friherre Hermelin och jag avgivit en blank reservation.

Sona förslaget här är avfattat, kommer under första halvåret 1923
laushållningssällskapeia att sakiaa några medel, och det är på den grund
sona jag här ber att få säga några ord. Enligt vår uppfattning borde anslaget
utgå iaaed halva förutvarande beloppet eller 1,050,000 kronor för
första halvåret 1923. Nu bliva de hushållningssällskap, sona sakna medel
själva, särskilt de norrländska laushållningssällskapeia, tvungna att upplåna
medel till bl. a. avlöning för sina tjänstemän, och det konaaaaer att
uppstå vissa svårigheter. Emellertid har icke någon aaiotion förelegat
och reservanterna hava sålunda icke heller kunnat göra något särskilt
yrkande härvidlag. Jag kan på dela grund icke heller gorå något yrkande
utan ber att få vädja till vederbörande statsråd att taga frågan under
beaktande vid uppgörandet av staten för nästkommande år.

Herr statsrådet hinders: Jag vill endast påpeka, att det anslag
det här rör sig om givetvis avser kalenderår, och man mister ingalunda
anslag för ett halvår. Principen är ju redan godkänd beträffande andra

Allmänt anslag
till hushållningssällskapen.

Nr 87. 198

Onsdagen den 24 maj e. m.

Allmänt anslag
till hushållningssällskapen.

(Forts.)

liknande anslag, som måst uppskjutas på liknande sätt som detta, men
beräknas för kalenderår.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det föreliggande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungi. Maj:t angående inrättande av
kvarnverk vid statens spannmålslagerhus.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,15 på natten.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Fredagen den 26 maj.

199 Nr 87.

Fredagen den 26 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. in.

Justerades protokollet för den 19 innevarande månad.

_ Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
.skrivelse, nr 178, till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
med förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med
häktad.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 192, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag m. in.; och

nr 193, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

. nr .194>„1 anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående pensionstillägg
åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl., pensionär
samt vissa änkor och barn efter befattningshavare i statens
tjänst m. fl.;

. .nr. 195„’ 1 anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillagg
åt befattningshavare i statens tjänst, i vad den angår pensions-
och indragningsstaterna;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillagg
åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl.; samt

nr 198, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyr -

Nr 87. 200

Fredagen den 2fi maj.

tidstillägg åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena
krigsmanshuskassas understödstagare.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 187, till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts
proposition med förslag till förordning angående förbud under viss tid
mot införsel till och försäljning inom riket av Öl.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 24 och 25, statsutskottets utlåtanden
nr 97—99 och sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr
1 (9).

Vid föredragning av sammansatta stats- och bankoutskottets memorial
nr 2 (10), angående ersättning åt utskottets sekreterare, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 48 och 49, bankoutskottets memorial
nr 61 och utlåtande nr 62, första lagutskottets utlåtanden nr 22—24,
andra lagutskottets utlåtande nr 22, jordbruksutskottets utlåtanden nr
51—53 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 17.

Herr förste vice talmannen erhöll nu ordet och yttrade:
Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta atf på morgondagens
föredragningslista allra först bland två gånger bordlagda ärenden upptaga
första lagutskottets utlåtande nr 22 i anledning av dels Kungl.
Maj: ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 93 §
i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, dels ock i anledning därav
väckta motioner.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation Ordet lämnades på begäran till

ang. vårdav- Herr Åström: Herr talman! Genom pressen har i dagarna gått
‘bihumsfJn- ett meddelande, innehållande att styrelsen för jubileumsfondens sanadens
sana- torier, i vilken styrelse staten även är representerad och till vilka sanatorier.
toriers verksamhet riksdagen anslår medel, beslutat att högst betydligt
höja vårdavgifterna. Nämnda sanatorier, vilka enligt framlidne Konung
Oscar flis önskan i första hand skulle vara avsedda för obemedlade
lungsotspatienter, ha från början avpassat sina pris därefter, så

Fredagen den 2G maj.

201

att man fastställde en dagsavgift av 1 krona för de flesta platserna och
50 öre för ett mindre antal platser. Sedermera ha avgifterna höjts till
respektive 2 kronor 50 öre och 1 krona. Men nu har fastställts en dagavgift
av 7 kronor som det normala, dock så, att ett visst antal platser
betinga en dagavgift av respektive 2 och 4 kronor.

Meddelandet om den pa detta sätt tillkomna höjningen av samtliga
vägavgifter vid sanatorierna har väckt en mycket stor uppmärksamhet
och framkallat protester bland annat i huvudstadspressen. Man har
därvid — enligt mitt förmenande icke utan skäl — gjort gällande, att
fastställandet av så höga avgifter som dessa kommer att medföra
dels att fondens verksamhet ej kommer att bedrivas efter de riktlinjer,
som vid dess tillkomst fastställdes, dels också, att i många fall, då kommunerna
eller enskilda personer skulle ansvara för den höga vårdkost‘la1de]n>
dessa €J anse sig kunna påtaga sig desamma, varav kan bliva eu
följd, att en hel del lungsotspatienter, som ej kunna erhålla vård å
landstingets sanatorier, kunna bliva utan sanatorievård. Det kan visserligen
härvidlag anmärkas, att kommunernas kostnader i dylika fall i
allmänhet ersättas av respektive landsting, men det kan även med ett
visst fog framföras betänkligheter mot att landstingens budget ytterligare
belastas på ett så kännbart sätt, som torde bliva följden genom
sättande av vårdavgiften till 7 kronor per dag för patient, för vilkens
betalning kommun ansvarar.

Man kan alltså ha anledning befara, att hela denna nya avgiftspohtik
kan komma att resultera i en minskad effektivitet i den pågående
och synnerligen nödvändiga kampen mot den stora folksjukdomen
tuberkulosen.

Nu torde det förhålla sig så, att fondens styrelse ansett si" tvungen
höja avgifterna med hänsyn därtill, att fondens tillgångar och inkomster
maste nödvändiggöra detta, såvida ej fonden kan erhålla ökat
statsansläg — denna fråga beröres också med några ord i motiveringen
’ Nnngl. Maj:ts anslagsyrkande till jubileumsfonden under femte
huvudtiteln i arets statsverksproposition. För min del anser jag emellertid,
att ^ bekampandet av den hemska folksjukdomen, tuberkulosen är
av ett sa stort och allmänt intresse, att, hellre än att en minskad effektivitet
pa detta område kan befaras, så bör staten - även om hänsyn
ages dess nuvarande ekonomiska svårigheter — öka sitt anslå"
for att förhindra en höjning av vårdavgifterna vid jubileumsfondens

Då denna fråga har eu synnerligen stor betydelse både för landstmgen,
kommunerna och staten, samt för störa grupper av svenska
medborgare, har jag ansett mig böra påtala saken, och jag vill nu
med hänvisning till vad jag anfört, anhålla om kammarens benägna

1 it cr fa 1! statsradet och chefen för socialdepartementet framställa
följande frågor:

1) Är det herr statsrådet bekant, att styrelsen för jubileumsfondens
sanatorier, i vilken styrelse staten även är representerad och till

Jfr 37.

Interpellation
ang. vårdavgifter
vid jubileumsfondens
sanatorier.

(Forts.)

Nr 37. 202

Fredagen den 26 maj.

Interpellation vars verksamhet riksdagen anslår medel, beslutat höja vårdavgiften
ang. vårdav- för tuberkulospatienter på sätt som jag här refererat?
gifter Vid ju- ~ Anser • herr statsrådet, i likhet med mig, att ett sådant höjan dlnssaZ-

de kan komma att medföra, att fondens verksamhet ej kommer att
torier. bedrivas i överensstämmelse med de ursprungliga bestämmelserna samt
(Forts.) effektiviteten i kampen mot tuberkulosen kan komma att äventyras

genom dylika anordningar? . „ „

3) Är statsrådet villig att — eventuellt genom att i nästa ars budgetsförslag
upptaga större statsanslag till nämnda sanatorier eller på
annat sätt medverka till att vårdavgifterna vid fondens sanatorier
fortast och i möjligaste mån kunna nedbringas till ungefärligen samma
nivå som förut?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammaiens
sammanträde avslutades kl. 3,20 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1922, Nordiska Bokindustri A.-Q.
6645