Kung!. Maj:ts proposition nr 79.

1

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pension å allmänna
indragning sstaten åt pressombudet i London IL F.
Vallentins änka, Agnes Eliza Mary, f. Hartwig; given
Stockholms slott den 3 februari 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för denna dag,
föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Hj. Branting.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden ■
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Herr statsministern och ministern för utrikes ärendena anför:

Vid en ålder av nyss uppnådda 60 år avled den 25 februari 1921
pressombudet vid beskickningen i London Hugo Ferdinand Vallentin,
efterlämnande sin hustru Agnes Eliza Mary, född Hartwig, som fortfarande
vistas i London.

Vallentin både innehaft sill berörda anställning från och med den
29 mars 1909 samt både därför uppburit arvode, som från början utgått
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 69 käft. (Nr 79.) 1

2

Kungt. Maj:ts proposition nr 70.

med £ 1,000 om året, vari då skulle ingå kostnaderna för alla slags med
postens riktiga skötande förenade expenser. Med levnadskostnadernas
stegring under krigsåren och med de hastigt växande anspråk, som Vallentin
då ansåg sig böra i görligaste mån söka fylla både i fråga om representation
gent emot den inflytelserika bekantskapskrets han småningom
förstått skaffa sig inom den brittiska tidningsvärlden och gent emot landsmän,
vilka han i London alltid tjänstvilligt gick till hända med råd och
dåd, blev detta arvode i ett för allt så uppenbart otillräckligt att en höjning
ansågs böra beviljas. Arvodet uppgick därefter under åren 1919 och

1920 till 24,250 kronor samt var avsett att från och med den 1 januari

1921 utgå med 26,000 kronor för år räknat. Såsom pressombud hade
Vallentin till uppgift att noggrant följa med den periodiska pressen i Storbritannien
och Irland, särskilt med avseende på allt som kunde vara av intresse
för Sverige, att hålla beskickningscbefen underkunnig härom, att stå
till hans förfogande såsom förmedlare till pressen, att kontrollera uppgifter
om Sverige och svenska förhållanden i denna press och rätta oriktiga
uppgifter därom, samt vidare att i största möjliga utsträckning i pressen
och annorlunda i publiciteten sprida upplysningar om Sverige och svenska
förhållanden.

Uti eu den 17 april 1921 dagtecknad skrift har änkefru Vallentin
hemställt, att åt henne måtte beviljas någon pension. I skrivelsen framhålles,
hurusom fru Vallentin, förutom en pension från Publicistklubbens
pensionskassa, endast hade att leva av vad som komme att inflyta efter
försäljningen av boets lösöre, samt att hon fått betala arvsskatt i både
England och Sverige; då hon vore 63 år gammal, kunde hon ej heller
beräkna att själv bidraga till sitt uppehälle, varför hennes ställning vore
bekymmersam.

Kungl. Maj:ts minister i London har, med översändande av berörda
skrivelse, förklarat sig kunna bestyrka de i densamma lämnade
uppgifterna angående fru Vallentins ekonomiska ställning, samt upplyst,
att den kort efter skrivelsens dagtecknande hållna auktionen å boets
lösöre lämnat en behållning av endast £ 1,040.

Enligt uppgift från Publicistklubben uppgår den av Svenska publicisternas
pensionskassa åt fru Vallentin beviljade pensionen till 1,250
kronor om året.

Statskontoret har uti infordrat utlåtande anfört följande: Statskontoret
tilläte sig erinra därom, att änka efter person, som icke varit
delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, plägade tillerkännas årligt
understöd av statsmedel endast då mannen under lång tid utfört arbete
i statens tjänst och hans därunder åtnjutna avlöningsförmåner icke an -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

sages hava kunnat medgiva, att viss del därav avsatts för pensionsändamål
samt då änkan befunne sig i betryckta ekonomiska förhållanden
och på grund av hög ålder eller försvagad hälsa vore urståndsatt att
sig själv försörja. Vad nu förevarande fall beträffade hade Vallentin
arbetat i statens tjänst under ej fullt 12 år och hade därvid uppburit
arvode med lägst £ 1,000 och högst 26,000 kronor. Någon uppgift rörande
behållningen i boet syntes ej hava lämnats, men hade det meddelats,
att försäljningen av boets lösöre givit en behållning av £ 1,040.
Vidare åtnjöte fru Vallentin pension från Svenska publicisternas pensionskassa
till belopp av 1,250 kronor årligen. Med hänsyn till ovanberörda
förhållanden kunde enligt statskontorets mening i förevarande fall knappast
sådana omständigheter anses föreligga, att pension av statsmedel
borde hos riksdagen utverkas.

Visserligen sträckte sig såsom av det nyss sagda framgår Vallentins
verksamhet i statens tjänst icke utöver ett större antal år, men dessa,
särskilt de sista fem å sex åren, voro däremot så mycket mera arbetstyngda
och brydsamma. Det arbete, som under världskriget och därefter
av Vallentin utfördes, därvid han mången gång ställdes inför särdeles
ömtåliga situationer, var synnerligen krävande och ansvarsfullt.
Tack vare emellertid den sällsynta duglighet, som Vallentin vid sitt
uppdrags fullgörande ständigt ådagalade, och för vilken han från de
mest skilda håll undfick obetingat erkännande, gjorde han under hela
sin tid i London och alldeles särskilt under krigsåren vårt land synnerligen
stora tjänster.

Med hänsyn härtill har jag ansett det icke vara med statens värdighet
förenligt att lämna hans änka utan hjälp, då hon därav är i
trängande behov. Med anledning av statskontorets yttrande, att någon
uppgift rörande behållningen i boet efter Vallentin icke syntes hava lämnats,
vill jag erinra därom, att Kungl. Maj:ts minister i London förklarar sig
bestyrka de av änkefru Vallentin lämnade uppgifterna angående hennes
nuvarande ekonomiska ställning. Av dessa framgår, att i boet ej funnits
annan nämnvärd behållning än lösöret. Jag kan emellertid personligen
vitsorda, att Vallentin ansåg sig hava genom att till detta förvärva talrika
föremål av särskilt värde sörjt för en icke helt obetydlig kapitalbehållning
i händelse han avlede före sin hustru. Boet måste nu emellertid
realiseras under eu svår depressionstid, varigenom som behållning
inflöt blott en bråkdel av dess värde under mera normala tider.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört har jag ansett det vara
med billigheten överensstämmande, att änkefru Vallentin beredes eu årlig

Departe ments chefen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

pension, att från och med den 1 april 1921 utgå från allmänna indragningsstaten
till belopp, som jag finner mig böra föreslå till 1,200 kronor
för år räknat.

Jag får alltså hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att pressombudet vid beskickningen i London
Hugo Ferdinand Vallentins änka Agnes Eliza Mary,
född Hartwig, må från och med den 1 april 1921 under
sin återstående livstid, så länge bon förbliver i sitt
nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 1,200 kronor.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Z. Prsybyszewski Westrup.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

220245