Kung!. Maj:ts proposition Nr 9.
1
Nr 9.
Kungl. Maj.is proposition till riksdagen angående viss ändring av
den i enlighet med riksdagens skrivelse den 22 mars 1921,
nr 98, utfärdade förordningen den 24-mars 1921 (nr 121)
angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å
socker; given Stockholms slott den 31 december 1921.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdragav
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december
1921.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Departementschefen, statsrådet Linders anför:
I propositioner till lagtima riksdagarna ett vart av åren 1917—
1921 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen godkänna vissa åtgärder i
syfte att säkerställa tillgången å socker för nästföljande konsumtionsår
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 8 käft. (Nr 9.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
genom en tillräckligt omfattande betodling. I enlighet med statsmakternas
härutinnan fattade beslut hava de båda inhemska sockerbolagen, svenska
sockerfabriksaktiebolaget och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,
beretts vissa förmåner mot det att de tillförsäkrat betodlarna viss
minsta betaluing för av dem odlade betor. Statsmakternas beslut
åren 1919, 1920 och 1921 innefattade sålunda, bland annat, att staten
gent emot bolagen iklädde sig garanti för sådana av Kungl. Maj:t godkända
kostnader för inköp av respektive 1919, 1920 och 1921 års betskörd
och dennas förädling, som icke täcktes av härför av vederbörande
bolag på förhand mot redovisningsskyldighet uppburna medel och som
icke heller kunde uttagas vid det framställda sockrets försäljning.
En följd av statens garanti har varit, att riksdagen dels på Kungl.
Majrts förslag i propositioner den 16 maj 1919, nr 405, och den 5 mars
1920, nr 188, bemyndigat Kungl. Maj:t att för viss tid förordna om
importmonopol å socker, dels ock antagit i proposition den 25 februari
1921, nr 102, framlagt förslag till förordning angående införselmonopol
jämte fastställande av högsta pris å socker. I skrivelse den 22 mars
1921, nr 98, anmälde riksdagen sitt beslut i sist nämnda fråga.
I överensstämmelse med riksdagens sålunda fattade beslut utfärdade
Kungl. Majrt den 24 mars 1921 förordning (nr 121) angående införselmonopol
jämte fastställande av högsta pris å socker. Förordningen
gäller tills vidare till och med den 31 oktober 1922. I § 1 första
stycket av förordningen stadgas, att socker icke får till riket införas
av annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka Kungl.
Maj:t överlåter sådan rätt, utom i de fall, varom i § 3 av förordningen
förmäles. I § 3 c) medgives, att resande, som ankommit från utrikes
ort, får för eget bruk mot erläggande av stadgad tull införa socker
intill en myckenhet av fem kilogram eller den större myckenhet, som
Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t därtill bemyndigar medgiver.
Den 21 oktober 1921 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla tre sakkunniga personer för att verkställa
utredning och avgiva yttrande angående förhållanden, som sammanhänga
med de lämnade statsgarantierna för inköp och förädling av
svensk sockerbetsskörd.
Därvid skulle bland annat ske utredning angående det lägsta
sockerpris, som bolagen behövde tillförsäkras, för att- kostnaderna för
inköp av betskörd måtte täckas utan förlust för statsverket på grund
av den lämnade garantin. I sammanhang därmed skulle jämväl undersökas,
huruvida för stutsgarantiernas avveckling utan dylik förlust
erfordrades åtgärder av statsmakterna utöver redan vidtagna. Därvid
Kungl. Maj.ts proposition Nr 9. 3
borde givetvis beaktas riksdagens i dess skrivelse den 15 mars 1921,
nr 86, åberopade, av jordbruksutskottet gjorda uttalande att, därest av
någon anledning statens medverkan till den inhemska sockerproduktionens
stödjande framdeles skulle anses böra ifrågakomma, denna borde beredas
i annan form än statsgaranti. Nu gällande införselmonopol och prisreglering,
som vore en följd av statsgarantin, borde således ej utan
tvingande skäl förlängas. I det nuvarande, genom den osedvanligt rika
sockerbetsskörden uppkomna, av riksdagen helt visst ej förutsedda läget
torde emellertid vid en undersökning av förefintliga möjligheter att utan
förlust avveckla statsgarantierna icke från omprövning helt uteslutas
frågan om någon tids förlängning av import- och prisreglering. Därest
för avveckling utan förlust ytterligare statsåtgärder befunnes erforderliga,
borde förslag därom utarbetas i god tid för deras framläggande för
1922 års riksdag.
Av mig jämlikt nämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga,
ledamöterna av riksdagens första kammare numera landshövdingen A.
W. T. von Sneidern och fabriksidkaren Gustaf Boman ävensom direktören
Karl Eriksson, hava i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet
den 14 december 1921 avgivit utlåtande rörande den del av
deras uppdrag, som avser undersökning av förefintliga möjligheter att
utan förlust för staten avveckla statsgarantierna till de båda sockerbolagen.
Sakkunniga föreslå i detta utlåtande, att för riksdagen måtte
framläggas förslag, att förordningen den 24 mars 1921 (nr 121) angående
införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker måtte
förlängas att gälla till den 1 juli 1923, samt att den ändring av förordningen
omedelbart måtte få vidtagas, att ur denna utginge bestämmelsen
om resandes rätt att till landet införa 5 kilogram socker.
Såsom skäl för sistnämnda ändringsyrkande hava de sakkunniga
framhållit, att sagda bestämmelse föranlett missbruk. Efter sockerregleringens
upphörande i Danmark och där inträffade prisfall å socker hade
sålunda icke obetydliga kvantiteter socker på grund av berörda bestämmelse
införts till Skåne. Denna import, som tagit fart, då helraffinerat socker
kunnat erhållas i Danmark men ej i Sverige, komme kanske att något
avmattas, när helraffinerat socker nu vore tillgängligt även i Sverige.
Såvitt sakkunniga kunde förstå, tjänade dock bestämmelsen ifråga ej
numera något legitimt syfte utan borde utgå ur förordningen.
En framställning i syfte att förekomma sockerimport från Danmark
har jämväl gjorts av Sveriges köpmannaförbund i skrivelse till
chefen för jordbruksdepartementet den 21 december 1921.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
Departements
chefen.
Förbundet har därvid såsom ett verksamt medel att hindra importen
förordat, att priset å det svenska sockret fixerades till sådan nivå,
att det ej längre medförde någon ekonomisk fördel att införa utländsk
vara.
Generaltullstyrelsen har i infordrat utlåtande den 30 december
1921 tillstyrkt den av sockersakkunniga föreslagna ändringen av 3 § i
ovannämnda förordning samt därvid överlämnat ett från tullkammaren i Hälsingborg
inhämtat yttrande i ärendet av i huvudsak följande lydelse.
Under de trenne första kvartalen av 1921 hade av resande från Danmark
införts sammanlagt 125 kilogram raffinerat socker, varvid största importen per
månad utgjort 34 kilogram. Motsvarande införsel under oktober och november 1921
hade utgjort respektive 127 och 2,559 kilogram och under tiden 1—26 december
1921 15,637 kilogram. Enligt uppgift från de tjänstemän, som handhade bestyret
med tullbehandling av från utlandet ankommande resandes effekter, hade det under
december stundom inträffat, att, då i Hälsingborg bosatta familjer rest över till
Helsingör, varje familjemedlem vid återkomsten medfört 5 kilogram socker. Småbarn
hade dock vid dylika tillfållen icke tillerkänts den resande eljest tillkommande
rätten. I den mån det varit möjligt, hade personalen sökt öva kontroll över att
medfört socker varit avsett för den resandes eget bruk.
De sakkunnigas arbete har ännu ej fortskridit så långt, att sockerbolagens
räkenskaper för det räkenskapsår, som slutar under sommaren
1921, blivit slutligen granskade. Ej heller hava'' de av sockerbolagen
upprättade produktionskostnadskalkyler för innevarande konsumtionsår
varit föremål för dylik granskning. Då jag anser det vara i hög grad
önskvärt, att granskning i dessa avseenden må vara slutförd och med
stöd därav statens förpliktelse på grund av garantierna må kunna något
så när beräknas, innan frågan om förlängning av importmonopolet
och prisregleringen företages till avgörande, anser jag mig icke för
närvarande böra förelägga Eders Kungl. Maj:t denna fråga. Såsom
av uppdraget till de sakkunniga framgår, torde dylik förlängning icke
böra ifrågakomma, därest det visar sig möjligt att på annat sätt avveckla
garantierna utan förlust för staten.
Däremot finner jag i likhet med de sakkunniga den med stöd av
mom. c i § 3 av importmonopolförordningen pågående införseln av
socker, som företrädesvis äger rum över Hälsingborg, hava den omfattning,
att ett omedelbart ingripande till importens förhindrande är
påkallat.
Den av Sveriges köpmannaförbund i sådant syfte förordade anordningen
att så fixera priset å det svenska sockret, att det ej längre
Klinål. Maj:In proposition Nr 9. r>
medför någon ekonomisk fördel för den enskilde att införa utländskt
socker, är enligt min mening helt utesluten. Detta skulle nämligen
nödvändiggöra så avsevärd prissänkning å socker, att sockerbolagens
inkomster å försålt socker icke på långt när skulle täcka de av staten
garanterade kostnaderna för inköp och förädling av den svenska sockerbetsskörden,
något som i sin tur skulle, på grund av statens garanti
gent emot sockerbolagen, leda till ersättningsskyldighet för staten.
Så länge det är nödvändigt att medelst statsåtgärder hålla ett
högre pris å svenskt socker än världsmarknadspriset föranleder, bör
det tillses, att ej utan goda skäl tillfälle gives till införsel av billigare
utländskt socker. Det kan sålunda icke vara lämpligt att
vissa, låt vara endast ett fåtal personer, tack vare åsyftade medgivande
i införselmonopolförordningen beredas tillfälle att, t. ex.
genom särskilt för ändamålet företagna regelbundna resor mellan Hälsingborg
och Helsingör, skaffa sig socker till förmånligare pris än
den övriga allmänheten är nödsakad betala, helst det icke torde vara
uteslutet, att införseln sker ej blott för att tillgodose det egna behovet
utan även i spekulationssyfte. Då i Sverige numera finnes riklig tillgång
på socker av högsta kvalitet, föreligger, såvitt jag kan finna, icke
någon som helst anledning att såsom regel medgiva resande till Sverige
att föra med sig socker. I undantagsfall, såsom exempelvis vid inflyttning
av familj med hushåll, skulle däremot alltjämt Kungl. Maj:t äga
jämlikt § 1 av införselmonopolförordningen rätt att, efter prövning av
föreliggande förhållanden, medgiva tillstånd till införsel av sockerförråd.
På grund av vad jag sålunda anfört, anser jag, att nu i förordningen
om införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker medgiven
rätt för resande att införa socker utan särskilt tillstånd bör borttagas.
Som emellertid förordningen varit underställd riksdagen, torde
medgivande av riksdagen erfordras för ändring av densamma.
Jag får således hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att
medgiva sådan ändring av den i enlighet med riksdagens
skrivelse den 22 mars 1921, nr 98, utfärdade förordningen den 24
mars 1921 (nr 121) angående införselmonopol jämte fastställande av
högsta pris å socker, att bestämmelsen under § 3 c) i förordningen,
att resande, som ankommit från utrikes ort, må för eget bruk mot
erläggande av stadgad tull införa socker intill en myckenhet av fem
kilogram eller den större myckenhet, som Kungl. Maj:t eller den Kungl.
Maj:t därtill bemyndigar medgiver, må upphöra att gälla.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 8 höft (Nr 9.) 2
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
l
Vid protokollet:
Sven Nordeberg.
.STOCKHOLM, ISAAC MARCTJS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922-