Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
1
Xr 78.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;
given Stockholms slott den 24 februari 1922.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
GUSTAF.
Anders Örne.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 68 käft. {Nr 78.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att 35 § sista stycket och 77 § första stycket
i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet skola erhålla följande ändrade lydelse:
35 §.
Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom landsfiskalens
föranstaltande utföres, skall av vägstyrelsen förskjutas, dock,
vad angår botande av tillfälliga brister, ej till högre belopp än landsfogden
i länet efter granskning av kostnadsräkningen godkänner. Kostnadsbelopp,
som sålunda bör förskjutas, skall av landsfiskalen omedelbart
efter arbetets utförande uttagas av vederbörande väghållare eller vägfogde
men skall, där tillgång saknas till beloppets gäldande, stanna å
vägkassan.
77 §.
Underlåter väghållare eller, där vägfogde finnes, denne att efter
föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskriven tid
bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant av väghållare, som
blivit om dylika brister av vägfogden underrättad, böte den försumlige
från och med tio till och med tvåhundra kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
o
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 januari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Thorsson, Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman, Linders,
SCHLYTER, ÖRNE.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, följande:
Enligt 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet åligger det landsfiskal att låta mot lega
eller annorledes avhjälpa de brister i vägunderhållet, som anmärkts vid
vägsyn eller formlig efterbesiktning eller ock tillfälligtvis uppkommit
emellan de årliga vägsynerna, för såvitt bristerna ej botas av väghållaren.
Kostnaden för sådan väglagning äger landsfiskalen omedelbart uttaga
bos vederbörande väghållare eller vägfogde. Sannolikt har man vid
stadgandets tillkomst utgått från att landsfiskalen skulle bortlega avhjälpandet
av bristerna på sådana villkor, att entreprenören skulle hava
att för entreprenadsumman hålla sig allenast till den försumlige väghållaren.
Emellertid ligger det i sakens natur, att svårigheter måste yppa
sig vid försök att åvägabringa entreprenad på dylika villkor. Särskilt i
det fall att den försumlige väghållaren är insolvent, kan en sådan entreprenad
icke vara begärlig. Utvecklingen har också gått i den riktning,
att landsfiskalen för att kunna åvägabringa entreprenadavtal nödgats ikläda
sig personlig ansvarighet för entreprenadsumman, oavsett huruvida han
sedan kan uttaga densamma hos väghållaren.
Uti en den 6 november 1920 dagtecknad skrivelse har länsstyrelsen Framställi
Jönköpings län anfört: StyZl
För
att kunna föranstalta om avhjälpande av påsynade brister i vägunder- *«» i Jonhållet
måste landsfiskalerna utfästa sig att personligen ansvara för den för väg- >löVln9s länlagningsarbetet
utgående ersättningen. I de flesta fall kunde väl ersättningsbeloppet
uttagas av vederbörande väghållare, men om denne dessförinnan för
-
4
Framställning
av
länsstyrelsen
i Gottlands
län.
Skrivelse
från länsstyrelsen
i
Malmöhus
län.
1920 års
vägsalt
kunnig a
Kungl. Maj:ts proposition nr 7<S''.
6attes i konkurs, finge landsfiskalen åtnöjas med utdelning i konkursen för sitt
utlägg såsom övriga oprioriterade borgenärer. Exempel härpå hade förekommit
inom länet. • Då avhjälpandet mot lega av ifrågavarande brister med hänsyn till
gällande höga priser på arbete och materiel ofta droge betydande kostnader, ställde
sig landsfiskalerna ofta betänksamma inför anlitandet av denna åtgärd. Det vore
därför av stort behov påkallat, att förskottsmedel ställdes till förfogande för bestridande
av ifrågavarande kostnader. Länsstyrelsen ifrågasatte förty skyndsamt
utarbetande av förslag om tillägg till 35 § i gällande väglag av innehåll, att
kostnad för väglagning, som enligt samma paragraf utfördes genom landsfiskals
föranstaltande, skulle i mån av behov förskjutas av vägkassan inom vederhörande
väghållningsdistrikt.
I skrivelse den 25 januari 1921 har länsstyrelsen i Gottlands län
framhållit följande:
Då det ålåge landsfiskalen såsom tjänsteplikt att uti ifrågavarande fall
föranstalta om väglagning, kunde det icke skäligen begäras, att han skulle förskjuta
för ändamålet erforderliga medel och ännu mindre att han skulle riskera
att ej erhålla ersättning för sålunda förskjutna medel. Utsikten därtill syntes,
särskilt då det gällde dyrbarare väglagningar, verka avskräckande för landsfiskalen
att ingripa med den kraft, som omständigheterna krävde. Då tvekan kunde råda,
huruvida förskott av statsmedel för dylik väglagning finge lämnas, hemställde
länsstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte förklara, att sådant förskott finge på rekvisition
i varje särskilt fall utbetalas mot redovisningsskyldighet.
Slutligen har länsstyrelsen i Malmöhus län hos Kungl. Maj:t anmält
ett fall, som är ägnat att belysa de i förutnämnda framställningar
omförmälda svårigheterna.
Vid efterbesiktning å allmän väg inom Luggude härad befanns viss väglott
behäftad med brister, vilkas avhjälpande beräknades kosta nära 5,000 kronor.
Vederbörande väghållare var försatt i konkurs och den fastighet, vilken väglotten
tilldelats, syntes icke vid försäljning kunna inbringa tillnärmelsevis så mycket
som erfordrades för täckande av inteckningarna. Sedan landsfiskalen anmält förhållandet
hos vägstyrelsen, förklarade de väghållningsskyldige, att kostnad för
väglagning, som landsfiskalen icke kunde utfå av vederbörande väghållare, borde
gäldas av vägkassan. I sin skrivelse har länsstyrelsen anfört, att i förevarande
fall ingen annan utväg syntes erbjuda., sig än att ur vägkassan gälda kostnaderna
för bristfällig vägs iståndsättande. Även om ett dylikt förfogande icke hade
direkt stöd i gällande väglags lydelse, torde det knappast kunna anses främmande
för de uppgifter, vägkassan avsage att fylla.
Över den av länsstyrelsen i Jönköpings län gjorda framställningen
har yttrande infordrats från 1920 års vägsakkunniga. De sakkunniga
hava till en början erinrat, att, därest det av de sakkunniga avgivna
förslaget till ny väglag upphöjdes till lag, brister i väghållningen kunde
förväntas bliva mera sällsynta samt att uppkomna brister enligt förslaget
skulle avhjälpas på vägdistriktets bekostnad, därvid förutsattes, att medel
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
för sådant ändamål komme att förskjutas av statsanslag, som skulle omhänderhavas
av länsstyrelsen. De sakkunniga hava vidare anfört:
»Beträffande den tid, som må återstå, intill dess ny lagstiftning träder i
kraft, synas åtgärder i det av länsstyrelsen angivna syfte vara av behovet påkallade.
De sakkunniga hava så mycket större anledning att förorda ett avhjälpande
av det utav länsstyrelsen påvisade missförhållandet, som enligt de sakkunnigas
omförmälda förslag vägarna skola till det nya vägdistriktet överlämnas
i laggillt skick. För att detta önskemål skall förverkligas, lärer i många fall
landsfiskalens ingripande bliva nödvändigt. De sakkunniga hava emellertid icke
funnit lämpligt att, då ny lagstiftning på ifrågavarade område snart lärer vara
att förvänta, vidtaga någon ändring i nu gällande väglag. I stället torde med
fördel kunna väljas den ovan antydda utvägen, att av statsmedel nödigt belopp
ställes till varje länsstyrelses förfogande, så att länsstyrelsen må kunna vid förekommande
behov mot redovisningsskyldighet tillhandahålla vederbörande landsfiskal
för ifrågavarande ändamål erforderliga medel. Den kostnad, som till följd
härav slutligen kommer att drabba statsverket, lärer bliva jämförelsevis ringa,
då utgiften för bristens avhjälpande i regel torde kunna uttagas av den försumlige
väghållaren.»
Sedan den av länsstyrelsen i Gottlands län gjorda framställningen Övriga
remitterats till statskontoret för utlåtande, har statskontoret inhämtat lans^''eh
yttranden från länsstyrelserna i övriga län. Samtliga hörda länsstyrelser
utom två hava därvid tillstyrkt bifall till nämnda framställning, och har
av utlåtandena framgått, att åtskilliga länsstyrelser redan nu ansett sig
oförhindrade att för ifrågavarande ändamål utanordna förskott av statsmedel.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län hava avstyrkt
bifall till framställningen. Förstnämnda länsstyrelse har anfört:
Tillämpningen av 35 § väglagen torde icke med nödvändighet förutsätta,
att landsfiskalen förfogade över medel till gäldande av kostnaden för iståndsättandet
av bristfällig väg. Landsfiskalen kunde förfara så, att han utbjöde arbetet
med vägens iståndsättande under förklaring, att den betingade ersättningen
komme att hos väghållaren uttagas för att tillhandahållas entreprenören, I sådant
fall erhölle entreprenören genom arbetets utförande en fordran hos väghållaren
ej hos landsfiskalen. Att av allmänna medel tillhandahålla landsfiskalen
förskott för ersättningens utbetalande till entreprenören, skulle uppenbarligen
innebära ett överflyttande på staten av den förlust, som kunde uppstå, för aen
händelse beloppet ej skulle kunna uttagas hos väghållaren. En dylik anordning
kunde icke vara att förorda.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att det icke inom länet
inträffat, att landsfiskal behövt föranstalta om väglagning mot lega,
vadan några bestämmelser uti ifrågavarande syfte, vad nämnda län anginge,
icke vore av behovet påkallade.
6
Kung1. Maj:ts proposition nr 78.
Stats
kontoret.
Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
I avgivet utlåtande har statskontoret anfört, bland annat:
Statskontoret funne väl nu gällande bestämmelser uti ifrågavarande avseende
mindre tillfredsställande, men det syntes kunna ifrågasättas, huruvida
olägenheterna borde avhjälpas genom det av länsstyrelsen i Gottlands län föreslagna
och av flera länsstyrelser redan tillämpade systemet med förskott av statsmedel.
Detta kunde medföra, att kostnad för vägunderhåll i vissa fall kunde
komma att drabba statsverket, oaktat någon skyldighet för staten att på detta
sätt bidraga till vägunderhållet icke funnes. Några medel, med vilka dylika kostnader
skulle kunna bestridas, vore för övrigt icke anvisade i riksstaten. Statskontoret
kunde fördenskull icke biträda berörda förslag. Därest ordnandet av förevarande
fråga ansåges icke kunna anstå i avbidan på helt ny väglag, syntes i nu gällande
väglag böra inarbetas stadgande, i syfte att nödig kostnad för ifrågavarande
väglagningsarbeten skulle i mån av behov förskjutas av vederbörande vägkassa.
Utlåtande i ärendet har jämväl infordrats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som anfört:
»Då det enligt 35 § väglagen åligger landsfiskal, därest väghållare eller
vägfogde underlåter att avhjälpa vid vägsyn påsynade brister, att mot lega eller
annorledes besörja arbetets utförande, torde man kunna anse detta stadgande innebära
skyldighet för länsstyrelse att på vederbörande landsfiskals rekvisition mot
redovisningsskyldighet tillhandahålla honom för ändamålet erforderliga medel,
eftersom den ekonomiska risk, som kan följa med stadgandet i fråga, givetvis bör
löpas av den myndighet, som har att övervaka lagens efterlevnad, och ej av i
myndighetens tjänst anställd personal.
Då det emellertid kan tänkas inträffa, att ersättning ej kan av väghållare
utfås för sålunda av länsstyrelse förskotterade medel, skulle det kunna hända,
att staten finge vidkännas kostnaderna för sådan försummad väghållning. Såsom
statskontoret framhållit, finnas inga medel härför anvisade i riksstaten. Närmast
synes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som om ersättningen för dylika
kostnader borde åligga respektive vägkassor, ur vilka, enligt väglagens 53 §,
samtliga för vägväsendet erforderliga utgifter skola bestridas, så vitt de ej på
grund av andra bestämmelser skola annorlunda utgå. Till vägkassorna ingå även
de bidrag av statsmedel, som lämnas för underhållet av allmän väg, bro och
färja, således även bidrag till vägdelar, vilkas underhåll på berörda sätt försummats.
Så länge något uttryckligt stadgande om gäldande av sådan ersättning ur
vägkassa icke finnes, kan det dock ifrågasättas, huruvida vägstyrelse äger laglig
vare sig rätt eller skyldighet härutinnan. Ett förtydligande av den nuvarande
väglagen torde för den skull vara behövligt, varigenom länsstyrelserna givas dels
uttrycklig befogenhet att lämna omskrivna slag av förskott, dels rätt att, om beloppets
utfående av vederbörande väghållare skulle visa sig omöjligt, av vägkassan
erhålla ersättning för detsamma, varvid vägkassan bör hava rätt att utkräva
beloppet av den försumlige väghållaren i första hand genom innehållande
av honom tillkommande statsbidrag.»
Under åberopande av vad sålunda anförts har väg- och vatten -
Kungi. Maj:ts proposition nr 78. 7
byggnadsstyrelsen hemställt om förtydligande av gällande väglag på sätt
styrelsen ifrågasatt.
Av den i ärendet förebragta utredningen framgår uppenbarligen, Deportera
förhållandena uti ifrågavarande avseende icke äro tillfredsställande. mentschefenDet
kan ej vara riktigt, att landsfiskalen för väglagning skall behöva
vidkännas utlägg samt, i händelse av väghållarens insolvens, till och
med riskera att icke kunna återfå detsamma. Det ligger i öppen dag,
att även den mest nitiske landsfiskal måste rygga tillbaka för att på sådana
villkor avhjälpa uppkomna brister i vägunderhållet, särskilt när det
är fråga om större belopp. Åtskilliga exempel i detta avseende åberopas
ock i de avgivna yttrandena. Sålunda hade vid 1920 års vägsyn en
väglott påsynats brister, vilkas avhjälpande beräknades draga en kostnad
av omkring 8,000 kronor, men ansåg vederbörande landsfiskal sig icke
hava skyldighet att förskjuta en så stor summa med risk att icke kunna
återfå den, varför väglotten fick förbliva i oförändrat skick.
Att anlita den av en länsstyrelse förordade utvägen att utbjuda
arbetet på entreprenad med rätt för entreprenören att för entreprenadsumman
hålla sig allenast till den försumlige väghållaren är icke tillfyllestgörande.
Även om detta tillvägagångssätt kan användas, när väghållaren
otvivelaktigt är solvent, är det dock omöjligt att tillämpa i de
talrika fall, då så ej är förhållandet. I varje fall önska givetvis i regel
entreprenörerna att utfå sin ersättning senast omedelbart efter arbetets
utförande.
Med hänsyn till vad nu anförts synes det nödvändigt, att tillräckliga
medel till förskjutande av betalning för utförd väglagning ställas
till landsfiskalens förfogande. Dessa medel böra enligt min mening tillhandahållas
av vägkassan och icke av statsverket. Enär väghållningen
åligger väghållningsdistriktet såsom en gemensamhet för sig, synes det
naturligast, att detta i sista hand får svara även för sådan brist i vägunderhåll,
som det ålegat väghållare in natura att avhjälpa. Ej
heller lärer det av hänsyn till väghållningsdistriktens ekonomiska bärkraft
vara erforderligt att statsverket åtager sig att förskjuta ifrågavarande
kostnader, så att väghållningsdistriktet allenast i det fall, att kostnaden
icke kunde uttagas .av väghållaren, skulle behöva verkställa någon
utbetalning.
En lösning av frågan i denna riktning förutsätter en ändring av
35 § i nu gällande väglag. Det kan måhända synas opåkallat att nu
vidtaga sådan ändring, då möjligen redan den 1 januari 1925 helt ny
lagstiftning på ifrågavarande område kan träda i kraft. Emellertid är
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
det med hänsyn till vägarnas fortgående försämring enligt min mening
nödvändigt att omedelbart åvägabringa en bättre ordning uti förevarande
avseende.
Jag har dock icke ansett mig böra stanna vid allenast nyssnämnda
åtgärd. På sätt i flera av de avgivna yttrandena med styrka framhållits,
äro de för försummad väghållning stadgade böterna så låga,
att de icke i åsyftad mån fylla sitt ändamål. Enligt vad i vissa yttranden
uppgivits, hava i många fall särskilt större väghållare funnit det
för sig lägligare att betala ett ringa bötesbelopp än att med avsevärd
kostnad avhjälpa uppkomna brister å dem tilldelade väglotter. Detta
förhållande är så mycket betänkligare, som det på somliga orter till följd
av sammanhållning mellan väghållarna visat sig ytterst svårt att åvägabringa
entreprenad för avhjälpande av dylika brister. Jag bar alltså
ansett nödigt föreslå en höjning av straffskalan i 77 § första stycket,
som nu är 5—20 kronor, till 10—200 kronor. Att vidtaga någon höjning
med avseende å straffskalorna i andra och tredje styckena av
samma paragraf synes icke oundgängligen påkallat av föreliggande behov.
Sedan departementschefen därefter uppläst i enlighet med ovan
angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, hemställer departementschefen, att
lagrådets utlåtande över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
9
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1S91 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att 35 § sista stycket och 77 § första stycket
i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet skola erhålla följande ändrade lydelse:
35 §.
Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom landsfiskalens
föranstaltande utföres, skall av vägstyrelsen förskjutas, dock,
vad angår botande av tillfälliga brister, éj till högre belopp än landsfogden
i länet efter granskning av kostnadsberäkningen godkänner. Kostnadsbelopp,
som sålunda bör förskjutas, skall av landsfiskalen omedelbart
efter arbetets utförande uttagas av vederbörande väghållare eller vägfogde
men skall, där tillgång saknas till beloppets gäldande, stanna å
vägkassan.
77 §.
Underlåter väghållare eller, där vägfogde finnes, denne att efter
föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskriven tid
bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant av väghållare, som
blivit om dylika brister av vägfogden underrättad, böte den försumlige
från och med tio till och med tvåhundra kronor.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. t sand. 68 höft. (Nr 78.)
2
10
Kung!. Majds proposition nr 78-
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den
13 februari 1922.
Närvarande:
Justitierådet Berglöf,
Regeringsrådet Ernberg,
Justitieråden Molin,
Appelberg.
Enligt lagrådet tillhandakonunet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
27 januari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag'' till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den
23 oktober 1891 angående väghållning sbesvärets utgörande på landet.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av hovrättsrådet Willand Aschan.
Lagrådet lämnade de föreslagna lagändringarna utan annan erinran
än att i 35 § ordet kostnadsberäkningen, vilket, enligt vad 1908 års
riksdagshandlingar utvisade, kommit att genom felskrivning inflyta i
stället för ordet kostnadsräkningen, måtte utbytas mot sistnämnda i sak
riktiga ord.
Vidare hemställde lagrådet, att bestämmelsen om tiden för lagens
ikraftträdande måtte utgå. Enligt lagrådets mening borde nämligen avvikelse
från den enligt lagen den 1 juni 1894 regelmässigt gällande tiden
för allmänna författningars ikraftträdande ej ske med mindre särskilda
skäl därtill förelåge, något som i förevarande fall ej kunde anses vara
förhållandet.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 78,
11
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 24 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, lagrådets
den 13 februari 1922 avgivna utlåtande över det den 27 januari
1922 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 35
och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, och anför departementschefen, att, då han icke haft
någon anmärkning att framställa mot vad lagrådet beträffande förslaget
erinrat och hemställt, berörda förslag i enlighet därmed omarbetats.
Departementschefen uppläser härefter det sålunda omarbetade lagförslaget
samt hemställer, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
förordna, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Ädelgren.