JUSTITIEOM UDSMANNENS

ÅMBETSBE ÅTTELSE

AVGIVEN TILL LAG RIKSDAGEN

ÅR 192

SAMT

TRYCKFRIHETS OMMITTÉNS
RERÅTT LSE

STOCKHOLM 1922

IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

213615

''v. ■ * a

*" 7'' V 7" > * 7 ;* v

.il * %7 « I

A*" , *s

—Jr...

j r i''"

I ''J!1 t .|

• - ^ I ’ 2 '' S K tf

* .4 * v f Vi i 1 ...

1/ /

M J /* . '' l *

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid

Inledning

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda ämbets- eller tjänstemän.

1) distriktslantmätaren O. Bagger-Jörgensen i fråga om felaktigt utförande av lantmäteri

3) t.

förrättning (ämbetsberättelserna 1918 sid. 41 och 1920 sid. 3). ,

kronofogden A. Dalqvist för felaktigt förfarande vid verkställighet av dom i tvistemål
(ämbetsberättelserna 1918 sid. 127, 1919 sid. 18, 1920 sid. 16 och 1921 sid 9). • • ■ • 8

f. kronolänsmannen O. Almqvist för utmätning av böter, ådömda genom häradsrätts
icke laga kraft vunna utslag (ämbetsberättelserna 1919 sid. 39 och 1920 sid. 19) • •
häradshövdingen A. Reuterskiöld i fråga om felaktig processledning i brottmål (ämbets

berättelsen 1920 sid. 145)......................'' '' '' ‘ '' ''......

överinspektören K T. Alsén och överkontrollören C. O. E. R. Drangel i fråga om fel
aktig tullbehandling av giftiga ämnen och obehörigen meddelad tjänsteennran (ämbets

berättelsen 1921 sid. 12)............................. '' '' '' '' ''

häradshövdingen T. Ahlström i fråga om felaktigt beslut om svarandes hämtande til

häradsrätt (ämbetsberättelsen 1921 sid. 48)............'' '' '' ‘ , QO

7) häradsskrivaren G. Boberg för felaktigt förande av mantalslängd (ämbetsberättelsen 192

8) direktören A. J. Christiernson för felaktigt förfarande vid försäljning av statens bränsle

kommission tillhörig egendom (ämbetsberättelsen 1921 sid. 160).

9) kanslirådet A. Lindhagen för dröjsmål med föredragning av besvärsmål i regeringsråd

ten samt dröjsmål med att besvara skrivelser från J. O. och att återställa av J. O

remitterade handlingar............................... '' ‘ ‘ '''' '' ''

t. f. domhavanden H. Anderson för underlåtenhet att tillämpa bestämmelserna 111 kap

32 § andra stycket rättegångsbalken..................Y Y '' 1 Y i .''

11) borgmästaren C. Brink no. fl. angående fullmäktigskap vid rådhusrätt utövat av t. f. råd

man vid samma rådhusrätt......................‘ V.V 1 Y ’ J,

borgmästaren W. Palmgren m. fl. för felaktigt förfarande av magistrat vid stadsfullmäk

t. f^borgmästaren E. Thorén m. fl. för kränkning av församlingsfriheten......... 36

- 1922 -

10)

12)

13)

14) häradshövdingen I. Emberg för dröjsmål med avkunnande av utslag rörande häktad

person.................

15) häradshövdingen A. Nyrén för underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap. 19 § straff- 41

lagen samt fråga om felaktighet i domarbevis i rannsakningsmål............ 47

16) landssekreteraren N. Sunnerholm och landskamreraren L. Fernqvist för felaktig röstsam manräkning

inför K. B. vid val av kommunalfullmäktige .... 53

17) t. f. landssekreteraren E. Johnsson och t. f. landskamreraren J. Nelsén för oriktigt för farande

av K. B. i anledning av besvär i taxeringsmål... 59

18) poliskonstaplarna C. P. Kempe och J. E. Lundbäck för oriktigt kvarhållande å polis station.

.......................

19) hvsmedelsfiskalen G. Lekander för överskridande av livsmedelsfiskals befogenhet.... 69

20) tredje polisintendenten E. Hallgren och kriminalkommissarien G. Björck i fråga om orik tigt

tillvägagångssätt vid husrannsakan. Forum för tredje polisintendenten i Stockholm
vid åtal för tjänstefel.................. gg

21) landsfiskalen G. Karlholm för oriktigt tillvägagångssätt vid husrannsakan........ . 103

22) landsfiskalen G. Bjööm för dröjsmål med försäljning av utmätt egendom.........113

23) distnktschefen hos statens bränslekommission N. Westman och avdelningsledaren hos

kommissionen A. Modin för åtgärd att för egen räkning inköpa skog, som sedermera
med vinst överlåtits å kommissionen................. ^4

24) landssekreteraren E. Thorin och landskamreraren Carl Johanson för oriktigt förfarande

av K. B. vid utarrendering av kyrkoherdeboställe................... 434

2ö) landssekreteraren A. Norberg för försummelse vid föranstaltande om anhållen persons

försättande på fri fot......... . .,

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

1) Fråga om nyinflyttad persons upptagande i röstlängd för val till riksdagens andra

kammare..........................

2) Tryckta skrifter olagligen omhändertagna och kvarhållna av polismyndighet . 163

3) Fråga om skyldighet för rådhusrätt att, sedan part vid upprop uteblivit, på anmälan

senare under dagen upptaga mål till förnyad behandling .................170

4) Fråga om behörighet för domkapitel att i mål angående prästval påkalla vittnesförhör

vid rådhusrätt m. m.........................

5) Försummelse att, sedan en till fängelse dömd person erhållit nåd, återkalla hans efter lysning

i tidningen Polisunderrättelser..........................

6) Vittnesförhör på begäran av nordamerikansk domstol.....................200

7) Vid stämpelbeläggning av fångeshandling uppkommen fråga om vad till fast egendom

hörer ....................................................

8) Hyresnämnds protokoll stämpelbelagt och påfört lösen enligt expeditionslösenförord ningen,

varefter utmätning verkställts för beloppet.....................204

9) Vägran att från predikstolen å helgdag tillkännagiva justering av kommunalstämmo protokoll.

........................... „„7

— 1922

Sid.

10) Fråga om skyldighet för landsfiskal att på begäran av enskild part delgiva stämningar

och domstols beslut.........................................212

Diverse skrivelser............................................221

III. Framställningar till Konungen.

1) och 2) Ang. förvaltningen av Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads

domsaga.......... 223

3) Ang. åtgärder till förbättrande av stadsdomarnas ställning i åtskilliga medelstora och

mindre städer..........................................233

4) » vissa synpunkter vid en revision av kung! förordningen den 30 juni 1916 om

automobiltrafik..........................................244

5) » ändrade föreskrifter i fråga om verkställighet av utmätning av eller kvarstad å

fartyg eller gods i fartyg....................................266

6) » ändring av bestämmelserna i 3 § i kungl. förordningen den 31 oktober 1873 an gående

främmande trosbekännare och deras religionsövning..............272

7) » indrivning och redovisning av kronoutskylder och böter inom sådant område, för

vilket enligt 3 § utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats .......... 280

8) » åtgärder till undvikande av dröjsmål med för brott häktade personers inställande

för domstol................... 291

9) » rätt till ränta vid restitution av stämpelavgift m. m...................300

IV. Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under år 1922 åt befattningshavare
vid justitieombudsmansexpeditionen................308

V. Inspektionsresor under år 1921 ............................... 308

VI. Under år 1921 handlagda klagomål och anställda åtal m. m...........309

Berättelse av tryckfrihetskommittén...............................312

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1921 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll.....................................317

II. Förteckning över de av 1921 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser 320

— 1922 --

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av 1921 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kung!
Maj:ts prövning beroende.......................................

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

riksdagen före 1921, men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon
del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått under 1921 401

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1921 och vari under 1921 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majrts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................455

- 1922 -

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets förvaltning
under 1921. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av 25 § i instruktionen

— 1922 -

begagnat mig av semester under tiden från och med den 4 juli till och med den
18 augusti samt att under nämnda tid min av riksdagen utsedde suppleant och
efterträdare hofrättsrådet Arnold Lindman förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot ämbets- och tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete eller
tjänst anbefallda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade. 6

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Fråga om felaktigt utförande av lantmäteriförrättning.

I 1920 års ämbetsberättelse (sid. 3 o. f.) redogöres senast för ett av min
företrädare efter klagomål av ingenjören W. Schumacher mot distriktslantmätaren

O. Bagger-Jörgensen anbefallt åtal för det denne vid triangelmätning skulle obehöngen
låtit nedhugga träd. Av redogörelsen framgår, att Södra Roslags domsagas
häradsrätt ogillat åtalet och i målet förd målsägandetalan samt förpliktat målsägarna
att ersätta Bagger-Jörgensens rättegångskostnad ävensom att besvär häröver
anförts i Svea hovrätt dels av advokatfiskalen enligt uppdrag av tjänstförrättande
J. O. och dels av målsägarna.

Svea hovrätt har genom utslag den 18 maj 1921 fastställt det slut, häradsrättens
utslag innehöll, samt förpliktat målsägarna att, vilkendera gälda gitte, till
Bagger-Jörgensen, som fordrat ersättning för förklaringskostnaden i dylikt hänseende
utgiva 100 kronor.

Över hovrättens utslag hava besvär anförts av målsägarna. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

2. Felaktigt förfarande vid verkställighet av dom i tvistemål.

I 1921 års ämbetsberättelse (sid. 9) redogöres senast för ett av min företrädare
mot kronofogden A. Dalqvist anbefallt åtal för det Dalqvist genom i flera
avseenden visat oförstånd förorsakat, att ett av honom omhänderhaft utsökningsärende
blivit oskäligt fördröjt. Av redogörelsen framgår:

att rådhusrätten i Skellefteå, varest åtalet anhängiggjorts, avvisat åtalet, såvitt
det avsåge Dalqvists åtgärd att inställa en exekutiv auktion, som skulle ägt

■<^en 1915 inom Nysätra tingslags häradsrätts domvärjo, samt för

vad i övrigt lagts Dalqvist till last dömt honom till ansvar och ersättningsskyldighet,
&

att Svea hovrätt, varest Dalqvist anfört besvär, funnit Dalqvist hava förfarit
felaktigt i två särskilda avseenden samt, då vad Dalqvist läge till last utgjorde
fortsättning av en och samma tjänsteförseelse, dömt Dalqvist jämlikt 25 kap
17 § jämförd med 4 kap. 3 § strafflagen att bota 50 kronor,

att Dalqvist anfört besvär över hovrättens utslag,

att Dalqvist efter förordnande av mig ställts under åtal inför häradsrätten
för den inom dess domvärjo begångna förseelsen,

— 1922 -

att häradsrätten förklarat det vid häradsrätten anhängiggjorda målet vilande

1 avbidan på besvärens prövning hos Kungl. Maj:t

samt att Kungl. Maj:t prövat lagligt att, med undanröjande av den av hovrätten
för Dalqvist meddelade straffbestämmelsen, förklara Dalqvist saker till
ansvar jämlikt 25 kap. 17 § jämförd med 4 kap. 3 § strafflagen för det han
felat i de av hovrätten angivna hänseenden samt förvisat honom till häradsrätten
att i ett sammanhang dömas.

Nysätra tingslags häradsrätt har i utslag den 10 mars 1921 anfört att, enär
Dalqvist genom att inställa auktionen visat oförstånd och försummelse i ämbetet
och Dalqvist genom Kungl. Maj:ts utslag förklarats saker till ansvar jämlikt 25
kap. 17 §, jämförd med 4 kap. 3 § strafflagen, för det han gjort sig skyldig till
obehörigt dröjsmål dels vid utlysande av auktionen dels ock vid delgivning av
och avgivande av yttrande över hos K. B. i länet anförda besvär över en av
Dalqvist den 19 oktober 1914 företagen utmätning, samt då det vid häradsrätten
åtalade förfarandet och de av Kungl. Maj:t bedömda förseelserna stode till varandra
i det samband, att de måste anses utgöra fortsättning av en och samma
förbrytelse, dömdes Dalqvist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4
kap. 3 § samma lag, att för vad han sålunda låtit komma sig till last höta
75 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Utmätning av böter, ådömda genom häradsrätts icke laga kraft

vunna utslag.

1920 års ämbetsberättelse (sid. 19 o. f.) innehåller senast redogörelse för ett
av tjänstförrättande J. O. efter klagomål av C. Nilsson mot t. f. kronolänsmannen
O. Almqvist anbefallt åtal för det han, sedan Nilsson dömts till böter, hos
Nilsson verkställt utmätning för böterna, oaktat Nilsson anfört besvär över utslaget.
Av redogörelsen framgår att, sedan häradsrätten dömt Almqvist till böter
och ersättning, Svea hovrätt bestämt bötesbeloppet till 100 kronor och ersättningsbeloppet
till 150 kronor samt att Almqvist anfört besvär över hovrättens
utslag.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 2 februari 1921 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag; och skulle Nilsson äga hos K. B. i Värmlands län
såsom ersättning för förklaringskostnaden hos Kungl. Maj:t lyfta det av Almqvist
till säkerhet i sådant avseende nedsatta belopp 150 kronor.

Jfr N. J. A. 1921 sid. 65.

4. Fråga om felaktig processledning i brottmål.

I 1920 års ämbetsberättelse (sid. 145 o. f.) redogöres för ett av min företrädare
efter klagomål av Aktiebolaget Trehömingsjö Handelsförening anbefallt
åtal mot häradshövdingen A. Reuterskiöld för det han skulle förfarit felaktigt
vid handläggningen av ett vid Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt

2 — Jnstiticombvdsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

anhängiggjort mål mellan bolaget, å ena, och C. Johansson, å andra sidan, angående
åtal för bristande redovisning m. m. Av redogörelsen framgår, att Svea
hovrätt ogillat såväl den mot Reuterskiöld förda ansvarstalan som av bolaget
framställt ersättningsyrkande ävensom att bolaget anfört besvär över hovrättens
utslag.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 11 februari 1921 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag. Av det belopp, bolaget nedsatt till säkerhet för
motparts kostnadsersättning, ägde Reuterskiöld hos Ö. Ä. lyfta 50 kronor såsom
ersättning för förklaringskostnaden hos Kungl. Maj:t samt bolaget återbekomma
100 kronor.

5. Fråga om felaktig tullbehandling av giftiga ämnen och obehörigen

meddelad tjänsteerinran.

Enligt 1921 års ämbetsberättelse (sid. 12 o. f.) lät min företrädare efter
klagomål av tullkontrollören J. Elvin förordna om åtal mot överinspektören N. T.
Alsén och överkontrollören C. O. E. R. Drangel för felaktigt förfarande vid tullbehandling
av giftiga ämnen och obehörigen meddelad tjänsteerinran. Av redogörelsen
framgår, att Stockholms rådhusrätt ogillat åtalet och av Elvin i målet
framställt ersättningsyrkande, att jag uppdragit åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt
att anföra besvär över rådhusrättens utslag i vissa hänseenden samt att Elvin
jämväl anfört besvär i hovrätten.

Svea hovrätt har genom utslag den 23 februari 1921 ej funnit skäl göra
ändring i rådhusrättens utslag, såvitt det överklagats.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Fråga om felaktigt beslut om svarandes hämtande till häradsrätt.

Av 1921 års ämbetsberättelse (sid. 48 o. f.) framgår, att jag efter klagomål
av vice häradshövdingen F. L. Lang låtit anställa åtal mot häradshövdingen
T. Ahlström för det han såsom ordförande i Konga och Uppvidinge häradsrätter
i åtskilliga avseenden förfarit felaktigt, att Göta hovrätt dömt Ahlström, för det
Uppvidinge häradsrätt under hans ordförandeskap genom beslut den 27 oktober
1915 förordnat om Langs hämtande till häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen till böter, varemot av Lang framställda ersättningsanspråk icke kunde
bifallas, ävensom att Ahlström och Lang anfört besvär hos Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 6 maj 1921 vidkommande Ahlströms
besvär, enär, med hänsyn därtill att det mot Lang till den 27 oktober 1915 instämda
målet varit av beskaffenhet, att Lang haft skyldighet att själv svara däri,
den omständigheten att Lang tillstädeskommit genom ombud icke utgjort laga
hinder för häradsrätten att, om förhållandena därtill gåve anledning, förordna
om Langs hämtande, samt förhållandena icke varit sådana, att fog saknats för
beslutet, prövat lagligt att, med ändring av hovrättens utslag härutinnan, befria
Ahlström från de honom i målet ådömda böter. I anledning av Langs besvär

— 1922 —

har Kungl. Maj:t ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Lång »

ägde återbekomma det av honom till säkerhet för motparts kostnadsersättning
nedsatta belopp 150 kronor.

Jfr N. J. A. 1921 sid. 195.

7. Felaktigt förande av mantalslängd.

I 1921 års ämbetsberättelse (sid. 133 o. f.) redogöres för ett av mig efter
klagomål av A. G. Hansson anbefallt åtal mot häradsskrivaren G. Boberg för
det denne förfarit felaktigt vid upprättandet av mantalslängden i Gottlands läns
södra fögderi. Av redogörelsen framgår, att Gottlands södra häradsrätt ogillat
åtalet och att advokatfiskalen vid Svea hovrätt efter anmaning av mig anfört
besvär däröver i hovrätten.

Svea hovrätt har genom utslag den 21 juni 1921 funnit i målet ostridigt, att
Hansson varit upptagen i den för år 1916 upprättade mantalslängd för Rone
socken och att Hansson blivit vid mantalsskrivningen för år 1917 utelämnad,
och enär sådan anledning till Hanssons utelämnande vid mantalsskrivningen, som
omförmäldes i § 8 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen, icke förelegat, samt
Boberg i egenskap av förrättare av förenämnda mantalsskrivning vore för förelupna
förbiseendet ansvarig såsom för försummelse i tjänsten, funne hovrätten,
med ändring av häradsrättens utslag, skäligt döma Boberg jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen för vad honom sålunda läge till last att bota 25 kronor.

Boberg har anfört besvär över hovrättens utslag. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

8. Felaktigt förfarande vid försäljning av statens bränslekommission

tillhörig egendom.

Enligt 1921 års ämbetsberättelse (sid. 160 o. f.) lät jag anställa åtal mot
direktören A. J. Christiernson såsom ledamot av B. K. för det han förfarit felaktigt
vid försäljning av den B. K. tillhöriga bogserbåten Doggen. Av redogörelsen
framgår, att Stockholms rådhusrätt väl funnit Christiernsons åtalade förfarande
felaktigt men likväl ej av beskaffenhet att medföra ansvar, varför åtalet
och av B. K. förd ersättningstalan ogillades, samt att advokatfiskalen vid Svea
hovrätt efter anmodan av mig ävensom B. K. anfört besvär i hovrätten.

Svea hovrätt har genom utslag den 3 juni 1921 ej funnit skäl göra ändring
i rådhusrättens utslag, och skulle B. K., som fordrat gottgörelse jämväl för kostnaderna
å målet i hovrätten, själv vidkännas nämnda kostnader.

En ledamot yttrade: »Av handlingarna inhämtas, att sedan beslut fattats, att
B. K:s ifrågakomna fartyg skulle försäljas, därest för detsamma erhölles 150,000
kronor, samt verkställighet av nämnda beslut uppdragits åt Christiernson såsom
ledamot av kommissionen, har Christiernson, enligt vad han själv uti en den 24
februari 1919 avgiven, av kommissionen till J. O. översänd redogörelse upplyst,
dels någon dag i mitten av februari 1918 under samtal med Sven Wendelin och

— 1922 —

en annan person rörande nämnda fartyg och dess försäljande tillfrågat Wendelin,
huruvida han icke på grund av sin personkännedom inom facket kunde driva
upp någon köpare, dels ock vid ett senare tillfälle meddelat Wendelin, att kommissionen
icke kunde sälja fartyget under 150,000 kronor, men att Wendelin »ju
kunde lägga på provision å detta belopp». Med avseende å vad Christiernson
sålunda upplyst, kan visserligen mindre tilltro tillerkännas sedermera lämnade
uppgifter, än därom, att Wendelin »fått båten på hand för 150,000 kronor», än
därom, att Christiernsson, då han hemställt, att Wendelin skulle söka sälja fartyg^!
tillförsäkrat Wendelin, att denne skulle äga behålla vad han vid fartygets
försäljning kunde betinga utöver 150,000 kronor, utan anledning förekommer till
antagande, att slutligt avgörande om beloppet av den provision, som skulle tillkomma
Wendelin såsom förmedlare av försäljningen, träffats först efter det fartyget
försålts. Men som tillförlitlig utredning i omförmälda hänseende icke förekommit,
alltså och på grund av vad rådhusrätten anfört, finner jag, lika med
rådhusrätten, den emot Christiernson förda ansvars- och ersättningstalan icke
kunna bifallas.»

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Dröjsmål med föredragning av besvärsmål i regeringsrätten samt
dröjsmål med att besvara skrivelser från J. O. och att
återställa av J. O. remitterade handlingar.

I en den 13 juni 1918 hit inkommen klagoskrift anförde folkskolinspektören
K. L. Österberg följande:

Den 27 september 1915 och den 29 december samma år hade klaganden
till kungl. ecklesiastikdepartementet insänt två särskilda besvär över utanordningar
av statsmedel, som K. B. i Västernorrlands län verkställt den 21 september och
den 4 december nämnda år. Då besvären ännu icke blivit behandlade och de
syntes bliva undanskjutna, så att de snart komme att förlora allt aktuellt värde
för klaganden, nödgades han vända sig till J. O. under förhoppning att därigenom
få behandlingen av målen påskyndad. Angående besvären hade klaganden flera
gånger skrivit till kommissionären i departementet. Klaganden hade erbjudit sig
att komplettera handlingarna, om sådant vore behövligt. Svar hade ingått, att
sådant ej vore behövligt och att besvären vore under behandling etc. Trots löfte
i februari 1918 att då fa besvären under behandling hade därom ännu ingenting
hörts av. Besvären rörde rese- och traktamentsersättning. Under nuvarande dyra
tider kunde man ej undvika att förlora på tjänsteresorna, men givetvis sökte man
att undkomma förlusterna så mycket som möjligt.

Vid klagoskriften voro fogade två brevkort från departementets kommissionär
till klaganden, det ena daterat den 6 oktober 1917 och det andra den 16
februari 1918.

Brevkorten hade följande lydelse:

1) »I anledning av Eder skrivelse av den 29 september får jag härmed, efter
att nu hava erhållit besked från vederbörande föredragande för besvarande av

— 1922 —

Eder förfrågan, meddela, att denne kommer att inhämta felande, ömkliga och
behövliga uppgifter från K. B., men skulle dessa icke bliva tillfyllest, kommer
han att direkt vända sig till Eder för dessas erhållande;»

2) »Till svar å Eder skrivelse av den 13 dennes meddelas, att kanslirådet
Lindhagen på förfrågan sagt sig just för närvarande hava Edra besvär under
behandling och ämna någon av de närmaste dagarna tillskriva Eder för att erhålla
kompletterande upplysningar. Skulle Ni önska, att jag påaktar malen, torde jag
få emotse sådant uppdrag.»

Sedan jag från departementet begärt upplysningar i ärendet, erhöll jag det
beskedet, att besvärsmålen komme att föredragas omedelbart efter det regeringsrättens
semester den 19 augusti 1918 gått till ända, därom klaganden underrättades.

I en den 8 november 1918 hit inkommen skrift anförde klaganden vidare,
att det vore av vikt för klaganden, att få besvären fort avgjorda för att få klarhet
uti ett par omtvistade principer, som hos K. B. på olika tider och i olika län
gjort sig olika gällande vid tolkningen av vissa punkter i resereglementet. Då
klaganden ännu ingenting hört om besvären, vore de förmodligen ännu oavgjorda.
Under sådana omständigheter måste klaganden verkligen anse det tröstlöst att
vädja från lägre instans till regeringsrätten. Klaganden hade ännu en gång velat
vånda sig till J. O., i den händelse något vidare skulle kunna göras för att sent
omsider få saken avgjord.

Med anledning av sistnämnda skrift avsändes följande dag till klaganden från
min expedition det meddelandet, att de ifrågavarande besvärsmålen, efter påstötning
av J. O., enligt uppgift föredragits inför regeringsrätten den 11 september
1918, att regeringsrätten därvid anmodat föredraganden att under hand införskaffa
vissa erforderliga upplysningar, att föredraganden därefter under en tid av tre
veckor varit sängliggande i spanska sjukan och först den 9 november åter inträtt
i tjänstgöring samt att han förklarat sig ämna i nästa vecka ånyo anmäla målen
i regeringsrätten.

Då jag emellertid ännu icke på nyåret 1919 från föredraganden i regeringsrätten,
kanslirådet Albert Lindhagen, lyckats erhålla klart besked, huru med
föredragningen av besvärsmålen egentligen förhölle sig, begärde jag i remiss den
22 februari 1919 med översändande av de från klaganden hit inkomna skrifterna,
att Lindhagen inom tre veckor efter mottagandet av remissen ville till mig
inkomma mod upplysning, huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter
förhölle sig; och borde remisshandlingarna därvid hit återställas.

Som jag icke inom den föreskrivna tiden från Lindhagen erhållit de begärda
upplysningarna och icke heller återbekommit remisshandlingarna, påminte jag
honom muntligen i saken, och erhöll jag varje gång sådant svar, att jag fick den
uppfattningen, att besvärsmålens avgörande icke vore långt borta.

Den 6 augusti 1919 avlät tjänstförrättande J. O. till Lindhagen en skrivelse
av det innehåll att, som intet svar i anledning av remissen den 22 februari 1919
inkommit och de till Lindhagen remitterade handlingarna ej heller återställts,
anmodades Lindhagen att ofördröjligen och senast inom eu vecka efter mottagandet
av J. 0:s skrivelse till J. O. inkomma med den begärda upplysningen, därvid

— 192-2 —

Lindhagen tillika hade att meddela anledningen till dröjsmålet med besvarandet
av remissen.

Icke heller å denna skrivelse erhölls något svar.

Den 28 augusti 1919 avlät jag en skrivelse till Lindhagen, däri han ånyo
anmodades att, som skrivelsen den 6 augusti icke blivit besvarad och remisshandlingarna
icke heller blivit återställda, ofördröjligen och senast inom en vecka
inkomma med de begärda upplysningarna och remisshandlingarna, därvid Lindhagen
tillika borde meddela anledningen till dröjsmålet med besvarandet av
remissen. Vid skrivelsen fogades en av klaganden den 2 augusti 1919 hit insänd
skrift, vilken jämte övriga remisshandlingar borde hit återställas.

Då Lindhagen icke ens efter sistberörda anmaning avlät något svar eller återställde
remisshandlingarna, anhöll jag, att han personligen ville inställa sig hos mig.

Sedan Lindhagen den 20 september 1919 infunnit sig på mitt ämbetsrum,
upplyste han, att de ifrågavarande besvärsmålen vore av särdeles svår beskaffenhet
och fordrat en vidlyftig förberedande utredning från Lindhagens sida, innan de
kommit i skick att kunna föredragas. Huvudsakliga anledningen, varför besvärsmålen
ännu icke föredragits, vore emellertid den, att, sedan den berörda utredningen
blivit av Lindhagen utförd, akterna i målet på outrett sätt förkommit
och icke, trots långvarigt och noggrant letande såväl inom departementet som i
Lindhagens bostad, kunnat återfinnas. Lindhagen hade gått i författning om att
rekonstruera akterna, vilket lätt nog läte sig göra. I sådant avseende hade Lindhagen
för ungefärligen en och eu halv vecka sedan tillskrivit klaganden samt
berättat för denne, huru i saken förhölle sig, och anhållit, att klaganden ville till
Lindhagen insända en avskrift av besvären. Lindhagen utfäste, att besvärsmålen
inom fjorton dagar skulle vara inför Kungl. Maj: t föredragna.—Jag uppmanade
Lindhagen att lägga sig den största vinning om att besvärsmålen snarast bleve
föredragna.

Lnder den därpå följande tiden efterhörde såväl jag som expeditionssekreteraren
Folke Engströmer liera gånger i telefon, huru med besvärsmålens behandling
fortskrede. Därvid lämnade vederbörande kanslisekreterare den upplysningen,
att målen ännu ej vore avgjorda, och anmodades han att underrätta Lindhagen
om de härifrån framställda erinringarna.

Då ännu icke den 7 juni 1920 något bestämt besked kunnat erhållas, uppdrog
jag åt Engströmer att å Lindhagens ämbetsrum inhämta upplysningar i ärendet.
Därvid meddelade Lindhagen, att han numera lyckats ersätta samtliga de till de
ifrågakomma besvärsmålen hörande, tidigare förkomna handlingarna med undantag
av en samt att besvärsmålen komme att föredragas inför regeringsrätten den 16
juni. Av »anteckningsbok över ärenden till regeringsrätten från regeringsbyrån
inom ecklesiastikdepartementet år 1920» inhämtades, att ifrågakomma besvärsmål
med diariinummer 2640/1915 och 8/1916 inkommit till departementet resp. den
29 september 1915 och den 3 januari 1916, att klaganden därjämte den 8 januari
1918 inkommit med en skrift, att förklaring infordrats från K. B. i Västernorrlands
län resp. den 30 september 1915 och den 3 januari 1916, att förklaring
därefter inkommit resp. den 30 oktober 1915 och den 11 februari 1916, men att
därefter, såvitt anteckningsboken utvisade, intet förekommit i målen.

— 1922 —

Efter det malen den 25 juni 1920 härifrån ånyo efterhörts, upplystes, att de
varit upptagna å Lindhagens föredragningslista den 16 juni före början av regeringsrättens
semester, men att målen icke sistnämnda dag hunnit föredragas.

Sedan Lindhagen under hösten 1920 ytterligare mottagit de mest enträgna
erinringar i ämnet, inkom han äntligen den 2 oktober 1920 med yttrande, därvid
han hit återställde de av mig den 22 februari 1919 remitterade handlingarna.

Den med min skrivelse den 28 augusti 1919 till Lindhagen översända, av
klaganden författade skriften, har däremot icke återställts, varför jag saknar
kännedom om dess innehåll.

Lindhagen anförde i sitt yttrande följande:

Klagandens besvär hade inkommit till Kungl. Maj:t resp. den »30» september
1915 och den 3 januari 1916 och återkommit efter remiss från K. B. resp. den
30 oktober 1915 och den 11 februari 1916. Som ärendena icke varit av beskaffenhet
att behöva skyndsamt föredragas med förtur, hade Lindhagen icke tagit
dem till behandling förrän, såvitt Lindhagen nu kunde påminna sig, sent på vårsessionen
1917. Sedan Lindhagen låtit i vissa avseenden komplettera handlingarna,
torde ärendena hava varit färdiga till föredragning på hösten 1917 eller möjligen
i början av 1918. Då hade handlingarna blivit förlagda och hade oaktat upprepade
undersökningar icke återfunnits varken då eller vid departementets förflyttning
våren 1919 till nya lokaler, då alla handlingar genomgingos. Under tiden
hade min remiss av den 22 februari 1919 kommit Lindhagen till hända, efter
det redan förut åtskilliga muntliga framställningar gjorts till Lindhagen i saken.
Lindhagen hade naturligtvis genast bort underrätta mig om sakläget men hade
underlåtit detta i förhoppning, att handlingarna skulle komma till rätta. Det
hade visat sig svårt att hopsamla nya handlingar, men slutligen i början av juni
1920 hade handlingarna återfunnits i Lindhagens hem, där de blivit förlagda,
och ärendena hade av Lindhagen upptagits på regeringsrättens föredragningslista
den 16 juni. Regeringsrättens ledamöter hade emellertid funnit ärendena icke då
böra föredragas till avgörande, varefter Lindhagen på sin första föredragning under
höstsessionen den 25 augusti slutligen föredragit dem, därvid regeringsrätten
enhälligt ej funnit skäl att göra ändring i överklagade besluten. Utslag i ärendena
hade expedierats den 25 september 1920.

I den 16 oktober 1920 hit inkomna påminnelser anförde klaganden, att Lindhagens
uppgift, att han skrivit till klaganden och berättat, huru saken förhölle
sig, och anhållit om en avskrift av besvären, ej vore överensstämmande med
verkliga förhållandet. Lindhagen hade varken själv eller genom någon annan
skrivit till klaganden och meddelat något därom och ännu mindre begärt att få
någon avskrift av klagandens besvär. För det myckna besvär samt de kostnader
och obehagligheter, som det oskäligt långa dröjsmålet vållat, ansåge klaganden,
att Lindhagen borde ersätta klaganden med 50 kronor.

Av Kungl. Maj:ts ifrågavarande två den 25 augusti 1920 meddelade utslag
framgick, att klaganden hos K. B. rekvirerat ersättning för tjänsteresor med vissa
belopp, att sedan vid granskning av räkningarna å landskontoret anmärkningar
i särskilda avseenden framställts, K. B. beslutat utbetala de belopp, varom utan -

- 1922 -

ordnande tillstyrkts, samt att Kungl. Maj:t ej funnit skäl att göra ändring i
K. B:s beslut, i vad de blivit överklagade.

Handlingarna till de ifrågavarande besvärsmålen hava av mig rekvirerats
från ecklesiastikdepartementet. Besvärsmålet 2640/1915 omfattar en besvärsskrift
å 5 sidor samt K. B:s yttrande å 1 sida med bilagor å tillhopa 5 sidor. Besvärsmålet
8/1916 omfattar en besvärsskrift å 4 sidor, en liten tågtidtabell samt K. B:s
yttrande a 2 sidor. Något stöd för ett antagande, att målen vid föredragningen
icke varit i komplett skick, har jag ej kunnat finna.

I eu till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag följande:

Av det ovanstående framgår, att de ifrågavarande två besvärsmålen, vilka
inkommit till ecklesiastikdepartementet det ena den 29 september 1915 och det
andra den 3 januari 1916, icke föredragits inför regeringsrätten förrän den 25
augusti 1920. Det dröjsmål med målens föredragning, vilket sålunda förekommit,
måste betecknas såsom högst anmärkningsvärt. Anledningen till dröjsmålet har
uppgivits vara, dels att målen icke blivit färdigberedda förrän under hösten 1917
eller början av 1918 samt dels att handlingarna därefter blivit förlagda och icke
kommit till rätta, förrän de i juni 1920 återfunnits i kanslirådet Lindhagens hem.
Under tiden medan handlingarna varit bortkomna har Lindhagen, enligt vad han
uppgivit, gjort försök att rekonstruera dem. Jag betvivlar emellertid att arbetet
härmed bedrivits med vederbörlig energi. Tvärtom framgår oförtydbart av i
ärendet givna data, att de förelupna omständigheterna icke varit föremål för
Lindhagens särskilda intresse. Dock hava erinringar icke saknats. Flerfaldiga
gånger synes klaganden hava givit sig tillkänna, och vid flerfaldiga tillfällen har
jag, såsom av det ovanstående framgår, påmint Lindhagen såväl skriftligen som
muntligen. Jag kan icke underlåta att framhålla, att de uppgifter, jag från Lindhagen
mottagit, varit av svävande och olikartat innehåll.

Det är utan vidare klart, att en tjänsteman måste stå i ansvar för såväl de
handlingar, vilka å tjänsterummet äro under hans vård, som de handlingar, vilka
han för sitt hemarbete medfört till bostaden. Detta ansvar torde väl kunna bortfalla,
om det blir utrett, att handlingar exempelvis förstörts av annan person utan
något förvållande från tjänstemannens sida. Men särskilt måste hemburna handlingar
förvaras på sådant sätt, att risken för att de genom annan persons åtgörande
eller annorledes förstöras blir den minsta möjliga. Bliva handlingarna, såsom i
det förevarande fallet, förlagda, måste detta ovillkorligen ligga vederbörande tjänsteman
till last.

Den vårdslöshet, vartill kanslirådet Lindhagen, enligt mitt förmenande, gjort
sig skyldig genom att på sätt som skett handhava de ifrågavarande besvärsmålen,
kan icke undgå min beifran, och detta så mycket mindre, som det ingalunda
bör i landsorten insmyga sig den uppfattningen, att försummelser, begångna inom
de i huvudstaden varande verk och myndigheter, få passera oanmärkta.

För det ämbetsfel, vartill Lindhagen, enligt vad ovan berörts, gjort sig skyldig,
uppdrog jag åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Lindhagen under åtal

1922 —

samt därför å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Advokat
fiskalen borde tillika bereda klaganden tillfälle att bliva hörd i målet, och borde
av honom framställda ersättningsanspråk, i den män de syntes befogade, understödjas.

Emellertid förefinnes — fortsatte jag i skrivelsen — även eu annan omständighet,
som jag i detta sammanhang icke kan lämna opåaktad.

Med anledning av klagoskriften inhämtade jag till en början muntliga upp
lysningar angående de ifrågavarande besvärsmålen och framställde muntliga
erinringar i den förhoppning, att detta skulle vara till fyllest. Da jag ännu efter
årsskiftet 1918—1919 icke fått något klart besked, anhöll jag, med översändande
av klagoskriften med därtill hörande handlingar, om upplysning inom tre veckor,
huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter förhölle sig. Härå erhöll
jag icke något svar, och icke heller återställdes remisshandlingarna. I ämbetsskrivelser
den 6 och den 28 augusti 1919 anmodades Lindhagen att ofördröjligen
och senast inom en vecka inkomma med de begärda upplysningarna och meddela
anledningen till dröjsmålet med besvarandet av remissen. Icke heller dessa båda
skrivelser föranledde något yttrande av Lindhagen. Först efter trägna anmaningar
kunde Lindhagen förmås att den 2 oktober 1920 inkomma med äskade upplysningar,
därvid han återställde de förut remitterade handlingarna. Klagandens
den 2 augusti 1919 hit insända skrift, vilken överlämnades till Lindhagen med
skrivelsen den 28 i samma månad, är, såsom redan nämnts, ännu icke återställd.

Enligt 6 § i den för J. O. gällande instruktion bör J. O., innan rättegång
anställes, lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle att, inom
kort av honom föreskriven tid, inkomma med de upplysningar, till vilka de kunna
anse sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet må han fordra den lagliga
handräckning, som de efter § 99 regeringsformen äro skyldiga att honom lämna.

I § 99 regeringsformen stadgas, att konungens ämbetsmän i allmänhet vare
skyldiga att lämna J. O. laglig handräckning.

Då en klagoskrift inkommit till J. O. och densamma utställts till den anmälde
tjänstemannens förklaring, torde det icke lagligen kunna åläggas honom att, om
fakta äro fullt klara, försvara sig eller motivera sitt förfaringssätt. Däremot måste

J. O., likaväl som andra myndigheter, äga ovillkorlig befogenhet att infordra upplysningar
om* faktiska förhållanden och begära återställandet av översända remisshandlingar,
allt inom viss i resolutionen angiven tid.

I förevarande fall hava upplysningarna och remisshandlingarna efter ideliga
påminnelser inkommit till mig först efter något mera än ett år och fem månader.
En senare remitterad handling synes alldeles hava förlagts.

Genom nu ifrågavarande försummelse har kanslirådet Lindhagen gent emot
det ämbete, som blivit mig av riksdagen anförtrott, ådagalagt en nonchalans, som
icke kan lämnas obeivrad. Skulle hänsynen för detta ämbete i allmänhet av
tjänstemännen åsidosättas såsom nu skett, skulle dess utövande ytterligt försvåras.

Den förseelse, vartill Lindhagen härutinnan gjort sig skyldig, är av tämligen
ovanlig beskaffenhet. Då J. O. med anledning av inkomna klagomål eller av
annan anledning ansett sig böra från ämbets- eller tjänstemän infordra yttranden

3 — Justitieombudsmannens umbetsberättelse till 1923 års riksdag.

eller handlingar, pläga sådana förelägganden så gott som undantagslöst med stor
beredvillighet fullgöras. Aven om ett påminnande någon gåug befunnits nödigt,
har detta blivit åtlytt.

Under 1850- och 1860-talen förekommo däremot fall, då myndigheter dömdes
till ansvar för dröjsmål med att besvara J. 0:s ämbetsskrivelser, exempelvis i
ärenden refererade i ämbetsberättelserna 1853 sid. 17, 1854 sid. 26, 1859 sid. 88
och 108 och 1868 sid. 3.

I samband med det nyss angivna uppdraget anmodade jag därför advokatfiskalen
att tillika ställa Lindhagen under åtal för hans sistberörda försumlighet
samt därå likaledes å honom yrka ansvar.

Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjorts, har genom utslag den 18 april 1921
utlåtit sig att, enär i målet vore utrett, att föredragningen av ifrågavarande besvärsmål
blivit på sätt av J. O. uppgivits av Lindhagen obehörigen fördröjd, ty och
som tillika vore utrett, att Lindhagen dels icke förrän den 2 oktober 1920 besvarat
J. 0:s skrivelser den 22* februari samt den 6 och den 28 augusti 1919 eller återställt
av J. O. med skrivelsen den 22 februari 1919 till Lindhagen översända
handlingar, dels ock underlåtit att till J. O. återställa en till Lindhagen med
skrivelsen den 28 augusti 1919 överlämnad, av klaganden författad skrift, alltså
och då Lindhagen därigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet och försummelse
i sitt ämbete, dömdes han jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dels för vad han med
avseende å handhavandet av besvärsmålen låtit komma sig till last att bota 200
kronor, dels ock för den försummelse, som Lindhagen ådagalagt vid besvarande
av J. 0:s ämbetsskrivelser samt återställande av från J. O. översända handlingar,
att bota 300 kronor eller sålunda tillhopa 500 kronor. Det ålåge Lindhagen att
ersätta klaganden de kostnader, denne i anledning av dröjsmålet med målens
föredragning fått vidkännas, med 50 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

10. Underlåtenhet att tillämpa bestämmelserna i 11 kap. 32 § andra

stycket rättegångsbalken.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av direktören Gustaf Thisell i Stockholm
här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Efter stämning, som delgivits klaganden den 5 april 1917, anförde Kung!
Maj:t och kronan vid Jukkasjärvi tingslags häradsrätt: På ansökan av klaganden
såsom innehavare av mutsedlar beträffande järnmalmsfyndigheter inom Jukkasjärvi
socken hade bergmästaren i norra distriktet den 18—20 juli 1916 verkställt
förrättning, varigenom utmål tilldelats för fem av fyndigbeterna. Som emellertid
dessa vore belägna å kronomark och enligt lagen den 12 augusti 1910 om inskränkning
i inmutningsrätten inmutning för enskildas räkning å kronojord ej
finge ske, yrkade Kungl. Maj:t och kronan, att utmålsförrättningen måtte upphävas
och mutsedlama förklaras ogilla.

— 1922 —

Vid målets första handläggning inför häradsrätten den 11 april 1917 kom
klaganden ej tillstädes, i anledning varav häradsrätten genom beslut samma dag
uppsköt målet till den 4 september 1917, då parterna skulle tillstädeskomma.
Kungl. Maj:t och kronan ålades att på sätt och inom tid, som för stämnings
delgivning funnes stadgat, dessförinnan delgiva klaganden häradsrättens beslut.
Då klaganden sistnämnda dag ej heller lät sig avhöra, uppgav Kungl. Maj:t och
kronan, att klaganden vid flera tillfällen eftersökts för att delgivas häradsrättens
beslut, men att klaganden icke anträffats förrän den 21 augusti 1917, vilken dag
beslutet delgivits klaganden. Kungl. Maj:t och kronan begärde därför uppskov
för klagandens hörande, och genom beslut samma den 4 september 1917 uppsköt
häradsrätten målet till den 14 januari 1918, därvid häradsrätten i övrigt meddelade
beslut av samma innehåll som vid målets handläggning den 11 april 1917.
Klaganden, som genom ombud iakttog inställelse vid handläggningen av målet
den 14 januari 1918, förmälde, att, enär stämningen ej delgivits honom i laga
tid efter häradsrättens den 11 april 1917 meddelade beslut, densamma vore att
anse såsom förfallen och att häradsrätten sålunda icke ägt rätt att meddela ytterligare
uppskovsbeslut. Då klaganden vägrade att ingå i svaromål, fann häradsrätten
genom beslut den 15 januari 1918 klaganden hava blivit i laga ordning
stämd och prövade förty, med ogillande av klagandens invändning, skäligt förplikta
honom att ingå i svaromål. Ett av klaganden vid nästpåföljande rättegångstillfälle
den 9 april 1918, då klaganden jämväl inställde sig genom ombud,
framställt yrkande, att käromålet måtte förklaras förfallet, vilket yrkande blev av
klaganden närmare motiverat, förklarade häradsrätten icke heller kunna bifallas.
Genom dom den 28 oktober 1918 blev käromålet av häradsrätten bifallet. I
såväl häradsrättens beslut den 4 september 1917 och den 15 januari 1918 som
häradsrättens dom sökte klaganden ändring, och utlät sig Svea hovrätt genom
dom den 11 juli 1919:

Enär klaganden först den 21 augusti 1917 och således icke inom tid, som
för stämnings delgivning gällde, erhållit del av häradsrättens den It april 1917
meddelade beslut, samt häradsrätten följaktligen jämlikt 11 kap. 32 § 2 stycket
rättegångsbalken bort vid målets handläggning den 4 september 1917 förklara
kronans talan förfallen, funne hovrätten målet ej hava bort av häradsrätten upptagas
till prövning, i följd varav häradsrättens efter den 11 april 1917 i målet
meddelade beslut och dom undanröjdes, men kunde med hänsyn till omständigheterna
i målet kronan dock icke förpliktas att gottgöra klaganden dennes kostnader
å målet vid häradsrätten. Klaganden skulle själv vidkännas utgifterna å
målet i hovrätten.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

I en hit inkommen klagoskrift anförde klaganden följande:

Då klaganden sedan många år vore mantalsskriven i Stockholm och sålunda
ifråga om stämning till domstol inom annat län borde jämlikt 21 § av 11 kap.
rättegångsbalken åtnjuta 30 dagars stämningstid, vore det uppenbart, att klaganden
icke kommit i åtnjutande av laga stämningstid. Då klaganden blivit förhindrad
att vid målets förekomst den 11 april 1917 iakttaga inställelse vid härads -

1922 —

rätten, hade det ålegat denna jämlikt 32 § 2 mom. i förenämnda kapitel icke
allenast att uppskjuta målet för klagandens hörande utan även i uppskovsbeslutet
förelägga käranden att på sätt och inom tid, som för stämnings delgivande gällde,
dessförinnan delgiva klaganden uppskovsbeslutet vid äventyr, att käromålet eljest
förfölle. Detta hade häradsrätten mot lagens klara och tydliga bestämmelser försummat.
Redan ett sådant faktum syntes klaganden vara av den betänkliga
natur, att häradsrätten därigenom gjort sig skyldig till lagöverträdelse. Om häradsrätten
emellertid vid rättegångstillfället den 4 september 1917, då det konstaterats,
att klaganden icke trots uppskovet för dess delgivning kommit i åtnjutande
av laga stämningstid, resolverat, att käromålet på grund därav varit förfallet,
hade den första felaktigheten blivit reparerad. Nu hade häradsrätten icke
blott underlåtit att förordna om målets avskrivande utan med bifall till kärandens
uppskovsanhållan uppskjutit detsamma med föreläggande för käranden att
på sätt och inom tid, som för stämnings delgivning vore stadgat, delgiva klaganden
häradsrättens beslut. Häradsrättens ordförande kunde icke till sitt fredande
åberopa, att i det första uppskovsbeslutet icke det i lagen föreskrivna äventyret
intagits, då ju en godtycklig och lagstridig underlåtenhet att efterfölja ett
förefintligt lagstadgande icke i sådant avseende dugde såsom försvarsmedel. Detta
så mycket mindre som bestämmelserna i 32 § 2 stycket stämningslägen måste
vara av tvingande, icke dispositiv natur. Men då häradsrätten upptagit målet
till prövning och, ehuru klaganden vid rättegångstillfället den 14 januari 1918
under åberopande av i saken förekomna omständigheter vägrat att ingå i svaromål,
ändock ålagt klaganden detta, måste häradsrätten på tvåfaldigt sätt hava
gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse. Klaganden yrkade att häradsrätten och
dess ordförande, t. f. domhavanden Helge Anderson, måtte ställas under åtal för
vad häradsrätten sålunda låtit komma sig till last och förbehöll sig klaganden,
som genom häradsrättens felaktiga förfarande haft kostnader genom att nödgas
anlita ombud för avgivande av svaromål, att i den blivande rättegången få utföra
sin talan som målsägare.

I ett med anledning av klagoskriften avgivet yttrande anförde t. f. domhavanden
Anderson följande:

Vad den i klagoskriften framställda första anmärkningen beträffade, hade
häradsrätten vid meddelandet av första uppskovsbeslutet i målet iakttagit de bestämmelser,
som därom i dylikt fall funnes stadgade. Vad den andra anmärkningen
anginge, hade käranden vidtagit alla åtgärder, som på honom ankommit,
för att få stämningen i målet delgiven klaganden i rätt tid och kunde således
icke sägas hava försummat något i detta avseende. Med anledning därav hade
häradsrätten meddelat sitt andra uppskovsbeslut och därvid meddelat samma föreskrifter
som vid första uppskovsbeslutet. För övrigt hade det ålegat käranden
att i detta fall hava sin talan vid domstol anhängiggjord inom ett år, från det
han av det vid utmålsförrättningen meddelade beslut erhållit del, vid påföljd att
eljest hava sin rätt till talan förlorat, och kunde det således hava legat i klagandens
intresse, att stämningen ej delgåves honom i rätt tid.

Anderson åberopade avskrifter av tre av t. f. kronolänsmannen Axel Köhler

— 1922 -

till andre stadsfogden i Stockholm avlåtna skrivelser jämte ett av andre stadsfogden
och ett av en stämningsman i Stockholm utfärdat bevis, av vilka handlingar
inhämtades, att Köhler den 28 juni 1917 översänt ett domboksutdrag för
delgivning med klaganden i god tid före stämningstidens utgång samt att Köhler
den 14 och den 28 juli 1917 påmint om delgivningen med framhållande av vikten
av att densamma verkställdes i rätt tid, men att klaganden, som en längre tid
vistats å resor, icke kunnat intill den 3 augusti 1917 för delgivningen anträffas och
att handräckningsärendet därför blivit den 4 augusti redovisat med hindersbevis.

Klaganden avgav påminnelser och hänvisade till en av en advokatbyrå i
Stockholm utställd räkning, enligt vilken hans kostnader för det ifrågavarande
målet uppgått till 1632 kronor 95 öre, vilket belopp kvitterats. För nämnda
belopp yrkade klaganden ersättning.

I en till advokatfiskal i Svea hovrätt avlåten ämbetsskrivelse yttrade jag
följande:

I 11 kap. 9 § rättegångsbalken av 1734 års lag stadgades att, om ej käranden
ställde sin vederdeloman stämningen tillhanda inom den tid, i lagen vore
sagt, vore stämningen ogin och skulle käranden taga ut ny stämning.

Såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag till rättegångsbalk innehöllo
föreskrift, att, om stämning ej så kungjord blivit, som stadgat vore, den skulle
vara ogin.

Nya lagberedningen anförde i sitt 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning bland annat följande:

Enligt gällande lag vore uttagen stämning ogill, om den ej tillställdes svaranden
inom den i lag föreskrivna tiden. Detta stadgande innebure en oskäligstränghet
emot käranden och föranledde gång efter annan därtill, att hans talan,
till följd av mellankommen preskription, avskures. Den enda rimliga påföljden
därav att svaranden icke fått åtnjuta föreskriven stämningstid syntes vara, att han
ej skulle anses pliktig att inlåta sig i svaromål å den inställelsedag, varå stämningen
lydde, utan först å efterföljande rättegångstillfälle, sedan uppskovsbeslutet
blivit honom inom laga stämningstid kungjort och han sålunda fått åtnjuta det
honom tillkommande rådrum för svars avgivande. Målet borde följaktligen icke
förfalla, utan endast uppskjutas till det sistnämnda tillfället.

Sedan riksdagen i skrivelse 1896 i anledning av en av J. O. gjord framställning
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till förändrade föreskrifter i avseende på stämningstid och därmed
sammanhängande frågor, särskilt i syfte att stämningstiderna, då svaranden bodde
utom staden eller utom häradet, måtte varda förkortade, föreläde Kungl. Maj:t
1899 års riksdag förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 kap. rättegångsbalken.
Vid behandling av lagförslaget i statsrådet gav departementschefen i nu
ifrågavarande del uttryck åt de synpunkter, som framhållits i nya lagberedningens
betänkande. Lagförslaget innehöll i 33 § bestämmelser, vilka i allt huvudsakligt

- 1922 —

numera äro upptagna i 11 kap. 32 § rättegångsbalken, som efter lagändringen
den 14 juni 1901 äger följande lydelse:

Varder ej stämning delgiven på sätt i 7 till och med 19 §§ för varje fall
sägs, vare den, där invändning göres eller svaranden från rätten utebliver, utan
verkan.

År stämning delgiven efter ty nyss är sagt, men har delgivningen icke skett
i rätt tid före inställelsedagen, varde, där ej svaranden å den dag i svaromål
ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att svaranden den honom tillkommande
stämningstid tillgodonjuter. Har svaranden ej varit vid rätten tillstädes,
åligge käranden att, på sätt och inom tid, som för stämnings delgivning gäller,
delgiva svaranden rättens beslut. Försummar käranden det, vare käromålet
förfallet.

Vid stämningslägens behandling i riksdagen gjorde skilda ^meningar sig gällande
angående innehållet i andra stycket av berörda lagrum. A ena sidan framhölls,
att förslaget innebure, att man föreskreve vissa stämningstider olika allt
efter belägenheten av den ort, där svaranden vore mantalsskriven, och att man
därefter tillkännagåve, att käranden icke behövde iakttaga den föreskrivna stämningstiden,
i det att påföljden av uraktlåtenhet blott bleve målets uppskjutande.
Det kunde visserligen vara sant, att den dittills gällande regeln att, om svaranden
ej fått åtnjuta laga stämningstid, stämningen vore ogin, i vissa fall kunde
vara för hård, men regeln kunde i så fall mildras så, att, om käranden styrkte,
att det mött laga hinder för honom att delgiva svaranden stämningen inom den
tid, detta bort ske, domstolen skulle vara befogad att godkänna stämningen i alla
fall. Vidare anfördes att, då preskriptionstiden i vårt land vore så lång som den
vore, syntes billigt och riktigt, att det fordrades, att man skulle hava inom dess
utgång fullgjort vad lagen fordrade i avseende å stämning inom behörig tid.
Bevarades icke därigenom den materiella rätten, vore det att föredraga, att man
förlängde tiden, inom vilken stämning skulle delgivas, framför att man annullerade
bestämmelserna om stämningstid. A andra sidan framhölls, att förslaget innebure
rätt för käranden att fordra målets behandling å den dag, till vilken han
stämt, om stämningstiden iakttagits, men icke någon motsvarande skyldighet, då
svaranden endast hade rätt att få beredelsetid. Vidare anfördes: Det hade länge
inom praktiska kretsar varit ett överklagat missförhållande, att våra stämningsregler
vore så avfattade, att, enär svaranden under vissa förhållanden kunde
göra det ganska svårt för käranden att på viss dag verkställa delgivningen, det
kunde i de fall, då preskriptionstid vore i fråga, lätt inträffa, att svaranden genom
sitt åtgörande komme att åtnjuta en preskription, varav han icke rätteligen borde,
komma i åtnjutande. Det rättskänslan mest sårande fallet vore det, då svaranden
just avsåge att omöjliggöra preskriptionstidens iakttagande. Den kärande,
som rätt kände sin ställning, hade visserligen medel att möta svarandens tillvägagående
och åstadkomma utsträckning i preskriptionstiden på det sätt, att han
begärde stämning icke till närmaste rättegångstillfälle, utan till ett efterföljande.
Begagnade han sig därav, finge han tillräcklig stämningstid och behövde icke
delgiva stämningen förr än å preskriptionstidens sista dag. Det kungl. förslaget
avsåge att giva en enklare utväg åt käranden för bevarande av hans rätt och att

— 1922 -

ändock bibehålla åt stämningstiden den betydelse, som den med råtta tillkomme.
Det voro redan påpekat, att med stämningstid åsyftades den tid, svaranden borde
äga för att bereda sig på svaromålet. Med bibehållande av denna betydelse,
åstadkomme förslagets bestämmelser tydligen, att man icke behövde tillgripa ett
särskilt ti 11 vägagående för att förekomma, det svaranden, till följd av svårigheten
att anträffa honom, kunde åstadkomma preskriptionstidens utlöpande.

Av vad sålunda anmärkts beträffande utvecklingen av ifrågavarande bestämmelser
framgår, att desamma tidigare innehållit, att stämning skolat för att vara
giltig delgivas inom bestämd tid, men att genom 1899 års stämningslag den
jämkning vidtagits att, om delgivning skett, ehuru icke i rätt tid, käranden icke
skulle gå sin talan å den ågångna stämningen utan vidare förlustig, utan tillfälle
skulle beredas honom att få densamma upptagen till prövning, om han inom
stadgad tid delgåve svaranden domstolens uppskov.sbeslut. Iakttoges icke detta,
kunde emellertid ytterligare uppskov icke medgivas käranden, utan vore käromålet
förfallet. Den opposition, som vid bestämmelsernas behandling i riksdagen
förekom, ådagalägger, att redan mot den sålunda gjorda lindringen i tidigare
gällande stadganden betänkligheter hystes. Det måste anses fullkomligt klart, att
det medgivande till uppskov, som förevarande lagrum inrymt åt käranden, icke
kan ytterligare utsträckas att avse jämväl ett senare rättegångstillfälle än det
andra. Det kan visserligen -— såsom fallet synes hava varit i nu ifrågavarande
mål — innefatta en kränkning av den materiella rätten, att käromålet på grund
av för sen delgivning icke upptages till prövning, men när å andra sidan rättssäkerheten
fordrar bestämda föreskrifter om preskriptionstid, kunna desamma icke
genom en prövning för varje särskilt fall sättas ur tillämpning.

Då det vid ifrågavarande måls behandling den 11 april 1917 blivit ådagalagt,
att klaganden icke kommit i åtnjutande av lagstadgad stämningstid, uppsköt
häradsrätten målet till annan dag, så att klaganden skulle få tillgodonjuta den
honom tillkommande stämningstiden, samt föreläde Kungl. Maj:t och kronan att
på sätt och inom tid, som för stämnings delgivning funnes stadgat, delgiva klaganden
häradsrättens beslut.

Någon uttrycklig föreskrift, att det i sista punkten av 11 kap. 32 § rättegångsbalken
stadgade äventyret skall inryckas i ett uppskovsbeslut, finnes visserligen
icke, men då bestämmelsen är ovillkorlig och icke kan sättas ur tillämpning
genom domstolens fria prövning, är det påtagligt, att densamma genom att
intagas i beslutet bör bringas till kärandens kännedom. Att så icke skett i
förevarande fall, finner jag särskilt anmärkningsvärt, då det icke synes uteslutet,
att underlåtenheten grundat sig på den uppfattning, som i häradsrättens senare
beslut kommit till uttryck och som uppenbarligen står i strid mot innehållet i
förevarande lagrum.

Vid handläggningen den 4 september 1917 befanns, att häradsrättens uppskovsbeslut
blivit klaganden delgivet först den 21 augusti och att Kungl. Maj:t
och kronan sålunda icke ställt sig det givna föreläggandet till efterrättelse. En
ovillkorlig följd härav skulle hava blivit, att häradsrätten förklarat käromålet förfallet.
Häradsrätten har emellertid medgivit ytterligare uppskov samt upprepat
sitt föreläggande från nästföregående rättegångstillfälle.

— 1922 —

Såsom skäl för häradsrättens beslut har Anderson åberopat, att Kungl. Maj:t
och kronan vidtagit alla de åtgärder, som på Kungl. Maj:t och kronan ankommit
för att få stämningen i målet delgiven klaganden i rätt tid och således icke kunde
sägas hava försummat något i detta avseende. Huruvida häradsrätten gjort sig
förvissad härom, innan häradsrätten meddelat sitt beslut, framgår icke av protokollet.
Skulle bevis därutinnan hava blivit för häradsrätten företedda, är det väl
sannolikt, att häradsrätten med sin uppfattning i ämnet skulle hava gjort anteckning
därom.

Det är emellertid tydligt, att det av Anderson åberopade förhållandet varit
utan betydelse för bedömande av den fråga, som förelegat till avgörande. Vid
behandlingen 1899 i riksdagen av förevarande lagbestämmelser ifrågasattes, såsom
ovan berörts, att i stället för nu ifrågavarande bestämmelse skulle föreskrivas, att
stämning skulle godkännas, om käranden styrkte, att laga hinder mött för delgivning
med svaranden av stämningen inom den tid, detta bort ske. En dylik
prövningsrätt skulle ersätta den föreskrift om medgivande av uppskov, som förslaget
innehöll, och avsikten var, att dylikt uppskov skulle förekomma endast i
de fall, då försummelse i fråga om delgivningen icke kunde läggas käranden till
last. Då riksdagen emellertid anslöt sig till förslagets bestämmelser, utan att däri
inrycktes någon rätt för domstolen att i varje fall pröva de föreliggande omständigheterna,
måste det anses uteslutet, att käranden skulle äga en på domstolens
prövning beroende rätt att vid andra rättegångstillfället erhålla ytterligare uppskov.

T. f. domhavanden Anderson har åberopat jämväl det förhållandet att, om
Kungl. Maj:t och kronans talan icke upptagits till prövning, Kungl. Maj:t och
kronan på grund av mellankommen preklusion skulle hava gått sin talan förlustig.
Det torde emellertid vara klart, att en dylik omständighet i förevarande
avseende icke kan tillmätas någon betydelse. Då en viss preskriptions- eller preklusionstid
finnes bestämd, bör densamma lämpligen icke utsträckas genom att
giva efter på fordringarna för ett måls behöriga anhängiggörande. Aro dessa
fordringar icke iakttagna, måste påföljden därav bliva förlust av den rätt, som
är i fråga, och detta oavsett, huruvida den bristfälliga delgivningen beror på en
försumlighet från kärandens sida eller icke.

Häradsrättens felaktiga uppfattning i ämnet har jämväl dikterat häradsrättens
den 15 januari och den 9 april 1918 meddelade beslut. Då klaganden den 14
januari 1918 vägrade att ingå i svaromål, förpliktade häradsrätten i påföljande
dag avsagt beslut klaganden därtill med förklaring, att häradsrätten funne klaganden
hava blivit i laga ordning stämd. Och då klaganden vid rättegångstillfället
den 9 april yrkade, att häradsrätten måtte förklara käromålet förfallet, blev
detta yrkande av häradsrätten lämnat utan bifall.

Genom häradsrättens felaktiga förfarande synes kostnad tillskyndats klaganden.
Om häradsrätten, såsom den bort, vid rättegångstillfället den 4 september
1917 förklarat käromålet förfallet, hade klaganden icke sedermera behövt inställa
sig vid häradsrätten eller fullfölja talan mot häradsrättens dom.

För häradsrättens ifrågavarande beslut är t. f. domhavanden Anderson i egenskap
av häradsrättens ordförande ansvarig. Andersons förfaringssätt finner jag

1922

så mycket mindre kunna undgå min beivran, som han i sitt i ärendet avgivna
yttrande sökt försvara detsamma och icke vidgått, att han handlat oriktigt.

För det ämbetsfel, vartill Anderson sålunda gjort sig skyldig, uppdrog jag
därför åt advokatfiskal att i laga ordning ställa honom under åtal inför hovrätten
samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillika
borde advokatfiskal föranstalta därom, att tillfälle bereddes klaganden att bliva
i målet hörd, och skulle advokatfiskalen understödja av honom framställda ersättningsanspråk,
såvitt de vore befogade.

Svea hovrätt, där åtalet anställdes, yttrade i utslag den 22 december 1920, att
enär häradsrätten genom meddelande av sitt ovannämnda beslut den 4 september
1917, på sätt J. O. anmärkt, uppenbarligen förfarit felaktigt, samt Anderson,
vilken såsom häradsrättens ordförande vore ansvarig för häradsrättens ifrågavarande
beslut, förty gjort sig skyldig till oförstånd i sitt ämbete, dömdes Anderson
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för vad han sålunda låtit komma sig
till last bota 50 kronor, varjämte och då genom Andersons felaktiga förfarande
klaganden åsamkats kostnader, som Anderson vore skyldig att ersätta honom,
Anderson förpliktades att i sådant avseende till klaganden utgiva 1,593 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

11. Fullmäktigskap vid rådhusrätt utövat av t. f. rådman vid samma

rådhusrätt.

I en till mig ingiven klagoskrift anförde vice häradshövdingen Gösta Huselius
följande:

Såsom framginge av klagoskriften bifogade två utdrag av rådhusrättens i
Lund dombok för den 16 september 1918 hade förekommit att, sedan klaganden
hos rätten anhållit om vittnesförhör för dödsfalls skull med vissa namngivna personer
rörande tillkomsten av tvenne av dåmera avlidna änkefru Sofie Holmberg
i livstiden upprättade gåvobrev, ordinarie stadsnotarien vid samma rätt, vice
häradshövdingen Oscar Heyden tillåtits att i ärendena uppträda såsom befullmäktigat
ombud för vissa änkefru Holmbergs bröstarvingar. Då klaganden ansåge
detta förfarande stå i strid med det i rättegångsbalken 15 kap. 3 § meddelade
förbudet för ledamot av rådhusrätt att vid samma rätt vara fullmäktig samt
förfarandet i övrigt vore ägnat att rubba förtroendet hos allmänheten för domstolens
opartiskhet, fäste klaganden min uppmärksamhet på vad sålunda förekommit
för den åtgärd, vartill jag kunde finna detsamma föranleda. Därvid ville
klaganden även upplysa, att anledningen till, att Heyden blivit i stånd att passa
tillfället för vittnesförhöret ifråga, som naturligen icke varit på förhand anmält
för rätten, varit, att han under ett privatsamtal, som klaganden dagen förut haft
med honom just i hans egenskap av befullmäktigat ombud för änkefru Holmbergs

4 — Justitieombudsmannens äm betsberättelse till 1922 års riksdag.

arvingar, fått anledning antaga, att dylikt förhör skulle av klaganden påkallas
vid rättens session påföljande dag, en insikt som även berett Heyden tillfälle att
till tiden för vittnesförhöret anskaffa bisittare i rätten i sitt ställe. Klaganden
hade framhållit ovanstående såsom ett bevis för att Heydens uppträdande inför
rätten inneburit ett utnyttjande av hans dubbelställning såsom ledamot av rätten
och fullmäktig för enskilda parter, ett förhållande som rådhusrätten kommit att
skänka sin sanktion genom att tillåta honom på grund av fullmakten uppträda
vid vittnesförhöret. Rättegång hade sedermera vid rådhusrätten anhängiggjorts
av de änkefru Holmbergs arvingar, för vilka Heyden vid vittnesförhöret uppträtt
såsom fullmäktig, mot de personer, till vilkas förmån gåvobreven blivit utfärdade,
i vilken rättegång emellertid de förras talan dittills förts av annat ombud
än Heyden.

Vid klagoskriften voro fogade utdrag av rådhusrättens civildombok den 16
september 1918 n:r 449 och 450. Av domboksutdragen framgick, att klaganden
nyssnämnda dag företrätt och anhållit om vittnesförhör för dödsfalls skull med
docenten F. G. Ask och professorn K. O. af Klercker angående tillkomsten av
två gåvobrev, varigenom Sofie Holmberg till sin dotter fru Thora Wallberg och
sin son ingenjören Ernst Holmberg såsom gåva överlämnat vissa belopp. Härefter
förekom enligt domboksutdragen inför rådhusrätten följande:

Heyden företrädde och anhöll att vid vittnesförhöret få närvara i egenskap
av ombud för Sofie Holmbergs son ingenjören Gottfrid Holmberg och hennes avlidne
son ingenjören Carl Olof Holmbergs barn, direktören Carl Erik Holmberg,
ingenjören Einar Holmberg, fru Greta Gestrin-Landgren, född Holmberg, gift med
löjtnanten Alde Gestrin-Landgren, samt Anna Lisa Holmberg; och ingav Heyden,
under förmälan, att änkefru Anna Holmberg vore förmyndare för Anna Lisa
Holmberg, denna fullmakt:

»Härigenom befullmäktiga vi vice häradshövdingen Oscar Heyden i Lund
eller den han vid ett eller flera tillfällen i sitt ställe sätter att i allo företräda
oss och vår rätt bevaka i vår egenskap av arvingar efter avlidna änkefru Sofie
Holmberg i Lund. Detta uppdrag innefattar fullmakt in blanco jämväl såvitt
gäller anhängiggörande, utförande och fullföljd av talan, även vad ansvar och
skadestånd beträffar, vid domstolar, ämbetsmyndigheter och hos privata personer
eller utredningen av boet samt bouppteckningens och arvskiftets förrättande eller
försäljning av boets fasta och lösa egendom samt utfärdande av köpebrev därå
eller delgivning av testamente och stämning eller mottagande och kvittering av
andra handlingar, penningar eller varor eller gäldenärs försättande i konkurs eller
förliknings ingående eller antagande av ackord eller utövning av rösträtt vare sig
i enlighet med kommunala författningar eller eljest. Vi godkänna ombudets laga
åtgärder. Lund den 7 september 1918.»

Fullmakten var undertecknad av Heydens huvudmän och bevittnad.

Vidare hette det i domboksutdragen, vilka voro lika avfattade:

»På skäl, som av honom uppgavs, anhöll Heyden att vid vittnesförhöret få
framställa de frågor, vartill detsamma kunde föranleda. Huselius bestred denna
anhållan. Heyden tillkännagav, att han, för samma ändamål som Huselius, påkallade
vittnesförhör med de till vittnen åberopade personerna. Efter hållen

— 1922 —

enskild överläggning beslöt rådhusrätten medgiva Heydcn rätt att, då han i likhet
med Huselius för ovan uppgivna ändamål påkallat vittnesförhör, få under vittnesförhöret
framställa de frågor, vartill detsamma kunde föranleda. Huselius anhöll
att få till rådhusrättens protokoll antecknat, att de till vittnen åberopade personerna
kunde vägra besvara de frågor, som till äventyrs komrne att av Heyden
framställas. Do till vittnen åberopade personerna företrädde vid pårop och
fingo, då jäv ej anfördes eller kunde utletas, avlägga sanningseden och mottaga
erinran om edens vikt, varefter de hördes var för sig, därvid Ask vitsordade innehållet
i vittnesmeningen å gåvobrevet. Med anledning av frågor av Heyden
uppgav vittnet, att vittnet ville erinra sig, att givaren vid ett tillfälle år 1915,
då hon varit patient hos vittnet, haft yttranden, vilka angivit, att hennes avlidne
man under sin livstid och bland annat omedelbart före sin död lagt henne på
hjärtat, att hon skulle sörja för de två yngsta barnen, att vittnet icke kunde
erinra sig, att vittnet hört givaren yttra, att de två yngsta barnen vid arvsfördelningen
efter hennes man blivit orätt behandlade, samt att vittnet varken hört
ingenjören Ernst Holmberg eller fru Thora Wallberg yttra, att de blivit orätt behandlade
vid nämnda arvsfördelning. ''Af'' Klercker vitsordade likaledes innehållet
uti vittnesmeningen å gåvobrevet. På föranledande av Heyden uppgav vittnet,
att vittnet vid ett tillfälle hört givaren resonnera om, att hennes två yngsta barn
blivit orätt behandlade, att vittnet icke kunde erinra sig, när eller i vilket sammanhang
detta skett, samt att vittnet varken hört fru Thora Wallberg, ingenjören
Ernst Holmberg eller dennes hustru Karin Holmberg säga, att de vid arvsfördelningen
efter givarens man blivit orätt behandlade.»

Av ett likaledes företett utdrag av rådhusrättens civildombok den 16 december
1918 framgick, att de personer, som underskrivit fullmakten, till rådhusrättens
sammanträde nämnda dag instämt gåvotagarna, därvid parterna emellertid
kommit tillstädes genom andra ombud än Heyden och klaganden.

Med anledning av klagoskriften infordrade jag yttrande från rådhusrätten
och stadsnotarien Heyden.

Heyden yttrade i avgiven förklaring följande:

Såsom stadsnotarie vore Heyden icke ledamot av rådhusrätten. Enligt kungl.
brevet den 25 oktober 1889 angående förändrad organisation av rådhusrätten och
magistraten i Lund samt reglering av medlemmarnas tjänstgöring och löneförmåner
m. m. vore Heyden i egenskap av stadsnotarie skyldig att vid förfall eller
semester för rådman hans tjänst uppehålla. I anledning därav hade Heyden varit
förordnad att under rådmannen Oscar Petterssons ledighet uppehålla hans rådmanstjänst
under tiden från den 19 augusti till den 18 september 1918. Den
14 september 1918 hade tjänstledighet beviljats Heyden under den 16 i samma
månad, och hade vice krigsdomaren Torsten Uggla förordnats att sagda dag
uppehålla Petterssons rådmanstjänst. 15 kap. 3 § rättegångsbalken gällde fullmäktig.
Vid vittnesförhör för dödsfalls skull fordrade rådhusrätten i Lund icke
fullmakt för den, som anhölle om förhöret. Klaganden hade ej heller själv företett
någon fullmakt. Heyden ifrågasatte därför, huruvida åberopade lagrummet
vore tillämpligt på förevarande fall. Klaganden hade besökt Heyden i hans pri —

1922 —

vata bostad söndagen den 15 september 1918. Besöket hade gällt boutredningen
efter änkefru Sofie Holmberg. Av henne och hennes barn hade Heyden sedan
cirka 15 år tillbaka anlitats vid ordnandet av familjeangelägenheter. Under samtalet
hade klaganden icke nämnt något om, att han ämnade anställa vittnesförhör
dagen därpå. Det hade således varit en fullständig överraskning för Heyden, då
han vid tillfälligt besök å rådhuset funnit klaganden och gåvobrevsvittnena.
Heyden hade förut aldrig uppträtt som fullmäktig vid rådhusrätten i Lund och
hade aldrig haft en tanke på att göra det. Hade Heyden icke blivit överrumplad,
hade han icke tagit befattning med vittnesförhöret. Då det kunnat vara av stor
vikt att till vittnena framställdes en del frågor, vilka det legat i klagandens intresse
att undertrycka, och Heyden icke haft tid att få annan satt i sitt ställe,
hade Heyden ansett det vara sin plikt att påkalla vittnesförhöret. Att 15 kap.
3 § rättegångsbalken möjligen kunde utgöra ett hinder därför, hade Heyden ej
kommit att tänka på. Den fullmakt, som Heyden företett vid vittnesförhöret,
hade återkallats, sedan det visat sig, att rättegång icke kunde undvikas. Heyden
hade icke såsom ledamot i eller tjänsteman hos rätten tagit befattning med något
mål eller ärende, som haft samband med arvet efter Sofie Holmberg.

Rådhusrätten anförde i ett av borgmästaren Carl Brink samt t. f. rådmännen
Torsten Uggla och O. Magnusson undertecknat yttrande följande:

De av Heyden lämnade uppgifter angående förordnanden att uppehålla rådmannen
Petterssons rådmanstjänst vitsordades till riktigheten. Heyden vore icke
ledamot av rätten utom under tid, då han därtill särskilt förordnats; och då han
icke haft sådant förordnande den 16 september 1918, samt det ärende, vari han
då uppträtt vid rätten, varit av beskaffenhet att rådhusrätten däri icke plägade
fordra fullmakt, hade rådhusrätten, då klaganden ej framställt något jäv, icke
kommit att taga under omprövnad, huruvida 15 kap. 3 § rättegångsbalken lade
hinder i vägen för Heydens deltagande i vittnesförhöret. Skulle sådant hinder
anses föreligga, torde i allt fall omständigheterna hava varit sådana, att skäl till
åtal icke förelåge. Rådhusrätten vitsordade, att Heyden icke vid något annat
tillfälle uppträtt såsom fullmäktig vid rådhusrätten eller såsom ledamot i eller
tjänsteman hos rätten tagit befattning med något mål eller ärende, som haft
samband med Sofie Holmbergs kvarlåtenskap.

Av det av Heyden åberopade kungl. brevet den 25 oktober 1889 angående
förändrad organisation av rådhusrätten och magistraten i Lund samt reglering av
medlemmarnas tjänstgöring och löneförmåner m. m. framgick, att rådhusrätten
och magistraten skulle utgöras av en borgmästare såsom ordförande och två rådmän
såsom ledamöter, varjämte hos rådhusrätten och magistraten skulle vara anställda
två stadsnotarier och skulle samtliga dessa tjänstemän hava fullgjort vad
som vore i allmän lag och författning föreskrivet för kompetens att förvalta domarämbetet.
Såväl ledamöterna som stadsnotarierna ägde att åtnjuta en månads
semester årligen. Stadsnotarierna ålåge bland annat att vid förfall eller semester
för rådman hans tjänst uppehålla.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande:

Det vore visserligen sant, att klaganden icke vid samtalet söndagen den 15

— 1922 -

september i Heydens bostad direkt omtalat, att klaganden följande dag skulle anställa
vittnesförhör rörande gåvobreven. Men å andra sidan hade det icke varit
någon hemlighet mellan Heyden och klaganden, att klaganden ämnade hålla vittnesförhör
angående testamentena. Heyden syntes också hava glömt att, då klaganden
på morgonen den 16 september strax före klockan 10 sammanstött med
honom på torget utanför rådhuset och sport honom, i vilken ordning bevakningar
och vittnesförhör för dödsfalls skull brukade behandlas av rådhusrätten,
Heyden helt uppriktigt nämnt, att han, som ansåge det »otrevligt» att själv sitta
i rätten, när ärendena rörande fru Holmberg skulle förekomma, anmodat en yngre
jurist att sitta i hans ställe. Hur det under dessa omständigheter kunnat vara
en »fullständig överraskning» för Heyden att finna klaganden och gåvovittnena
vid rätten vore en gåta. När klaganden företrätt inför rätten och anhållit om
vittnesförhörs anställande, hade Heyden tagit plats vid sidan om dombordet, synbarligen
den plats, som i allmänhet användes av rättegångsombuden, och när
gåvovittnena påropats, hade Heyden rest sig och anhållit under framdragande av
fullmakten ur sin portfölj att även å sin sida få framställa frågor till vittnena.
Hela situationen hade varit sådan, att den svårligen medgivit föreställningen om ett
oförberett uppträdande å Heydens sida. Vad beträffade den av rådhusrätten
gjorda invändningen, att klaganden icke vid rätten motsatt sig Heydens fullmäktigskap
av den grund, att han vore ledamot av rätten, erinrades, att anledningen
till klagandens nämnda underlåtenhet legat uti, att klaganden ej varit säker på
vilken ställning Heyden intoge i förhållande till domstolen. I varje fall hade
det ålegat rådhusrätten att ex officio avvisa Heyden såsom fullmäktig.

Av ett företett utdrag av magistratens protokoll den 14 september 1918
framgick, att t. f. rådmannen Heyden beviljats tjänstledighet för vård av enskilda
angelägenheter den 16 september och att vice krigsdomaren Uggla förordnats att
sagda dag i Heydens ställe uppehålla rådmannen Petterssons rådmanstjänst.

Av ett av rådmannen Magnusson till riktigheten bestyrkt utdrag av rådhusrättens
civildombok den 16 september 1918 framgick, att i domboken antecknats,
att i rådhusrätten närvarit borgmästaren Brink samt ledamöterna t. f. rådmännen
Uggla och Magnusson samt att i målen n:r 431—442 Va stadsnotarien Heyden
deltagit såsom adjungerad ledamot i Ugglas ställe. A utdraget var dessutom intygat,
att i rådhusrättens civildombok för den 16 september 1918 funnes upptagna
ärenden under n:r 431 till och med n:r 450, att enligt memorialet ärenden
under n:r 443—450 handlagts före de under n:r 431—442 V2 antecknade samt att
ärenden under n:r 446—450 gällt vittnesförhör angående testamenten och gåvobrev
av änkefru Sofie Holmberg.

Till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlät jag en
ämbetsskrivelse av följande innehåll:

15 kap. 3 § rättegångsbalken hade i sin ursprungliga avfattning följande
lydelse:

— 1922 —

Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat i annan
rätt såsom domare eller rättens betjänt eller hos K. B. å ämbetets vägnar, ej
den, som förr varit fullmäktig för vederdelomannen i samma mål, eller den,
som själv under målsman står, ej heller den, vars fader eller svärfader, son eller
måg, broder eller svåger, i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i överrätten,
eller dess betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig
där eller vid någon underrätt, som där under lyder, utan så är, att han talar
för skyldeman sin till och med syskonbarn eller för omyndig, den han är
målsman för.

Varken genom detta lagrum eller genom något annat stadgande i lagen hade
uttryckligen förbjudits underdomare i en rätt att vid samma rätt föra talan
såsom fullmäktig.

Äldre lagberedningen yttrade härom i motiven till sitt 1849 avlämnade förslag
till rättegångsbalk: Att den, som vore förordnad till domare i en rätt, vid samma
rätt förde talan såsom fullmäktig, hade man ansett olämpligt och lika stridande
mot god ordning, som att ledamot av överrätt förde fullmäktigskap därstädes
eller vid underlydande domstol. Därför föreslog lagberedningen, att i 14 § i 30
kap. rättegångsbalken skulle intagas den bestämmelsen, att den, som i någon rätt
till domare förordnad är, må ej i den rätt, ej heller i rätt, som därunder lyder,
fullmäktigskap föra.

I sin till lagtima riksmötet 1889 avgivna ämbetsberättelse föreslog J. O. att,
enär en lagbestämmelse i enlighet med lagberedningens uppfattning visat sig vara
av behovet påkallad, riksdagen för sin del måtte besluta en sådan förändring av
15 kap. 3 § rättegångsbalken, varigenom underdomare uttryckligen förbjödes att
vara fullmäktig vid domstol, däri han vore ordförande eller ledamot, utom i de
fall, då det vore ledamot i överrätt medgivet att där och vid underlydande rätt
såsom fullmäktig föra talan.

J. O. anförde bland annat följande:

»Det lärer väl i allmänhet tillkomma stadskommunerna, som antåga och avlöna
sina tjänstemän, att själva bestämma, i vad mån dessa må innehava andra
befattningar eller utöva enskilta uppdrag. Att städerna lämna dem stor frihet i
detta avseende, är lätt förklarligt. Många stadssamhällen kunna icke så avlöna
sina juridiska och administrativa tjänstemän, att dugliga sådana stå att påräkna,
om dem vore förment att använda sina insikter och sin för tjänstens bestridande
ej erforderliga tid på annan lämplig verksamhet; och stadsinvånarna måste dessutom
helt naturligt finna sin uträkning vid att i sina egna tjänstemän hava det
sakkunniga och pålitliga biträde i juridiska angelägenheter, som de annars ofta
skulle nödgas söka på långt avlägse håll. Denna stadskommunernas bestämmanderätt
är dock ingalunda obegränsad. Såvitt deras tjänstemän tillika äro organ
för statens dömande och förvaltande verksamhet, har staten både rätt och plikt
att söka förebygga, att de befatta sig med något, som för tjänstens behöriga skötande
är hinderligt eller för dess anseende nedsättande. Och ur denna synpunkt
anser jag lagstiftningen böra inskrida för att stävja ett oskick, som, förr icke
ovanligt, nu torde vara mera sällsynt, men i allt fall här och var förekommer
och knappast kan antagas försvinna av sig självt. Efter vad jag erfarit, finnas

— 1922 —

nämligen ännu rådmän, som låta bruka sig såsom rättegångsfullmäktige vid den
domstol, däri de äro ledamöter, handlägga såsom domare det ena målet och utföra
i det nästa ena partens talan samt sätta sig i det tredje åter till doms.»

På förslag av lagutskottet, som förklarade sig dela J. 0:s åsikter, antog 1889
års riksdag lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken, innefattande
ett sådant stadgande, som det lagberedningen föreslagit.

Den formulering lagrummet fått genom riksdagens beslut, blev i högsta domstolen
föremål för anmärkning. Två justitieråd anförde, att för att utmärka, att
förbudet icke skulle gälla häradsnämnd, hade använts uttrycket »förordnad»,
vilket riksdagen ansett icke äga tillämplighet å nämndemännen såsom till sina
befattningar valde; men då berörda uttryck icke med nödig klarhet angåve den
med detsamma sålunda åsyftade begränsning, helst uttrycket vore ämnat att omfatta
ledamöterna i städernas rådhusrätter, rådmännen, vilkas tillsättning även
grundades på val, ansåge justitieråden sig icke kunna tillstyrka förslagets upphöjande
till lag.

Vid 1890 års riksdag föreläde Kung! Maj:t i proposition n:r 14 riksdagen
nytt förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken,
vilket förslag av riksdagen antogs i oförändrat skick.

Genom lagen den 18 april 1890 angående ändrad lydelse av 15 kap. 3 §
rättegångsbalken erhöll lagrummet den avfattning, att efter orden: ej må någon
ledamot i överrätten, eller dess betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till
fullmäktig där eller vid någon underrätt, som därunder lyder, tillädes: ej heller
må vid häradsrätt häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är förordnad
till domare, eller vid rådhusrätt någon rättens ledamot fullmäktig vara; dock vare
domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt, som nyss är sagd, tala
för skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig, den han är målsman
för.

Såsom av ovanstående framgår, har meningen med införandet av ifrågavarande
lagstadgande varit att förhindra ett förfaringssätt, som kunde bibringa den
rättssökande allmänheten den misstanken, att icke i allo den strängaste opartiskhet
råder vid underdomstolarna. Domstol och domare måste ovillkorligen undvika
allt, som kan giva sken av att de — medvetet eller omedvetet — påverkas
av sidoinflytelser.

I det förevarande fallet hade stadsnotarien Heyden mottagit förordnande att
uppehålla rådmanstjänst under tiden »från» den 19 augusti »till» den 18 september
1918. Att Heyden under nämnda tid varit att anse såsom ledamot av
rådhusrätten, torde vara ställt utom tvivel. Jag kan icke heller se någon skillnad
uti om Heyden, medan han tjänstgjorde såsom rådman, exempelvis i ett enstaka
mål eller ärende uppstigit från dombordet och därpå företrätt såsom ombud eller
om han i förväg erhållit en dags tjänstledighet »för vård av enskilda angelägenheter»
och därefter just den dagen inställt sig såsom ombud vid rådhusrätten.

Heyden har anfört, att det varit en fullständig överraskning för honom, då
han den 16 september vid ett tillfälligt besök å rådhuset funnit klaganden och
gåvobrevsvittnena, och att, om han icke blivit överrumplad, han icke tagit någon
befattning med vittnesförhöret. Häremot har klaganden uppgivit, att vid det

— 1922 —

samtal, Heyden och klaganden haft den 15 september, det icke varit någon hemlighet
mellan dem, att klaganden ämnade anhålla om vittnesförhör angående de
ifrågavarande testamentena, samt att Heyden strax före klockan 10 f. m. utanför
rådhuset till klaganden yttrat, att han — vilken sedan femton år tillbaka anlitats
vid ordnandet av de Holmbergska familj eangelägenheterna — ansåge det otrevligt
att själv sitta i rätten, när ärendena rörande fru Holmberg skulle förekomma,
och därför anmodat en yngre jurist att sitta i hans ställe. Med hänsyn till dessa
klagandens uppgifter, vilkas riktighet jag icke har anledning betvivla, samt det
förhållandet, att Heyden, enligt vad upplyst blivit, samma den 16 september
under pågående session ånyo tagit säte i rätten omedelbart efter det vittnesförhören
ägt rum, finner jag det tämligen uppenbart, att Heydens ledighetsansökan
för den 16 september stått i sammanhang med de ifrågavarande ärendena och
att han därför haft god tid att besinna sig.

För min del kan jag icke heller finna annat än att Heyden vid rådhusrättens
sammanträde den 16 september uppträtt såsom fullmäktig i den bemärkelse, som
i det ifrågavarande lagrummet avses. Att klaganden därvid icke företedde någon
fullmakt eller att rådhusrätten icke plägar fordra fullmakt av den, som anhåller
om vittnesförhör, torde enligt mitt förmenande vara av underordnad betydelse.
Heyden åberopade en rättegångsfullmakt, som intogs i rådhusrättens protokoll,
och det är föga troligt, att rådhusrätten tillåtit honom i ärendena uppträda inför
rådhusrätten, därest den icke ägt kännedom om, att Heyden hade att tillvarataga
intressen beträffande kvarlåtenskapen efter Sofie Holmberg. Heyden tilläts ju
även att till de avhörda vittnena framställa åtskilliga frågor.

Heyden har åberopat, att han icke såsom ledamot i eller tjänsteman hos
rätten tagit befattning med något mål eller ärende, som haft samband med arvet
efter Sofie Holmberg. Att Heyden skulle hava kunnat göra sig skyldig till eller
rådhusrätten tillåtit ett dylikt mot domarjäven stridande förfaringssätt, finner jag
otänkbart. Vad 1890 års lag förbjuder är att en domare över huvud taget uppträder
såsom fullmäktig vid den domstol, vari han själv har plats, med undantag
allenast beträffande mål, som angå myndling eller vissa skyldeman.

I betraktande av vad nu anförts finner jag Heydens berörda förfarande så
felaktigt, att det icke kan undgå min beivran. Men då han icke emot bestämmelserna
i 15 kap. 3 § rättegångsbalken bort såsom fullmäktig uppträda vid rådhusrätten,
hade det jämväl ålegat denna att avvisa Heyden. Då rådhusrätten
utan anmärkning låtit Heyden företräda, har rådhusrätten, enligt mitt förmenande,
jämväl gjort sig skyldig till en felaktighet, som jag icke kan lämna
opåaktad.

För det tjänstefel, vartill borgmästaren Brink samt t. f. rådmännen Heyden,
Uggla och Magnusson sålunda, enligt min åsikt, gjort sig skyldiga, uppdrog
jag åt advokatfiskal att i laga ordning ställa dem under åtal inför hovrätten
samt å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i
utslag den 11 februari 1921 att, enär Heyden vid omförmälta två vittnesförhör

— 1922 —

inför rådhusrätten den 16 september 1918 uppträtt som fullmäktig, samt Heyden,
vilken haft förordnande att från den 19 augusti till den 18 september 1918 uppehålla
en rådmanstjänst vid rådhusrätten, måste, oaktat den honom för berörda
den 16 september beviljade ledighet, anses hava varit ledamot av rådhusrätten
jämväl då vittnesförhören sistnämnda dag hållits, och Heyden vid sådant förhållande
jämlikt 15 kap. 3 § rättegångsbalken icke ägt att på sätt som skett
vara fullmäktig vid rådhusrätten, funne hovrätten såväl Brink, Uggla och Magnusson,
vilka vore för beslutet, varigenom Heyden tillåtits uppträda såsom fullmäktig,
ansvariga, som ock Heyden hava visat oförstånd i ämbetet och prövade
förty, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma envar av Brink, Uggla,
Magnusson och Heyden att höta 75 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Felaktigt förfarande av magistrat vid stadsfullmäktigval.

I eu hit insänd klagoskrift anförde ordföranden för Jönköpings arbetarkommun
redaktören I. Neuman följande:

Söndagen den 16 mars 1919 hade sammanräkning förrättats för stadsfullmäktigval
i Jönköpings stads tredje valkrets. Sammanräkningen hade börjat
klockan 8 på morgonen. Då klockan blivit inemot 11 på förmiddagen, hade
borgmästaren Wilhelm Palmgren meddelat, att sammanräkningen komme att avbrytas
för att fortsättas klockan 1 samma dag. Detta skulle ske av den anledningen,
att valförrättning enligt gällande lag ej finge pågå å tid, då allmän gudstjänst
hölles inom kommunen. Omkring ett tjugutal personer hade vid tillfället
närvarit, och man hade förväntat, att valförrättarna skulle vidtaga åtgärder för
att inlägga och försegla valsedlarna. Så hade emellertid icke skett. De närvarande
hade då givit tillkänna den meningen, att de hade rättighet att närvara,
intill dess röstsammanräkningen två timmar senare skulle fortsättas. Borgmästaren
Palmgren hade emellertid avvisat denna hemställan, och samtliga de
närvarande hade måst avlägsna sig ur lokalen. Det hade uppgivits, att ledamöter
av magistraten under det avbrott i sammanräkningen, som sålunda uppstått,
befunnit sig i lokalen. Klaganden tilläte sig hemställa om den åtgärd från
min sida, som enligt gällande lag och med hänsyn till den valtrygghet, som
borde vara tillförsäkrad alla svenska medborgare, kunde anses påkallad.

Med anledning av klagoskriften anmodade jag magistraten i Jönköping att
till mig inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter
förhölle sig.

Å magistratens vägnar anförde borgmästaren Palmgren följande:

De av klaganden lämnade uppgifterna om förloppet vid ifrågavarande sammanräkning
vore i huvudsak riktiga. Såsom syntes av klagoskriften hade magistraten
söndagen den 16 mars haft att verkställa sammanräkning av de valsedlar,
som avlämnats för val av stadsfullmäktige i stadens tredje valkrets. Kuvertens

5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

antal hade utgjort 4,011, och sammanräkningen hade börjat klockan 8 f. m.
med biträde av åtskilliga personer, men ej hunnit avslutas till klockan 11, då
magistraten med hänsyn till stadgandet, att valförrättning ej finge pågå under
tid, då allmän gudstjänst hölles i stadens kyrkor, ansett sig böra tillämpa denna
föreskrift å den förevarande sammanräkningen och sålunda avbryta densamma
för tiden till klockan 1. Något förbud för uppehåll i sammanräkningen funnes
icke, och någon föreskrift, att vid sådant uppehåll valsedlarna åter skulle inläggas
i valurnorna och dessa förseglas, funnes icke heller. Vid den av klaganden
uppgivna tiden klockan 11 hade själva sammanräkningen knappt börjat. Valkuverten
hade emellertid varit räknade, valsedlarna uttagna ur kuverten och ordnade
i åtskilliga grupper å flera bord och bänkar samt till en del räknade. Skulle
magistraten klockan 11 hava nedlagt valsedlarna i valurnorna för att därefter
klockan 1 ånyo upptaga valsedlarna och ordna desamma, skulle detta i hög grad
hava fördröjt sammanräkningen och vållat mycket besvär. Magistraten hade därför
föredragit att vidtaga den anordningen, att två ordinarie magistratsledamöter
och en adjungerad ledamot skulle under den tid, som uppehåll skedde i sammanräkningen,
kvarstanna i lokalen, medan övriga i sammanräkningen deltagande
åtta personer finge avlägsna sig för intagande av måltid. Under de två timmar,
under vilka uppehåll av sammanräkningen sålunda ägt rum, hade magistraten
att taga i övervägande några under den påbörjade sammanräkningen uppkomna
frågor, vid vilkas avgörande allmänhetens närvaro kunde för magistratens ledamöter
verka störande. Allmänheten hade därför uppmanats att avlägsna sig till
klockan 1. Under hela denna tid hade valsedlarna oavbrutet övervakats av minst
tre magistratsledamöter, därav två ordinarie, och i detta övervakande hade magistraten
därjämte haft biträde av några av de magistraten biträdande personer,
vilka klockan 11 för en stund avlägsnat sig, i den mån dessa återkommit, varjämte
en av stadstjänarna under tiden varit i lokalen närvarande. Dörrarna till
lokalen hade hela tiden varit olåsta. Att magistraten sålunda icke på minsta
sätt äventyrat den valtrygghet, som borde vara tillförsäkrad alla svenska medborgare,
torde av det nu anförda få anses visat.

I skrivelse till advokatfiskal vid Göta hovrätt anförde jag följande:

Bestämmelserna i förordningen om kommunalstyrelse i stad böra uppenbarligen
tolkas sålunda, att vid val av stadsfullmäktige sammanräkningen av rösterna
utgör en del av själva valförrättningen. Då valförrättningen är offentlig, skall
röstsammanräkningen ävenledes ske offentligt. Det sistnämnda utsäges visserligen
icke uttryckligt i förordningen, men i det vid kungörelsen den 18 juli 1913
rörande formulär vid protokoll vid stadsfullmäktigval fogade formuläret till sådant
protokoll med därtill hörande anvisningar upptagas icke blott själva röstningen
utan även valsedlarnas öppnande, granskning, ordnande i grupper och sammanräkning
samt platsernas fördelning. I § 28 mom. 2 i förordningen stadgas uttryckligt
att, om stadsfullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,
skall magistraten vid offentlig förrättning företaga ny röstsammanräkning
inom vederbörlig grupp. Vid en jämförelse med bestämmelserna rörande andra

— 1922 —

kommunala val och riksdagsmannaval finner man att enligt § 29 mom. 5 c) i
förordningen om kommunalstyrelse på landet K. B. vid offentlig förrättning skall
sammanräkna rösterna vid val av kommunalfullmäktige. Enligt § 5 2 e) i förordningen
om landsting skall domhavanden likaledes vid offentlig förrättning
sammanräkna de vid val av landstingsmän å landet avgivna rösterna och enligt
§ 57 i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen verkställer K. B. inför öppna
dörrar sammanräknandet av de vid val till riksdagens andra kammare avgivna
rösterna. Att i de angivna fallen uttryckligen stadgats, att röstsammanräkningen
skall ske offentligt, torde bero därpå, att i dessa fall sammanräkningen utgör en
förrättning för sig, företagen av annan myndighet än den som övervakat själva
röstningen. Då röstsammanräkningen vid stadsfullmäktigval skall vidtaga omedelbart
efter rösternas avgivande, har en bestämmelse om offentlighet även vid
sammanräkningen ansetts överflödig. Att val av stadsfullmäktige omfattar även
röstsammanräkningen framgår även indirekt därav, att bestämmelsen i § 27 i
förordningen om kommunalstyrelse i stad om huru protokoll över stadsfullmäktigval
bör avfattas upptagits efter bestämmelserna i §§ 25 och 26 om röstsammanräkning
och platsfördelning. § 27 innehåller tillika den bestämmelsen, att
de avgivna valsedlarna skola av valets förrättare inläggas under försegling och
förvaras intill utgången av den tid, för vilken valet gäller.

Då vid stadsfullmäktigval sammanräkning av rösterna såsom en del av själva
valförrättningen skall ske offentligt, följer därav, att om ett avbrott i sammanräkningen
måste ske, såsom exempelvis under gudstjänsttid, sådana åtgärder före
avbrottet skola vidtagas, att förrättningens offentliga karaktär hela tiden bibehålies.
Sålunda måste röstsedlarna före uppehållet inläggas och förseglas. Att detta
skall ske, framgår med hänsyn till bestämmelserna i § 24 mom. 2 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad angående valurnans försegling vid uppehåll i valförrättningen.
Att röstsedlarna, sedan de en gång upptagits ur valurnan, åter
skulle nedläggas i denna, synes knappast nödvändigt, därest en fullt betryggande
och kontrollerbar försegling i konvolut eller annorledes företages. Men att röstsedlarna
vid uppehållet böra sålunda förvaras, att valmännen skola äga säkerhet,
att något obehörigt förfarande med dem under uppskovstiden icke kan äga rum,
synes självklart. Jag hänvisar för jämförelses skull till det i regeringsrättens årsbok
1911 sid. 251 refererade rättsfallet.

Vid den ifrågavarande röstsammanräkningen, som ägde rum å söndag, gjordes
ett avbrott, då gudstjänsten klockan 11 f. m. började. Därvid hade valsedlarna
hunnit uttagas ur kuverten och placerats, ordnade i grupper, på flera bord
och bänkar. Trots det att från den vid nämnda tidpunkt närvarande allmänhetens
sida synes hava antytts, att valsedlarna skulle före avbrottet inläggas och
förseglas, fick allmänheten avträda, utan att någon försegling ägt rum.

Detta förfarande från valförrättarens sida finner jag hava varit oriktigt. Det
har visserligen icke ens påståtts, att under den tid, uppehållet varade, något obehörigt
skulle hava med röstsedlarna vidtagits, men vad magistraten till stöd för
sitt förfaringssätt anfört kan jag icke godtaga. Att valsedlarna övervakats av
magistratens ledamöter är ingalunda till fyllest. Då föreskrifter meddelats om
offentlighet vid röstsammanräkningar, har detta just skett i avsikt att allmänheten

— 1922 —

skulle bliva satt i tillfälle att kontrollera allt vad vederbörande valförrättare företager
med valsedlarna. Magistratens mening, att magistraten för att ostört kunna
överväga några under sammanräkningen uppkomna frågor skulle kunna utvisa
allmänheten, är grundad i en fullkomlig missuppfattning av valförrättningens
offentliga karaktär.

Magistraten har, enligt vad nu anförts, såsom valförrättare förfarit felaktigt
genom att icke på lämpligt sätt försegla valsedlarna före det av gudstjänsten
föranledda uppehållet i valförrättningen. Som magistraten vidhållit, att den
förfarit riktigt, kan dess ifrågavarande underlåtenhet icke av mig lämnas
obeivrad.

I sin förklaring hade magistraten icke uppgivit, vilka av dess ledamöter
utom borgmästaren Palmgren vore för berörda underlåtenhet ansvariga. Jag anmodade
därför advokatfiskal att göra sig därom underrättad samt ställa borgmästaren
Palmgren och de övriga magistratsledamöter, vilka vore för magistratens
omförmälda förfarande ansvariga, under åtal inför hovrätten för ämbetsfel samt
å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Sedan advokatfiskal inför Göta hovrätt anställt åtal mot borgmästaren
Palmgren samt rådmännen Leon. Sjöberg och John Ekdahl ävensom f. d. rådmannen
Richard Schéle, fann hovrätten genom utslag den 21 mars 1921 magistraten
väl hava förfarit oriktigt i angivna avseendet, men med hänsyn till vad
i målet blivit upplyst rörande det sätt, varpå valsedlarna under omförmälda uppehåll
förvarats, funne hovrätten magistratens ifrågakomna förfarande icke vara
av beskaffenhet att böra till ansvar för Palmgren och medparter föranleda.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

13. Kränkning av församlingsfriheten.

I en den 1 september 1920 hit inkommen skrift anförde Gustav Johansson,
att Norrtälje socialdemokratiska ungdomsklubb i vederbörlig ordning anmält ett
föredrag av klaganden å hamnplanen i Norrtälje över ämnet »leve rådsrepubliken
Sverige» samt att magistraten i en å dess vägnar av t. f. borgmästaren Einar
Thorén den 24 augusti 1920 undertecknad resolution, med hänsyn dels till att
den för det ifrågavarande föredraget avsedda platsen ur trafiksynpunkt vore synnerligen
olämplig för uppgivna ändamål, och dels till, att ämnet för föredraget
vore av uppenbart förargelseväckande beskaffenhet, ej funnit skäl tillåta, att föredraget
hölles å därför avsedd plats. Den ifrågasatta platsen hade dock flerfaldiga
gånger, därav tre gånger under augusti 1920, upplåtits för föredrag av talare
ur skilda politiska läger. En folksamling på denna plats saknade all betydelse
ur trafiksynpunkt, varför det egentliga skälet för avslaget vore den senare
delen av motiveringen, att ämnet varit av uppenbart förargelseväckande beskaffenhet.
Föredrag över nämnda ämne hade emellertid hållits i en av Stockholms

— 1922 —

parker med Fredrik Ström som talare, och flera av ungdomsförbundets agitatorer
hade talat över ämnet på skilda platser i landet, utan att detta ansetts vara förargelseväckande.
Därav följde, att ungdomsklubben i detta mötesförbud endast
såge ett utslag av trakasseri eller förföljelse mot eu viss politisk meningsriktning.

Sedan jag anmodat dem av magistratens ledamöter, vilka vore för ifrågavarande
beslut ansvariga, att till mig inkomma med yttrande, anförde t. f. borgmästaren
Thorén samt rådmännen Alfred Rosén och Gustaf Heiron följande:

Såsom framginge av magistratens resolution, hade tvenne skäl förelegat för
berörda vägran, vart och ett tillräckligt att motivera ett avslag. Vidkommande
det först anförda skälet, att platsen för föredraget ur trafiksynpunkt vore synnerligen
olämplig, hänvisade magistraten till ett yttrandet bifogat protokollsutdrag,
enligt vilket stadsfiskalen i Norrtälje Theodor Ohlson, därom tillfrågad, upplyst,
att folksamlingar å ifrågavarande plats vore synnerligen olämpliga med hänsyn
till stadens trafikförhållanden. Hamnplanen vore nämligen stadens enda förbindelseled
med hamnen. En större människomassa på denna plats skulle fullständigt
avstänga trafiken mellan staden och de i hamnen liggande fartygen samt
det industriföretag, som vore beläget därinvid. Trafiken å hamnplanen vore vanligtvis
livlig, men isynnerhet vid niotiden på kvällen, då Stockholmsbåtarna brukade
anlända. Som klagandens föredrag vore utsatt att hållas klockan 7 e. m.,
hade icke funnits någon anledning förmoda, att föredraget skulle sluta före Stockholmsbåtarnas
ankomst. I allmänhet hade under senaste tiden politiska friluftsmöten
i staden visserligen icke utgjort någon större attraktion, men med hänsyn
till ifrågavarande föredrags sensationella natur hade ju kunnat antagas, att
publiktillströmningen skulle bliva större än vanligt. Anmärkas borde emellertid,
att föredraget samlat högst ett femtiotal åhörare. Det vore riktigt, såsom
klaganden påstode, att magistraten vid några föregående tillfällen tillåtit talare
ur skilda politiska läger att hålla föredrag å hamnplanen. Av de tre gånger
föredrag hållits under augusti 1920 hade Norrtälje socialdemokratiska ungdomsklubb
två gånger, den 6 och den 9 augusti, anordnat politiskt föredrag å sagda
plats, sista gången utan magistratens tillstånd. Frånsett att tre offentliga politiska
förkunnelser från samma parti under loppet av endast en månad syntes
magistraten överskrida stadens behov av politisk uppbyggelse, även om förkunnelsen
komme från ifrågavarande håll, tilläte sig magistraten framhålla, att magistraten
icke hade någon som helst skyldighet att överhuvud taget upplåta gatumark
för dylika ändamål, isynnerhet om föredragen vore av sådan natur som det
ifrågavarande. Beträffande det senare av de skäl, magistraten anfört i sin resolution,
syntes det magistraten oförenligt med dess plikt såsom det bestående samhällets
förtroendemän att tillåta hållandet av föredrag, där redan ämnet oförtydbart
innebure uppmaning till omstörtning av samhället. Till belysande av det
hela bifogades i original ett exemplar av de affischer angående föredragets hållande,
vilket varit uppsatt å offentlig plats och varå klaganden icke dragit sig
för att teckna en uppmaning till ohörsamhet mot laga myndighet. »Förargelseväckande»
vore visserligen ett något svagt begrepp, men därvidlag torde ingen

- 1922 -

omdömesgill människa tveka att beteckna ämnet »leve rådsrepubliken Sverige»
såsom uppenbart förargelseväckande.

Magistraten åberopade utdrag av dess protokoll den 24 augusti 1920, varav
framgick, att Viktor Cruse för Norrtälje S. D. U. K. anmält, att klaganden den
25 augusti 1920 klockan 7 e. m. å hamnplanen komme att hålla föredrag över
ämnet »leve rådsrepubliken Sverige» samt att stadsfiskalen Ohlson till belysande
av det tillämnade föredragets natur ingivit en affisch, vilken varit anslagen å
offentlig plats i staden och varit av följande lydelse:

»Leve rådsrepubliken Sverige! Socialdemokratiska Ungdomsförbundets organisatör
Gustav Johansson talar å Hamnplan onsdagen den 25/s kl. 7 e. m.
över ovanstående ämne. Upp i massor till detta bolsjevikmöte! Köp där Stormklockan
och revolutionär litteratur!»

Sedan därefter i magistratens protokoll antecknats, att »Norrtälje S. D. U. K.»
redan vid två särskilda tillfällen förut i samma månad å hamnplanen hållit politiska
föredrag och att stadsfiskalen upplyst, att folksamlingar å platsen vore ur
trafiksynpunkt synnerligen olämpliga, hade magistraten meddelat det ifrågavarande
beslutet.

Tillika företeddes för mig en affisch med den nyssnämnda texten, varå var
skrivet med bläck: »Norrtälje s. k. magistrat har förbjudit mötet såsom varande
»uppenbart förargelseväckande». Mötet kommer ändå att hållas. Arbetare. Svara
med massanslutning.»

I avgivna påminnelser yttrade klaganden följande:

Den plats, å vilken förut föredrag hållits, vore belägen ett gott stycke från
den egentliga trafikleden i närheten av en del vedupplag. Då staden Norrtäljes
befolkning ej vore så stor, torde ej ens vid en ovanligt stor anslutning någon
fara föreligga, att den enligt magistratens åsikt livliga trafiken på något sätt
skulle hindras. Vidare kunde med vittnen styrkas, att antalet åhörare utgjort
minst tre gånger så många, som magistraten angivit. Klaganden hänvisade ytterligare
till det faktum, att magistraten alltid förut upplåtit plats för politiska föredrag
och även för talare från den riktning, klaganden representerade. Att föredraget
ej tillåtits även denna gång, hade nog närmast berott på den ordinarie
borgmästarens tjänstledighet. Då magistraten anfört, att den ej hade någon
skyldighet att upplåta gatumark för föredrag, i synnerhet om föredragen vore av
sådan art som det ifrågavarande, bekräftades klagandens åsikt, att förbudet endast
finge betraktas som ett utslag av politisk förföljelse mot den mening, klaganden
företrädde.

I ämbetsskrivelse till advokatfiskal vid Svea hovrätt anförde jag följande:

Församlingsfriheten är i svensk rättsuppfattning erkänd, ehuru de hittills
gällande lagbestämmelserna i ämnet äro av mycket ofullständig beskaffenhet.

Den 21 maj 1918 tillkallades gv Kungl. Maj:t sakkunniga att inom justitiedepartementet
biträda vid upprättande av förslag till den nya lagstiftning och
de ändringar av nu gällande författningar, som kunde anses erforderliga för fast —

1922 —

ställande av församlingsfrihetens grundsats och av de för dess genomförande nödiga
ordningsföreskrifterna. Ett av de kommitterade utarbetat förslag har varit
utställt till olika myndigheters hörande.

I 10 kap. 15 § strafflagen stadgas, att om menighet sammankommer å landet
eller i stad till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande
ärende, må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej
må sammankomsten av myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages något,
som är emot lag stridande eller eljest stör allmän ordning.

Enligt 13 § ordningsstadgan för rikets städer skall, om tillställning skall
äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel
beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, polismyndighetens
tillstånd avvaktas, och vare förbjudet att, innan tihstånd meddelats, utlämna
inträdeskort, fordra, begära eder mottaga avgift.

Genom bestämmelserna i 13 § ordningsstadgan har en vidsträckt befogenhet
lagts i polismyndighetens hand och möjlighet öppnats till ett subjektivt eller
godtyckligt behandlingssätt av ärenden rörande församlingsrätten. Med hänsyn
till stadgandenas knapphändighet och särskilt i betraktande av den maktfullkomlighet,
som blivit myndigheterna anförtrodd, måste såsom en nödvändig fordran
uppställas, att vid behandlingen av sådana ärenden den största varsamhet iakttages.
Polismyndigheten bör alltid vid bedömande av frågan, huruvida ett tillstånd
skall meddelas eller ej, utgå från den principen, att församlingsfriheten är
grundad i det svenska rättsmedvetandet och att den inskränkning i församlingsrätten,
som polismyndigheten genom att vägra meddela ett begärt tillstånd äger
befogenhet att vidtaga, allenast får äga rum, när lagbestämmelserna därtill givit
tydlig anledning.

Visserligen omnämnas icke uttryckligen i 13 § ordningsstadgan vilka skäl,
som rätteligen böra kunna anföras för en vägran att meddela ett tillstånd av nu
ifrågavarande slag. Men det synes ligga i sakens natur, att som ordningsstadgan
huvudsakligast avser att meddela ordningsföreskrifter, närmast sådana synpunkter,
som gälla ordningen eller vad därmed sammanhänger, böra komma i
fråga. Såsom skäl för avslag synes mig kunna anföras, att svårigheter i ordningshanseende
genom ett avsevärt störande av trafiken eller eljest skulle uppstå.

För det fall däremot, att tillställning visar sig åsyfta eller innebära något
lagstridigt, ger femte stycket i 13 § ordningsstadgan det direktivet, att polismyndigheten
äger upplösa sammankomsten och förbjuda dess förnyande.

I förevarande fall har magistraten för sitt avslag å ansökningen att få på
hamnplanen i Norrtälje hålla det ifrågavarande föredraget anfört såsom skäl dels
att platsen ur trafiksynpunkt vore synnerligen olämplig för det uppgivna ändamålet
och dels att ämnet för föredraget vore av uppenbart förargelseväckande beskaffenhet.

Det första skälet är visserligen, enligt vad ovan antytts, i och för sig av
sådan beskaffenhet, att det enligt ordningsstadgan kan åberopas. Magistraten
har emellertid upplyst, att densamma vid föregående tillfällen tillåtit talare ur
skilda politiska läger att hålla föredrag å hamnplanen, och magistraten har därvid
icke anmärkt, att någon olägenhet för trafiken eller eljest ur ordningssyn —

1922 —

punkt förekommit. Under den inspektion av de i Norrtälje varande myndigheterna,
som jag under året företagit, har jag själv varit i tillf allé att bese den rf rågavarande
hamnplanen, och synes mig densamma utan svårighet och utan hinder
för rörelsen vid Stockholmsbåtarnas ankomst kunna rymma en så stor
folksamling, som ett föredrag av ifrågavarande beskaffenhet kunnat beräknas föranleda.

Men även om det i magistratens resolution först upptagna skälet finge anses
giltigt, finner jag den av magistraten i dess förklaring uttalade uppfattningen, att
den icke hade någon skyldighet att över huvud taget upplåta gatumark för dylika
ändamål, ohållbar. I 13 § ordningsstadgan förutsättes ju såsom givet, att
tillställning, vartill räknas allmänt föredrag, kan äga rum på gata, torg eller annan
allmän plats. Gator och torg torde i regel vara kommunens egendom, och
ordningsmakten har icke befogenhet att utan åberopande av sådana skäl, vartill
ordningsstadgan eller särskilda ordningsföreskrifter hänvisa, förhindra innevånarna
att samlas på öppen plats inom stadens hank och stör.

Det i magistratens resolution åberopade andra skälet, att ämnet för det tillämnade
föredraget vore av uppenbart förargelseväckande beskaffenhet, finner jag
vara så felaktigt, att, då sistnämnda skäl — såsom av magistratens förklaring
tämligen tydligt framgår — varit det mest bärande, magistratens meddelande av
det ifrågavarande beslutet måste av mig lagligen beivras. Den åberopade affischens
innehåll — frånsett de med bläck skrivna orden, vilka ju tillkommit först efter
det magistratens resolution meddelats — gav icke vid handen, att något ordningen
störande skulle förekomma under mötet. Och ett undertryckande ur politiska
synpunkter av det talade ordet är för den svenska rättsuppfattningen lika främmande,
som begreppet om tryckfrihet är däri djupt rotfast.

Att det tilltänkta föredragets innehåll för magistratens ledamöter framstått
såsom förargelseväckande, har alltså icke utgjort laglig grund till att förbjuda
dess hållande. Däremot ägde magistraten, såsom förut berörts, jämlikt 13 § ordningsstadgan
befogenhet att, om föredraget, efter det mötet börjat, visade sig
åsyfta eller innebära något, som stred mot sedlighet eller allmän lag eller föranledde
till svårare oordning, upplösa sammankomsten och förbjuda föredragets
förnyande.

För det tjänstefel, vartill t. f. borgmästaren Thorén samt rådmännen Rosén
och Heiron genom meddelandet av den ifrågavarande resolutionen gjort sig skyldiga,
uppdrog jag åt advokatfiskal att i laga ordning ställa dem under åtal inför
hovrätten med yrkande om ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

Beträffande tidigare rättsfall rörande församlingsfriheten hänvisade jag till
J. 0:s ämbetsberättelse till 1917 års lagtima riksdag sid. 313 o. f.

I anledning av det åtal, som anställdes mot magistraten, meddelade Svea
hovrätt utslag den 23 mars 1921, därvid hovrätten yttrade följande:

Hovrätten finner väl att för magistraten ej förelegat fullgiltig anledning till
antagande, att ifrågavarande föredrag skulle bliva av sådan förargelseväckande
beskaffenhet, att magistraten vid den prövning av frågan om tillstånd till före —

1922 —

dragets hållande å allmän platå, som tillkommit sagda myndighot, bort vägra sådant
tillstånd, likasom ock vad magistraten såsom skäl för det meddelade förbudet
anfört rörande det ur trafiksynpunkt olämpliga i föredrags anordnande å den
åsyftade platsen desto mindre förtjänar avseende, som magistraten vid föregående
tillfällen under år 1920 lämnat tillstånd till föredrags anordnande å platsen; men
enär med hänsyn till det uppgivna ämnet för föredraget samt avfattningen av
det tillkännagivande om föredraget, som varit offentligen anslaget, magistraten
dock icke kan anses hava saknat allt skäl för sin uppfattning om föredragets
otillåtlighet, och vid sådant förhållande magistratens åtgärd att förbjuda föredragets
hållande icke kan anses innefatta straffbart oförstånd i ämbetet, finner hovrätten
åtalet icke kunna bifallas.

Hovrättens utslag bär vunnit laga kraft.

14. Dröjsmål med avkunnande av utslag rörande häktad person.

Av handlingarna i ett genom klagomål av förre bokhållaren Erik Carlsson
här anhängiggjort ärende inhämtas bland annat följande:

Sedan Carlsson blivit häktad, ställdes han vid rådhusrätten i Göteborg under
åtal för det han under falska uppgifter, bland annat, därom att han vore av
svenska staten godkänd besiktningsman av åskledare samt handlade å offentligt
uppdrag ävensom att besiktning av åskledare enligt gällande författningar borde
ske minst en gång varje år, förskaffat sig uppdrag att verkställa undersökning
och justering av åskledarna å Masthuggsförsamlingens, Karl Johans församlings
och Gamlestadens församlings kyrkor, samt, efter det han verkställt eller uppgivit
sig hava verkställt dylik undersökning och justering, mot avlämnande av »revisionsintyg»
angående undersökningen bedragit sig till sammanlagt 331 kronor 50 öre
såsom ersättning för den 30 och den 31 januari samt den 1 februari 1919 utförda
arbeten, ehuru dessa på grund av Carlssons bristande sakkunskap och den av
honom vid undersökningarna använda apparatens ovänlighet för ändamålet varit
värdelösa, därom Carlsson varit underkunnig.

Genom utslag den 6 mars 1919 förklarade rådhusrätten på anförda skäl
Carlsson saker till ansvar jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen för tre särskilda bedrägeribrott,
varjämte rådhusrätten förpliktade Carlsson till viss ersättning.

Vid Askims, Västra och Ostra Hisings samt Sävedals häradsrätt, dit Carlsson
förvisades för fortsatt rannsakning, påstod allmänne åklagaren ansvar å Carlsson
för under enahanda eller liknande omständigheter den 30 januari 1919 begånget
bedrägeribrott med avseende å undersökning av åskledarna å Orgryte församlings
kyrka och prästgård, därvid Carlsson bedragit sig till omkring 138 kronor.

I utslag den 29 april 1919 yttrade häradsrätten, att genom vad Carlsson
medgivit och i målet i övrigt förekommit vore ådagalagt, att Carlsson den 30
januari 1919 — sedan han någon. av de närmaste dagarna förut begärt och erhållit
uppdrag av kyrkoherden i Orgryte A. M. Nilman att verkställa undersökning
av åskledare å Orgryte kyrka och prästgård — inställt sig hos kyrkoherden
Nilman och under uppgift, att besiktning då blivit av honom verkställd, över 6

— Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1922 års riksdag.

lämnat ett »revisionsintyg» över densamma med begäran om ersättning för det
utförda arbetet med 130 kronor, å vilket belopp Carlsson utskrivit kvitto, attNilman
med anledning därav lämnat Carlsson skriftligt godkännande å kvittot, samt att
Carlsson sedermera med företeende av kvittot uppburit sagda belopp hos vederbörande
kyrkokassör i Örgryte. Då det genom vad i målet förekommit blivit utrett,
att den av Carlsson verkställda besiktningen, därvid Carlsson för utrönande
av åskledarens jordmotstånd begagnat ett för ändamålet oanvändbart instrument,
varit i dessa delar värdelös, samt Carlssons uppgift, att,han handlat i god tro ej
förtjänade avseende, funne häradsrätten Carlsson vara övertygad om att hava
genom svikligt förfarande bedragit sig till nämnda belopp. Rannsakning med
Carlsson hade påkallats, bland annat, för brott begånget inom rådhusrättens i
Strömstad domvärjo. På grund därav förklarades Carlsson saker till ansvar jämlikt
22 kap 1 § strafflagen för bedrägeri samt hänvisades till nämnda rådhusrätt
för undergående av ytterligare rannsakning och för att slutligen dömas av den
domstol, där han sist lagfördes. Häradsrätten förpliktade Carlsson att till statsverket
återgälda den kostnad, som på grund av rättens beslut i målet av allmänna
medel utgått eller kunde komma att utgå till Carlssons biträde i rättegången
vice häradshövdingen S. Ljunggren. I avbidan på fortsatt rannsakning
skulle Carlsson fortfarande hållas häktad.

Rådhusrätten i Strömstad, där allmänne åklagaren yrkade ansvar å Carlsson
för bedrägeribrott, förövade den 23 januari 1919 under enahanda eller liknande
omständigheter med avseende å undersökning av åskledare å Strömstads församlings
kyrka och samskolebyggnaden i Strömstad, därvid Carlsson tillnarra! sig tillhopa
135 kronor, förklarade genom utslag den 19 maj 1919 Carlsson saker till
ansvar för två särskilda bedrägeribrott jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen, varjämte
rådhusrätten förpliktade Carlsson att utgiva ersättning.

Därefter rannsakades Carlsson för bedrägeribrott av enahanda beskaffenhet
vid Nordals och Sundals häradsrätt samt Glanshammars och Örebro häradsrätt,
vilka häradsrätter ogillade de mot Carlsson vid häradsrätterna väckta åtalen, samt
vidare vid Edsbergs häradsrätt samt Rumla, Grimstons och Hardemo häradsrätt.

Rådhusrätten i Karlstad, där Carlsson slutligen undergick rannsakning för
liknande förfarande, fann genom utslag den 31 juli 1919 det vid rådhusrätten
förda åtalet icke kunna bifallas, men med tillämpning av de av rådhusrätten i
Göteborg, Asldms m. fl. häradsrätt, rådhusrätten i Strömstad, Edsbergs häradsrätt
samt Rumla, Grimstens och Hardemo häradsrätt meddelade utslag dömdes Carlsson
jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen att för vart och ett av de 9 bedrägeribrott,
för vilka ban förklarats saker till ansvar, hållas i fängelse en månad eller att i
en bot hållas i fängelse i 9 månader. Carlsson skulle i och för dessa brott icke
vidare hållas i häkte.

I Svea hovrätt anfördes besvär av landsfiskalen John Kjellman och Carlsson.
I besvären yrkades av Kjellman, att hovrätten måtte, med ändring av Glanshammars
och Örebro häradsrätts utslag, fälla Carlsson till ansvar jämväl för det
vid nämnda häradsrätt påtalade bedrägeribrottet, och av Carlsson, att hovrätten
måtte befria Carlsson från ansvar, eller, därest detta yrkande icke kunde bifallas,
att de Carlsson ådömda straffen måtte nedsättas till böter samt anses avtjänade

-- 1922 —

genom den tid, Carlsson i målet hållits häktad, eller att i allt fall häktningstiden
måtte få avräknas å straffet.

Hovrätten yttrade i utslag den 31 december 1919, att enär Carlsson på grund
av vad i målet förekommit måste anses lagligen förvunnen att hava genom osanna
och vilseledande uppgifter förskaffat sig uppdrag att verkställa ifrågavarande, av
honom företagna undersökningar, varigenom och då; enligt vad i målet vore upplyst,
desamma varit i huvudsak värdelösa, förlust tillskyndats vederbörande uppdragsgivare,
samt Carlsson, vilken måste anses hava insett värdelösheten av samma
undersökning, genom vad sålunda förekommit gjort sig förfallen till ansvar jämlikt
22 kap. 1 § strafflagen, prövade hovrätten rättvist att, dels med ändring av
Glanshammars och Örebro häradsrätts utslag döma Carlsson jämlikt berörda lagrum
för det vid nämnda häradsrätt påtalade förfarande att för bedrägeri hållas
i fängelse en månad, varjämte Carlsson förpliktades ersätta statsverket vad av
allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå till hans biträde i rannsakningen
vid samma häradsrätt, dels ock fastställa rådhusrättens i Karlstad utslag,
i vad Carlsson därigenom för 9 särskilda bedrägeribrott dömts att hållas i fängelse
tillhopa 9 månader, i följd varav de av vederbörande underrätter meddelade beslut
angående Carlsson ålagd ersättningsskyldighet jämväl fastställdes. Carlsson
skulle för vad honom i målet läge till last i en hot hållas i fängelse 10 månader,
dock funne hovrätten jämlikt 4 kap. 12 § strafflagen skäligt att med hänsyn till
omständigheterna i målet förordna, att det Carlsson ådömda straffet skulle anses
genom hans hållande i häkte verkställt till en tid av 5 månader.

Efter det Carlsson anfört besvär över hovrättens utslag, fann Kungl. Maj:t
genom utslag den 21 juni 1920 Carlsson hava förlorat sin talan mot hovrättens
utslag och lämnade en av Carlsson gjord nådeansökan utan avseende.

Undej'' det rannsakningen pågick vid underrätterna, anförde Carlsson härstädes
klagomål dels däröver att de personer, vilka av K. B. i Göteborgs och
Bohus län förordnats att vara hans rättegångsbiträden i målet vid rådhusrätten i
Göteborg samt Askims m. fl. häradsrätt, icke behörigen iakttagit hans intressen -samt dels däröver att Carlsson förklarats saker för bedrägeribrott, oaktat han vore
oskyldig, samt att av honom framställd begäran att såsom häktad bliva försatt
på fri fot lämnats utan avseende.

Sedan jag infordrat yttrande från Carlssons rättegångsombud vid rådhusrätten
i Göteborg, fann jag hans klagomål ej kunna föranleda vidare åtgärd.

Vid granskning av de vid klagoskriften fogade protokollen bemärkte jag
emellertid, att Carlsson rannsakats vid Askims m. fl. häradsrätt vid särskilda sammanträden
under ordförandeskap av häradshövdingen Ivar Ernberg den 21 mars
och den 11 april 1919 samt att, efter det såväl åklagaren som Carlsson vid sistnämnda
rannsakningstillfälle överlämnat målet till häradsrättens prövning, häradsrätten
beslutit, att utslag i målet skulle meddelas först den 29 april 1919, och
förordnat, att Carlsson i avbidan därpå skulle kvarbliva i häktet.

Med anledning av det dröjsmål med avsägande av utslag angående den
häktade, vilket efter det målet överlämnats till prövning syntes hava ägt rum,
anmodade jag häradshövdingen Ernberg att till mig inkomma med yttrande.

— 1922 —

I avgivet utlåtande anförde häradshövdingen Ernberg följande:

Under första månaderna av 1919 hade vid Askims m. fl. häradsrätt förekommit
alldeles osedvanligt många mål rörande häktade. Ernberg hade under
samma tid varit överhopad av göromål i övrigt och hade under större delen av
denna tid haft endast ett juridiskt bildat biträde, som ej varit tingsmyndigt. För
att kunna expediera mängden av löpande ärenden hade det därför ej varit möjligt
medhinna att hålla täta sammanträden för rannsakning med häktade. Under
de första fyra månaderna av året hade sådana sammanträden hållits i domsagan
den 17 och den 31 januari, den 18 februari, den 4 och den 21 mars samt den
11 och den 29 april. Under vanliga förhållanden hade — såvitt Ernberg kunde
erinra sig — undantagslöst utslag rörande häktad meddelats av häradsrätten, då
Ernberg varit dess ordförande, samma dag målet överlämnats. Men i anseende
till mängden av mål hade detta ej alltid varit möjligt för Ernberg under förstnämnda
tid, utan hade vid några tillfällen överlämnat mål uppskjutits för utslags
meddelande till påföljande rannsakningssammanträde. Så hade varit förhållandet
med ifrågavarande mål rörande Carlsson, som av parterna överlämnats till avgörande
den 11 april, men vari utslag meddelats den 29 i samma månad. Under
dagarna närmast före den 11 april hade Ernberg den 3 april haft sammanräkning
av de vid landstingsmannaval i Sävedals härad avgivna röster, vilken förrättning
räckt ungefär 12 timmar, och den 4 april sammanräkning av de vid landstingsmannaval
i Askims samt Västra och Ostra Hisings härads valkrets avgivna röster,
vilken förrättning börjat klockan 9 på morgonen och fortgått utan avbrott till
klockan V26 följande dags morgon. Den 7, 8 och 9 april hade Ernberg hållit
fjärde allmänna tingssammanträdet under vårtinget. Vid rannsakningstillfället
den 11 april hade till handläggning förekommit 8 särskilda mål rörande häktade,
därav ett par av särskilt vidlyftig beskaffenhet. Förhandlingarna hade pågått
från klockan 10 förmiddagen till fram emot aftonen med ungefär en halv timmas
avbrott. Då Ernberg till följd av mängden av göromål ej medhunnit att uppsätta
förslag till utslag i alla de mål, vari häradsrätten förut beslutat, att utslag
skulle meddelas vid fjärde allmänna sammanträdet, hade häradsrätten beslutat
vid nämnda sammanträde, att ett särskilt sammanträde skulle hållas den 15 april
för meddelande av dessa utslag. Strax efter hade påsken med dess extra helgdagar
inträffat och den 22 april hade Ernberg haft att hålla ett sammanträde
med tremansnämnd. Med hänsyn till vad Ernberg sålunda anfört och då utslaget
i ifrågavarande mål meddelats inom den tid, på vilken mål rörande häktad
finge uppskjutas, hemställde Ernberg, att det icke måtte anses, att dröjsmålet med
utslagets meddelande varit obefogat.

Därefter anförde jag i skrivelse till advokatfiskal vid Göta hovrätt följande:

Det är en gammal grundsats inom vårt rättskipningsväsen, att mål angående
häktade personer skola behandlas med den största skyndsamhet. Något allmänt
stadgande härom finnes visserligen icke i den svenska rätten, men den generella
regeln har dock kommit till synes i åtskilliga särskilda bestämmelser såsom kungl.
breven den 18 oktober 1750 om rättegångens förkortande i brottmål och den 11

- 1922 -

december 1766 till hovrätterna angående arbetsmetoden och rättegångssättets förkortande,
promulgationslagen till strafflagen 19 § 14 mom. och kungl. cirkuläret
den 12 september 1910 angående fångtransporter.

Genom kungl. förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken
häktad person hör ställas inför rätta, är bestämt, att rannsakning med häktad
skall anställas i stad sist inom åtta dagar och å landet inom tre veckor efter det
domaren erhållit underrättelse om häktningen. Denna föreskrift har beträffande
häradsrätterna städse tolkats så, att det första rannsakningstillfället har ansetts
kunna utsättas högst tre veckor efter det anmälan om häktningen inkommit,''och
att, om uppskov sedermera varit erforderligt för målets utredning, varje följande
rannsakningstillfälle ägt rum inom tidrymder, var och eu om högst tre veckor.
De långa uppskoven med rannsakningens företagande och vidare fortsättning torde
oftast föranledas av den svårighet att åstadkomma utredning, som är förenad med
de stora avstånden inom åklagardistrikten på landsbygden. Sedan målet emellertid
kommit i det skick, att det överlämnats till prövning, skall det omedelbart
företagas till avgörande. Något uppskov för meddelande av utslag får icke äga
rum, utan utslaget skall genast avsägas, innan handläggningen av målet för dagen
är avslutad. Endast om oöverstigliga svårigheter lägga hinder i vägen, kan ett
uppskov med meddelande av utslag på några timmar eller en eller annan dagvara
tillåtet, men torde i verkligheten allenast undantagsvis förekomma. Däremot
får sistnämnda författning ingalunda läsas så, att det skulle stå häradsrätten
fritt att uppskjuta ett mål angående häktad under en tid ända upp till tre veckor
allenast för meddelandet av utslag. När därför Ernberg till försvar för sin åtgärd
att under 18 dagar uppskjuta avsägandet av häradsrättens utslag i sin
förklaring anfört, att utslaget likväl meddelats inom den tid, på vilken mål rörande
häktade må uppskjutas, har han, enligt mitt förmenande, felaktigt tolkat
innehållet i 1810 års förordning.

Det ifrågavarande målet förekom vid häradsrätten första gången den 21 mars
1919. Redan då förefunnos rådhusrättens i Göteborg protokoll i målet, innehållande
ungefärligen all den utredning, som var erforderlig för målets bedömande.
De bedrägeribrott, vartill Carlsson gjort sig skyldig, voro ju alla av enahanda beskaffenhet.
På begäran av Carlsson uppsköt emellertid häradsrätten målet till
den 11 april 1919. Men då överlämnades det till avgörande av såväl åklagaren
som Carlsson och hans biträde. Icke desto mindre beslöt häradsrätten, att utslag
i målet skulle meddelas den 29 april, samt förordnade, att Carlsson i avbidan
härpå skulle kvarbliva i häktet.

Målet var icke av den svårartade beskaffenhet, att däri kunde finnas en anledning
till att uppskjuta avgörandet. Ett sådant skäl skulle icke heller med
framgång kunna åberopas, om hänsyn tages till den snabbhet, varmed målet sedermera
behandlades exempelvis av rådhusrätten i Strömstad samt Nordals och
Sundals häradsrätt. Vid rådhusrätten i Strömstad förekom målet redan den 14
maj 1919. På begäran av såväl åklagaren som den häktade uppsköts det därvid
till den 19 i samma månad, då efter fortsatt handläggning utslag omedelbart avkunnades.
Redan den 4 juni rannsakades Carlsson inför Nordals och Sundals
häradsrätt, som med avslag på en av åklagaren framställd uppskovsbegäran samma

- 1922 —

dag meddelade utslag. Efter en utförlig motivering kom sistnämnda häradsrätt
till en motsatt utgång mot den målet fått vid de domstolar, där det tidigare
vant före.

Icke heller finner jag vad Ernberg i sitt yttrande anfört därom, att andra
trängande ämbetsgöromål lagt hinder i vägen för ett snabbare avgörande av det
ifrågavarande rannsakningsmålet, utgöra giltigt skäl till det dröjsmål, som förekommit.
De svårigheter av mångahanda slag, varmed vår lantdomarkår under
de senaste åren haft att kämpa, äro mig nogsamt bekanta, och har jag behandlat
därmed sammanhängande spörsmål i min skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december
1919 angående åtgärder för uppehållande av en hög nivå hos rättskipningen
vid häradsrätterna. Likaledes är jag fullt underkunnig om den oerhörda
arbetsbörda, som särskilt under senare tider påvilat domhavanden i Askims m. fl.
härads domsaga. Men då mål angående häktad, däri således en person dag för
dag hålles inspärrad i avvaktan på sin dom, alltid måste anses hava förtursrätt
framför alla andra mål, hade Ernberg — trots den mängd av göromål, varmed
han vid ifrågavarande tid varit överhopad — bort ordna arbetet så, att häradsrättens
utslag i rannsakningsmålet angående Carlsson fallit utan dröjsmål.

Då det avdrag å straffet av 5 månader för häktningstiden, som genom Svea
hovrätts utslag medgivits Carlsson, uppenbarligen avser även hela den tid, Carlsson
suttit häktad, medan han rannsakades och dömdes vid Askims m. fl. häradsrätt,
torde Carlsson icke kunna grunda någon talan om skadestånd på den omständigheten,
att häradsrätten på sätt, som skett, uppskjutit avsägandet av sitt
utslag. Men då Ernberg förfarit felaktigt genom att föranstalta om ett uppskov
med meddelandet av utslaget i, såsom nyss nämnts, icke mindre än 18 dagar
och till stöd för sitt nämnda förfarande åberopat bestämmelserna i 1810 års förordning,
finner jag detta icke kunna undgå min beivran.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att i laga ordning ställa Ernberg under
åtal inför Göta hovrätt för det ämbetsfel, vartill han, enligt vad ovan anförts,
gjort sig skyldig, samt därför å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Efter åtal av advokatfiskalen yttrade Göta hovrätt i utslag den lé juni 1921:

Hovrätten finner väl, att genom häradsrättens ovan omförmälda beslut den
11 april 1919, för vilket Ernberg i egenskap av häradsrättens ordförande är ansvarig,
åstadkommits obehörigt dröjsmål med avgörande av ifrågavarande rannsakningsmål;
men enär med hänsyn till vad Ernberg till sitt fredande åberopat
därom, att han vid det sammanträde, då förut berörda rannsakningsmål till häradsrättens
avgörande överlämnats, haft att handlägga åtskilliga andra mål rörande
häktade personer ävensom att han såväl före som efter samma sammanträde varit
i hög grad överhopad av ämbetsgöromål, åtalade förfarandet icke kan anses vara
av beskaffenhet att böra för Ernberg föranleda till ansvar, prövar hovrätten rättvist
lämna den mot Ernberg förda talan utan bifall.

Jag fann ej skal att fullfölja talan mot hovrättens utslag, som vunnit laga kraft.

— 1922 —

15. Underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen samt
fråga om felaktighet i domarbevis i rannsakningsmål.

Sedan jag under granskning av fånglistorna funnit anledning att från centralfängelset
i Härnösand infordra utdrag av domboken, hållen å lagtima hösttinget
med Fjällsjö tingslag å tingsstället i Backe den 28 december 1918, inhämtades,
att häradsrätten under ordförandeskap av häradshövdingen Axel Nyrén dömt
häktade Johan Albert Andersson att jämlikt 20 kap. 7 § strafflagen för andra
resan stöld hållas till straffarbete 6 månader samt att till målsägaren utgiva viss
ersättning, därvid häradsrätten emellertid underlåtit att, på sätt i 20 kap. 14 §
strafflagen stadgas, tillika döma Andersson till påföljd enligt 2 kap. 19 § samma
lag. Av två å domboksutdraget tecknade vederbörliga bevis inhämtades tillika,
att Andersson förklarat sig nöjd med utslaget först den 3 januari 1919, vilken
dag utslaget ankommit till central fängelset, där Andersson suttit häktad, samt att
straffet, som börjat sistnämnda dag, skulle sluta den 3 juli 1919. I en jämte
utslaget hit insänd skrivelse anförde direktören vid centralfängelset Ernst Orstadius,
att nöjdförklaring icke kunnat av Andersson avgivas förrän den 3 januari 1919,
då utslaget rörande honom till fängelset ankom. Något bevis från häradsrättens
ordförande hade nämligen ej förut inkommit.

Med anledning av vad .sålunda förelupit anmodade jag häradshövdingen
Nyrén att till mig inkomma med yttrande. Nyrén anförde följande:

Andersson hade dömts vid sluttinget med Fjällsjö tingslag den 28 december
1919. Nyrén hade hållit slutting i Backe med Fjällsjö tingslag den dagen och i
Ramsele den 30 december. Sedan Andersson donets, hade Nyrén skrivit bevis,
att Andersson dömts för andra resan stöld till straffarbete 6 månader, å själva
fångförpassningen och lämnat detta till fånggevaldigern för överlämnande till vederbörande
fängelseföreståndare, vilket väl vore det säkraste och snabbaste sättet
att meddela denne bevis om domens innehåll. Nyrén bifogade avskrift av fångförpassningen
med därå tecknade bevis. Fängelseföreståndaren hade tydligen ej
genomläst beviset, ty annars hade han väl ej kunnat underlåta att beakta detsamma.
Att beviset skrivits ■ å förpassningen och ej å ett annat papper torde
icke vara något fel, ehuru Nyrén medgåve, att det kanske finge anses bekvämligare
för mottagaren att få ett särskilt papper, innehållande beviset. Fängelsedirektören
hade nyss tillträtt sin plats i Härnösand och torde icke förut sett detta sätt praktiseras.
Nyrén hade förut icke erhållit någon anmärkning alls för detta sätt att
expediera bevisen och hade använt sig av detta sätt för att vara säker om att
fången skulle snabbast möjligt få bestämma sig, således av försiktighet, som möjligen
kunde anses något överdriven. Från Backe tingsställe hade Nyrén påföljande
morgon rest ned till Ramsele nära 4 mil samma väg som fången och posten
hade att färdas — för att där hålla slutting med Ramsele och Resele tingslag.
Sedan sammanträdet i Ramsele den 30 december slutats, hade Nyrén fortsatt de
7 å 8 milen ned till Sollefteå, där Nyrén bodde, och hemkommit den 31 december
på kvällen. Fången och posten, som måst passera Sollefteå, hade att fortsätta
ned till Härnösand, dit de efter vad antagas kunde ankommit den 31 de —

1922 —

cember. Utslaget hade avgått från Sollefteå den 2 januari 1919, och fången
kunde knappast haft den i 2 § av lagen den 26 mars 1909 föreskrivna betänketid
av två dagar inom fängelset, då utslaget den 3 januari ånyo förelästes för
honom. Han syntes icke kunnat få börja avtjäna straffet tidigare än som skett,
även om utslaget kommit ett par dagar tidigare till fängelset. Emellertid åberopades
det till fängelseföreståndaren överlämnade beviset, som han bekommit av
fånggevaldigern vid fångens överlämnande.

Beträffande det förhållandet, att Andersson ej dömts till någon påföljd, finge
Nyrén åberopa, huru saken passerat. Eftersom förändringen av 2 kap. 19 § och
20 kap. 14 § strafflagen införts den 24 maj 1918, hade den ej funnits i 1918 års
upplaga av Westringska lageditionen, som av Nyrén användes, och hade Nyrén
förut icke haft att tillämpa nämnda paragraf efter dess förändring. Då fråga
blivit om att bestämma straffsatsen, hade Nyrén kommit ihåg, att förmildring
skett beträffande förlusten av medborgerligt förtroende och hade haft för sig, att
mildringen bestått i att sådant skulle ådömas först vid 1 års straffarbete. Föregående
förmildrings införande beträffande det medborgerliga förtroendets förlust
hade gått i sådan riktning. För säkerhets skull hade Nyrén sagt till i nämnden,
att han vore något oviss om vad den nya förmildringen innehölle, och hade därvid
en av nämndemännen, som brukade hava väl reda på sig, förklarat, att förmildringen
bestått uti, att det fordrades straffarbete i 1 år för sådant straff. Att
den gällde sådan sak som nu gällande påföljdsstraffet, hade Nyrén förgätit och
hade icke ansett någon fara föreligga, då straffet ej gått högre än till 6 månaders
straffarbete, som förut varit förutsättningen för ådömande av förlust av medborgerligt
förtroende. Att ändringen varit förmildring hade ju varit alldeles givet.
Ursäktligt torde vara, om man bleve något trött efter en resa med lands vägsskjuts
på 11 mil i 30 graders kyla, föregående dag'' 8 mil och 3 mil samma dag på
morgonen i enahanda temperatur och detta efter arbete för avslutande av två
ting. Att få fatt på någon svensk författningssamling däruppe i markerna hade
ej varit görligt på den dagen, som varit långt framskriden, och att vänta till
nästa dag för att då telefonledes förskaffa säkert besked hade förefallit oskäligt,
då saken synts rätt viss. Nästa dag skulle Nyrén ock resa till Ramsele och hade
ej haft lång tid på sig för avgörandet. Någon polisrapport om den häktade hade
Nyrén icke sett förrän vid tingsstället. Vid sin hemkomst hade Nyrén funnit
misstaget.

Vid Nyréns förklaring var fogad en avskrift av en fångförpassning, utfärdad
i Härnösand å landskansliet den 21 december 1918, varigenom extra vaktkonstapeln
A. Ruda anbefalldes att från centralfängelset uttaga'' och till inställelse
inför Fjällsjö tingslags häradsrätt å tingsstället i Backe den 28 december 1918
avföra Andersson. A förpassningen var sistnämnda dag av Nyrén å domarämbetets
vägnar tecknat följande:

»Denna dag å utsatt tid har e. vaktkonstapeln A. Ruda inställt ovanbemälde
häktade Johan Albert Andersson inför Fjällsjö tingslags häradsrätt härstädes.
Efter undergången rannsakning, därvid Andersson dömdes för andra resan stöld
till straffarbete i sex månader; återförpassades Andersson till centralfängelset i
Härnösand.»

1922 —

Å baksidan av förpassningen fanns tryckt ett utdrag av instruktionen för
fånggevaldiger jämte andra för fånggevaldiger avsedda upplysningar.

Sedan jag anmodat direktören vid centralfängelset att inkomma med yttrande
samt därvid särskilt meddela upplysning, dels när Andersson efter rannsakningen
å tingsstället i Backe den 28 december 1918 återkommit till fängelset och dels
om och i vad mån Andersson till följd därav, att domarbevis eller utslag icke
varit tillgängligt, förhindrats att tidigare än den 3 januari 1919 förklara sig nöjd
med Fjällsjö tingslags häradsrätts utslag den 28 december 1918, anförde Orstadius
i avgivet utlåtande följande:

Andersson hade återkommit till fängelset den 30 december 1918 klockan 10
på kvällen. Han hade mottagits av tjänstgörande överkonstapeln, som påföljande
morgon vid Orstadius’ ankomst till fängelset till Orstadius överlämnat förpassningen
med därå tecknade bevis. Det hade därvid aldrig fallit Orstadius in, att
detta bevis, ehuru brottet och strafftiden däruti funnits utsatta, varit avsett att
gälla för sådant bevis, som omförmäldes i lagen angående verkställighet i vissa
fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag. Icke heller hade Orstadius
kommit att tänka därpå den 2 januari, då nöjdförklaringen tidigast kunnat
avges. Dels hade Orstadius, som den 1 december 1918 inträtt i tjänst vid fängelset,
såsom Nyrén också mycket riktigt förutsatt, icke förut sett detta sätt praktiseras,
dels ock hade beviset, vid det förhållande att däri saknades såväl straffpåföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen som ock meddelande om ålagd ersättningsskyldighet,
varit alltför kortfattat för att komma Orstadius att fästa vederbörlig
vikt vid detsamma. Om beviset, i likhet med flertalet av dem, som numera utfärdades
av andra domare beträffande fångar, dömda för stöld till minst sex
månaders straffarbete, innehållit lagrum, brott, straff, straffpåföljd och ersättningsskyldighet
eller åtminstone, förutom brottet och straffet, jämväl straff- och civilrättsliga
påföljder, skulle Orstadius säkerligen genast fäst sig vid detsamma och
förstått, att det varit domhavandens mening, att beviset skulle komma till användning
vid en eventuell nöjdförklaring. Orstadius ville påminna sig, ehuru
Orstadius ej vågade påstå detta bestämt, att då till fängelset vid 1h 4-tiden på
aftonen den 2 januari ankommen och av Orstadius öppnad post ej medfört något
bevis från domhavanden, Orstadius sökt per telefon komma i förbindelse med
honom, men att detta ej lyckats.

Till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlät jag en ämbetsskrivelse, däri jag
anförde följande:

Den 24 maj 1918 utfärdades lag angående ändring i vissa delar av strafflagen
(svensk författningssamling n:r 312, som utkom från trycket den 7 juni
1918). Därigenom förordnades, att 2 kap. 19 § skulle erhålla följande lydelse:

Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för tid, som
nedan sägs, ådömes don påföljd, att han ej må utöva ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1922 års riksdag.

präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän rådstugas
eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden,
i vilkas avgörande endast den må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad. Är någon till sådan påföljd dömd, have han ock förverkat
allmän befattning, som av honom innehaves.

Ej må påföljd enligt denna § ådömas, där ej brottet varder belagt med dödsstraff
eller med straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid,
där den dömde gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på livstid, men
i annat fall intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han
efter utståndet straff blivit frigiven.

20 kap. 14 § strafflagen erhöll följande lydelse:

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig till straffarbete
i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

Tillika stadgades, att lagen skulle träda i kraft den dag, konungen förordnade,
då ock bland annat den bestämmelse skulle träda i tillämpning, att förlust
av medborgerligt förtroende ej vidare skulle ådömas. I stället skulle påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen förbrytaren ådömas, efter ty för varje fall vore stadgat.

Genom kungl. kungörelsen den 20 juni 1918 om ikraftträdande av lagen den
24 maj 1918 angående ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (svensk författningssamling
n:r 392, som utkom från trycket samma den 20 juni 1918) förordnades,
bland annat, att nyssberörda lag skulle träda i kraft den 15 juli 1918.

Från justitiedepartementet har meddelats mig, att av författningssamlingen
n:r 312 avsändeso från författningssamlingens expedition i Stockholm direkt till
domhavanden i Ångermanlands västra domsaga den 13 juni 1918, att n:r 392
avsändes till domhavanden den 27 i samma månad samt att författningssamlingen
i regel utsändes till vederbörande myndigheter två gånger i veckan.

Det omfattande lagstiftningsarbetet under de senaste åren, vilket föranlett, att
författningssamlingen särskilt under kristiden svällt ut till ett förut oanat omfång,
har pålagt underrätterna en betydligt ökad arbetsbörda. Det har därför fordrats
ett noggrant studium av författningssamlingen och mycken påpasslighet för att
icke förbise nytillkomna bestämmelser. Men den ifrågavarande reformen, borttagandet
ur lagstiftningen av påföljden förlust av medborgerligt förtroende, sedan
länge förberedd och omtalad, hade varit föremål för en sådan uppmärksamhet,
att de därav föranledda ändringarna i strafflagen knappast bort kunna förbigås
av någon domare.

Häradshövdingen Nyréns förklaring har jag därför icke kunnat godtaga såsom
ursäkt för den i nu förevarande avseende förelupna försummelsen. Då Nyrén
före sin avresa från domarkansliet i Sollefteå till det ifrågavarande tingssammanträdet
uppenbarligen haft vetskap om, att vid sammanträdet skulle förekomma
rannsakning med en för stöld häktad person, hade han lämpligen bort ur författningssamlingen
för året utleta de författningar, vilka inneburit ändring i strafflagen,
och medföra dessa till tingsstället för att vid behov vara för häradsrätten
tillgängliga. Då det ju är ordföranden i häradsrätten, som ensam representerar
det juridiska vetandet, synes det mig tämligen betänkligt, att Nyrén beträffande
det verkliga innehållet i en strafflagsändring ansett sig kunna lita till en uppgift

— 1922 —

av eu av nämndemännen. Vad Nyrén anfört därom, att lian varit uttröttad efter
en säkerligen mycket ansträngande tingsresa, kan icke vinna avseende, dä han
tydligen saknat kunskap om vad den'' ifrågavarande lagändringen innebure.

20 § i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
innehåller bland annat den bestämmelsen, att om någon, som hålles häktad, blivit
av underrätt dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest, och
straffdomen ej är villkorlig eller målet i vad den dömde rörer underställt högre
rätts prövning, skall, där ej utslaget avsändes till vederbörande myndighet samma
dag det avkunnas, genast till den myndighet översändas sådant bevis, som omförmäles
i 2 § av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall
av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

I 2 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, stadgas bland annat, att nöjdförklaring
ej må gälla, där ej vid tiden för dess avgivande utslaget eller rättens eller
dom a re ns bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt, målet
såvitt den dömde rörer genom utslaget erhållit, kommit den myndighet till hända,
varom nu är sagt, samt den dömde, före den dag, då förklaringen avgives, och
efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnades eller, om det ej sålunda
avkunnats, blev honom annorledes delgivet, inom fängelse haft betänketid
under två dagar i följd.

Redan vid 1902 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.
Enligt förslaget skulle nöjdförklaring ej få avgivas, innan domstolens utslag kommit
vederbörande myndighet till hända. Lagutskottet föreslog emellertid, med
stöd av vad högsta domstolen tillstyrkt, att den dömde skulle äga förklara sig
nöjd med utslaget, även om hos vederbörande myndighet icke funnes tillgängligt
ett fullständigt exemplar därav utan blott rättens eller domarens bevis om den
ådömda bestraffningen och vad i övrigt genom utslaget blivit den dömde ålagt.
Lagutskottet yttrade, att det icke torde höra för domaren eller domstolen medföra
alltför störa svårigheter att omedelbart meddela sådana bevis, då den redogörelse
för domskälen, vilken vid uppsättande av fullständigt utslag väl i allmänhet
krävde det svåraste och mest tidsödande arbetet, icke skulle ingå i bevisen,
utan desamma endast behövde innehålla faktiska uppgifter, avfattade med största
möjliga korthet. Under debatten i kamrarna angående förslaget anfördes bland
annat, att en bestämmelse, att nöjdförklaring skulle kunna avgivas på grund av ett
bevis, medförde den svårigheten, att beviset, för att kunna tjäna såsom grundval för
avtjänande av straff, måste hava en viss fullständighet. Det ställde på domarens
ordentlighet och precision anspråk, som vore icke så obetydliga, men dock icke
högre, än att domarén i många andra hänseenden finge motsvara lika stora anspråk.

Sedan frågan förfallit vid 1902 års riksdag, framlade Kungl. Maj:t till 1909
års riksdag nytt förslag i ämnet, däri bestämmelse om nöjdförklaring på grund
av domarbevis upptagits. Departementschefen anförde därvid, att om formulär
upprättades till ledning vid avfattandet av dylika bevis, syntes all fara för att
icke vederbörlig noggrannhet iakttoges vara undanröjd. Något dylikt formulär
torde emellertid icke sedermera blivit upprättat.

- 1922 —

Redan av det nu anförda framgår, att ett av domaren utfärdat bevis av
ifrågavarande beskaffenhet icke får givas det kortfattade och ofullständiga innehåll,
som det av Nyrén å fångförpassningen tecknade meddelandet erhållit. I
beviset hade bort upptagas, förutom de lagrum, enligt vilka Andersson dömts,
jämväl beloppet av den ersättning, som han enligt utslaget skolat utgiva till målsägaren,
ävensom att Andersson skulle förbliva häktad. Men det måste tillika betecknas
såsom oriktigt att låta så viktiga uppgifter som dem, vilka skola upptagas
i ett domarbevis av förevarande beskaffenhet, likasom i förbigående inflyta
i en bisats i en påteckning å en fångförpassning. Fångförpassningen är utskriven
till fånggevaldigerns efterrättelse, under det att domarbeviset är en handling, avsedd
att av fängelsemyndigheten tillhandahållas den dömde. Att, såsom Nyrén
uppgivit, han förut icke erhållit någon anmärkning för sitt berörda sätt att expediera
dylika bevis, är en omständighet, som icke för Nyrén kan utgöra tillräckligt
försvar. Det kan icke enligt mitt förmenande läggas Orstadius till last,
att han icke på det å fångförpassningen tecknade meddelandet upptagit nöjdförklaring
av Andersson. Hade Nyrén genast till fängelsemyndigheten översänt ett
i laga ordning upprättat domarbevis, hade Andersson, såvitt handlingarna utvisa,
haft tillfälle att förklara sig nöjd med häradsrättens utslag och börja avtjäna
straffet redan den 2 januari 1919 i stället för, såsom nu skett, först den 3 januari.

För de ämbetsfel, vartill Nyrén på sätt ovan utvecklats gjort sig skyldig dels
genom att icke föranstalta därom att den tilltalade, såsom vederbort, blivit jämlikt
20 kap. 14 § strafflagen dömd till påföljd enligt 2 kap. 19 § samma lag och
dels genom att icke utfärda i laga ordning upprättat domarbevis, uppdrog jag
åt advokatfiskal att ställa honom under åtal inför hovrätten samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med instruktionen anställdes, yttrade
Svea hovrätt i utslag den 5 april 1921:

Enär häradsrätten underlåtit att, på sätt ske bort, jämlikt 20 kap. 14 § strafflagen
döma Andersson till påföljd enligt 2 kap. 19 § samma lag, samt Nyrén,
vilken vore ansvarig för häradsrättens ifrågakomna utslag, härigenom gjort sig
skyldig till vårdslöshet i utövning av domarämbetet, dömdes Nyrén jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen att för vad honom sålunda läge till last höta 75 kronor.
Vidkommande åtalet i övrigt funne hovrätten väl omförmälda bevis så till vida
icke vara avfattat i enlighet med föreskrifterna i 2 § i förenämnda lag den 26
mars 1909, att i beviset icke influtit upplysning angående den Andersson genom
utslaget ålagda ersättningsskyldighet, men enär den felaktiga tolkning av nämnda
bestämmelse, som Nyrén gjort gällande, icke skäligen kunde för honom i förevarande
fall föranleda ansvar för fel i domarämbetets utövning, samt Nyrén icke
genom att teckna ifrågakomna bevis å fångförpassningen eller genom vad i övrigt
i förevarande hänseende lagts Nyrén till last förfarit oriktigt, kunde åtalet i denna
del ej bifallas.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1922 -

16. Felaktig röstsammanräkning Inför K. B. vidi val av kommunalfullmäktige.

Genom övergångsbestämmelserna till lagen den 23 december 1918 om ändrad
lydelse i vissa delar av kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet stadgades, bland annat, att i kommun eller municipalsamhälle,
där kommunal eller municipalfullmäktige funnes eller skulle tillsättas,
skulle å stämma före utgången av mars månad 1919 val av hela antalet fullmäktige
äga rum. Därvid skulle halva antalet fullmäktige, eller om detta icke
vore jämnt, det antal, som vore närmast under hälften, utses för tiden från och
med den 1 maj 1919 till och med den 31 december 1920 och återstående antalet
fullmäktige för tiden från och med den 1 maj 1919 till och med den 31 december
1922. Särskild röstlängd skulle på grundval av mantalslängden för år 1918
och med tillämpning av de nya bestämmelserna angående rösträtt och röstgrund
uppläggas så tidigt, att den kunde företagas till justering å stämma i mars 1919.

I tidningen Falu-Kuriren för den 20 juni 1919 förekom en artikel med följande
innehåll:

»Ett egendomligt länsstyrelsebeslut. Ett laga kraftvunnet val upphäves. Vid
valet av kommunalfullmäktige i Hedemora landsförsamling invaldes å vänstersocialisternas
lista tvenne arbetare, Albin Lindström från Vikmanshyttan och
Henry Jonsson från Bältarbo, Hedemora, den förre för fyra år och den senare
för två. Den 15 april förklarades dessa personer av länsstyrelsen valda till kommunalfullmäktige.
Sedan valet vunnit laga kraft, anfördes hos länsstyrelsen
klagomål av ordföranden i Hedemora sockens kommunalstämma P. G. Bralin.
Han framhöll, att Lindström icke uppnått den i lagen föreskrivna valbarhetsåldern
och att Jonsson icke vore röstberättigad inom Hedemora landsförsamling,
varför Jonsson av denna anledning icke vore valbar. Länsstyrelsen beslöt då att
med upphävande av sitt • förra beslut anbefalla ny röstsammanräkning, vilken
ägde rum å landskansliet den 14 juni. Därvid utmönstrades de båda vänsterdemokraterna
och i deras ställe invaldes landstingsmannen Erik Olsson i Sjönsbo
och smältaren K. A. Lönn i Vikmanshyttan. Denna sak är i flera avseenden
anmärkningsvärd. Lagen stadgar, att klagotiden för kommunalfullmäktigval är
en månad. Detta synes länsstyrelsen icke hava beaktat, ty den upptog Brahns
besvär till saklig prövning, fastän klagotiden tilländalupit. Vidare tycks det hava
förbigått länsstyrelsens uppmärksamhet, att även om klagan inkommit i rätt tid,

K. B. icke haft laglig befogenhet att avgöra ärendet. Det är uppenbart, att länsstyrelsen
alldeles åsidosatt gällande bestämmelser, och man kan således våga påståendet,
att länsstyrelsen även i detta hänseende förfarit oriktigt. Det kan möjligen
synas fördomsfritt, att en myndighet utan betänkande korrigerar sig själv
så som här skett, men vart tar rättssäkerheten vägen, om beslut, som vunnit laga
kraft, utan vidare upphävas av samma myndighet som fattat dem? Vi hava
oss bekant, att på flera platser i vårt land av förbiseende inkommit en eller annan
person, som ej fyllt lagens fordringar, men, då detta upptäckts först sedan
valet trätt i kraft och klagotiden utlupit, hava klagomål icke föranlett någon åtgärd.
I varje fall lär ingen länsstyrelse hava ansett sig kunna avgöra dessa mål

- 1922 -

på, egen hand med åsidosättande av regeringsrätten. Vi äro övertygade, att J. 0.
icke skulle lämna oanmärkt det förfaringssätt, som länsstyrelsen i Kopparbergs
län här använt, därest ärendet skulle underställas hans prövning».

Sedan K. B. i Kopparbergs län anmodats att till mig inkomma med yttrande
i anledning av nämnda artikel, avgavs den 30 juni 1919 förklaring av landssed
reteraren N. Sunnerholm och landskamreraren L. Fernqvist, vilka anförde:

Till eu början ville länsstyrelsen anmärka, att före tillkomsten av lagen den
23 december 1918, varigenom införandet av kommunalfullmäktiginstitutionen å
landet i vissa fall blivit ovillkorligt påbjudet, kommunalfullmäktige icke funnits
i någon landskommun i Kopparbergs län. I följd därav hade icke heller inför
länsstyrelsen förekommit någon sammanräkning av röster till kommunalfullmäktige
utom beträffande köpingarna förrän under april 1919, då bland andra röstsammanräkning
för utseende av fullmäktige inom Hedemora landskommun förekommit,
Vid denna förrättning, som verkställts den 15 april, hade såsom ifrågavarande
tidningsartikel innehölle Lindström och Jonsson förklarats valda till fullmäktige,
den förre för 4 år och den senare för 2 år. Det vore ävenledes riktigt,
att länsstyrelsen genom beslut den 4 juni 1919 förordnat om ny röstsammanräkning
inom den grupp, för vilken Lindström och Jonsson blivit utsedda. Men
detta beslut hade grundat sig icke på i laga ordning anförda besvär över den
verkställda röstsammanräkningen utan på en från kommunalstämmoordföranden
i Hedemora socken till länsstyrelsen inkommen skrivelse, däri han med bifogande
av bevis, att Lindström vore född den 24 september 1895 och att Jonsson icke
funnes upptagen i den röstlängd, som använts vid senaste kommunalfullmäktigvalet
i Hedemora socken, anhållit att, då dessa personer följaktligen på grund av
bestämmelserna i 13 och 28 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet
icke vore behöriga att vara fullmäktige inom Hedemora kommun, ny röstsammanräkning
måtte företagas för utseende av två fullmäktige i de icke valbaras
ställe. Vid överläggning om det beslut, som i anledning av den av Brahn gjorda
framställningen borde fattas, varvid även varit på tal att lämna framställningen
utan avseende, hade länsstyrelsen, med hänsyn därtill, att röstsammanräkningen
på grund av bristande kännedom om föreliggande faktiska förhållanden uppenbarligen
vore stridande mot 29 § 4 mom. av nämnda förordning, som stadgade
att, om valsedel upptoge namn på någon, som ej vore valbar, skulle sådant
namn anses såsom obefintligt, funnit ett sådant fall föreligga, att valet måste anses
som en nullitet och ny röstsammanräkning ovillkorligen verkställas inom den
förut omförmälda gruppen, oaktat tiden för besvärs anförande över sammanräkningen
gått till ända. Med denna uppfattning, som enligt länsstyrelsens förmenande
icke stode i strid med eu riktig tolkning av lagen eller med något länsstyrelsen
veterlig! i liknande fall meddelat prejudikat, hade länsstyrelsen alltså förordnat
om den klandrade nya röstsammanräkningen, som utfallit så, att partiet i stället
för Lindström och Jonsson fått sina båda främsta kandidater på valsedlarna förklarade
valda. Från partisynpunkt syntes alltså icke skäl till missnöje föreligga.
Något sådant hade heller icke försports från deras sida, som saken egentligen
rörde. Ett mera sakligt grundat skäl till klander hade helt säkert uppstått, om

— 1922 —

valresultatet fått kvarstå oförändrat, ehuru detsamma tillkommit i strid mot lagens
bestämmelser, beroende på sammanräkningsmyndigbetens bristande kännedom
om faktiska förhållanden.

Såsom nyss anmärkts — fortsatte K. B. — stadgades i lagen att, om valsedel
upptoge namn på någon, som ej vore valbar, ansåges sådant namn som
obefintligt. Huru skulle det då uppdagas, om en valsedel upptoge något sådant
namn? För sammanräkningsmyndigheten funnes ingen möjlighet att avgöra
detta, för så vitt den icke av en ren händelse skulle äga personlig kännedom
härom. Någon röstlängd eller mantalslängd eller andra handlingar funnes vid
sammanräkningen icke att tillgå, och icke heller vore någon person från valkretsen
närvarande, som kunde lämna upplysning i saken. Men även om någon
från valkretsen vore närvarande, kunde det med största sannolikhet förutsättas,
att han icke förmådde styrka sådana obehörighetsgrunder, att länsstyrelsen kunde
förklara, att ett på en valsedel förekommande namn skulle betraktas såsom obefintligt.
Enligt 29 § 5 mom. punkt c) av åberopade förordning skulle valets utgång
kungöras omedelbart genom uppläsande av valprotokollet, Detta vore den
enda underättelse om valresultatet, som valmännen lagligen hade rätt att få. En
motsatt uppfattning till den av länsstyrelsen vid fattandet av ifrågavarande beslut
tillämpade skulle jämväl leda till orimligheter. Oavsett att en person, som
enligt lagens uttryckliga stadgande ej vore valbar till kommunalfullmäktig, icke
torde kunna vid något laga ansvar tvingas att infinna sig vid fullmäktiges sammanträden,
även om han uraktlåtit att överklaga valet, skulle en valmanskår,
fullt medveten om, att en person icke vore valbar på grund av exempelvis underårighet
eller därför att han vore bosatt i en långt avlägsen kommun, kunna
avgiva sina röster åt en sådan person samt få honom förklarad vald och kvarsittande
som fullmäktig under en hel valperiod. En sådan manöver borde väl
ändock kunna göras resultatlös, även om besvär icke anfördes. Med det sålunda
anförda hade länsstyrelsen velat framhålla några av de skäl, som legat till grund
för bifall till den av kommunalstämmoordföranden gjorda framställningen. Någon
skada eller kränkning av enskild rätt kunde beslutet väl icke heller hava vållat.
Tvärtom hade en faktisk olaglighet blivit undanröjd, sannolikt till valmännens
odelade belåtenhet. Under alla förhållanden stod det en var fritt att intill den
14 juli 1919 i vederbörlig ordning överklaga det klandrade beslutet.

På därom av mig framställd begäran blevo protokollen över ifrågavarande
röstsammanräkningar till mig insända.

Protokollet över sammanräkningen den 15 april 1919 utvisade, att, sedan de
från kommunen inkomna val protokollen blivit upplästa och omslagen till de vid
varje protokoll fogade valkuverten öppnats, valsedlarna blivit uttagna ur kuverten
samt granskade, därvid en del anmärkningar gjordes beträffande kuvertens
innehåll. Såvitt protokollet utmärkte, företogs icke någon granskning av de å
röstsedlarna angivna personernas valbarhet, och icke heller funnos röstlängder
eller andra för dylik granskning erforderliga handlingar tillgängliga. Till kommunalfullmäktige
förklarades valda bland andra Lindström och Jonsson, den förre
för 4-årsperioden och den senare för 2-årsperioden.

— 1922 -

I allmän kungörelse den 4 juni 1919 meddelade därefter K. B., att ordföranden
i Hedemora sockens kommunalstämma hos länsstyrelsen anmält, dels att
Lindström icke ägde den i lag föreskrivna ålder för valbarhet till kommunalfullmäktig
och dels att Jonsson icke vore inom Hedemora landsförsamling röstberättigad.
Med anledning därav förordnade K. B. under åberopande av 32 § 3 mom.
i förordningen om kommunalstyrelse på landet, sådant detta lagrum lydde enligt
lagen den 13 juni 1913, att ny röstsammanräkning för utseende av kommunalfullmäktige
efter dessa båda personer skulle äga rum den 14 juni 1919.

Vid sistnämnda förrättning antecknades enligt det därvid förda protokollet,
att Lindström och Jonsson blivit valda för partigruppen »Vänstern». Sedan de
valsedlar, som utgjorde nämnda grupp, framtagits och sammanräkning av rösterna
inom gruppen verkställts, förklarades Olsson och Lönn, som erhållit högsta
röstetalen, skola inträda såsom kommunalfullmäktige i Lindströms och Jonssons
ställe.

Besvär över förrättningen den 14 juni 1919 hava ej blivit anförda.

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande:

Beträffande val av kommunalfullmäktige föreskrives i förordningen om kommunalstyrelse
på landet i dess lydelse enligt lagarna den 13 juni 1913 och den
23 december 1918, att dylikt val skall ske å kommunalstämma eller, där i kommunen
finnas flera valdistrikt, å stämmor med distrikten. I avseende å valbarhet
till kommunalfullmäktig gäller vad om ordförande i kommunalstämma är stadgat,
bland annat, att vederbörande skall vara röstberättigad inom kommunen samt
hava uppnått 25 års ålder. Därest valsedel upptager namn på någon, som ej är
valbar, eller framgår i avseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt,
vem som därmed åsyftas, skall sådant namn anses såsom obefintligt. Efter
valets slut skola valkuverten i förseglat omslag jämte vid valet fört protokoll insändas
till K. B. i länet, som har att vid offentlig förrättning sammanräkna rösterna.
Vid förrättningen skall föras protokoll, och valets utgång skall omedelbart
kungöras genom uppläsande av nämnda protokoll, varefter valförrättningen
är avslutad. Därest kommunalfullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens
utgång, skall K. B., efter anmälan av fullmäktige, företaga ny röstsammanräkning.
I fråga om klagorätt stadgas, att, om någon är missnöjd med valet,
må han däröver hos Konungen anföra besvär, vilka skola ingivas till K. B. sist
inom en månad efter den dag, då valet avslutas, varefter K. B. har att insända
besvären jämte valet rörande handlingar till Konungen för att i regeringsrätten
skyndsamt föredragas och avgöras.

Bestämmelserna i 56—69 §§ i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen
utvisa, att K. B. är skyldig att vid sammanräkning av röster, avgivna vid val
av ledamöter i andra kammaren, pröva huruvida de föreslagna kandidaterna äro
valbara eller ej. För dylikt ändamål har det även ålagts valförrättare att till
K. B. insända, förutom valkuverten och valprotokollen, jämväl vederbörande röstlängder
; och åligger det K. B. att, därest så ej skett, infordra felande röstlängd.

— 1922 —

Föreskrifter i sistnämnda hänseende saknas i förordningen om kommunal
styrelse på landet. Att K. B. även beträffande val av kommunalfullmäktige är
skyldig tillse, att de å valsedlarna angivna personerna äro valbara, framgår emellertid
därav, att, då valsedlarna överlämnas förseglade till valförrättaren samt i
sådant skick översändas till K. B., som därefter uttager dem ur kuverten, annan
än sistnämnda myndighet icke kan verkställa prövning av kandidaternas behörighet.
Härav följer, att K. B. bör införskaffa röstlängder och andra handlingar,
som må erfordras för dylik prövning. I likhet med vad i lagen om val till riksdagen
är föreskrivet torde ifrågavarande handlingar böra av K. B. infordras i
god tid före sammanräkningen, på det att denna icke onödigtvis må fördröjas.
Sammanräkningsförrättningen kan ju visserligen tänkas utsträckt så långt, att
K. B. kan hinna införskaffa behörighetsbevis angående alla kandidaterna, men
förordningen om kommunalstyrelse på landet synes förutsätta, att själva sammanräkningen
och kungörandet av resultatet genom protokollets uppläsning skall gå
i ett sammanhang utan ajournering för kontrolländamål, ehuru K. B. säkerligen
ofta nog måste hos vederbörande inhämta upplysningar, t. ex. då otydlighet föreligger
angående vem, som avses i valsedel. Av de från K. B. hit insända handlingarna
framgår även, att K. B. vid sammanräkningen den 15 april 1919 med
anledning av otydlighet i vissa valsedlar måst göra förfrågningar hos vederbörande
landsfiskal, vilken därå svarat först påföljande dag.

Uppenbart är, att det mången gång kan vara svårt för K. B. att i röstlängderna
återfinna kandidaternas namn samt att kontrollen, därest den utövas först
vid sammanräkningen, jämväl i övrigt kan vålla åtskillig tidsspillan. Med hänsyn
härtill synes det lämpligaste förfaringssättet — vilket, enligt vad jag har
mig bekant, användes vid åtminstone en länsstyrelse — vara, att K. B. i god
tid före sammanräkningen från valförrättarna infordrar exemplar av de vid valet
använda valsedelstyperna ävensom röstlängderna samt ålägger valförrättarna att
på ett eller annat sätt i röstlängderna utmärka, var de föreslagna kandidaterna
återfinnas. Genom ett dylikt förfaringssätt erhåller K. B. möjlighet att redan
före sammanräkningen pröva kandidaternas valbarhet.

Beträffande frågan, huru vederbörande myndigheter skola förfara, om efter
valet upptäckes, att någon av de valde icke varit valbar, må erinras därom att,
så länge valet icke vunnit laga kraft, möjlighet finnes att genom besvär i laga
ordning hos Kungl. Maj:t påkalla ändring i valet. Om besvärstiden gått till ända,
är nämnda utväg stängd. I riksdagsordningen stadgas, att om en ledamot av
riksdagens första kammare, efter det han blivit vald, kommer i den ställningen,
att han ej längre skulle vara valbar, skall han frånträda sin befattning och ny
ledamot utses. Något häremot svarande stadgande finnes emellertid icke i förordningen
om kommunalstyrelse på landet.

K. B. har i sin förklaring anfört att, då röstsammanräkningen den 15 april
1919 uppenbarligen vore stridande mot den bestämmelse i nyssnämnda förordning,
som stadgade att, om valsedel upptoge namn på någon, som ej vore valbar,
skulle sådant namn betraktas såsom obefintligt, måste valet anses vara eu
nullitet och ny röstsammanräkning verkställas, oaktat tiden för anförande av
besvär över förstnämnda sammanräkning gått till ända.

8 — .Tustiiitombvflsmannens ämbttsberäfteJsc till 1922 års riksdag.

Den åsikt, K. B. sålunda uttalat, kan jag icke gilla. Prövningen av frågan,
huruvida den först verkställda sammanräkningen vore att anse såsom en nullitet,
tillkom lagligen icke K. B. Såsom regel torde väl i allmänhet gälla, att en
myndighet icke äger att själv uppriva ett av myndigheten fattat beslut. Detta
gäller naturligtvis särskilt för den händelse att, såsom i detta fall skett, beslutet
vunnit laga kraft. Uppenbart är således, enligt mitt förmenande, att K. B. överskridit
sin befogenhet.

Att en myndighet icke ens äger att själv förordna om rättelse av en sammanräkning,
då denna ännu icke vunnit laga kraft, framgår även av prejudikat.
I ett i regeringsrättens årsbok 1919 under n:r 33 refererat fall hade en magistrat
vid sammanräkning den 23 mars 1919 av röster, avgivna vid landstingsmannaval,
upptagit viss partigrupps röstetal för högt. Sedan nämnda felaktighet vid valprotokollets
justering följande dag upptäckts, företog magistraten ny sammanräkning
av rösterna. Över valet anfördes besvär hos Kungl. Maj:t med yrkande,
att Kungl. Maj:t måtte upphäva den av magistraten först verkställda sammanräkningen
samt förordna om ny sammanräkning, eller, om ny sammanräkning
ansåges obehövlig, då magistraten redan verkställt sådan, att sistnämnda sammanräkning
måtte fastställas. Kungl. Maj:t förklarade sig anse den av magistraten
företagna nya sammanräkningen vara utan laga verkan samt förordnade på anförda
skäl, att ny sammanräkning skulle av magistraten företagas.

I ett annat i samma årgång av årsboken under notis C 97 anmärkt fall hade
en domhavande vid röstsammanräkning begått ett fel. Sedan domhavanden upptäckt
felet, anhöll han i en till vederbörande länsstyrelse ingiven, till Konungen
ställd skrift, att Kungl. Maj:t måtte, med undanröjande av den felaktiga sammanräkningen,
förordna om verkställande av ny sådan. Kungl. Maj:t ansåg skriften
böra behandlas såsom innefattande besvär samt förordnade om ny sammanräkning.
En ledamot av regeringsrätten förklarade att, som skriften enligt hans
mening icke vore att anse såsom besvär, funne han densamma icke tillhöra regeringsrättens
upptagande och prövning. Härav vill synas, som om domhavanden
endast besvärsvägen kunnat få det begångna felet rättat.

Ehuru, såsom K. B. åberopat, någon skada icke i föreliggande fall synes
hava uppkommit, kan ett förfaringssätt sådant som det nu ifrågavarande komma
att, därest detsamma skulle vinna fortsatt tillämpning, lända till kränkning av
såväl allmän som enskild rätt.

Vad K. B. anfört därom, att det stått en var fritt att överklaga den senare
sammanräkningen, kan icke tjäna K. B. till försvar. I sådant hänseende är för
övrigt att märka, att K. B. icke meddelat besvärshänvisning samt att besvär icke
heller blivit förda.

På grund av vad nu anförts och då K. B. icke velat medgiva, att det klandrade
förfarandet varit oriktigt, fann jag mig nödsakad att beivra det sålunda begångna
tjänstefelet. Med anledning därav uppdrog jag åt advokatfiskal att i
laga ordning ställa Sunnerholm och Fernqvist eller de personer, vilka voro för
den ifrågavarande förrättningen den 14 juni 1919 ansvariga, under åtal inför
hovrätten samt å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

— 1922 —

Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjorts, har genom utslag den 2 juni 1921,
enär det icke tillkommit K. B. att, på sätt ifrågavarande den 14 juni 1919 företagna
röstsammanräkning innebure, vidtaga ändring i den sammanräkning, som
ägt rum den 15 april 1919, samt Sunnerholm och Fernqvist voro ansvariga för
den sålunda begångna felaktigheten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömt dem
att för oförstånd i ämbetets utövning höta vardera 30 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

17. Oriktigt förfarande av K. B. i anledning av besvär i taxeringsmål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av H. V. Broomér i Stockholm
här anhängiggjort ärende inhämtas:

I en till kungl. kammarrätten ställd, till K. B. i Skaraborgs län den 1 maj
1919 inkommen skrift anförde klaganden besvär däröver att han för år 1917
blivit taxerad såväl i Stenstorps socken i Skaraborgs län som i Furuby socken
i Kronobergs län; och anhöll klaganden att »den oriktiga taxeringen» måtte
upphävas.

Vid utredning, som K. B. i anledning härav verkställde, utröntes medelst
intyg från vederbörande häradsskrivare och taxeringsnämndsordförande, att klaganden,
som för år 1917 varit mantalsskriven i Stenstorps socken, blivit sagda
år därstädes taxerad till 2,000 kronor för inkomst av arbetsanställning såsom
verkmästare i Stenstorp under år 1916 samt att klaganden varken varit mantalsskriven
eller taxerad i Furuby socken för år 1917.

K. B. meddelade därefter den 23 oktober 1919 den resolution, att K. B. tagit
klagandens till K. B. ingivna, men till kammarrätten ställda ansökan i övervägande;
och som av handlingarna blivit utrett, att klaganden icke varit taxerad
för inkomst av arbete år 1917 i Furuby socken av Kronobergs län utan endast
i Stenstorps socken av Skaraborgs län, funne K. B. skäl företaga ärendet till
avgörande samt prövade rättvist förklara, att, då taxeringen, som ägt rum i
mantalsskrivningsorten, grundade sig på vederbörande taxeringsnämnds beslut,
däröver klagan icke blivit förd i den ordning, gällande taxeringsförordningar föreskreve,
besvären icke skulle till någon K. B:s åtgärd föranleda.

Besvärshänvisning meddelades icke.

I en den 8 november 1919 hit inkommen skrift anhöll klaganden, med åberopande
av kvitterad debetsedel å honom påförda kommunalutskylder för år 1917
i Furuby socken, att jag måtte upptaga ifrågavarande resolution till prövning,
och framställde klaganden tillika anspråk på ersättning för utgifter och besvär,
som åsamkats honom på grund av nämnda taxering.

Den av klaganden åberopade debetsedeln utvisade, att enligt kommunalstämmobeslut
den 29 oktober 1917 i Furuby socken klaganden för en taxerad
inkomst av 2,000 kronor i kommunalutskylder påförts 154 kronor 50 öre, att
han å kommunalstämma erhållit avdrag med 85 kronor 25 öre, att återstoden
skolat betalas den 6 februari 1918 samt att klaganden guldit densamma den 10
september 1918.

— 1922 —

Sedan K. B. anmodats att till mig inkomma med yttrande, anförde t. f.
landssekreteraren Einar Johnson och t. f. landskamreraren John Nelsén följande: Av

den vid resolutionens meddelande föreliggande utredningen hade framgått,
att klaganden endast taxerats för inkomst av arbetsanställning inom Stenstorps
socken det ifrågavarande året 1917 samt att någon dubbeltaxering icke
förelegat. Besvärsfråga:! hade således endast gällt taxeringen i klagandens mantalsskrivningsort,
Stenstorps socken. Enligt föreskrifterna i 36 § taxeringsförordningen
skulle avskrifter av taxeringslängderna hållas tillgängliga för de skattskyldiga
på lämpligt ställe inom kommunen, och hade klaganden sålunda kunnat
taga del av taxeringen i sin mantalsskrivningsort samt, därest han varit missnöjd
med taxeringen, anföra besvär över taxeringsnämndens beslut hos prövningsnämnden,
vilka besvär skolat till K. B. ingivas senast före klockan 12 den 15
juli 191:. Några sådana besvär hade emellertid icke till K. B. inkommit, i
anledning varav klaganden förlorat rätten att i fall som detta överklaga den
honom i mantalsskrivningsorten åsätta taxeringen. Med anledning av vad sålunda
blivit utrönt i taxeringsärendet hade K. B., i likhet med vad som tillförene ägt
rum i flera liknande fall, genom resolutionen den 23 oktober 1919 meddelat det
beslut, att besvären icke skulle föranleda till någon K. B:s åtgärd, då klagan
över taxeringen icke blivit förd i vederbörlig ordning. Då besvärshänvisning icke
kommit att åtfölja beslutet, hade K. B. genom resolution den 12 november 1919
kompletterat sitt förut fattade beslut därutinnan; och hade detta senare beslut i
original tillställts klaganden. K. B. erinrade vidare därom, att vid den tidigare
verkställda utredningen framgått, att klaganden för år 1917 varken varit mantalsskriven
i Furuby socken eller där taxerad till bevillning. Då emellertid klaganden
hos J. O. företett omförmälta debetsedel å kommunalutskylder i sistnämnda
socken, hade K. B. från landskamreraren i Kronobergs län inhämtat förklaring,
på vad sätt denna taxering i kommunen tillkommit, och hade till svar
härå lämnats den upplysningen, att ifrågavarande kommunalutskylder debiterats
på grund av 1916 års taxering till bevillning. Därest kommunalnämnden i Furuby
socken, oaktat klaganden år 1917 icke därstädes varit taxerad till bevillning, ändock
påfört honom utskylder till kommunen, hade nämnden handlat i strid med
föreskriften i gällande förordning om kommunalstyrelse på landet och borde
sålunda vara skyldig att återbära till klaganden de oriktigt påförda utskylderna
samt utgiva av honom fordrad ersättning för utgifter och besvär genom en sådan
taxering, vilken ersättning K. B. icke kunde vara skyldig vidkännas. Då K. B.
icke förfarit orätt genom det meddelade beslutet uti förevarande taxeringsärende,
hemställde K. B., att klagoskriften icke måtte föranleda till annan åtgärd, än att
handlingarna i händelse av klagandens besvär i kammarrätten över K. B:s resolution,
överlämnades till nämnda myndighet för att tagas under omprövning vid
besvärens avgörande därstädes.

\ id K. B:s yttrande fanns fogad avskrift av omförmälda den 12 november
1919 meddelade besvärshänvisning, enligt vilken klaganden hade att söka ändring
i resolutionen den 23 oktober 1919 genom besvär, vilka vid äventyr av talans
förlust skulle ingivas eller insändas till kammarrätten innan klockan 12 å trettionde

— 1922 —

Öl

dugen från delfående! däruv. A avskriften var tecknat bevis, att klaganden den
20 november 1919 fått del av besvfirshiinvisningen med bilagda handlingar.

Därjämte var vid förklaringen fogat ett av landskamreraren i Kronobergs
län utfärdat utdrag av taxeringslängd över inkomstbcvillningen samt inkomstoch
förmögenhetsskatten inom Furuby socken för år 1916, utvisande, att klaganden
enligt bevillningsförordningen samt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerats för inkomst av arbetsanställning till 1,200 kronor, å vilket belopp
klaganden erhållit bevillningsfritt avdrag med 300 kronor.

I hit avgivna påminnelser medgav klaganden, att nämnda besvärshänvisning
delgivits honom den 20 november 1919, men förklarade, att han råkat försumma
besvära sig. Han anhöll därför, att jag måtte förhjälpa honom till rätt att klaga
i kammarrätten, ehuru besvärstiden gått till ända.

I ämbetsskrivelse till advokatfiskal vid Göta hovrätt anförde jag följande:

Beträffande sättet för klagan över taxering finnas bestämmelser meddelade
i kungl. förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarande
vid taxering.

I 36 § 4 mom. i förordningen stadgas, att avskrifter av taxeringslängderna,
i vad de angå varje särskild kommun på landet, skola före den 20 juni av
häradsskrivaren tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande, vilken det
åligger att under viss bestämd och vederbörligen kungjord tid, som icke må understiga
14 dagar, på lämpligt och därvid även tillkännagivet ställe hålla avskrifterna
de skattskyldiga till hända.

I 39 § föreskrives, att skattskyldig, som icke åtnöjes med vederbörande
taxeringsnämnds beslut i vad honom rörer och som ej till följd av underlåtenhet
att efterkomma de i 18 § omnämnda bestämmelserna om deklaration m. m. förlorat
rätt till talan, må däri söka ändring hos prövningsnämnden genom besvär,
vilka, skriftligen avfattade, skola, vid påföljd att besvären eljest icke varda upptagna
till prövning, i länen ingivas till K. B. senast före klockan 12 på dagen
den 15 juli, eller, om då är helgdag, nästföljande dag.

I 49 § 1 mom. enligt dess lydelse före den 31 oktober 1919 stadgas: Skattskyldig,
som ej enligt 18 § förlorat rätten till talan, må över prövningsnämndens
beslut, i vad honom rörer, anföra besvär i följande fall, nämligen

a) om han hos prövningsnämnden överklagat taxeringsnämndens beslut och
hans klagan därstädes icke bifallits,

b) om prövningsnämnden ändrat den av taxeringsnämnden åsätta taxeringen,
utan att sådan ändring av den skattskyldige påyrkats, samt

c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift, som
omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden följd, utan att underrättelse,
som i 23 § 2 mom. föreskrives, blivit före viss tid avsänd.

I det under a) omnämnda fallet må besvären dock innefatta endast fullföljande
helt eller delvis av yrkande, som den skattskyldige framställt hos prövningsnämnden.

I det under b) omförmälda fallet må talan allenast föras, om höjning skett,

— 1922 -

angående nedsättning, samt, om sänkning skett, angående höjning intill det av
taxeringsnämnden åsätta beloppet.

I fall, som i c) avses, må ändring sökas, allenast i den mån taxeringen bestämts
annorlunda än den skattskyldige uppgivit.

Besvären skola, ställda till kammarrätten, ingivas till K. B. i det län, där
taxeringen skett, före klockan 12 å sista helgfria dagen i december månad det år,
taxeringen ägt rum, vid påföljd att besvären eljest icke varda upptagna till prövning.

Jämlikt bestämmelserna i 2 mom. i 49 § skall K. B., sedan vid inkomna
besvär blivit fogade såväl utdrag av taxeringslängd och beskattningsnämndernas
protokoll, såvitt den överklagade taxeringsfrågan angår, som ock de till nämnderna
i frågan ingivna handlingarna samt därefter förklaringar över besvären
infordrats från vederbörande, skyndsamligen till kammarrätten insända samtliga
handlingarna med de upplysningar och erinringar, som besvären anses påkalla.

Så snart den stadgade besvärstiden gått till ända, översänder K. B. till kammarrätten
förteckning å anförda besvär.

50 § i förordningen lyder: Den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt
å ort, där han icke är mantalsskriven eller eljest skattskyldig för dylik
skatt, så ock den, som taxerats till bevillning för samma inkomst å mer än eu
ort eller eljest till inkomstbevillning å ort, där han icke varit för sådan bevillning
skattskyldig och ej heller mantalsskriven, äge att häröver anföra besvär hos
kammarrätten. Besvären skola, vid påföljd att eljest icke varda upptagna till
prövning, inom natt och år, efter det att utskylder vederbörande avfordrats, ingivas
till K. B. i län, inom vilket taxering skett, varefter med ärendet förfares i
enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas. Avse besvären taxering för
samma inkomst å mer än eu ort och hava utskylder därför avfordrats vederbörande
å olika tider, räknas besvärstiden från det senaste kravet.

Vad sålunda är föreskrivet gäller även för de fall, att någon obehörigen
taxerats till bevillning för fast egendom eller att någon jämlikt gällande bestämmelser
efterbeskattats å ort, där han icke eljest är skattskyldig för inkomst- och
förmögenhetsskatt eller bevillning det år, efterbeskattningen sker, och där han ej
heller är mantalsskriven.

Enligt 61 § 1 mom. må besvär, om vilka i förordningen förmäles, jämte
därtill hörande handlingar kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning,
på klagandens eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas till den
myndighet, till vilken besvären skola enligt förordningen ingivas.

I fråga däremot om sättet för klagan över debitering är stadgat angående
kronoutskylder i § 7 i uppbördsreglementet den 14 december 1917 samt angående
kommunalutskylder å landet i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet § 68 punkt 3, §§ 65—69 och 75—77. Besvär,
som avse själva debiteringen, skola enligt berörda stadganden anföras hos K. B.

Då klaganden i sin till kammarrätten ställda besvärsskrift fört klagan över
att han för 1917 blivit taxerad inom två kommuner i olika län, hade § 50 i
1910 års förordning bort vinna tillämpning. Det hade följaktligen ålegat K. B. i
Skaraborgs län att till kammarrätten insända besvären, åtföljda av de handlingar,
som omförmälas i 49 § 2 mom. i förordningen.

— 1922 -

I ärendet är emellertid upplyst, att K. B. i stället företagit besvären till avgörande
samt förklarat, att desamma icke föranledde till någon K. B:s åtgärd.
Såsom skäl för detta förfaringssätt har K. B. åberopat, hurusom utredningen
utvisat, att klaganden icke varit taxerad för år 1917 i Furuby socken utan endast
i Stenstorps socken samt att s. k. dubbeltaxering följaktligen icke förelegat.

Men vad K. B. sålunda anfört bar, enligt mitt förmenande, icke kunnat berättiga
K. B. att förfara på sätt som skett. Bestämmelserna i nyssnämnda lagrum
utvisa otvetydigt, att rätten till prövning av besvär av ifrågavarande beskaffenhet
uteslutande tillkommer kammarrätten och detta i såväl formellt som materiellt
hänseende, ehuruväl K. B. i samband med besvärens översändande till
kammarrätten äger avgiva det yttrande, vartill utredningen kunnat giva anledning.
Någon befogenhet eller skyldighet för K. B. att företaga en förhandsprövning
eller sovring av besvär i taxeringsfrågor förefinnes icke.

Aven om de av klaganden anförda besvären skulle hava kunnat hänföras
under 49 § i taxeringsförordningen, hade därav icke följt, att K. B. varit berättigad
att pröva desamma. Jämväl i sistnämnda paragraf stadgas nämligen, att
besvären av K. B. skola insändas till kammarrätten. Såväl därav som av paragrafens
innehåll i övrigt framgår, att kammarrätten skall avgöra dylika besvär,
därvid kammarrätten har att i första hand pröva, huruvida klaganden fullgjort
de i taxeringsförordningen uppställda villkoren för klagorätt. Icke heller i dylikt
hänseende har någon befogenhet tillerkänts K. B.

I ärendet är ostridigt, att K. B. ursprungligen icke meddelat hänvisning till
fullföljd av talan mot sin ifrågavarande resolution. Härigenom hade klaganden
kunnat föranledas tro, att resolutionen icke finge överklagas. Emellertid är tilllika
upplyst, att klaganden sedermera, dock först efter det förevarande klagomål
av mig remitterats till K. B., erhållit dylik hänvisning. Klaganden har visserligen,
enligt egen uppgift, försummat att ställa sig hänvisningen till efterrättelse,
men då klaganden genom att till K. B. insända sina besvär fullgjort vad honom
ålegat för att draga dessa inför kammarrätten, torde den omständigheten, att
K. B:s den 23 oktober 1919 meddelade resolution icke inom föreskriven tid av
honom överklagats, icke kunna betaga honom rätt att få sin talan prövad av
kammarrätten. Det torde väl fortfarande åligga K. B. att för dylikt ändamål
dit översända besvärshandlingarna. Vid sådant förhållande kan det icke anses
utrett, att klaganden genom K. B:s förfarande lidit någon rättsförlust.

Den oriktiga tolkning av hithörande bestämmelser, vartill K. B., på sätt ovan
framhållits, gjort sig skyldig, ansåg jag mig likväl böra beivra, då av K. B:s
förklaring framgått, att K. B. förut i liknande fall tillämpat enahanda förfaringssätt,
och K. B. icke ansett sig hava förfarit oriktigt.

På grund av vad nu anförts uppdrog jag åt advokatfiskal att i laga ordning
ställa Nelsén och Johnson eller de personer, vilka voro för K. B:s ifrågavarande
beslut ansvariga, under åtal inför hovrätten för ämbetsfel och å dem
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Tillika borde klaganden genom advokatfiskal^ försorg sättas i tillfälle att
framställa de anspråk på ersättning för utgifter och besvär i anledning av före —

1922 —

varande anmälan, vartill han ansåg sig befogad; och borde sådana anspråk, i
den mån de kunde finnas berättigade, av advokatfiskalen understödjas.

Efter åtal av advokatfiskalen yttrade Göta hovrätt i utslag den 11 oktober
1921 att, enär Nelsén och Johnson visat oförstånd i ämbetet uti det av advokatfiskalsämbetet
anmärkta hänseendet, dömde hovrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
Nelsén och Johnson för vad de sålunda låtit komma sig till last att bota
vardera 10 kronor. Av klaganden i målet framställt ersättningsyrkande blev på
det sätt bifallet, att Nelsén och Johnson förpliktades att en för båda och båda
för en gottgöra klaganden de kostnader, honom åsamkats genom Nelséns och
Johnsons felaktiga förfarande, med 50 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

18. Oriktigt kvarhållande å polisstation.

I två till mig insända klagoskrifter anförde förlagschefen Algot Rosberg i
Örebro och Efraim Jansson i Hallstahammar, att de ville fästa min uppmärksamhet
på ett övergrepp, vartill polismyndigheten i Skövde skulle gjort sig skyldig
gent emot Jansson. Klagandena åberopade därvid en artikel i tidningen Brand
för den 16 augusti 1919 med rubrik: »Vem skall skydda mig mot polisen?»

Tidningsartikeln, som var undertecknad av Jansson, innehöll bland annat,
att Jansson den 5 augusti 1919 kommit till Skövde på en cykelturné, som västra
Sveriges distrikt av vänstersocialistiska partiet anordnat med Jansson som agitator.
Sedan Jansson skaffat logi för natten, hade han gått ut på torget och börjat
utbjuda medhavd litteratur, som han hade förvarad i en väska. Innan han
hunnit sälja något, hade emellertid en tillstädeskommen poliskonstapel i olämpliga
ordalag frågat honom, vad han hade att sälja. Sedan Jansson visat poliskonstapeln
en skrift, benämnd »Skräckväldet i Amerika», och upplyst, att han
sålde syndikalistisk och socialistisk litteratur, hade konstapeln frågat Jansson, om
han hade handelsrättigheter att sälja böcker. Då Jansson svarade, att det ej behövdes
några handelsrättigheter för att sälja böcker, hade han anmodats medfölja
till poliskontoret för att »visa papper». Inne på polisvaktkontoret hade
Jansson behandlats med stor brutalitet. Han hade troligen av stadsfiskalen anmodats
visa »papper» och frejdbetyg, vilket han icke medhade. Tre eller fyra
poliskonstaplar hade tömt innehållet i Janssons väska och undersökt detsamma.
Jansson hade tillfrågats, om han förut varit straffad, och, sedan han upplyst, att
han varit straffad för brott mot strafflagen för krigsmakten, hade han tillfrågats,
om han stulit. Då han förnekat detta, hade en konstapel sagt, att han naturligtvis
vore tjuv. Vidare hade yttrats, att, då han sålde sådan smörja, han skulle hava stryk.
Jansson hade därpå fått tillsägelse, att han skulle kvarstanna över natten, och, sedan
han visiterats och åtskilliga papper med anteckningar fråntagits honom, hade han
insatts i eu arrest, där två överlastade personer förvarades. Av dessa hade den
ene varit våldsam, och Jansson hade haft fullt upp att göra med att freda sig
för slag, som han utdelat. Efter ett par timmar, sedan vaktombyte skett, hade

— 1922 -

Jansson blivit flyttad till en annan cell. Där hade han fått kvarbliva till klockan
halv 11 följande förmiddag. Då hade man läst igenom Janssons papper och
frågat, om han ämnade hålla föredrag av sådant innehåll, som anteckningarna
på papperen gåve vid handen. Då Jansson genmält, att han ämnade detta, hade
man svarat, att det förbjödes. Därefter hade Jansson återfått sina tillhörigheter
och erhållit tillstånd att avlägsna sig från polisvaktkontoret med tillsägelse dock
att genast lämna staden, ty eljest skulle han »åka in igen».

Sedan jag med anledning av klagoskrifterna anmodat stadsfiskalen Johan
Björck att till mig inkomma med upplysning, yttrade Björck i avgivet utlåtande
följande:

Vid tillfället hade Björck åtnjutit tjänstledighet och vistades icke i staden.
I motsats till vad Jansson påstått hade Björck utrönt, att hans vikarie icke ens
underrättats om att Jansson anhållits än mindre varit tillstädes, då Jansson för
hördes av polismännen inne å polisstationen. Rörande anledningen till Janssons
anhållande och sättet för hans behandling efter anhållandet hänvisades till den
förklaring, som poliskonstapeln C. P. Kempe, vilken verkställt anhållandet, och
tjänstförrättande poliskonstapeln J. E. Lundbäck, som därvid närvarit, enligt
Björcks anmodan avgivit. Tidningsartikeln hade i huvudsak framställt tilldragelsen
oriktigt, och uppgifterna däri vore i hög grad överdrivna och vilseledande.
Björck medgåve gärna, att Kempe vid den anmälda förrättningen visat väl liten
eftertanke, då fullt lagliga och vägande skäl för Janssons anhållande på sätt som
skett väl icke förelegat, men å andra sidan påkallade det rådande osäkerhetstill
ståndet polisens oavlåtliga uppmärksamhet och kraftiga omedelbara ingripande.
Poliskonstaplarna hade genom Björck erhållit lämplig tillrättavisning i anmärkta
hänseendet.

I sin förklaring anförde Kempe och Lundbäck följande:

Natten mellan den 3 och den 4 augusti 1919 hade gjorts ett försök till bankstöld
i Väring, två stationshåll från Skövde. Polismyndigheten hade därför haft
särskild anledning att vara vaksam på vissa typiska personer, och av erfarenhet
visste man, att mången brottsling eller efterlyst person hade anträffats bakom
någon liknande affär, som den Jansson innehaft. Detta hade givit Kempe anledning
att bedja Jansson medfölja till poliskontoret för att låta »policera» sig.
Jansson hade då stått alldeles ensam i hörnet av Hertig Johans torg med en
väska vid sidan, full av böcker. Kempe hade frågat Jansson, vad han hade att
sälja, varpå Jansson svarat: syndikalistisk och socialistisk litteratur. På Kempes
fråga, om Jansson ville medfölja till poliskontoret för policering, hade Jansson
svarat ja och medföljt. A poliskontoret hade Jansson tillfrågats, om han innehade
åldersbevis. Jansson hade upplyst, att han intet hade, men framtagit ett
annat papper, som skulle visa, att han vore utsänd att sälja de broschyrer, som
han innehade. Han hade då erhållit tillsägelse, att »detta förstår ni väl inte
gäller som legitimationspapper, ty ett 3ådant kan vilken luffare som helst utfärda».
För att göra sig närmare förvissade om Janssons person hade Kempe
och Lundbäck undersökt hans övriga papper, vilka han på tillsägelse själv framtagit
och vilka ej framtvingats på ett så brutalt sätt, som Jansson skrivit om.

9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1022 års riksdag.

Kempe och Lundbäck hade ej kunnat finna några papper, som bevisat, vem han
var. Däremot hade Kempe och Lundbäck funnit en mängd papper fulltecknade,
en del med grova och smädande uttryck om alla myndigheter ända från konungamakten
och ned till polismannen. Kempe och Lundbäck hade då ansett sig föranlåtna
att närmare granska papperen, varför Jansson tillsagts att kvarstanna en
stund, medan papperen noggrannare undersöktes. Han hade under tiden insatts
i en tom cell men ej tillsammans med fyllerister. Detta hade varit klockan 8
e. m. enligt anteckning i rapportjournalen. Klockan 9,40 e. m. enligt samma
journal hade två fyllerister insläppts i samma cell, men samtidigt hade Jansson
överflyttats till eu annan cell med fina och rena sängkläder. Då Janssons papper,
som varit koncept till föredrag, ej varit i ordning eller numrerade samt då man
ej hade några säkra papper att gå efter och en undersökning i tidningen Polisunderrättelser
över efterlysta personer skulle taga en rundlig tid, hade Jansson
erhållit tillsägelse, att han finge kvarstanna i cellen över natten och »där ligger
ni ju lika bra som på något hotell och så slipper ni ju att betala nattlogi». Påföljande
morgon klockan 9,30 f. m. hade Jansson återfått sina effekter och avlägsnat
sig efter att först hava blivit tillfrågad, om han ämnade hålla det nämnda
föredraget i staden, vartill han svarat nej. Jansson hade då fått till svar, att
»det var bra, för här i Skövde vill vi ej veta av några folkuppviglare, och nu
får ni försvinna härifrån».

I avgivna påminnelser yrkade Rosberg, att jag ej skulle låta bero vid den
tillrättavisning, som Björck utdelat. Jansson anförde, att han visserligen från
början insatts i en tom cell, men att han fått kvarbliva i denna cell ett par timmar,
efter det fylleristerna insläppts dit. Vad undersökningen i tidningen Polisunderrättelser
beträffade, hade Kempe och Lundbäck redan en halv timme efter
anhållandet varit klara därmed, ty de hade då meddelat Jansson, att han av
krigsrätt i Västerås dömts två gånger, varom Jansson för övrigt redan upplyst.
De onumrerade papperen hade varit sådana, att polisen ej kunnat förstå dem,
även om de varit numrerade, ty de hade endast utgjort s. k. stolpar, uppsatta
till vägledning för ett blivande föredrag. När Jansson frågat, varför han skulle
stanna över natten, hade han fått till svar, att han måste stanna, för att borgmästaren
skulle tala vid honom påföljande morgon, och att Kempe och Lundbäck
tordes ej släppa Jansson förr. Med borgmästaren hade Jansson emellertid
ej fått tala.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Skaraborgs
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Kempe och Lundbäck. I den
för åklagaren utfärdade instruktionen anförde jag följande:

I tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 12 stadgas, att intet hinder vare för
bokhandelns idkande, icke heller för utgivning till föryttrande av någon skrift,
vare sig inländsk eller utländsk. Varje författare eller förläggare stånde fritt att
en honom, i följd av sådan egenskap, tillhörig skrift antingen själv eller genom

— 1922 -

andra föryttra; och vare för en skrifts föryttrande ingå andra hinder, än de, som
i 4 § av lagen föreskrivas.

De hinder, som omtalas i § 4 tryckfrihetsförordningen, äro kvarstad, anbefalld
av chefen för justitiedepartementet eller hans ombud eller av domstol,
samt konfiskation på grund av domstols utslag eller eljest i särskilda fall.

Ursprungligen innehöll § 1 mom. 12 även det stadgandet, att var och en,
som antingen i öppen bod eller eljest med rättighet att därom i allmänna tidningarna
få kungörelse införa bokhandel idka eller böcker försälja ville, vore förbunden
att, på sätt om boktryckeriers anläggning stadgat vore och vid samma
ansvar, anmälan därom hos hovkanslern göra, men för fortfarande föryttrande
av en skrift skulle ej vara andra hinder än de, som i 4 § föreskreves.

Redan vid 1862—1863 års riksdag tillstyrkte konstitutionsutskottet två motioner
om borttagande ur tryckfrihetsförordningen av sistberörda stadgande om
anmälningsskyldighet ifråga om bokhandel. Ändringsförslaget blev sedermera
slutligen antaget 1870, och för bokhandelsyrkets utövande erfordras således numera
under inga förhållanden anmälan hos offentlig myndighet.

Bokhandelsnäringen kan uppdelas i förlagsbokhandel samt kommissionsbokhandel,
antikvariat och kolportage. I § 4 mom. 4 tryckfrihetsförordningen talas
visserligen om att boktryckeri- och bokhandelsreglementen må framdeles kunna
meddelas, men då något dylikt ej finnes, gäller för varje slag av bokhandel och
således även kolportage allenast, att vad svenska skrifter angår ingen får föryttra
en tryckt skrift, varå boktryckarens namn, tryckningsorten eller årtalet ej finnas
utsatta, att vidare försäljning ej får äga rum av en i laga ordning med kvarstad
belagd eller konfiskerad skrift samt att en försäljare måste anses underkastad de
föreskrifter, allmän lag eller särskilda polisförfattningar exempelvis vid fråga om
försäljning på gator och allmänna platser i själva ordningens intresse innehålla.
Självklart är, att ingen heller må försälja sådana skrifter, som eljest enligt tryckfrihetsförordningen
hava ett lagstridigt innehåll.

Ett rättsfall, däri högsta domstolen hävdat rätten till fritt föryttrande av
tryckta skrifter, finnes upptaget i N. J. A. 1893 sid. 361.

Beträffande handeln med utländska skrifter torde densamma ej här behöva
beröras.

Ingenstädes i tryckfrihetsförordningen talas om bokhandelsrättighetens förverkande.
Ingen kan förklaras sin bokhandelsrätt förlustig och ingen kan berövas
sin rätt att kolportera och utdela skrifter.

Angående villkoren för rätt till kolportage yttrade Rydin i sin bok om yttrandefrihet
och tryckfrihet 1859, att sådana i viss mån vore av behovet påkallade.
De kunde emellertid ej komma till stånd på annat sätt än att införas i
tryckfrihetsförordningen. Ett villkor, som skulle kunna stadgas för kolportering,
vore att kolportören vore försedd med bevis av förläggare om befogenhet att verkställa
kringdelning.

I 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning yttrades i
fråga om kolportage, att detta i de flesta främmande länders presslagstiftning vore
föremål för kontrollföreskrifter av varjehanda slag. Mångenstädes vore rätten
att yrkesmässigt kringbjuda tryckta skrifter beroende av meddelat tillstånd. Att

- 1922 —

tillgripa en dylik åtgärd vore dock icke av förhållandena hos oss påkallat. Däremot
kunde det väl ifrågasättas, om den ifrågavarande spridningsformen, varunder
åtskilligt ofog onekligen bedreves, borde lämnas helt och hållet okontrollerad,
eller om ej anmälningsskyldighet hos polismyndighet i hemorten, jämte skyldighet
att medföra bevis om dylik anmälan, då verksamheten utövades utom
hemorten, borde föreskrivas. Därigenom kunde jämväl de exekutiva myndigheterna
erhålla en ofta välbehövlig ledtråd vid verkställande av kvarstad. Emellertid
torde kolportaget av tidningar och billighetslitteratur under det hittills varande
fulla frihetstillståndet hava i stor utsträckning organiserats i former, för
vilka en dylik anmälningsskyldighet skulle innebära ett verkligt besvärande band.
Med hänsyn därtill och då något trängande behov av den ifrågasatta åtgärden
ännu icke framträtt, hade någon föreskrift av denna art ej upptagits i förslaget.

Med hänsyn till vad nu anförts hade Jansson vid det ifrågavarande tillfället
rättighet att, endast med de inskränkningar, tryckfrihetsförordningen angiver, utbjuda
och försälja de av honom medhavda tryckta skrifterna. Då det icke ens
påståtts, att Jansson genom sitt förehavande obehörigen överskridit någon i ordningens
intresse meddelad föreskrift eller eljest uppträtt förargelseväckande, hade
poliskonstapeln Kempe icke haft någon behörighet att hindra Jansson att utbjuda
sina skrifter. Uppenbarligen ägde Kempe än mindre befogenhet att allenast med
anledning av det ifrågavarande salubjudandet avföra Jansson till polisvaktkontoret.

Kempe och Lundbäck hava emellertid i sin förklaring anfört, att anledningen
till att Jansson avförts till polisvaktkontoret varit den, att han kunde misstänkas
för delaktighet i det strax förut gjorda försöket till bankstöld. Vilken den verkliga
orsaken varit till Janssons anhållande, bör i målet göras till föremål för utredning.
Vid en noggrann jämförelse av de framställningar av omständigheterna
vid Janssons anhållande och undersökningen av hans effekter å polisstationen,
som från ömse sidor lämnats, har jag för min del icke kunnat göra mig fri från
den uppfattningen, att det varit Janssons utbjudande av de ifrågavarande tryckalstren,
vilket utgjort den egentliga anledningen till hans anhållande.

Men vilka skälen till anhållandet och visiteringen å polisstationen än varit,
finner jag i varje fall Kempes och Lundbäcks åtgärd att under uppgivna omständigheter
låta Jansson kvarstanna å polisstationen över natten fullkomligt olaglig.
Att på sätt som skett insätta eu person i förvaringscell utan att först inhämta
order från polisbefälet vittnar tillika om en självrådigbet, som icke bort förekomma.
Enligt Kempes och Lundbäcks egen uppgift infördes Jansson i förvaringscell
icke senare än klockan 8 e. m. Vid denna tid på aftonen hade det
helt visst icke mött någon svårighet att avlägga rapport hos t. f. stadsfiskalen
och inhämta hans order, om huru det borde förfaras.

Jag fann dessutom oriktigt, att Kempe och Lundbäck vid förvaringen sammanfört
Jansson med två fyllerister. Beträffande fångvården funnes uttryckliga
bestämmelser, att fångar av olika kategorier skulle hållas skilda, och detta måste
i minst lika hög grad gälla i fråga om anhållna personer. Det vore icke utrett,
huru länge Jansson nödgats vara i samma cell som de berusade personerna, men
detta borde i målet klargöras. Skulle Janssons uppgift, att han ett par timmar

— 1922 -

fått kvarbliva i samma cell som de berusade, visa sig vara riktig, måste det in
verka försvårande vid bedömandet av Kempes och Lundbäcks tillvägagångssätt.

För det tjänstefel, vartill Kempe och Lundbäck genom förfarandet mot Jansson
gjort sig skyldiga, uppdrog jag åt åklagaren att i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal emot dem vid vederbörlig domstol. I målet borde förebringas
den vid tillfället förda polisjournalen och övrig utredning, som för målets fullständiga
klarläggande befunnes erforderlig. Det ålåge tillika åklagaren att, sedan
Jansson på åklagarens föranstaltande blivit i målet hörd, understödja de ersättningsanspråk,
som, framställda av Jansson, kunde finnas befogade.

Rådhusrätten i Skövde, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
14 februari 1921:

Med hänsyn till de föreskrifter rörande utövningen av tjänsten, vilka av
stadsfiskalen Björck enligt i målet lämnade upplysningar meddelats polispersonalen
i Skövde, funne rådhusrätten såväl Kempes åtgärd att avföra klaganden till
polisvaktkontoret som ock svarandenas underlåtenhet att omedelbart anmäla berörda
anhållande till tjänstförrättande stadsfiskalen, icke vara av beskaffenhet att
för svarandena medföra ansvar. Men enär svarandena vore övertygade att hava
utan giltig anledning i rådhusets arrestlokaler den 5 augusti 1919 på aftonen
tagit i förvar klaganden, som fått kvarbliva därstädes under påföljande natt,
samt svarandena genom sagda förfarande gjort sig skyldiga till oförstånd i tjänstutövning,
dömdes svarandena jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen att vardera
bota 25 kronor, varjämte svarandena gemensamt förpliktades att i skadestånd
till klaganden utgiva 25 kronor och ersätta honom hans inställelse vid rådhusrätten
med 63 kronor 60 öre.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

19. överskridande av livsmedelsflskals befogenhet.

I en till mig insänd klagoskrift anförde köpmannen Ernst Cederlund i Stockholm,
att Kung! Maj:t den 1 november 1918 efter framställning av kung! kontrollstyrelsen
med stöd av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden förordnat, att beslag
skulle vara lagt å ett av polismyndigheten i Stockholm omhändertaget och hos
Aktiebolaget Stockholmssystemet förvarat parti brännvin och vin, vilket enligt
uppgift av kontrollstyrelsen varit föremål för olaga handel, men att beslaget icke
skulle hava kommit till stånd, om klarhet förelegat om, under vilka omständigheter
underordnade myndigheter samt mer eller mindre privata personer spelat
partiet kronan i händerna. Klaganden åberopade urklipp ur åtskilliga i Stockholm
utkommande tidningar till styrkande därav att provokation utövats, samt
hemställde, att jag ville pröva, huruvida livsmedelsfiskalen och de livsmedelsinspektörer,
som haft med saken att skaffa, däri handlat lagenligt.

Av tidningsurklippen syntes framgå bland annat att, sedan klaganden olagligen
och till »jobbarpris» salubjudit ett större parti spirituösa, livsmedelsfiskalen

.. - 1922 —

Gunnar Lekander därom vunnit kännedom samt underrättat överinspektören i
Stockholmssystemet kaptenen Helge Malmberg. Mellan Lekander och Malmberg
hade blivit överenskommet, att man genom att avsluta köp med ägaren av
partiet skulle avslöja denne. För sådant ändamål hade ett sammanträffande
mellan klaganden och Malmberg, anordnats. Sedan Malmberg, som utgivit sig
vara en kapten Holmgren från Östersund, förklarat sig hava nedrest till Stockholm
för att inköpa spirituösa samt genom företeende av en postremissväxel
å 24,000 kronor visat sig äga medel för inköp, hade avtalats, att klaganden
och Malmberg skulle träffas vid centralstationen, därvid den förre skulle medhava
det för försäljning avsedda partiet samt den senare likviden därför. Efter
det partiet anlänt till centralstationen, hade ett par livsmedelsinspektörer framträtt
och begärt att få undersöka de nedförda lådorna. Dessa hade blivit beslagtagna,
och undersökning hade därjämte företagits i ett till klaganden upplåtet
garage och i klagandens bostad. Undersökningen hade lett till att ytterligare ett
parti vin och spirituösa blivit lagt under beslag. Samtliga de beslagtagna varorna
hade förts till en av Stockholmssystemets lokaler.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat livsmedelsnämnden
i Stockholm att infordra yttranden från Lekander och vederbörande livsmedelsinspektörer
samt att inkomma därmed ävensom med eget utlåtande i ärendet,
anförde livsmedelsnämnden följande:

I livsmedelsfiskalskontorets uppgift inginge icke att övervaka olaga försäljning
av spirituösa drycker, men livsmedelsfiskalen hade enligt eget åtagande erhållit
särskilt uppdrag från Aktiebolaget Stockholmssystemet att biträda bolaget
i dylika ärenden. Livsmedelsnämnden hade i skrivelse till folkhushållningskommissionen
ifrågasatt lämpligheten av, att livsmedelsfiskalen förutom sina övriga
maktpåliggande arbetsuppgifter jämväl skulle innehava nämnda särskilda
uppdrag.

I sin förklaring anförde Lekander följande:

Några dagar före den 28 oktober 1918 hade Lekander emottagit besök å
tjänstelokalen av ingenjören E. Öberg. Denne hade berättat, att han under samvaro
med skådespelaren V. Tunelli i Stockholm av honom underrättats om, att
Tunelli tillsammans med en annan person hade ett större livsmedelslager förvarat
i någon lagerlokal på någon av smågatorna i Klara. Öberg hade erbjudit sig att
försöka utforska lagerlokalens läge och därefter underrätta Lekander. Någon dag
senare hade Öberg telefonerat till Lekander och meddelat, att Tunelli sagt sig
även innehava ett större lager sprit samt att Tunelli ville sälja såväl livsmedelssom
spritlagret. Den 28 oktober 1918 hade Öberg kommit upp på kontoret och
berättat, att Tunelli omtalat för honom, att Tunelli vore ombud för en ingenjör
Cederlund, brorson till förre innehavaren av Cederlunds Söners vin- & spirituosafirma,
från vars lager spritpartiet skulle härstamma, samt att sprit och livsmedel
skulle vara förvarade på samma ställe. Tunelli hade lovat Öberg 500 kronor, om
Öberg kunde förmedla affär mellan Tunelli och en av Tunelli namngiven person
å livsmedlen och spriten. Öberg hade vidare berättat, att han av samtalet med
Tunelli misstänkt, att lagerlokalen skulle vara belägen vid Hamngatan, troligen i

— 1922 —

ett garage. Vidare hade Öberg meddelat, att Tunelli för honom berättat, att Tunelli
för Cederlunds räkning ända sedan nästföregående vår vid upprepade tillfällen
försålt spirituösa till olika personer i Stockholm. Öberg hade för Lekander
uppvisat en förteckning på det spritparti, som Tunelli ombett honom försälja,
vilken förteckning Tunelli överlämnat till honom. Lekander ville minnas,
att slutsumman uppgått till omkring 24,000 kronor och att priserna på varorna
varit kolossala. För likörerna hade begärts 150 kronor litern och för whiskyn
110 kronor litern. Någon förteckning på de lagrade livsmedlen hade Öberg icke
fått av Tunelli. På grund av vad sålunda framkommit hade Lekander ansett
det vara sin skyldighet att underrätta Stockholmssystemet och fördenskull telefonerat
till Stockholmssystemet, varest Lekander fått samtala med därstädes anställde
kaptenen Malmberg. Denne både utbett sig Lekanders medverkan till ett
sammanträffande mellan honom och Öberg, vilket sammanträffande bestämts till
följande dag den 29 oktober 1918 klockan 9.30 f. m. på fiskalskontoret. På utsatt
tid hade Öberg och Malmberg infunnit sig samt blivit föreställda för varandra,
och hade Öberg på Malmbergs begäran fått redogöra för vad han visste om
saken. Därefter hade det överenskommits, att Malmberg och Öberg tillsammans
skulle uppsöka Cederlund, varvid Malmberg skulle inköpa det utbjudna spritpartiet,
och att Lekander skulle ställa vittnen till förfogande på tid och plats, som
Malmberg skulle bestämma. Lekander hade utbett sig Malmbergs hjälp med
efterforskande av livsmedelslagret, vilkets uppspårande Lekander hela tiden haft
för ögonen. Klockan 12 middagen samma dag hade Malmberg kommit upp till
Lekander på kontoret och meddelat, att han tillsammans med Cederlund, Tunelli
och Öberg besökt ett garage, beläget i fastigheten n:r 34 vid Hamngatan, varest
Cederlund till Malmberg försålt ett parti spirituösa på omkring 250 liter till ett
pris av 24,000 kronor, att spritpartiet funnes lagrat i nämnda lokal, att förutom
detta av Malmberg inköpta spritparti ännu en del tillspikade lådor och låsta koffertar,
som kunde antagas innehålla även livsmedel, funnes i lokalen, att Cederlund
skulle nedföra det till Malmberg försålda spritpartiet till centralstationens i
Stockholm inlämning klockan 2.30 e. m. samma dag, att Malmberg då skulle
likvidera Cederlund, samt att de vittnen, Lekander skulle anskaffa, vid samma
tid och tillfälle borde närvara. Efter dessa underrättelser hade Lekander vänt
sig till på kontoret anställde förste inspektören och tjänstgörande länsdetektiven
J. A. Stertman, vilken Lekander insatt i saken samt tillfrågat om han vore villig
att tillsammans med ännu en person, som han själv finge anskaffa, närvara vid
ovannämnda likvid. Stertman hade förklarat sig villig därtill och vidtalat å kontoret
anställde inspektören Gustaf Ohlsson att göra honom sällskap. Lekander
hade därefter givit order till inspektörerna Bertil Eriksson och Knut Sandberg
alt efter ovannämnda likvidation övervaka garaget Hamngatan 34, tills vidare
order inginge. Klockan 3 e. m. hade Stertman infunnit sig å kontoret och berättat,
att han och Ohlsson på centralstationen i närvaro av två främmande herrar
iakttagit det tillfälle, då Malmberg till en för Stertman obekant person skulle
överlämna likviden, att Stertman då inskridit samt, sedan han anhållit att få undersöka
de nedförda lådorna, som varit påsatta adresslappar med adress: »Kapten
Holmgren, Östersund», i sällskap med Ohlsson verkställt undersökningen, där -

1922 —

vid man funnit, att lådorna innehölle spritvaror men sannolikt icke livsmedel, att
såväl säljaren (Cederlund) som eu av de obekanta (Tunelli) sagt, att lådorna tillhörde
kapten Holmgren, samt att Stertman bett Ohlsson kvarstanna för övervakande
av lådorna, under det att han själv begivit sig till kontoret i sällskap med
kaptenen Holmgren, Öberg och de två andra herrarna, av vilka den ene uppgivit
sig vara ingenjören Cederlund och den andre skådespelaren Tunelli. Stertman
hade anhållit, att Lekander måtte höra samtliga herrarna, och hade vid förhör
Öberg och Malmberg i tillämpliga delar berättat i överensstämmelse med vad
Lekander uppgivit samt dessutom förmält, att Malmberg för Cederlund sagt sig
heta kapten Holmgren, att Cederlunds bostad sannolikt vore å Centralhotellet och
att Cederlund antytt, att han hade ännu en lagerlokal i hotell Terminus källare.
Sedan såväl Malmberg som Öberg lovat att ögonblickligen ställa sig till kriminalpolisens
förfogande, om så skulle vara önskligt, hade de med Lekanders medgivande
avlägsnat sig. Tunelli hade därefter införts och förnekat såväl all vetskap
om ovannämnda transaktion som kännedom om några lagrade livsmedel, men
vidhållit, att kaptenen Holmgren vore ägare till ovannämnda lådor med innehåll.
Under tiden hade klaganden springande avlägsnat sig från lokalen. På grund
av vad i saken förekommit hade Lekander givit order dels till inspektörerna
Viktor Lager och Albert Lilja att besöka Centralhotellet och taga reda på, om
någon ingenjör Cederlund där hade sin bostad och om han å hotellet hade någon
lagerlokal för livsmedel, och dels till inspektörerna C. A. Antelius och K. F.
Andersson att besöka hotell Terminus för att efterhöra, om Cederlund där hade
någon lagerlokal, och i så fall undersöka densamma. Därefter hade Lekander i
telefon satt sig i förbindelse med tredje polisintendenten Eric Hallgren och för
honom relaterat händelsernas förlopp. Hallgren hade anhållit, att de inspektörer,
som liölle vakt i lagerlokalen, finge kvarstanna därstädes, till dess kriminalpolisen
hunne anlända, att det till stationen nedförda spritpartiet genom livsmedelsfiskalskontorets
försorg måtte uppforslas till kriminalpolisen samt att Tunelli genom
kontorets försorg måtte inställas vid kriminalpolisen. Lekander hade underrättat
Hallgren om att Öberg och Malmberg lovat att självmant anmäla sig i kriminalpolisen
och att hans önskningar i övrigt skulle uppfyllas. Inspektörerna Eriksson
och Sandberg hade, sedan de hemkommit efter avlösningen, meddelat, att förut
om stora mängder spirituösa även kaffe i större kvantiteter funnits i lagerlokalen
Hamngatan 34 samt att kriminalpolisen tagit hand om övervakningen därstädes.
Övriga livsmedelsinspektörer hade rapporterat, Ohlsson att han mot kvitto avlämnat
det till centralstationen nedförda spritpartiet till kriminalpolisen, Lager
och Lilja att en köpman Ernst Cederlund, vilken sannolikt vore den ovan omnämnde
ingenjören Cederlund, hade hyrt ett rum n:r 111 å Centralhotellet, varest
han hade förvarat 150 icke banderolerade cigarrer samt omkring 10,000 banderolerade
cigarrer och cigarretter, 11 flaskor whisky, 18 flaskor vin, 1 flaska punsch samt
omkring 3 kg. kaffe och en fakturabok och att värden å hotellet lovat att intet av det
uppräknade skulle bortföras från hotellet utan order, samt Antelius och Andersson,
att en köpman E. Cederlund icke numera, men en tid förut hyrt en källare i samma
fastighet som hotell Terminus, varest han haft varor lagrade, men att denna källare
vid besiktning visat sig tom. Följande dag den 30 oktober 1918 hade de å Central 1922

hotellet förvarade varorna med undantag av de 10,000 cigarrerna nedförts till
kriminalpolisen, varvid å kriminalstationen erhållits upplysning, att den omhändertagna
sammanlagda sockerkvantiteten utgjorde 81 kg. och kaffekvantiteten 101 kg.
Sedan kriminalpolisen omhändertagit utredningen av ärendet, hade Lekander icke
tagit vidare befattning med densamma. Enligt Kungl. Maj:ts skrivelse den 9 maj
1917 samt på grund av Ö. Ä:s förordnande för Lekander och inspektörerna vore
livsmedelsfiskalen och livsmedelsinspektörerna befogade att hos enskild verkställa
undersökningar för utrönande av att icke orättmätigt undanhållande av sådana varor
från statens förfogande ägde rum. Av vad Lekander anfört framginge, att han icke
gjort sig skyldig till provokation, utan att han i stället sin plikt likmätigt gjort allt
vad han förmått för att under den statliga ransoneringen lägga förborgade lagrade
livsmedel. Lekander bestred, att vare sig han själv eller inspektörerna i
detta ärende överskridit sin befogenhet eller i övrigt handlat olagligt.

Livsmedelsinspektörerna Stertman, Ohlsson, Eriksson, Sandberg, Lager, Lilja,
Antelius och Andersson vitsordade riktigheten av de uppgifter, Lekander lämnat
angående livsmedelsinspektörernas del i saken, samt instämde i vad Lekander anfört.

Klaganden inkom med påminnelser samt fogade därvid O. A:s i polisdomstolen
protokoll den 18 december 1918 i mål mellan stadsfiskalen Carl Gustaf
Lidberg, å tjänstens vägnar, å ena, samt klaganden, å andra sidan, angående
olaga detaljhandel med brännvin och olaga försäljning av vin.

I en i protokollet intagen polisrapport anfördes, att den 30 oktober till kriminalavdelningen
inkommit en av Lekander samma dag undertecknad skrivelse till
Ö. Ä. för polisärenden, däri anfördes att livsmedelsfiskalskontoret överlämnade
en tjänstepromemoria samt anhöll om åtals anställande. Det omnämnda förfarandet
syntes kontoret strida emot kungl. förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker. Därest angivare vore berättigad att erhålla del av
åklagare tillkommande andel i evenuella böter, framställde Lekander yrkande om
att tillerkännas angivarandel.

I den överlämnade promemorian hade ibland annat uppgivits, att den 28
oktober 1918 till livsmedelsfiskalskontoret av Öberg anmälts, att Öberg av Tunelli
blivit tillfrågad, om Öberg ville vara Tunelli behjälplig med försäljning av såväl
ett större parti sprit som ett större parti livsmedel, varvid Öberg, om affären lyckades,
skulle av Tunelli erhålla 500 kronor. Spritpartiet hade ägts av klaganden
och vore förvarat i garaget Hamngatan 34. Livsmedelspartiet skulle vara förvarat
i någon lagerlokal på någon av smågatorna i Klaratrakten. För att om möjligt
komma över livsmedelspartiet och klarlägga, huruvida klaganden genom Tunelli försålt
sprit, hade kontoret satt sig i förbindelse med Stockholmssystemet och Malmberg.

Därefter hade i promemorian upptagits detsamma som Lekander anfört i sin
förklaring härstädes. Vidare hade i promemorian antecknats, att, sedan klaganden
avlägsnat sig från det å livsmedelsfiskalskontoret pågående förhöret, Lager, Lilja
och Ljungqvist fått order att på Centralhotellet invänta klaganden och anhålla
honom, om han skulle infinna sig där. Dessutom hade Lilja fått order att på
centralstationen övervaka de på aftonen avgående tågen och därstädes anhålla
klaganden, om denne skulle vilja avresa från staden. Avgående morgontåg den

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättdse till 1922 års riksdag.

30 oktober hade likaledes bevakats, utan att klaganden vid desamma anträffats,
och ej heller hade klaganden under natten infunnit sig på Centralhotellet.

Ytterligare anfördes i polisrapporten, att Malmberg till kriminalavdelningen
inlämnat en skrivelse rörande förloppet vid köpet av förenämnda spritparti.
Skrivelsen angavs vara »rapport angående uppdagande av ett jobbarlager spirituösa»
och innehöll följande:

Enligt meddelande den 28 oktober från livsmedelsfiskalen hade Öberg å fn skal sbyrån
anmält sig hava fått vetskap om ett större »jobbarlager» spirituösa, vid
vars beslagtagande han vore villig medhjälpa. Livsmedelsfiskalen hade anhållit
om Stockholmssystemets medverkan bland annat för anskaffande av det kapital,
som erfordrats för anordnande av ett fingerat köp. Efter överenskommelse hade
ombud från bolaget jämte Öberg den 29 oktober i spirituosalagret i garaget vid
Hamngatan 34 sammanträffat med säljaren, som uppgivit sig vara en ingenjör
Cederlund, samt med dennes agent Tunelli. Sedan varorna besiktigats och delvis
avprovats, hade träffats uppgörelse om köp av en del av partiet till ett pris
av 24,000 kronor. Genom säljarens försorg skulle det köpta fraktas ned till centralstationen
och där överlämnas till köparen, varefter betalning skulle ske._ Vid
centralstationen hade säljaren på överenskommen tid inträffat med under Öbergs
kontroll lastade 6 lådor, varje låda märkt med adresslapp med köparens uppgivna
namn: »Kapten A. Holmgren, Östersund». Lådorna hade avlastats och förts
in i inlämningen. När allt varit infört och innan penningsumman överlämnats
till säljaren, hade hela denna del av partiet beslagtagits av den tillstädesvarande
livsmedelsinspektören, varefter förhör vidtagit hos livsmedelsfiskalen.

Enligt polisrapporten hade Öberg blivit hörd och därvid uppgivit: För någon
tid sedan hade Öberg sammanträffat med Tunelli, som han kände sedan länge.
Tunelli hade frågat, om Öberg ville själv köpa eller visste någon som ville köpa
»godsaker» eller sprit, Öberg kunde ej påminna sig vilketdera uttrycket Tunelli
använt, men hade meningen varit, att köpet skulle gälla sprit. Öberg hade begärt
en förteckning å spriten, och Tunelli hade å ett papper uppgjort en förteckning^
över en del sprit, såsom whisky, brännvin och punsch, samt lämnat den
till Öberg. Påföljande dag hade Öberg och Tunelli åter träffats, och Tunelli både
då upplyst om, att klaganden innehade den ifrågavarande spriten. Tunelli hade
sagt, att han sålde spriten åt klaganden, enär de vore gamla bekanta, och hade
Tunelli även ställt i utsikt, att om Öberg ville ..sälja spriten åt klaganden, denne
nog skulle komma att giva Öberg en dusör. Öberg hade förklarat, att uppgiften
i den av Lekander till tredje polisintendenten avlåtna pm., att Öberg uppgivit,
att Tunelli frågat, om Öberg ville vara Tunelli behjälplig med försäljning av såväl
ett större parti sprit som ett större parti livsmedel, och att livsmedelspartiet
vore förvarat å någon gata i Klaratrakten, vore så tillvida oriktig, som Tunelli
aldrig talat med Öberg om något livsmedelsparti.

Sedan jag anmodat F. H. K. att inkomma med yttrande, anförde F. H. K.
i avgivet utlåtande följande:

Från F. H. K:s sida hade livsmedelsfiskalen i Stockholm icke erhållit order
att taga någon som helst befattning med tillsynen över försäljningen inom Stock —

1922 -

bolin av spirituösa — eu vara, vilken såsom bekant icke fölle inom F. Ii. K:s
verksamhetsområde. Den befattning, Lekander tagit med spirituosapartiet, både
följaktligen icke föranletts av något från kommissionen givet direktiv. Med anledning
av förevarande fall hade kommissionens juridiska avdelning redan i december
månad 1918 anmodat Lekander att till kommissionen inkomma med uppgift
rörande den ställning, Lekander i föreliggande angelägenhet intagit, och både
Lekander i anledning därav inkommit med förklaring.

Den av Lekänder till F. II. K. avgivna förklaringen innehöll följande:

Lekander både icke mottagit särskilt uppdrag från Aktiebolaget Stockholmssystemet
att biträda detsamma med uppdagandet av brott mot brännvinsförsäljningsförordningen.
Däremot både lian på framställd förfrågan lovat att i den
mån det vore möjligt, utan att livsmedelsfiskalskontoret fördenskull särskilt belastades,
underrätta icke blott Stockholmssystemet utan även Tobaksmonopolet,
när inspektörerna under sitt arbete iakttoge lagöverträdelser, som rörde respektive
institutioners verksamhetsområden. Så hade förfarits sedan mitten av oktober
1918. Ovannämnda institutioner hade erhållit utdrag ur inspektörernas tjänsterapporter
i de delar, desamma rört dem, och Lekander hade likaledes underrättat
polismyndigheterna, när så ansetts behövligt.

I det av stadsfiskalen Lidberg mot klaganden anhang! gg jorda åtalet meddelade
Ö. Ä. i polisdomstolen den 9 april 1919 utslag, däri Ö. Ä. utlät sig, att Ö. A.
på anförda skäl funne klaganden genom sitt förfarande att till Malmberg överlämna
det i 6 lådor förpackade spritpartiet om tillhopa 266 liter gjort sig skyldig
till olaga detaljhandel med brännvin, vilken handel måste anses hava bedrivits
yrkesmässigt. Vidare hade klaganden åtalats även för olaga försäljning av
vin, i vilket avseende klaganden erkänt, att han, utan därtill förvärvat tillstånd,
sedan juni 1917 för egen räkning idkat försäljning av viner i parti, och hade i
klagandens magasin i huset n:r 34 vid Hamngatan anträffats och beslagtagits
tillhopa 1476 helbuteljer, 257 halvbuteljer och 4 kvartsbuteljer vin av olika slag
jämte 24 Va liter punsch och andra spritvaror, som sedermera förts till Stockholmssystemets
lagerlokal i huset n:r 1 vid Malmtorgsgatan. På grund av vad
sålunda förekommit prövade Ö. Ä., med stöd av 36 § i kungl. förordningen den
9 juni 1905 angående försäljning av brännvin och 33 § i kungl. förordningen
samma dag angående försäljning av vin och Öl, rättvist döma klaganden för yrkesmässig
olaga detaljhandel med brännvin, första gången,^ att bota 600 kronor och
att utgiva stadgad försäljningsavgift med 56 kronor 25 öre samt för olaga försäljning
av vin, likaledes första gången, att bota 50 kronor, av vilka böter och
försäljningsavgift en tredjedel skulle tillfalla Lidberg, en tredjedel Lekander
och en tredjedel Stockholms stads fattigkassa. På åklagarens yrkande och utan
avseende å vad klaganden invänt därom, att han ej ensam vore ägare av de beslagtagna
varorna och att någon försäljning av vin ej ägt rum från klagandens
magasin i huset n:r 34 Hamngatan, därifrån dock förberörda 6 lådor spritvaror
avsänts till centralbangården, funne Ö. Ä. jämlikt nyss berörda lagrum jämväl
skäligt förklara förbrutna ej mindre det vid centralbangården beslagtagna partiet
spritvaror om 266 liter än även de i berörda magasin förvarade, sedermera till

— 1922 —

Stockholm ssystemets lagerlokal transporterade och där beslagtagna 24 7* liter spirituösa
samt 1476 helbuteljer, 257 halvbuteljer och 4 kvartsbuteljer vin av olika
slag, vilka varors värde skulle fördelas lika som nyss vore sagt i fråga om böterna
och försäljningsavgiften.

I anledning av Ö. A:s utslag anförde klaganden besvär i Svea hovrätt, som
i utslag den 23 december 1919 ej fann skäl göra annan ändring i överklagade
utslaget än att, enär mot klagandens bestridande i målet icke blivit styrkt, att
försäljning av vin ägt rum från den vid Hamngatan belägna, av klaganden först
i augusti 1918 förhyrda magasinslokal, samt vid sådant förhållande ifrågavarande
vinparti om 1476 helbuteljer, 257 halvbuteljer och 4 kvartsbuteljer icke varit
underkastat beslag, hovrätten förklarade det av åklagaren verkställda beslag i berörda
del hävt.

Över hovrättens utslag anfördes besvär av klaganden. Genom utslag den
28 oktober 1921 fann Kungl. Maj:t i fråga om åtalet för olovlig försäljning av
vin ej skäl göra ändring i hovrätten utslag. Enär, beträffande målet i övrigt, det
i förevarande fall icke varit av den föregivne köparen Malmberg avsett, att överlåtelse
från klaganden till honom av ifrågakomna parti spritvaror skulle komma
tillstånd, samt vid sådant förhållande klaganden ägt att, på sätt skett, avstå från den
rätt till fullföljande av ifrågavarande köpeavtal, som på grund av detsammakunde hava
tillkommit honom, prövade Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring av hovrättens utslag i
denna del, ogilla det mot klaganden för olovlig brännvinsförsäljning väckta åtalet samt
förklara det av åklagaren verkställda beslaget hävt beträffande samtliga spritvarorna.

Sedan jag slutligen lämnat Lekander tillfälle att inkomma med förnyat yttrande,
åberopade Lekander, att Ö. Ä. genom den 1 juli 1918 meddelat beslut på
framställning av Stockholms stads livsmedelsnämnd förordnat Lekander ej mindre
att göra sådan förfrågan, som omförmäldes i 6 § lagen den 30 april i918 om
fastställande av högsta pris å vissa varor under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden m. m. samt 14 § lagen den 26 april 1918 om förfogande över
viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, och att, där
någon vid sådan förfrågan vägrade att lämna den begärda upplysningen eller
sökte vilseleda om sitt innehav av viss vara eller dennas myckenhet, verkställa
sådan undersökning, som omförmäldes i nämnda båda lagrum, än även att jämlikt
Kungl. Maj:ts skrivelse till F. H. K. den 9 maj 1917 verkställa undersökningar
hos enskilda för utrönande av att icke orättmätigt undandragande av vissa
i berörda skrivelse omförmälda varor från statens förfogande ägde rum.

Tillika visade Lekander, att Ö. Ä. för polisärenden genom beslut den 16 juli
1918 på därom av Stockholms stads livsmedelsnämnd gjord framställning tilldelat
Lekander, som vore anställd såsom livsmedelsfiskal hos nämnden, polismans
skydd och befogenhet vid fullgörande av uppdrag, som av nämnden blivit honom
anförtrott, under villkor att han vid uppdragets utförande vore försedd med utdrag
av O. A:s protokoll att vid behov uppvisas till styrkande av hans därigenom
erhållna skydd och befogenhet.

— 1922

Slutligen har jag inhämtat, att Lekander den 9 juli 1918 av F. H. K. förordnats
att tillsvidare från och med den 1 samma juli vara livsmedelsfiskal hos
Stockholms stads livsmedelsnämnd.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag Ö. Ä. att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Lekander. I instruktionen för åklagaren anförde jag
följande:

Enligt § 3 i kungl. förordningen den 28 juni 1918 angående lokala myndigheter
för livsmedelsregleringen hade livsmedelsstyrelse och livsmedelsnämnd att
var inom sitt område handhava den offentliga regleringen av livsmedelsförbrukningen
ävensom jämväl i övrigt draga försorg om eller öva tillsyn över hushållningen
med näringsmedel, och skulle det i sådant avseende åligga nämnda myndigheter
att fullgöra de uppdrag, som åt dem lämnades av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat; att i allmänhet tillse, att såvitt möjligt alla till
människoföda eller kreatursfoder tjänliga ämnen tillvaratoges, bevarades och tillgodogjordes;
att draga försorg om att livsmedel i erforderlig myckenhet och på
ändamålsenligt sätt tillfördes, lagrades och fördelades samt för sådant ändamål
även vidtaga åtgärd för att nödiga rörelsemedel bleve anvisade av den beslutande
myndigheten inom vederbörande kommun; att, där förseelser mot gällande
föreskrifter angående livsmedelsregleringen eller eljest missförhållanden beträffande
nämnda reglering iakttoges, ofördröjligen vidtaga lämpliga åtgärder för åstadkommande
av rättelse; samt att under sitt arbete ställa sig till noggrann efterrättelse
de instruktioner, som av F. H. K. och, beträffande livsmedelsnämnder,
av vederbörande livsmedelsstyrelse meddelades.

I nådigt brev den 28 september 1917 till F. H. K. hade Kungl. Maj:t förordnat,
att Stockholms stads livsmedelsnämnd skulle tillika fullgöra en livsmedelsstyrelses
funktioner.

I en den 9 december 1917 av F. H. K. utfärdad instruktion för livsmedelsfiskaler
och livsmedelsinspektörer föreskrevs bland annat, att livsmedelsstyrelse vid
handhavandet av uppgiften att övervaka och leda livsmedelsnämndernas arbete
med avseende å såväl den statliga regleringen enligt gällande föreskrifter som den
kommunala allmänna livsmedelshushållningen, skulle, där ej F. H. K. annorlunda
förordnade, till sitt biträde hava en livsmedelsfiskal jämte det antal livsmedelsinspektörer,
som av kommissionen bestämdes. Fiskalen förordnades av kommissionen
efter livsmedelsstyrelsens hörande. Genom vederbörande livsmedelsstyrelses
försorg skulle åt såväl fiskal som inspektörer hos K. B. utverkas polismans
skydd och befogenhet samt sådan rätt att verkställa inventeringar, som om förmäldes
i § 5 maximiprislagen och § 14 förfoganderättslagen, ävensom förordnande
att vara inspektör för verkställande av undersökningar, som omförmäldes i
kungl. skrivelsen till F. H. K. den 9 maj 1917. Det ålåge fiskalen att i överensstämmelse
med innehållet i instruktionen och särskilda av F. H. K. eller vederbörande
livsmedelsstyrelse meddelade föreskrifter övervaka efterlevnaden av de
rörande den statliga regleringen av handeln med och förbrukningen av livsför —

1922 —

nödenheter meddelade bestämmelser samt verka för spridande av upplysning om
dessa bestämmelsers rätta innebörd och syfte samt i sådant hänseende tillhandagå
livsmedelsnämnder och enskilda med råd och upplysningar. Därjämte skulle
fiskalerna, i den man nyssnämnda uppgifter ej därigenom eftersattes, iämna vederbörande
polismyndighet ävensom åklagarmyndigheten biträde vid övervakande
av övriga, i prisreglerande syfte eller eljest, utfärdade kristidsförfattningar. I
sistnämnda hänseende innehöll instruktionen att där vid företagna inspektionsresor,
vid genomgående av annonser och andra pressmeddelanden eller eljest fiskalen
erhölle kännedom om förseelser mot utfärdade försäljnings- eller transportförbud
eller mot ockerlagen, maximiprislagen eller andra prisreglerande bestämmelser,
vilkas efterlevnad det eljest endast ankomme på den ordinarie ordningsmakten
att övervaka, skulle fiskalerna till prövning upptaga frågan om åtal borde
äga rum samt i sådant hänseende förfara på sätt därom i instruktionen föreskrivits.
Fiskalerna borde söka åstadkomma samarbete och samförstånd med
polismyndigheten och åklagarmakten. Livsmedelsinspektörerna hade enligt instruktionen
att i överensstämmelse med densamma och fastställd plan samt efter
tillsägelse av fiskalen och efter hans anvisningar verkställa inspektioner samt i
övrigt biträda honom vid utförandet av de honom åliggande göromålen.

Kungl. Majrts skrivelse den 9 maj 1917 till F. H. K. angående verkställande
av undersökningar hos enskilda rörande förråd av vissa varor m. in. innehöll,
att, för åstadkommande av ökad kontroll över iakttagandet av gällande bestämmelser
rörande avlämnande till F. H. K. av uppgift å innehavda förråd av spannmål,
mjöl, bröd, potatis och andra varor, med vilka F. H. K. hade att jämlikt
erhållet bemyndigande taga befattning, ävensom rörande vårdande, användande
och avlämnande till F. H. K. för statens räkning av under beslag ställda varor,
anbefalldes och bemyndigades F. H. K. att låta bland annat genom för ändamålet
på framställning från F. H. K. av K. B. utsedda inspektörer hos enskilda
verkställa undersökningar för utrönande av att icke orättmätigt undandragande
av sådana varor från statens förfogande ägde rum.

I 14 § i lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (förfoganderättslagen) föreskrevs,
att det ålåge envar att vid förfrågan av K. B. eller enligt dess uppdrag av kronobetjent
lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehade i
2 § i lagen avsedd vara. Vägrade någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda
upplysningen eller funnes skälig anledning misstänka, att han sökte vilseleda
om sitt innehav av varan, ägde K. B. låta verkställa undersökning av salubod,
magasin, kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogade, samt taga del
av hans handelsböcker och andra dylika handlingar. I 2 § i lagen stadgades
bland annat, att om det funnes erforderligt, antingen för tillgodoseende inom riket
eller någon del därav eller å särskild ort av befolkningens behov av livsmedel,
foder för kreatur, vara, som vore avsedd att genom sin förbränning alstra värme,
ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan för befolkningen viktig förnödenhet,
eller för beredande av tillgång till vara, som vore behövlig för krigsbruk eller
annat statens ändamål, för kommun eller allmän inrättning eller eljest för något
särskilt ändamål av betydelse för det allmänna, att vara, som nu vore nämnd

— 1922 —

eller Horn kunde användas för åstadkommande, beredande, iståndsättande, tillhandahållande
eller transport av dylik vara, ställdes till kronans förfogande, vore innehavaren
av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnade, till kronan mot
ersättning avstå varan, i den mån densamma icke finge av innehavaren behållas
enligt vad i 7 § stadgades.

I 6 § i lagen den 30 april 1918 om fastställande av högsta pris å vissa
varor under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m. (maximiprislagen)
— motsvarande 5 § i maximiprislagen den 30 maj 1916 — förekommo med
stadgandena i ovanberörda 14 § likartade bestämmelser beträffande de i 1 § i
lagen av den 30 april 1918 avsedda varorna. I 1 § i sist berörda lag bestäm
des bland annat, att om det funnes vid krig eller krigsfara, vari riket befunne
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att inom
riket eller del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som vore avsedd
att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan
dylik förnödenhet stegrades väsentligt'' högre än förhållandena påkallade, äge
Konungen, där så prövades nödigt, i erforderlig omfattning förordna, att vid frivillig
försäljning av sådan vara skäligt, av Konungen bestämt, pris ej finge
överstigas.

Enligt den för livsmedelsfiskalerna utfärdade instruktionen ålåg det Lekander
huvudsakligast att övervaka efterlevnaden av de bestämmelser, som under kristiden
utfärdats rörande regleringen av handeln med och förbrukningen av livsförnödenheter.
De för Lekander meddelade förordnandena berättigade honom att
under vissa förutsättningar anställa undersökning för att utröna förefintligheten
av förnödenheter, vilkas reglering lydde under F. H. K. samt av varor, angående-
vilka förordnande meddelats enligt förfoganderättslagen eller maximiprislagen.
Vid fullgörande av uppdrag, som av livsmedelsnämnden blivit honom anförtrott,
åtnjöt Lekander på grund av särskilt beslut polismans skydd och befogenhet.

Vid övervakandet av kristidsförfattningarnas efterlevnad i övrigt skulle Lekander
jämlikt instruktionen biträda polismyndigheten i den mån hans uppgifter
i första hand icke därigenom eftersattes. Men med hänsyn till tjänstens tillfälliga
beskaffenhet var dess verksamhetsområde uppenbarligen begränsat till att omfatta
allenast de uppgifter, som, enligt vad nu berörts, blivit med tjänsten förknippade.
Däremot hade Lekander såsom livsmedelsfiskal icke å tjänstens vägnar
att taga befattning med undersökning angående brott eller förseelser mot allmänneligen
gällande lagar och författningar. Lekander hade visserligen lovat att
i den mån det vore möjligt underrätta Aktiebolaget Stockholmssystemet, när någon
överträdelse, som rörde bolagets verksamhetsområde, iakttagits, men, enligt
vad i såväl F. H. K:s som Stockholms stads livsmedelsnämnds yttranden uttalats,
ingick icke i Lekanders uppgift att taga någon som helst befattning med
tillsynen över försäljning av spirituösa, en vara, som icke föll inom F. H. K:s
verksamhetsområde. Även om Lekanders samarbete med Aktiebolaget Stockholmssystemet
i förevarande avseende skett med F. H. K:s goda minne, hade F. H. K.
icke därmed kunnat lämna Lekander någon giltig fullmakt att beivra förseelser
mot rusdrycksförordningarna. Icke heller hade beträffande rusdrycker under krigsåren
veterlig! meddelats något generellt beslag enligt förfoganderättslagen eller

— 1922 —

några bestämmelser angående pris enligt maximiprislagen. Slutligen hade Lekander
icke — såvitt hittills visats — på sätt i 50 § kungl. förordningen den 9 juni
1905 beröres, av vederbörande myndighet särskilt antagits att vaka över 1905
års rusdrycksförfattningars efterlevnad.

Lekander har i sin rapport till tredje..polisintendenten uppgivit, att Öbergs
upplysningar till Lekander innefattat, att Öberg blivit av Tunelli tillfrågad, om
Öberg ville vara Tunelli behjälplig med försäljning av såväl ett större parti sprit
som ett större parti livsmedel. Öberg bar vid polisförhör bestritt denna uppgift,
så tillvida som Tunelli icke skulle hava talat med Öberg om något livsmedelsparti.
Lekanders första åtgärd i anledning av den vunna upplysningen var att
sätta sig i förbindelse med Malmberg. På Lekanders kontor blev därefter mellan
honom, Malmberg och Öberg överenskommet, att de båda senare skulle uppsöka
klaganden, därvid Malmberg skulla inköpa det utbjudna spirituosapartiet. Lekander
skulle ställa vittnen till förfogande på tid och plats, som Malmberg bestämde.
Sedan underhandlingar därefter förts mellan Malmberg och klaganden, därvid
Malmberg uppträdde under antaget namn, överenskoms mellan dem, att köpet
skulle avslutas vid centralstationen, dit klaganden skulle nedföra de spritvaror,
som voro avsedda att säljas till Malmberg. När Lekander erhållit kännedom om
denna överenskommelse, ombesörjde han, att två honom underlydande livsmedelsinspektörer
skulle å bestämd tid infinna sig vid centralstationen samt, då hkvid
skulle erläggas, inskrida och för undersökning omhändertaga spritvarorna. Åt två
inspektörer gav Lekander order att närvara vid centralstationen samt, sedan
likvid erlagts, inställa sig vid det till klaganden upplåtna garaget vid Hamngatan
och dar kvarstanna för att övervaka de spritvaror, som kunde finnas där. Till
andra inspektörer gav Lekander order att besöka det hotell, där klaganden hade
sin bostad, och anhålla honom, om han infunne sig, varjämte en av inspektörerna
skulle å centralstationen övervaka de avgående tågen. Sedan de till centralstationen
nedförda lådorna blivit undersökta och av livsmedelsinspektörerna tagna i
beslag samt klaganden, Tunelli och Öberg uppförts å Lekanders tjänsterum, företogs
där förhör inför honom. Lekander avgav rapport i saken till tredje polisintendenten
samt anhöll — under förmälan, att klagandens förfarande syntes
»strida mot 1917 års rusdrycksförordning» — att honom måtte tillerkännas angivarandel
i blivande böter. Kriminalpolisen omhändertog därefter i garaget ett
större parti spirituösa och vin samt därjämte 85 kg. socker och 100,8 kg. kaffe,
som överlämnades till Stockholms stads livsmedelsnämnd. I klagandens bostad
omhändertogos, förutom ett mindre parti vin och spirituösa, 2,8 kg. kaffe.

Såsom anledning till att Lekander i förening med Malmberg vidtagit ifrågavarande
åtgärder har Lekander i sin till tredje polisintendenten avgivna rapport
åberopat, att det därigenom bleve möjligt att komma över det av klaganden innehavda
livsmedelspartiet och klarlägga, huruvida klaganden försålt sprit. Lekander
skulle samtidigt som han vidtoge åtgärder inom det område, som vore bestämt
för hans verksamhet, kunna främja syftet att uppdaga en förseelse mot gällande
rusdrycksförsäljningsförordning, vilket vore av stor betydelse, då spritvaror ofta
användes som bytesmedel för att åtkomma livsförnödenheter.

Det kan emellertid icke undgå uppmärksamheten, att Lekander vid sina åt —

1922 —

göranden i det förevarande fallet främst haft för ögonen att upptäcka, i vad män
klaganden gjorde sig skyldig till olovlig rusdrycksförsäljning. Av Öbergs berättelse
vid polisförhöret synes åtminstone framgå, att det mellan honom och Lekander
icke varit tal om annat än det lager av brännvin och vin, som klaganden
innehade. Hade Lekander avsett att åtkomma allenast livsmedel, som kunde vara
av klaganden förvarade, hade hela den plan, som satts i verket, varit onödig.
Med den befogenhet att verkställa undersökning, som tillkom såväl Lekander som
de honom underlydande livsmedelsinspektörerna, och med den kännedom, Lekander
erhållit om stället för livsmedlens förvaring, hade han med enklare medel
kunnat göra sig underrättad om livsmedelslagrens storlek och vidtaga erforderliga
anstalter.

Då Lekander å tjänstens vägnar företagit åtgärder till uppdagandet av det
klaganden tillhöriga spirituösa- och vinförrådet, har han direkt överskridit sin befogenhet.
Anledningen till eller avsikten med dessa åtgärder kan icke heller, enligt
mitt förmenande, göra överskridandet berättigat.

Den olovliga handel med spirituösa och vin, som till oerhört uppskruvade
pris och ofta i förening med olovlig handel med livsmedel bedrevs under krigsåren,
var visserligen av den mest förkastliga art och, såvitt det ankom på behöriga
myndigheter, borde under nämnda tid ingenting hava underlåtits, som
kunnat leda till upptäckandet av förbrytelser mot brännvins- och vinförsäljningsförfattningarna.
Men å andra sidan synes mig här, såväl som alltid annars, rättssäkerheten
fordra, att en myndighet icke ginge utom sin befogenhet och sålunda
icke toge befattning med det som icke föll inom området för tjänstens utövning.

Under åberopande av vad nu anförts fann jag det överskridande av befogenheten
såsom livsmedelsfiskal, vartill Lekander, enligt min åsikt, gjort sig skyldig,
vara av den beskaffenhet, att det icke kunde undgå min beivran. Jag uppdrog
fördenskull åt den åklagare, som av O. A. förordnades, att för berörda tjänstefel
anhängiggöra och utföra åtal mot Lekander vid vederbörlig domstol, därvid
åklagaren hade att yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Stockholms rådhusrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den 27 juni
1921: I målet vore upplyst att, sedan Lekander erhållit kännedom därom, att
klaganden i Stockholm innehade ett parti spritdrycker, vilket parti skäligen kunde
misstänkas vara avsett att försäljas i strid med gällande författningar angående
försäljning av spirituösa, samt Lekander med en tjänsteman vid Aktiebolaget
Stockholmssystemet i Stockholm avtalat, att sagde tjänsteman skulle av klaganden
inköpa berörda parti spritvaror, därvid Lekander för att uppdaga försäljningen
skulle ställa vittnen till förfogande å tid och plats, som sagda tjänsteman skulle
bestämma, Lekander efter erhållet meddelande, att nämnda tjänsteman den 29
oktober 1918 under antaget namn av klaganden inköpt en del av omförmälda
parti spritvaror och att det inköpta partiet samma dag skulle nedskickas till resgodsinlämningen
å centralstationen i Stockholm, dels till centralstationen beordrat
två av honom underlydande livsmedelsinspektörer för att iakttaga betalningens
erläggande för partiet och därvid inskrida och för undersökning omhändertaga

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

den likviderade varan ävensom att, sedan detta uppdrag utförts, genast begiva
sig till ett av klaganden förhyrt garage i huset n:r 34 vid Hamngatan för att
övervaka de spritvaror, som möjligen kunde finnas inom lokalen, dels å sitt tjänsterum
i Stockholm i saken hållit förhör med två personer, dels ock till andra
Lekander underlydande livsmedelsinspektörer givit order att inställa sig å det
hotell, varest klaganden vid ifrågavarande tid haft sin bostad, för att, därest klaganden
infunne sig därstädes, anhålla honom, samt åt ytterligare en livsmedelsinspektör
att för samma ändamål övervaka avgående tåg å centralstationen; och
enär Lekanders uppgift, att han vidtagit ifrågavarande åtgärder för att söka uppdaga
förseelse mot då gällande förordningar angående handel med och förbrukning
av livsförnödenheter icke med hänsyn till i målet upplysta omständigheter
förtjänade avseende, utan fastmer av utredningen i målet otortydbart framginge,
att sagda åtgärder vidtagits allenast i syfte att uppdaga det klaganden tillhöriga
spirituosaförrådet, samt Lekander förty genom sitt berörda förfarande överskridit
den honom i egenskap av livsmedelsfiskal tillkommande befogenhet, dömdes
Lekander i förmågo av 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 22 § i samma kap.
och lag, att för oförstånd i ämbetet höta 300 kronor.

Svea hovrätt, varest Lekander anförde besvär, fann genom utslag den 13 september
1921 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget.

Över hovrättens utslag har Lekander anfört underdåniga besvär, och är målet
beroende på Kung! Maj:ts prövning.

20. Fråga om oriktigt tillvägagångssätt vid husrannsakan. Forum för
tredje polisintendenten i Stockholm vid åtal för tjänstefel.

Den 20 februari 1918 registrerades Baltiska Kullager Aktiebolaget (BKA),
därvid antecknades, att styrelsen, som hade sitt säte i Norrköping, utgjordes av
grosshandlaren J. A. Frykberg, ingenjören T. Kreuger, generalkonsuln A. A:son
Johnson, disponenten C. D. Engelke och bankdirektören Hj. Holmberg.

I en den 22 mars 1918 hit ingiven klagoskrift anförde bolagets styrelse följande:

Genom tidningspressen vore bekant, att Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken
(SKF) för några dagar sedan gjort en anmälan till detektiva polisen i Göteborg,
att en av bolagets tjänstemän skulle hava gjort sig skyldig till trolöshet mot
huvudman, ävensom att detektiva polisen i Göteborg i anledning därav anmodat
detektiva polisen i Stockholm att verkställa undersökning hos BKA i Stockholm.
I SKF:s anmälan hade uppgivits, att sagda tjänsteman skulle hava tagit vissa
kopior av SKF tillhöriga ritningar samt att dessa kopior därefter skulle hava
överlämnats till BKA. I anledning av det uppdrag, som detektiva polisen i
Stockholm sålunda erhållit, hade vissa personer, som uppgivit sig vara anställda
vid detektivavdelningen i Stockholm, den 13 mars 1918 gjort ett besök i BKA:s
tillfälliga lokaler i huset n:r 4 vid Västra Trädgårdsgatan i Stockholm. Vid nämnda
besök hade dessa personer varit åtföljda av representanter för SKF. Trots förbud

— 1922 —

från klagandenas sida hade de personer, som förklarat sig vara anställda å
detektiva polisen i Stockholm, medgivit nämnda representanter att taga del av
samtliga i lokalerna befintliga konstruktions- och ritningsarbeten samt på grund
därav tillhandahållit dessa representanter ifrågavarande arbeten. Dessutom både
samma personer, likaledes trots förbud från klagandenas sida, borttört BKA tillhöriga
såväl blyertsritningar, vävritningar och kopior av dessa som också kopior av
andra ritningar rörande byggnader, maskiner och dylikt inom kullagerbranschen.
Vid bortförandet hade icke av de personer, som hade tagit hand om ritningarna
och kopiorna, upprättats någon förteckning å desamma. En del av ritningarna
och kopiorna skulle därefter, enligt i pressen synlig uppgift, vilken uppgift under
hand bekräftats, hava översänts till detektiva polisen i Göteborg för att där
granskas av ovannämnda tjänsteman hos SKF och av representanter för sistnämnda
bolag. Enligt uppgift hade vid översändandet av kopiorna och ritningarna
icke någon förteckning åtföljt försändelsen. Vid den granskning, som verkställts
av den anmälde tjänstemannen i SKF, skulle denne hava bestritt, att åtskilliga
kopior och ritningar, som förevisats honom, varit sådana, som han översänt
till BKA. För erhållande av kännedom om vilka ritningar och kopior, som
vid besöket i BKA:s tillfälliga lokaler bortförts, hade klagandena hos chefen för
detektiva avdelningen i Stockholm på eftermiddagen samma dag, som bortförandet
ägt rum, begärt diariibevis över ritningarna och kopiorna. Detta bevis hade
den 20 mars utfärdats av tredje polisintendenten Eric Hallgren. Beviset vore
synnerligen ofullständigt, och det vore omöjligt att därav erhålla kännedom om
vilka ritningar och kopior som bortförts. Beviset innehölle nämligen endast en
summarisk uppgift å antalet vävritningar, blåkopior, skisser och andra handlingar,
som omhändertagits av polisens kriminalavdelning. Det vore uppenbart, att polisen
icke bort, på sätt som skett, bereda SKF tillfälle att verkställa någon granskning
eller undersökning i ovannämnda avseenden, att undersökningen bort företagas
av polisen ensam, samt att, därest någon granskning av sådana handlingar
som ritningar och kopior behövt verkställas av sakkunnig person, granskningen
bort utföras av någon eller några, som varit fullt opartiska,. Klagandena, som
genom sin anmälan icke på något sätt avsåge att hindra polisens utredning i den
mån, den hölles inom lagens gränser, hemställde, att jag ville verkställa utredning
rörande det sätt, varpå undersökningen av polisen utförts, samt vidtaga de åtgärder,
vartill undersökningen kunde giva anledning.

Hallgren anförde i infordrat yttrande bland annat följande:

Order om vidtagande av husvisitationen hade givits av Hallgren, som anmodat
vissa hos SKF anställda personer att närvara. Föreskrifter om sättet för
handlingarnas bevarande och behandling å kriminalavdelningens station hade likaledes
lämnats av Hallgren. Han hänvisade angående förloppet vid polisutredningen
till den däröver upprättade polisrapporten. Varje husrannsakan hade till
ändamål att tillrättaskaffa en målsägares på brottsligt sätt frånhända tillhörigheter
och anskaffa material, som kunde tjäna som bevismedel vid utredningen av ett
anmält brott. Vore de målsägaren frånhända föremålen av sådan beskaffenhet,
att de kunde identifieras av polismyndigheten med användande allenast av en av

— 1922 —

målsägaren lämnad beskrivning, kunde målsägarens närvaro vid förrättningen i
regel icke erfordras. Vore däremot föremålen icke av sådan beskaffenhet, läge
det i sakens natur, att målsägaren måste anmodas biträda med föremålens'' identifiering.
Konstruktionsritningar av i målet ifrågakommen art utgjorde sådana
föremål, vilkas identifiering icke kunnat ske, med mindre målsägaren beretts tillfälle
närvara vid förrättningen. Av denna anledning hade de i rapporten omförmälda,
i SKF:s tjänst anställda personerna anmodats närvara vid husundersökningen.
I allmänhet läte det sig icke göra att under en husrannsakans gång och
under den uppståndelse, som en sådan förorsakade, upprätta förteckning över de
föremål, som tillvaratoges, och detta ännu mindre beträffande föremål, ifråga om
vilka förteckningens upprättande förutsatte en närmare granskning av föremålen.
Förrättningen måste i sådana fall inriktas på att så fort ske kunde hopsamla
alla föremål, som kunde hava betydelse i målet, och under bevakning bringa
dem till polisstationen, där sedan undersökningen skedde. Denna praxis hade ock
följts och kunde i föreliggande fall så mycket mindre klandras, som därigenom
undvikits, att SKF:s representanter fått tillfälle att å BKA:s kontor närmare
granska handlingarna, utan hade deras medverkan kunnat inskränkas till ett ytligt
konstaterande av att kopior av SKF tillhöriga konstruktionsritningar funnes
å BKA:s lokaler. Såsom polisrapporten utvisade, hade, innan å kriminalavdelningens
station den för en förtecknings upprättande nödvändiga granskningen
företagits, BKA:s ritchef ingenjören Allan Söderbäck beretts tillfälle att genomgå
hela den tillvaratagna samlingen av handlingar och därifrån avskilja dem, som
enligt hans uppgift vore bolagets egna konstruktioner. Dessa, som å kriminalstationen
förvarats särskilt och dagen efter husrannsakningen återställts till B KA,
hade således icke blivit föremål för granskning av någon utom bolaget stående
person. Först sedan Söderbäck förklarat, att de handlingar, som kvarlämnats,
vore sådana, som kommit från Göteborg, samt sedan därigenom och genom förhör
och andra omständigheter vunnits fullt sannolika skäl för att nämnda handlingar
innefattade konstruktioner, som vore SKF:s, hade direktören Bengt Viktor
Fjellman anmodats genomgå desamma för konstaterandet därav, i sammanhang
varmed en förteckning upprättats. Arten av de tillvaratagna föremålen hade i
detta fall varit sådan, att deras identifiering icke kunnat ske, med mindre målsägaren
fått taga dem i närmare betraktande.

Den i Hallgrens yttrande åberopade polisrapporten, som var dagtecknad den
5 april 1918 och undertecknad av kriminalkommissarien Gustaf Björck, innehöll
bland annat följande:

Den 12 mars 1918 hade till kriminalavdelningen från SKF inkommit en
skrift, däri till åtal anmäldes följande:

Det hade kommit till bolagets kännedom, att sedan omkring 4 månaders
tid någon eller några personer, som haft sin verksamhet å bolagets huvudkontor
i Göteborg, systematiskt olovligen verkställt eller låtit verkställa blåkopior av
bolaget tillhöriga maskinritningar samt mot kontant ersättning överlämnat dessa
blåkopior till BKA i Stockholm. För att dölja blåkopiornas ursprung vid deras
framställande hade SKF:s stämpel gjorts osynlig och i dess ställe en fingerad

— 1922 —

stämpel åsätta blåkopiorna. Sedermera hade dessa kopior kopierats å väv av personalen
å BKA:s huvudkontor, varefter de å väv verkställda kopiorna granskats
och med skisser kompletterats av den eller de personer, som från SKF:s huvudkontor
utlämnat blåkopiorna. Efter denna granskning hade vävkopiorna återställts
till BKA. Antalet från SKE utlämnade blåkopior uppginge till omkring
1,500 eller mera. Arbetet med blåkopiornas kopierande å väv å BKA:s kontor
hade pågått med stor intensitet dagligen alltsedan det nu beskrivna förfarandet
börjat. På så sätt hade BKA olovligen kommit i besittning av en stor del för
SKF ytterst värdefulla fabrikshemligheter, något som uppenbarligen kunde komma
att göra bolaget mycket stor ekonomisk skada, och enligt bolagets mening förelåge
å dens eller deras sida, som därmed tillhandagått BKA, trolöshet mot huvudman
under synnerligen försvårande omständigheter. Vilken eller vilka de personer
vore, som gjort sig skyldiga till det angivna förfarandet, vore SKF ej bekant.
Likaså kände bolaget ej, huruvida eller i vad mån ledningen eller funktionärerna
i BKA varit anstiftare till eller i övrigt delaktiga i förfarandet. Huruvida överlämnandet
av blåkopiorna skett personligen i Stockholm eller i Göteborg eller
genom försändelse per post vore ej heller bekant.

I anledning av skrivelsen hade Hallgren enligt polisrapporten beordrat Björck
att, åtföljd av kriminalöverkonstapeln Simon Erik Wallin, verkställa husrannsakan
i BKA.s lokaler i huset n:r 4 vid Västra Trädgårdsgatan, därvid såsom sakkunniga
anmodats biträda direktören vid SKF Erland Nordlund och tekniske direktören
vid fabriken Fjellman, varjämte även anmodats närvara sekreteraren löjtnanten
Erik Brändström.

Angående förloppet vid ifrågavarande husrannsakan anfördes i polisrapporten
följande:

Vid framkomsten till BKA:s lokal hade Nordlund, Fjellman och Brändström
stannat ute i förstugan, under det att Björck och Wallin begivit sig in å kontoret.
Där hade Björck till ett i mottagningsrummet varande kvinnligt biträde framställt
förfrågan, om Frykberg vore att träffa. Därtill hade erhållits det svaret, att
Frykberg ickeofunnes å kontoret, men att det ginge för sig att träffa direktören
Knut Teodor Åsberg. Efter en kort stunds väntan hade Björck och Wallin fått
tillträde till direktörens rum. Björck hade nu till en början framställt förfrågan,
huruvida det vore direktören Åsberg, han talade med, och, då detta bejakats, om
Åsberg vore i Frykbergs ställe, vilken senare fråga likaledes av Åsberg besvarats
jakande. Sedan således Åsberg förklarat sig utöva chefskapet i Frykbergs ställe,
hade Björck meddelat, att anledningen till besöket vore den, att från SKF anmälan
gjorts å kriminalavdelningen därom, att å SKF:s lokaler i Göteborg någon
person olovligen verkställt kopiering av fabriken tillhöriga maskinritningar samt
att anledningo förefunnes misstänka, att dessa kopior överlämnats till BKA i
Stockholm. Åsberg hade förklarat sig på grund av sin korta anställning hos
BKA sakna kännedom om nämnda sak. Björck hade då meddelat Åsberg, att
han hade order att verkställa husrannsakan i BKA:s lokaler och beslagtaga sådana
handlingar, vilka befunnes utgöra kopior av SKF tillhöriga ritningar. Vidare
hade Björck meddelat, att då det givetvis vore honom omöjligt att avgöra,
vilka handlingar som vore kopior av SKF:s ritningar, han i sitt sällskap hade

— 1922 —

tre personer, därav två direktörer från SKF. Åsberg hade tillfrågats, om han
tilläte dessa personer att närvara vid husrannsakan och taga del av i lokalerna
befintliga kopior. Därtill hade Åsberg förklarat, att intet hinder mötte för dessa
personer att närvara och i nu nämnda syfteo granska å BKA:s lokaler befintliga
ritningar och kopior. På grund av detta Åsbergs medgivande hade Nordlund,
Fjellman och Brändström fått närvara. Åsberg hade själv anvisat de rum, där
arbetet med ritningarna påginge. Därunder hade i olika'' rum anträffats ett flertal
kopior av ritningar, vilka Nordlund och Fjellman förklarat vara kopior av SKF:s
ritningar och vilka därför omhändertagits och sedermera medförts till kriminalavdelningen.
Sedan åtskilliga under arbete varande ritningar omhändertagits,
hade i ett rum, disponerat av ingenjörerna Söderbäck och K. V. Lindman, anträffats
ett ritskåp, i vilket 8 lådor funnits till stor del fyllda med kopior såväl å
väv som blåkopior. Då fråga blivit om undersökning av även dessa kopior, hade
Åsberg förklarat, att det bästa vore att omhändertaga hela skåpet med innehåll.
Då detta på grund av skåpets storlek mött svårigheter, hade endast de lådor, i
vilka kopior funnes, omhändertagits. Då det ställt sig omöjligt att på stället
uppgöra någon förteckning över samtliga sålunda omhändertagna ritningar, hade
två expressbud med häst och åkdon anskaffats, varpå lådorna med innehåll lastats
på åkdonet och forslats till kriminalavdelningen. Vid framkomsten till kriminalavdelningen
hade lådorna med innehåll inburits i Björcks rum, till vilket dörren
låsts. Omedelbart därefter hade Söderbäck blivit inställd för Hallgren, vilken
uppmanat Söderbäck att i Björcks rum företaga undersökning av samtliga omhändertagna
kopior för utrönande av, vilka kopior som vore BKA:s tillhörighet,
samt avskilja dessa, enär desamma komme att återsändas till BKA och ej finge
visas för representanterna för SKF. Av denna uppmaning hade Söderbäck begagnat
sig. Sedan Söderbäck slutfört undersökningen och lagt åt sidan ett flertal
kopior, vilka han uppgivit tillhöra BKA, hade Söderbäck förklarat, att alla de
övriga kvarvarande kopiorna vore kopior av ritningar, som antingen av Söderbäck
personligen avhämtats i Göteborg från en hos SKF anställd tjänsteman eller ock
med posten sänts från samma person. Dessa av Söderbäck uttagna kopior, vilka
nästan fyllt de två största lådorna, hade därpå blivit insatta i ett låst skåp i
Hallgrens rum, till vilket skåp Hallgren själv förvarade nyckeln. Påföljande dag,
den 14 mars, hade de två lådorna med innehåll under bevakning av en kriminalkonstapel
och en vid kriminalavdelningen tjänstgörande landskanslist med
stadsbud blivit forslade till BKA:s kontor, varest lådorna med innehåll överlämnats
till en där anställd tjänsteman. Av de handlingar, som Söderbäck efter
verkställd granskning förklarat tillhöra BKA, hade icke någon av SKF:s representanter
varit i tillfälle att se en enda. Då Söderbäck förklarat samtliga de övriga
handlingarna vara kopior efter ritningar, som erhållits från Göteborg av en
vid SKF anställd ingenjör, vilkens namn Söderbäck dock icke för tillfället velat
yppa, hade Fjellman erhållit tillåtelse att å kriminalavdelningen i närvaro av
Wallin granska dessa kopior. Denna granskning hade utfallit så, att Fjellman
igenkänt samtliga av Söderbäck kvarlämnade handlingar såsom kopior av SKF
tillhöriga ritningar. Vid ifrågavarande granskning hade även upprättats en förteckning
över samtliga handlingarna, vilka, i polisrapporten förtecknade, utgjor —

1922 —

des av 197 vävritningar, 709 blåkopior och IG papporsritningar. Vidare både tillvaratagits
15 pärmar med standardtabeller. En av dessa pärmar både innehållit
närmare förtecknade originalritningar. De övriga hade innehållit mer eller mindre
fullständiga satser blåkopior. På framställning från polismyndigheten i Göteborg
hade samtliga ifrågavarande handlingar utom tabellerna och handlingarna i pärm
dit översänts.

Å kungl. patent- och registreringsverket hade enligt polisrapporten upplysning
erhållits, att BKA:s ändamål vore bland annat att exploatera ingenjören
Lindmans uppfinningar å kullager.

Enligt polisrapporten både sedermera under utredningen å kriminalavdelningen
bland andra Söderbäck hörts, därvid han berättat följande:

Sedan den 1 november 1917 hade Söderbäck varit anställd bos BKA såsom
konstruktör av kullager. Därjämte hade han förestått ritkontoret, där dessutom
3 ingenjörer och 7 ritare sysselsatts under senare tiden. A ritkontoret hade pågått
arbete med maskinritningar, avsedda att användas vid fabrikation av maskiner
för tillverkning av kullager. I slutet av november eller början av december
1917 hade Söderbäck erhållit order att resa till Göteborg och där uppsöka ingenjören
Fritz Kjerrström, av vilken Söderbäck skulle erhålla en del ritningar, som
Söderbäck skulle medföra till bolagets ritkontor och där låta kopiera. _ Söderbäck
hade sammanträffat med Kjerrström och av denne erhållit ett 20-tal ritningar till
maskiner. Dessa ritningar hade Söderbäck medtagit till ritarna å kontoret för
kopiering. De ritningar, Söderbäck sålunda fått i Göteborg, hade varit dels blåkopior
och dels blyertsskisser. Å ritkontoret hade först tagits en vävkopia och
därefter en eller liera blåkopior. Sedan ritningarna kopierats, hade Söderbäck
åter rest till Göteborg, därvid han medfört de kopierade ritningarna och återlämnat
dem till Kjerrström. Av Kjerrström hade Söderbäck erhållit nya blåkopior
och skisser, med vilka förfarits på samma sätt som med de först erhållna.
På så sätt hade Söderbäck gjort tre eller fyra resor till Göteborg, därav den sista
troligen den 22 februari 19i8, varefter han återkommit den 26 februari, därvid
han medfört ett 10-tal ritningar. Största antalet ritningar, Söderbäck på en gång
mottagit, hade varit ett 40-tal, och hela antalet ritningar, Söderbäck förskaffat,
uppginge till 125. Alla ritningarna hade varit maskinritningar. Då Söderbäck
mottagit ritningarna, hade de varit försedda med stämpel »Muller und Wolf
Niirnberg», och Söderbäck hade aldrig sett SKF:s stämpel å någon av kopiorna.
Angående ritningar och kopior, som av Söderbäck kvarlämnats, sedan han å kriminalstationen
utplockat alla ritningar och kopior, som tillhörde BKA, hade Söderbäck
förklarat de förstnämnda vara kopior av ritningar, som Söderbäck erhållit
av Kjerrström, och angående tabellerna hade Söderbäck förklarat, att han
mottagit en del dylika av Kjerrström, därvid somliga ändringar å desamma redan
varit vidtagna av Kjerrström och ytterligare ändringar företagits av Söderbäck,
varefter, sedan en tabell sålunda iordningställts, den å BKA:s ritkontor uppritats
på väv och kopior tagits av vävritningen. Söderbäck hade medgivit, att han å
kriminalstationen satts i tillfälle att från de beslagtagna ritningarna och kopiorna
uttaga alla ritningar och kopior, som tillhörde BKA, samt att han även gjort
detta, därvid han framplockat ritningarna ur olika lådor. Söderbäck hade för -

1922 —

klarat, att de ritningar och kopior, han kvarlämnat å kriminalavdelningen, icke
vore annat än sådana, som kommit från Kjerrström. Likaledes hade Söderbäck
förklarat, att han a kriminalavdelningen sett de kopior, som vore försedda med
stämpeln »Muller und Wolf», samt att alla dessa härrört från Kjerrström. Angående
de beslagtagna tabellerna hade Söderbäck förklarat, att en ''del av desamma
vore från Kjerrström, men att en del vore upprättade å BKA:s ritkontor, men
Söderbäck hade förklarat sig omöjligen kunna särskilja dessa tabeller från varandra.

Sedan jag anmodat poliskammaren i Göteborg att inkomma med yttrande,
åberopade poliskammaren ett av föreståndaren för detektiva polisavdelningen’
poliskommissarien Måns Theorin avgivet yttrande. Däri anförde Theorin bland
annat följande:

Uppgiften i klagoskriften därom att, efter det SKF avgivit anmälan hos
detektivpolisen i Göteborg mot en av bolagets tjänstemän för trolöshet mot huvudman,
nämnda detektivpolis anmodat detektivpolisen i Stockholm att verkställa
undersökning hos BKA, överensstämde icke med verkliga förhållandet. Anmälan
rörande ifrågavarande brott hade nämligen först avgivits hos kriminalpolisen i
Stockholm, som jämväl verkställt den i klagoskriften klandrade undersökningen
utan någon som helst anmodan därom från detektivpolisen i Göteborg. Då det
senare blivit nödvändigt för utredningen, att de i Stockholm beslagtagna kopiorna
översändes till kriminalpolisen i Göteborg, hade Theorin gjort framställning därom
till Hallgren. Den 16 mars 1918 hade till Theorin i assurerad försändelse anlänt
hos BKA beslagtagna 90 blåkopior och 4 blyertsritningar. På Theorins begäran
hade kriminalpolisen i Stockholm vidare till honom översänt 618 blåkopior” 183
vävritningar, 24 blyertsritningar och en tabellsamling, vilka handlingar jämväl
beslagtagits hos BKA. Den 18 mars hade Kjerrström blivit häktad, och ärendet
hade den 23 mars överlämnats till rådhusrätten i Göteborg.

I avgivna påminnelser anförde klagandena, bland annat, att mot polisen i
det förevarande fallet kunde anmärkas, att i SKF:s tjänst anställda personer närvarit
vid förrättningen, att nämnda personer tagit del av sådana ritningar, som
icke i^nagon mån haft avseende å den sak, för vilken husrannsakan verkställts,
att SKF:s representanter tillåtits att själva bedriva husundersökningen, att förrättningsmannen
tagit i förvar jämväl sådana ritningar, som icke i någon mån berörde
det brott, för vilket SKF:s anmälan gjorts, att de i förvar tagna ritningarna icke
vid tillfället förtecknats samt att någon förteckning över samma ritningar icke
inom skälig tid tillhandahållits BKA. Klagandena både vid upprepade tillfällen
hos Hallgren anhållit om eu förteckning å de beslagtagna handlingarna. Den
förteckning, klagandena slutligen bekommit, hade varit dagtecknad den 21 maj
1918. I anledning därav att Theorin i sin förklaring erinrat, att Kjerrström blivit
häktad den 18 mars 1918, ville klagandena meddela, att Göta hovrätt genom utslag
den 27 maj 1918, medan målet mot Kjerrström var anhängigt vid rådhusrätten
i Göteborg, förordnat att Kjerrström skulle försättas på fri fot.

— 1922 —

Vid påminnelserna voro fogade intyg av ingenjören Einar Anderson, ritarna
Hjalmar Wallman och Ernst Sundberg samt ingenjörerna Georg Rosén, Erik
Aström och Söderbäck.

Anderson anförde i sitt intyg följande:

Mellan klockan 2 och 3 e. m. den 13 mars hade å BKA:s lokaler i huset
n:r 4 vid Västra Trädgårdsgatan infunnit sig två hos detektiva polisen anställda
personer, av vilka den ene var Björck. Sedan de träffat Åsberg, hade Björck
påstått, att BK A innehade från SKF »stulna» ritningar samt anhållit, att Åsberg
ville visa dem BKA:s ritkontor. Omedelbart därefter hade den andre av detektiverna
kallat in tre herrar, vilka stått i trappuppgången. Dessa hade varit Nordlund,
Fjellman och Brändström. Samtliga nämnda personer hade först besökt
den av ritsalarna, som läge närmast förrummet, eller det s. k. stora ritkontoret.
Sedan de frånkopplat telefonerna, hade de låtit undersöka Wallmans arbete med
s. k. standardtabeller. Så snart de fått syn på dessa tabeller, hade Fjellman förklarat,
att originalen till desamma vore SKF:s. Därefter hade samtliga pågående
ritnings- och konstruktionsarbeten vid alla platser inom ritkontoret undersökts.
Dessa arbeten hade jämförts med av Brändström innehavda blåkopior. Fjellman
hade uppmanat Sundberg att taga fram ritningarna över planslipmaskiner samt
en del andra maskiner och apparater. Undersökningen i BKA:s lokaler hade bedrivits
huvudsakligen av Fjellman. Denne hade gått ensam omkring och granskat
de å ritborden uppfästade ritningarna samt dragit ut lådor ur ritborden.
Åsberg hade upprepade gånger gjort erinringar däremot till såväl Fjellman som
Björck och hållit före, att undersökningen borde bedrivas av polisen och icke av
något konkurrentbolags tjänstemän. Björck hade det oaktat medgivit Fjellman
att fortsätta med undersökningen. Bland de ritningar, som Fjellman och SKF:s
övriga representanter sålunda tagit del av, hade funnits åtskilliga, som utgjort
av BKA:s ingenjörer och ritare fullt självständigt utarbetade konstruktioner. Sedan
undersökningen, som utförts utan någon reda eller ordning, pågått en stund,
hade Åsberg förklarat, att det vore bättre, att polisen toge hela arkivet med sig
till detektivstationen och där läte undersöka detsamma av opartiska personer. Därefter
hade samtliga ritningar och andra handlingar i Söderbäcks rum sammanförts.
Sedan expressbud tillkallats, hade handlingarna bortförts från BKA:s lokaler.
Innan ritningarna och de övriga handlingarna bortförts, hade Kreuger
infunnit sig och uttryckligen förbjudit, att SKF:s representanter finge taga del
av några BKA:s tillhörigheter. Dessutom hade Kreuger förbjudit, att några sådana
tillhörigheter bortfördes från BKA:s lokaler. Under undersökningen hade
SKF:s representanter uppträtt synnerligen brutalt och hänsynslöst. Detta gällde
icke endast Fjellman, som trots förbud från BKA:s tjänstemän på egen hand
undersökt ritbord och ritlådor, utan även Nordlund. Denne hade bland annat
hindrat Anderson att lämna det s. k. stora ritkontoret. Nordlund hade därvid
yttrat: »Det är nog säkrast, att Ni stannar, där Ni är.» De uttryck, som SKF:s
representanter använt vid uttalande av sina omdömen om åtskilliga av BKA:s
ritningar, hade också varit mindre hänsynsfulla. De hade med förkärlek använt
uttryck sådana som: »Dessa ritningar äro stulna.» »Det här är de stulna rit -

12 — Justitieombudsmannevs ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

ningama.» Anderson erinrade sig även särskilt följande yttrande av Fjell man:
»Hela ritkontoret är stulet.»

Wallmans intyg överensstämde i huvudsak med Andersons.

Sundberg anförde i sitt intyg följande:

Sedan SKF:s tjänstemän vid undersökningen fått syn på standardtabellerna,
hade Fjellman förklarat, att originalen till desamma vore SKF:s, samt tillagt
ungefär följande: »Dessa tabeller skulle Ni fått av oss, om Ni begärt det, så
hade Ni ej behövt stjäla dem.» Därefter hade samtbga pågående ritnings- och
konstruktionsarbeten vid alla platser inom ritkontoret undersökts. Dessa arbeten
både jämförts med av Brändström innehavda blåkopior. Fjellman hade uppmanat
Sundberg att taga fram ritningarna över planslipmaskiner samt en del
andra maskiner och apparater. Efter någon tvekan hade Sundberg följt med
till det mindre ritrummet, där ifrågavarande ritningar varit förvarade. Sedan ritningarna
framtagits, hade Fjellman förklarat, att samtliga ritningar till planslipmaskinerna
lades under beslag. Något senare hade Björck uppfordrat såväl
Åström som Rosén, vilka båda varit placerade i ritrummet, att utlämna samtliga
ritningar, vilka Björck påstode tillhöra SKF. På Roséns förfrågan, av vilken anledning
denna begäran framställdes, hade Björck förklarat, att de vore från detektiva
polisen i Stockholm. Rosén, som protesterat mot, att BKA:s konstruktionsarbeten
visades för ett konkurrentbolags tjänstemän, hade yttrat, att han
vore villig att visa ritningarna för polisen men däremot ej för några konkurrenter.
Björck hade genmält, att det icke kunde bliva tal om konkurrenter, då ritningarna
vore SKF:s egendom.

Rosén och Åström intygade följande:

Två eller tre personer hade trängt in i det rum, som disponerats av honom
och Åström, utan att uppgiva namn eller ärende. De hade börjat gräva i ritningshögen
på Åströms bord och ryckt till sig en del ritningar. Det hade varit
SKF:s representanter, som gjort detta. Ingen av BKA:s personal, som känt till
vad saken rört sigcom, hade då närvarit. Då de gått ut igen, hade Rosén stängt
dörren och frågat Åström, vad han trodde, att saken betydde. Omedelbart hade
dörren öppnats igen och en person inträtt samt förklarat: »Nu får ingen ringa
på telefonen på en stund.» Någon hade också gått fram till telefonapparaten
och lagt av luren. Rosén hade anhållit få veta, vem som gåve en sådan befallning.
Då först hade det upplysts, att det voreo från detektiva polisen. Samtidigt
hade fråga framställts, huruvida Rosén och Åström hade ytterligare några ritningar
i rummet. Rosén hade just haft på sitt bord dels under arbete varande
ritningar för en specialmaskin för tillverkning av kulhållare och dels en blåkopia
över experimentkulhållare. Dessutom hade Rosén i bordslådan haft ritningar till
andra nya förslag, vilka legat under patentbehandling. Vid polisens fråga hade
Rosén svarat, att han visserligen hade ritningar i sitt förvar, men att han ej toge
fram dem, så länge representanter för en konkurrentfirma närvore. Polismannen
hade då häftigt upplyst: »Jag skall tala om, att det är överingenjören för SKF,
som är med.» Rosén hade svarat, att det vore likgiltigt, vilken ställning konkurrentombudet
hade inom sitt bolag, och att Rosén ej komme att visa sina ritningar
för honom. För polisen skulle han visa dem, men ej för konkurrenter.

— 1922 —

Polismannen hade då frågat skarpt: »Vill Ni visa dem eller vill Ni inte?» Rosén
hade fortfarande lämnat samma svar. Under detta ordbyte hade två av SKF:s
representanter kommit fram till ltoséns bord, varest ritningarna för specialmaskinen
för tillverkning av kulhållare och blåkopia över experimentkulhållaren legat
öppet. En av SKF:s representanter hade tagit blåkopian för att närmare granska
densamma. Rosén hade demonstrativt tagit den tillbaka och vänt den om.
En annan av SKF:s representanter hade då kommit fram till bordet, ävenledes
tagit del av blåkopian samt yttrat: »Ja, den där kan Ni behålla, den har jag
sett på annat håll förut.» Det arbete, som Rosén hållit på med, både varit ett
fullt självständigt konstruktionsarbete, som på grund av dess beskaffenhet att
avse uppfinningar, varå patent sökts och skulle sökas, icke bort komma till någon
utomståendes kännedom.

Söderbäck intygade bland annat, att de av Söderbäck å polisstationen avskilda,
BKA tillhöriga ritningarna icke återställts den 14 mars. Enligt vad Söderbäck
ville minnas, hade det dröjt flera dagar, innan de återkommit. Ännu hade BKA
icke återfått en del ritlådor och pärmar, i vilka de beslagtagna ritningarna och
tabellerna förvarats.

Av de vidlyftiga protokollen i det vid rådhusrätten i Göteborg handlagda
målet mellan extra stadsfiskalen Axel Benktander, å tjänstens vägnar, ävensom
SKF, å ena, samt Kjerrström, Lindman och Frykberg, å andra sidan, inhämtas
i korthet bland annat följande:

Den 23 maj 1918 hördes professorn S. Lindström och ingenjören H. Schalin
såsom vittnen, därvid de berättade, att de verkställt undersökning av de i målet
ifrågakomna ritningarna och kopiorna å polisens i Göteborg detektiva avdelning
samt att de funnit BKA:s standardtabeller antingen vara kopierade efter SKF:s
motsvarande tabeller eller ock härleda sig från samma ursprung som dessa. Åtskilliga
av de i BKA:s tabellsamling upptagna tabellerna vore dock olika SKF:s motsvarande
tabeller, och därjämte saknade en del av tabellerna i samlingen motsvarighet
i SKF:s tabellsamling.

Den 30 maj 1918 hördes Sundberg såsom vittne samt berättade, sedan Sundberg
fått se på de i Göteborgspolisens rapport omförmälda standardtabellerna, att
en mycket stor del av desamma utförts antingen av Sundberg eller av andra
ritare '' å kontoret, därvid Sundberg kontrollerat utförandet av desamma, a,tt en
del av dessa tabeller självständigt uppgjorts å BKA:s ritkontor samt att till en
annan del av tabellerna tjänat till ledning allmänt tillgängliga handböcker.

Vid samma rättegångstillfälle hördes även hos BKA anställde ritaren Axel
Karlsson, som uppgav, att å BKA:s ritkontor i Stockholm hade, utöver arbetet
med kopiering av ritningar, utförts åtskilligt ritningsarbete. Dessutom hade å
ritkontoret förekommit upprättande av tabeller, varvid Karlsson för sin del upprättat
tabeller med ledning av i marknaden förekommande tekniska handböcker.
Karlsson hade kopierat åtskilliga av tabellerna, särskilt locktabellerna. Vid uppgörandet
av sistnämnda tabeller hade Karlsson haft till ledning blåkopior, vilka
icke varit försedda med någon firmabeteckning.

— 1922 —

Den 29 juni 1918 hördes Söderbäck och Åsberg såsom vittnen. Söderbäck
gjorde åtskilbga anmärkningar mot polisrapporten, i vad den återgav hans vid
polisförhöret avgivna berättelse. Det vore oriktigt, att Söderbäck inför polisen i
Stockholm skulle hava förklarat, att de ritningar och kopior, som kvarlämnats å
kriminalstationen, vore kopior av ritningar, som Söderbäck erhållit av Kjerrström.
Hans förklaring hade inneburit, att de ritningar och kopior, som återstått, sedan
den av honom verkställda utplockningen av andra ritningar och kopior utförts,
varit dels blåkopior av vävritningar och blyertsritningar, vilka överlämnats av
Kjerrström, dels sådana vävritningar, som upprättats med ledning av från Kjerrström
bekomna ritningar, dels ock kopior, som tagits av sistnämnda vävritningar.
De vävritningar, som sålunda upprättats, hade i vissa detaljer avvikit från de
ritningar, som lämnats av Kjerrström, en uppgift, som Söderbäck, såvitt han
kunde erinra sig, även meddelat Björck. Söderbäck hade vid polisförhöret uppgivit,
att bland de å kriminalstationen befintliga tabellerna jämväl funnits åtskilliga,
som fullt självständigt utarbetats av Söderbäck och den å BKA:s ritkontor
i Stockholm anställda personalen. Söderbäck hade även påpekat, att han
icke heller undantagit å BKA:s ritkontor självständigt upprättade tabeller. Ej
heller hade han undantagit en vävritning, som han låtit upprätta med ledning av
en kopia, som funnits bilagd en av SKF utsänd reklambroschyr, och icke heller
de kopior, som tagits av nämnda vävritning. Söderbäck hade icke förklarat, att
han å kriminalavdelningen sett de kopior, som vore försedda med stämpeln
»Muller und Wolf». Söderbäcks förklaring i nämnda avseende hade inneburit,
att han å kriminalavdelningen sett eu del kopior, som varit försedda med stämpeln
»Muller und Wolf». Den i polisrapporten upptagna förklaringen, att alla
dessa kopior härrört från Kjerrström, hänförde sig sålunda endast till de kopior,
som Söderbäck vid tillfället sett. Söderbäck hade bestämt förklarat, att en del
av tabellerna vore utarbetade med ledning av från Kjerrström bekomna tabeller,
och således icke, att eu del av desamma vore från Kjerrström, samt att en del
av tabellerna vore fullt självständigt utarbetade av Söderbäck och den å ritkontoret
anställda personalen. Söderbäcks förklaring, att han omöjligen kunnat särskilja
dessa tabeller från varandra, hade inneburit, att det vore omöjligt att utan
erforderlig tid och hjälp verkställa något särskiljande av tabellerna. Vid förhöret
hade Söderbäck dessutom förklarat, att flera av de från Kjerrström erhållna tabellerna
återfunnes i ingenjörsböcker, tillgängliga i marknaden.

Åsberg anförde bland annat följande: Vid polisens husrannsakan hade Åsberg
av Björck tillfrågats, om han vore direktören Åsberg, och, då Åsberg bejakat
detta, om han vore i Frykbergs ställe. Såsom svar å den senare frågan
hade Åsberg förklarat, att så icke vore förhållandet, men tillagt, att han möjligen
i allt fall kunde stå till tjänst. Sedan Björck och en honom följaktig person
under framvisande av sina polisbrickor uppgivit, att de vore detektiver, hade
Björck påstått, att BKA innehade ritningar, tagna från SKF. Därtill hade Åsberg
genmält, att han saknade kännedom om BKA:s ritningar, då han endast
under en veckas tid varit anställd å BKA:s kontor, samt tillagt, att han omedelbart
skulle söka taga reda på chefen för BKA Frykberg. Då det icke lyckats
Åsberg att få reda på Frykberg, hade Björck frågat efter Söderbäck. Sedan det

- 1922 —

visat sig, att Böderbäck icke vore att träffa å kontoret, hade Björck anhållit, att
Åsberg ville visa honom BKA:s ritkontor. Donna anhållan hade Åsberg förklarat
sig vara villig tillmötesgå. Sedan Åsberg och Björck i anledning därav kommit
ut i förrummet till BKA:s lokaler, hade den andre av detektiverna kallat in tre
herrar, vilka stått i trappuppgången. Dessa både därefter rusat in i förrummet.
Varken Björck eller den andre detektiven hade uppgivit, vilka dessa personer
vore. oIcke heller hade vare sig Björck eller den andre detektiven frågat, huruvida
Åsberg tilläte nämnda tre personer att närvara vid husrannsakningen och
taga del av i lokalen befintliga kopior. Åsberg hade icke förklarat, att intet
hinder mötte för dessa personer att närvara och granska å BKA:s lokaler befintliga
ritningar och kopior. Någon halvtimme, efter det undersökningen tagit sin
början, hade Åsberg genom en upplysning av någon hos BKA anställd ritare
fått veta, att nämnda personer utgjorts av Nordlund, Fjellman och Brändström.
Undersökningen hade bedrivits huvudsakligen av Fjellman, som själv gått omkring
och granskat de å ritborden uppspända ritningarna samt dragit ut lådor ur
ritborden. Åsberg hade upprepade gånger till såväl Fjellman som detektiverna
påpekat, att undersökningen borde verkställas av dessa senare och icke av några
främmande personer. Åsberg hade därvid gjort en särskilt skarp anmärkning
mot Fjellmans sätt att undersöka BKA:s ritkontor. Trots dessa Åsbergs yrkanden
och erinringar hade detektiverna medgivit Fjellman att fortsätta med undersökningen.
Den enda, som förklarat sig hava samma uppfattning som Åsberg, hade
varit Brändström. Under det att undersökningen pågått, hade Söderbäck anlänt
till kontoret. Söderbäck hade av detektiverna uppmanats att genomgå samtliga
hos BKA befintliga ritningar samt att därvid uttaga de ritningar, vilka icke i
något avseende berörde den sak, för vilken husrannsakan verkställdes. Söderbäck
hade emellertid förklarat, att det vore omöjligt att omedelbart verkställa detta.
Med hänsyn till det sätt, varpå undersökningen bedrivits, hade Åsberg förklarat,
att det vore bättre, att polisen toge hela arkivet med sig till detektivstationen och
där läte undersöka detsamma av opartiska personer. Under undersökningens
gång hade Åsberg upprepade gånger anmärkt, att han ansåge hela undersökningen
vara upprörande, då detektiverna förhölle sig synnerligen passiva och överläte
åt SKF:s representanter, särskilt Fjellman, att utföra undersökningen. För
Åsberg hade det varit fullkomligt ofattbart, att detektiverna skulle tillåta ett
konkurrentbolags ingenjör att leda och utföra undersökningen hos BKA. Efter
det undersökningen pågått någon stund, hade Ivreuger kommit tillstädes samt uttryckligen
förbjudit, att de hos SKF anställda personerna finge deltaga i undersökningen.
Likaledes hade Kreuger förbjudit, att några av BKA:s ritningar och
kopior eller andra handlingar bortfördes från BKA:s lokaler.

Den 2 mars 1920 meddelade rådhusrätten i Göteborg utslag i målet, och
yttrade därvid, att i målet väl vore upplyst, att Kjerrström, vilken sedan början
av augusti 1917, intill dess han anhållits, innehaft anställning såsom chef för
SKF:s maskinritkontor i Göteborg, efter det Kjerrström i slutet av september 1917
med Frykberg träffat överenskommelse, att Kjerrström skulle taga anställning
såsom teknisk chef hos då under bildning varande BKA, från SKF:s fabrik till
sin bostad medfört ett större antal i SKF;s arkiv förvarade ritningar och tagit

- 1922 -

eller låtit taga kopior av desamma, vilka kopior, liksom en del å Kjerrströms
tjänsterum i sagda fabrik förvarade, SKF tillhöriga kopior av dylika ritningar,
Kjerrström översänt till BKA:s ritkontor i Stockholm eller tillställt sistsagda ritkontors
föreståndare vid dennes besök i Göteborg för att användas vid ritningsarbete
för sistnämnda bolags räkning, men enär den i målet förebragta utredningen
icke gåve stöd för antagande, att SKF genom Kjerrströms berörda förfarande tillskyndats
någon skada eller att sådan skada därav vore att befara och Kjerrström
icke eljest blivit förvunnen till trolöshet mot SKF, bleve åklagarens ansvarstalan
mot Kjerrström ävensom SKF:s mot honom framställda ersättningsyrkande av
rådhusrätten lämnade utan bifall, i följd varav jämväl ansvarspåståendena mot
Frykberg och Lindman ogillades.

Kådhusrättens utslag vann laga kraft.

I avvaktan på utgången av målet vid rådhusrätten hade jag låtit det hos
mig anhängiggjorda ärendet vila. Sedan jag erfarit, att rådhusrättens utslag vore
att förvänta, anmodade jag Ö. Ä. för polisärenden att från Björck infordra yttrande,
däri han särskilt skulle lämna upplysning angående ordalagen i den order,
varigenom Hallgren anbefallt Björck att verkställa den i ärendet ifrågakomna
undersökningen å BKA:s kontor.

Björck anförde bland annat följande:

Vid orderns meddelande hade Hallgren delgivit Björck den i polisrapporten
omnämnda, till kriminalavdelningen inkomna skrivelsen från SKF. Vidare hade
Björck av Hallgren tillsagts att i sällskap med Wallin samt i rapporten omnämnda
representanter för SKF begiva sig till BKA:s lokaler i huset vid Västra Trädgårdsgatan
och där företaga undersökning. Undersökningen skulle företagas för
att utröna, huruvida där funnes ritningar eller kopior av ritningar, tillhöriga
SKF, i vilket fall dessa handlingar skulle omhändertagas och föras till kriminalavdelningen.
Då det varit Björck och Wallin omöjligt att avgöra, vilka ritningar
eller kopior som tillhörde det ena eller andra bolaget, hade Björck av Hallgren
erhållit det beskedet, att inga andra handlingar, än dem som av representanterna
för SKF igenkändes såsom dess egendom skulle omhändertagas och föras till
kriminalavdelningen. Wallin hade icke erhållit någon direkt order av Hallgren,
utan endast blivit av Björck tillsagd att på Hallgrens order medfölja.

Å bolagsstämmor den 30 juni och den 22 december 1919 beslöt BKA att
träda i likvidation. Sedan jag berett bolaget i likvidation tillfälle att inkomma
med ytterligare påminnelser, avgåvos sådana.

Med anledning av vad som förekommit anmodade jag Ö. Ä. att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid Stockholms rådhusrätt i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Hallgren och Björck. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande:

Vår rätt har ännu icke några andra allmänna bestämmelser om husrannsakan
än dem, som återfinnas i 16 § 7 mom. promulgationslagen till strafflagen, vari —

1922 —

genom åt en bestulen själv upplåtes rättighet att, efter polismyndighets medgivande,
anställa husrannsakan hos misstänkt person. Sedan gammalt har emellertid
rätten till husrannsakan hos oss varit erkänd, och bör med förrättningen
avses att efterspana en för brott misstänkt person eller upptäcka föremål, som
genom brott förlorats eller kan tjäna till bevis om brottet.

Bristen på lagfästa bestämmelser i ämnet föranledde J. O. att till 1910 års
riksdag göra framställning, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta för riksdagen framlägga förslag till lag om husrannsakan. Sedan skrivelse
blivit av riksdagen avlåten, gjorde J. O. under 1913 ytterligare eu framställning
i saken till Kungl. Maj:t.

Inom justitiedepartementet utarbetades under 1918 och 1919 ett utkast till
lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. in. Nyligen har
ett förslag i ämnet varit föremål för lagrådets granskning.

Enligt förslaget, vari bland annat bestämmelser om hus- och kroppsrannsakan
samt kroppsbesiktning upptagits, må husrannsakan, om anledning finnes
att misstänka någon för brott, varå straffarbete eller fängelse efter lag kan följa,
eller för delaktighet däri, kunna företagas i den misstänktes hemvist eller annan
lägenhet, som av honom innehaves, såvida ändamålet är att fasttaga den misstänkte
eller att upptäcka föremål, som avhänts genom brottet eller kan antagas
på grund av brottet förverkat, eller ock annat, som kan bidraga till utredningen
angående den brottsliga gärningen. Hos annan må för ändamål, som nu sagts,
husrannsakan i anledning av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, kunna
företagas, då brottet förövats i den lägenhet, som skall undersökas eller då särskild
anledning är att antaga, att den misstänkte befinner sig där eller att annat, som
eftersökes, skall där anträffas.

I det förevarande fallet hava klagandena, såvitt jag uppfattat deras anmälan
riktigt, icke velat göra gällande, att den i BKA:s lokaler i Stockholm företagna
husundersökningen varit alldeles obefogad, utan de hava anhållit, att jag ville
verkställa utredning rörande det sätt, varpå undersökningen verkställts.

För min del kan jag icke finna annat än att — med .hänsyn till innehållet
i SKF:s den 12 mars 1918 till kriminalavdelningen hos Ö. Ä. för polisärenden
ingivna anmälan — det redan från början bort för Hallgren framstå såsom åtminstone
tvivelaktigt, om en enligt svensk rätt straffbar förbrytelse förelåge. De
i lagen den 19 juni 1919 införda bestämmelserna mot illojal konkurrens hade
ännu icke tillkommit, och rådhusrätten i Göteborg har genom sitt den 2 mars
1920 meddelade, laga kraft vunna utslag ogillat den mot Kjerrström förda talan
om trolöshet.

Som det emellertid måste vara av stor vikt, att en polisundersökning, om det
därmed avsedda syftemålet skall vinnas, bedrives med snabbhet, kan det måhända
icke anses begärligt, att Hallgren genast skolat kunna fatta en bestämd ställning
i själva rättsfrågan. Klagandena hava också i sin första klagoskrift anfört, att
de icke ville hindra polisens utredning i den mån, den hölles inom lagens
gränser.

Men då saken i det fullkomligt outredda skick, vari densamma förelåg vid
ingivandet av SKF:s anmälan, i allt fall bort förefalla Hallgren tveksam, hade

— 1922 —

det ålegat honom att förfara med större betänksamhet än som skett. Det hade
sålunda, enligt mitt förmenande, ålegat Hallgren att, innan han förordnade om
husrannsakan, infordra närmare upplysningar från SKF, i vilka avseenden och
beträffande vilka ritningar eller andra handlingar det ifrågavarande överlämnandet
till BK A ägt rum.

Klagandena hava riktat sig emot det sätt, varpå husrannsakningen företagits,
och vad därmed ägde samband samt i första rummet framställt anmärkning
däremot, att i SKF:s tjänst anställda personer tillåtits närvara vid förrättningen.

Hallgren har åberopat, att det läge i sakens natur, att målsägaren i de fall,
då de honom frånhända föremålen icke vore av sådan beskaffenhet, att de kunde
identifieras av polismyndigheten med användande allenast av en av målsägaren
lämnad beskrivning, måste anmodas biträda med föremålens identifiering. Denna
Hallgrens uppfattning kan jag emellertid icke utan vidare dela. Varje husrannsakan
innefattar ett störande ingrepp mot en persons hemvist eller annan av
honom disponerad lägenhet. Samhällsintresset kräver, att ett dylikt ingrepp i
vissa fall får äga rum. Men å andra sidan står den enskilde medborgarens anspråk
på att icke mer än nödigt är kränkas i sin rätt till helgd för sitt hem
och sin verksamhet.

Att därvid skyddandet av särskilda yrkeshemligheter icke får lämnas ur sikte,
torde vara uppenbart. Rätten till sådant skydd har i flera under senare åren
tillkomna bestämmelser blivit erkänd. I § 2 mom. 4 av tryckfrihetsförordningen
hava vid olika tidpunkter införts i dylikt syfte tillkomna stadganden, och bland
eljest meddelade bestämmelser förtjäna att framhållas stadgandena i nyssnämnda
lag den 19 juni 1919.

Även om det icke skulle anses vara alldeles uteslutet, att målsägare finge
närvara vid eu husrannsakan — vilket likväl, såsom klagandena framhållit, icke
synes stå i överensstämmelse med de av nya lagberedningen i dess betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning föreslagna bestämmelserna om hus- och
kroppsrannsakan — torde det dock under inga förhållanden böra tillåtas målsägare
att närvara vid en husrannsakan, när någon yrkeshemlighet kan tänkas
bliva yppad. Erfordras därvid sakkunnigt biträde för identifiering av de föremål,
för vilka husrannsakan verkställes, måste en utomstående person tillkallas.

Då Hallgren gav order åt Björck att, åtföljd av Wallin och med sakkunnigt
biträde av Nordlund, Fjellman och Brändström, vilka voro anställda hos SKF,
företaga husrannsakan i BKA:s lokaler i huset n:r 4 Västra Trädgårdsgatan, förelåg,
såvitt i ärendet kunnat inhämtas, icke annan utredning än den som innefattades
i SKF:s anmälan till kriminalavdelningen. Denna anmälan innehöll, att
blåkopior till ett antal av omkring 1,500 eller mera av någon eller några i SKF:s
tjänst anställda personer tagits av bolaget tillhöriga maskinritningar och, försedda
med en fingerad stämpel, överlämnats till BKA, som genom sin personal låtit
överflytta kopiorna på väv. BKA hade därigenom olovligen kommit i besittning
av en stor del för SKF värdefulla fabrikshemligheter, vilket kunde komma att
göra SKF ekonomisk skada. Någon uppgift å de personer, vilka voro för det

— 1922 —

uppgivna brottet misstänkta, eller närmare specifikation å de ritningar, av vilka
kopior tagits, lämnades icke. Att*under sådana förhållanden eu undersökning hos
BKA icke skulle kunna ske, utan att innehållet i eu hel del BKA tillhöriga ritningar
och andra handlingar bleve för do i undersökningen deltagande yppat,
borde hava varit uppenbart. Betydelsen härav borde icke hava varit för Hallgren
främmande. Likaväl som SKF genom det hos kriminalavdelningen anmälda
förfarandet utsatts för att värdefulla yrkeshemligheter blottats, kunde BKA genom
en husrannsakan, om denna icke utfördes med gott omdöme, bliva utsatt för
samma fara. Den omständigheten, att BKA:s ledning genom den ingivna anmälningen
blivit i viss mån misstänkt, fick icke medföra kränkning av BKA:s
berättigade anspråk på skydd för egna yrkeshemligheter.

Att verkställandet av husundersökningen skulle väsentligt underlättas genom
att anlita de hos SKF anställda personerna såsom sakkunniga biträden, är visserligen
naturligt. Såvitt jag kunnat finna, har deras närvaro dock ingalunda varit
nödvändig, för att en husrannsakan skulle kunna utföras. Väl är det sannolikt,
att det skulle hava berett förrättningsmannen stora svårigheter att endast med
ledning av de SKF:s ritningar, av vilka blåkopior förmodades hava blivit överlämnade
till BKA, kunna utföra den för identifiering nödiga undersökningen.
Men det synes otvivelaktigt, att en sakkunnig person, som icke varit i SKF:s
tjänst men i viss mån blivit av bolaget insatt i förhållandena, med framgång
kunnat anlitas såsom biträde. Av utredningen synes framgå, att Brändström vid
undersökningen medhaft ritningar till jämförelse, och SKF hade i sin anmälningsskrift
uppgivit, att de till BKA överlämnade kopiorna blivit försedda med en
fingerad stämpel (Muller und Wolf Nurnberg). Med tillgång till SIvF:s ifrågakomna
ritningar hade en utomstående sakkunnig person säkerligen kunnat verkställa
identifieringen.

Emot ett dylikt förfaringssätt skulle kunna erinras, att SKF därigenom i viss
mån tvingats att för en utomstående blotta sina yrkeshemligheter. Om valet av
person gjorts med urskillning, borde dock hans egenskap av sakkunnigt biträde
vid en av offentlig myndighet företagen förrättning hava innefattat garanti mot
missbruk. Ett stöd för meningen, att ett dylikt förfaringssätt varit på sin plats,
finner jag däri, att i målet vid rådhusrätten i Göteborg professorn Lindström och
konsulterande ingenjören Schalin anlitats såsom sakkunniga och därvid fått taga
del av åtskilliga SKF tillhöriga ritningar.

Enligt kriminalavdelningens polisrapport, vars riktighet vidhållits av Björck,
hade efter hans och hans följeslagares ankomst till BKA:s kontorslokaler Åsberg
på tillfrågan förklarat sig samtycka till att SKF:s representanter närvoro vid husrannsakningen.
Denna uppgift har emellertid blivit bestridd av Åsberg, och hans
bestridande har vunnit stöd av andra personers intyganden. För min del är jag
icke övertygad, att ett dylikt samtycke blivit lämnat. Men under alla förhållanden
har detta icke varit av någon avgörande betydelse för förrättningen. Björck
hade av Hallgren erhållit order att verkställa förrättningen med sakkunnigt biträde
av SKF:s representanter och på grund därav med dem infunnit sig å BKA:s
kontor. Att de skulle närvara vid förrättningen, var sålunda avgjort, utan att
klagandena därom blivit i förväg tillfrågade.

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

Anlitandet av de hos SKF anställda personerna såsom sakkunniga biträden
har i verkligheten lett till, att de kommit att taga del av andra ritningar än sådana,
som härrört från SKF. Det är upplyst, att under husvisitationen såväl en
del tabeller som ett av Rosén påbörjat konstruktionsarbete rörande en specialmaskin
för tillverkning av kulhållare blivit föremål för de sakkunnigas granskning,
utan att någon av handlingarna befunnits vara av sådan beskaffenhet, att de hade
med det anmälda brottet att skaffa. Bland de ritningar, blåkopior och tabeller,
som efter visitationens utförande blivit å detektiva stationen undersökta av Fjellman,
hava, såsom utredningen giver vid handen, uppenbarligen funnits såväl ritningar
som tabeller, på vilka SKF icke kunnat göra något anspråk gällande. I
sistberörda hänseende är särskilt anmärkningsvärt, att Hallgren, som efter husundersökningen
torde hava gjort sig underrättad om vad som därvid tilldragit
sig, icke heller därefter tagit sådan befattning med utredningen, att BKA:s yrkeshemligheter
blivit bättre än som skett bevarade.

Såsom jag nu framhållit, hade SKF:s representanter icke bort tillåtas närvara
vid husundersökningen. Ansvaret för den felaktighet, som härutinnan blivit begången,
måste falla på Hallgren.

Men när Hallgren en gång givit order, att nämnda personer skulle biträda
vid förrättningen, både han åtminstone bort lämna förrättningsmannen Björck en
utförlig instruktion, om vilken del i undersökningen dessa personer skulle få taga.
Att vid överlämnandet åt en underordnad av ett så viktigt uppdrag som det
ifrågavarande icke meddela noggranna förhållningsregler, synes betänkligt. Då
Hallgren ansett nödvändigt, att de hos SKF anställda tjänstemännen närvoro vid
husundersökningen, hade han bort tydligt framhålla för Björck, att de endast finge
närvara för att vid förefallande behov rådfrågas av Björck och att det ingalunda
finge tillåtas dem att framför eller vid sidan av Björck företaga undersökningen.
Som förrättningen, enligt vad utredningen ger vid handen, i sistberörda avseende
förlupit på ett synnerligen olämpligt sätt, måste även detta läggas Hallgren
till last.

Därvid kan jag emellertid icke undgå att finna att — även om Björck vid
husundersökningen trott sig följa givna order •— hans förfarande därvid varit sådant,
att det måste av mig påtalas.

Såsom förrättningsman hade Björck — även om han icke fått tillräckliga, instruktioner
— haft att tillse, att han ensam verkställde undersökningen och att
framför allt de sakkunniga biträdenas verksamhet inskränktes till att tillhandagå
honom med upplysningar. Varje order eller anmodan till de vid husrannsakningen
närvarande skulle hava kommit från Björck, och varje undersökning i skåp,
bordslådor eller andra förvaringsrum skulle hava utförts av Björck med ''biträde
endast av Wallin. I stället synes Björck redan vid undersökningens början hava
släppt ledningen av densamma, vilken enligt utsagor av flera av de vid tillfället
närvarande bedrivits huvudsakligen av Fjellman. Fjellman synes hava tillåtits
att icke allenast på egen hand taga del av handhngar, som legat framme, utan
därjämte genomleta förvaringsrum för ritningar samt anmoda BK A s personal
att framtaga och framvisa sådana. Huruvida anträffade handlingar skulle tagas
i förvar, synes hava avgjorts av Fjellman, och såväl han som Nordlund och

— 1922 —

Brändström synas liava fått uttala sin privata mening om det hos polisen anmälda
förfarandet i för BKA:s personal pinsamma och nedsättande yttranden. Under
förrättningen torde påpekanden icke hava saknats om det otillbörliga i Fjellmans
uppträdande, men dessa synas icke hava föranlett Björck att åter taga förrättningen
i sin hand. Det allmänna intrycket hos BKA:s vid förrättningen närvarande
tjänstemän blev, att den utförts utan reda eller ordning.

Den undfallenhet för SKF:s representanter, som Björck under husrannsakuingen
ådagalagt, blev icke heller utan betänkliga följder. Då den under förrättningen
uppkomna oordningen medförde fara för att allt flera av BKA:s yrkeshemligheter
skulle bliva för SKF:s representanter blottade, föreslog Åsberg, att
BKA:s hela arkiv skulle forslas till kriminalavdelningen och att undersökningen
där skulle fortsättas. Ritningar och andra handlingar blevo därefter utan någon
vidare granskning rörande deras beskaffenhet sammanförda och på ett laståkdon
överflyttade till detektivstationen. Härigenom blevo handlingar, som icke på
något sätt berörde det anmälda brottet, bortförda från BKA:s kontor. Efter vad
det vill synas, blevo handlingarna icke återställda till kontoret förrän efter flera
dagar.

En annan följd av Björcks handlingssätt blev, att någon förteckning över
den egendom, som bortfördes, icke vid husundersökningen upprättades. Att det
åligger den, som verkställer en husrannsakan, att däröver föra anteckningar och
att i dessa skola inflyta uppgift å de föremål, som omhändertagas, är klart. Anteckningarna
böra vara så fullständiga, att därav kan inhämtas, huru vid förrättningen
tillgått och huruvida någon felaktighet därvid kan hava blivit begången.
Då vid en husrannsakan egendom omhändertages, fordrar rättssäkerheten, att
egendomen blir i anteckningarna redovisad, så att den, hos vilken undersökningen
göres, får ett bevis om att den tagits i förvar.

I 4 kap. 7 § i ovanberörda förslag till lag angående polisundersökning i
brottmål samt häktning m. m. förekommer i ifrågavarande hänseende bestämmelse,
att anteckningar skola av förrättningsmannen föras om ändamålet med företagen
hus- eller kroppsrannsakan eller kroppsbesiktning och vad därvid förekommit. Anteckningarna
skola föras så, att därav kan bedömas, huruvida de föreskrifter, som
i lagen givits rörande förrättningens gång, blivit iakttagna. De skola underskrivas
av förrättningsmannen. Den, som beslutat åtgärden, skall ock på begäran av
den, som drabbats av åtgärden, utgiva bevis om densamma, innehållande tillika
uppgift om det brott, som föranlett dess vidtagande, samt övriga skäl för densamma.

Vid ifrågavarande tillfälle väcktes visserligen av Åsberg — av orsak, som
förut blivit nämnd — förslag, att BKA:s hela arkiv skulle forslas till detektivstationen
för att där undersökas. Även om det genom ett tillmötesgående av
denna framställning blivit svårt att före avförandet av handlingarna från BKA:s
kontor upprätta förteckning över desamma, hade det ålegat Björck att omedelbart
efter framkomsten till detektivstationen i närvaro av någon representant för BKA
förteckna handlingarna. Som det då ännu icke blivit avgjort, vilka av de bortförda
handlingarna skulle av polismyndigheten behållas, hade BKA bort beredas
tillfälle att kontrollera, att icke någon handling uteslötes eller förkomme. Såsom

— 1922 -

100

nu förfarits, har, såsom klagandena framhållit, det icke vant möjligt för klagandena
att utreda, huruvida av de bortförda handlingarna BKA återbekomma den
del, som icke upptagits i den av polismyndigheten sedermera upprättade förteckningen
över de slutligen kvarhållna handlingarna.

Ansvaret för sistberörda försummelse drabbar i första hand Björck. Men jag
kan icke undgå att finna, att Hallgren jämväl härutinnan brustit i honom åvilande
ämbetsskyldighet. Då Björck återkommit till detektivstationen, borde Hallgren
hava gjort sig noggrant underrättad om förloppet av förrättningen. Då det bort
stå klart för Hallgren, att någon förteckning icke upprättats, hade Hallgren bort
vidtaga åtgärder för att försummelsen snarast bleve avhjälpt. Särskild anledning
härtill gavs även i upprepade framställningar från klagandena att bekomma uppgift
å de i förvar tagna handlingarna. Först genom polisrapporten den 5 april
1918 har fullständig förteckning å handlingarna blivit tillgänglig, och särskilt
bevis, varom klagandena framställt begäran, har icke blivit meddelat förrän den
21 maj 1918.

För det fel i tjänsten, vartill såväl Hallgren som Björck, enligt vad ovan
utvecklats, gjort sig skyldiga, uppdrog jag åt åklagaren att mot dem i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal. Det ålåge därvid åklagaren att å Hallgren
och Björck yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Åtal mot Hallgren och Björck blev därefter anhängiggjort vid Stockholms
rådhusrätt. Som Hallgren framställt invändning därom, att han i mål angående
tjänstefel skulle svara inför Svea hovrätt, tillställde jag åklagaren i målet en
skrivelse, däri jag anförde följande:

Huvudregeln i fråga om forum vid åtal för tjänstefel är, att rätt domstol är
forum delicti. Härifrån äro undantag angivna i 8 kap. rättegångsbalken ävensom
en mångfald instruktioner och författningar. I allmänhet gäller, att, därest ej
uttryckliga bestämmelser till annat föranleda, underrätt skall anses såsom rätt
forum. Analogivis och på grund av given praxis torde emellertid särskilda bestämmelser
om högre forum kunna komma att tillämpas även beträffande tjänstemän,
vilkas forum eljest enligt huvudregeln skulle vara underrätt.

I § 62 i instruktionen den 1 december 1882 för Ö. Ä. heter det: Har överståthållaren
eller underståthållaren eller annan hos Ö. Ä. anställd tjänsteman deltagit
i lagstridigt beslut eller åsidosatt honom åliggande skyldigheter eller eljest i
tjänstens utövning sig felaktigt förhållit, varde därför vid vederbörlig domstol
tilltalad.

I instruktionerna den 31 december 1917 för förste, andre och tredje polisintendenterna
i Stockholm finnas inga bestämmelser om forum i fråga om åtal
för tjänstefel.

Att överståthållarens, underståthållarens och polismästarens i Stockholm forum
är Svea hovrätt synes framgå av stadgandet i 8 kap. 2 § rättegångsbalken. Polismästaren
uppehåller i O. Ä. för polisärenden överståthållarens myndighet.

Även förste polisintendentens forum torde vara Svea hovrätt. Enligt den
för honom gällande instruktionen skall han nämligen tillhandagå polismästaren i

— 1922 —

hans ämbete och vid förfall eller ledighet förestå ämbetet samt tillika i poliskammaren
handlägga de mål och ärenden, med vilka polismästaren ej tager befattning.
Förste polisintendenten kan anses såsom polismästarens ställföreträdare.

I de fall, då polisintendent tidigare åtalats för tjänstefel, hava målen auhängiggjorts
vid Svea hovrätt. I J. 0:s ämbetsberättelse till 1874 års riksdag
sid. 57 o. f. omförmäles ett fall, då polisintendent såsom ansvarig för av O. A. i
poliskammaren meddelade beslut dömdes till ansvar direkt av hovrätten. Enligt
J. 0:s ämbetsberättelse 1881 sid. 23 o. f. dömdes likaledes polisintendent såsom ansvarig
för ett i poliskammaren meddelat beslut till ansvar direkt av hovrätten.
Enligt N. J. A. 1886 not B. 777 upptogs åtal mot polismästare och polisintendent
angående olyckan utanför Grand hotell vid hovrätten. Att polisintendent såsom
beslutande i poliskammare ansetts hava Svea hovrätt såsom forum, torde måhända
kunna förklaras därav, att han i utövningen av sitt ämbete ansetts såsom
underdomare.

Detsamma som gäller polismästaren och förste polisintendenten i Stockholm
gäller även för övriga polismästare i riket. I vissa fall äro de tillika ledamöter
av rådhusrätten. I andra fall kunna de auses i poliskammaren jämställda med
underdomare.

Samma omständigheter kunna emellertid icke, enligt mitt förmenande, åberopas,
då det gäller att bestämma andre och tredje polisintendenternas forum.
Enligt deras instruktioner äro de under polismästaren ansvariga för allmän ordning
och säkerhet. Deras tjänsteställning torde med detta uttryck vara skild från
förste polisinteudentens. Såvitt deras instruktioner giva vid handen, utöva de
icke heller sin tjänst »å Ö. Ä:s vägnar». Tredje polisintendenten är icke, chef
för någon avdelning av Ö. Ä. utan chef för kriminalavdelningen inom O. A. för
polisärenden.

Att en tjänsteman — såsom tredje polisintendenten — utnämnes av konungen,
har i detta sammanhang ingen avgörande betydelse. Enligt mångfaldiga rättsfall
hava kronofogdar och häradsskrivare åtalats vid underrätt.

Enligt landshövdinginstruktionen den 12 april 1918 åtalas landshövding,
landssekreterare och landskamrerare inför hovrätt. Att sa skall ske, framgår
redan av 8 kap. 2 § rättegångsbalken. Enligt instruktionen åtalas emellertid även
länsassessor inför hovrätt, men detta har sin grund däri, att han enligt § 44
beträffande vissa ärenden har samma tjänstemannaansvar som landssekreterare
eller landskamrerare. Länsnotarie, länsbokhållare, landskanslist och landskontorist
åtalas vid »vederbörlig domstol» d. v. s. underrätt.

Enligt landsfogdeinstruktionen den 14 december 1917 åtalas landsfogde inför
hovrätt. Landsfogden är emellertid högste polischef i länet och överordnad i
förhållande till polismästare i samma län.

Landsfiskaler och stadsfiskaler åtalas vid underrätt.

Beträffande frågan om tredje polisintendents forum i mål rörande tjänsteförseelse
är denna naturligtvis tveksam så till vida som densamma, då ämbetet
helt nyligen inrättats, icke tidigare varit föremål för prövning.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner jag emellertid övervägande skäl
tala för, att rätt forum i förevarande fall är Stockholms rådhusrätt.

— 1922 —

102

Rådhusrätten ogillade genom laga kraft vunnet beslut Hallgrens invändning
i forumfrågan.

Därefter anförde rådhusrätten i slutligt utslag den 30 juni 1921 att, enär
Hallgren och Björck icke genom vad i målet förekommit kunde anses hava i
åtalade hänseendet gjort sig skyldiga till förfarande av beskaffenhet att höra för
dem medföra ansvar för tjänstefel, kunde åklagarens talan icke bifallas.

En ledamot av rådhusrätten var av skiljaktig mening och anförde:

»Genom vad i målet förekommit måste anses utrett, att — sedan från SKF
till härvarande polismyndighet den 12 mars 1918 inkommit skriftlig anmälan
därom, att skäl förelåge till misstanke, att någon eller några hos nämnda bolag
anställda personer, som haft sin anställning å bolagets huvudkontor i Göteborg,
olovligen verkställt eller låtit verkställa blåkopior av bolaget tillhöriga maskinritningar
samt mot kontant ersättning överlämnat dessa blåkopior till BKA — Hallgren
beordrat Björc-k att, biträdd av Wallin, företaga husrannsakan i av BKA i
huset n:r 4 vid Västra Trädgårdsgatan här i staden disponerade kontorslokaler,
därvid Nordlund, Fjellman samt Brändström, samtliga anställda i SKF:s tjänst,
anmodats att såsom sakkunniga biträda, utan att några närmare förhållningsregler
med avseende å nämnda personers medverkan vid förrättningen lämnats av Hallgren;
att, sedan Björck och Wallin jämte nämnda representanter för SKF den
13 mars 1918 för berörda ändamål inställt sig å BKA:s kontorslokaler, den därstädes
företagna husrannsakan verkställts huvudsakligen av Fjellman med biträde
av Nordlund och Brändström, varvid Fjellman av Björck tillåtits att icke allenast
på egen hand taga del av ritningar och andra handlingar, som legat framme, utan
därjämte öppna och genomleta förvaringsrum för ritningar samt anmoda BKA:s
personal att framtaga och framvisa sådana, under det Björck och Wallin tagit
föga del i förrättningen; att Björck vid förrättningen, utom åtskilliga kopior av
olika slag utav SKF tillhöriga ritningar, efter förslag av i BKA:s tjänst anställde
direktören Åsberg men mot uttryckligen uttalat förbud av ledamoten i samma
bolags styrelse ingenjören Kreuger utan föregående granskning tagit i förvar och
för undersökning till polisstationen låtit bortföra jämväl åtskilliga sådana ritningar
och andra handlingar, som utgjorts av utav BKA:s tjänstemän utförda fullt
självständiga konstruktioner och beräkningar, samt att före bortförandet av sagda
handlingar någon förteckning över desamma icke blivit uppgjord och icke heller
eljest betryggande åtgärder vidtagits till förekommande av ovisshet om vilka
handlingar som vid tillfället beslagtagits och bortförts.

På grund av vad sålunda förekommit och enär med hänsyn till BKA:s berättigade
anspråk på skydd för egna yrkeshemligheter representanter för SKF
icke bort av Hallgren tillåtas närvara vid ifrågavarande förrättning och icke heller,
då likväl tillåtelse i berörda hänseende meddelats av Hallgren, bort av Björck
tillstädjas på egen hand verkställa ifrågavarande husrannsakan,

ty och som Björck icke ägt låta taga i beslag och bortföra andra föremål, än
sådana som skäligen kunnat vara av betydelse med hänsyn till det ändamål, för
vilket husrannsakan företagits,

— 1922

103

samt de ritningar och andra handlingar, som Björck vid ifrågavarande husrannsakan
låtit taga i beslag, även om desamma av särskilda skäl icke kunnat
före bortförandet från platsen förtecknas, likväl bort efter beslaget av Björck sättas
under sådan vård, att desamma icke kunnat förkomma, förbytas eller eljest missbrukas,
i vilket hänseende det ålegat Hallgren att öva nödig tillsyn,

men de åtgärder till de beslagtagna handlingarnas vårdnad, som Björck och
Hallgren påstått sig hava vidtagit, icke kunna anses tillräckligt betryggande,

alltså och då sålunda måste anses ådagalagt, att såväl Hallgren som Björck
i ovannämnda hänseenden brustit i den varsamhet och omsorg, som förhållandena
vid ifrågavarande husrannsakan påkallat,

prövar jag, utan avseende å vad Hallgren och Björck till sitt fredande i
rättegången invänt, rättvist döma dels Hallgren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
och 4 kap. 3 § samma lag för oförstånd och försummelse i ämbetet att höta
150 kronor, dels ock Björck jämlikt samma lagrum jämförda med 25 kap. 22 §
strafflagen för oförstånd och försummelse i tjänsten att höta 100 kronor.

Över rådhusrättens utslag uppdrog tjänstförrättande J. O. åt advokatfiskal
vid Svea hovrätt att i hovrätten anföra besvär och därvid yrka bifall till åtalet.

Hovrätten yttrade i utslag den 21 oktober 1921 att, enär Hallgren och Björck
icke, såvitt i målet vore visat, genom sitt förfarande uti ifrågavarande tjänsteärende
gjort sig skyldiga till fel i tjänsten, bleve det slut, vartill rådhusrätten
kommit, av hovrätten fastställt.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

21. Oriktigt tillvägagångssätt vid husrannsakan.

Såsom framgår av den närmast föregående redogörelsen angående åtalet mot
tredje polisintendenten Eric Hallgren och kriminalkommisarien Gustaf Björck,
verkställde Björck den 13 mars 1918 på order av Hallgren husundersökning å
BKA:s kontor i Stockholm. Sedan vid husundersökningen anträffats ett stort antal
ritningar, blåkopior och tabeller, som misstänktes härleda sig från SKF:s arkiv,
begärde Hallgren i telegram till detektivchefen i Göteborg, att hos SKF anställde
chefen för maskinritkontoret ingenjören Fritz Kjerrström, som misstänktes att
olovligen hava utlämnat SKF tillhöriga ritningar till BKA:s förfogande, skulle
efterspanas, anhållas och höras. Därjämte översändes från kriminalavdelningen
i Stockholm till detektivchefen Måns Theorin i Göteborg de omhändertagna ritningarna
och blåkopiorna samt en tabellsamling. Då det misstänktes, att blåkopior,
som av BKA olovligen åtkommits, från dess kontor i Stockholm sänts
till dess fabrik i Holm invid Motala, begärde Theorin, att undersökning skulle
företagas vid fabriken. Sedan landsfiskalen i Motala distrikt Gustaf Karlholm,
som verkställt undersökningen, meddelat, att därvid icke anträffats några ritningar
eller kopior, märkta på sätt Theorin uppgivit, beordrade Theorin detektivöverkonstapeln
Carl Rhedin att, åtföljd av hos SKF anställde överingenjören
Gustaf Hallgren såsom sakkunnig, avresa till Holm och biträda Karlholm vid

— 1922 —

104

'' riJW

fortsatt undersökning i ärendet. Vid undersökningen, som verkställdes den 19
mars 1918, granskades anträffade blåkopior och korrespondens, och blevo sedermera
48 blåkopior omhändertagna.

I en den 22 mars 1918 hit ingiven skrift framställde styrelsen för BKA
klagomål beträffande husundersökningarna ej blott i Stockholm utan även å fabriken
i Holm samt anförde i det senare avseendet följande:

Vid undersökningen hade överingenjören Hallgren genom Karlholms ingripande
fått dels granska en del vid BKA:s verkstad befintliga ritningar och dels genomgå
samtliga verkstads- och kontorslokaler i fabriken samt taga del av där befintliga maskiner,
verktyg och dylikt. Vidare hade Karlholm för granskning tillhandahållit
Hallgren all där befintlig korrespondens. Vid besöket i Motala hade dessutom
bortförts 24 blåkopior till tabeller från maskinelement. Större delen av dessa
tabeller vore sammanställda av i allmänt tillgängliga ingenjörshandböcker förefintliga
uppgifter. Återstoden av tabellerna vore fullständigt och utan ledning av några
handböcker utarbetade av BKA. De vid BKA i Motala sålunda vidtagna åtgärderna
hade skett trots uttryckligt förbud från därvarande föreståndare, ingenjören
Gustaf Nilsson. Det vore uppenbart, att vederbörande polismyndigheter icke bort,
på sätt som skett, bereda SKF tillfälle att verkställa någon som helst granskning
eller undersökning i ovannämnda avseenden, att undersökningen bort företagas
av polisen ensam, samt att, därest någon granskning av sådana handlingar som
ritningar och kopior behövt verkställas av sakkunnig person, granskningen bort
utföras av någon eller några, som varit fullt opartiska. Klagandena, som genom
sin anmälan icke på något sätt avsåge att hindra polisens utredning i den mån,
den hölles inom lagens gränser, hemställde, att jag ville verkställa utredning
rörande det sätt, varpå undersökningen i ovannämnda avseenden av polismyndigheterna
utförts.

Sedan jag anmodat landsfiskalen Karlholm att inkomma med yttrande, anförde
Karlholm följande:

Någon granskning av andra ritningar än de blåkopior, som av Karlholm
beslagtagits den 19 och sedermera den 21 mars, hade icke förekommit, då enligt
Nilssons utsago andra ritningar, med undantag av ritningar rörande fabrikshuset
och den tillhörande tomten, icke funnits vid fabriken. Klagandenas anmälan
vore oriktig därutinnan, att för Hallgren skulle för granskning tillhandahållits
BKA:s i fabriken befintliga korrespondens, vilken endast granskats av Rhedin.
Vad beträffade påståendet, att vid undersökningen tillfälle skulle hava beretts
Hallgren att såväl genomgå verkstads- och kontorslokalerna i fabriken vid Holm
som också taga del av där befintliga maskiner, vore detta riktigt så tillvida, som
Hallgren endast tagit en hastig överblick av de under uppsättning varande maskinerna,
vilka endast utgjorts av vanliga arbetsmaskiner av Lidköpings mekaniska
verkstads fabrikat. De i anmälningsskriften omnämnda 24 blåkopiorna till
tabeller från maskinelement hade beslagtagits och behandlats på sätt förut angivits
beträffande övriga vid samma tillfälle beslagtagna kopior, enär Hallgren förklarat
dem vara kopior av SKF:s tabeller. Något förbud av Nilsson för Karlholm och
hans följeslagare att inkomma i fabriken och taga del av blåkopiorna och korre —

1922 —

105

spondensen, som han på tillsägelse framvisat, hade icke förekommit, utan hade
Nilsson endast protesterat mot det skedda beslaget. Den undersökning, som ägt
rum den 16 mars, hade blivit utan resultat, då de sedermera beslagtagna kopiorna
icke varit försedda med annan stämpel än BKA:s och sålunda icke kunnat
identifieras annat än av sakkunnig från SKF. Opartiska fackmän hade icke
funnits att tillgå vid undersökningarna, och Karlholm vågade påstå, att de bedrivits
och försiggått på det mest grannlaga sätt.

Vid yttrandet var fogat det av Karlholm vid undersökningarna förda protokollet,
som var av följande innehåll:

Den 16 mars. Sedan Kjerrström hos detektiva polisen i Göteborg angivits
för det han uttagit en del bolagets hemliga ritningar å maskiner samt kopierat
ritningarna och sänt kopiorna till BKA i Stockholm, hade från chefen för detektiva
polisen i Göteborg ankommit telegrafisk begäran om undersökning vid BKA:s
fabrik i Holm i Motala socken för att utröna, huruvida några av de sålunda tagna
kopiorna kunde där anträffas, och hade detektivchefen anhållit, att i sådant fall
desamma måtte beslagtagas. De ifrågavarande kopiorna skulle vara märkta antingen
»Muller und Wolf Niirnberg» eller »SKF». Med anledning därav hade Karlholm
samma dag inställt sig i fabriken i Holm jämte fjärdingsmannen O. H. Johansson
såsom vittne, därvid utrönts, att i fabriken endast verkställdes arbete med montering
av en del arbetsmaskiner. Fabrikens ledare, Nilsson, hade anträffats och uppgivit,
att han tillträtt tjänst hos bolaget omkring den 12 eller 13 december 1917, att
vid fabriken dittills endast utförts arbete för montering av hos Lidköpings mekaniska
verkstad m. fl. inköpta arbetsmaskiner, att han icke hade mottagit eller hade i
sitt eller fabrikens förvar några ritningar, märkta på ovan angivet sätt och att han
icke hade sig något bekant om de ifrågavarande kopiorna. Vid därefter företagen
undersökning av fabrikskontorets skriv- och ritbord m. m. hade inga ritningar
av angivet slag kunnat anträffas.

Den 19 mars. Efter det Rhedin och Hallgren ditkommit för att deltaga i
eu förnyad undersökning i fabriken, hade Karlholm sistnämnda dag ånyo inställt
sig i fabriken, åtföljd av sagda personer, för att giva Rhedin tillfälle att taga del
av i fabriken förvarad och BKA tillhörig korrespondens ävensom ånyo granska
där tilläventyrs varande blåkopior. Nilsson, som även vid detta tillfälle anträffades,
hade framvisat dels den i fabrikskontoret förvarade korrespondensen, som granskats
av Rhedin, och dels en del blåkopior av ritningar å polérmaskiner och
tabeller för maskinelement, samtliga blåkopior försedda med märket: »Baltiska
Kullageraktiebolaget. Stockholm». Hallgren hade med bestämdhet förklarat, att
de nu framvisade kopiorna vore tagna efter SKF:s konstruktioner, oaktat de icke
vore åsätta det av detektivchefen i Göteborg omnämnda märket »Muller und Wolf
Niirnberg» eller »SKF». På grund av Hallgrens påstående hade därefter beslagtagits
2 blåkopior av ritningar till ringpolérmaskiner samt 4 blåkopior av detalj ritningar
till liknande maskiner ävensom 24 blåkopior av ritningar till tabeller för maskinelement.
Samtliga blåkopior hade därjämte varit märkta: »Baltiska Kullageraktiebolaget.
Stockholm». De sålunda beslagtagna kopiorna hade genomdragits med
tråd och förenats med ett ark skrivpapper, å vilket anbringats sigill över de
sammanknutna trådändarna. Sigillet hade innehållit Östergötlands läns vapen

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

106

och orden: »Aska h:ds kronolänsmansdistrikt». De beslagtagna kopiorna hade
omhändertagits av Rhedin.

Ben 21 mars. I anledning av ett från chefen för detektiva polisen i Göteborg
nämnda dag Karlholm tillhandakommet telegram, däri detektivchefen anhållit,
att de blåkopior å polérmaskiner, som funnes kvar i fabriken i Holm,
måtte beslagtagas och översändas, hade Karlholm ofördröjligen ånyo inställt sig
i fabriken, åtföljd av fjärdingsmannen Johansson, varjämte montören Bernhard
Nilsson från Motala tillkallats. Det hade upplysts, att ingenjören Nilsson icke
funnes tillstädes utan vore på resa. Kontorsbiträdet E. Lindholm, anställd hos
bolaget, hade anträffats samt efter tillsägelse framlämnat de blåkopior av ritningar
till polérmaskiner och detaljer av dylika, som funnits i fabriken, tillhopa 18
stycken. Blåkopiorna hade därjämte varit märkta: »Baltiska Kullageraktiebolaget.
Stockholm». Samtliga blåkopiorna hade efter antecknandet därav blivit
beslagtagna och genomdragits med tråd och förenats med ett ark skrivpapper,
å vilket anbringats sigill över de sammanknutna trådändarna. Sigillet hade
innehållit Östergötlands läns vapen och orden: »Aska h:ds kronolänsmansdistrikt»,
och skulle de sålunda beslagtagna kopiorna till detektiva polisen i Göteborg
översändas.

Vidare anmodade jag poliskammaren i Göteborg att, efter vederbörandes
hörande, inkomma med yttrande.

Poliskammaren överlämnade och åberopade en rapport från föreståndaren
för detektiva polisavdelningen i Göteborg, poliskommisarien Theorin, vilken i
rapporten anförde följande:

Då det kunnat antagas, att en del av de från SKF:s kopior avkopierade
och till BKA överlämnade blåkopiorna blivit avkopierade hos BKA och, försedda
med detta bolags stämpel, sedermera översända till bolagets fabrik i Holm, hade
Theorin beordrat Rhedin att, åtföljd av överingenjören Hallgren såsom sakkunnig,
avresa till Holm och biträda Karlholm vid fortsatt undersökning i ärendet.
Vid undersökningen hade anträffats och beslagtagits 30 blåkopior, märkta »Baltiska
Kullageraktiebolaget. Stockholm», rörande vilka kopior Hallgren bestämt
uppgivit, att de vore framställda efter SKF tillhöriga ritningar. Vidare hade
anträffats 18 blåkopior, vilka Hallgren trott vara avkopierade från ritningar, tillhöriga
SKF. Då sålunda tvekan rått beträffande dessa ritningars ursprung, hade
de fått kvarbliva hos BKA. De 30 kopiorna hade Rhedin medfört till Göteborg.
Ytterligare undersökning hade emellertid givit vid handen, att de vid fabriken i
Holm kvarlämnade 18 blåkopiorna även härlett sig från ritningar, tillhöriga SKF,
varför Karlholm på telegrafisk anmodan den 21 mars beslagtagit och översänt dessä
18 blåkopior. Den korrespondens, som funnits å fabrikskontoret, hade granskats
endast av Rhedin. Hallgren hade icke tagit någon som helst befattning med
densamma. För identifiering av anträffat bortkommet gods vore regel, att målsägare
eller dennes ombud bereddes tillfälle att se godset.

I avgivna påminnelser anförde klagandena bland annat följande:

Anmärkningarna mot den av Karlholm verkställda husrannsakningen sam —

1922 —

107

manfattades sålunda, att i SKF:s tjänst anställd person närvarit vid förrättningen,
att nämnda person tagit del av sådana ritningar (inklusive tabeller), som icke i
någon mån haft avseende å den sak, för vilken undersökningen verkställdes, att
samma person tillåtits att själv bedriva husrannsakan och i sådant avseende själv
framtagit å fabriken befintliga mappar, innehållande ritningar, att SKF:s representant
tillåtits att såväl genomgå samtliga verkstads- och kontorslokaler och därvid
taga del av befintliga maskiner, verktyg och dylikt som också att genomgå och
granska åtskillig BKA tillhörig korrespondens samt att förrättningsmannen
omhändertagit jämväl sådana föremål, som icke i någon mån berört det brott,
för vilket husrannsakan verkställts.

Vid påminnelserna voro fogade däri åberopade intyg av ingenjören Nilsson
och svarvarförmannen Axel Lundbäck.

Nilsson anförde i sitt intyg följande:

Då Nilsson den 19 mars 1918 vid halv tretiden från en resa återvänt till
fabriken i Holm, hade å det s. k. verkstadskontoret till fabriken befunnit sig
Karlholm, Rhedin och Hallgren. Enligt vad Nilsson vid förhör med verkmästare
och förmän utrönt, hade nämnda personer anlänt till fabriken redan vid halv tvåtiden
nämnda dag. De hade under tiden, innan Nilsson kommit tillstädes, genomgått
fabrikens verkstads- och förrådslokaler samt noggrant tagit del av där
befintliga maskiner, apparater och dylikt. Dessutom hade de noga genomgått
fabrikens källarlokal, där fabrikens värmecentral vore inredd, samt granskat där
uppställda föremål. A verkstadskontoret hade de vistats omkring 5—10 minuter,
innan Nilsson anlänt. När Nilsson anlänt till fabriken, hade eu av förmännen
meddelat Nilsson, att Karlholm jämte två andra herrar väntade på Nilsson å
verkstadskontoret. Nilsson hade då begivit sig direkt dit och där träffat nämnda
personer. Karlholm hade föreställt Nilsson för Rhedin (Hallgren kände Nilsson
förut) samt meddelat, att de komme å tjänstens vägnar för att eventuellt lägga
beslag å sådana maskinritningar, som till fabriken översänts från BKA:s huvudkontor
i Stockholm. Rhedin hade frågat Nilsson, huruvida Nilsson hade bekommit
några dylika ritningar. Såsom svar därå hade Nilsson meddelat, att han
erhållit omkring ett tjugutal ritningar över polérmaskiner. Sedan Karlholm förklarat,
att Nilsson vore skyldig att förete dessa ritningar, hade Nilsson låtit ett ritbiträde
hämta desamma från verkmästarkontoret. Ritningarna hade därefter framlagts
å ett bord å verkstadskontoret och därvid granskats av samtliga meromnämnda
personer. Rhedin hade hemställt till Nilsson, att Nilsson ville utlåna några av
ritningarna, så att desamma kunde i Göteborg jämföras med SKF:s originalsammanställningsritningar
över polérmaskiner. Denna hemställan hade Nilsson
sagt sig vara förhindrad tillmötesgå, då ritningarna icke vore hans egendom utan
BKA:s. Sedan Rhedin 3 eller 4 gånger upprepat sin hemställan och därvid erhållit
avböjande svar från Nilsson, hade Rhedin förklarat: »Ja, vi ta’ dem i allt
fall.» Däremot hade Nilsson protesterat. Sedan Hallgren sorterat ut 6 ritningar,
vilka han ansett vara tillräckliga för verkställande av förutnämnda jämförelse,
hade Karlholm tagit hand om ritningarna. Dessa hade utgjorts av en blåkopia
till en ringpolérmaskin, eu blåkopia till en liknande maskin samt 4 blåkopior
över detaljer till maskinerna. Rhedin hade frågat, om det funnes några andra

— 1922 —

108

ritningar, och Nilsson hade meddelat, att han endast hade några planritningar
och transmission sritningar, vilka samtliga vore uppgjorda i Motala. Rhedin hade
fordrat att få se på desamma. Nilsson hade tillsagt ritaren att framtaga alla
ritningar, som han hade förvarade hos sig, och efter framläggande av dem å ett
bord hade de genomgåtts av samtliga ovannämnda personer. Dessa hade därefter
gått in på Nilssons kontor. Rhedin hade därvid anhållit att få taga del av all
vid fabriken befintlig korrespondens. Nilsson hade förklarat, att han icke ville
tillmötesgå denna anhållan, samt protesterat mot att någon finge taga del av
korrespondensen. Sedan Rhedin uppgivit, att Nilsson vore skyldig att förete
densamma, hade Nilsson tagit fram de brev, som han erhållit från BKA:s huvudkontor
i Stockholm. Dessa brev hade varit förvarade i en triopärm. Rhedin
hade genast tagit hand om breven samt genomgått dem brev för brev. Så
snart något förefallit Rhedin oklart, vilket inträffat synnerligen ofta, hade han
sträckt fram breven till Hallgren, vilken därvid givit förklaringar. Hallgren hade
hela tiden stått vid sidan om Rhedin endast omkring en halv meter från
breven och tagit del av desamma. Då breven varit genomgångna, hade
Rhedin frågat, om det ej funnes några brev från Nilsson till BKA:s huvudkontor
i Stockholm. Sedan Nilsson bejakat denna fråga och anmodats att taga fram
breven, hade Nilsson, som därvid erinrat sig Rhedins förut lämnade uppgift, att
skyldighet härutinnan ålåge Nilsson, ställt sig denna anmodan till efterrättelse.
Breven hade därefter genomgåtts på samma sätt som dem i triopärmen. Hallgren
hade således även fått taga del av samtliga av Nilsson till BKA:s huvudkontor i
Stockholm avsända brev. Rhedin hade därefter, utan att åtspörja Nilsson, öppnat alla
sju lådorna i hans skrivbord och i hast sett igenom, vad som förvarats i dessa lådor.
Hallgren hade stått intill Rhedin och sålunda förvärvat sig kännedom om skrivbordslådornas
innehåll. Däri hade funnits 24 blåkopior till tabeller för maskinelement
(s. k. skruvtabeller). De flesta av dessa tabeller hade varit upprättade
med ledning av i marknaden förekommande handböcker, och Nilsson hade framhållit
detta för Hallgren. Sedan Hallgren förklarat, att en del av dessa tabeller
vore kopior av SKF:s, hade samtliga tabellerna beslagtagits. Några SKF:s tabeller
hade Hallgren icke medfört, och hade således icke förekommit någon jämförelse
mellan BKA:s och SKF:s skruvtabeller. Sedan skrivbordslådorna genomgåtts,
hade Hallgren tagit en av de tre mappar, som stått å eu bokhylla å Nilssons
kontor och innehållit hans egna ritningar, samt därvid plockat fram och
granskat en ritning. Detta hade skett, trots att Nilsson dessförinnan förklarat,
att ritningarna vore Nilssons egna. Rhedin hade därefter förklarat, att han ville
grundligare genomgå de å kontoret befintliga breven och därför taga dem med
sig till hotellet i Motala. Nilsson hade förklarat, att han protesterade mot en dylik
åtgärd. Karlholm hade då sagt, att breven i stället skulle föras till hans kontor,
samt anmodat Nilsson att med breven infinna sig där klockan 4.30 e. m. samma dag.
Därefter hade omkring klockan 3.30 e. m. Karlholm, Rhedin och Hallgren avlägsnat
sig. På utsatt tid hade Nilsson inställt sig hos Karlholm å dennes kontor,
där Rhedin och Hallgren redan vore tillstädes. Sedan Nilsson lagt de medhavda
breven från sig, hade Rhedin tagit kopiorna av de brev, som Nilsson översänt
till BKA:s huvudkontor i Stockholm, samt Hallgren förutnämnda triopärm, som

— 1922 —

109

innehållit brev till Nilsson från BKA:s huvudkontor i Stockholm. Sedan Hallgren
granskat sistnämnda brev under omkring 10 minuter, hade han lagt triopärmen
ifrån sig och avlägsnat sig från kontoret. Hallgren hade icke återkommit. Under
det att Nilsson befunnit sig hos Karlholm, hade Nilsson från ordföranden i
BKA:s styrelse emottagit ett telegram, vari förbjudits att för någon utomstående
förete vid fabriken i Motala befintlig korrespondens. Om telegrammets innehåll
hade Nilsson genast lämnat upplysning, men hade genomgåendet av de brev, som
Nilsson medfört, fortsatts. Av brevsamlingarna både tagits dels ett transumt av
ett från BKA:s huvudkontor i Stockholm till Nilsson den 17 december 1917 avlåtet
brev, dels en avskrift av eu i samma brev omförmäld kopia, dels ock eu
avskrift av ett av Nilsson till Frykberg den 26 februari 1918 avlåtet brev. Sedan
förhör hållits med Nilsson och avslutats, hade Nilsson återfått brevsamlingarna.
Nilssons intyg grundade sig å en av honom den 25 mars 1918 avlämnad berättelse
rörande ifrågavarande undersökning.

Lundbäck anförde i sitt intyg följande:

Tisdagen den 19 mars 1918 omkring 1.30 e. m. hade Karlholm, Rhedin och
Hallgren för att, såsom de uppgivit, verkställa undersökning infunnit sig i BKA:s
fabrik i Holm. Samtliga hade genomgått alla verkstadslokalerna, besett där befintliga
maskiner och verktyg samt gjort sig ingående underrättade om varifrån
maskinerna och verktygen vore inköpta. Därefter hade de förklarat, att de skulle
bese en brädinhägnad, där ett tillfälligt förråd varit inrett, samt anmodat Lundbäck
att gå efter nyckeln till brädinhägnaden och öppna för dem. Då nämnda
personer förklarat, att Lundbäck vore skyldig att låta dem se den särskilt inhägnade
förråd slokalen och där befintligt förråd, hade Lundbäck ställt sig deras
anmodan till efterrättelse. Sedan Lundbäck öppnat brädinhägnaden, hade samtliga
nämnda personer tagit noggrann del av förrådet. Därefter hade de begivit sig ned i
fabrikens källarlokal, där en värmecentral vore inredd, samt genomgått hela denna
lokal. Hallgren hade till Lundbäck framställt förfrågningar rörande såväl de
olika slag av maskiner, som skulle tillverkas vid fabriken, som ock huruvida och
i vad mån något gjutgods anlänt till fabriken. Medan den del av undersökningen,
varom ovan omförmälts, pågick, hade Nilsson icke varit tillstädes. Han
hade nämligen ifrågavarande dag varit bortrest men återkommit till fabriken vid
tvåtiden på eftermiddagen.

Av protokollen i det i föregående redogörelse omnämnda, vid rådhusrätten i
Göteborg handlagda målet mellan extra stadsfiskalen Axel Benktander, å tjänstens
vägnar, ävensom SKF, å ena, samt Kjerrström, Frykberg och ingenjören K. V.
Lindman, å andra sidan, inhämtas följande:

I det den 1 maj 1918 förda protokollet var intagen polismyndighetens i
Göteborg rapport i saken, enligt vilken Kjerrström beträffande en under punkt
38 antecknad tabellsamling, märkt »BKA» och upptagande tabeller å skruvar,
lock in. m., anfört, att, då Kjerrström tillträtt befattningen som konstruktör bos
SKF, hade dylika tabeller icke funnits hos bolaget. Kjerrström hade sedermera
delvis med ledning av sina studier från utlandet för egen del utarbetat sådana tabeller,
efter vilka SKF sedermera upprättat sina tabeller. En del av de tabeller,

— 1922 —

som Kjerrström utarbetat, hade överlämnats till en hos BKA anställd person,
vilken sedermera efter dessa utfört tabellerna för BKA. Enligt vad nämnda person
uppgivit, hade han själv utarbetat flera av de i samlingen förefintliga tabellerna.

I samma rapport var angående den vid undersökningen i Holm företagna
granskningen av BKA:s korrespondens intaget följande:

Den korrespondens, Nilsson framvisat, hade i allmänhet rört sig om BKA.s
fabrik i Motala. Några kopior å korrespondens mellan Nilsson och Kjerrström
hade icke förefunnits. Av ett brev, ställt till Nilsson, hade tagits transumerad
avskrift. Transumtet hade följande lydelse:

»Stockholm den 17/is 1917. Herr Ingenjör C. Nilsson, Motala.

Gullbrandsson kopia av vårt brev till Ingenjör K. angående engagement av
G. bifogas.

Högaktningsfullt Baltiska Kullager Aktiebolaget gm. A. Söderbäck.»

Vid samma brev hade funnits fogad en kopia, varav avskrift jämväl tagits.
Kopian hade varit av följande lydelse:

»Angående anställning.

O. G. Gullbrandsson, Göteborg (verkmästare för svarvavdelningen, Norrköping).

^ro ej villiga betala något bötesbelopp, vilket vi i detta fall ej kunna komma
ifrån. Vi anse det dessutom vara bättre, om vi kunde få en man utan att behöva
taga honom från NK A. Kontrakt och bety gsavskrif ter närslutas.

Axel Lundbäck, Trollhättan (svarvarförman i Motala). Vi hava tillskrivit mannen
och bett honom besöka ingenjör Nilsson under julveckan, samt meddela oss
vilken dag han kan inträffa i Göteborg. Ansökan med betygsavskrifter jämte
kopia av detta brev hava vi i dag sänt till Nilsson i Motala.

J. M. Carlsson, Eskilstuna (verkm. i Motala). Vi hava tillskrivit mannen, vilken
Ni betecknat såsom »Bra» och utbett oss ett besök i och för event. anställning;.
Högaktningsfullt.»

Vidare hade tagits avskrift av eu kopia av ett brev, ställt till Frykberg, och
hade brevet varit av följande lydelse:

»Motala den 2% 1918. Herr Direktör J. E. Frykberg. Stockholm.

Då utfående av betyg blivit mig nekat för de 6 år, jag varit anställd hos
SKF, tänker jag skriftligen anhålla om detsamma och, om tillfredsställande svar
ej erhålles, försöka utfå det på rättslig väg. Härvid kan ju finnas en möjlighet,
att SKF kommer att föra gentalan mot mig för kontraktsbrott (har nämligen
hotat härmed), och får jag bedja herr direktören vara av den vänligheten att
genom ett par rader bekräfta vår muntliga överenskommelse vid mitt antagande,
att Baltiska ikläder sig den bötessumma, som SKF eventuellt kommer att begära
av mig, Vore tacksam få en bevittnad avskrift av mitt kontrakt med SKF, vars
original herr direktören har. Då jag av herr direktören blivit lovad 50 aktier i
Baltic att betalas inom 5 år, har jag tänkt få föreslå, att min lön f. o. m. nästa
år skall utgöra blott 8,000 kr. och av den garanterade Jönen 10,000 kr. 2,000 kr.
inbetalas till aktierna för varje år. Högaktningsfullt Gust. Nilsson.»

Vid rättegångstillfället den 15 maj 1918 hördes direktören B. V. Fjellman

— 1922 —

och överingenjören Hallgren såsom vittnen, och berättade därvid Fjellman, att
han jämfört de flesta av de i den under punkt 38 omförmälda samling förefintliga
tabellerna med SKF:s motsvarande tabeller och därvid iakttagit, att uppställningen
å större delen av sifferuppgifterna i tabellerna vore lika med den hos
SKF:s motsvarande tabeller förefintliga uppställningen, samt Hallgren, att vidkommande
den under punkt 38 anmärkta tabellsamlingen hos varje kullagerfabrik
visserligen brukade finnas en dylik tabellsamling, men att de i en sådan
tabellsamling upptagna måtten vore särskilt avpassade efter fabrikens behov av
normalier.

Angående övriga vittnesmål hänvisas till nästföregående redogörelse.

Sedan jag anmodat poliskammaren i Göteborg att infordra yttrande från detektivöverkonstapeln
Rhedin, avgav denne förklaring, varjämte BKA i likvidation
inkom med påminnelser.

Med hänsyn till vad som förekommit anförde jag i ämbetsskrivelse till landsfogden
Ernst Myrin följande:

Till en början synes tvivelaktigt, om i det ifrågavarande fallet tillräckliga
förutsättningar funnits, för att en husrannsakan skulle äga rum. Karlholm torde
emellertid i den begäran om en dylik undersökning, som framställts av Theorin,
och de upplysningar, Theorin därvid lämnat, få anses hava ägt tillräckliga skäl
för husvisitationens företagande. Klagandena hava icke heller velat göra gällande,
att husrannsakningen i BKA:s fabrik saknat allt berättigande, utan hava riktat
sig mot det sätt, varpå undersökningen blivit utförd.

Därvid hava de i första rummet anmärkt, att i SKF:s tjänst anställd person
tillåtits närvara vid förrättningen. Häremot har från polismyndigheternas sida
anförts, att det för identifiering av anträffat bortkommet gods vore regel, att tillfälle
bereddes målsägaren eller hans ombud att se godset. Men det vanliga torde
väl vara, att en målsägare vid anmälan till polismyndigheten om ett brott lämnar
en beskrivning å de bortkomna föremålen och att beskrivningen därefter tjänar
polismyndigheten till ledning vid undersökningen. Om föremålen kunna på detta
sätt identifieras, är målsägarens närvaro vid en husrannsakan överflödig. Av
större vikt är hans närvaro, när föremålen svårligen på beskrivning kunna bestämmas.
Men att för sådant fall hävda den meningen, att målsägare utan vidare
skulle kunna tillåtas närvara vid en husrannsakning, torde icke vara riktigt.
Särskilt gäller naturligtvis detta, då fråga är om en husrannsakan, därvid
någon yrkeshemlighet kan tänkas bliva yppad. Till skydd för dylika hemligheter
hava i § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen gång efter annan införts stadganden,
och den 19 juni 1919 utfärdades lag med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens. Då en husrannsakan skall företagas, är det polismyndighetens
skyldighet att tillse, att den persons intressen, hos vilken förrättningen företages,
så” litet som möjligt kränkas. Ehuru sådana misstankar beträffande ett brotts
förövande eller förvaring av därigenom åtkommet gods riktats mot honom, att
en husrannsakan kan anses berättigad, kvarstår dock alltjämt det skydd för hem

— 1922 —

112

och verksamhet, samhället giver. Den misstänkte måste alltjämt kunna göra
anspråk på, att av hans yrkeshemligheter icke mera yppas än som är oundgängligen
nödvändigt.

I förevarande fall har, sedan Rhedin och den hos SKF anställde överingenjören
Hallgren, efter order av Theorin, avrest till Motala, Karlholm, inom vilkens
distrikt BKA:s ifrågavarande fabrik var belägen, den 19 mars 1918 med Rhedins
och Hallgrens biträde företagit husrannsakan i fabriken. Därvid synes Karlholm
hava tagit för givet att, då Rhedin inställt sig med Hallgren, den senare skulle
anlitas såsom sakkunnig. Det är emellertid tydligt, att det ålegat Karlholm att
oavsett den order, Theorin kunnat giva, självständigt bestämma om husrannsakningen
och^ under vilka former den skulle företagas. Därvid borde det hava stått
klart för Karlholm, att Hallgrens närvaro icke kunde förenas med BKA:s berättigade
anspråk på att obehöriga ej finge tillträde till fabriken. Då husrannsakningen
skulle hållas för att utröna, huruvida ritningskopior, som härledde sig från
SKF, funnes inom fabriken, var det givet, att undersökningen skulle komma att
beröra jämväl BKA:s egna yrkeshemligheter. Därmed är uppenbart, att Hallgren
icke bort tillåtas närvara. Karlholm har åberopat, att opartiska fackmän
icke funnits att tillgå. Denna omständighet har emellertid icke berättigat Karlholm
att anlita Hallgren. Att den person, som av offentlig myndighet anlitas
såsom sakkunnig måste vara opartisk, är självfallet. Om annan person än
Hallgren vid tillfället icke funnits att tillgå, hade Karlholm bort efterhöra, huruvida
det icke vore möjligt att med ledning av SKF:s ritningar verkställa undersökningen.
Hade ritningarna icke funnits tillgängliga och det varit fara för att
olovligen åtkomna ritningar skulle bortskaffas, hade Karlholm hellre genom försegling
eller annorledes bort försäkra sig om handlingarna i avvaktan på att
lämpligt sakkunnigt biträde varit att tillgå. Att från något av de närbelägna
industriella företagen anskaffa ett sådant opartiskt biträde torde icke hava behövt
möta alltför stora svårigheter.

Det oriktiga i att Hallgren anlitats såsom sakkunnig har under förrättningen
tydligt framträtt. Då fabrikens föreståndare Nilsson icke vid förrättningens början
anträffats, genomgingo Karlholm, Rhedin och Hallgren verkstadslokalerna,
och Hallgren fick därvid tillfälle att bese däri befintliga maskiner och förråd.
Det är icke ådagalagt, huruvida maskinerna tillverkats efter särskilda för BKA
uPPgj°r(la ritningar eller varit av eljest vanligen förekommande typer. Men då
besiktningen varit av beskaffenhet att inbjuda Hallgren till studium och framställande
av frågor, hade Karlholm redan däri bort finna anledning att avbryta
undersökningen.

Sedan Nilsson anlänt till fabriken, vidtog granskningen av ritningarna. Att
Hallgren däri tagit personlig del, framgår av utredningen. Sålunda har Nilsson
uppgivit, att Hallgren av ritningarna utsorterat sex för att medtagas till Göteborg,
och Rhedin bär i sin förklaring anfört, att sex kopior, rörande vilka Hallgren
bestämt uppgivit, att de vore framställda efter SKF tillhöriga ritningar, av Karlholm
beslagtagits. Att Hallgren sålunda tillåtits att — må vara under Karlholms
överinseende — genomgå BKA:s förråd av ritningar, har medfört en kränkning
i bolagets rätt till skydd mot obehörigt intrång, som ingalunda bort tillåtas.

— 1922 —

113

Därjämte huva klagandena lagt Karlholm till last, att Hallgren under förrättningen
tillåtits granska åtskillig BKA tillhörig korrespondens. Denna anmärkning
har blivit tillbakavisad av Karlholm, som uppgivit, att korrespondensen
blivit läst av allenast Rhedin. Utredningen giver emellertid vid handen, att
Hallgren, medan Rhedin genomgått korrespondensen, stått tätt bakom honom och
därunder tagit del av åtskilliga brev. Men den granskning av korrespondensen,
som för utredningen må hava varit behövlig, har givetvis icke alls fordrat biträde
av någon teknisk sakkunnig person. Då brev böra vara föremål för särskilt skydd,
hade Hallgren icke bort få deltaga i granskningen av brevsamlingen.

Undersökningen i BKA:s fabrik synes hava bedrivits huvudsakligen av Rhedin
under Karlholms överinseende. Det har emellertid blivit anmärkt, att Hallgren
själv vid ett tillfälle skulle hava nedtagit en kartong, innehållande Nilssons
egna ritningar, samt granskat en därur framtagen ritning. Uppgiften har icke i
Rhedins förklaring blivit direkt bestridd. Skulle en dylik frihet hava medgivits
Hallgren och det därigenom eller eljest bleve ådagalagt, att ledningen av förrättningen
direkt övergått i Hallgrens händer, torde särskilt avseende böra fästas
därvid.

Ansvaret för vad vid den ifrågavarande förrättningen förekommit måste anses
vila på Karlholm. Jag uppdrog därför åt Myrin att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Karlholm för vad han, enligt vad
förut anförts, låtit komma sig till last. Det ålåge Myrin att å honom yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet.

Aska, Bals och Bobergs häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, fann genom
utslag den 7 juli 1921 att, enär Karlholm icke genom vad i målet förekommit kunde
anses hava i åtalade hänseende gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet
att böra för honom medföra ansvar för tjänstefel, kunde åklagarens talan icke
bifallas, och skulle statsverket vidkännas vad av allmänna medel förskjutits såsom
ersättning till Nilsson, Rhedin och Lundbäck, vilka på åklagarens begäran
hörts såsom vittnen i målet.

Över häradsrättens utslag har tjänstföri''ättaude J. O. uppdragit åt a,dvokatfi
skalen i Göta hovrätt att därstädes anföra besvär och därvid yrka bifall till
åtalet.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

22. Dröjsmål med försäljning av utmätt egendom.

I en hit ingiven klagoskrift anförde grosshandlaren Carl Lennerthson i Falun

^ Genom en den 21 mars 1919 meddelad skiljedom hade Aktiebolaget Tjärprodukter
förpliktats att till klaganden utgiva skadestånd för utebliven leverans

15 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1928 års riksdag.

114

av trävara med 11,665 kronor 5 öre. I beslut den 23 maj 1919, varöver klagan
ej blivit förd, hade länsstyrelsen i Gävleborgs län förordnat om skiljedomens verkställande.
Med överlämnande av skiljedomen och länsstyrelsens förordnande hade
klaganden den 11 juni 1919 hos landsfiskalen i Bollnäs distrikt påkallat verkställighet
av skiljedomen. Utmätning till gäldande av klagandens fordran hade
ägt rum den 7 juli 1919, därvid i mät tagits ett depositionsbevis å det klaganden
genom skiljedomen tillerkända beloppet. Trots upprepade anmaningar om
verkställigheten samt förfrågningar om ärendets läge hade landsfiskalen dock underlåtit
att inom den i 162 § utsökningslagen föreskrivna tiden verkställa försäljning
av det utmätta. Ehuru han förty själv svarade för det belopp, varför utmätning
skett, hade redovisning i ärendet ej kommit klaganden tillhanda, då sådan senast
bort vara avlämnad. Vid en av klagandens förfrågningar, sannolikt någon av
de första dagarna i september, hade meddelats, att landsfiskalen hade sig bekant
att, vilket också varit händelsen, bolaget instämt klaganden till rådhusrätten i
Falun med yrkande om skiljedomens hävande, och hade landsfiskalen förmenat,
att detta utgjorde hinder för klaganden att utbekomma sin fordran. Sedan klaganden
hos sin jurist erhållit underrättelse, att denna omständighet icke lagligen
föranledde uppehåll i verkställigheten, så länge icke rådhusrätten annorlunda förordnat,
hade klaganden åter satt sig i förbindelse med landsfiskalen och påfordra!
redovisning under åberopande av det besked, klaganden sålunda erhållit. Även
därå hade klaganden fått allenast undvikande svar. Kort därefter eller den 8
september 1919 hade rådhusrätten, i enlighet med bolagets yrkande, förordnat,
att med vidare åtgärder för verkställighet av skiljedomen skulle anstå, till dess
att rådhusrätten meddelat slutlig dom i målet. Genom detta beslut hade klaganden
givetvis förlorat möjlighet att, så länge förordnandet gällde, utbekomma sitt
tillgodohavande, men lika självfallet hade beslutet ej gjort det olagliga dröjsmål
med verkställigheten lagligt, som redan dessförinnan förelupit från utmätningsmannens
sida. Genom dom den 29 december 1919 hade rådhusrätten ogillat bolagets
talan om klander av skiljedomen och i samband därmed, med bifall till
klagandens yrkande, förklarat sitt den 8 september meddelade förbud mot vidare
åtgärder för skiljedomens verkställande förfallet. Jämte det klaganden sökt verkställighet
å rådhusrättens dom i vad därigenom ersättning tillerkänts klaganden
för kostnaden å målet, hade klaganden hos landsfiskalen ånyo anhållit om redovisning
av skiljedomen. Denna framställning hade inkommit till landsfiskalen
den 13 januari 1920. Som emellertid intet avhörts, hade klagandens ombud den
2 mars telefonledes satt sig i förbindelse med landsfiskalen, och hade denne
därvid svarat, att bolaget lovat göra upp saken de närmaste dagarna och att han,
om uppgörelse skulle utebliva, ämnade ofördröjligen försälja det utmätta depositionsbeviset.
Telefonmeddelandet hade samma dag genom brev bekräftats av
ombudet. Vid en senare förfrågan av klaganden personligen hade landsfiskalen
uppgivit, att depositionsbeviset kommit bort och att detta föranlett hinder för
dess försäljning. I skrivelse den 29 mars hade landsfiskalen intagit en annan
ställning. Det kunde anmärkas, att auktionen blivit utlyst att hållas, om klaganden
ej missminde sig, den 31 mars. I varje fall hade klaganden mottagit skrivelsen,
just då klaganden stått i begrepp att i och för övervarande av auktionen

— 1922 —

115

begiva sig från Falun till Bollnäs. På grund av innehållet i skrivelsen den 29
mars, sammanställt med den i dagboken över utsökningsmål förekommande anteckning
om, att diariibevis inkommit, utvisande, att rådhusrättens dom överklagats,
kunde man antaga, att landsfiskalen ansett sig förhindrad företaga försäljning
och tillhandahålla klaganden influtna medel, innan domstol genom laga
kraft ägande dom avgjort den uppkomna tvisten om skiljedomens giltighet. En
dylik uppfattning saknade emellertid stöd i lag. Sedan klaganden erhållit överexekutors
förordnande, att skiljedomen skulle verkställas, och något förordnande,
som satte detta ur kraft, icke vidare förelåge, vore det jämlikt 46 § utsökningslagen
klagandens ovillkorliga rätt att erhålla verkställighet å skiljedomen lika som
å domstols laga kraft ägande dom. I sin till Svea hovrätt den 24 januari 1920
ingivna libell hade bolaget yrkat, att hovrätten ville omedelbart meddela förbud
mot vidare åtgärder för skiljedomens verkställande, men detta yrkande hade veterligen
icke föranlett någon hovrättens åtgärd. Som landsfiskalen sålunda underlåtit
sin plikt såsom utmätningsman och i strid mot tydlig lag ännu förliölle klaganden
hans rätt, hemställde klaganden, att jag måtte ställa den ansvarige tjänstinnehavaren
under åtal för vad han låtit komma sig till last och därvid bereda
klaganden tillfälle att emot honom föra den ersättningstalan, vartill klaganden
kunde vara berättigad.

Vid klagoskriften voro fogade:

1) utdrag av dagboken över utsökningsmål i Bollnäs landsfiskalsdistrikt beträffande
det förevarande utsökningsärendet, varav inhämtades, att klaganden den
11 juni 1919 för verkställighet mot bolaget ingivit K. B:s ifrågakomma beslut den
23 maj 1919 samt att i kolumnen 9 fanns antecknat: »2b/''6 underr.; 1 i i 1919 utmätning
av depositionsbevis n:r 1700 i A.-Bol. Bollnäs folkbank å kronor 11,665: 05;
s. d. förbud; 10/a inkom meddel. att rådhusrätten i Falun förordn. om-inställ, av
vidare verkställighet. 13/i 1920 ink. R. R. i Falun dom, varigenom skiljemannadomen
fastställts. 3% ink. hit diariibevis, att rådhusrättens i Falun utslag överklagats»
;

2) rådhusrättens dom den 29 december 1919, som innehöll, att rådhusrätten
på anförda skäl prövat lagligt ogilla bolagets talan om hävande av skiljedomen
och i sammanhang därmed med bifall till klagandens framställda yrkande förklarat
sitt den 8 september 1919 meddelade förbud mot vidare åtgärder för skiljedomens
verkställande förfallet samt förpliktat bolaget att gottgöra klaganden hans
å målet havda kostnader med 400 kronor jämte vad klaganden visade sig hava
utgivit i lösen för rådhusrättens protokoll och dom i målet;

3) ett av Söderlunds advokatbyrå i Falun den 2 mars 1920 till landsfiskalen
Gustaf Bjöörn i Bollnäs angående utsökningsärendet avlåtet brev, däri advokatbyrån
i anslutning till telefonsamtal samma dag anhöll, att Bjöörn måtte forcera
verkställighetsåtgärderna och för ändamålet, om bolaget fortfarande vägrade uppgörelse
på annat sätt, föranstalta om utlysande omedelbart av auktion för försäljning
av depositionsbeviset, samt utbad sig underrättelse om auktionsdagen,
enär huvudmannen önskade erhålla tillfälle att vid auktionen bevaka sin rätt;

4) en den 29 mars 1920 av Bjöörn till klaganden avlåten skrivelse, däri anfördes
att, sedan bolaget protesterat mot försäljning av det utmätta depositions —

1922 —

116

beviset, Bjöörn satt sig i förbindelse med sin förman, och att denne förklarat, att
beloppet icke i alla fall finge lyftas utan pant eller borgen, varför auktionen vore
inhiberad i avvaktan på hovrättens dom; och

5) ett den 31 mars 1920 av Söderlunds advokatbyrå till landsfiskalen i Bollnäs
distrikt avlåtet brev, däri advokatbyrån i anledning av skrivelsen den 29 mars
meddelade, att klaganden på det bestämdaste protesterade mot landsfiskalens
åtgärd att inhibera den utlysta auktionen samt komme att beivra och hålla landsfiskalen
personligen ansvarig för underlåtenheten att med ärendet lagligen förfara.

I anledning av klagomålen anmodade jag landsfiskalen Bjöörn att inkomma
med yttrande, och anförde Bjöörn i en den 14 juli 1920 hit inkommen förklaring
följande:

Sedan tvist uppstått angående skiljedomen och rådhusrättens dom, varigenom
förordnats om exekutiva åtgärders inställande, uppvisats, hade vidare åtgärder
inställts. Sedan rådhusrätten dömt i saken i dess helhet och upphävt sitt beslut
angående uppehåll i den exekutiva åtgärden samt bolaget klagat över ej mindre
detta beslut än även saken i övrigt, hade Bjöörn ansett, att med ärendet skulle
så förfaras som med övriga underrättsdomar, vilka ej vunnit laga kraft, d. v. s.
att utmätning väl skulle äga rum, men att försäljning av det utmätta ej finge
ske med mindre den sökande ställde pant eller borgen enligt 39 och 40 §§ utsökningslagen.

På grund av innehållet i förklaringen avlät tjänstförrättande J. O. samma
den 14 juli till Bjöörn en skrivelse, däri anfördes följande:

Den av Bjöörn i yttrandet uttalade uppfattningen vore uppenbart felaktig.
I 46 § utsökningslagen stadgades, att sedan överexekutor förordnat, att skiljedom
finge verkställas, skulle den gå i verket lika som domstols laga kraft ägande dom,
där ej av högre myndighet eller av domstol, där talan mot skiljedomen vore anhängig,
annorledes bleve förordnat, Sedan rådhusrätten den 29 december 1919
upphävt sitt förut meddelade inliibitionsbeslut, hade för Bjöörn icke förelegat något
hinder att bringa utmätningen till slut, och det hade således varit Bjöörns skyldighet
att redan hava föranstaltat om försäljning av det utmätta och tillhandahålla
klaganden betalning för hans fordran. Enär det för klaganden tydligen
vore av vikt att obehörigt uppskov med utmätningens fullföljande ej längre
tillätes, hade J. O., innan klagomålen mot Bjöörn blivit slutbehandlade, velat
erinra honom om sin uppfattning i saken. Tillika anmodade J. O. Bjöörn att
inkomma med upplysning angående orsaken till att under tiden från den 7 juli
till den 10 september 1919 inga åtgärder av Bjöörn vidtagits för försäljning av
det utmätta godset, och skulle Bjöörn även lämna meddelande om vad av honom
ytterligare åtgjorts i ärendet.

Bjöörn anförde därefter i avgivet yttrande, att orsaken till att under nyssnämnda
tid intet blivit i utsökningsärendet åtgjort läge däri, att Bjöörn hade ett
mycket stort distrikt med en folkmängd på över 15,000 personer och att arbetsbördan
till följd därav vore högst betungande. Bjöörn hade trott, att någon
auktion ej skulle behöva utlysas för försäljning av depositionsbeviset, enär vederbörande
utan vidare skulle kvittera summan och överlämna densamma till Bjöörn

— 1922 —

117

för redovisning. I augusti 1919 hade förfrågan kommit, när medlen kundo få
lyftas, men hade gäldenären då vägrat att utkvittera och överlämna beloppet.
Därefter hade ärendet bortglömts, och den 10 eller någon annan dag i september
hade Bjöörn ringt upp bolaget samt meddelat, att han komme att utlysa auktion.
Bolaget hade då meddelat, att verkställigheten blivit inhiberad. Sedan Bjöörn
fått del av J. 0:s åsikt och att han icke förforc olagligt genom att redovisa utsökningsärendet,
hade han, sedan han den 21 juli 1920 erhållit transport av bolaget
å det utmätta depositionsbeviset, samma dag uttagit och redovisat beloppet
till sökandens ombud.

Vid yttrandet var fogat ett den 21 juli 1920 av Bjöörn utfärdat reversal angående
redovisning till klaganden av hans fordran hos bolaget enligt länsstyrelsens
utslag den 23 maj 1919, utgörande ersättning 11,665 kronor 5 öre efter
avdrag av remissarvode och postporto 3 kronor 95 öre eller således 11,661 kronor
10 öre. Å reversalet var av Söderlunds advokatbyrå genom N. E. Eriksson enligt
fullmakt tecknat erkännande, att redovisning vore mottagen med reservation för
klaganden tillkommande skadeersättning på grund av sen redovisning.

I avgivna påminnelser anförde klaganden:

Den 23 juli 1920 hade Bjöörn till klagandens ombud översänt 12,118 kronor
35 öre, utgörande enligt reversalet det klaganden genom skiljedomen tillerkända
beloppet 11,665 kronor 5 öre ävensom rättegångskostnader 458 kronor enligt rådhusrättens
dom eller tillsammans 12,123 kronor 5 öre, med avdrag av remisskostnader
4 kronor 70 öre. Klaganden anmärkte, att om Bjöörn tidigare hyst
den meningen, att försäljning av det utmätta depositionsbeviset ej finge ske, med
mindre klaganden ställt pant eller borgen, hade han bort låta denna sin mening
komma till uttryck, så att klaganden haft tillfälle fullgöra vad Bjöörn ansett
nödigt, Detta hade han emellertid underlåtit, och hans vägran att försälja det
utmätta hade städse varit ovillkorlig. Som klaganden i huvudsak vunnit rättelse
i det anmärkta förfarandet, vore han villig avstå från sin anhållan om åtals anställande
emot Bjöörn under förutsättning att Bjöörn utan oskäligt dröjsmål till
klaganden erlade dels 6 procent ränta å 11,665 kronor 5 öre från den dag, han
enligt lag bort hava redovisat samma belopp, till den 23 juli 1920, dels ock 350
kronor i ersättning för kostnader och besvär, som Bjöörns tjänsteförsummelse
vållat klaganden.

Sedan tjänstförrättande J. O. i anledning av innehållet i påminnelserna anmodat
Bjöörn att inkomma med förnyat yttrande, förklarade Bjöörn, att han icke
vore villig betala vare sig den fordrade räntan eller ersättningen för kostnader
och besvär.

Slutligen har jag inhämtat, att Svea hovrätt genom dom den 11 mars 1921
fastställt det slut, rådhusrättens dom den 29 december 1919 enligt vad förut
nämnts innehöll.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Gävleborgs
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i

— 1922 -

118

laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Bjööm. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande:

Angående verkställighet av skiljedom innehåller 46 § utsökningslagen följande
bestämmelser:

_ Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos överexekutor.
linnés därvid, att parterna under skiljemännen skjutit den fråga, varom skiljemännen
dömt, samt att skiljeavtalet slutits utan förbehåll om rätt för parterna
att klandra skiljedomen, och förekommer icke någon omständighet, på grund
varav skiljedomen är ogin, ändå att talan mot densamma icke föres, förordne
överexekutor, att skiljedomen verkställas må; och gånge den sedan i verket lika
som domstols laga kraft ägande dom, där ej av högre myndighet eller av domstol,
där talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnat varder.

Enligt 162 § utsökningslagen, jämförd med 54 § samma lag, svarar landsfiskal,
om utmätning ej är förrättad och, där lös egendom av annat slag än i
163 och 165 §§ sägs tagits i mät, försäljning därav ej är verkställd inom två
månader, sedan landsfiskalen, då fråga är om skiljemannadom, mottagit överexekutors
beslut om dess verkställande, själv för det belopp, varför utmätning
bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit.
Styrker landsfiskalen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller
att för utmätning eller försäljning mött hinder, som landsfiskalen ej kunnat förekomma,
är han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr
att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i landsfiskalens dagbok.

Skall utmätt fordran eller rättighet säljas, gäller enligt 163 § utsökningslagen
nämnda ansvarighet, om det utmätta å landet ej är sålt inom tre månader efter
det landsfiskalen, då fråga är om skiljemannadom, emottagit överexekutors beslut.

Av vad i ärendet blivit upplyst framgår, att, sedan Bjöörn den 11 juni 1919
för verkställighet emottagit den i ärendet ifrågakomna skiljedomen jämte K. B:s
förordnande om dess verkställande, han den 7 juli företagit utmätning av ett av
Aktiebolaget Bollnäs Folkbank utfärdat, Aktiebolaget Tjärprodukter tillhörigt depositionsbevis
å fordringsbeloppet. Enär för gäldande av sistnämnda bolags skuld
tagits i mät en detsamma tillkommande fordran, skulle det utmätta jämlikt 163
§ utsökningslagen försäljas inom tre månader från det verkställigheten blivit sökt
eller senast den 11 september. Genom beslut den 8 september, varom underrättelse
lämnades Bjöörn den 10 i samma månad, meddelade emellertid rådhusrätten
i Falun, dit bolaget instämt talan om skiljedomens hävande, förbud mot vidare
åtgärder för skiljedomens verkställande. Vid sådant förhållande kan Bjöörns underlåtenhet
att, innan rådhusrättens berörda beslut meddelats, försälja det utmätta
icke föranleda till någon åtgärd.

I samband därmed att rådhusrätten genom dom den 29 december 1919 ogillade
bolagets instämda talan förklarade rådhusrätten sitt den 8 september meddelade
förbud förfallet. Om detta rådhusrättens beslut erhöll Bjöörn underrättelse
den 13 januari 1920.

Därmed inträdde, ånyo skyldighet för Bjöörn att vidtaga åtgärder för det utmättas
försäljning. Bjöörn har åberopat att, sedan bolaget fullföljt talan emot
rådhusrättens dom, med utsökningsärendet skulle förfaras på likartat sätt som

— 1922 —

119

med verkställighet av övriga underrättsdomar, vilka icke vunnit laga kraft. Skiljedomen
skulle således berättiga till utmätning men icke till det utmättas försäljning
utan gäldenärens samtycke.

Såsom tjänstförrättande J. O. i skrivelsen den 14 juli 1920 framhållit, är
denna uppfattning oriktig. I enlighet med innehållet i 46 § utsökningslagen
skulle skiljedomen, sedan K. B. förordnat om dess verkställande, gå i verket lika
som domstols laga kraft ägande dom, där ej av högre myndighet eller av domstol,
där talan mot skiljedomen var anhängig, annorledes bleve förordnat. Emot K. B:s
beslut fullföljdes, såvitt i ärendet är upplyst, icke talan. Då rådhusrätten meddelade
förbud mot vidare åtgärder för skiljedomens verkställande, trädde visserligen
detta beslut omedelbart i tillämpning. Men då rådhusrätten den 29 december
1919 fattade beslut om förbudets hävande, skulle detta beslut utan vidare
gå i verkställighet oberoende av klagan mot beslutet. Utmätningsärendet kom
därmed i det läge, det hade, innan rådhusrättens inhibitionsbeslut meddelats, och
detta fick icke vidare lägga hinder i vägen för verkställigheten av K. B:s förordnande.
Sedan försäljning ägt rum och penningar influtit, skulle klaganden varit
berättigad lyfta betalning utan ställande av pant eller borgen.

Det hade således ålegat Bjöörn att omedelbart efter den 13 januari 1920, om
Aktiebolaget Tjärprodukter icke lämnat sitt medgivande till Bjöörn att lyfta det
enligt depositionsbeviset innestående beloppet eller beloppet eljest utbetalats, utlysa
auktion för depositionsbevisets försäljning. Kungörelse skulle enligt 91 §
utsökningslagen hava skett minst 14 dagar före auktionen. Enligt 137 § utsökningslagen
skulle Bjöörn, sedan försäljningen ägt rom, skyndsamt och sist inom
14 dagar därefter av försäljningssumman tillhandahållit klaganden betalning för
hans fordran. Klaganden borde därför hava kunnat erhålla betalning enligt skiljedomen
i senare hälften av februari 1920. I stället har Bjöörn, sedan han utlyst
auktion att hållas under mars 1920 men i anledning av bolagets protest inhiberat
densamma, först den 21 juli 1920, sedan han mottagit tjänstförrättande J. 0:s
skrivelse den 14 i samma månad, till klaganden redovisat det belopp, varför utmätning
skett.

För sin fordran på grund av skiljedomen har klaganden således redan erhållit
gottgörelse, men han har dessutom framställt anspråk på ersättning för den
ränteförlust, som genom redovisningens försening åsamkats honom, samt för de
kostnader, klaganden för ärendets anhängiggörande och utförande här nödgats
ådraga sig.

Som någon brist i avseende å det utmätta beloppet ostridigt icke förefinnes,
är den särskilda ansvarighet, varom stadgas i 162 § utsökningslagen, icke i förevarande
fall tillämplig. I anseende till den allmänna skadeståndsskyldighet, som
åligger såväl en utmätningsman som varje tjänsteman för försummelse i tjänsten,
måste emellertid Bjöörn vara pliktig att ersätta klaganden den skada och den
kostnad, som tillskyndats honom på grund därav, att utsökningsärendets avslutning
efter meddelandet av rådhusrättens dom obehörigen försenats.

Som Bjöörn genom nämnda försening, i enlighet med vad ovan anförts, gjort
sig skyldig till tjänstefel och han bestritt varje ersättningsskyldighet, kan hans
förfaringssätt icke undgå min beivran.

- 1922 —

120

Jag uppdrog därför åt den åklagare, som av K. B. förordnades, att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Bjöörn för vad
han i berörda hänseende låtit komma sig till last. Det ålåge därvid åklagaren
att å Bjöörn yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde åklagaren
bereda klaganden tillfälle att yttra sig i målet och, i mån av befogenhet,
understödja de ersättningsanspråk, som av klaganden kunde komma att framställas.

I enlighet med det av mig givna uppdraget blev åtal mot Bjöörn anställt
vid Bollnäs domsagas häradsrätt, som i utslag den 24 oktober 1921 yttrade följande: Häradsrätten

hade av handlingarna i målet inhämtat, att Bjöörn såsom utmätningsman
den 11 juni 1919 mottagit länsstyrelsens i länet förordnande om verkställighet
av en tillika överlämnad, den 21 mars 1919 meddelad skiljedom, varigenom
Aktiebolaget Tjärprodukter förpliktats att till klaganden utgiva ett ersättningsbelopp
av 11,665 kronor 5 öre, att Bjöörn den 7 juli 1919 verkställt utmätning
av ett depositionsbevis å nämnda belopp till gäldande av klagandens
fordran, att Bjöörn visserligen underlåtit att inom den i 163 § utsökningslagen
föreskrivna tid av tre månader från dagen för mottagande av länsstyrelsens förordnande,
eller sålunda senast den 11 september 1919, å auktion sälja den utmätta
fordringsrätten, men att Bjöörn emellertid dessförinnan den 10 september
erhållit meddelande därom, att rådhusrätten i Falun, dit bolaget instämt talan
om skiljedomens hävande, meddelat förbud mot vidare åtgärder för dess verkställande,
att rådhusrätten i sammanhang med dom den 29 december 1919, däri
bolagets talan ogillats, förklarat förbudet förfallet, och att Bjöörn därom den 13
januari 1920 erhållit underrättelse, samt att Bjöörn, som ej heller därefter verkställt
auktion å det utmätta godset, den 21 juli 1920 till klaganden redovisat dennes
fordran enligt skiljedomen, och enär Bjöörn jämlikt 46 § utsökningslagen haft
att verkställa skiljedomen såsom domstols laga kraft ägande dom samt förty, efter
det han den 13 januari 1920 erhållit meddelande, att rådhusrättens förbud mot
verkställighet av domen förfallit, bort inom skälig tid och senast inom tre månader
verkställa auktion å den utmätta fordringen, varefter han ägt en tid av
fjorton dagar, eller sålunda till den 27 april 1920, för avgivande av redovisning,
men Bjöörn därmed dröjt till den 21 juli samma år, prövade häradsrätten lagligt,
jämlikt 25 kap. 17 §, jämförd med 22 § strafflagen döma Bjöörn att för den
försummelse i tjänsten, han sålunda låtit komma sig till last, bota 50 kronor,
och förpliktades Bjöörn att ersätta klaganden för genom dröjsmålet uppkommen
ränteförlust efter 6 för hundra om året å 11,665 kronor 5 öre från den 27 april
till den 21 juli 1920 samt för kostnader, som Bjöörns tjänsteförsummelse vållat
klaganden, med skäliga ansedda 150 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1922 —

121

23. Hos statens bränslekommission anställda tjänstemäns åtgärd att
för egen räkning inköpa skog, som sedermera med vinst överlåtits

å kommissionen.

I eu hit ingiven klagoskrift anförde hemmansägaren Oskar Königson i Ivrånged
följande:

Klaganden vore ägare till hemmanet V221 mantal Krånged litt. A, som vore
beläget inom trekilometersgränsen från järnvägen. När B. K. under sommaren
1917 uppgjorde om frivillig leverans av framkörd ved med ett flertal skogsägare
utmed järnvägen, hade klaganden för sin del ställt sig obenägen för en sådan
uppgörelse men erbjudit kommissionen att taga skog å rot mot gottgörelse enligt
riksvärderingsnämndens taxa. Vid besök hos klaganden hade distriktschefen hos
B. K., forstmästaren Nils Westman frågat, om klaganden ej ville sälja skogen till
B. K., som vore i stort behov av ved. Klaganden hade ej varit ovillig därtill
och begärt att få riksvärderingsnämndens pris å rot, nämligen för kbm. löst mått
8 kronor 25 öre för prima och 6 kronor 50 öre för sekunda ved men hade sedan
gått ned till 7 kronor osorterat. Westman hade emellertid påpekat, att dessa pris
vore alltför höga och att skogskunniga personer ej kunde rätta sig efter dem,
samt sagt sig ej våga giva mer än 6 kronor 50 öre för kbm. fast mått. Då klaganden
ansett detta vara för stor skillnad, hade Westman förklarat, att det vore
högst 25 procent mera i löst mått än i fast och att det vore tillräckligt betalt.
Som klaganden hade trott sig göra upp affären med B. K., hade han antagit, att
det ej skulle gå för sig att få mera, samt gått in på anbudet. Kontrakt hade
upprättats mellan Westman personligen och klaganden om försäljning å rot av

2,000 kbm. vedvirke fast mått till ett pris av 6 kronor 50 öre. Att kontraktet
ej ställts omedelbart till B. K. hade klaganden ej fäst sig vid. Hade klaganden
upplysts om, att det varit en enskild affär mellan Westman och klaganden, hade
den aldrig kommit till stånd. Med andra skogsägare inom skifteslaget hade på
samma sätt uppgjorts kontrakt till 5 kronor 60 öre ä 6 kronor 50 öre för kbm.
fast mått. När klaganden senare fått höra, att utkörningen av veden från hans
skog varit bortsatt på kontrakt, som upprättats omedelbart med B. K., hade han
förstått, att den från honom inköpta skogen varit tagen under förfogande, och
hade då kommit att tänka över, att Westman måste hava gjort köpet från klaganden
som en enskild affär, varå vinsten skulle bliva skillnaden mellan priset
enligt riksvärderingsnämndens taxa och det som klaganden erhållit. Någon ytterligare
klarhet hade klaganden ej kunnat vinna genom kontraktet, ty detta hade
enligt Westmans önskan endast upprättats i ett exemplar, av vilket klaganden ej
lyckats få någon avskrift. Det hade emellertid transporterats å enskild person,
och genom denna överlåtelse, som för övrigt vore okontrollerbar till sitt verkliga
innehåll, hade Westman trott sig skyddad för efterräkningar. För egen del skulle
klaganden ej hava gjort något i saken, om vinsten av nedprutningen i en tydligen
oskäligt hög taxa hade gått till B. K. eller om Westman köpt skogen för att själv
avverka och utdriva den samt sälja den framkörd till järnvägen såsom frivillig
leverans, men att B. K:s tjänstemän för egen räkning öppet eller genom bulvaner

16 — Justitieombudsmannen* embetsberättelse till 1922 års riksdag.

122

köpte skog och sedan läte kommissionen taga skogen under förfogande till ett
högre pris, ansåge klaganden vara oriktigt. Då det syntes klaganden oförenligt
med svensk rättsuppfattning, att statens tjänstemän brukade sin ställning till att
för egen räkning driva mellanhandsaffärer i tjänsten, hade klaganden ansett sig
böra framlägga saken för J. O. till den åtgärd, som därav kunde föranledas.

Sedan B. K. med anledning av klagoskriften anmodats infordra yttrande från
Westman samt inkomma därmed ävensom med eget utlåtande, anförde Westman
i avgivet yttrande följande:

Klaganden hade i mitten eller slutet av augusti 1917 erbjudits att till B. K.
åtaga sig leverans av viss vedmassa enligt leveranskontraktens fastställda pris.
Klaganden hade dock ställt sig avvisande under förmenande, att om B. K. önskade
ved, finge skogen tagas i förfogande enligt pris, som av riksvärderingsnämnden
fastställts. Att denna utväg då ej tillgripits, hade berott därpå, att
Westman, så länge möjlighet till frivilliga leveranser förefunnits inom distriktet,
ej velat använda sig av den oftast dyrbarare vägen för vedanskaffning genom att
taga skog i förfogande, vilket skulle haft till given följd, att några frivilliga leveranser
utöver då avtalade knappast kunnat påräknas. Någon vecka senare hade
Westman genom avdelningsledaren för den trakt, å vilken klagandens skog varit
belägen, erhållit underrättelse, att klagandens påtagliga önskemål vore, att på ett
eller annat sätt få å rot försälja viss kubikmassa av sin skog, och hade Westman
då, vid personligt sammanträffande med klaganden, under uttryckligt framhållande
av, att det vore en helt och hållet privat affär mellan klaganden och
Westman, erbjudit sig att själv köpa 2,000 fast kbm. skog å rot till visst överenskommet
pris. Av det upprättade köpekontraktet framginge med tydlighet, att
något tvivel om vem som vore köparen av virkesmassan icke vore möjligt. Att
köpekontraktet icke hembjudits B. K., hade varit beroende av att B. K. vid denna
tidpunkt, vad Västerbottens län beträffade, för sin vedanskaffning endast använt
tvenne former, nämligen förfogandelagens tillämpning med riksvärderingsnämndens
rotpris eller s. k. frivillig leverans. När i början av oktober 1917 meddelande
erhållits, att B. K. köpte rot stäm plin gar till bästa möjliga pris, hade ett
flertal sådana rotköp i Dombäck, Hamburg, Örsbäck m. fl. av Westman överlämnats
till B. K., som dock ställt sig avböjande därtill. Till den 15 september
1917 hade Westman erhållit ett köpeanbud på sin av klaganden förvärvade virkesmassa,
vilket av Westman antagits, då Westman själv därigenom ej behövt befatta
sig med avverkningens bedrivande. Att skogen sedermera den 25 september
tagits i förfogande, hade varit en åtgärd, som skett i samband med samtliga
förfogandehuggningar inom distriktet, vilka förfogandehuggningar vid denna tidpunkt
måst tillgripas, sedan det visat sig omöjligt att på frivillig väg åstadkomma
hela den kubikmassa, 30,000 kbm. prima långved, som det ålegat distriktet att
leverera till lokomotivbränsle. Att, som klaganden i detta fall, ingå på den eventuella
vinst, som genom förfogandet skulle hava tillfallit Westman, förefölle tämligen
omotiverat, då det icke vore klaganden obekant, att trävaruindustrins massevedpriser
i Umeådalen, 50 å 52 öre för engelsk kubikfot, vore högre än riksvärderingsnämndens
rotpris för en skogstrakt med den belägenhet i förhållande

— 1922 —

123

till flottleden, som i ifrågavarande fall förelåge, och då kontraktet icke föreskreve
skyldighet av leverans till B. K. Att under sådana omständigheter skogen tagits
i förfogande, kunde knappast läggas Westman till last, då dels skogens belägenhet
vore ur avverkningssynpunkt gynnsam, dels virket vore av synnerligen god
beskaffenhet, dels i strid mot vad klaganden antoge, Westman genom berörda
åtgärd ej tillgodogjort sig någon vinst utöver den, han genom försäljningen
hemburit.

Det i Westmans yttrande, omförmälda köpekontraktet, som i avskrift var
fogat vid yttrandet, var av följande lydelse:

»Till forstmästaren Nils Westman försäljer undertecknad härmed ståndskog
och till ved dugliga vindfällen och tullar till 2,000 kubikmeter ved från mitt
ägande hemman 9/22i mantal litt. A Krånged i Degerfors socken, Västerbottens
län, emot ett överenskommet pris av 6 kronor och 50 öre pr kbm. fast mått å
rot. Likviden erlägges med 5,000 kronor den 1 november 1917 och återstoden,
sedan virket utdrivits från skogen. Utstämpling skall verkställas av B. K., och
skola alla träd oavsett dimension stämplas, som äro oväxtliga och från skogsvårdssynpunkt
lämpliga att avverka. Köparen förbehåller sig rätt till fria vägar
och upplagsplatser för virkets ^forslande från skogen. Köparen äger rätt att,
om han så för gott finner, begära inteckning i hemmanet såsom säkerhet för
detta kontrakts bestånd, och skall han därvid gälda inteckningskostnaderna. Tillträdet
å detta kontrakt sker denna dag och är gällande, till virket är utforslat
från skogen. Sålunda överenskommet: Krånged den 13 september 1917.

Nils G. Westman. Köpare. Oskar Königson. Säljare.

Ovanstående namnteckningar bevittnas av: August Modin. Hj. Tjärnberg.

Transporteras på kassör Erik Boström, Vindeln. Vindeln den 15 september
1917. Nils G. Westman.

Å omstående kontrakt har jag denna dag erhållit 5,000 kronor, som härmed
erkännes. Vindeln den 2 november 1917. Oskar Königson.»

Westman åberopade därjämte följande kontrakt:

»Undertecknad upplåter och försäljer härmed till kassör Erik Boström, Vindeln,
min ägande virkesmassa, 2,000 kbm., å hemmanet 9/*84 mantal n:r 1 A Krånged,
att av honom med full nyttjande- och äganderätt besittas emot en överenskommen
köpesumma av 15,000 kronor, och träder detta köp i kraft denna dag. Såsom
säkerhet för denna försäljning transporteras och överlåtes å E. Boström mitt
ägande köpekontrakt med hemmansägaren O. Königson, Krånged, Sålunda överenskommet.
Vindeln den 15 september 1917.

Nils G. Westman. Säljare. Härmed nöjd. E. Boström.

Vittna: August Modin. Olle Olsson.»

B. K. yttrade i ett för egen del avgivet utlåtande, att det icke behövde framhållas,
att det ej vore tillåtet för dem, vilka vore anställda i B. K:s tjänst, att
förfara på det sätt, för vilket Westman i sin förklaring redogjort, att ett dylikt
uppträdande från ett statsorgans sida enligt kommissionens mening icke kunde

1922 —

124

försvaras, samt att, då Westmans anställning hos kommissionen upphört den 1
januari 1918, kommissionen för sin del icke kunde göra annat än uttala sitt ogillande
av det anmärkta förfarandet, som först genom klagoskriften kommit till
kommissionens kännedom.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande:

Westman syntes vilja antyda, att han gjort upp köpet utan att veta, att
skogen så gott som omedelbart därefter skulle tagas under förfogande. Ehuru
klaganden icke kunde bevisa motsatsen, talade därför att, såvitt klaganden kände
till saken, det i orten vore uteslutande de skogar, där B. K:s tjänstemän gjort
enskilda affärer, som tagits under förfogande. Och det egendomliga vore, att det
å dessa skogar vore just det rotstående virke, som nämnda herrar tillhandlat sig,
och intet annat, som intagits under förfogandet. Det vore icke klaganden ensam,
som avgörandet i denna sak gällde. Endast inom Ivrångeds skifteslag och grannbyn
Degerön väntades J. 0:s utlåtande av sammanlagt 11 personer, med vilka
Westman själv eller genom avdelningsledaren August Modin gjort upp kontrakt
om inalles 8,000 kbm. fast mått å rot för en köpeskilling av i runt tal 46,000
kronor. För denna virkesmassa skulle enligt riksvärderingsnämndens gamla och
nya taxa köpeskillingen belöpt sig till 84,000 kronor. Huru vinsten i verkligheten
hade delats mellan Westman och den person, på vilken han sedermera överlåtit
kontrakten, torde ingen utomstående få veta. Klaganden och hans grannar
ansåge, att dem med orätt undanhållits den gottgörelse enligt riksvärderingsnämndens
pris, som bort tillkomma dem.

Med anledning av innehållet i påminnelserna anmodade jag B. K. att till
mig inkomma med upplysning, huruvida det varit för B. K. bekant att, såsom
klaganden i påminnelserna anfört, Westman även i andra fall än det av klaganden
anmälda förfarit på enahanda sätt som det vilket vore föremål för klagandens
framställning, samt i så fall meddela, vad B. K. därutinnan hade sig bekant.

B. K. överlämnade med tillkännagivande, att kommissionen icke hade sig
något bekant i saken utöver vad däri omförmäldes, ett yttrande från chefen för
B. K:s länsbyrå i Västerbottens län Emil Dahl.

I berörda yttrande anförde Dahl följande:

Dahl hade sökt att av Westman erhålla skriftligt yttrande om hans övriga
privataffärer under hans anställnig i B. K. men fått det beskedet, att Westman
ej ämnade ingå i svaromål. Muntligen hade Westman dock för Dahl uppgivit,
och detta hade även bestyrkts från annat håll, att han inköpt sammanlagt 5 avverkningsrätter
å hemman inom Krånged och Degeröns byar. Dessutom hade
den Westman underlydande avdelningsledaren Modin inköpt ett antal liknande
avverkningsrätter. De av Westman i Krånged inköpta avverkningsrätterna voro
följande: N. O. Königson 2,000 kbm., Johan Nilsson 1,000 kbm., Olov Nilsson

1,000 kbm., Sanny Nilsson 500 kbm. och Artur Nilsson 1,000 kbm.

Då emellertid dessa köp väckt eu viss uppmärksamhet i orten, hade avverkningsrätterna
av både Westman och Modin försålts till kassören E. Boström i
Vindeln. Boström både därigenom blivit ägare till icke mindre än elva avverk —

1922 —

125

uingsrätter inom nämnda byar. Samtliga dessa både av Westman såsom distriktchef
tagits under förfogande. Sedan samtliga avverkningsrätter överlåtits till
Boström, hade alla hemmanen kommit att behandlas som ett enda skogskomplex,
enär ägaren varit densamma, Det funnes därför ingen möjlighet att uppgiva
huru stora kvantiteter, som huggits på varje hemman. Däremot meddelades
uppgift på huru mycket som under förfogandet huggits på samtliga 11 hemman.

l:a långved 5,162,4 kbm. ä 8:25 kronor = 42,589:80 kronor
» » 1,809,7 » » 6:50 » = 11,763: 80 »

2:a » 1,801,1 » » 6:50 » = 11,707:15 »

» _629,2 » » 4:75 » = 2,988:70 »

Summa 9,402,4 kbm. = 69,048: 70 kronor.

Vid inköpet av dessa samtliga avverkningsrätter hade den utstämplade virkesmassan
å rot uppskattats till 7,851 kbm. fast mått, och hade därför erlagts en
köpeskilling av 46,724 kronor 86 öre. Hela stämplingen hade av B. K. betalats med
69,048 kronor 70 öre. Bruttoförtjänsten å samtliga avverkningsrätter uppginge
sålunda för Boström'' till 22,323 kronor 84 öre. Huru stor del av denna bruttoförtjänst,
som i verkligheten fallit på Westmans lott, vore en sak, som vore
omöjlig att utreda, men att döma efter en del yttranden, som av honom skulle
hava fällts till andra personer, skulle den vara avsevärd.

Därpå infordrades nytt yttrande från Westman, varefter klaganden avgav
ytterligare påminnelser.

Från tillgängliga handlingar inhämtade jag, att B. K. den 5 juni 1917 förordnat
Westman att inom distrikt VIII, Vännäs, Vindeln, i Västerbottens län
verkställa sådana förrättningar, som avsåges i kung! förordningen den 12 maj
1917 angående upplåtande till kronan av vissa områden för skogsavverkning
ävensom att såsom distriktschef förestå kommissionens arbeten inom det angivna
området.

Sedan jag genom B. K. erhållit upplysning, att Modin av chefen för B. K:s
länsbyrå i Västerbottens län antagits till avdelningsiedare inom kommissionen från
den 15 juni 1917 samt att han den 15 januari 1918 entledigats från nämnda
befattning, anhöll jag med anledning av vad i ärendet förekommit i skrivelse till
landsfogden i Västerbottens län Bertil Helleberg, att han ville företaga undersökning
i saken och därvid åvägabringa utredning i de avseenden, som för ett allsidigt
bedömande av Westmans och Modins i Dahls yttrande omförmälda transaktioner
kunde vara av vikt. Därvid borde särskilt utredas, dels vilka villkor
som ingått i de mellan Westman eller Modin, å ena, samt vederbörande fastighetsägare,
å andra sidan, träffade avtal, varom, därest skriftliga kontrakt upprättats,
upplysning lämpligen kunde vinnas genom avskrifter av kontrakten, dels
huruvida de av Modin ingångna avtalen slutits av Modin för egen del eller för
Westmans räkning eller i övrigt vilken befattning Modin tagit med avtalens träffande,
dels om och i vad män Westman oeh Modin genom avverkningsrätternas

— 1922 —

126

överlåtande å Boström tillförts ekonomisk fördel samt dels huruvida Boström varit
anställd å någon B. K:s expedition eller eljest i dess tjänst.

Landsfogden Helleberg översände därefter protokoll, hållna vid polisundersök
ningar den 18 oktober 1919 med de ifrågakomma fastighetsägarna, den 18 november
med Boström, den 23 i sistnämnda månad med Westman och den 19
december med Modin.

Med anledning av vad som förekommit anmodade jag K. B. i Västerbottens
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Westman och Modin. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Av vad som blivit upplyst angående tillkomsten av B. K. framgår, att leda
möterna av kommissionen i denna sin egenskap måste anses såsom statstjänare.

Tillsättande av tjänstemännen i B. K. ankom, såsom förut antytts, å kommissionen,
vilken utövade denna sin befogenhet antingen själv eller genom att åt
underlydande chefer för länsbyråerna uppdraga att antaga tjänstemän. Då antagandet
ägde rum på grund av särskilt av Kungl. Maj:t givet bemyndigande och
avlöningen till tjänstemännen utgick av statens, av B. K. förvaltade medel, måste
jämväl de B. K:s tjänstemän, för vilka dylika förordnanden meddelats, åtminstone
i regel anses såsom statstjänare och således för sina åtgöranden i tjänsten
vara underkastade bestämmelserna i 25 kap. strafflagen. Att detta måste anses
gälla kommissionens distriktschefer synes utan vidare klart. Beträffande s. k. avdelningsledare
har denna uppfattning stadfästats genom ett av Kungl. Maj:t den 16
april 1919 meddelat utslag (N. J. A. sid. 163). Därför anser jag mig oförhindrad
att vidtaga åtgärd i anledning av vad i ärendet förekommit.

Den organisation av B. K., som avsågs i Kungl. Maj:ts brev den 16 april
1917, var påkallad av den botande faran för bränslebrist i landet. I § 1 i kungl.
förordningen den 13 juli 1917 angående reglering av bränsleförbrukningen bestämdes,
att för åstadkommande av den hushållning med landets tillgång på
bränsle, som betingades av rådande förhållanden, samt av en jämn fördelning av
nämnda tillgång, skulle förbrukningen av bränslet regleras genom statens försorg
på sätt i förordningen stadgades. B. K. skulle hava att i enlighet med föreskrifterna
i förordningen jämte övriga av Kungl. Maj:t givna bestämmelser genomföra
regleringen. I § 1 i kungl. förordningen den 12 maj 1917 om upplåtande till
kronan av vissa områden för skogsavverkning stadgades, att innehavare av skogbärande
mark, belägen inom någon av de i en förordningen efterföljande förteckning
upptagna kommuner, bland andra Degerfors socken i Västerbottens län,
skulle, därest han icke i den omfattning och på de villkor, som av B. K. bestämdes,
å berörda mark verkställde skogsavverkning och till kronan avstode det
avverkade virket, vara pliktig att till kronan för avverkning upplåta nämnda
mark, eller den del därav, varå B. K. funne avverkning för kronans räkning vara
erforderlig. Häremot svarade stadgandet i § 3 i förordningen den 13 juli 1917,
att B. K. skulle äga att för statens räkning uppköpa bränsle i den omfattning,
som kommissionen funne erforderlig för förbrukningsregleringens genomförande.

— 1922 —

127

Statens verksamhet för uppköp av bränsle utövades genom de hos B. K. anställda
tjänstemännen, och torde det särskilt hava tillkommit distriktscheferna att verk
ställa sådan upphandling.

Ett viktigt allmänt intresse låg till grund för tillsättandet av 1917 års bränslekommission
och de i samband därmed meddelade bestämmelserna, som utrustade
kommissionen och dess tjänstemän med en långt gående befogenhet. Av så
mycket större vikt var det, att kommissionens verksamhet inriktades på att tillfredsställa
det allmänna intresse, som framtvingat dess verksamhet. En av de
viktigaste uppgifterna var, att en erforderlig mängd bränsle ställdes till statens
förfogande samt att priset därför icke mer än nödigt bragtes i höjden.

Såsom av bestämmelserna i förordningen den 12 maj 1917 framgår, hade
vederbörande tjänstemän i första hand att genom överenskommelse med innehavare
av skogbärande mark om frivillig leverans av virke fylla B. K:s behov
samt först, i den mån denna väg icke ledde till önskat resultat, använda den rätt
till förfogande, som förordningen innefattade. Med hänsyn till de större kostnader
och det ökade arbete, som det senare förfaringssättet kunde beräknas medföra,
var det av vikt, att det icke i förtid tillgrepes, då, såsom Westman framhållit,
det kunde befaras, att fastighetsägarna därefter icke skulle vara benägna
att åtaga sig frivilliga leveranser. Men av betydelse var jämväl, att möjligheten
för B. K. till frivilliga köp av virke icke förminskades eller att virket fördyrades.
Det måste därför hava varit en bjudande plikt för B. K:s tjänstemän att icke till
egen fördel gå kommissionen i förväg genom inköp av avverkningsrätter, som
kunde komma ifråga för kommissionens verksamhet.

Det är emellertid upplyst, att Westman och Modin, efter det de vunnit anställning
hos B. K. och på grund därav fått till uppgift att var och en i sin
mån tillgodose B. K:s intressen, i eget namn avslutat kontrakt om köp av ståndskog
samt till ved dugliga vindfällen och tullar till, såsom det synes, Westman
6,500 kbm. samt Modin 1,500 kbm. ved. Kontrakten synas hava upprättats ett
under augusti månad 1917 i Degerås mellan Erik Hornberg i egenskap av förmyndare
för Sanny Nilsson samt Modin för Westmans räkning angående 500
kbm., två den 13 september 1917 i Krånged mellan det ena klaganden och Westman
angående 2,000 kbm. och det andra Olof Nilsson och Modin för Westmans
räkning angående 1,000 kbm., ett den 15 september 1917 likaledes i Krånged
mellan klaganden i egenskap av god man för å utrikes ort vistande Johan Nilsson
och Westman angående 1,000 kbm., ett den 23 september 1917 i Krånged mellan
Artur Nilsson och lagledaren Karl Eriksson för Westmans räkning angående

1,000 kbm., två den 8 oktober 1917 i Degerön mellan det ena J. A. Johansson
och Modin för Westmans räkning angående 500 kbm. samt det andra Otto Johansson
och Modin likaledes för Westmans räkning angående likaledes 500 kbm.,
ett den 1 oktober 1917 i Degerön mellan Olof Mikaelsson och Modin angående 500
kbm,. ett den 4 oktober 1917 i Degerön mellan Otto Forsgren och Modin angående
200 kbm. samt ett den 8 oktober 1917 i Degerön mellan Karl Forsgren för egen
del och såsom ombud för sin fader samt Modin angående sammanlagt 800 kbm.
1 de fall, då Westman vid kontraktens underskrivande av vederbörande säljare
företrätts av Modin eller Eriksson, synas dessa hava ägt Westmans bemyndigande

— 1922 —

128

att handla å hans vägnar. Kontrakten uppgivas hava sedermera blivit överlåtna
av Westman och Modin å kassören Erik Boström i Vindeln.

Efter att först i sina i ärendet avgivna yttranden hava lämnat andra uppgifter
har Westman vid det med honom hållna polisförhöret vidgått, att hans
avsikt med köpen varit att göra affär, men uppgivit, att han inom kort kommit
att tänka på, att det kanske vore mindre lämpligt, att han såsom B. K:s tjänsteman
först köpte skog och därefter sålde den för högre pris till kommissionen,
samt att han därför transporterat kontrakten å Boström. Av vad i ärendet blivit
upplyst synes framgå, att redan vid tidpunkten för upprättandet av det tidigaste
av kontrakten varit att antaga, att B. K:s behov av ved icke kunde fyllas genom
frivilliga leveranser. Detta förhållande torde hos Westman hava väckt tanken
att för egen del göra inköp av rotstämplingar, innan B. K. började använda den
enligt förordningen den 12 maj 1917 kommissionen tillkommande förfogande
rätten. Därvid synes Westman hava sökt åtkomma intill järnvägen belägen skog,
vilken Westman förstått skola av B. K. värdesättas högre.

Det torde vara uppenbart, att möjligheten för Westman att träffa ifrågavarande
avtal i väsentlig grad ökats genom hans ställning hos B. K. För fastighetsägarna
har det tydligen ansetts uteslutet, att eu hos B. K. anställd tjänsteman
skulle för egen del driva en med kommissionens verksamhet konkurrerande
handel. I denna sin förmodan hava fastighetsägarna blivit stärkta av bestämmelsen
i kontrakten, att utstämpling skulle verkställas av B. K.

Det ålåg Westman på grund av hans ifrågavarande anställning att på allt
sätt främja B. K:s verksamhet, och något rimligt skäl synes icke hava förefunnits
för honom att i kommissionens intresse själv ställa sig såsom köpare. Så mycket
betänkligare framstår emellertid Westmans förfarande med hänsyn till hans senare
åtgöranden. Då Westman — enligt vad han uppgivit — ansett sig böra
på Boström överlåta de av Westman avslutade kontrakten på grund av det olämp
liga i att han av kommissionen betingade sig högre pris än det av honom åtagna,
hade i stället en överlåtelse av kontrakten å kommissionen utan någon som helst
vinst för Westman bort äga rum. Såsom förklaring till, att Westman icke hembjudit
kontrakten till kommissionen, har han anfört, att kommissionen vid den
ifrågakomna tidpunkten för sin vedanskaffning i Västerbottens län använt endast
två förfaringssätt, nämligen förfogandelagens tillämpning med riksvärderingsnämndens
rotpris samt frivilliga leveranser. Det är emellertid oförklarligt, att detta
kunnat utgöra hinder i förevarande hänseende. Ett uttagande av det i Westmans
kontrakt avsedda virket hade efter frivillig överenskommelse om dess övertagande
icke tarvat andra åtgärder från B. K:s sida, än om detsamma tagits i anspråk på
grund av den kommissionen medgivna förfoganderätten, och knappast utgjorde
den omständigheten, att förvärvet ställt sig billigare än med tillämpning av riksvärderingsnämndens
rotpris, ett skäl emot ett direkt övertagande. Det kan icke
antagas annat än att Westman fasthållit vid tanken på att genom försäljning av
kontrakten till B. K. tillskansa sig en vinst, men att, då Westmans namn därvid
lämpligen icke borde synas, en överföring av kontrakten å annan person blivit
nödvändig. Detta antagande vinner stöd av de villkor, som enligt Westmans
uppgift blivit avtalade rörande kontraktens överlåtande å Boström. För överlå —

1922

129

telse uv det med klaganden för egen del ingångna kontraktet skulle Westman bekomma
eu vinst å 2,000 kronor och för överlåtelse av de övriga i ett för allt ett
belopp, som Westman icke kunnat uppgiva. Enligt hans självdeklaration skulle
enligt vad han uppgivit hans vinst hava uppgått till omkring 7,000 kronor.

Det synes emellertid osannolikt, att Westman skulle hava överlåtit kontrakten,
som vid tiden för överlåtelsen fortfarande medfört betalningsskyldighet i stor omfattning
för honom, utan att villkoren blivit närmare angivna. Det antagande
torde ligga nära till hands, att Westman kvarstått såsom delägare i kontrakten
med rätt för honom att bekomma viss kvotdel av den vinst, som vid försäljning
kunde uppstå. Är den i ärendet lämnade uppgiften, att i ifrågavarande trakt
allenast det nu omförmälda virket blivit av B. K. uttaget, riktig, har Westman,
på vilken ett dylikt uttagande i viss mån synes hava ankommit, uppenbarligen i
utövande av sin tjänst vidtagit åtgärder för att säkerställa den beräknade vinsten.
Genom sina ifrågavarande åtgärder har Westman, enligt mitt förmenande, gjort
sig skyldig till tjänstefel av allvarlig beskaffenhet.

Vidkommande Modin synes han till en början icke hava haft för avsikt att
med begagnande av sin ställning såsom avdelningsledare verkställa köp av virke
för att genom senare överlåtelse därav å B. K. göra vinst. Då han emellertid
dels varit Westman följaktig, när denne för egen del slutit avtal, och dels av
Westman erhållit uppdrag att i dylikt avseende handla å hans vägnar, har uppenbarligen
Modins tanke blivit riktad på att kunna tillföra sig själv en fördel genom
liknande transaktioner. Därefter har han i eget namn upprättat tre kontrakt.
Modins betänkligheter mot fullföljande av avsikten med kontrakten synes emellertid
senare hava mellankommit och förmått honom avstå från den tilltänkta vinsten.
Ehuru Modin sålunda torde hava övergivit tanken att tillgodose den egna fördelen,
har han emellertid saknat förståelse för vad hans anställning hos B. K.
krävt. I stället för att, såsom han rätteligen bort förfara, hembjuda kontrakten
till B. K. och därmed bereda kommissionen tillfälle att övertaga virket efter de i
kontrakten avtalade prisen, vilka ställt sig fördelaktigare än riksvärderingsnämndens
rotpris, har Modin överlåtit kontrakten å Boström och därmed möjliggjort
en del av den Boström tillgodokomna vinsten. Därmed måste Modin anses hava
åsidosatt B. K:s intressen och gjort sig skyldig till tjänstefel.

Enligt de av chefen för B. K:s länsbyrå i Västerbottens län lämnade uppgifterna
har B. K. för det genom ifrågakomma tio kontrakt upplåtna virket utgivit
betalning efter resp. 8 kronor 25 öre, 6 kronor 50 öre och 4 kronor 75 öre
per kbm. löst mått. Då riksvärderingsnämndens vid förevarande tid gällande
taxa bestämde 8 kronor 25 öre för kbm. löst mått prima ved samt 6 kronor 50
öre för kbm. löst mått sekunda ved, synes särskild överenskommelse hava blivit
träffad med Boström angående villkoren för virkets övertagande. De sålunda
tillämpade prisen hava emellertid medfört, att B. K. för virket utgivit sammanlagt
69,048 kronor 70 öre, under det att fastighetsägarna på grund av kontrakten
erhållit betalning med sammanlagt 46,724 kronor 86 öre. Ett belopp av 22,323
kronor 84 öre torde sålunda hava kommit till viss del Westman och till viss del
Boström till godo såsom vinst. I brist på bestämda uppgifter från Westman angående
storleken av den honom tillkomna vinsten torde det bliva av nöden att

17 Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1922 års riksdag.

130

vidare utredning härom förebringas. Det synes emellertid enbart av vad Westman
uppgivit vara tydligt, att ett avsevärt belopp på dylikt sätt tillförts honom. Då
enligt vad redan framhållits de av honom företagna transaktionerna måste anses
innefatta tjänstefel samt Westman uppsåtligen och för egen fördel gjort sig skyldig
därtill, torde böra tagas under övervägande, huruvida han icke ådragit sig ansvar
jämlikt 25 kap. 16 § strafflagen.

Modins nu ifrågavarande förfaringssätt måste även — såsom redan framhållits
— anses innefatta ett felaktigt utövande av den honom anförtrodda tjänsten.
Någon vinst har emellertid icke tillförts honom, och det har icke heller tillsvidare
ådagalagts, att han med kontraktens överlåtande å Boström avsett att gynna
denne. Vid sådant förhållande skulle hans förfaringssätt icke anses strängare än
efter 17 § i nämnda kapitel.

Vid polisförhöret hava flera fastighetsägare framhållit, att de vid kontraktens
ingående varit i den tron, att de slötes för B. K:s räkning. Klaganden har framställt
anspråk att utbekomma skillnaden mellan den av B. K. för det av klaganden
sålda virket utgivna köpeskillingen och vad klaganden bekommit. Klaganden
har emellertid icke uppgivit, att Westman genom något direkt uttalande
bibragt klaganden nu berörda uppfattning. Däremot hava J. A. Johansson och
Otto Johansson förmält, att Modin, då J. A. Johansson uttryckt sin förundran
över att köpet icke ställdes på B. K. utan på Westman, givit den förklaringen,
att någon person måste stå för kontraktet och att, då Westman vore distriktschef
i B. K., det vore lämpligt, att kontraktet skreves på honom. Karl Forsgren har
likaledes uppgivit, att Modin på av Forsgren framställd fråga meddelat, att köpet
måste ställas till Modin och av honom överlåtas å Westman, enär Modin icke
innehade den ställning i B. K., att han kunde sluta för kommissionen bindande
köpeavtal, och Modin icke ägde rätt att teckna Westmans namn under kontraktet.
Angående riktigheten av berörda uppgifter har varken Westman eller Modin
yttrat sig, och har någon vidare utredning därom icke vunnits. Uppgifternas
riktighet synas emellertid vara av stor betydelse för bedömande av nu föreliggande
rättsfråga. Den omständigheten, alt säljarna, såsom de uppgivit och det
måste anses sannolikt, vid upprättandet av kontrakten varit i den tron, att Westman
och Modin företrädde B. K., kan, om någon antydan i sådant hänseende icke
blivit av Westman eller Modin gjord, icke enbart konstituera någon mot säljarna
begången förbrytelse. Allenast på berörda grund kunna de därför icke anses berättigade
att föra talan mot Westman eller Modin. Hava emellertid Westman
eller Modin genom sådana yttranden, som J. A. Johansson, Otto Johansson och
Karl Forsgren uppgivit, eller annorledes med avsikt vilselett vederbörande säljare,
kan deras rätt hava blivit på sådant sätt kränka att de måste anses berättigade
att föra talan i egenskap av målsägare. Den vidare utredning, som i nu berörda
hänseende är av nöden, torde kunna förebringas genom att säljarna på åklagarens
föranstaltande bliva i målet hörda.

Med stöd av vad sålunda blivit anfört uppdrog jag åt den åklagare, som av
K. B. förordnades, att vid vederbörlig domstol i laga ordning utföra åtal mot
Westman och Modin samt att därvid å dem yrka ansvar efter lag och sakens be —

1922 —

131

skaffonhet. 1 särskild skrivelse meddelade jag B. K. underrättelse om åtalet, för
att kommissionen skulle i målet kunna mot Westman och Modin föra den ersättningstalan,
vartill kommissionen funne omständigheterna föranleda. Det ålåge
åklagaren att sätta sig i förbindelse med kommissionen samt, därest ersättningsanspråk
framställdes av kommissionen eller, efter vunnen utredning, av någon av
fastighetsägarna, understödja desamma, i den mån de funnes befogade.

Sedan åtal mot Westman och Modin blivit anställt vid Degerfors tingslags
häradsrätt, där B. K. ävensom ovannämnda fastighetsägare i Krånged och Degerön
inställde sig såsom målsägare, meddelade häradsrätten utslag den 24 oktober 1921,
därvid häradsrätten, enär mot Westmans bestridande icke kunde anses utrett, att
han haft anledning antaga, att det vid i målet avsedda tid på grund av instruktion
eller annorledes ålegat honom såsom hos B. K. anställd tjänsteman att vid
anskaffandet av ved för kommissionens räkning tillvägagå på annat sätt, än som
omförmäldes i 1 § i kungl. förordningen den 12 maj 1917 om upplåtande till
kronan av vissa områden för skogsavverkning, samt beträffande Modin det, såvitt
av handlingarna i målet framginge, icke i hans tjänst såsom avdelningsledare
ingått verksamhet, avseende förvärvande för B. K:s räkning av ved, fann vad i
målet lagts Westman och Modin till last icke vara av beskaffenhet att för dem
föranleda ansvar för tjänstefel. På grund därav och då Westman och Modin
genom sitt i målet påtalade förfarande icke kunde anses hava obehörigen tillskyndat
målsägarna skada, bleve dessas i målet framställda ersättningsanspråk
ogillade. Med hänsyn till omständigheterna i målet skulle Westman själv vidkännas
sina därå havda kostnader.

Över häradsrättens utslag har jag anmodat advokatfiskal i Svea hovrätt att
därstädes anföra besvär. Jag anförde därvid bland annat följande:

Det av häradsrätten åberopade skälet förefaller ur mer än en synpunkt för
svagt såsom grund för ett frikännande.

Först och främst torde skälets riktighet i och för sig kunna betvivlas. Även
om B. K. icke i särskilt stor utsträckning använt det frivilliga nyttjanderättsavtalet
såsom medel vid sin vedanskaffning, har sådant dock förekommit. Enligt
vad jag från B. K. erfarit, har i icke så liten omfattning detta varit fallet i Stockholms
län och å andra ur transportsynpunkt välbelägna orter, men exempel på användandet
av nämnda förvärvssätt även annorstädes saknas icke. I målet har till
och med åberopats ett av Westman för B. K:s räkning just vid ifrågavarande
tidpunkt eller den 6 oktober 1917 träffat avtal om skogsavverkningsrätt, avseende
ej mindre än 8,000 kbm. löst mått och eu köpesumma av 52,000 kronor. Detta
torde vara ett bevis om, att Westman vid denna tid själv icke betraktat det som
uteslutet, att kommissionen kunde anlita denna väg vid vedanskaffningen. Vad
Westman i målet erinrat angående tillkomsten av ifrågavarande kontrakt kan jag
icke tillmäta någon betydelse. Det måste anmärkas, att vid ingåendet av det största
avverkningskontraktet B. K. ansetts böra stå såsom köpare, medan i de andra
fallen, däri det rört sig om mindre belopp, Westman funnit sig kunna göra affären
själv. Länschefen Harald Sjöberg har anfört, att andra former än leverans och

— 1922 —

132

förfogande icke stodo den lokala organisationen till buds utan prövades och avgjordes
av B. K. På grund av sin ställning såsom kommissionens distriktschef
måste Westman därför anses hava varit skyldig att räkna med berörda möjlighet
samt till och med att direkt verka för möjlighetens utnyttjande, i den mån detta
visade sig för kommissionen fördelaktigt. För sin i målet intagna, mot all rimlighet
stridande ståndpunkt, att han haft anledning tro sig förhindrad att på nu
antytt sätt tillgodose kommissionens fördel, torde Westman vara bevisskyldig.
Denna bevisskyldighet lär han icke kunna anses hava fullgjort. Det torde också
falla sig svårt för honom att anföra tillräckliga skäl, varför staten skulle vara
tillfreds med, att dess funktionärer ådagalade en så negativ och reflektionslös uppfattning
om sina tjänsteåligganden, som den Westman i målet bekant sig till och
som väl i vilket enskilt företag som helst skulle leda till omedelbar påföljd för
vederbörande tjänsteman.

Även om Westman mot all förmodan skulle haft en dylik uppfattning om
sin tjänsteställning och dess förpliktelser med avseende å bevakandet av statens
bästa i nu förevarande fall — en uppfattning, som icke kan hava varit grundad
på objektivt giltiga skäl — så borde Westman ändock känt sig av sin tjänsteställning
förhindrad att handla så som han gjort. Det måste anses otillåtet för
en statstjänsteman att handhava tjänsten såsom ett medel för sitt privata vinstintresses
tillgodoseende, även om den förlust, som motsvarar vinsten, skulle drabba
icke staten utan dess medkontrahenter. De affärer, tjänstemannen sköter, äro icke
hans egna, och det finnes intet rimligt skäl, varför han, om dylik frihet icke i ett
eller annat undantagsfall ingår bland hans löneförmåner, skulle äga utnyttja sin
ställning till egen ekonomisk vinning genom privata mellanhandsspekulationer.
Spekulationer av sådant slag äro ägnade att på det betänkligaste undergräva förtroendet
för statsförvaltningen. Regeln måste vara, att den vinst, tjänstemannen
kan uppnå, bör tillfalla staten. Om staten, såsom Westman i detta fall gjort
gällande, skulle genom uppköp till visst ovillkorligt minimipris avstått från att
spekulera i förmånligare prismöjligheter, kan det ingalunda vara tjänstemannenuppköparen
tillåtet att för sin privata räkning vid sin uppköpsverksamhet företaga
en dylik spekulation. Det ligger i öppen dag, att tjänstemannen därigenom
alltför lätt skulle förledas att främst taga hänsyn till den egna vinsten och mindre
därtill, att statens fördel med avseende å varans beskaffenhet m. m. iakttoges.
En sådan frihet skulle med ganska stor visshet leda till för staten och dess
anseende ödesdigra följder. Denna åskådning torde dess bättre vara så fast
rotad i det allmänna rättsmedvetandet, att man icke gör sig skyldig till någon
överdrift, om man betecknar Westmans tillvägagångssätt — även under förutsättning
att han trott sig icke förnärma statens rätt — såsom ett brytande mot
de förpliktelser, hans tjänsteställning ålagt honom.

Att Westman handlat för egen vinning är uppenbart och i målet ostridigt.

Till sitt fredande har Westman bland annat gjort gällande, att det icke varit
honom förment att för egen räkning köpa och sälja skog. Invändningen går
tydligen ut på, att Westmans handlingssätt icke skulle hava med hans tjänsteutövning
att skaffa. Häremot kan dock åberopas hela utredningen i målet, som
i alla sina detaljer utmärker, att invändningen icke är hållbar. Här må blott

- 1922 —

några omständigheter i detta avseende framhållas. Westman har själv vidgått, att
det alltsedan mitten eller slutet av augusti 1917 varit fråga om att Königson skulle
leverera ved till B. K., men att Königson hellre sett, att B. K. själv avverkade
å hans mark efter förfogande och mot ersättning enligt riksvärderingsnäinndens
taxa. Två vittnen hava i målet intygat, att Westman i augusti 1917 hotat med
att, om icke frivillig uppgörelse komme till stånd om lägre pris, han skulle lägga
skogen under förfogande och då taga blott prima ved. I kontrakten med Königson
och övriga personer söges, att utstämplingen skulle verkställas av statens
bränslekommission (icke av B. K:s personal såsom något arbete utanför tjänsten).
Westman har uppgivit, att denna bestämmelse tillkommit i säljarnas intresse, som
därmed tillförsäkrats utstämpling efter skogsvårdens fordringar. Enligt vad jag
från B. K. inhämtat, har det varken före den ifrågavarande tiden eller senare
hänt, att B. K. ombesörjt utstämpling av virke, som icke skolat övertagas av
B. K. Det är naturligt, att ett tillhandagående från B. K:s sida, på sätt Westman
uppgivit, varit uteslutet. B. K:s verksamhet tog genast en stor omfattning, och
det beredde säkerligen svårigheter att anskaffa den sakkunniga personal, som erfordrades
för B. K:s egna arbeten. Att en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare ut
stämpling skulle kunnat vinnas genom B. K. än genom skogsstatens tjänstemän,
som på grund av gällande föreskrifter eljest måst anlitas, torde hava varit föga
troligt. B. K:s egenskap av tillfällig institution talar häremot, Den genomgående
uppfattningen hos Westmans medkontrahenter blev i stället, att han köpte för
kommissionens räkning. Till sist kommer den mycket belysande omständigheten,
att, enligt vad Westman själv medgivit, inom Krångeds och Degerö byar förfoganderättslagen
icke tillämpats på annan skog än just den som inköpts av
Westman och Modin. Enligt vad lanschefen Emil Dahl anfört, har denna skog
tagits under förfogande av Westman själv. Av kontrakten med markägarna i
Krånged upprättades ett under augusti samt de övriga under september 1917, det
senaste den 23 september. Westman har uppgivit, att det genom kontrakten förvärvade
virket tagits under förfogande under september. .Vid första rättegångstillfället
har tiden närmare bestämts till den 25 september. Det torde därför alldeles
påtagligt hava berott av annat än en ren tillfällighet, att B. K. kommit att
förvärva virket. Med avseende å kontrakten med markägarna i Degerön är detta
än mera uppenbart. Kontrakten upprättades under oktober och virket togs, likaledes
enligt Westmans egen uppgift, under samma månad under förfogande. Om
man till dessa fakta lägger utredningens detaljer i övrigt och särskilt vad som
sipprat ut om förhandlingarna vid kontraktens upprättande, torde intet tvivel vara
möjligt därom, att Westmans, liksom även Modins, avsikt under hela fortgången
av dessa transaktioner varit, att veden till sist skulle hamna hos B. K. Att
Westmans tillvägagående skulle kunna betraktas såsom något från hans tjänsteutövning
avskilt, torde därför få anses fullkomligt uteslutet.

De åberopade förhållandena torde tillfullo ådagalägga, att Westman handlat
planmässigt och med fullt uppsåt. Till yttermera visso bekräftas detta av hans
åtgärd att maskera sitt förfarande genom överlåtelserna å Boström. För att befordra
samma syfte synes han också genomgående hava sörjt för att icke mera
än ett kontraktsexemplar upprättades.

1922 -

134

Westmans förfaringssätt torde därför knappast kunna bedömas lindrigare än
enligt bestämmelserna i 25 kap. 16 § strafflagen. Skulle den brist på uppfattning
av vad tjänsten inneburit, som Westman själv försvarat sig med, lända
därhän, att hans handlande allenast kunde bedömas efter 17 § i samma kapitel,
måste likväl hans tillvägagående anses vittna om synnerligt oförstånd.

Vad Modin angår, gäller om honom i vissa hänseenden detsamma som om
Westman.

Modin har i målet vidgått, att han av Westman bekommit en ersättning av
2,000 kronor för de köp, han upprättat med markägarna i Degerön. Han har
således haft ekonomisk fördel av sitt förfarande. Att han därvid använt sig av
sin tjänsteställning synes uppenbart. Den omständigheten att han varit anställd
hos B. K. har otvivelaktigt varit av betydelse, då vederbörande markägare skulle
skriva under kontrakten. Med användande av sin tjänsteställning har Modin
främjat såväl Westmans som egna enskilda intressen. Även om i Modins tjänst
såsom avdelningsledare icke ingått verksamhet, avseende förvärvande för B. K:s
räkning av ved, torde han få anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel. Det
bör likväl anmärkas, att Modin, enligt vad han själv uppgivit, snart nog synes
hava kommit till uppfattning om det olämpliga i att kommissionens tjänstemän
först köpte skog för att sedan sälja den till kommissionen, medan Westman icke
skulle hava insett, huru upprörande deras förfaringssätt måst förefalla icke blott-,
såsom i målet blivit upplyst, för den högre ledningen inom B. K. utan även för
envar utomstående.

Bristande solidaritetskänsla för samhället hos statens tjänare — särskilt under
hårda tider — kan icke bedömas för strängt.

Jämväl B. K. och övriga målsägare hava fullföljt talan. Målet är beroende
på hovrättens prövning.

24. Oriktigt förfarande av K. B. vid utarrendering av
kyrkoherdebostäl le.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av K. Roxberg i Herrestad å
Herrestads och Källstads församlingars vägnar här anhängiggjort ärende inhämtas
följande:

Genom resolution den 30 juni 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att, med indragning
av kyrkoherdetjänsten i Herrestads och Källstads församlingars pastorat,
detta pastorat samt Rogslösa och Väversunda församlingars pastorat skulle å dag|
som Kungl. Maj:t framdeles ville bestämma, förenas till ett pastorat, benämnt Rogslösa,
Väversunda, Herrestads och Källstads församlingars pastorat, med kyrkoherde
bosatt i Rogslösa och komminister bosatt i Herrestad, samt att kyrkoherdetjänsten
i Herrestads nuvarande pastorat skulle fortfarande från och med den 1 maj 1918
och intill dess beslut om sagda båda pastorats förening trädde i verkställighet
uppehållas medelst vikarie med rätt för denne att åtnjuta samtliga med tjänsten
enligt lönereglering förenade löneförmåner. Uti samma resolution fastställde Kungl.

- 1922 -

135

Maj:t tillika nya löneregleringar för prästerskapet såväl i rlet nybildade Rogslösa,
Väversunda, Herrestads och Källstads församlingars pastorat som i de båda dittillsvarande
pastoraten, därvid föreskrevs, beträffande det nybildade pastoratet, att
fri bostad skulle beredas kyrkoherden och komministern genom upplåtelse av
prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgas, för kyrkoherden å kyrkoherdebostället
i Rogslösa och för komministern å nuvarande kyrkoherdebostället
i Ilerrestad ett mantal krono Ilusberga n:r 1 med kronoutjorden Ilusberga n:r
2, samt i fråga om Herrestads och Källstads församlingars nuvarande pastorat
att fri bostad skulle beredas kyrkoherden och komministern genom upplåtelse av
prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgas, för kyrkoherden och komministern
antingen å deras nuvarande boställen eller ock, under förutsättning av
pastoratets i sådant hänseende gjorda åtagande, av annan bostad, varmed kyrkoherden
och komministern under deras tjänstetid kunde skäligen åtnöjas; och
skulle i sistnämnda fall iakttagas, att, därest bostad förlädes å kyrkoherde- eller
komministerbostället, skulle vid boställets utarrendering efter bestämmelser vid
den syn, som enligt 64 § ecklesiastik boställsordning komme att före samma lönereglerings
inträdande hållas å boställena, undantagas tomt med bostadshus och,
där hinder ej mötte, erforderligt område till trädgård. Tillika bestämdes i samma
resolution, att sagda lönereglering för Herrestads och Källstads församlingars
pastorat skulle träda i kraft den 1 maj 1918 och gälla till dess ovanberörda förening
av de båda pastoraten ginge i verkställighet, dock ej längre än till och med
den 30 april 1938.

På begäran av domkapitlet i Linköping företog därefter t. f. domhavanden
i Aska, Dals och Bobergs härad med biträde av nämndemän den 31 oktober 1917
sådan husesyn å kyrkoherdebostället i Herrestad ett mantal krono Husberga n:r
1 med kronoutjorden Husberga n:r 2, som omförmäles i 64 § ecklesiastik boställsordning.
Sedan fråga därvid uppstått, huruvida prästgård borde förläggas å bostället,
samt å ena sidan t. f. kyrkoherden i pastoratet, komministern i Källstad
Herman Sörbin med instämmanden av konsistorie- och kronoombuden hemställt,
att prästgård ej måtte inrättas i Husberga, och å andra sidan den ene av de två
närvarande församlingsombuden påyrkat, att så måtte ske, förklarade synerätten
genom beslut ovannämnda dag, att då t. f. kyrkoherden i pastoratet Sörbin såsom
komminister i Källstad innehade bostad därstädes, med vilken han förklarat sig
till fullo kunna åtnöjas, och fri bostad sålunda vore tillförsäkrad prästerskapet i
pastoratet genom upplåtelse av prästgård i Källstad, någon anledning för närvarande
icke förelåge för inrättande av prästgård i Husberga, i följd av vilket beslut
förordnades att på Husberga endast skulle inrättas löneboställe. Efter slutförd
syneförrättning avkunnade synerätten den 5 december 1917 utslag, däri meddelades
vidare föreskrifter angående boställets inrättande till löneboställe.

Över synerättens ovannämnda beslut och utslag anförde Herrestads och
Källstads församlingars pastorat besvär hos Göta hovrätt under yrkande, att enär
prästgård lämpligast borde inrättas å ifrågavarande kyrkoherdeboställe och ej,
såsom synerätten föreskrivit, å komministerbostället i Källstad, syneförrättniugen
måtte återförvisas till synerätten för vidtagande av ändring i anmärkta hänseende.
I anledning av besvären utlät sig hovrätten i utslag den 30 april 1918: Enär

- 1922 —

136

Sörbin jämte sin komministertjänst såsom vikarie uppehölle kyrkoherdetjänsten i
pastoratet, och sålunda för närvarande inrättande av prästgård icke vore erforderligt
å mera än ett av ifrågavarande boställen för beredande av bostad åt Sörbin,
alltså och då Sörbin, i allt fall så länge han uppehölle kyrkoherdetjänsten, icke
ägde påfordra att få vara bosatt inom Källstads församling, samt vid det förhållande,
att jämlikt Kungl. Maj:ts resolution efter pastoratets förening med Rogslösa
och Väversunda församlingars pastorat fri bostad skulle beredas komministern
i det sålunda bildade pastoratet genom upplåtelse av prästgård å kyrkoherdebostället
i Herrestad, prästgård lämpligen redan då borde å sagda boställe
inrättas, prövade hovrätten rättvist att, med undanröjande av förutnämnda beslut
samt de vid synen och i överklagade utslaget för beslutets tillämpning meddelade
föreskrifter, dels förordna, att å kyrkoherdebostället skulle inrättas såväl prästgård
som löneboställe, men å komministerbostället allenast löneboställe, dels ock visa
målen uti nu ifrågavarande avseenden åter till synerätten, som hade att målen
därutinnan ånyo företaga och därmed vidare lagligen förfara.

Med anledning av detta hovrättens utslag hölls ny syn å kyrkoherdebostället,
vilken syn påbörjades den 9 augusti och avslutades den 16 december 1918. Vid
synen tillstädeskommo, jämte allmänna ombud, ombud för församlingarna ävensom
arrendatorn av bostället F. A. Carlsson och, sedan under tiden arrendet
överlåtits å G. Ahrén och G. Lohm, jämväl dessa. Av församlingsombuden framställdes
yrkande, att församlingarna måtte berättigas att genast taga i anspråk
de hus och det område, som insynades till prästgård, så att erforderliga nybyggnader
och reparationer hunne att utföras inom föreskriven tid. Ahrén och Lohm
påyrkade däremot att bliva bibehållna vid rätten till prästgårdsbyggnaden och
tillhörande trädgårdsområde, intill dess ny arrendatorsbostad blivit uppförd för
lönebostället.

I utslag den 16 december 1918 föreskrev synerätten bland annat, dels att
å bostället skulle genast inrättas bostad för komministern i Rogslösa, Väversunda,
Herrestads och Källstads pastorat, dels att till tomt med bostadshus och trädgård
för prästgården skulle användas hela det område, vars gränser blivit angivna i
syneprotokollet och funnos utmärkta å en av vederbörande lantmätare över området
avfattad samt protokollet bilagd karta, dels att det ålåge församlingarna
att å det till prästgård utlagda området verkställa dikning och avröjning ävensom
att i enlighet med synerättens vid synegången meddelade föreskrifter inhägna
området med stängsel samt att verkställa utflyttning och omläggning av den genom
området ledande enskilda väg, vilka samtliga arbeten skulle vara verkställda
den 1 november 1920, vid äventyr att vad därav blivit eftersatt på pastoratets
bekostnad utfördes genom vederbörande pastors försorg efter räkning, dels att''
till prästgården skulle efter verkställande av föreskrivna reparationer och ombyggnader
höra de byggnader, vilka därtill såsom laga hus godtagits, nämligen sätesbyggningen
jämte vissa andra närmare angivna byggnader, dels ock att det ålåge
pastoratet att senast den 1 november 1920 hava verkställt vissa närmare angivna
reparationsarbeten å byggnaderna, vid äventyr att vad blivit underlåtet komme
att på pastoratets bekostnad verkställas.

Synerättens utslag vann laga kraft.

1922

137

Innan laga kraft vunnet utslag förelåg i synemålet, hade K. B. i Östergötlands
län gått i författning om boställets utarrendering. Utan att inhämta upplysning
om att Herrestads och Källstads församlingar anfört besvär över synerättens den
5 december 1917 avkunnade utslag avslöt K. B. den 24 januari 1918 kontrakt
med dåvarande arrendatorn av kyrkoherdebostället F. A. Carlsson, varigenom till
Carlsson uppläts på arrende under 20 års tid, räknat från den 1 maj 1918 till
den 14 mars 1938 »lönebostället 1 mantal Husberga n:r 1 med kronoutjorden Husberga
n:r 2» med undantag av den därtill hörande skogs- och hagmarken. Något
förbehåll om skyldighet för arrendatorn att, för den händelse prästgård framdeles
under arrendetiden komme att inrättas å bostället i enlighet med Kungl. Maj:ts
resolution, avstå område därtill, gjordes icke i kontraktet. På ansökan av Carlsson
lämnade K. B. därefter den 4 november 1918, alltså efter det Göta hovrätt
förklarat, att prästgård skulle inrättas å bostället, medgivande till att arrenderätten
till ifrågavarande löneboställe finge överlåtas å Ahrén och Lohm, därvid som villkor
för överlåtelsen stadgades, dels att det ålåge Ahrén och Lohm att noggrant
fullgöra och iakttaga alla uti det med Carlsson träffade arrendekontraktet stadgade
villkor, och dels att de härförutom hade att till en blivande innehavare av
den prästerliga tjänsten i Herrestads församling eller den hans ämbete förrättade
emot ersättning enligt i orten gällande priser fullgöra de prestationer och tjänstbarheter,
som funnes omnämnda i 13 § av kungl. förordningen angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen den 15 september 1911.

Efter det laga kraft ågått synerättens den 16 december 1918 meddelade
utslag, varigenom bestämts, att prästgård skulle genast inrättas å bostället, samt
församlingarna ålagts att därå företaga vissa byggnads- och reparationsarbeten,
uppdrogo församlingarna å kyrkostämma den 18 februari 1919 åt särskilda kommitterade
att bringa arbetena i verkställighet. När dessa arbeten delvis påbörjats,
ingåvo Ahrén och Lohm till K. B. en den 27 mars 1919 dagtecknad ansökan,
däri de anhöllo, att som det till prästgård utlagda området jämte därå befintliga
byggnader icke blivit från deras arrende undantaget och kommitterade sålunda
utan rätt satt sig i besittning därav, K. B. måtte förordna om det rubbade besittningsförhållandets
återställande. Samtidigt påyrkade församlingarna uti en den
28 mars 1919 till K. B. ingiven ansökan, att som för vidtagande av de i synerättens
utslag församlingarna ålagda reparationer, ombyggnader och andra åtgärder,
vilka icke kunde uppskjutas, enär komministerns bostad skulle hållas honom
tillgänglig den 1 maj 1919, erfordrades, att församlingarna omedelbart finge tillträde
till och möjlighet att disponera icke blott över det till prästgård uttagna
området utan även över samtliga därå uppförda hus samt övriga inrättningar
och bekvämligheter, men Ahrén och Lohm icke velat godvilligt utrymma samma
område med byggnader och tillhörigheter, K. B. måtte förordna om deras omedelbara
vräkande från ifrågavarande område.

I anledning av sistnämnda, av församlingarna framställa ansökan meddelade
K. B. den 26 maj 1919 utslag, däri yttrades, att enär sådana omständigheter icke
blivit förebragta, som jämlikt 192 § i utsökningslagen kunde föranleda till arrendators
vräkande genom beslut av exekutiv myndighet, funne K. B. ansökningen
icke kunna bifallas, och skulle med avsende å målets beskaffenhet parterna vid 18

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

138

kännas en var sina kostnader. Beträffande åter Ahréns och Lohms vräkningsansökan
yttrade K. B. i utslag den 10 juli 1919, att enär ostridigt vore, att sökandena
varit i besittning av ifrågavarande boställe med därtill hörande byggnader
vid den tid, då förklaranden satt sig i besittning av boställets gårdsplan
samt påbörjat ändringsarbeten å boningshuset till samma boställe, ty och som
vid sådant förhållande förklaranden skilt sökandena från det de innehade och
själv tagit sig rätt, prövade K. B. med stöd av 191 § utsökningslagen skäligt
berättiga sökandena att hos vederbörande utmätningsman på förklarandens bekostnad
erhålla handräckning för återställande av vad sålunda rubbat blivit; och
ålades förklaranden att vid utmätningspåföljd med 43 kronor ersätta sökandena
deras kostnader i målet.

Sistberörda utslag vann laga kraft, varemot, vad angår K. B:s utslag den
26 maj 1919, församlingarna anförde besvär hos Göta hovrätt. I anledning av
dessa besvär meddelade hovrätten utslag den 18 november 1919, däri hovrätten
yttrade: Enär Ahrén och Lohm icke kunde anses berättigade att, efter det synerättens
ovanberörda den 16 december 1918 meddelade utslag vunnit laga kraft,
vidare innehava det till prästgård bestämda området, samt Ahrén och Lohm genom
sin vägran att låta församlingarna komma i besittning av samma område
själva tagit sig rätt, prövade hovrätten, jämbkt 191 § utsökningslagen, lagligt
att, med upphävande av överklagade utslaget, förklara församlingarna berättigade
att av vederbörande utmätningsman erhålla handräckning för Ahréns och Lohms
avhysande från området.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

I en den 14 juni 1919 hit inkommen skrift har K. Roxberg efter uppdrag
av Herrestads och Källstads församlingar, under åberopande av vad i saken sålunda
förekommit, i huvudsak anfört följande:

Det vore uppenbart, att länsstyrelsen icke ägt rätt att, innan laga kraft
vunnet synerättsutslag förelegat, upplåta hela kyrkoherdebostället Husberga såsom
löneboställe på arrende under 20 år utan att göra något förbehåll för den del av
bostället, som kunde komma att bliva anslagen till bostad åt komministern. Till
följd av den av länsstyrelsen vidtagna arrendeupplåtelsen hade församlingarna
icke kunnat förfoga över det jordområde med byggnader och tillhörigheter, som
enligt laga kraft vunnet utslag skulle utgöra komministerns bostad, och den prästerliga
innehavaren hade berövats honom enligt lag tillkommande bostad. Församlingarna
kunde ej heller vara pliktiga att utgiva till honom hyresersättning
eller annan ersättning för mistade naturaförmåner. På grund därav hade församlingarna
velat anmäla förhållandet för J. O. för den åtgärd mot vederbörande,
vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda.

I ett med anledning av klagoskriften avgivet yttrande har länsstyrelsen anfört
följande:

Sedan synerättens utslag den 5 december 1917 meddelats, hölls den 13 i
samma månad föreskriven arrendeuppskattning å bostället, därvid voro närvarande
bland andra t. f. kyrkoherden i pastoratet samt församlingsombud. I proto —

1922 —

139

kollet över denna förrättning hade antecknats, att enär prästgård ej uttagits å
bostället, ansågs arrendator!! av lönebostället ej böra åläggas några tjänstbarheter
till tjänstinnehavaren. I instrumentet över arrendeuppskattningen lämnades ingen
upplysning därom, att församlingarna ämnade överklaga synerättens utslag, och
icke heller hade meddelande därom sedermera före kontraktets avslutande inkommit
till länsstyrelsen. Hade så skett, hade med all säkerhet bostället i avvaktan
på utgången av besvären utarrenderats på kortare tid, ehuru § 3 arrendeförordningen
icke upptoge sådant fall bland de omständigheter, som borde föranleda
kortare arrendetid. Det kunde visserligen invändas, att länsstyrelsen bort före
kontraktets avslutande förvissa sig om, huruvida synen överklagats, synnerligast
i detta fall, då synerätten meddelat föreskrifter stridande mot Kungl. Maj:ts
resolution, men dels funnes ingen skyldighet föreskriven för länsstyrelsen att inhämta
sådan underrättelse och dels hade länsstyrelsen hyst den på goda skäl
grundade övertygelsen, att synerättens utslag tillkommit efter ett tyst medgivande
av alla parter, enär det eljest måst betecknas såsom i hög grad vanskligt av synerätten
att frångå av Kungl. Maj:t lämnad föreskrift. För övrigt, även om lämplighetsskäl
talade för att länsstyrelsen bort inhämta underrättelse, huruvida synen
överklagats, torde med lika fog kunna påstås, att församlingarna bort underrätta
länsstyrelsen därom, att synen av dem överklagats. Därest länsstyrelsen på ena
eller andra sättet erhållit kännedom om att synen överklagats, hade länsstyrelsen,
enär arrendetiden utgick den 14 mars 1918, måst taga hand om bostället och
utarrendera detta på kortare tid. Om en sådan utarrendering skett för två år,
hade ingen invändning däremot kunnat göras med hänsyn till vanskligheten att
erhålla arrendator på så kort tid som ett år. Och även om den dåvarande arrendatorn
varit villig förlänga sitt kontrakt på ytterligare ett år till den 14 mars
1919, hade dock länsstyrelsen, enär synerätten meddelade sitt andra utslag först
den 16 december 1918, sett sig nödsakad att redan dessförinnan taga under omprövning,
huru med boställets skötsel och vård under ytterligare ett år borde i
avvaktan på laga kraft ägande utslag förfaras, och hade länsstyrelsen i så fall varit
fullt försvarad, därest bostället ånyo utarrenderats till den 14 mars 1920. Förhållandena
hade då icke blivit bättre än vad de nu voro.

I avgivna påminnelser har klaganden anfört, att församlingarna borde hållas
skadeslösa dels för de ersättningsanspråk, som den tjänstförrättande komministern
ägde för hyra på annat håll av bostad och trädgård från och med den
1 maj 1919, tills prästgårdsbostället kunde tillträdas, och dels för de kostnader,
församlingarna måst ikläda sig för rättegång mot arrendatorerna i ändamål att få
dem avhysta från prästgårdsbostället, ävensom för kostnaderna för hänvändelsen
till J. O.

I ämbetsskrivelse till advokatfiskalen vid Göta hovrätt anförde tjänstförrättande
J. O. följande:

I 11 § 2 mom. i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910 stadgas, att fri bostad skall beredas kyrkoherde och komminister

— 1922 —

140

genom upplåtelse till honom av prästgård, varom i ecklesiastik boställsordning
sägs.

3 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 innehåller härom
följande bestämmelse:

»Till prästgård för kyrkoherde eller komminister skall användas tomt med
bostadshus och, där hinder ej möter, erforderligt område till trädgård å det boställe,
som, då lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning
första gången skall fastställas för tjänstens innehavare, är anvisat till bostad åt
honom, eller ock, där sådant ej lämpligen kan ske, enligt Konungens bestämmande
å annat, inom pastoratet beläget boställe eller å plats, som av pastoratet
för ändamålet erbjudits.»

I avseende på övergången till de i boställsordningen föreskrivna förändrade
förhållanden rörande prästerskapets boställen stadgas i dess 64 § följande:

»1. När lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning
första gången blivit fastställd för prästerskapet inom visst pastorat, skall året
före den nya löneregleringens inträdande på domkapitlets begäran husesyn i dittills
gällande ordning hållas å varje inom pastoratet beläget boställe, som då utgör
bostadsboställe för löntagare eller eljest innehaves av sådan.

2. Skall prästgård vara förlagd å boställe, därå syn enligt vad nu är sagt
hålles, bestämme synerätten med tillämpning av denna boställsordning, ej mindre
vilket område därtill skall användas än även vilka laga hus där skola finnas
samt om och på vad sätt till trädgård anvisad mark bör, enligt vad i 14 § sägs,
beredas, stängsel uppsättas och enskild väg uteslutande för prästgårdens räkning
anläggas.»

Slutligen stadgas i 19 § av boställsordningen, att löneboställen skola upplåtas
på arrende i enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen.
Dessa föreskrifter äro meddelade i kungl. förordningen angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen den 15 september 1911.

I nu förevarande fall har Kungl. Maj:t i förut åberopade resolution bestämt,
att Herrestads och Källstads församlingars pastorat skall sammanslås med Rogslösa
och Väversunda församlingars pastorat och att i det sålunda nybildade pastoratet
kyrkoherden skall erhålla prästgård å nuvarande kyrkoherdebostället i Rogslösa
och komministern å nuvarande kyrkoherdebostället "i Herrestad. Denna sammanslagning
skall dock ej äga rum förrän framdeles å dag, som Kungl. Maj:t
bestämmer. Intill dess sådan sammanslagning ägt rum, skola de båda pastoraten
såsom hittills utgöra skilda pastorat med var sin kyrkoherde och dessutom
särskild komminister i Herrestads och Källstads församlingars pastorat, och är
därvid, vad angår sistnämnda pastorat, föreskrivet, att fri bostad skall beredas
kyrkoherden och komministern genom upplåtelse av prästgård å deras nuvarande
bostadsboställen, såvida ej församlingarna åtaga sig att för ändamålet upplåta
annan lämplig bostad.

I överensstämmelse med dessa föreskrifter och då, såvitt visats, församlingarna
ej åtagit sig att å annat håll anskaffa bostad åt kyrkoherden och komministern,
borde alltså vid den syneförrättning, som på domkapitlets begäran under
1917 hölls å kyrkoherdebostället 1 mantal krono Husberga n:r 1 med kronout —

1922 —

141

jorden Husberga u:r 2, synerätten hava uttagit särskilt område därå till prästgård.
Det oaktat föreskrev synerätten i beslut den 31 oktober 1917, att på Husberga
skulle inrättas allenast löneboställo. Ehuru nämnda beslut uppenbarligen stod i
strid med Kungl. Maj:ts i saken meddelade föreskrifter, skulle dock, eftersom församlingarna
i laga ordning fullföljde talan däremot, de menliga följderna därav
kunnat i huvudsaklig mån förekommas, om icke länsstyrelsen företagit sig att,
innan laga kraft ågått synerättens utslag, utarrendera bostället i sin helhet för
eu tid av 20 år utan värjo som helst förbehåll.

Till följd av denna utarrendering hava församlingarna dels förhindrats att
inom föreskriven tid hålla prästgård tillgänglig för sin pastor dels ock fått vidkännas
onödiga rättegångskostnader för att komma i besittning av prästgården.
Huvudsakliga orsaken härtill är att söka i länsstyrelsens försummelse att inhämta
besked, huruvida talan blivit fullföljd mot synerättens den 5 december 1917
meddelade utslag.

Länsstyrelsen har uti sin i ärendet avgivna förklaring anmärkt, att ingen
skyldighet finnes föreskriven för länsstyrelsen att i dylikt fall inhämta besked
om utslagets laga kraft. Det borde dock icke hava varit obekant för länsstyrelsen,
som tillika är överexekutor, att det enligt svensk rätt är en allmän rättsregel,
att utslag och beslut ej få annat än i vissa av lagen angivna fall bringas
till verkställighet, förrän de tagit åt sig laga kraft. Denna regel finnes visserligen
icke direkt uttalad i allmän lag, men dess giltighet bestyrkes e contrario
genom lagstiftarens sätt att avfatta de lagrum, i vilka medgivande lämnas till
verkställighet av icke laga kraft ägande utslag. På åtskilliga ställen i den allmänna
lagen återfinner man således sådana uttryck som: »ändå att ändring i
utslaget sökes» eller »utan hinder därav att utslaget icke äger laga kraft» eller
»utan hinder av ändringssökande» gånge detsamma i verkställighet.

Ifrågavarande rättsregel medför som given konsekvens, att de verkställande
myndigheterna måste i allmänhet, innan verkställighetsåtgärder vidtagas, förskaffa sig
visshet om, huruvida utslagen blivit överklagade. I förevarande fall hade länsstyrelsen
haft så mycket större anledning att inhämta sådan underrättelse, som, enligt
vad framgår av de sedermera utav länsstyrelsen i handräckningsmålen meddelade
utslagen den 26 maj och den 10 juli 1919, länsstyrelsen synes hava varit av den
uppfattningen, att sedan bostället i sin helhet en gång upplåtits på arrende,
arrendatorns besittningsrätt till hela det utarrenderade området icke kunde rubbas
ens av det faktum, att domstol senare genom laga kraft vunnet utslag bestämt,
att prästgård skulle avsättas å bostället. Med en dylik uppfattning av arrendeavtalets
ovillkorliga giltighet borde länsstyrelsen hava insett, att, om synerättens
utslag ginge i verkställighet, skulle varje ändringssökande däremot bliva onyttigt.
Men enligt de allmänna reglerna för verkställighet av dom, enkannerligen enligt
grunderna för 43 § utsökningslagen, är det ej tillåtet att i sådant fall verkställa
ett icke laga kraft vunnet utslag.

Ytterligare anledning att icke för längre tid utarrendera bostället hade länsstyrelsen
kunnat finna i det förhållandet, att synerättens utslag uppenbarligen stod
i strid med Kungl. Maj:ts i saken meddelade resolution och att det ena av de
vid synen närvarande församlingsombuden påyrkat prästgårds utläggande å bo —

1922 —

142

stället i enlighet med samma resolution. Och än vidare borde länsstyrelsen ej
hava förbisett, att den för Herrestads och Källstads församlingars pastorat fastställda
löneregleringen ej skall gälla längre, än intill dess de båda pastoraten blivit
sammanslagna, och att förordnande om sådan sammanslagning kan komma
att givas när som helst under arrendetiden. Hade något avseende fästs vid detta
förhållande, borde länsstyrelsen, enär efter sammanslagningen prästgård ovillkorligen
skall vara förlagd å bostället, åtminstone hava tillsett att i arrendekontraktet
intagits föreskrift därom, att när framdeles beslut i laga ordning meddelades
om prästgårds inrättande, arrendatorn vore skyldig avstå erforderligt område härför.
Med en dylik föreskrift skulle församlingarnas rätt i någon mån blivit tillvaratagen.

Synnerligen anmärkningsvärt är, att sedan den felaktiga utarrenderingen
ägt rum, länsstyrelsen sedermera, då vid ansökan om arrendets överlåtande till
andra arrendatorer tillfälle givits att rätta felaktigheten, icke vidtagit nog kraftiga
åtgärder härför. Trots att synerätten då redan föreskrivit, att prästgård skulle
utläggas å bostället, och trots att domkapitlet och församlingarna uttryckligen
hemställt om att som villkor för överlåtelsen borde uppställas, att i det nya
arrendekontraktet intoges föreskrifter om avstående av område för prästgård, lämnade
länsstyrelsen tillåtelse till arrendets överlåtande utan sådant förbehåll. Som
enda skäl härför har länsstyrelsen anfört, att det ur boställets synpunkt varit
önskvärt, att överlåtelsen skedde till de nya arrendatorerna, enär dessa voro kända
som dugliga och driftiga jordbrukare. Det förefaller emellertid egendomligt, att
detta skäl ansetts vara av så övervägande betydelse, att det kunnat motivera såväl
avvikelse från Kungl. Maj:ts uttryckligt givna föreskrifter och hovrättens då
redan meddelade utslag som ock ett åsidosättande av församlingarnas och pastors
därpå grundade rätt.

Uti den i ärendet avgivna förklaringen har länsstyrelsen till sitt försvar
anfört bland annat, att, även om länsstyrelsen erhållit kännedom om att synerättens
utslag den 5 december 1917 överklagats, så hade länsstyrelsen ändock
måst taga hand om bostället och utarrendera det på kortare tid, enär det dåvarande
arrendet utlöpte den 14 mars 1918. Hade, förmenar länsstyrelsen, sådan
utarrendering skett för två år, hade förhållandena icke blivit bättre än de nu
blevo, sedan de nya arrendatorerna på länsstyrelsens föranstaltande avstått från
prästgårdsområdet den 1 november 1919. Och liknande hade förhållandena även
blivit, om utarrenderingen då skett för blott ett år intill den 14 mars 1919. Ty
alldenstund synerätten meddelade sitt andra utslag först den 16 december 1918
och detta blev laga kraft vunnet först i januari 1919, hade länsstyrelsen redan
dessförinnan måst taga under omprövning boställets skötsel och vård under ytterligare
ett år samt utarrendera bostället till den 14 mars 1920.

Gentemot denna erinran må anmärkas, att, sådana förhållandena då voro,
hade det uppenbarligen varit länsstyrelsens skyldighet att, i avvaktan på vad
slutgiltigt bleve bestämt angående prästgårdens förläggning, ej utarrendera bostället
för längre tid än ett år, enär i motsatt fall genomförandet av de nya förhållandena
skulle bliva ytterligare uppskjutet. Hade bostället då utarrenderats
för ett år, hade ej heller någon ytterligare interimistisk utarrendering behövt

— 1922 —

143

ifrågakomma efter den 14 mars 1919. Ty, sedan hovrättens utslag givits den
30 april 1918, höll synerätten redan den 9 augusti 1918 ny syn å bostället,
varvid vederbörande rättsägare samma dag träffade överenskommelse om, vilket
område skulle utläggas till prästgård, samt synerätten insynade den förutvarande
sätesbyggningen till bostad åt pastor. Och hade vid den tiden bostället ej varit
utarrenderat för längre tid än till den 14 mars 1919, så hade någon överlåtelse
av arrendet ej heller kommit i fråga och synerätten hade kunnat meddela slutligt
utslag i saken å den härför utsatta dagen eller den 23 september 1918. Länsstyrelsen
både då haft god tid att föranstalta om löneboställets lagenliga utarrendering
från och med den 14 mars 1919. På grund emellertid av att den dåvarande
arrendatorn överlåtit sin 20-åriga arrenderätt å nya arrendatorer och i
avvaktan på länsstyrelsens beslut i anledning av ansökan om bifall till överlåtelsen,
ansåg sig synerätten böra åtskilliga gånger bevilja uppskov med synemålet,
med påföljd att utslag meddelades först den 16 december 1918.

Av vad i ärendet sålunda förekommit fann tjänstförrättande J. O. länsstyrelsen
vid ifrågavarande arrendeupplåtelse hava gjort sig skyldig till sådan försummelse,
att den måste av honom beivras. Särskild hänsyn hade J. O. därvid
måst taga såväl därtill att länsstyrelsen, sedan det felaktiga förfarandet upptäckts,
icke sökt vidtaga åtgärder för dess rättande, som ock till det sätt, varpå länsstyrelsen
bedömt de av församlingarna och arrendatorerna anhängiggjorda handräckningsmålen
rörande besittningsrätten till det å bostället i laga ordning utlagda
prästgårdsområdet. Uti ett av dessa mål hade församlingarna till och med ålagts
att utgiva kostnadsersättning till arrendatorerna.

För länsstyrelsens ifrågavarande felaktighet vid boställets utarrendering voro
nuvarande landssekreteraren i Göteborgs och Bohus län Ernst Thorin och landskamreraren
Carl Johanson ansvariga.

För det ämbetsfel, vartill Thorin och Johanson gjort sig skyldiga, uppdrog
J. O. åt advokatfiskal att i laga ordning ställa dem under åtal inför hovrätten
samt å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde advokatfiskal
föranstalta därom att tillfälle bereddes ej mindre Herrestads och
Källstads församlingar och Sörbin än även Ahrén och Lohm att bliva i målet
hörda samt understödja av dem framställda ersättningsanspråk, så vitt de kunde
vara befogade.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med instruktionen anställdes,
meddelade Göta hovrätt utslag den 22 november 1921. Hovrätten yttrade därvid
följande:

Enär K. B. underlåtit att före utarrenderingen till Carlsson av ifrågavarande
boställe inhämta underrättelse, huruvida synerättens utslag den 5 december 1917
vunnit laga kraft, samt Thorin och Johanson, vilka vore ansvariga för nämnda
utarrendering, därigenom måste anses hava visat oförstånd i ämbetet, prövade
hovrätten lagligt att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Thorin och Johanson
att för vad de sålunda låtit komma sig till last bota värdera 200 kronor.
Det av församlingarna framställda yrkandet om ersättning för kostnader, som

- 1922 —

144

tillskyndats dem genom åtalade förfarandet, bleve på det sätt bifallet, att Thorin
och Johanson förpliktades att, vilkendera gälda gitte, ersätta församlingarna de
kostnader, som åsamkats dem genom Thorins och Johansons felaktiga förfarande
med ett skäligt ansett belopp av 300 kronor. Övriga av församlingarna och Sörbin
i målet framställda yrkanden lämnades av hovrätten utan vidare avseende.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

25. Försummelse vid föranstaltande om anhållen persons
försättande på fri fot.

I tidningen Folkets Dagblad Politiken för den 14 januari 1921 fästes min
uppmärksamhet vid en artikel med rubrik: »Frigavs officiellt men hölls kvar i
fängelse. Fn finsk arbetare alltjämt fängslad trots regeringens beslut».

Tidningsartikeln innehöll, att finske undersåten August Samuel Hietanen den
22 april 1920 anhållits i Kiruna och transporterats till Haparanda för att föras
till Finland. Sedan Hietanen såsom politisk flykting begärt tillstånd att vistas här
i riket, hade utlämningen fått anstå, och Hietanen hade satts i fängsligt förvar i
avvaktan på regeringens beslut. Ehuru detta meddelats den 16 juli, hade Hietanen
likväl fått sitta kvar i fängelset till den 27 november. Hietanen hade då
frigivits, men detta hade skett först efter det han från fängelset skrivit ett brev
till vänsterkommunens sekreterare i Haparanda och redaktionen för tidningen
Norrskensflamman hänvänt sig till K. B. i Norrbottens län. Någon förklaring till
att Hietanen kommit att sitta fängslad över 4 månader, sedan regeringen förordnat
om hans frigivande, hade icke lämnats. Det vore av vikt, att saken bleve utredd
av J. O. och att åtal anhängiggjordes mot dem, som bure skulden.

Från de av föreståndaren vid kronohäktet i Haparanda för juli, augusti och
september 1920 avgivna, den 12 januari 1921 hit inkomna förteckningarna över
fångar å kronohäktet inhämtade jag, att Hietanen, som dit inkommit den 8 maj,
blivit för lösdriveri införpassad av gränskommissarien Olof Glad och enligt anmärkning
i förteckningarna fortfarande avbidade K. B:s vidare förordnande.

Sedan jag anmodat K. B. att inkomma med upplysning, huru med de i tidningsartikeln
uppgivna omständigheter förhölle sig, mottog jag från chefen för
justitiedepartementet en skrivelse, däri statsrådet anförde, att han funnit sig föranlåten
anordna en närmare undersökning angående orsaken till Hietanens kvarhållande
å kronohäktet samt att det med anledning av resultatet av undersökningen
varit statsrådets mening, att handlingarna skulle överlämnas till J. K.-ämbetet
för den åtgärd, som kunde på ämbetet ankomma, men att, då jag redan
upptagit saken, statsrådet ansåge sig böra till mig överlämna vid skrivelsen fogade
handlingar, vilka kunde bidraga till frågans bedömande.

Därjämte anmälde redaktören Andreas Johnsson i Luleå i uppgiven egenskap
av befullmäktiga! ombud för Hietanen stadsfiskalen i Haparanda Eric Wigart
ävensom de andra, som kunde vara delaktiga i Hietanens kvarhållande i häkte,

— 1922 —

145

till åtal samt yrkade, att Hiotanen, som under tiden den 22 juli—don 27 november
1920 varit berövad möjlighet att skaffa sig inkomst genom arbete, måtte utfå
ersättning med 100 kronor för varje vecka eller sammanlagt 1,800 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtade jag därefter följande:

Sedan landsfiskalen i Kiruna distrikt den 23 april 1920 ur riket avvisat Hietanen,
som inkommit utan föreskrivet pass, och förpassat honom till Haparanda
för att därifrån överföras till Finland, anmäldes av bland andra Kiruna arbetarkommun
hos chefen för civildepartementet, att Hietanen vore politisk flykting,
och hemställdes, att nytt förhör måtte före avvisningens verkställande hållas med
honom. I anledning därav blev Hietanen kvarhållen i Haparanda och förhör den
24 april hållet av gränskommissarien Glad. Protokoll över förhöret översändes
av K. B. till chefen för civildepartementet med skrivelse den 28 april, däri K. B.
anhöll om besked, huru med Hietanen skulle förfaras. Hietanen förvarades till
en början å polisstationen i Haparanda och överflyttades förutnämnda den 8 maj
till kronohäktet därstädes. Genom beslut den 16 juli, som i skrivelse samma dag
meddelades K. B. »till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande»,
förordnade Kungl. Maj:t, att med verkställighet av avvisningen skulle
tills vidare anstå samt att Hietanen icke vidare skulle hållas i fängsligt förvar
men stå under tillsyn av polismyndigheten. Därjämte förklarade Kungl. Maj:t
hinder icke möta för polismyndigheten att under tiden för Hietanen utfärda uppehållsbok
att gälla, varje gång för högst en månad, under villkor att han icke här
i riket dreve någon politisk propaganda eller vidtoge åtgärder i syfte att förhjälpa
utländska undersåtar att, utan iakttagande av gällande föreskrifter, inkomma i
riket. I anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse översände K. B den 22 juli till
Wigart eu avskrift av skrivelsen »för kännedom och erforderlig åtgärd». Wigart
vidtog icke någon åtgärd, som kunde leda till Hietanens frigivande, utan denne
kvarhölls fortfarande i kronohäktet. Sedan Hietanen i november hos Glad anhållit
att bliva försatt på fri fot och överförd till Finland, om vilken framställning
Glad underrättade K. B., anhöll K. B. i skrivelse den 23 november 1920
hos justitiedepartementet om besked, huru länsstyrelsen skulle i ärendet förfara.
I anledning av skrivelsen avläts från justitiedepartementet den 26 november telegrafiskt
meddelande till K. B., däri erinrades om Kungl. Maj:ts skrivelse den 16
juli. Hietanen blev därefter den 27 november försatt på fri fot. Sedermera anmodade
chefen för justitiedepartementet K. B. att inkomma med närmare upplysningar
om anledningen därtill, att Hietanen ännu den 23 november kvarhållits
i fängsligt förvar.

I anledning därav översände K. B. jämte egen förklaring yttrande av Wigart,
som anförde:

Då Wigart från länsstyrelsen erhållit bestyrkt avskrift av Kungl. Maj:ts skrivelse
den 16 juli med påteckning: »Överlämnas till stadsfiskalen i Haparanda för
kännedom och erforderlig åtgärd. Länsstyrelsen», hade Wigart fattat denna order
så, att han hade att utfärda uppehållsbok för Hietanen, sedan han frigivits, och
i övrigt öva den tillsyn över honom, som omförmäldes i Kungl. Maj:ts skrivelse.
Däremot hade Wigart antagit, att frigivandet av Hietanen från kronohäktet då,

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberattelse till 1922 års riksdag.

146

liksom i regel alltid förut skett med häktade personer, vant en åtgärd, som skulle
ankomma på tillsyningsmannen vid kronohäktet och ej på Wigart, och att order
därom från länsstyrelsen avlåtits till tillsyningsmannen. Wigart hade trott detta
så mycket mera, som skriftlig order till honom om frigivning ej förefunnits, samt
det aldrig tillförne under hans tjugusexåriga tjänstgöring som stadsfiskal i Haparanda
hänt, att länsstyrelsen åt honom uppdragit att frigiva häktade eller andra
personer, som hållits i fängsligt förvar å kronohäktet. Beträffande Hietanen hade
denne ej heller varit föremål för någon Wigarts tjänsteåtgärd. Att Hietanen ej
sedermera avhörts eller anmälts hos Wigart för erhållande av uppehållsbok, hade
Wigart antagit bero på, att han begivit sig från Haparanda, vilket i liknande fall
hänt förut.

K. B. anförde följande:

Sedan Kungl. Maj:ts beslut angående Hietanen kommit länsstyrelsen tillhanda,
hade därstädes gjorts en avskrift av nämnda expedition, vilken den 22 juli 1920
översänts till polismyndigheten i Haparanda, stadsfiskalen Wigart, för kännedom
och behörig åtgärd. Länsstyrelsen, som städse använt enahanda formulering på
verkställighetsorder i föregående liknande fall, hade icke haft anledning efterspörja,
huruvida ordern blivit fullgjord, enär den till Wigart översända avskriften
av Kungl. Maj ds beslut innehållit för ändamålet fullständiga och tydliga uppgifter
angående Hietanen. Även om detta senare icke varit fallet, hade någon
försummelse med verkställigheten icke bort förekomma, ty det hade då ålegat
Wigart att inhämta närmare besked. Vad Wigart anfört såsom förklaring över
att länsstyrelsens order icke blivit behörigen verkställd vore endast ett medgivande,
att han icke åtgjort något i ärendet. Länsstyrelsen ville jämväl förklara orsaken
därtill, att länsstyrelsen i skrivelse till justitiedepartementet framställt förfrågan,
huru med Hietanen borde förfaras, oaktat länsstyrelsen redan erhållit besked därom.
Den tjänsteman, som det ålegat att taga reda på ärendet, hade återfunnit
ärendet angående Hietanen i landskansliets brevdiarium på upplägget för civildepartementet,
där departementschefens order om Hietanens kvarhållande i Haparanda
i avvaktan på Kungl. Maj:ts besked antecknats, utan att därvid beakta, att
ärenden angående avvisning eller utvisning av utlänningar sedan den 1 juli 1920
överflyttats till justitiedepartementet.

Sedan jag mottagit chefens för justitiedepartementet till mig avlåtna skrivelse
jämte de därvid fogade handlingarna, översände jag dem till K. B. för att vara
tillgängliga vid avgivandet av K. B:s av mig infordrade yttrande i ärendet. Jag
anförde därvid, att upplysning skulle meddelas om alla de data och omständigheter,
som kunde inverka på ärendets allsidiga utredning och vilka icke redan
berörts i de hos mig tillgängliga handlingarna. Särskilt borde meddelas upplysning
om dels vilka personer inom länsstyrelsen, som vore ansvariga för dess
åtgärd att överlämna Kungl. Maj:ts i skrivelsen den 16 juli 1920 meddelade beslut
till Wigart och icke till tillsyningsmannen vid eller föreståndaren för kronohäktet
i Haparanda, dels ock vilka personer inom länsstyrelsen,] som vore ansvariga för
att, sedan Hietanen i november 1920 anhållit att bliva försatt på fri fot, hans
namn icke kunnat återfinnas i de hos länsstyrelsen förda diarierna, utan att läns —

1922 -

147

styrelsen i stället beslutat att hos Kungi. Maj:t anhålla om nytt besked beträffande
huru mod Hictanen borde förfaras. Tillika anhöll jag, att K. 15. ville inhämta
yttranden från vederbörande tillsyningsman vid kronohäktet, från föreståndaren
för kronohäktet Axel Norberg samt från Wigart och vederbörande gränskommissarie.
Tillsyningsmannen borde särskilt meddela, huru ofta efter den 22
juli 1920 till dess Hietanen frigivits han mottagit dagrapporter från kronohäktet,
upptagande bland andra Hietanens namn, och om han icke funnit någon anledning
att jämlikt för honom gällande instruktion eller eljest hos K. B. inhämta
underrättelse, av vad anledning Hietanen så länge kvarhölles i kronohäktet. Wigart
borde särskilt meddela, av vad anledning lian icke, då han bemärkt, att avskriften
av Kungl. Maj:ts brev den 16 juli 1920 varit försedd med orden »för erforderlig
åtgärd», befordrat handlingen vidare till fängelsemyndigheten eller hos K. B. anhållit
om upplysning om vad berörda påskrift skulle anses innebära.

I avgivet yttrande anförde tillsyningsmannen vid kronohäktet i Haparanda,
vice häradshövdingen Gustaf Alvin följande:

Alvin hade den 1 november 1920 tillträtt befattningen såsom tillsyningsman
vid kronohäktet. Dessförinnan hade tjänsten innehafts och skötts av häradsskrivaren
Gustaf Rignell. Efter den 1 november 1920 till dess Hietanen frigivits
hade Alvin icke mottagit dagrapporter från kronohäktet, upptagande bland andra
Hietanens namn, i vidare mån än att fångförteckning för oktober månad den 7
november inkommit från kronohäktet. Efter att hava åtecknat fångförteckningen
attest hade Alvin påföljande dag översänt densamma till K. B. Som Alvin icke
förut ens hört Hietanens namn och ej heller erfarit, att någon å häktet förvarad
person ansett sig för länge kvarhållen därstädes, både Alvin vid genomgåendet av
förteckningen icke fäst sig vid namnet Hietanen mera än vid något annat namn
i förteckningen. Alvin hade ej förrän sedan Hietanen frigivits avvetat, att han
för länge kvarhållits eller haft någon anmärkning att framställa mot att han förvarats
i häktet.

Föreståndaren för kronohäktet direktören Norberg anförde följande:

Norberg hade gjort allt för att hjälpa Hietanen. Han hade flera gånger själv
och genom vaktkonstaplar samt i telefon gjort påminnelser hos tillsyningsmannen
och påpekat möjligheten av att handlingarna rörande Hietanen av förbiseende
kommit åt sidan hos länsstyrelsen. För övrigt hade tillsyningsmannen varje månad
attestera! och till länsstyrelsen befordrat månadens fångförteckningar. Däri hade
såväl fångens ankomstdag som anteckning, att han fortfarande avbidade länsstyrelsens
order, månatligen upprepats, varigenom såväl tillsyningsmannen som länsstyrelsen
blivit påmind om Hietanen. Dessutom hade Norberg på Hietanens begäran
vidtagit åtgärd, så att han personligen fått träffa gränskommissarien, vilken
häktat honom, för att han genom kommissarien å högre ort skulle kunna göra
påminnelser i ärendet. Hade, såsom flera gånger förut inträffat, Norberg erhållit
direkt order om frigivningen, skulle de ifrågavarande omständigheterna icke hava
förekommit.

Wigart åberopade innehållet i sin förut avgivna förklaring och anförde, att
enär han ansett, att åtgärden att frigiva Hietanen från kronohäktet icke tillkomme

— 1922 —

148

Wigart och han tagit för givet, att order om Hietanens frigivande expedierats till
fängelsemyndigheten, Wigart icke närmare reflekterat över att orden »för erforderlig
åtgärd», som påtecknats avskriften av Kungl. Maj:ts brev, kunde innebära
annat uppdrag än det Wigart förut berört.

Gränskommissarien Glad anförde följande:

Sedan Glad på anmodan av länsstyrelsen den 24 april 1920 i Haparanda omhändertagit
och anställt förhör med Hietanen, därvid sådana omständigheter framkommit,
att han vore att anse som politisk flykting, hade Glad, då Hietanen
saknat medel till sitt uppehälle samt arbetsanställning för honom icke kunnat anskaffas
och hans behöriga övervakande icke på annat sätt lämpligen kunnat ordnas,
till en början låtit kvarhålla Hietanen å polisstationen i Haparanda men sedermera
inmanat honom å kronohäktet därstädes i avvaktan på besked, huru med
honom skulle förfaras. Protokoll över förhöret hade översänts till länsstyrelsen
den 26 april. Någon dag i slutet av juni hade Glad genom en vaktkonstapel vid
kronohäktet erhållit meddelande, att Hietanen önskade ett samtal, och hade Glad
därför samma dag infunnit sig å kronohäktet. Hietanen hade gjort förfrågan,
huruvida något besked i ärendet ankommit, och hade Glad då upplyst, att något
dylikt ännu icke avhörts. Dessutom hade Glad upplyst Hietanen, att dylikt
besked vanligtvis brukade taga ganska lång tid i anspråk och därför ännu icke
kunde vara att förvänta, men att Glad, så fort detsamma till honom ankomme,
skulle därom underrätta Hietanen. Sedermera hade Hietanen icke låtit sig avhöra
förrän den 19 eller den 20 november, då han i anseende till den långa tid,
som förflutit från det han anhållits, och som besked i ärendet icke avhörts, gjort
framställning om att bliva frigiven från fängelset och eventuellt överförd till Finland.
I anledning därav hade Glad den 21 november till länsstyrelsen avlåtit
skrivelse med begäran om besked, huruvida Hietanen finge uttagas från kronohäktet
och överföras till Finland. Den 27 november hade Glad från länsstyrelsen
erhållit telefonmeddelande, att Kungl. Maj: t redan den 16 juli 1920 förordnat,
att med Hietanens avvisning ur riket skulle tills vidare anstå samt att hinder icke
mötte för polismyndigheten att under vissa villkor utfärda uppehållsbok för Hietanen.
På grund av detta meddelande hade Glad samma dag genom skrivelse
till kronohäktet låtit anhålla om Hietanens lösgivande och överlämnande till Glad
för erhållande av vidare besked, och hade Hietanen omedelbart därefter genom
en vaktkonstapel vid kronohäktet blivit inställd å gränskommissariekontoret. Då
Glad emellertid saknade befogenhet att utfärda uppehållsbok, hade han samma
den 27 november låtit överlämna Hietanen till stadsfiskalen i Haparanda för erhållande
av dylik bok.

Landsfiskalen i Nedertorneå landsfiskalsdistrikt Frans Bergström upplyste, att
Hietanen uppehölle sig å Seskarö, där han arbetade vid Granviks sågverk.

I en av t. f. landshövdingen Nils Ringstrand och landssekreteraren Albert
Norberg undertecknad förklaring åberopade K. B. sitt föregående yttrande samt
anförde dessutom följande:

Verkställigheten av Kungl. Maj:ts beslut angående Hietanen hade uppdragits
åt vederbörande polismyndighet på platsen, stadsfiskalen Wigart, enär det jämväl
skulle tillkomma honom att utöva tillsyn över och utfärda uppehållsbok för Hie

- 1922 —

14!»

tanen. Kungl. Maj:ts beslut, vilket i avskrift tillställts Wigart, hade innehållit erforderlig
uppgift angående Hietanen och tydlig föreskrift om huru med honom
skulle förfaras, vadan det icke varit tänkbart, att Wigart skulle uraktlåta att fullgöra
den honom meddelade verkställighetsordern. Efter vad som förekommit erkändes
villigt, att länsstyrelsen handlat med mera förutseende, om den icke förlitat
sig allenast på Wigart utan jämväl lämnat underrättelse till tillsyningsmannen
eller föreståndaren vid kronohäktet. Att detta icke skett borde få anses ursäktligt,
enär länsstyrelsen icke kunnat föreställa sig, att Wigart skulle försumma sin
tjänsteplikt. Om Wigart funnit anledning till någon tvekan i avseende å den
honom anbefallda verkställigheten, vilket ingalunda kunnat vara fallet, hade det
varit hans skyldighet att förskaffa sig visshet därutinnan. Tid efter annan återkommande
granskning av landskansliets diarier hade icke givit anledning till
någon erinran rörande Hietanen, enär ärendet av diarieföraren redovisats såsom
slutbehandlat med ordern till Wigart. I fråga om ansvarigheten för åtgärden att
i förevarande fall överlämna verkställigheten åt Wigart vore Norberg ansvarig.
Såsom landskamrerare hade tjänstgjort länsassessorn H. Glimstedt. Beträffande
ansvarigheten för att, sedan Hietanen i november 1920 anhållit att bliva försatt
på fri fot, hans namn icke kunnat återfinnas i diarierna, utan att länsstyrelsen
i stället besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om nytt besked beträffande huru
med honom borde förfaras, meddelade länsstyrelsen, att den tjänsteman, som
det ålegat att verkställa efterforskning i vederbörande diarium, hade varit t. f.
landskanslisten, polisuppsyningsmannen Gösta Söderberg, vilken vid den tiden
fullgjort föreskriven tjänstgöring å landskansliet för vinnande av kompetens till
landsfiskalstjänst. För den ouppmärksamhet, Söderberg därvid visat, hade han
muntligen blivit varnad med förständigande att för framtiden icke göra sig skyldig
till sådan. Enär Norberg vid samma tid av sjukdom varit hindrad att tjänstgöra
och landskamreraren A. Holm varit ledig från tjänsten i övrigt för beredande av
vissa tjänsteärenden, vilade ansvarigheten i sistberörda hänseende å tjänstförrättande
landssekreteraren länsassessorn R. Sundberg samt t. f. landskamreraren länsassessorn
Glimstedt. För egen del ansåge länsstyrelsen, att, ehuruväl Hietanens
frigivande av en beklaglig tillfällighet blivit fördröjd, hans anspråk dock vore
oskäliga. Det borde tagas i betraktande, icke blott att han undgått straff i sitt
hemland, utan även att det vore ganska tvivelaktigt, om han här i landet kunnat
under tiden förtjäna mera än till sitt dagliga uppehälle.

I anledning av innehållet i förklaringarna anmodade jag K. B. att inkomma
med förnyat yttrande samt därvid meddela upplysning, huruvida hos K. B. det
förfaringssätt i allmänhet brukat praktiseras, att, då underrättelse från K. B.
skolat meddelas angående frigivande eller förflyttning av någon i kronohäktena i
Luleå eller Haparanda intagen person, meddelandet avsänts till stadsfiskalerna och
icke till föreståndarna för kronohäktena samt, därest eu dylik praxis icke tillämpats,
av vad anledning meddelande i det ifrågavarande fallet avsänts till Wigart och
icke till föreståndaren för krön ohäktet i Haparanda.

K. B. anförde i förnyat, av landssekreteraren Norberg och landskamreraren
Holm undertecknat yttrande följande:

— 1922 —

150

I fråga om frigivande eller förflyttning av någon i kronohäktena i Luleå
eller Haparanda intagen person plägade länsstyrelsen skilja mellan häktade och
endast i förvar tagna personer. Detta särskiljande hade föranletts av Kungl.
Majrts brev till länsstyrelserna den 31 december 1918 angående fördelning mellan
avdelningschef i länsstyrelse och vederbörande länsassessor av dem åliggande föredragningsskyldighet.
Enligt detta nådiga brev hade länsassessorn å landskansliet
att bereda, föredraga och till expedition befordra, bland annat, mål och ärenden,
som omförmäldes i § 11 i landshövdinginstruktionen angående dels tillsynen över
kronohäkten samt stads- och häradshäkten, häktades inställande till rannsakning
eller förhör och deras förflyttning för sådant ändamål ävensom vad i övrigt länsstyrelsen
å landskansliet ålåge i avseende å fångvården inom länet. Som mål och
ärenden angående i förvar tagna utlänningar ansetts icke inbegripas i vad som
enligt förestående bestämmelse ålåge länsassessorn, hade Norberg påtagit sig ansvaret
för länsstyrelsens order till Wigart angående Hietanen. När länsstyrelsen,
som vore tillsyningsman vid kronohäktet i Luleå, finge meddelande om, att där
intagen häktad person skulle frigivas eller för undergående av rannsakning förflyttas,
gåve länsstyrelsen order därom åt häktets föreståndare. Beträffande kronohäktet
i Haparanda hade länsstyrelsen, så vitt diarierna för flera år tillbaka utvisade,
icke haft att taga befattning med där förvarade häktades frigivning eller
förflyttning. Yad anginge icke häktade men i förvar uti kronohäkte samt häradsoch
polishäkte tagna personer hade, enligt vad av diarierna från och med 1918
kunnat inhämtas, förekommit 10 fall, samtliga avseende s. k. politiska flyktingar.
Rörande dessa hade länsstyrelsen givit order om frigivning i ett fall (den 2/i 1919)
åt tillsyningsmannen vid kronohäktet i Haparanda, i 5 fall åt vederbörande landsfiskaler,
i 2 fall (den 26/8 1919 och den 10/& 1920) åt Glad, i ett fall (Hietanen) åt
Wigart och i ett fall (den 8/is 1920) åt såväl stadsfiskalen i Luleå som föreståndaren
vid kronohäktet därstädes. Anledningen till att ordern om frigivande av
Hietanen expedierats till Wigart hade varit densamma, som föranlett att liknande
order i motsvarande fall brukat expedieras till andra polismyndigheter, nämligen
den att polismyndigheten på platsen haft att taga hand om vederbörande utlänning.
Det kunde anmärkas, att länsstyrelsen i två fall givit order åt Glad beträffande
i kronohäktet i Haparanda förvarade utlänningar men beträffande Hietanen
givit ordern åt Wigart. Detta ändrade förfarande hade sin förklaring däri,
att länsstyrelsen erinrat sig, att Glad icke vore sådan polismyndighet, som omförmäldes
i lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas. I sitt till chefen för justitiedepartementet avgivna yttrande
hade Wigart förmält, att han fattat länsstyrelsens order så, att han hade att utfärda
uppehållsbok för Hietanen, sedan denne frigivits, och i övrigt öva den tillsyn
över honom, som omförmäldes i Kungl. Maj:ts skrivelse, samt att han antagit,
att frigivandet av Hietanen från kronohäktet varit? en åtgärd, som icke ankommit
på honom. Därest Wigart ägnat ärendet den minsta eftertanke, hade han bort
inse, vad ordern om behörig åtgärd inneburit. Och även om han, såsom han
uppgivit, fattat ordern såsom innebärande allenast åläggande att utfärda uppehållsbok
för och utöva tillsyn över Hietanen, hade ändock fullgörandet därav
förutsatt, att han eftersport Hietanen å kronohäktet, där han visste, att denne

— 1922 -

151

sutte i förvar. När han där fått kännedom om att Hietanen icke frigivits, hade
det bort bliva klart för honom, att hans åliggande omfattade jämväl att föranstalta
om frigivandet. Länsstyrelsen kunde icke förstå, huru det eljest skulle
varit möjligt för Wigart att fullgöra uppdraget i övrigt. Om Wigart sålunda vidtagit
åtminstone någon åtgärd för fullgörande av uppdraget, hade hela saken självfallet
ordnats och någon försummelse med Hietanens frigivande icke ifrågakommit.
Länsstyrelsen hade icke kunnat tänka sig, att en polismyndighet skulle icke blott
vantolka en order utan även lämna densamma utan någon som helst verkställighet.
Detta desto mindre som Glad i två föregående liknande fall behörigen
fullgjort honom givna uppdrag. Wigart hade anfört, att det aldrig under hans
tjänstgöring såsom stadsfiskal i Haparanda hänt, att länsstyrelsen åt honom uppdragit
att frigiva häktade eller andra personer, som hållits i fängsligt förvar å
kronohäktet. Huruvida denna uppgift vore riktig, kunde länsstyrelsen icke utan
en tidsödande undersökning yttra sig om, men under varje förhållande borde den
icke tillmätas någon betydelse, enär en tjänsteman vore skyldig att fullgöra ett
tjänsteuppdrag, oavsett om liknande uppdrag förut förekommit eller icke. Såvitt
för länsstyrelsen vore känt, funnes ingen föreskrift om, huru länsstyrelsen skulle
förfara i avseende å frigivning av i förvar tagen person. Med anledning därav
hade länsstyrelsen i förlitande på vederbörande polismyndighets tjänsteplikt och
tjänsteansvar förfarit på sätt som skett. För att emellertid förebygga ett upprepande
av försummelse att fullgöra länsstyrelsens order i saker av vikt föreskrev
länsstyrelsen numera, att vederbörande skulle inom viss kort tid inkomma med
rapport om fullgjort uppdrag, och skulle länsstyrelsen till ytterligare säkerhet i
förekommande fall även giva vederbörande fängelseföreståndare behörig del av
ärendet. Under åberopande av vad länsstyrelsen anfört hemställde länsstyrelsen,
att jag måtte finna, att försummelsen med Hietanens frigivning icke berodde på
länsstyrelsen utan på Wigarts underlåtenhet att vidtaga honom anbefalld erforderlig
åtgärd.

Sedan jag anmodat häradsskrivaren Rignell att inkomma med yttrande, anförde
Rignell följande:

Några dagrapporter från kronohäktet hade Rignell icke mottagit från häktets
föreståndare under den tid, Rignell innehaft befattningen som tillsyningsman vid
detsamma. Sådana hade icke heller erfordrats med hänsyn dels till den nära
kontakt, Rignell haft med häktet och dess tjänstepersonal, och dels till det relativt
ringa antalet fångar i häktet åtminstone under 1920. Att Hietanen suttit i
förvar å kronohäktet och detta ovanligt länge, hade Rignell givetvis haft reda
på dels på grund av de månatliga fångförteckningarna, dels i följd av Rignells
inspektioner å häktet, dels på grund av de allmänna förfrågningar, som av honom
framställts, så ofta vaktkonstaplarna i något ärende besökt hans kontor, och dels
på grund av föreståndarens vid flera tillfällen hos Rignell telefonledes gjorda förfrågningar,
om icke besked kommit tillsyningsmannen tillhanda beträffande Hietanen.
Av nu anförda omständigheter hade Rignell föranletts att söka få klarhet
i häktningsfrågan. Upprepade gånger hade Rignell sålunda i telefon till Glad,
som införpassat Hietanen till häktet, uppmanat honom att söka hos länsstyrelsen
efterhöra, om icke besked från regeringen erhållits. I samma syfte hade Rignell

— 1922 —

152

själv ringt upp landskansli i Luleå åtminstone ett par gånger med förfrågan,
om icke besked angående Hietanen inkommit från regeringen. Rignell hade
därvid åtminstone vid ett tillfälle talat med den person, som fört brevdiariet, förmodligen
tjänstgörande landskanslisten Söderberg. Därvid hade meddelats, att
ärendet i vanlig ordning expedierats till regeringen, men att svar därifrån ej ingått
till länsstyrelsen. Rignell ville nästan med säkerhet minnas, att han vid något
av dessa tillfällen framkastat förslag, huruvida icke länsstyrelsen kunde tillskriva
regeringen och gorå påminnelse i ärendet. Kungl. Maj:ts beslut och länsstyrelsens
order till Wigart angående Hietanens frigivning hade Rignell icke haft någon
kännedom om.

Av de ovanberörda fångförteckningarna inhämtade jag vidare, att desamma,
sedan de av Rignell översänts till länsstyrelsen, enligt gjord påstämpling inkommit
till Norrbottens läns landskansli, förteckningen för juli den 10 augusti, förteckningen
för augusti den 9 september och förteckningen för september den 7 oktober
1920.

Från de av direktören Norberg för oktober och november 1920 avgivna, av
Alvin attesterade fångförteckningarna, som den 16 april 1921 hit inkommit, har
jag inhämtat, att i förteckningen för oktober beträffande orsaken till Hietanens
kvarhållande antecknats, att Hietanen fortfarande avbidade K. B:s vidare förordnande,
och att i förteckningen för november hänvisats till förra månadens förteckning,
varjämte anmärkts, att Hietanen den 27 november 1920 klockan 2,30
eftermiddagen överlämnats till gränskommissarien. Fångförteckningarna hade
enligt å dem gjord påstämpling inkommit till Norrbottens läns landskansli resp.
den 10 november och den 13 december 1920.

I anledning av vad sålunda inhämtats beträffande fångförteckningarna anförde
jag i skrivelse till länsstyrelsen, att det synts mig anmärkningsvärt, att —
oaktat K. B. den 22 juli 1920 »för kännedom och erforderlig åtgärd» till Wigart
översänt en avskrift av Kungl. Maj:ts brev den 16 i samma månad angående
Hietanens lösgivande m. m. — den omständigheten, att Hietanen ändock upptagits
i fångförteckningarna från kronohäktet i Haparanda för juli, augusti, september
och oktober månader såsom avbidande K. B:s vidare förordnande, icke
blivit inom länsstyrelsen bemärkt. Med anledning därav anhöll jag, att den eller
de tjänstemän, vilka haft till åliggande att granska ifrågavarande 4 fånglistor,
ville inkomma med yttrande samt därvid särskilt meddela upplysning, dels om
vilken person varit ansvarig för granskningen av var och en av berörda 4 fånglistor
och dels om icke någon åtgärd vidtagits med anledning därav, att Hietanen
sålunda månad efter månad angivits såsom avbidande K. B:s vidare förordnande.

I avgiven förklaring anförde länsassessorn Sundberg följande:

Enligt den av Kungl. Maj:t den 31 december 1918 fastställda fördelningsplanen
beträffande den föredragningsskyldighet, som jämlikt landshövdinginstruktionen
skulle ankomma på länsassessorerna, tillhörde den enligt § 3 av kungl.
kungörelsen den 23 december 1915 angående fångförteckningar och rapporter från

— 1922 —

15:5

fängelserna och tvångsarbetsanstalterna i riket länsstyrelsen åliggande granskning
av fång förteckningarna länsassessorns föredragning. Ifrågavarande fångförteckningar
från kronohäktet i Haparanda hade granskats och expedierats till Svea
hovrätt, den för augusti och den för oktober resp. den 24 september och den 25
november av Sundberg samt förteckningarna för juli och september resp. den 26
augusti och den 22 oktober av t. f. länsassessorn G. Fjellman. Att Hietanen
månad efter månad angivits såsom avbidande K. B:s vidare förordnande hade
givetvis varit ägnat att hos granskaren av fångförteckningarna väcka undran över
tidsutdräkten med begärt besked från högre ort rörande Hietanen. På sätt i
K. B:s skrivelser förklarats, hade efterforskningar å landskansli i ärendet angående
Hietanen icke lett till annat resultat, än att Kungl. Maj:ts beslut i saken
fortfarande saknades. Något särskilt ingripande från granskaren av fångförteckningarna,
vilken icke haft befattning med expediering för verkställighet den 22
juli 1920 av Kungl. Maj:ts förordnande rörande Hietanen, hade vid sådant förhållande
denne tjänsteman icke ansett tillkomma honom.

T. f. länsassessorn Fjellman åberopade såsom eget yttrande vad Sundberg
anfört.

Länsstyrelsen upplyste med anledning av min sistnämnda skrivelse, att
landssekreteraren Norberg varit tjänstledig under tiden den 24—den 29 juli för
särskilt uppdrag, den 30 juli—den 15 september för semester samt den 23 november
—den 27 november för sjukdom, allt under år 1920, under vilka tider landssekreterartjänsten
uppehållits av länsassessorn Sundberg, dels ock att Hietanen,
med åtnjutande av fri resa jämlikt Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 18
februari 1921 angående anvisande av medel för förhjälpande till Estland av medellösa
finska politiska flyktingar, avrest från Seskarö den 5 juni 1921 för att över
Stockholm, dit han skolat ankomma den 7 i samma månad, begiva sig till Estland.

Slutligen anförde redaktören Johnsson i avgivna påminnelser bland annat
följande:

Gent emot länsstyrelsens framhållande av att Hietanens ersättningsanspråk
vore oskäliga inlades en bestämd gensaga, Hietanen vore politisk flykting, och
i kraft av gällande asylrätt hade han erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att vistas i
Sverige. Om han det oaktat genom slarv från vederbörandes sida hållits i fängsligt
förvar över 4 månader, kunde näppeligen såsom försvar därför åberopas, att
Hietanen undgått straff i sitt hemland. Om han genom ett »beklagligt förbiseende»
hållits häktad, hade lian rätt att av den eller dem, som gjort sig skyldiga
till detta förbiseende, fordra upprättelse.

Med anledning av vad som förekommit anförde jag i ämbetsskrivelse till
advokatfiskalen vid Svea hovrätt följande:

I ärendet är utrett att, sedan Hietanen i april 1920 anhållits och den 8 maj
insatts å kronohäktet i Haparanda i avbidan på vidare beslut angående hans avvisning
ur riket, Kungl. Maj:t den 16 juli förordnat, att med verkställighet av
avvisningen skulle anstå och att Hietanen icke vidare skulle hållas i fängsligt

20 Justitieovibudsmanvens ämbetsbcrättebc till 1922 års riksdag.

154

förvar, samt meddelat föreskrifter om utfärdande av uppehållsbok för Hietanen
och utövande av tillsyn över honom. Sedan K. B. från chefen för justitiedepartementet
mottagit en samma den 16 juli dagtecknad skrivelse angående beslutet
»till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande», översände
K. B. till Wigart en avskrift av skrivelsen, försedd med påskrift, att densamma
överlämnades till stadsfiskalen i Haparanda »för kännedom och erforderlig åtgärd»,
vilken påskrift var undertecknad: länsstyrelsen. Enligt vad i ärendet blivit upplyst,
åsyftade K. B. med påskriften, att Wigart skulle vidtaga åtgärd såväl för
att Hietanen skulle försättas på fri fot som för att uppehållsbok utfärdades och
att tillsyn över Hietanen bleve utövad. Wigart däremot tolkade påskriften sålunda,
att å honom skulle ankomma allenast åtgärd i det senare hänseendet.

Enligt § 11 i den förnyade instruktionen för landshövdingarna m. m. den
12 april 1918 utövar länsstyrelsen tillsyn över kronohäkten samt stads- och häradsfängelser
inom länet, förordnar om häktades inställande till rannsakning eller
förhör och om deras förflyttning för sådant ändamål samt fullgör i övrigt vad
enligt gällande bestämmelser länsstyrelsen åligger i avseende å fångvården inom länet.

I 6 § i instruktionen den 16 december 1910 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten
stadgas, att närmaste tillsyn vid kronohäktena utövas av ortsmyndighet.
Denna tillsyn, vilken jämväl har avseende å den ekonomiska förvaltningen, skall
vid kronohäkte, beläget i stad, där K. B. har sitt säte, åligga K. B., men vid
annat kronohäkte utövas, under K. B:s lydnad och i de delar, K. B. ej förbehållit
sig själv, av tillsyningsman, som Kung!. Maj:t förordnar. I fråga om samtliga
fångvårdsanstalter tillkommer K. B. att förordna om där intagna häktade personers
inställande till rannsakning eller förhör och om deras förflyttande för sådant
ändamål till annan anstalt samt att fullgöra de övriga åligganden, som enligt
författningarna tillhöra K. B. och äga samband med deras ställning såsom högsta
polismyndighet i länen.

I kung! brevet den 28 maj 1867 angående tillsyningsmän vid kronohäktena
i riket föreskrives, att tillsyningsman vid kronohäkte åligger att under K. B:s
lydnad i avseende å kronohäkte utöva den befattning, som vid länsfängelse i stad,
där K. B. har sitt säte, utövas omedelbart av K. B., sistbemälda myndighet dock
obetaget att, där den finner särskilda omständigheter sådant påkalla, någon viss
del av nämnda befattning sig själv förbehålla.

I enlighet med nu berörda stadgande!! måste det ovillkorligen anses åligga
K. B., som är högsta polis- och åklagarmyndighet i länet, att övervaka, att anhållna
och häktade personer icke blott bliva vederbörligen inställda till förhör eller rannsakning
utan även med största skyndsamhet försättas på fri fot, då beslut i sådant
avseende meddelats. K. B. måste därvid, då det ankommer på K. B. att lämna
föreskrifter eller meddelanden till underordnade myndigheter, förfara på sådant
sätt, att K. B:s förständigunden snabbt och säkert nå den rätta myndigheten och
till innehållet icke lämna rum för någon tvekan.

K. B. har anfört, att när K. B., som är tillsyningsman vid kronohäktet i
Luleå, fått meddelande, att där intagen häktad person skall frigivas eller för undergående
av rannsakning förflyttas, K. B. meddelar order därom till häktets föreståndare.
Då särskild tillsyningsman är förordnad vid kronohäktet i Haparanda,

— 1922 -

155

hade K. B. bort översända Kungl. Maj:ts beslut om Hietanens frigivande till
tillsyningsmannen, som därefter givit erforderlig order till föreståndaren vid kronohäktet.
Som det omedelbart ankommit på åtgärd från den sistnämnde, att Hietanen
skulle frigivas, både K. B., om det icke ansetts nödvändigt, att tillsyningsmannen
anlitades, bort giva befallning om frigivandet direkt till föreståndaren.

Att Kungl. Maj:ts beslut om Hietanens frigivande ur fängelset skolat meddelas
direkt till fängelsemyndigheten, synes mig så självfallet, att något skäl däremot
knappast torde kunna med framgång åberopas. Hade annan än fängelsemyndigheten
tillika bort erhålla underrättelse, hade detta varit en sak för sig.

I stället för att underrätta fängelsemyndigheten, att Hietanen skulle lösgivas,
översände K. B. på sätt förut beskrivits, Kungl. Maj:ts skrivelse till Wigart.
Såsom skäl för att verkställigheten uppdragits allenast åt Wigart har K. B. åberopat,
att det skulle ankomma på honom att utfärda uppehållsbok för Hietanen
och utöva tillsyn över honom. Detta skäl kan jag icke anse tillräckligt. Den
omständigheten, att Kungl. Maj:ts beslut innefattat föreskrifter i andra avseenden
än beträffande Hietanens frigivning, borde icke hava lett till den omgång i verkställigheten,
som även i lyckligaste fall av K. B:s förfaringssätt måst bliva en
följd. Ett ärende om en anhållen eller häktad persons försättande på fri fot är av
sådan vikt, att verkställigheten av ett beslut därom icke får fördröjas. Under alla
förhållanden fordrar rättssäkerheten, att verkställigheten icke äventyras därigenom
att än det ena än det andra expeditionssättet användes. En bestämd praxis måste
förefinnas, så att den underordnade tjänstemannen icke svävar i tvivelsmål om
vilka åtgärder han har att vidtaga.

Jag har till K. B. framställt den frågan, huruvida hos K. B. det förfaringssättet
i allmänhet praktiserades, att, då underrättelse från K. B. skolat meddelas
angående frigivande eller förflyttning av någon i kronohäktena i Luleå eller
Haparanda intagen person, meddelandet avsänts till stadsfiskalerna och icke till
föreståndarna för kronohäktena.

Till svar härå har länsstyrelsen anfört, att i de 10 fall, avseende s. k.
politiska flyktingar, som från och med år 1918 förekommit, länsstyrelsen givit
order om frigivning i ett fall åt tillsyningsmannen vid kronohäktet i Haparanda,
i 5 fall åt »vederbörande» landsfiskaler, i 2 fall åt gränskommissarien Glad, i
förevarande fall åt Wigart och i ett senare fall, den 3 december 1920, åt såväl
stadsfiskalen i Luleå som föreståndaren vid kronohäktet därstädes.

Vad K. B. sålunda upplyst ger vid handen, att den hos K. B. tillämpade
praxis i ärenden av förevarande beskaffenhet varit vacklande. Med »vederbörande»
landsfiskaler torde val avses de landsfiskaler, som anhållit den person, varom i
varje särskilt ärende varit fråga. Att med de olika förfaringssätt, som K. B.
tillämpat, något ytterligare misstag icke — såvitt upplysts — blivit begånget, torde
i viss mån hava berott på tur.

K. B:s åtgärd att uppdraga verkställigheten enbart åt Wigart skulle emellertid,
enligt vad som får antagas, hava lett till åsyftat resultat, om icke K. B. givit
ordern en så knapphändig och otydlig avfattning som skett. Då i Kungl. Maj:ts
skrivelse förekom föreskrift om såväl att Hietanen icke vidare skulle hållas i
fängsligt förvar men stå under tillsyn av polismyndigheten som att hinder icke

— 1922 -

156

skulle möta för polismyndigheten att utfärda uppehållsbok för Hietaneu, var det
i varje fall icke tillräckligt, att K. B:s resolution innehöll allenast orden »för
kännedom och erforderlig åtgärd». Wigart hade icke tidigare tagit någon befattning
med Hietanen, och det kunde därför icke förutsättas, att Wigart hade kännedom
om honom eller var han förvarades, därom Kungl. Maj ds skrivelse icke
innehöll ° någon uppgift. Wigart har upplyst, att det aldrig tillförne under hans
tjugusexåriga tjänstgöring såsom stadsfiskal i Haparanda hänt, att länsstyrelsen
åt honom uppdragit att frigiva häktade eller andra personer, som hållits i fängsligt
förvar å kronohäktet därstädes. Riktigheten av denna uppgift har K. B. icke
kunnat bestrida. På grund härav och då Wigart icke äger någon befälsrätt över
fängelsemyndigheten vid kronohäktet synes mig Wigart hava föreburit giltiga skäl
för sin ståndpunkt, att han saknat anledning antaga, att just i detta fall skyldighet
skulle åligga honom att ombesörja Hietanens frigivande. Ordern kunde med
hänsyn till vad som blivit upplyst mycket väl tolkas så, att den avsåg att bringa
skrivelsens innehåll till Wigarts kännedom samt därvid uppdraga åt honom att
beträffande utfärdandet av uppehållsbok och övervakning iakttaga vad i skrivelsen
anförts.

K. B. borde därför, då det ansetts lämpligt att i saken anlita Wigart, i sin
resolution eller i särskild skrivelse bestämt hava utsagt, att Wigart skulle underrätta
föreståndaren för kronohäktet, att Hietanen skulle försättas på fri fot.

I berörda hänseenden kan jag icke undgå att finna att bristande omsorg
ådagalagts inom länsstyrelsen. Försummelsen synes så mycket mera anmärkningsvärd,
som en lång tid förflutit, redan innan Kungl. Maj.t meddelat beslut i saken,
och det på grund därav bort hava varit K. B. angeläget att icke ytterligare
dröjsmål med Hietanens frigivande skulle uppkomma.

K. B. har vidare åberopat att, även om Wigart fattat K. B:s order såsom
innebärande allenast åläggande att utfärda uppehållsbok för och utöva tillsyn
över Hietanen, fullgörandet därav förutsatt, att Wigart eftersport Hietanen å
kronohäktet. När Wigart där fått kännedom om, att Hietanen icke frigivits,
hade det bort bliva klart för Wigart, att hans åliggande omfattade jämväl att
föranstalta om frigivandet. Wigart däremot har anfört, att det tidigare förekommit,
att utlänning, som med föreskrift om uppehållsbok medgivits kvarstanna
i riket, begivit sig från Haparanda utan att inställa sig inför stadsfiskalen därstädes.
Enligt mitt förmenande hade det ingalunda varit för mycket begärt, om
Wigart satt sig i förbindelse med kronohäktets föreståndare för att efterhöra, när
frigivningen ägt rum eller skulle äga rum. Det fel, som från länsstyrelsens sida
blivit begånget, hade därigenom kunnat bliva rättat, Men att Wigart underlåtit
att framställa en dylik förfrågan kan icke tillvitas honom såsom tjänstefel.

Att Hietanen icke blivit i behörig ordning försatt på fri fot, får anses hava
sin grund i den försummelse, som inom länsstyrelsen förekommit. Ärendets
handläggning bär jämlikt föreskrifterna i landshövdinginstruktionen hört till
landskansliet, där saken, enligt vad som blivit upplyst, handhafts av landssekreteraren
Norberg. Norberg har, såsom utredningen antyder, handlagt saken såsom
ett expeditionsärende, och tjänstförrättande landskamreraren torde icke hava del -

1922 —

157

tagit i handläggningen. Vid aådant förhållande bör det ansvar, som påvilar
K. B., drabba Norberg ensam.

Med hänsyn till vad i de hit avgivna yttrandena blivit anfört har jag icke
ansett mig böra vidtaga åtgärd mot någon annan av de tjänstemän, från vilka
förklaring infordrats.

Jag har likväl icke kunnat undgå att finna att, därest å landskansliet diariiföringen,
den tid efter annan återkommande granskningen av diarierna samt
granskningen av fånglistorna ägt rum med större noggrannhet eller föranlett
grundligare efterforskning än som skett, det begångna felet långt tidigare uppdagats.
Men ansvaret för den brist i arbetets organisation å landskansliet, som
framlyst ur handlingarna, ankommer ytterst på landssekreteraren. Enligt § 42
landshövdinginstruktionen åligger det honom att hava tillsyn över göromålen inom
landskansliet samt övervaka, att de därstädes tjänstgörande befattningshavarna
behörigen fullgöra sina skyldigheter.

I två tidigare fall, då det gällt dröjsmål från K. B:s sida med föranstaltande
om rannsakning med häktad, har jag hävdat den uppfattningen, att ansvaret
legat på vederbörande landssekreterare. Denna åsikt har gillats av hovrätten i
laga kraft vunna utslag den 22 maj 1919 och den 2 juli 1920. Referat av berörda
rättsfall förekomma i mina årsberättelser 1920 sid. 251 och 1921 sid. 139.
I förra fallet gällde dröjsmålet 6 dagar och i det senare 21 dagar. I nu förevarande
fall har friheten obehörigen varit berövad en person i över fyra månader,
ett förhållande, som torde vara enastående inom svensk administration i nyare tider.

Jag uppdrog åt advokatfiskal att i laga ordning ställa landssekreteraren
Norberg under åtal inför hovrätten för vad han, enligt vad nu blivit anfört, låtit
komma sig till last samt därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde Hietanen genom advokatfiskal^ försorg sättas i tillfälle
att framställa de ersättningsanspråk, vartill han ansåge sig befogad, och borde
sådana anspråk, i den mån de funnes berättigade, av advokatfiskal understödjas.

Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjordes, har genom utslag den 1 december
1921 anfört, att enär det, på sätt J. O. anfört, måste anses hava ålegat K. B.
att, sedan chefens för justitiedepartementet den 16 juli 1920 dagtecknade ämbetsskrivelse
ankommit till K. B., ofördröjligen för verkställighet bringa Kungl. Maj:ts
i ämbetsskrivelsen omförmälda beslut, att Hietanen icke vidare skulle hållas i
fängslig! förvar, till tillsyningsmannens eller föreståndarens vid kronohäktet kännedom
samt sålunda antingen direkt tillställa någondera av nämnda två tjänstemän
meddelande angående berörda beslut eller ock, därest det ansetts lämpligt att för
underrättelsens överbringande anlita Wigart, i den honom givna ordern tydligt
utsäga, att Wigart hade att, förutom vidtagandet av de i Kungl. Maj:ts beslut
angivna åtgärder, som på polismyndigheten ankomme, meddela vederbörande
fängelsemyndighet innehållet i Kungl. Maj:ts ovanberörda beslut om Hietanens
frigivande, men K. B. icke direkt tillställt tillsyningsmannen eller föreståndaren
meddelande angående Hietanens frigivande och ej heller i den Wigart givna ordern
lämnat föreskrift av nyss nämnt innehåll, i följd varav Hietanen kommit att

— 1922 -

158

kvarhållas å kronohäktet till den 27 november 1920, samt Norberg, vilken, enligt
vad i målet blivit upplyst, hos K. B. handlagt ärendet, vore för K. B:s uraktlåtenhet
i berörda hänseende ansvarig, dömdes Norberg jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen för den försummelse i utövningen av ämbetet, han sålunda låtit komma
sig till last, att bota 100 kronor, varjämte hovrätten prövade skäligt på det sätt
bifalla Hietanens i målet framställda ersättningsyrkanden, att Norberg förpliktades
att till Hietanen utgiva gottgörelse för det lidande samt för det hinder i
näring, som genom Hietanens obehöriga hållande i fängslig! förvar tillskyndats
denne, med 900 kronor ävensom för Hietanens kostnader å målet hos J. O. och
i hovrätten med 150 kronor.

Över hovrättens utslag hava besvär anförts av Norberg.

— 1922 -

159

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

1. Fråga om nyinflyttad persons upptagande i röstlängd
för val till riksdagens andra kammare.

I en hit insänd klagoskrift anförde folkskolläraren Folke Pettersson i Stora
Gallarp följande:

Klaganden, som inflyttat till Västra Ryds församling den 6 september 1919,
hade icke blivit upptagen såsom röstberättigad i 1920 års röstlängd för riksdagsmannaval.
Anmärkning, inlämnad till valnämndens ordförande i laga tid och
ordning samt åtföljd av de skattekvitton, som i 26 § i vallagen föreskreves, hade
resulterat i att rösträtt icke kunnat beviljas. Besvär däröver hade anförts hos
K. B. i Östergötlands län och åtföljts av samma skattekvitton, som ingivits till
valnämnden. Enligt K. B:s resolution den 14 augusti 1920 hade besvären lämnats
utan avseende, under framhållande att skattekvitton skulle hava uppvisats för de
tre sista åren, således å 1917—1919 års kronoutskylder och 1916—1918 års kommunalutskylder.
Klaganden kunde icke förstå annat än att såväl valnämnd som
länsstyrelse gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande, ty enligt 26 § vallagen
måste rösträtt beviljas den, som med skattekvitton styrkte sig hava betalt de utskylder,
som förfallit till betalning 1919. Dessa skattekvitton hade klaganden
också framlagt för såväl valnämnden som länsstyrelsen. Att klaganden icke uppvisat
skattekvitton för de tre sista åren, berodde endast därpå, att lagen icke
föreskreve något sådant för nyinflyttad. Givet vore, att om valnämnden betvivlat,
att alla de tre årens utskylder varit betalda, klaganden skulle gått i författning
om att skattekvitton eller intyg om att skatterna varit betalda blivit förebragta,
oaktat lagen ingenting nämnde därom. Klaganden anhöll, att jag måtte gå i
författning om att den medborgerliga rättighet, som enligt lag tillkomme honom,
måtte bliva honom tillerkänd.

Vid skriften funnos fogade bestyrkta avskrifter av dels ett bevis från pastorsämbetet
i Västra Ryds församling, att klaganden vore »mantalsskriven» i nämnda
församling »sedan den 6 sept. 1919», dels en för klaganden utfärdad kronodebetsedel
för 1919 i Hunnebostrands kapellförsamling, utvisande, att klaganden inbetalt
de honom enligt debetsedeln påförda utskylderna under uppbördsterminen
hösten 1919, och dels utdrag av restlängd å oguldna kommunalutskylder i Tossene
kommun för 1918, försett med bevis, att utskylderna blivit betalda den 4 november
1919.

I anledning av klagoskriften anmodade jag K. B. att infordra yttranden från
vederbörande röstlängdsupprättare och valnämndsordförande samt inkomma därmed
ävensom med eget utlåtande i ärendet.

— 1922 —

160

Häradsskrivaren i Kinda och Ydre fögderi Bengt Nordenborg, som upprättat
röstlängden i Västra Ryds valdistrikt för val till riksdagens andra kammare år
1920, anförde, att klaganden i Västra Ryds sockens mantalslängd för år 1920
vore antecknad såsom nyinflyttad och att på grund därav, enligt föreskrift i § 15
av kungl. kungörelsen den 26 november 1909 om upprättande av röstlängd för
val till riksdagens andra kammare m. m., en motsvarande anteckning för honom
gjorts i röstlängden, samt att klaganden icke före tiden för röstlängdens avlämnande
till valnämndens ordförande inför Nordenborg styrkt, att han betalat de
honom i mantalsskrivningsorten påförda, år 1919 till betalning förfallna utskylder,
vadan Nordenborg sålunda, jämlikt 26 § i lagen den 26 maj 1909 om val till
riksdagen, icke uppfört honom i röstlängden såsom röstberättigad. Av det anförda
fram ginge, att Nordenborg beträffande klagandens upptagande i röstlängden förfarit
författningsenligt.

Ordföranden i valnämnden inom Västra Ryds socken Anders Wetterström
yttrade följande:

I 1920 års röstlängd hade klaganden upptagits såsom icke röstberättigad -—
i röstlängden anmärkt såsom nyinflyttad. Därom hade klaganden i föreskriven
ordning underrättats med anmodan att sina anmärkningar, skriftligen avfattade,
åtföljda av de bevis, han ville åberopa, till valnämndens ordförande ingiva senast
den 15 juli 1920, varjämte meddelats, att prövning av ingivna anmärkningar och
bevis skulle äga rum i socknens kommunalrum den 26 juli 1920. Vid detta
sammanträde hade klaganden varit personligen tillstädes och av honom åberopade
skattekvitton företetts och godkänts. Då lagen emellertid för rösträtt föreskreve
att påförda skatter till stat och kommun skulle vara guldna för de tre sistförflutna
kalenderåren, hade valnämnden ansett sig ej vara berättigad att medgiva rösträtt,
med mindre skattekvitton för ytterligare två år företeddes eller eventuellt styrktes,
att ingen skatt påförts honom för dessa år, vilket även meddelats klaganden. Klaganden
hade likväl icke efterkommit föreskriften under förebärande, att valnämnden
gjort sig skyldig till felaktigt förfarande.

K. B. anförde i ett av t. f. landssekreteraren E. T. Lidman och t. f. landskamreraren
E. Stårck undertecknat utlåtande följande:

Klaganden hade sökt göra gällande, att han såsom nyinflyttad i Västra Ryds
socken ej skulle vara skyldig att på anfordran styrka den i § 16 c riksdagsordningen
stadgade allmänna förutsättningen för valrätt till riksdagens andra kammare,
nämligen att hava erlagt honom påförda utskylder till stat och kommun,
vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren. En sådan
tolkning av gällande bestämmelser torde dock, enligt K. B:s förmenande, ej vara
riktig, då det givetvis ej kunde vara lagens mening, att en i eu kommun nyinflyttad
person skulle komma i en förmånligare ställning i fråga om villkoren
för åtnjutande av valrätt än förut i kommunen bosatta personer. Väl stadgades
i 26 § av vallagen, att nyinflyttad ej skulle i röstlängden upptagas såsom röstberättigad,
med mindre det upplystes, att han guldit sina utskylder i mantalsskrivningsorten
för sistförflutna året — lagstiftaren hade tydligen utgått från, att
detta skulle utgöra en presumtion för att jämväl de två nästföregående årens utskylder
vore guldna men denna bestämmelse innebure givetvis icke, att per —

1922 —

161

sonen ifråga ägde villkorlig rätt till rösträtts utövande, ty, därest tvekan därvidlag
uppstode, torde det ankomma på vederbörande själv att bevisa, att han uppfyllde
de grundlagsenliga villkoren för valrätt. I nu förevarande fall både klaganden
ej hos röstlängdsupprättaren styrkt, att han betalat sista årets utskylder och hade
sålunda av denne med rätta blivit i röstlängden uppförd såsom icke röstberättigad.
Sedermera både valnämnden ansett sig böra avfordra klaganden bevis om fullgjord
skattskyldighet för ej blott det sista, utan även de två nästföregående åren,
utan att klaganden ställt sig denna föreskrift till efterrättelse, i anledning varav
lian ej blivit såsom röstberättigad uppförd; och hade, efter besvär hos länsstyrelsen,
K. B. vid det förhållande, att klaganden fortfarande underlåtit att undanröja de
hinder, varpå valnämnden grundat sitt beslut, ej funnit sig kunna i detsamma
göra ändring. Anmärkningsvärt vore i övrigt, att klaganden ej heller vid sin till
mig ingivna klagoskrift fogat bevis i anmärkta hänseendet. På grund av vad
sålunda anförts ansåge K. B. för sin del, att klaganden saknat fog för sina
klagomål.

Vid K. B:s utlåtande var fogat utdrag av röstlängden i Västra Ryds valdistrikt
för val till riksdagens andra kammare år 1920, enligt vilket klaganden
såsom nyinflyttad vore upptagen som icke röstberättigad.

I härefter avgivna påminnelser anförde klaganden, att den 26 juli 1920 hade
det varit för sent för klaganden att styrka, att de tre årens skatter varit betaldaValnämnden
hade icke heller misstänkt, att de båda föregående årens skatter icke
varit betalda.

I § 16 riksdagsordningen enligt dess lydelse före de 1921 antagna förändringarna
stadgades bland annat, att valrätt skulle tillkomma envar svensk man
från och med kalenderåret näst efter det, varunder han uppnått 24 års ålder,
dock ej den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun,
vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, ävensom att
till efterrättelse vid val skulle finnas röstlängd, och skulle, på sätt i vallagen funnes
närmare bestämt, valrätten grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens
tillkomst, ändå att förändring före valet inträffade.

I 26 § i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen bestämdes, att röstlängd
skulle upprättas före den 25 juni varje år och efter mantalsläugden för
samma år upptaga alla manliga invånare inom valdistriktet, vilkas ålder vid årets
början ej understege 24 år. Envar sådan person, om vilken upplysning ej vunnes,
att han den 10 juni bruste i något av vad lag stadgade såsom villkor för rösträtt,
skulle antecknas i längden såsom röstberättigad; dock att den, som icke varit i
kommunen mantalsskriven å sådan tid, att han under sistförflutna kalenderåret
skolat därstädes erlägga utskylder, ej skulle upptagas såsom röstberättigad, med
mindre av tillgängliga handlingar framginge eller eljest styrktes, att honom i hans
mantalsskrivningsort påförda, sistnämnda år till betalning förfallna utskylder blivit
erlagda eller att han icke detta år haft att erlägga några sådana utskylder.

Enligt Kung! Maj:ts proposition n:r 51 till 1904 års riksdag, vilken proposi 21

— Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1922 års riksdag.

162

tion då ej antogs av riksdagen men som låg till grund för lagen den 26 maj
1909 om val till riksdagen, anförde departementschefen vid förslagets behandling
i statsrådet bland annat följande:

Röstlängden skulle upptaga såsom röstberättigad envar, rörande vilken tillgängliga
handlingar ej upplyste, att han saknade någon eller några av de kvalifikationer,
som fordrades för rätt till deltagande i valet. Denna regel kunde dock
ej tillämpas på dem, som i kommunen icke varit mantalsskrivna så länge, att de
under sistförflutna året skolat därstädes erlägga utskylder. Huruvida dessa nyinflyttade
fullgjort den skattskyldighet, som kunde hava ålegat dem i tidigare
mantalsskrivningsort, kunde i allmänhet icke utan särskild skriftväxling och stort
besvär utrönas. Departementschefen hade därför ansett, att rörande denna skattebetalning
en viss bevisskyldighet borde åläggas dem. Dock syntes det icke böra
av dem fordras bevis om skattebetalning under alla de tre år, som med rösträttsförslaget
avsåges. Särskilt för den, som under dessa tre år varit mantalsskriven
i olika kommuner, skulle säkerligen en sådan bevisfordran kännas ganska besvärlig.
Det syntes vara tillräckligt att låta den bevisskyldighet, som kunde komma att
åläggas den nyinflyttade, avse endast ett års skatt, så att, om han styrkte, att han
betalt de utskylder, som under sistförflutna året förfallit till betalning i den ort,
där han året näst förut varit mantalsskriven, han skulle i röstlängden upptagas
såsom röstberättigad. Förutsättningen därvid måste dock alltid vara, att han ej
veterligen bruste i uppfyllandet av de eljest för rösträtt stadgade villkor. Om
således t. ex. av handlingarna vunnes upplysning, att en till kommunen nyinflyttad
person, vilken företett bevis därom, att han uppfyllt den honom under sista året
åliggande skatteplikt, häftade för skatt, förfallen under något av de två tidigare
åren, så borde han naturligen ej, oaktat den fullgjorda bevisskyldigheten, upptagas
såsom röstberättigad. Å andra sidan följde av vad förut vore yttrat, att
om t. ex. häradsskrivaren vid röstlängdens upprättande kunde, såsom undantagsvis
hände, av de för honom tillgängliga handlingar vinna upplysning därom att
eu till kommunen nyinflyttad erlagt de utskylder, som förfallit under alla tre åren,
häradsskrivaren vore pliktig att taga hänsyn till detta förhållande, även om den
nyinflyttade ej företett bevis om fullgjord skattebetalning. Stadgande i överensstämmelse
med vad som vore sagt borde intagas i 8 § vallagen, motsvarande 26
§ i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen.

I överensstämmelse med vad departementschefen sålunda 1904 yttrade var
den huvudprincip, som röstlängdsupprättaren enligt 1909 års vallag hade att följa,
alltså den, att envar, som icke visades sakna rösträtt, skulle antecknas såsom röstberättigad
i röstlängden. Personer, som flera år varit mantalsskrivna inom valdistriktet,
hade sålunda icke någon bevisskyldighet alls ifråga om sin rösträtt.
Däremot ansågs det, att nyinflyttade borde åläggas en viss, ehuru inskränkt bevisskyldighet.
Dessa fingo icke antagas vara röstberättigade, om de icke styrkte, att
de antingen erlagt dem i deras förutvarande mantalsskrivningsort påförda utskylder,
som förfallit till betalning sistförflutet år, eller att de icke haft att för det året
erlägga några sådana utskylder. Detta styrkande kunde ske antingen inför röstlängdsupprättaren,
innan denne avlämnade röstlängden till valnämndens ordförande,
eller hos valnämnden inom den för ingivande av anmärkningar mot röstlängden

— 1922 —

163

bostämda tid. Däremot erfordrades icke, att den nyinflyttade styrkte, att utskylder,
förfallna till betalning under de båda tidigare av do tre sistförflutna åren, av
honom guldits. Men ehuru den nyinflyttade alltså icke behövde styrka skattebetalning
eller skattefrihet för mer än det senaste året, erhöll han icke därigenom
någon ovillkorlig rätt att utöva rösträtt. Om det nämligen efter anmärkning mot
röstlängden eller eljest visades, att den nyinflyttade häftade för skatt, som förfallit
till betalning något av de två tidigare åren, blev han icke röstberättigad.

I nu förevarande ärende är upplyst, att klaganden inför valnämnden styrkt,
att han erlagt de honom i hans förutvarande mantalsskrivningsort påförda utskylder,
vilka förfallit till betalning 1919. Då varken av annan person eller genom
eljest tillgängliga handlingar inför valnämnden visats, att klaganden häftade för
utskylder, som skolat erläggas åren 1917 och 1918, och valnämnden icke ens synes
hava misstänkt, att så skulle vara fallet, borde klaganden otvivelaktigt hava upptagits
i röstlängden i Västra Ryds valdistrikt för 1920 såsom röstberättigad. När
han hos K. B. anfört besvär över valnämndens beslut, hade hans besvär — därest
icke rösträttsärendet hos K. B. kommit i ett annat läge — bort vinna bifall och
icke lämnas utan avseende.

I ämbetsskrivelse till K. B. framhöll jag därför, att jag måste beteckna den
uppfattning, som legat till grund för K. B:s ifrågavarande beslut, likasom den
tolkning, K. B. i sin förklaring givit åt bestämmelserna i 26 § i 1909 års vallag,
såsom oriktiga. Då emellertid efter tillkomsten av bestämmelserna i 1920 års
vallag och de under 1921 antagna förändringarna i riksdagsordningen ett upprepande
av det anmärkta felet vore uteslutet, fann jag mig icke böra vidtaga
annan åtgärd än att meddela K. B. min mening i saken.

2. Tryckta skrifter olagligen omhändertagna och kvarhållna

av polismyndighet.

I en den 31 oktober 1919 hit ingiven klagoskrift, vid vilken var fogat ett
exemplar av tidningen Folkets Dagblad Politiken för den 27 i samma månad,
påkallade Förlagsaktiebolaget Fram mitt ingripande i anledning av det obehöriga
förfarande, vartill polismyndigheten i Stockholm skulle gjort sig skyldig enligt en
i tidningen intagen artikel med rubrik: »Uppseendeväckande bokbeslag av polisen.
Besynnerligt intresse för romanen ''Vita och röda’, som kvarhålles under svävande
förklaringar över en månad.» Klaganden anhöll om mitt ingripande för att återfå
de enligt artikeln av polisen omhändertagna böckerna och broschyrerna, vilka icke
blivit av chefen för justitiedepartementet beslagtagna eller åtalade.

Tidningsartikeln innehöll, att klaganden, som från en amerikansk firma erhållit
beställning på 500 exemplar av ett ''från klagandens förlag utgivet, å finska
språket tryckt skönlitterärt bokarbete med titeln: »Punaiset ja Valkoiset», sedan
amerikanska legationen meddelat vederbörligt utförselcertifikat, föranstaltat att
böckerna blivit den 27 september 1919 för att befordras vidare till Göteborg och

— 1922 —

164

Amerika transporterade till Stockholms norra järnvägsstation. Påföljande dag
hade emellertid klaganden fått kännedom om att två detektiva poliser å järnvägsstationen
undersökt försändelsen och därefter omhändertagit densamma. Vid förfrågan
i telefon både tredje polisintendenten Eric Hallgren meddelat, att försändelsen
icke blivit beslagtagen utan endast kvarhållits för undersökning. Anledningen
därtill hade likväl icke uppgivits. Den 28 september hade klaganden upptäckt,
att ett fel vid expedieringen av försändelsen ägt ruin, i det att en låda
med annan litteratur på finska språket kommit att avsändas i stället för en av
de för export avsedda lådorna. Därom hade klaganden underrättat polisen och
framhållit, att allenast nyssnämnda arbete skulle utföras. Klaganden hade därefter
gjort upprepade förfrågningar hos polisen och därvid jämväl fäst uppmärksamheten
på att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tryckt skrifts överlämnande
till myndighet blivit iakttagna. Klaganden både dock icke kunnat utbekomma
de omhändertagna skrifterna helt eller delvis eller ens få protokoll över
den av polisen verkställda förrättningen. Om anledningen till skrifternas kvarhållande
hade det endast meddelats, att litteratur, som under dåvarande känsliga
förhållanden utfördes till annat land, undersöktes för undvikande av att något
ginge ut, som kunde vara för landets neutralitet skadligt eller komprometterande.

Efter det jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Ö. Ä. för
polisärenden att till mig inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften
uppgivna omständigheter förhölle sig, överlämnade och åberopade Ö. Ä. eu den
6 maj 1920 av Hallgren avgiven rapport, däri han anförde följande:

Sedan det kommit till kriminalavdelningens kännedom, att klaganden den
27 september 1919 genom Aktiebolaget Transportkompaniet låtit till Stockholms
norra järnvägsstation forsla 2 trälådor, innehållande böcker och eu del smålitteratur
på finska språket, hade Hallgren givit order, att lådorna med innehåll skulle å
järnvägsstationen anhållas samt för närmare undersökning forslas till kriminalavdelningens
station. Denna order hade samma dag blivit av två kriminalkonstaplar
verkställd. Justitiedepartementet hade redan den 22 augusti 1919 anbefallt
kvarstad å en del finskspråklig litteratur, nämligen böckerna: »Päiväpunaista
politiikaa» (Dagens röda politik) och »Tietolektinen» (Underrättelseblad). Då det
kunde misstänkas, att den nu ifrågakomma litteraturen, som över Göteborg och
England skulle befordras till Amerika, eventuellt utgjordes av de kvarstadsbelagda
skrifterna eller vore av samma slag eller med liknande innehåll, hade skäl ansetts
föreligga för eu närmare undersökning av saken. Vid en å kriminalavdelningens
station, där lådorna öppnats, närmare företagen undersökning av innehållet, hade
befunnits, att den ena lådan innehöll 221 exemplar av den på finska språket
tryckta boken: 1) »Punaiset ja Valkoiset», som i svensk översättning betydde:
»Röda och Vita». Den andra lådan hade befunnits innehålla annan finskspråklig
smålitteratur och ströskrifter med titlarna: 2) »Kommunistinen Internationale»,
178 exemplar, 3) »Luokkataisteln ja Vänäjän Vallankumous», 397 exemplar, 4)
>Lenin», 283 exemplar, 5) »Mitä tahtoo SuomalainenoKommunistinen puolue?»,
428 exemplar och 6) »Imperialismi», 731 exemplar. Å de under punkterna 1, 2,
3 och 5 omnämnda tryckalstren hade sedermera anbefallts sekvestration och in —

1922 —

dragning. Beträffande de under punkterna 4 och (i omnämnda tryckalstren påginge
i justitiedepartementet prövning, huruvida eventuellt enahanda åtgärd kunde
komma att anbefallas ifråga om dessa alster. Sedan i finska språket kunniga
personer fått tillfälle att under någon tid genomläsa sagda böcker och ströskrifter,
hade det kunnat fastställas, att alltsammans utgjordes av s. k. bolsjevikisk litteratur.
Boken »Röda och Vita» innehölle i huvudsak skildringar av påstådda övergrepp,
som Finlands »vita» skulle hava gjort sig skyldiga till vid finska upprorets undertryckande.
Eu av de mindre skrifterna med titeln i svensk översättning: »Den
kommunistiska internationalen», vore eu samling tidningsutdrag och manifest från
tredje kommunistiska internationalens kongress den 2 till den (i mars 1919 i
Moskva. Eu annan av skrifterna med titel i svensk översättning: »Klasskampen
och den ryska revolutionen», författare N. Bucharin, innefattade en skildring av
revolutionens orsaker och de försök, som gjorts att omintetgöra densamma. Skriften
vore mycket hetsande och uppmanade proletariatet till angrepp mot borgarklassen
och det bestående samhället med följande upprop, som vore typiskt för skriftens
tendens: »Revolutionen är ej död, leve revolutionen». Under den tid, som genomläsning
av den nu ifrågakomna litteraturen pågått, och redan den 29 september
1919 hade kriminalavdelningen uppringts från klaganden med begäran, att de
anhållna lådorna med innehåll måtte återställas till klaganden, ity att, enligt hans
mening, litteraturen icke innehölle något emot svensk lag förgripligt, vadan klaganden
ansåge sig oförhindrad att avtransportera litteraturen till den kund i
Amerika, som rekvirerat densamma. Klaganden hade vid såväl detta som senare
påringningstillfällen underrättats, att, i enlighet med gängse praxis beträffande
anhållet gods, med skriftlig ansökan i ärendet hänvända sig till O. A., men någon
dylik ansökan hade det oaktat icke hörts av. Sedan genomläsningsarbetet fortskridit
så långt, att ett förhör med ansvarige avsändaren, kassören J. A. Huffman,
kunnat hållas, hade denne blivit anmodad att den 22 oktober 1919 infinna sig å
kriminalavdelningen. Huffman, som infunnit sig å utsatt tid, hade vid förhör
uppgivit i korthet följande:

Någon dag i medio av september 1919 hade till klaganden från eu kund i
Amerika, Työmies publisting c:o, Superios, Wis. U. S. A., inkommit en beställning
på den å klagandens förlag förefintliga, å finska språket tryckta boken »Röda
och Vita» till ett antal av 500 exemplar. Klaganden hade efterkommit beställningsordern
och i 2 trälådor låtit förpacka sagda böcker, vilka lådor därpå genom
Transportkompaniet blivit forslade till norra stationen för att över Göteborg och
England vidareförsändas till adressaten i Amerika. Transporten till norra stationen
hade skett den 27 september. Redan den 29 i samma månad hade det emellertid
hos klaganden upptäckts, att en av lådorna, som icke innehållit boken »Röda och
Vita» utan en del annan på finska språket avfattad smålitteratur, av misstag
kommit att sändas i stället för den låda, som innehållit »Röda och Vita». Innan
klaganden avskickat lådorna, hade klaganden hos amerikanska legationen förvissat
sig om, att hinder icke mötte från amerikanska myndigheters sida att utföra den
ifrågakomna litteraturen till Amerika, Huffman hade i anledning därav yrkat,
att lådorna med innehåll måtte snarast återställas till klaganden, på det att klaganden
måtte bliva i tillfälle att effektuera beställningsordern. Dagen efter detta

— 1922 —

166

förhör eller den 23 oktober 1919 både å amerikanska legationen gjorts förfrågan,
huruvida legationen åt klaganden lämnat tillstånd att utföra den ifrågakomna
litteraturen till Amerika. Därvid hade emellertid upplysts, att någon dylik ansökan
icke blivit till legationen ingiven samt att, om en dylik ansökan dit skulle
hava inkommit, legationen under inga omständigheter skulle hava beviljat densamma.
Det hade vidare upplysts, att böckerna, ifall desamma ändock blivit översända
till Amerika, oförtövat, på grund av sitt innehåll, skulle hava blivit anhållna
av de amerikanska tullmyndigheterna, som hade de strängaste order att icke under
några förhållanden släppa in i landet litteratur av nu ifrågakomna slag.

Till O. A. för polisärenden hade den 6 november 1919 från J. K. ankommit
ett så lydande telegram: »Jämlikt nådigt beslut och § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen
anmodas ni att skyndsamt sekvestrera och indraga dels två å RoJanders
boktryckeri i Stockholm å finska språket tryckta skrifter »Punaiset ja
Valkoiset» och »Kommunistinen Internationale», dels ock en å Svenska bokoch
tidningstryckeriet i Stockholm å finska språket tryckt skrift »Luokkataisteln
ja Vänäjän Vallankumous». Justitiekansler Sjöberg.»

Dessa tryckalster, som återfunnes under punkterna 1, 2 och 3, vore sålunda
belagda med sekvestration och indragning.

Den 12 februari 1920 hade till Ö. Ä. från J. K.-ämbetet inkommit ett så
lydande telegram: »Jämlikt nådigt beslut och § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen
anmodas ni att skyndsamt verkställa sekvestrering och indragning av
en å Rolanders boktryckeri i Stockholm år 1918 tryckt skrift, benämnd »Mitä
tahtoo Suomalainen Kommunistinen puolue?». Justitiekansler Arsell.»

Detta tryckalster återfunnes under punkt 5 och vore sålunda likaledes belagt
med sekvestration och indragning.

Det hade sålunda visat sig, att största delen av de tryckalster, varom klagan
fördes, blivit sekvestrerade och indragna, varjämte det möjligen kunde förmodas,
att samma åtgärd i sinom tid bleve anbefalld jämväl ifråga om de återstående
tryckalstren under punkterna 4 och 6. Under den tid, ifrågavarande ärende handlagts
vid kriminalavdelningen, hade tredje polisintendentsbefattningen uppehållits
av Hallgren utom under tiden 15 oktober—14 december 1919 samt tiden 13
januari—15 april 1920, då befattningen uppehållits av notarien Birger Lundberg.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande:

Den av O. A. lämnade förklaringen kunde icke i något avseende ändra klagandens
uppfattning, att polismyndigheten i detta fall förfarit felaktigt. Dittills
hade det icke förekommit, att polismyndigheten »anhållit» litteratur i avvaktan
på, att justitieministern skulle komma att förordna om sekvestrering och indragning,
och ett sådant förfarande vore stridande mot gällande tryckfrihetsförordning.
Genom polisens obefogade ingripande hade klaganden hindrats i sin näring och
fått vidkännas förluster, för vilka klaganden borde erhålla gottgörelse.

Av tillgängliga handlingar har jag vidare inhämtat:

Med anledning av en av finska beskickningen hos ministern för utrikes
ärendena gjord framställning beslöt Kungl. Maj:t den 31 oktober 1919 om sekve —

1922 —

1(57

Btrering och indragning genom J. K.-ämbetet av skrifterna »Punaiset ja Valkoiset»,
»Kommunistinen Internationale» och »Luokkataisteln ja Vänäjän Vallankumous».

Efter förordnande av J. K.-ämbetet ställde stadsfiskalen Lars Stendahl
boktryckaren C. A. Rolander och journalisten I. H. Engcrantz under åtal vid
Stockholms rådhusrätt samt yrkade att, enär Rolander å ett honom tillhörigt
tryckeri i Stockholm under år 1919 å finska språket tryckt de två förstnämnda
skrifterna utan att hava gjort behörig anmälan om tryckeriets anläggande samt
Engcrantz åtagit sig författaransvar för skrifterna, Rolander och Engcrantz måtte
fällas till ansvar jämlikt 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen, jämfört med 8 kap.
28 § strafflagen, för innehållet i skrifterna.

Genom utslag den 18 mars 1920 utlät sig rådhusrätten, att enär den jury,
som varit utsedd att pröva lagligheten av de åtalade, från Rolanders boktryckeri
i Stockholm utgivna, på finska språket tryckta båda skrifterna, med nej besvarat
den till juryn framställda frågan huruvida skrifterna vore brottsliga jämlikt § 3
mom. 9 tryckfrihetsförordningen, jämfört med 8 kap. 28 § strafflagen, bleve den
mot Rolander och Engcrantz, vilka åtagit sig författaransvaret för nämnda båda
skrifter, i målet förda talan ogillad.

Svea hovrätt, vilkens pröfning målet underställdes, gillade genom utslag den
10 maj 1920 rådhusrättens utslag.

Den av finska beskickningen avlåtna framställningen, i vad den angick åtal
för skriften »Luokkataisteln ja Vänäjän Vallankumous» blev av beskickningen
återtagen, och fann J. K.-ämbetet i därefter fattat beslut sig icke böra föranstalta
om åtal för skriftens innehåll. Sedan J. K.-ämbetet hos tryckfrihetskommitten
anhållit om sådant utlåtande, som avses i § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen,
fann tryckfrihetskommittén genom beslut den 23 december 1919, att den ifrågakomna
skriften, efter lagens bokstav, icke kunde åtalas.

Beträffande skriften »Mitä tahtoo Suomalainen Kommunistinen puolue?»
meddelade Kung! Maj:t med anledning av en utav finske ministern gjord framställning
den 6 februari 1920 beslut om sekvestrering och indragning genom

J. K.-ämbetet. Sedan J. K.-ämbetet erhållit kännedom om, att ett exemplar av
skriften överlämnats till justitiedepartementet den 11 januari 1919, fann ämbetet
på grund av bestämmelserna i § 4 mom. 6 tryckfrihetsförordningen sig icke
kunna förordna om åtal för skriftens innehåll samt anhöll hos tryckfrihetskommittén
om sådant utlåtande, som avses i § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen.
Tryckfrihetskommittén fann genom beslut den 24 februari 1920, enär åtal icke
finge äga rum å den ifrågavarande skriften, vidare utlåtande i ärendet ej erforderligt.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till Ö. Ä. för polisärenden
en skrivelse, däri jag anförde följande:

I ingressen till tryckfrihetsförordningen funnes upprepade de i § 86 regeringsformen
intagna grundsatserna för tryckfriheten i Sverige. Med tryckfrihet förstodes
varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i

— 1922 —

168

förväg lagda hinder utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol
kunna tilltalas för deras innehåll och att icke i annat fall kunna därför straffas,
än om detta innehåll strede emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn utan
att återhålla allmän upplysning.

Det vore icke uttryckligen uttalat, att kvarstad eller indragning av skrift ej
finge ske i andra fall, än tryckfrihetsförordningen stadgade, men denna grundsats
finge dock anses gälla.

I § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen stadgades, att, om någon av trycket
härstädes utkommen eller utländsk, hit i riket införd skrift utav en eller flera
främmande staters sändebud eller deras regeringar anmäldes såsom innefattande
sådana ämnen, vilka kunde föranleda till missnöje hos andra makter, ägde konungen
att därom efter sakens och omständigheternas beskaffenhet förordna samt, om han
så nödigt prövade, om skriftens sekvestrerande och indragning genom chefen för
justitiedepartementet eller J. K., såväl hos boktryckare som försäljare eller andra
utspridare, låta föranstalta, varmed förhölles på sätt, som angående beläggande
med kvarstad funnes stadgat. I de fall, då den av förenämnda ämbetsmän, som
om verkställigheten erhölle konungens befallning, icke hänvisade skriften till
åtalande av aktor vid vederbörlig domstol, skulle bemälde ämbetsman genast
ovägerligen infordra tryckfrihetskommitténs utlåtande om den ifrågavarande skriften.
Funne kommittén, som ej ägde ingå uti någon prövning av politiska konsiderationer
och förhållanden, att skriften, efter lagens bokstav, ej åtalas kunde, då
ankomme det på konungens prövning, om förläggare eller boktryckare skulle till
mer eller mindre del av statsmedlen njuta någon ersättning för omkostnaden till
tryckning och papper av vad utav upplagan kunnat indragas.

Sekvestrering och indragning, som i nyssnämnda lagrum avsåges, finge endast
äga rum under de förutsättningar och i den ordning, som däri stadgades. Uppenbarligen
ägde polismyndighet icke någon befogenhet att på eget initiativ utan
vederbörlig anmodan företaga en dylik åtgärd. En sådan makt, lagd i polismyndighetens
hand, skulle alldeles strida mot tryckfrihetsförordningens anda och
mening.

När ifrågavarande sex skrifter den 27 september 1919 omhändertogos av
O. Ä., hade icke vederbörligt förordnande om sekvestrering och indragning av
någon av skrifterna meddelats. Kung! Maj:ts beslut om indragning av fyra av
skrifterna hade fattats beträffande tre av dem först den 31 oktober 1919 och beträffande
en av dem den 6 februari 1920. På något förordnande om indragning
av de ifrågakomna skrifterna kunde O. A:s åtgärd att omhändertaga dem sålunda
icke grundas.

Såsom skäl till den av polismyndigheten den 27 nyssnämnda september vidtagna
åtgärden hade Hallgren åberopat, att två andra på finska språket avfattade
skrifter blivit genom ett av chefen för justitiedepartementet den 22 augusti 1919
meddelat beslut belagda med »kvarstad» och att den ifrågavarande sändningen
misstänktes bestå av de lcvarstadsbelagda skrifterna. Denna omständighet måste
givetvis tillerkännas en viss betydelse. Hade kriminalavdelningens åtgärd inskränkt
sig till att efter en ur denna synpunkt skyndsamt vidtagen undersökning av för -

— 1922 —

169

sändelsen till klaganden återställa densamma, hade någon befogad anmärkning
mot förfarandet icke kunnat framställas.

Nu hade emellertid kriminalavdelningens undersökning, enligt vad Hallgren
medgivit, varit inriktad även på annat än att utröna, huruvida de indragna skri!
terna funnits i sändningen. Då dessa icke kunnat anträffas, hade ändock å krimi
nalavdelningens station eu ingående undersökning av innehållet i de båda lådorna
företagits, därvid i finska språket kunniga personer skulle fått tillfälle att under
någon tid genomläsa de i lådorna förvarade skrifterna. Klagandens upprepade
framställningar att återfå sin egendom hade lämnats utan avseende. Men genom
detta kvarhållande av de omhändertagna skrifterna hade polismyndigheten använt
ett förfaringssätt, som saknade laglig grund.

Till följd av polismyndighetens åtgörande hade skrifterna allt fortfarande
funnits i förvar å kriminalavdelningen, när förordnande om indragning av fyra
av dem den 31 oktober 1919 och den 6 februari 1920 meddelades. Därmed hade
klagandens rätt att återbekomma de numera lagligen sekvestrerade fyra skrifterna
upphört och polisens ingripande ifråga om dessa kunde anses hava blivit legaliserat.
Men polismyndighetens åtgärd att dessförinnan kvarhålla skrifterna hade
icke därigenom blivit från början laglig. Befogenhet att på dylikt sätt antecipera
Kungl. Maj:ts beslut tillkomme icke polismyndigheten. Och beträffande de två
skrifter, vilka icke blivit föremål för behörig sekvestrering och indragning, kvarstode
alltjämt, såvitt handlingarna visade, klagandens rätt att återfå sin egendom.

Ansvaret för det ifrågavarande kvarhållandet å kriminalavdelningen av skrifterna
vilade på Hallgren. Enligt lämnad upplysning hade tredje polisintendentsbefattningen
under tiden 15 oktober—14 december 1919 uppehållits av vikarie,
men som återlämnandet till klaganden givetvis kunnat äga rum dessförinnan,
vore Hallgren ensam ansvarig för det oriktiga förfaringssätt, som ägt rum.

Emellertid hade klaganden i en den 1 februari 1921 hit inkommen skrift
förklarat, att han avstode från sitt förut framställda ersättningsanspråk under förutsättning
att den beslagtagna litteraturen, som icke av domstol förklarats brottslig,
återställdes till klaganden och att vederbörande myndighet erhölle en varning, så
att förfarandet icke komme att upprepas.

Såsom jag redan påpekat, kunde de enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31
oktober 1919 och den 6 februari 1920 sekvestrerade och indragna skrifterna
»Punaiset ja Valkoiset», »Kommunistinen Internationale», »Luokkataisteln ja Vänäjän
Vallankumous» och »Mitä tahtoo Suomalainen Kommunistinen puolue?» -—
enligt vad i tryckfrihetsförordningen förutsattes — icke vidare av klaganden återfås.
Indragningen av dem bestode oberoende av åtal eller fällande eller friande
utslag.

Däremot syntes klaganden vara berättigad att återfå de exemplar av skrifterna
«Lenin» och »Imperialismi», vilka av polismyndigheten omhändertagits och kvarhållits.

Med hänsyn till innehållet i klagandens sistberörda skrift ville jag meddela
att, därest Ö. Ä. till mig inkomme med bevis, att samtliga förenämnda exemplar
av skrifterna »Lenin» och »Imperialismi» bleve till klaganden återställda, jag
komme att avskriva ärendet under förhoppning, att den tolkning av tryckfrihets 22

— Ju8titleombudsmannrns ämbetsberättelsc till 1922 års riksdag.

170

förordningens bestämmelser, som ovan meddelats, framdeles lomme att vinna
tillämpning.

Sedan 0. Ä. till mig inkommit med bevis, att till klaganden återställts å
kriminalavdelningen kvarhållna 283 exemplar av skriften »Lenin» och 730 exemplar
av skriften »Imperialismi», avskrevs ärendet såsom ej föranledande vidare
åtgärd.

3. Fråga om skyldighet för rådhusrätt att, sedan part vid upprop
uteblivit, på anmälan senare under dagen upptaga mål till
förnyad behandling.

Den 19 november 1919 förekom till handläggning inför Stockholms rådhusrätts
fjärde avdelning ett från den 22 oktober 1919 uppskjutet mål mellan handelsbolaget
under firma Ernst Wahl & c:o, kärande, samt varumäklaren Emil Lindahl,
svarande. Det vid handläggningen förda protokollet innehöll, att då målet, som
i anledning av gjord anmälan om parts avsikt att låta avhöra vittnen utsatts att
förekomma klockan halv tolv förmiddagen, efter sagda klockslag i den ordning
målet å uppropslistan fanns uppfört till handläggning påropades, lät icke någon
av parterna sig avhöra; och utsatte i anledning därav rådhusrätten målet att åter
förekomma den 3 december klockan halv elva förmiddagen, då parterna skulle
sig infinna, svaranden beredd att andraga allt vad han i målet vidare aktade
nödigt vid äventyr att detsamma ändock avgjordes. Vid rättegångstimmans slut
företrädde, under åberopande av förut ingivna fullmakter, advokaten Axel Gård
för käranden och advokaten Herbert Gårdlund för svaranden. Gårdlund anhöll,
att målet, utan hinder av uppskovsbeslutet, måtte åter upptagas till handläggning,
samt att det därvid måtte tillåtas svaranden att avhöra vittnen. Däremot hade
Gård icke något att erinra, men fann rådhusrätten, enär genom det förut samma
dag av rådhusrätten avsagda beslutet målets fortsatta handläggning uppskjutits
till den 3 december, vidare handläggning av målet icke kunna äga rum. Ombuden
fingo härefter avträda.

I en hit ingiven klagoskrift anförde Gård och Gårdlund följande:

Orsaken till att ingen av parterna varit tillstädes vid pårop av målet hade
varit en olycklig tillfällighet, som rätt ofta brukade inträffa vid rådhusrätten, där
advokaterna hade uppvaktningar samma dag vid flera avdelningar. Klagandena,
som båda hade inställt sig i mål före de utsatta vittnesförhören, hade avlägsnat
sig till en annan avdelning inom rådhusrätten, då de icke haft annat mål kvar
å fjärde avdelningen än det ovannämnda, före vilket mål på uppropslistan funnits
antecknade 4 uppskjutna mal och 3 mål med utsatta vittnesförhör, av vilka sistnämnda
klagandena beträffande det första ägt kännedom om att minst 3 vittnen
vore tillstädes och skulle höras. Då dessutom ofta inträffade, att rätten toge paus
mellan de uppskjutna målen och vittnesförhören, hade klagandena haft all anled -

1922

171

ning antaga, att deras mål icke skulle förekomma till handläggning förrän tidigast
efter omkring 30 minuter. När klagandena sedermera efter omkring 5 till 10
minuters frånvaro återkommit, hade alla mål strukits på uppropslistan och det
sista målet handlagts. Klagandena hade då erfarit, att på grund av parts eller
parters utevaro intet vittnesförhör hållits, trots det att ej mindre än 6 vittnesförhör
varit utsatta. Så småningom hade ombuden infunnit sig i målen, och vad klagandena
själva beträffade hade de inställt sig före rättegångstimmans slut och sålunda
innan ordföranden yttrat, att sessionen vore slut. Förutom vad protokollet
innehölle hade Gårdlund velat till protokollet hava antecknat vittnenas namn samt
att dessa vore närvarande i sessionssalen, men hade detta förvägrats honom under
uppgift, att ingen handläggning finge förekomma. Enär klagandena ansåge rådhusrättens
förfarande icke överensstämma med god rättegångsordning och fråga
vore, huruvida rätten ägde befogenhet att före rättegångsdagens slut avkunna
oåterkalleliga uppskovsbeslut, då ingen av parterna varit vid upprop tillstädes,
hade klagandena velat draga saken under min prövning för att erhålla besked,
huru i dylikt fall rätteligen skulle förfaras, då det eljest vore troligt, att samma
förfarande som det nämnda för framtiden upprepades vid rådhusrätten. Därest
ett dylikt beslut om uppskov icke skulle kunna ändras av rätten, så hade likväl
enligt klagandenas mening intet hinder mött att med bibehållande av uppskovsbeslutet
låta handläggning ske med eller utan vittnesförhör. I detta fall hade
saken jämväl en ekonomisk betydelse, då av Gårdlund i målet inkallats 3 vittnen
och klagandena för övrigt erfarit, att cirka 15 vittnen i samtliga 6 målen med
vittnesförhör inkallats och varit tillstädes utan att få bliva hörda.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat rådhusrättens fjärde avdelning
att inkomma med yttrande, anförde rådmannen Wilhelm Sebardt samt
assessorerna Erik Bratt och Hans Bohman i avgivet utlåtande följande:

Frågan, huruvida rådhusrättens åtgärd att, sedan uppskovsbeslut avkunnats,
vägra förnyad handläggning av målet, vore lagligen berättigad, hade efter en anmälan
under 1915 mot bland andra Sebardt varit underkastad prövning av J. O.,
vilken efter skriftväxling funnit anmälan till ingen åtgärd föranleda. Det vore
på grund av stadgandet i 14 kap. 3 § mom. 2 rättegångsbalken obestridligt, att
rätten vid meddelande av uppskovsbeslut ägde förelägga parterna viss tid, då de
hade att på uppskovsdagen tillstädeskomma, och att, därest sålunda förelagd tid
icke iakttoges, utan avvaktande av rättegångstimmans slut ånyo uppskjuta målet
eller, därest slutföreläggande givits, företaga eller utsätta målet till dom. Detta
framginge icke blott av lagrummets lydelse utan jämväl av den omständigheten,
att i förevarande kapitel ej funnes någon motsvarande bestämmelse till föreskriften
i 12 kap. rättegångsbalken om uppropsförsummelse. Vid sådant förhållande funnes
emellertid icke någon rätt för parterna att sedermera under dagens lopp ånyo få
målet upptaget till handläggning. En annan sak vore, att lämplighetsskäl kunde
synas motivera en mindre sträng tillämpning. En sådan hade jämväl tidigare
kommit till användning vid rådhusrätten. Detta tillmötesgående hade emellertid
från en del rättegångsombuds sida lett till sådant missbruk, att målens behöriga
handläggning äventyrats. Det hade förekommit fall, då vid upprop ingen kommit

— 1922 —

172

tillstädes, att sedermera den ena parten inställt sig och utfört sin talan och avlägsnat
sig, att därefter den andra parten kommit tillstädes och pläderat för att
slutligen vid rättegångstimmans slut efterföljas av den första parten. Detta mot
processordningen uppenbart stridande förfaringssätt hade försvårat, ja i vissa fall
omöjliggjort processledningen. Tyvärr lämnade den svenska processordningen sådan
den i praxis numera tillämpades, i motsats till vad i utlandet vore förhållandet,
få medel i underdomarens hand att utöva en verkligt effektiv processledning
med påföljd att målen ofta nog bleve bristfälligt utredda och deras avdömande i
hög grad försvårades och försenades. Understundom bleve till följd av den bristfälliga
utredning, som av ombuden presterades, den väsentliga betydelsen av underdomstolens
dom den, att för parterna påvisades de försummelser i berörda
hänseende, som de under rättegången låtit komma sig till last. Det minsta, som
från processledningens synpunkt måste fordras, vore emellertid att parterna på
utsatt tid samtidigt iakttoge inställelse, så att, i den mån ombudens kännedom
om målet det medgåve, verkliga förhandlingar kunde komma till stånd inför rätten.
Detta hade av rådhusrätten ernåtts därigenom att rätten, sedan uppskovsbeslut
meddelats, vägrade vidare handläggning, och senare tillstädeskommen part finge
åtnöjas med att erhålla meddelande om uppskovsbeslutet. Denna praxis hade,
under de år den tillämpats, icke visat sig medföra någon olägenhet för parterna
eller deras ombud, och hade icke heller till rådhusrättens kännedom kommit något
missnöje däröver med undantag av den under 1915 hos J. O. gjorda anmälan
ävensom den nu föreliggande anmälningsskriften. Däremot hade ordentligt tillstädeskommen
part eller ombud åtnjutit den fördelen, att han, därest han icke
haft tid eller lust att kvarstanna till rättegångstimmans slut, med den rådhusrätten
åvilande arbetsbördan ofta ett dröjsmål på många timmar, kunnat avlägsna
sig från rätten, fullt förvissad om att målet icke komme att i hans frånvaro handläggas,
en fördel, av vilken särskilt Gårdlund vid många tillfällen begagnat sig.
Vad nu anförts kunde möjligen synas icke äga tillämpning i de fall, då båda
parterna komme tillstädes och begärde målets återupptagande. Då emellertid rättsgrunden
för det åberopade förfarandet vore den, att en underrätt icke lagligen
kunde själv ändra av densamma offentligen avsagda uppskovsbeslut — vilket vore
obestridligt vid det förhållandet, att särskilt rättsmedel mot dylikt beslut funnes
stadgat — skulle en annan tillämpning i berörda fall innebära ett rent godtycke,
vilket domstolen icke syntes böra låta komma sig till last. För att emellertid
bereda rättegångsombud möjlighet att samma dag uppvakta på olika rattegångsavdelningar
tillämpades det förfarandet att, därest vid upprop icke någon komme
tillstädes men ombud tidigare använts, ombudens namn ropades samt att, därest
rättsbetjäningen eller annan i domsalen närvarande person då upplyste, att ombuden
eller något av dem uppvaktade vid annan avdelning, målet förklarades
vilande under dagen och beroende på anmälan eller att efter upprop förekomma
vid senare tid på dagen. Omförmälda * olyckliga tillfällighet» skulle sålunda
kunnat undvikas genom en enkel anmälan till vakthavande stadstjänaren om anledningen
till avlägsnandet. På liknande sätt behandlades mål, däri part tillstädeskomme
och den tillstädeskomne förklarade sig villig att vänta eller begärde
målets framflyttande till senare på dagen. Slutligen borde det påpekas, att det

1922

icke vore ovanligt att i mål, som utsatts för vittnesförhör, dylika icke hölles eller
att parter och ombud uteblcve, vadan don omständigheten att vittnesförhör anmälts
icke i och för sig gåve anledning antaga, att sådant skulle komma att
äga rum.

I avgivna påminnelser anförde klagandena följande:

Av rådhusrättens samtliga rådmän vore det allenast 4 eller 5, som tillämpade
ifrågavarande praxis. Alla övriga läte parter, som båda försummat uppropet, få
målet senare behandlat. Då emellertid ett helt nytt fall inträffat hos rådhusrättens
sjätte avdelning med samma olämpliga beslut, hade Gårdlund införskaffat
vederbörande advokat friherre Karl Ramels intyg om förloppet. Rådhusrätten augåve
ett sätt, varigenom ett missöde av förevarande beskaffenhet skulle kunna
undvikas, nämligen att ombudet genom en vaktmästare upplyste domstolen om
orsaken till frånvaron. Gård hade för någon tid sedan gjort ett sådant försök
hos en av de rådmän, som tillämpade samma metod som den i ärendet ifrågakomna,
med påföljd att rådmannen svarat, att domstolen icke kunde taga någon
hänsyn därtill. Som syntes av Ramels intyg, vore det av rådhusrätten anbefallda
sättet att anlita stadstjänaren för att anmäla ombudets tillfälliga förfall icke ens
känt, trots det att Ramel nästan dagligen uppvaktat vid rådhusrätten under 4
års tid. I anledning av rådhusrättens förmenande, att något missnöje ej skulle
hava försports över den anmälda praxis, förvånade det klagandena, att det mycket
allmänna missnöjet hos parter och ombud icke kommit till rådhusrättens kännedom.
Särskilt hade i anledning av ifrågavarande fall och flera likartade på samma
dag och samma avdelning rått en nästan upprörd stämning bland allmänheten
och enkannerligen bland advokaterna.

Advokaten friherre Ramels intyg var av följande innehåll:

Uti ett vid rådhusrättens sjätte avdelning anhängig! kravmål, vilket för förnyad
handläggning uppskjutits till den 31 december 1919 klockan 10.30 förmiddagen,
hade Ramel haft uppdrag att utföra kärandens talan. Precis
klockan halv elva hade målet uppropats, varvid ingen av parterna företrätt, enär
både Ramel och hans motpart infunnit sig först någon minut över halv elva.
Sedan den korta uppropslistan genomgåtts, hade Ramel och hans motpart företrätt
och hemställt, att målet måtte upptagas till handläggning. Detta hade rätten
vägrat med tillkännagivande, att målet uppskjutits till den 21 januari 1920. Däremot
hade det tillåtits Ramel att få antecknat till protokollet, att han företrätt
och fått del av rättens beslut. Saken hade varit så mycket förargligare för Ramel,
som svaranden haft för avsikt att medgiva kravet. Med undantag av ovan relaterade
fall hade det icke hänt Ramel under hans fyraåriga verksamhet som advokat
vare sig vid Stockholms rådhusrätt eller vid annan underdomstol, att domstolen
förvägrat handläggning av ett mål, då uppropet försummats, men båda
parterna före rättegångstimmans slut företrätt med hemställan därom. Vidare
intygade Ramel, att det honom veterlig! icke förekommit eller låtit sig göra vid
Stockholms rådhusrätt att efter tillsägelse hos vakthavande stadstjänaren genom
dennes anmälan få å uppropslistan upptaget mål framflyttat, för den händelse
rättegångsombud genom uppvaktning vid annan rådhusrättens avdelning vore förhindrad
iakttaga inställelse vid uppropet. Däremot hade det praktiserats, att, om

1922 —

174

parterna därom kunnat enas, endera parten efter anmälan vid uppropet fått målet
framflyttat i avbidan på motpartens ankomst.

Frågan om rättighet för part, som vid upprop icke kommit tillstädes, att
senare under rättegångsdagen efter anmälan få målet ånyo handlagt har varit
föremål för behandling jämväl i två andra hos mig anhängiggjorda ärenden.

Enligt handlingarna i det ena ärendet hade genom beslut den 30 maj 1919
å rådhusrättens femte avdelning ett därstädes anhängigt mål mellan grosshandlaren
Otto Ericsson, kärande, samt Aktiebolaget Korta Varor, svarande, utsatts att åter
förekomma den 19 juni 1919 klockan 10 förmiddagen, då parterna skulle infinna
sig, svaranden beredd att anföra allt, vad svaranden vidare aktade nödigt i målet,
vid äventyr att detsamma ändock avgjordes. Då målet nämnda dag påropades,
inställde sig käranden genom ombud, men lät svaranden sig ej avhöra. Sedan
kärandens ombud förmält sig icke hava något att i målet tillägga, tihsades, att
rådhusrätten ville, därest laga hinder icke mötte, i målet meddela dom den 31
juli klockan 10 förmiddagen utan hinder av parts utevaro. Senare på dagen anmälde
sig i kärandens frånvaro ombud för svaranden, men fick ombudet efter
erhållen del av rådhusrättens beslut avträda.

Enligt handlingarna i det andra ärendet hade å rådhusrättens sjunde avdelning
genom beslut den 4 maj 1920 uppskjutits ett till nämnda dag instämt mål
mellan Aktiebolaget Nordeuropeiska Handelskompaniet, kärande, samt direktören
Carl Nils Skånberg, svarande, att åter förekomma den 25 maj klockan 10 förmiddagen,
då parterna skulle infinna sig, käranden beredd att andraga och styrka
allt vad käranden vidare i målet aktade nödigt, vid äventyr att detsamma ändock
avgjordes, samt svaranden vid äventyr att hans utevaro icke hindrade målets avgörande
på förhanden varande skäl. Vid målets påropande sistnämnda dag lät
icke någon av parterna sig avhöra. Rådhusrätten tillkännagav då, att rådhusrätten
ville meddela dom i målet den 29 juni klockan 10 förmiddagen, utan
hinder av parts eller parters utevaro. Senare på dagen vid rättegångstimmans
slut inställde sig i svarandens utevaro käranden genom ombud, vilket allenast
erhöll del av rådhusrättens förut meddelade beslut och därefter fick avträda.

Med anledning av vad i ärendena förekommit lämnade jag Sveriges Advokatsamfunds
Stockholmsavdelning tillfälle att inkomma med utlåtande, och anförde
avdelningens styrelse följande:

Därest å rättegångsdag, vartill ett mål utsatts att förekomma, båda parterna
före rättegångstimmans slut gemensamt hemställde om återupptagning av målet,
som till följd av båda parternas utevaro vid uppropet blivit till annan dag uppskjutet,
syntes praktiska skäl ovillkorligen tala för tillmötesgående av en dylik
framställning. För så vitt styrelsen hade sig bekant, praktiserades också på sådant
sätt vid underdomstolarna i allmänhet, utan att några som helst olägenheter
därav försports. De av Stockholms rådhusrätts fjärde avdelning mot en dylik
praxis anförda skälen funne styrelsen icke förtjäna avseende. Samma avdelnings
uppfattning därom att rätten skulle vara så bunden av ett i parternas utevaro
meddelat beslut om uppskov — vilket beslut till formen antagligen bestått endast

— 1922 —

175

i en enkel anteckning i diariet — att rätten därefter skulle vara förhindrad att
på båda parternas begäran återupptaga målet till behandling vid samma session,
vore att tillskriva eu allt för långt driven formalism. För övrigt kunde framhållas,
att även med den mest utpräglade formalism eu verklig önskan bos rätten
att, då ingen av parterna vid pårop tillstädeskomme, tillmötesgå dessa och underlätta
utredning av målet helt visst skulle föranleda, icke meddelande av dylikt
opraktiskt beslut om uppskov, varav rätten sedermera skulle känna sig bunden,
utan däremot den naturliga förklaringen, att målet ånyo komme att påropas vid
rättegångstimmans slut. Huru än rätten vid båda parternas uppropsförsummelse
förfore, syntes det dock styrelsen, som om parterna, därest de inställde sig före
rättegångstimmans slut, borde vara ovillkorligen berättigade att få målet handlagt,
varför styrelsen funne önskvärt att, om gällande lag ej skulle anses tillförsäkra
parterna dylik rätt, lagändring därutinnan vidtoges. Praktiskt taget kunde förhållandena
bedömas på samma sätt, även om i endera partens närvaro efter målets
uppropande ett verkligt uppskovsbeslut meddelats och båda parterna därefter
gemensamt anhölle om handläggningens återupptagande före rättegångstimmans
slut. Intet rimligt skäl kunde i regel åberopas mot tillmötesgående av dylik framställning.
I det fall slutligen, då efter ett måls påropande eller handläggning
allenast den ena parten, som förut ej inställt sig, komme tillstädes och påkallade
handläggning, borde, för så vitt styrelsen kunde finna, sådan i den andra partens
frånvaro i allmänhet ej tillåtas. Dock borde domstolen icke vara förhindrad att,
därest målet utsatts till dom, och part därefter inkomme med utredning, som
kunde inverka på målets utgång, på sätt allt emellanåt för närvarande praktiserades,
ånyo för motpartens hörande utsätta målet till förnyad handläggning, vartill
dock motparten givetvis borde särskilt kallas.

Vad sålunda förekommit gav mig anledning att till Stockholms rådhusrätts
fjärde avdelning avlåta en skrivelse av följande innehåll:

Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken rörande påföljd av parts utevaro
hava avseende allenast å första rättegångstillfället och äro tillämpliga endast i
tvistemål, under det att för brottmål i huvudsak gälla stadgandena i lagen den
10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts uteblivande i brottmål. Ej
heller beträffande tvistemål äro bestämmelserna i 12 kap. längre tillämpliga, såvitt
de kunna anses strida mot vad i kungl. förordningen den 6 oktober 1882 angående
böter för svarandeparts uteblivande från underrätt stadgats.

För handläggningen vid senare rättegångstillfällen gälla, såsom rådhusrätten
anfört, i ifrågavarande hänseende bestämmelserna i 14 kap. 3 § 2 stycket, sådant
lagrummet lyder enligt lagen den 14 juui 1901. Däri föreskrives, att om endera
parten söker uppskov i saken, förty att han vill flera bevis skaffa eller för annan
orsak; finner domaren skäl till det uppskov, lägge honom viss tid före, antingen
vid vite i penningar, eller att saken ändå avgöras skall, allt som omständigheterna
det fordra.

Enligt 11 kap. 6 § rättegångsbalken bör stämning innehålla uppgift bland

— 1922 —

176

annat å dag, då parterna skola inställa sig vid rätten. Bestämt klockslag för inställelsen
behöver icke i stämningen angivas, men intet hinder finnes att så sker.
För sådant fall skall klockslaget av parterna iakttagas, men för annat fall galler,
att parterna hava att inställa sig vid rättegångstimmans början.

Vid rådhusrätterna har beträffande uppskovsbeslut den praxis utvecklat sig,
att mål ofta uppskjutas till visst klockslag å angiven dag. Huruvida lagstiftaren
åsyftat ett dylikt förfarande med den lydelse, som givits 14 kap. 3 § 2 stycket
rättegångsbalken, är ovisst. Men då förfaringssättet synes väl förenligt med den
avfattning, lagrummet erhållit, och detsamma, särskilt vid de större rådhusrätterna,
bidrager till ordning och reda i handläggningen av förekommande mål och ärenden,
synes intet vara att erinra mot dess användande.

Vare sig i en till rådhusrätt i tvistemål utfärdad stämning angivits visst
klockslag för inställelsen eller icke, gäller beträffande första rättegångstillfället,
att rättegångstimmans slut skall avvaktas i de avseenden, varom i 12 kap. 2 och
3 §§ omförmäles. Dessförinnan får svaranden icke fällas till ansvar för förfallolös
utevaro och ej heller får dessförinnan vare sig ersättningsskyldighet ådömas utebliven
kärande och rätt till vidare talan i saken eventuellt frånkännas honom
eller vid svarandens förfallolösa utevaro tredskodom enligt 12 kap. 3 § meddelas.

Beträffande beslut i andra avseenden än de nu nämnda torde förhållandena
gestalta sig olika, om i stämningen viss tid på dagen för inställelsen angivits
eller om så ej skett. I förra fallet är rådhusrätten oförhindrad att omedelbart
efter det angivna klockslaget utan hinder av parts utevaro meddela beslut i målet.
Den i stämningen givna föreskriften om parts inställelse bör vara avgörande och
fordrar åtlydnad från parts sida. Intet hinder torde därför förefinnas, att, exempelvis
om käranden kommit tillstädes, men svaranden uteblivit, rådhusrätten utan
att avvakta rättegångstimmans slut meddelar beslut om uppskov i målet till senare
rättegångstilltalle.

År däremot viss tid på dagen icke i stämningen angiven för parternas inställelse,
torde förhållandet bliva ett annat. Enligt kung! kungörelsen den 6
oktober 1882 angående uppropslistor vid de allmänna domstolarna skall visserligen
vid rådhusrätt för varje rättegångsdag, innan målen företagas, å rättens dörr
anslås en lista, vari de instämda och uppskjutna målen äro uppförda i den ordning,
i vilken målen komma att uppropas. Vad sålunda är stadgat må dock ej
utgöra hinder för domstolen att i särskilda fall, då parternas bekvämlighet det
fordrar, göra ändring i den kungjorda föredragningsordningen. När därför i
stämningen till parts efterrättelse allenast förefinnes ett åläggande att viss dag
inställa sig inför rådhusrätten, torde icke kunna betagas honom rätt att intill
rättegångstimmans slut anmäla sig och få målet behandlat.

För handläggningen vid ett senare rättegångstillfälle blir vad nu anförts tilllämpligt,
om man bortser från det som följer av de speciella bestämmelserna i
12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken. Har således rådhusrätt i sitt uppskovsbeslut
utsatt viss tid på dagen för målets fortsatta behandling, skall det bestämda
klockslaget av parterna iakttagas.

Det har till och med gjorts gällande, att rådhusrätt i dylikt fall skulle vara
berättigad att utan att avvakta rättegångstimmans slut bötfälla svaranden för för -

1922 -

177

fallolös utevaro. Till stöd härför har åberopats, att i promulgationslagen till lagen
den 14 juni 1901 om ändring av vissa delar av rättegångsbalken, omfattande
bland annat 14 kap. 3 § 2 stycket, föreskrivits, att vad i lag eller särskild författning
funnes stridande mot don nya lagens bestämmelser upphört att gälla.
Innehållet i 1882 års förordning, som förutsatte, att svaranden skulle utebliva
hela den utsatta rättegångsdagen för att kunna fällas till ansvar, skulle sålunda
icke gälla mot bestämmelserna i nyssnämnda lagrum i rättegångsbalken. Häremot
är emellertid att anmärka, att, såsom ovan anförts, det är tvivelaktigt, huruvida
lagrummet är att så förstå, att måls utsättande till visst klockslag därmed avsetts.
Mig synes övervägande skäl tala för att uttrycket: viss tid icke är av annan innebörd
än om i stället stått: viss tidrymd. Med en dylik tolkning kommer lagrummet
icke i strid med bestämmelserna i 1882 års förordning. Det ifrågavarande
lagrummet innebär ej heller några nya stadganden. Före den omflyttning, som
skedde genom lagen den 14 juni 1901, förekommo desamma i 16 kap. 6 § rättegångsbalken.
Då stadgandena sålunda funnos redan vid tillkomsten av 1882 års
förordning, saknas skäl för den uppfattningen, att förordningens giltighet av dem
skulle röna påverkan. Enligt vedertagen praxis avvaktas ju också i tvistemål
rättegångstimmans slut, innan svarande fälles till ansvar för förfallolös utevaro.

Om i meddelat uppskovsbeslut viss tid på dagen icke blivit angiven för ett
tvistemåls fortsatta behandling, synes i överensstämmelse med vad som anförts
beträffande första rättegångstillfället rådhusrätt icke kunna undandraga sig att,
även om målet under dagen blivit uppropat och behandlat i endera eller båda
parternas utevaro, efter anmälan av part, som sedermera tillstädeskommit, företaga
målet till ny behandling. Såsom rådhusrätten emellertid berört, blir en följd
av denna regel, att part, som vid målets pårop inställt sig och närvarit vid handläggningen,
icke därmed är skyddad mot att målet i hans frånvaro ånyo handlägges.
Att ett dylikt förhållande icke är lämpligt är uppenbart, och att domstolen
därför med de medel, som stå den till buds, bör söka att undvika missförhållandet
är önskvärt, Också har domstolen i avfattningen av uppskovsbeslutet
ett enkelt medel att göra sin processledande verksamhet härutinnan gällande.

När ett mål uppskjutits till visst klockslag och det sålunda icke skulle åligga
rådhusrätt att efter målets pårop och handläggning på anmälan ånyo företaga
detsamma, skulle detta principiellt gälla, vare sig endast ena parten eller båda
parterna därom gjorde framställning. Det kan emellertid icke frångås, att denna
regel många gånger skulle framstå såsom synnerligen hård och för parterna kunde
medföra betydande kostnader, utan att någon som helst fördel vunnes. I sin
processledande verksamhet bör givetvis domstolen, jämsides med att den vakar
över att endera partens intressen genom handläggningen icke obehörigen förnärmas,
städse mot parterna visa det tillmötesgående, som deras ställning av rättssökande
kräver. Såsom advokatsamfundets Stockholmsavdelning framhållit, synas
därför, om båda parterna före rättegångstimmans slut gemensamt hemställa om
återupptagande av ett mål, som i bådas eller enderas utevaro vid uppropet blivit
till annan dag uppskjutet, praktiska skäl tala för tillmötesgående av en dylik
framställning. Därför bör, enligt min mening, domstolen, om den på anmälan
av båda parterna eller av endera med instämmande av den andra vägrar att ånyo

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

178

upptaga ett förut påropat mål till handläggning, äga särskilda skäl, som påkalla
en sådan stränghet. Någon hänsyn till endera partens intressen behöver i dylikt
fall, då parten själv samtycker till åtgärden, icke anläggas. Allenast den inverkan
ett bifall till framställningen kan hava på processordningen bör vara avgörande.
Att domstolens ledamöter därvid icke få låta sig ledas av hänsynen till egen bekvämlighet
är uppenbart.

Det förfaringssätt, som å Stockholms rådhusrätts femte och sjunde avdelningar
tillämpats i de båda ovanberörda vid avdelningarna handlagda målen,
överensstämmer med de rättsregler, som synas böra gälla. Målen voro utsatta
att företagas till fortsatt behandling å visst angivet klockslag. I det ena målet
uteblev svaranden och i det andra båda parterna. Senare på dagen tillstädeskommo
ombud — i det förra målet för svaranden och i det senare för käranden
— och anhöllo om målens återupptagande. Men motparterna voro icke längre
vid rådhusrätten tillstädes.

I det 1915 härstädes anhängiggjorda ärendet avsågs ett fall, närmast liknande
det som förekommit på femte avdelningen.

Jag kan likväl icke underlåta att anmärka, att — såsom från advokatsamfundets
sida även berörts — därest målet i det tidigare på dagen meddelade uppskovsbeslutet
utsatts till dom och part senare på dagen inkommer med utredning,
som tydligen kan inverka på målets utgång, domstolen icke alltid bör känna sig
förhindrad att för motpartens hörande utsätta målet till förnyad handläggning.

Vad angår det vid Stockholms rådhusrätts fjärde avdelning handlagda målet
är rådhusrättens förfaringssätt väl icke stridande mot de principiella regler, som
nu uppdragits. Men vad som förekommit vid rådhusrätten ifrågavarande sessionsdag
synes mig icke hava berättigat till den snävhet gent emot parterna, som anlagts.
Tiden på dagen var icke långt framskriden, och, såvitt upplysts, påkallade
icke hänsyn till parter eller vittnen i andra mål ett avvisande av parterna i det
nämnda målet. För dem hade målets handläggning särskild betydelse, då svaranden
medhade vittnen, som skolat höras. Rådhusrätten hade väl skäl att antaga,
att parternas utevaro vid uppropet icke härlett sig av ringaktning för rådhusrättens
till dagen meddelade uppskovsbeslut. Parternas ombud hade tidigare
under dagen varit vid avdelningen tillstädes och hade endast under en kort stund
varit borta från avdelningen. Det kan knappast göras gällande, att i detta fall
ett återupptagande av målet skulle hava varit så störande för ordning och reda
i rådhusrättens session, att rådhusrätten fördenskull icke kunnat visa parterna
tillmötesgående. Hänsynen till parternas intressen, som icke motvägdes av andra
tyngre skäl, hade innefattat tillräcklig grund för rådhusrätten att gå parterna
tillmötes.

Rådhusrätten har såsom särskild rättsgrund för att målet icke på klagandenas
begäran kunnat återupptagas åberopat att, som en underrätt icke lagligen kunde
själv ändra av densamma offentligen avsagda uppskovsbeslut, en annan tillämpning
än den rådhusrätten i berörda fall använt skulle innebära ett rent godtycke.
Bortsett därifrån att ett vidhållande av uppskovsbeslutet icke bort utgöra hinder
för att parterna medgivits andraga vad de ansett nödigt och att vittnesförhör
hållits med inkallade personer, synes mig uppskovsbeslutet icke böra tillmätas

— 1922 —

179

don betydelse, rådhusrätten antytt. Ett dylikt beslut bör rimligen icke tillerkännas
sådan kraft och verkan, att det icke före rättegångstim mans slut mod parternas
begivande skulle kunna utbytas mot ett annat, som står i bättre överensstämmelse
med deras intressen och tillika bidrager att påskynda rättegångens riktiga avgörande.
Trots stadgandet i 16 kap. 12 § rättegångsbalken, att part äger föra
särskild talan mot beslut, som han anser medföra onödigt uppskov, blir en
sådan talan med vårt nuvarande rättegångsförfarande sällan av något värde för
parten. Den av rådhusrätten nu anförda rättsgrunden blev icke heller i det
1915 hos min företrädare anhängig]orda ärendet i samma form åberopad.

Enligt min mening hade således rådhusrättens fjärde avdelning i det ifrågavarande
målet bort bifalla den framställning, svarandens ombud utan motsägelse
av kärandens ombud gjort om målets återupptagande till handläggning utan hinder
av det redan meddelade uppskovsbeslutet.

De frågor, varom ärendet rört sig, vore av stor betydelse. Ehuru jag, såsom
ovan framhållits, i åtskilliga avseenden hyste samma uppfattning som gjort sig
gällande å rådhusrättens fjärde avdelning, hade jag likväl, då jag ansåg, att avdelningen
i det nu ifrågavarande fallet icke förfarit i enlighet med min mening,
velat giva avdelningen del av densamma i förhoppning, att den framdeles vunne
beaktande.

4. Fråga om behörighet för domkapitel att i mål angående prästval
påkalla vittnesförhör vid rådhusrätt m. m.

Av handlingarna i tre genom klagomål av John Nordlund, J. Sundström,
Georg Lindh och komministern Nils Ramselius i Arvidsjaur här anhängiggjorda
ärenden inhämtas bland annat följande:

Den 23 november 1919 förrättades val av kyrkoherde i Nordingrå församling,
därvid de flesta rösterna tillföllo Ramselius.

Över valförrättningen anfördes hos domkapitlet i Härnösand besvär av J. O.
Wiberg m. fl. under yrkande att, enär Ramselius och Nordlund obehörigen verkat
i valet, domkapitlet måtte till kyrkoherde i Nordingrå församling utnämna å
förslaget uppförde komministern P. D. G. Bergfors, som vid valet näst Ramselius
erhållit de flesta rösterna, eller, om detta icke kunde bifallas, att domkapitlet
måtte upphäva valet och förordna om nytt val.

Till stöd för besvären åberopade Wiberg och medparter en av dem till domhavanden
i Nätra och Nordingrå domsaga ställd stämningsansökan, däri ansvar
yrkades å Ramselius och Nordlund för förbrytelse mot 10 kap. 16 § strafflagen.
Stämningsansökningen var försedd med vederbörande stämningsgivares resolution,
varigenom Ramselius och Nordlund kallades att inställa sig inför Nordingrå tingslags
häradsrätt den 9 februari 1920. Något delgivningsbevis fanns icke åtecknat
stämningsansökningen.

I anledning av berörda stämningsansökan resolverade domkapitlet den 17
december 1919, att med besvärens prövning skulle tills vidare anstå.

— 1922 —

180

Emellertid beslöt domkapitlet den 24 december 1919 att, som till domkapitlets
kännedom kommit, att Ramselius under sin vistelse i Sollefteå den 30 oktober
1919 på resa för avläggande av predikoprov för ifrågavarande kyrkoherdebefattning
därstädes uppträtt i av starka drycker överlastat tillstånd, så att han
måst av polis omhändertagas, vilket förhållande blivit styrkt genom den relation, stödd
på vederbörande poliskonstapels rapport, som av stadsfiskalen i Sollefteå avgivits,
samt Ramselius yttermera i skrivelser och telegram, vilka i bestyrkta avskrifter
förelågo, alldeles inför valet givit mot verkligheten stridande, vilseledande uppgifter
och olämpliga utfästelser, dels förklara Ramselius sakna de egenskaper,
som för nöjaktigt bestridande av en ansvarsfull kyrkoherdebefattning erfordrades
och förty hava jämlikt 8 § i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning
av prästerliga tjänster blivit till förslag obehörig, dels ock på grund därav, oberoende
av utgången av besvären, med stöd av 38 § i samma lag kungöra kyrkoherdebefattningen
i Nordingrå församling till ny ansökan ledig.

Över nämnda beslut anfördes besvär hos Kungl. Maj:t av Nordlund m. fl.
under yrkande, att Kungl. Maj:t, med upphävande av domkapitlets beslut, måtte
förordna om utfärdande av fullmakt för Ramselius å kyrkoherdebefattningen i
Nordingrå pastorat, samt av Ramselius under yrkande, att Kungl. Maj:t av nåd
måtte vidtaga åtgärder för hans upprättelse och så föranstalta, att domkapitlets
beslut upphävdes.

Den 11 februari 1920 beslöt domkapitlet att, som ett av konduktören Johan
Hugo Hemström utfärdat, till domkapitlet inkommet intyg rörande Ramselius''
uppträdande under resa till Sollefteå för avläggande av predikoprov för kyrkoherdebefattningen
i Nordingrå församling vore av största betydelse för den förklaring,
domkapitlet hade att till Kungl. Maj:t ingiva i anledning av de underdåniga
besvären och det syntes domkapitlet angeläget att få Hemström på ed
hörd angående de i intyget lämnade uppgifterna samt Hemström enligt inhämtade
upplysningar dåmera vore bosatt i Ljusdal, där tingssammanträde ej infölle förrän
den 15 mars 1920, hos rådhusrätten i Hudiksvall med stöd av kungl. förordningen
den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas
begära, att rådhusrätten ville föranstalta om vittnesförhör med Hemström.

Sedan domkapitlet samma dag till rådhusrätten avlåtit skrivelse i ämnet,
däri domkapitlet till stöd för sin begäran anfört de nyssnämnda skälen, blev
vittnesförhör med Hemström den 16 februari 1920 hållet inför rådhusrätten. Därvid
fick Hemström, enligt rådhusrättens protokoll »ojävig befunnen», med vissa
smärre tillägg och ändringar taga på avlagd ed innehållet i ett av honom den 21
januari 1920 utfärdat intyg, däri han anfört följande:

Den 30 oktober 1919 hade Hemström tjänstgjort å aftontåget söderifrån till
Sollefteå. Då tåget skulle avgå från Långsele, hade tre män befunnits sitta på
trappan till en av vagnarna, under broderlig omfamning pokulerande ur en konjaksbutelj.
En av männen hade, efter vad som sedan blivit Hemström bekant,
varit Ramselius. De två övriga vore för Hemström okända. Hemström hade
tillsagt de tre männen att gå in i vagnen, enär han eljest måste avhysa dem
från tåget. Ramselius hade då gått in i vagnen, medan de övriga stannat i
Långsele och behållit buteljen, som, efter vad Hemström kunnat förstå, tillhört

— 1922 — i

181

Ramselius, vilken under färden med tåget norrifrån till Långsele enligt berättelse
av tågpersonalen tillsammans med on av nämnda porsonor förtärt ur densamma.
Under resan till Sollefteå hade det mer och mer visat sig, att Ramselius vore
överlastad. Han hade begynt orera vitt och brett och bland annat sagt, att han
vore yrkesboxare och hette Nilsson. Han både inbjudit medpassagerarna till
kamp, och då det synts hotande, att en av dem skulle antaga anbudet, hade
Hemström nödgats ingripa och anmoda denne att taga plats i en annan avdelning
av vagnen, vilket också skett. Att Ramselius varit drucken och icke kunnat
bedöma sina ord och handlingar, hade framgått både av hans frispråkighet
och därav, att han tagit Hemströms biljettång, som sannolikt fallit ur Hemströms
ficka, då han lagt kappan på eu bänk i kupén, och sedan glömt underrätta
Hemström om saken och återställa tången. Vid framkomsten till Sollefteå hade
Ramselius fallit omkull efter nedstigandet ur vagnen, och, då Hemström skulle
hjälpa honom upp, hade Hemström kommit att draga av Ramselius hans överrock,
varvid Hemström sett dels biljettångeu i Ramselius’ ficka och dels att mannen
hette Ramselius. Ramselius hade bett Hemström skaffa sig rum för natten,
vilket också skett. Då Ramselius emellertid icke lämnat stationen, hade man
telefonerat från expeditionen till poliskontoret, varifrån uppsänts polismannen
Nilsson, vilken följt Ramselius till hans rum. Hemströms och den vid stationen
närvarande personalens bestämda uppfattning vore, att Ramselius varit överlastad
av starka drycker.

Sedan Hemström avlagt sin vittnesberättelse, lämnade han inför rådhusrätten
den upplysningen, att han vore av Ramselius stämd till rådhusrätten i Härnösand
för ärekränkning i anledning av det på ed tagna intyget, vadan han anhöll om
utskrift av protokollet.

Genom utslag den 28 maj 1920 utlät sig Kungl. Maj:t, att som domkapitlet
icke kunnat å ifrågavarande kyrkoherdetjänst utfärda fullmakt, innan de över
valet för återbesättande av samma tjänst, enligt vad ovan nämnts, anförda besvär
blivit slutligen avgjorda, samt domkapitlet förty icke heller bort jämlikt 38
§ lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster till prövning upptaga frågan,
huruvida den prästman, som undfått de flesta rösterna, blivit till förslag obehörig
och huruvida till följd därav tjänsten skolat kungöras till ny ansökan ledig, undanröjdes
domkapitlets överklagade beslut.

I en den 24 mars 1920 till mig inkommen klagoskrift anförde Nordlund
bland annat följande:

Genom att hos rådhusrätten göra framställning om vittnesförhör med Hemström
hade domkapitlet förfarit felaktigt. Till stöd för sin anhållan om vittnesförhöret
hade domkapitlet åberopat kungl. förordningen huru med rättegång uti
domkapitlen skulle förhållas. Enligt Nordlunds förmenande avsåge § 22 av nämnda
förordning, som innehölle bestämmelserna om vittnesförhör, uteslutande mål
och ärenden, som vore anhängiga i domkapitel. Vid granskning i övrigt av vad
som funnes stadgat rörande vittnesförhör i mål och ärenden i domkapitlen, exempelvis
i kungl. cirkuläret den 7 december 1787, § 3, och lagen 1910 angående
tillsättning av prästerliga tjänster, 35 §, funne man jämväl, att samtliga stadgan —

1922 —

182

den i detta avseende endast avsåge mål och ärenden, som vore beroende på domkapitels
prövning, d. v. s. anhängiga i domkapitel. Bortsett därifrån ansåge
Nordlund det strida mot erkända processuella principer, att dömande eller beslutande
myndighet, som skilt sig från ett mål eller ärende, vilket därefter blivit
anhängigt i högre instans, skulle äga rätt att på eget initiativ anställa vittnesförhör
i ärendet.

Vidare anförde Nordlund: Om ock domkapitlet i Härnösand genom att hos
rådhusrätten i Hudiksvall göra framställning om föranstaltande av vittnesförhöret,
enligt Nordlunds mening förfarit oriktigt, ansåge han dock de anmärkningar,
vilka vore att framställa gent emot rådhusrätten, som medgivit anställandet av
vittnesförhöret och upptagit vittnesberättelsen, vara av allvarligare art. Till en
början borde rådhusrätten icke hava undgått att vid sin prövning av domkapitlets
ansökning om vittnesförhör lägga märke till, att det ärende, i och för vilket vittnesförhöret
begärdes, var anhängigt icke i domkapitlet utan hos Kungl. Maj:t.
Detta hade framgått av ansökningen jämte därvid fogade bilagor. På grund därav
ansåge Nordlund, att rådhusrätten bort avslå domkapitlets ansökning om vittnesförhör.
Ännu betänkligare vore, att rådhusrätten avhört Hemström, utan att
Ramselius själv eller genom ombud närvarit vid vittnesförhöret eller ens fått besked
om detsammas hållande. I den av domkapitlet åberopade 1687 års förordning
stadgades uttryckligen, att vittnen borde höras i parternas eller deras fullmäktiges
närvaro. Oavsett lagens stadganden vore det en allmänt erkänd rättsgrundsats,
att part i mål eller ärende skulle beredas tillfälle att närvara vid varje
vittnesförhör, som i målet eller ärendet hölles. Av rådhusrättens protokoll över
vittnesförhöret framginge vidare, att Hemström, efter det han avlagt sin vittnesberättelse,
upplyst, att han vore stämd av Ramselius med yrkande om ansvar för
ärekränkning i anledning av det av vittnet edfästa intyget. Enär den av Ramselius
uttagna stämningen å Hemström delgivits Hemström redan den 12 februari
1920 och således före vittnesförhöret, hade Hemström såsom Ramselius’ vederpart
varit jävig att vittna. Domstolarnas åliggande att söka utröna, huruvida jävsanledning
förelåge emot till vittne åberopad person, fullgjordes mestadels genom en
enkel fråga till vittnet, om vittnet visste något jäv med sig. Detta kunde i allmänhet
låta försvara sig, då parterna eller deras ombud icke brukade underlåta
att framställa jäv emot vittne, därest skäl därtill förelåge. Nordlund visste ej, på
vad sätt eller med vilken noggrannhet rådhusrätten vid det ifrågakomna vittnesförhöret
sökt utforska, huruvida Hemström varit jävig. Det förefölle emellertid
otroligt, att Hemström, därest han tillfrågats, huruvida han hade rättegång med
Ramselius, skulle hava underlåtit att upplysa därom, och Nordlund ansåge, att
rådhusrätten, då Ramselius icke närvar vid eller kallats till vittnesförhöret, bort
nedlägga all möjlig omsorg för att utröna, huruvida anledning till jäv mot Hemström
förelegat.

I avgivet yttrande anförde domkapitlet följande:

Uti de hos Kungl. Maj:t anförda besvären över domkapitlets beslut den 24
december 1919 hade riktigheten av de förhållanden, varå beslutet grundats, blivit
bestridda, och hade i anledning därav domkapitlet ansett nödigt att i och för det

— 1922 —

183

underdåniga yttrande, som domkapitlet enligt lag haft att bifoga besvären vid
dessas överlämnande, söka förebringa i möjligaste mån fullständig utredning rörande
de i beslutet åberopade förhållanden. Enär det av Hemström utfärdade intygets
innehåll ansetts vara i sådant avseende särdeles belysande, hade domkapitlet
funnit det vara av stor vikt att få detsamma bekräftat genom Hemströms
hörande på ed, varför med stöd av bestämmelserna i 1687 års förordning bos
rådhusrätten i Hudiksvall, då denna befunnits vara den Hemströms hemvist närmaste
domstol, gjorts framställning om vittnesförhörs anställande i angivet avseende.
Domkapitlet hade vid avgivande av denna framställning och hade fortfarande
den uppfattning, att den i saken rörande Ramselius uppkomna rättegången
påginge hos domkapitlet, intilldess de i saken anförda besvär jämte domkapitlets
underdåniga utlåtande överlämnats till Kung]. Maj:t, och ansåge sig domkapitlet
sålunda hava handlat i full överensstämmelse med föreskrifterna i den
åberopade förordningen.

Rådhusrätten anförde i avgiven förklaring följande:

Ehuru det givetvis icke kunnat undgå rådhusrätten, att det till stöd för framställningen
om vittnesförhör av domkapitlet åberopade lagstadgandet icke enligt
sin ordalydelse omfattade ett vittnesförhör av den art, varom här var fråga, både
rådhusrätten likväl, då framställningen om vittnesförhöret kommit från en offentlig
myndighet såsom domkapitlet samt åberopade lagstadgandets innebörd kunnat
giva stöd för domkapitlets begäran, ansett sig sakna skäl att vägra anställandet
av detsamma. Den omständigheten, att ärendet uppenbarligen på grund av
Ramselius’ besvär vore beroende påKungl. Maj:ts och icke domkapitlets prövning,
hade rådhusrätten icke heller ansett höra utgöra något skäl att förvägra vittnesförhöret,
då här ju icke vore fråga om en rättegång i vanlig mening. Rådhusrätten
hade betraktat förhöret mera såsom ett vittnesförhör för dödsfalls skull
än såsom ett förhör i en mot Ramselius anställd rättegång. Av denna anledning
hade rådhusrätten jämväl ansett sig kunna anställa förhöret, utan att domkapitlet
eller Ramselius blivit underrättade om tiden för detsamma. Domkapitlet syntes
icke heller enligt ordalydelsen av dess skrivelse hava förutsatt en sådan underrättelse.
Ehuru rådhusrätten icke ville bestrida, att skäl kunde finnas för den
mening, att rådhusrätten härutinnan förfarit felaktigt, syntes det dock, särskilt i
betraktande av de säregna omständigheterna för detta vittnesförhör, som felaktigheten,
därest en sådan skulle anses föreligga, icke skulle vara av den svåra beskaffenhet,
att densamma borde bliva föremål för åtal. Vidkommande frågan om det
fel, som lagts rådhusrätten till last härutinnan, att Hemström blivit hörd, ehuru
han uppenbarligen varit jävig, ville rådhusrätten påpeka, att rådhusrätten i vanlig
ordning sökt att genom framställande av frågor, huruvida några sådana omständigheter
kunde förefinnas, som utgjorde jäv, utröna, huru därmed förhölle sig.
Det hade varit först sedan vittnesförhöret avslutats, som det blivit uppenbart, att
Hemström vore jävig.

I avgivna påminnelser anförde Nordlund bland annat, att i det av Ramselius
mot Hemström anhängiggjorda målet angående ansvar för ärekränkning hade

— 1922 -

184

Hemström åberopat dels en av kontraktsprosten Carl Åkerberg utfärdad förklaring
o och dels ett av biskopen Ernst Lönegren utfärdat intyg, varav framginge,
att Åkerberg i sin egenskap av domkapitlets utskickade uppsökt Hemström och
uppsatt det intyg, som av Hemström undertecknats och därefter genom biskopen
Lönegren ingivits till domkapitlet och vänts till ett vapen mot Ramselius.

Därefter anförde Nordlund ävensom Sundström och Lindh i en ny den 4
augusti 1920 hit ingiven klagoskrift följande:

Enligt klagandenas uppfattning hade domkapitlet genom sitt den 17 december
1919 fattade beslut att tills vidare uppskjuta prövningen av de av Wiberg
m. fl. över kyrkoherdevalet anförda besvären handlat i strid mot bestämmelserna
i 37 § av lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. Lagrummet stadgade
beträffande sådana besvär som de ifrågavarande, att hos domkapitlet skulle
styrkas, att åtal för det påstådda brottet blivit väckt vid allmän domstol, därest
avseende skulle fästas å besvären. Blott under denna förutsättning samt för den
händelse domkapitlet prövade valet vara av åtalets utgång beroende, skulle besvären
uppskjutas intill dess slutlig dom i brottmålet fallit. Då angivna förutsättningar
icke förelåge, skulle domkapitlet omedelbart avslå besvären. Som det
icke styrkts, att den i besvärsskriften åberopade stämningsansökningen blivit delgiven
Nordlund och Ramselius, hade domkapitlet genast bort avslå besvären.
Det vore nämligen uppenbart, att något åtal icke väckts eller anliängiggjorts genom
det blotta uttagandet av en stämningsresolution, utan att åtalet först bleve
anhängig! i och med stämningens delgivning. Någon stämning hade aldrig blivit
delgiven vare sig Ramselius eller Nordlund. Kungl. Maj:ts utslag hade inkommit
till domkapitlet den 14 juni 1920. Man hade då kunnat förvänta, att domkapitlet
omedelbart företagit de av Wiberg m. fl. anförda besvären till slutlig prövning.
Ännu den 26 juli 1920 hade domkapitlet emellertid icke avgjort dessa besvär.
Man kunde svårligen värja sig för den tanken, att domkapitlet av någon särskild
anledning förhalade tiden för avgörandet. Domkapitlet hade genom sitt anmärkta
förfaringssätt orsakat, att kyrkoherdebefattningen i Nordingrå församling,
trots det att val förrättats redan den 23 november 1919, ännu icke blivit tillsatt.
Klagandena anhölle om mitt ingripande för åvägabringande av ett omedelbart
avgörande av ej mindre Wiberg m. fl:s besvär än även frågan om Ramselius’ behörighet
till förslag till kyrkoherdebefattningen i Nordingrå församling.

Sedan domkapitlets yttrande infordrats även med anledning av nyssnämnda
klagoskrift, anförde domkapitlet följande:

Domkapitlet hade jämlikt bestämmelserna i 37 § lagen den 9 december 1910
angående tillsättning av prästerliga tjänster den 17 december 1919 beslutat att
tillsvidare uppskjuta prövningen av ifrågavarande hos domkapitlet anförda besvär.
Domkapitlet ville icke förneka, att en viss tvekan kunde hysas, huruvida åtal
kunde anses hava blivit väckt genom uttagandet av stämningsresolution. Denna
synpunkt hade emellertid för domkapitlet, när det sedan av helt andra grunder
ansett sig böra förklara Ramselius obehörig, blivit fullständigt utan betydelse.
Genom Kungl. Maj:ts undanröjande av domkapitlets sistnämnda beslut hade he -

1922 —

185

svuren återigen kommit att utgöra ett hinder för ett omedelbart avgörande av
ärendet, enär domkapitlet avvaktat meddelande från vederbörande om åtalets utgång,
innan det ånyo företoge ärendet till behandling. Då sådant meddelande
icke ännu inkommit och domkapitlet så mycket mindre ansett sig pliktigt att
självt införskaffa sådan upplysning, som ingen som helst osedvanligt lång tid för
en dylik rättegångs slutförande ännu förflutit och dessutom nära två år ännu
åtcrstode, till dess den befattning det gällde skulle tillträdas, så läge däri enligt
domkapitlets förmenande tillräcklig förklaring till dröjsmålet. Emellertid tillkomme
ännu en omständighet, som ytterligare föranlett domkapitlet att icke förhasta
sig. Ramselius, som under provresa till Nordingrå, således under tjänstgöring,
uppträtt överlastad av starka drycker och av denna anledning av domkapitlet förklarats
obehörig till utnämning, hade genom sitt och sina väljares bestridande
av vad domkapitlet lagt honom till last gjort det för domkapitlet till en bjudande
plikt att framlägga sina skäl till vägran att utnämna honom så bindande och
oemotsägliga som möjligt, och då landsfiskalen i Sollefteå dåmera väckt åtal mot
Ramselius för fylleri och förargelseväckande beteende, så läge enligt domkapitlets
mening i denna omständighet, lagd till det övriga, ett allvarsamt skäl till att ej
i någon män föregripa den världsliga rättens dom i saken.

Klagandena yttrade i påminnelser bland annat, att domkapitlets ledamöter
icke torde varit okunniga om att den av Wiberg m. fl. å Nordlund och Ramselius
uttagna stämningen aldrig blivit dem delgiven. I ortstidningarna i Härnösand
hade förekommit synnerligen vidlyftiga referat av förloppet av en av Nordlund
mot Wiberg m. fl. vid rådhusrätten i Härnösand anhängiggjord rättegång med
yrkande om ansvar för ärekränkning på grund därav, att Wiberg m. fl. i sina
omförmälta till domkapitlet ingivna besvär beskyllt Nordlund för brott mot 10
kap. 16 § strafflagen. Klagandena bifogade fyra exemplar av Västernorrlands
Allehanda, nämligen för den 30 mars, den 27 april, den 1 och den 15 juni
1920. Tidningen hade en synnerligen stor spridning i Härnösand, och det förefölle
märkligt, om domkapitlets ledamöter, som visat frågan om kyrkoherdebefattningen
i Nordingrå och vad därmed sammanhängde ett påfallande stort intresse,
icke skulle hava bemärkt de referat av nyssnämnda rättegång, vilka funnes
intagna i de fyra tidningsexemplaren. Av referaten framginge, att anledningen
till anhängiggörandet av rättegången just varit, att stämningen icke delgivits vare
sig Nordlund eller Ramselius.

Vid påminnelserna voro fogade urklipp ur de ifrågavarande tidningsexemplaren,
vari voro intagna referat av två vid rådhusrätten i Härnösand anhängiggjorda
mål, nämligen dels mellan Ramselius, å ena, och Hemström, å andra
sidan, angående ärekränkning, och dels mellan Nordlund, å ena, samt Wiberg
in. fl., å andra sidan, angående falsk angivelse. I referaten omnämndes bland
annat, att den å Nordlund och Ramselius uttagna stämningen angående ansvar
för olaga påverkan vid kyrkoherdevalet icke fullföljts genom delgivning av den
anledning, att domkapitlet redan på annan grund än som framhållits i de av
Wiberg m. fl. till domkapitlet ingivna besvären förklarat Ramselius obehörig till
kyrkoherdebefattningen.

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

186

Tillika åberopade klagandena ett av domhavanden i Nätra och Nordingrå
domsaga den 4 augusti 1920 meddelat bevis, att den av Wiberg m. fl. å Nordlund
och Ramselius uttagna stämningen angående ansvar för obehörigt verkande vid
val icke vid målets pårop den 9 februari 1920 eller sedermera blivit fullföljd
utan förfallit.

Sedan jag låtit någon tid gå, anmodade jag med översändande av handlingarna
domkapitlet att inkomma med förnyat yttrande samt därvid meddela upplysning,
huruvida domkapitlet, ehuru sådant åtal, som i 37 § i lagen angående
tillsättande av prästerliga tjänster icke, såvitt handlingarna utmärkte, funnes anhängiggjort,
ännu icke till slutlig prövning företagit de besvär, J. O. Wiberg m. fl.
anfört över det den 23 november 1919 förrättade kyrkoherdevalet.

Med anledning härav anförde domkapitlet i en den 17 januari 1921 inkommen
förklaring följande:

Vid fattandet av sitt beslut den 17 december 1919 att uppskjuta prövningen
av inkomna besvär hade domkapitlet ansett sig förpliktat till sådant uppskov på
grund av den uttagna stämning, varom bevis företetts, ehuru delgivningsbevis
icke inkommit. När domkapitlet sedermera den 24 december 1919 på helt andra
grunder besluta förklara Ramselius obehörig till förslag, hade nyssnämnda besvärsfråga
förlorat sin praktiska betydelse. Domkapitlet hade heller icke ansett sig
böra återupptaga besvärsmålet till prövning och avgörande, så länge icke från
vederbörande d. v. s. antingen klagandena eller de personer, mot vilka stämningen
uttagits, inkommit anmälan och intyg, att stämningen icke fullföljts. Först genom
ett uti de av mig översända handlingarna meddelat intyg hade domkapitlet fått
officiellt besked om, att den av Wiberg m. fl. å Nordlund och Ramselius till
Nordingrå tingslags häradsrätt uttagna stämningen icke vid målets pårop den 9
februari 1920 eller sedermera blivit av sökandena fullföljd utan förfallit, Domkapitlet
hade då omedelbart den 29 december 1920 till slutlig prövning företagit
de besvär, som Wiberg m. fl. anfört över det den 23 november 1919 förrättade
kyrkoherdevalet. Därvid hade domkapitlet lämnat besvären utan avseende. Domkapitlet
ville slutligen påpeka att, ehuru domkapitlet beklagade, att tillsättningen
av kyrkoherdebefattningen i Nordingrå kommit att draga långt ut på tiden, detta
uppskov å ena sidan icke behövt förskjuta tillträdestiden för befattningen ifråga,
enär denna infölle först den 1 maj 1922, och å andra sidan måste ses i belysningen
av de ovanligt komplicerade förhållanden, som i detta fall förelegat. Domkapitlet
hade efter den mest samvetsgranna prövning och i sina åtgöranden enbart
lett av önskan att giva klart besked och skipa rättvisa utan någon meningsskiljaktighet
handlat som det gjort och därvid haft den kyrkas anseende och bästa
för ögonen, som domkapitlet vore satt att i sin mån tjäna.

Förklaringen var åtföljd av domkapitlets utslag den 29 december 1920 i anledning
av Wiberg m. flis besvär över kyrkoherdevalet, genom vilket utslag domkapitlet,
enär klagandena varken med laga dom styrkt sitt påstående om obehörigt
verkande i valet eller eljest förebragt någon omständighet av beskaffenhet att
böra verka valets upphävande, prövade rättvist ogilla de däröver anförda besvären.

Domkapitlets sistnämnda utslag vann laga kraft.

— 1922 —

187

Emellertid blev Ramselius ställd under åtal inför Sollefteå tingslags häradsrätt
vid dess sammanträde den 4 oktober 1920 dels av landsfiskalen Henry Rosén
med yrkande om ansvar å Ramselius för det han den 30 oktober 1919 å järnvägståg
mellan Långsele och Sollefteå varit berusad och åstadkommit förargelse,
samt dels av stadsfiskaleu Petrus Sundin med yrkande om ansvar, för det Ramselius
samma dag å allmän plats i Sollefteå uppträtt berusad av starka drycker.

Det sistberörda åtalet blev av häradsrätten genom utslag samma den 4 oktober
1920 ogillat. Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Beträffande det av Rosén anhängiggjorda åtalet fann häradsrätten genom utslag
den 11 april 1921 på anförda skäl den i målet förebragta bevisningen icke
vara av den bindande beskaffenhet, att Ramselius kunde anses förvunnen att
hava vid i målet ifrågakomna tillfällen å allmän plats förekommit berusad, i följd
varav och då i mål av förevarande beskaffenhet värjemålsed lämpligen ej borde
ifrågakomma, Ramselius ej kunde mot sitt nekande till ansvar i detta hänseende
fällas. Beträffande yrkandet om ansvar å Ramselius för förargelseväckande beteende,
ådagalagt dels genom hans beteende före bantågets avgång från Långsele,
dels ock genom hans uppträdande under den följande tågfärden till Sollefteå,
funne häradsrätten väl vad Ramselius enligt eget erkännande låtit komma sig till
last hava innefattat ett betänkligt eftersättande av den värdighet i uppträdandet,
som en person i hans ställning bort iakttaga. Som likväl av vittnesmålen att
döma Ramselius’ uppträdande syntes hava av de fåtaligt närvarande åskådarna
föga uppmärksammats, och den förargelse, som först efteråt, sedan Ramselius
stånd och ändamålet med hans resa blivit för nämnda personer känt, kunde hava
uppstått, icke stått till själva gärningen i det omedelbara följdsammanhang, som
för tillämpning av straffbestämmelsen i 11 kap. 15 § i strafflagen utgjorde förutsättningen,
utan till huvudsaklig del väckts genom kringspridda, delvis, såsom
framgått, överdrivna rykten om vad som försiggått, funne häradsrätten åtalet icke
heller i denna del kunna bifallas.

Över sistnämnda utslag anfördes av allmän åklagare besvär i Svea hovrätt,
som genom utslag den 14 juni 1921 fastställt häradsrättens beslut.

I en den 2 mars 1921 hit ingiven klagoskrift anförde Ramselius, att ehuru
Kungl. Maj:ts tidigare omförmälda utslag inkommit till domkapitlet redan i juni
1920, domkapitlet ännu icke företagit frågan om Ramselius’ behörighet till kyrkoherdebefattningen
i Nordingrå till avgörande. Ej heller hade domkapitlet, såvitt
Ramselius kunnat utröna, fattat något beslut om uppskjutande av frågans prövning.
Ramselius hade emellertid anledning att antaga, att domkapitlet ansåge,
att frågan om Ramselius’ behörighet till förslag till kyrkoherdebefattningen vore
beroende på utgången av det av Rosén vid Sollefteå tingslags häradsrätt mot
Ramselius anhängiggjorda åtalet för fylleri och förargelseväckande beteende. Enligt
Ramselius’ förmenande hade emellertid domkapitlet bort antingen omedelbart
utfärda fullmakt för Ramselius såsom kyrkoherde i Nordingrå pastorat eller ock
jämlikt 38 § prästvalslagen besluta, att med fullmaktens utfärdande skulle anstå,
till dess åtalet blivit slutligen avgjort.

— 1922 -

188

Domkapitlet anförde i avgivet yttrande följande:

Såsom av ett yttrandet bilagt protokollsutdrag framginge, hade domkapitlet
redan den 29 december 1920 vidtagit den åtgärd beträffande frågan om utfärdande
av fullmakt å kyrkoherdebefattningen i Nordingrå, som jämlikt 38 § prästvalslagen
ålegat domkapitlet.

Vid domkapitlets förklaring var fogat ett utdrag av dess protokoll den 29
december 1920, varav framgick, att sedan domkapitlet samma dag avslagit de av
Wiberg m. fl. anförda besvär över det den 23 november 1919 förrättade valet av
kyrkoherde i Nordingrå församling, därvid Ramselius erhållit de flesta rösterna,
samt domkapitlet sålunda hade att till behandling företaga frågan om utfärdande
av fullmakt för Ramselius å kyrkoherdebefattningen i nämnda församling,
domkapitlet beslutit, att, enär Ramselius vore vid världslig domstol ställd under
åtal för fylleri och förargelseväckande beteende under provresa för ifrågavarande
befattning, vid sådant förhållande på grund av bestämmelsen i 38 § prästvalslagen
med fullmaktens utfärdande skulle anstå, till dess över åtalet slutligen
blivit dömt.

Med anledning av vad som förekommit har jag avlåtit ämbetsskrivelser till
domkapitlet i Härnösand och rådhusrätten i Hudiksvall däri jag — i tillämpliga
delar beträffande vardera myndigheten — anfört följande:

I 8 § i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster
stadgas, att domkapitlet ej må till prästerlig tjänst utnämna eller på förslag
därtill uppföra annan än den, som prövas äga den förmåga och de egenskaper,
vilka för tjänstens nöjaktiga bestridande erfordras.

I 38 § i lagen stadgas, att om, sedan val till prästerlig tjänst hållits, domkapitlet
skall utfärda fullmakt å tjänsten, och, innan detta skett, den, som undfått
de flesta rösterna, blivit till förslag obehörig, skall tjänsten kungöras till nv
ansökan ledig. År han satt under åtal, på vars utgång beror, om han må vara
till förslag obehörig, skall med fullmaktens utfärdande anstå, till dess över åtalet
är slutligen dömt.

Enligt 3 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst
och om laga domstol i sådana mål skall präst, om han i ämbetsutövning är så
överlastad av starka drycker, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning
synbarligen kan märkas, att han är drucken, dömas till mistning av ämbetet på
viss tid eller avsättning. Jämlikt 8 § i lagen skall präst, om han för brott utom
ämbetet blivit dömd till böter eller fängelse och brottet är sådant, att hans prästerliga
anseende därigenom fläckas eller spilles, särskilt dömas till varning, mistning
av ämbetet på viss tid eller avsättning. Att fylleri och förargelseväckande beteende
falla under bestämmelserna i sistberörda lagrum, torde vara otvivelaktigt.

De båda vid Sollefteå tingslags häradsrätt anhängiggjorda åtalen mot Ramselius
angående det ena fylleri och förargelseväckande beteende och det andra
fylleri hava visserligen ogillats, men häradsrätten har likväl funnit, att Ramselius
genom sitt beteende före bantågets avgång från Långsele och genom sitt uppträdande
under den följande tågfärden till Sollefteå betänkligt eftersatt den värdig —

1922 —

189

het i uppträdandet, som en person i hans ställning bort iakttaga. Att domkapitlet,
sedan det fått kännedom om Ramselius’ uppträdande och de närmare omständigheterna
därvid, icke ansett honom besitta de egenskaper, som erfordrats
för ett nöjaktigt bestridande av kyrkoherdebefattningen i Nordingrå församling,
finner jag naturligt. För domkapitlet, som det ålegat att hava kyrkans anseende
och bästa för ögonen, måste det framstått såsom synnerligen beklagligt, hurusom
Ramselius genom det beteende, vartill han gjort sig skyldig, bragt aktningen för
prästämbetet i fara.

Under intrycket härav meddelade domkapitlet sitt beslut den 24 december
1919, varigenom dels Ramselius förklarades hava blivit till förslaget till kyrkoherdebefattningen
obehörig och dels befattningen bestämdes skola kungöras till
ny ansökan ledig. Att domkapitlet härvid i nitälskan om kyrkan gått för hastigt
till väga, har redan blivit antytt i Kungl. Maj:ts den 28 maj 1920 givna utslag,
däri uttalats, att domkapitlet icke, innan de över valet anförda besvären blivit
slutligen avgjorda, bort upptaga frågan, huruvida Ramselius blivit till förslag
obehörig. Domkapitlet har visserligen anfört, att när domkapitlet den 24 december
1919 på anförda grunder förklarat Ramselius obehörig, frågan om prövning
av de över valet anförda besvären förlorat sin praktiska betydelse. Att kyrkoherdebefattningen
icke kunnat förklaras till ny ansökan ledig, förrän de över det
redan skedda valet anförda besvären blivit slutligen prövade, förefaller emellertid
tämligen klart.

Beträffande de av Nordlund framställda klagomålen däröver, att domkapitlet
anmodat rådhusrätten i Hudiksvall att avhålla vittnesförhör med konduktören
Hemström och att rådhusrätten, med bifall till domkapitlets framställning företagit
vittnesförhöret, stadgades i § 22 i kungl. förordningen den 11 februari 1687
huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, att »Alle Witnen, som Consistorium
behöfwer, til uplysning i Saken, eller Parterne sökia åt betiena sig af,
böra straxt, om dhe närwarande äro, efter dhen allmänne Lagen, och dhe påminnelser,
som antingen Consistorium, eller Parten ingifwer, Redeligen afhöras,
uti Parternes, eller dheras Fullmächtiges närwaro, in för Rådstugu Rätten, dher
Consistorium belägit är: Men skulle samma påberopade Witnen wara långt frånvarande,
åt dhe utan sitt stora besvär, eij kunna dijt komma, måge dhe på lijka
sätt afhöras i Orten dher dhe wistas, antingen i Staden, på förste Rådstugu Dag,
eller på Landet, wid första Tingztimma; Och ifall dhet wore något långt til Tingztimman,
och Saken i Consistorio ey tåhl drögzmål, måge Witnen fordras til
näste Stad, och dher afhöras, som förr sagt är, och samma Rätt bör straxt meddela
Consistorio hvad dheruti giort är, utan vedergällning. Försummar någon Häradzeller
Rådstugu-Rätt alt dhetta, straffes som i § 20 förmält är.»

I kungl. cirkuläret den 21 augusti 1786 om vidtagande af någre sådane mått
och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet, hette det bland annat:
»Emedan Förordningen om Rättegång i Dom-Capitlen af den 11 Febr. 1687 §
15 förmår, det Consistorium bör döma uti de saker, som egentligen angå Presteoch
Scholae-Stånds Personer, högre och lägre, hvad deras Ämbeten och felj^vidkommer
uti lära och lefverne, samt åt däruppå hafva en noga och alvarsam upsikt,
ty anbefalle Wi Biskoparne och Consistorierne åt låta en sådan sig åliggande

— 1922 —

190

skyldighet wara ömt om hjertat, och ingalunda tillåta, åt Presternas straffbarhet
må åstadkomma förargelse, som länder Riket til skada och Ståndet til wanheder,
utan så snart en Prestman warder känd och angifwen för Ämbets fel eller oordenteligheter,
bör Consistorium i Orten, hwarest den angifne ^vistas, igenom Probsten
häröfwer anställa wederbörlig undersökning, och, efter inhämtad underrättelse om
förhållandet, där han finnes skyldig, antingen skrifteligen eller igenom Probsten
gorå honom en tjenlig föreställning, med tillagd förmaning, eller ock, där målet
skulle wara af swårare beskaffenhet, inkalla en sådan Prestman till Consistorium,
åt der stå til Laga answar för sin förseelse, samt efter omständigheterna, anses
förtjent till warnings ärhållande, eller dömas til suspension, eller ock Ämbetets
förlust; dock åt i händelse felet af den anklagade ej ärkännes, utan måste igenom
wittnen honom öfwerbewisas, sådane wittnen då vid Prestens Forum domicilii,
uppå Consistorii begäran, må höras och nödige uplysningar til sakens utredande
därstädes inhämtas.»

I kungl. brevet den 7 december 1787 angående rätta förståndet av 1786 års
cirkulär anfördes, att när i dylika mål »wittnen åberopas eller nödiga anses, äger
Consistorium sådant äska af Domstolen i den ort, hwarunder Presten hörer, hvilken
Domstol åligger wittnesförhöret, så fort ske kan, i wederbörandes närwaro
anställa och det samma inom 14 dagar derefter wid bot af en Rdr. för hwarje
dag dermed upskjutes, till Consistorium insända».

I 35 § i 1910 års lag bestämmes, att om domkapitlet i anledning av anförda
besvär över frågodagsförrättning och prästval prövar nödigt, att vittnen höras må,
skall därvid förfaras på sätt i allmänhet angående vittnesförhör i de vid domkapitlet
anhängiggjorda mål är stadgat.

Av den ordning i förhållande till tidigare och efterföljande stadganden, som §
22 erhållit i 1687 års förordning, torde med tämligen stor visshet kunna dragas
den slutsatsen, att de i lagrummet avsedda vittnesförhör tänkts vara sådana, som
skolat företagas, medan ett mål varit på sådant sätt anhängigt vid domkapitlet,
att domkapitlet ännu icke meddelat slutligt beslut i målet.

Enligt 44 § i prästvalslagen skola besvär, vilka hos konungen anföras över
domkapitlets beslut i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst, ingivas till domkapitlet;
och skall domkapitlet infordra vederbörandes förklaring samt till Kungl.
Maj:t insända besvärshandlingarna jämte eget utlåtande.

Så vitt som ett mål eller ärende alltid kan sägas vara i viss mån anhängigt
hos eu myndighet, så snart någon målet rörande handling inkommit till myndigheten,
finner jag domkapitlets uppfattning riktig, att målet angående Ramselius’
obehörighetsförklaring var anhängigt hos domkapitlet, tills besvärshandlingarna jämte
domkapitlets utlåtande överlämnats till Kungl. Maj:t. Men, enligt min uppfattning,
pågick icke målet hos domkapitlet på sådant sätt, att något vittnesförhör
däri efter domkapitlets föranstaltande bort företagas. Hade vittnesförhör angående
riktigheten av ett vid domkapitlets utlåtande fogat intyg ansetts erforderligt,
torde ett förständigande från Kungl. Maj:t till domkapitlet att begära vittnesförhöret
kunnat tänkas.

Emellertid böra de från början illa avfattade och numera alldeles föråldrade
kyrkoförfattningarna, ehuru ännu i gällande kraft, icke alltför strängt tolkas efter

— 1922 —

101

ordalydelsen. Likaså framlyser såsom deras grundmening, att i domkapitlens
händer lagts en stor makt till upprätthållande av tukt och ordning bland prästerskapet
i stiften. Det är därför förklarligt, att domkapitlet, med anlitande av den
befogenhet, domkapitlet ansett sig äga, funnit sig höra till det ifrågavarande
målets utredning hos rådhusrätten anhålla om vittnesförhör med Hemström.
Jag kan därvid icke undgå att påpeka, att genom Kungl. Maj:ts utslag den 28
maj 1920, varigenom domkapitlets beslut den 24 december 1919 undanröjdes,
ansetts, att frågan om Ramselius’ behörighet, så länge icke de Wibergska besvären
avgjorts, även efter orden fortfarande varit hos domkapitlet anhängig.

Under sådana förhållanden har Nordlunds klagoskrift, i vad den avser domkapitlets
ledamöter, ej föranlett vidare åtgärd.

För rådhusrätten i Hudiksvall hade det, enligt min mening, bort framstå såsom
i högre grad tvivelaktigt, huruvida det av domkapitlet begärda vittnesförhöret
finge äga rum. Framställningen om företagandet av en så ovanlig processuell
åtgärd som att i en avlägse boende persons frånvaro höra ett vittne angående
ett brott, vartill ifrågavarande person skulle gjort sig skyldig, hade bort
mana rådhusrätten till den största betänksamhet.

Att rådhusrätten ägt befogenhet att tillbakavisa domkapitlets begäran, synes
uppenbart. Enligt vad handlingarna i det genom Kungl. Maj:ts utslag den 28
maj 1920 avgjorda besvärsmålet utvisa, avslog rådhusrätten i Härnösand genom
beslut den 8 mars 1920 en av domkapitlet gjord hemställan, att nämnda rådhusrätt
ville i enahanda syfte som beträffande Hemström anställa vittnesförhör med
vissa uppgivna personer. Rådhusrätten i Härnösand yttrade, att som § 22 i 1687
års förordning allenast avsåge vid domkapitlet anhängiga rättegångar, men den
sak, vari vittnesförhör begärts, icke därstädes vore föremål för rättegång, kunde
domkapitlets ansökning icke föranleda till någon åtgärd.

De skäl, som rådhusrätten i Hudiksvall framdragit till stöd för sitt förfarande,
kunna emellertid icke lämnas obeaktade. Att här icke, såsom rådhusrätten
framkastat, varit fråga om ett vittnesförhör för dödsfalls skull utan om hörandet
av ett vittne i ett mål, som anhängiggjorts hos domkapitlet, torde väl vara tämligen
säkert. Men det låg närmast till hands för rådhusrätten att tillmötesgå
domkapitlets framställning, hälst som rådhusrätten haft skäl förmoda, att domkapitlet,
med den djupare kännedom om tillämpliga författningar, som domkapitlet
måste förutsättas äga, icke framkommit med sin anhållan utan att därför
äga giltiga skäl.

Rådhusrättens underlåtenhet att kalla Ramselius till vittnesförhöret torde
kunna försvaras därmed, att domkapitlet i sin skrivelse till rådhusrätten framhållit,
att saken vore av så brådskande beskaffenhet, att som tingssammanträde
i Ljusdal, där Hemström bodde, icke skulle äga rum förrän den 15 mars 1920,
förhöret icke kunde äga rum därstädes.

Med hänsyn härtill och till den utveckling, händelserna sedermera fått —
varigenom rådhusrättens förfarande att avhålla vittnesförhöret icke kommit att
medföra någon skada — har jag funnit något vidare ingripande mot rådhusrätten
icke höra äga rum under förhoppning likväl, att — därest något fall av lik -

— 1922 —

192

nande beskaffenhet framdeles skulle ankomma på rådhusrättens prövning — rådhusrätten
måtte iakttaga all försiktighet.

Beträffande därefter Nordlunds, Sundströms och Lindhs klagomål däröver, att
domkapitlet — oaktat icke något åtal mot Ramselius och Nordlund, för det de
obehörigen verkat i kyrkoherdevalet, kommit till stånd — icke utan dröjsmål
företagit de av Wiberg m. fl. anförda besvären över valet har domkapitlet bland
annat anfört, att domkapitlet avvaktat meddelande från vederbörande angående
åtalets utgång, innan domkapitlet ånyo företoge besvären till behandling.

Den uppfattning, domkapitlet sålunda gjort gällande, är icke förenlig med
en modern rättsuppfattning. Sedan domkapitlet med anledning av det bebådade
åtalet mot Ramselius och Nordlund beslutit att tills vidare uppskjuta prövningen
av de Wibergska besvären, förekom i tidningen Västernorrlands Allehanda den
SO mars, den 27 april samt den 1 och den 15 juni 1920 under uppseendeväckande
rubriker referat angående av Ramselius och Nordlund vid rådhusrätten i
Härnösand anhängiggjorda ärekränkningsmål, stående i samband med nu omhandlade
förhållanden. I referaten framhölls, att stämningsansökningen mot Ramselius
och Nordlund för obehörig inverkan å valet icke fullföljts. Det synes mig knappast
troligt, att artiklarnas innehåll blivit för vare sig domkapitlets ledamöter eller
konsistorienotarien obekanta. Konsistorienotarien är inför biskopen och domkapitlet
ansvarig för de göromål, som enligt lag och tjänstens natur tillhöra en
expeditionshavande. Det hade därför ålegat konsistorienotarien att med eller utan
vederbörlig anmaning göra sig underkunnig om, huruvida något åtal mot Ramselius
och Nordlund i det förevarande avseendet kommit till stånd och huru målet
eventuellt fortskrede. En underrättelse härutinnan hade lätteligen genom telefon
kunnat inhämtas från domhavanden i Nätra och Nordingrå domsaga.

Som det ifrågavarande besvärsmålet emellertid icke varit av brådskande beskaffenhet
och detsamma, enligt vad domkapitlet meddelat, numera blivit avgjort,
hava de av Nordlund, Sundström och Lindh i denna del framförda klagomålen
ej föranlett vidare åtgärd.

Vad slutligen angår de av Ramselius personligen härstädes framförda klagomålen,
hava dessa, vilka visat sig vara fullständigt ovederhäftiga, lämnats utan
vidare avseende.

5. Försummelse att, sedan en till fängelse dömd person erhållit nåd,
återkalla hans efterlysning i tidningen Polisunderrättelser.

I en hit inkommen klagoskrift anförde typografen Emil Bernhard SvenssonManus
följande:

Klaganden hade genom ett av Svea hovrätt den 17 oktober 1917 meddelat
utslag dömts för tryckfrihetsbrott till fängelse 3 månader. Genom ett av Kungl.
Maj:t den 7 oktober 1919 givet utslag hade klaganden av nåd förskonats från
straffets undergående. Då klaganden söndagen den 17 oktober 1920, vid vilken
tid han varit anställd å tryckeri i Köpenhamn, tillfälligtvis besökt folkets hus
vid Skromberga i Ekeby, hade klaganden därstädes anhållits av polisuppsynings —

1922 —

193

mannen vid stenkolsgruvan Gustaf Ekdahl under uppgift att klaganden vore efterlyst
i tidningen Polisunderrättelser. Klaganden hade protesterat mot anhållandet,
enär han skulle erhållit amnesti, och begärt, att han skulle få vistas hos släktingar
på plutsen, tills undersökning ägt rum. Ekdahl hade icke bifallit klagandens
begäran utan vid 9-tiden på kvällen insatt honom i en i folkets hus befintlig
oeldad förvaringsarrest, avsedd för fyllerister. Följande dag hade klaganden
transporterats till landsfiskalen John Godlund i Kågeröd. Klaganden hade
inför Godlund förnyat sina protester men utan resultat. Därpå hade klaganden
blivit transporterad till centralfängelset i Malmö, där han samma dags kväll kl.
6,30 blivit insatt i cell. Vid ankomsten till fängelset hade klaganden framhållit
det övergrepp, som blivit begånget, men de underordnade tjänstemän, som omhänderhaft
inskrivningen och undersökningen, hade icke kunnat företaga något.
Först tisdagen den 19 oktober hade klaganden vid middagstid blivit nedkallad
till direktören för fängelset, som lovat undersöka saken med det resultat, att klaganden
samma dag kl. 5 e. m. blivit utskriven. Klaganden fordrade ersättning
för förlorade arbetsdagar, extra resor samt åsamkat lidande. .. ..

Av Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag, vilket expedierats till Ö. A., inhämtade
jag, att Oscar Sjögren i Malmö med flera för Malmö ungsocialistiska klubb
ansökt om nåd för redaktören Albert Jensen, typografen Emil Bernhard Svensson,
Eva Lövgren, journalisten Axel Emil Andersson, expeditören Hjalmar Eriksson
och journalisten Anders Viktor Johansson, att Emil Bernhard Svensson blivit
genom Svea hovrätts utslag den 17 oktober 1917 dömd jämlikt 3 § 9 mom.
tryckfrihetsförordningen, jämfört med 8 kap. 28 § strafflagen, att hållas i fängelse
3 månader, samt att Kungl. Maj:t ej funnit anledning förekomma att lämna bifall
till nådeansökningen i vad den avsåge Albert Jensen och Axel Emil Andersson,
varemot Kungl. Maj:t velat av nåd förskona Emil Bernhard Svensson från
undergående av det honom ådömda fängelsestraffet men vidkommande ansökningen
i vad den avsåge Eva Lövgren, Hjalmar Eriksson och Anders Viktor
Johansson funnit densamma ej förtjäna avseende.

Ur den under inseende av Stockholms polisstyrelse utgivna tidningen Polisunderrättelser
antecknades

dels att i n:r 13 för den 31 januari 1918 under rubriken A. Efterlysta personer
7:o införts, att typografen Emil Bernhard Svensson-Manus, vilken genom
Svea hovrätts utslag den 17 oktober 1917 blivit dömd att för tryckfrihetsbrott
hållas till fängelse 3 månader, skulle efterspanas och, därest han anträffades, befordras
till undergående av straffet, ävensom att utslaget förvarades i O. A:s
kansli, varifrån efterlysningen begärts,

och dels att i n:r 246 för den 22 oktober 1920 enligt meddelande från O. Ä:s
kansli införts under avdelningen B. Häktade personer och avlysningar l:o, att
klaganden, efterlyst i n:r 13 A. 7—18, av nåd förskonats från undergående av
det honom ådömda fängelsestraffet, vadan efterlysningen återkallades.

Under avdelningen C. i samma tidningsnummer var infört ett meddelande
från redaktionen, att vederbörande på förekommen anledning ånyo uppmanades
att omedelbart insända avlysning å i tidningen efterlyst person, så snart angående
denne sådana omständigheter inträffat, att efterlysningen upphört att gälla.

25 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

194

I anledning av innehållet i klagoskriften infordrade jag yttranden från polisuppsyningsmannen
Ekdahl, landsfiskalen Godlund, direktören vid centralfängelset
i Malmö A. F. Norrman, överkonstapeln vid fängelset A. Thorsson, K. B. i
Malmöhus län ävensom Ö. Ä. Sistnämnda myndighet skulle därvid särskilt meddela
upplysning angående vilken eller vilka tjänstemän inom Ö. Ä. finge anses
ansvariga för att återkallandet i tidningen av klagandens efterlysning syntes hava
blivit fördröjt.

Ekdahl yttrade följande:

Då han söndagen den 17 oktober 1920 omkring kl. 9,30 e. m. inställt sig i
folkets hus i Skromberga till tjänstgöring för aftonen och gått in i kaféet, hade
klaganden inkommit från danslokalen. Då klaganden observerat Ekdahl, hade
han genast vänt om samt gått ut och begärt sitt i garderoben inlagda bagage.
Som Ekdahl förut kände klaganden till utseendet ocli då Ekdahl sett i tidningen
Polisunderrättelser, att klaganden vore av Ö. Ä. efterlyst, och icke Ekdahl veterlig01].
därifrån avlysts, hade Ekdahl meddelat klaganden, att han vore efterlyst av
O. A. för avtjänande av honom ådömt 3 månaders fängelse, vartill klaganden
framhållit, att han blivit befriad från att undergå sitt straff. Ekdahl hade då
frågat klaganden, om han hade någon handling eller dylikt på sig, som kunde
styrka denna uppgift. Därtill hade klaganden svarat, att han icke innehade några
dylika handlingar, enär han under den tid, efterlysningen varit, vistats i Danmark,
att han ankommit därifrån samma dag och att han genom brev från sina vänner
i Stockholm erhållit kännedom om att han blivit befriad från sitt straff. Då
Ekdahl icke kunde sätta tilltro till dessa klagandens uppgifter, hade Ekdahl anhållit
klaganden och insatt honom omkring kl. 9,45 e. m. i arrestlokalen vid
folkets hus. Enligt för Ekdahl gällande instruktion ålåge det Ekdahl bland
annat att anhålla efterlysta personer och inställa dem till förhör hos vederbörande
kronolänsman. Det vore ostridigt, att klaganden efterlysts av Ö. Ä. i tidningen
Polisunderrättelser n:r 13 A 7 1918. Eu underordnad polisman borde väl mera
sätta tro till den under Ö. Ä:s eget inseende utgivna tidningen Polisunderrättelser
och en av Ö. Ä. själv utfärdad efterlysning än de uppgifter, varmed den efterlyste
skulle vilja dupera eu polisman.

Godlund anförde, att han omkring kl. 8,30 f. m. måndagen den 18 oktober
1920 erhållit telefonmeddelande från Ekdahl, att denne föregående afton anhållit
eu i tidningen Polisunderrättelser n:r 13 A 7 1918 efterlyst person vid namn
Svensson-Manus. Ekdahl hade anhållit om besked, huru han skulle förfara.
Godlund hade meddelat Ekdahl, att han senare skulle få besked. Sedan Godlund
genomsökt tidningen Polisunderrättelser från och med nämnda nummer till och
med det senast erhållna utan att finna, att klaganden ytterligare förekomme därstädes,
hade Godlund givit Ekdahl order att inställa den anhållne i Kågeröd.
Vid 3-tiden på eftermiddagen hade Ekdahl inställt klaganden å Godlunds tjänsterum,
därvid Ekdahl meddelat, att den anhållne uppgivit för honom, att han i
en tidning sett en notis, att han blivit benådad. Tillfrågad, huru därmed förhölle
sig, hade klaganden uppgivit, att han sett i tidningen Arbetet, att han skulle
vara av nåd befriad från det honom ådömda straff, som avsåges i efterlysningen.
Klaganden hade vidare uppgivit, att han ådragit sig straffet genom att stå såsom

— 1922 —

ansvarig utgivare av eu tillfällighetspublikation vid namn »Tyska faran». Omedelbart
efter det utslaget fallit både lian avrest till Danmark, där han alltsedan
vistats. Några gånger hade han varit på tillfälliga besök i Landskrona och Ekeby.
Tillfrågad, när utslaget fallit, både klaganden trott sig veta det vara hösten 1919,
enär han vid den tiden, då han avlagt ett besök hos eu fånge å Malmö centralfängelso,
av direktören därstädes blivit gratulerad till benådningen. Då klagandens
uppgifter icke förefallit bestämda samt icke heller i högre grad trovärdiga,
allrahelst som klaganden förklarat sig urståndsatt att på något sätt styrka uppgifterna
annorledes än genom sina vänner i Stockholm, hade Godlund givit honom
det rådet att omedelbart sätta sig i förbindelse med dessa. För sådant ändamål
hade Godlund tillhandahållit klaganden kuvert och skrivpapper, å vilket han
skrivit till tidningen Brands redaktion och antagligen anhållit om hjälp med anskaffande
av det eventuella nådebeslutet. Sedan brevet var skrivet, hade Godlund
tillhandahållit klaganden frimärke samt tillsagt honom att omedelbart postbehandla
brevet, så att det vore adressaten tillhanda följande dag. Fråga om
telegrafering hade även dryftats men förkastats, enär klagandens vänner kanske
icke skulle anträffas så sent på dagen. Sedan Godlund rått klaganden att omedelbart
till fängelsedirektören framställa sina påståenden om benådningen, hade förpassning
överlämnats till polisuppsyningsmannen Ekdahl, som tagit hand om
klaganden. Någon arbetsförtjänst hade icke gått förlorad för klaganden genom
anhållandet, enär han, som haft anställning som typograf i riksdagstryckeriet i
Köpenhamn, under riksdagens ferier haft några dagars ledighet. Skulle Polisunderrättelser
utgöra det organ, varigenom polismyndigheterna skulle bringa meddelanden
till varandra, vilka meddelanden oftast innefattade bestämd begäran om
viss åtgärd, torde det ock ovillkorligen åligga vederbörande meddelare att, när
sådan omständighet inträffat, som upphävde eller förändrade i tidningen intaget
tillkännagivande, genast kungöra detsamma.

Norrman anförde följande:

Klaganden, vilken vid fängelset mottagits av Thorsson, hade genast vid ankomsten
anfört klagomål över att han blivit häktad under påstående, att han
vore benådad. Med hänsyn till förpassningens tydlighet och då det varit så pass
sent på dagen, hade Thorsson icke ansett sig föranlåten att omedelbart vidtaga
någon åtgärd, men klaganden hade erhållit det beskedet, att han påföljande dag
skulle få tillfälle tala med direktören. Vid Norrmans ankomst till fängelset dagen
därpå hade saken anmälts för Norrman. Norrman hade erinrat sig hava hört
eller läst, att Malmö ungsocialistiska klubb för någon tid sedan sökt nåd för en
del för tryckfrihetsbrott dömda personer och att någon eller några av dem verkligen
blivit benådade. I telefon hade Norrman genast satt sig i förbindelse med

K. B., som lovat att ofördröjligen taga reda på om klagandens uppgifter vore
riktiga. Vid 5-tiden på eftermiddagen hade Norrman erhållit dels telefonmeddelande
från K. B. och dels telegram från Ö. Ä., att klaganden vore benådad
och skulle släppas, varför han omedelbart frigivits.

Thorsson yttrade, att klaganden vid ankomsten till fängelset anfört klagomål
över införpassningen och påstått sig vara benådad. Thorsson hade förklarat, att
han med hänsyn till förpassningens tydlighet måste taga emot klaganden, men

— 1922 —

196

lovat klaganden, att han så fort sig göra läte skulle få saken prövad av fängelsedirektören.
Thorsson hade även förklarat, att detta ej gärna vore möjligt omedelbart
med hänsyn till den enligt fängelsets dagordning — som slutade kl. 7,30
e. m. — sena tiden på dagen, då direktören ej vore tillstädes vid fängelset och
för övrigt alla expeditioner, genom vilka en utredning i ärendet måste ske, vore
stängda.

K. B. i Malmöhus län vitsordade vad Norrman anfört därom att han på
förmiddagen den 19 oktober 1920 till landskansliet gjort anmälan angående klagandens
ankomst till fängelset och om dennes uppgift, att han blivit benådad
från straffet. K. B. hade omedelbart satt sig i förbindelse med Ö. Ä., och på
eftermiddagen samma dag hade från O. Ä. ingått telegrafiskt meddelande, att
klagandens uppgift vore riktig. Norrman hade därefter genast fått besked, att
klaganden skulle frigivas. Att klaganden blivit anhållen och införpassad till fängelset
hade givetvis berott därpå, att efterlysningen om honom ej blivit återkallad.
Ekdahl och Godlund torde ej hava varit berättigade taga för god klagandens
blotta uppgift om att han förskonats.

O. Ä. anförde följande:

Den 8 oktober 1919 hade till Ö. Ä. ankommit Kungi. Maj.ts utslag den 7 i
samma månad, varigenom Kungl. Maj:t av nåd förskonat, »bland andra», typografen
Emil Bernhard Svensson från undergående av denne genom Svea hovrätts
utslag den 17 oktober 1917 ådömt fängelsestraff under tre månader för tryckfrihetsbrott.
Vid undersökning av diarierna hade icke återfunnits någon anteckning
om att nämnda person dömts till det angivna straffet. Under förmodan,
att verkställigheten av straffet icke ålegat O. A. vad vidkomme Svensson, hade
Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag i denna del icke föranlett någon åtgärd hos
O. A. Först när ett telegram från länsstyrelsen i Malmöhus län den 19 oktober
1920 ankommit, hade en undersökning nummer för nummer av vederbörande
diarium företagits. Därvid hade utrönts, att en person, typografen Emil Bernhard
Svensson-Manus av Svea hovrätt den 17 oktober 1917 dömts att för tryckfrihetsbrott
hållas i fängelse 3 månader. Angående denna person hade vidare
funnits antecknat, att vid försök till verkställighet av utslaget han icke kunnat
anträffas samt uppgivits vistas i Ryssland ävensom att på grund därav SvenssonManus
i Polisunderrättelser blivit efterlyst. Så snart utrönts, att Kungl. Maj:ts
utslag den 7 oktober 1919 avsåge samma person som denne Svensson-Manus,
hade efterlysningen blivit avlyst. Genom de olika beteckningarna på olika håll
å klagandens namn hade den påtalade felaktigheten uppkommit. Ansvaret därför
syntes i första hand påvila Malmö ungsocialistiska klubb,.som i sin nådeansökan
uppgivit oriktigt tillnamn på klaganden. Sekreteraren i Ö. A:s kansli ansvarade
för dagboksföringen därstädes.

Vid utlåtandet var fogat ett yttrande från tredje polisintendenten Eric
Hallgren, vilket innehöll följande:

Den efterlysning, på grund av vilken klaganden anhållits, hade införts i n:r
13 av. tidningen Polisunderrättelser för den 31 januari 1918 i anledning av en
från O. A:s kansli till redaktionen inkommen skrivelse. Om det efterskänkande

— 1922 —

197

av straffet, som därefter kommit klaganden till del, hade varken Hallgren såsom
ansvarig utgivare eller redaktionspersonalen erhållit kännedom förrän den 21
oktober 1920, i anledning varav avlysning införts i n:r 246 för den 22 oktober
1920. Skyldigheten att till införande i tidningen anmäla avlysning av en däri
intagen efterlysning måste uppenbarligen åligga den myndighet, som begärt intagandet
av denna senare. I tidningen n:r 50 för den 26 april 1879, n:r 143 för
den 7 december 1915, n:r 52 för den 6 maj 1916 och n:r 246 för den 22 oktober
1920 hade dess ansvarige utgivare påpekat nödvändigheten av att avlysa intagen
efterlysning.

Vid Hallgrens yttrande voro fogade dels ett av chefen för justitiedepartementet
den 10 januari 1917 utfärdat bevis av innehåll, att Hallgren anmält, att
han ämnade övertaga utgivandet av Polisunderrättelser och att jämlikt § 1 mom.
4 tryckfrihetsförordningen hinder ej mötte för Hallgren att övertaga och på sitt
ansvar från boktryckeri i Stockholm utgiva ifrågavarande periodiska skrift, och
dels eu den 29 januari 1918 dagtecknad skrivelse från Ö. A:s kansli till redaktionen
av innehåll, att typografen Emil Bernhard Svensson-Manus, vilken genom
Svea hovrätts utslag den 17 oktober 1917 blivit dömd för tryckfrihetsbrott till
fängelse 3 månader, borde efterspanas och, därest han anträffades, befordras till
undergående av straffet samt att utslaget förvarades i Ö. Ä:s kansli, varifrån efterlysningen
begärts.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till sekreteraren i Ö. Ä:s
kansli Hjalmar Grafström en skrivelse, däri jag anförde följande:

Sedan Ö. Ä. i skrivelse den 27 februari 1875 hos Kungl. Maj:t erinrat om
behovet av att vidtaga tidsenliga åtgärder till underlättande av brottslingars gripande
m. m. och gj(?rt framställning om utgivande i huvudstaden under dess
polisstyrelses inseende av tryckta s. k. Polisunderrättelser samt Kungl. Maj:t i
anledning därav föreslagit 1877 års riksdag att för utgivande av Polisunderrättelser
enligt de bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna för gott meddela, anvisa
visst belopp, blev Kungl. Maj:ts förslag av riksdagen bifallet.

I cirkulär till befallningshavandena i samtliga länen den 1 juni 1877 förklarade
Kungl. Maj:t, dels att Kungl. Maj:t godkänt vissa av O. A. föreslagna
bestämmelser i avseende å Polisunderrättelsernas omfattning och innehåll och
dels att den länsstyrelse, poliskammare, polisföreståndare, stadsfiskal, kronofogde,
landsfiskal eller länsman, som komme i tillfälle att i första hand lämna sådana
meddelanden, som omförmäldes i nyssberörda bestämmelser, skulle, så fort sig
göra läte, direkt till redaktionen för Polisunderrättelserna insända nämnda meddelanden,
avfattade i enlighet med de formulär, som polisstyrelsen i Stockholm
kunde komma att för sådant ändamål upprätta och dem tillhandahålla.

Genom kungl. kungörelsen den 23 oktober 1915 angående ändring i bestämmelserna
om Polisunderrättelser förordnades, att i Polisunderrättelserna skola intagas,
vad efterlysningar angår, sådana å förbrytare, kända eller okända, då de
äro misstänkta för brott, vilkas beivrande synes vara av synnerlig vikt, vare sig
till följd av deras grova beskaffenhet, värdet av den därigenom åtkomna egen —

1922 —

198

dom, sannolikheten av deras samband med andra förbrytelser eller av andra särskilda
orsaker, för allmänna säkerheten vådliga personer, då sådana av annan
anledning än nyss nämnts höra i häkte inmanas, personer, vilka ådömts urbota
straff, samt rymmare ur krigstjänst. Har efterlyst person häktats, skall meddelande
härom jämväl intagas i Polisunderrättelserna.

Av handlingarna i ärendet framgår, att, sedan hovrättens utslag den 17
oktober 1917, varigenom .klaganden för tryckfrihetsbrott dömts till fängelse 3
månader, ankommit till Ö. A., klaganden på anmodan av ämbetet, varest utslaget
förvarats, den 31 januari 1918 blivit efterlyst i tidningen Polisunderrättelser,

att Kungl. Maj:ts utslag den 7 oktober 1919, varigenom klaganden av nåd
förskonats från undergående av straffet, hkaledes expedierats tih Ö. Ä.,

samt att Ö. Ä. icke förrän den 21 oktober 1920 — först sedan klaganden
på grund av efterlysningen införpassats till centralfängelset i Malmö och från
länsstyrelsen ingått telegrafisk förfrågan, huruvida klaganden erhållit nåd — anmodat
redaktionen av Polisunderrättelser att införa avlysning.

O. Ä.^ har i sin förklaring anfört, att den 8 oktober 1919 till Ö. Ä. ankommit
Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag, varigenom »bland andra» Emil
Bernhard Svensson av nåd förskonats från ifrågavarande straff, att vid undersökning
av diarierna någon anteckning om att nämnda person dömts till det
angivna straffet icke återfunnits, och att under förmodan, att verkställigheten av
straffet icke ålegat Ö. Ä. vad vidkomma Svensson, Kung!. Maj:ts utslag i denna
del icke föranlett någon åtgärd hos Ö. Ä.

Till en början synes mig en noggrann genomläsning av Kungl. Maj:ts utslag
hava givit vid handen, att av de i utslaget omnämnda dömda personerna
allenast Emil Bernhard Svensson erhållit nåd.

Vidare hade det ovillkorligen ålegat den inom Ö. Ä. för dagboksföringen ansvarige
tjänstemannen att, då Kungl. Maj:ts utslag från nedre justitierevisionen
expedierats till O. Ä., men någon anteckning angående klaganden icke kunnat
återfinnas i diarierna, sätta sig i förbindelse med nedre justitierevisionen och anmäla
förhållandet. Det synes mig antagligt, att en sådan åtgärd lett till, att de
olika benämningar å klaganden, som förekommit i hovrättens och Kungl. Maj:ts
utslag, ° därigenom blivit för Ö. Ä. bekanta och att ärendet sålunda bhvit utan
dröjsmål klarlagt. Under inga förhållanden hade, om inom Ö. Ä. den uppfattningen
gjort sig gällande, att ämbetet icke hade att taga befattning med Kungl.
Maj :ts utslag, detsamma fått utan vidare åtgärd läggas åsido.

Men även utan en hänvändelse till nedre justitierevisionen synes en noggrannare
undersökning av de hos Ö. Ä. förda diarierna än som förekommit redan
omedelbart efter ankomsten av Kungl. Maj:ts utslag hava bort leda till att
klaganden därstädes återfunnits såsom dömd till fängelse genom hovrättens utslag
den 17 oktober 1917. Ty efter det den telegrafiska förfrågningen den 19
oktober 1919 ankommit från K. B. i Malmöhus län och med anledning därav en
ny undersökning av O. Ä:s diarier företagits, kunde från Ö. Ä. redan samma dag
meddelas, att klagandens uppgift om benådningen vore riktig.

Med hänsyn till givna bestämmelser måste det anses hava ålegat Ö. Ä., som

— 1922 —

199

föranstaltat om klagandens efterlysning, att, sedan han erhållit nåd, lämna besked
om efterlysningens avlysande. Att en dylik avlysning skall äga rum omedelbart
efter det anledning därtill givits torde vara uppenbart. Skulle hos de underordnade
polismyndigheterna den uppfattningen insmyga sig, att de i tidningen
Polisunderrättelser intagna efterlysningarna icke vore tillförlitliga, skulle detta
leda till betänkliga följder. De synpunkter härutinnan, vilka framhållits i myndigheternas
yttranden, torde icke vidare behöva utläggas.

Såsom av handlingarna framgått, hade klaganden obehörigen anhållits och
införpassats till centralfängelset i Malmö för undergående av ett straff, vars avtjänande
av nåd blivit efterskänkt. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst
syntes något ansvar därför icke kunna drabba de polis- eller fängelsemyndigheter
inom Malmöhus län, vilka haft med införpassningen att skaffa.

Däremot hade det begångna felet, .enligt min uppfattning, sin grund i den
försummelse, vilken förekommit inom O. A. Som Grafström vore ansvarig för
dagboksföringen å O. A:s kansli, kunde jag icke undgå att i det förevarande avseendet
mot Grafström rikta anmärkning.

Innan jag vidtoge ytterligare åtgärd i anledning av klagomålen, hade jag
emellertid i överensstämmelse med vedertagen praxis velat lämna Grafström tillfälle
att gottgöra den skada, som uppkommit och varför klaganden begärt ersättning.
I två tidigare hos mig anhängiga ärenden angående oskyldigt anhållna
personer, däri jag icke ansett ansvar kunna drabba någon viss tjänsteman, hade
Kung]. Maj:t på min framställning tillerkänt de anhållna visst belopp. Angående
dessa ärenden hänvisade jag till min årsberättelse till 1921 års riksdag sid. 329
och 335. I nämnda två ärenden, där ersättningen utgått med 100 kronor till
vardera klaganden för förlust av friheten under sju dygn, hade det felaktiga förfarande,
som förekommit, delvis haft sin grund i klagandenas egen försumlighet.
I det nu förevarande fallet kunde klaganden själv icke anses hava haft någon
del i vad som förekommit. Då friheten varit klaganden berövad i omkring två
dygn, men någon förlust av arbetsförtjänst eller utgift i övrigt icke torde hava
blivit honom förorsakad, syntes mig ett ersättningsbelopp av 50 kronor skäligt.

Om Grafström till mig inkomme med bevis, att han med sistnämnda belopp
lämnat klaganden gottgörelse, eller, därest klaganden icke kunde anträffas, anmälde,
att Grafström vore villig att framdeles, då klaganden givit sig tillkänna,
till honom överlämna beloppet, komme jag att avskriva ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd från min sida.

Sedan Grafström hos mig anmält, att han förgäves eftersökt klaganden för
att, på sätt jag föreslagit, lämna honom gottgörelse för den tid, friheten obehörigen
varit honom berövad, att klaganden enligt meddelande från tidningen Brands
redaktion vistades å okänd utrikes ort samt att Grafström förklarade sig villig att
framdeles, då klaganden givit sig tillkänna, till honom överlämna ett belopp av
50 kronor såsom ersättning för hans ifrågavarande förlust av friheten, avskrev
jag ärendet.

1922 —

200

6. Vittnesförhör på begäran av nordamerikansk domstol.

Vid den inspektion av rådhusrätten i Örebro, som jag företog den 20 april
1921, anförde borgmästaren Victor Scbneider, att han från en domstolsmyndighet i
Nordamerikas förenta stater fått sig tillsända åtskilliga på engelska språket avfattade
handbngar med begäran, att han ville låta sjuksköterskan Hildur Kindwall
inför honom avlägga vittnesmål i en vid berörda domstolsmyndighet anhängig
rättegång. Som Hildur Kindwall numera vore bosatt i Eskilstuna, hade Schneider
översänt handlingarna till borgmästaren friherre C. A. von Friesendorff för
den åtgärd, som på honom kunde ankomma. Friherre von Friesendorff hade
emellertid till Schneider återsänt handlingarna med förmälan, att han icke ansåge
sig kunna taga befattning med ärendet. I anledning därav anhöll Schneider, att
jag ville meddela föreskrifter, huru vidare i ärendet borde förfaras.

Av handlingarna inhämtades, att vid distriktsdomstolen i Hennepin county i
staten Minnesota var anhängig en rättegång mellan Stella Cole, kärande, samt
George Goldblum, George Stevenson och Asbury sjukhus, svarande, angående
skadestånd. Skadan skulle hava uppstått därigenom att vid en i juni 1918 å
sjukhuset företagen operation, därvid Hildur Kindwall biträtt såsom operationssköterska,
någon gasbinda kvarglömts i kärandens kropp. Vittnesmålet borde
upptagas sålunda, att Hildur Kindwall avgåve svar å 72 skriftligt formulerade
frågor, efter vilka för var och en lämnats plats för anteckning av svaret. Schneider
ombads att med största omsorg och skyndsamhet företaga vittnesförhöret, då
målet ånyo skulle förekomma inför den ifrågavarande domstolen i juni 1921.
Handlingarna borde efter vittnesmålets avläggande återställas till Walter Ryberg,
vilken vore »clerk» vid distriktsdomstolen.

Vid inspektionen erinrade jag om internationella konventionen den 14 november
1896 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell
natur (sv. f. 1899 n:r 34) och konventionen den 17 juli 1905 i samma ämne (sv. f.
1909 n:r 30), till vilka konventioner förenta staterna dock icke syntes hava anslutit
sig, ävensom till den i sammanhang härmed tillkomna lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol. Den ifrågavarande framställningen
måste anses avse vittnesförhör inför rådhusrätten i Örebro och icke inför Schneider
personligen, men det syntes icke antagligt, att en domstol i förenta staterna ägde
befogenhet att direkt vända sig till en svensk domstol med begäran om vittnesförhör.
I varje fall hade handlingarna bort åtföljas av bestyrkt översättning av
deras innehåll. För att ärendet skulle påskyndas, borde handlingarna kunna tillställas
förenta staternas beskickning, som finge förfara med dem efter omständigheterna.

Sedan Schneider överlämnat handlingarna till mig, anhöll jag efter min
återkomst till Stockholm, att chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning ville
till mig inkomma med utlåtande i ämnet.

I avgivet yttrande anförde han följande:

Förenta staterna hade icke biträtt konventionerna 1896 och 1905, och ej
heller i övrigt hade någon överenskommelse angående berörda frågor träffats
mellan Sverige och förenta staterna. Angående sättet för överbringande av en

— 1922 —

201

framställning från utländsk domstol om vittnesförhör vid svensk domstol gällde
jämlikt 1 § i lagen 1899 om handräckning åt utländsk domstol, att framställningen
skulle överlämnas genom utrikesdepartementet. Enligt bemyndigande i
12 § i nämnda lag hade Kungl. Maj:t genom kungörelserna den 30 april 1909
och den 11 oktober 1912, i överensstämmelse med vad som stadgades i 1905 års
civilprocesskonvention, förordnat att, så vitt anginge de stater, vilka biträtt nämnda
konvention, framställning om handräckning finge av konsul för den främmande
staten översändas till den svenska domstolen. Omedelbar skriftväxling mellan
ämbetsverken i in- och utlandet finge beträffande ärenden av hithörande natur äga
rum endast mellan svenska och norska myndigheter. Det vore under sådana
förhållanden otvivelaktigt, att en framställning från domstol i förenta staterna
borde, om den skulle vinna beaktande, göras på diplomatisk väg. Det syntes
vara av vikt att icke frångå en sådan fordran särskilt av den anledning, ätt genom
utrikesdepartementets försorg kunde vakas däröver, att begäran om handräckning
från domstol i stat, som icke anslutit sig till berörda konventioner,
bleve bifallen endast under förutsättning av reciprocitet. Då de från den amerikanska
domstolen översända handlingarna vore avfattade på engelska språket,
anmärktes, att svensk domstol i varje fall icke torde böra till prövning upptaga
framställningen, med mindre styrkt översättning av handlingarna till svenska
språket bifogades. För att undvika det dröjsmål, som ett återsändande av handlingarna
till den amerikanska domstolen skulle förorsaka, vore lämpligt, att handlingarna
översändes till förenta staternas härvarande beskickning, på vilken det
ankom me att vidtaga de åtgärder, som kunde vara erforderliga för att vittnesförhöret
måtte komma till stånd.

Med anledning av vad sålunda förekommit, överlämnade jag handlingarna
till utrikesdepartementets rättsavdelning med anhållan, att genom dess försorg
handlingarna skulle tillställas förenta staternas beskickning, därvid beskickningen
borde underrättas om vad densamma hade att iakttaga, för att det ifrågavarande
vittnesförhöret skulle kunna äga rum, och anmärkte jag tillika, att som Hildur
Kindwall, enligt vad upplyst blivit, vore bosatt inom rådhusrättens i Eskilstuna
domvärjo, en blivande framställning från förenta staternas beskickning borde
avse vittnesförhör med henne vid sistnämnda rådhusrätt.

Sedan borgmästaren Friesendorff meddelat mig, att från Amerika direkt till
honom inkommit anhållan om att de ifrågavarande handlingarna skulle återsändas,
underrättades utrikesdepartementets rättsavdelning därom.

7. Vid stämpelbeläggning av fångeshandling uppkommen fråga om
vad till fast egendom hörer.

Den 20 januari 1919 vid lagtima vårtinget med Västra härad, under ordförandeskap
av t. f. domhavanden Gustaf Dahl, anhöll kyrkoherden Karl Sundström
genom nämndemannen Johan Andersson om lagfart, därvid åberopades
dels ett den 15 juni 1918 dagtecknat köpekontrakt, varigenom D. Heijkenskjöld

26 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

202

till Sundström försålde 1/s mantal Dragsnäs att av köparen tillträdas den 1 november
samma år med inbärgad gröda och utsådd råg cirka 100 kg. mot eu
köpeskilling av 20,000 kronor, därav 16,000 kronor skulle belöpaå fastigheten och4,000
kronor å grödan, dels ock ett den 11 oktober 1918 av Heijkenskjöld utfärdat
köpebrev, varigenom han till Sundström för 16,000 kronor försålde fastigheten.

Med anledning därav meddelade häradsrätten lagfart å ''/» mantal Dragsnäs
l7, som Sundström jämlikt köpekontraktet och köpcbrevet köpt »för 20,000 kronor»,
och belädes köpet med stämpel till belopp av 200 kronor.

I en den- 12 mars 1920 hit inkommen klagoskrift anförde Sundström, att
köpet blivit belagt med för hög stämpelavgift, i det att stämpel beräknats även
på köpeskillingen för grödan, som, då klaganden tillträdde fastigheten, blivit skild
från densamma. Som rättelse ej under hand kunnat vinnas, hade klaganden
ansett sig nödsakad anmäla förhållandet med yrkande, att Dahl måtte förpliktas
återbära 40 kronor jämte ränta från den 20 januari 1919 samt 10 kronor för
besvär och kostnader.

I infordrat yttrande medgav Dahl, att han förfarit felaktigt, i det att han
belagt köpebrevet med till för högt belopp beräknad stämpel. Såsom förklaring
till vad som förelupit ville Däld framhålla, att en sådan omständighet som att
köpeskillingen angåves med olika belopp i köpebrev och köpekontrakt ofta framstode
såsom ett försök från den stämpelpliktiges sida till kringgående i en eller
annan riktning av bestämmelserna angående stämpelavgiften. Även med bortseende
därifrån och även om det stode köpare och säljare fritt att efter behag
fördela köpeskillingen på fastigheten och lösöret, torde dock böra fordras, att det
av köpehandlingarna tydligt framginge, huru mycket av köpeskillingen belöpte
på fastigheten och huru mycket på lösöret. Då formuleringen av köpekontraktet
kunde giva vid handen, att av fastigheten cirka 100 kg. utsådd råg inginge i
lösöret gröda, som upptagits till 4,000 kronor, så torde det, med hänsyn jämväl
därtill att hela fastigheten taxerats till 4,400 kronor, få anses förklarligt om än
icke försvarligt, att Dahl vid beräknandet av stämpelbeloppet sett mera på statens
än klagandens bästa. På grund av vad sålunda anförts förklarade Dahl sig villig
att emot kvitto till klaganden återbetala det stämpelbelopp, eventuellt 40 kronor,
som kunde anses av Dahl för högt beräknat. Då emellertid klaganden icke,
såsom han i sin klagoskrift låtit påskina, sökt vinna rättelse under hand, så bestrede
Dahl hans yrkanden om utbekommande av ränta och ersättning för kostnader
i saken.

Häradshövdingen Fredrik Landergren anförde i avgivet utlåtande följande:

Vid något tillfälle antagligen i slutet av februari 1920 hade Landergren mottagit
ett brev från klaganden, däri han anmodat Landergren att till klaganden
återbära ifrågakomna stämpelbelopp jämte ränta och kostnadsersättning samt uppgivit,
att han genom Andersson förgäves gjort upprepade framställningar om rättelse.
Som svar å brevet hade Landergren meddelat klaganden, att Landergren icke
vore för stämpelbeläggningen ansvarig och därför ej ansåge sig kunna tillmötesgå
hans begäran om gäldande av det Landergren avfordrade beloppet. Därjämte
hade Landergren framhållit, att klaganden, i händelse stämpelbeläggningen vore
oriktig, kunde — om han, såsom han i brevet uppgivit, ville undvika att draga

— 1922 —

203

saken inför J. O. — genom ansökan hos vederbörande hovrätt erhålla restitution
av honom felaktigt påfört stämpelbelopp. Någon annan framställning om rättelse
i ärendet hade ej gjorts hos Landergren eller, så vitt Landergren kunnat
inhämta, hos någon av kanslipersonalen, och Andersson hade på förfrågan förklarat,
att han efter lagfartsärendets handläggning vid rätten varken gjort eller
av klaganden anmodats att göra någon framställning om ändring i stämpelbeläggningen.

I avgivna påminnelser anhöll klaganden om ersättning med ytterligare 4
kronor 50 öre för avskrifter från min expedition samt åberopade ett intyg av
Andersson, att han »efter emottagande av lagfartshandlingen gjort framställning
till Dahl angående stämpel å lösöreköpet i köpekontraktet, vartill Dahl vidhållit,
att den växande grödan tillhörde fastigheten, samt att Andersson efter klagandens
framställda anhållan att ytterligare söka rättelse ej träffat Dahl».

I skrivelse till Dahl framhöll jag följande:

Enligt lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra
anses till jorden höra bland annat å rot stående träd och andra växter tilllika
med frukt därå.

Frågan, huruvida jordens alster, sedan de skilts från grunden, skola anses
fortfarande tillhöra fastigheten, har blivit föremål för olika uppfattning inom särskilda
rättssystem. Sålunda är enligt code civil ett i och för sig rörligt föremål
på grund av sin bestämmelse att anse såsom fast egendom, om det är avsett för
jordens hävdande, exempelvis utsäde, lämnat till en arrendator, och halm. Enligt
den moderna tyska rätten anses till de väsentliga beståndsdelarna av en fastighet
höra med marken fast förenade ting såsom dess produkter, så länge de hava
sammanhang med jorden. Såsom tillbehör (pertinenser) anses lösa saker, vilka
utan att vara beståndsdelar av fastigheten äro bestämda att tjäna dess ändamål,
exempelvis å en lantbruksfastighet bland annat dess produkter, såvitt de äro erforderliga
för driften, intill dess nya alster frambragts.

I den romerska rätten ansågos förråd av säd och foder såsom lös egendom.
Inom den nordiska rätten har pertinensbegreppet varit tämligen begränsat. Lagkommitténs
och äldre lagberedningens förslag till allmän civillag hänförde växande
gröda och frukt, som dittills i allmänhet ansetts vara löst gods, såsom hörande
till fast egendom.

Att inbärgad gröda enligt nu gällande svensk rätt skall hänföras till lös
egendom, torde vara otvivelaktigt. Då i det förevarande fallet något uppenbart
missförhållande mellan köpeskillingen för själva fastigheten och grödan icke torde
hava förefunnits, måste — såsom Dahl själv medgivit — anses oriktigt, att han
med stämpel belagt även den del av sammanlagda köpeskillingen, som motsvarat
den inbärgade grödan.

Det syntes mig därför icke mera än rimligt att Dahl, i enlighet med sitt erbjudande,
till klaganden återställde det belopp av den av honom uppburna stämpelavgiften,
som beräknats erlagt å den del av köpeskillingen, vilken uppgivits
belöpa på grödan. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst och då det stått

- 1922 —

204

klaganden fritt att på sätt i 3 kap. stämpelförordningen stadgades föra talan om
återfående av den för högt debiterade stämpelavgiften funne jag mig icke böra
understödja hans anspråk på ytterligare ersättning.

Därest Dahl styrkte, att han till klaganden utbetalt ett belopp av 40 kronor,
funne jag mig kunna avskriva ärendet såsom icke föranledande vidare åtgärd.

Sedan Dahl inkommit med bevis, att han till klaganden översänt nyssnämnda
belopp, avskrevs ärendet.

8. Hyresnämnds protokoll stämpelbelagt och påfört lösen enligt
expeditionslösenförordningen, varefter utmätning verkställts

för beloppet.

Av handlingarna i ett genom klagomål av gårdsägaren K. Aspenström i
Askersund här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Inför hyresnämnden i Askersund förekom den 4 och den 17 mars 1919 till
handläggning ett ärende angående en klaganden tillhörig fastighet i staden. Efter
framställning av klaganden lät hyresnämndens vice ordförande Carl Beijer för
klagandens räkning göra avskrifter av de vid handläggningen förda protokollen,
vilka avskrifter vardera belädes med lösen 3 kronor och stämpel 1 krona. Då
klaganden vägrade att betala avskrifterna, anhöll Beijer hos stadsfogden J. F.
Löndborg om handräckning för beloppens uttagande. Löndborg företog den 18
augusti 1919 utmätning hos klaganden, därvid en svenska statens premieobligation
1918 å 50 kronor togs i mät. Enligt det vid utmätningsförrättningen förda
protokollet medgav klaganden, att avskrifterna blivit på hans begäran verkställda.
Över utmätningen anförde klaganden besvär hos överexekutor i Askersund samt
yrkade, att utmätningen måtte undanröjas och ersättning för kostnaderna tillerkännas
klaganden. Han framhöll i besvären, att avskrifter av förevarande slag
borde utlämnas utan avgift eller högst mot gäldande av självkostnaden, samt invände,
att för varje fall klaganden endast begärt avskrift av protokollet den 17
mars. Genom utslag den 12 april 1920 yttrade borgmästaren K. G. C. Bretzner
såsom överexekutor, att enär klaganden varken förmått göra troligt, att de ifrågavarande
»expeditionerna» utskrivits, utan att klaganden därom framställt begäran,
ej heller visat, att desamma bort utan avgift eller till avgift beräknad efter annan
grund tillhandahållas klaganden, samt utmätningens laglighet icke i övrigt ifrågasatts,
prövade överexekutor rättvist ogilla besvären samt lämnade klagandens
yrkande på ersättning utan avseende. Utslaget vann laga kraft. Å exekutiv
auktion den 15 december 1919 försåldes den utmätta premieobligationen, som för
en köpeskilling av 51 kronor inropades av en klagandens broder, enligt uppgift
på uppdrag av klaganden. Av köpeskillingen utgingo 8 kronor till gäldande av
protokollsavskrifterna, 3 kronor till utmätningskostnad och vittne samt 10 kronor
22 öre till auktionskostnader och redovisningsarvode. Återstoden 29 kronor 78
öre överlämnades till klaganden.

I en hit insänd klagoskrift anförde klaganden, att hyresnämndens åtgärd att
belägga ifrågavarande avskrifter med stämpel och lösen saknade stöd av lag, även

— 1922 —

205

om man utginge från, att avsKrifterna blivit av klaganden begärda. Utmätningsförrättningen
vore vid sådant förhållande olaglig och innefattade ett överskridande
av utmätningsmannens befogenhet. Då det ägde ett allmänt intresse, att
det oriktiga i hyresnämndens och utmätningsmannens förfarande bleve fastslaget,
ville klaganden fästa min uppmärksamhet därå.

I anledning av klagoskriften anmodade jag Löndborg att inkomma med
yttrande. Löndborg anförde i avgiven förklaring följande:

Ehuru Löndborg ansåge sig icke hava att pröva hyresnämndens behörighet
att påföra expeditionslösen, hade Löndborg i förevarande fall före utmätningsförrättningen
fastslagit, att i lagen den 14 juni 1918 med vissa ändrade bestämmelser
mot oskälig hyresstegring m. m. icke influtit bestämmelse om befrielse för
lösen av hyresnämnds expeditioner, och som hyresnämnd måste vara att hänföra
till sådan myndighet, som avsåges i första avdelningen i expeditionslösenförordningen,
syntes Löndborg uppenbart, att jämlikt § 19 i förordningen lösen av
hyresnämnds expedition finge utmätningsvis uttagas.

Sedan jag infordrat handlingarna i det genom klagandens besvär hos överexekutor
anhängiggjorda ärendet, anmodade jag Bretzner att till mig inkomma
med yttrande, och anförde Bretzner därefter följande:

Frågan om hyresnämnds, respektive tjänstemans i sådan nämnd rätt att
åsätta därifrån utgående expedition lösen i enlighet med gällande förordningar
om expeditionslösen och stämpel vore ett vilseledande uppställt spörsmål. Om
nämligen en myndighet kunde hänföras till någon av de i expeditionslösenförordningen
omförinälda kategorier av sådana, måste expedition därifrån debiteras
och stämpelbeläggas i enlighet med däri och i stämpelförordningen givna föreskrifter.
Tillhörde myndigheten icke någon av dessa kategorier och särskilda bestämmelser
ej utfärdats, skulle givetvis expedition debiteras efter som kunde befinnas
skäligt, vilket säkerligen ej vore lägre än gällande expeditionstaxa stadgade.
För bedömande av myndighets rätt att i enlighet med stadgandena i expeditionslösenförordningen
uttaga ersättning för expedition vore däremot att avgöra,
huruvida myndigheten vore sådan, som avsåges i första avdelningen av
expeditionslösenförordningen. Det syntes Bretzner i detta fall tydligt, att hyresnämnd
såsom dömande myndighet borde likställas med underdomstol i stad, då
ju författningen icke uttryckligen inskränkte sig till rådhusrätter, detta troligen
beroende på författningens samhörighet med äldre sådan. Med denna sin uppfattning
funne Bretzner det riktigt, att vice ordföranden i stadens hyresnämnd
beräknat ersättning för de utskrivna expeditionerna i enlighet med första avdelningen
i gällande taxa för lösen och stämpel ävensom att han erhållit handräckning
för expeditionslösens uttagande. Klagandens uppfattning, att hyresnämnd
utan ersättning skulle vara skyldig meddela avskrift eller utdrag av sitt
protokoll, syntes Bretzner för varje fall alldeles ohållbar, och ville Bretzner därvid
tillägga, att för hyresnämnden i Askersund ej funnes någon särskild instruktion
och att stadsfullmäktige ej heller anslagit medel för kostnadsfri utskrift av
protokoll åt parterna vid hyresnämnden.

1922 —

206

I ämbetsskrivelse till Bretzner anförde jag följande:

5 § i lagen den 14 juni 1918 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig
hyresstegring m. in. hade innehållit, att frågor om tjänstebefattningar hos hyresnämnd,
om gottgörelse till nämnden och dess tjänstemän samt om anvisande av
övriga för nämndens verksamhet erforderliga medel skulle avgöras av den myndighet,
som utövade kommunens, köpingens eller municipalsamhällets beslutanderätt.

Denna paragraf hade undergått ändring genom 5 § i lagen den 19 juni 1919,
däri det hette, att vederbörande kommun, köping eller municipalsamhälle hade
att lämna erforderliga medel ej mindre till skälig gottgörelse åt hyresnämnds ordförande,
ledamöter och tjänstemän än även till bestridande av övriga nödiga utgifter
för upprätthållande av nämndens verksamhet.

I kungl. propositionen med förslaget till sistnämnda lag hade anförts, att
kommunerna i regel iakttagit stor sparsamhet beträffande utgifterna för upprätthållande
av hyresnämndernas verksamhet. På vissa håll hade sparsamheten drivits
så långt, att nämndernas ordförande och ledamöter samt tjänstemän förvägrats
skäligt arvode för det arbete, som blivit dem ålagt. Då billigheten krävde
en ändring därutinnan, hade i 5 § föreslagits vissa tillägg av innehåll, att kommunerna
skulle vara skyldiga att anvisa medel till skälig gottgörelse åt nämndernas
ordförande, ledamöter och behövliga tjänstemän och i övrigt till ändamål,
som lagstiftningens tillämpning påkallade.

Därav syntes framgå, att hyresförfattningarnas bestämmelser icke kunde
läggas till grund för den av klaganden hävdade uppfattningen, att avskrift av
hyresnämnds protokoll skulle utan avgift utlämnas.

A andra sidan saknades stöd för den av Bretzner och Löndborg tillämpade
meningen, att hyresnämnds protokoll skulle beläggas med lösen och stämpel enligt
första avdelningen i expeditionslösen- och stämpelförordningarna. Därför
skulle fordras, att hyresnämnd kunde hänföras till någon av de myndigheter, som
funnes under avdelningen upptagna. Bretzner hade gjort gällande, att hyresnämnd
i ifrågavarande hänseende borde likställas med underdomstol i stad. Detta
vore emellertid alldeles uteslutet. Det hade icke varit avsett, att den reglering
av hyresförhållanden, som på grund av kristiden ansetts nödvändig och anförtrotts
åt hyresnämnderna, skulle vara att jämställa med den dömande myndighet,
domstolarna utövade. Detta framginge bland annat av förarbetena till den ifrågavarande
hyreslagstiftningen, då frågan om svårigheten att anordna en instansordning
för ärenden av förevarande beskaffenhet kommit på tal. Hyresnämnderna
vore allenast att anse såsom kommunala kristidsinstitutioner, i viss mån
likartade med skiljenämnder. Hyresnämnderna kunde icke heller inrymmas under
någon annan av de i första avdelningen angivna kategorierna av myndigheter.
Bland dessa nämndes i såväl expeditionslösen- som stämpelförordningen
magistrater och övriga till statsförvaltningen hörande myndigheter i städer och
köpingar. I lösenförordningen vore dessutom särskilt upptagna byggnads- och
hälsovårdsnämnder därstädes. Därav framginge, att andra kommunala myndigheter
icke ägde befogenhet att utkräva lösen. Hyresnämnderna kunde därför icke
hänföras under bestämmelserna i ifrågavarande författningar.

Avskrift av hyresnämnds protokoll skulle sålunda icke beläggas med lösen

— 1922 —

207

eller stämpel i enlighet med lösen- och stämpelförordningarna. Ersättning för sådan
avskrift kunde endast begäras till det belopp, som motsvarade kostnaden för
avskriften. Men för denna kostnad finge hyresnämnden allenast en vanlig fordran,
för vilkens utfående handräckning under åberopande av bestämmelserna i §
19 lösenförordningen icke kunde hos utmätningsman påkallas.

Löndborgs åtgärd att, på sätt som skett, för uttagande av lösen och
stämpel å de i ärendet ifrågakomna protokollen verkställa utmätning hos klaganden
hade sålunda varit oriktig. I enlighet därmed måste även det av Bretzner
såsom överexekutor meddelade beslutet, varigenom utmätningen fastställts, anses
oriktigt.

Genom utmätningen hade klaganden, som vid den exekutiva auktionen återropat
den utmätta premieobligationen, tillfogats skada, motsvarande i första hand
det belopp, 21 kronor 22 öre, som vid likviden utgått. Därtill komme 2 kronor
50 öre, som klaganden utgivit för en avskrift av utmätningsprotokollet, samt
kostnad och ersättning för besvär för utmätningsförrättningens överklagande, vilka
skäligen kunde beräknas till 15 kronor. Därifrån borde emellertid avgå det belopp,
vartill hyresnämndens kostnad för avskrift av protokollen kunnat uppgå,
och syntes mig denna kostnad icke hava bort överstiga 2 kronor för vardera avskriften
eller sålunda 4 kronor.

För klaganden sålunda åsamkad kostnad och skada ansåge jag, att såväl Bretzner
som Löndborg med hänsyn till de begångna felaktigheterna vore ersättniugsskyldiga.
Innan jag vidtoge ytterligare åtgärd i ärendet, ansåge jag mig emellertid
böra bereda Bretzner och Löndborg tillfälle att gottgöra klaganden nämnda kostnad
och skada. Om Bretzner och Löndborg eller någondera tillställde klaganden
ett belopp av 34 kronor 72 öre samt till mig inkomme med bevis därom, funne
jag, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion, mig kunna avskriva
ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Borgmästaren Bretzner inkom därefter med bevis, att han till klaganden överlämnat
nyssnämnda belopp, därvid Bretzner emellertid anförde, att lian ansåge
klaganden genom att icke för utmätning tillhandahålla penningar själv föranlett
det väsentligaste av de ifrågakomna utgifterna. Ärendet avskrevs därefter.

9. Vägran att från predikstolen å helgdag tillkännagiva justering av

kommunalstämmoprotokoll.

I en hit ingiven klagoskrift anförde arbetaren Leonard Jansson i Byle följande: Vid

kommunalstämma med Ro socken i december 1919 hade till ledamöter
i taxeringsnämnden utsetts 2 jordbrukare och prästen i församlingen. Efter det
besvär över valet anförts hos länsstyrelsen, hade ärendet återförvisats till kommunalstämman.
Vid ett på kommunalstämma den 9 maj 1920 förrättat nytt val
hade åter förfarits i strid mot bestämmelserna i 25 § i taxeringsförordningen.
Däröver hade klaganden anfört besvär. Protokollet från kommunalstämman den

— 1922 —

208

9 maj hade justerats 2 dagar därefter eller den 11 i samma månad. Justeringen
hade emellertid kungjorts i Ro församlings kyrka först den 23 maj. Detta hade inneburit
ett åsidosättande av bestämmelsen i § 23 sista stycket i kungl. förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet. Som det ålegat klaganden
att vid besvären foga bevis om dagen, när justeringen kungjorts, hade möjlighet
saknats att överklaga valet inom 15 dagar sedan detsamma förrättats. Gudstjänst
hade hållits i Ro församlings kyrka å Kristihimmelsfärdsdag den 13 maj. Av
vad som anförts framginge, att i det fall, varom nu vore fråga, ett kommunalstämmobeslut,
som stode i strid mot gällande lag, likväl vunnit laga kraft, enär
möjligheten att anföra besvär borteliminerats genom kungörande av justeringen
senare än lagen stadgade.

Vid klagoskriften var fogat K. B:s i Stockholms län den 30 juni 1920 meddelade
utslag i mål rörande val av ledamöter från Ro socken i taxeringsnämnden
för Ro och Skederids socknar år 1920. I utslaget hade antecknats, att sedan
hos K. B. anförts besvär över det å kommunalstämma med Ro socken den 29
december 1919 verkställda val av ledamöter för berörda socken i taxeringsnämnden
för Ro och Skederids socknar, K. B. i utslag den 27 mars 1920 återförvisat ärendet
till Ro sockens kommunalstämma för ny laglikmätig behandling, att i anledning
av K. B:s omförmälda utslag å kommunalstämma med socknen den 9 maj
1920 blivit verkställt nytt val av ledamöter för socknen i taxeringsnämnden för
nu ifrågavarande taxeringsdistrikt samt att besvär över sistberörda valförrättning
den 1 juni 1920 hos K. B. anförts av klaganden, vilken yrkat upphävande av
valet samt ärendets återförvisande till kommunalstämman. Enär besvären emellertid
icke som vederbort ingivits till K. B. senast före klockan 12 på dagen å femtonde
dagen efter valets förrättande, hade K. B. funnit besvären icke kunna upptagas
till prövning. Enligt 26 § i förordningen om taxeringsmyndigheter finge
över detta beslut talan icke föras.

Med anledning av innehållet i klagoskriften anmodades kommunalstämmans i
Ro socken ordförande att inkomma med upplysning om anledningen till att ej
förr än den 23 maj 1920 tillkännagivande skett om att kommunalstämmans protokoll
av den 9 i samma månad justerats.

Klockaren J. V. Berzén, i egenskap av ordförande i Ro sockens kommunalstämma,
anförde i avgiven förklaring, att protokollet vid extra kommunalstämman
med Ro kommun den 9 maj 1920 justerats redan nästföljande dags eftermiddag
och inlämnats i Ro kyrkas sakristia före gudstjänstens början Kristihimmelsfärdsdag
den 13 maj med hemställan till komministern Otto Ljungsjö
såsom tjänstfölättande pastor att i kyrkan samma dag tillkännagiva protokollsjusteringen.
Nästföljande söndag, den 16 maj, hade gudstjänsten i Ro församlings
kyrka varit inställd med anledning av kyrkoherdeinstallation i moderförsamlingen
Rimbo, och att transportera den digra protokollsboken dit kunde under
förhandenvarande omständigheter rimligtvis icke anses åligga kommunalstämmans
ordförande.

Vid förklaringen var bilagt utdrag av protokoll vid extra kommunalstämma
med Ro socken den 9 maj 1920, utvisande bland annat, att till ledamöter i 1920

- 1922 —

209

års taxeringsnämnd för Ro och Skederids socknar valts 3 namngivna personer
samt att protokollet utan angivande av datum justerats av två personer, vilken
justering enligt attest av Ljungsjö den 23 maj 1920 kungjorts i Ro kyrka.

Sedan komministern Ljungsjö därefter anmodats inkomma med yttrande, anmärkte
han i avgivet utlåtande till en början, att anledningen till att de av klaganden
hos K. B. anförda besvären ogillats varit den, att klaganden icke iakttagit
den i 26 § mom. 2 i förordningen om taxeringsmyndigheter stadgade besvärstiden
av 15 dagar, och ingalunda det förhållandet att den ifrågavarande protokollsjusteringen
icke kungjorts förrän den 23 maj.

Vidare anförde Ljungsjö följande:

Stadgandet, att justerat protokoll skulle uppläsas i kyrkan nästa sön- eller
helgdag, då gudstjänst hölles, föregångare till nu gällande bestämmelser om protokollsjusteringens
tillkännagivande, hade förekommit i kommunalförfattningarna
från så lång tid tillbaka, som Ljungsjös erfarenhet sträckte sig. Samtidigt hade
den urgamla och fortfarande bestående kutymen, att kungörelseläsande i vanlig
mening icke skedde juldagen, långfredagen, Kristihimmelsfärdsdagen eller i allmänhet
icke å annan dag än söndag, inbegripit jämväl uppläsande av protokoll
samt efter den 1 augusti 1917 tillkännagivande om justering. I enlighet därmed
hade Ljungsjö Kristihimmelsfärdsdagen den 13 maj avböjt Berzéns anmodan att
kungöra om protokoll. Av ett därvid uppståndet kortare samtal erinrade Ljungsjö
sig, att Berzén framhållit, att Ro församlings gudstjänst påföljande söndag
skulle hållas i Rimbo, samt att Ljungsjö därtill genmält, att alla Ro sockens officiella
kungörelser hade sin rätta tid och plats nästa söndag vid högmässan i
Rimbo kyrka. Av bruket att icke å t. ex. Kristihimmelsfärdsdagen uppläsa varjehanda,
särskilt icke kungörelser i detta ords vanliga mening, behövde i regeln
icke olägenheter uppstå. Bestämmelsen i § 23 andra stycket i förordningen om
kommunalstyrelse på landet förutsatte, att söndagen vore ordinarie kungörelsedag.
Angelägenheten av justeringskungörandet i här omhandlade fall hade Ljungsjö
den 13 maj 1920 icke heller kunnat inse. Då emellertid en församlingsbo funnit
sig kränkt i sina rättigheter därav att kungörelseläsning för Ro socken uteblivit
såväl den 13 som den 16 maj, beklagade Ljungsjö, att sagda läsning icke
kommit till stånd vid ena eller andra tillfället. Särskilt funne han oriktigt, att
Berzén uraktlåtit att besörja kungörandet söndagen den 16 maj. Av hans förklaring
hade inhämtats, att han icke funnit sig föranlåten att transportera protokollsboken
till Rimbo. Men alltifrån det 1917 års lag om ändrad lydelse av förordningen
om kommunalstyrelse på landet begynt tillämpas vore protokollsbokens
förekomst i kyrkorna uppläsningsdagen en omständighet av underordnad betydelse
samt i varje fall en sällsynthet. Ordförandena i kommunal- och kyrkostämmor
uppsatte en kungörelse på särskilt papper, som anordnades för uppläsning. A
detta eller å möjligen företett originalprotokoll gjorde uppläsaren sin påteckning.

I skrivelse till komministern Ljungsjö har jag anfört följande:

I § 23 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet vore upptagna

27 — Justitieombudsmannens ämbeisberättelse till 1922 års riksdag.

210

bestämmelser angående beskaffenheten av det protokoll, som vid kommunalstämma
skulle föras av ordföranden, samt huru protokollet skulle justeras.

Andra stycket av paragrafen hade ursprungligen lytt sålunda, att det justerade
protokollet nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hölles, skulle från predikstolen
uppläsas.

Sistnämnda stadgande hade genom lagen den 29 juni 1917 fått den avfattningen,
att sedan protokollet blivit justerat, skulle tillkännagivande därom ske
från predikstolen i kyrkan nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hölles.

I § 17 i förordningen om kyrkostämma m. m. återfunnes ett motsvarande
stadgande.

§ 75 i förordningen om kommunalstyrelse på landet innehölle bestämmelser
om besvär över kommunalstämmas beslut. Däri stadgades bland annat, att besvär
skulle jämte överklagade beslutet ingivas till K. B. inom 30 dagar, efter det
tillkännagivande om verkställd justering av det över beslutet förda protokoll enligt
§ 23 ägt rum, och ålåge det klagande att vid besvären foga bevis om dagen,
då berörda tillkännagivande skett samt att inom 14 dagar efter besvärstidens utgång
till kommunalstämmans ordförande ingiva diariiutdrag däröver, att han besvärat
sig.

I 26 § i kungl. förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
m. m. vore bestämt, att besvär över ett vid kommunalstämma förrättat val av
ledamöter i taxeringsnämnd skulle anföras hos K. B. senast å femtonde dagen
efter valets förrättande eller, om då vore helgdag, å nästa söckendag därefter;
och skulle i övrigt om dylikt vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i
kommunalförfattningarna vore stadgat angående besvär emot kommunala myndigheters
beslut. Sålunda ålåge det klagande bland annat att till K. B. ingiva det
överklagade beslutet ävensom bevis, att detsamma blivit justerat. Däremot syntes
det i detta fall sakna betydelse för K. B. att underrättas om dagen för tillkännagivandet
av protokollsjusteringen, då besvärstiden icke räknades därifrån utan
från valets förrättande.

Såsom Ljungsjö framhållit, hade klaganden bort med iakttagande av den i
26 § i 1910 års förordning stadgade besvärstiden till K. B. ingiva sina besvär
senast å femtonde dagen efter den den 9 maj 1920 med Ro församling hållna extra
kommunalstämman. Hade han på grund av förseningen med protokollsjusteringens
tillkännagivande icke kunnat vid besvären foga bevis om kungörandet, hade
han sedermera, därest han önskat det eller K. B. fordrat sådant bevis, kunnat
komplettera besvärshandlingarna med beviset.

Emellertid funne jag på grund av innehållet i Ljungsjös yttrande mig böra
påpeka, att som besvärstiden i vanliga kommunala besvärsmål räknades från
dagen, då prof okolls justeringen tillkännagåves från predikstolen, det vore av
största vikt, att tillkännagivandet ägde rum snarast möjligt. Man finge icke utan
vidare utgå från, att besvär över kommunala beslut icke komme att lända till någon
ändring i besluten. Och skulle besvären kunna medföra åsyftad verkan, vore
det ofta av betydelse, att de komme att ingivas snarast möjligt. Enligt § 75 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet skulle, såsom nyss berörts, klagande
inom 14 dagar efter det tiden för besvärens inlämnande utgått till kommunal —

1922 —

211

stämmans ordförande ingiva diariibevis över att han besvärat sig, vid äventyr att
beslutet eljest ginge i verkställighet. I ett kungl. brev den 21 oktober 1864 hade
ytterligare uttalats, att om klagande försummade iakttaga föreskriften om dylikt
ingivande av diariiutdrag, kunde beslutet gå i verkställighet, ehuru besvären ändock
skulle av K. B. prövas. Skulle således en klagande genom att anföra besvär
kunna förhindra, att ett kommunalt beslut, som han ansåge oriktigt eller
oklokt, till skada för kommunen eller honom själv bringades till verkställighet,
finge icke hans rätt därutinnan förminskas, därigenom att kungörandet av protokollsjusteringen
onödigtvis uppskötes och klagotiden därigenom framflyttades.
Likaså vore det naturligtvis av den största betydelse, att därest besvär över ett
kommunalstämmobeslut icke fördes, detsamma snarast möjligt vunne laga kraft.

Vad Ljungsjö i sitt yttrande uttalat gåve mig anledning antaga, att Ljungsjö
måhända icke tillräckligt beaktat dessa synpunkter. Ehuru Berzén, enligt
vad Ljungsjö själv uppgivit, begärt, att justeringen av det ifrågavarande kommunalstämmoprotokollet
skulle tillkännagivas å Kristihimmelsfärdsdag den 13 maj
1920, och ehuru det varit bekant, att gudstjänst i Bo församlings kyrka icke
skulle hållas söndagen den 16 maj, hade Ljungsjö likväl avböjt Berzéns anmodan
under framhållande, att Ro sockens kungörelser borde uppläsas i Rimbo församlings
kyrka sistnämnda dag. Likaledes hade Ljungsjö anfört, att enligt hans
mening söndagen vore ordinarie kungörelsedag. Under hänvisning till vad jag
nyss anfört måste jag beteckna den uppfattning, som legat till grund för vad
Ljungsjö sålunda anfört, såsom oriktig.

Allenast det förhållandet, att lagstiftaren bestämt, att kungörelser av ifrågavarande
beskaffenhet skulle äga rum icke blott på söndag utan även å helgdag,
gåve oförtydbart vid handen, att ärenden kunde vara av så brådskande beskaffenhet,
att en dem vidkommande kungörelse icke finge uppskjutas till nästa söndag
utan skulle äga rum å närmaste helgdag. I motsats till vad Ljungsjö framhållit
ansåge jag därför lagen böra sålunda tolkas, att kommunala tillkännagivanden av
här ifrågavarande beskaffenhet i regel skulle ske å först infallande sön- eller helgdag.
Endast i fall, då det vore alldeles uppenbart, att någon skada av ett uppskov
från helgdag till nästa söndag icke kunde uppkomma, finge tillkännagivandet
framflyttas. Men avgörandet därutinnan ankomme givetvis å tjänstförrättande
pastor, och det torde i många fall vara vanskligt att genom uppskov påtaga
sig ansvaret för att ett ärende uppehölles.

Slutligen ansåge jag mig böra framhålla, att då inom lagstiftningen i allehanda
avseenden lagts stor betydelse vid kungörelserna från predikstolen, religiösa
hänsyn — huru upphöjda dessa än i och för sig kunde vara — icke finge verka
förryckande på den kraft och verkan, kungörelserna vore avsedda att äga.

Som emellertid i det i klagoskriften omförmälda fallet någon skada icke uppstått
genom framskjutandet av kungörelsen om protokollsjusteringen, hade jag
allenast velat giva Ljungsjö del av min åsikt i själva principfrågan; och vore
ärendet därmed avskrivet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

1922 —

212

10. Fråga om skyldighet för landsfiskal att på begäran av enskild
part delgiva stämningar och domstols beslut.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Georg Branting här
anhängiggjort ärende och i ett av Kungl. Maj:t genom utslag den 1 december
1920 avgjort mål inhämtas följande:

Sedan landsfogden Edvin Nordlund, å tjänstens vägnar, ävensom Bälter Johan
Andersson i Östnor och åtta hans medparter såsom målsägare vid Sårna och Idre
tingslags häradsrätt enligt 15 kap. 22 § strafflagen yrkat ansvar å Per Erhard
Hägg från Ockelbo jämte tolv andra skogsarbetare, meddelade häradsrätten den
17 maj 1920 utslag i målet, därvid häradsrätten på anförda skäl jämlikt 1 mom.
i nyssnämnda lagrum dömde Hägg och hans medparter till straff från fängelse
3 månader till straffarbete 6 månader samt förpliktade dem gemensamt och vem
bäst gälda gitte att till målsägarna utgiva skadestånd och ersättning för rättegångskostnaden
ävensom att ersätta statsverket förskjutna vittneslöner. Tillika
ålades Hägg jämte fem av hans medparter, vilka under målets handläggning
hållits häktade och i rättegången biträtts av Branting, att likaledes gemensamt
och vem bäst gälda gitte ersätta vad statsverket utgivit till Branting. Häradsrätten
förordnade, att nämnda parter skulle förbliva i häkte och att ytterligare
fyra av de tilltalade skulle träda i häkte och där kvarbliva, till dess utslaget vunnit
laga kraft eller annorlunda förordnats.

Över häradsrättens utslag anfördes besvär i Svea hovrätt av Nordlund samt
Hägg och åtta av hans medparter genom Branting såsom ombud. Av Häggs
in edklagande voro fem häktade och tre på fri fot. Hägg och hans medklagande
yrkade, att hovrätten måtte befria dem från ansvar eller mildra straffen ävensom
nedsätta ådömda skadeståndsbelopp samt förordna om de häktades försättande
på fri fot.

Efter föredragning av målet beslöt hovrätten den 15 juni 1920, att Hägg
och övriga häktade icke skulle vidare hållas i häkte samt att besvären skulle utställas
till delgivning med Nordlund och målsägarna.

I kommunikationsresolutionen föreskrevs, att det skulle åligga Hägg och hans
medparter i hovrätten att inom 20 dagar från den 22 juni 1920 eller senast den
12 juli 1920 ej mindre uttaga besvärshandlingarna samt tillställa vederparterna
dem i huvudskrift eller besannad avskrift än ock till hovrätten återställa handlingarna
eller ingiva styrkt avskrift därav samt inkomma med intyg om delgivningen
och dagen därför. Intyget skulle vara utfärdat av två stämningsmän,
emot vilka ej förekomme jäv, som om vittnen vore stadgat, eller av landsfiskal,
stadsfogde eller notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat
anställd tjänsteman. Skriftligt erkännande om delgivning skulle gälla såsom
fullt bevis, om det vore bestyrkt av en ojävig stämningsmän. Vore ej veterligt,
var vederpart uppehölle sig, skulle Hägg och hans medparter hava att
inom nämnda för dem stadgade tid återställa besvärshandlingarna och styrka
berörda förhållande. Hade ej, då målet företoges till avgörande, till hovrätten
inkommit bevis, att delgivningen skett före utgången av den för ingivande av
delgivningsbevis bestämda tid, och vore ej heller förklaring avgiven, eller vore

— 1922 —

213

ej besvärshandlingarna återställda eller styrkt avskrift därav ingiven, då målet
skulle avgöras, hade Hägg och hans medparter förlorat sin talan.

Sedan besvärshandlingarna uttagits från hovrätten av Branting, översändes
de av Wilhelm Hellbergs advokatbyrå i Stockholm till landsfiskalskontoret i Mora
med brev den 28 juni 1920, däri anhölls om delgivning med Nordlund och målsägarna
samt att handlingarna, försedda med delgivningsbevis, skulle mot postförskott
få emotses. Delgivning skedde den 9 juli med sex och den 10 juli med
en av målsägarna, varemot två av dem ej kunde anträffas. Besvärshandlingarna
återsändes därefter av landsfiskalen A. J. Holmquist till Hellbergs advokatbyrå,
och översände Holmquist jämväl det från advokatbyrån mottagna brevet, varå
han den 12 juli 1920 tillskrivit, att han hade äran »härmed» återställa kommunikationsakten
med delgivningsbevis, att tvänne av målsägarna icke kunnat anträffas,
varom bevis vore åtecknat handlingarna, samt att kostnaderna utgjorde
19 kronor 52 öre jämte porto enligt bilagd räkning. Räkningen var kvitterad
den 12 juli av stämningsmannen Lars Blomqvist, som på uppdrag av Holmquist
delgivit sju av målsägarna besvärshandlingarna. Försändelsen, som belädes med
postförskott och, såvitt påskriften å kuvertet angiver, befordrades i vanlig ordning,
aviserades Hellbergs advokatbyrå den 14 juli.

I en efter stängningstiden den 12 juli 1920 å hovrättens aktuariekontor inlämnad,
den 13 juli 1920 diariiförd skrift anhöll Branting hos hovrätten med
anledning därav att besvärshandlingarna då ännu icke återkommit från Holmquist
om anstånd med fullgörande av delgivningsskyldigheten. Som besvärshandlingarna
icke blivit delgivna Nordlund, översände Hellbergs advokatbyrå dem till
en advokatbyrå i Falun, som ombestyrde, att handlingarna den 21 juli delgåvos
Nordlund, och därefter sände dem till Holmquist för delgivning med de två
återstående målsägarna. Med bevis, att den ena av dem fått del av besvärshandlingarna
den 23 juli 1920 och att den andra icke kunnat anträffas, återställde
Holmquist därefter handlingarna till Hellbergs advokatbyrå.

Från Nordlund inkom icke till hovrätten förklaring över besvären, men t. f.
landsfogden Sven Lindeberg yrkade i en den 4 augusti 1920 till hovrätten ingiven
skrift, att besvären, enär de delgivits Nordlund först den »22» juli 1920, icke
måtte upptagas till prövning.

I utslag den 21 oktober 1920 yttrade hovrätten: Enär Hägg och hans medklagande
— som inom den bestämda tiden tillställt Bälter Johan Andersson,
Bälter Per Andersson, Krång Karl Andersson, Skerf Karl Persson, Anders Jakobsson,
Jyris Fredrik Andersson och Jvris Erik Andersson besvärshandlingarna
samt i hovrätten företett den 10 juli 1920 utfärdat intyg, att Bälter Karl Andersson
och Bogg Karl Eriksson sökts vid flera tillfällen utan att kunna anträffas
och att upplysning vunnits, att de vistades på avlägsen ort på skogsarbete, ävensom
intyg av den 23 juli 1920, att Bogg Karl Eriksson då delgivits besvärshandlingarna
och att Bälter Karl Andersson ånyo förgäves eftersökts, därvid ej
heller säker uppgift om hans vistelseort kunnat erhållas — däremot först efter
den 12 juli 1920 verkställt delgivning med Nordlund och anstånd med fullgörande
av Hägg och hans medklagande åliggande delgivningsskyldighet bort sökas
senast sistnämnda dag, men gjord anhållan om anstånd i berörda hänseende till

— 1922 —

214

hovrätten inkommit först den 13 juli samt från Nordlund eller vikarie för honom
icke inkommit förklaring över besvären, utan Lindeberg allenast yrkat, att besvären,
enär de delgivits Nordlund först den »22» juli 1920, icke måtte upptagas
till prövning, funne hovrätten, utan avseende å förberörda anhållan om anstånd
med delgivnings verkställande, Hägg och hans medklagande hava förlorat sin
talan. Vidkommande Nordlunds besvär funne hovrätten skäl ej vara anfört, som
föranledde ändring i häradsrättens utslag.

Över hovrättens utslag anförde Hägg och hans medklagande besvär samt
anhöllo tillika att, därest besvären ej vunne avseende, Kungl. Maj:t måtte av
nåd befria dem från de ådömda straffen eller medgiva nedsättning däri.

Kungl. Maj:t fann genom utslag den 1 december 1920 ej skäl göra ändring
i hovrättens utslag men nedsatte av nåd straffen för fyra av de bos Kungl. Maj:t
klagande samt medgav för eu av dem anstånd enligt lagen den 28 juni 1918
angående villkorlig straffdom med straffets verkställande.

I en hit ingiven klagoskrift anförde Branting därefter bland annat följande:

Att Hellbergs advokatbyrå för delgivning av besvärshandlingarna hän vänt
sig till vederbörande myndighet i Mora vore riktigt, enär samtliga målsägarna
vore bosatta i och omkring Mora. Nordlund vore visserligen bosatt i Falun,
varför det måhända varit mera praktiskt att dit direkt översända handlingarna.
Men dels hade Nordlund vid denna tid ofta vistats i Mora, som hörde till hans
»fögderi», bland annat i egenskap av åklagare i de omtalade Målerin-målen, och
dels vore praxis i dylika fall, att handlingarna befordrades till någon viss stämningsman,
vilken, om det ej passade honom själv att verkställa delgivningen,
befordrade ärendet till annan stämningsman. I detta fall hade Holmquist varken
vid ärendets mottagande eller senare funnit anledning framställa någon anmärkning
mot, att han erhållit uppdrag att delgiva landsfogden, utan Holmquist hade
tvärtom åtagit sig uppdraget. När den 12 juli börjat närma sig, men ingenting
avhörts från Mora, hade man telefonerat från Hellbergs advokatbyrå till Holmquist
för att påminna om ärendet. Detta hade skett vid minst två olika tillfällen,
och det vore bevisligt, att vid det ena av dessa tillfällen Holmquist personligen
åtagit sig att i behörig tid återsända handlingarna, naturligen försedda med sådant
delgivningsbevis, varom varit fråga, ett åtagande, som ju i och för sig varit
naturligt, då det blott innefattat Holmquists plikt. Att fataliedagen varit den 12
juli 1920 hade tydligt framgått av hovrättens resolution, och vid telefonsamtalet
hade Holmquist icke visat någon okunnighet om denna dag. Holmquist hade
låtit två försummelser komma sig till last. Han hade icke avsänt kommunikationshandlingarna
från Mora förrän den 12 juli, varför de självklart icke kunnat
ingivas samma dag till hovrätten. Holmquist hade vidare försummat att fullgöra
uppdraget att låta delgiva Nordlund. Icke någon som helst åtgärd hade
Holmquist vidtagit för Nordlunds delgivande, ehuru han naturligen insett, vilka
konsekvenser en underlåtenhet i berörda avseende måst medföra.

Branting fortsatte: Om den av Hellbergs byrå den 12 juli till hovrätten ingivna
ansökningen om uppskov med kommunikationshandlingarnas ingivande
hade i målet varit mycket tal, i det man å hovrättens aktuariekontor ansett

— 1922 -

215

nämnda ansökan rätteligen böra betraktas såsom inkommen först den 13 juli,
under det att från klagandesidan hos Kungl. Maj:t styrkts, att ansökningen ingivits
och mottagits den 12 juli å hovrättens aktuariekontor av en där tjänstgörande
amanuens. Liksom hovrätten hade Kungl. Maj:t icke kunnat fästa avseende
vid ansökningen, synbarligen därför, att den oavsett ingivningsdagen i allt fall
icke kunnat bifallas, enär Hägg och hans medklagande icke kunnat visa, att
Nordlund blivit före den 12 juli ens eftersökt. Det kunde visserligen sägas beträffande
den skada, som därigenom tillkyndats Hägg och hans medklagande, att,
när målet nådevägen bringats under Kungl. Maj:ts avgörande, de i praktiken fått
sina straff sakligt bedömda och jämkade. Men vad som icke kunnat av Kungl.
Maj;t rättas, hade varit målsägarnas skadeståndskrav, vilka, ehuru ostyrkta, fastställts
av häradsrätten utan jämkning. I hovrätten hade Hägg och hans medklagande
förebragt bevisning om skadeståndskraven, varav deras orimlighet tydligt framgått,
men i och med målets desertförklarande hade häradsrättens utslag därutinnan
blivit oryggligt. Detta hade sannolikt medfört ruin för några av svarandena,
vilka med sina tillgångar fått ensamma bära den svarandena solidariskt åvilande
skadeståndsplikten. På denna punkt hade för Hägg och hans medklagande
tvivelsutan förorsakats en stor skada genom Holmquists försummelse. Saken
läge onekligen så till, att det skulle lända Holmquist till en viss moralisk upprättelse,
om han kunde visa, att han handlat blott av glömska eller förbiseende,
ehuru Holmquist dock på ett eklatant sätt brutit mot den i 11 kap. 37 § rättegångsbalken
stadgade och honom bindande stämningsmannaeden att redligen och
utan försumlighet uträtta de delgivningsärenden, som åt honom anförtroddes.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Holmquist att inkomma med
yttrande, anförde han i avgivet utlåtande bland annat följande:

Vad först vidkomme kommunikationsaktens översändande till Holmquist,
hade Branting icke på något sätt, vare sig genom telefon, telegraf eller annorledes,
såsom alltid från andra håll brukade ske, efterhört, om Holmquist vore villig
eller hade tillfälle att verkställa delgivning med i orten boende personer. Holmquist
hade vid denna tid vistats på tjänsteresor ute i sitt distrikt för utredningar
i brottmål och andra tjänstesaker av brådskande natur. Vid Holmquists hemkomst
från en tjänsteresa på aftonen den 5 juli 1920 hade den förevarande hovrättsakten
legat på hans bord. Påföljande dag hade Holmquist på grund av
brådskande tjänstegöromål ej haft tid att ägna någon åtgärd åt akten. På morgonen
den 7 juli och följande dagar hade efterspaningar i orten anställts dels
av Holmquist själv och dels av stämningsmannen Blomqvist efter de målsägare,
som varit bosatta i orten, av vilka en del anträffats och i behörig ordning delgivits
avskrifter av kommunikationsakten. Endast sju av målsägarna hade sitt
hemvist inom Holmquists tjänstgöringsdistrikt, varemot Jyris Erik Andersson
och Jyris Fredrik Andersson hade sitt hemvist i annat distrikt. Oaktat Holmquist
icke åtagit sig uppdraget, vilket han vid denna tid näppeligen haft tid att
utföra, hade han gjort allt vad i hans makt stått för att kunna få så många
som möjligt delgivna i orten. Men som de personer, vilka skulle delgivas, till
största delen varit skogsarbetare, som vistats på långt avlägsna platser från sitt

— 1922 —

216

hemvist, hade det varit absolut omöjligt att på den korta tid, som stått Holmquist
till buds, hinna anträffa alla. Då detta icke varit möjligt och då Holmquist vid
sin hemkomst från delgivningsresa på aftonen den 10 juli erhållit meddelande om,
att det varit telefon från Hellbergs byrå om akten, hade Holmquist påföljande dag
sänt den i befintligt skick i expressbrev till byrån, för att akten skulle komma fortare
fram. Brev med upplysning om förhållandena hade avgått en dag senare. Beträffande
underlåtenheten att delgiva Nordlund handlingarna hade Holmquist icke
kunnat tänka sig annat än att hans namn i advokatbyråns brev influtit av misstag.
Det hade varit uteslutet, att Holmquist, som bodde 10 mil från Falun,
skulle i så stor utsträckning kommissionera för Bran ting, att Holmquist skulle
begära tjänstledighet och resa genom fem andra landsfiskalsdistrikt till Falun för
att delgiva Nordlund, vilken vore där bosatt och även därstädes hade sin stationsort.
Holmquist hade vid ett tillfälle sammanträffat med Nordlund och nämnt
för honom, att besvären vore ute för kommunikation. Därpå hade han svarat,
att då finge han nog del av dem genom K. B. eller annan myndighet i Falun.

I avgivna påminnelser anförde Branting bland annat följande:

Den tid, som för besvärs kommunicering stode till parts förfogande, tilläte
icke några föregående underhandlingar med vederbörande landsfiskal eller stämningsman
på landsbygden. Talet om Holmquists villighet att verkställa delgivning
syntes giva vid handen, att han trodde sig äga rätt att godtyckligt avvisa delgivningsuppdrag
inom sitt distrikt. En dylik uppfattning vore icke överensstämmande
med gällande författningar. Beträffande Holmquists uppgift, att han den
11 juli sänt besvärshandlingarna i expressbrev till Hellbergs byrå, åberopade
Branting, att Holmquist själv daterat sitt brev den 12 juli och icke den 11 eller
10 juli samt att fjärdingsmannen kvitterat sin räkning den 12 juli. Av kuvertet
till försändelsen, som funnes kvar, framginge, att akten icke sänts såsom
expressbrev utan mot postförskott, varigenom försändelsens utbekommande fördröjts
mera än om försändelsen gått med vanligt brev. Holmquist hade stått
fullkomligt främmande för den utvägen att, om han icke själv kunde delgiva
Nordlund, sända akten vidare till Falun. Som intet hinder förelegat att så göra,
måste man komma till antingen den förklaringen, att Holmquist med avsikt försummat
delgivningen med Nordlund, eller att Holmquist aldrig observerat, att han
erhållit uppdrag att delgiva med Nordlund. Sistnämnda förklaring vunne stöd
genom att jämföras med en av Holmquist till pressen avgiven deklaration, att
han aldrig erhållit uppdrag att delgiva Nordlund. Efter Holmquists förklaring
kvarstode, att han för sent återsänt kommunikationshandlingarna, att Holmquist,
trots uppdrag, intet gjort för att delgiva Nordlund, ehuru Holmquist i Mora
träffat och samtalat med Nordlund, samt att Holmquist genom oriktiga uppgifter
sökt överskyla sitt handlingssätt.

Från centralpostkontoret i Stockholm har jag införskaffat adresskortet till
den ifrågavarande postförskottsförsändelsen, vilket adresskort avstämplats å avsändningsorten
Mora först den 13 juli 1920.

— 1922

217

1 11 kap. 37 § rättegångsbalken, sådant lagrummet lyder enligt lagen den
10 juli 1899, stadgas, att underrätt förordne vissa män att, då de därom anlitas,
delgiva stämningar och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgivning av
handlingar. Dessa stämningsmän gånge inför rätten ed, att de redligeu och utan
försumlighet skola uträtta de delgivningsärenden, som åt dem uppdragas. Fjärdingsman
vare utan särskilt förordnande stämningsmän; så och nämndeman, där
denne åtager sig delgivningsuppdraget. Förteckning å dem, som äro till stämningsmän
förordnade, skall finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas
tillgänglig hos häradshövdingen.

38 § första stycket i samma kapitel innehåller följande bestämmelser:

Intyg av två stämningsmän, emot vilka ej förekommer jäv, som om vittnen
är stadgat, galle såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller.
Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av kronofogde, stadsfogde,
länsman eller notarius publieus eller av svensk konsul eller vid svenskt
konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg av fjärdingsman, då han verkställt
delgivningen efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande om delgivning vare
ock, där det är genom intyg av en ojävig stämningsmän bestyrkt, ansett såsom
fullt bevis om delgivningen.

Genom bestämmelserna i 37 och 38 §§ It kap. rättegångsbalken avsågs icke
att skapa någon viss uteslutande form för stämnings delgivning. I första hand
skulle fortfarande de allmänna bevisreglerna gälla. Men i 27 kap. 6 § rättegångsbalken
är uttryckligen stadgat, att rörande delgivning av till hovrätt inkomna
besvärshandlingar fordras sådant intyg, som ill kap. 38 § sägs. Sistnämnda
stadgande tillkom på den grund, att man ansåg det vara av särskild vikt, att
det intyg om handlingarnas delgivning, som skulle ingivas till hovrätten, så vitt
möjligt, erbjöde nöjaktiga garantier för tillförlitligheten av däri meddelade uppgifter.

Varken i 11 kap. rättegångsbalken eller i instruktionen för landsfiskalerna
den 14 december 1917 stadgas någon skyldighet för landsfiskal att, då han därom
anlitas av enskild part, å tjänstens vägnar delgiva stämningar eller domstols beslut.
Det bör från början fastslås, att någon sådan skyldighet för landsfiskal icke
finnes.

Detta framgår även av tillkomsten av bestämmelserna i 37 och 38 §§ 11
kap. rättegångsbalken.

I lagkommitténs 1826 avlämnade förslag till civillag upptogs i 11 kap. 24 §
rättegångsbalken det stadgandet, att rättens betjänte skulle vara pliktiga att stämningar
inom domsagan kungöra, då de därom anlitades. Vittnesbörd av nämndeman
eller edsvuren rättsbetjänt eller av kronofogde, stadsfogde eller länsman, att
stämning av honom i närvaro av annan ojävig man rätteligen blivit kungjord,
ägde vitsord.

Lagkommittén yttrade härom i motiven följande: »Såsom owillkorlig tjenste pligt

må det wäl ej åläggas Nämndeman, Kronofogde eller Länsman, att gå
parter till hända med stemningars kungörande; men om de godwilligt lemna biträde
i denna del, har Commiteen ansett deras vittnesbörd böra, lika med betyg
af embets- eller tjenstemän i andra fall, medföra witsord utan beedigande. Der 28

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

218

emot har Commiteen förklarat Rättens betjente skyldige att kungöra stemningar,
när de derom anlitas; och intyg af dem, i fall de äro edswurne, måste äga samma
vitsord, som de förutnämndas. För säkerhetens skuld, har dock Commiteen antagit,
att annan ojälwig man alltid skall wara tillstädes, då stemning af tjensteman
kungöres.»

Äldre lagberedningen föreslog i sitt förslag till rättegångsbalk förordnande
av särskilda stämningsmän. I rättegångsbalken, förra delen, 11 kap. 24 § upptogs
följande stadgande: »I hvarje domsaga skola af Rätten wissa män förord nas

att stämningar kungöra, då de derom anlitas; och gången de inför Rätten
ed, att de redligen och utan försumlighet skola de stämningsärenden uträtta, som
dem uppdragna varda. Nämndeman, kronofogde, stadsfogde eller länsman ware
ock stämningsmän, utan särskildt förordnande, om han stämnings kungörande
sig åtager. Bevis af twå stämningsmän äge witsord derom, att stämning blifwit
af dem så kungjord, som de i bewiset intyga.»

I motiven anfördes att, »enär det ej kan antagas såsom owillkorlig tjenstepligt
för nämndeman eller kronobetjent att kungöra stämningar i enskilda iwistemnl, har
Beredningen ansett nödigt, att wissa edswurna så kallade stämningsmän finnas i
hwarje domsaga, till hwilka parter må wända sig för att få sina stämningar behörigen
kungjorda. Ett stadgande härom är således infördt i 24 §.»

Enligt förslaget till senare delen av rättegångsbalken skulle nyssnämnda
stadgande även tillämpas inom straffprocessen.

I kungl. förordningen den 10 augusti 1x77 angående stämningsmän stadgades,
att å landet skulle häradsrätten och i stad rådhusrätten förordna vissa män att,
då de därom anlitades, delgiva stämningar och domstolars beslut så ock verkställa
delgivning, som i utsökningsmål förekomme. Kronofogde, stadsfogde, länsman
eller nämndeman skulle ock vara stämningsmän utan särskilt förordnande, »om
han det sig åtager».

Det 1899 till högsta domstolens granskning remitterade förslaget till ny stämningslag
innehöll i sista punkten i första stycket av 37 §, att kronofogde, stadsfogde,
länsman eller nämndeman skulle vara stämningsmän utan särskilt förordnande,
om han det sig åtoge. Efter anmärkning inom högsta domstolen uteslötos
i den kungl. propositionen ur nyssnämnda punkt kronofogde, stadsfogde och
länsman såsom stämningsmän, och bibehöllos sålunda i 37 § såsom stämningsmän
allenast två kategorier, nämligen särskilt förordnade sådana och nämndemän,
om de åtoge sig uppdraget. Sedan förslaget behandlats i riksdagen, erhöll 37 §
sin nuvarande lydelse.

I belysning härav böra de nuvarande bestämmelserna i 11 kap. rättegångsbalken
läsas. Att landsfiskal icke är pliktig att åtaga sig ett av enskild part
lämnat delgivningsuppdrag står även bäst i överensstämmelse med den vittomfattande
tjänst, landsfiskalen innehar. Delgivningsarbetet såsom åliggande har
lämpligen ansetts kunna anförtros åt personer i mindre ansvarsfylld ställning.

Däremot äro såväl fjärdingsmän som särskilt förordnade stämningsmän skyldiga
att utföra de delgivningsuppdrag, som lämnats dem. Denna skyldighet torde
gälla beträffande fjärdingsman allenast för det område, där han är fjärdingsman,
och beträffande särskilt förordnad stämningsmän för domsagan eller det område,

— 1922 —

219

som eljest kan bliva bestämt. Nämndeman är skyldig att verkställa allenast de
delgivningsuppdrag, som han åtagit sig.

Frågan, huruvida av de tre kategorier stämningsmän, som omnämnas i 37
§ 11 kap. rättegångsbalken, de särskilt 1''örordnade stämningsmännen och nämndemännen
i händelse av försummelse äro underkastade tjänstemannaansvar, torde
kunna bliva föremål för olika meningar. Men denna fråga behöver för närvarande
icke besvaras. Att fjärdingsman såsom polisman måste anses fullgöra åt
honom lämnade delgivningsuppdrag under tjänstemannaansvar synes otvivelaktigt.

Däremot är det ingalunda otvivelaktigt, att en stämningsmän, vare sig en
särskilt förordnad eller en fjärdingsman eller eu nämndeman, utan vidare är
skyldig att med posten återsända delgivningshandlingar till den enskilde uppdragsgivaren.
Nya lagberedningen, som i sitt förslag till rättegångsordning icke
ansåg sig böra upptaga detalj föreskrifter angående stämning, yttrade, att bestämmelser,
som medförde möjlighet att med posten översända handlingar till myndigheter
och att dessa skulle med posten återsända handlingarna till den enskilda
parten, vore med allt fog åstundade av den allmänna meningen. Redan genom
kungl.'' kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av kommissionärer hos
statsdepartementen och vissa ämbetsverk in. fl. slog man in i den riktning, nya
lagberedningen utpekat, I domsagestadgan finnas bestämmelser om kommissionär
hos domhavande. Enligt kungl. kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals
och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m. stadgas i vissa bestämt
angivna fall skyldighet för utmätningsman att till sökande översända handlingar.
Men i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. in. namnes intet
om eu sådan skyldighet i allmänhet. En dylik skyldighet för stämningsmän
kan därför icke lagligen anses föreligga, Det vore icke heller rimligt att begära,
att en stämningsmän på egen risk och bekostnad skulle vara pliktig återsända
handlingarna till en för honom alldeles okänd uppdragsgivare. Hava däremot
penningar förskotterats eller anser sig stämningsmännen äga visshet om att genom
postförskott få ersättning för sina utlägg, vore det icke förenligt med god
rättsuppfattning, om han icke visade den sökande allmänheten tillmötesgående.

Därest landsfiskal anser förenligt med sina tjänsteåligganden, har han befogenhet
att åtaga sig ett delgivningsuppdrag. Därvid, likasom då landsfiskal för sin
egen tjänst delgiver stämning eller av annan myndighet anmodas verkställa delgivning,
komma bestämmelserna i 11 kap. 38 § rättegångsbalken till tillämpning.
Har landsfiskal för enskild parts räkning åtagit sig att fullgöra ett delgivningsuppdrag,
ligger det i sakens natur, att han skall fullgöra uppdraget med den största punktlighet.
Allmänheten måste äga denna trygghet, då den vänt sig till offentlig
myndighet. Tjänstens anseende kräver det ovillkorligen. Likasom fjärdingsmannen
måste landsfiskalen anses utföra ett delgivningsuppdrag under tjänstemannaansvar.
Det är med den Händighet, han äger såsom tjänsteman, som han fullgör
uppdraget, och hans intyg om delgivning får sitt högre vitsord just på den grund,
att han är tjänsteman. '' Men ifråga om hans skyldighet att med posten återsända
delgivningshandlingar till enskild part gäller detsamma, som nyss anförts beträffande
stämningsmän.

— 1922

220

Vad jag nu berört upptog jag i en till Holmquist avlåten ämbetsskrivelse,
däri jag vidare yttrade följande:

I det nu förevarande fallet skulle tiden för delgivning av hovrättens kommunikationsbeslut
räknas från den 22 juni 1920. Icke förrän sex dagar därefter
hade besvärshandlingarna avsänts till Holmquist från Hellbergs advokatbyrå.
Därefter syntes de hava kvarlegat en vecka i Holmquists bostad eller på
hans kontor, utan att från advokatbyråns sida företagits någon åtgärd för att efterhöra,
om de framkommit eller om Holmquist åtoge sig delgivningsuppdraget.
Enligt vad Holmquist själv uppgivit, som jag icke ansåge mig böra betvivla, hade
handlingarna kommit i Holmquists hand först den 5 juli på aftonen vid hemkomsten
från tjänsteresa, och påföljande dag hade Holmquist på grund av brådskande
tjänstegöromål ej haft tid att företaga någon åtgärd i saken.

Då handlingarna måst återsändas till Stockholm senast den 11 juli, hade
för delgivningens utförande återstått allenast en tid av fyra eller möjligen fem
dagar. Hade Holmquist icke ansett sig kunna mottaga uppdraget, hade — även
om något stadgande ej kunde åberopas — rättssäkerheten fordrat, att Holmquist
genast meddelat detta till advokatbyrån eller återsänt handlingarna till densamma.
Om handlingarna återsänts, torde de hava ankommit till Stockholm den 8 juli’
varefter det uppenbarligen blivit för sent att hinna till den 12 juli anskaffa delgivnings-
eller eftersökningsbevis angående samtliga svarandeparter.

Holmquist hade i sin förklaring anfört, att han icke åtagit sig det ifrågavarande
delgivningsuppdraget, men att han gjort allt vad i hans makt stått för
att kunna få så många som möjligt delgivna i orten. Genom att Holmquist
börjat handlägga delgivningsärendet utan att för uppdragsgivaren tillkännagiva,
att hans handlande icke finge anses som ett mottagande av uppdraget, måste
Holmquist likväl anses hava åtagit sig detsamma. Vid sådant förhållande hade
det ålegat Holmquist att utföra uppdraget med den största omsorg. Sex av
målsägarna hade erhållit del av besvären den 9 juli och en den 10 juli, varjämte
Holmquist beträffande de övriga två målsägarna den 10 juli attestera^ att de
vid flera tillfällen sökts utan att kunna anträffas. Men därmed hade uppdraget
icke varit fullgjort.

I 27 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken stadgades, att om klaganden
före utgången av den tid, som vore bestämd för ingivande av delgivningsbevis
och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten sökt anstånd med fullgörande
av vad honom i sagda hänseende ålåge, kunde hovrätten sådant anstånd
på viss tid bevilja, när skäl därtill vore.

I 7 § av samma kapitel bestämdes, att om i fall, som i 6 § avsåges, ej vore
veterlig!, var klagandens vederpart sig uppehölle, skulle klaganden inom stadgad
tid återställa besvärshandlingarna, varefter hovrätten meddelade nytt föreläggande.

Då i varje fall två av målsägarna icke kunnat anträffas, hade Holmquist i
enlighet med nyssnämnda bestämmelser bort återsända handlingarna så tidigt,
att de med begäran om anstånd kunnat företes i hovrätten senast den 12 juli.’
Genomläsningen av Holmquists förklaring hade givit mig anledning förmoda,
att innehållet i nyssnämnda stadganden fallit Holmquist ur minnet. Likväl torde
Holmquist under sin långa tjänstgöringstid vid flerfaldiga tillfällen kommit i

- 1922

22 L

beröring därmed. En hänvisning till desamma med tydliga föreskrifter hade ju
återfunnits i hovrättens kommunikationsresolution.

I förklaringen hade Holmquist uppgivit, att han återsänt handlingarna med
expressbrev den 11 juli och att han avsänt ett brev med upplysning om förhållandena
en dag senare. Med hänsyn till vad ovan anmärkts hade jag funnit
denna Holmquists uppgift oriktig. Försändelsen, innehållande besvärshandlingarna,
torde ej hava inlämnats på postkontoret i Mora förrän den 13 juli, och vid en besiktning
av besvärshandlingarna i huvudskrift, vilka jämte övriga handlingar i
besvärsmålet av mig införskaffats, hade framgått, att dessa handlingar varit dubbelvikta,
passande för det för mig företedda kuvertet, som med innehåll aviserats
Hellbergs advokatbyrå den 14 juli. Det finge antagas, att Holmquists uppgifter
i denna del, som sålunda icke överensstämde med verkliga förhållandet, berott
därpå, att Holmquist missmint sig. Skulle berörda uppgifter varit medvetet vilseledande,
skulle jag funnit detta synnerligen betänkligt.

Genom att, på sätt som skett, underlåta att i rätt tid återsända besvärshandlingarna
hade Holmquist oemotsägligt gjort sig skyldig till en försummelse vid
fullgörande av delgivningsuppdraget.

Vidare hade i brevet den 28 juni 1920 från Hellbergs advokatbyrå framställts
begäran, att besvärshandlingarna även skulle delgivas Nordlund. Därvid hade
det otvivelaktigt legat nära till hands att antaga, att — såsom Holmquist framhållit
— ett misstag förelåge. Aven om en landsfiskal åtagit sig ett delgivningsuppdrag,
kunde han icke utan vidare anses skyldig att företaga delgivning utom
sitt distrikt. Att i detta fall en avlägse boende landsfiskal skulle avsiktligt anmodats
delgiva handlingarna med sin långt bort i residensstaden boende chef,
kunde knappast förutsättas. Men som, enligt vad Holmquist själv uppgivit, han
under kommunikationstiden sammanträffat med Nordlund, varvid kommit på tal,
att de ifrågavarande besvären utställts till kommunikation, hade Holmquist bort
vara så förtänksam, att Holmquist delgivit Nordlund besvären. Hade Nordlund
sedermera, såsom Holmquist förmodat, i Falun fått ytterligare del av besvären,
hade detta icke haft något att betyda.

Även därutinnan syntes Holmquist sålunda åtminstone i viss mån hava
brustit i nödig omtanke.

Med hänsyn till vad jag förut anfört och vad genom Holmquists yttrande
blivit upplyst kunde jag emellertid icke finna, att Holmquist i anmärkta hänseenden
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda till
ansvarstalan.

Jag hade genom skrivelsen velat giva Holmquist del av min uppfattning
under förväntan, att Holmquist i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet
skulle hava den i minnet. Ärendet var därmed avskrivet.

Under det gångna året hava i åtskilliga andra ärenden än de ovannämnda
skrivelser avlåtits till olika myndigheter. Sålunda hava skrivelser tillställts: en
länsstyrelse angående dröjsmål med översändande av häktad person till rannsak —

1922 —

222

ning, en länsstyrelse angående fråga om uttagande av oriktigt ådömda böter, en
länsstyrelse angående fråga om vissa offentliga kungörelsers införande i tidning,
en länsstyrelse angående beräkning av strafftid, en länsstyrelse angående fråga
om förordnande för förrättningsman beträffande vägdelning, en domhavande angående
felaktiga beslut av häradsrätt i fråga om vittnesjäv, en rådhusrätt angående
felaktigt utslag i tjuvnadsmål, en kyrkoherde angående rätta tillämpningen
av bestämmelserna om utträde ur statskyrkan, en kyrkoherde angående obehörig
anteckning i skolrådsprotokoll, en landskanslist angående obehörigt uttagande av
kommissionärsarvode, en landsfiskal angående olämpliga yttranden vid polisförhör,
en extra landsfiskal angående underlåtenhet att utlämna maltdrycker, som i samband
med anställt men ogillat åtal tagits i beslag, en stadsfogde angående oriktigt
förfarande vid verkställande av kvarstad å fartyg, en stadsfogde angående oriktigt
uttagande av ersättning för delgivning i baruuppfostringsmål och en fängelsedirektör
angående rannsakningsfåuges rätt att avsända brev.

- 1922 -

223

III. Framställningar till Konungen.

1 och 2. Framställningar angående förvaltningen av Askims, Västra
och östra Hisings samt Sävedals härads domsaga.

Den 14 januari 1921 avlät jag till Konungen följande framställning:

»Under år 1920 hade jag uppmärksamheten riktad på den arbetsbalans, som
förefanns i några av de större domsagorna.

Vid den inspektion, jag under året företog i Södertörns domsaga, fick jag
anledning att angående domsagans förvaltning göra sådana anmärkningar, att jag
ansåg mig icke kunna underlåta att bringa förhållandena till Eders Kung!. Maj:ts
kännedom. Sedan jag den 17 augusti 1920 avlåtit en underdånig framställning
i ämnet, blevo beträffande domsagans förvaltning de åtgärder vidtagna, vilka
antecknats i min ämbetsberättelse till 1921 års lagtima riksdag sid. 366 o. f.
Enligt vad jag inhämtat, har den för ordinarie domhavanden tidigare beviljade
ledigheten utsträckts till slutet av mars 1921, och domarämbetet uppbäres av en
t. f. domhavande. I enlighet med Eders Kung! Maj:ts beslut skall numera även
en biträdande domare finnas i domsagan.

Den 3 december 1920 företog jag inspektion av Askims, Västra och Ostra
Hisings samt Sävedals härads domsaga. Jag hade nämligen erfarit, att arbetet
jämväl i nämnda domsaga vore betydligt försenat. De omständigheter, som under
inspektionens gång kommo i dagen, voro sådana, att de kunde jämställas med de
förhållanden i Södertörns domsaga, vilka föranledde min skrivelse den 17
augusti 1920.

Vid inspektionen av Göteborgsdomsagan anförde till en början domhavanden,
häradshövdingen Ivar Ernberg följande:

Under tiden från och med hösttinget 1915 till fjärde allmänna sammanträdet
av 1918 års höstting hade Ernberg åtnjutit tjänstledighet på grund av dels offentligt
uppdrag och dels arbete med uppläggande av jordregistret i domsagan. Under
denna tid hade arbetet inom domsagan avsevärt ökats, men, så länge tillgången
på juridiskt bildade biträden varit tillfredsställande, hade det varit möjligt
att förhindra hopandet av någon arbetsbalans. Kort tid efter den 1 maj 1918
hade emellertid samtliga dåvarande juridiskt bildade biträden lämnat sin anställning
i domsagan. Den under nämnda tid tjänstgörande t. f. domhavanden hade
därefter fått hjälp av allenast en juris studerande, och Ernberg hade till följd
därav blivit nödsakad hålla fjärde allmänna sammanträdet av 1918 års höstting,
ehuru hans ledighet egentligen ej tilländagått förrän med samma års utgång.
När Ernberg med ingången av 1919 åter tillträtt utövningen av sitt ämbete, hade
det varit under synnerligen svåra omständigheter. A ena sidan visade den stegring
i arbetsbördan, som under krigsåren uppkommit, knappast någon benägenhet
att avtaga, och å andra sidan saknade Ernberg hjälp av tingsmyudigt biträde.

- 1922 —

224

Även uppsättningen av andra juridiskt bildade biträden var mycket svag. Ernberg
hade därigenom blivit tvungen att hålla alla sammanträden under vårtinget
1919. En icke obetydlig arbetsbalans hade på grund av dessa förhållanden uppkommit,
och det hade därefter trots ett intensivt arbete icke varit Ernberg möjligt
att återställa god ordning inom domsagan. Under maj—augusti 1920 hade Ernberg
åtnjutit tjänstledighet och semester och hade därunder varit sysselsatt med
arbetsbalansens avarbetande, men tiden hade icke räckt till för det myckna arbete,
som återstått. Ernberg räknade med att han, om han bleve befriad från övriga
göromål, skulle under ett halvt år eller kanske något mindre tid kunna avarbeta
den nuvarande arbetsbalansen. Såsom komme att framgå av Ernbergs redogörelse
för ställningen, vore det av synnerlig vikt, att den ledighet, som sålunda
erfordrades, bleve Ernberg beviljad, och Ernberg hemställde om mitt bistånd därtill.
Vad utförandet av det framtida arbetet anginge, vore det tydligt, att arbetet
inom domsagan för närvarande överstege måttet av en mans krafter. Domsagan
vore emellertid bland dem, som vore i fråga för anställande från och med 1921
av en biträdande domare, och borde redan därigenom en betydande förbättring
inträda. Vidare komme en väsentlig lättnad i domsagearbetet att äga rum, om,
såsom vore föreslaget, Orgryte socken med omkring 25,000 invånare bleve förenad
med Göteborgs stad, vilket väntades ske från 1922 års början. För framtiden vore
sålunda utsikterna att medhinna arbetet i domsagan ljusare.

Sedan jag därefter anhållit, att uppgift måtte lämnas för varje sammanträde,
som icke vore fullt färdigt, antecknades efter häradshövdingen Ernbergs uppgifter
om ställningen följande:

Somliga av de vid sammanträdet för avslutande av 1918 års höstting handlagda
ärendena, hörande till domboken, voro ännu icke uppsatta. Med detta undantag
voro alla sammanträden före det med början den 5 maj 1919 under Ernbergs
ordförandeskap hållna femte allmänna sammanträdet av vårtinget helt avslutade.
Av domboken vid sistberörda sammanträde voro 10 terner uppsatta och återstodo
omkring 8. Vad som var ouppsatt utgjordes av slutligt avgjorda brottmål, däri
böter ådömts, samt en del civila tvister, vari protokollen icke av parterna efterfrågats.
På grund av ofullständigheten i domboken hade ej heller saköreslängden
vid sammanträdet blivit uppsatt och var följaktligen ej heller expedierad.

Jämväl domboken vid alla under 1919 under Ernbergs ordförandeskap hållna
sammanträden med tremansnämnd var ofullständig. Saköreslängder vid dessa
sammanträden voro icke uppsatta eller avsända.

Av arbetet med det med början den 2 juni 1919 under Ernbergs ordförandeskap
hållna allmänna sammanträdet återstod uppsättandet av omkring 7 Va terner
av domboken, som var färdigskriven beträffande 12 terner. De ouppsatta målen
voro av samma beskaffenhet, som ovan angivits beträffande sammanträdet den 5
maj 1919. Saköreslängden för nu ifrågavarande sammanträde var ej heller uppsatt
eller expedierad.

Domboken vid det den 19 juli 1919 under Ernbergs ordförandeskap hållna
sammanträdet för avslutande av samma års vårting var färdig med undantag
beträffande två boskillnadsärenden, ett ärende angående omyndigförklaring samt
två ärenden angående tillstånd till försäljning av omyndigas fasta egendom, å

1922

225

vilka försäljningar häradsrätten emellertid efter anteckning, att tillstånd meddelats,
beviljat lagfart. Saköreslängden vid sammanträdet var ej uppsatt eller avsänd.

Det med början don 25 augusti 1919 under ordförandeskap av en t. f. domhavande
hållna allmänna sammanträdet var fullt utarbetat och expedierat.

Dombok och småprotokoll vid det med början den 22 september 1919 under
Ernbergs ordförandeskap hållna allmänna sammanträdet voro likaledes uppsatta.
Av arbetet med sammanträdet återstodo emellertid införingarna från inteckningsprotokollet
i fastighetsböckerna, varmed ett skrivbiträde för närvarande var sysselsatt.
Införingarna i inteckningsboken hade fortskridit till detta sammanträde och
återstodo beträffande alla senare sammanträden.

Medan småprotokollen från nu avhandlade sammanträden voro fullt uppsatta,
inträdde med det med början den 20 oktober 1919 under Ernbergs ordförandeskap
hållna allmänna sammanträdet luckor i samma protokoll. Lagfartsoch
övriga småprotokoll med undantag av inteckningsprotokollet voro väl fullt
klara och utskrivna, men sistnämnda protokoll var endast till sin huvudsakligaste
del uppsatt och justerat. Införingarna från protokollet voro, såsom nyss nämnts,
ej gjorda. Dombok och saköreslängd voro däremot fullt klara.

Av arbetet med det med början den 17 november 1919 under ordförandeskap
av en t. f. domhavande hållna allmänna sammanträdet var allt utfört med undantag
av att införingarna från lagfartsprotokollet verkställts allenast för sammanträdets
första dag och att införingarna från inteckningsprotokollet ej alls blivit
gjorda.

Domboken vid det den 30 december 1919 under Ernbergs ordförandeskap
hållna sammanträdet för avslutande av årets höstting var färdig och utskriven.
Av de till lagfartsprotokollet hörande 45 ärendena voro 40 uppsatta och utskrivna.
Då införingarna från lagfartsprotokollet i fastighetsböckerna icke fortskridit längre
än till andra dagen av nästföregående sammanträde, voro de icke gjorda beträffande
förevarande och därefter följande sammanträden. Inteckningsprotokollet
var uppsatt och utskrivet med undantag av ett eller två ärenden. Saköreslängden
vid sammanträdet var avsänd.

Domboken vid det med början den 12 januari 1920 under Ernbergs ordförandeskap
hållna allmänna sammanträdet var färdig och utskriven. Lagfartsprotokollet
vid sammanträdet var jämväl helt och hållet uppsatt. Justering hade
emellertid icke övergått hela protokollet, och av utskrifterna återstod en del. Inteckningsprotokollet
var uppsatt och justerat samt till största delen utskrivet.

Domboken vid det med början den 9 februari 1920 under en t. f. domhavandes
ordförandeskap hållna allmänna sammanträdet var likaledes uppsatt och
utskriven. Av de vid sammanträdet förekomna 66 lagfartsärendena voro 51 samt
av 288 inteckningsärenden 267 uppsatta och justerade. Största delen av det sålunda
uppsatta var jämväl utskriven.

Jämte det att domboken vid det med början den 8 mars 1920 under sistnämnda
t. f. domhavandes ordförandeskap hållna allmänna sammanträdet var
fullt färdig, hade 37 lagfartsärenden av 67 samt 82 inteckningsärenden av 132
blivit uppsatta och justerade. Ärendena voro till en del utskrivna.

Domboken vid det med början den 6 april 1920 under Ernbergs ordförande 29

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

226

skap hållna allmänna sammanträdet var likaledes färdig. Av 72 lagfartsärenden
voro 65 samt av 108 inteckningsärenden 79 uppsatta och justerade. Största delen
av de uppsatta paragraferna var utskriven.

Arbetet med det med början den 3 maj 1920 under en t. f. domhavandes
ordförandeskap hållna allmänna sammanträdet var i så måtto utfört, att domboken
var färdig samt att av 94 lagfartsärenden 36 och av 115 inteckningsärenden
60 voro uppsatta och justerade. Utskrifterna voro beträffande domboken helt
och hållet och beträffande småprotokollen till största delen utförda.

Det den 31 maj 1920 började allmänna sammanträdet hade likaledes hållits
under ordförandeskap av en t. f. domhavande, och voro såväl domboken som
småprotokollen uppsatta. Lagfarts- och inteckningsprotokollen voro föremål för
utskrift.

På enahanda sätt förhöll sig med dombok och småprotokoll vid det den 15
juli 1920 hållna sammanträdet för avslutande av vårtinget.

Domboken vid det med början den 30 augusti 1920 under Ernbergs ordförandeskap
hållna allmänna sammanträdet var färdig med undantag av två från
nästföregående sammanträde uppskjutna mål angående expropriation av mark.
Lagfartsprotokollet var uppsatt, men blott en del paragrafer justerade. Endast
något enstaka ärende var utskrivet. Av 135 till inteckningsprotokollet hörande
ärenden voro 37 uppsatta och justerade. Saköreslängden vid sammanträdet var
uppsatt men ej expedierad.

Domboken vid det med början den 27 september 1920 under Ernbergs ordförandeskap
hållna allmänna sammanträdet var uppsatt och utskriven med undantag
av de ovan omförmälda expropriationsmålen. De för dessa nödvändiga gravationsbevisen
voro ej heller utskrivna. Av 60 lagfartsärenden voro 10 samt av
150 inteckningsärenden 25 uppsatta. Mer än en eller annan paragraf var icke
utskriven. Saköreslängd vid sammanträdet var uppsatt men ej avsänd.

Största delen av domboken vid det under en t. f. domhavandes ordförandeskap
hållna allmänna sammanträdet med början den 25 oktober 1920 var uppsatt.
Lagfarts- och inteckningsprotokollen vid sammanträdet voro under uppsättning^
men torde endast en obetydlig del av dem hava medhunnits.

Åt det med början den 22 november 1920 under Ernbergs ordförandeskap
hållna allmänna sammanträdet var ännu intet åtgjort.

Andra småprotokoll än lagfarts- och inteckningsprotokollen voro uppsatta och
expedierade intill det senast hållna allmänna sammanträdet.

Sammanträdena med tremansnämnd voro utarbetade ungefär i samma omfattning
som de närmast intill liggande allmänna sammanträdena.

På grund av det dröjsmål, som uppkommit med expedierandet av utskrifter
av lagfarts- och inteckningsprotokollen, förfors sålunda, att ärendena paragraferades
med ny början för varje dag samt att de ingivna lagfarts- och inteckningshandlingarna
tämligen kort tid efter varje sammanträde återställdes till sökandena,
försedda med bevis om häradsrättens beslut i anledning av ansökningen.

Av statistiska uppgifter för 1919 funnos sådana utarbetade allenast för första
sammanträdet av vårtinget och första sammanträdet av hösttinget samt möjligen

— 1922 —

227

det i november hållna sammanträdet, varom Ernberg ej hade säker kännedom.
För 1920 var ännu ingen statistik upprättad.

Några förmyndarförelägganden hade icke meddelats under vare sig 1919 eller
1920.

Renovationerna voro skickade för vårtinget 1919, och arbetet med deras utskrivning
för hösttinget samma år pågick.

Domboken var bunden till och med hösttinget 1917. Lagfarts- och inteckningsprotokollen
voro bundna till och med vårtinget 1918.

Dagbok över ägodelningsmål var icke upplagd för 1919 och 1920. Av de
till de tre inom domsagan befintliga ägodelningsrätternas eller deras ordförandes
prövning hörande mål och ärenden, som inkommit under 1918, 1919 och 1920,
var allenast något enda uppsatt. Handlingarna funnos kvarliggande hos domhavanden
för den åtgärd, som å honom ankomme. Justitiekanslersämbetet hade
nyligen framställt erinran mot att dagboken icke blivit vederbörligen insänd.

Under 1919 hade i regel förekommit rannsakningar var tredje vecka med 6
ä 7 mål vid varje sammanträde Ungefär i hälften av dessa mål var protokoll
uppsatt. Under 1920 hade rannsakningarnas antal nedgått, men protokollen voro
ouppsatta jämväl för omkring hälften. Utslag och straffuppgifter voro i behörig
ordning avsända.

I regel plägade gravationsbevis expedieras utan längre dröjsmål. För närvarande
fanns emellertid jämväl här arbetsbalans, i det att omkring 100 beställningar
icke fullgjorts.

Slutligen meddelade häradshövdingen Ernberg, att under våren 1919 å kansliet
varit anställda två och under någon kortare tid tre juridiskt bildade biträden.
Från den 1 juli 1920 hade funnits en förste och en andre notarie. Arbetet i
domsagan krävde biträde av fyra juridiskt bildade personer. För närvarande voro
å kansliet anställda fyra fasta skrivbiträden, som odelat ägnade sig åt kansliarbetet.
Dessutom funnos två skrivbiträden, som arbetade å kansliet under ungefär halva dagen,
varjämte åtskillig tillfällig skrivhjälp anlitades. Av de fast anställda skrivbiträdena
voro tre så insatta i arbetet, att de kunde på egen hand uppsätta småprotokoll.

Beträffande frågan att genom Ernberg beviljad ledighet och förordnandet av
vikarie ävensom biträdande domare få arbetsbalansen bortarbetad förklarade Ernberg,
att han vore beredd att av inkomsten från domsagan avstå så stor del,
som erfordrades för att utfylla vikariens avlöning. Något bidrag av statsmedel
skulle sålunda icke behöva begäras.

Askims m. fl. härads domsaga hör till de mera arbetstyngda i riket. Invånarantalet
är omkring 66,000. Enligt rättsstatistiken uppgingo 1918 tvistemålen och
brottmålen till 940 samt småprotokollsärenden och en del andra mindre ärenden
till sammanlagt 4,141. Under 1921 skola allmänna sammanträden eller sammanträden
med tremansnämnd hållas under var och en av månaderna januari—april
2 gånger, under maj 3 gånger, under juni 1 gång, under varje av månaderna
augusti-november 2 gånger och under december 1 gång, vartill komma 2 slut -

— 1922 —

228

sammanträden. Något rådrum mellan sammanträdena till avarbetande av en uppkommen
arbetsbalans finnes sålunda icke.

Eders Kungl. Maj:t har förordnat, att även i Askims m. fl. härads domsaga
skall finnas en biträdande domare. Det är emellertid enligt mitt förmenande alldeles
uppenbart, att icke enbart därigenom kan rådas bot för de missförhållanden,
som för närvarande förefinnas i domsagan. Vid en granskning av de anteckningar
angående arbetets ställning, som ovan meddelats, framgår, att i Askims m. fl.
härads domsaga föreligger en lika fruktansvärd arbetsbalans som den, som våren
1920 uppdagades i Södertörns domsaga.

Den djupaste grunden till de påpekade bristerna i de båda domsagorna är
utan tvivel att söka i de med domsageförvaltningen under senare år förenade
svårigheter, som jag tillät mig framhålla i min skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
den 20 december 1919 angående vidtagande av åtgärder för uppehållande av en
hög nivå hos rättskipningen vid häradsrätterna. Till avhjälpande av dessa svårigheter
företogos visserligen kraftiga åtgärder genom framläggandet till 1920 års
riksdag av propositionen om löneförbättring åt häradshövdingarna m. m. samt
genom riksdagens i anledning därav fattade beslut. Därmed blev en förutsättning
given, för att framdeles en bättre sakernas ordning skulle inträda. Men de brister,
som redan uppstått, hava icke därigenom utan vidare blivit avhjälpta.

Det är emellertid, enligt min åsikt, ofrånkomligt, att den i Göteborgsdomsagan
befintliga arbetsbalansen med det snaraste bortarbetas. Rättssäkerheten torde
fordra ett snabbt och effektivt ingripande, för att stagnationen i arbetet skall upphöra.

Det torde därför bliva erforderligt, att beträffande Askims m. fl. härads domsaga
vidtages en anordning av enahanda beskaffenhet som den, som företagits i
Södertörns domsaga. Såvitt jag uppfattat situationen riktigt, är det nämligen nödvändigt,
att då arbetet vuxit så alldeles över huvudet, som här är förhållandet,
extra ordinära åtgärder företagas till bristernas undanröjande. I likhet med vad
som ägt rum i Södertörns domsaga, torde därför åt häradshövdingen Emberg
böra beredas en längre tids sammanhängande ledighet, varunder det skulle åligga
honom att helt ägna sig åt balansens bortarbetande. Under tiden skulle domsagan
förvaltas av en t. f. domhavande med hjälp av den biträdande domaren.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnat mig, har jag härmed i
underdånighet velat för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

De åtgärder, som med anledning av framställningen vidtogos, framgå av nästföljande
skrivelse. Den 21 och den 22 september 1921 företog jag nämligen
ånyo inspektion i domsagan. I anledning av vad som därvid förekom avlät jag
den 7 november 1921 till Konungen en ny framställning av följande innehåll:

»Sedan jag den 3 december 1920 vid inspektion av Askims, Västra och Östra
Hisings samt Sävedals härads domsaga erfarit, att en betydlig arbetsbalans förefanns,
tillät jag mig i skrivelse den 14 januari 1921 för Eders Kungl. Maj:t framhålla
vikten av att arbetsbalansen bortarbetades och föreslog åtgärder i sådant
syfte.

— 1922 —

229

Efter det yttrande infordrats från domhavanden, häradshövdingen Ivar Ernberg
och Göta hovrätt, fann Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 25 februari
1921 gott bemyndiga hovrätten att, i ändamål att Ernberg skulle kunna odelat
ägna sig åt åtgärder för undanröjande av den arbetsbalans, som förefunnes i
domsagan, meddela honom ledighet från häradshövdingämbetet under sex månader
å tid under innevarande år, som hovrätten ägde bestämma.

Under en av mig i sistlidna september månad företagen ämbetsresa inom
Göteborgs och Bohus län anställde jag den 21 och den 22 september ånyo inspektion
i domsagan. Häradshövdingen Ernberg upplyste därvid, att han i mars
förhört sig i hovrätten angående utsikterna att kunna erhålla semester och tjänstledighet
till årets slut, men att han då erhållit underrättelse, att ingen vikarie för
tillfället funnes att tillgå. I mitten av maj hade Ernberg till hovrätten ingivit
skriftlig framställning om tjänstledighet från maj månads utgång till årets slut.
Den 22 juli hade hovrätten, enligt en till Ernberg avlåten skrivelse, beviljat
Ernberg semester för tiden från och med den 8 augusti till och med den 20
september och tjänstledighet från och med den 21 i sistnämnda månad till årets
slut samt förordnat vice häradshövdingen Carl Lundmarker att förvalta häradshövdingämbetet
jämväl beträffande handläggning av skiftesärenden i domsagan
under nämnda tider med undantag av utfärdandet av gravationsbevis, handläggning
av de skiftesärenden, som inkommit före den 8 augusti, handläggning av
en till den 24 i sistnämnda månad uppskjuten förrättning angående av- och tillträdessyn
och husesyn jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning å kyrkoherdebostället
Landvetter och handläggning vid första allmänna sammanträdet under
årets lagtima höstting av de mål och ärenden, i vilka häradsrätten under detta
års vårting beslutat, att utslag skulle meddelas vid nämnda första allmänna
sammanträde. Lundmarker skulle dock, i den mån han kunde finna sådant
lämpligt, jämväl äga utfärda gravationsbevis. Ernberg skulle äga rätt att, därest
omständigheterna sådant medgåve, före årets utgång återinträda i full tjänstgöring,
varom Ernberg hade att underrätta hovrätten och K. B. i länet. Lundmarker
skulle enligt hovrättens brev äga att uppbära arvode efter 3,000 kronor om året,
vilket arvode under Ernbergs semester skulle utgå av statsmedel.

Jag frågade därefter om och i vad mån arbetsbalansen efter den föregående
inspektionen minskats. Häradshövdingen Ernberg anförde, att som han icke förrän
just den dag, mitt andra besök i domsagan inträffade, fått tjänstledighet enbart
i detta syfte, någon större del av det efterblivna arbetet icke hunnit utföras.
Under året hade Ernberg haft hjälp av biträdande domare. Någon bestämd arbetsfördelning
mellan domhavanden och biträdande domaren funnes ej. Ernberg hade
därför begärt ledighet, i den mån han funnit lämpligt, och biträdande domarens
arbete hade blivit därefter bestämt. Av årets sammanträden hade första allmänna
sammanträdet hållits av biträdande domaren, andra allmänna sammanträdet av
Ernberg med undantag av småprotokollsärenden, som handlagts av förste notarien,
tredje allmänna sammanträdet av biträdande domaren med undantag likaledes av
småprotokollsärenden, för vilka Ernberg svarat, fjärde allmänna sammanträdet av
Ernberg, femte allmänna sammanträdet av förste notarien, sjätte allmänna sammanträdet
av Ernberg och slutsammanträdet av Ernberg. Alla sammanträden med

- 1922 —

230

tremansnämnd under vårtinget hade hållits av Ernberg. Sammanträdet med tremansnämnd
under augusti hade hållits av Lundmarker, som även hållit det mycket
dryga första allmänna sammanträdet av hösttinget. Tremanssammanträdet
under september hade hållits av förste notarien.

Beträffande arbetsbalansen antecknades efter Embergs uppgifter angående domboken
följande:

De vid senaste inspektionen anmärkta bristerna beträffande maj-, juni- och
julisammanträdena 1919 voro icke avhjälpta. Jämväl domboken vid allmänna
sammanträdet under april 1919 var icke fullständig, vilket av misstag icke blivit
uppgivet vid föregående inspektion, i det fjorton den 8 och tolv till femton den
9 april handlagda mål ännu icke blivit uppsatta. De från första och andra allmänna
sammanträdena under hösttinget 1920 anmärkta två expropriationsmålen
voro uppsatta, det ena dock ej justerat. Domböckerna för alla senare sammanträden
voro uppsatta och utskrivna med undantag av sex eller sju mål från det
den 4—den 6 april 1921 hållna allmänna sammanträdet och några mål från det
senast hållna allmänna sammanträdet.

Saköreslängder för maj-, juni- och julisammanträdena 1919 voro numera uppsatta
men hade, då de ännu icke kollationerats, icke avsänts. Ingå saköreslängder
för tremanssammanträdena under 1919 voro ännu expedierade. Saköreslängderna
för hela 1920 samt för sammanträdena under 1921 till och med marssammanträdet
voro expediérade. För april- och majsammanträdena voro saköreslängder
uppsatta men ännu icke expedierade. För senare sammanträden funnos
ännu icke några saköreslängder.

Angående lagfartsärendena antecknades följande: Inf öringarna i lagfartsboken
hade fortskridit, så att de den 21 februari 1921 handlagda lagfartsärendena nu
voro föremål för införing. För tiden den 21 februari—den 17 maj 1921 voro
lagfartsprotokollen helt uppsatta och delvis justerade. För tiden efter den 17 maj
voro uppsatta från sjätte allmänna sammanträdet 40 ärenden av 77, från tremanstinget
den 13 juni 4 ärenden av 15 och från slutsammanträdet i juli 46 ärenden
av 138. Alla lagfartsärenden vid tremanstinget den 15 augusti voro uppsatta och
justerade. Beträffande äldre lagfartsärenden förefanns en betydande lucka, i det
att protokoll angående lagfart för statens järnvägar å dera hundra områden, exproprierade
för bansträckan Göteborg—Alingsås, vilken lagfart sökts i januari 1920,
ännu icke blivit uppsatt. Ernberg hade icke tagit närmare del av de ingivna
handlingarna och kunde därför icke yttra sig om det felande arbetets omfattning.
Därjämte hade ett par äldre lagfartsärenden av besvärlig art ännu icke uppsatts.

I fråga om inteckningsärendena antecknades, att införingarna i inteckningsboken
fortskridit till och med den 25 oktober 1920. För tiden därefter voro
inteckningsprotokoll uppsatta till och med den 24 januari 1921. Protokollet vid
andra allmänna sammanträdet av vårtinget 1921 var uppsatt, men somliga paragrafer
voro ännu ej justerade. Av de vid senare sammanträden förekomna inteckningsärendena
återstodo ouppsatta vid tremanssammanträdet den 21 februari
omkring 10, vid tredje allmänna sammanträdet, börjat den 7 mars, 8—10, vid
tremanssammanträdet den 21 mars omkring 70, vid fjärde allmänna sammanträdet,
börjat den 4 april, omkring 10, vid tremanssammanträdet den 18 april 5 å 6 av

— 1922 —

231

41, vid femte allmänna sammanträdet, börjat den 2 maj, omkring 20 av 100,
vid tremanssammanträdet den 17 maj 6 av 13, vid sjätte allmänna sammanträdet,
börjat den 30 maj, 30 av 180, vid tremanssammanträdet den 13 juni 16 av 43,
vid slutsammanträdet den 20 juli omkring 70 av 178 och vid tremanssammanträdet
den 15 augusti 24 av 83. Vad som van uppsatt till och med tremanssammanträdet
den 21 mars var helt och hållet justerat. Av det för senare sammanträden
uppsatta var en stor del justerad.

Övriga småprotokoll voro helt och nållet uppsatta, men beträffande sammanträden
efter aprilsammanträdet 1921 endast delvis justerade.

Förmyndarförelägganden hade ej meddelats efter 1918.

Renovationer av småprotokollen voro avskickade för tiden till och med hösttinget
1919. Största delen av renovationerna för 1920 var skriven, varjämte
renovation av lagfartsprotokollet vid första allmänna sammanträdet av 1921 års
vårting var påbörjad.

Statistiska uppgifter voro lika bristfälliga som vid senaste inspektion.

Beställningar å omkring 130 gravationsbevis voro icke fullgjorda. Av dessa
voro omkring 80 uppsatta men ej justerade. Många av de övriga bevisen hade
beställts under augusti eller någon av de sista dagarna av juli. Antalet gravationsbevis
uppgick till 7 å 800 om året.

De vid senaste inspektionen anmärkta ägodelningsärendena voro, möjligtvis
med undantag av en eller annan fastställelse av ägostyckning, ouppsatta. Åt de
ägodelningsärenden, som efter inspektionen inkommit, var intet åtgjort. Dagbok
över ägodelningsmål var ännu icke uppsatt för tiden efter 1918.

Jag överläde med häradshövdingen Ernberg och t. f. domhavanden Lundmarker
om frågan, när den förefintliga arbetsbalansen skulle kunna vara bortarbetad.
Då Örgryte socken vid det kommande årsskiftet skulle inkorporeras med
Göteborgs stad, vore det av största vikt, att överlämnandet av kompletta fastighetsböcker
ro. m. ej bleve fördröjt. Ernberg och Lundmarker upplyste att, förutom
dem, i domsagan vore anställda en biträdande domare, en förste och en
andre notarie samt åtskilliga kvinnliga skrivbiträden. Samtliga jurister utom
Ernberg behövdes emellertid för domsagans ordinarie skötsel. Till följd därav
kunde Ernberg icke påräkna någon avsevärd hjälp till avarbetandet av balansen,
utan måste utföra det ensam i varje detalj. Det vore därför omöjligt att hinna
fullgöra detta arbete till årets slut. Såväl Ernberg som Lundmarker framhöllo,
att om balansen inom rimlig tid skulle kunna bortarbetas, vore nödvändigt, att
åtminstone för en kortare tid i domsagan anställdes ytterligare juridisk arbetskraft.
Två extra andra notarier behövdes, med förordnande den ena till årets
slut och den andra, så länge Ernberg åtnjöte ledighet för balansarbetets slutförande.

Beträffande kostnaden för staten med anledning av de förhållanden, som för
närvarande rådde i domsagan, upplyste Ernberg, att de i domsagan anställda
extra ordinarie tjänstemännen avlönades på följande sätt: t. f. domhavanden:
vice häradshövdingsarvode med ett ålderstillägg samt ersättning från Ernberg
efter 3,000 kronor om året, oavsett det förhållandet, att Ernberg utfärdade gra -

1922 —

232

vationsbevisen; biträdande domaren: ersättning uteslutande av statsmedel; förste
notarien: ersättning uteslutande av statsmedel; samt andre notarien: ersättning
av Ernberg efter 800 kronor om året och i övrigt av statsmedel. Härtill komme
dyrtidstillägg.

I min föregående skrivelse har jag tillåtit mig framhålla, var den djupaste
grunden vore att söka till de brister, som vidlåda förvaltningen i Göteborgsdomsagan.
Var emellertid orsaken till balansens uppkomst än må vara att finna, om
på ett håll eller flera, torde det ligga i det allmännas intresse, att ordning i förvaltningen
snarast möjligt åvägabringas. Några direkta klagomål hava visserligen
icke till mig inkommit angående den långsamhet, varmed expeditionen inom domsagan
försiggår. Men under hand har det bragts till min kännedom, att ett stort
och utbrett missnöje råder i fråga om domsagans skötsel på senare tider. Som
åtminstone en av anledningarna till svårigheterna, enligt mitt förmenande, varit
den, att den reglering av lantdomstolarnas administration, som företogs 1920,
ägde rum för sent, för att man skulle undgå alla följder av den förutvarande,
bristfälliga organisationen, synes det icke mer än rimligt, att åtminstone i ett eller
annat fall, där vägande skäl prövas föreligga, staten bringar hjälp för att bättra
vad som brustit.

Vid den av mig i september förrättade inspektionen fick jag den uppfattningen
dels av vad ovan antecknats och dels av det sätt, varpå arbetet å domsagekansliet
bedrevs, att den ännu förefintliga, högst avsevärda arbetsbalansen
ingalunda skulle kunna avarbetas till årets slut. Som Örgryte socken vid årsskiftet
skall avskiljas från domsagan, synes det likväl vara av största betydelse
att åtminstone före utgången av januari 1922, såvitt socknen rörer, protokoll och
fastighetsböcker bliva tillgängliga i komplett skick. Det i domsagan kvarliggande
arbetet torde kunna beräknas draga en tid av tre och en halv månader för en
man i full vigör, som därtill använder all tid och full arbetskraft. Men jag har
fått den uppfattningen att, även om häradshövdingen Ernbergs ledighet för balansens
avarbetande skulle utsträckas över årsskiftet till sammanlagt ett halvt år
eller till den 1 april 1922, balansen likväl icke med de för närvarande i domsagan
varande arbetskrafterna skulle kunna därunder bortarbetas.

Då illiterat arbetskraft, användbar för uppsättande av småprotokoll, införing
i böckerna o. dyl., utöver den, som redan i domsagan anställts, icke torde för en
kortare tids forcerat arbete vara att tillgå, torde den utväg, som såväl häradshövdingen
Ernberg som t. f. domhavanden föreslagit, vara den lämpligaste. Att,
såsom föreslagits, anställa en extra andre notarie till årets slut torde likväl knappast
medföra någon vinst. Däremot borde det vara till nytta för balansarbetets
utförande, om häradshövdingen Ernberg erhölle ett särskilt därför avsett biträde,
så länge detta arbete kunde beräknas att med användande av all flit fortgå. Med
tillhjälp av ett någorlunda dugligt biträde synes mig kunna fordras, att balansen
skall vara bortarbetad den 1 april 1922.

Skall bidrag av statsmedel kunna ernås till avlöning åt en eller två på viss
kortare tid i domsagan anställda extra andra notarier, borde likväl domhavanden
själv vidkännas den kostnad, som enligt domsagestadgan åligger honom i fråga

— 1922 —

233

om den redan anställde andre notariens avlöning. Häradshövdingen Ernberg har
för mig förklarat, att han är villig ikläda sig en dylik utgift.

Under åberopande av vad jag anfört får jag hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t, till biträde med bortarbetande av arbetsbalansen i Askims in. fl. härads
domsaga, ville av tillgängliga medel anslå erforderligt belopp till avlöning i enlighet
med domsagestadgans bestämmelser åt en extra andre notarie från och med
den 1 december 1921 eller tidigare dag och längst till den 1 april 1922, därvid
av arvodet skulle av häradshövdingen Ernbergs avlöningsmedel utgå ett belopp,
beräknat efter 800 kronor om året.»

Genom beslut den 25 november 1921 har Kungl. Maj:t funnit gott dels medgiva
att till ett särskilt biträde med juridisk utbildning, om vars anställande hovrätten
hade att på Ernbergs anmälan förordna och som skulle hava till uppgift
att medverka vid bortarbetandet av arbetsbalansen, skulle från och med den 1
december 1921 och längst till den 1 april 1922 utgå gottgörelse efter 3,300 kronor
för år, därav 2,500 kronor skulle bestridas av statsmedel och, enligt Ernbergs
åtagande, 800 kronor av honom tillkommande avlöningsmedel, dels ock föreskriva,
att å ifrågavarande arvode dyrtidstillägg icke skulle utgå.

3. Framställning angående åtgärder till förbättrande av stadsdomarnas
ställning i åtskilliga medelstora och mindre städer.

I detta ämne har jag den 14 februari 1921 till Konungen avlåtit en så
lydande framställning:

»Föreningen Sveriges Stadsdomare har i en till mig ingiven skrivelse anfört
följande:

Under det att de arbetsuppgifter, som tillhörde magistraterna och rådhusrätterna
år efter år bleve allt mera krävande, hade det i många städer på grund
av gällande lönebestämmelser visat sig allt svårare att för arbetsuppgifternas fyllande
erhålla kvalificerade arbetskrafter. Och om det dittills varit möjligt att med
kompetenta personer besätta de ordinarie magistrats- och domarbefattningarna, så
torde, därest icke i nämnda städer bättre löneförmåner erbjödes, den tid ej vara
avlägsen, då så ej längre kunde bliva förhållandet. Antalet av hos magistrater
och rådhusrätter tjänstgörande auskultanter vore nämligen ytterst ringa. Följden
härav hade jämväl blivit, att även vid åtskilliga större rådhusrätter arbetsbördan
för de ordinarie befattningshavarna blivit högst betungande, då dessa dels nödgades
själva lägga hand vid även de mindre väsentliga detaljerna i arbetet dels
ock i vissa fall av brist på vikarier ej kunde komma i åtnjutande av nu än mer
än förr välbehövlig semester. Orsaken till den minskade tillströmningen till städernas
domstolar vore i främsta rummet att finna i det antydda förhållandet, att
de löneförmåner, som där vore att emotse, i allmänhet ej stått i förhållande till
de avlöningar, som kunnat erhållas på enskilda arbetsområden, där juridisk utbildning
fordrades eller vore önskvärd. Visserligen hade i åtskilliga städer och

30 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

234

särskilt i de större vikten av en tillfredsställande lönereglering för nu ifrågavarande
befattningshavare i större eller mindre grad av stadsförvaltningarna beaktats.
Fara förelåge dock att, därest ej betydelsen av tillräckliga löneförmåner
mera allmänt insåges, en tillfredsställande rekrytering av stadsdomarkåren skulle
vedervågas. Föreningen hade vid skilda tillfällen från olika stadsdomare erhållit
framställningar om upptagande av denna lönefråga till behandling. Till senaste
föreningsmöte hade föreningens styrelse även från olika städer införskaffat material
för frågans bedömande. Det syntes föreningen uppenbart, att i många och
särskilt i en del mindre och medelstora städer avlöningen för magistrats- och
rådhusrättsledamöterna vore så låg, att densamma ej motsvarade arbetsuppgifternas
betydelse och ej kunde vara tillräcklig för att förmå unga jurister att förbereda
sig för denna del av domarbanan. Då föreningen ansåge, att däruti läge
en stor fara för rättskipningen, hade föreningen velat framlägga detta spörsmål
med anhållan, att jag måtte ägna detsamma den uppmärksamhet, som det ur
synpunkten av tryggandet av den judiciella och administrativa verksamheten
kunde anses äga, och särskilt taga under övervägande, huruvida med ledning
bland annat av vid skrivelsen fogat material hänvändelse i ämnet till vederbörande
myndighet borde ske. Visserligen vore att förvänta, att genom den blivande
rättegångsreformen en genomgripande förändring av den nuvarande domstolsorganisationen
komme till stånd, men då det ännu skulle dröja länge, innan en
sådan omorganisation bleve genomförd, syntes rättegångsreformen ej böra utgöra
hinder för åtgärder i berörda syfte, detta desto mindre som det vore att antaga,
att vid reformens genomförande väsentligt ökade anspråk komme att ställas även
på underdomarnas skicklighet och det därför alltjämt vore av vikt att genom
tillräckliga löneförmåner sörja för eu god rekrytering av domarbanan.

Vid framställningen voro fogade äldre och gällande arbetsordningar för rådhusrätter
och magistrater ävensom protokoll angående beslutade dyrtidstillägg i
sammanlagt 64 städer samt två uppställningar över löneförmåner under 1920 till
juridiskt bildade ledamöter av rådhusrätter och magistrater i åtskilliga städer,
avseende den ena uppställningen löneförmånerna till borgmästarna i 88 städer
samt de andra löneförmånerna till andra magistratsledamöter och tjänstemän
med juridisk bildning i 47 städer.

De synpunkter, som i skrivelsen framhållits, synas fordra den största uppmärksamhet,
och de däri uttalade önskemålen böra, enligt mitt förmenande,
kraftigt understödjas.

Sedan riksdagen i skrivelse den 31 maj 1919 anhållit, att Eders Kungl.
Maj:t måtte verkställa utredning rörande lämpligheten och omfattningen av en
partiell löneförbättring för häradshövdingarna och Eders Kungl. Maj:t låtit inom
justitiedepartementet företaga en dylik utredning, tillät jag mig den 20 december
1919 till Eders Kungl. Maj:t avlåta en framställning angående åtgärder för uppehållande
av en hög nivå hos rättskipningen vid häradsrätterna. Däri påpekade
jag vådan av att denna rättskipning försämrades eller missvårdades. Samma
skäl, som åberopades för att rättskipningsväsendet på landet borde vinna understöd,
kunna i stort sett tillämpas även i fråga om stadsdomstolarna. I den nya

— 1922 —

235

Borgmästares löneförmåner 1920.

	Folk- mängd 7» 1919	Lön	Tjänstg.- peng.	Personl. 1. tillf, löne-förb.	Ålders- tillttgg	1 Summa	Sportler o. andra inkom-ster	Utgifter för tjänsten 1919	Behållen inkomst	Dyrtids- tillägg
Örebro........	35,096	5,000	2,500	2,000	—	9,500	3,680	400	12,780	Enl. sta-tens best. 1919
Kalmar........	16,800	8,200	—	—	—	8,200	800	600	8,400	4,512
Södertälje......	14,897	1,075	800	—	1,000	2,875	17,471	2,862	17,484	1,291
Uddevalla......	13,594	5,333	1,967	—	1,000	8,300	2,000	200	10,100	4,150
Söderhamn......	11,086	3,500	—	—	—	3,500	6,218	1,600	8,118	2,891
Vänersborg.....	8,699	5,700				5,700	7,416	3,879	9,237	''/i grund-tal 41,200, */« grund-tal å resten
Karlshamn......	7,531 6,725 6,061	6,650 3,500 2,400		1,000	_	7,650 5,500 3,400	3,135 4,000 6 000	700	10,085 8,000 8,000	4,007 3,243 2,040
Köping........	1,000 1,000	1,000	1,500 1,400
Falköping......	—
Enköping.......	5,879	3,800	1,200	—	—	5,000	2,800	600	7,200	2,500
Mariestad......	5,217 4,986 3,352	2,900 4.000 6.000	900	1,200	_	5.000 5,700 6.000	4,551 7,440:11 1,960	1,800 4,500 500	7,751 8,640:11 7,460	2,533 1,140 3,000
Norrtälje.......	1,200	500
Vaxholm.......	—
Vadstena.......	2,804	2,800	1,200	2,000	—	6,000	2,206	1,620	6,586	3,000
Hjo..........	2,488	2,000	500	—	—	2,500	4,000	300	6,200	2,500
Nora.........	2,330	3,500	1,500	—	—	5 000	2,500	1,200	6,300	500
Laholm........	2,118	3,400	600	—	—	4,000	2,123	875	5,248	1,500
Askersund......	2,024	1,500	1,000	400	—	2,900	3,317	612	5,605	2,544
Torshälla.......	1,895	2,500	—	500	—	3,000	1,948	1,225	3,723	1,800
Skänninge......	1,636	2,000	1,000	500	—	3,500	2,158: 42	1,905	3,753: 42	2,333: 50
Mariefred ......	1,382	1,700	—	—	—	1,700	7,601	1,350	7,951	—
Kungsbacka.....	1,268	4,	000	—	—	4,000	2,170	1,334	4,836	2,400
Skanör m. Falsterbo	1,202	2,000	1,000	—	—	3,000	5,765	933	7,832	1,000
Gränna........	1,123	—	—	—	—	—	5,416	173	5,243	—
Trosa.........	913	2,500	—	500	500	3,500	2,805	212	6,093	500
Sigtuna........	671	2,400	—	—	—	2,400	2,100	500	4,000	720

- 1922 —

236

Andra juridiskt bildade magistratsledamöters löneförmåner 1920.

	Folk- mängd “/»* 1919	Befatt- nings- havare	Lön	Tjänstg.- peng.	Personl. 1. tillf, löne- förb.	Ålders- tillägg	Summa	Sportler o. andra inkom- ster	Utgifter för tjänsten	Behållen inkomst	Dyrtids- tillägg
Södertälje . . .	14,897	Civil-	3,000	1,000	—	1,000	5,000	3,893	3,000	5,893	2,000
		Brottmåls-	3,000	1,500	—	1,000	5,500	2,503	1,283	6,720	2,116
Kristinehamn	11,238	lagfaren	2,000	—	—	500	2,500	1,037	600	2,937	—
Söderhamn . .	11,086	>	2,000	—	—	—	2,000	3,337	1,595	3,742	2,156
Skövde ....	9,754	rådman	1,050	—	—	—	1,050	3,397	380	4,067	1,046
Visby.....	9,687	l:ste »	2,000	1,000	—	—	3,000	1,478	360	4,118	1,500
	—	2:dre »	1,000	800	—	—	1,800	1,325	430: 93	2,694:07	900
	—	extra >	1,200	—	—	—	1,200	—	—	1,200	600
Lidköping . .	8,233	l:ste >	1,800	1,000	—	800	3,600	2,406	590	5,416	—
Varberg ....	7,847	» T>	3,000	1,000	—	1,500	5,500	1,100	1,600	5,000	2,500
	—	2:dre >	1,500	500	—	1,000	3,000	2,000	1,000	4,000	1,500
Karlshamn . .	7,531	l:ste >	1,950	—	600	—	2,550	7,525	5,025	5,050	4,007
	—	2:dre *	4,600	—	— ■	—	4,600	5,125	3,000	6,725	3,500
Köping ....	6,725	lagfaren»	2,200	800	—	600	3,600	1,800	600	4,800	2,538
Skara.....	6,127	l:ste »	1,000	—	—	400	1,400	300	—	1,700	666: 67
Enköping . . .	5,879	lagfaren »	2,500	750	—	—	3,250	1,600	100	4,750	1,625
Falkenberg . .	4,839	l:ste »	1,600	800	—	400	2,800	1,500	—	4,300	1,400
Filipstad . . .	4,563	lagfaren »	1,500	—	750	—	2,250	1,179	25	3,404	232
Strängnäs . . .	4,003	l:ste >	2,000	—	—	—	2,000	400	—	2,400	1,600

rättegångsordning, som förberedes, skola häradsrätterna allt framgent vara början
och grunden i rättssystemet. Det var därför ett oavvisligt behov att, medan tid
ännu fanns, trygga lantdomarnas ställning. Beträffande städerna torde väl kunna
förmodas, att rådhusrätterna i flera av de större komma att bibehållas. Med
tanke på framtiden är det därför lika nödvändigt att trygga ledamöternas ställning
i dessa rådhusrätter som häradshövdingarnas. Men även om ett stort antal
städer framdeles komme att förläggas under landsrätt, kunde därmed ingalunda
försvaras, att deras domstolsväsen i bidan på en ändring undergrävdes. Rådhusrättsledamöternas
krafter komma framdeles att tagas i bruk under andra former.
Och som oeftergivligt måste framhållas, att, så länge en stad önskar eller betros
med att behålla sin egen rådhusrätt, åtgärder måste vidtagas, för att dess rättskipning
blir utan vank och lyte.

En granskning av de vid föreningens skrivelse fogade handlingarna synes
visa, att i de största och några av de medelstora städerna redan blivit tämligen
väl sörjt för domstolsväsendets vidmakthållande vad beträffar avlöningsförmåner —

1922 —

237

nas storlek. Uppgifterna från dessa städer bära i somliga fall vittnesbörd om
frikostighet och framsynthet hos städernas representationer.

Annorlunda synas däremot förhållandena vara i en stor del medelstora och
framför allt i åtskilliga mindre städer. Till belysande därav har jag stannat vid
en del städer, där förhållandena synas mig särskilt anmärkningsvärda, och sammanfört
dem i två för ändamålet gjorda uppställningar. Då de sålunda nämnda
städerna emellertid äro att betrakta mera såsom exempel, avse uppställningarna
icke att vara uttömmande, utan därjämte torde finnas andra städer, varest eu
förbättring vore önskvärd.

Genom den i mitten av 1300-talet utfärdade allmänna stadslagen hlevo stadsstyrelsernas
organisation för lång tid framåt bestämd. Enligt denna lag handhades
styrelsen av fogden och rådet, den förre konungens, det senare stadens representant.
Rådet tillkom att under samverkan med och i närvaro av konungens
fogde utöva domsrätten i civila och kriminella mål, utfärda stadgar angående
stadens hushållning, näringar, polis och administration, utöva exekutiv myndighet
och förvalta stadens egendom och finanser.

Allt fortfarande kvarlever det gamla rådets ställning såsom på en gång
dömande och förvaltande myndighet i den nuvarande sammanblandningen av
rådhusrätternas och magistraternas judiciella och administrativa funktioner, utformade
genom 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad och de särskilda
arbetsordningarna. Enligt 1862 års förordning är magistraten stadens styrelse. I
denna sin egenskap har den att taga viss befattning med de kommunala angelägenheterna
och stadens administration. Såsom över- eller underexekutor handlägger
magistraten exekutions- och handräckningsgöromålen. Men den förnämligaste
och viktigaste funktionen är likväl utövandet av domarvärvet. Visserligen
torde göromålens omfattning vid de medelstora och mindre städernas rådhusrätter
i regel icke kunna jämställas med häradsrätternas. Lantdomstolarnas arbetsbörda
är i allmänhet till såväl kvantitet som kvalitet långt större. Men även om domstolsarbetet
i många städer är mera begränsat, får dock icke betydelsen av den
verksamhet, rådhusrätterna utöva, förringas. Den utredning, som vid underrätten
åstadkommes, är grundläggande för varje rättegångsmåls behandling genom instanserna.
Det ligger därför vikt på, att målet från början riktigt handlägges och
att underrättens protokoll innefatta utredning om de omständigheter, som äro
relevanta för målets bedömande. Det i städerna förekommande fastighetsväsendet
erbjuder många svårigheter. Exempelvis torde tillämpningen av lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad fordra erfarenhet och skolning hos rättsväsendets
handhavare. Därjämte kräver den administrativa verksamhet, stadsdomarna
i egenskap av ledamöter av magistraten utöva, goda insikter i gällande
lagar och författningar. Förordningen om kommunalstyrelse i stad innehåller bestämmelser,
som utvisa, att i magistratens uppgift ingår att företräda det statliga
intresset vid övervakandet av stadens förvaltning. Då rådhusrätterna och magistraterna
även i de mindre städerna hava viktiga allmänna uppgifter att fylla, är
det likaledes ur statlig synpunkt av vikt, att avlönings- och arbetsförhållandena
så ordnas, att uppgifterna kunna bliva väl tillgodosedda.

— 1922 —

238

I främsta rummet framträder detta önskemål beträffande borgmästarbefattningarna.
Ursprungligen, då inom varje stad funnos flera borgmästare, som jämte
rådmännen bildade stadens råd, tillsattes borgmästarna av borgarna. Konungens
representant inom staden var fogden. När i början av 1600-talet vid sidan av
rådet inrättades en kommunal representation i »stadens äldste» och fogdeämbetet
avskaffades, började konungen självständigt att till- och avsätta borgmästare.
Städerna försvarade emellertid med kraft sin urgamla rätt, och i ett kungl. brev
till landshövdingarna den 5 december 1693 fastslogs, att magistraten och borgerskapet
ägde att, då någon borgmästare genom döden avgått, utse en annan,
»därwid endast och allenast hafwandes deras afseende på den, som dertill kan
wara skickeligast och för Stadzens upkomst den nyttigaste». Fullmakt skulle därefter
av konungen utfärdas. I kungl. brevet förklarades därjämte, att »uti de
smärre Städerne, hwarest wärcket pröfwas kunna bestridas av eu Borgmästare,
skall till Stadzens bättre utkomst allenast en sådant Betient blilwa förordnad»,
och gjordes beträffande magistratens och borgerskapets rätt att utse borgmästare
det förbehåll, »så wida Wij en eller annan, som Oss för dess capacitet och skickelighet
skull är bekant, intet skulle godt finna immediate till Borgmästare Embetet
att befordra». Genom resolutionen på städernas besvär den 16 oktober 1723 förklarades
ytterligare, att Kungl. Maj:t ville till borgmästare utvälja den värdigaste
och skickligaste bland tre av magistraten och borgerskapet föreslagna personer.
Såväl enligt kungl. brevet 1693 som 1723 års resolution skulle rådmännen väljas
av borgerskapet och förses med fullmakt av landshövdingen.

Av ordningen för borgmästares tillsättande under olika tider och uttalande
i urkunderna, att till innehavare av borgmästarämbete skulle utses allenast personer,
som voro ämbetet vuxna, framgår vilken vikt som alltid lagts vid ämbetets
utövande. Såsom ordförande i stadens rådhusrätt kan borgmästaren öva det
största inflytande på rättskipningen i staden. Handläggningen av rättegångsmålen
är beroende av hans förmåga, och såsom den främste inom stadsdomstolen
bär han i viss mån ansvaret för att domstolens övriga ledamöter fullgöra sina
åligganden. I många städer är borgmästaren ensam överexekutor. Den administrativa
förvaltning, som ankommer på magistraten, torde i de flesta medelstora
och mindre städer vara lagd i borgmästarens hand. Aven om i en eller annan
dylik stad någon tjänsteman blivit satt till att underlätta hans arbete, kvarstår
alltjämt för borgmästaren ansvaret och skyldigheten att i minsta detalj övervaka
arbetet.

Särskilt mångskiftande och omfattande bliva de fordringar, som måste ställas
på borgmästaren i en stad, där annan juridisk bildad ledamot av rådhusrätten
och magistraten ej finnes. Så gott som allt hos myndigheterna förekommande
arbete skall där utföras av borgmästaren. Aven om arbetet inom varje område
är ringa, kan den sammanlagda arbetsbördan bliva stor. De inspektioner, jag vid
skilda tillfallen företagit i mindre städer, giva bekräftelse härå. I somliga fall
har jag funnit arbetsbördan oskäligt stor och avlöningen samtidigt oskäligt liten.
Såsom exempel härutinnan nämner jag Falköping och Mariestad. Borgmästaren
har såsom ensam lagfaren ledamot av rådhusrätten att lita till allenast sitt eget
vetande i juridiska spörsmål, och även om de förekommande rättsfrågorna ofta

— 1922 —

239

äro av enkel beskaffenhet, måste en borgmästare vara kompetent att självständigt
avgöra jämväl sådana av svårare art. Härför fordras emellertid goda kunskaper
och ofta en på mångårig verksamhet grundad erfarenhet.

Att den funktion, rådmännen hava att utöva inom rådhusrätter och magistrater,
icke nödvändigt förutsätter samma kompetens som hos borgmästarna, är
naturligt. Tyngdpunkten i arbetet får sägas här liksom inom andra verksamhetsområden
vara förlagd hos den högste ledaren. De uppgifter, som i åtskilliga
medelstora städer äro de juridiskt bildade rådmännen anförtrodda, äro dock betydelsefulla.
Deras ställning såsom domare kräver självständighet och omdömesgilllhet,
och den ofta i deras händer lagda skyldigheten att vara expeditionshavande
inom visst område av rådhusrättens verksamhet fordrar noggrannhet och
juridisk urskilning. Uppgiften att vara protokollsförare kan emellanåt i såväl
civila mål som brottmål giva en avsevärd arbetsbörda. Den lagfarne rådmannen
bör äga förutsättningar för att vid dryftandet av juridiska spörsmål kunna vara
borgmästaren till hjälp. Under borgmästaren beviljad tjänstledighet uppehåller
han i regel borgmästarämbetet. Det självständiga arbete, rådmannen då har att
utföra, kan ställa stora fordringar på honom, och, då han jämsides med förordnandet
ofta skall handhava jämväl sin egen rådman stjänst, kan hans arbetsförmåga
och duglighet sättas på allvarligt prov.

Vad nu berörts synes mig giva vid handen vikten av att befattningarna
inom rådhusrätterna och magistraterna bliva väl besatta. En förutsättning därför
är emellertid, att de inkomster, befattningarna hava att erbjuda, äro tillfyllest
för att giva en god bärgning. Den självständiga och goda sociala ställning, som
är med ämbetena förenad, samt det tillfälle att vid unga år erhålla ordinarie
tjänst, som genom beträdandet av stadsdomstolarnas bana kan erbjudas, locka
säkerligen icke dugande unga jurister, om icke utsikterna till en god utkomst äro
betryggande. Då möjligheterna för en stadsdomare att erhålla en mera förmånlig
anställning i regel äro begränsade till den domstol, där han är anställd, bliva
avlöningsförhållandena vid domstolen av avgörande betydelse. Och som pensionsrätt
i de flesta städer ännu icke är tillerkänd stadsdomarna och befordran inom
domstolen därför många gånger kan bliva avsevärd fördröjd, borde redan de förmåner,
som erbjudas i en mera underordnad ställning inom domstolen, vara tillräckliga
för uppehället.

Den uppfattningen torde i många städer vara djupt rotad, att ett nöjaktigt
ordnande av stadsdomamas avlöningsförmåner icke är i högre grad behjärtansvärd,
då stadsdomarna ofta ägna sig åt enskilda tjänster eller uppdrag och därigenom
bereda sig en tillräcklig utfyllnad i sina från stadstjänsten flytande knappa
inkomster. Att många stadsdomare på dylikt sätt vinna en anständig, emellanåt
god bärgning, kan icke bestridas. Men för många har förenandet av två eller
flera tjänster för levebrödets anskaffande varit en nödvändighet och måste därför
anses ursäktligt. Då kanske just ur sparsamhetssynpunkt från stadens sida något
förbud eller svårare hinder hittills i allmänhet icke bestämts mot att förena
tjänster eller uppdrag, har staden saknat medel att begränsa den utomliggande
verksamhetens omfattning.

Att däri ligger ett missförhållande, är uppenbart. Den självständighet och

— 1922 —

240

frihet från sidoinflytelser, vilka man har rätt att fordra av en domare och som
äro av största betydelse för domstolarnas anseende och auktoritet, lida lätt av
mångsyssleriet. Bliva de enskilda uppdragen för omfattande, skjuta de åt sidan
ämbetsåliggandena, så att åt dem icke ägnas vederbörlig noggrannhet och omtanke.
I de under senaste åren fastställda arbetsordningarna och lönestaterna
finnas därför mer eller mindre stränga bestämmelser beträffande tjänsters förenande.
Exempelvis i den 1920 för rådhusrätten och magistraten i Borås fastställda
arbetsordningen föreskrives, att borgmästaren icke må med sitt ämbete
förena annan avlönad befattning inom samhället än sådan, till vilken han blivit
utsedd av Kung! Maj:t, länsstyrelsen eller stadsfullmäktige eller annan kommunal
myndighet. Rådman må icke med sin tjänst förena annan avlönad befattning,
med mindre länsstyrelsen efter magistratens och stadsfullmäktiges hörande finner
sådan befattning icke vara hinderlig för rådmanstjänstens behöriga utövande.
Sådant medgivande gäller för varje gång ej för längre tid än fem år. Enligt
den jämväl under 1920 fastställda arbetsordningen för rådhusrätten och magistraten
i Linköping gäller, att ordinarie befattningshavare icke må åtaga sig annan avlönad
befattning hos enskild person, kommun, bolag eller bank, med mindre länsstyrelsen
efter magistratens hörande finner det kunna ske utan hinder för tjänstens
behöriga fullgörande. Borgmästaren samt förste och andre lagfarne rådmännen i
Ystad må enligt 1918 fastställd arbetsordning icke med sin tjänst vid rådhusrätten
och magistraten förena annan avlönad tjänstbefattning, med mindre K. B.
efter hörande av magistraten och stadsfullmäktiges ordförande finner sådan befattning
icke vara hinderlig för rådhusrättens och magistratstjänstens behöriga
utövande. Om i samband med dylika bestämmelsers införande avlöningsförmånerna
nöjaktigt reglerats, kan det bliva möjligt att förhindra ett sådant förenande av
tjänster eller uppdrag, som kan tänkas bliva till men för stadsdomarämbetets
utövande. I och med att städerna ordentligt sörjt för sina domares utkomst, kan
fordras, att dessa mera odelat ägna sig åt sitt domarkall och därmed äro framför
allt domare.

En granskning av ovanintagna uppgifter å löneförmåner ådagalägger, att
dessa i särskilt hög grad under krisåren, då i regel ringa dyrtidstillägg blivit
stadsdomarna tillerkända, varit otillfredsställande. Vore missförhållandena beroende
allenast av den rådande dyrtiden, skulle den förhoppningen kunna hysas,
att de med dyrtidens upphörande skulle utan vidare bliva avhjälpta. Men bortsett
därifrån, att det sannolikt icke kan räknas med, att vi under en överskådlig
tid skola återvända till det före världskriget rådande prisläget, är det uppenbart,
att de ordinarie inkomsterna efter avdrag av utgifter för tjänsten i många städer
icke kunna anses tillräckliga för fyllandet av befattningshavarnas normala behov.

I exempelvis Uddevalla utgjorde borgmästarens ordinarie totalinkomst under
1920 10,100 kronor, och i Köping belöpte sig inkomsten till 8,000 kronor, vilket
måste anses vara för lågt avlönat. Går man till någon av de minsta städerna,
finner man, att exempelvis Skänninge under 1920 bestått sin borgmästare, förutom
dyrtidstillägg å 66 2/3 procent, en inkomst från tjänsten av 3,753 kronor
42 öre. Det torde icke kunna vara möjligt för en person med de blygsammaste

- 1922 -

24 J

anspråk, oj ens i eu stad, diir levnadsomkostnaderna äro jämförelsevis låga, att
i ställning av borgmästare försörja sig och sin familj på eii dylik inkomst.

I ill jämförelse bör nämnas, att tillkallade sakkunniga angående magistratsförvaltningens
ordnande i städer under landsrätt i sitt den 22 december 1917 avgivna
betänkande uttalat, att avlöningen till borgmästare i fögderistad icke i något
fall borde fastställas till lägre belopp än 6,000 kronor.

Missförhållandena beträffande lönerna åt andra juridiskt bildade magistratsledamöter
än borgmästarna äro, såsom uppgifterna utvisa, i somliga fall tydliga.
Det synes mig anmärkningsvärt, att exempelvis i Södertälje civilrådmannen under
1920 åtnjutit en ordinarie inkomst från sin tjänst av allenast 5,893 kronor, och
att förste rådmannen i Skara från sin tjänst haft eu ordinarie inkomst av 1,700
kronor med ett dyrtidstillägg av 666 kronor 67 öre. Även om det är avsett, att
med tjänsterna skola vara förenade andra allmänna eller enskilda uppdrag, synas
mig, då domarämbetena val under alla förhållanden skola utgöra innehavarnas
huvudsysselsättning, inkomsterna icke tillfredsställande.

Eu reglering av ifrågavarande avlöningsförmåner torde sålunda icke kunna
inskränkas till allenast eu höjning av de utgående dyrtidstilläggen, även om en
dylik åtgärd med hänsyn till rådande förhållanden kunde anses lämplig. Den
huvudsakliga uppmärksamheten bör riktas å de beräknade normalinkomsterna.
Härutinnan är att märka, att, såsom uppgifterna utvisa, den större delen av varje
befattningshavares inkomst i många fall utgöres av den av staden utgivna lönen
och tjänstgöringspenningarna. De ändringar i expeditionslösenförordningen, som
under de senare åren ägt rum, hava i alltför otillräcklig grad hjälpt upp förhållandena.
Det har yppats betänkligheter mot en ytterligare höjning av expeditionstaxorna.
Att här ingå på orsakerna till dessa betänkligheter synes icke erforderligt.
För min del anser jag icke oöverstigliga hinder behöva möta för en
temporär höjning av lösenbeloppen. Men om detta medel att öka stadsdomarnas
inkomster icke bör användas, återstår ingen annan utväg, än att städerna genom
eu erforderlig ökning av lönerna förbättra stadsdomarnas ekonomiska ställning.
För åtskilliga städer med redan ansträngd inkomst- och utgiftsstat torde ökningen
kunna ställa sig betungande. Syftet med de större utgifterna och de verkningar
till stadens fromma, som därav kunna väntas, böra dock utgöra tungt vägande
skäl för städerna att icke undandraga sig de ytterligare krav, som kunna ställas
på dem. Städernas skyldighet att förse sina domstolar med skäliga avlöningsförmåner,
så länge domstolarna bibehållas, är ofrånkomlig.

När ett samhälle under äldre tid upphöjdes till stad, förenades därmed vissa
privilegier, som ansågos nödvändiga för att täcka kostnaderna för bland annat
städernas förvaltning. Dessa privilegier bestodo av en viss del i den i staden
utgjorda tullen och accisen, tilläggstull eller tolag, källarfrihet, rätt till danaarv,
andel i böter och bouppteckningsprocent m. m. Ofta tilldelades städerna särskild
jordegendom, donationsjord, delvis anslagen till magistratens avlöning. I privilegiebreven,
exempelvis de den 5 april 1620 för Falköping, Eksjö och Sigtuna
utfärdade, förefinnas sålunda uppgifter å städernas privilegier eller bekräftelse,
att tidigare givna sådana fortfarande skulle äga bestånd. I brevet för Eksjö med

31 — .Tv 8t i ti torn budsm ami evs ämbetsberättehe till 1923 års riksdag.

242

motsvarighet i de båda andra finnes därjämte den bestämmelsen, att »desse forskrifne
och såsom uthi Summevijs författade privilegia skulle uthi dette vårt
breefs krafft medh macht håldne blifva, dock oss altijdh förbehålledh, dem efter
tijdzens anfordrande lägenheeter att förändra och förbättra». Det den 10 november
1645 utfärdade privilegiebrevet för Lindesberg innehåller i 23 punkter föreskrifter
om rättigheter och skyldigheter, och i 12:te punkten säges, att »Wij ock tagit
vthi nådige åtanckar och betänkiande att försij beimte Wår Stadh Lindesbärg
medh dhe inkompster, hwar igenom Stadzens ämbeten kunna afiöhnas, dess bygningar
och börder till Stadzens nytta, heder och förkofring inrättas och oppehållas
och andre nödiga Stadzens tarfwer stoppas medh». I resolutionen den 15
september 1664 angående grundläggning av en stad vid Bodekull — Karlshamn —
hette det, att »på dedh att denne stadz politie och styrelse så myckit bättre må
blifwa i acht tagen och förwaltadh, hafwer Kongl. M:t nådigdst effterlåtit, att
Bodekull här effter må hafwa sin egen justitie och Magistrat och till dess underholdh
och publique bygningars oprättelse niuta och bekomma Tolagh af alt uthgående
och inkommande godz samt wågh-, stemple- och påblepeng:r etc. lika
som andre Siö- och Stapelstäder». Exempel på att utskylderna blivit för lönetillägg
åt magistraten höjda finnes i brevet den 21 juli 1819 angående Karlskrona
och Ronneby.

De privilegier, som blivit städerna tillerkända, hava numera till en del indragits,
men somliga av dem kvarstå antingen i sitt ursprungliga skick eller i
form av en fastställd ersättning. Exempel å orubbade privilegier utgöra de donationsjordar,
som innehavas av vissa städer, och exempel å förvandlade privilegier
utgör tolagsersättningen.

Då vissa städer fortfarande njuta inkomster, som ursprungligen blivit beviljade
mot skyldighet för städerna bland annat att vidkännas kostnaderna för
rättskipningen, torde dessa städers förpliktelse härutinnan vara uppenbar. Denna
förpliktelse borde väl tolkas så, att den innefattar åliggande att utgiva avlöningar,
fullt tillräckliga för att hålla stadsd om stolarna i gott skick. Men bortsett från de
särskilda skyldigheter, som på dylikt sätt kunna vara bundna vid ett fortsatt åtnjutande
av vissa förmåner, synes mig en stads mottagande av stadsrättigheter
med därvid meddelade bestämmelser om egen jurisdiktion kunna läggas till
grund för krav på att rättskipningen väl uppehälles.

Med de ringa förmåner, som i nyare tider förenats med stadsrättigheter, åtminstone
sedan tolagen blivit indragen, får denna uppfattning anses vinna bekräftelse
exempelvis ur kungörelsen den 15 januari 1856 angående stapelstadsrätt
för köpingen Döderhultswik. Däri föreskrives, att köpingen skulle vara stapelstad
med de fri- och rättigheter, som rikets stapelstäder i allmänhet tillkomme, under
villkor dels att staden, vilken enligt vederbörandes därom uttryckta enhälliga
önskan komme att benämnas Oskarshamn, underkastades de skyldigheter, som
stapelstäder i allmänhet ålåge, jämte särskild förpliktelse att, därest de tillgångar,
vilka för avlöning av stadens rådhusrätt och magistrat samt övriga nödiga tjänstemän
ävensom för behövliga allmänna byggnader bleve anslagna, skulle befinnas
för ändamålet otillräckliga, det felande beloppet tillskjuta, dels att, om staden
icke inom tio år av stapelstadsrätten i någon betydligare mån sig begagnat, på

— 1922 —

2 43

särskild nådig prövning komme att bero, huruvida samma stapelstadsrätt skulle
än vidare fortfara.

Ordalagen i stadsbrev, som utfärdats, utan att stapelrätt varit med stadsrättigheterna
förenad, synas även framhålla städernas skyldigheter i förevarande
avseende. I stadsbrev den 3 oktober 1878 för Motala heter det, att Motala köping
förunnades stadsrättigheter, dock att dessa rättigheter icke finge tillgodoujutas
förr än, i enlighet med de föreskrifter, som efter vederbörandes hörande kunde
bliva av Kungl. Maj:t meddelade, rådhusrätt och magistrat blivit för staden vederbörligen
inrättad, och med skyldighet för staden ej mindre att vid angiven tidpunkt
hava på egen bekostnad uppfört eller annorledes anskaffat rådhus, som av
K. B. prövades lämpligt och ändamålsenligt, än även att vidkännas åliggandet att
allt framgent avlöna rådhusrätten och magistraten samt övriga för staden erforderliga
tjänstemän. Motsvarande föreskrifter återfinnas i exempelvis stadsbreven
för Örnsköldsvik den 17 februari 1893 och Lysekil den 6 juli 1900.

I åtskilliga andra äldre handlingar kan man spåra Kungl. Maj:ts medinflytande
i fråga om bestämmandet av borgmästarnas och rådmännens avlöningar.
Sedan i ett den 10 januari 1694 utfärdat reskript bestämts, att om någon stad
vore oförmögen att löna egen borgmästare, skulle nästboende häradshövding resa
dit och hålla rådstuga, så ofta det behövdes, föreskrevs genom resolution den 13
juli 1719 på städernas besvär, att städerna i fråga om magistraternas avlöning
skulle insända projekt till Kungl. Maj:t, vars utslag efter kollegiernas hörande
vore att förvänta. Vikten av att lönerna voro tillräckliga framhölls särskilt i §
3 i Kungl. Maj:ts nådiga försäkran den 23 februari 1789 för rikets borgerskap
och städerna, däri Kungl. Maj:t försäkrade borgerskapet och städerna om deras
rättighet att föreslå borgmästare och välja rådmän, att antaga mindre betjäning,
att taxeras av egna medlemmar och att förvalta städernas enskilda kassor »alt
som hittils ovanligt warit, dock så åt de må wara tillräckelige och förslå til allmänna
och nödiga behof». Jag tillåter mig slutligen påminna, huru ett förslag
till stadga för rådhusrätten och magistraten i Ängelholm efter av processkommissionen
framställda erinringar återremitterades till stadsfullmäktige, innan stadgan
den 15 november 1918 fastställdes.

De bekymmersamma avlöningsförhållanden, varunder stadsdomarna i åtskilliga
medelstora och mindre städer arbeta, hava under dyrtiden blivit särskilt i ögonen
fallande. I många städer torde stadsdomarna själva hava sökt att genom framställningar
till stadsfullmäktige vinna bättring i sitt betryckta läge. Icke alltid
hava dessa framställningar vunnit den förståelse, de förtjänat. Ett stödjande från
Eders Kungl. Maj:ts sida av stadsdomarnas berättigade krav i förevarande avseende
synes vid sådant förhållande vara icke blott behj ärtans värt med hänsyn till
deras anständiga bärgning utan även nödvändigt för ett värdigt uppehållande av
rättskipningen och förvaltningen i städerna. Skulle andra åtgärder icke hava
åsyftad verkan, torde ifrågasättas, huruvida icke genom lagstiftning i ämnet städernas
skyldighet att bestå rådhusrätters och magistraters personal med skälig
avlöning borde fastslås.

Med stöd av den för mig gällande instruktionen tillåter jag mig i underdå —

1922 —

244

nighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för den åtgärd,
vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Med anledning av framställningen har Kungl. Maj:t infordrat vissa uppgifter
från magistraterna samt tillika anmodat åtskilliga sakkunniga att inkomma med
utlåtanden.

4. Framställning angående vissa synpunkter vid en revision av kungl.
förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik.

Den 28 februari 1921 avlät jag till Konungen följande framställning:

»I en den 24 oktober 1920 till mig ingiven skrift har överingenjören Karl
Thorngren med flera personer, bland andra ordförandena i Djursholms stadsfullmäktige,
Lidingö köpings kommunalnämnd, Saltsjöbadens köpings och Nacka
kommuns kommunalnämnder, anfört följande:

Trafikförhållandena på gator och landsvägar i landet bleve olidligare för
varje dag, särskilt i Stockholm och dess omgivningar. Många hade den uppfattningen,
att det endast talades och skreves om dessa förhållanden, utan att
man såge någon myndighet energiskt ingripa. Visserligen hade kommunikationsdepartementet
infordrat statistiskt material, som torde läggas till grund för ny
lagstiftning med, som man hoppades, skärpta straffbestämmelser för överträdelser
av trafikföreskrifterna. Även skulle en ny lag angående automobiltrafik träda i
kraft den 1 januari 1921, och med otålighet väntade man det nya trafikreglemente,
som läge på Stockholms stadsfullmäktiges bord sedan början av 1920.
Men nya lagar vore icke tillfyllest. I en skrivelse, som för ett år sedan riktats
till polismästaren i Stockholm, hade framställts begäran om åtgärders vidtagande
för att befintliga lagar måtte efterlevas. Det vore nämligen betänkligt att endast
öka lagarnas antal, utan att effektivt kunde tillses, att de åtlyddes. Polismästaren
hade medgivit, att behovet av upplysning till allmänheten om trafikreglerna behövdes,
men syntes hava avskräckts av, att ett meddelande därom måste tryckas
och utdelas i många tusentals exemplar. Icke lång tid därefter hade Ö. Ä:s upplaga
av gällande trafikreglemente tagit slut, varför chaufförer och andra under
månader icke kunnat erhålla något trafikreglemente. Denna detalj hade endast
anförts som ett exempel. Tidningspressens uppsatser om trafikterror, trafikkultur
m. m., svenska teknologföreuingens publicerade diskussionsinlägg om trafiksäkerhet
m. fl. uppsatser beträffande föreliggande fråga gåve en mängd anvisningar
på dels vilka myndigheter, som ansetts försumliga genom underlåtenhet att vidtaga
åtgärder, dels vilka positiva förslag, som redan framlagts för erhållande av
bättre tillstånd. Klagandena hemställde, att jag ville taga under omprövning,
huruvida sådan försumlighet från myndigheters eller ämbetsmäns sida i förebyggandet
av döds- eller andra olyckor av ifrågavarande slag kunde anses hava förekommit,
så att därav kunde föranledas åtgärder, från min sida; huruvida en
effektiv kontroll av efterlevnaden av redan gällande förordningar och stadganden

- 1922 —

245

voro möjlig att upprätthålla med den personal, som stode till myndigheternas
disposition, och huruvida strängare lagbestämmelser eller ordningsföreskrifter i
i ett eller annat avseeende behövde utfärdas.

Med anledning av skriftens innehåll anhöll jag, att Ö. Ä. och K. B. i samtliga
län villo till mig inkomma med utlåtande. Jag framhöll därvid, att genom
den ändrade lydelse av automobilförordningen, vilken trädde i kraft den 1 januari
1921, hade visserligen de med nämnda förordnings bestämmelser förbundna,
mest trängande olägenheterna blivit avhjälpta, men i enlighet med riksdagens
begäran torde inom kort en ny allmän revision av gällande författningar rörande
automobiltrafiken komma att företagas. Den vårdslöshet, varmed lastautomobiler,
privatautomobiler och motorcyklar allt fortfarande framfördes, syntes mig erfordra
vidtagande av stränga åtgärder. Det vore uppenbart, att personer, vilka vare sig
såsom yrke eller för privatbruk eller endast för nöjes skull bedreve en sysselsättning,
som när som helst kunde medföra fara såväl för andra personer som
för dem själva, måste vara underkastade den noggrannaste kontroll. Till en
början syntes villkoren för erhållande av körkort böra betydligt skärpas, därvid
särskilt torde bliva nödvändigt, att aspiranter underkastades en verkligt allsidig
läkarundersökning ej blott i fysiskt utan även i psykiskt avseende för utrönande
av deras lämplighet såsom förare. Vidare torde den K. B. meddelade befogenhet
att för viss tid eller alltid återkalla redan meddelat körkort böra anlitas i vidsträcktare
mån än hittills. Så vitt jag av tillgängliga handlingar kunnat finna,
hade körkort blivit återkallade i ett oproportionerligt litet antal fall i förhållande
till antalet åtal för överträdelser av gällande bestämmelser. Om en person för
viss tid blivit berövad körkort, borde han icke erhålla nytt tillstånd förrän efter
avläggandet av nya och mera ingående prov. Vidare syntes straffbestämmelserna
böra ytterligare skärpas, och torde böra tagas i övervägande, huruvida icke på
landsbygden med dess fåtaliga polisbevakning särskilda personer borde förordnas
att jämte polismyndigheten övervaka gällande föreskrifters efterlevnad.

I de bit inkomna yttrandena, vilka avgivits icke blott av O. A. och länsstyrelserna
utan även beträffande vissa län av magistrater och andra polismyndigheter,
har till en början framhållits, att de i klagoskriften berörda missförhållandena
närmast torde avse Stockholm och dess omgivningar, vilka i fråga
om automobiltrafiken intoge en särställning i riket. Några länsstyrelser anföra,
att sådana olägenheter av automobiltrafiken inom länen icke förekommit, som
vore förhållandet i huvudstaden och dess närhet. Flera myndigheter förklara,
att anmärkningar mot polismyndigheternas övervakande av redan gällande bestämmelser
icke med fog kunde framställas. Såväl Ö. Ä. som K. B. i flertalet
län framhålla, att bristen på tillräcklig polispersonal vore orsaken till att icke
redan befintliga föreskrifter kunde effektivt tillämpas. Särskilt på landsbygden
med dess fåtaliga polisbevakning vore en effektiv kontroll av efterlevnaden av
gällande stadganden icke möjlig att upprätthålla. Fn fullständig kontroll genom
polispersonalens försorg skulle emellertid nödvändiggöra en så stor utökning av
polisstyrkan, att varje tanke på dess realiserande med hänsyn till kostnadsfrågan

- 1922 —

246

vore utesluten. Ö. Ä. för polisärenden anmärker, att det visserligen vore uppenbart,
att polispersonalen i Stockholm icke vore tillräcklig för en fullt verksam
tillämpning av trafikbestämmelserna, men att det under de senaste åren icke ens
varit möjligt att hålla den nuvarande poliskåren vid fulltalig numerär. Att öva
uppsikt över allt i gatukorsningarna kunde icke under några förhållanden ifrågakomma,
utan polisen måste begränsa den vanliga patrulleringen till mera trafikerade
platser och för övrigt begagna sig av särskilda hjälpmedel såsom motorcyklar
och kontrollur.

Angående frågan, huruvida på landsbygden särskilda personer borde utses
att vara polismyndigheten behjälpliga med övervakandet av gällande föreskrifters
efterlevnad, anför länsstyrelsen i Västerbottens län, att med den stora utsträckning,
landsfiskalsdistrikten ägde och med det ringa biträde landsfiskalerna i detta
hänseende kunde påräkna av fjärdingsmannen, vore det givetvis omöjligt att
genomföra en fullt effektiv kontroll av efterlevnaden av automobilförordningen i
alla dess detaljer. I detta hänseende vore no g åtskilligt att vinna genom förordnande
av särskilda personer att biträda polismyndigheterna. Eu fullt effektiv
kontroll kunde dock icke därigenom ernås utan vidlyftiga anstalter, vilka skulle
draga betydande kostnader. Försöksvis torde vid de mera trafikerade lederna
kunna utses närboende personer att med polismans skydd och befogenhet hava
uppsikt över automobiltrafiken, avläsa hastighetsmätare o. s. v. Ersättning till
dylika personer, som icke till var och eu behövde vara avsevärd, borde utgå av
statsmedel.

De flesta myndigheter, som yttrat sig härom, hava dock avstyrkt utfärdande
av dylika förordnanden Sålunda yttrar K. B. i Södermanlands län, att K. B.
icke vore övertygad om lämpligheten av att förordna personer att övervaka efterlevnaden
av eu eller annan särskild författning till exempel, såsom redan skett
eller ifrågasatts, lagen om lösdrivares behandling, rusdrycksförordningar m. m.
Det hände lätt, att sådana personer visade antingen för ringa eller för stort nit.
I förra fallet bleve deras verksamhet utan betydelse, och i senare fallet åstadkommes
ej sällan trakasserier till följd av oförstånd och ovist nit eller, där
åklagaren hade andel i böter, vinningsbegär. Om emellertid förordnanden ansåges
böra utfärdas för särskilda personer att på landsbygden, måhända även i
städerna, övervaka efterlevnaden av förordningen om automobiltrafik, borde sådana
personer hava jämförelsevis stor sakkunskap och helst själva vara motormän.
Kostnaderna för anställande av dylika extra polismän med erforderliga kvalifikationer
skulle dock uppgå till mycket avsevärda belopp, ty det kunde knappast
påräknas att, annat än i undantagsfall, personer med erforderlig kompetens skulle
utan anspråk på ersättning åtaga sig uppdrag såsom extra polismän för övervakande
av automobilförordningarnas efterlevnad.

K. B. i Stockholms län, vilkens utlåtande måste tillerkännas den största betydelse
i nu förevarande avseende, anser icke, vad Stockholms län beträffar, sådana
förordnanden behövliga.

K. B. i Östergötlands län finner, att förordnanden av dylik beskaffenhet
skulle stöta på störa svårigheter, ej minst ur ekonomisk synpunkt. I de län,
såsom exempelvis Östergötland, där s. k. länspolis funnes att tillgå, borde detta

- 1922 -

247

uppdrag förutom åt den ordinarie kronobetjäningen med fördel kunna anförtros
åt denna polis. Länsstyrelsen ville för övrigt, vad länet vidkomme, vitsorda, att
på sista tiden ett inskridande mot överträdelser av föreskrifterna i automobilförordningen
ägt rum i avsevärt större omfattning än tillförne, och såväl i följd
därav som ock genom den allmänna reaktion mot överdådigt och vårdslöst framförande
av automobiler och motorcyklar, som över hela landet väckts, kunde
man hoppas, att en förändring till det bättre vore att vänta, detta åtminstone
vad beträffade landsbygden och städerna ute i landet. För de största städerna
torde emellertid erfordras särskilda åtgärder, på vilka länsstyrelsen för sin del ej
hade anledning att inlåta sig.

K. B. i Kronobergs län anser icke, att genom den omnämnda anordningen
med rimliga kostnader skulle kunna åstadkommas någon effekt av betydelse, då
man ju till och med i städerna, även de större med väl ordnat polisväsen, för
närvarande syntes stå så gott som maktlös gent emot den s. k. automobilt
er rom.

K. B. i Malmöhus län uttalar, att det sannolikt komme att erbjuda stora
svårigheter att effektivt genomföra en dylik bevakning. Anordningen måste medföra
icke obetydliga kostnader, och dessa skulle antagligen bestridas av vederbörande
kommuner, eftersom annat ej torde kunna ifrågakomma, än att bevakningspersonerna
skulle utses av den kommunala myndigheten. K. B. funne
tvivelaktigt, huruvida kommunerna skulle Unnas villiga att underkasta sig uppoffringar
för ändamålet.

K. B. i Göteborgs och Bohus län yttrar: Möjligen kunde på platser, där
särskilt behov av förstärkt bevakning visat sig, personer förordnas att biträda
polispersonalen. Merendels torde det dock bliva förenat med svårighet att få
därför lämpliga personer, som vore villiga att åtaga sig uppdraget. Det fordrades
nämligen för vinnande av ett gott resultat, att den därtill förordnade ägde såväl
intresse som omdöme. För närvarande vore K. B. icke beredd att avgiva förslag,
i huru stor utsträckning dylika förordnanden borde meddelas samt om kostnaden
därför, och K. B. vore för övrigt tveksam, om nyttan av en sådan anordning
komme att motsvara kostnaderna.

Emellertid anför K. B. i Västmanlands län: Vad anginge landsbygden och
det där utan allt tvivel särdeles ofta förekommande åsidosättandet av lagens
bestämmelser, särskilt vad anginge maximihastigheten, torde länsstyrelsen icke
behöva påpeka, att med den under senaste åren oerhört ökade frekvensen av
motorfordon det knappast vore möjligt för den ordinarie lantpolisen, sådan
densamma vore organiserad, att därvid utöva fullt effektiv kontroll. Därest erforderliga
medel kunde ställas till förfogande, vore K. B. betänkt på att genom
extra polisbevakning anordna sådan kontroll. Detta vore så mycket mera angeläget,
som den hastighet, varmed motorfordon i allmänhet framfördes, väsentligen
bidroge till den åverkan, de åstadkomme å de allmänna vägarna i riket, vilka
icke vore byggda med beräkning av en sådan påfrestning.

K. B. i Norrbottens lön säger sig hava för avsikt att söka intressera den
stora allmänheten att verksamt medverka för hindrande av uppkomsten av automobilterror
inom länet.

— 1922 —

248

En skärpning av villkoren för erhållande av körkort framhålles av flera länsstyrelser
såsom önskvärd eller ofrånkomlig. K. B. i Västerbottens län yttrar:
»Med hänsyn till att kontrollen alltid blir svår att utöva, då det gäller automobiltrafik,
är det av största betydelse att automobilförare erhålla en fullt tillräcklig
utbildning. Sådan synes näppeligen kunna vinnas, utan att för erhållande
av körkort föreskrives, att vederbörande skall hava genomgått godkänd
kurs vid chaufförskola med auktoriserad föreståndare eller annan dylik
anstalt, som godkännes såsom utbildningsanstalt för automobilförare. Att personer,
som äro kända såsom begivna på spritdrycker eller för råhet och hänsynslöshet,
böra helt utmönstras, är en viktig omständighet och kan kanske
befordras genom att som villkor för vinnande av körkort uppställa en fordran,
att den, som vill erhålla körkort, skall förete bevis av såväl kommunalmyndighet
som polismyndighet om sin vandel, sina egenskaper och sin lämplighet
i nyssnämnda hänseende. För övrigt torde man kunna våga det påståendet,
att de befogade anmärkningar, som nu från så många olika håll riktas

mot automobilisternas framfart, mindre hava sin grund i bristande teknisk skicklighet
att manövrera och handhava automobiler än i benägenheten att sätta sig
över gällande föreskrifter särskilt rörande den hastighet, varmed automobil må
framföras.»

K. B. i Gottlands län anför, att ofta kunde dock inträffade olycksfall vara
beroende av bristande kompetens hos föraren. En noggrannare prövning av föraraspiranterna
till utrönande av deras lämplighet torde få anses erforderlig. Här
mötte emellertid svårigheten att anordna eu riktig kontroll. Det lede intet tvivel,

att besiktningsmännen ofta ej vore vuxna sitt uppdrag eller i varje fall bruste

i det noggranna fullgörandet av sin maktpåliggande och grannlaga uppgift.
Under alla förhållanden borde för erhållande av någon kontroll den fordran uppställas,
att sökanden skulle med intyg av besiktningsman styrka sig hava fört
motorfordon i minst 25 timmar, fördelade på minst 14 undervisningsdagar.

K. B. i Örebro län framhåller vikten av att vederbörande besiktningsmän
vid prövning av förare tillämpa ett så vitt möjligt enhetligt förfarande och uppställa
lika stränga krav för godkännande av avlagda prov. I annat fall bleve
följden, såsom erfarenheten givit vid handen, att de personer, som ville avlägga
sådant prov, i övervägande grad vände sig till den besiktningsman, som med
rätt eller orätt ansåges mindre fordrande, och detta även om han vore avlägset
boende från sökandenas vistelseort, under det att en besiktningsman, som ansåges
sträng i sina fordringar, toges i anspråk i vida mindre utsträckning.

Ö. Ä. för polisärenden meddelar, att det synts vara av särskilt intresse att
närmare undersöka, i vad mån förseelser mot automobilförordningen eller mot 11
kap. 15 § strafflagen blivit begångna av automobilförare under den närmaste
tiden efter det de erhållit körkort. Den omständigheten, att en automobilförare
icke fått tillfredsställande utbildning, ägde naturligtvis sin egentliga betydelse
under den tid, han kunde anses såsom nybörjare och icke genom praktik och
trafikvana blivit förtrogen med automobileus manövrering och tillämpningen av
trafikreglerna. Eu sådan undersökning hade Ö. Ä. låtit verkställa, vilken avslutats
under november 1020 samt omfattat 7,378 av Ö. Ä. utfärdade körkort.

- 1922 —

249

Av dessas innehavare hade enligt polisens anteckningar 1,158 blivit bfttfällda för
förseelser av ifrågavarande slag. Hela antalet sådana förseelser vore 1,539. Av
förstnämnda antal, d. v. s. antalet förstagångsförseelser, hade 108 avdömts inom
1 månad, efter det vederbörande automobilförare erhållit körkort, 193 senare men
inom 3 månader, 202 senare men inom 6 månader, 208 senare men inom 1 år
och återstoden 447 mer än 1 år efter körkortets utfärdande. Undersökningsmaterialet
hade icke utan allt för tidsödande arbete medgivit beräkning efter tidpunkten,
då förseelsen ägt rum, men med hänsyn till den i allmänhet snabba
rättskipningen i sådana mål vore nämnda omständighet icke av någon större betydelse.
Denna undersökning, som tydligen varit helt summarisk och naturligtvis
kunde ytterligare fullföljas, syntes i stora drag giva en ganska åskådlig bild av
det verkliga förhållandet i berörda hänseende. Den visade, att antalet förseelser
visserligen varit något större under den första tiden efter det körkort erhållits än
senare. Men räknade man endast den första månaden såsom nybörjartid, funne
man, att skillnaden mellan denna och de båda närmast följande månaderna vore
helt obetydlig. I >et vore för övrigt naturligt, att automobilföraren med tiden
bleve mera försiktig, även om han från början ägt full kompetens. Av den
gjorda undersökningen hade icke framgått något resultat, som motsade den allmänna
erfarenheten, att förseelserna liksom trafikolyckorna vanligen hade sin
orsak i hänsynslöshet eller bristande försiktighet och uppmärksamhet hos trafikanterna.

Med avseende å läkarintyg, som omförmäles i § 12 mom. 1 b) i automobilförordningen,
anser K. B. i Stockholms län, att detsamma även bör innehålla,
att den, för vilken intyget utfärdas, icke lider av psykisk defekt.

K. B. i Kronobergs län yttrar, att en aspirant på körkort, vilken företett
såväl vitsord om nykterhet och ordentlighet som enligt nu gällande föreskrifter
avfattade intyg av läkare och automobilbesiktningsman, ändock på grund av
psykiska brister eller av annan anledning kunde vara olämplig såsom automobilförare.
Läkarintyg, som bifogades ansökan om körkort, borde därför jämväl
innefatta åtminstone, att sökanden vid undersökning icke befunnits lida av någon
mera påtaglig psykisk defekt eller undermålighet, och besiktningsmans intyg även
innehålla, att hos körkortsaspirant vid de prov, som med honom anställts, eller
eljest, besiktningsmannen veterligen, icke konstaterats egenskap eller brist, på
grund varav han skäligen borde anses olämplig såsom förare av automobil.

K. B. i Malmöhus län anför, att de nuvarande ordalagen i automobilförordningen
angående läkarbetyg gå ve anledning antaga, att de åsyftade endast kroppslig
defekt. Emellertid vore givetvis jämväl de psykiska förutsättningarna av
synnerlig betydelse för en automobilförare. En nervöst anlagd person vore
uppenbarligen olämplig som sådan. Visserligen skulle kunna antagas, att vid
provkörning inför besiktningsman sökandens förmåga av fattning och beslutsamhet
gjorde sig gällande, men avfattningen av § 4 torde icke giva besiktningsmannen
rätt att vägra kompetensbevis på den grund, att sökanden befunnits
brista i sinnesnärvaro. Besiktningsmannen hade endast att undersöka den sökandes
kännedom om automobils konstruktion, skötsel och manövrering samt

32 — Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1922 års riksdag.

250

hans författningskunskap, och om än K. B. hade vetskap om en persons nervositet,
torde av lydelsen av § 12 i förordningen icke kunna härledas behörighet
att vägra körkort, under förutsättning, att sökanden vore känd för nykterhet och
ordentlighet. K. B. hölle alltså före, att §§ 4 och 12 i automobilförordningen
borde fullständigas i syfte, att en persons lämplighet såsom förare kunde jämväl
i psykiskt avseende prövas.

För K. B. i Hallands län synas de i § 12 mom. 1 automobilförordningen enligt
denna paragrafs nuvarande lydelse meddelade bestämmelserna böra kompletteras
sålunda, att såväl läkarintyget som besiktningsmannens bevis borde angiva, huruvida
enligt intygsutgivarens mening sökanden med hänsyn till såväl fysiska som
psykiska egenskaper, i den mån dessa kunnat vid läkarundersökning, respektive
under vid särskilda tillfällen företagen provkörning utrönas, vore lämplig såsom
autom obilförare.

K. B. i Göteborgs och Bohus län anser, att det naturligtvis ur trafiksäkerhetssynpunkt
skulle vara en stor fördel, om de, som önskade körkort, skulle låta
underkasta sig en verkligt allsidig läkarundersökning ej blott i fysiskt utan även
i psykiskt avseende för utrönande av deras lämplighet såsom förare. Antagligen
skulle, därest bestämmelse därom redan funnits, ansökning om körkort i ett flertal
fall blivit avslagen. K. B. ansåge sig därför böra biträda förslaget. Men
även efter körkortets utfärdande vore önskvärt att kunna utöva kontroll över
förarens lämplighet i angivet hänseende. Därför borde föraren vara skyldig till
exempel en gång vart annat år att med läkarintyg styrka sin lämplighet därutinnan,
varom anteckning skulle ske å körkortet. För vinnande av likformighet
i avseende på läkarbetygen torde dessa böra utfärdas i enlighet med av medicinalstyrelsen
fastställt formulär.

K. B. i Skaraborgs län har vid prövning av ansökning om körkort ansett
sig böra kräva, förutom åldersbevis och kompetensintyg från vederbörande besiktningsman,
intyg, dels att sökanden gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet,
dels ock att han äger normal syn- och hörselförmåga och icke lider av
lyte, som gör honom olämplig såsom förare. Behövligheten av denna strängare
prövning hade av förhållandena bekräftats, ity att flera fall inträffat, då sökande,
som varit försedd med kompetensbevis från vederbörande besiktningsman, måst
av länsstyrelsen förvägras körkort på grund av innehållet i företett läkarintyg och
utlåtande, som i anledning därav av länsstyrelsen införskaffats från förste provinsialläkaren
i länet.

K. B. i Värmlands län finner det böra tillses, att chaufförsaspiranten underkastas
en ingående läkarundersökning jämväl i psykiskt hänseende, ungefärligen
i samma art, om ock ej i samma grad, som vore fallet beträffande flygare i vissa
utländska arméer. Länsstyrelsen säger sig hålla före, att de flesta på föraren beroende
olyckshändelser och missöden i automobiltrafik hade sin grund, icke så
mycket i vårdslöshet och åsidosättande av gällande föreskrifter, som fastmera i
att föraren saknat antingen tillräcklig utbildning eller också de fysiska och psykiska
egenskaper, som måste anses vara nödvändiga för automobilförare.

Länsstyrelsen i Örebro finner det utan tvivel synnerligen fördelaktigt, om
såsom villkor för erhållande av körkort jämväl kunde uppställas företeende av

— 1922 —

251

ett utav liikare efter undersökning meddelat bevis rörande sökandens psykiska
lämplighet såsom automobilförare eller i alla händelser angående frånvaron av
sådana nervösa eller andra psykiska defekter, som kunde medföra olämplighet
såsom automobilförare. Eu dylik undersökning skulle då anordnas på ungefär
enahanda sätt, som tillämpades såsom villkor för erläggande av prov såsom förare
av luftfartyg. Länsstyrelsen vore emellertid icke i tillfälle att bedöma, huruvida
möjlighet ''förelåge för läkare att utan tillgång till särskilda apparater m. m.
verkställa sådan undersökning samt huruvida det läte sig göra att meddela en
generell föreskrift härutinnan. En utredning därom syntes av behovet påkallad,
innan vidare åtgärder i angivna syfte vidtoges.

K. B. i Östergötlands län erinrar däremot, att det av praktiska skäl näppeligen
torde vara möjligt för eu läkare att bilda sig ett så tillräckligt stadgat om döme

om en persons psykiska förutsättningar för erhållande av rättighet att föra
automobil, att han kunde utfärda ett under tjänstemannaansvar avgivet intyg i
omförmälda hänseende. Därför skulle nämligen, åtminstone i flertalet fall, erfordras
en alltför ingående och tidsödande undersökning av aspiranten för att
kunna av läkaren företagas. Enligt länsstyrelsens förmenande vore ett sådant

förfarande ej heller nödvändigt, då man nämligen hade att förutsätta, att be siktningsmannen

vid det praktiska provet underkastade aspiranten en noggrann
prövning rörande hans sinnesnärvaro och förmåga att med lugn och självbehärskning
manövrera fordonet även i kritiska situationer. Länsstyrelsen fäste uppmärksamheten
dels på den instruktion för besiktningsmännen, som numera av
Kungl. Maj:t utfärdats, varigenom dessas åligganden blivit uttryckligen bestämda,
dels ock å den omständigheten, att genom de från och med nyåret ikraftträdda
ändringarna i automobiltorordningen samtliga besiktningsmannaförordnanden
komme att underkastas ny prövning, varigenom man finge hoppas, att till dessa
synnerligen viktiga befattningar endast fullt kvalificerade personer erhölle förnyade
förordnanden.

K. B. i Västerbottens län anser, att något större resultat, vad avsåge automobilförares
kompetens, knappast torde stå att vinna genom föreskrifter om allsidig
läkarbesiktning för utrönande av vederbörandes fysiska och psykiska lämplighet.
En och annan person, som nu erhölle körkort, torde kanske därmed utmönstras,
men de egenskaper, som utom yrkesskicklighet främst krävdes, för att
en automobilförare skulle fylla sin uppgift, eller lugn, besinning och rådighet
samt ansvarskänsla och hänsynsfullhet mot annan vägtrafik, kunde näppeligen
utrönas genom besiktning av läkare.

Högre kompetens hos besiktningsmännen förordas av flera länsstyrelser. K.
B. i Södermanlands län anför: »Den viktigaste omständigheten för prövande av
ansökningar om erhållande av körkort torde vara den, att vederbörande automobilbesiktningsmän
bliva fullt kompetenta för sina betydelsefulla befattningar och
att de sins emellan uppställa lika stora fordringar vid prövning av tilltänkta
förare. I åtskilliga orter komme det förmodligen att bliva svårt att erhålla fullt
kompetenta och lämpliga besiktningsmän. I sådana fall torde det bliva nödvändigt
att minska det nuvarande antalet besiktningsmän, även om därigenom vål —

1922 -

252

lades vissa olägenheter för ägare och förare av automobiler och motorcyklar.
En annan utväg vore, att provningen av förare, åtminstone av förare i yrkesmässig
trafik, centraliserades till ett fåtal besiktningsmän av större kompetens å
orter, där mera krävande prövningar kunde anordnas.»

Länsstyrelsen i Malmö anser det vara av synnerlig vikt, att besiktningsmännen
äro fullt kvalificerade personer och fylla sin uppgift med omsorg och
samvetsgrannhet. Emellertid måste anses mindre tillfredsställande, att den som
önskade avlägga prov för erhållande av körkort eller få en automobil besiktigad,
ägde att för ändamålet vända sig till vilken besiktningsman som helst. Därav
följde, att den besiktningsman företrädesvis anlitades, som vore eller ansåges vara
minst fordrande. Redan det vore mindre tilltalande, att hos allmänheten skulle
kunna gorå sig gällande en dylik uppfattning. Men därtill komme, att förhållandet
måste innebära en fara, att besiktningsmannen av omtanke för sin frekvens
kunde frestas till en viss eftergivenhet. Åt en var besiktningsman borde därför
anvisas ett visst verksamhetsområde, inom vilket han ensam borde anlitas av
personer, som där ägde hemvist.

K. B. i Göteborgs och Bohus län utlåter sig i denna del på följande sätt:
»En effektiv statlig kontroll måste anordnas i fråga om anstalter och lärare, som
yrkesmässigt meddela undervisning för utbildning av automobilförare. Väl medgives
besiktningsman från den 1 januari 1921 en viss befogenhet beträffande
sådana anstalter och lärare. Men den torde dock i verkligheten bliva rätt illusorisk,
enär vederbörande anstalt eller lärare är oförhindrad att för prövning av
eleverna välja mellan flera besiktningsmän. Därest alltså en städse tillfredsställande
utbildning av automobilförare skall komma till stånd, torde det bliva nödvändigt
att fordra tillstånd såväl för inrättande av anstalt för undervisning för
utbildande av automobilförare som för tjänstgörande sådan lärare därutinnan.
Detta tillstånd, som bör meddelas av K. B. och gälla tillsvidare, borde kunna
återkallas när helst skälig anledning därtill förekommer. I övrigt böra vid tillståndets
meddelande kunna lämnas erforderliga ordningsföreskrifter. För närvarande
gäller körkort för färd i hela riket. Detta medför, att personer, som
erhållit sin utbildning på landsbygden eller inom mindre stadssamhällen samt sålunda
utbildats och kanske även avlagt sitt prov för besiktningsmannen under
mindre utvecklade trafikförhållanden, berättigas föra automobil i större samhällen
med deras i trafikhänseende besvärliga förhållanden och särskilda bestämmelser.
Det har därför ifrågasatts, att chaufförskola endast skulle få förläggas till större
städer, där tillfälle gavs att på grund av den där rådande större trafiken bereda
eleverna erforderlig trafikvana. Det ligger utan tvivel ett visst berättigande i
denna fordran, men till följd av de lokala förhållandena i vårt land lär dock en
sådan bestämmelse icke kunna vinna tillämpning. Emellertid torde föreskrift
böra meddelas, att anstalt för undervisning för utbildning av automobilförare icke
må utan K. B:s medgivande förläggas till annan plats, än där besiktningsman
är boende, samt att elevernas prov skall avläggas inför denne, därest K. B. icke
annorlunda förordnar. Medgiver K. B., att anstalt får förläggas å annan ort, än
där besiktningsman är boende, föreskriver K. B. för vilken besiktningsman elevernas
prov skola avläggas. Poliskammaren i Göteborg ifrågasätter för sin del,

— 1922 —

253

att vid en revision av automobilförordningen bestämmelse skulle meddelas, att
för rättighet att på ett mera stadigvarande sätt föra automobil i Stockholm,
Göteborg och Malmö körprov skall hava avlagts inför besiktningsman i någon av
dessa städer, om vilket förhållande meddelat körkort skulle lämna upplysning.
Då förhållandena inom rikets största städer i trafikhänseende skiljer sig så avgjort
från förhållandena å andra orter, anser K. B. poliskammarens sålunda framlagda
förslag förtjänt av synnerligt beaktande. K. B. finner ytterligare skäl till
en sådan anordning i den omständigheten, att det visat sig, att chaufförskolor för
prövning av sina elever stundom tillkalla besiktningsman från annan ort inom
länet, som antages vara mindre sträng i sina fordringar.»

I fråga om högsta inseendet över undervisningen och besiktningen anför
K. B. i Östergötlands län, att det enligt dess förmenande vore synnerligen beklagligt,
att den av de s. k. automobilsakkunniga och Kungl. Maj:t föreslagna
automobilinspektörsbefattningen för riket ej kommit till stånd, en befattning för
vars inrättande de sakkunniga i sitt betänkande hade förebragt synnerligen talande
skäl. En sådan med nödig teknisk sakkunskap och auktoritet utrustad
befattningshavare skulle säkerligen blivit till stor nytta ej blott såsom kontrollant
över besiktningsmännen och sakkunnig rådgivare till myndigheterna än även
såsom ett centralorgan för övervakande av hela automobilväsendet i landet. Det
syntes för den skull länsstyrelsen synnerligen önskvärt, att frågan om inrättande
av en sådan institution ånyo upptoges till övervägande.

K. B. i Skaraborgs län yttrar sig i samma riktning, och K. B. i Västerbottens
län anför, att chaufförsutbildningsanstalterna givetvis borde stå under en särskild
statsinspektion, till exempel den tidigare föreslagna automobilinspektören, vars
inrättande syntes vara ett viktigt led för åvägabringande av bättre förhållanden
rörande automobiltrafiken.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna anse, att då straffsatserna genom förordningen
den 25 september 1920 blivit höjda, någon vidare höjning icke borde
företagas, förrän man fått någon erfarenhet, i vad mån den redan genomförda
böjningen kunde visa sig otillräcklig. I denna riktning yttra sig K. B. i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Värmlands, Örebro och Västmanlands
län. Till förmån för en höjning av straffsatserna, särskilt minimistraffen,
yttra sig däremot K. B. i Kronobergs, Gottlands, Malmöhus, Hallands, Västerbottens
och Norrbottens län.

Sålunda anför länsstyrelsen i Malmö, att det för vinnande av ett bättre tillstånd
beträffande automobiltrafiken utan tvivel vore nödigt, att straffbestämmelserna
för överträdelser av automobilförordningen avsevärt skärptes. Enligt nu
gällande förordning bleve såsom regel förseelser sonade med böter, under det att
urbota straff ytterst sällan komme till tillämpning, ett förhållande, som icke vore
ägnat att mana till varsamhet vid färd med automobil.

K. B. i Hallands län anser, att ett skärpande av hithörande straffbestämmelser
syntes böra ifrågakomma huvudsakligen beträffande överdådig framfart
med automobil. Det torde nämligen kunna ifrågaställas, huruvida icke, därest

- 1922 -

254

omständigheterna därvid kunde betraktas såsom synnerligen försvårande, den i
15 § 2 stycket 11 kap. strafflagen fastställda straffskalan borde omfatta jämväl
fängelsestraff.

Ö. Ä. för polisärenden har anfört, att vad Stockholm anginge borde rättvisligen
erkännas, att chaufförerna i allmänhet ägde god kompetens och skicklighet
och att det största flertalet även färdades fram med tillbörlig hänsyn för
andra trafikanter. Men det vore å andra sidan uppenbart, att den hänsynslöshet,
som många chaufförer visade, måste med all kraft stävjas, så att de tvingades
till laglydnad. En representant för chaufförerna hade i ett offentligt uttalande
stämplat polisens verksamhet i detta hänseende såsom trakasseri, som hos
chaufförerna framkallade hat och hänsynslöshet. En dylik trotsig anda hade väl
icke någon allmännare utbredning bland chaufförerna, men den syntes vara
ganska betecknande för våra förhållanden och torde i utlandets storstäder icke
äga någon motsvarighet.

Beträffande frågan om indragning av utfärdat körkort förmäler K. B. i Östergötlands
län bland annat följande: Den enligt författningen K. B. medgivna rätt
att indraga körkort hade hittills endast i ringa omfattning tagits i bruk. Då emellertid
enligt automobilförordningens nya lydelse K. B. erhållit en friare prövningsrätt,
i det att, då fråga vore om vårdslöshet eller dylikt från förares sida, körkort
kunde indragas, utan att denne dömts till ansvar, och då vidare bestämmelserna
kompletterats med stadgande, att åklagarna hade att till vederbörande
länsstyrelser insända utslag i mål, däri förare dömts till ansvar enligt automobilförordningen
eller 11 kap. 15 § strafflagen, varigenom länsstyrelserna komme att
erhålla kännedom om alla sådana förseelser, torde anledning vara att antaga, att
rätten att återkalla körlicens numera skulle i vidsträcktare omfattning komma
till användning. Genom denna rätt hade myndigheterna i varje fall i sin hand
ett synnerligen effektivt medel att inskrida mot vårdslösa eller i övrigt olämpliga
förare, vadan länsstyrelsen för sin del ej ansåge några ytterligare lagbestämmelser
därvidlag av behovet påkallade.

K. B. i Gottlands län yttrar, att kraftigare och mera effektivt än av domstol
ådömd ansvarspåföljd torde risken att för längre eller kortare tid eller för
alltid förlora rätten att föra motorfordon verka. Den numera i automobilförordningen
inryckta föreskriften om skyldighet för åklagare att till den myndighet,
som utfärdat körkort, insända utslag, varigenom förare dömts till ansvar
för förseelse mot automobilförorduingen, hade givit anvisning i riktning av ett
tillgripande i större utsträckning än hittills av denna påföljd.

K. B. i Örebro län förordar, att K. B:s anteckningar angående meddelade
körkort alltid borde göras i ett kortregister. I registret borde införas anställda
åtal och allt övrigt, som kommit till K. B:s kännedom angående varje körkortsinnehavare.
K. B. hyste den bestämda mening, att en anordning sådan som den
föreslagna skulle visa sig synnerligen gagnelig med avseende å efterlevnaden av
trafikbestämmelserna i automobilförordningen. För mången automobilförare vore
det av ringa eller ingen betydelse, om han för förseelse mot dessa bestämmelser
fälldes till även ett ganska högt bötesbelopp. Men när han visste, att varje fäl —

1922 —

255

lande dom komme att antecknas hos den myndighet, som utfärdat hans körkort
eller utfärdat hans tillståndbevis för yrkesmässig trafik, hade han synnerlig anledning
att icke genom liknande ytterligare förseelse vare sig på samma eller
annan ort utsätta sig för risken av körkortets återkallande eller tillståndsbevisets
indragning.

K. B. i Västerbottens län framhåller, att sådana föreskrifter borde införas,
som omöjliggjorde, att en person, vilkens rätt att föra automobil återkallats, efter
flyttning till annat län hos länsstyrelsen därstädes erhölle nytt tillstånd.

K. B. i Jönköpings län anser, att, därest körkort blivit en person för viss
tid fråntaget, han icke borde erhålla nytt tillstånd förr än efter avläggandet av
nytt prov. En föreskrift, att detta prov skulle vara mera ingående än det förut
avlagda provet, torde däremot knappast vara lämplig, då varje prov borde vara
mycket noggrant och ingående.

K. B. i Hallands län säger sig icke hava något att erinra mot förslaget, att
en person, som för viss tid berövats sitt körkort, borde vara underkastad skyldighet
att avlägga nya prov för att återfå rätten att föra automobil.

Att föreskriva detta som regel torde dock enligt K. B:s i Göteborgs och Bohus
län åsikt knappast vara erforderligt, utan borde det tillkomma K. B., där så ansåges
nödigt, att vid körkortets återkallande meddela föreskrift därom.

K. B. i Jämtlands län anmärker, att frågan, huruvida en person efter en
återkallelse av körkort borde underkastas nya och mera ingående prov, i viss
mån torde vara beroende på de skäl, som legat till grund för körkortets återkallande.

Länsstyrelsen i Härnösand har icke funnit anledning till erinran mot de föreslagna
bestämmelserna i fråga om föreskrift om nya prov för förare, vilkens tillstånd
återkallats för viss tid.

K. B. i Stockholms län anför, att om en automobil förare blivit vid domstol
åtalad för förseelse, som kunde hava till påföljd indragning av körkort, borde
domstolen besluta, huruvida denna påföljd skulle inträda. Om en sådan ändring
infördes i automobilförordningen, måste under målets handläggning inför domstolen
åstadkommas den utredning, som vore behövlig för att avgöra om mot
den tilltalade förekommit sådana omständigheter, som kunde föranleda till indragning
av körkortet. Under nuvarande förhållanden torde en sådan utredning
icke komma till stånd i vidare mån, än vad som kunde hava betydelse för straffmätningen,
då domstolen saknade anledning att direkt inrikta sig på frågan om
körkortets indragning. Det mötte därför ofta nog svårighet för K. B. att av
innehållet i ett meddelat utslag avgöra, om körkort borde indragas. Vad anginge
frågan om återkallande av körkort för viss tid eller för alltid, ansåge K. B.
att i begreppet återkallande för viss tid läge, att, när den bestämda tiden gått
till ända, automobillöraren ägde på grund av samma körkort omedelbart inträda
i tjänstgöring såsom förare. Hade däremot körkort blivit återkallat för alltid,
borde denna åtgärd icke utgöra binder för automobiIföraren att, efter företeende
av tillfredsställande intyg, erhålla nytt körkort. Enligt förordningen vore det
nämligen körkortet, som annullerades, icke automobilföraren, som förklarades för
alltid obehörig att föra automobil.

— 1922 —

256

I, samma riktning yttrar sig K. B. i Norrbottens län.

K. B. i Södermanlands län har ställt sig tveksam mot den ifrågasatta generella
bestämmelsen, att en person, vars körkort återkallats för viss tid, ej borde erhålla
nytt tillstånd förrän efter avläggandet av nya och mera ingående prov. Det fel,
som föranlett tillfälligt indragande av körkort, kunde hava varit sådant, att det
ej vittnade om bristande skicklighet såsom förare. Om ett meddelat tillstånd
återkallats endast för viss tid, syntes detsamma i allmänhet böra utan vidare ånyo
träda i kraft efter den utsatta tidens förlopp. Men möjligen kunde i förordningen
om automobiltrafik medgivas befogenhet för K. B. att, när omständigheterna
därtill föranledde, såsom villkor för återinträdande av tillfälligt indragen
rätt att föra automobil eller motorcykel föreskriva avläggande av nytt prov såsom
förare.

Föreskrift angående obligatoriskt användande av hastighetsmätare förordas av
länsstyrelserna i Södermanlands, Gottlands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och
Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse anför, att det syntes i hög grad påkallat,
att automobilförordningens bestämmelser rörande körhastighet bleve efterlevda.
Som förhållandena nu vore, måste man säga sig, att dagliga överträdelser
i detta avseende ägde rum. Att i de stora städerna automobilerna och ej minst
lastautomobilerna ofta framfördes med otillåten hastighet, vore lätt att stundligen
konstatera, men på landsbygden ställde sig ett dylikt konstaterande svårare.
Länsstyrelsen förmenade därför, att obligatoriskt införande av lämpliga hastighetsmätare
vore en åtgärd, som ej finge uppskjutas. De tekniska svårigheter, som
ansetts härutinnan föreligga, måste kunna övervinnas. Allenast om vederbörande
visste med sig, att hans körning ständigt kunde övervakas genom avläsande av
hastighetsmätare, och ett verkligt effektivt straffhot komme till stånd mot överträdelser
i detta avseende, kunde det förväntas, att den varsamhet iakttoges vid
körningen, som vore ett oundgängligt villkor, för att automobiltrafiken skulle
bliva i görligaste grad ofarlig såväl för den, som begagnade detta viktiga och i
ett län som Västerbottens med dess stora avstånd oumbärliga fordon, som för
andra vägfarande.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna hava funnit de av mig vid yttrandenas
infordrande angivna allmänna riktlinjerna böra följas.

Vidare hava förordats strängare bestämmelser till förhindrande därav att vägarna
taga skada genom framförandet av tyngre lastautomobiler. Förslag hava
framställts att förse motordrivna fordon med en inrättning, som automatiskt förhindrar,
att farten uppdrives över den i lagen tillåtna. Samtidigt borde dock den
tillåtna hastigheten nattetid på landsbygden höjas från 15 till exempelvis 20 kilometer
i timmen.

K. B. i Södermanlands län yttrar: »Någon garanti för att den person, som
hos K. B. anhåller om körkort, är densamme som enligt åberopat bevis undergått
prövning inför automobilbesiktningsman, förefinnes icke, ej heller finnes någon
garanti för att person, som åberopar ett körkort, är den för vilken körkortet utfärdats.
Såväl besiktningsmannens bevis som körkortet borde för den skull förses

— 1922 -

257

med fotografi av den person, för vilken beviset eller körkortet utgivits. I såväl
läkarens betyg som besiktningsmannens bevis borde sökandens namn, yrke, hemvist
och födelsetid fullständigt angivas, ej, såsom hittills ganska ofta sker, endast
namnet.»

I fråga om skatt å automobiler, avseende att bidraga till vägunderhållet, anmärka
magistraterna i Västerås och Sala, att städerna för sin av automobiltrafiken
förorsakade kostnad för polisvakt och ökat vägunderhåll (Västerås stad lärer inom
sitt område hava över 40 kilometer landsväg) böra få del av skatten.

Av eu myndighet förordas, att för varje automobil och motorcykel skulle
fordras försäkring mot skada, orsakad genom förarens vållande.

K. B. i Göteborgs och Bohus län yttrar, att den i § 5 inom. 2 i automobilförordningen
omnämnda skylt skulle upptaga ordet »provvagn» samt ägarens
namn och hemvist. Uppenbarligen borde skylten icke upptaga något därutöver.
Emellertid brukade ägaren merendels i reklamsyfte å densamma anbringa ytterligare
uppgifter. Vid avläsandet av skylten kunde de senare verka störande.
Uttrycklig bestämmelse borde därför meddelas, att å skylten endast finge anbringas
de i förordningen angivna uppgifter. Enklast vore, att i stället för dessa uppgifter
vederbörande polismyndighet åsatte skylten ett märke av ungefär sådan
beskaffenhet, som omförmältes i § 24 av automobilförordningen. Detta märke
borde vid mörker eller dimma hållas belyst på samma sätt som vanligt igenkänningsmärke.

Några myndigheter framhålla betydelsen därav, att de bestämmelser, som
meddelas angående automobiltrafiken, utan att förfela sin effektivitet, likväl icke
böra vara alltför betungande, så att de onödigtvis lägga hinder i vägen för automobilväsendets
utveckling.

Att eu allmän trafikstadga med det snaraste bör komma till stånd, framhålles
av flera länsstyrelser. K. B. i Södermanlands län anför: »Missförhållandena i
gatu- och vägtrafiken bero ej endast av den alltmera ökade användningen av
automobiler och motorcyklar. Aven körtrafiken med vanliga fordon, velocipedåkningen,
framförandet av lösa kreatur, ridning och gångtrafiken bidraga till de
anmärkta missförhållandena. För trafiken med automobiler och motorcyklar innehåller
förordningen om automobiltrafik bestämmelser, som emellertid i åtskilliga
avseenden avvika från motsvarande bestämmelser i angränsande länder. Men för
den övriga vägtrafiken finnas ej några allmänna bestämmelser, utan endast stadganden
för särskilda städer, köpingar och municipalsamhällen samt, ifråga om
velocipedåkning, för särskilda län. K. B. har för Södermanlands län senast den
5 september 1919 utfärdat ordningsföreskrifter att iakttagas vid velocipedåkning å
allmän väg inom länet samt i underdånig skrivelse den 6 september samma år
hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke för hela
riket gällande föreskrifter angående velocipedtrafik å allmänna vägar borde meddelas.
Behovet av allmänna bestämmelser för velocipedtrafik synes K. B. hädanefter
bliva ännu mera kännbart, enär från och med år 1921 skola för med motor
framdrivna cyklar, i vikt ej överstigande 50 kg., i huvudsak tillämpas endast de
för vanliga velocipeder gällande bestämmelser. De sedvänjor, som tillämpas vid

33 — Jtistiticombudsmavnens embetsberättelse till 1999 års riksdag.

258

den vanliga körtrafiken, bliva långt ifrån alltid iakttagna och torde ej heller vara
till fullo kända av varje körsven. Enligt K. B:s uppfattning förefinnes ett synnerligen
stort behov av att en allmän trafikstadga snarast möjligt åstadkommes i
fråga om alla slag av trafik å gator och vägar.»

Härom yttra sig särskilt Ö. Ä. för polisärenden samt K. B. i Östergötlands,
Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens län. I sammanhang därmed
påpekas, att det borde föreskrivas, att även hästfordon efter mörkrets inbrott
skulle föra tända lyktor.

Faran av trafiken med automobiler skulle enligt fiera myndigheters mening
kunna minskas genom bestämmelser i väglagen dels om anbringande av varningstavlor
å i trafikhänseende särskilt farliga platser utefter de allmänna vägarna,
dels om möjlighet att i vägkrökar avlägsna träd eller andra föremål, som skymma
utsikten över vägbanan. K. B. i Västerbottens län anför, att vid en omarbetning
av väglagen torde böra uppmärksammas de nya förhållanden, som inträtt i och
med automobiltrafiken. Särskilt syntes därvid böra uppmärksammas, dels att 24
§ väglagen ersattes med bestämmelser, som medgåve borthuggande efter vägsyns
beslut av träd och buskar intill vägbanan, vilka verkade skymmande för utsikten,
dels ock att vederbörande vägstyrelser finge till åliggande att vid tvära krökar av
vägen, vid backar, broövergångar o. s. v. enligt vägsyns beslut uppsätta lämpliga
varningstavlor.

Förutom berörda yttranden hava till mig inkommit skrivelser i ämnet från
landshövdingen Hammarskjöld, häradshövdingen Kronlund, polisdomaren Berger,
besiktningsmännen ingenjörerna John Schmidt och Olof Linders samt Stockholms
automobilförarfackföreniDg.

Landshövdingen Hammarskjöld anser, att för erhållande av körkort stränga
villkor böra uppställas och att medel böra ställas till länsstyrelsernas disposition
för möjliggörande därav, att gällande trafikföreskrifters efterlevnad övervakas noggrannare
än för närvarande åtminstone på landsbygden låter sig göra. Som motortrafiken
torde skada vägarna mera genom stark fart än genom fordonens tyngd,
ägde ett sådant övervakande stor betydelse icke blott för den vägfarande allmänhetens
säkerhet utan även för vägarnas bibehållande i gott skick. Genomförbarheten
av tanken att underkasta den, som aspirerade på körkort, en verklig undersökning
i psykiskt avseende betvivlades. Man torde allt framgent få nöja sig
därmed, att, i sammanhang med vitsordande av aspirantens fysiska egenskaper,
den undersökande läkaren uttalade ett allmänt omdöme, att han icke befunnits
lida av sådan psykisk defekt, som kunde göra honom olämplig såsom automobilförare.
Huvudvikten syntes böra läggas vid de erfarenheter, som automobilbesiktningsmannen
kunde inhämta vid provkörningen.

Häradshövdingen Kronlund framhåller, att med hänsyn till den vidsträckta
rayon, automobiltrafiken från automobilernas olika hemorter i allmänhet hade,
bleve det oftast mycket svårt för att ej säga omöjligt att såsom tillbörligt vore
vid itererade förseelser tillämpa strängare straffsatser. Förseelserna beginges ofta
inom olika jurisdiktioner, och dessa kommunicerade aldrig med varandra, vadan

— 1922 —

259

do olika domstolarna vore okunniga om förut ådömda straff. Det förefölle även,
som om automobil förare frän mera avlägsna trakter före värst fram i synnerhet
på landsbygden och ofta åsidosatte varje hänsyn till ortsbefolkningens anspråk på
trygghet i trafikhänseende. För att stävja denna framfart på landsbygden syntes
det kunna ifrågasättas, huruvida ej vid itererade förseelser särskilt vid fortkörning
eller överträdelse av bestämmelserna i § 16 mom. 5 i förordningen jämväl borde
stadgas indragning av körkort för längre eller kortare tid. Denna påföljd torde
även måhända böra inträda redan vid första resan vid fall av grov vårdslöshet,
som äventyrade medmänniskors liv och hälsa. Indragning''av körkort kunde för
närvarande endast företagas av vederbörande länsstyrelse, men skulle bliva mer
effektiv, om den finge av domstolarna ådömas jämte de nu vanliga bötesstraffen.
Böterna betalades i allmänhet utan svårighet och torde därför icke innebära ett
tillräckligt återhållande moment synnerligast under nuvarande förhållanden, då
straffskärpning vid iteration av skäl som förut anförts mera sällan åtminstone på
landsbygden torde förekomma. För att möjliggöra en effektivare tillämpning av
gällande straffbestämmelser särskilt för itererade förseelser borde uppgifter rörande
ådömda bestraffningar från hela riket uppsamlas hos eu central myndighet, som
tillika skulle vara skyldig att meddela domstolarna eller vederbörande åklagare
behövliga straffuppgifter i hithörande avseende. En sådan central myndighet funnes
redan i Ö. Ä. för polisärenden, varest meddelanden om registrering av automobiler
uppsamlades från hela riket och dit måhända jämväl förandet av ett straffregister
i fråga om automobiltrafik kunde förläggas. Mera enhetliga och skärpta
bestämmelser vore dessutom erforderliga för erhållande av körkoi’t eller det särskilda
tillstånd, som omförmäldes i § 22, särskilt beträffande den yrkesmässiga
automobiltrafikeu. Sålunda borde föreskrivas läkarundersökning beträffande ej
allenast syn- och hörselförmåga utan även andra nödvändiga kroppsliga och psykiska
förutsättningar för att kunna rätt fullgöra en förares ansträngande och
slitande kall. Absolut återhållsamhet från spirituösa drycker borde vara eu annan
nödvändig förutsättning i detta avseende och därtill så viktig, att ett beträdande
med onykterhet under trafiktjänstgöring borde medföra eu omedelbar indragning
av körkort. Förutnämnda läkarundersökningar borde vid den yrkesmässiga automobiltrafiken
periodvis upprepas.

Polisdomaren Berger har anfört: Att skadeståndstalan i anledning av automobilförseelse
skulle såsom tvistemål anhängiggöras vid allmän underrätt, under
det att ansvarstalan fördes vid polisdomstol, poliskammare eller, där sådana ej
funnes, vid allmän underrätt, utgjorde givetvis för polisdomstolarna och poliskamrarna
en avsevärd lättnad i arbetsbördan men medförde även vissa olägenheter.
Då skada av större omfattning uppstått, medförde det för målsägaren föga
mera besvär att utföra talan i särskild rättegång, men när skadan uppginge till
endast ringare belopp, avskräckte besväret att anhängiggöra särskilt mål flertalet
målsägare från att utsöka skadestånd, och dessa bleve i följd därav utan ersättning
för den lidna skadan. För domstolen i ansvarsfrågan kunde uppstå svårighet,
när till exempel vid kollision mellan automobil och annat fordon tredje man
skadats samt förarna å bägge fordonen gjort sig skyldiga till ansvar för felaktig
körning. Ersättningsfrågan skulle prövas i fråga om automobilföraren av en

- 1922 --

260

domstol samt i fråga om kusken av en annan. Men huru skulle fördelning av
ersättningen ske eller efter vilka grunder skulle förhållandet mellan de bägge ersättningsskyldiga
regleras? I fall, där den skadade genom egen oförsiktighet eller
vårdslöshet delvis orsakat olyckan, mötte för domstolen i ansvarsfrågan synnerligen
stor om än icke oövervinnelig svårighet att åstadkomma en så fullständig
och så att säga målande utredning och protokollföring, att den i ersättningsfrågan
dömande skulle erhålla fullgott material för sitt bedömande av situationen. Och
av den senare fordrades mer än vanlig omdömesförmåga för att med samma
säkerhet som domstolen i ansvarsfrågan uppfatta densamma.

Ingenjörerna Schmidt och Linders hava i sina skrifter berört frågan, huru
vid möten i gatukors och vägkorsningar kollision skall kunna undvikas. Därvid
hava de emellertid uttalat olika uppfattningar. Linders framhåller, att den oreda
och okunnighet, som för närvarande härska på automobiltrafikens område, äro
häpnadsväckande. Då ytterst litet komme att vinnas genom de ändringar i automobilförordningen,
som trätt i kraft 1921, borde såväl villkoren för körkorts erhållande
som straffbestämmelserna betydligt skärpas. En mera enhetlig och grundlig
utbildning av chaufförer vore nödvändig. Endast med sakkunnigt och allsidigt
utarbetade och tillräckligt stränga föreskrifter, som även toge nöjaktig
hänsyn till sakens tekniska sida, kunde något av verkligt värde ernås.
Frågan borde emellertid helst lösas i samband med andra närstående trafikangelägenheter.

Stockholms automobilförarfackförening anför bland annat följande: Med anledning
av att för förseelser mot automobilförordningen den bestraffningsmetod,
som bestode uti att för längre eller kortare tid indraga såväl förartillstånd som
körkort, börjat att av Ö. Ä. allt mera tillämpas och då detta Ö. Ä:s förfaringssätt
torde vara en följd av detsammas tolkning av de direktiv, som av mig givits
K. B. angående en strängare tillämpning av automobilförordningens bestämmelser
därutinnan, ville föreningen för frågans belysning ur yrkessynpunkt framföra
några erinringar. En av de bland automobilernas förare vanligast förekommande
förseelserna vore överskridandet av den för automobiler fastställda hastigheten.
Vad denna art av förseelser beträffade, så torde det för droskautomobilernas vidkommande
huvudsakligast bero på, att å desamma icke funnes några hastighetsmätare,
varigenom chauffören själv kunde kontrollera den fart, han innehade,
varför också förseelser oftast skedde utan hans vetskap och vilja. Det bästa och
säkraste korrektivet mot eggelser från den åkande allmänhetens sida att köra för
fort vore, att droskautomobilägare ålades att anbringa hastighetsmätaie på sina
automobiler. Det skulle giva chauffören det moraliska stöd, han många gånger
behövde för att ej falla undan för den åkandes fordran på större hastighet och
samtidigt även i andra fall verka återhållande på honom själv. En chaufför, som
nu blivit antecknad 1 å 2 gånger, stode därmed till följd av Ö. Ä:s stränga tilllämpning
av rätten att indraga förartillstånd och körkort inför möjligheten att
förlora sin existens och levebrödet för sig och de sina. Att det för en sådan
yrkesutövare kändes hårt att på grund av omständigheter, över vilka han själv ej
rådde, mot honom sådana åtgärder vidtoges, som berövade honom möjligheten
att längre utöva och försörja sig på sitt yrke, borde därför ej vara ägnat att för —

1922 —

261

vårta. Föreningen ville emellertid icke göra gällande, att alla av Ö. Ä. företagna
indragningar av körkort och förartillstånd för droskchaufförer skett utan giltiga
anledningar. Där dessa varit onykterhet under tjänstutövning, grov vårdslöshet
eller visad likgiltighet för andra människors liv eller egendom, vore de fullt befogade.
Men där de föranletts av undfallenhet för eu på konstlat sätt uppjagad
och vilseledd opinion, måste en rättelse komma till stånd. De straff, som i form
av böter utkrävdes för även de obetydligaste överträdelser av automobilförordningen,
vore till följd av bötessummornas storlek i sig själva tillräckliga och behövde
därför ej onödigtvis skärpas. För övrigt torde det kunna sättas i fråga, om
det kunde anses vara mera säkerhetsbetryggande att ett eller flera år utan tvingande
skäl avstänga en droskehaufför från yrkesutövningen, för att sedan, när han
hunnit glömma sin förra färdighet, ånyo tillåta honom att börja, än om han fått
fortsätta utan avbrott. Ombyte av droskchaufförer, då yngre personer med mindre
trafikvana och mindre utbildning än dem, som skulle ersättas, komme i de gamlas
ställe, kunde icke vara till nytta för trafiksäkerheten.

De författningar och ordningsföreskrifter, som avse automobilväsendet, synas
mig böra å ena sidan lämna rum för främjandet av en sund och allsidig utveckling
av samfärdseln med motorfordon, men å andra sidan giva samhället och
varje individ däri det mest effektiva skydd, som är möjligt, mot fara eller obehag
av automobiltrafiken. Automobiler och även motorcyklar utgöra ett så nyttigt
och oumbärligt kommunikationsmedel, att det ingalunda vore lyckligt att genom
lagstiftningen omgiva deras användning med ett skrank av bestämmelser, som
hämmade rörelsens normala utövning. Men det är lika viktigt, att medborgares
liv, hälsa och egendom vinna lagens fulla skydd mot den fara, som automobilrörelsen
alltid och under alla förhållanden kommer att innebära. Det måste stå
klart, att den stora mängden av medborgare icke begagnar sig av automobiltrafiken
och att det relativa fåtal, som använder densamma, måste i den allmänna
välfärdens intresse underkasta sig inskränkningar, även om dessa i och för sig
kunna synas stränga.

Det torde icke kunna bestridas, att den hastiga och stora uppblomstring i
vårt land, som automobilväsendet efter kriget uppnått, medfört svåra missförhållanden.
Innan automobiltrafiken efter sitt senaste hastiga uppsving vinner
nödvändig stadga, torde, om icke erforderliga lagbestämmelser tillkomma, åtgå en
lång tid.

Vad i klagoskriften blivit anfört synes, såsom redan anmärkts, närmast beröra
förhållandena i Stockholm och dess omgivningar. Det råder icke heller något
tvivel om, att icke automobil- och motorcykeltrafiken i såväl Stockholm som
trakten däromkring skapat delvis olidliga förhållanden. De hit inkomna utlåtandena
giva emellertid vid handen, att även i landsorten framfarten med automobiler
och motorcyklar vållat skada och otrevnad. Under sådana förhållanden är
det nödvändigt, att de personer, som hittills icke låtit sig förmås till hänsyn och

— 1922 -

262

rättelse efter givna bestämmelser, genom en lämplig lagstiftning samt polismyndighetens
och domstolarnas åtgöranden tvingas att iakttaga lydnad för lagen.

Mot yrkeschaufförerna i egenthgaste mening d. v. s. de, som föra drosk- och
hyrverksautomobiler, synas, i det stora hela, befogade anmärkningar icke vara att
framställa. Särskilt droskchaufförerna i huvudstaden hava ett nervshtande och
tröttsamt arbete med ofta återkommande nattvak och med den ständiga påpasslig
het, som måste fordras av dem. Ö. Ä. för polisärenden har vitsordat, att, vad
Stockholm angår, chaufförerna i allmänhet äga god kompetens och skicklighet
och att det största flertalet färdas fram med tillbörlig hänsyn för andra trafikanter.
Aven i landsorten synas drosk- och hyrverkschaufförerna i regel vara sitt yrke
vuxna. På mina ämbetsresor har jag vid flera tillfällen iakttagit, huru automobilföraren
med största försiktighet passerat uppskrämda hästar. Det vore enbart
lyckligt, om nu nämnda yrkesgrupp så samvetsgrant som möjligt följde givna
stadganden och ordningsmyndighetens anvisningar. Iakttoges detta, vore det så
mycket lättare att motsätta sig den åkande allmänhetens ofta pockande krav på
att komma fortare fram.

Äro drosk- och hyrverkschaufförerna i regel kompetenta för sitt yrke och laglydiga,
kan detta ingalunda alltid sägas vara förhållandet med dem, som föra
lastautomobiler. För envar, som vandrar på Stockholms gator eller i stadens
grannskap, är det uppenbart, med vilken vårdslöshet lastautomobiler ofta framföras.
Detta gäller såväl tyngre som lättare fordon samt även lastfänomobiler
och motorcyklar med sidvagn, avsedd för forsling av varor. Lastautomobilernas
framfart måste, såvitt jag förstår, vara till stor skada för gatubyggnad, broar och
vägar. Den upprörande hänsynslöshet, som förarna av lastautomobiler ofta ådagalägga,
måste, såsom Ö. Ä. anmärkt, med all kraft stävjas. Eu stor del av förarna
av denna grupp av motorfordon visa icke blott ett öppet och förkastligt
trots mot givna bestämmelser och mot ordningsmakten, utan även en så i ögonen
fallande okunnighet, att de aldrig bort erhålla körkort.

Privatautomobilerna, vare sig de föras av en yrkeschaufför eller för nyttans
eller enbart för nöjets skull av ägaren, styras icke sällan med stor skicklighet.
Om dessa gäller det emellertid mången gång, att, så snart de kommit utom städernas
hank och stör, hastigheten ökas över den tillåtna. Jag antar, att förarna
av denna klass av automobiler, vilka lättnader i lagstiftningsväg än gåves ifråga
om hastigheten, kände sig frestade att ändock överskrida den medgivna gränsen.
Det förekommer jämt och samt, att man får höra, huru en ägare av en dylik
privatautomobil oförbehållsamt skryter med, att han exempelvis en söndag tillryggalagt
en lång vägsträcka på en så kort tid, att han tydligen måste hava
gjort sig skyldig till lagbrott. Föga torde han därvid reflektera över, vilken
otrevnad och förargelse han under sin färd lämnat efter sig.

Detsamma gäller motorcyklarna. Ofta föras dessa av omdömeslösa ynglingar,
som icke taga hänsyn till den fara och det obehag, för vilka de utsätta fotvandrare
och häståkdon. På en häst verkar ofta eu framilande motorcykel långt
mera skrämmande än en automobil. Den laglösa framfarten med motorcyklar
måste ovillkorligen förhindras.

Såsom det första önskemålet ifråga om en ny automobillagstiftning framstår,

— 1922 —

263

att utbildningen av förarna göres grundligare ocli efter bättre och mera enhetliga
principer än hittills. De 1919 inom civildepartementet i ämnet tillkallade sakkunniga
yttrade, att de riktlinjer, som lett den danska lagstiftningen — med
bland annat en utbildningstid av 25 timmar, fördelade på minst 14 undervisningsdagar
— vore för stränga och betungande att tillämpas här i landet. Men det
måste anses vara av den största vikt, att personer, vilka skola utrustas med befogenhet
att handskas med ett fordon, vars framförande — såsom jag förut berört
— när som helst kan komma att utgöra eu fara för andra trafikanter, måste
bibringas verkligt betryggande kunskaper och eu riktig förståelse av det ansvar,
som alltid måste åvila föraren.

Myndigheterna hava i allmänhet avrått från en obligatorisk läkarundersökning
i psykiskt avseende såsom omöjlig att i praktiken tillämpa. I varje fall
borde likväl hos besiktningsmännen noggrant inpräntas nödvändigheten av att
vid aspiranternas prövning taga särskild hänsyn till deras allmänna lämplighet
såsom förare, och besiktningsmännens intyg om avlagda prov torde böra innehålla
yttrande även i nu berörda hänseende icke blott, då det gäller personer, som
skola utöva yrkesmässig trafik, utan även ifråga om envar, som åstundar erhållande
av körkort.

Då de nu fastställda straffbestämmelserna medgiva en tämligen bred mariginal
för straffets utmätande, kunde måhända en höjning av straffminimum ej
vara erforderlig, men med hänsyn till domstolarnas allmänna benägenhet att vid
bestämmande av bötesstraff lägga detta närmare minimum än maximum, torde
likväl böra tagas under övervägande, huruvida icke minimumgränsen åtminstone
i vissa fall borde höjas. Automobilväsendet fordrar i sin helhet så dyrbara anordningar,
att ett bötesstraff av 10 eller 25 kronor icke i någon mån torde verka
uppfostrande.

Gent emot eu vårdslös framfart med motorfordon kunna emellertid enbart
straffbestämmelser, huru stränga de än i lagen fastställdes, aldrig bliva tillräckligt
effektiva. En förare, som saknar tillgångar, bekymrar sig icke så mycket
om storleken av de böter, som ådömas honom, och för den förmögne private
automobilägaren har bötesstraffet förlorat alla dimensioner. Däremot måste indragning
av körkort kunna medföra åsyftad verkan. Om det i automobilförarens
medvetande blir klart inpräntat, att ett åsidosättande av givna bestämmelser för
honom medför förlust av rätten att allt framgent eller för lång tid föra automobil
eller motorcykel, torde detta bliva honom en ständig maning att iakttaga varsamhet.
Beträffande dem, som i egentlig mening äro yrkeschaufförer och vilkas
hela existens är beroende av meddelat trafiktillstånd, torde ett återkallande härav
eller indragning av körkort endast böra företagas efter noggrann prövning och
då verkligt bärande skäl för en sådan åtgärd föreligga. För eu yrkeschaufför är
ett avstängande från utövningen av yrket en mycket svårare påföljd än för dem,
vilka vid sidan av förarskapet utöva ett annat yrke eller färdas med motorfordon
enbart för egen nyttas eller eget nöjes skull. Däremot torde indragning av körkort
för lastautomobilförare och privata utövare av motorsporten kunna äga rum
i större utsträckning. En lastautomobilförare är väl ofta samtidigt lagerarbetare
eller dylikt. Och exempelvis en person, som vid begagnandet av sin motor —

1922 —

264

cykel gör ohägn för andra trafikanter, synes saklöst böra berövas möjligheten
därtill.

För att indragning av körkort må kunna ske på ett så effektivt och rättvist
sätt som möjligt, borde sådana föreskrifter meddelas, att det bleve möjligt för
länsstyrelserna att för varje innehavare av körkort föra fullständiga anteckningar
om alla de förseelser, varför en förare var som helst i riket blivit lagförd.
Likaså bör förhindras, att en person, som fått sitt körkort indraget, skulle äga
möjlighet att efter flyttning till annat län hos länsstyrelsen därstädes erhålla nytt
tillstånd. Det borde även tagas under övervägande, om ej förordnande om indragning
av körkort skulle kunna meddelas av såväl domstol som administrativ
myndighet. Ett sådant förordnande bör genast träda i kraft, oberoende av förd
klagan.

Beträffande spörmålet, huruvida en person, som berövats sitt körkort —
därest han framdeles skulle anses kunna betros med att åter föra automobil eller
motorcykel — skulle underkastas förnyade prov, hava myndigheterna varit av
delade åsikter. Enligt min mening torde en person, vilken på grund av oduglighet
såsom chaufför förlorat sin förarrätt, knappast under den tid, han är avstängd
från rätten att vara förare, förkovras i skicklighet eller eftertanke. Åtminstone
böra länsstyrelserna äga befogenhet att i vidsträcktaste mån och så
snart anledning är för handen såsom villkor för återfående av förarrätt fordra
nya prov eller eventuellt ny läkarundersökning och detta således även om körkort
indragits allenast för viss tid.

Skyldighet att å varje motorfordon anbringa hastighetsmätare bör, enligt
mitt förmenande, införas, dock endast under förutsättning, att en tillförlitlig
sådan blivit i handeln tillgänglig. Det kan uppenbarligen ofta vara svårt för en
chaufför att riktigt bedöma, huru fort han framför sitt fordon.

I fråga om den lagstadgade maximihastigheten synas måhända vissa lättnader
vara tänkbara, dock ingalunda för lastautomobiler. Beträffande dessa borde
i stället tagas under övervägande, om icke obligatoriskt å maskinen skulle anbringas
eu anordning, som förhindrade automobilens framförande med större
hastighet än den tillåtna.

Personomnibusar borde måhända ifråga om hastigheten närmast jämnställas
med lastautomobiler.

Ett oeftergivligt villkor för att automobiltrafiken i landet skall kunna ledas
in på rätt spår är emellertid, att en ny, allmän och fullt modern trafikstadga
kommer till stånd. Utan eu sådan synes mig en revision av automobilförfattningarna
tämligen ändamålslös. Många av de automobilolyckor, som inträffat,
hava orsakats icke alls eller icke enbart av förarens försummelse. Ofta har en
körsvens eller eu fotgängares eget oförstånd varit anledning till olyckan. Det
torde väl icke heller råda mer än en mening om, att såväl kuskar och andra
körkarlar som även fotgängare ofta sväva i fullständig okunnighet om, huru de
skola bete sig i trafiken på en gata eller en väg. Körskickligheten hos åkarna
och utkörarna i städerna befinner sig på ett synnerligen lågt plan, och hos eu
stor del av lantbefolkningen är den icke större. Som emellertid, mig veterligt,
lOgra förarbeten till eu allmän trafikstadga ännu icke hunnit göras, torde jag

1922 -

265

för närvarande icke hava anledning att närmare ingå på detta ämne. Det synes
mig dock böra framhållas, att en sådan stadga — i vad den komme att innehålla
anvisningar om själva trafiken — borde avfattas så tydligt och populärt
som möjligt och helst i korta, lättfattliga satser med frångående av eljest bruklig
lagstil. Trafikanvisningarna borde sedermera på olika sätt och ofta spridas bland
allmänheten, tills de vuxit in i folkmedvetandet. Ett önskemål vore även, att
polismyndigheten i Stockholm å de tätast trafikerade lederna då och då lämnade
de gående anvisningar om vad de hade att iakttaga ur trafiksynpunkt.

I § 16 mom. 4 i automobilförordningen har intagits den trafikregel, att
förare vid möte skall hålla till vänster och, när annan trafikant förbiköres, till
höger. Denna viktiga regel — som ingalunda, såsom många tro, är ensam för
vårt land — torde lämpligen böra kompletteras med eu föreskrift, huru förare
skall förhålla sig i gatu- och vägkorsningar. Därom råda skilda meningar.
Somliga anse, att vänsterregeln även härvid skall gälla och att således ett från
vänster kommande fordon skall passera framför ett från höger kommande.
Andra förmena tvärtom. De skäl, som i ingenjören Schmidts skrift åberopats
till stöd för den förstnämnda åsikten, förefalla emellertid så enkla och övertygande,
att de böra accepteras. Att ur regeln, att vid förbikörning skall hållas
till höger, draga den slutsatsen, att vid korsande möte ett från höger kommande
åkdon skall passera först, synes mig alldeles oriktigt. Då på grund av okunnighet
om huru ett gatuhörn eller en vägkorsning skall passeras många kollisioner
ägt rum, synes mig det nyssnämnda lagstadgandet böra kompletteras med den
bestämmelsen, att vid möte i gatu- eller vägkorsning det fordon, som kommer
från vänster, skall passera först eller framför det andra:.

Ett stadgande, att motorfordon vid färd å landsbygden alltid skola lämna
vägkanten fri för fotgängare, torde även kunna ifrågasättas.

Vad i myndigheternas utlåtanden framhållits därom, att genom ändring i
väglagen eller annorledes borde införas bestämmelser, som möjliggjorde, att vid
vägkurvor befintliga skymmande träd och buskar kunde borttagas, torde vara
värt synnerligt beaktande.

I övrigt torde avseende böra fästas vid åtskilliga av de synpunkter, som i
utlåtandena framkommit, särskilt såvitt de här ovan återgivits.

Som, enligt vad jag erfarit, Eders Kungl. Maj:t inom kommunikationsdepartementet
tillkallat särskilda sakkunniga att biträda vid utredning rörande en allmän
revision av 1916 års automobilförordning, torde möjligen någon eller några
av de synpunkter, som jag nu i korthet tillåtit mig framhålla, komma att upptagas
till undersökning.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnat mig, får jag för Eders
Kungl. Maj:t framlägga de angivna synpunkterna för den åtgärd, vartill Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Denna min framställning överlämnades av Kungl. Maj:t till 1920 års automobilsakkunniga.

34 — Justitieombudsmannens ämbetaberättelse till 1922 års riksdag.

266

5. Framställning angående ändrade föreskrifter i fråga om verkställighet
av utmätning av eller kvarstad å fartyg eller gods i fartyg.

I detta ämne avlät jag den 31 mars 1921 till Konungen en framställning av
följande innehåll:

»I 73 § utsökningslagen stadgas följande:

Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och
värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid
värderingen biträda.

Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, avfordre utmätningsmannen befälhavaren
de handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till fartyget
eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för vilka fartyget eller godset
jämlikt 11 kap. sjölagen må häfta. Utestår frakt ogulden, eller är fartygets eller
godsets ägare berättigad till sådan ersättning, som i 270 eller 278 § sjölagen omförmäles,
skall sådan ersättning, där borgenären det yrkar, uppbäras av utmätningsmannen
eller av syssloman, som av honom därtill förordnas. Utmätningsmannen
kungöre utan dröjsmål den, vilken betalningsskyldigheten åligger, förbud
att utgiva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

74 och 75 §§ utsökningslagen innehålla närmare bestämmelser angående de
åtgärder, som skola vidtagas, för att den utmätta egendomen skall bliva skild
från gäldenärens besittning eller, om en förändring i besittningsförhållandet ej
lämpligen låter sig genomföra, det skall bliva känt, att egendomen blivit utmätt.

‘Beträffande kvarstad föreskrives i 183 § utsökningslagen, att då kvarstad
lägges å lös egendom, varde med den så förfaret som då dylik egendom utmätes,
dock vare, där kvarstaden ej sker till säkerhet för fordran, värdering icke av nöden.

Vid utmätning av fartyg eller gods i fartyg skall utmätningsmannen först
uppteckna egendomen för att fastslå, vad som tages i mät, samt därefter värdera
densamma för att utröna, att den förslår att täcka fordringsanspråket. Därefter
skola åtgärder vidtagas för att skilja gäldenären från besittning av egendomen
eller för att offentliggöra utmätningen. Beträffande fartyg torde så förfaras, att
genom fartygets fastlåsande eller annorledes hinder lägges för dess förflyttning
samt att genom anslag å fartyget utmärkes, att det blivit utmätt. Vid utmätning
av gods i fartyg, utan att fartyget samtidigt utmätes, torde verkställighetsförfarandet
i viss mån bliva beroende av borgenärens bestämmande. Tillhandahåller
borgenären medel till gäldande av kostnaden för godsets lossning, om sådan eljest
ej skall ske, torde utmätningsmannen icke kunna undgå att vidtaga åtgärd för
att därigenom skilja befälhavaren från besittning av godset. Upptager godset
helt lastrum, kan detta förseglas med utmätningsmannens sigill.

Utöver det förfaringssätt, som sålunda skall iakttagas och som överensstämmer
med reglerna för utmätning av annan lös egendom, gälla beträffande utmätning
av fartyg och gods i fartyg de föreskrifter, som givits i 73 § andra stycket utsökningslagen.

Fråga kan uppstå, huruvida utmätning av fartyg och gods i fartyg kan anses
fullbordad redan när egendomen upptecknats och värderats samt skilts från äga —

1922 -

207

rens besittning eller åtgärder för förrättningens offentliggörande vidtagits eller om
det för förrättningens fullbordan därjämte ovillkorligen fordras, att de i 73 §
andra stycket givna föreskrifterna iakttagits. I 77 § utsökningslagen stadgas, att
då utmätning av lös egendom så verkställd är, som i 73 § samt 74, 75 eller 76
§ sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta efter ty i 17 kap. 8 § handelsbalken
stadgas. Efter orden skulle detta innebära, att jämväl de i 73 § andra
stycket omtalade åtgärderna skulle vara verkställda, innan utmätningen ausåges
fullbordad. Men nyssnämnda stadgande har fått en plats, som på ett mindre
tydligt sätt angiver dess förhållande till de därefter följande bestämmelserna. Man
torde därför icke i nu ifrågavarande avseende behöva känna sig alldeles bunden
av innehållet i 77 §. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning vinnes vid jämförelse
med vad som gäller om utmätning av fast egendom. Härom förefinnes
ett om föreskrifterna i 73 § andra stycket påminnande stadgande i 79 § utsökningslagen,
nämligen att utmätningsmannen skall avfordra gäldenären de handlingar,
vilka visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut, nyttjanderätt
eller rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån, som skall
av egendomen utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet,
som bör vid auktionen iakttagas. I Tryggers kommentar till utsökningslagen anföres
härom, att stadgandet ej är att så förstå, som om utmätningen först då kunde
anses fullbordad, »hava skett», när samtliga de föreskrivna åtgärderna fått sm
avslutning, utan tillräckligt synes vara, att utmätningsmannen i protokollet antecknat
egendomen såsom utmätt samt beskrivit densamma så mycket, att den
individualiserats. Värderingens fixerande och den närmare beskrivningen kunna
uppskjutas till ett senare tillfälle, utan att utmätningens fullbordan därigenom
förhindras. Avfordrandet av de omnämnda handlingarna från ägaren är så mycket
mindre förutsättning för utmätningens fullbordan, som i så fall ägarens frånvaro
skulle omöjliggöra utmätningens verkställande. Även om utmätningsmannen underlåtit
att avfordra ägaren handlingarna, där detta kunnat äga rum, saknas icke
något nödvändigt moment för själva utmätningens konstituerande. Vad i fryggers
kommentar anförts torde i tillämpliga delar kunna gälla även beträffande utmätning
av fartyg eller gods i fartyg. Synpunkten, att ägarens frånvaro icke bör
omöjliggöra förrättningens verkställande, är i högsta grad beaktansvärd. Man
torde därför böra anse, att utmätning av fartyg eller gods i fartyg skall kunna
anses fullbordad, även utan att åtgärderna enligt 73 § andra stycket blivit verkställda.

Som emellertid vid utmätning av eller kvarstad å fartyg eller gods i fartyg
ofta är fråga om stora ekonomiska intressen och ett förhindrande av att fartyget
avgår är av största betydelse, ligger det vikt på, att utmätningen och kvarstaden
verkställas på ett betryggande sätt. Svårighet för utmätningsmannen att komma
i besittning av skeppshandlingarna kan därutinnan innebära en fara.

Av handlingarna i ett härstädes anhängiggjort ärende framgick följande:

På ansökan av en fordringsägare beviljade Ö. Ä. genom resolution den 29
november 1919 kvarstad å ett i hamnen vid Värtan liggande amerikanskt fartyg.
Sedan resolutionen överlämnats till förste stadsfogden i Stockholm för verkställighet,
uppdrog denne åt en exekutionsbetjänt att verkställa kvarstaden. På efter —

1922 -

268

middagen samma dag infann sig förrättningsmannen åtföljd av ett vittne å fartyget.
Varken befälhavaren eller förste styrmannen anträffades. Befälet fördes
i deras frånvaro av andre styrmannen. Därjämte befunno sig två tullvaktmästare
ombord för bevakning. Exekutionsbetjänten beläde fartyget med kvarstad på det
sätt, att en av ekrarna å en på kommandobryggan befintlig styrratt med ståltråd
fastsurrades vid ett stöd å rattens stativ, så att ratten icke kunde vridas runt,
samt ståltrådens ändar förseglades med en blyplomb, märkt med Stockholms städs
vapen samt däromkring orden: Stockholms förste stadsfogde. Dessutom anslogos
på fartygets yttersidor, yttersidan av befälhavarens hytt och masterna tryckta
lappar med O. A:s stämpel och innehållande orden: I kvarstad satt gods, Stockholm.
Kvarstadsbevis överlämnades till andre styrmannen. Utmätningsmannen vidtog
däremot icke någon åtgärd för att få till sig överlämnade handlingar angående
äganderätten till fartyget. Någon anmälan om kvarstaden blev ej heller direkt
till tullmyndigheten framförd.

Utan att kvarstaden blivit hävd, avgick fartyget den 5 december 1919 efter
vederbörlig utklarering under lotsning från Värtahamnen. Lotsen hade ej iakttagit,
att några åtgärder varit vidtagna med styrinrättningen men däremot sett en
lapp rörande kvarstad å en vägg i kajuttrappan. Fartyget anlöpte Nynäshamn
för intagande av last. Sedan K. B. i Stockholms län på ansökan av fordringsägaren
förordnat om ny kvarstad å fartyget, fick denne sitt mellanhavande med
fartyget ordnat.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll borgenären, att jag måtte
verkställa utredning, huruvida tjänstefel blivit begånget vid verkställigheten av
det första kvarstadsbeslutet. Därvid framhölls, att orsaken till, att kvarstaden blivit
utan betydelse, syntes ligga i att bestämmelserna, att utmätningsman skulle avfordra
befälhavaren de handlingar, som tjänade till upplysning angående äganderätten
till fartyget, icke blivit iakttagna. På en av klaganden i tullbevakningskontoret
framställd förfrågan, huru fartyget oaktat kvarstaden kunnat utklareras,
hade klaganden erhållit det besked, att ingen anmälan om kvarstaden inkommit
till kontoret och att, då alla för fartygets utklarering erforderliga handlingar varit
i ordning, utklarering icke kunnat vägras.

I det yttrande, som förste stadsfogden avgav i ärendet, anfördes bland annat
följande:

Då vid kvarstadens verkställande, som försiggått på'' en lördagsafton efter
mörkrets inbrott, ingen funnits, som äganderättshandlingar till fartyget kunnat
avfordras, och tullexpeditionen icke varit öppen, men en stor del av besättningen
jämte de två tullvaktmästarna åsett förrättningen, hade alla laga former för densamma
iakttagits. Det vore icke ovanligt, att befälet å ett kvarstadsbelagt fartyg
självt bröte förseglingen, sedan mellanhavandet med fordringsägaren blivit ordnat.
Men, förste stadsfogden veterligt, hade icke hänt, att ett med kvarstad belagt
svenskt fartyg avseglat, utan att uppgörelse blivit träffad med fordringsägaren,
och under förste stadsfogdens och hans företrädares tjänstetid hade, förutom det
förevarande, allenast ett utländskt fartyg, ehuru kvarstadsbelagt, avgått från Stockholms
hamn. Detta fartyg hade varit en lustjakt, som förseglats med kedja och
hänglås. I de flesta fall hade fartygskvarstad den verkan, att anledningen till

— 1922 -

269

densamma genom intresserade personers hastiga ingripande upphörde redan samma
dag eller någon av de närmast följande. Därvid skulle, särskilt när, såsom i
detta fall, kvarstadsförrättningen skett en lördagskväll, en anmälan till tullkammaren
ofta komma för sent och även när den komme i tid, vålla större svårigheter
för såväl vederbörande sjöfartsidkare som tullmyndigheten samt göra kvarstadsförrättningarna
vidlyftigare än vad behovet krävde. Tullförvaltaren skulle
ofta råka i ett för hans tjänst tämligen främmande bryderi, när hos honom skeppshandlingarnas
utfående söktes på grund av ett endast med fordringsägarens namn
undertecknat kvitto eller annat papper om uppgörelsen. Fartyget skulle då sannolikt
bliva tvunget att uppehålla sig ända till dess överexekutors resolution om
kvarstadens upphävande hunnit erhållas och uppvisas hos tullkammaren. Ansåge
sökanden en anmälan till tullkammaren behövlig, kunde han antingen själv, innan
han avlämnade kvarstadsresolutionen för verkställighet, låta anteckna den hos
tullkammaren eller ock hos utmätningsmannen begära, att kvarstaden bleve där
anmäld. Det stode jämväl en sökande öppet att emot skyldighet att vidkännas
kostnaden få kvarstaden verkställd på särskilt betryggande sätt såsom genom
borttagande av någon maskindel, varigenom fartygets förflyttning omöjliggjordes,
eller genom vakthållning. I Göteborg, där frågan spelade en betydligt större roll
än i Stockholm, förfores efter samma regler som i huvudstaden.

Sedan jag anhållit, att kungl. kommerskollegium ville inkomma med utlåtande,
anförde kommerskollegium, att vad i ärendet förekommit syntes kommerskollegium
ådagalägga behovet av särskilda åtgärder i syfte att bättre än nu trygga
effektiviteten av kvarstadsåtgärd beträffande fartyg. Ett verksamt medel för tillgodoseendet
av detta syfte vore, att föreskrifter meddelades, innefattande dels
skyldighet för vederbörande förrättningsman att till tullmyndighet ofördröjligen
anmäla verkställd kvarstad av fartyg och upphävande av dylik kvarstad, dels ock
förbud för tullmyndighet att utklarera ett med kvarstad belagt fartyg.

Vid prövning av klagomålen fann jag väl, att föreskrifterna i 73 § andra
stycket utsökningslagen vid ifrågavarande förrättning blivit åsidosatta, men som
denna försummelse icke kunde anses såsom tjänstefel, lät jag bero vid att jag i
skrivelse till förste stadsfogden uttalade min uppfattning i ämnet.

Syftet med de 1891 inlörda bestämmelserna i 73 § andra stycket utsökningslagen
var enligt motiven dels att i högre grad än förut betrygga sjöfordringsägares
rätt dels ock att utsträcka utmätningsåtgärdens verkan till sådana fordringsbelopp,
vilka stå i det nära samband med det utmätta föremålet, att de kunna
betraktas som ett tillbehör till detta. Att stadgandet även medförde större säkerhet
än förut mot ett brytande av verkställd utmätning eller kvarstad, synes
uppenbart.

Enligt § 36 mom. 1 tullstadgan skall befälhavare å fartyg, som från svensk
hamn avgår med bestämmelse till utrikes ort och icke endast av anledning, som
i § 8 mom. 2 tullstadgan sägs, på resa utrikes orter emellan anlöpt samma hamn
utan att där verkställa lossning eller annan lastning än av förnödenheter för besättning,
medförda resande och fartyg, av tullförvaltningen i avgångsorten förses
med så kallat tullpass å fartyg och gods.

I § 37 mom. 2 tullstadgan föreskrives, att tullpass ej får meddelas, förrän

— 1922 —

270

de handlingar, vilka skola tjäna till bestyrkande av fartygets nationalitet samt
till efterrättelse vid beräkning av skeppsumgälderna, företetts, och skall likvid hava
skett ej mindre av stadgade avgifter för utgåendet än även av de fartygets umgälder,
för vilka rederiet eljest kan häfta till tullverket, så ock av den ersättning
för bevakning eller annan åtgärd i tjänsten, varför fartygets befälhavare i denna
sin egenskap kan vara ansvarig.

Jämlikt § 1 i kungl. förordningen den 4 december 1903 angående pass- och
nationalitetshandlingar för svenska, till orter utom Sverige gående fartyg skall
svenskt fartyg av den beskaffenhet, att det skall i fartygs registret antecknas, vid fart
till ort utom Sverige medhava ej mindre, för bestyrkande av sin nationalitet, nationalitets-
och registreringscertifikat eller i dess ställe gällande interimsnationalitetshandling
än även sjömansrulla, samtliga dessa handlingar utfärdade i enlighet
med därom särskilt meddelade föreskrifter. Ej må fartyg av angivna beskaffenhet,
som icke är försett med nu föreskrivna handlingar, från svensk hamn utklareras.

Bland handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till fartyget,
torde nationalitetscertifikatet i främsta rummet komma ifråga. Detta innehåller
uppgift icke blott om fartygets namn och beskaffenhet utan även angående
dess ägare, huvudredare, hemort och befälhavaren. Det bör därför anses åligga
utmätningsmannen att vid utmätning eller kvarstad avfordra befälhavaren nationalitetscertifikatet,
där sådant skall föras. Ur nyssberörda stadgande i 1903 års
förordning framgår, att genom ett omhändertagande från utmätningsmannens sida
av certifikatet eller motsvarande handling fartygets avgång förhindras. Andra handlingar,
som kunna lämna upplysning angående äganderätten till fartyget eller godset,
äro, förutom sjömansrulla, mätbrev, tullpass, certeparti, konossement o. s. v.

Såsom i det förberörda ärendet framhållits, har emellertid visat sig att, då en
utmätningsman för att verkställa utmätning av eller kvarstad å fartyg infinner
sig å detsamma, befälhavaren icke anträffas. Det torde väl, åtminstone vid kvarstad,
förekomma, att det beslut, som skall verkställas, från överexekutor erhålles,
först när arbetstiden för dagen nalkas sitt slut, och att med den skyndsamhet, som
i dylika ärenden är önskvärd, verkställigheten kommer att äga rum omedelbart
därefter. Särskilt vid denna tid men även eljest under dagen torde befälhavaren
uppehålla sig i land. Också kan det tänkas, att en befälhavare, som vill undgå
fartygets borgenärer, håller sig undan för att därigenom lättare erhålla utklarering
av fartyget. I dylika fall blir det svårt för utmätningsmannen att utfå de ifrågavarande
handlingarna. Utmätningsmannen bör givetvis upprepa sitt besök å fartyget
för att bekomma handlingarna, men till äventyrs kan på grund av anförda
omständigheter åsyftat resultat ej vinnas. Vid sådant förhållande har man att
räkna med, att förrättningen måste avslutas, utan att äganderättshandlingarna
bliva till utmätningsmannen överlämnade. Men förrättningens effektivitet blir
därigenom avsevärt försvagad.

Enligt gällande bestämmelser synes tullförvaltningen icke vara berättigad att, då
villkoren i § 37 mom. 2 tullstadgan blivit fullgjorda och förutsättningarna enligt § 1
i 1903 års förordning finnas, vägra tullpass, även om tullförvaltningen under hand
fått kännedom, att fartyget eller gods i fartyget blivit utmätt eller belagt med
kvarstad. En god rättsordning synes dock fordra, att en myndighet icke genom

— 1922 —

271

någon sin åtgärd bereder väg för att annan myndighets beslut eller åtgärd icke
följes. Att en befälhavare vinner ^klarering genom företeende i tullkammaren av
skeppshandlingar, som obehörigen undanhållits utmätningsmannen, synes icke
riktigt.

Därför borde måhända, såsom kommerskollogium antytt, föreskrivas, att, där
fartyg eller gods i fartyg blivit utmätt eller belagt med kvarstad, fartyget icke
finge utklareras, så länge den exekutiva åtgärden ägde bestånd.

Ett sådant stadgande skulle förutsätta en bestämmelse, att tullmyndigheten
skulle erhålla officiell underrättelse om den vidtagna utmätnings- eller kvarstadsåtgärden.
Skyldighet för utmätningsman att genast meddela tullmyndigheten erforderlig
underrättelse om utmätning kunde stadgas i andra stycket av 73 § utsökningsmål,
vilken bestämmelse skulle kompletteras med en föreskrift, att exeku
or vore skyldig att genast underrätta, när den exekutiva åtgärden blivit hävd.

De föreslagna bestämmelserna skulle emellertid komma att beröra allenast
fartyg, som avgå till utrikes ort. Anmälan om företagen utmätning eller kvarstad
borde visserligen i varje särskilt fall av utmätningsmannen göras hos tullförvaltningen,
men en sådan anmälan behövde måhända icke öva inverkan på tullförvaltningens
åtgärder annat än då fråga bleve om tullpass. Avgår ett fartyg utan
hinder av utmätning eller kvarstad till annan inrikes ort, torde det alltid bliva
möjligt att göra förefintliga straffbestämmelser i ämnet gällande, och en ny förrättning
kan företagas å den ort, dit fartyget anländer.

I den norska lagstiftningen har ett stadgande i den antydda riktningen redan
införts. Enligt loven den 13 augusti 1915 om tvangsfuldbyrdelse skall utmätning
ske, där godset är. Om utmätning sökes i fartyg eller andel i fartyg kan utmätningsförrättningen
dock hållas, där redaren har sitt hemvist utan hänsyn till var
fartyget är. Om fartyget vid utmätningstillfäilet ligger i norsk hamn eller senare
kommer till norsk hamn, kan utmätningsmannen efter framställning av borgenären
bestämma, att fartyget icke får lämna hamnen, förrän exekutiv auktion hållits.
I så fall kan utmätningsmannen förordna en pålitlig tredje man att hava tillsyn
över fartyget. Skeppshandlingarna skola av utmätningsmannen eller tillsyningsmannen
tagas i förvar. Förbudet skall meddelas, förutom befälhavaren, vederbörande
tullmyndighet. Vad sålunda är föreskrivet gäller även om kvarstad.

Med stöd av den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Framställningen har av Kungl. Maj:t remitterats till sjölagstiftningskommittén.

— 1922 —

272

6. Framställning angående ändring av bestämmelserna i 3 § i kungl.
förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning.

Till Konungen har jag den 8 april 1921 avlåtit en framställning av huvudr
sakligen följande innehåll:

»I en den 19 juli 1919 hit inkommen klagoskrift fäste metodistpastorn O. V.
Karlsson i Falun min uppmärksamhet å en i tidningen Falukuriren den 28 maj
1919 införd artikel med rubrik: »Statskyrklig byråkrati», i vilken artikel avhandlades
sättet för utträde ur svenska kyrkan enligt 3 § i kungl. förordningen den
31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

I artikeln påstods, att, sedan 13 personer i Falun — vilka »för ett par månader
sedan» skriftligen anmält sin avsikt att utträda ur statskyrkan samt därefter
å pastorsexpeditionen vidhållit sin anmälan — av tjänstgörande pastorsadjunkten
Helge Arvedson blivit antecknade såsom vederbörligen utträdda ur kyrkan,
hade kyrkoherden i Falu och Kopparbergs församling, kontraktsprosten
Gunnar Ekström förklarat, att deras anmälan icke skett i enlighet med gällande
bestämmelser, då de icke inför Ekström personligen anmält och vidhållit sitt utträde,
varför Ekström låtit anteckna dem såsom fortfarande medlemmar av statskyrkan
och ålagt Arvedson att meddela dem denna åtgärd.

Artikelns författare gjorde gällande, att paragrafens uttryck »kyrkoherden» i
detta fall måste anses beteckna en kyrklig institution, icke kyrkoherden personligen,
samt att, enligt vad författaren inhämtat, på andra ställen än Falun vore
vanligt, att angelägenheter, sådana som den omtalade, avgjordes på pastorsexpeditionen
även i vederbörande kyrkoherdes frånvaro. Det vore här endast fråga
om en formsak, en kyrklig bokföringsfråga. Även om denna åsikt icke skulle
vara riktig, borde i allt fall kyrkoherden vara skyldig att hava regelbundna mottagningstider
och att kungöra dessa, så att allmänheten utan större svårighet skulle
kunna träffa honom

Karlsson anmälde vidare, att, då han den 24 maj 1919 infunnit sig å pastorsexpeditionen
i Falun å tid, då densamma enligt annonsering hölles öppen, för att
göra en första anmälan om utträde ur svenska kyrkan, hade Arvedson, som tjänstgjort
å expeditionen, vägrat mottaga denna anmälan och hänvisat Karlsson att
inställa sig i Ekströms privata våning för att få saken ordnad. Karlsson påkallade
åtgärd från min sida i ärendet och anhöll om meddelande, huru i dylika angelägenheter
riktigt skulle förfaras.

I infordrad förklaring anförde Ekström huvudsakligen: Utträde ur svenska
kyrkan verkställdes genom anmälan 2 gånger, de båda anmälningarna till tiden
skilda åt av minst 2 månader. Om huru det skulle tillgå vid den första anmälan
vore intet närmare bestämt. Den kunde således göras skriftligt. Om den andra
anmälan vore det däremot tydligt stadgat, att den skulle ske vid personlig inställelse,
och lagen stadgade, lika uttryckligt, hos vem denna inställelse skulle äga rum:
hos kyrkoherden. Den enda möjlighet till vidsträcktare tolkning än den, som
läge i den klara ordalydelsen, framginge ur ett på andra ställen i lag och för —

1922 —

273

fattningar förekommande uttryck: kyrkoherden eller den hans ämbete förestår, d. v. s.
den, som under kyrkoherdens tjänstledighet eller när tjänsten stode vakant vore
förordnad såsom vice pastor. Lagens bokstav utgjorde, anförde Ekström vidare,
i detta fall ett klart uttryck för lagens mening. Vederbörande skulle personligen
inställa sig hos kyrkoherden för att giva denne tillfälle till ett personligt samtal,
innan ett så viktigt steg toges. Lagen ville förekomma, att steget toges av förhastande
eller av okunnighet eller missuppfattning beträffande kyrkans väsen och
betydelse, kyrkans lära och ordning. Därför skulle den, som vore betänkt på att
utträda ur kyrkan, och innan detta skedde, hava haft ett enskilt personligt samtal
med sin kyrkoherde, ett samtal, som krävde själasörjarens vishet och kärlek, takt
och grannlagenhet. Här vore fråga om något annat än en blott expeditiousåtgärd.

Tillika upplyste Ekström, att de ifrågavarande 13 personerna redan 1915 anmält
sitt utträde ur statskyrkan, att Arvedson då gjort anteckning i kyrkoboken
om att de utträtt ur statskyrkan, samt att Ekström icke — såsom Karlsson påstått
— låtit anteckna dem såsom fortfarande tillhörande kyrkan utan endast tillsagt
Arvedson att genom överstrykning annullera berörda anteckning.

Karlsson genmälde i påminnelser att, då Ekström påstått, att föreskriften om
personlig inställelse hos kyrkoherden meddelats för att giva denne tillfälle till ett
personligt samtal, innan ett så viktigt steg toges, vore detta icke ett lagens stadgande
utan en av Ekström tagen rätt, vars utövning kunde bliva obehaglig för vederbörande.
Karlsson ville ytterligare framhålla, att utan någon personlig inställelse för
kyrkoherden å pastorsexpeditionen den 5 februari 1919 meddelats utträde ur svenska
kyrkan, till bevis varom Karlsson innehade ett med pastorsämbetets stämpel bevittnat
intyg.

Karlsson inkom sedermera med ännu eu skrift, däri han anförde, att den i
hans påminnelser avsedda personen, vilken genom tvenne anmälningar å pastorsexpeditionen,
den första den 13 augusti 1918 och den andra den 5 februari 1919,
utträtt ur svenska kyrkan och därom erhållit intyg av pastorsämbetet, den 25
september 1919 av Ekström uppkallats och tillfrågats, om han vidhölle sin anmälan
om utträde. Då ifrågavarande person andra gången, d. v. s. den 5 februari,
infunnit sig å pastorsexpeditionen för vidhållande av sin förut gjorda anmälan,
hade tjänstförrättande pastorn i telefon meddelat Ekström besöket. Vilket svar
Ekström givit, visste Karlsson ej, men faktum vore, att pastorn efter samtalet
med Ekström meddelat, att anteckning om utträdet skulle göras. Att så verkligen
skett, bevisade det av Karlsson åberopade intyget. Att Ekström sedermera
uppkallat och tillfrågat nämnda person, huruvida han vidhölle en anmälan, om
vilken han innehade ett av pastorsämbetet utfärdat intyg, vore egendomligt.

I ett ytterligare avgivet yttrande anförde Ekström bland annat, att han icke
med visshet kunde veta, vilken person, som med Karlssons senaste påstående
åsyftades. Om det vore den person, om vilken församlingsboken innehölle anteckningen:
»anmält utträde 2 gång 5/s 19 till niet. ep. kyrk.», så hade Ekströms
ämbetsbroder även i detta fall handlat i strid mot gällande lag. Men detta hade
rättats, sedan Ekström om fallet erhållit kännedom, genom ifrågavarande persons
villiga och vänliga besök hos Ekström.

35 — Justiticombvdamarména ämbetsberättelae till 1929 åra rikadag.

274

I 3 § i kungl. förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning stadgas följande:

Har medlem av svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull
ur kyrkan utträda; give sin avsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling,
han tillhör; uppgive ock det trossamfund, vartill han vill övergå. Framhärdar
han i sin avsikt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen
hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden
därom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund av anmälan, som skett,
innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling
må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.

Beträffande tillkomsten av detta lagrum må följande anmärkas.

I Kungl. Maj:ts proposition till rikets ständer den 27 oktober 1859, n:r 38,
avgavs förslag till, bland annat, förordning rörande främmande trosbekännare och
deras religionsövning.

14 § i nämnda förslag lydde: Faller någon av från den rena evangeliska
läran och låter ej av sin själasörjares undervisning och förmaning sig rätta, varde
han av domkapitlet eller dess förordnade ombud varnad. Framhärdar han
ändå i sin villfarelse och önskar att från svenska kyrkan övergå till främmande
religionssamfund, göre han personligen hos kyrkoherden i den församling, vartill
han hörer, anmälan därom till anteckning i kyrkoboken; dock skall han ej anses
från kyrkan skild förr än han, efter uppnådd ålder av 18 år, blivit i annat tilllåtet
religionssamfund upptagen. Varder avfälling från svenska kyrkan upptagen
i främmande religionssamfund förr, än han uppnått 18 års ålder och, efter undergången
varning av domkapitlet eller dess ombud, personligen anmält hos kyrkoherden
i den församling, vartill han hörer, sin önskan att ur svenska kyrkan utträda;
vare den honom upptagit förfallen till böter från och med 50 till och med
300 riksdaler. Om avfällings upptagande i främmande religionssamfund skall
föreståndaren för detsamma inom 2 månader därefter underrätta kyrkoherden i
den församling, vartill den avfällige hört.

Lagutskottet föreslog, att lagrummet måtte erhålla följande lydelse: Faller
någon av från den rena evangeliska läran och anmäler han för sin själasörjare,
att han förty vill ur svenska kyrkan träda; då skall han undervisas och förmanas
av själasörjaren, som förelägge honom en månads tid att sig betänka. Framhärdar
han ändå i sin villfarelse; varde, efter anmälan, ytterligare varnad av domkapitlet
eller dess förordnade ombud. Bliver den varning ock utan verkan och
har han uppnått 21 års ålder; förklare kapitlet honom från svenska kyrkan skild.
Varder avfälling från svenska kyrkan upptagen i främmande religionssamfund i
annan ordning än nu stadgad är; vare den honom upptagit etc. (i huvudsak lika
med Kungl. Maj:ts förslag).

Enligt ridderskapets och adelns protokoll yttrade friherre Cederström vid behandlingen
av 14 §, att vad som för honom gjorde, att han ansåge lagutskottets
förslag äga företräde framför propositionen vore, att det föreskreves i det förra,
att om man ville utträda ur statskyrkan, så skulle man anmäla sig bos sin själasörjare,
som då ålade en kortare betänketid. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
man däremot personligen inställa sig hos sin själasörjare, varigenom tillfälle kun —

1922 —

275

de öppna sig att chikanera och trakassera. Då dessutom en viss ålder av 21 år
vore föreskriven, kunde det vara överflödigt att befalla dem att personligen inställa
sig.

Kungl. Maj:ts förslag antogs av ständerna, och förordning i ämnet uttärdades
den 23 oktober 1860.

Emellertid restes ett häftigt motstånd mot den nya lagstiftningen av de frireligiösa,
vilka ansågo bestämmelserna i förordningen för dem kränkande. Med
anledning härav väcktes vid 1868 års riksdag motion om ändringar i förordningen
i syfte särskilt att förenkla bestäm melserna om sättet för utträde ur svenska
kyrkan. Motionären framhöll, att 1860 års förordning bröte mot grundprincipen
för all tolerans, då den stämplade avvikelse i läran såsom en förbrytelse,
för vilken den felande skulle av den ecklesiastika makten varnas i uppenbart
ändamål att förmås till återkallelse.

Lagutskottet yttrade: Ändamålet med den i 14 § i 1860 års förordning stadgade
undervisning, förmaning och varning torde i de flesta fall förfelas, enär
dessa formaliteter innebure ett moraliskt tvång, som snarare vore ägnat att alstra
bitterhet hos den, som utgjorde föremålet. Själasörjaren borde ej sakna utväg
att även utan lagens biträde bereda sig tillfälle att genom undervisning och varning
söka förhindra ett förhastat steg av den, som stode i begrepp att övergå
till främmande trossamfund. Utskottet ansåge därför, att lagen i denna del borde
ändras med föreskrift endast, att den dissekerande, som hos kyrkoherden anmält
sin avsikt att från svenska kyrkan övergå till främmande religionssamfund,
skulle, sedan minst två månader efter sålunda gjord anmälan förflutit, personligen
inställa sig hos kyrkoherden. Genom en sådan mellantid lämnades rådrum
till besinning för den, som möjligen av överilning beslutat sig för att utträda ur
statskyrkan, och därigenom att han vid det tillfälle, då anmälan för andra gången
gjordes, skulle personligen inställa sig hos kyrkoherden, bleve denne i tillfälle att
göra de föreställningar, som av plikt och kristlig kärlek förestavades.

Lagutskottet framlade ett förslag till ny förordning angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning, däri det hette i 13 §: Vill någon övergå
från svenska kyrkan till främmande religionssamfund, göre därom anmälan
hos kyrkoherden i den församling han tillhör. Fortfar han i sitt beslut, inställe
sig, sedan minst 2 månader efter sålunda förut gjord anmälan förflutit, personligen
hos kyrkoherden och förnye sin anmälan med uppgift a det främmande
religionssamfund, vari han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning i
kyrkoboken och meddele däröver bevis. Föreståndare för särskilt religionssamfund
åligge att inom 2 månader, från det medlem av svenska kyrkan blivit i
samfundet upptagen, därom underrätta kyrkoherden i den församling, vartill den
upptagne hört.

Båda kamrarna återremitterade förslaget till utskottet.

I första kammaren yttrade herr Säve, att 13 § av förslaget så till vida utgjorde
en förbättring av 14 § i 1860 års förordning, som den befriade den person,
som ville övergå från svenska kyrkan till främmande religionssamfund, från
att undergå en dubbel varning och läte bero endast vid anmälan hos pastor, itererad
efter ett mellanrum av 2 månader.

1922 —

276

Vid 1869 års riksdag yttrade lagutskottet beträffande 14 § i 1860 års förordning
ungefärligen detsamma som vid föregående riksdag. Utskottet föreslog,
att i en ny författning i 3 § skulle upptagas följande stadgande: Har medlem
av svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan
utträda; give sin avsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han tillhör;
uppgive ock det trossamfund, vartill han vill övergå. Framhärdar han i sin
avsikt, inställe sig, sedan minst 2 månader förflutit, personligen hos kyrkoherden
samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning
i kvrkoboken.

I första kammaren yttrade greve Mörner, att han ej kunde gilla bibehållandet
av bestämmelsen, att den, som ville utträda från kyrkan, skulle andra gången
personligen infinna sig hos kyrkoherden. Man tycktes på denna promenad lägga
större vikt, än den förtjänade. Det förutsattes visserligen i utskottets motiv, att
prästen skulle begagna, detta tillfälle att anställa förhör med den, som ville utträda,
men det funnes ingenstädes stadgat, att denne vore skyldig att underkasta
sig ett sådant förhör, och det torde väl de flesta vägra.

Riksdagen godkände den av lagutskottet föreslagna lvdelsen, men Kungl,
Maj:t lät av särskilt skäl förslaget förfalla.

I proposition till 1873 års riksdag framlade därefter Kungl. Maj:t ett förslag
till förordning om främmande trosbekännare och deras religionsövning, som i
huvudsakliga delar överensstämde med det av 1869 års riksdag antagna.

I högsta domstolen yttrade justitierådet Olivecrona: Skulle icke villkoren
för utträdande ur svenska kyrkans gemenskap tillhöra kyrkolagstiftningens område,
insåge han icke, att det funnes någon giltig grund för stadgandet, att en
anmälan om övergivande av kyrkan skulle göras hos församlingens kyrkoherde,
icke heller varför en förnyad anmälan därom nödvändigt skulle göras personligen
hos honom. Den kunde eljest lika väl göras hos polismyndigheten i orten eller
i sammanhang med man talsuppgifterna. Men de båda villkoren, att anmälan om
utträdande ur svenska kyrkan skulle ske hos församlingens kyrkoherde och personligen
förnyas efter ett förlopp av minst 2 månader, syntes giva vid handen
ett erkännande av nödvändigheten att bereda kyrkan möjlighet att genom församlingens
pastor fullgöra sin plikt att tala upplysande och förmanande ord till
sådana av kyrkans medlemmar, som måhända av lättsinne och yttre bevekelsegrunder
stode färdiga att övergiva den kyrka, inom vilkens sköte de njutit religiös
omvårdnad.

I första kammaren instämde herr von Koch huvudsakligen i greve Mömers
förutberörda yttrande och förklarade sig på grund därav helst önska att 3 § komme
att lyda sålunda: »Har medlem av svenska kyrkan omfattat annan kristen
lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda, inställe sig hos kyrkoherden» etc.
men framställde intet yrkande.

Lagutskottets ordförande herr von Gegerfelt yttrade, att tillkännagivandet av
avsikten att utgå ur kyrkan första gången finge ske, utan att den, som omfattat
den främmande läran, personligen behövde inställa sig, men vid den senare anmälan
måste han däremot själv personligen infinna sig hos kyrkoherden. Sistnämnda
bestämmelse hade införts, på det att kyrkoherden måtte få tillfälle att

— 1922 —

277

samtala mod och förmana don, som ämnade utgå från kyrkan. Ville han ej lyssna
till förmaningen, så kunde detta ej hjälpas, men man hade genom lagen velat
bereda ett tillfälle åt prästerskapet att lämna en sådan.

I andra kammaren yttrade herr Hedin: Skenbart hade man väl genom den
redaktion, som 3 § fått, tagit bort de uti dittills gällande lag stadgade skandalösa
varningsgrader, som en person vore underkastad, då han ville utgå ur svenska
statskyrkan och inträda i ett annat trossamfund, men i verkligheten hade
man dock fortfarande lämnat rum för tillämpning av dylika varningsgrader. Genom
dessa skenbart oskyldiga ord: »framhärdar han i sin avsikt, inställe sig, sedan
minst 2 månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till
utträde ur svenska kyrkan», hade tillfälle fortfarande lämnats prästerskapet att
underkasta den, som anmälde sig till utträde ur kyrkan, samma förödmjukande
procedur, som funnes enligt förordningen den 23 oktober 1860. Talaren yrkade,
att de två första meningarna av 3 § måtte sammandragas till en, vilken komme
att erhålla följande lydelse: »Har medlem av svenska kyrkan omfattat främmande
kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda, give sin avsikt tillkänna
för kyrkoherden i den församling, han tillhör, samt uppgive det trossamfund, vartill
han vill övergå; och göre kyrkoherden därom anteckning i kyrkoboken.» Genom
en sådan ordalydelse betoges präfterskapet icke blott rättighet utan ock tillfälle
att framställa dylika varningar, vilka naturligtvis för den, som vore mera
viss i sin tro, måste förefalla förödmjukande.

Hen i propositionen föreslagna lydelsen av 3 § godkändes av kamrarna, varefter
nu gällande förordning i ämnet, utfärdades.

Förslag till ändring av 3 § framkommo därefter vid 1877, 1882, 1885, 1886,
1891, 1893, 1894, 1896, 1898 och 1899 års riksdagar. Vad som förekom hade
dock icke något direkt intresse för ifrågavarande spörsmål.

Av denna kortfattade redogörelse för tillkomsten av 3 § i 1873 års förordning
framgår emellertid, att med bestämmelserna i paragrafen avsetts att bereda
statskyrkans prästerskap möjlighet att upplysa och förmana sådana medlemmar
av kyrkan, som ämna utträda ur densamma.

Riktigheten av denna uppfattning bestyrkes jämväl av uttalanden vid 1901
års riksdag. Kungl. Maj:t föreslog i proposition till nämnda riksdag, att till 3 §
skulle fogas ett tillägg, innefattande uttryckligt förbud för främmande församlings
föreståndare eller präst att i sin församling upptaga medlem av svenska
kyrkan, innan denne utträtt ur kyrkan i stadgad ordning. I propositionen yttrades,
att det bestämt borde föreskrivas, att icke blott den slutliga anmälan om utträde
ur kyrkan, utan även det föregående tillkännagivandet av avsikten att utträda
skulle göras vid personlig inställelse hos kyrkoherden. Genom eu sådan
föreskrift skulle nämligen för prästerskapet beredas ett väsentligen ökat tillfälle
att meddela de upplysningar och den undervisning, som redan i gällande bestämmelser
förutsattes kunna vara påkallade.

Lagutskottet anförde, att utskottet ej kunde finna ändringen behövlig eller
välbetänkt. Prästerskapet hade redan genom nu gällande stadganden tillförsäkrats
möjlighet att samtala med och meddela undervisning åt den utträdessökande,
i ty att denne vore pliktig att personligen inställa sig hos kyrkoherden för att

— 1922 —

278

fullgöra sin slutliga anmälan om utträde ur svenska kyrkan, och en föreskrift om
ytterligare ett personligt besök hos kyrkoherden skulle därför, enligt utskottets
förmenande, utan att vara av verkligt behov förestavad, komma att i många fall
medföra obehag för den utträdessökande och även för prästerskapet.

I andra kammaren anslöt sig biskopen von Schéele till lagutskottets åsikt,
väsentligen därför, att han trodde, att sådant tillfälle till upplysning, som det man
önskat sig genom ett personligt samtal mellan själasörjare och en hans församlingsbo,
i de flesta fall kunde beredas på enskild väg utan någon lagbestämmelse
därom. Mången gång torde ock en pastor inse, att ett dylikt samtal skulle mera
skada än gagna, och då borde han ju vara fullt berättigad att avstå därifrån.

Första kammaren biföll propositionen, varemot andra kammaren avslog densamma.
Förslaget förföll således.

Sedan ämnet ytterligare varit före vid 1903 och 1908 års riksdagar, anhöll
riksdagen 1909 i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t, att Eders Kungl. Maj:t ville
taga i övervägande, under vilka villkor det skulle kunna tillåtas medlem av svenska
kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda
ur kyrkan, samt därmed sammanhängande frågor. Enligt vad jag erfarit
hava de 1918 tillkallade sakkunniga i ämnet påbörjat behandling av förslag till
lag angående rätt till utträde ur statskyrkan, avseende att ersätta den nu gällande
dissenterförordningen.

Av det ovan antecknade framgår tydligt, att innebörden i bestämmelserna i
3 § i förordningen är, att den, som önskar utträda ur svenska statskyrkan, skall
därom två gånger göra anmälan hos kyrkoherden i församlingen. Första gången
kan denna anmälan göras skriftligen, men andra gången skall den utträdande
personligen inställa sig inför kyrkoherden själv. Enligt vad jag erfarit pläga ock
anmälningar om utträde ur statskyrkan allt fortfarande mottagas av kyrkoherdarna
personligen. Dock har jag fått skäl att antaga, att dylika ärenden numera
i allmänhet handläggas rent expeditionellt utan samband med varning eller förmaningar
till den utträdande. Har denne redan en gång anmält sin önskan att
utträda och två månader senare vidhåller denna anmälan, torde det knappast vara
lönt eller riktigt att vidare söka påverka honom. En annan sak är, att kyrkoherden
bör ingripa, om exempelvis i församlingen uppkommit någon religiös
»väckelse», som är av rent skadlig beskaffenhet.

Även om bestämmelserna i 3 § i 1873 års förordning av ett mera vidsynt
prästerskap kunna tillämpas med urskillning, synas de dock, såvitt nu är i fråga,
så föga överensstämmande med tidens anda, att de torde böra utmönstras.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, hava vid skilda tillfällen
ända sedan tillkomsten av 1860 års författning framhållits faran av att stadgandet
om den personliga inställelsen inför kyrkoherden skulle kunna lända till trakasseri
och förödmjukelse. Exempel på huru denna bestämmelse — ehuru med
formell rätt — begagnats på ett olämpligt sätt synes mig hava framkommit i det
förut berörda, hos mig anhängiggjorda ärendet. Ett dylikt handhavande av lagen
torde väl vara tämligen enastående. Hade det tidigare förekommit, hade det
säkerligen bragts på tal under de vidlyftiga debatterna i riksdagen med anledning
av förslagen till ändringar i 3 § i dissenterlagen och måhända redan framtvingat

1922 -

279

en ändring av lagrummet. Enligt paragrafen är kyrkoherden icke skyldig, men
väl berättigad att förmana den utträdande. Att lagen formellt inrymmer befogenhet
för kyrkoherden att, såsom i det omförmälda fallet ägt rum, hålla fast vid
sin rätt, är föga lyckligt.

Det får väl icke antagas, att kyrkoherden i nutidens stora församlingar skulle
bättre än andra präster inom församlingen känna sina församlingsbor och därför
besitta särskilda förutsättningar för sådana samtal, som här äro i fråga. Föreskrift
om personlig inställelse torde icke heller i och för sig vara nödvändig, för
att statskyrkans intressen skola tillgodoses. Då prästen genom en första anmälan
får kunskap om den utträdandes avsikt, har han ju möjlighet att skriftligen eller
genom besök hos den utträdande förebygga ett förhastat beslut. Enligt mitt förmenande
kan ifrågasättas, om icke — därest tvenne anmälningar angående utträde
ur statskyrkan skulle anses böra bibehållas — den andra anmälningen bör
bliva en ren expeditionssak.

Från prästerligt håll torde väl komma att resas en bestämd gensaga mot att
den personliga kontakten mellan prästerskapet och den utträdande alldeles borttages.
Måhända skulle i så fall hela frågan om utträdet å de utträdandes vägnar
ombesörjas av de frikyrkliga prästerna, varigenom förhastade utträden kunde
komma till stånd. Men skulle en fordran på personlig inställelse vid något tillfälle,
innan utträdet blivit definitivt, anses böra bibehållas, borde det åtminstone
stå den som önskar utträda fritt att välja, med vilken präst inom församlingen
han skall nödgas samtala i ett ämne, som väl alltid för den utträdande måste
bliva förenat med obehag.

Vid ett par tillfällen (1868 och 1901) hava i riksdagen den norska dissenterlagstiltningens
bestämmelser framhållits såsom en lämplig förebild. I norska
dissenterlagen den 27 juni 1891 stadgas, att anmälan om utträde ur statskyrkan
kan ske antingen muntligen eller skriftligen hos vederbörande »sogneprest», vilken
inför anmälningen i kyrkoboken.

Som vad nu blivit berört möjligen kunde hava intresse för de nyssnämnda
sakkunnigas arbete, får jag med stöd av den befogenhet, som min instruktion
lämnat mig, för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet för den åtgärd, vartill
Eders Kung!. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Samtidigt med att jag överlämnade ifrågavarande framställning, översände
jag en avskrift av densamma till Ekström med en ämbetsskrivelse, däri jag bland
annat anförde att, även om Ekström kunnat grunda sitt handlingssätt i det
anmärkta avseendet på formell rätt, vore jag ingalunda övertygad, att hans
förfarande med hänsyn till moderna tidsförhållanden varit alldeles lämpligt.
Tvärtom hade jag funnit såväl ordalagen i 3 § i dissenterförordningen som
Ekströms tillämpning av desamma så föga överensstämmande med nutida
åskådning, att vad i ärendet förekommit föranlett mig att i framställning
till Kungl. Maj:t begära författningsändring.

Min framställning till Kungl. Maj:t har överlämnats till religionsfrihetssakkunniga.
_

— 1922

280

7. Framställning angående indrivning och redovisning av kronoutskylder
och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 §
utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats.

I detta ämne avlät jag den 27 september 1921 till Konungen en framställning
av huvudsakligen följande innehåll:

»Genom den omorganisation av fögderiförvaltningen, som genomfördes från
och med 1918 års början, överlämnades i stort sett kronofogdarnas tjänsteåligganden
till landsfiskalerna.

I lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande
bestyr förordnades, att vad i lag eller författning vore stadgat med avseende
å kronofogde eller kronans uppbördsman eller ombudsman å landet skulle,
sedan kronofogdetjänsterna med utgången av år 1917 indragits, äga tillämpning
med avseende å landsfiskal, såvitt ej annorlunda blivit stadgat.

Beträffande uppbörds- och indrivningsväsendet medförde omorganisationen
nya författningsbestämmelser.

I kungl. förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om indrivning
av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera (restindrivningsförordningen;
sv. f. n:r 916) stadgas bland annat följande:

§ I Skall

indrivning äga rum av a) utskylder och avgifter till kronan samt
sådana utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden uppbäras och
redovisas i sammanhang med kronouppbörden; b) kommunalutskylder och sådana
medel, vilka uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder, samt
församlingsavgifter till prästerskapet; samt c) de övriga avgifter eller andra liknande
medel, för vilka enligt särskilda av Kungl. Maj:t för allmänna kassor och
inrättningar fastställda reglementen eller i övrigt gällande föreskrifter utmätning
må äga rum utan föregående dom eller utslag, åligger det vederbörande utmätningsman
att med iakttagande av här nedan givna föreskrifter förrätta utmätning
eller ock, där indrivningen avser utskylder eller allmänna avgifter, bevilja införsel
ävensom avgiva redovisning.

§ 2.

Mom. 1. Angående indrivning och redovisning av de i § 1 under a) upptagna
utskylder och avgifter är stadgat i uppbördsförfattningarna.

Mom. 2. Framställning om indrivning av de i § 1 under b) upptagna utskylder
och avgifter göres hos utmätningsmannen i den ort, där dessa utskylder och
avgifter blivit skattskyldig påförda. Vid framställningen skall vara fogad summerad
restlängd, upptagande den skattskyldiges namn och hemvist ävensom beloppet
av oguldna utskylder och avgifter; och skall restlängden tillika innehålla
särskilda kolumner för anteckning av vidtagna åtgärder, av de medel, som influtit,
eller av hinder, som för indrivningen mött. — — — —

— 1922 —

281

Mom. 3. Indrivning av övriga medel, varom i denna förordning förmäles,
begäres omedelbart hos utmätningsmannen i den ort, där indrivningen skall
verkställas.

§ 4.

Vad i 6 § utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman är ock gällande
med avseende å den, som på grund av denna förordning förrättar utmätning.
Vid utmätning enligt denna förordning lända till efterrättelse utsökningslagens
föreskrifter om verkställighet av utmätning och vad därvid undantagas må,
om utmätt egendoms försäljning, om fördelning av medel, som till följd av utmätning
influtit, samt om klagan över utmätningsmans förfarande. -----

§ 11.

För indrivning av de i § 1 under a) och b) omförmälda medel äger den utmätningsman,
inom vilkens distrikt medlen uttagits, åtnjuta ersättning med stadgad
indrivningsavgift eller uppbördsprovision, dock att, när utmätningsman anlitat
fjärdingsmans eller exekutionsbetjänts biträde vid indrivningen, fjärdingsmannen
eller exekutionsbetjänten må uppbära hälften av indrivningsavgiften och
uppbördsprovisionen för medel, som blivit av honom indrivna. Öar fjärdingsman
eller exekutionsbetjänt förrättat utmätning, äge han åtnjuta hälften av indrivningsavgiften
eller uppbördsprovisionen.---—»

Därefter redogjorde jag för åtskilliga till ämnet hörande stadganden i uppbördsreglementet,
kungl. kungörelsen angående medelsförvaltningen i länen samt
kungl. förordningen angående indrivning och redovisning av böter samt fortsatte:

»Enligt § 19 i instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna (sv. f.
n:r 903) åligger det landsfiskal att, i enlighet med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente
samt i särskilda förordningar angående föreskrifter om utmätning
för krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. ävensom angående
indrivning och redovisning av böter, verkställa indrivning och redovisning av
sådana allmänna medel och avgifter; och äger han därvid påkalla handräckning
och tjänstebiträde av vederbörande utmätningsman, fjärdingsman, polis- eller
exekutionsbetjänt, allt i överensstämmelse med vad i nämnda författningar är
därom stadgat.

Redan av en genomläsning av de anförda lagrummen framgår, likasom
vid en ytterligare granskning av författningarna, att i fråga om vem som å landet
skall företaga de ifrågavarande tjänsteåtgärderna en svävande terminologi använts.
Medan i restindrivningsförordningen talas om vederbörande utmätningsman,
omnämnes i de övriga författningarna landsfiskalen och i bötesindrivningsförordningen
»redogöraren».

Emellertid finnas inom åtskilliga landsfiskalsdistrikt förutom landsfiskalen
särskilda utmätningsmän, nämligen sådana, som enligt 3 § utsökningslagen av
K. B. förordnats inom visst område, såsom vissa köpingsåklagare och stadsfiskaler
i fögderistäder.

36 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1992 års riksdag.

282

Angående tolkningen av de förevarande författningsbestämmelserna hava olika
meningar yppat sig mellan landsfiskaler, å ena, samt dylika särskilda utmätningsmän,
å andra sidan.

Sålunda har landsfiskalen i Sollentuna distrikt V. Forsselius i en till mig ingiven
skrift anfört följande:

Jämlikt 3 § utsökningslagen hade K. B. i Stockholms län förordnat poliskommissarien,
förut polisuppsyningsmannen E. Sohlberg att i landsfiskals ställe
tills vidare vara utmätningsman i Sundbybergs köping, som tillhörde Sollentuna
landsfiskalsdistrikt. Sohlberg hade velat göra gällande, att han därigenom vore
utmätningsman på eget ansvar i Forsselius’ ställe även beträffande kronorestantier.
Men av bestämmelserna i de berörda författningarna hade Forsselius kommit
till den bestämda uppfattning'' n, att 3 § i utsökningslagen icke omfattade
indrivning och redovisning av utskylder eller böter, utan att därom stadgades i
de särskilda förordningarna, som beträffande åtminstone kronoutskylder alldeles
tydligt föreskreve, att de skulle indrivas och redovisas av landsfiskalen, såvitt avsåges
landet, vartill även räknades köpingar, som ju samtliga vore lagda till
landsfiskalsdistrikten och vållade landsfiskalerna mycket arbete ej allenast med
indrivning och redovisning av skatter och böter utan även i andra hänseenden
såsom upptagande av statistiska uppgifter, anmälningar om olycksfall, utredningar
och yttranden i framställningar om utsträckt stängningstid för vissa yrken,
eu del fattigvårdsärenden m. m. Poliskommissarien Sohlberg, som icke verkställt
indrivning och redovisning av kronoutskylder i annan ordning än fjärdingsmannen
inom distriktet, med vilka han i detta avseende jämlikt kungl. brevet den
1 oktober 1886 angående polisuppsyningsmannens i Sundbyberg åligganden vore
likställd, hade åberopat § 11 i restindrivningsförordningen såsom stöd för sin rätt
att tillgodogöra sig hela indrivningsavgiften. Sohlberg skulle nämligen vara för
Sundbyberg »den utmätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits». Men
om de åberopade författningarna beträffande landet överflyttat kronofogdarnas
åligganden rörande indrivning och redovisning av kronorestantier samt ansvaret
därför å landsfiskalerna, kunde det icke vara möjligt, att annan person kunde
vara utmätningsman på eget ansvar i landsfiskals ställe för samma utskylder.
Förelåge således icke den möjligheten, att Sohlberg vore utmätningsman för
kronorestantier inom den del av Sollentuna landsfiskalsdistrikt, som utgjordes av
Sundbybergs köping, måste den tolkningen givas åt sistnämnda paragraf, att med
utmätningsman inom ett distrikt avsåges beträffande kronorestantier för landet
endast landsfiskalerna, en var inom det landsfiskalsdistrikt, där medlen uttagits.
Då, så vitt Forsselius hört, landsfiskalerna i allmänhet vore angelägna om att
vinna full klarhet i berörda fråga, hemställde Forsselius, att jag ville tillkännagiva
min mening om särskilt förordnade utmätningsmäns å landet ställning till
landsfiskalerna i avseende å indrivning och redovisning av kronoutskylder.

Forsselius åberopade en i tidskriften Landsstaten för den 15 juli 1920 intagen
artikel med rubriken: »Stadsfiskalernas i städer under landsrätt ställning
som utmätningsmän», i vilken artikel den uppfattningen hävdades, att landsfiskalen
ensam vore berättigad till den andel av indrivningsavgiften, som enligt § 11 restindrivningsförordningen
skulle tillfalla honom såsom ensam utmätningsman för

— 1922 —

283

kronoutskylder, och att stadsfiskal i fögderistad finge nöja sig med den andel, som
tillkomrae honom som biträde åt landsfiskalen vid indrivningen.

Med anledning av innehållet i landsfiskalen Forsselius’ skrift anmodade jag
K. B. att inkomma med yttrande.

K. B. anförde i avgivet utlåtande följande:

Till en början ville K. B. upplysa, att K. B. tidigare varit i tillfälle att taga
ställning till ifrågavarande spörsmål. Sedan landsfiskalen i Danderyds distrikt
H. N:son Holmström hos K. B. gjort framställning om åläggande för stadsfiskalen
Emil Ekström i Djursholm att redovisa hälften av indrivningsavgifter och stämmoböter
för indrivning av allmänna medel, vilka den sistnämnde efter framställning
av Holmström indrivit eller komme att indriva, hade K. B. i resolution den 23
december 1919 utlåtit sig sålunda: Som Ekström blivit av K. B. jämlikt 3§ utsökningslagen
förordnad att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman
i Djursholms stad, måste Ekström anses vara berättigad att för av honom
inom staden uttagna medel av sådan beskaffenhet, varom förmäldes i § 1 a och b

1 restindrivningsförordningen den 14 december 1917, uppbära ej mindre den utmätningsman
enligt § 11 i nyssnämnda förordning tillkommande indrivningsavgift
än även stämmoböter enligt § 8 i kungl. förordningen om uppbörd av krigskon
junkturskatt den 27 januari 1917, och lämnades följaktligen den av Holmström
gjorda framställningen utan avseende. K. B:s ifrågavarande resolution
hade av Holmström överklagats. Forsselius hade sökt göra gällande den uppfattningen,
att ett jämlikt 3 § i utsökningslagen meddelat förordnande att på
eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman icke skulle medföra befogenhet
att såsom utmätningsman verkställa indrivning av utskylder. Till stöd för
denna uppfattning åberopade Forsselius jämte annat bestämmelserna i § 10 mom.

2 samt § 19 uppbördsreglementet ävensom andra stadganden i samma författning.
De åberopade författningsrummen innehölle föreskrifter om skyldighet för landsfiskal
att vidtaga åtgärder för indrivning av i restlängd upptagna utskylder samt
rörande sättet för redovisning av influtna kronoutskylder. Den omständigheten,
att nyssnämnda åligganden tillkomme vederbörande landsfiskal, syntes likväl icke
kunna föranleda den slutsatsen, att en jämlikt 3 § utsökningslagen förordnad utmätningsman
icke skulle äga befogenhet att inom sitt distrikt indriva utskylder.
Befordrandet till indrivning av restantier och slutlig redovisning av influtna medel
måste anses såsom ett tjänsteåliggande för vederbörande landsfiskal, för vilket särskild
ersättning icke utginge. Sådant åliggande tillkomme däremot icke särskilt
förordnad utmätningsman. Bestämmelser angående utmätningsmans befattning
med indrivningen av restantier återfunnes emellertid i restindrivningsförordningen,
varest stadgades, att utmätning för indrivning av utskylder med mera ålåge vederbörande
utmätningsman. Den i 11 § nämnda förordning stadgade ersättning
för indrivningen måste anses utgöra ersättning för besväret med själva utmätningsförfarandet,
vilket ålåge utmätningsmannen, men däremot kunde det icke
avse att innebära gottgörelse för besväret med redovisningen eller skriftväxlingen
i ärendet. Ett stöd för denna uppfattning förmenade sig K. B. finna bland annat
däri, att ersättning för indrivning av utskylder inom annat landsfiskalsdistrikt

— 1922 —

284

än det, varest utskylderna påförts vederbörande skattskyldige, utginge till den
landsfiskal, vilken i egenskap av utmätningsman verkställt indrivningen. K. B.
ansåge sig böra i detta sammanhang påpeka, att restindrivningsförordningen, vilken
utfärdats samma dag som uppbördsreglementet, såsom verkställare av indrivning
endast angåve utmätningsmannen i orten. Utmätningsmannen i orten
kunde vara magistrat, landsfiskal eller enligt 3 § utsökningslagen särskilt förordnad
utmätningsman. Det syntes K. B. tämligen oformligt att, såsom Forsselius antagit,
särskilt förordnad utmätningsman i vissa avseenden skulle äga allenast sådan
befogenhet, som tillkomme exekutionsbetjänt. Tvärtom talade alla omständigheter
för att en för visst område särskilt förordnad utmätningsman i fråga om
samma område vore utmätningsman med uteslutande av den landsfiskal, inom
vilkens distrikt området vore beläget.

I det av Forsselius åberopade nådiga brevet den 1 oktober 1886, varigenom
Sundbyberg förklarats för köping, förordnades bland annat, att det skulle åligga
köpingen att bekosta skälig avlöning åt en polisuppsyningsman, vilken, antagen
av K. B., både att, under åtnjutande av det skydd, som tillkomme länsman eller
stadsfiskal, handhava köpingens säkerhets- och ordningspolis, åtala där timade
brott och förseelser av den art, att allmän åklagare ägde dem beivra, samt i övrigt
i alla ärenden, vilka anginge köpingens befolkning, fullgöra de bestyr, som
på landet ålåge fjärdingsman.

Vidare har jag erfarit, att sedan besvär anförts mot den av K. B. i dess utlåtande
omförmälda resolutionen den 23 december 1919 i ärendet mellan landsfiskalen
Holmström och stadsfiskalen i Djursholm, Eders Kungl. Maj:t genom ett
den 9 december 1920 i regeringsrätten meddelat utslag ej funnit skäl att göra
ändring i K. B:s beslut.

Som landskamreraren Knut Gislén biträtt Eders Kungl. Maj:t vid utarbetandet
av de i samband med fögderiförvaltningens omorganisation erforderliga författningsbestämmelserna,
anmodade jag honom att till mig inkomma med utlåtande
dels angående rättmätigheten i Forsselius’ framställning dels angående frågan,
huruvida författningarna beträffande föreliggande spörsmål kunde synas så
oklara, att de tarvade ett förtydligande i ett eller annat avsende.

Landskamreraren Gislén anförde därpå i avgivet utlåtande följande:

Under behandlingen av frågan om fögderi förvaltningens omorganisation hade
i samband med ordnandet av landsfiskalernas övertagande av kronofogdarnas bestyr
med indrivningen och redovisningen av kronoutskylder och böter framkommit
tanken att i landsfiskalsdistrikt, där särskild utmätningsman förordnats, låta
denne för sitt tjänsteområde helt övertaga nämnda bestyr. Denna tanke hade
emellertid måst övergivas, då utmätningsmannen, om han fått övertaga jämväl
redovisningen av kronoutskylder och böter, måst bliva redogörare och man icke
ansett tillrådligt att öka redogörarnas antal utöver vad som blivit en följd av att
kronofogdarnas redovisningsskyldighet överflyttades på landsfiskalerna. Då nämligen
i flera län redogörarantalet av denna anledning överstege 30, hade man befarat,
att landskontoren vid ytterligare ökning av antalet omöjligen skulle inom

- 1922 —

285

föreskriven tid medhinna att granska och sammanfatta redogörarnas månadsräk
ningar, varförutom även revisionen av länens räkenskaper skulle bliva vidlyftigare.
Man hade därför ansett sig böra begränsa ifrågavarande utmätningsmäns
bestyr med utskylder och böter till att avse själva indrivningen, och denna grundsats
vore också genomförd i de nya författningar, som upprättats rörande indrivning
och redovisning av kronoutskylder och böter nämligen uppbördsreglementet,
bötesindrivningsförordniugen, restindrivningsförordningen och kungörelsen om medelsförvaltningen
i länen. Bestämmelserna i dessa författningar syntes tillräckligt
tydligt angiva, att indrivningen av utskylder och böter inom område, där särskild
utmätningsman vore förordnad, borde verkställas av denne. För att emellertid
misstydningar skulle undvikas samt de bestämmelser i uppbördsreglementet, till
vilka hänvisades i restindrivningsförordningens § 2 1 mom., måtte beträffande indrivningen
vara uttalade direkt och ej såsom nu indirekt, och då en lucka förefunnes
i fråga om särskilt förordnad utmätningsmans redovisningsskyldighet, borde
vissa ändringar ske i § 14 uppbördsreglementet och § 1 restindrivningsförordningen.
Huru Gislén tänkt sig dessa ändringar, framginge av följande förslag, vars
formulering naturligen kunde behöva justeras.

Uppbördsreglementet § 14.

Mom. 1. Sedan restlängd kommjt vederbörande landsfiskal eller utmätningsman
i stad tillhanda, åligger det honom att av i restlängden upptagna skattskyldiga,
som vistas inom hans tjänstedistrikt, skyndsamt söka uttaga av dem oguldna
utskylder.

Kan i restlängden upptagen skattskyldig icke anträffas inom distriktet, skall
ofördröjligen noga undersökas, huruvida annan är pliktig att ansvara för hans
utskylder samt om tillgång för dessas gäldande eljest förefinnes, i vilka fall utskylderna
skola genom vederbörande uttagas.

Mom. 5. Där särskild person förordnats att för visst område i landsfiskals
ställe vara utmätningsman, skall landsfiskalen till utmätningsmannen ofördröjligen
avlämna avskrift eller utdrag av honom tillhandakommen restlängd, i vad
den avser nämnda område, och åligger det därefter utmätningsmannen att vidtaga
de eljest på landsfiskalen enligt denna paragraf ankommande åtgärder ävensom
att till landsfiskalen redovisa för undersökning och utredning enligt denna
paragraf inom den i mom. 4 stadgade tid samt i övrigt enligt bestämmelserna i
§ 15 mom. 2.

Restindrivningsförordningen § 1.

Skall indrivning ske av:

a) utskylder — — —-----

b) ----------

c)-----—----utslag;

åligger det vederbörande utmätningsman att med iakttagande av här nedan
givna föreskrifter ombesörja indrivningen samt, där så för ändamålet erfordras,
förrätta utmätning eller ock, där indrivningen avser utskylder eller allmänna avgifter,
bevilja införsel ävensom avgiva redovisning.

Vidare yttrade landskamreraren Gislén:

Vad anginge Forsselius’ anspråk på att, även där särskild utmätningsman

—.1922 -

286

förordnats, anses såsom utmätningsman för indrivning av kronoutskylder med
rätt att åtnjuta stadgad indrivningsavgift, så att utmätningsmannen skulle vara
likställd med fjärdingsman, syntes detta icke hava stöd i gällande föreskrifter.
Uppenbarligen kunde icke inom samma område finnas mera än en utmätningsman,
ty i motsatt fall skulle för samma fordran särskilda utmätningar samtidigt kunna
ske. Den föreliggande frågan vore säkerligen icke heller framkommen för utredning
av dess rättsliga sida utan på grund av dess ekonomiska konsekvenser. Det
kunde ju icke anses fullt rättvist, att landsfiskal för område, där särskild utmätningsman
förordnats, finge utan att erhålla andel i indrivningsavgifterna verkställa
i huvudsak samma redovisningsarbete som för de delar av sitt distrikt, där
han erhölle sådan andel. Det kunde visserligen sägas, att redovisningen av indrivna
kronoutskylder hörde till landsfiskals allmänna tjänsteåligganden och att
indrivningsavgifterna icke vore avsedda att ens till någon del utgöra ersättning
för redovisningsarbetet — så hade man resonnerat vid fögderiförvaltningens omorganisation
— men i praktiken ställde den sig icke så eller åtminstone tedde den sig
icke så för vederbörande landsfiskal. Ville man till vinnande av större rättvisa
i den föreliggande frågan vidtaga ändring i den nuvarande organisationen, torde
detta av skäl, som redan anförts, icke kunna ske på sådant sätt, att den särskilt
förordnade utmätningsmannen för sitt område bleve likställd med landsfiskalen
och således hade att avgiva månadsräkning.

Däremot kunde följande utvägar till frågans lösning givas. Utmätningsmannen
skulle kunna åläggas att för sitt distrikt upprätta och till landsfiskalen avlämna
de uppgifter och längder, vilka denne hade att avgiva enligt 19, 23, 24
och 27 §§ uppbördsreglementet, samt landsfiskalen berättigas att i sina motsvarande
längder summariskt upptaga de i utmätningsmannens handlingar upptagna
utskyldsposter. Därigenom komme den del av landsfiskalens redovisningsarbete,
för vilken indrivningsavgifterna ansåges delvis utgöra ersättning, att åtminstone
till det mesta överflyttas på den, som uppbure dessa avgifter. Vid en sådan anordning
borde motsvarande ändringar vidtagas i bötesindrivningsförordningen.
Eller också kunde en sådan ändring ske i § 11 restindrivningsförordningen, att
särskilt förordnad utmätningsman bleve skyldig att till landsfiskalen i distriktet
avstå viss andel av de indrivningsavgifter, som tillfallit honom för indrivningen
av de i restlängd för utmätningsmannens område upptagna kronoutskylder. Huru
stor andel av indrivningsavgifterna utmätningsmannen borde avstå, kunde vara
svårt att avgöra, men det ville synas, att andelen skäligen kunde bestämmas till
en sjättedel av samtliga influtna indrivningsavgifter. Den senare utvägen till frågans
lösning torde mest tillfredsställa landsfiskalerna, men denna lösning syntes
kräva längre tid och omgång än den förra, då densamma torde få göras till en
riksdagsfråga.

Sedan jag lämnat Forsselius tillfälle att i anledning av Gisléns utlåtande avgiva
påminnelser, anförde Forsselius slutligen bland annat följande:

Till och med utan att räkna med det faktum, att landsfiskalens arbete med
längderna vida överstege utmätningsmannens, borde man under förutsättning att
fördelningen av indrivningsavgiften mellan landsfiskal och fjärdingsman vore nå —

1922 —

287

gorlunda rätt, avvägd med skäl kunna påstå, att den föreslagna fördelningen
komme att alltför mycket gynna utmätningsmannen på landsfiskalens bekostnad.
Ty när landsfiskalen enligt Gisléns mening hade i huvudsak samma arbete med
rostlängderna för område med utmätningsman som för område utan sådan och
landsfiskalen i senare fallet uppbure halva indrivningsavgiften, varför skulle den
då i förra fallet begränsas till en sjättedel eller två sjättedelar mindre? Landsfiskalen
hade ersättning med 500 kronor årligen jämte dyrtidstillägg för närvarande
för kontorslokal med möbler, värme, lyse, städning, trycksaker, skrivutensilier,
inbindning av diarier, kungörelser och författningar, telefoner m. m. — en
alldeles otillräcklig ersättning — men utmätningsmannen vore i regel befriad från
sådana utgifter och uppbure exempelvis i Katrineholm till och med en god ersättning
för indrivningen utöver indrivningsavgiften. De av landskamreraren
G slån föreslagna nya skyldigheterna för utmätningsmannen, nämligen specificerade
redovisningar för kontanter och hinder att biläggas månadsräkningarna samt
upprättande av balanslängder skulle nog i och för sig bereda landsfiskalen lättnad.
Men det kunde ifrågasättas, om denna anordning bleve praktiskt utterbär eller
till verkligt gagn för landsfiskalen. De kamrater, med vilka Forsselius talat om
saken, hyste en annan mening. Tiden för varje redovisning vore begränsad. Utskrivning
av de specificerade bilagorna samt kontrolläsning och summering av
dem måste forceras. Fel kunde uppstå genom att en post fördes under oriktig
titel, genom oriktig summering, genom uraktlåtenhet att i restlängden avpricka
en redovisad post, som därigenom kunde komma att upptagas i påföljande balanslängd,
o. s. v. I erforderliga fall vore landsfiskalen i tillfälle att genomgå
och granska sina egna redovisningar, sedan de överlämnats till K. B., men däremot
icke utmätningsmannens, å vilka han saknade koncept. Men som redogörare
finge nog landsfiskalen svara för redovisningen i dess helhet. I balanslängden
för december, däri oredovisade poster sammanfördes, noterades under
följande år utgående handräckningar och inkommande redovisningar. På grund
därav och då balanslängden låge till grund för redovisning till länsstyrelsen, vore
det alldeles nödvändigt, att längden vore i dess helhet tillgänglig för landsfiskalen.
Den föreslagna delningen av indrivningsarbetet skulle vålla landsfiskalen mycken
oreda, besvär och obehag samt föranleda ständig slitning mellan honom och utmätningsmannen.
Någon annan tillfredsställande lösning på frågan funnes därför
icke än full likställighet mellan landsfiskalen och utmätningsmannen, så att denne
bleve ansvarig redogörare inför länsstyrelsen. Först då bleve han i avseende å skatter
och böter utmätningsman på eget ansvar i landsfiskals ställe. Då länsstyrelserna
numera hade särskilda uppbördsavdelningar, torde den utökning av månadsräkningarnas
antal, som uppkomme därigenom att utmätningsmannen bleve
självständiga redogörare icke vålla några större svårigheter för länsstyrelserna.
Större delen av arbetet med granskning av månadsredovisningarna torde bestå i
att i egna längder eller uppbördsböcker avföra de specificerade redovisningarna
samt granska dessa och hindersbevisen, varemot beträffande själva månadsräkningen,
som kunde betraktas som sammandrag av specifikationerna, granskningen
torde begränsas till att tillse, det summorna från titlarna i specifikationerna
vore till sammandraget rätt överförda och där riktigt hopsummerade, samt att

- 1922 —

288

göra de ändringar, som kunde föranledas av eventuella fel i specifikationerna
eller bilagorna. I denna senare granskning skulle alltså merarbetet bestå, icke i
bilagorna; tv i dem bleve ingen annan ändring än att en del av dem undertecknades
av utmätningsmannen i stället för av landsfiskalen.

Forsselius åberopade ett brev till honom från tjänstförrättande landsfiskalen
i Bettna distrikt Einar Skarp, vari denne anförde, att till distriktet hörde Katrineholms
stad, där K. B. tillsatt stadsfiskalen därstädes att i landsfiskalens ställe vara
utmätningsman. Stadsfiskalen hade i egenskap av utmätningsman en lön på
3,000 kronor jämte indrivningsprovisionen. Enligt gällande förordning hade Skarp
icke ansett sig kunna begära någon del i indrivningsprovisionen. Innevarande års
kronorestlängd för Katrineholms stad, som K. B. tillsänt Skarp med anmodan
att indriva beloppet och redovisa till K. B., slutade på en summa av 112,000 kronor
och omfattade omkring 14 ä 1500 personer. Alltså finge Skarp, då restlängden
komme honom tillhanda, utskriva dessa 1,500 debetsedlar och därefter översända
dem till utmätningsmannen i Katrineholm med begäran om handräckning för
medlens indrivande. Utmätningsmannen indreve beloppen och redovisade till
Skarp men behölle själv indrivningsprovisionen. Hindersbevisen redovisades ävenledes
till Skarp, och Skarp hade därefter att söka personerna på respektive platser.
Skarp ansåge sig därför vara ett oavlönat biträde åt utmätningsmannen i Katrineholm.
Men egendomligt nog vore dock biträdet ansvarigt för beloppen, därest
utmätningsmannen skulle förskingra dem. En ändring i gällande förordning
därom vore nödvändig. Det vore egendomligt, att landsfiskalerna skulle åläggas
utföra så mycket arbete i en stad, då man hade fullt upp med landet.

Vid genomförandet av en så vittomfattande reform som fögderiförvaltningens
omorganisation hade man helt visst blicken öppen för att av den stora mängden
nya författningsbestämmelser en del skulle behöva justeras eller ändras, sedan
någon erfarenhet vunnits om den nya organisationens verkningar. Ett fall, där
numera gällande stadganden böra ändras eller åtminstone förtydligas, synas de
ovan berörda förhållandena angiva.

En genomläsning och cn jämförelse av de här ifrågavarande författningarna
giva vid handen, att den mening, som förfäktats i Forsselius’ första skrift och i
den citerade tidskriftsartikeln samt av klaganden i det i regeringsrätten avgjorda
besvärsmålet icke överensstämmer med vad som avsetts att med stadgandena uttrycka.
Särskilt med hänsyn till de upplysningar, som i ärendet vunnits, är det
tydligt, att avsikten varit, att beträffande kronorestantier och böter landsfiskalen
skall i förhållande till K. B. vara ensam redogörare för hela sitt distrikt, även
om särskild utmätningsman finnes förordnad för visst område därinom, men att
den senare skall verkställa själva indrivningen beträffande sitt område och äger
uppbära den i § 11 restindrivningsförordningen stadgade ersättningen, oavsett
om han på grund av köpingsbrev eller annorledes tillika är att anse såsom fjärdingsman.

Denna anordning är emellertid, enligt mitt förmenande, icke tillfredsställande.

Redan i en den 31 oktober 1919 avlåten framställning angående en polisför —

1922 —

289

fattning in. in. — vilket ämne för närvarande inom socialdepartementet lärer vara
föremål för förnyad utredning — tillät jag mig yttra, att en viss jämkning i det
nya fögderisystemet vore av behovet påkallad. Jag måste vidhålla, vad jag då
berörde, nämligen att det knappast är begärligt, att eu enda person skulle kunna
klanderfritt fullgöra så många och olikartade åligganden, som i den nya landsfiskalsinstruktionen
pålagts landsfiskalen. Vad jag i detta sammanhang i den
föregående framställningen anfört synes mig fortfarande värt beaktande, och jag
tillåter mig härutinnan hänvisa till framställningen, som återfinnes i min ämbetsberättelse
till 1920 års lagtima riksdag, särskilt sid. 566 o. f.

Landsfiskalernas arbetsbörda måste så avpassas, att det blir möjligt för dem
att — naturligtvis med användande av full arbetskraft — på ett nöjaktigt sätt
fullgöra sina åligganden. Handlingarna i det förevarande ärendet giva anvisning
om ett steg i den riktning, som bör följas.

Enligt min mening måste det nu ifrågavarande spörsmålet lösas sålunda, att
landsfiskalen helt och hållet befrias från bestyret med indrivningen och redovisningen
av kronoutskylder och böter, vilka inom landsfiskalsdistriktet indrivas av
den för särskilt område förordnade utmätningsmannen.

Det var helt naturligt, att, när man vid behandlingen av frågan om omorganisationen
från det relativa fåtalet redogörare, som kronofogdarna utgjorde, såg
framför sig den mängd av redogörare, som genom landsfiskalernas uppryckning
i kronofogdarnas ställe skulle uppstå, man tvekade inför tanken att ytterligare
öka redogörarnas antal. Det är också naturligt, att då man ser på saken från
en länsstyrelses eller ur revisionens synvinkel, det faller sig enklare och bekvämare,
ju färre redogörarna äro. Men detta borde icke få vara avgörande. Vid en reform
är ofta oklokt att stanna i halvmesyrer.

För landsfiskalerna själva kan det icke framstå annat än såsom obilligt att
nödgas sätta bort mycken tid och mycket arbete på att fullgöra en minutiös redovisning
och stå i ansvar för göromål, som andra utfört, särskilt som de senare
därför uppbära ersättningen. Om det bästa och säkraste resultatet skall uppnås,
ligger det väl närmast till hands, att den utmätningsman inom landsfiskalsdistriktet,
som faktiskt utfört indrivningen, också upprättar den specifika redovisningen
över sitt arbete och i förhållande till K. B. direkt står ansvaret för dess riktighet.
I själva verket har med den nuvarande anordningen en del av landskontorens
arbete för redovisningens samlande överflyttats på landsfiskalerna. Men
vad som därigenom kan vinnas i tid för länsstyrelserna måste kanske dubbelt gå
förlorat för landsfiskalerna. Också kan det väl tänkas, att de särskilda utmätningsmannen
skulle lämna ifrån sig ett noggrannare och bättre arbete, om de ansvarade
direkt inför K. B., än om de, såsom nu, kunna handla i medvetandet,
att det är 1 landsfiskalen, som skall reda upp alltsammans åt K. B. Då det nya
systemet en gång blivit genomfört, borde väl farhågorna för att något öka redogörarnas
antal kunna vika för den vinst, som i detta fall skulle ernås. Det faktiska
materialet, som skall granskas, blir ju icke större, även om det från början
måhända fördelas på några flera blankettexemplar. För min del kan jag ej heller
finna annat än att den direkta redovisningen i inkrånglade fall snarare borde
kunna medföra en lättnad i granskningsarbetet i stället för tvärtom. Principen,

37 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 dr* riksdag.

290

att varje tjänsteman skall fullt ut och i detalj svara inför den överordnade myndigheten
för sitt arbete, borde även här tillämpas. Icke blott för landsfiskalerna
skulle en befrielse från att handlägga indrivningen av kronorestantier och böter
framstå såsom en rättvis åtgärd. Även för de särskilda utmätningsmännen borde
det verka uppryckande att arbeta under direkt ansvar inför K. B. I ett under
år 1919 till mig inkommet yttrande, refererat i nyssnämnda årsberättelse sid. 551,
anförde föreningen för åklagarna i Sveriges köpingar, att enligt föreningens mening
samtliga köpingar borde i administrativt samt åklagar- och polishänseende
avskiljas från det eller de landsfiskalsdistrikt, till vilka de hört, och landsfiskalen
sålunda befrias från varje befattning med köpings angelägenheter.

För min del finner jag därför både mest praktiskt och rimligast, att den särskilt
förordnade utmätningsmannen i avseende å indrivning av kronoskatter och
böter bleve självständigt ansvarig redogörare inför K. B. Men då enligt handlingarna
den största vikt bbvit lagd vid det nuvarande redovisningssättet, torde
även de förslag till lösning av spörsmålet, som ovan berörts, böra tagas i övervägande.

Utan tvivel synes därutinnan den först föreslagna utvägen böra väljas. För
landsfiskalen borde det väl medföra någon lättnad, om den särskilde utmätningsmannen
ålades att för sitt område upprätta och till landsfiskalen avlämna de uppgifter
och längder, vilka denne hade att avgiva enligt 19, 23, 24 och 27 §§ uppbördsreglementet,
samt landsfiskalen berättigades att i sina motsvarande längder
summariskt införa de i utmätningsmannens handlingar upptagna utskyldsposterna.
Vid en sådan anordning skulle motsvarande ändringar vidtagas i bötesindrivningsförordningen.

Men det vore fara värt, att eu sådan ändring, ibland åtminstone, kunde bliva
till mera besvär än gagn. Då landsfiskalen fortfarande skulle ansvara för redovisningen
i dess helhet, måste han ändock företaga en förberedande granskning
av de till honom från den särskilda utmätningsmannen inkomna handlingarna
och eventuellt företaga en justering av desamma. Antagligen bleve en sådan anordning
i många fall en stötesten såväl för landsfiskalen som för den särskilt förordnade
utmätningsmannen. Och om den sistnämnde ändock skall åläggas upprätta
redovisning för sitt område, varför icke låta honom insända denna direkt
till K. B., som ändå skall få den under sina ögon, i stället för att redovisningen
först skall summarisk inrangeras i landsfiskalens räkenskap?

Den utväg till frågans lösning, att den särskilde utmätningsmannen bleve
skyldig att till landsfiskalen i distriktet avstå viss andel av indrivningsavgifterna,
torde icke böra användas. Vilken fördelningsgrund som än tillämpades, bleve
denna alltid summarisk. En uppdelning av dessa inkomster mellan två tjänstemän,
som själva skulle verkställa delningen, komme att bliva en källa till ständiga
slitningar, föga ägnade att befordra ett gott arbetsresultat. Att, såsom föreslagits,
bestämma landsfiskalens andel till en sjättedel av samtliga influtna indrivningsavgifter
komme lätt att lända till antagande, att man icke frångått den
meningen, att den särskilde utmätningsmannen principiellt borde uppbära alltsammans.

Men även om det vid ett ytterligare övervägande skulle befinnas, att någon

— 1922 —

291

ändring i det nu gällande systemet i förevarande avseende icke alls bör äga rum,
torde likväl ett sådant förtydligande av gällande författningsbestämmelser böra
företagas, att desamma åtminstone icke för de tjänstemän, för vilkas efterrättelse
de äro avsedda, bliva så svårlästa, som nu är förhållandet.

Huruvida slutligen en ändring eller ett förtydligande i de förefintliga bestämmelserna
bör ske genom en omarbetning av själva författningarna eller på annat
sätt, därom anser jag mig icke böra avgiva förslag.

Emellertid får jag med stöd av den befogenhet, min instruktion förlänar
mig, härmed i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga nu angivna förhållanden
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

Framställningen har av Kungl. Maj:t remitterats till statskontoret och riksräkenskapsverket
för gemensamt utlåtande efter länsstyrelsernas hörande.

8. Framställning angående åtgärder till undvikande av dröjsmål med
för brott häktade personers inställande för domstol.

Den 11 oktober 1921 avlät jag till Kungl. Maj:t en så lydande framställning:

»I den svenska lagstiftningen finnes ännu icke någon motsvarighet till den
engelska lag av den 27 maj 1679, som under namn av habeas-corpus-akten lämnade
föreskrifter till förhindrande av att en person obehörigen under en längre
tid hölls i fängelse. Men som en grundsats inom vårt rättsväsen gäller, att mål
angående häktade personer skola behandlas med den största skyndsamhet såväl
av vederbörande polis- och åklagarmyndigheter som av under- och överdomstolar.

I kungl. brevet till hovrätterna den 18 oktober 1750 om rättegångens
förkortande i brottmål framhölls — visserligen mest i syfte att nedbringa utgifterna
för fångförplägnaden — att rannsakning med häktade personer borde fullföljas,
så snart någonsin vore möjligt, och i kungl. brevet den 11 december 1766
till hovrätterna föreskrevs, att den domare eller annan ämbetsman och betjänt,
genom vilkens vållande någon delinkvent uppehölles i fängelse längre än behov
varit, borde utan skonsmål åläggas fångförtäringens ersättning till kronan utom
det ansvar, hans försummelse eljest kunde förtjäna. I 19 § 14 punkten promulgationslagen
till strafflagen stadgas, att den, som är häktad, skall utan dröjsmål
föras till allmänt häkte. I 15 punkten av samma paragraf heter det, att
inom vad tid häktad person skall inställas vid den rätt, som har att rannsaka
om brottet, varför häktningen skett, därom lända till efterrättelse vad särskilt är
stadgat.

Föreskrifterna härutinnan återfinnas i kungl. förordningen den 10 april 1810
angående tiden, inom vilken häktad person bör ställas för rätta, däri bestämmes,
att rannsakning med häktad person skall företagas i stad sist inom åtta dagar och å
landet inom tre veckor från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blivit
hos domaren behörigen anmäld. Om tiden för dylik anmälan innehålla instruk -

1922 —

292

tionerna den 14 december 1917 för landsfogdarna och för landsfiskalerna, att om
landsfogde eller landsfiskal verkställt häktning för brott, skall han ofördröjligen
därom göra anmälan hos K. B. samt ordföranden i vederbörlig domstol och
samtidigt eller så snart ske kan till ordföranden i domstolen insända protokoll
över verkställd förundersökning.

I instruktionen den 24 maj 1918 för stadsfiskalerna förekommer icke någon
motsvarighet till sistnämnda bestämmelser. Föreskrifter i sådant hänseende återfinnas
däremot i de instruktioner, som i åtskilliga städer meddelats för polismyndigheten.
Sålunda är i instruktionen den 20 maj 1868 för polismästaren i Stockholm
föreskrivet, att det åligger honom att, där någon blivit för brott i häkte
inmanad, ofördröjligen och, där ej omständligare förberedande undersökning eller
närmare utredning i särskilda fall är av nöden, inom 24 timmar efter det rapport
i målet polismästaren tillhandakommit för rannsakning vid vederbörlig domstol
överlämna angivelseskriften med tillhörande handlingar samt vad som kan
hava blivit anhållet av beskaffenhet att tjäna till upplysning i målet. Om i mål,
som till domstol bör överlämnas, närmare utredning finnes därförinnan av nöden,
skall polismästaren meddela vederbörande för sådant ändamål erforderliga föreskrifter
eller anställa förhör. Sådan förberedande undersökning må icke uppehållas
längre än som oundgängligen är nödigt.

De knappa bestämmelser, som sålunda finnas till skydd för den personliga
friheten, hava länge ansetts otillräckliga, och åtgärder till en mera betryggande
lagstiftning på området hava vid upprepade tillfällen vidtagits.

Sedan nya lagberedningen den 26 november 1884 avgivit förslag till lag
angående vissa bestämmelser om rättegången i brottmål, framlade Kungl. Maj:t
för 1886 års riksdag proposition i ämnet. Förslaget innehöll bland annat föreskrifter
om befogenhet för K. B. ävensom polismästare eller annan med honom
likställd myndighet att förordna om häktads försättande på fri fot, om hans
kvarhållande uppenbarligen saknade stöd av lag, samt om skyldighet för nämnda
myndigheter att, så snart anmälan om den häktades ankomst till rannsakningshäktet
blivit gjord, hänskjuta målet till handläggning vid domstol med rättighet
likväl för myndigheterna, så framt giltigt skäl därtill förekomme, att meddela
det anstånd därmed, som funnes nödigt, dock ej för längre tid än 14 dagar,
räknade från den dag, då den häktade ankommit till rannsakningshäktet. Rannsakning
skulle börjas i stad inom 3 dagar och å landet inom 10 dagar, efter det
hos ratten eller domaren blivit anmält, att målet hänskjutits till domstol. Dock
skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att, därest med hänsyn till särskilda förhållanden
i någon ort å landet hinder mötte att börja rannsakningen inom den
stadgade tiden, bestämma en tid av högst 3 veckor, inom vilken rannsakning å
sådan ort skulle börjas. Vid behandling i riksdagen föll lagförslaget.

Under senare tider hava mina företrädare redan vid tre olika tillfällen gjort
framställningar i ämnet.

I sin till 1900 års lagtima riksdag avgivna ämbetsberättelse hemställde J. O.,
med framhållande av vikten av att domstolen så snart som möjligt sattes i tillfälle
att pröva en häktningsåtgärds laglighet, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen

— 1922 —

293

framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsam
het än som rådde beträffande för brott häktade personers inställande för domstol.
Vid samma riksdag väcktes eu motion i enahanda syfte. Lagutskottet tillstyrkte
avlåtande av en dylik skrivelse, men denna hemställan avslogs.

Till 1904 års riksdag upprepade J. O. med åberopande jämväl av 1900 års
lagutskotts utlåtande den till 1900 års riksdag gjorda framställningen. Dessutom
väcktes 1904 motioner av samma innebörd. Riksdagen avlät på förslag av lagutskottet
till Kungl. Maj:t en skrivelse i ämnet, däri riksdagen anhöll om utarbetande
av förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet,
än som rådde, beträffande för brott häktade personers inställande för domstol
ävensom företagande av fortsatt rannsakning med dessa personer, där sådan
rannsakning erfordrades. Riksdagen förklarade sig anse, att såsom allmän regel
borde stadgas, att anmälan om häktning skulle utan uppskov göras hos domstolen
samt att endast undantagsvis ett anstånd av högst 14 dagar och med avseende
å särskilt vidlyftiga och invecklade rannsakningar ett något längre anstånd borde
medgivas.

Sedan tio år förlupit, avlät J. O. ånyo till 1914 års andra lagtima riksdag
en framställning, som denna gång närmast avsåg bestämmelser, ägnade att åstadkomma
större skyndsamhet vid häktade personers inställande för häradsrätt. På hemställan
av lagutskottet anslöt sig riksdagen till J. 0:s framställning, men förklarade
sig samtidigt hålla före, att en sålunda förnyad framställning i det ämne, varom
var fråga i 1904 års riksdagsskrivelse, lämpligen borde åsyfta ett upptagande av
det legislativa arbetet i ämnet i vidare omfattning än som i sistnämnda riksdagsskrivelse
avsåges. I skrivelse den 11 augusti 1914 anhöll riksdagen, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes, i ändamål att för tiden, intill dess ny allmän rättegångsordning
i brottmål kunde komma till stånd, i görligaste måtto avhjälpa bristen på
tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktning i
brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i dessa
ämnen. I skrivelsen framhölls bland annat, att behovet av tillräckligt vida men
å andra sidan klart utstakade gränser för de med brottsrannsakning betrodda
myndigheternas makt och av betryggande former för deras verksamhet blivit
alltmera kännbart hos både allmänheten och hos dessa myndigheter själva. A
ena sidan hade nämligen på detta område ömtåligheten för allt, som kunde få
sken av ett myndigheternas av fasta lagbestämmelser obundna godtycke i hög grad
stegrats. A andra sidan hade anspråken på ett handlingskraftigt och framgångsrikt
ingripande till uppdagande av gärningsmännen till grövre brott och målens
fullsländiga utredande jämväl stigit.

Med anledning av denna skrivelse utaibetades inom justitiedepartementet ett
utkast till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m., över
vilket utkast yttranden infordrades. På giundval av utkastet och de med anledning
därav framkomna anmärkningarna har sedermera inom departementet utformats
ett förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m.
jämte därtill hörande författningsbestämmelser, och bär lagrådets utlåtande över
förslaget inhämtats. Men därefter har förslag i ämnet ännu icke framlagts för
riksdagen.

1922 -

294

Behovet av dylik lagstiftning bär emellertid under de senare åren framträtt
med oförminskad styrka. Särskilt torde detta gälla föreskri ftero till undvikande
av dröjsmål med eu häktad persons inställande inför domstol. Åtskilliga av mig
till prövning upptagna ärenden bära därom vittnesbörd. Såsom exempel må
innehållet i tre ärenden här anföras.

Vid granskning av fångförteckningen för januari 1920 från centralfängelset
å Härianda iakttog jag, att en person, som den 18 december 1919 såsom häktad
för stöld intagits i fängelset, först den 8 januari 1920 undergått rannsakning
inför rådhusrätten i Göteborg. I ett från poliskammaren i Göteborg infordrat
yttrande anfördes, att, sedan ifrågavarande person häktats, poliskammaren för
vidare utredning uppskjutit ärendet angående den häktade först till den 23 december
och sedan till den 30 i samma månad, dock att ärendet skulle tidigare
företagas till behandling, om rapport dessförinnan kunde ingivas till poliskammaren.
Sedan förhör sistnämnda dag hållits med den häktade, hade poliskammaren
remitterat ärendet till rådhusrätten för rannsakning. Motsvarande förfaringssätt
hade tillämpats under många år utan att anmärkning däremot förekommit.

Granskningen av fångförteckningarna från straffängelset i Karlskrona för första
kvartalet 1920 gav vid handen, att stadsfiskalen i nämnda stad den 26 januari
1920 för våld mot i tjänstgöring stadd polisman häktat en person, som efter remiss
den 2 februari från poliskammareu underkastades rannsakning inför rådhusrätten
första gången den 6 i samma månad och därefter den 13 i Dämnda månad, då
han försattes på fri fot. Rannsakning med en annan person, som den 9 februari
1920 häktats för dråp, företogs inför rådhusrätten i Karlskrona första gången den
21 i nämnda månad. På grund av omfattningen av den med målet förenade
utredningen hade polisrapport blivit till poliskammaren ingiven först den 17 februari.
Den 2 mars 1920 häktades två personer såsom misstänkta för misshandel
och rånförsök. Rapport inkom till poliskammaren den 8 i nämnda månad.
Rannsakning med de häktade förekom därefter inför rådhusrätten första gången
den 13 mars. Beträffande förfarandet med häktade förekommer i den av Kungl.
Maj:t den 31 augusti 1906 fastställda ordningen för poliskammaren och polismästaren
i Karlskrona bestämmelser av likartat innehåll som de i instruktionen
för polismästaren i Stockholm givna. Härutöver har polismästaren i Karlskrona
meddelat föreskrift, att stadsfiskalen i staden skall omedelbart hos poliskammaren
anmäla en av honom på eget ansvar verkställd häktning, vilken föreskrift tillkommit
i ändamål att polismästaren skall kunna övervaka, att ej något obehörigt
uppskov eller dröjsmål äger rum vid polisutredningen.

Slutligen påkallades i tidningen Socialdemokraten för den 1 juli 1921 i en
artikel med rubriken »Den personliga frihetens helgd» min uppmärksamhet å
följande förhållande.

För åtskilliga veckor sedan hade meddelats, att några personer anhållits eller
häktats såsom misstänkta för förräderibrott. Därefter hade ytterligare anhållanden
ägt rum, men att någon ranns ikning förevarit eller ens påkallats hade ej försports.
Vid en hänvändelse till tjänstgörande tredje polisintendenten hade denne
meddelat, att den 8 juni 5 personer häktats i Stockholm efter att dessförinnan
hava suttit anhållna. Sedermera hade ytterligare häktning ägt rum. Någon

— 1922 —

295

anmälan till vederbörande domstol om häktningen för anställande av rannsakning
både alltjämt icke skett, och någon tid ,inom vilken rannsakning komme att
verkställas, kunde ännu ej angivas.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln infordrade jag yttranden från
vederbörande.

T. f. tredje polisintendenten anförde i en den 16 juli 1921 avgiven förklaring
följande:

I tidningsartikeln avsåges det spaningsarbete och den utredning angående
brott mot 8 kap. strafflagen, varmed kriminalavdelningen hos Stockholms polis
sedan någon tid sysslat och i vilket mål häktats, den 8 juni 1921 fem personer,
den 9 juni en person, den 15 juni en person, den 5 juli två personer och den 16 juli
en person. Beträffande samtliga haktade hade vederbörlig anmälan gjorts till O. A. i
po iskammaren, som fastställt besluten om häktning samt därjämte beviljat begäran
om anstånd med ärendets hänskjutande till domstol i avvaktan på vidare utredning
genom kriminalavdelningen. Bevismaterialet mot de häktade utgjordes bland annat
av ett stort antal huvudsakligen på finska språket avfattade brev och handlingar. För
bedömande av dessa handlingars bevisvärde och avgörande av ytterligare åtgärder,
som borde vidtagas, hade det varit nödvändigt att först till svenska språket översätta
huvudsakliga delen av dessa handlingar. Därvid hade mött svårighet att erhålla
kompetenta översättare. Översättningarna hade försvårats genom att en del handlingar
varit skrivna med otydlig och svårläst handstil av personer, som icke varit
fullt hemmastadda i finska språkets rättskrivning. Fn del handlingar hade även
varit avfattade i chiffer. Dessutom hade en del av de häktade icke varit mäktiga
svenska språket, varför tolk måst användas. Slutligen hade de anhållna
genom förnekande av uppenbara fakta och obenägenhet eller vägran att lämna
upplysningar själva försvårat utredningsarbetet. Allt efter som arbetet framåtskridit,
hade en stor del nya undersökningar ävensom åtskilliga anhållanden och
förhör måst företagas. Så snart det viktigaste materialet kunnat överblickas,
hade den personal, som kunnat avdelas för arbetet, fått order om skyndsamt
upprättande av en första rapport, som skulle upptaga uppgift om de närmare
omständigheter, som föranlett polismyndighetens ingripande, samt de preliminära
förhören med de häktade, varjämte till denna rapport skulle fogas de viktigaste
bilagorna. Arbetet med en sådan rapport hade därefter länge pågått med
den största skyndsamhet samt med användande av alla till buds stående hjälpmedel.
Att detta icke kunnat ske på kortare tid syntes beklagligt, men hade på
grund av sakens beskaffenhet icke kunnat undvikas. Av eu inom kriminalpolisen
1920 upprättad statistik, avseende 8 månader under sagda år, framginge,
att 61 procent av de häktade inom 8 dagar remitterats till domstol, 28 procent
inom 14 dagar, 10 procent inom 3 veckor samt att endast 1 procent fått avvakta
rannsakning längre tid. Av denna statistik framginge, att kriminalpolisen strävade
att bringa häktade personer fortast möjligt inför domstol. Erfarenheten visade,
att det huvudsakligen varit i mordsaker, mera omfattande bedrägerimål samt mål
angående brott mot rikets säkerhet, som utredningen kraft längre tid än 3 veckor.

Polismästaren i Stockholm yttrade följande:

De närmare bestämmelser, som för poliskammaren vore normerande i fråga

— 1922 —

296

om den tid, inom vilken rannsakningsmål skulle överlämnas till vederbörande
domstol, vore meddelade i instruktionen för polismästaren i Stockholm den 20
maj 1868, i vilken bland annat funnes stadgat, att det ålåge polismästaren att,
då misstanke uppkommit därom att brott blivit förövat, undersöka, om det verkligen
timat, att sammanföra och utreda alla till brottet hörande omständigheter,
att framdraga allt som utgjorde bevis samt att, där någon blivit för brott
i häkte inmanad, ofördröjligen och, där ej omständligare förberedande undersökning
eller närmare utredning i särskilda fall vore av nöden, inom 24 timmar
efter det rapport i målet polismästaren tillhandakommit, för rannsakning vid vederbörlig
domstol överlämna angivelseskriften med tillhörande handlingar. Såsom
polismästarens ställföreträdare vid fullgörandet av dessa åligganden vore numera
anställda dels förste och dels tredje polisintendenten. Berörda föreskrifter vore
uttryck för den praxis, som tidigare utvecklat sig i fråga om polisundersökning
i brottmål och som med tiden alltmera utbildats, så att polisundersökniugen i
själva verket blivit en förberedande rannsakning. Denna praxis hade framtvingats
av omständigheterna, bland annat av domstolarnas behov av lättnad i rannsakningsarbetet,
men även därav att det för befordrande av snabbhet i rättegången
befunnits angeläget och nyttigt, att polisundersökningen gjordes så fullständig
som möjligt även genom anställande av förhör med såväl tilltalade som
vittnen. Ifråga vande praxis finge därför ingalunda betraktas såsom resultat av
ett strävande från polisens sida att draga under sig det mesta möjliga rannsakningsarbetet.
Snarare förhölle det sig så, att polisen av omständigheternas makt
blivit tvingad att gorå polisundersökningen allt mera omfattande. Därav hade
också blivit en följd, att utredningen i mera vidlyftiga mål, i den mån det varit
lämpligt, måst uppdelas i särskilda rapporter, så att rannsakningen vid domstol
kunnat påbörjas, innan polisundersökningen blivit avslutad. Såsom allmän
erfarenhet kunde polismästaren vitsorda, att hos polisen icke funnes någon benägenhet
att i onödan draga ut på tiden vid undersökningarnas bedrivande. Den
statistik, som av t. f. tredje polisintendenten åberopats, torde beträffande förhållandena
i Stockholm giva vid handen, att bestämmelsen om ofördröjligt hänskjutande
av rannsakningsmålen till vederbörlig domstol blivit tillämpad med tillfredsställande
resultat. Vad de vidlyftigare målen anginge, som droge längre ut på
tiden och bleve föremål för mera allmän uppmärksamhet, hade erfarenheten visat,
att polisen ofta måst bedriva undersökningen under tryck av en opinion, som
framförallt krävde hänsyn för de häktade och gång på gång utsatte polisen för
det här i landet så vanliga klandret för hänsynslöshet och brutala metoder, där
polisen icke gjort annat än sin enkla plikt. Saknaden av närmare reglerande
föreskrifter angående polisens befogenhet och åligganden i fråga om undersökningars
bedrivande och den risk, för vilken vederbörande undersökningsledare
till följd därav lätt kunde bliva utsatta, bidroge naturligtvis i sin mån till arbetets
forcerande. På grund av dessa och andra skäl vore det för polisen alldeles
icke något önskemål att få behålla den nuvarande oreglerade ordningen för undersökningarnas
bedrivande. Det vore visserligen polismästarens bestämda uppfattning,
att den praxis, som följdes, i det stora hela vore lämplig och ändamålsenlig
samt med hänsyn till resultatet avgjort att föredraga framför sådana meto —

1922

297

der, vilka så litet som möjligt toge polisen i anspråk för utredningsarbetet, men
det vore icke minst ur polisens synpunkt eu högst betänklig brist, att polisundersökningen
alltjämt icke vore närmare reglerad. Det vore från polisens sida en
rimlig begäran att få närmare bestämt, vilka befogenheter den hade och vilka
skyldigheter, som ålåge den.

I det ifrågakomna, vid Stockholms rådhusrätt anhängiggjorda rannsakningsmålet
angående förräderi, vilket första gången förekom den 29 juli 1921, blevo,
enligt vad jag inhämtat, tre av de tilltalade anhållna den 27 maj och häktade
den 8 juni. Två av dem hållas fortfarande häktade, men en försattes genom
rådhusrättens beslut den 19 augusti på fri fot. Två tilltalade anhöllos den 4 juni
och häktades likaledes den 8 i samma månad. Båda försattes på fri fot genom
rådhusrättens beslut, den ene den 19 augusti och den andre den 23 september.
En person, som anhållits den 6 juni, blev den 9 i samma månad häktad samt
försattes på fri fot den 23 september. Två tilltalade, som anhållits den 14 juni,
häktades den ene den 15 juni och den andre den 16 juli. Den sistnämnde försattes
på fri fot den 23 september. Två tilltalade, som anhållits den 27 juni,
häktades den 5 juli, men försattes på fri fot genom rådhusrättens beslut den 19
augusti. Målet beträffande de åtta förstnämnda häktade remitterades av poliskammaren
till rådhusrätten den 22 juli. Första rannsakningen hölls, såsom redan
nämnts, den 29 i samma månad. Målet angående de två sistnämnda häktade
remitterades till rådhusrätten den 4 augusti, och första rannsakningen med dem
hölls den 5 i samma månad. Målet har hitintills förekommit vid 11 rättegångstillfallen
och är nu uppskjutet till den 14 oktober.

I ett rättssamhälle, där den individuella känslan för frihet är så stark som
i vårt land, kan en lösning av den fråga, jag ånyo tillåtit mig bringa under
Eders Kungl. Maj:ts prövning, icke längre uppskjutas.

Av vad jag ovan framhållit: lagberedningens förslag 1884, Kungl. Maj:ts
proposition till 1886 års riksdag, mina företrädares framställningar 1900 och
1904, enskilda motioner och lagutskottets utlåtanden samma år, riksdagens skrivelse
1904, J. 0:s förnyade framställning 1914, lagutskottets yttrande och riksdagens
skrivelse samma år samt därefter det förslag, som 1920 av Eders Kungl. Maj:t
framlades till lagrådets prövning — av allt vad som redan yttrats och av det
arbete, som redan i ämnet nedlagts, framgår med tydlighet, att en lösning allmänt
önskas, om än den Tätta ännu icke tyckes vara funnen.

Men åtminstone bestämmelser, avsedda att åstadkomma större skyndsamhet
än som ännu i vissa fall råder beträffande för brott häktade personers inställande
inför domstol, borde icke längre saknas.

Skälen för behövligheten av sådana bestämmelser hava redan vid skilda tillfällen
framhållits med den utförlighet, att en hänvisning därtill vore tillräcklig.
Jag åberopar vad mina företrädare yttrat, intaget i årsberättelserna 1900 sid. 94,
1904 sid. 112 och 1914 II sid. 27.

Dock kan jag icke underlåta att åter framhålla, vad som redan blivit sagt
eller att en alltmera utpräglad frihetskänsla stegrat ömtåligheten för allt, som kan

38 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1922 års riksdag.

298

få sken av att polis- och åklagarmyndigheterna handla godtyckligt utan band av
fasta lagbestämmelser — likaväl som fordringarna på en energisk och allsidig
utredning av de grövre brottmålen stigit.

Om än beträffande förhållandena på landsbygden de i instruktionerna för landsfogdarna
och landsfiskalerna intagna föreskrifterna, uppburna av den praxis, som
därstädes sedan länge utvecklat sig — enligt vad jag funnit — så gott som undantagslöst
visat sig medföra tillräcklig snabbhet, så återstår i städerna samma
ovisshet, som bragtes på tal redan 1886 och 1900. För städernas vidkommande
gälla fortfarande allenast de gamla ofullständiga föreskrifterna med en tänjbarhet,
som kan lämna plats för självrådighet eller åtminstone misstanke om, att
en sådan utövas.

Bristen på bestämmelser medför visserligen för polis och åklagare möjlighet till
en viss smidighet i tillvägagångssättet, som låter detsamma lämpa sig olika från fall
till fall. Men denna obundenhet innebär en fara. När en person anhållits såsom
misstänkt för brott och därefter häktats, ligger det i sakens natur, att polisen
eller åklagaren framstår såsom hans motpart. Det måste bliva förenat med åklagarens
intresse att, innan målet hänskjutes till domstolen, anskaffa en utredning,
vilken innebär så goda skäl som möjligt för häktningsåtgärdens och åtalets befogenhet.
Men därvid kan den häktades berättigade intresse att utan uppskov
få frågan om sin frihet prövad av annan myndighet än motparten bliva satt i
efterhand och skjutas i skuggan av polisens eller åklagarens iver att komma till
botten med utredningen. I våra större städer dragés nu målet inför rådhusrätten
med en så fullständig polisrapport, att frestelsen också är nära att lägga dess
innehåll och avfattning till grund för domstolsförhandlingen. Men om det än är
önskligt, att polisutredningen göres så grundligt som möjligt, är en sådan påföljd
till men för rättskipningen. Förfarandet inför domstolen får ej så att säga absorberas
genom en lång polisundersökning, vilken gör rättsförhandiingen enbart
till en rekapitulation av vad som förekommit inför polisen. Ty domstolen måste
alltid — huru frestande det än må vara att, exempelvis för tids vinnande, låta
parter och vittnen enbart vidkännas sina yttranden, sådana de i polisrapporten
formulerats — göra en fullt självständig och utan förutfattad mening fristående
undersökning.

Den bästa och inom vår nuvarande processordning enda verkliga garantin
mot missbruk av den polis- och åklagarmyndigheterna tillerkända häktningsrätten
eller mot ett omdömeslöst eller förhastat begagnande av denna rätt är att
häktningsåtgärden snarast blir prövad av domstolen såsom ojävig myndighet,
vilken står över båda parterna och ej har något undermedvetet intresse av att
behöva försvara egen åtgärd. Det finnes väl icke heller något tvivel om att icke
domstolen äger större förutsättningar än åklagarmakten att allsidigt pröva häktningsåtgärdens
berättigande. Mångfaldiga omständigheter, som under polisutredningen
kanske icke få sin rätta belysning, kunna under domstolens skärskådande
vinna en sådan betydenhet, att de undanrycka grunden för häktningsåtgärdens
befogenhet. Skulle ett alltför hastigt hänskjutande till domstolen medföra, att
målet icke framlägges inför densamma tillräckligt utrett, synes mig det allmänna
rättsmedvetandet vara bättre tillfredsställt med, att det blir domstolen, som be —1922

299

stämmor om uppskov med rannsakningen för förebringande av ytterligare utredning,
än att för den häktade på oviss tid undanhålla möjligheten att få häktningens
berättigande fullt objektivt prövat.

Lagutskottet yttrade 1904, att utskottet visserligen ansåge den föreliggande
frågan ej kunna på ett alldeles tillfredsställande sätt lösas utan i samband med
en reform av straffprocessen i dess helhet, men att då en dylik reform icke kunde förväntas
komma till stånd inom den närmare framtiden, skäl saknades att i avvaktan
därpå undanskjuta genomförandet av sådana förändringar i lagstiftningen,
som allmänt erkändes behövliga. Vad lagutskottet 1904 yttrade, torde allt fortfarande
vara tillämpligt.

Efter J. 0:s framställning 1914 begärdes i riksdagens skrivelse samma år
— »i ändamål att för tiden, intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål
kunde komma till stånd, i görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga och
fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktuing i brottmål» —
att förslag måtte framläggas till lagstiftning i dessa ämnen. I överensstämmelse
med riksdagens begäran utarbetades det nya förslaget till lag angående polisundersökning
i brottmål samt häktning m. m. Vid granskning av lagförslaget yttrade
lagrådet bland annat, att det icke kunde förbises, att de nya tjänsteplikter, som
åklagar- och polismyndigheterna enligt förslaget skulle få sig ålagda, endast med
svårighet kunde fyllas under förhandenvarande förhållanden. Åtminstone torde
detta gälla med avseende å vissa delar av landsbygden, där de lägre åklagarna,
på vilka det här huvudsakligen komme an, i hög grad vore överhopade med
andra tidsödande göromål. Den föreslagna lagstiftningen vore därför ägnad att
skärpa kraven på åklagarväsendets förbättring. Det vore tydligt att ett första
försök till en detaljreglering på ifrågavarande rättsområde mötte stora vanskligheter.
Särskild svårighet vållade därvid frågan om ett rätt avvägande mellan statens
och de enskildas intressen. I stort sett syntes emellertid det remitterade förslaget
innefatta en tillfredsställande lösning av den förelagda uppgiften, varför lagrådet
funne sig böra tillstyrka, att detsamma lades till grund för lagstiftning i
ämnet.

Ett studium av det med den största omsorg och detaljrikedom utarbetade
lagförslaget synes mig giva vid handen, att en effektiv tillämpning av denna
lagstiftning skulle förutsätta en betydande omorganisation av polis- och åklagarväsendet.
Att en sådan icke i längden kan undvaras, har jag tillåtit mig tidigare
utförligt framhålla. Inom socialdepartementet är en utredning angående
därmed sammanhängande frågor redan igångsatt. Men skulle en lagstiftning om
förundersökning m. m. för sitt följdriktiga handhavande medföra en ökning i
vederbörande befattningshavares antal eller eljest föranleda till nya utgifter, torde
det vara tvivelaktigt, om den nuvarande brydsamma tiden tilläte genomförandet
i praktiken av en sådan lagstiftning. Med att allenast hava den på papperet är ej
mycket vunnet.

Däremot borde det låta sig göra att — oberoende av en allmän reform av
straffprocessen och utan att avvakta genomförandet av den vidlyftiga lagstiftningen
om förundersökning — meddela bestämmelser till undvikande av dröjsmål
med för brott häktade personers inställande för domstol. I betraktande av

— 1922 —

300

det rika material, som återfinnes i såväl 1884 som 1920 års förslag, skulle detta
icke behöva stöta på för stora svårigheter. Givetvis borde sådana föreskrifter
gälla för både land och stad.

Såväl med hänsyn till den allmänna rättssäkerheten som för polis- och åklagarmyndighetens
egen skull torde stadganden i det nu berörda hänseendet vara
önskvärda. Jag hänvisar till vad polismästaren i Stockholm i sitt till mig avgivna
yttrande anfört: »Det vore för polisen alldeles icke något önskemål att

få behålla den nuvarande oreglerade ordningen för undersökningarnas bedrivande,
och icke minst ur polisens synpunkt vore det en högst betänklig brist, att polisundersökningen
alltjämt icke vore närmare reglerad. Från polisens sida vore
det en rimlig begäran att få närmare bestämt, vilka befogenheter den hade och
vilka skyldigheter som ålåge den.»

Under nuvarande förhållanden anser jag sålunda, att bestämmelser i lag eller
författning böra komma till stånd, som, i likhet med vad min företrädare 1904 föreslog
och riksdagen i sin skrivelse samma år anförde, skulle innehålla, att anmälan
om häktning utan uppskov skall göras hos domstolen samt att undantag från
denna regel medgives endast för sådant fall, att särskilda förhållanden finnas
därtill föranleda, varvid dock bör bestämmas en viss tid, exempelvis fjorton dagar,
utöver vilken den förberedande undersökningen ej får sträcka sig.

För att förhindra ett kringående av dessa bestämmelser borde därjämte meddelas
föreskrifter om polis- och åklagarmyndigheternas befogenhet att på grund av
misstanke för brott anhålla en person. Ett kvarhållande utan häktning bör vara
medgivet under allenast en mycket kort tid.

Det är av vikt, såväl att skydd beredes envar mot obehörig kränkning av
den personliga friheten, som att polis- och åklagarmyndigheterna erhålla klara regler
om vartill deras uppgift berättigar dem. Bland de straffprocessuella tvångsmedlen
är häktning det ur rättssäkerhetens synpunkt viktigaste och på individens
rättsställning mest ingripande. Stadganden härom äro därför av synnerlig
betydelse. Den medborgerliga räit, som här är i fråga, är av sådant värde, att
ett ingrepp i densamma måste stödja sig på fullt bestämda föreskrifter.

Då jag ansett det vara en stor brist i vår lagstiftning, att förevarande, sedan
flera årtionden till behandling upptagna fråga icke blivit ordnad, har jag med
stöd av den för mig gällande instruktionen ansett mig böra för Eders Kung!.
Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för den åtgärd, vartill Eders Kungl.
Maj:t må finna framställningen föranleda.»

9. Framställning angående rätt till ränta vid restitution av
stämpelavgift m. m.

Den 9 december 1921 avlät jag till Konungen en så lydande framställning:
»Om återfående av erlagd stämpelavgift föreskrives i 20 § i kungl. förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften följande:

Vill någon föra talan om återfående av stämpelavgift, som av ämbets- eller

- 1922 —

301

tjänsteman debiterats eller i enlighet med dennes tillsägelse blivit erlagd för sådan
handling, vars stämpelbeläggning enligt 35 § skall i hovrätt granskas, må dylik
talan inom sex månader från det ifrågakommen stämpelbeläggning ägt ruin anhängiggöras
i den hovrätt, varunder ämbets- eller tjänstemannen lyder; dock att
nämnda tid, där talan grundar sig på förhållande, som tillkommit efter stämpelbeläggningen,
räknas från tiden för samma förhållandes tillkomst. Part, som
ej nöjes åt hovrättens beslut, så ock advokatfiskal i hovrätten, där han finner
sådant nödigt för bevarande av kronans rätt, äga över beslutet anföra besvär,
under villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken stadgar i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende
rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar.

21 § lyder:

Förmår i fall, som avses i 20 §, den, vilkens rätt är av skedd stämpelbeläggning
beroende, visa, att talan om återfående av stämpelavgift icke kunnat
av honom föras i den ordning, som i samma paragraf är föreskriven, ankomme
efter därom gjord ansökning på Konungen att efter prövning av föreliggande
omständigheter förordna om restitution av vad i stämpelavgift för mycket erlagts.

Vad sålunda är stadgat galle ock, där någon i fall, varom i detta kap. icke
eljest är stadgat, måst vidkännas stämpelavgift, som antingen alldeles icke bort
utgå eller bort utgå med lägre belopp än det erlagda.

1 49 § 1 mom. kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och
skatt för gåva föreskrives:

Är någon berättigad till eftergift av erlagd skatt eller visar sig på grund av
förhållanden, som antingen inträffat efter tiden för skatts erläggande eller ock
därvid icke varit kända, att skatt utgått med högre belopp än som på grund av
bestämmelserna i denna förordning bort erläggas, må skatten, i den mån den icke
bort utgå, på ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som i fråga om
restitution av kronoutskylder är föreskriven. Har enligt 47 § skuldförbindelse å
skattebeloppet utfärdats, skall vid eftergift av hela det oguldna skattebeloppet
skuldförbindelsen återställas och skola, där skatt utgått med högre belopp än
vederbort, de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

Ansökan, varom ovan sägs, skall, då den grundar sig därå, att efter boupptecknings
inregistrering gäld yppat sig efter den avlidne, göras inom två år efter
det inregistreringen skett.

2 mom. av samma paragraf innehåller följande:

Vill någon av annan anledning än i 1 mom. sägs föra talan om återfående
av skatt eller del därav, skall ansökan därom inom sex månader från det skatt
blivit erlagd ingivas till vederbörande hovrätt. Part, som ej nöjes åt hovrättens
beslut, så ock advokatfiskalen i hovrätten, där han finner sådant nödigt för bevarande
av kronans rätt, äger över beslutet anföra besvär under villkor och i den
ordning 30 kap. rättegångsbalken stadgar i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts
slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar.

Styrker part, att ansökan om återfående av skatt, varom i detta mom. sägs,
icke kunnat ingivas inom föreskriven tid, ankomme efter därom gjord ansökning

- 1922 -

302

på Konungen att efter prövning av föreliggande omständigheter förordna om restitution
av vad i skatt för mycket erlagts.

Någon bestämmelse, att vid restitution av stämpelmedel ränta skall betalas,
finnes icke. I kungl. förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid
restitution av utskylder in. m. är emellertid bestämt, att envar, som efter besvär
över taxering eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd
utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld
eller avgift, vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika
skall äga erhålla ränta därå efter fem för hundra om året från och med den dag,
beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes, dock
att ränta ej må utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det
Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets
beslut däri tagit åt sig laga kraft.

Skattskyldigs rätt till räntegottgörelse i de i förordningen förutsatta fall avser
icke allenast utskylder till stat och kommun utan alla utskylder och avgifter, som
grundas på taxeringen. Då stämpelskatten icke i och för sig bör betraktas såsom
en skatt av ett särskilt slag utan såsom en form för skatteuppbörd, kan det synas
oriktigt, att ränta icke får tillgodoräknas vid restitution enligt 1914 års förordningar.

I en till mig ingiven skrift har advokaten L. Killander framhållit, att han
haft att taga befattning med ett fall, då delägarna i ett dödsbo genom Svea
hovrätts utslag den 25 januari 1921 förklarats berättigade att återbekomma ett
belopp av 63,779 kronor 50 öre, som på grund av beslut den 30 december 1919
av vederbörande underdomstol blivit i arvsskatt för högt debiterat. Att statsverket
skulle utan räntegottgörelse under mer än ett år undandraga vederbörande
avkastningen av ett så stort kapital, syntes icke skäligt.

I ämnet har jag anmodat advokatfiskalerna i rikets hovrätter att inkomma
med yttranden.

Advokatfiskal i Svea hovrätt S. von Mentzer har därefter anfört följande:

Under tiden före 1895, från och med vilket år kungl. förordningen 1894 angående
stämpelavgiften trätt i kraft, hade lagstadganden saknats, huru rättelse i
för hög stämpelbeläggning skulle kunna vinnas av enskild part. Med nämnda
förordning både under dess 25 och 26 §§ införts bestämmelser därutinnan. I
ett av sakkunnige 1893 avgivet betänkande, som läge till grund för nämnda förordning,
hette det i fråga om rätten till restitution enligt 25 § mom. 1: »Såsom
av det föregående framgår, skall stämpelavgiften för testamenterad egendom
enligt förslaget utgå, innan testamentet vunnit laga kraft, och oberoende av om
testamentet i ett eller annat avseende, formellt eller materiellt, lämnar giltig anledning
till klander. Vid sådant förhållande synes billigheten fordra, att rätt till
restitution av skatten medgives, i fall testamentet klandras och i anledning därav
helt eller delvis förklaras ogiltigt. I sådant syfte har i förslaget införts en särskild
ny artikel om restitution.» Andra mom. i 25 § hade tillkommit på förslag
av bevillningsutskottet vid 1894 års lagtima riksdag, till vilken Kungl. Maj:t avlåtit
proposition i ämnet, och hade utskottet i sitt betänkande såsom motiv därför
anfört: »Då billighetshänsyn måste anses kräva, att, därest efter boupptecknings

- 1922 —

303

inlämnande för inregistrering ny gäld efter den döde yppar sig, den erlagda
stämpelavgiften må, i den män densamma med fästat avseende å den nya gälden
icke bort utgå, kunna inom viss tid återbekommas, har ett stadgande i sådant
syfte ansetts höra i förslaget inflyta och upptagits under ett nytt moment i 25 § »
I nu gällande förordningarna om arvsskatt och skatt för gåva samt angående
stämpelavgiften hade bestämmelserna om restitution erhållit ett betydligt rymligare
innehåll. I ovan omnämnda fall koinme stämpelavgiften, som vore en
form för beskattning av vissa rättshandlingar mellan enskilda, att utgå så att
säga i förskott, innan en sådan rättshandling förelåge i fullt avslutat skick.
Någon motsvarighet därtill förekomme icke vid utgörandet av de slags skatter
och avgifter till stat och kommun, som beräknades efter taxering. Då numera rätt
till ränta vore medgiven vid restitution av sistnämnda skatter och avgifter,
syntes därför en sådan rätt jämväl böra ifrågakomma vid restitution av skatt
jämlikt förordningarna om arvsskatt och skatt för gåva samt angående stämpelavgiften.
Under senaste femårsperioden hade Svea hovrätt beviljat restitution i
följande antal mål och till följande belopp, nämligen 1916 i 18 mål med tillhopa
60,666 kronor 10 öre, 1917 i 23 mål med tillhopa 67,982 kronor 65 öre, 1918 i
19 mål med tillhopa 99,015 kronor 35 öre, 1919 i 35 mål med tillhopa 191,879
kronor 90 öre och 1920 i 15 mål med tillhopa 65,712 kronor.

Advokatfiskal vid Göta hovrätt L. B. Schånberg har anfört följande:

Schånberg instämde i de skäl, som av von Mentzer andragits. Emellertid
syntes det Schånberg böra föreskrivas, att ifrågavarande räntekostnad skulle i
varje fall stanna å statsverket och sålunda jämväl för tid, innan respektive handlingar
åsatts stämpel, då domhavande eller annan myndighet haft vård om kontant
guldna arvsskatte- eller stämpelbelopp. I anslutning till av von Mentzer
lämnad uppgift meddelade Schånberg tillika, att Göta hovrätt under de senaste
fem åren beviljat restitution i följande antal mål och till följande belopp, nämligen
1916 i 10 mål med tillhopa 10,657 kronor 25 öre, 1917 i 7 mål med tillhopa
29,635 kronor, 1918 i 4 mål med tillhopa 2,678 kronor 5 öre, 1919 i 25
mål med tillhopa 56,687 kronor 15 öre och 1920 i 7 mål med tillhopa 44,930
kronor 80 öre.

Advokatfiskal i hovrätten över Skåne och Blekinge H. Aström har anfört,
att han instämde med von Mentzer och Schånberg. Aström funne självfallet,
att räntan borde gäldas av staten även för tid, då, på sätt Schånberg anfört,
medlen kunde hava innehafts av annan. Emellertid fordrade statens intresse, att
nämnda tid icke bleve längre än nödigt, och då vad gällande bestämmelser om
redovisning för stämpelavgifter därutinnan innehölle, knappast torde motsvara vad
statens intresse sålunda krävde, syntes det Aström kunna ifrågasättas, huruvida
icke införande av rätt till ränta i fall, varom vore fråga, påkallade revision av
nämnda bestämmelser. Under sista femårsperioden hade av hovrätten över Skåne
och Blekinge restitution beviljats i följande antal ärenden och till följande belopp,
nämligen 1916 i 4 ärenden med tillhopa 1,776 kronor 60 öre, 1917 i 9 ärenden
med tillhopa 1,525 kronor 30 öre, 1918 i 6 ärenden med tillhopa 118,600 kronor
75 öre, 1919 i 4 ärenden med tillhopa 851 kronor 80 öre och 1920 i 5 ärenden
med tillhopa 6,392 kronor.

— 1922 —

304

Vidare har jag anhållit, att kungl. statskontoret ville till mig inkomma med
utlåtande, och har statskontoret anfört följande:

Sedan numera genom kungörelsen den 2 maj 1919 medgivits rätt till ränta
å utskylds- eller avgiftsbelopp till stat eller kommun, som återbekommes på grund
av besvär över taxering eller debitering, syntes svårligen kunna anföras något
principiellt skäl, varför icke enahanda rätt borde tillkomma den som erhölle restitution
av erlagda stämpelmedel. Statskontoret ansåge sig därför i likhet med
advokatfiskalerna i hovrätterna böra tillstyrka, att åtgärder vidtoges för vinnande
av detta ändamål. Beträffande omfattningen av rätten till räntegottgörelse borde
densamma avse belopp, som restituerades enligt såväl förordningen angående stämpelavgiften
den 19 november 1914 som förordningen samma dag om arvsskatt
och skatt för gåva. Bestämmelserna angående restitutionsförfarandet återfunnes i
20 och 21 §§ stämpelförordningen och 49 § arvsskatteförordningen. Enligt 20
§ samt 49 § mom. 2 första stycket prövades i däri omnämnda fall restitutionsfrågan
av vederbörande hovrätt och enligt 49 § mom. 1 återbekommes arvs- eller
gåvoskatten, i den mån den icke bort utgå, i den ordning, som ifråga om restitution
av kronoutskylder vore föreskriven. Att i de nu angivna fallen räntegottgörelse åde
restituerade beloppen borde tillkomma vederbörande torde vara givet. Vidkommande
däremot de fall, där restitution vunnes jämlikt bestämmelserna i 21 § och
49 § mom. 2 andra stycket syntes saken mera tvivelaktig. Där prövades frågan,
icke av domstol, utan av Kungl. Maj:t i administrativ väg och om än det kunde
antagas, att i många fall omständigheterna vore sådana att, även om ärendet behandlats
av domstol, restitutionen skulle hava medgivits, torde det å andra sidan
förekomma åtskilliga fall, där först och främst själva upptagandet till prövning
av ansökningen och jämväl beviljandet av restitution hade ett starkt drag av
nådeakt. I dessa sistnämnda fall vore det icke utan vidare klart, att ränta borde
utgå. Statskontoret ansåge därför lämpligast, att, där ansökning om restitution
prövades av Kungl. Maj:t i statsrådet, Kungl. Maj.t ägde bestämma, huruvida
ränta å belopp, för vilket restitution medgåves, skulle tillkomma vederbörande.
Tiden, för vilken ränta skulle utgå, borde räknas från och med den dag, då
stämpelmedlen inbetalts till vederbörande tjänsteman. Därav följde, att det ur
synpunkten av statens intresse att ej få betala ränta för tid, under vilken medlen
ännu icke till kronans kassa influtit, borde tillses, att denna tid bleve så kort
som möjligt. Då nu gällande bestämmelser angående vederbörande tjänstemäns
inleverering av de stämpelmedel, som därvidlag spelade den ojämförligt största
rollen, nämligen de som erlades för förseende av handling med dubbel beläggningsstämpel,
enligt vad som framginge av min ämbetsberättelse till 1921 års
riksdag, ingalunda kunde anses tillräckligt effektiva i nu förevarande hänseende,
syntes det statskontoret med fog kunna ifrågasättas, att bestämmelse om rätt till
ränta å restituerade stämpelmedel icke borde meddelas annat än i sammanhang
med utfärdande av nya och skärpta föreskrifter angående underdomarnas inlevereringsskyldighet
för medel, som uppburits i betalning för dubbel beläggningsstämpel.
Statskontoret finge erinra därom, att ett av Eders Kungl. Maj:t i sådant
avseende för 1921 års riksdag framlagt, huvudsakligen på min framställning i
ämnet grundat förslag till ändrad lydelse av 34 och 39 §§ stämpelförordningen

1922

305

visserligen icke vunnit riksdagens bifall, men att riksdagen å andra sidan ansett
de påvisade förhållandena angående inlevereringen av stämpelmedel vara av den
art, att det vore synnerligen önskvärt att få erforderliga ändringar införda i författningen;
och hade riksdagen förutsatt, att Eders Kungl. Maj:t komme att ögna
frågan fortsatt uppmärksamhet och därvid undersöka de olika utvägar, vilka kunde
erbjuda sig för att avhjälpa ifrågavarande missförhållanden samt därefter för
riksdagen framlägga förslag i ämnet. Beträffande den kostnad för statsverket,
som rätten till räntegottgörelse skulle medföra, syntes densamma icke bliva alltför
betungande. Enligt de av advokatfiskalerna lämnade uppgifterna angående beloppen
av de av hovrätterna beviljade restitutioner under femårsperioden 1916—
1920 uppginge medeltalet för år till omkring 150,000 kronor. Om man -vidare
antoge, att de av Kungl. Maj:t medgivna eller enligt 49 § mom. 1 arvsskatteförordningen
utgående restitutioner skulle uppgå till ett årligt belopp av 50,000
kronor, erhölles ett restitutionsbelopp för år av 200,000 kronor. Under antagande,
att varje särskilt belopp i genomsnitt droge ränta under ett års tid och med en
räntefot av 5 procent, skulle alltså statens årskostnad bliva 10,000 kronor.

Bestämmelserna om stämpelskatt hava varit föremål för många ändringar.
Nya förhållanden hava fordrat nya föreskrifter. Statens ökade behov har påkallat
en höjning av stämpelavgifterna. Särskilt omfattande voro de ändringar, som
genomfördes 1914. En väsentlig höjning av arvsskatten och gåvoskatten ävensom
av stämpel å köp av fast egendom ägde då rum.

Allt eftersom stämpelskatten vuxit, har restitutionsfrågan fått större betydelse.

Då restitution av stämpelskatt skall äga rum, torde de fall, som grunda sig
på att arvsskatt beräknats till för högt belopp, vara mest framträdande. När
exempelvis ett testamente, vartill hänsyn tagits vid stämpelbeläggning av eu bouppteckning,
sedermera blivit genom domstols beslut helt eller delvis förklarat
ogillt eller när, efter det bouppteckning registrerats, ny gäld yppat sig, kunna de
stämpelbelopp, som böra restitueras, bliva avsevärda. På grund av felräkning kan
restitution emellanåt äga rum, men de belopp, som därvid komma i fråga, torde
i regel vara mindre. Däremot kunna i ett testamente eller gåvobrev oklara bestämmelser,
som äro av betydelse för stämpelbeläggningen, vid olika tolkning leda
till skilda resultat. Detta torde särskilt gälla arvsskatten, då otydliga testamentsbestämmelser
inverka på fördelningen av kvarlåtenskapen. Olika meningar kunna
göra sig gällande beträffande den klass i skal tetariffen, till vilken en dödsbodelägare
är att hänföra. Även med den noggrannaste prövning av stämpelfrågan
kan i dylika fall ett säkert avgörande ej alltid genast träffas. Då den, som å
tjänstens vägnar mottager och stämpelbelägger en handling, är ansvarig för att
det stadgade stämpelbeloppet redovisas, kan detta leda till en för den skattskyldige
ofördelaktig situation. Om en handling, som skall stämpelbeläggas, icke vid
ingivandet är behörigen försedd med stämpel och penningar ej genast erläggas
till det felande stämpelbeloppet, må handlingen enligt gällande föreskrifter icke
mottagas. Det är då förklarligt, att eu tjänsteman vid mottagandet av eu stäm 3i)

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1922 års riksdag.

306

pelpliktig handling i tvivelaktiga fall hellre fordrar det högre av två belopp, som
kunna komma i fråga. Vid uttagande av arvsskatt, när dödsboets tillgångar skola
fördelas på olika dödsbodelägare, måste det ligga i såväl den stfimpelbeläggande
tjänstemannens som statens intresse, att dess rätt till skatt på dylikt sätt säkerställes.

Men oavsett den svårighet, som kan vara förenad med att bestämma stämpelskattens
storlek, måste det anses obilligt att, om skatten till större eller mindre
del måste restitueras, ränta icke erlägges å det återbetalade beloppet. Skyldigheten
att inbetala den stämpelskatt, som avfordras, oberoende därav att beloppet
icke blivit slutligen bestämt, kan, i överensstämmelse med vad chefen för finansdepartementet
anförde beträffande utskylder vid framläggande av förslaget till
1919 års förordning, många gånger medföra betydande ekonomiska olägenheter
för de skattskyldiga, därigenom att de under avsevärd tid måste ligga ute med
skattebelopp, som de slutligen förklaras berättigade återfå. Det måste därför anses
rättvist, att i gengäld härför ränta betalas å det belopp, som återställes. Genom
1914 års arvsskatteförordning infördes bestämmelser om anstånd i vissa fall med
erläggande av arvsskatt. A skatt, för vilken anstånd åtnjutes, skall erläggas ränta
efter 5 procent av oguldet belopp. När staten fordrar ränta, då anstånd medgives
med stämpelskattens erläggande, kan det ej anses annat än riktigt, att staten
betalar ränta å stämpelskattebelopp, som återställes, därför att det rätteligen icke
skolat erläggas.

Statskontoret bar i sitt utlåtande gjort åtskillnad mellan å ena sidan de fall,
som omförmälas i 20 § stämpelförordningen samt 49 § 1 mom. och 2 mom.
första stycket arvsskatteförordningen, och å andra sidan de fall, som beröras i
21 § stämpelförordningen och 49 § 2 mom. andra stycket arvsskatteförordningen,
samt uttalat såsom sin uppfattning, att räntegottgöreise i de förra fallen givetvis
borde utgå, men att Eders Kungl. Maj:t, som i de senare fallen i administrativ
väg prövade frågan om restitution, därvid ville avgöra, huruvida ränta skulle tillerkännas
vederbörande. Detta torde otvivelaktigt vara det lämpligaste. Beskaffenheten
av åtskilliga av de restitutionsfrågor, som kunna komma under Eders Kungl.
Maj:ts omedelbara prövning, belyses av vad departementschefen anförde vid framläggande
av förslag till 1908 års stämpelförordning. I avseende å 26 §, som
motsvarade 21 § i nu gällande stämpelförordning, yttrades, att bestämmelserna
beträffande tillvägagångssättet för återfående av erlagd stämpelavgift i förut gällande
stämpelförordning både avseende endast å sådana fall, där antingen ett
testamente, vartill hänsyn tagits vid beräkningen av erlagd stämpelavgift, sedermera
förklarats ogillt, eller det yppat sig ett vid bouppteckningens stämpelbeläggning
obekant gäldbelopp efter den döde, eller ock oriktig debitering ägt rum vid
stämpelbeläggning i ärenden, som rörde lagfarter, inteckningar, äktenskapsförord, bouppteckningar
och testamenten i andra fall än de redan nämnda, samt morgongåvobrev
och avhandlingar om lösöreköp. De senare årens erfarenhet hade emellertid
givit vid handen, hurusom dessa beträffande restitution av stämpelavgifter då befintliga
stadganden icke kunde anses tillfyllestgörande. Fall hade nämligen förekommit,
där befogenheten av en gjord framställning om återbekommande av erlagd
stämpelavgift varit fullständigt ådagalagd, men där detta oaktat framställ —

1922 —

307

ningen, för vars bifallande saknats uttryckligt stöd i stämpelförordningen, måst
avvisas uteslutande av denna formella grund. I andra fall åter hade Eders Kuugl.
Maj:t visserligen funnit sig oförhindrad att förordna om ett erlagt stämpelbelopps
återbetalande, men saknaden av ett direkt medgivande därtill i stämpelförordningen
hade dock även där gjort sig gällande.

Beträffande storleken av den ränta, som vid restitution skulle utgå, har statskontoret
föreslagit räntefotens bestämmande till 5 procent. Med hänsyn till vad
som gäller om ränta å stämpelskatt, med vars erläggande medgivits anstånd, samt
bestämmelserna i 1919 års förordning torde denna räntefot få anses lämplig.

I fråga om den tid, för vilken räntan skulle utgå, synas stadgandena i 1919
års förordning kunna tagas till förebild. När arvsskatt skall återbetalas i den
ordning, som i fråga om restitution av kronoutskylder är föreskriven, föreligga
likartade förhållanden, men jämväl beträffande övriga fall synas nämnda bestämmelser
kunna tjäna till mönster.

Då statsverket skulle hava att gälda ränta redan från den dag, stämpelmedlen
inbetalts till vederbörande tjänstemän, är det, såsom statskontoret framhållit, av
största vikt, att stämpelmedlen utan onödig tidsutdräkt inlevereras till statskassan.
Frågan härom har genom min framställning den 11 december 1920 dragits under
Eders Kungl. Maj:ts prövning. Det förslag härutinnan, som Eders Kungl. Maj:t
föreläde 1921 års riksdag, vann icke riksdagens bifall, men, såsom i statskontorets
yttrande framhållits, fann riksdagen frågan förtjänt av fortsatt uppmärksamhet.
Då enligt riksdagens uttalanden med avseende å inleverering av stämpelmedel
till statskassan redan nu föreligga missförhållanden, som böra avhjälpas,
skulle detta i ännu högre grad bliva fallet, därest staten skulle vara skyldig att
betala ränta även för en avsevärd tidrymd, innan ett stämpelbelopp, som skall
restitueras, influtit i statskassan.

Med stöd av den befogenhet, som den för riksdagens justitieombudsman gällande
instruktionen förlänar mig, får jag härmed i underdånighet för Eders
Kungl. Maj:t framlägga frågan för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må
finna framställningen föranleda.»

Framställningen har av Kungl. Maj:t för utlåtande remitterats till statskontoret
och hovrätterna.

— 1922 —

308

IV. Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under år 1922
åt befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en till 1921 års riksdag av mig avlåten framställning medgav
riksdagen, att dyrtidstillägg finge utgå till justitieombudsmannen och befattningshavare
vid justitieombudsmannens expedition enligt de grunder, som av
riksdagen godkänts för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Justitieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål av förslagsanslaget
till avlöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

Nämnda grunder äro angivna i kungl. kungörelsen den 29 juni 1921 med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, i vilken
kungörelse jämväl äro intagna föreskrifter rörande utbetalning av dyrtidstillägg
åt nämnda befattningshavare för senare halvåret 1921 och tills vidare under år
1922 m. m.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande gör sig
gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för år 1922 ville bereda befattningshavare
vid justitieombudsmannens expedition dyrtidstillägg;
och torde härför fastställas samma grunder, som
kunna varda stadgade för befattningshavare vid statens
ämbetsverk.

Jag anhåller lika vördsamt, att denna framställning måtte hänvisas till vederbörande
utskott.

V. Inspektionsresor under år 1921.

Mina ämbetsresor under år 1921 hava ägt rum inom Stockholms, Örebro
samt Göteborgs och Bohus län. Tjänstförrättande justitieombudsmannen har tilllika
företagit inspektion i Sunnerbo härads domsaga samt inom Hallands län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder
förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur komma
att för granskning överlämnas till riksdagens första lagutskott.

— 1922 —

309

VI. Under år 1921 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under 1921 — däri inbegripna 38 av
tryckfrihetskominittén handlagda ärenden — har uppgått till 611.

Vid 1921 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av annan
beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot ämbets- eller

tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes 86
Under 1921 hava anhängiggjorts ärenden mot ämbets-eller tjänstemän:

genom inkomna klagomål ett antal av........................381

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av............. 91

Summa från 1920 balanserade och under 1921 inkomna ärenden .... 558

Av berörda 558 ärenden hava under 1921:

1) såsom återkallade avskrivits ............................ 5

2) till annan myndighet överlämnats........................ 8

3) på grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest rättelse
vunnits, avskrivits .................................... • . 48

4) efter vederbörandes hörande, med eller utan erinran, eljest avskrivits 196

5) efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits. . 222

6) till åtal hänvisats.................................... 12

7) föranlett framställning till Kungl. Maj:t ................... 7

och äro vid 1921 års slut:

8) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande

vilande..............................................• • • • ^

9) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut vilande 7

10) på prövning beroende................................: 4

Summa 558

Under år 1921 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 12 ärenden
beslutits anställande av åtal mot ämbets- eller tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan.................................. 10

av annan anledning......................................2

Summa 12

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i ämbete eller tjänst
förordnats om åtal mot:

1) t. f. domhavande för oriktigt utdömande av vite;

2) direktör, assistent och överkonstapel vid fängelse för obehörigt anlitande
av fångars arbete för befattningshavares räkning;

3) häradsskrivare för obehörigt uttagande av lösen för bevis å äganderättshandling; -

1922 -

310

4) landsfiskal för dröjsmål med försäljning av utmätt egendom (sid. 113 o. f.):

5) länstyrelse för felaktigt förordnande om verkställighet av fängelsestraff;

6) landssekreterare för försummelse vid föranstaltande om anhållen persons
försättande på fri fot (sid. 144 o. f.);

7) kronofogde för försummelse i utsökningsärende;

8) häradshövding för felaktig tillämpning av 5 kap. 1 § strafflagen;

9) t. f. landsfiskal för felaktig utmätningsförrättning;

10) t. f. domhavande för uttagande av ränta å stämpelmedel;

11) landsfiskal för underlåtenhet att vid s. k. realisation å landet avfordra
tillståndsbevis; och

12) landsfiskal för misshandel vid polisförhör.

Av det ovanstående framgår, att den vid förra årsskiftet ännu kvarvarande
arbetsbalansen under 1921 bortarbetats.

Vid årsskiftet återstodo endast 4 till avgörande färdiga ärenden.

Klagomålens antal, 381 under det gångna året, har varit det största, som
hittills förekommit, med undantag av 1911, då klagomålen uppgingo till 385.

I besparingssyfte har berättelsen tryckts på samma sätt, som användes 1921
och vartill den tryckerisakkunnige förklarat sig icke hava något att erinra. Därjämte
hava under avdelning II allenast tio ärenden intagits, och den under avdelning
IV eljest förekommande redogörelsen för vissa tidigare hos Konungen
av justitieombudsmannen gjorda framställningar har uteslutits. Dessutom hava
i många mål och ärenden redogörelsen för skriftväxlingen förkortats, exempelvis
i det under n:r 20 upptagna åtalet med mera än hälften av den för åklagaren
utfärdade instruktionen På detta sätt har årsberättelsen kommit att omfatta
endast omkring tre fjärdedelar av sidantalet i 1921 års berättelse och mindre
än hälften av sidantalet i berättelsen 1920.

Det vore givetvis ett önskemål, att ämbetsberättelsernas omfång ytterligare
inskränktes.

Sedan länge har den praxis följts att, vid åtal, i den för åklagaren utfärdade
instruktionen och, vid till myndighet avlåten erinran, i skrivelsen intagits
allt vad som kunnat inverka på målet eller ärendet, så att ämbetsskrivelsen för
domstolen eller myndigheten utgjort en fullständig promemoria i ämnet, vilken i
detalj visat, varpå justitieombudsmannen grundat åtalet eller erinringen, och som
onödiggjort ett vidare studium av själva handlingarna. Denna praxis kan jag
ingalunda finna skäl att frångå.

Enligt gammal hävd läggas ämbetsskrivelserna till grund för innehållet i
årsberättelsen, i allmänhet allenast med den omformning, som av framställningssättet
i berättelsen erfordras. Därvid kunna, såsom nu ägt rum, vissa delar
bortskäras. Detta förutsätter dock en försiktig omarbetning av det kvarstående,
så att icke sammanhanget går förlorat eller justitieombudsmannens i slutet av
skrivelsen meddelade utlåtande kommer att hänga i luften. Likaså kunna fram -

1922 —

311

deles, såsom nu, redogörelse för skrivelser i en del mindre viktiga ärenden uteslutas.
Men det värdefullaste vore uppenbarligen, om de förefintliga åtalsinstruktionerna
och skrivelserna helt och hållet omarbetades till korta referat. Detta
skulle emellertid föranleda ett dubbelt arbete, som åtminstone under de senaste
åren skulle varit alldeles omöjligt att medhinna. Sedan balansen numera försvunnit,
blir måhända framdeles tid övrig till utarbetande av särskilda referat,
lämpade för årsberättelsen.

Å de för 1921 beviljade expens- och resekostnadsanslagen, tillhopa 12,000
kronor, har en besparing ägt rum av 2,544 kronor 97 öre.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan tillkännagivit,
att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag,
i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kung]. Maj:t
meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen av riksdagens
hos Kuugl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar hava från statsdepartementen
införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna
i anledning av 1921 års riksdags skrivelser, dels ock — beträffande sådana
genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden,
vilka vid 1921 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av 1921, innefattas
i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade förteckningar.
Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser, 1921 års riksdag avlåtit
till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning över ärenden, som hos Kungl.
Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen före den 1 januari
1921 och vari under 1921 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut
ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1922.

NILS LILIENBERG.

Folke Engströmer.

— 1922 —

312

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1922.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1921 haft att pröva 38 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnande om indragning hava av ombuden meddelats beträffande följande
flygblad eller flygskrifter, nämligen: »Eu krigsministers ord, samlade och

utgivna av Z. H.», »Soldatsång av Ture Nerman», »Till kamraterna i kungens
armé och flotta» (indragen 7 gånger), »Öppet brev till den värnpliktige i hela
Sverige» (indragen 7 gånger), »Kommunistisk katekes av Friedrich Engels», »Bolsjevismen
i svensk jordmån. Eu vidräkning ur socialdemokratiska synpunkter»,
»Kommunistiska manifestet, med företal av Karl Marx och Friedrich Engels»,
»Ryska rådsrepublikens civillagar», »Påbud och förordningar, utfärdade av de
revolutionära folkens styrelse, volym I» och »Den ryska republikens provisoriska
arbetar- och bonderegerings förordningar, order och proklamationer, volym II»,
»Militarismen som arbetarklassens bödel» (indragen 8 gånger), »Till klassbröderna
i vapenrocken» (indragen 5 gånger), »Ned med vapnen! Krig är brodermord!
Gör din plikt!» (indragen 7 gånger), »Manifest till Sverges arbetarklass», »Till
arbetarna i vapenrocken!» (indragen 5 gånger), »Hemmabolsjevikerna och soldaterna»,
»Vad vill kommunisterna?» samt »Bekämpa militarismen!» (indragen 4
gånger).

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Svea och Göta livgarden,
Andra livgrenadjärregementet, Södermanlands regemente, Dalregementet, Hälsinge,
Älvsborgs, Hallands, Bohusläns, Västmanlands, Norrbottens och Västernorrlands
regementen, Vaxholms grenadjärregeinente, Svea, Upplands och Bodens artilleriregementen,
Svea och Bodens ingenjörskårer, fälttelegrafkåren och ett å Laxön
förlagt detachement ur Svea och Göta ingenjörskårer, Östgöta trängkår, flottans
station i Stockholm samt Vaxholms kustartilleriregemente.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena har kommittén, efter
prövning av de insända handlingarna, med tre undantag funnit böra äga bestånd,
varom kommittén i varje särskilt fall genom avlåten skrivelse meddelat ombuden
underrättelse.

Med förberörda tre undantag förhöll sig på följande sätt:

Chefens för justitiedepartementet ombud i Vaxholm hade anmält, att om —

1922 —

313

budet på framställning av chefen för Vaxholms kustartilleriregemente förordnat
om indragning av fem skrifter med titlarna: »Kommunistisk katekes av Friedrich
Engels», »Bolsjevismen i svensk jordmån. En vidräkning ur socialdemokratiska
synpunkter», »Kommunistiska manifestet, med företal av Karl Marx och Friedrich
Engels», »Ryska rådsrepublikens civillagar» samt »Påbud och förordningar, utfärdade
av de revolutionära folkens styrelse, volym I» och »Den ryska republikens
provisoriska arbetar- och bonderegerings förordningar, order och proklamationer,
volym II».

Vid prövning av detta ärende beslöt kommittén den 12 april 1921, att det
givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

Chefens för justitiedepartementet ombud i Strängnäs hade anmält, att ombudet
på framställning av chefen för Södermanlands regemente förordnat om
indragning av två skrifter, därav en med titeln: »Manifest till Sverges arbetarklass
!»

Vid prövning av detta ärende beslöt kommittén den 30 september 1921,
att förordnandet beträffande förenämnda skrift icke skulle äga bestånd.

Slutligen hade chefens för justitiedepartementet ombud i Gävle anmält, att,
sedan chefen för Hälsinge regemente till ombudet insänt fyra skrifter, därav en
med titeln: »Vad vill kommunisterna?», ombudet förordnat om indragning av de
exemplar av skrifterna, som vid regementet anträffats.

Vid prövning av detta ärende beslöt kommittén den 11 oktober 1921 beträffande
nyssberörda skrift, att det givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

Sedan f. d riksantikvarien Montelius avlidit och revisionssekreteraren Schlyter
i anledning av sin utnämning till medlem av statsrådet avsagt sig uppdraget
att vara en av de kommitterade, företog kommittén den 19 november 1921 i
överensstämmelse med § 70 riksdagsordningen, jämförd med § 108 regeringsformen,
val av kommitterade i de lediga rummen.

Därvid beslöt kommittén enhälligt att till ledamöter av kommittén välja,
i f. d. riksantikvarien Montelius’ ställe, f. d. professorn m. in. teologie och filosofie
doktorn Johan Henrik Emil Schäck och, i statsrådet Schlyters ställe, redaktören
Fritz Gustav Möller, till vilka särskilda kallelser avlätos.

Sedan valet ägt rum, har intet vidare ärende förekommit.

Stockholm i januari 1922.

NILS LILIENBERG.

T. SÅVE. E. A. KARLFELDT.

ERNST TRYGGER. NILS ALEXANDERSON.

Folke Engströmer.

40 — Justitieombudsmannens ämbetsberätUlse till 1992 års riksdag.

MMppmUP

-'' • ■ ■ ■ ■ i ■. ... * ■. 1*1 .

• • v : 1

• • ■ i . ■ '' ’

f.. • . .■ ■ ■ .... ■ .. .- i.t ■ ''; .

; . . ... ;

-lidUMvl Vj ''"./•or ,-rtfrr.

v ■ ‘C,‘ i''. : '' !•.,*•. i ...

• ''

■ -ivo»;;p)x

- ... ’

ittiiTMU''''i .V*.-* dl«a<»• ,.-tI-O-tcj

.y: •

a -1 i . .'' . i i i < * 1 ... • .

ir.i . ’■ ;. k: ■; !. ,. •''... ■ .

.1:11

■itc

-p''*.. ; ; ■. . *• '' K < ., . ; »,

..... '' J ■ ■: -

''■ ; . ■ I ., V ILO . (. IT

is"-''''j•; [ . .

■JO iiw! . '' ! . ■ :lun.y; ‘JiZed . " vr- ;

'' ■>’■■■ i T? r, i\ . ;;

■ ■‘■■■''i-:

i il'''' ‘ ■;

tf I

7 A

■i -

• : ■!: ..ijiiii.TT''.;! p//vyT. i ...j.j ,

i i ■/ , :>-r: n>

.. ''<■■ ■: • ■: ■ 1 i

V -rh- - •: . •. ''ii,''. *.>*; .r.-.uKi-:.: . ''

;''!•;) ''‘. i '''' . .....m":c, (f* -S .

>'' •'' ":i M-. -n-v''. .... , j-: ; J • .cd-''-''

. ''■ ■> ■ Å cU-.'' - . v.

r .

a tu;
■.:/ Av ...•

S .X- • ■ . ■

• ■ ‘ ‘iinv 7«* :i

’ ll *^i!0 . i
i‘>io".!j.-

’•*»-* . ^ r- 1 •! j>0''-

i. ■''5

.::. t /i mJK; " TV

.kupa;; ■''i

BILAGOR

TILL

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

TILL 1922 ÅRS LAGTIMA RIKSDAG

. in

:/> fe 1

rAQ A [ ■’ fe; f 1 fv,-1

fe'' .• '' i- i :

r ?, I''.

J. B ?

0A-a8>j;s Af/irrDAJ y.i\A rm jjm

317

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1921 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1 A	231			141,	26	15	46	24	66		34	85	s)
1 B	232	11	A	313, 378,	27	16	47	25	67	1188,	227	86	389
2 A	81			433,	28	17	48	187		\|307		87	42
2 B	82			453	29	18	49	26	68		35	88	435
3 A	90			142,	30	19	50	4)	69		s)	89	436
		11	B	314,
3 B	91			454	31	20	51	4)	70		189	90	235
4 A	139	12		1	32	220	52	27	71		190	91	236
4 B	140	13		2	33	221	53	4)	72		36	92	437
5 A	179	14		3	34	222	54	4)	73		37	93	192
5 B	180	15		4	35	21, 83	55	225	74		228	94	193
6 A	214	16		5	36	93	56	98	75		38	95	194
6 B	215	17		6	37	94	57	224	76		39	96	237
7 A	290	18		7	38	95	58	28	77	40,	229	97	238
7 B	291	19		8	39	96	59	29	78		41	98	389
8 A	373	20		9	40	97	60	30	79		4)	99	390
8 B	374	21		10	41	338	61	31	80	99,	230	100	44
9 A	426	22		11	42	22	62	32, 147	81		191	101	195
9 B	427	23	*	12	43	23	63	226	82		100	102	438
10 A	449	24		13	44	186	64	339	83		233	103	148
10 B	450	25		14	45	223	65	33	84		234	104	341

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
— 3) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket — 4) Utfärdade förordnanden. — 6) Skrivelse
till J. O. — 6) Skrivelse till M. O.

318

105 106	43 391	135	(244 (399	165 166	199 200
107	101	136	84	167	253
108	102	137	50	168	201
109	439	138	344	169	86
no	392	139	>)	170	404
in	393	140	245	171	352
112	440	141	246	172	107
113	400	142	247	173	108
114	394	143	150	174	401
115	395	144	345	175	353
116	239	145	346	176	441
117	240	146	51	177	151
118	45	147	347	178	354
119	46	148	52	179	355
120	196	149	53	180	251
121	47	150	248	181	402
122	396	151	249	182	152
123	342	152	250	183	403
124	343	153	85	184	442
125	197	154	104	185	153
126	103	155	105	186	154
127	49	156	106	187	155
128	241	157	349	188	356
129	242	158	350	189	57
130	397	159	351	190	156
131	149	160	198	191	360
132	48	161	348	192	58
133	243	162	54	193	157
134	398	163	55	194	202
		164	56	195	357

358	227	256	255	418
359	228	4)	256	87
252	229	4)	257	365
405	230	159	258	364
59	231	257	259	64
109	232	1160	260	65
no	1 258	261	66
60	233	161	262	67
254	234	260	263	264
406	235	263	264	207
407	236	259	265	265
408	237	363	266	164
409	238	443	267	266
410	239	444	268	368
411	240	115	269	421
in	241	162	270	165
112	242	163	271	267
113	243	116	272	166
114	244	117	273	123
255	245	118	274	132
203	246	119	275	133
361	247	120	276	1208
158	248	121	(268
204	249	122	277	167
205	250	1206	278	169
412	j 261	279	274
413	251	414	280	124
61	252 A	415	281	68
62	252 B	416	282	69
362	253	417	283	210
63	254	262	284	422

196

197

198

199

200

201

202

203

204

205

206

207

208

209

210

211

212

213

214

215

216

217

218

219

220

221

222

223

224

225

226

319

285	423	309	369	330	181	354	297	377	383	402	1307
286	424	310	370	331	293	355	298	378	384	j 452
287	168	311	275	332	294	356	183	379	386	403	218
	125,209,	312	173	333	447	357	315	380	387	404	308
288	269,366,	313	174	334	284	358	288	381	219	405	309
	419	314	71	335	•211	359	289	382	184	406	310
289	270	315	72	336	212	360	143	383	302	407	311
290	70	316	88	337	375	361	379	384	’)	408	312
291	271	317	73	338	376	362	380	385	2)	409	323
292	272	318	74	339 A	216	363	381	386	3)	410	324
293	273	319	279	339 B	217	364	317	387	5)	411	325
294	367	320	75	340	213	365	318	388	6)	412	326
295	126		76,129,	341 79,175	366	319	389	303	413	327
296	127	321	170,280,	342	80	367	1299	390	335	414	328
297	128		371,445	343	176	(428	391	s)	415	329
298	425		77,130,	344	448	368	\| 300	392	321	416	330
299	276	322	171,281, 372,420,	345	177	369	\| 429 1301	393	‘)	417	336
300	4)		446	346	285	i 430	394	322	418	337
301	4)	323	78,131,	347	137	370	431	395	144	419	338
302	4)	172,282	348	295	371	432	396	145	420	385
303	277	324	134	349	296	372	319	397	185	421	331
304	4)	325	135	350	182		1320	398	304	422 A	332
305	4\ )	326	136	351	138	olo	{434	399	305	422 B	333
306	278	327	89	352	286	374	92	400	306	423	334
307	4)	328	283	qeo(178,287,	375	146	401	451
308	4)	329	292	död\|377	376	382

320

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1921 års riksdag till Konungen avldtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i
anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

I. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 januari 1921, angående val av deputerade att, jämlikt § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen, med Konungen överlägga. (12.)
Anmäldes den 21 januari 1921, därvid förordnades, att skrivelsen skulle läggas till
handlingarna.

2. den 27 januari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 18 med
förslag till lag om kommandomål. (13.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 januari 1921 (sv. f. n:r 15).

3. samma dag, i anledning av Kungl Maj:ts proposition n:r 17 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 30 § 12 p., 54 och 87 §§ samt övergångsstadgandet
i lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen. (14.)
Lag i ämnet utfärdad den 28 januari 1921 (sv. f. n:r 16).

4. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(15.)

'' Den 29 januari 1921 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

5. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grund
lag tr. (16.)

Den 29 januari 1921 meddelades härå svar å rikssalen

— 1922 —

321

6. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(17.)

Den 29 januari 1921 meddelades härå svar å rikssalen.

7. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grund lagar.

(18.)

Den 29 januari 1921 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

8. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grund lagar.

(19.)

Den 29 januari 1921 meddelades härå svar å rikssalen.

9. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grund lagar.

(20.)

Den 29 januari 1921 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

10. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(21.)

Den 29 januari 1921 meddelades härå svar å rikssalen.

11. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(22.)

Den 29 januari 1921 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

12. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grund lagar.

(23.)

Den 29 januari 1921 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

13. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grund lagar.

(24.)

Den 29 januari 1921 meddelades härå svar å rikssalen.

14. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(25.)

Den 29 januari 1921 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

15. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(26.)

Den 29 januari 1921 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

16. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(27.)

Den 29 januari 1921 meddelades härå svar å rikssalen.

41 — Justitieombudsmannen» ämbetsberättdse till 1932 år» riksdag.

17. samma cjag, angående av riksdagen beslpjad ändring i rikets grundlagar.
(28.)

Den 29 januari 1921 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

18. samma dag, angåen (29.)

Den 29 januari 1921 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

19. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(30.)

Den 29 januari 1921 meddelades härå svar å rikssalen.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 16 med förslag
till stadga om val av talmän och vice talmän i riksdagens kamrar. (31.)

Stadga utfärdad den 29 januari 1921 (sv. f. n:r 17).

21. den 4 februari, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden
m. m. (35.)

Den 11 februari 1921 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

22. den 9 februari, angående verksställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter. (42.)

Den 18 februari 1921 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

23. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ i lagen den 19 juni 1919
huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flottled skall jämlikt
vattenlagen bibehållas. (43.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 februari 1921 (sv. f. n:r 42).

24. den 15 februari, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 och 9 §§ i lagen den 5 juli 1884 om
skydd för varumärken. (46.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 februari 1921 (sv. f. n:r 50).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om särskild bestämmelse ifråga om skydd för vissa främmande patent.
(47.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 februari 1921 (sv. f. n:r 51).

26. den 20 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (49.)

Den 4 mars 1921 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

— 1922 -

27. satiimä dag, angående val av riksdagens militieombudsmäh och hans
efterträdare. (52.)

Den 4 mars 1921 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

28. den 22 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inoni vissa län. (58.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 februari 1921 (sv. f. n:r 61).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 17 och 18 §§ i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura. (59.)

Den 1 april 1921 i statsrådet anmäld. Frågan har förfallit.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 om nyttjande rätt

till gravplats. (60.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 februari 1921 (sv. f. n:r 59).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser
om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till
elektrisk kraft m. m. (61.)

Lag i ämnet utfärdad deri 28 februari 1921 (sV. f. n:r 60).

32. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om proportionellt-
valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige
m. m. (62.)

Den 23 februari 1921 överlämnad till socialdepartementet.

33. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris. (65.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 februari 1921 (sv. f. n:r 55).

34. samma dag, i anledning av Kung). Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse av fartyg eller andel däri, så
ock mot förvärv av aktie i aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri.
(66.)

L^ig i ämnet utfärdad den 28 februari 1921 (sv. f. n:r 56).

é5. dén 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. (68.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 maj 1921 (sv. f. n:r 187).

— 1922 —

324

36. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 8 kap. 28 § och 9 kap. 5 § strafflagen. (72.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1921 (sv. f. n:r 90).

37. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(73.)

Den 17 mars 1921 meddelades härå svar å rikssalen.

38. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av 24 § i lagen om ekonomiska föreningar. (75.)

Yttranden i ärendet hava infordrats från Ö. Ä. och länsstyrelserna ävensom från

J. K.-ämbetet och kommerskollegium. Samtliga yttranden hava ännu ej inkommit.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om upphävande av patronatsrätt m. m. (76.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 juni 1921 (sv. f. n:r 282 och 283).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om avskrivning av patronatsrätt åtföljande kronotionde. (77.)

Den 16 mars 1921 överlämnad till finansdepartementet.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om val av borgmästare i stad med magistrat samt av rådman och
magistratssekreterare i Stockholm. (78.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1921 (sv. f. n:r 89).

42. den 16 mars, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 34 §
i lagen om val till riksdagen. (87.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1921 (sv. f. n:r 104).

43. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående upphävande av vissa delar av kyrkolagen. (105.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 september 1921 (sv. f. n:r 589).

44. den 9 april, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.

_ . (100-)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

45. den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser om förmynderskap för omyndig medlem av
det kungliga huset. (118.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 april 1921 (sv. f. n:r 159).

1922 —

325

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kantorer m. m. (1 19.)

Den 22 april 1921 i statsrådet anmäld. Frågan har förfallit.

47. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ägogränser m. m. (121.)

Den 22 april 1921 i statsrådet anmäld. Frågan har förfallit.

48. den 19 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol i brottmål.
(132.)

Den 31 december 1921 remitterades ett i anledning av skrivelsen upprättat lagförslag
till lagrådet.

49. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ny konkurslag m. m. (127.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 maj 1921 (sv. f. n:r 225—243).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utmätningsed m. m. (l37.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1921 (sv. f. n:r 244).

51. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 32 § 1 mom. i lagen den 26 november 1920
om val till riksdagen. (146.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 april 1921 (sv. f. n:r 168).

52. den 29 april, i anledning av Kung], Majrts proposition angående anslag
för anskaffande av valkuvert m. m. (148.)

Den 13 maj 1921 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild
ersättning av statsmedel åt röstlängdsupprättare. (149.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 3 juni 1921 (sv. f. n:r 295).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ i lagen den 8 juli 1904
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
(162.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 maj 1921 (sv. f. n:r 194).

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 24 mars 1916 angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. (163.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 maj 1921 (sv. f. n:r 186).

- 1922 —

326

56. åämniå dåg, i anledning ii Väckta motiöhet angående lagstiftning till

förekommande av bondejords övergång i främmande handel-. (164.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 maj 1921 (sv. f. n:r 247).

Ml i-. • i . .... . .i -5 * ■ »• • ''

57. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord. (189.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1921 (sv. f. n:r 207).

5Ö. den 11 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning
till tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlson för visst av honom
till statsverket inbetalt belopp., (192.)

Den 20 maj 1921 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen om fastighetsbildning i stad
m. m. (200.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 maj 1921 (sv. f. n:r 199—204).

60. den 12 maj, i anledning åv Kungl. Majrts proposition méd förslag till
lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av sköVling av skog å fastighet
i enskild ägo. (203.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 maj 1921 (sv. f. nrr 265).

61. den 24 maj, beträffande vissa återstående delar av Kungl. Majrts propo
sitioner med förslag till ny konkurslag m. m., förslag till lag om utmätningsed
m. m. och förslag till lag om ändring i vissa delar av utsök
ningslagen in. m. (223.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1921 (sv. f. n:r 301—307).

62. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till

lag om ändring i vissa delat åv strafflagen m. m. ävehsom en i ämnet

väckt motion. (224.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 juni 1921 (sv. f. nrr 288 och 289).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till

lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen m. m. (226.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1921 (sv. f. nrr 301—307).

64. den 4 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till

lag om förvaltning av bysamfälligheter Och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter in. in. ävensom i ämnet väckta motioner. (259.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 juni 1921 (sv. f. nrr 299 och 300).

- 1922 -

327

65. f^ipma dilg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner. (260.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1921 (sv. f. n:r 309).

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen. (261.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 juni 1921 (sv. f. n:r 298).

67. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.
(262.)

Den 17 juni 1921 i statsrådet anmäld. Ärendet är på Kungl. Maj:ts prövning

beroende.

68. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

för uppförande av vissa byggnader vid fångkolonien vid Singeshult. (281.)

Den 18 juli 1921 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

till vissa byggnadsarbeten vid centralfängelserna å Långholmen och Härlanda.
(282.)

Den 18 juli 1921 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

70. samma dag, i anledning av väckt motion om åvägabringande av en lag
angående skyldighet för de svenska storbankerna att offentligt framlägga
uppgifter rörande av dem behärskade näringsföretag. (290.)

Den 7 juli 1921 i statsrådet anmäld. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 11 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående begränsning av rätten att publicera referat och domstolsförhandlingar
angående vissa grövre brott. (314.)

Ärendet är beroende på Kung). Maj:ts prövning.

72. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring i tryckfri hetsförordningens

stadganden om hemlighållande av protokoll i ministeriella
ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m. (315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

ändrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen. (317.)

Frågan har förfallit.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av § 1 j ansvarighetslagen den 10 februari 1810

— 1922 —

328

för statsrådets ledamöter, föredragande och Konungens rådgivare i kommandomål.
(318.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1921 (sv. f. n:r 324).

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 om val
till riksdagen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (320.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1921 (sv. f. n:r 316).

76. den 14 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (321.)

Den 15 juli 1921 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

77. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,

innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Den 15 juli 1921 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

78. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,

innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (323.)

Den 15 juli 1921 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

79. den 15 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetstidens begränsning, dels i anledning därav väckta motioner,
dels ock väckta motioner om upphävande eller suspension av
samma lag m. m. (341.)

Den 17 juni 1921 överlämnad till socialdepartementet.

80. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa
bestämmelser mot oskälig arrendestegring, dels väckt motion om förlängd
giltighetstid för berörda lag, dels ock väckt motion om förlängd giltighetstid
för och utvidgad tillämpning av samma lag. (342.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1921 (sv. f. n:r 321 och 322).

81. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

Den 18 juli 1921 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

82. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 B.)

Den 18 juli 1921 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

— 1922

329

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

83. den 4 februari 1921, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden m. m. (35.)

Anmäld den 25 februari 1921, därvid Kungl. Maj:t beslöt sammankalla nämndens
ledamöter till konstituerande sammanträde.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förvärv
av beskickningshus i London m. m. (136.)

Anmäld den 29 april 1921, därvid Kungl. Maj:t dels godkände riksdagens beslut
angående anvisande av anslag för ifrågavarande ändamål, i vad beslutet skilde sig
från Kungl. Majts framställning i ämnet, dels ock anbefallde statskontoret att på
rekvisition av chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa avdelning
tillhandahålla utrikesdepartementet det å tilläggsstat för år 1921 anvisade reservationsanslaget
av 1,150,000 kronor.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

85. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
av medel till ersättning åt envoyén W. A. F. Ekengrens stärbhus för
ökade kontorskostnader vid beskickningen i Washington till följd av
kriget. (153.)

Föredragen den 6 maj 1921, därvid Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret att på
rekvisition av chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa avdelning
tillhandahålla utrikesdepartementet ett förslagsanslag, högst 12,000 kronor.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

86. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande beviljandet
av ett räntefritt lån till överstyrelsen för svenska föreningen röda
korset. (169.)

Anmäld den 17 juni 1921, därvid Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret att på
rekvisition av överstyrelsen för svenska föreningen röda korset tillhandahålla över
styrelsen det av riksdagen till räntefritt lån åt sagda överstyrelse anvisade förslags
anslag, högst 359,780 kronor.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

87. den 3 juni, angående vidtagande av åtgärder i syfte att grundsatsen om
nationaliteternas rätt må upptagas i förbundsakten för nationernas förbund.
(256.)

Anmäld den 29 augusti 1921, därvid Kungl. Maj:t, enär kommittén för frågor rörande
nationernas förbund i infordrat underdånigt yttrande anfört, att kommittén på anförda
skäl icke skulle vara i tillfälle att nu för Kungl. Maj:t framlägga något förslag
42 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1982 års riksdag.

330

i ärendet att underställas nationernas förbund samt att kommittén därför icke ansåge
sig åtminstone för närvarande kunna tillstyrka, att Kungl. Maj:t vidtoge någon åtgärd
i det i riksdagens skrivelse angivna syfte, beslöt, att riksdagens förevarande
skrivelse icke skulle för närvarande till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

88. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande
av sådan förklaring, som avses i art. 36 andra stycket av stadgan för
nationernas förbunds fasta domstol. (316.)

Anmäld den 18 juli 1921, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt ministern i Bern A. J. P.
Adlercreutz att å Kungl. Maj:ts vägnar avgiva berörda förklaring ävensom beslöt,
att fullmakt därtill skulle för Adlercreutz i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

89. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om beviljande
av medel till bestridande av Sveriges andel i kostnader för nationernas
förbund. (327.)

Föredragen den 22 juni 1921, därvid Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret att på
rekvisition av chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa avdelning
tillhandahålla samma departement det till bestridande av Sveriges andel i kostnader
för nationernas förbund anvisade förslagsanslaget, högst 657,000 kronor.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

90. den 17 juni, angående reglering av utgifterna under riksstatens för år
1922 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet. (3 A.)

Anmäld den 18 juli 1921, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut, i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, dels förordande,
att skrivelsen skulle delgivas statskontoret för kännedom och efterrättelse i
vad på detta ämbetsverk ankomme, dels utfärdade kungörelse angående tillämpning
å diplomatisk och konsulär personal av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, dels förordnade, att vid fastställande av det belopp, som enligt
kungl. kungörelsen den 22 juni 1921 med vissa föreskrifter i anledning av ny definitiv
lönereglering från och med år 1922 för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, (sv. f. n:r 453) skulle vid
ingången av januari månad år 1922 utbetalas till vissa tjänstemän, icke finge i vad
anginge sändebud eller generalkonsul tagas i betraktande förmånen av fri bostad
jämte fri uppvärmning och fri belysning av densamma, dels bestämde antalet befattningshavare
å ordinarie stat för utrikesdepartementet från och med år 1922, dels
fastställde stat för utrikesdepartementet, att tillämpas från och med år 1922, dels
fastställde arvodesstat för viss extra personal i utrikesdepartementet, att gälla under
år 1922, dels förordnade, ej mindre att kostnaderna för den förmån, som avsåges i 32 §
av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle, i vad anginge den ordinarie personalen
i utrikesdepartementet, bestridas av den i avlöningsstaten för utrikesdeparte —

1922 —

331

mentet uppförda anslagsposten avlöningar åt ordinarie tjänstemän, än även att kostnaden
för begravningshjälp åt dödsbo efter avliden tjänsteman i befattning upptagen
i arvodestaten för viss extra personal i utrikesdepartementet skulle bestridas av det för
samma arvodestat avsedda anslag, dels bestämde antalet befattningshavare å ordinarie
stat för beskickningar och konsulat från och med år 1922, dels fastställde stat för
avlöning utom ortstillägg åt ordinarie befattningshavare vid beskickningar och konsulat,
att tillämpas från och med år 1922, dels fastställde stat för ortstillägg åt ordinarie
befattningshavare vid beskickningar och konsulat, att gälla från och med år
1922, dels fastställde arvodestat för viss extra personal i utrikesrepresentat onen, att
tillämpas under år 1922, dels fastställde stat för ortstillägg åt viss extra personal i
utrikesrepresentationen, att gälla under år 1922, dels förordnade, ej mindre att kostnaderna
för den förmån, som avsåges i avd. B mom. 12 i ovan omförmälda kungörelse
angående tillämpning å diplomatisk och konsulär personal av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle bestridas av den i avlöningsstaten
för beskickningar och konsulat uppförda anslagsposten avlöningar åt ordinarie tjänstemän,
än även att kostnaden för begravningshjälp åt dödsbo efter avliden tjänsteman
i befattning upptagen i arvodestaten för viss extra personal i utrikesrepresentationen
skulle bestridas av det för samma arvodestat avsedda anslag, dels förordnade, att från
och med år 1922 arvodena till attachéer (aspiranter) skulle utgöras av grundarvoden
samt därutöver, vid tjänstgöring utomlands, tilläggsarvoden motsvarande ortstillägg,
och i samband därmed förklarade, att närmare bestämmelser komme att framdeles
meddelas angående ifrågavarande arvodens storlek i de särskilda fallen, dels förklarade,
att från och med år 1922 de från anslag under tredje huvudtiteln utgående arvoden
till militär- och marinattachéer skulle anses motsvara ortstillägg, dels förordnade, att
från och med år 1922 handels- eller socialattaché skulle åtnjuta ett grundarvode av
9,000 kronor, motsvarande lön, ävensom att i fall, då sådan attaché genom särskilt
beslut tilldelats eller bleve tilldelad ett ytterligare arvodesbelopp, detta tilläggsarvode
skulle anses motsvara ortstillägg, dels föreskrev, att från och med år 1922 handelseller
socialattaché skulle, där sådant utan olägenhet kunde ske, äga åtnjuta semester
under 60 dagar samt att sådan tjänsteman vid annan ledighet, såframt ej Kungl.
Maj:t för särskilt fall funne skäl annorledes bestämma, skulle vidkännas ett avdrag
å arvodet till belopp av 6 kronor 50 öre för dag räknat, dels slutligen medgav, att
utdrag av protokollet finge delgivas samtliga beskickningar och lönade konsulat.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj-.ts prövning.

91. samma dag, angående reglering av utgifterna under tilläggsstatens för år
1921 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet. (3 B.)
Anmäld den 7 juli 1921, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens beslut,
i vad detsamma skilde sig från Kungl Maj:ts framställningar i ämnet, förordnade,
att riksdagens i punkterna 1, 3—5, 7, 9—11, 13 och 15 av nämnda skrivelse
anmälda beslut skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i vad
på detta ämbetsverk ankomme.

Ärendet kommer icke vidare, vad angår punkterna 1, 3—5, 7, 9—11, 13 och 15,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

- 1922 —

332

Vad beträffar punkterna 2, 6, 8, 12, 14 och 16 har ingen vidare åtgärd varit
erforderlig.

92. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse angående dyrtidstillägg åt diplomatiska och konsulära tjänstemän.
(374.)

Anmäld den 30 juli 1921, därvid Kungl. Maj:t med godkännande av riksdagens
beslut, i vad det skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, dels förordnade, att skrivelsen
skulle delgivas statskontoret för kännedom och efterrättelse, i vad på detta ämbetsverk
ankomme, dels ock utfärdade kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

93. den 8 februari 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
å 1921 års tilläggsstat under fjärde huvudtiteln av anslag till
försök med s. k. tekniska hjälpmedel. (36.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 februari 1921 bemyndigade Kungl.
Maj:t arméförvaltningens artilleri- och fortifikationsdepartement att omhänderhava
och förvalta det av riksdagen anvisade anslaget.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
å 1921 års tilläggsstat under fjärde huvudtiteln av anslag till anskaffning
av s. k. tekniska hjälpmedel m. m. (37.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 februari 1921 beslöt Kungl. Maj:t ställa
det av riksdagen anvisade anslaget till arméförvaltningens artilleri- och fortifikationsdepartements
förfogande för därmed avsett ändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

95. samma dag, i anledning av gjorda framställningar rörande provisoriskt
avlöningstillägg åt viss personal i Boden. (38.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 februari 1921 medgav Kungl. Maj:t att
till de officerare och underofficerare, vilka från och med den 1 januari 1920 transporterats
från beställning vid Bodens artilleriregemente till motsvarande beställning vid
Karlsborgs artillerikår, finge under den tid, de efter erhållen transport på grund av
särskilda föreskrifter bibehållits vid tjänstgöring vid Bodens artilleriregemente utan
att därunder uppbära tillfällig avlöning, från anslaget till provisoriskt avlöningstillägg
till officerare m. fl. vid till Boden förlagda truppförband och formationer utbetalas
dylikt avlöningstillägg, såsom om de fortfarande innehaft beställning vid Bodens
artilleri regemen te.

Ärendet kommer ej vidare av bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 —

333

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
å 1921 års tilläggsstat under fjärde huvudtiteln av anslag till förstärkning
av ordinarie förslagsanslaget till mathållning. (39.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 februari 1921 ställde Kungl. Maj:t det
av riksdagen till förstärkning av ordinarie förslagsanslaget till mathållning å tillläggsstat
för år 1921 anvisade förslagsanslag, högst 4,020,000 kronor, till arméförvaltningens
intendentsdepartements förfogande för därmed avsett ändamål.

Härjämte anbefalldes intendentsdepartementet att hålla i förlag livsmedel för
vissa armén tillhöriga magasin.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av medel å tilläggsstat för år 1921 till anskaffning av flygmateriel för
armén och marinen. (40.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 februari 1921 beslöt Kungl. Maj:t

dels ställa det för anskaffning av viss materiel för flygväsendet m. m. vid
armén å tilläggsstat för år 1921 anvisade reservationsanslag av 734,000 kronor till
arméförvaltningens fortifikationsdepartements förfogande för därmed avsett ändamål,
dels ock ställa det för anskaffning av flygmateriel m. m. vid marinen å tilläggsstat
för samma år anvisade reservationsanslag av 466,600 kronor till marinförvaltningens
förfogande för därmed avsett ändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

98. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
å 1921 års tilläggsstat under fjärde huvudtiteln av anslag till förstärkning
av ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och underhåll. (56.)
Vid föredragning av denna skrivelse den 11 mars 1921 beslöt Kungl. Maj:t

dels ställa till marinförvaltningens förfogande, att för avsett ändamål användas,
det av riksdagen till förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till flottans nybyggnad
och underhåll å tilläggsstat för år 1921 anvisade förslagsanslag, högst
3,000,000 kronor,

dels ock anbefalla marinförvaltningen att tillsammans med chefen för marinstaben
och högste befälhavaren över kustflottan skyndsamt verkställa utredning och
avgiva förslag i fråga om fartygs förläggande i materielreserv och utrangering av
fartyg ävensom beträffande överföring av fartyg från ett fartygsslag till ett annat.

Kungl. Maj:t har den 30 juli och den 26 september 1921 meddelat beslut om
utrangering av vissa fartyg.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

99. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 7 under elvte huvudtiteln
av propositionen om tilläggsstat för år 1921 gjorda framställning
angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
(80.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 april 1921 förordnade Kungl. Maj:t,

— 1922 -

334

dels att kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för nämnda dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas,

dels ock att tryckt exemplar av riksdagens skrivelse skulle tillställas statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

100. den 16 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under tilläggsstatens
för år 1921 fjärde huvudtitel gjorda framställningar. (82.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 8 april 1921 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

I anledning av riksdagens uttalande under punkt 29 att i betraktande av
det allmänna prisfallet en sänkning i de genom särskilda nådiga brev under år 1920
fastställda ökade beloppen för sjötillägg m. m. syntes böra vidtagas, uppdrog Kungl.
Maj:t åt arméns och marinens avlöningssakkunniga att skyndsamt avgiva förslag
i sådant hänseende.

Sedan ifrågavarande avlöningssakkunniga inkommit med sådant förslag och
marinförvaltningen avgivit yttrande över detsamma, har Kungl. Maj:t den 5 augusti
1921 meddelat bestämmelser, innebärande en sänkning av sjöavlöningsbeloppen, att
gälla tillsvidare från och med den 15 augusi 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

101. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt, från egendomen Brandalsund i Ytterjärna
socken av Stockholms län exproprierat område. (107.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 maj 1921 föreskrev Kungl. Maj:t,

dels att i det vid förenämnda proposition fogade statsrådsprotokollet över försvarsärenden
angivna, från egendomen Brandalslund eller Alby n:r 1 i Ytterjärna
socken av Stockholms län för Kungl. Maj:ts och Kronans räkning exproprierade område
om 98 ar 72 kvm. med däromkring uppsatt staket och å området befintliga
byggnader jämte skjutbro Ange å offentlig auktion, med förbehåll för marinförvaltningen
att antaga eller förkasta avgivna anbud, försäljas till den högstbjudande,
dock lägst för 2,100 kronor, med skyldighet för köparen att för all framtid till
vederbörande utgöra den för området utgående avgälden om 120 kubikfot spannmål,
hälften råg och hälften korn,

dels ock att köpeskillingen skulle tillföras fonden »hyror och arrendemedel».
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område tillhörande övningsplatsen Ljungbyhed. (108.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 maj 1921 föreskrev Kungl. Maj:t,

att i det vid förenämnda proposition fogade statsrådsprotokollet över försvarsärenden
angivna område om tillhopa 5,45 hektar av övningsplatsen Ljungbyhed i
Riseberga socken av Kristianstads län Unge försäljas till Hälsingborg—Hässleholms
järnvägsaktiebolag för en köpeskilling av 19,810 kronor, samt

— 1922 —

335

att köpeskillingen skulle tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och
andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

103. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning rörande ordinarie
reservationsanslag till remontering för år 1922. (126.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 maj 1921 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens
intendentsdepartement att före den 15 september 1921 till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till stat för användande under år 1922 av ovannämnda
anslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

104. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för inredning av bostadslägenheter för underofficerare vid
Västerbottens regemente m. m. (154.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 maj 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att
för inredning av bostadslägenheter åt underofficerare vid Västerbottens regemente
samt för uppförande av en i sammanhang därmed behövlig uthusbyggnad finge av
de från Järvafältet inflytande inkomster användas ett belopp av högst 45,000
kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för täckande av under år 1920 uppkommen brist å ordinarie reservalionsanslaget
till underhåll av kustartilleriets byggnader och materiel. (155.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 maj 1921 beslöt Kungl. Maj:t ställa det
av riksdagen för täckande av under år 1920 uppkommen brist å ordinarie reservationsanslaget
till underhåll av kustartilleriets byggnader och materiel å tilläggsstat
för år 1921 under fjärde huvudtiteln anvisade förslagsanslag, högst 166,572 kronor,
till marinförvaltningens förfogande för därmed avsett ändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
av en utrangerad pansarbåt till tankpråm för oljetransport. (156.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 maj 1921 förordnade Kungl. Maj:t, att
till förändring av förutvarande pansarbåten Sölve till tankpråm för oljetransport
finge användas dels behållningen, 55,110 kronor, å av 1916 och 1917 års riksdagar
beviljade anslag för anskaffning av två tankpråmar för oljetransport, dels ock ett
belopp av högst 91,390 kronor av fonden för krigsfartygs byggande.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

107. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om befrielse för vissa värnpliktiga från skyldighet att fullgöra reservtruppövning
jämte en i ämnet väckt motion. (172.)

- 1922 —

336

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 maj 192L förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för nämnda
dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

108. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till lag om befrielse
för vissa värnpliktiga från skyldighet att deltaga i landstormsövning.
(173.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 maj 1921 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för nämnda
dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

109. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1921 års klass jämte
en i ämnet väckt motion. (201.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 2 juni 1921 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för nämnda
dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om ändring i vissa
delar av lagen den 2 december 1892 angående lindring i rustnings- och
roteringsbesvären jämte två i ämnet väckta motioner. (202,)

Vid föredragning av denna skrivelse den 27 maj 1921 beslöt Kungl. Maj:t

dels utfärdande av lag om ändring i vissa delar av lagen den 2 december
1892 (sv. f. n:r 108) angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären samt av kungörelse
angående uppskattning av rustnings- och roteringsbesvärens värde vid vissa
truppförband under år 1921,

dels föreskriva, att, därest vid uppskattning av rustning- och roteringsbesvär
erfordrades, att länsstyrelse biträddes av särskild sakkunnig, härav föranledda utgifter
skulle bestridas av vederbörande anslag till ersättning för rustning och
rotering,

dels ock uppdraga åt kammarkollegium och statskontoret gemensamt att, under
iakttagande av vad i förenämnda proposition och riksdagsskrivelse anförts, avgiva
förslag till de föreskrifter rörande tillämpningen av de nya lagbestämmelserna, vilka
kunde anses erforderliga.

Ärendet kommer att ytterligare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning
endast i vad avser föreskrifterna rörande tillämpningen av ifrågavarande lagbestämmelser.

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande
till sjöförsvaret av centralfängelset i Karlskrona m. m. (211.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 27 maj 1921 beslöt Kungl. Maj:t

1922 -

337

dels föreskriva, att central fängelset i Karlskrona med därtill hörande område
och byggnader skulle omedelbart överlåtas till sjöförsvaret,

dels ställa till marinförvaltningens förfogande, att för avsett ändamål användas,
det av riksdagen för utförande av ändringsarbeten å byggnaderna å tilläggsstat
för år 1921 beviljade reservationsanslag av 361,000 kronor,

dels förordna, ej mindre att med inredning av den norra delen av stora fängelse
byggnaden till bostäder skulle tillsvidare anstå, än även att byggnaderna i övrigt
skulle inredas i överensstämmelse med den i omförmälda proposition framlagda, av
varvschefen vid flottans station i Karlskrona upprättade plan med den förändring,
att i sjukhusbyggnaden, som vore uppförd i två våningar, vardera våningen skulle
inredas till två bostadslägenheter om respektive två rum och kök samt en bostadslägenhet
om ett rum och kök,

dels ock anbefalla vederbörande att iakttaga, vad riksdagen i sin ovannämnda
skrivelse i fråga om hyror och bestridande av dyrtidstillägg anfört.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

112. samma dag, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående anslag
för täckande av under år 1920 uppkomna brister å vissa ordinarie reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln. (212.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 27 maj 1921 ställde Kungl. Maj:t det av
riksdagen anvisade anslaget till arméförvaltningens vederbörande departements- och
sjukvårdsstyrelses förfogande för därmed avsett ändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
förvaltaren O. Swenson att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring. (213.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 27 maj 1921 förordnade Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningens
intendents- och civila departement för kännedom och vidtagande av de åtgärder, som
kunde ankomma på nämnda departement.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

114. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:t proposition angående rätt för
vissa beställningshavare vid mariningenjörkåren att tillgodoräkna sig föregående
tjänstetid för erhållande av ålderstillägg. (214.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 27 maj 1921 förordnade Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas marinförvaltningen
för kännedom och vidtagande av de åtgärder, som kunde ankomma på nämnda
ämbetsverk.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

115. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
framtida användningen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa.
(240.)

43 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till lass års riksdag.

338

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 juni 1921 förordnade Kungl. Maj:t,

att hälften av Västmanlands regementes knektelegomedelskassas tillgångar
skulle indragas till statsverket för att under namn av »indelningsverkets besparingsfond»
förvaltas av statskontoret,

att räntan av denna fond finge jämlikt Kungl. Maj:ts bestämmande tagas i anspråk
för understöd åt f. d. indelt manskap eller, sedan någon del av fonden icke
vidare erfordrades för sådant understöd, för enahanda ändamål som Vadstena krigsmanshuskassa,
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond och invalidhusfonden,

att K. B. i Västmanlands län fortfarande skulle hava hand om de från kassan
beviljade lån med biträde därvid på hittills tillämpat sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen
mot arvoden, som på K. B:s förslag bestämdes av Kungl. Maj:t, samt

att andra hälften av ifrågavarande kassas tillgångar skulle tillkomma Västmanlands
län samt Fällingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro län för att
förvaltas och till länens fromma användas enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

Därjämte beslöt Kungl. Maj:t ej mivdre uppdraga

dels åt statskommissarien och byråchefen i statskontoret A. G. Thorstenson
samt länsassessorn i Västmanlands län G. W. Lange att före den 15 augusti 1921
avgiva förslag till närmare bestämmelser angående genomförandet av fördelningen
av omförmälda kassa,

dels ock åt landssekreteraren i Västmanlands län G. H. Enhörning, bruksägaren
L. L. Lorichs å Bi rnshammar samt ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören
A. Pers i Västerås att före nyssnämnda dag avgiva förslag till bestämmelser
i fråga om förvaltningen och användningen av den del av kassan, som vore avsedd
att tillkomma Västmanlands län ävensom omförmälda socknar av Örebro län, med
förklarande att Kungl. Maj:t, sedan berörda uppdrag fullgjorts, ville fatta beslut om
beredande av ersättning från kassans tillgångar åt förenämnda personer för samma
uppdrag,

än även anbefalla arméförvaltningens civila departement att inkomma med förslag
till närmare föreskrifter rörande användningen av räntan av ifrågavarande fond.

Slutligen förordnade Kungl. Maj:t, att protokollsutdrag i detta ärende skulle
tillställas social- och jordbruksdepartementen.

Sedan de sålunda infordrade förslagen numera till Kungl. Maj:t inkommit, har
Kung!. Maj:t den 13 oktober 1921 meddelat bestämmelser i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

116. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för avhjälpande av brist på underbefäl vid infanteriet. (243.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 juni 1921 beslöt Kungl. Maj:t, i överensstämmelse
med riksdagens beslut i ämnet, beträffande lantförsvaret föreskriva och
medgiva,

att till f. d. fast anställd eller värnpliktig, som, för tjänstgöring under innevarande
utbildningsår såsom underbefäl eller instruktör, enligt i kommandoväg utfärdade
särskilda bestämmelser vunne annan fast anställning vid infanteriet än som
musikvolontär i beställning enligt gällande stat, skulle utbetalas, i stället för lega

— 1922 -

339

och anställnings- eller rekapitulationspremie enligt nu gällande föreskrifter, anställningspremie
å 300 Kronor;

att av sådan anställningspremie 200 kronor skulle utbetalas till den anställde,
då han började den tjänstgöring, ifrågavarande anställning avsåge, samt återstoden
eller 100 kronor insättas i postsparbanken för den anställdes räkning för att utbekommas
vid slutet av tiden för samma anställning;

att de eljest i gällande avlöningsreglemente för armén meddelade bestämmelser
angående insättning av viss del av månadsavlöning i postsparbanken icke skulle
under nyssnämnda tid äga tillämpning å sådan anställd, varom nu vore fråga;

att ifrågavarande anställning finge vinnas utan hinder av för fast anställning
eljest gällande åldersbestämmelser, dock att, därest anställd, varom nu vore fråga,
önskade förlängd anställning för tid efter utgången av nästkommande oktober månad,
skulle för sådan anställning gälla de åldersbestämmelser, som funnes meddelade
i brev den 31 december 1920, och förklarade Kungl. Maj:t sig vilja, på framställning
i varje särskilt fall, taga under omprövning, huruvida dylik förlängd anställning
finge vinnas jämväl för det fall att nämnda åldersbestämmelser icke uppfylldes;
samt

att kostnaderna för nu föreskrivna anställningspremier skulle bestridas, i fråga
om f. d. fast anställt manskap från anslaget till avlöning till personal vid staber
och truppförband m. fl. (1921: IV 2. A. 3) samt beträffande värnpliktiga från anslaget
till rekryteringskostnader (1921: IV 2. A. 12).

Beträffande marinen beslöt Kungl. Maj:t, likaledes i överensstämmelse med riksdagens
beslut i ämnet, medgiva och föreskriva,

att 1921 finge, i enlighet med i kommandoväg utfärdade närmare föreskrifter,
vid flottans sjömanskår och vid kustartilleriet, oberoende av bestämmelserna i
reglemente för marinen del I bil. 15 § 1 samt del III bil. 8 § 1, tillfälligt antagas
f. d. fast anställda, i den mån så för övningarnas bedrivande ansåges nödvändigt; att

till en var sålunda anställd skulle utbetalas, i stället för lega, anställningseller
rekapitulationspremier enligt gällande föreskrifter, en anställningspremie av 300
kronor, varav 100 kronor skulle insättas i postsparbanken och utbekommas vid anställningstidens
slut;

att eljest gällande bestämmelser rörande insättning av viss del av avlöningen
i postsparbanken icke skulle äga tillämpning å ifrågavarande anställda förr än efter
sex månaders anställningstid; samt

att kostnaderna för ifrågavarande anställningspremier skulle bestridas från
respektive förslagsanslag till avlöning för flottans kårer och stater samt till kustartilleriets
personal (1921: IV 3. C. 1 och D. l).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av en bostadslägenhet för en förrådsvaktmästare och en eldare vid
Kronobergs regemente. (244.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 juni 1921 förordnade Kungl. Maj:t, att
för uppförande av bostadslägenhet åt en förrådsvaktmästare och en eldare vid

— 1922 —

340

Kronobergs regemente ett belopp av 26,000 kronor finge tagas i anspråk av anslaget
till kasernetablissemang för femton infanteriregementen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

118. samma dag, i anledning av Knngl. Majrts proposition angående disponerande
av vissa för komplettering av arméns radiotelegrafmateriel anvisade
medel. (245.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 juni 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att
av det å extra stat för år 1919 under fjärde huvudtiteln för komplettering av viss
ingenjörmateriel anvisade reservationsanslag å 156,900 kronor de för anskaffning av
master vid vissa radiostationer avsedda medel, 36,000 kronor, finge tagas i anspråk
för utförande av vissa ändringsarbeten å radiotelegrafmaterielen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

119. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående engångskostnader för försvaret. (246.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 juni 1921 ställde Kungl. Majrt de äv
riksdagen anvisade medel till förfogande av arméförvaltningens vederbörande departement
för därmed avsett ändamål.

Därjämte föreskrev Kungl. Majrt, att ifrågavarande engångskostnader, 1,697
kronor, skulle bestridas av statsverkets värnskattefond.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

120. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående uppförande
av ammunitionsförrådshus m. m. å Störa Fjäderholmen. (247.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 juni 1921 förordnade Kungl. Majrt, att
för uppförande av ammunitionsförrådshus m. m. å Stora Fjäderholmen för en sammanlagd
kostnad av högst 577,000 kronor finge från Stockholms varvs byggnadsfond
under vart och ett av åren 1921—1923 tagas i anspråk högst en tredjedel av
nämnda belopp.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

121. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående viss
ändring i planen för pansarbåten Sveas omändring till depåfartyg för
undervattensbåtar m. m. (248.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 juni 1921 förordnade Kung], Majrt, att
av de för omändring av pansarbåten Svea till depå- och verkstadsfartyg för undervattensbåtar
av 1917 och 1920 års riksdagar anvisade medel å tillhopa 1,260,000
kronor finge för anskaffning av bestyckning jämte ammunitionsutredning, utöver
förut för ändamålet avsedda medel av 85,000 kronor, användas ett belopp av högst
65,000 kronor.

Ärrndet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

122. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bestridande
av kostnader i anledning av en inom Älvsborgs fästning inträffad
eldsvåda. (249.)

1922 -

341

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 juni 1921 ställde Kung]. Maj:t det av
riksdagen beviljade anslaget till marinförvaltningens förfogande för därmed avsett
ändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

123. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag för uppförande av ett bostadshus i staden Sollefteå för militär
personal. (273.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 17 juni 1921 beslöt Kungl. Maj:t

dels bemjmdiga arméförvaltningens fortifikationsdepartement att omhänderhava
och förvalta det av riksdagen anvisade anslag av 400,000 kronor,

dels bemyndiga arméförvaltningens fortifikationsdepartement att träffa avtal om
inköp för kronans räkning av den i riksdagsskrivelsen omförmälda fastigheten Björkhem
n:r 3 för en köpeskilling av högst 200,000 kronor,

dels anbefalla arméförvaltningens fortifikationsdepartement att — därest berörda
förvärv komme till stånd — inkomma med förslag till erforderlig omändring av
hämnda fastighet till vinnande av ytterligare bostadslägenheter, under iakttagande
att kostnaderna för dylik omändring borde bestridas av omförmälda anslag,

dels ock anmoda arméförvaltningens fortifikationsdepartement att avgiva förslag
till uppförande inom ramen för återstoden av förevarande anslag av ytterligare bostäder
för till Sollefteå förlagd militär personal.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

124. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:rs proposition angående gottgörelse
för tjänstehästar till chefen för försvarsdepartementet. (280.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 17 juni 1921 fann Kungl. Maj:t riksdagens
förevarande skrivelse icke till någor! Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

125. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (288.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juli 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens skrivelse skulle tillställas statskontoret för kännedom
och efterrättelse beträffande punkten 1.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

126. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
framställning av en ny torpedtyp. (295.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 17 juni 1921 fann Kungl. Maj:t riksdagens
förevarande skrivelse icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

127. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
anskaffning av krigsfartygsmateriel. (296.)

— 1922 -

342

Vid föredragning av denna skrivelse den 17 juni 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att
för anskaffning av viss undervattensbåtmateriel finge tagas i anspråk 2,000,000
kronor av de för byggande av ytterligare två jagare anvisade medel.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

128. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående bestridande
av dels ökade kostnader för färdigställandet av pansarbåtarna
Gustaf V och Drottning Victoria, dels ock utgifter för vissa för anställandet
av försök med eldledningsinstrument erforderliga anskaff
ningar m. m. (297.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 17 juni 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att
av de för byggande av två jagare tillgängliga medel finge tagas i anspråk ett belopp
av 417,000 kronor för färdigställande och anskaffning av reservmaskindelar m. m.
till pansarbåtarna Gustaf V och Drottning Victoria.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

129. den 14 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (321.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juli 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens skrivelse skulle tillställas statskontoret för kännedom
beträffande punkterna 3 och 4 samt för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 6—15 samt

direktionen över arméns pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 3 och 4.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

130. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juli 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens skrivelse skulle tillställas

riksförsäkringsanstalten för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna

2—6,

statskontoret för kännedom beträffande punkt 7 samt för kännedom och efterrättelse
beträffande punkterna 10 och 11,

direktionen över arméns pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkt 7 samt

direktionen över flottans pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkt 8.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

131. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (323.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juli 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens skrivelse skulle tillställas

— 1922 —

343

statskontoret för kännedom beträffande punkterna 2—4 och 6 samt för kännedom
och efterrättelse beträffande punkterna 7—12,

direktionen över arméns pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 4 och 6,

direktionen över flottans pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 2 och 3 samt för kännedom beträffande punkt 7 samt

arméförvaltningens artilleridepartement för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkt 12.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

132. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss Carl Gustafs stads gevärsfaktori tillhörig mark. (274.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att
de å av stadsingenjören V. Dale den 15 november 1920 upprättad karta med litt. A.
och B. betecknade områden av kronohemmanet Gredby i Eskilstuna med en areal
av tillhopa omkring 171,154 kvm. finge med därå växande skog försäljas till egnahemsföreningen
Grangärdet utan personlig ansvarighet för en köpeskilling av 65,800
kronor och på villkor, bland andra,

att minst en tredjedel av köpeskillingen erlades kontant vid köpets avslutande
och att det återstående beloppet med ränta, varå skuldebrev med inteckningsrätt
i områdena skulle utfärdas, skulle gäldas senast inom tre år därefter, med föreskrift
tillika att tillträdet till områdena skulle äga rum den 1 augusti 1921, samt
att köparen skulle vid områdenas uppdelning i bostadstomter ställa sig till
efterrättelse gällande föreskrifter rörande fastighetsbildning i stad.

Därjämte förordnade Kungl. Maj:t,

att 680 kronor av köpeskillingsbeloppet finge utbetalas till de faktoriarbetare,
som å området litt. B. uppodlat s. k. kolonilotter, samt

att återstoden av köpeskillingen eller 65,120 kronor skulle tillgodoföras lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

133. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till Eskilstuna stad av ett kronan tillhörigt markområde. (275.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1921 föreskrev Kungl. Maj:t,

att ett Carl Gustafs stads gevärsfaktori tillhörigt, i Eskilstuna stad beläget
område av omkring 2,000 kvm. finge för uppförande därstädes av ett varmbadhus
med simhall för stadens behov försäljas till Eskilstuna stad för en köpeskilling av
1,000 kronor och i övrigt under i det vid förenämnda proposition fogade statsråds
protokollet närmare angivna villkor, samt

att köpeskillingen skulle tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och
andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

134. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
anslag till sjökarteverket jämte en i ämnet väckt motion. (324.)

— 1922 —

344

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1921 beslöt Kungl. Maj:t

dels fastställa vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden för nämnda dag
fogade avlöningsstat för den civila personalen vid sjökarteverket, att tillämpas från
och med år 1922,

dels förklara, att de villkor och bestämmelser, som för åtnjutande av fastställda
avlöningsförmåner gällde för civila befattningshavare vid sjökarteverket, skulle i tilllämpliga
delar bliva gällande jämväl för de nya tjänsterna å nämnda stat, med
iakttagande att ifråga om semester tjänsteman i andra lönegraden skulle vara likställd
med förste aktuarien,

dels ock ställa till chefens för sjökarteverket förfogande det av riksdagen å
extra stat för år 1922 till förstärkning av reservationsanslaget till omkostnader för
kontroll- och undersökningsväsendet anvisade förslagsanslag, högst 3,000 kronor.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

135. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anvisande
av medel för övningar och försök med viss teknisk materiel samt
för anskaffning av dylik materiel. (325.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 17 juni 1921 beslöt Kungl. Maj:t

dels bemyndiga arméförvaltningens artilleridepartement att omhänderhava och
förvalta det av riksdagen beviljade anslag,

dels och anbefalla artilleridepartementet att till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag rörande den närmare användningen av ifrågavarande anslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

136. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullföljandet
av arbetena å vissa befästningsanläggningar. (326.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 juni 1921 beslöt Kungl. Maj:t

dels föreskriva, att för fullföljande av arbetena å Aspöbergs- och Torsbergsbatterierna,
Ängsholms- och Siaröforten ävensom Lagnö och Sannabatterierna finge
användas ett belopp av högst 4,203,587 kronor 72 öre av de medel om tillhopa
4,603,587 kronor 72 öre, som återstode av det av 1914 års senare riksdag beviljade
anslag för stärkande av det fasta kustförsvaret,

dels ställa till marinförvaltningens förfogande av nämnda medel ännu icke anvisade
2,330,587 kronor 72 öre,

dels fastställa vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden för ovan angivna
dag fogad plan för fullföljandet av arbetena å Torsbergs- och Aspöbergsbatterierna,
Ängsholms- och Siaröforten samt Sannabatteriet,

dels uppdraga åt marinförvaltningen att gå i författning om verkställandet av
omförmälda arbeten,

dels anmoda marinförvaltningen att inkomma med förslag till huvudritningar
rörande Lagnöbatteriet,

dels ock anbefalla marinförvaltningen att vid arbetenas utförande iakttaga all
den sparsamhet, som vore möjlig, utan att försvarsanordningarnas effektivitet därigenom
äventyrades.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

— 1922 -

345

137. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Marstrand av ett kronan tillhörigt område å Marstrandsön.
(347.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1921 föreskrev Kungl. Maj:t,

att ett kronan tillhörigt, å ett av stadsingenjören A. Lilienberg år 1920 upprättat
förslag till stadsplan för Marstrands stad med I, II och III betecknat område
finge försäljas till Marstrands stad mot en köpeskilling av 12,000 kronor samt
mot villkor i övrigt, att staden utfäste sig att. i händelse av beslut om skeppsgossekårens
fortsatta förläggning till Marstrand fattades före utgången av år 1931,
kostnadsfritt upplåta det å förberörda stadsplan med II betecknade område, dock
att förevarande anbud, för att vara för kronan bindande, skulle av staden antagas
före utgången av år 1921, samt

att de genom försäljningen inflytande medel skulle, efter avdrag av kostnader
för värdering och andra av försäljningen föranledda utgifter, tillföras lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

138. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående lönereglering
för arméns och marinens personal jämte i ämnet väckta
motioner. (351.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1921 förordnade Kungl. Maj:t, att
avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och marinen ävensom avlöningsreglemente
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen av den lydelse, bilayor till
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag utvisade, skulle i vanlig ordning
utfärdas.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t,

I. Beträffande löneregleringen för det fast anställda manskapet:
att dagavlöningen till skeppsgossar skulle från och med den 1 oktober 1921
utgå med följande förhöjda belopp, nämligen:

för skeppsgosse i första årskursen med 15 öre,

» » » andra » » 25 »

» » » tredje » » 35 »;

att förhöjning i de kontanta avlöningsförmånerna till båtsmän skulle från och
med den 1 november 1921 utgå enligt de grunder, som i avlöningsreglementet tilllämpats
i fråga om avlöningsförhöjning för arméns indelta manskap;

att den ökning i kostnaderna för avlöning till arméns och marinens manskap,
som under år 1921 uppkomme vid avlöningsreglementets ikraftträdande redan under
samma år ävensom till följd av den här ovan stadgade avlöningsförhöjningen för
skeppsgossar och båtsmän, skulle bestridas från vederbörliga under fjärde huvudtiteln
för år 1921 uppförda avlöningsanslag;

att, därest innehavare av manskapsbeställning vid armén eller marinen, vilken
enligt äldre avtal eller eljest vore bunden vid anställning för tid efter ingången av
november eller, såvitt anginge beställningshavare vid flottan, som vunnit anställning
genom karlskrivning från skeppsgossekåren, efter ingången av oktober månad 1921
44 — Justitieombudsmannen s embetsberättelse till 1923 års riksdag.

346

och å vilken avlöningsreglementet vid nämnda tidpunkt skulle vinna tillämpning,
enligt dittills gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen
— såväl i stat upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring — i förskott, skulle
vid ingången av november (oktober) månad 1921 till honom på statsverkets bekostnad
utbetalas ett belopp, motsvarande vad beställningshavaren skulle hava i den
beställning, han vid utgången av oktober (september) månad 1921 innehade, i förskott
uppburit för november (oktober) månad samma år, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna
då fortfarande varit gällande;

att kostnaderna för senast berörda övergångsanordning skulle bestridas från
vederbörliga under fjärde huvudtiteln för år 1921 uppförda avlöningsanslag;

att kostnaderna för de förmåner, som omförmäldes i 8, 9, 10 och 12 §§ av
avlöningsreglementet, skulle bestridas i enlighet med de grunder, som av de särskilda
sakkunniga angivits och av departementschefen tillstyrkts.

II. Beträffande löneregleringen för officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare på aktiv stat m. fl.:

att det av 1921 års riksdag godkända avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
skulle från och med år 1922 tillämpas på nedannämnda civila beställningshavare
vid försvarsväsendet, ävensom att till en var av dem skulle utgå lön
enligt följande lönegrader inom avdelningen B i den löneplan, som intagits i be -

rörda reglemente, nämligen:

till professor vid generalstaben............... 20 lönegraden,

» krigsarkivarie vid generalstaben........... 15 »

» registrator och aktuarie vid marinstaben..... 13 »

» förste expeditionsvakt............ 3 »

» expeditionsvakt....................... 1 » ;

att, där beställningshavare, å vilken den nu beslutade löneregleringen skulle
äga tillämpning, enligt dittills gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon
del av avlöning — såväl i stat upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring —
i förskott, skulle vid ingången av januari månad 1922 till honom på statsverkets
bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad beställningshavaren skulle hava
i den befattning, han vid utgången av år 1921 innehade, i förskott uppburit för
januari månad 1922, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande
varit gällande, vilket belopp för beställningshavare, som utöver kontant avlöning
åtnjöte förmånen av bostad eller servis in natura, borde ökas med beloppet av det
inkvarterings- eller servisbidrag, som därvid bort till honom utgå, därest han ej åtnjutit
dylik förmån in natura;

att kostnaderna för senast berörda övergångsanordning skulle bestridas från
vederbörliga under fjärde huvudtiteln uppförda avlöningsanslag;

att kostnaderna för de förmåner, som omförmäldes i 23—30 och 34 §§ av
avlöningsreglementet, skulle bestridas i enlighet med de grunder, som av departementschefen
angivits;

att beställningshavare, vilken åtnjöte avlöning enligt äldre stat än den nuvarande,
skulle, därest han kvarstannade å sådan stat, bibehållas vid samtliga enligt
denna stat utgående avlöningsförmåner jämte tillfällig löneförbättring;

- 1922 —

347

att det skulle ankomma på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida
avlöningsreglementet finge äga tillämpning jämväl å beställningshavare, vilken
kvarstode å äldre stat än den nuvarande, därest denne förklarade sig villig underkasta
sig bestämmelserna i nämnda reglemente;

att marindirektören av l:a graden i flottan C. E. Richson skulle för år 1922
såsom personligt lönetillägg uppbära skillnaden mellan den avlöning, han såsom
mariningenjör av l:a graden första löneklassen ägde åtnjuta enligt löneplan C, och
avlöningen inom den löneklass av samma löneplans 14:e lönegrad, dit han vore att
hänföra, när han härför finge tillgodoräkna sig den tid, han åtnjutit lönetillägg såsom
marindirektör av l:a graden;

att flaggkvartersmannen i marinen A. G. Sjöqvist skulle för år 1922 såsom
personligt lönetillägg uppbära skillnaden mellan den avlöning, han ägde åtnjuta
enligt löneplan för manskap vid marinen, med tillägg av ersättning för portion, och
den avlöning, som utginge till tyghantverkare enligt löneplan C 3:e lönegraden,
med rätt för honom att vid beräkning av löneklass inom lönegraden tillgodoräkna
sig den tid, han åtnjutit lönetillägg;

III. Beträffande personalen å arméns och marinens reservstater m. fl.

att till beställningshavare, vilken tillhörde arméns eller marinens reservstat,
arméns övertaliga personal eller personal vid marinen, som erhållit tillstånd att
kvarstå såsom lönlös i flottan eller kustartilleriet, skulle, oavsett de nya avlöningsföreskrifter,
som enligt beslut av 1921 års riksdag bleve gällande för personal på
aktiv stat, tills vidare utgå de vederbörande författningsenligt tillförsäkrade avlöningsförmåner,
med iakttagande därvid att i avseende å beloppet av nämnda avlöningsförmåner
skulle så anses, som om bestämmelserna i de för år 1921 gällande
stater fortfarande ägt giltighet; samt

IV. Beträffande befäl och civilmilitär personal i armén och marinens reserv

att till beställningshavare tillhörande arméns eller marinens reserv av befäl
och civilmilitär personal skulle utgå per tjänstgöringsdag 1/365 av årsbeloppet av
samtliga avlöningsförmåner, som tillkomme fast anställd personal av motsvarande
tjänstegrad.

Slutligen beslöt Kungl. Maj:t anbefalla arméförvaltningen och marinförvaltningen
gemensamt att avgiva utlåtande rörande av riksdagen i anledning av uti motionen
n:r 343/11 väckt förslag av riksdagen i omförmälda skrivelse gjort uttalande, att riksdagen
velat framhålla önskvärdheten av, att Kungl. Maj:t toge under övervägande,
huruvida icke bestämmelserna om förverkande i vissa fall av sparbanksmedel kunde
ändras.

Ärendet kommer att ytterligare bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning
endast i vad detsamma avser den av riksdagen ifrågasatta ändringen av bestämmelserna
om förverkande av sparbanksmedel.

139. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet. (4 A.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1921 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens uti ifrågavarande skrivelse fattade beslut.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 —

348

140. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 B.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1921 fann Kungl. Maj:t — som
rörande de i förenämnda riksdagsskrivelse omförmälda anslag, i vad de avsåge försvarsdepartementets
handläggning, förut meddelat beslut — förevarande skrivelse ej
till vidare åtgärd föranleda.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

141. den 20 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(ll A.)

142. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 B)

Vid föredragning av riksdagens skrivelser n:r 11 A och 11 B den 18 juli 1921
föreskrev Kungl. Maj:t,

att ett tryckt exemplar av förstberörda skrivelse skulle tillställas statskontoret
för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna 13—19;

att till följd av riksdagens beslut under punkt 12 i samma skrivelse de
i brevet den 18 oktober 1907 meddelade bestämmelser rörande utdelande av understöd
till vissa pensionerade underofficerare skulle lända till efterrättelse under
år 1922;

att, på grund av riksdagens beslut under punkt 15 i samma skrivelse, arméförvaltningens
civila departement skulle, med iakttagande av de i riksdagsskrivelsen
angivna villkor, pröva och avgöra inkommande ansökningar om understöd, vilka
skulle vara åtföljda av erforderliga handlingar till styrkande av, att understödstagarna
vore i livet och i behov av det sökta understödet samt att understödet
skulle till understödstagarna genom underhörande kassaförvaltningar utbetalas halvårsvis
i sammanhang med utbetalandet av gratialen från Vadstena krigsmans
huskassa;

att ett tryckt exemplar av förstberörda skrivelse skulle tillställas direktionen
över arméns pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna 9—13
och direktionen över flottans pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 16—19;

att med anledning av besluten i punkterna 16—18 i samma skrivelse direktionen
över flottans pensionskassa skulle före den 1 november 1921 inkomma med
beräkning angående de anslagsbelopp, som för de ändamål, vilka avsåges i dessa
punkter, borde äskas av 1922 års riksdag;

att ett tryckt exemplar av förstnämnda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningen
för kännedom beträffande punkterna 9—11 och 13—15 och marinförvaltningen
för kännedom beträffande punkterna 16—19;

att ett tryckt exemplar av riksdagens skrivelse angående regleringen av utgifterna
under tilläggsstatens för år 1921 elvte huvudtitel skulle tillställas stats —

1922 —

349

kontoret för kännedom och efterrättelse beträffande punkt 8, riksförsäkringsanstalten
för kännedom och efterrättelse beträffande punkt 7, direktionen över flottans pensionskassa
för kännedom och efterrättelse beträffande punkt 8, arméförvaltningen för
kännedom och efterrättelse beträffande punkt 8 samt marinförvaltningen för kännedom
beträffande punkt 8; samt

att direktionen över arméns pensionskassa och direktionen över flottans pensionskassa
skulle äga att i enlighet med de grunder för pensionsförbättring för viss
personal vid armén respektive marinen, som angåves uti av Kungl. Maj:t den 20
respektive den 29 augusti 1919 utfärdade kungörelser, tilldela underofficerare, vilka
under år 1922 avginge från tjänsten, pensionsförbättring att utgå under pensionstagarens
återstående livstid.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

143. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående omoch
tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Boden m. m. (360.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1921 beslöt Kungl. Maj:t, under
erinran om vad riksdagen i berörda skrivelse anfört,

dels bemyndiga arméförvaltningens fortifikationsdepartement och sjukvårdsstyrelse,
att, på sätt riksdagen medgivit, träffa avtal med Norrbottens läns landsting
angående vård av civila sjuka å garnisonssjukhuset i Boden,

dels ock uppdraga åt nämnda departement och styrelse att omhänderhava och
förvalta omförmälda av riksdagen å extra stat för år 1922 såsom reservationsanslag
anvisade belopp av 358,000 kronor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

144. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för arméns och marinens personal m. m., i vad den avser pensionsförhållanden.
(395.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1921 föreskrev Kungl. Maj:t,

att vid bestämmandet av pension enligt gällande pensioneringsgrunder för beställningshavare,
å vilken den av riksdagen jämlikt skrivelse den 16 juni 1921 (n:r 35l)
beslutade lönereglering vunne tillämpning, skulle så aftses som om beställningshavaren
i sin vid avgången innehavande beställning åtnjutit lön enligt vederbörlig
under år 1921 gällande stat;

att till sådan beställningshavare finge, utan hinder av det för uppbärande av
pensionsförbättring stadgade villkor om åtnjutande av tillfällig löneförbättring, efter
avgången utgå pensionsförbättring enligt av riksdagen godkända grunder, såsom om
de för år 1921 gällande bestämmelser rörande tillfällig löneförbättring varit å honom
vid avgången tillämpliga;

att i fråga om nu nämnd beställningshavare, vilken avginge från beställning
i tjänstegrad (tjänsteklass), som före ingången av år 1922 varit uppdelad på skilda
löneklasser, eller från beställning, med vilken enligt nu gällande stat vore förenad
rätt till ålderstillägg, skulle vid bestämmandet av pension och pensionsförbättring
så anses, som om han vid avgången tillhört den löneklass, vartill han med hänsyn
till fullgjord tjänstetid skolat efter tur hänföras, respektive åtnjutit det antal ålders -

1922 —

350

tillägg, vartill han enligt tjänstårsberäkning skulle varit berättigad, därest för år
1921 gällande bestämmelser fortfarande ägt giltighet.

Vidare beslöt Kungl. Maj:t anbefalla direktionerna över arméns och flottans
pensionskassa att inkomma med förslag till de ändringar i beträffande arméns respektive
marinens personal gällande bestämmelser, vilka påkallades med hänsyn därtill,
att vederbörliga pensionsförmåner efter de nya avlöningsbestämmelsernas genomförande
skulle utgå från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten
ägde rum.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

145. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
å allmänna indragningsstaten åt skrädderiarbetaren A. R. Jonson. (396.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1921 förordnade Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas statskontoret för
kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

146. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén
och marinen m. fl. (375.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 september 1921 förordnade Kungl.
Maj:t, att kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för nämnda dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

147. den 23 februari 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om
proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige
m. m. (62.)

Anmäldes den 4 mars 1921, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 75).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

148. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsfötsäkring. (103.)

Anmäldes den 15 april 1921, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 146).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

149. den 19 april, i anledning av väckt motion angående ett mera effektivt
tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars rätt.
(131.)

1922 -

351

Anmäldes den 7 juli 1921. Sedan fattigvårdslagstiftningskommittén avgivit infordrat
utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

150. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen om sjukkassor den 4 juli 1910
samt till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen om understödsföreningar
den 29 juni 1912. (143.)

Anmäldes den 6 maj 1921, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 211 och 212).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

151. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för bekämpande av arbetslösheten samt lindrande av nöd. (177.)

Anmäldes den 6 maj 1921, därvid socialstyrelsen anbefalldes inkomma med förslag
till de bestämmelser, vartill riksdagens ifrågavarande beslut kunde giva anledning.

Sedan sådant förslag inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 22 juni 1921, därvid
erforderliga åtgärder beslötos (sv. f. n:r 366).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

152. den 7 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa Vänersborgs hospital och asyl tillhöriga fastigheter m. m.
(182.)

Anmäldes den 10 juni 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

153. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 30 juni 1920 med vissa föreskrifter
i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige
samt av landstingsmän samt en inom riksdagen väckt motion. (185.)

i Anmäldes den 20 maj 1921, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nrr 252).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

154. samma dag, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

155. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kojnmunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862. (187.)

Anmäldes den 20 maj 1921, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nrr 251).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

156. den 10 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918.
(190.)

Anmäldes den 20 maj 1921, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nrr 250).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

— 1922 —

352

157. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av medel för fullbordande av anläggningen av ett hospital vid Strängnäs.
(193.)

Anmäldes den 20 maj 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

158. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om beredande
av lån åt allmänna barnhuset i Stockholm. (218.)

Anmäldes den 3 juni 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

159. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förhöjning
av vissa av statsmedel utgående understöd. (230.)

Anmäldes den 10 juni 1921, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 410).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

160. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement
och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt
till pension m. m. (232.)

Anmäldes den 7 juli 1921, i vad ankom på socialdepartementets handläggning, och
beslötos därvid erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

161. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta svenska
undersåtar, vilka genom världskriget kommit i nödläge. (233.)

Anmäldes den 3 juni 1921, därvid Kungl. Maj:t anbefallde statens kommitté för
understöd åt Rysslandssvenskar att skyndsamt inkomma med förslag till grunder
för meddelande av i riksdagsskrivelsen omförmälda understöd och försträckningar.

Sedan kommittén inkommit med dylikt förslag, anmäldes ärendet ånyo den 10
juni 1921, därvid medel anvisades och i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

162. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättning åt lappfogdar m. m. (241.)

Anmäldes den 10 juni 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

163. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av en Holmö fattigvårdssamhälle åvilande skuld. (242.)

Anmäldes den 10 juni 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

- 1922 —

353

164. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för uppförande av ett sommarhem i Ljunghusen för patienter med
kirurgisk och körteltuberkulos. (266.)

Anmäldes den 22 juni 1921, därvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att, under beaktande
av vad vid riksdagens behandling i ärendet förekommit, verkställa av riksdagen
i skrivelsen omförmäld utredning, i samband varmed även frågan om statsbidrag
till förenämnda anstalts driftkostnader borde utredas, samt därefter senast
den 1 september 1921 inkomma med utlåtande i ärendet.

Sedan sådant utlåtande inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

165. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till driftkostnader för en statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister
samt om anordnande av en dylik anstalt å Ventholms kungsgård jämte
en i ämnet väckt motion. (270.)

Anmäldes den 19 augusti 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

166. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till riksförsäkringsanstalten samt i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i
statsverkspropositionen och i propositionen om tilläggsstat för år 1921
gjorda framställningar angående anslag till sagda ämbetsverk. (272.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

167. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrät tande

av två statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. (277.)

Anmäldes den 26 september 1921, därvid och sedermera under året erforderliga åtgärder
beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

168. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

dels lag om ändrad lydelse av 4, 6, 7, 13, 30 och 33 §§ i lagen den

30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, dels ock lag om ändrad lydelse
av 1, 3 och 4 §§ i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av berörda lag den 30 juni 1913 ävensom i ämnet
väckta motioner. (287.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid dels de av riksdagen för dess del antagna lagförslagen
remitterades till lagrådet för utlåtande, dels ock pensionsstyrelsen anbe
falides att verkställa av riksdagen begärd utredning, huruvida icke en förbättring i
gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering kunde åstadkommas samt att till
Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan utlåtande rörande ovanberörda lagförslag från lagrådet inkommit, hava
lagar i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 639 och 640).

Den pensionsstyrelsen anbefallda utredningen har ännu icke inkommit till
Kungl. Maj:t.

45 — Justitieombudsmannens ämbetsberättdse till i9ää års riksdag.

3&4

169. flen 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av löneförhållanden vid Statens tVångsarbétsanstalter in. in. (278.)

Anmäldes den 22 juni 1921, därvid och sedermera Under året erforderliga åtgärder
i ämnet beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

170. den 14 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och iAdragningsstäterna. (321.)

Anmäldes den 7 juli 1921 i den del, som på socialdepartementets handläggning
berodde, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

171. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Anmäldes den 7 juli 1921 i den del, som på socialdepartementets handläggning
berodde, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej Vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

172. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (323.)

Anmäldes den 7 juli 1921 i den del, som på socialdepartementets handläggning berodde,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

173. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för provisoriska åtgärder beträffande sjukvården inom rikets ödemarksområden
m. m. (312.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att skyndsamt inkomma
med förslag rörande användningen av utav riksdagen beviljade anslag.

Sedan sådant förslag inkommit, hava föreskrifter i ämnet utfärdats (sv. f.
n:r 555).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

174. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förste provinsialläkare och provinsialläkare m. m. (313.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid och sedermera under året åtgärder i ämnet beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. 3Vfaj:ts prövning.

175. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetstidens begränsning, dels i anledning därav väckta motioner,
dels ock väckta motioner om upphävande eller suspension av samma
lag m. m. (341.)

Anmäldes den 17 juni 1921, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över av riksdagen för dess del antagna lagförslag.

Sedan sådant utlåtande inkommit, anmäldes skrivelsen ånyo den 22 juni 1921,

— 1922 -

355

därvid dels lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 337), dels socialstyrelsen anbefalldes
att verkställa av riksdagen i berörda skrivelse begärd utredning beträffande arbets
tidslagens verkningar och dess anpassning efter den internationella lagstiftningen
samt rörande behovet och arten av reglering av arbetsförhållandena inom de verksamhetsgrenar,
som omförmäldes i det i propositionen n:r 359 intagna lagförslagets
5 § a); och skulle utredningen verkställas i så god tid, att densamma kunde läggas
till grund för det förslag till ny lag om arbetstidens begränsning, som kunde komma
att föreläggas 1923 års riksdag.

176. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vid den internationella arbetsorganisationens
konferenser i Washington år 1919 och i Genua år 1920 fattade
beslut, dels ock i anledning därav väckta motioner. (343.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

177. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades tillkalla
en sakkunnig person att biträda med utredning angående frågorna om vidtagande,
utöver vad redan skett, av åtgärder till arbetsfredens bevarande samt om
upphävande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida förhållanden
avpassad lagstiftning.

Den i anledning av bemyndigandet tillkallade sakkunnige har ännu icke slutfört
sitt uppdrag.

178. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag
till lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, dels ock rörande vissa framställningar
angående det civila pensionsväsendet. (353.)

Anmäldes den 29 juni 1921 i den del, som på socialdepartementets handläggning
berodde, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

179. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 A.)

Anmäldes den 7 juli 1921 utom i fråga om punkterna 5, 6, 7, 18, 25, 29, 32, 67,
69, 77, 98, 103, 110, 112 och 115.

I fråga om punkten 4å, i vad den angår ersättning till postverket för dess bestyr
med pensionsutbetalningar m. m., är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Med avseende å punkten 73 (angående anläggning av ett hospital vid Hälsingborg)
anbefalldes medicinalstyrelsen att, efter samråd med kommunikationsdepartementets
byggnadsfullmäktige, avgiva förslag till erforderliga ändringar för ernående
av vissa av riksdagen ifrågasatta besparingar m. m. Förslag i ärendet har ännu
icke inkommit.

— 1922 —

356

Beträffande skrivelsens övriga anmälda delar hava erforderliga åtgärder vidta,
gits dels berörda den 7 juli 1921 dels ock sedermera under årets lopp.

Vidkommande punkten 5 (angående anslag till riksförsäkringsanstalten), punktem, 6
(angående anslag till upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet), punkten
7 (angående riksförsäkringsanstaltens dödsfallsersättningar i anledning av livförsäkring
i samband med lån ur statens egnahemslånefond), punkten 18 (angående anslag
för bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd), punkten 25 (angående reglering
av löneförhållanden vid statens tvångsarbetsanstalter), punkten 26 (angående anslag
till driftkostnader för statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö), punkten
27 (angående anslag för anordnande och drivande av en ny statens vårdanstalt för
alkoholister i Landskrona), punkten 28 (angående anslag till statens vårdanstalt å
Venngarn för alkoholister), punkten 29 (angående anordnande av en ny statens vårdanstalt
för alkoholister å Ventholms kungsgård), punkten 32 (angående anslag till
understöd åt nykterhetsnämnderna m. m.), punkten 67 (angående anslag till förste
provinsialläkare och provinsialläkare m. m.), punkten 69 (angående bidrag för anskaffande
av bostäder åt provinsialläkare å landsbygden m. m.), punkten 77 (angående
inrättande av två statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa), punkten 98 (angående
anslag för barnmorskeundervisningen), punkten 103 (angående anslag för provisoriska
åtgärder beträffande sjukvården inom rikets ödemarksområden m. m.), punkten Ilo
(angående anslag till ersättning åt lappfogdar m. m.), punkten 112 (angående åtgärder
till främjande av bostadsproduktionen) och punkten 115 (angående anslag till
rese- och traktamentspenningar) hänvisas till vad under riksdagens särskilda skrivelser
därom meddelas.

180. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 B.)

Anmäldes den 7 juli 1921 utom i fråga om punkterna 2, 3, 5, 8—10, 19, 23, 27,
28, 32 och 35—39. Beträffande punkten 21 (angående uppförande av nya paviljonger
för oroliga sjuka vid Säters och Västerviks hospital) anbefalldes medicinalstyrelsen
att efter samråd med kommunikationsdepartementets byggnadsfullmäktige
inkomma med förslag till vissa ändringar i planen för anläggningarna. Sedan sådant
förslag inkommit, har ärendet den 15 november 1921 remitterats till byggnadsstyrelsen
för yttrande.

Beträffande skrivelsens övriga anmälda delar hava erforderliga åtgärder vidtagits
dels nämnda den 7 juli 1921 dels ock sedermera under årets lopp.

Vidkommande punkten 2 (angående anslag till upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet), punkten 3 (angående riksförsäkringsanstaltens dödsfallsersättningar
i anledning av livförsäkring i samband med lån ur statens egnahemslånefond),
punkten 5 (angående anslag för bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd),
punkten 8 (angående anslag för anordnande och drivande av en ny statens vårdanstalt
för alkoholister i Landskrona), punkten 9 (angående anslag till driftkostnader
vid statens vårdanstalt vid Venngarn för alkoholister), punkten 10 (angående anslag
till understöd åt nykterhetsnämnderna m. m.), punkten 19 (angående provisoriska
lönetillägg åt förste provinsialläkare och provinsialläkare), punkten 23 (angående in —

1922 —

357

rättande av två statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa), punkten 27 (angående
anslag för barnmorskeundervisningen), punkten 28 (angående anslag för provisoriska
åtgärder beträffande sjukvården inom rikets ödemarksområden m. m.), punkten 32
(angående anslag för beredande av avlöningstillägg åt lappfogdarna), punkten 35
(angående åtgärder för främjande av bostadsproduktionen m. m.), punkten 36 (angående
anvisande av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta svenska
undersåtar, vilka genom världskriget kommit i nödläge), punkterna 37 och 38 (angående
tillfällig löneförbättring under år 1921 åt viss personal inom den civila statsförvaltningen
m. m.) samt punkten 39 (angående dyrtidstillägg under år 1921 åt befattningshavare
i statens tjänst m. in.) hänvisas till vad under riksdagens särskilda
skrivelser därom meddelas.

181. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till främjande av bostadsproduktionen m. m. (330.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 467)
samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

182. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag för bekämpande av arbetslösheten samt lindrande av nöd
jämte i ämnet väckta motioner. (350.)

Anmäldes den 22 juni 1921, därvid författning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 366)
och i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

183. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjt
statsbidrag till vissa alkoholistanstalter. (356.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid och sedermera under året erforderliga åtgärder
beslötos (sv. f. n:r 535).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

184. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till understöd åt
nykterhetsnämnderna m. m. (382.)

Anmäldes den 7 juli, den 19 augusti och den 25 november 1921, därvid erforderliga
åtgärder beslötos (sv. f. n:r 670).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

185. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för barnmorskeundervisningen. (397.)

Anmäldes den 27 juni 1921, därvid och sedermera under året erforderliga åtgärder
beslötos (sv. f. n:r 635).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1P22 —

358

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

186. den 11 februari 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (44.)

Anmäldes den 11 februari 1921, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 32).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

187. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om beredande av medel till fortsättande av arbetena
å kraftstationen vid Harsprånget. (48.)

Anmäldes den 4 mars 1921, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

188. den 4 mars, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(67.)

Anmäldes den 29 april 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

189. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för kapitalökning å statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlåningsfonder. (70.)

Anmäldes den 1 april 1921, därvid kungörelse utfärdades (sv. f. n:r 138) samt i
övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

190. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
av medel för inköp för postverkets räkning av fastighet i Sundsvall. (71.)

Anmäldes den 18 mars 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

191. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av medel
för uppförande för telegrafverkets räkning av byggnader för vissa överdragsstationer.
(81.)

Anmäldes den 24 mars, den 22 april och den 7 oktober 1921, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

192. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
övertagande av underhållet av Albrektsunds kanal m. m. (93.)

Anmäldes den 13 maj 1921, därvid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anbefalldes
att från Marstrands stad införskaffa viss förbindelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefalldes att gemensamt med lotsstvrelsen avgiva förslag till de

— 1922 —

föreskrifter, som erfordrades i anledning av statens övertagande av underhållet av

kanalen. Sedan sådan förbindelse och förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den 22

december 1921 beslutat erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

193. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för postexpeditören Anna Marin att övergå på den från och med den 1
juli 1920 gällande avlönings- och pensionsstat för postverket. (94.)

Anmäldes den 15 april 1921, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

194. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre extra ordinarie stationskarlen vid statens järnvägar J. G. Lundkvist
från viss skadeståndsskyldighet. (95.)

Anmäldes den 22 april 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för KuDgl. Maj:ts prövning.

195. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till inlandsbanan mellan Volgsjön och Gällivare
ävensom vissa tvärbanor mellan nämnda bana och norra stambanan. (101.)

Anmäldes den 22 april 1921, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

196. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag för bestridande av vissa kostnader för Skattungens och Oresjöns
reglering samt regleringsarbeten vid Amungen m. fl. sjöar m. m. (120.)

Anmäldes den 22 april 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

197. den 16 april, i anledning av Kungl. Majrts framställning om anslag för
utläggning av ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Jäma,
(125.)

Anmäldes den 22 april 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Äréndét kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

198. den 3 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dels ytterligare
låneunderstöd till järnvägar mellan Rrittatorp och Sävsjöström samt
Sävsjöström och Älghult, dels ock statslån till järnväg mellan Mellerud
och Billingsfors. (160.)

Anmäldes den 20 maj 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

199. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bidrag till
semester- och vilohem för viss personal vid post- och telegrafverken. (165.)

Åflihäldes den 13 inaj 1921, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kling]. Majrts prövning.

— 1922 —

360

200. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag för utförande av vissa byggnadsarbeten å länsresidenset i
Karlstad m. m. (166.)

Anmäldes den 20 maj 1921, därvid byggnadsstyrelsen anbefalldes dels verkställa
utredning angående anordnande, på sätt i riksdagsskrivelsen antytts, för framtiden
av lokaler för länsstyrelsen och lantmäterikontoret samt av bostad för landshövdingen,
dels ock skyndsamt inkomma med förslag till kontrakt angående förhyrande
av bostad åt landshövdingen ävensom vidtaga övriga på styrelsen ankommande,
i anledning av riksdagens beslut erforderliga åtgärder. Sedan sådant förslag inkommit,
har Kungl. Maj:t i denna del av ärendet den 17 juni och den 7 oktober 1921
beslutat erforderliga åtgärder. Sedan den i övriga delar av ärendet infordrade utredningen
inkommit från byggnadsstyrelsen, är ärendet i nämnda delar beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

201. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för
telegrafverkets räkning av fastighet i Gällivare m. m. (168.)

Anmäldes den 13 maj 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

202. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fördelningen
och användningen av vissa anslag till bostadsbyggande. (194.)

Anmäldes den 27 maj 1921, därvid envar av de fyra verkstyrelserna anbefalldes att
skyndsamt inkomma dels med förslag i fråga om de ändringar i av styrelsen tidigare
framlagd plan för ifrågavarande byggnadsverksamhets bedrivande, som med hänsyn
till departementschefens och riksdagens uttalanden kunde vara påkallade, ävensom
uppgift å den andel av anslaget, som för ändamålet ansåges böra för det dåvarande
tilldelas verket, dels ock med yttrande, huruvida och i vad mån medel till bostadsbyggande
för vissa statstjänstemän i stället kunde undantagsvis utlämnas såsom
bostadslån, samt med förslag till huvudgrunder för lånens utlämnande. Sedan sådana
förslag och yttranden inkommit, har Kungl. Maj:t beslutat erforderliga åtgärder beträffande
planerna för bostadsbyggande samt användningen av viss del av anslaget
m. m. den 5 augusti 1921 och sedermera vid flera tillfällen under årets lopp samt
vad avser frågan om bostadslån den 9 december 1921.

Beträffande frågan om ytterligare användning av ifrågavarande anslag är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

203. den 20 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30
juni 1916 om automobiltrafik, dels ock i anledning därav väckt motion.
(216.)

Anmäldes den 27 maj 1921, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 260).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts pröning.

204. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar dels om anslag
till byggnader och reparationer, dels ock om anvisande av medel till förstärkning
av nämnda anslag. (219.)

— 1922 —

Åhmäldes den 27 lhaj 1921, därvid etfOfäéiTigå åtgärdér beslötbs.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

205. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
inredande till tjänstelokaler av vinden i gamla riksdagshuset. (220.)

Anmäldes den 27 maj 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

206. den 1 juni, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(250.)

Anmäldes den 7 juli 1921, i vad skrivelseu avsåg till komrtiunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

207. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för Göteborgs och Bohus läns landsting från skyldighet att för statens
järnvägars räkning inlösa visst markområde vid Tingstad jämte två i
ämnet väckta motioner. (264.)

Anmäldes den 30 september 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. ftfaj:ts prövning.

208. samma dag, i anledning av riksdagens år 1920 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1919. (276.)

Anmäldes den 22 juni 1921'', därvid generalpoétåtyrelsen anbefalldes att verkställa
förnyad utredning rörande frågan om beredande av lokaler åt postkontoret i Krylbo
ävensom av bostäder åt postverkets persbnal därstädes sählt till Kungl. Mäj:f inkomma
med det förslag, som av utredningen kunde föranledas. Sedan sådan utredning
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. M*äj:ts prövning.

209. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (288.)

Anmäldes den 7 juli 1921, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

210. den 15 juni, i anledning av Kungl. Mäj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (283.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 370).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

211. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående telefonoch
telegramavgiftenla för tiden från och med den 1 juli 1921 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (335.)

46 — Justitieombudemannene ämbettberäUeUe till J922 dW rikedag.

362

Anmäldes den 22 juni 1921, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 329
och 330).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

212. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

för täckande av driftsförlust vid postverket under år 1920. (336.)

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

213. samma dag, angående vidtagande av åtgärder beträffande utlåningsrörelsen
till enskilda järnvägar. (340.)

Anmäldes den 25 november 1921, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att med biträde av två sakkunniga verkställa den i riksdagens skrivelse begärda
utredningen.

214. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6 A.)

Anmäldes den 27 juni 1921, och hava då och sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

215. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6 B.)

Anmäldes den 27 juni 1921, och hava då och sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

216. samma dag, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning för år
1922 i avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar och
vattenfallsverk. (339 A.)

Anmäldes den 27 juni 1921, och hava då och sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

217. samma dag, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning å tilläggsstat
till riksstaten för år 1921 i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och vattenfallsverk. (339 B.)

Anmäldes den 27 juni 1921, och hava då och sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

218. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
höjning av postavgifterna. (403.)

— 1922 —

363

Anmäldes den 7 juli 1921, därvid två kungöieiser i ämnet utfärdades (sv. f. n:r
367 och 368).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

219. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning
åt statens järnvägar för genom taxenedsättning förorsakad inkomstminskning.
(381.)

Anmäldes den 30 juli 1921, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 483)
samt i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

220. den 27 januari 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 239 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
(32.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 januari 1921 (sv. f. n:r 12).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

221. den 29 januari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gillande
av den riksbanken meddelade frihet från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (33.)

Anmäld den 4 februari 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

222. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank jämte en
i ämnet väckt motion. (34.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 februari 1921 (sv. f. n:r 28.)

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

223. den 11 februari, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
m. m., dels ock väckt motion angående ändrade bestämmelser om taxering
för barns inkomst. (45.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 11 februari 1921 (sv. f. n:r 37—40).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

224. den 19 februari, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition angående
höjning av tullen å kaffe ävensom i anledning därav väckta motioner,

— 1922 —

364

dels ock Kung!- Maj-ts preposition W# förslag till förprdplpg Qfn s£sj#
å kaffe. (57.)

Anmäld den 4 mars 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

225. den 22 februari, i anledning av JKupgl. Idaj:t8 i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående ny definitiv lönereglering för befattningshavare
vid statsdepartement och centrala ämbetsverk. (55.)

Avlöningsreglemente samt tre kungörelser i ämnet utfärdade den 22 juni 1921 (sy.
f. n:r 451—454).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

226. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av riksbankens sedelutgivningsrätt. (63.)

Anmäld den 25 februari 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

227. den 4 mars, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(67.)

Ärendet anmält den 1 april 1921, därvid Kungl. Maj:t fattat beslut beträffande under
finansdepartementet hörande frågor samt i övrigt överlämnat ärendet till kommunikations-
och jordbruksdepartementen för vidare handläggning, i vad på nämnda departement
ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

228. den 8 mars, i anledning av väckt motion, avseende skyndsammare behandling
av vissa taxeringsmål. (74.)

Ärendet har den 3 maj 1921 remitterats till taxeringssakkunniga, vilka den 30 juni
1921 inkommit med förslag i ämnet. Över detta förslag hava statskontoret, kam
marrätten, Ö. Ä. och samtliga länsstyrelser avgivit yttranden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

229. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om avskrivning av patronatsrätt åtföljande kronotionde. (77.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 juni 1921 (sv. f. n:r 284).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

230. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 7 under elvte huvudtiteln
av propositionen om tilläggsstat för år 1921 gjorda framställning
angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
(80.)

Ärendet har den 1 april 1921 överlämnats till försvarsdepartementet.

— 1922 —

231. de» 15 tu»nt, angående regeringen av utgifterna under riksstatens för
år 1922 första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1 A.)

Anmäld den 24 mars 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

232. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1 B.)

Anmäld den 24 mars 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

233. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse av 24 § i förordningen den 30 juni 1916
om krigskonjunkturskatt. (83.) ,

Förordning i ämnet utfärdad den 24 mars 1921 (sv. f. n:r 117).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

234. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse av 2, 3 och 6 §§ i förordningen den 19

november 1920 om byggnadsskatt. (84.)

Förordning i ämnet utfärdad den 24 mars 1921 (sv. f. n:r 222).

Ärende! kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

235. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett tullmuseum. (90.)

Anmäld den 24 mars 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

236. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
av erlagd tull för två av svenska röda korset införda ångdesinfektionsapparater.
(91.)

Anmäld den 24 mars 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

237. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (96.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 24 mars 1921 (sv. f. n:r 118).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

238. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av riksbankens sedel utgivningsrätt. (97.)

Anmäld den 24 mars 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 -

366

239. den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift.
(116.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 april 1921 (sv. f. n:r 179).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

240. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri införsel
av en telefonkabel. (117).

Anmäld den 22 april 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

241. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av rubrikerna n:r 210 och 211 i gällande tulltaxa. (128.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 29 april 1921 (sv. f. n:r 196).

Ärendet kommer ej vidare-att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

242. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till införande
i gällande tulltaxa av vissa bestämmelser rörande förtullning från
frihamn eller frilager. (129.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 29 april 1921 (sv. f. n.r 277).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

243. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande omyndiga barns taxering. (133.)

Den 29 juni 1921 har ärendet överlämnats till sakkunniga.

244. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående ny definitiv lönereglering för befattningshavare
vid statsdepartement och centrala ämbetsverk, i vad angår jordbruksdepartementet
och under samma departement lydande centrala ämbetsverk.
(135.)

Avlöningsreglemente samt tre kungörelser i ämnet utfärdade den 22 juni 1921 (sv,

f. n:r 451—454).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

245. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (140.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 29 april 1921 (sv. f. n:r 171).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

246. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av riksbankens sedelutgivningsrätt. (141.)

Anmäld den 29 april 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

— 1922 —

367

247. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av
10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och
av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (142.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 april 1921 (sv. f. n:r 172).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

248. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående av
svenska hjälpkommittén för krigsfångar i Sibirien begärd restitution av
erlagd tull för ett parti pälsar. (150.)

Anmäld den 6 maj 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

249. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (151.)

Anmäld den 6 maj 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

250. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år 1922
av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift. (152.)

Anmäld den 6 maj 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

251. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av försäljning av kronan såsom danaarv tillfallen andel i
lägenheten Fjällbacka n:r 90 i Kville socken av Göteborgs och Bohus
län. (180.)

Anmäld den 20 maj 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

252. den 10 maj, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
och förslag rörande brännvinsförsäljningsbolagens befriande från kommunal
skattskyldighet. (198.)

Den 29 juni 1921 har ärendet remitterats till 1921 års kommunalskattekommitté.

253. den 11 maj, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Efter remiss den 29 juni 1921 hava samtliga länsstyrelser avgivit utlåtanden i

ärendet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

254. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande
av rättegång om bättre rätt till krigsmanshushemmanet lU mantal
Fliselycke n:r 1 i Kronobergs län. (204.)

- 1922 —

Sédän kammarkollegium den 31 maj 1Ö21 avgivit infordrat utlåtande, här ärendet
ävjäjjorté den 3Ö September 1921.

Äréndet köinmér ej ridare att bliva föremål för Kungl. IVläjrts prövning.

255. den 18 maj, angående inskränkning i rätten för ämbetåvéfk fä. fl. att
med frågor frånvända sig till folkvalda myndigheter i örterna och andra.
(215.)

Sedan stätistfksäkkunniga den 4 november 1921 inkommit med infordrat utlåtande,

är ärendet beföeride på Kungl. Majrts provning.

256. den 25 maj, angående utseende av sex ledamöter och sex suppleanter i
den iiti 33 § i förordningen den 28 maj 1920 oiäförmäldä uppskattningsövernämnd.
(227.)

‘Ånmäld den 22 järn 1921.

Ärendet koxämer ej vidare att bliva föremål för Kong!. Maj:ts prövning.

257. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 254 a § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
(231.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 juni 1921 (sv. f. n:r 310).

Ärendet kommer ej vidate att bliva föremål för Ktingl. Majrts prövning.

258. samma däg, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till

kungörelse med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement
och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt
till pension in. in. (232.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 455).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

259. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för anskaffande av en motorpatrullbåt för tullbevakningen i
Göteborg. (236.)

Anmäld dén 27 maj 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

260. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anvisande
av medel för anskaffande av en motorpatrullbåt för tullbevakningen i
Stockholm. (234).

Anmäld den 17 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

261. den 1 juni, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd''.
(250.)

Anmäld den 22 juni 1921, i vad på fmansdeparteméntets föredragning ankommer,

samt i övrigt överlämnad till kommunikationsdepartementet.

- 1922 -

369

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Majts prövning.

262. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av kronans anspråk på äganderätt till vissa delar av de så kallade Skanörs
store vång och Skanörs knä- eller norre vång samt Falsterbo vång.
(254.)

Anmäld den 22 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

263. den 3 juni, i fråga om åtgärder för utbetalande månatligen av statspensioner.
(235.)

Ärendet har den 29 juni 1921 överlämnats till 1921 års pensionskommitté, som den
12 december 1921 avgivit utlåtande. Ärendet har därefter remitterats till åtskilliga
verk och myndigheter.

264. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av vissa finanstullar. (263.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 5 juni 1921 (sv. f. n:r 278).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

265. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställande
av en statens tryckerisakkunnig. (265.)

Anmäld den 29 juni och den 26 september 1921. Författningar i ämnet utfärdade
sistnämnda dag (sv. f. n:r 578 och 579).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

266. samma dag, angående do i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(267.)

Anmäld den 17 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

267. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda landskommuner. (271.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 411 och
412), varjämte ärendet i viss del remitterats till statskontoret. Sedan statskontoret
avgivit utlåtande, har ärendet i sistberörda del den 10 oktober 1921 remitterats till
riksräkenskapsverket, som den 19 i samma månad inkommit med utlåtande. Därefter
har ärendet ånyo anmälts den 4 november 1921, därvid kungörelse i ämnet utfärdats
(sv. f. n:r 644).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

268. samma dag, i anledning av riksdagens år 1920 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av siatsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1919. (276.)

Ärendet har den 16 juni 1921 överlämnats till kommunikationsdepartementet..

47 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

370

269. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (288.)

Anmäld den 29 juni 1921, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer,
samt i övrigt överlämnad till försvars-, kommunikations-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

270. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
dels lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse,
dels ock lag om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892
angående sparbanker jämte i ämnet väckta motioner. (289.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1921 (sv. f. n:r 413 och 414).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

271. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer m. m. (291.)

Sedan statskontoret den 23 juni 1921 avgivit infordrat utlåtande, har kungörelse i
ämnet utfärdats den 29 i samma månad (sv. f. n:r 345).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

272. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. m. m.
(292.)

Sedan statskontoret den 23 juni 1921 avgivit infordrat utlåtande, har kungörelse i
ämnet utfärdats den 29 i samma månad (sv. f. n:r 346).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

273. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
för år 1921 åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt
Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare. (293.)

Sedan statskontoret den 25 juni 1921 avgivit infordrat utlåtande, har kungörelse i
ämnet utfärdats den 29 i samma månad (sv. f. n:r 347).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

- 274. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
rese- och traktamentspenningar m. m. (279).

Kungörelse i ämnet utfärdad den 17 juni 1921 (sv. f. n:r 328).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

275. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
dels förordning om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 11 oktober
1907 angående beskattning av socker, dels ock förordning om ändrad

- 1922 —

371

lydelse av rubriken n:r 160 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor. (311.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 17 juni 1921 (sv. f. n:r 317 och 318).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

276. den 11 juni, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (299.)

Anmäld den 22 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

277. samma dag, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och av
tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (303.)

Anmäld den 22 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

278. samma dag, angående val av riksdagens två ledamöter i styrelsen över
riksdagsbiblioteket jämte två suppleanter för dem. (306.)

Anmäld den 22 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

279. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 53 §
i förordningen om landsting m. m. (319.)

Ärendet har remitterats dels den 15 juli 1921 till samtliga länsstyrelser samt dels
den 3 september 1921 till svenska landstingsförbundet.

Utlåtanden hava inkommit från flertalet av länsstyrelserna.

280. den 14 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (321.)

Ärendet anmält den 29 juni 1921, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer,
samt i övrigt överlämnat till justitie-, försvars-, social-, ecklesiastik- och
handelsdepartementen för handläggning, i vad på nämnda departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

281. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322).

Ärendet anmält den 29 juni 1921, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer,
samt i övrigt överlämnat till justitie-, försvars-, social-, ecklesiastik-, jordbruks-
och handelsdepartementen för handläggning, i vad på nämnda departement
ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets fördragning beror, att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

282. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (323.)

— 1922 —

372

Ärendet anmält den 29 juni 1921, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer,
samt i övrigt överlämnat till justitie-, försvars- och socialdepartementen för
handläggning, i vad på nämnda departement ankommer. ’

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

283. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (328.)

Anmäld den 22 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

284. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av budgetåret. (334.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1921 (sv. f. n:r 341).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

285. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om allmän fastighetstaxering år 1922 ävensom en i ämnet väckt
motion. (346.)

Sedan kammarrätten den 6 juli 1921 avgivit infordrat utlåtande, hava förordningar
i ämnet utfärdats den 7 i samma månad (sv. f. n:r 381 och 383).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

286. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering
år 1922 ävensom i ämnet väckta motioner. (352.)

Sedan kammarrätten den 4 juli 1921 avgivit infordrat utlåtande, har förordning i
ämnet Utfärdats den 7 i samma månad (sv. f. n:r 382).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

287. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag
till lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, dels ock rörande vissa framställningar
angående det civila pensionsväsendet. (353.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 455). Ärendet i övrigt överlämnat
till social- och ecklesiastikdepartementen för handläggning, i vad på nämnda
departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

288. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913
angående statsverkets fond av rusdrycks medel m. m. (358.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 juni 1921 (sv. f. n:r 365), varefter ärendet
slutligen anmälts den 16 september 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 —

373

289. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. (359.)

Ärendet delvis anmält den 22 juni 1921, därvid bl. a. utfärdades fem förordningar
(sv. f. n:r 360—364).

I övrigt har ärendet remitterats dels nämnda den 22 juni i viss del till fattigvårdslagstiftningskommittén,
som den 25 oktober 1921 avgivit utlåtande, och dels
den 6 september 1921 i viss annan del till kontrollstyrelsen, som den 13 därpåföljande
oktober avgivit utlåtande och förslag. Över kontrollstyrelsens förslag hava
dels statskontoret och riksräkenskapsverket dels ock samtliga länsstyrelser avgivit
utlåtanden, varefter ärendet i denna del anmälts den 16 december 1921, därvid
kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 728).

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

290. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7 A.)

Anmäld den 22 juni och den 22 december 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

291. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 B.)

Anmäld den 22 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

292. samma dag, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående ny stat
för kammarkollegium m. m. (329.)

Anmäld den 22 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

293. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden. (331.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

294. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden. (332.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

295. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställning angående avsättning
för år 1922 till statsverkets fond av rusdrycksmedel. (348.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 —

374

296. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om beredande av medel
ur statsverkets fond av rusdrycksmedel för bestridande av vissa utgifter.
(349.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning;

297. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader.
(354.)

Anmäld den 29''juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

298. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1921 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
ävensom angående förstärkning av de till avlönande av vissa
extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel. (355.)

Sedan statskontoret den 30 juni 1921 avgivit infordrat utlåtande, hava kungörelser

i ämnet utfärdats den 7 juli och den 9 december 1921 (sv. f. n:r 386 och 714).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

299. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1921 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
ävensom angående förstärkning av de till avlönande av vissa
extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel, i vad rör jordbruksärenden. (367.)

Sedan statskontoret den 30 juni 1921 avgivit infordrat utlåtande, hava kungörelser
i ämnet utfärdats den 7 juli och den 9 december 1921 (sv. f. n:r 386 och 714).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

300. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, i vad rör jordbruksärenden. (368.)

Sedan statskontoret den 25 juni 1921 avgivit infordrat utlåtande, har kungörelse i
ämnet utfärdats den 29 i samma månad (sv. f. n:r 344).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

301. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna
för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl., i vad rör
jordbruksärenden. (369.)

Sedan statskontoret den 25 juni 1921 avgivit infordrat utlåtande, har ärendet avgjorts
den 29 i samma månad.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 -

375

302. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, i vad den angår pensions- och indrajjningsstaterna. (383.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 344).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

303. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1921 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
ävensom angående förstärkning av de till avlönande av vissa
extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel, allt i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(389.)

Sedan statskontoret den 30 juni 1921 avgivit infordrat utlåtande, hava kungörelser
i ämnet utfärdats den 7 juli och den 9 december 1921 (sv. f. n:r 386 och 714).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

304. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående vissa ändringar i förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (398.)

Sedan statskontoret och generalpoststyrelsen den 7 juli 1921 gemensamt avgivit infordrat
utlåtande, hava författningar i ämnet utfärdats samma dag (sv. f. n r 394
—397).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

305. samma dag, i anledning av väckt motion om fortsatt tillämpning av förordningen
rörande en särskild stämpelavgift vid köp m. m. av vissa lyxvaror.
(399.)

Förordning i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 416.).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

306. samma dag, angående ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om

frihamn den 15 november 1907. (400.)

Sedan generaltullstyrelsen avgivit infordrat utlåtande, har förordning i ämnet utfärdats
den 19 augusti 1921 (sv. f. n:r 502).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

307. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förhöjning av tullsatserna för vissa industriprodukter. (402.)

Ärendet har den 4 juli 1921 överlämnats till handelsdepartementet.

308. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 15 och 26 §§ i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker. (404.)

Förordning i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 387).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majtts prövning.

— 1922 —

376

309. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922 års taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt. (405.)

Förordning i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 393).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

310. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar
om ändrad lydelse av dels 20 § 1 och 2 mom. samt 21 §
1 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin, dels ock 25 § 1 mom. i förordningen den 7 augusti 1907 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker. (406.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

311. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 25 § 4 och 5 mom. i förordningen
den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker, dels ock väckt
motion angående bättre utnyttjande av den vid sockertillverkningen anställda
kontrollpersonalens arbetskraft. (407.)

Sakkunniga hava tillkallats den 26 september 1921.

312. samma dag, i anledning av väckta motioner angående en ändamålsenlig
reglering av partihandeln med rusdrycker samt utskänkningen av sådana
drycker. (408.)

Den 12 september 1921 har Kungl. Maj;t tillkallat sakkunniga för ordnandet av
partihandeln med rusdrycker.

Nämnda sakkunniga hava den 29 november 1921 avgivit betänkande med förslag
till bestämmelser angående försäljning av rusdrycker, varöver kontrollstyrelsen
den 23 december 1921 avgivit infordrat utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

313. den 20 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(ll A.)

Ärendet anmält den 29 juni 1921, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer,
samt i övrigt överlämnat till försvars-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen
för handläggning, i vad på nämnda departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att
bliva föremål för Kung). Maj:ts prövning.

314. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(ll B.)

Ärendet anmält den 29 juni 1921, i vad på finansdepartementets föredragning an

— 1922 —

377

kommer, samt i övrigt överlämnat till försvars- och handelsdepartementen för handläggning,
i vad på nämnda departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Öl5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i särskild proposition gjorda
framställning angående anslag till täckande av kostnader för fastighetstaxering
år 1922. (357.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

316. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om avsättning för år 1922 till tillfällig löneförbättring. (364.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

317. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
återbetalning av vissa under titeln »Förlag till statsverket» anvisade medel.
(365.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

318. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om återbetalning av
vissa till rörelsekapital för statens kristidskommissioner anvisade anslag.
(366.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

319. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tullverkets utgiftsstater för år 1922 m. m. (372.)

Anmäld den 22 juni 1921, därvid bl. a. fyra kungörelser i ämnet utfärdats (sv. f.
n:r 442—445).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

320. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna
för sådant dyrtidstillägg m. m. (373.)

Sedan statskontoret den 25 juni 1921 avgivit infordrat utlåtande, har kungörelse i
ämnet utfärdats den 29 i samma månad (sv. f. n:r 344).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

321. samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (392.)
Anmäld den 7 juli 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

48 — Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till 1992 års riksdag.

378

322. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med bestämmelser för ordinarie diplomatiska och konsulära
tjänstemän i fråga om rätt till pension. (394.)

Bestämmelser i ämnet utfärdade i kungörelse den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 456).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

323. samma dag, angående höjning av lösenavgiften för mutsedlar och viloståndsresolutioner.
(409.)

Sedan statskontoret och kommerskollegium avgivit infordrade utlåtanden, är ärendet

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

324. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om avsättning
för bestridande av dyrtidskostnader vid försvaret. (410.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

325. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträck ning

av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställningsföremål,
som införts till baltiska utställningen i Malmö år 1914. (411.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

326. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lättnader
i fråga om förtullning av för aktiebolaget svenska tobaksmonopolets räkning
inkommande oarbetad tobak och tobaksmjöl. (412.)

Förordning i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 415).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

327. samma dag, i anledning av väckta motioner om tullrestitution eller befrielse
från tullavgift vid återutförsel av vissa fartygsmaterialier och skeppsförnödenheter.
(413.)

Sedan generaltullstyrelsen den 22 juli 1921 avgivit infordrat utlåtande, har ärendet

anmälts den 19 augusti 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

328. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper m. m. (414.)

Förordning i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 340).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

329. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 18 §, 20 § 1 mom. och 22 § i förordningen
den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket. (415.)

1922 -

379

Förordning i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 415)..

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

330. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelser angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9
mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna,
dels ock av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt
att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen
av varor, avsedda att till riket införas. (416.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

331. samma dag, med överlämnande av riksstat för år 1922 och tilläggsstat

till rilcsstaten för år 1921. (421.)

Anmäld den 15 juli 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

332. samma dag, angående statsregleringen för år 1922. (422 A.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

333. samma dag, angående regleringen av tilläggsstaten till riksstaten för år

1921. (422 B.)

Anmäld den 29 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

334. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m., dels ock Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
samma dag angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
m. m. (423.)

Sedan kammarrätten den 6 juli 1921 avgivit infordrat utlåtande, hava författningar

i ämnet utfärdats den 7 juli och den 18 november 1921 (sv. f. n:r 417—420, 673

och 674).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

335. den 21 juni, med reglemente för riksgäldskontoret. (390.)

Anmäld den 7 juli 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

336. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om
virkestaxering. (417.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 juni 1921 (sv. f. n:r 39l).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 -

380

337. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för år 1922 m. m.
Anmäld den 22 juni och den 18 november 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

(418.)

338. samma dag, angående beräkning av viss bevillning å tilläggsstaten för

år 1921. (419),

Anmäld den 22 juni 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

339. den 8 februari 1921, i anledning av väckt motion om understöd till ryske
undersåten Alexander Sibiriakoff. (41.)

Kungl. Maj:t har den 18 februari 1921 meddelat beslut i ärendet.

340. den 25 februari, i anledning av väckta motioner angående uppskov med
skyldigheten för landsting att anordna skyddshem. (64.)

Kungl. Maj:t har den 6 maj 1921 meddelat beslut i ärendet.

341. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 augusti 1918 (sv. f. n:r 724) angående
krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa
extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emiritilöner. (104.)

Kungl. Maj:t har den 22 april 1921 utfärdat lag i ämnet (sv. f. n:r 192).

342. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkningen
av arvoden åt skolläkare vid de allmänna läroverken. (123.)

Kungl. Maj:t har den 6 maj 1921 meddelat beslut i ärendet.

343. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av elevavgifterna vid tandläkarinstitutet. (124.)

Kungl. Maj:t har den 29 april 1921 meddelat beslut i ärendet.

344. den 23 april, i anledning av Kungl. Majrts i vissa punkter under åttonde
huvudtiteln av dels statsverkspropositionen, dels ock propositionen om
tilläggsstat till riksstaten för år 1921 gjorda framställningar. (138.)

Kungl. Maj:t har den 6 maj och den 22 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

345. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skolplikt
beträffande undervisning i slöjd. (144.)

Kungl. Maj:t har den 6 maj 1921 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 261).

346. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om skyldighet för landstingsområde och stad, som ej i landsting deltager,
att bidraga till kostnaden för vård av blinda med komplicerat lyte.
(145.)

Kungl. Maj:t har den 7 juli 1921 utfärdat lag i ämnet (sv. f. n:r 408).

— 1922 —

381

347. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indrag*
ning av vissa professorsprebenden m. m. (147.)

Kungl. Maj:t har den 29 april 1921 meddelat beslut i ärendet.

348. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställning om upphörande av Hammare
och Öjaby pastorats prebendeegenskap. (161.)

Kungl. Maj:t har den 29 april 1921 meddelat beslut i ärendet.

349. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hyresersättning
åt rektor vid statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm.
(157.)

Kungl. Maj:t har den 13 maj 1921 meddelat beslut i ärendet.

350. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
Kungl. Maj:t att i vissa fall bevilja statsbidrag till kommunala och enskilda
undervisningsanstalter, till vilka statsbidrag utgår under åttonde
huvudtiteln. (158.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1921 utfärdat cirkulär i ämnet.

351. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade
medel till stipendier åt dövstumlärarelever. (159.)

Kungl. Maj:t har den 26 september 1921 meddelat slutligt beslut i ärendet.

352. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om orgelverk i kyrka eller för allmän gudstjänst invigt kapell. (l7l).

Kungl. Maj:t har den 20 maj 1921 meddelat beslut i ärendet.

353. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av medel
till kapitalökning för fonden för räntefria studielån jämte en i ämnet
väckt motion. (175.)

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1921 meddelat beslut i ämnet.

354. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den till kyrkoherdeboställena i Ovansjö, Järbo och Högbo församlingar
hörande lägenheten Stormuren i Ovansjö socken. (178.)

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

355. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från det åt klockaren i Säters stads- och landsförsamlingar
upplåtna boställe. (179.)

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

356. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen samt under samma huvudtitel av
propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1921 gjorda framställningar.
(188.)

- 1922 -

382

Kungl. Maj:t har den 20 maj, den 7 juli och den 30 september 1921 fattat definitiva
beslut i ärendet.

357. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för en hos skolöverstyrelsen för C. H. Nilsson inrättad personlig
tjänst. (195.)

Kungl. Maj:t har den 26 september 1921 meddelat beslut i ärendet.

358. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
pensioner och understöd från allmänna indragningsstaten. (196.)

Kungl. Maj:t har den 27 maj 1921 fattat definitiva beslut i ärendet.

359. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt läroverksadjunkten A. Hesslén. (197.)

Kungl. Maj:t har den 27 maj 1921 meddelat beslut i ärendet.

360. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
läroverksadjunkten Karl Gustaf Harlin att för erhållande av ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (191.)

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

361. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om beredande av
rörelsekapital för hantverksskolan i Kristinehamn för blinda. (217.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

362. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910. (225.)

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

363. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträdande
skolföreståndarinnan Anna Kruses löne- och pensionsförmåner.
(237.)

Kungl. Maj:t har den 17 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

364. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till uppförande av byggnader för dubbelseminarium
i Umeå. (258.)

Kungl. Maj:t har ej mindre den 22 juni 1921 anbefallt byggnadsstyrelsen att dels
i samråd med skolöverstyrelsen uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med fullständiga
huvudritningar jämte beskrivning och kostnadsberäkning för uppförande av
byggnader för dubbelseminariet i Umeå, dels ock inkomma med arbetsplan rörande
byggnadsföretaget, än även den 21 oktober 1921 antagit ett av Umeå stad gjort erbjudande
att mot viss ersättning utföra dräneringsledningar å det för dubbelsemina —

1922 —

388

riet avsedda tomtområdet vid Döbelnstorget samt för ändamålet ställt till byggnadsstyrelsens
förfogande ett belopp av 17,800 kronor av det i riksdagens förevarande
skrivelse omförmälda anslag.

De infordrade ritningarna ävensom arbetsplanen hava ännu ej inkommit.

365. den 8 juni, i fråga om vissa ändringar i kungörelsen angående boställsordning
för lärarpersonalen vid folk- och småskolor. (257.)

Kungl. Maj:t har den 26 september 1921 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 600).

366. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (288.)

Kungl. Maj:t liar den 7 juli 1921 meddelat beslut beträffande den på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkten 3.

367. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till
dyrtidstillägg å understöd åt äldre behövande flickskollärarinnor. (294.)

Kungl. Maj:t har den 12 september och den 31 december 1921 meddelat beslut i
ärendet.

368. den 11 juni, i fråga om kyrkomötets beslut rörande ny psalmbok. (268.)
Kungl. Maj:t har den 12 september 1921 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 552).

369. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredning
och möblering av de nya byggnaderna för vårdanstalten i Lund för blinda
med komplicerat lyte. (309.)

Sedan byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen den 24 oktober 1921 inkommit med
förslag till fördelning av de utav riksdagen för ifrågavarande ändamål anvisade medel,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

370. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till arbetarnas bildningsförbund för organisationskostnader jämte en i
ämnet väckt motion. (310.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

371. den 14 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (321.)

Kungl. Maj:t har den 7 juli 1921 meddelat beslut beträffande de på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkterna 1 och 2 samt 17 och 18.

372. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Kungl. Maj:t har den 7 juli 1921 meddelat beslut beträffande de på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkterna 1 och 14.

373. den 15 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

- 1922 —

384

Kung]. Maj:t tiar den 22 juni, den 7 och den 15 juli, den 12 augusti, den 12, den
26 och den 30 september, den 7 och den 21 oktober, den 4, den 18 och den 25
november samt den 1, den 9, den 16, den 22 och den 31 december 1921 slutligen
avgjort skilda delar av ärendet. Dock äro nedan omförmälda punkter ännu icke
slutbehandlade.

Punkten 214, angående anslag till vävskolan i Borås.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1921 anbefallt länsstyrelsen i Vänersborg att
från vederbörande infordra och till Kungl. Maj:t överlämna yttrande rörande uppfyllandet
av utav riksdagen vid under denna punkt omförmält anslag fastade villkor.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 250, angående anslag till resestipendier åt journalister.

Sedan centralstyrelsen för svenska journalistföreningen, styrelsen för publicistklubben
och styrelsen för svenska tidningsutgivarföreningen den 25 oktober 1921
inkommit med uppgift å valda ledamöter i den nämnd, som skall avgiva förslag
till utdelning av ifrågavarande stipendier, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

374. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 B.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 22 och den 29 juni, den 7 och den 29 juli,
den 26 september, den 4 november och den 22 december 1921 avgjort ärendet.

375. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1921—1922 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (337.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1921 utfärdat kungörelser i ämnet (sv. f. n:r 461 och 462).

376. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1921—1922 åt
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster. (338.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1921 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 460).

377. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag
till lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, dels ock rörande vissa framställningar
angående det civila pensionsväsendet. (353.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1921 meddelat beslut beträffande den på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkten 3.

378. den 20 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(ll A.)

1922 -

385

Kung], Maj:t har den 7 juli och den 18 november 1921 meddelat beslut beträffande

de på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande punkterna 3 och 4.

379. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkammaren. (361.)

Kungl. Maj:t har den 7 juli 1921 meddelat beslut i ärendet.

380. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal. (362.)

Kungl. Maj:t har den 7 juli 1921 meddelat beslut i ärendet.

381. samma dag, angående tillfällig löneförbättring för lärare vid småskoleseminarier,
inrättade av landsting eller av stad, som ej deltager i landsting.
(363.)

Kungl. Maj:t har den 26 september 1921 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 580).

382. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt biskoparna i Härnösands stift E. F. Lönegren, i Luleå stift O.
Bergqvist och i Växjö stift K. L. Lindberg. (376.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

383. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder. (377.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

384. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt nordiska museets och livrustkammarens personal. (378.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

385. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt vissa lärarinnor vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala
samt vid tre läroanstalter för utbildande av lärarinnor i handarbete.
(420.)

Kungl. Maj:t har den 26 september 1921 meddelat beslut i ärendet.

386. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning.
(379.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1921 meddelat''beslut i ärendet.

387. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna för sådant dyrtidstillägg.
(380.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1921 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 464).

49 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

386

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

388. den 4 mars 1921, angående vissa framställningar rörande pensioner och
understöd. (67.)

Anmäldes den 22 april 1921, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle meddelas
domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande

389. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
garanti åt de svenska sockerfabriksaktiebolagen (86.) och

den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införselmonopol
jämte fastställande av högsta pris å socker ävensom en i anledning
av propositionen väckt motion. (98.)

Anmäldes den 24 mars 1921, därvid Kungl. Maj:t dels godkände riksdagens beslut
om garanti, åt sockerfabriksaktiebolagen, i vad detsamma skilde sig från Kungl. Maj:ts
förslag, dels förordnade, att vad Kungl. Maj.t och riksdagen sålunda beslutat skulle
meddelas vederbörande till kännedom, dels ock utfärdade förordning angående införselmonopol
jämte fastställande av högsta pris å socker (sv. f. n:r 121).

390. dpn 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i proposition n:r 2 om tilläggsstat för år 1921 gjorda framställningar
om kapitalökning för statens domäners fond. (99.)

Anmäldes den 24 mars 1921, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt erforderliga
beslut i ämnet fattades.

391. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar.
(106.)

Anmäldes den 29 april 1921, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

392. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (l 10.)

Anmäldes den 29 april 1921, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen

beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

393. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans fordran på grund av lån ur odlingslånefonden för
torrläggning av vattensjuka ägor inom Nordanåker m. fl. fastigheter i
Västernorrlands län. (111.)

Anmäldes den 29 april 1921, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

— 1922 -

387

394. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalande
av visst statslån från egnahemslånefonden till Tingsryds egnahemsföroning
u. p. a. (114.)

Anmäldes den 29 april 1921, därvid förordnades, aty skrivelsens innehåll skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

395. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående fondering av de från skyddsskogarna i Jämtlands län inflytande
skogsvårdsavgifterna. (115.)

Anmäldes den 6 maj 1921, därvid beslöts remiss till domänstyrelsen och till länsstyrelsen
i Jämtlands län. Sedan utlåtanden från nämnda myndigheter numera inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

396. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition n:r 2 om tillläggsstat
för år 1921 gjord framställning om anslag för inventering av
odlingsjord å enskild mark i vissa socknar i Norrland. (122.)

Anmäldes den 15 april 1921, därvid beslöts, dels att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom, dels ock att anbefalla norrländska
kolonisationskommittén att skyndsamt inkomma till Kungl. Maj:t med förslag
rörande användningen av det utav riksdagen anvisade anslaget. Sedan kommittén
inkommit med plan för dylik inventering under år 1921 jämte instruktion
för undersökningsförrättare vid inventeringen, anmäldes ärendet ånyo den 6 maj
1921, därvid erforderliga beslut fattades.

397. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i gällande bestämmelser om glidande tullsatser för vissa slag av spannmål
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (130.)

Anmäldes den 20 april 1921, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 151—153),
varjämte i övrigt erforderliga beslut meddelades.

398. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för kolonisation å vissa kronoparker ävensom två
i ämnet väckta motioner. (134.)

Anmäldes den 29 april 1921, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades och norrländska
kolonisationskommittén anbefalldes att inkomma med viss utredning. Sedan
kommittén inkommit med den begärda utredningen, anmäldes ärendet ånyo den 19
augusti 1921, därvid erforderliga beslut fattades.

399. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid
statsdepartement och centrala ämbetsverk, i vad angår jordbruksdepartementet
och under samma departement lydande centrala ämbetsverk. (135.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

— 1922 —

388

400. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen n:r 2 om tilläggsstat
för år 1921 gjorda framställning om anslag till utbildningskurser för förrättningsmän
vid täckdikningsföretag ävensom för täckdikningsförmän. (113.)

Anmäldes den 6 maj 1921,''därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

401. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i proposition n:r 2 om tilläggsstat för år 1921 gjorda fram
ställningar. (174.)

Skrivelsen, vari anmäldes, att riksdagen anvisat vissa anslag till förekommande och
hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen, anmäldes den 6 maj 1921, därvid
erforderliga beslut i ämnet fattades.

402. den 7 maj, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående lån ur
statens domäners fond till Torne och Muonio gränsälvars strömrensningsaktiebolag.
(181.)

Anmäldes den 20 maj och den 30 september 1921, därvid i ämnet erforderliga beslut
fattades.

403. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån ur
undsättningsfonden för beredande av möjlighet att medgiva anstånd med
amortering under år 1921 av lån från fiskerilånefonden. (183.)

Anmäldes den 13 maj och den 11 november 1921, därvid erforderliga beslut i ämnet
fattades.

404. den 11 maj, i fråga om anordnande av en ambulerande undervisning för
landets jordbrukare. (170.)

Anmäldes den 20 maj 1921, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa den
i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. Den begärda utredningen har ännu
icke inkommit.

405. samma dag, i anledning av väckta motioner angående visst bemyndigande
för Kungl. Maj:t i avseende å kronans rätt vid avvittringarna i Sorsele
och Vilhelmina avvittringslag. (199.)

Anmäldes den 13 maj 1921, därvid Kungl. Maj:t anbefallde advokatfiskalsämbetet
hos kammarkollegium att återkalla av ämbetet anförda, i skrivelsen omförmälda besvär.

406. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till domänfonden för utgifter för återuppbyggande av den nedbrunna
föreståndarbostaden vid Ombergs skogsskada. (205.)

Anmäldes den 3 juni 1921, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

407. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
för sillfiskeförsök vid Island. (206.)

Anmäldes den 20 maj och den 17 juni 1921, därvid meddelades av skrivelsen föranledda
beslut.

— 1922 —

389

408. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid av avlöningsreglemente för tjänstemän vid domänverket. (207.)

Anmäldes den 3 juni 1921, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 286).

409. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
förhöjning under år 1921 av statsunderstödet till vissa centralkassor för
jordbrukskredit. (208.)

Anmäldes den 27 maj 1921, därvid beslöts, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

410. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag. (209.)

Anmäldes den 3 juni 1921,- därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

411. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar.
(210.)

Anmäldes den 3 .juni 1921, därvid Kungl. Maj:t beslöt dels godkänna riksdagens
under punkt 1 i skrivelsen anmälda beslut i den del, avvikelse skett från Kungl.
Maj:ts förslag, dels ock meddela domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt
till vederbörandes underrättande vad Kungl. Maj:t och riksdagen sålunda beslutat.

412. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag
till lag om 8tröängars indragande till kronan m. m., dels ock angående
anslag till bestridande av kostnader för ströängars indragande till kronan.
(221.)

Anmäldes den 3 juni 1921, därvid förordnades, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över de av riksdagen enligt
skrivelsen antagna lagförslag. Sedan lagrådet anmält sig hava lämnat förslaget utan
anmärkning, anmäldes ärendet ånyo den 22 juni 1921, därvid Kungl. Maj:t med
godkännande av riksdagens beslut, i vad de avveke från vad Kungl. Maj:t föreslagit,
utfärdade dels lag om ströängars indragande till kronan (sv. f. n:r 378), dels lag huru
förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmark (sv. f. n:r 379), dels ock lag om förbud mot avsöndring av ströängar
inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark (sv. f. n:r 380), samt meddelade i
övrigt erforderliga beslut i ämnet.

413. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i vissa delar av de beträffande tilläggsavvittringen i Västerbottens läns
lappmark gällande bestämmelser. (222.)

Anmäldes den 3 juni 1921, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 339).

414. den 1 juni, i anledning av väckta motioner om pensioner åt två änkor

efter distriktsveterinärer. (251.) ,

Anmäldes den 22 juni och den 5 augusti 1921, därvid erforderliga beslut i ämnet
fattades.

1922 —

390

415. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för år
1922, i vad angår jordbruksärendena. (252 A.)

Anmäldes den 17 juni 1921, därvid Kungl. Maj:t godkände riksdagens beslut i den
del, avvikelse skett från vad Kungl. Maj:t föreslagit, och förordnade, att skrivelsens
innehåll skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, samt utfärdade
kungörelser dels angående ändrad lydelse av mom. 5 i kungörelsen den 7 augusti
1907 (sv. f. n:r 61 sid. l) angående ändrade bestämmelser rörande fonden för fiskerinäringens
befrämjande (sv. f. n:r 359), dels ock angående villkoren för lån från norrländska
ävensom allmänna nyodlingsfonden (sv. f. n:r 356 och 357), varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

416. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning å tilläggsstat
till riksstaten för år 1921, i vad rör jordbruksärenden. (252 B.)

Anmäldes den 17 juni 1921, därvid Kungl. Maj:t godkände riksdagens beslut, i vad
de blivit fattade med ändring av eller utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, samt förordnade,
att vad Kungl. Maj:t och riksdagen sålunda beslutat skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt av skrivelsen föranledda
beslut fattades.

417. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i proposition n:r 2 med tilläggsstat för år 1921 gjorda framställningar
om anslag till Sveriges utsädesförening. (253.)

Anmäldes den 3 juni 1921, därvid Kungl. Maj:t beslöt dels godkänna det i skrivelsen
anmälda beslutet i den del, avvikelse skett från Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet, dels ock meddela vederbörande vad Kungl. Maj:t och riksdagen sålunda beslutat
till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt erforderliga beslut i ärendet
fattades.

418. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m. samt
angående anslag till kontroll å lagens efterlevnad. (255.)

Anmäldes den 17 juni 1921, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 348), varjämte
i övrigt erforderliga beslut fattades.

419. den 8 juni,'' angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (288.)

Anmäldes den 15 juli 1921 i den del, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

420. den 14 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (322.)

Anmäldes den 15 juli 1921, därvid Kungl. Maj:t dels godkände riksdagens förevarande
beslut, i vad detsamma skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, dels
ock beslöt, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

— 1922 —

391

421. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av 1920 års avkastning av statens hästavelsfond. (269.)

Anmäldes den 17 juni 1921, därvid beslöts, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte i
övrigt erforderliga beslut i ämnet meddelades.

422. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
villkor för lån från täckdikningslånefonden m. m. (284.)

Anmäldes den 17 juni 1921, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, samt utfärdades
kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 358), varjämte lantbruksstyrelsen anbefalldes
att inkomma med förslag till sådan ändring av villkoren för lån från fonden, som
av riksdagen ifrågasatts. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

423. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till befrämjande av lufttrafik, i vad angår nionde huvudtiteln. (285.)

Anmäldes den 17 juni 1921, därvid beslöts, att skrivelsens innehåll skulle meddelas
vederbörande till kännedom.

424. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (286.)

Anmäldes den 17 juni 1921, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

425. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i propositionen n:r 2 om tilläggsstat för år 1921 gjorda framställningar
om anslag till lantmäteriundervisningens ordnande och bedrivande.
(298.)

Anmäldes den 29 juni 1921, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

426. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens nionde
huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9 A.)

Anmäldes den 29 juni 1921, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen anmälda,
ej förut behandlade besluten, i vad de blivit fattade med ändring av eller utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit, samt utfärdade kungörelser dels angående ökat understöd
åt lantmannaskolor för läsåret 1921—1922 (sv. f. n:r 352), dels angående ökat
understöd åt lanthushållsskolor för läsåret 1921—1922 (sv. f. n:r 353), dels om
ändrad lydelse av § 2 i reglementet den 28 augusti 1917 (sv. f. n:r 590) för de med
statsmedel understödda utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland
och Dalarna (sv. f. n:r 374), dels angående ytterligare bestämmelser för tilläggsbidrag
till med statsbidrag från norrländska resp. allmänna avdikningsanslaget understödda
företag (sv. f. n:r 350 och 351), dels ock om ändrad lydelse av mom. 3 i kungl.
kungörelsen den 27 juni 1919 (sv. f. n:r 574) angående statsbidrag till jordförmedlingsbyråer
för egnahemsrörelsen (sv. f. n:r 349), varjämte förordnades, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse
ävensom fattades i övrigt erforderliga beslut.

— 1922 —

392

427. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9 B.)

Anmäldes den 29 juni 1921, därvid Kungl. Mäj:t godkände riksdagens i skrivelsen
anmälda, förut ej behandlade beslut, i vad de blivit fattade med ändring av eller
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, samt utfärdade särskilda kungörelser dels angående
tillskott till dyrtidstillägg åt lantbruksingenjörer (sv. f. n:r 400), dels angående
ytterligare ökat understöd för läsåret 1920—1921 åt lantmannaskolor (sv. f. n:r 354),
dels angående ytterligare ökat understöd åt lanthushållsskolor för läsåret 1920—
1921 (sv. f. n:r 355), dels angående tillskott till dyrtidstillägg m. m. för vissa lantmätare
(sv. f. n:r 401), dels ock angående dyrtidstillägg för år 1921 åt vissa
distriktsveterinärer (sv. f. n:r 402), varjämte förordnades, att vad Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse ävensom
fattades i övrigt erforderliga beslut.

428. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1921 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
ävensom angående förstärkning av de till avlönande av vissa
extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel, i vad rör jordbruksärenden. (367.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

429. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, i vad rör jordbruksärenden. (368.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

430. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna
för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl., i vad rör
jordbruksärenden. (369.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

431. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt
lantbruksskolor. (370.)

Anmäldes den 29 juni 1921, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 476).

432. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärarinnepersonalen vid Fredrika-Bremerförbundets lanthushållningsseminarium
å Rimforsa. (371.)

Anmäldes den 29 juni 1921, därvid i ämnet erforderligt beslut fattades.

433. den 20 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 A.)

— 1922 -

393

434. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna
för sådant dyrtidstillägg m. m. (373.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

435. den 16 mars 1921, i anledning av Kungl. Majrts proposition till riksdagen
angående personliga ålderstillägg åt vissa fartygsinspektörer. (88.)

Anmäld den 1 april 1921 och lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

436. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personliga
ålderstillägg för år 1921 åt förste byråinspektören å kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå
P. A. Lindblad och byråinspektören å samma byrå
P. B. Rundblom. (89.)

Anmäld den 1 april 1921 och lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

437. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
uppskov med slutförandet av vissa undersökningsarbeten i Kiirunavaara
och Gellivare malmberg. (92.)

Anmäldes den 8 april 1921, därvid beslut fattades av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

438. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att träffa anstalter
för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion för beredande
av varukredit åt vissa nödlidande länder samt, efter förhandlingar med representanter
för de svenska exportindustrierna, planlägga och övervaka skeende varuleveranser
m. m.

Sedan riksdagen i sin här ifrågavarande skrivelse — med återkallande av ett
Kungl. Maj:t av 1920 års riksdag lämnat bemyndigande att ikläda svenska staten
betalningsansvar till ett belopp av högst 10 miljoner kronor för varuleveranser till
vissa nödlidande länder — på tilläggsstat för år 1921 för samma ändamål anvisat
ett reservationsanslag å nämnda belopp, har Kungl. Maj:t den 29 april 1921 ställt
viss del av anslaget till kommitténs förfogande för fullgörande av det åt kommittén
givna uppdrag.

50 — Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till 1922 års riksdag.

394

439- den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (109.)

Anmäldes den 29 april 1921, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 280).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

440. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord.
(112.)

Anmäldes den 29 april 1921, därvid skrivelser i ämnet avlätos till kommerskollegium
och domänstyrelsen (sv. f. n:r 281).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

441. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
kapitalökning för fonden för torvindustriens befrämjande. (176.)

Anmäldes den 13 maj 1921, därvid erforderligt beslut fattades av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

442. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande
av statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken av
Västerbottens län. (184.)

Anmäldes den 20 maj 1921, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 297).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

443. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen med förslag
till tilläggsstat för år 1921 gjorda framställning om tillfällig förstärkning
av reservationsanslaget till upprätthållande av patent- och registreringsverkets
verksamhet. (238.)

Anmäldes den 10 juni 1921, därvid föreskrift meddelades vederbörande.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

444. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till lots- och fyrinrättningen
med livräddningsanstalterna m. m. (239.)

Ärendet anmäldes i olika delar den 10, den 22 och den 29 juni 1921, därvid beslut
fattades av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

445. den 14 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstatema. (321.)

Anmäldes den 7 juli 1921, i vad skrivelsen avsåg handelsdepartementet, därvid erforderlig
åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

446. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstatema. (322.)

— 1922 —

395

Anmäldes den 7 juli 1921, i vad skrivelsen avsåg handelsdepartementet, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

447. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för tecknande av aktier i aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält. (333.)

I sin ifrågavarande skrivelse anmälde riksdagen, att riksdagen under utgifter för
kapitalökning och till utgående av lånemedel anvisat dels å tilläggsstat för år 1921
ett reservationsanslag av 1,250,000 kronor att av Kungl. Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i ett bilagt kontraktsförslag angåves, användas för teckning
och likvidering av aktier i ett bolag, avsett att bildas för övertagande av den av
aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält bedrivna rörelsen, dels ock å extra stat för
år 1922 ett reservationsanslag av 750,000 kronor att, därest Kungl. Maj:t funne
förhållandena därtill böra föranleda, av Kungl. Maj:t användas för teckning och
likvidering av ytterligare aktier i samma bolag.

Kungl. Maj:t har den 17 och den 29 juni 1921 meddelat erforderliga beslut beträffande
det å tilläggsstat för år 1921 beviljade anslaget.

448. samma dag, i anledning av väckta motioner om omedelbart upphävande
av lagen om arbetstiden å svenska fartyg eller inställande tillsvidare av
dess tillämpning. (344.)

Kungl. Maj:t har den 12 augusti 1921 uppdragit åt kommerskollegium att med biträde
av sakkunniga skyndsamt verkställa utredning rörande verkningarna av ifrågavarande
lag.

Utredningen är ännu icke avslutad.

449. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 A.)

Anmäldes den 22 juni 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

450. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 B.)

Anmäldes den 22 juni 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

451. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående provisorisk
förhöjning i vissa fall av de tilläggstullar, som skola utgå vid förtullning
från frihamn och frilager m. m. (401.)

Anmäld den 29 juni 1921 och lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 -

396

452. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående provisorisk
förhöjning av tullsatserna för vissa industriprodukter. (402.)

Anmäld den 15 juli 1921 och meddelad vederbörande ämbetsverk för kännedom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

453. den 20 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstatema.
(11 A.)

Anmäldes den 7 juli 1921, i vad skrivelsen avsåg handelsdepartementet, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

454. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 B.)

Anmäldes den 7 juli 1921, i vad skrivelsen avsåg handelsdepartementet, därvid erforderlig
åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 —

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II härovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1921 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj.ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

38. den 8 mars 1921, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av 24 § i lagen om ekonomiska föreningar. (75.)

44. den 9 april, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden. (100.)

48. den 19 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol i brottmål.
(132.)

67. den 4 juni, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen. (262.)

70. den 8 juni, i anledning av väckt motion om åvägabringande av en lag
angående skyldighet för de svenska storbankerna att offentligt framlägga
uppgifter rörande av dem behärskade näringsföretag. (290.)

71. den 11 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående begränsning av rätten att publicera referat och domstolsförhandlingar
angående vissa grövre brott. (314.)

72. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring i tryckfrihetsförordningens
stadganden om hemlighållande av protokoll i ministeriella
ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m. (315.)

— 1922 —

398

2. Försvarsdepartementet.

110. den 18 maj 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om ändring
i vissa delar av lagen den 2 december 1892 angående lindring i rustningsoch
roteringsbesvären jämte två i ämnet väckta motioner. (202.)

138. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående lönereglering
för arméns och marinens personal jämte i ämnet väckta motioner.
(351.)

3. Socialdepartementet.

149. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion angående ett mera effektivt
tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars
rätt. (131.)

154. den 7 maj, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

164. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statsbidrag
för uppförande av ett sommarhem i Ljunghusen för patienter med kirurgisk
och körteltuberkulos. (266.)

168. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till dels
lag om ändrad lydelse av 4, 6, 7, 13, 30 och 33 §§ i lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring, dels ock lag om ändrad lydelse av
1, 3 och 4 §§ i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning
av berörda lag den 30 juni 1913 ävensom i ämnet väckta motioner.
(287.)

175. den 15 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetstidens begränsning, dels i anledning därav väckta motioner,
dels ock väckta motioner om upphävande eller suspension av samma
lag m. m. (341.)

177. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

179. den 17 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 A.)

180. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 B.)

— 1922 —

399

4. Kommunikationsdepartementet.

200. den 3 maj 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag för utförande av vissa byggnadsarbeten å länsresidenset
i Karlstad m. m. (166.)

202. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fördelningen
och användningen av vissa anslag till bostadsbyggande. (194.)

208. den 8 juni, i anledning av riksdagens år 1920 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1919. (276.)

213. den 15 juni, angående vidtagande av åtgärder beträffande utlåningsrörelsen
till enskilda järnvägar. (340.)

5. Finansdepartementet.

228. den 8 mars 1921, i anledning av väckt motion, avseende skyndsammare
behandling av vissa taxeringsmål. (74.)

243. den 20 april, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande omyndiga barns taxering. (133.)

252. den 10 maj, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
och förslag rörande brännvinsförsäljningsbolagens befriande från
kommunal skattskyldighet. (198.)

253. den 11 maj, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

255. den 18 maj, angående inskränkning i rätten för ämbetsverk m. fl. att med
frågor hän vända sig till folkvalda myndigheter i orterna och andra. (215.)

263. den 3 juni, i fråga om åtgärder för utbetalande månatligen av statspensioner.
(235.)

279. den 11 juni, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 53 §
i förordningen om landsting m. m. (319.)

289. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. (359.)

311. den 17 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 25 § 4 och 5 mom. i förordningen
den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker, dels ock väckt

— 1922 —

400

motion angående bättre utnyttjande av den vid sockertillverkningen anställda
kontrollpersonalens arbetskraft. (407.)

312. samma dag, i anledning av väckta motioner angående en ändamålsenlig
reglering av partihandeln med rusdrycker samt utskänkningen av sådana
drycker. (408.)

323. den 20 juni, angående höjning av lösenavgiften för mutsedlar och viloståndsresolutioner.
(409.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

364. den 5 juni 1921, i anledning av Kungl. Majtts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till uppförande av byggnader för
dubbelseminarium i Umeå. (258.)

369. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredning
och möblering av de nya byggnaderna för vårdanstalten i Lund för blinda
med komplicerat lyte. (309.)

373. den 15 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

7. Jordbruksdepartementet.

395. den 9 april 1921, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående fondering av de från skyddsskogarna i Jämtlands län inflytande
skogsvårdsavgif terna. (115.)

404. den 11 maj, i fråga om anordnande av en ambulerande undervisning för
landets jordbrukare. (170.)

422. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
villkor för lån från täckdikningslånefonden m. m. (284.)

8. Handelsdepartementet.

438. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

447. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för tecknande av aktier i aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält. (333.)

448. samma dag, i anledning av väckta motioner om omedelbart upphävande
av lagen om arbetstiden å svenska fartyg eller inställande tillsvidare av
dess tillämpning. (344.)

— 1922 —

401

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig]orts genom skrivelser
från riksdagen före år 1921 men vid samma års början varit i
sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift om den
behandling, dessa ärenden undergått under år 1921.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande av förslag till ny legostadga.
(102.)

Lag om upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan utfärdad den 9 maj 1919
(sv. f. n:r 212). I övrigt är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 8 maj 1900, i anledning av väckt motion angående tillägg till 11
kap. strafflagen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 9 maj 1900, i anledning av riksdagens år 1899 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 20 mars 1901, i anledning av väckt motion angående ändring av
26 kap. 4 § i byggningabalk^! i syfte att åstadkomma tillräckliga och
lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Lagförslag i ämnet har den 25 november 1921 remitterats till lagrådet.

51 — Justitieombudsmannens äm betsberättelse till 1922 års riksdag.

402

5. den 1 maj 1901, i anledning av riksdagens år 1900 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

6. den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

7. den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, avseende skydd för
djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 10 maj 1902, i anledning av riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier
och om tillsynen över tryckta skrifters offentliggörande. (139.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

11. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Ärendet är föremål för behandling i justitiedepartementet.

12. den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag av fabriksdrift. (52.)

Sedan en kommitté avgivit förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 12 september 1921
förklarat, att förslaget icke för närvarande skulle föranleda vidare åtgärd.

13. den 13 april 1904, i anledning av dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte avgivna
motioner. (65.)

Den 9 december 1921 har till lagrådet remitterats ett lagförslag i ämnet. Genom
kungörelse den 16 december 1921 (sv f. n:r 712) har tiden för översändandet av
rannsakuingshandlingarna, då brottmål hänvisats till fortsatt handläggning vid annan
domstol, förkortats från 14 till 10 dagar.

14. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning av kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

— 1922 —

403

15. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot
förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas från
ort till annan. (117.)

Ärendet har under år 1921 ej varit föremål för behandling.

16. den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om förbud mot drift av
sulfitfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande av luft
eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning.
(61.)

Sedan en kommitté avgivit förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 12 september 1921

förklarat, att förslaget icke för närvarande skulle föranleda vidare åtgärd.

18. den 22 maj 1908, angående ifrågasatt ändring av 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, angående ifrågasatt ändring av 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

20. den 16 mars 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande av förslag i fråga om rätt att förändra
fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur
vid slakt. (152.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 33, 35 och 37 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad
lydelse av 79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild värdering
av avsöndrad lägenhet samt till lag om ändrad lydelse av 1 § andra
stycket och 2 § andra stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttar-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för
inteckning i stamhemmanet, dels ock en i samband därmed stående motion.
(217.)

Ärendet bär överlämnats till jordabalkskommittén.

- 1922 —

404

23. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta motioner
i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsbandets

upphävande och framläggande av förslag härom, fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

24. den 4 mars 1910, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående lag om husrannsakan. (25.)

Ärendet har överlämnats till processkommissionen.

25. den 17 mars 1911, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 24 februari 1912, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående avsöndring av lägenheter från prästerskapets löneboställen
under löpande arrendetid. (30.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 15 mars 1912, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten till såväl
allmän väg som förutvarande sådan väg. (39.1

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatriskt avseende. (81.)

I ärendet infordrat yttrande från medicinalstyrelsen har ännu ej inkommit.

29. den 17 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärvande
och förlust av medborgarrätt. (132.)

Förslag i ämnet torde komma att föreläggas 1922 års riksdag.

30. den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap. 4 §
strafflagen. (21.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 21 april 1913, i anledning av väckta motioner om dels ändring av
24 kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning
och förslag i fråga om inskränkning i rätten att plocka skogsbär
å annans mark. (60.)

Ärendet har överlämnats till jordabalkskommittén.

32. den 2 mars 1914, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet åt
folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande skolhus.
(54.)

1922 -

405

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är fortfarande beroende på
Kungl. Majits prövning.

33. den 23 april 1915, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag
om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen samt till lag angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar, dels
ock i ämnet väckta motioner. (63.)

Ärendet är i vad avser frågan, huruvida genom tillsättande av ordförande i högsta
domstolen och dess avdelningar, jämte andra möjliga omläggningar av arbetet i
högsta domstolen, arbetsledningen därstädes må kunna förbättras och arbetsresultatet
ökas, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande bevisning inför rätta. (199.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anle dning av väckta motioner angående skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran dels om framläggande av förslag i fråga om beredande
åt Stockholms stad av egen stiftsstyrelse och egen biskop, dels ock om
utredning och förslag i fråga om ändring i stiftsindelningen. (202.)

Skrivelsen, som den 3 september 1915 överlämnats till domkapitelskommittén, är
behandlad i kommitténs den 18 december 1918 avgivna betänkande.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om dels undersökning rörande verkningarna av lagen den 25
juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
samt lagen samma dag om arrende av viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne ävensom förslag till förbättring i dessa lagar, dels ock ändring
i vissa angivna avseenden uti förstnämnda lag. (206.)

Av sakkunniga utarbetat betänkande i ärendet har avlämnats den 23 november 1921.

37. den 29 maj 1915, rörande revision av förordningen angående antagande
av släktnamn m. m. (218.)

Förslag i ämnet torde komma att föreläggas 1922 års riksdag.

38. den 6 maj 1916, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

Socialstyrelsen har ännu ej avgivit utlåtande i ärendet.

39. den 4 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 20
kap. 2 § strafflagen. (120.)

Ärendet har överlämnats till jordabalkskommittén.

— 1922

406

40. den 24 maj 1917, i anledning av väckt motion om anslag till gäldande,
helt eller delvis, av vissa till militärtjänstgöring inkallade personers utskylder
och fattigvårdsavgifter. (175.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §
26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 26 februari 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående straffet för rymning från mobiliserad avdelning
av krigsmakten. (41.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen om skiljemän. (55.)

Lag om ändring i lagen om skiljemän, avseende förhindrande av obstruktion vid
skiljemannaförfarandet, utfärdad den 19 juni 1919 (sv. f. n:r 354). 1 övrigt är

ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 10 april 1918, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa
hänseenden av förordningen om landsting m. m. (112.)

Ärendet, som överlämnats från civildepartementet, är fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

46. den 11 maj 1918, angående utredning rörande den nuvarande legostadgans
avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad avtalsform.
(200.)

Lag om upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan utfärdad den 9 maj 1919
(sv. f. n:r 212). I övrigt är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 11 februari 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får på
betesmark mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 7 maj 1919, angående utfärdande av en förordning, innefattande
vissa bestämmelser rörande saluförande av tvättmedel. (172.)

Från patentlagstiftningskommittén infordrat yttrande i ärendet har ännu ej inkommit.

— 1922 —

407

49. samma dag, angående åstadkommande av utredning till förhindrande av
spel om penningars värde. (178.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 31 mars 1920, i fråga om beredande åt den rättssökande allmänheten
av vissa lättnader beträffande handlingars inlämnande till offentlig myndighet.
(91.)

Av sakkunnig utarbetat betänkande i ärendet har avlämnats den 31 december 1920.

51. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§
72 och 7 5 riksdagsordningen. (190.)

Ärendet har överlämnats till 1919 års proportionsvalssakkunniga.

52. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande
bestämmelser angående val av lekmannaombud vid kyrkomöte. (191.)

Ärendet har överlämnats till sakkunnig för verkställande av utredning av vissa

kyrkomötet rörande frågor.

53. den 5 maj 1920, i anledning av väckta motioner om revision av gällande
lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap. (204.)

Yttranden i ärendet hava infordrats från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kontroll styrelsen,

O. Ä. och länsstyrelserna. Samtliga yttranden hava ännu ej inkommit.

54. den 7 maj 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
en provisorisk lag rörande statskontroll över truster och andra monopolistiska
sammanslutningar inom industri och handel, (209.)

Ärendet har överlämnats till trustlagstiftningskommittén.

55. den 14 maj 1920, i anledning av väckta motioner om upphävande av
stadgandena angående krigsdomstolar. (227.)

Ärendet har överlämnats till krigslagstiftningskommittéu.

56. den 18 maj 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny konkurslag m. m. (241.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 maj 1921 (sv. f. n:r 225—243).

57. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i fråga om
rättegångsordningen m. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 8 juni 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§§ 87 och 88 regeringsformen. (337.)

Ärendet har överlämnats till sakkunnig för verkställande av utredning av vissa

kyrkomötet rörande frågor.

- 1922 —

408

59. samma dag, i anledning av väckta motioner angående folkomröstningsinstitutet.
(343.)

Ärendet har överlämnats till folkomröstningskommittén.

60. den 15 juni 1920, i anledning av väckta motioner om ändring av § 26
regeringsformen. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder till främjande av
skandinaviskt samarbete i lagstiftningsfrågor m. m. (449.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, angående utredning om förändringar i ämbetsverkens organisation
och arbetssätt för åstadkommande av en effektiv begränsning av
statens administrationskostnader. (451.)

Den 12 september 1921 i statsrådet anmäld. Från ämbetsverk, lydande under justitiedepartementet,
hava inkommit infordrade utlåtanden i ärendet. Vad därvid anförts
har tagits i beaktande vid den nyligen i anledning av den nya löneregleringens genomförande
företagna revisionen av verkens instruktioner och vid beslut avseende verken
berörande ekonomiska frågor, varjämte vidare utredning i ämnet pågår.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 12, 17, 22, 24, 31, 35, 39, 51, 55,
56 och 59 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 februari 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
bemyndigande för Kungl. Maj:t att vid verkställande av utav riksdagen
medgivet fastighetsbyte med danska staten lämna annat än ursprungligen
avsett vederlag m. m. (39.)

Sedan de underhandlingar, som rörande ifrågavarande fastighetsbyte förts med danska
regeringen, avbrutits, utan att något resultat ernåtts, och Kungl. Maj:t den 3 augusti
1921 medgivit, att Kungl. Maj:ts chargé d’affaires i Köpenhamn Ange bemyndigas
att inleda underhandlingar om förvärv för statens räkning av fastigheten n:r 15 vid
S:t Annae Plads, har Kungl. Maj:t den 12 augusti 1921 bemyndigat ministern eller
i fall av dennes frånvaro t. f. chargé d’affaires i Köpenhamn att sluta avtal om
inköp av omförmälda fastighet till ett pris icke överstigande 450,000 danska kronor,

— 1922 —

409

varav 425,000 danska kronor jämte kostnader för lagfart m. m. skulle bestridas av
det allmänna förslagsanslaget till oförutsedda utgifter och 25,000 kronor av medel,
vilka från enskilt håll ställts till förfogande.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande av den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande av svenska alsters avsättning i utlandet.
(120.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 20 juni 1913 uppdragits
att verkställa omarbetning av upprättade förslag till skeppsmätningsförfattningar
m. m., hava den 31 december 1917 avgivit sitt betänkande, över vilket vederbörande
myndigheter inkommit med utlåtande.

Ifrågavarande betänkande och utlåtanden hava överlämnats till handelsdepartementet
såsom dithörande.

Ärendet kommer icke vidare att på försvarsdepartementets föredragning bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 14 maj 1899, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvaret. (63.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning och avgörande i sammanhang
med fråga om ny inkvarteringsförordning.

3. den 14 maj 1900, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) huvudtitel. (80.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 24 maj 1911, i fråga om ändrade grunder i vissa fall för sjöavlöning
m. fl. förmåner, tillkommande personalen vid flottan under sjökommendering.
(166.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa
avsöndring från hemmanet. (210.)

Ärendet har den 19 februari 1921 överlämnats till handelsdepartementet såsom dithörande.

Ärendet kommer icke vidare att på försvarsdepartementets föredragning bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

52 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

410

6. den 5 mars 1912, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen av inskrivningsnämnd.
(33.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning.

7. den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmelser för användningen av kronans område å viss del av Vaxön
jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 21 juni 1916 uppdragits att
inom departementet biträda med utredning rörande ej mindre lämpligheten av att
ordna varvsdriften vid flottans station i Karlskrona, så att varvet sattes i stånd att
utföra reparationer och nybyggnad av andra för staten avsedda fartyg än krigsfartyg,
än även de åtgärder, som härför kunde bliva erforderliga utöver dem, vilka angåves
i ett av särskilda kommitterade för utredning rörande utvidgning och modernisering
av nämnda varv den 23 mars 1915 avgivet betänkande ävensom att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som härav kunde föranledas, hava den
27 december 1917 avgivit sitt betänkande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 27 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av viss del av det till förra majorsbostället
Gudhem n:r 1—9 med Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län hörande
utskiftet Helle. (94.)

Ärendet kommer att framdeles hliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond
till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

10. den 12 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till lantförsvaret av mark från förra häradsskrivarbostället
Stora Vänsberg n:r 1 i Värmlands län. (142.)

11. den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område för att tilläggas Gottlands
infanteriregementes övningsfält. (228.)

— 1922 —

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av vissa kronoegendomar för att tilläggas övningsfältet
för i Linköping förlagda truppförband jämte en i ämnet väckt motion.
(230.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i
den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners

fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

13. den 14 september 1914, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition i fråga
om ordnandet av rikets försvarsväsende. (l.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 3 maj 1916, angående spisordning för flottans fartyg. (74.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 24 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

överlåtelse till lantförsvaret av Tierps kronopark m. m. (161.)

Kungl. Maj:t har den 20 februari 1920 godkänt ett mellan arméförvaltningens artilleridepartement
och domänstyrelsen efter förda underhandlingar i anslutning till
vad riksdagen såväl i förenämnda som i tidigare skrivelser i ämnet anfört träffat
avtal om förvaltning av ifrågavarande område eller Marma skjutfält att gälla tillsvidare.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 21 februari 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område av förra kronofogdebostället
% mantal Kvarnberga n:r 1 i Åkers socken av Södermanlands län. (20.)

18. den 27 april 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande
överlåtelse till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena
Räfthagen och Kungsmarkerna i Malmöhus län m. m. ävensom en
i ämnet väckt motion. (108.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i
den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners
fond till följd av överlåtelsen till lantförsvaret av den i förevarande riksdagsskrivelse
omförmälda förra hospitalsegendomen Hardeberga n:r 14, en äng, Koängen
kallad, i Hardeberga socken av Malmöhus län.

— 1922 —

412

19. den 15 juni 1917, angående utvidgning av flottans station i Stockholm
m. m. (366.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 juni 1917 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt 1916 års flottstationskommitté att verkställa revidering av de uti kommitténs den
19 mars 1917 avgivna betänkande upptagna förslagen till flottstationsanläggningen
m. m., varjämte ytterligare tre personer utsetts till ledamöter av kommittén.

Kommittén har den 30 november 1917 avgivit betänkande och förslag, över
vilket vederbörande myndigheters utlåtande infordrats och avgivits.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, angående avlöning för till tjänstgöring inkallad reservpersonal,
tillhörande marinen. (367.)

Anmäldes den 29 juni 1917, och anbefalldes armé- och marinförvaltningarna att
gemensamt verkställa utredning i ärendet samt inkomma med det yttrande och förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Ämbetsverkens utlåtande har avgivits den 6 november 1918.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 27 april 1918, angående vidtagande av åtgärder för den värnpliktiga
ungdomens utbildning i yrkestekniska ämnen. (162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 5 juni 1918, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande av
förbättrad sedlig och andlig vård för den värnpliktiga ungdomen. (281.)

Sedan ärendet överlämnats till sakkunniga för verkställande av utredning, hava dessa
den 24 maj 1921 avgivit betänkande, vilket är på remiss hos vederbörliga myndigheter.

23. den 7 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående överlåtelse till lantförsvaret av vissa områden, tillhörande
kronoegendomarna Kungsgården n:r 1, Västbyn n:r 1 samt Västerhus n:r
1 och 2 i Frösö socken av Jämtlands län ävensom en i ämnet väckt
motion. (334.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 10 april 1920, angående vissa pensioner och understöd. (126.)

Det av Kungl. Maj;t vid denna skrivelses föredragning den 30 april 1920 åt marinförvaltningen,
kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten meddelade uppdrag att
verkställa utredning och inkomma med förslag ifråga om höjning av vissa understöd
har ännu ej slutförts. ♦

Ärendet är i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 1 och 16 av Kungl. Maj:t slutligen
behandlade, det under 5 omförmälda överlämnat till annat departement samt de
övriga på prövning beroende.

— 1922 —

413

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers uppläsande
i kyrkorna. (50.)

Det av riksdagen uttalade önskemålet har redan delvis vunnit beaktande. I övriga
delar torde skrivelsen komma att slutligen behandlas i sammanhang med slutförandet
av det åt den i 1915 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunnige lämnade uppdraget
att utarbeta förslag till ändrade bestämmelser rörande det administrativa besvärsförfarandet
m. m.

2. den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande inrättande
av en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Skrivelsen är behandlad i emigrationsutredningens (Sundbärgs) utlåtande, över vilket
socialstyrelsen anbefallts avgiva yttrande. Ärendets slutliga behandling inom styrelsen
har ansetts böra anstå, till dess efter krigets avslutande mera ordnade förhållanden
inträtt.

3. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången

av år 1920. (135.)

Sedan den i 1913 års ämbetsberättelse omförmälda kommittén avgivit ett den 21
november 1919 daterat betänkande, bar chefen för socialdepartementet jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 7 juli 1921 uppdragit åt sakkunnig person att inom departementet
biträda med erforderlig överarbetning och komplettering av det utav
nämnda kommitté avgivna betänkande och förslag samt avgiva de förslag, vartill
den sålunda fullständigade utredningen kunde föranleda.

4. den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

Fattigvårdslagstiftningskommittén har avslutat den begärda revisionen och avgivit
ett den 19 april 1921 daterat betänkande. Detta har remitterats till ett flertal
myndigheter.

5. den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Sedan förberedande utredningar i ärendet verkställts, har Kungl. Maj:t den 13 juni
1919 tillsatt en kommitté för utförande av en allmän revision av de bestämmelser,
som reglera lapparnas förhållanden inom riket m. m. Nämnda kommitté har ännu
icke avgivit betänkande.

6. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels idkande

— 1922 —

414

å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit föremål för utredning
inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till den av Kungl. Maj:t
den 15 februari 1915 tillsatta kommittén för verkställande av utredning och avgivande
av förslag till lagstiftning för reglering av arbetstidens längd och förläggning,
i vad skrivelsen avsåge frågorna om söndagsvila, arbetarsemester m. m. Sedan
nämnda kommitté avgivit förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Majrts
prövning.

7. den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omoch
tillbyggnad av Stockholms hospital m. m. (190.)

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med framställning i ärendet, har Kungl. Maj:t
den 29 juli 1921 uppdragit åt styrelsen att med biträde av vissa sakkunniga till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till anordnande å vissa förutvarande militära
övningsplatser av vissa anstalter för vård av kroniskt sinnessjuka och av för omgivningen
vådliga och synnerligen störande sinnesslöa.

8. den 29 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande åtgärder
mot faran av kronisk arsenikförgiftning. (205.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
den 24 april 1919 inkommit med den begärda utredningen, har densamma
remitterats till kommerskollegium, medicinalstyrelsen och styrelsen för tekniska högskolan,
av vilka alla ännu ej avgivit utlåtande.

9. den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunnige
har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

10. den 24 maj 1912, angående ändring i sättet för redovisning av genom
exekutiv myndighet indrivna allmänna kommunalutskylder. (214.)

Sedan den 14 december 1917 utfärdats förordning angående föreskrifter om indrivning
av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. (restindrivningsförordning),
föranleder skrivelsen icke någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

11. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas
påkallade. Styrelsen har den 4 april 1916 avgivit förslag till förordning, innefattande
förbud att värva till anställning å ort utom riket, över vilket förslag utlåtande inhämtats
från O. Ä. och samtliga länsstyrelser.

12. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

— 1922 -

415

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva utlåtande i ärendet. Då frågan om förläggande
av statens och kommunernas arbeten till en för arbetslöshetens bekämpande lämplig
tidpunkt enligt socialstyrelsens uppfattning utgör ett led i den arbetslöshetspolitik,
som kan komma att föras under normala förhållanden på arbetsmarknaden, har,
förrän sådana föreligga, någon slutlig behandling av förevarande ärende ansetts icke
kunna företagas.

13. den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder för tillgodoseende
av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen icke
inkommit med slutligt förslag rörande samtliga de åtgärder, till vilka skrivelsen ansetts
böra föranleda.

14. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan socialstyrelsen anbefallts att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
i samråd med de sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag
till åtgärder med avseende å de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden,
har Kungl. Maj:t den 23 april 1920, på framställning av socialstyrelsen, medgivit,
att med anordnandet av ifrågavarande utredning finge anstå tills vidare intill
dess Kungl. Maj:t på anmälan av socialstyrelsen annorlunda bestämde.

15. den 2 mars 1914, i anledning av väckta motioner angående åvägabringande
av sådan ändring i förordningen om kommunalstyrelse på landet, att bestämmelsen
om kommunalstämmoprotokolls uppläsande i kyrka borttages.
(5.)

Sedan den i 1915 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunnige avgivit förslag till
ändrade bestämmelser med avseende på uppläsandet i kyrkor av de kommunala
myndigheternas protokoll m. m., har Kungl. Maj:t den 4 april 1917 avlåtit proposition
till riksdagen med förslag till lagar om därav föranledda ändringar i kommunalförfattningarna,
vilka förslag med vissa ändringar av riksdagen antagits.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård i
vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande i ärendet. Av
styrelsen avsett studium i utlandet av barnbördsanstalter och hjälpanordningar för
barnsängskvinnor har på grund av rådande politiska och ekonomiska förhållanden
måst uppskjutas.

17. samma dag, angående semester åt arbetare och med dem likställda personer
med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen. (210.)

— 1922 —

416

Sedan kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning
för reglerande av arbetstidens längd och förläggning, däri ingående frågorna
om söndagsvila, arbetarsemester m. m., återställt handlingarna i ärendet, har detsamma
överlämnats till kommunikationsverkens lönekommitté, som ännu ej avgivit
utlåtande i ämnet.

18. den 21 april 1915, angående skyldighet för tillverkare av frukt- och bärsafter
m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens namn
och varans ingredienser. (57.)

Sedan kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag till enhetlig,
utvidgad livsmedelslagstiftning avgivit betänkande av den 28 november 1921,
däri den av riksdagen i dess ifrågavarande skrivelse berörda frågan behandlats, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Efter det socialstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, har detsamma överlämnats
till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande
av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglering av arbetstidens
längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté inkommit med förslag i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete av
män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma överlämnats
till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande
av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglering av arbetstidens
längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté inkommit med förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 5 april 1916, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen angående skatt för hundar. (61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Sedan de från K. B. i samtliga län infordrade utlåtandena inkommit, har ärendet
remitterats till riksarkivarien, vilken ännu ej inkommit med utlåtande.

23. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av
vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (l 19.)

Medicinalstyrelsen har inkommit med det infordrade utlåtandet i ärendet, i vad det

— 1922 —

417

avser omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa sinnesslöa, varefter detsamma
remitterats till sinnesslövårdssakkunniga. Sedan dessa den 12 februari 1921 avgivit
betänkande rörande upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa,
har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet av Kungl. Maj:t framlagts
för 1921 års riksdag. I övrigt är ärendet fortfarande föremål för de sakkunnigas
prövning.

'' \

24. den 8 juni 1916, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
kunna uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att erlägga
försäkringsavgifter. (251.)

Sedan socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet inkommit med infordrade
utlåtanden i ärendet, har detsamma överlämnats till socialförsäkringskommittén,
som ännu ej inkommit med förslag i ämnet.

25. den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i kungl. kun görelserna

angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och
epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.)

Skrivelsen överlämnades den 14 juni 1917 till pensionsstyrelsen för att av denna,
i samråd med medicinalstyrelsen, tagas under övervägande vid verkställandet av den
av Kungl. Maj:t den 26 juni 1915 föreskrivna utledning rörande möjligheten och
lämpligheten av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas beräkning och
det nuvarande förfarandet vid påföring av avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
och därmed sammanhängande frågor.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

26. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Sedan den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande
av utredning och avgivande av förslag, till lagstiftning för reglerande av arbetstidens
längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m., avgivit förslag i ämnet, har detsamma remitterats till kommerskollegium,
socialstyrelsen, svenska arbetsgivarföreningen och landsorganisationen. De sålunda
infordrade utlåtandena hava ännu ej fullständigt inkommit.

27. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion i fråga om viss pensionering
av hos staten anställd extra personal. (271.)

Kungl. Maj:t har den 11 februari 1921, med återkallande av det pensionsstyrelsen
lämnade uppdraget att avgiva utlåtande i a -ledning av ifrågavarande riksdagsskrivelse,
överlämnat skrivelsen till kommunikationsverkens lönekommitté för att tagas i övervägande
vid det kommittén lämnade uppdraget att avgiva förslag i fråga om pensionering
av viss statsanställd icke ordinarie personal m. m.

28. samma dag, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för konungariket
Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

53 — Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till 1922 år» riksdag.

418

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid föreskrevs, att vid bostadskommissionens utredning
rörande fastighetskreditens ordnande frågan om anskaffande genom uppläggande
av ett premieobligationslån av billigt kapital för bostadsproduktionen särskilt skulle
undersökas, samt att bostadskommissionen därefter hade att inkomma med yttrande
och förslag i ämnet. Sedan sådant yttrande och ''förslag inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

✓

29. den 15 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 70, angående av riksdagen begärd utredning i fråga om lämpliga
åtgärder för beredande av möjlighet till tvångsinternering av alkoholister av
båda könen, behäftade med smittosam sjukdom, samt till särskild vård av oförbätterliga
kvinnliga alkoholister, har socialstyrelsen anbefallts verkställa berörda utredning
och därefter inkomma med förslag i ämnet.

Sedan socialstyrelsen till Kungl. Maj:t inkommit med skrivelse av den 7 april
1921 och därvid erinrat om bland annat inrättandet av statens vårdanstalter för
alkoholister vid Svartsjö och i Landskrona, har Kungl. Maj:t den 22 april 1921,
enär syftet med riksdagens ifrågavarande skrivelse numera tillgodosetts, funnit densamma
ej föranleda vidare yttrande.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 2 mars 1918, i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl.
Maj:t angående rätt för kommuner att tilldela innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden. (61.)

De av Kungl. Maj:t den 30 maj 1919 tillkallade sakkunniga för utredning rörande
vissa spörsmål å kommunalförvaltningens område, till vilka ärendet överlämnats,
hava ännu ej inkommit med förslag i ämnet.

31. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t om upptagande i samband med pågående revision av vissa
barnavårdslagar till undersökning av frågor om utsträckning och enhetlig
organisation av samhällets barnavård. (56.)

Fattigvårdslagstiftningskommittén, till vilken skrivelsen överlämnats, har den 19 april
1921 avgivit förslag till lag om den offentliga barnavården, vilket remitterats till
ett flertal myndigheter.

32. den 16 april 1918, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i
lagen om behandling av alkoholister. (123.)

Sedan socialstyrelsen och styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister å Salbohed
avgivit infordrade utlåtanden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Ärendet har remitterats till folkskolöverstyrelsen, vilken ännu ej avgivit utlåtande.

— 1922 —

419

34. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan de i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga den 12 februari 1921
avgivit betänkande rörande upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa
gossar och vanartade sinnesslöa flickor, har, på grundval av detta betänkande,
förslag i ämnet förelagts 1921 års riksdag och antagits av denna.

1 övrigt är ärendet fortfarande beroende på de sakkunnigas prövning.

35. den 5 juni 1918, angående utredning beträffande statens medverkan till
pensionering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala anstalter.
(269.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid pensionsstyrelsen anbefalldes att i samråd med
socialstyrelsen verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

36. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 460).

Beträffande de åtgärder, varom enligt 27 § av samma lag skall förordnas av
Konungen, har Kungl. Maj:t den 25 oktober 1918 tillkallat särskilda sakkunniga
för utarbetande av förslag till de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten
sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet, om medel, som stå
till buds för att hindra smittas överförande, och om skyldigheten för en var, som
angripits av sådan sjukdom, att skyndsamt söka läkarvård.

Nämnda sakkunniga hava den 9 mars 1921 avgivit betänkande i ämnet, vilket
remitterats till skolöverstyrelsen för avgivande av utlåtande efter samråd med medicinalstyrelsen.

I fråga om de åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas utbredning
kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmän och varom enligt berörda 27 §
Konungen skall förordna, har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anbefallts avgiva
förslag i vad avser armén, men har styrelsen ännu ej inkommit med sådant förslag.
Beträffande marinen har infordrat utlåtande ännu ej avgivits av medicinalstyrelsen.

37. samma dag, i anledning av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för bestridande av på staten belöpande kostnad för pensionstillägg
och understöd enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
m. m. än även väckt motion om dyrtidstillägg till vissa pensionstagare
enligt nämnda lag. (413.)

Sedan pensionsstyrelsen inkommit med utlåtande rörande viss del av ärendet, har
Kungl. Maj:t den 6 februari 1920 avlåtit proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 5 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Sedermera har Kungl. Maj:t förelagt 1921 års riksdag två förslag om ändring
i olika delar av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring samt förslag
om ändring i angivna paragrafer av lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestäm -

1922 —

420

melser i anledning av berörda lag, vilka förslag med vissa ändringar antagits av
riksdagen, och kommer skrivelsen ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. ,

38. den 22 mars 1919, angående beviljande av statsanslag till anordnande
av läkarmottagningar i vissa kommuner. (64.)

Anmäldes den 15 april 1919, därvid provinsialläkardistriktskommittén anbefalldes
skyndsamt verkställa utredning i det i skrivelsen angivna avseende samt därmed
ävensom med det förslag, som därav kunde föranledas, till Kungl. Maj:t inkomma.

Sedan sådant förslag inkommit samt medicinalstyrelsen avgivit infordrat utlåtande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 9 april 1919, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av förordningen om kommunalstyrelse på landet. (86.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava den 12 februari 1921
avgivit betänkande i ämnet. Proposition i ämnet (n:r 299) har därpå förelagts 1921
års riksdag och med vissa ändringar antagits av riksdagen.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 9 oktober 1919, i anledning av väckta motioner om reglering av
arbetstiden för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever. (U. 15.)

Sedan medicinalstyrelsen den 24 februari 1921 avgivit infordrat utlåtande och socialstyrelsen
jämväl yttrat sig i ämnet, har bland annat förevarande fråga behandlats
i den till 1921 års riksdag avlåtna propositionen (n:r 359) med förslag till lag om
arbetstidens begränsning, vilket förslag med vissa ändringar antagits av riksdagen.
Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande arbetstiden inom
gruvindustrien. (U 16.)

Anmäldes den 17 oktober 1919, därvid chefen för civildepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande
fråga,n, huruvida vid gruvarbete under jord en kortare arbetstid än den"
eljest lagstadgade kunde anses av behovet påkallad. De jämlikt detta bemyndigande
sålunda tillkallade sakkunniga hava ännu ej inkommit med slutligt förslag i ämnet.

42. den 14 mars 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa Växjö hospital tillhöriga markområden. (70.)

Sedan byggnadsstyrelsen avgivit infordrat utlåtande, anmäldes skrivelsen den 18
juni 1920, därvid nämnda styrelse anbefalldes att inkomma med förslag till stadsplan
och tomtindelning för ifrågavarande ägoområden ävensom saluvärdering av de
särskilda tomterna.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

43. den 17 mars 1920, i fråga om åstadkommande genom statens ingripande
av bättre anordningar för transport å landsbygden av sjuka till och från
sjukhus. (78.)

— 1922 —

421

Anmäldes den 16 april 1920, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd med
överstyrelsen för svenska röda korset verkställa utredning i det i riksdagens skrivelse
angivna syftet och därefter till Kungl. Maj:t inkomma med den sålunda verkställda
utredningen samt det yttrande och förslag, som därav kunde föranledas.

Sådant förslag har inkommit och delvis genom proposition (n:r 296) förelagts
1921 års riksdag samt antagits av denna. 1 övrigt är förslaget remittera^ till vissa
myndigheter, av vilka ej alla ännu avgivit utlåtande.

44. den 19 mars 1920, i anledning av väckt motion om ändring av 24 § i
förordningen om landsting. (83.)

Anmäldes den 21 maj 1920, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt sakkunniga för utredning
och förslag rörande vissa spörsmål å kommunalförvaltningens område att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande ändring i landstingsförordningen i vissa
angivna hänseenden, varjämte chefen för civildepartementet jämlikt samma dag meddelat
bemyndigande tillkallat ytterligare två personer att jämte övriga sakkunniga
deltaga i ifrågavarande utredningsarbete.

Nämnda sakkunniga hava ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

45. den 24 mars 1920, i anledning av väckta motioner om ändring i § 1 av
förordningen om landsting. (103.)

Anmäldes i samband med riksdagens under föregående punkt omförmälda skrivelse
n:r 83, vartill hänvisas.

46. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av
förordningen om landsting. (104.)

Anmäldes i samband med riksdagens här ovan omförmälda skrivelse n:r 83, vartill
hänvisas.

47. den 16 april 1920, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande av den successiva förnyelsen av stadsfullmäktige
i stad, stadsfullmäktige i Stockholm samt kommunal- och municipalfullmäktige.
(134.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava den 12 februari 1921
avgivit betänkande rörande bland annat förevarande fråga. Sedan infordrade utlåtanden
över betänkandet numera inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

48. den 17 april 1920, angående meddelande av ändrade bestämmelser rörande
antalet sjuksängar vid lasarett och sjukstugor. (137.)

Anmäldes den 7 maj 1920, därvid skrivelsen överlämnades till 1920 års lasarettsstadgekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörande, av det kommittén genom
brev den 30 januari 1920 meddelade uppdrag.

Kommittén har ännu ej avgivit sitt betänkande.

49. den 29 april 1920, angående utredning rörande åtgärder till avhjälpande
av läkarebristen i de norrländska länen. (168.)

— 1922 —

422

Provinsialläkardistriktskommittén har avgivit ett den 16 december 1920 dagtecknat
betänkande angående förändring av extra provinsialläkardistrikt till ordinarie m. m.,
vilket i väsentliga delar förelagts 1921 års riksdag genom proposition (n:r 262) och
antagits av riksdagen.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kung!. Maj:ts prövning.

•

50. samma dag, rörande åvägabringande av utredning och förslag angående
åtgärder för beredande av nödig sjukvård åt befolkningen i övre Norrlands
fjällbygder. (169.)

Anmäldes den 21 maj 1920, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd med
överstyrelsen för svenska röda korset verkställa utredning i det uti riksdagens skrivelse
angivna syfte och därefter till Kungl. Maj:t inkomma med den sålunda verkställda
utredningen samt det yttrande och förslag, som därav kunde föranledas.

Sådant förslag har inkommit och delvis genom proposition n:r 296 förelagts
1921 års riksdag samt antagits av denna.

I övrigt är förslaget remitterat till vissa myndigheter, av vilka ej alla ännu
avgivit utlåtande. (Jfr. ärendet under 43 här ovan.)

51. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Sedan socialstyrelsen inkommit med infordrat utlåtande den 8 juli 1921, har
ärendet remitterats till medicinalstyrelsen för avgivande av utlåtande.

52. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för beredande av bättre
bostäder åt befolkningen i övre Norrland. (162.)

Sedan socialstyrelsen den 8 juli 1921 inkommit med infordrat utlåtande, har ärendet
remitterats till länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
för utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas.

53. samma dag, angående statens medverkan för åstadkommande av samlingslokaler,
avsedda att gagna folkets samhälleliga behov och kulturella strävanden.
(163.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

54. samma dag, angående lapplagstiftningskommitténs förstärkande med en
effektiv representation av lappar. (178.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1921 kallat fyra lappmän till ytterligare ledamöter i
kommittén.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ny''överläkarbostad vid Göteborgs hospital. (182.)

Anmäldes den 4 juni 1920, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att, med iakttagande
av de av riksdagen gjorda erinringarna, låta utarbeta och till Kungl. Maj:t
inkomma med nya ritningar jämte kostnadsförslag rörande den ifrågasatta överläkarbostaden
vid Göteborgs hospital.

1922 —

423

Sedan sådana ritningar och kostnadsförslag inkommit samt byggnadsstyrelsen
och kommunikationsdepartementets byggnadsfullmäktige yttrat sig däröver, har ärendet
den 26 november 1921 remitterats till medicinalstyrelsen för avgivande av förnyat
utlåtande.

56. den 18 maj 1920, i fråga om enhetlig organisation av den svenska social- •

försäkringens olika grenar. (202.)

Anmäldes den 11 oktober 1920, därvid en kommitté tillsattes med uppdrag att verkställa
utredning och framlägga förslag till möjligast enhetliga och enkla organisationsformer
för socialförsäkringens olika grenar.

Kommittén har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

57. den 25 maj 1920, angående förslag till ordnande av bostadsfrågan för
provinsialläkare å landsbygden. (203.)

Sedan provinsialläkardistriktskommittén inkommit med betänkande, innefattande bland
annat förslag i förevarande ämne, har Kungl. Maj:t avlåtit proposition till 1921 års
riksdag, (jfr. ärendet under 49 här ovan.)

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 26 maj 1920, angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga
om den svenska Finnmarken. (237.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. den 5 juni 1920, angående begäran om övervägande och eventuellt förslag
beträffande reglering av förhållandet mellan landsbygden och städerna
m. m. (298.)

Anmäldes den 19 november 1920, därvid socialstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i ämnet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

60. den 12 juni 1920, i anledning av väckta motioner angående upphävande
eller suspension av lagen om arbetstidens begränsning eller ändring i
samma lag. (361.)

Sedan socialstyrelsen inkommit med infordrat utlåtande, har Kungl. Maj:t på grundval
av detta avlåtit proposition till 1921 års riksdag.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

61: den 15 juni 1920, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ut vidgning

av tjänstemannasamhället vid Mörby. (377.)

Ärendet anmäldes den 27 maj och den 7 juli 1921, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 17 juni 1920, i anledning av väckta motioner om anslag till bekämpande
av olaga brännvinstillverkning. (388.)

Anmäldes den 4 mars 1921, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 -

424

63. den 18 juni 1920, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva utlåtande i ärendet, varjämte skrivelsen överlämnats
till socialförsäkringskommittén och de sakkunniga för verkställande av utredning
rörande arbetsförhållandena inom byggnadsfacket för att tagas i övervägande
vid fullgörande av respektive uppdrag, (jfr. punkten 12 här ovan.)

64. den 21 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

Beträffande punkten 72 (angående ifrågasatt anslag till uppförande av ett spetälskesjukhus
i Mora Noret m. m.) har medicinalstyrelsen ännu icke inkommit med den
anbefallda utredningen.

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 15, 27, 29, 37, 39, 40, 49, 54, 57,
60, 61 och 62 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen
vid järnvägarna. (80.)

Sedan trafiksäkerhetskommittén avgivit sitt betänkande, innefattande förslag jämväl ''
i förevarande ämne, samt över nämnda betänkande infordrade yttranden avgivits, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 9 mars 1904, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande av inspektion å enskilda
järnvägars rullande materiel. (14.)

Sedan ombudsmannen i järnvägsstyrelsen C. A. Hallström fullgjort honom givet
uppdrag att upprätta förslag till erforderliga författningar i, anledning av trafiksäkerhetskommitténs
betänkande samt yttranden över detta förslag avgivits, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring
av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs vintertiden.
(65.)

Sedan vägkommissionen den 15 december 1916 avgivit förslag till lag om allmänna
vägar på landet, innefattande förslag även i förevarande ämne, samt 1920 års vägsakkunniga
på grundval av vägkommissionens förslag framlagt nytt förslag till lag
om allmänna vägar på landet, är sistnämnda förslag, efter det ett flertal ämbetsverk,
myndigheter och korporationer yttrat sig över detsamma, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

— 1922 —

425

4. den 19 februari 1907, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)

Då riksdagen, som 1907 beviljat 15,000 kronor för iståndsättande av hamnen i
Abekås, härvid förutsatt bl. a., att i sammanhang med arbetet på hamnens iståndsättande
jämväl arbete till densammas förstärkande skulle utföras, men plan till
sådant arbete icke ännu blivit uppgjord, är ärendet alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

5. den 15 maj 1909, i anledning av väckta motioner om begränsning av
rösträtten å vägstämma. (153.)

Sedan vägkommissionen den 15 december 1916 avgivit förslag till lag om allmänna
vägar på landet, innefattande förslag även i förevarande ämne, samt 1920 års vägsakkunniga
på grundval av vägkommissionens förslag framlagt nytt förslag till lag
om allmänna vägar på landet m. m., är sistnämnda förslag, efter det ett flertal
ämbetsverk, myndigheter och korporationer yttrat sig över detsamma, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 3 maj 1910, angående utredning i fråga om mindre kostbara järnvägars
med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska utvecklingen.
(91.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med den anbefallda utredningen i ämnet.

7. den 31 maj 1910, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag
till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. (145.)

Sedan statskontoret verkställt den i riksdagens skrivelse avsedda utredning rörande
sättet för bestridande av kostnaden för pensionering av statens järnvägars personal
samt järnvägsstyrelsen häröver avgivit utlåtande, har ärendet remitterats till kommunikationsverkens
lönekommitté, som ännu ej inkommit med utlåtande.

8. den 30 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit förnyat utlåtande i ärendet, i vad
det rör hamnanläggningen vid Torekov, har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1921 års riksdag (sjätte huvudtiteln, punkt 23) framlagt förslag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 27 mars 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare till
väg över annans mark för skogsprodukters framforslande. (44.)

Vägkommissionen har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

10. den 24 maj 1912, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer. (226.)

Sedan de sakkunniga för utredning rörande de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden
inkommit med förslag till ny byggnadsstadga, har detta förslag remitte 54

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

426

rats till 1916 års stadsplanelagskommitté. Efter det samma kommitté avgivit utlåtande,
har detsamma jämte bostadskommissionens förslag remitterats till åtskilliga
ämbetsverk, myndigheter och korporationer för yttrande. De sålunda infordrade yttrandena
hava ännu icke fullständigt inkommit.

11. den 31 maj 1913, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i vad
angår civildepartementsärenden. (252.)

De i ämhetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningarna
beträffande förbättring av Haparanda nuvarande uthamn Salmis m. m. hava ännu
icke inkommit.

12. den 1 juni 1913, i anledning av väckta motioner angående utredning och
förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på statens bekostnad
av inre farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med det infordrade förslaget till
anordnande av inre farleder i Bohusläns skärgård, har detsamma remitterats till
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som ännu icke inkommit med utlåtande.

13. den 29 augusti 1914, i anledning av inom riksdagen väckt motion angående
utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av
skyldighet ätt underhålla enskild väg taga väglagningsämnen å annans
mark. (191.)

Vägkommissionen har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förekommande och släckning av skogseld. (244.)

Sedan den från domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen infordrade utredningen inkommit
samt väg- och vattenhyggnadsstyrelsen däröver avgivit infordrat utlåtande, är
ärendet beroende på Kungl.. Maj:ts prövning.

15. den 20 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om bidrag av statsmedel
till kostnaderna för indelning, förbättring och underhåll av enskilda vägar
å landet m. m. (139.)

Ärendet har överlämnats till vägkommissionen för att tagas i förnyat övervägande
vid fullgörande av det kommissionen givna uppdrag att verkställa utredning rörande
det enskilda vägväsendet såväl på landet som i städer och stadsliknande samhällen.
Sådan utredning har ännu icke inkommit.

16. den 5 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utredning
rörande frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser med England.
(191.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med den anbefallda utredningen rörande frågan
om anordnande genom svenska statens försorg av en daglig regelbunden förbindelse

— 1922 —

427

medelst ångfärjor eller ångfartyg mellan Göteborg och engelsk hamn m. m., är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 6 juni 1916, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
angående en för stora fartyg användbar farled mellan Baggensfjärden
och Lilla Värtan in. m. (194.)

Sedan kanalkommissionen inkommit med den,av riksdagen begärda utredningen, hava
vederbörande myndigheter anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet. De infordrade
utlåtandena hava ännu icke fullständigt inkommit.

18. den 14 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

Sedan det från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen infordrade utlåtandet angående den
av riksdagen under punkt 77 begärda utredningen rörande vissa mindre fiskehamnar
inkommit, har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1921 års riksdag (sjätte
huvudtiteln, punkt 20) framlagt förslag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 8 mars 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp av vissa tomter i kvarteret Björnen i Stockholm m. m. (54.)

Anmäldes den 12 mars 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos, varjämte, i anledning
av riksdagens i skrivelse därom gjorda uttalanden, vattenfallsstyrelsen anbefalldes
att, innan frågan om vidare på- och ombyggnad av de inköpta fastigheterna
förelädes Kungl. Maj:ts prövning, utarbeta fullständig plan för fastigheternas utnyttjande
och därvid taga i övervägande, huruvida det icke kunde vara för staten fördelaktigare
att i viss utsträckning utföra ombyggnad å tomterna än att vidtaga kostsamma
förstärknings- och ändringsarbeten å de nuvarande husen. Sedan vattenfallsstyrelsen
inkommit med förslag i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts
provning.''i

20. den 11 maj 1918, angående utredning i fråga om åtgärder till främjande
av reguljär flygtrafik. (199.)

Sedan ärendet remitterats till cheferna för generalstaben, marinstaben och fortifikationen
ävensom aeronautiska sällskapet samt de sålunda infordrade yttrandena inkommit,
har Kungl. Maj:t den 2 maj 1919 uppdragit åt en kommitté att verkställa
utredning angående reguljär lufttrafik och särskilt vilka åtgärder, som från statens
sida borde vidtagas för befrämjandet av en sådan trafik, samt att inkomma med de
förslag, som kunde av den verkställda utredningen föranledas. Sedan utredning och
förslag härutinnan inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 8 juni 1918, angående utredning i fråga om uppställande av vissa
kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal. (283.)

Sedan järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter svenska järnvägsföreningens
hörande, avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

1922 —

428

22. den 29 april 1919, angående utfärdande av allmänna bestämmelser rörande
villkor för erhållande av tillstånd till lastautomobiltraflk. (129.)

Anmäldes den 13 juni 1919, och anbefalldes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
verkställa utredning angående allmänna och enhetliga bestämmelser rörande villkor för
erhållande av tillstånd till lastautomobiltraflk samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med det förslag, som kunde av utredningen föranledas. Sedan styrelsen med skrivelse
den 27 juni 1921 överlämnat infordrat förslag till normer för de föreskrifter
och villkor, såsom beträffande viss hjulbredd, körhastighet m. m., som vid meddelande
genom länsstyrelserna av trafiktillstånd för tyngre lastautomobiler ansåges kunna
till förekommande av skada å vägar lämpligen stadgas, samt styrelsen därvid förklarat
sig hava därigenom fullgjort ovannämnda, den 13 juni 1919 givna uppdrag,
har Kungl. Maj:t den 29 augusti 1921 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 529).
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag för täckande av viss del av statens järnvägars driftförlust under
1918. (299.)

Sedan Kungl. Maj:t i anledning av riksdagens anhållan om utredning den 19 juni
1919 uppdragit åt en kommission att snarast möjligt verkställa och för Kungl. Maj:t
framlägga en allsidig utredning rörande de åtgärder, som borde vidtagas för erhål -hållande av ett tillfredsställande resultat av driften vid statens järnvägar, samt
nämnda kommission avgivit sitt betänkande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

24. den 18 juni 1919, angående omarbetning av gällande järnvägstrafikstadga.
(341.)

Anmäldes den 24 oktober 1919, och uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att verkställa den
av riksdagen ifrågasatta revisionen av järnvägstrafikstadgan samt till Kungl. Maj:t
inkomma med yttrande och förslag i ämnet. Sådant förslag har ännu icke inkommit.

25. den 2 mars 1920, angående viss utredning rörande de med statslån understödda
järnvägsaktiebolagens räkenskaper. (50.)

Anmäldes den 21 maj 1920, därvid uppdrogs åt en kommitté att verkställa utredning
rörande bokföringen vid de enskilda järnvägarna, i syfte att större enhetlighet
och likformighet i dessas räkenskaper måtte åstadkommas, samt till Kungl. Maj:t
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Ifrågavarande
utredning och förslag häva ännu icke inkommit.

26. den 16 april 1920, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i lagen om enskilda vägar på landet. (72.)

Anmäldes den 1 oktober 1920, därvid vägkommissionen anbefalldes verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag,
vartill denna utredning kunde giva anledning. Ifrågavarande utredning och förslag
hava ännu icke inkommit.

— 1922

429

27. don 17 april 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av vissa lokaler för metallografiska forskningsinstitutet. (138.)

Sedan byggnadsstyrelsen avgivit infordrat yttrande i ärendet, bär detsamma anmälts
den 8 april 1921, därvid erforderlig åtgärd beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 28 april 1920, i anledning av väckt motion om ersättning åt vissa
fastighetsägare i Hagalunds municipalsamhälle för skada, som tillskyndats
dem genom anläggandet av en järnvägstunnel under samhället. (170.)

Anmäldes den 14 maj 1920, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande i
anledning av skrivelsen. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

29. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Skrivelsen har överlämnats till ombudsmannen i järnvägsstyrelsen C. A. Hallström
för att tagas i övervägande vid fullgörande av honom givet uppdrag att inom departementet
biträda med upprättande av förslag till erforderliga lagar och författningar
i fråga om trafiksäkerheten å de enskilda järnvägarna.

30. den 4 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg. (315.)

Anmäldes den 11 juni 1920, därvid uppdrogs åt en kommitté att verkställa utredning
och inkomma med förslag i fråga om lämpligaste sättet för överförande vid
elektrifiering av statens järnvägar av elektrisk ström från landets kraftverksnät till
järnvägsnätet. Vidare uppdrog Kungl. Maj:t den 30 juni 1920 åt en kommitté att
verkställa utredning och avgiva därav föranlett förslag rörande åtgärder till förekommande
av störningar från statens järnvägars kraftnät å telegrafverkets ledningar.
Sådana utredningar och förslag hava ännu icke inkommit.

31. den 12 juni 1920, i anledning av väckt motion om verkställande av utredning
rörande planmässigt ordnande av regelbunden automobiltrafik å
lämpliga sträckor inom landet m. m. (359.)

Sedan de sakkunniga för verkställande av utredning av frågan om lämpligaste sättet
för anordnande av maskinell vägtrafik inom de nordliga länen avgivit infordrat yttrande
angående lämpligaste sättet för bedrivande av den av riksdagen begärda utredningen,
har Kungl. Maj:t den 7 oktober 1921 förordnat, att berörda utredning
skall verkställas i samband med utredningen om maskinell vägtrafik inom de nordliga
länen. Ifrågavarande utredning har ännu ej inkommit.

32. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30
juni 1916 om automobiltrafik dels ock i anledning därav väckta motioner.
(360.)

Beträffande den av riksdagen begärda utredningen om en allmän revision av förordningen
om automobiltrafik har chefen för kommunikationsdepartementet, jämlikt

— 1922 —

430

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 december 1920, tillkallat sakkunniga för att
verkställa berörda utredning och avgiva därav föranlett förslag.

Omförmälda utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

33. den 15 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

lån åt Svenska lufttrafikaktiebolaget för anordnande av en luftskeppsstation
i Stockholm. (379.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid Svenska lufttrafikaktiebolaget anmodades in komma

dels med förslag till plan jämte därtill hörande ritningar och kostnadsförslag
för uppförande av luftskeppsstation, dels ock med förslag till ordning för det aktiebolag,
som skulle bliva ägare av de till luftskeppsstationen hörande anläggningar.
Sedan bolaget gjort framställning om uppskov tills vidare med avgivande av dylika
förslag, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläggning av en statsbana från Hultebo
station å statsbanan Dagarn-Hultebo till Riddarhyttans gruvfält jämte
en i ämnet väckt motion. (371.)

Anmäldes deu 30 juni 1920, därvid järnvägen anbefalldes verkställa förnyad allsidig
utredning i fråga om anläggning av en statsbana mellan Hultebo och Riddarhyttans
gruvfält, därvid borde tagas under omprövning, huruvida ur nationalekonomisk synpunkt
betingelser för statsinlösen av järnvägslinjerna Köping—Uttersberg och Uttersberg-Riddarhyttan
och deras ombyggnad till banor av normal spårvidd kunde anses
föreligga, samt att därefter till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Omförmälda utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av bostäder för tullverkets personal vid Värtahamnen i Stockholm. (386.)

Sedan generaltullstyrelsen avgivit yttrande i ärendet, har detsamma den 4 maj 1921
överlämnats till finansdepartementet.

36. den 18 juni 1920, i anledning av väckta motioner rörande den s. k.
Storängsbanken å bandelen Graversfors—Åby. (400.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med den i riksdagens skrivelse begärda utredningen
i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner. (401.)

Anmäldes den 30 juni 1920, därvid uppdrogs åt en kommitté att skyndsamt verkställa
utredning på i skrivelsen angivet sätt i fråga om plan för utförande av Ostkustbanan
m. m. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

Av dessa ärenden äro alltså de under 8, 18, 22 och 27 upptagna av Kungl.
Maj:t slutligen behandlade, det under 35 anmärkta överlämnat till annat departement
samt de övriga på prövning beroende.

— 1922 —

43 J

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897, i
vad skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till tullverkets
personal för övertidsarbete. (103.)

Generaltullstyrelsen bar ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

2. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904,
i vad skrivelsen avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen. (87.)

Årendet är föremål för vidare utredning av under år 1920 tillkallad sakkunnig.

3. den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående .tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m. (22.)

Generaltullstyrelsen har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

4. den 22 maj 1909, i anledning av väckt motion om stämpel å bevis om
tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m. (197.)

De verk och myndigheter, till vilka vägkommissionens betänkande med förslag till

förordning om automobilskatt remitterats, hava under år 1921 avgivit utlåtanden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

6. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 § i
lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet väckta
motioner. (237.)

Ärendet, i vad det innefattar begäran om utredning i visst avseende, är fortfarande

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 24 februari 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkterna 11 och
27 under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tullverket. (22.)

Proposition (n:r 330) i ämnet har den 18 mars 1921 avlåtits till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 —

432

8. den 11 maj 1912, i anledning av väckt motion med begäran om utredning
och förslag angående utlämnande av lån åt kommuner från konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande. (125.)

Fullmäktige för riksbanken, dit ärendet remitterats, hava ännu ej avgivit utlåtande.

9. den 22 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionering av distriktsveterinärer. (204.)

Handlingarna i ärendet hava den 16 november 1921 överlämnats till 1921 års
pensionskommitté för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt kommittén
lämnade uppdrag.

10. den 3 maj 1913, angående kungl. djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

0. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig i
ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

11. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för statens
räkning m. m. (82.)

De sakkunniga hava den 21 januari 1921 avgivit betänkande III med förslag angående
ökad centralisering vid upphandling för statens räkning.

Betänkandet har den 27 maj 1921 remitterats till ett flertal verk och myndigheter,
av vilka de flesta inkommit med yttranden.

12. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj;ts prövning.

13. den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och
kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

De av chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31
december 1919 tillkallade sakkunniga hava ännu ej avgivit sitt betänkande.

15. den 3 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda framställ--ningar om vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende å statens
järnvägar och vattenfallsverk jämte i dessa ämnen väckta motioner.
(186.)

Frågan om finansiering av statens produktiva företag är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 —

433

16. den 8 juni 1916, i anledning av väckt fråga om begränsning eller upphävande
av riksgäldskontorets skyldighet att tillhandahålla kassaförstärkning
åt statsverket. (235.)

Anmäld den 9 december 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid tråltillverkningen
använt grovt trålgarn. (259.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit utlåtande.

18. den 23 maj 1917, angående åtgärder för nedbringande av statens tryckningskostnader.
(160.)

Proposition (n:r 239) i ämnet har den 11 mars 1921 avlåtits till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål lör Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 5 juni 1917, i anledning av väckt motion angående rätten att till
avsalu förskära vin med brännvin. (252.)

Sedan kontrollstyrelsen den 23 september 1921 avgivit infordrat utlåtande, har
ärendet överlämnats till sakkunniga för ordnandet av partihandeln med rusdrycker
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdrag.
De sakkunniga hava den 29 november 1921 inkommit med betänkande, varöver
kontrollstyrelsen den 23 december 1921 avgivit infordrat utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

21. den 12 juni 1917, om beredande åt prästerskapets änke- och pupillkassa
av rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar. (324.)

Ärendet, som inkommit från ecklesiastikdepartementet, har överlämnats till 1921 års
pensionskommitté.

22. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens verk och
myndigheter. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 8 maj 1918, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden
av skattefrälseränta. (198.)

Statskontoret har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

55 — JugtUieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 år» riksdag.

434

25. den 21 juni 1918, i anledning av särskilda Kungl. Maj:ts propositioner
rörande ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften och ändring i vissa delar av förordningen den
6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper ävensom en inom riksdagen väckt motion. (471.)

Proposition (n:r 232) i ämnet har den 25 februari 1921 avlåtits till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 18 februari 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och
165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. (18.)

Proposition (n:r 242) i ämnet har den 12 mars 1920 avlåtits till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 2 maj 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrat
förfaringssätt beträffande emottagande och utbetalande av medel, som
genom befälets försorg för manskap vid armén eller marinen insättas i
postsparbanken. (148.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts provning.

28. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 10 april 1920, i anledning av väckt motion angående stiftelsen »Lars
Hiertas minnes» frikallande från taxering till bevillning samt inkomstoch
förmögenhetsskatt. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 27 april 1920, angående utredning rörande program för den närmaste
framtiden för svensk finanspolitik. (175.)

Anmäld den 7 januari 1921 i samband med 1921 års statsverksproposition (inkomsterna].

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker. (177.)

Den av chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunnige har den 30 november

1921 avgivit betänkande och förslag, som remitterats till samtliga länsstyrelser.

32. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Kommunikationsverkens lönekommitté har ännu icke avgivit utlåtande.

— 1922 -

435

33. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet, i vad detsamma icke redan avgjorts, har den 27 maj 1921 ånyo remitterats
till 1902 års löneregleringskommitté.

34. den 1 juni 1920, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin, dels ock väckta motioner om
åvägabringande av förslag till lagbestämmelser i syfte att bekämpa olaglig
tillverkning och försäljning av rusdrycker. (311.)

Proposition (n:r 360) i ämnet har den 6 maj 1921 avlåtits till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 2 juni 1920, i anledning av väckta motioner i fråga om förbud mot
tillverkning och import av starkare maltdrycker. (319.)

De tillkallade sakkunniga hava ännu icke avgivit utlåtande.

36. den 11 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för vissa tjänstemän att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig
tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av militär tjänstgöring.
(351.)

Ärendet har slutligen anmälts den 31 december 1921.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om punschskatt. (320.)

Proposition (n:r 59) i ämnet har den 4 februari 1921 avlåtits till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av bostäder för tullverkets personal vid Yärtahamnen i Stockholm. (386.)

Ärendet, som överlämnats från kommunikationsdepartementet, har den 28 september

1921 remitterats till generaltullstyrelsen och byggnadsstyrelsen för avgivande av

gemensamt utlåtande.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. (432.)

Proposition (n:r 328) i ämnet avlåten den 18 mars 1921 till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta motioner.
(444.) ■

Den år 1920 tillsatta kommittén och de samma år tillkallade sakkunniga hava av -

1922 —

436

givit förslag i vissa avseenden, vilka föranlett framställningar till riksdagen, samt i
övrigt fortsatt sitt arbete.

Den 27 maj 1921 har Kungl. Maj:t tillsatt »1921 års kommunalskattekommitté».

41. samma dag, angående utredning om förändringar i ämbetsverkens organisation
och arbetssätt för åstadkommande av en effektiv begränsning av
statens administrationskostnader. (451.)

Ärendet har den 10 september 1921 överlämnats till justitiedepartementet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 7, 9, 16, 18, 21, 25, 26, 30, 34, 36,
37 och 39 upptagna av Kungl. Maj:t slutligen behandlade, det under 41 omförmälda
överlämnat till annat departement samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

Yttrande över av direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättat
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets huvudbok har under år
1910 avgivits av kanslern för rikets universitet. Sedan statskontoret och kammarrätten
anbefallts att i ärendet avgiva utlåtande, har genom nådigt beslut den 2
mars 1917 dessa myndigheter anbefallts att överlämna handlingarna i ärendet till
statsbokföringskommittén för verkställande av utredning att till Kungl. Maj:t ingivas.
Utredning i ämnet pågår inom riksräkenskapsverket och har ännu ej slutförts.

2. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Sedan domkapitlen, överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och kommittén
för revision av lagen angående skydd mot yrkesfara m. m. avgivit utlåtanden i
ärendet, har Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 uppdragit åt folkskolöverstyrelsen att
inkomma med förslag till de ändringar i gällande författningar, vartill skrivelsen

samt i ärendet gjorda framställningar och förhållanden i övrigt anses böra föranleda.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

3. den 11 april 1903, angående användning av torv till eldning vid sta tens

järnvägar och övriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 30 maj 1907, angående reglering av utgifterna under riksstatens

åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

(8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 —

437

5. den 6 maj 1908, angående väckt motion om upphävande av bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderskyrkans byggnad
och underhåll. (109.)

Sedan vederbörande församlingar m. fl. samt domkapitlen och länsstyrelserna yttrat
sig i ärendet samt kammarkollegium avgivit utlåtande däri, har kollegium den 27
maj 1921 anbefallts inkomma med yttrande och förslag i ämnet.

6. den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens uppfostran till
sparsamhet. (150.)

Sedan styrelsen för postsparbanken samt läroverks- och folkskolöverstyrelserna avgivit
gemensamt utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t den 17 december 1920 överlämnat
handlingarna i detsamma till sakkunniga för utredning angående omorganisation
av postsparbanken för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag.

De sakkunniga hava numera till finansdepartementet avgivit sitt den 15 november
1921 dagtecknade betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

7. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i en viss del av ämnet
samt beträffande den återstående delen av ärendet, efter det vitterhetsakademien
däri avgivit infordrat utlåtande, den 21 november 1913 uppdragit åt en kommitté
att under samarbete, i den mån frågan rörde överintendentsämbetet, med de den 29
oktober 1913 tillkallade sakkunniga för behandling av frågan om överintendentsämbetets
omorganisation m. m. avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av
fornminnesvården i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den mån omständigheterna
därtill föranledde, avgiva förslag till ekonomiskt understödjande av
fornminnesmuseerna.

Utlåtande och förslag hava ännu ej inkommit.

8. den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller
vid dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Ärendet anmäldes den 27 februari 1920 på finansdepartementets föredragning, därvid
Kungl. Maj:t beslutat, att ytterligare föreskrifter i ämnet för närvarande icke
skulle utfärdas (se prop. n:r 365 till 1920 års riksdag).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 6 maj 1913, angående åstadkommande av läkarundersökning av
små- och folkskolbarn. (79.)

— 1922 —

438

Medicinalstyrelsen, folkskolöverstyrelsen och statskontoret hava avgivit utlåtande i
ämnet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 27 maj 1913, angående vidtagande av åtgärder för anordnande av
skolbad vid landsbygdens folkskolor. (144.)

Sedan skolöverstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. ■''

12. den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 234, angående förbättrande av gymnastikundervisningen vid landsbygdens
folkskolor.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling att
utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt. (137.)

Sedan universitetskanslern och justitierådet E. Mareks von Wiirtemberg avgivit yttranden
i ärendet, har Kungl. Maj:t den 27 oktober 1921 anbefallt universitetskanslern
att efter vederbörandes hörande ånyo avgiva utlåtande i detsamma.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

15. den 27 maj 1915, i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran dels om framläggande av förslag i fråga
om beredande åt Stockholms stad av egen stiftsstyrelse och egen biskop,
dels ock om utredning och förslag i fråga om ändring i stiftsindelningen.
(202.)

Ärendet har den 9 april 1921 överlämnats till justitiedepartementet.

16. samma dag, i anledning av väckt motion oln skrivelse till Kungl. Maj:t
angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å ecklesiastika
boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning
av frågan om upplåtelse av kronojord till egna hem avgivit infordrat, den 11 november
1920 dagtecknat betänkande i ämnet (kronolägenhetskommissionens betänkande
III), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

— 1922 —

439

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets folkoch
småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet avgivit förslag i ämnet,
har Kungl. Maj:t den 13 oktober 1916 ställt beviljat anslag till direktionens förfogande
ävensom anbefallt direktionen att genom en kommission av sakkunniga låta
utarbeta förslag till ifrågavarande handledning och överlämna det till Kungl. Maj:t.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

18. den 5 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 92 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen dels ock i särskild proposition,
n:r 114 gjorda framställningar rörande karolinska mediko-kirurgiska
institutet. (96.)

Ärendet har i huvudsakliga delar slutligt avgjorts. Beträffande viss del av ärendet,
nämligen användningen av vissa i karolinska institutets biblioteksbyggnad belägna
lokaler, anbefallde Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 överintendentsämbetet och lärarkollegiet
vid institutet att inkomma med utredning.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

19. den 15 juni 1916, angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning över befolkningsförhållandena
i Sverige m. m. under äldre tid.

Av det för år 1917 beviljade anslaget å 6,000 kronor har Kungl. Maj:t den 4
maj 1917 ställt 600 kronor till förfogande.

20. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än en
församling. (42.)

Sedan samtliga K. B. och domkapitel samt kammarkollegium avgivit utlåtanden i
ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 5 maj 1917, angående anordnande av barnbespisning vid rikets folkskolor.
(118.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

22. den 9 maj 1917, angående utredning om skollovskoloniverksamhetens
stödjande och utvecklande genom statens försorg. (119.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

23. den 16 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till uppförande av svensk kyrka i Kristiania. (164.)

- 1922 —

440

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1917 anbefallt svenska ministern i Kristiania att avgiva
yttrande i ärendet.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

24. den 4 juni 1917, angående utredning i fråga om folkskolväsendet i de
finsktalande delarna av Norrbottens län. (201.)

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet och Kungl. Maj:t den
18 januari 1918 dels uppdragit åt överstyrelsen att verkställa ifrågavarande utredning
dels ock bemyndigat överstyrelsen att tillkalla sakkunniga för att biträda vid
utredningens verkställande samt överstyrelsen gjort framställning i ämnet och departementschefen,
på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1919, tillkallat fem
sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning i ärendet, hava de
sakkunniga den 17 december 1921 inkommit med utredningen ifråga, varefter ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 12 juni 1917, om beredande åt prästerskapets änke- och pupillkassa
av rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar.
(324.)

Ärendet har den 16 juni 1921 överlämnats till finansdepartementet.

26. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
befrämjande. (369.)

Sedan folkskolöverstyrelsen den 29 juni 1917 erhållit befallning att avgiva utlåtande

1 ärendet, har Kungl. Maj:t, på framställning av överstyrelsen, bemyndigat överstyrelsen
dels den 17 augusti 1917 att för ifrågavarande ändamål tillkalla samtidigt
högst 5 sakkunniga, dels ock den 5 mars 1920 att under visst villkor inom eller
utom de sakkunnigas krets anlita särskilt biträde för utförande av redaktionella
uppgifter och sekreterargöromål.

Utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

27. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Enligt bemyndigande den 22 juli 1918 har chefen för ecklesiastikdepartementet den

2 augusti 1918 tillkallat fem sakkunniga för utredning inom departementet av ifrågavarande
ärende.

Detta uppdrag har ännu ej fullgjorts.

28. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 juli 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen, socialstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och direktionen över allmänna barnhuset i Stockholm att avgiva
utlåtanden i ärendet, hava sådana utlåtanden inkommit från lantbruksstyrelsen den
11 december 1918, från direktionen över allmänna barnhuset den 4 januari 1919
och från socialstyrelsen den 18 januari, 1921.

Skolöverstyrelsens utlåtande här ännu ej inkommit.

— 1922 —

441

29. den 7 maj 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av mark till botaniska institutionen vid universitetet i Uppsala.
(324.)

Kungl. Maj.t har den 20 juni 1918 förklarat sig vilja efter framställning av domänstyrelsen
bestämma angående ersättning för ifrågavarande markupplåtelse.

Sådan framställning har ännu icke inkommit.

30. den 11 maj 1918, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet
deponerade konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets bredare
lager till godo m. m. (201.)

Kungl. Maj:t har den 9 augusti 1918 anbefallt överintendenten och chefen för nationalmuseum
att avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

31. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Kungl. Maj:t har den 2 augusti 1918 anbefallt medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen
att gemensamt verkställa utredning och inkomma med förslag i ämnet.

Ärendet har överlämnats till de sinnesslövårdssakkunniga, som den 12 februari
1921 till socialdepartementet avgivit betänkande I i ämnet.

32. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda fall
av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa
studier och levnadsbanor. (268.)

Ärendet har den 17 oktober 1920 remitterats till skolkommissionen, som ännu icke
yttrat sig i detsamma.

33. den 5 juni 1918, rörande utredning angående inrättande av en professur
i statistik och folkhushållslära vid tekniska högskolan. (282.)

Sedan styrelsen för tekniska högskolan avgivit utlåtande i ärendet ävensom anmodats
att, därest styrelsen ansåge, det åtgärder för tillgodoseende av omförmälda syften
borde vidtagas, i vederbörlig ordning inkomma med framställning därom, åtföljd
av nödig utredning i ämnet, har styrelsen den 2 september 1921 inkommit med
sådan utredning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 22 juni 1918, angående regleringen av riksstatens för år 1919 åttonde
huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8 A.)

Punkten 212, angående anslagen till tekniska högskolan, i vad angår stadgar för ett
kvinnligt biträde.

Kungl. Maj:t har den 8 april 1921 utfärdat stadga för tekniska högskolan (sv.
f. n:r 262).

Punkten 249, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Anslaget har numera ställts till förfogande.

56 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 192S års riksdag.

442

35. den 15 april 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 242 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen, dels ock i punkt 56 under
samma huvudtitel av propositionen med förslag till tilläggsstat till riksstaten
för år 1919 gjorda framställningar angående anslag till laboratoriebyggnad
m. m. för tekniska högskolans fackskola för kemisk teknologi.
(101.)

Kungl. Maj:t har genom särskilda beslut ställt anslagen till förfogande.

36. den 2 maj 1919, i anledning av väckta motioner rörande utredning om
åstadkommande av samverkan mellan stat och kommun för övertagande
helt eller delvis av föräldrar nu åliggande skyldighet att för sina barn i
folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel. (128.)

Sedan skolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har, på grund av nådigt
bemyndigande den 17 december 1920, chefen för ecklesiastikdepartementet den
15 februari 1921 tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet biträda med
verkställande av utredning i ärendet.

Sådan utredning har ännu ej slutförts.

37. den 24 maj 1919, i anledning av väckta motioner om anslag till bedrivande
av upplysningsverksamhet i kommunala ämnen. (194.)

Framställning i ämnet har den 7 januari 1921 avlåtits till riksdagen (åttonde huvudtiteln,
punkten 227).

38. den 28 maj 1919, angående utredning om organiserandet av insamling

. och utforskning av den svenska allmogekulturen. (204.)

Sedan nordiska museets nämnd, universitetskanslern samt vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien avgivit utlåtanden i ärendet, har departementschefen den 6
november 1920, på grund av bemyndigande den 5 november 1920, tillkallat sakkunniga
för att inom departementet biträda med verkställande av utredning och avgivande
av förslag i ämnet.

Sådan utredning har ännu icke avgivits.

39. den 4 juni 1919, angående vidtagande av åtgärder för att på bästa sätt
främja skolans karaktärsfostrande verksamhet. (202.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolkommissionen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

40. den 11 juni 1919, angående åvägabringande av utredning och förslag i
fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteterna i Uppsala och Lund. (305.)

Sedan universitetskanslern, skolkommissionen och socialstyrelsen avgivit yttranden i
ärendet, har universitetskanslernÄden 21 januari 1921 anbefallts att avgiva utlåtande
i detsamma.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

- 1922 -

443

41. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt nationalmusei chef att efter samråd
med riksbibliotekarien inkomma med förslag till bestämmelser om förvärvande av
publikationer rörande skön konst.

Sådant förslag bär ännu ej inkommit.

Punkterna 105 och 106, angående anslag dels till föreståndare för det med universitetets
i Lund kliniker å Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i nämnda stad inrättade
röntgenlaboratoriet och en därstädes anordnad radiologisk sjukavdelning, dels ock
föreståndare för sagda universitets till nämnda sjukvårdsinrättningar förlagda klinik
och poliklinik för öron-, näs- och halssjukdomar.

Kungl. Maj:t har den 4 februari 1921 meddelat beslut i ärendet.

42. den 19 mars 1920, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i förordningen om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. (84.)

Kungl. Maj:t har den 9 april 1920 anbefallt kyrkofullmäktigsakkunniga att avgiva
utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande bar ännu ej inkommit.

43. den 4 maj 1920, angående beredande av möjlighet för folkskollärare att
genom självstudier förvärva kompetens för viss undervisning i fortsättningsskolor.
(176.)

Kungl. Maj:t bar den 21 maj 1920 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

44. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik jords
styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk. (179.)

Kungl. Maj:t bar den 19 oktober 1920 anbefallt sakkunniga för revision av förordningen
den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen
att i samråd med kyrkofondskommittén avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

45. den 12 maj 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i vissa punkter
under åttonde huvudtiteln av statsverkpropositionen samt under samma
huvudtitel av propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1920,
dels ock i särskilda propositioner n:r 388, 396, 378, 386 och 289 gjorda
framställningar. (214.)

Punkten 34, angående delaktighet i Ramsay Memorial Fund.

Kungl. Maj:t har den 28 januari 1921 meddelat beslut i ärendet.

46. den 29 maj 1920, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. m. (239.)

- 1922 -

444

Sedan Kungl. Maj:t den 30 juni 1920 bemyndigat departementschefen att tillkalla
sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning i ämnet, har departementschefen
den 7 juli 1920 tillkallat sådana sakkunniga.

Utredning i ärendet har ännu ej fullgjorts.

47. den 5 juni 1920, angående statens medverkan till meddelande i större
omfattning än nu sker av insikter i ekonomiska och näringsorganisatoriska
ämnen. (297.)

Sedan skolöverstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma den 11 mars 1921
överlämnats till folkbildningssakkunniga.

48. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande av
byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan skolöverstyrelsen den .14 februari 1921 gjort framställning om föranstaltande
av närmare utredning i ärendet, har Kungl. Maj:t genom beslut den 8 april 1921
uppdragit åt överstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen ävensom
vid fullgörandet av detta uppdrag anlita av överstyrelsen jämlikt nådigt bemyndigande
den 17 augusti 1917 tillkallade sakkunniga (se ovan under 26).
Utredning i ärendet har ännu ej inkommit.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till fonden för räntefria studielån. (373.)

Kungl. Maj:t har den 5 november 1920 meddelat beslut i ärendet.

50. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Sedan Kungl. Maj:t den 6 juli 1920 anbefallt skolöverstyrelsen, riksbibliotekarien
och riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet att avgiva utlåtanden i
ärendet, hava sådana utlåtanden inkommit från skolöverstyrelsen den 6 december
och från riksbibliotekarien den 24 juli 1920. Vidare hava folkbildningssakkunniga
den 9 december 1921 anbefallts att yttra sig i ärendet.

Riksföreningens och folkbildningssakkunnigas yttranden hava ännu ej inkommit.

51. samma dag, angående ersättning i vissa fall till pastorat för kostnaderna
för nybyggnadsskyldighet å prästerligt löneboställe. (450.)

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1921 meddelat beslut i ärendet.

52. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Sedan svenska akademien och svenska vitterhetssamfundet yttrat sig i ärendet, har
Kungl. Maj:t den 2 november 1921 anbefallt folkbildningsförbundet att avgiva
utlåtande däri.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

- 1922 —

445

53. den 22 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 19, angående ett kvinnligt biträde vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 18 juli 1921 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 56, angående bidrag till uppehållande av verksamheten vid den vid konsthögskolan
anordnade skolan för dekorativ konst.

Kungl. Maj:t har den 14 januari 1921 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 60, angående anslag till kungl. operan.

Kungl. Maj:t har den 23 december 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 107, angående en stiftele vid universitetet i Lund för svensk folkminnesforskning.

Kungl. Maj:t har den 19 november 1920 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 135, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 21 januari 1921 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 140, angående bidrag till tryckning ay doktorsavhandlingar vid högskolorna
i Stockholm och Göteborg.

Kungl. Maj:t har den 15 april 1921 beslutat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 248).
Punkten 157, angående anslag till resestipendier åt lärare vid Chalmers tekniska
institut.

Kungl. Maj:t har den 18 februari 1921 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 198, angåenden utvidgning av folkskoleseminariets i Stockholm lokaler.

Kungl. Maj:t har den 21 januari 1921 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 206, angående uthildningskurser för lärare och lärarinnor vid hjälpklasser
för psykiskt efterblivna barn.

Kungl. Maj:t har den 15 april 1921 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 213, angående beredande av möjlighet till skolgång för fattiga, på längre
avstånd från skolan boende skolpliktiga barn inom Hotagens och Frostvikens församlingar.

Kungl. Maj:t har den 15 april 1921 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 237, angående avlöning av de vid skyddshem anställda folk- och småskollärare.
Sedan skolöverstyrelsen och fattigvårdslagstiftningskommittén avgivit utlåtanden i
ärendet, har Kungl. Maj:t den 5 november 1921 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med förnyat yttrande i detsamma.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 246, angående förstärkning av det ordinarie reservationsanslaget till tekniska
läroverk.

Kungl. Maj:t har den 28 januari 1921 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 250, angående understöd till obemedlade och mindre bemedlade elever vid
statsunderstödda enskilda skolor för husmodersutbildning.

Kungl. Maj:t har den 18 februari 1921 beslutat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 76).
Punkten 295, angående anslag till resestipendier åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 18 mars 1921 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 297, angående rasbiologiska undersökningar.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1921 års riksdag (proposition n:r 114).

— 1922 —

446

Punkten 301, angående en arkitekturhistorisk monografi över Visby stadsmur.

Kungl. Maj:t bar den 19 november 1920 meddelat beslut i ärendet.

54. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 B.)

Punkten 73, angående uppförande av laboratoriebyggnad m. m. för tekniska högskolans
fackskola för kemisk teknologi.

Genom nådigt beslut den 17 juni 1921 har en del av det under denna punkt
anvisade anslaget ställts till förfogande.

Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 8, 34, 35, 37, 45, 49 och 51 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen behandlade, de under 15 och 25 upptagna överlämnade till
annat departement samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den s. k. allmänna
strömrensningen. (20.)

Ärendet är slutbehandlat genom Kungl. Maj:ts proposition n:r 415 till 1920 års
riksdag.

2. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj 1900
infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl. Maj:t
icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

3. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, oavgjort endast beträffande sockenallmänningar
och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län, varom den
s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande. Sedan domänstyrelsen
avgivit utlåtande, är ärendet jämte övriga skogslagstiftningsfrågor föremål för beredning
inom jordbruksdepartementet genom särskilt tillkallad sakkunnig.

4. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5 i

förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Sedan de i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda ämbetsverk, myndigheter och korporationer
numera inkommit med infordrade utlåtanden, är ärendet jämte övriga skogs —

1922 —

447

lagstiftningsfrågor föremål för beredning inom jordbruksdepartementet genom den i

föregående punkt omförmälde sakkunnige.

5. den 19 maj 1904, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t dels med begäran om framläggande av förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, Korporationer och enskilda, dels ock
i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den
24 juli 1903. (166.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 4 meddelats.

6. den 23 maj 1906, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av den för statsverkets räkning utarrenderade delen av kronolägenheten
Halmstads slotts jord. (173.)

Ärendet är remitterat till domänstyrelsen, som ännu icke avgivit utlåtande.

7. den 23 april 1907, angående användande av skogsvårdsavgifter till inköp
av allmänningsskogar. (77.)

Se under 4 här ovan.

8. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majrt angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar å
häradsallmänningar. (185.)

Se under 4 här ovan.

9. den 25 april 1908, i anledning av väckta motioner dels om ändrad lydelse
av 6 § i lagen om vård av enskildes skogar den 24 juli 1903, dels
ock om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av lagstiftningen
om vården av enskildes skogar. (64.)

Se under 4 här ovan.

10. den 1 april 1909, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
lagbestämmelser för betryggande av skogens återväxt å område, varest
avverkningsrätt upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 4 här ovan.

11. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård av och
hushållning med enskildes skogar. (112.)

Se under 4 här ovan.

13. samma dag, i anledning av väckt motion angående omläggning av förvaltningen
av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige. (114.)

— 1922 —

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu ej slutfört sitt
uppdrag i denna del.

14. den 24 maj 1912, angående åtgärder till förekommande av viss skadegörelse
å ungskog. (119.)

Se under 4 här ovan.

15. samma dag, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads- och
fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit från vissa länsstyrelser, bar ärendet den 20
oktober 1920 remitterats till jordkommissionen, varifrån utlåtande ännu ej inkommit.

16. den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande av större överskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

Sedan de i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga numera slutfört sitt
uppdrag, har deras betänkande för utlåtande remitterats till statskontoret, riksräkenskapsverket
och domänstyrelsen. Från dessa myndigheter hava utlåtanden ännu
icke inkommit.

17. samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom försumpning.
(263.)

Sedan statens meteorologisk-hydrografiska anstalt inkommit med utlåtande och Sveriges
geologiska undersökning efter remiss inkommit med yttrande i ärendet, har detsamma
anmälts den 3 juni 1921, därvid Kungl. Maj;t uppdragit åt Sveriges geologiska
undersökning, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt och statens skogsförsöksanstalt
att gemensamt utarbeta en plan för undersökning av markförsumpningens
omfattning och fortskridande samt de andra problem av meteorologisk,
hydrografisk, forstlig och geologisk art, som sammanhänga med frågan om en allmännare
avdikning av landets torvmarker. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

18. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbottens
län av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Utlåtande har ännu ej inkommit från kommittén för den inre renbetesfrågan.

19. den 29 augusti 1914, i anledning av en inom riksdagen väckt motion
angående lånefond till understöd åt kommuner för inköp av skogsmark
för varaktigt skogsbruk. (185.)

Se under 4 här ovan.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenhetex från kronoegendomen Stora och Lilla Åvesta i Kopparbergs
län. (238.)

Det i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda förslag har ännu icke inkommit från J
domänstyrelsen.

1922 —

449

21. den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag ifråga om
ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker och
överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. m. (273.)

Norrländska kolonisationskommittén har ännu icke slutbehandlat ärendet.

22. den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter. (68.)
De i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu ej slutfört sitt
uppdrag.

23. den 31 maj 1916, angående utredning av frågan om frigivande av laxfisket
i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

Kammarkollegium, som anbefallts att verkställa utredning i ämnet, har ännu icke
inkommit med sådan utredning.

24. den 6 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m. (169.)

De i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu ej slutfört sitt
uppdrag. Beträffande kylhusväsendet är ärendet fortfarande beroende på Kungl.
Majrts prövning. 1 övriga delar har ärendet den 31 december 1921 av Kungl. Maj:t
slutbehandlats i samband med ärendet under 30 här nedan.

25. den 7 juni 1916, i anledning av Väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående omorganisation av statens fiskeriadministration. (213.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

26. den 25 april 1917, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädesproduktionen i landet. (103.)

Det i 1918 års ämbetsberättelse omförmälda, från lantbruksstyrelsen infordrade
utlåtandet har ännu icke inkommit.

27. den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majrt i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av
landsbygden m. m. (302.)

De i 1918 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu icke inkommit
med slutligt förslag i ämnet.

28. samma dag, angående'' utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för landets behov
tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

De i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava avgivit betänkande, avseende
användande av kalk, men i övrigt icke slutfört sitt uppdrag. Samtliga över
det avgivna betänkandet infordrade yttranden hava ännu icke inkommit.

57 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.

450

29. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

Ärendet har den 2 november 1921 överlämnats till justitiedepartementet.

30. den 12 juni 1918, angående ifrågasatt utredning rörande livsmedelsproduktionens
allmänna läggning m. m. (337.)

Sedan lantbruksstyrelsen i utlåtande den 10 november 1921 redogjort för åtgärder,
som av Kungl. Maj:t vidtagits i det med skrivelsen avsedda syfte, har Kungl. Maj:t
vid anmälan av ärendet den 31 december 1921 funnit skrivelsen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts ytterligare åtgärd.

31. samma dag, i- anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet uppdrag.
(368.)

Den i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda, från kammarkollegium infordrade utredningen
har ännu icke inkommit.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående längden å saluhållen ved. (369.)

De i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu icke inkommit
med den infordrade utredningen i ämnet.

33. den 13 juni 1918, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag i fråga om kraftigare befrämjande av kolonisationen
å bondejord i Norrland. (342.)

Norrländska kolonisationskommittén har ännu icke avlämnat fullständig utredning i
ärendet.

34. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser om understöd av statsmedel åt
föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk
ävensom i ämnet väckta motioner rörande nämnda kredit samt övrig
fastighetskredit. (416.)

Den 22 juni 1921 bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst
sex sakkunniga för att verkställa utredning dels huruvida och i vad mån åtgärder
från statens sida kunde och lämpligen borde vidtagas för den sekundära fastighetskreditens
ändamålsenliga ordnande, i sammanhang varmed jämväl borde övervägas
spörsmålet om inteckningsrätt i jordbruksinventarier, dels huru nämnda kredit, särskilt
vad jordbruket och landsbygden anginge, kunde på bästa sätt organiseras och
inordnas i kreditgivningen och penningomsättningen i allmänhet, dels ock rörande
de jämkningar, som på grund av den sekundära kreditens ordnande eller eljest
borde företagas i gällande bestämmelser för driftkreditföreningama. De jämlikt
nämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga, till vilka ärendet överlämnats, hava
ännu ej avgivit utlåtande i ärendet.

35. den 21 juni 1918, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för
år 1919 i vad angår jordbruksärenden. (474.)

— 1922 —

451

Sedan förslag i ämnet framlagts till 1921 års riksdag, hava ändrade villkor för lån
från allmänna nyodlingsfonden utfärdats i kungörelse den 17 juni 1921 (sv. f.
n;r 357).

36. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i äinnet
väckta motioner. (.323.)

Den i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen har ännu icke slutförts av
de sakkunniga.

37. den 24 mars 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
egnahemslånefonden. (98.)

Den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen har ännu ej slutförts.

38. den 16 april 1920, angående åtgärder för ökad användning av fisk inom
landet. (106.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu ej slutfört sitt
uppdrag.

39. den 21 maj 1920, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för tryggande av potatisodlingen i riket. (270.)

Sedan lantbruksstyrelsen inkommit med infordrat utlåtande i ärendet, har detsamma
remitterats till kommerskollegium, styrelsen för centralanstalten för jordbruksförsök
och järnvägsstyrelsen. Från samtliga dessa myndigheter hava utlåtanden ännu icke
inkommit.

40. den 1 juni 1920, i anledning av väckt motion angående uppläggande av
en statens fria jordbruksegnahemsfond och en statens fria fiskerifond. (306.)

Den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen har ännu icke slutförts.

41. den 15 juni 1920, angående anordnande av fasta försöksgårdar för jordbruket.
(364.)

Den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen har ännu icke slutförts av
lantbruksstyrelsen.

42. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till lantmäteriväsendet m. m. jämte tre i ämnet väckta
motioner. (321.)

I vad ärendet är beroende på jordbruksdepartementets föredragning, har detsamma
avgjorts genom författningar i ämnet den 31 december 1920 (sv. f. n:r 884, 907 och
912), utom i vad ''avser frågan om ytterligare lättnader i lantmäterikostnader åt mindre
bemedlad sakägare. I denna del är ärendet, efter det lantmäteristyrelsen inkommit
med yttrande, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående lönereglering
för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion. (322.)

Sedan de i 1921 års ämbetsberättelse jämlikt bemyndigande den 22 juni 1920 tillkallade
sakkunniga avgivit utlåtanden, har ärendet, i vad det remitterats till sagda

— 1922 —

452

sakkunniga, avgjorts genom beslut den 23 december 1920 samt den 4 februari och den
19 augusti 1921. Angående ärendet i övrigt hava de jämlikt bemyndigande den
30 juni 1920 tillkallade sakkunniga avlämnat den 24 november 1921 dagtecknat betänkande,
vilket remitterats till domänstyrelsen, varifrån utlåtande ännu ej inkommit.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för tillgodoseende av elektrisk energi för landsbygden i det område, som
omfattas av sydsvenska kraftaktiebolaget. (327.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu icke inkommit
med yttrande i ärendet.

45. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till en flottledslånefond.
(426.)

Sedan domänstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, har detsamma remitterats
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sistnämnda styrelse har ännu icke inkommit
med utlåtande.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 1, 30 och 35 omförmälda av Kungl. Maj:t
slutligen behandlade, det under 29 upptagna överlämnat till annat departement samt
de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande av förslag till lärlingslag.
(91.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen, som tidigare genom remiss anbefallts att, efter
hörande av vissa myndigheter m. fl., gemensamt avgiva utlåtande över ett av
särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat förslag till lag om lärlingsväsendet i vissa
yrken, hava i skrivelse den 26 oktober 1921 anmält, att ämbetsverken numera icke
ansåge sig böra inkomma med utlåtande i ämnet, emedan Kungl. Maj:t den 26 september
1921, på chefens för ecklesiastikdepartementet föredragning, uppdragit åt kollegium
och skolöverstyrelsen att med biträde av sakkunniga gemensamt verkställa utredning
och till Kungl. Maj:t avgiva förslag i syfte att för främjande av yrkesutbildningen
inom såväl industrien som hantverket, handeln och andra näringar, som
kunde komma ifråga, en lärlingslag måtte komma till stånd.

Sistberörda utredning är ännu icke slutförd.

2. den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport av timmer
sjöledes m. m. (80.)

Sedan ett i anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse avgivet sakkunnigutlåtande
ävensom däröver infordrade yttranden varit föremål för förnyad granskning
inom kommerskollegium, har Kungl. Maj:t den 31 december 1921 funnit några ytterligare
åtgärder i ärendet icke höra vidtagas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 -

453

3. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa
avsöndring från hemmanet. (210.)

Sedan ärendet den 21 februari 1921 överlämnats från försvarsdepartementet, har lotsstyrelsen
den 26 i samma månad anbefallts att däri avgiva yttrande. Dylikt yttrande
har ännu icke inkommit.

4. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt understöd
åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas (1917
års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande sjömanshusens omorganisation.
I detsamma beröres även frågan om tillfälliga understöd åt arbetslösa
sjömän.

Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

5. den 17 april 1915, i fråga om förbud mot införsel av fjädrar av vilda
fåglar. (56.)

Sedan kommerskollegium samt tull- och traktatkommittén avgivit infordrade utlåtanden,
har Kungl. Maj:t den 31 december 1921 funnit några ytterligare åtgärder i
ärendet icke böra vidtagas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallade sakkunniga, sammanhänger
med frågan om inrättande av ett statslotteri, vilken fråga för närvarande är föremål
för viss förberedande utredning.

7. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

8. den 20 maj 1916, angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

Av Kungl. Maj:t den 13 februari 1917 tillkallade sakkunniga i ämnet hava dels
den 19 mars 1918 avgivit betänkande rörande frågan om anskaffande för statens
räkning av en havsisbrytare dels den 28 maj 1919 avgivit ytterligare ett betänkande.
Sedan vissa yttranden infordrats över betänkandena, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1922 —

454

9. den 19 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
, till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion. (169.)
Sedan försäkringsinspektionen avgivit infordrat yttrande beträffande sättet för bedrivande
av utav riksdagen i dess skrivelse ifrågasatt utredning, huruvida, i vad omfattning
och på vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga försäkringsbolag måtte
kunna stärkas och försäkringsinspektionens rätt till åtgärder mot dylika bolag ökas,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 april 1918, angående utarbetande av en redogörelse över de förluster
av människoliv och egendom, som sedan världskrigets början inträffat
inom den svenska handelsflottan. (161.)

På uppdrag av Kungl. Maj:t den 1 juli 1918 har kommerskollegium utarbetat den
av riksdagen begärda redogörelsen, och har denna under 1921 utkommit från trycket.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 24 maj 1918, med anledning av väckt motion om höjning av rederilånefonden.
(216.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt en förbättrad
allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. (304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga bestämmelser
rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden m. m. anbefallts
verkställa den begärda utredningen.

Utredningen är ännu icke avslutad.

13. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande av
ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll ställt
penninglotteri. (92.)

Ärendet är föremål för förberedande utredning av särskilt tillkallad sakkunnig.

14. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts .proposition angående beredande
av varukredit åt vissa nödlidande länder. (405.)

Det i riksdagens ifrågavarande skrivelse åt Kungl. Maj:t lämnade bemyndigandet att
ikläda svenska staten betalningsansvar till ett belopp av högst 10 millioner kronor
för varukredit åt vissa nödlidande länder har sedermera, på framställning av Kungl.
Maj:t, av 1921 års riksdag återkallats.

Av 1920 års riksdag lämnat bemyndigande, avseende betalningsansvar för ytterligare
högst 15 millioner kronor, har ännu icke av Kungl. Maj:t tagits i anspråk.

Av dessa ärenden äro''alltså de under 2, 5 och 10 omförmälda av Kungl. Maj:t
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

— 1922 —

455

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1921 och vari under
1921 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på
Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte kortfattad uppgift
om ärendenas behandling.

1. 1907 den 2 oktober (n:r 255), angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1896 om upphörandet av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (n:r 47), angående domstolarnas arkiv m. m.

1910 den 7 januari (n:r 37), angående domstolarnas arkiv m. m.
Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (n:r 399), angående förbud mot användande i firma
av beteckningen »riks» eller därmed jämförligt uttryck.

1910 den 8 november (n:r 577), angående ändring i lagen om handelsregister,
firma och prokura den 13 juli 1887.

1912 den 8 januari (n:r 35), angående ändring eller förtydligande av bestämmelserna
i 16 § samma lag.

1913 den 17 februari (n:r 79), angående ändring i samma lag.

1918 den 27 december (n:r 512), angående införande i samma lag av bestämmelse,
att vid firmateckning för handelsbolag, de, som teckna firman,
jämväl böra underskriva sina namn.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (n:r .88), angående upphävande av bestämmelserom
förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

— 1922 —

456

5. 1910 den 4 februari (n:r 67), angående ändring av gällande bestämmelser
om överlämnande till vederbörande anatomiska institutioner i Uppsala,
Stockholm och Lund av lik efter självmördare m. m.

Ärendet är anmält för Kungl. Maj:t den 17 juni 1921, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades att tillkalla en sakkunnig för att verkställa utredning
rörande förskaffandet av lik för den anatomiska undervisningen ävensom avgiva de
förslag, till vilka nämnda utredning kunde föranleda. Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Ecklesiastikdepartementet.)

6. 1911 den 18 mars (n:r 172), angående ändring i bestämmelserna om rätt
för utlänning att här i riket driva handel.

Kungl. Maj:t har den 25 februari 1921 uppdragit åt särskild sakkunnig att verkställa
vissa för en revision av gällande näringsfrihetsförordning jämte därmed sammanhängande
författningar erforderliga förberedande utredningar. Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Handelsdepartementet.)

7. 1911 den 28 september (n:r 508), angående meddelande av bestämmelser
till förebyggande av felaktiga sammanräkningar vid proportionella val.

Lag i ämnet är utfärdad den 17 juni 1921 (sv. f. n:r 31-6). (Justitiedepartementet.)

8. 1912 den 23 maj (n:r 313), angående ersättning för syn å klockarboställe.
Ärendet anmäldes för Kungl. Maj:t den 24 augusti 1920 i samband med avlåtande
av skrivelse till kyrkomötet med förslag till dels lag om bidrag av allmänna medel
till avlöning åt kantorer, klockare (kyrkofogdar) samt kyrkoskrivare och dels lag om
kantorer. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Ecklesiastikdepartementet.)

9. 1915 den 29 september (n:r 321), angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över till urbota bestraffningar dömda,
icke häktade personer.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1915 den 31 december (n:r 589), angående meddelande av särskilda bestämmelser
rörande hemliga handlingars förvarande hos civila myndigheter
m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1916 den 31 oktober (n:r 604), angående edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande har ännu ej inkommit. (Justitiedepartementet.
)

12. 1918 den 15 januari (n:r 43), angående ändring i gällande hyreslagst,ilning
till förmån för mindre bemedlade.

Sedan utlåtanden avgivits av länsstyrelserna och Ö. Ä., är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

— 1922 —

457

13. 1919 den 31 oktober (n:r 507), angående en ifrågasatt polisförfattning m. m.
Chefen för socialdepartementet har den 28 januari 1921 jämlikt Kungl Maj:ts bemyndigande
tillkallat en sakkunnig person att inom departementet biträda med utredning
angående ordnandet av polisväsendet i riket. Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Socialdepartementet.)

14. 1920 den 15 mars (n:r 148), angående ändring av kungl. kungörelsen den
23 december 1915 angående fångförteckningar och rapporter från fängelserna
och tvångsarbetsanstalterna i riket.

Ändring i det ifrågasatta hänseendet har genomförts genom kungl. kungörelsen den
8 april 1921 angående ändrad lydelse av 3 § i 1915 års kungörelse (sv. f. n:r 154).
(Justitiedepartementet.)

15. 1920 den 23 april (n:r 200), angående gemensamt tingsställe för Östra
Värends domsaga ävensom utfärdande av tidsenliga lagbestämmelser angående
tingshusbyggnad m. m.

Kungl. Maj:t har den 29 april 1921 funnit förslaget om Uppvidinge och Konga härads
tingslags förening till ett tingslag liksom framställt yrkande om domsagans delning
ej föranleda vidare åtgärd. Vidkommande frågan om tingsställenas förflyttning till
Växjö utan förening av tingslagen överlämnade Kungl. Maj:t ärendet till K. B. i
Kronobergs län. K. B. har den 22 december 1921 funnit frågan om förflyttning av
Uppvidinge härads tingsställe från Lenhovda till Växjö icke föranleda K. B:s vidare
åtgärd men beträffande Konga härad förordnat, att dess tingsställe skall inom viss
tid vara förlagt till Växjö. Angående tingshusbyggnad m. m. har lagförslag i ämnet
den 25 november 1921 remitterats till lagrådet. (Justitiedepartementet.)

16. 1920 den 5 juni (n:r 246), angående ändring av 15 § i lagen den 30 maj
1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse.

Sedan socialstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet med förslag till ändrad lydelse av
ifrågavarande lagrum, har Kungl. Maj:t funnit framställningen icke föranleda vidare
åtgärd. (Socialdepartementet.)

17. 1920 den 11 december (n:r 516), angående ändring av 39 § i kungl. förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften m. m. ävensom
av formuläret till de i 34 § av samma förordning omförmälda blanketter.

I proposition (n:r 232) till 1921 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t ändring i stämpelförordningen
bland annat i de avseenden, som i framställningen voro i fråga, men
blev förslaget icke i dessa delar av riksdagen bifallet. (Finansdepartementet.)

58 Justitieombudsmannens ämbetsberäUelse till 1922 års riksdag.