Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.
1
Nr 62.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av
10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;
given Stockholms slott den 14 februari 1922.
Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga bilagda förslag till lag angående rätt för Konungen
att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stjmket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 53 höft. (Nr 62.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.
Förslag
till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 §
andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9
i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
Härigenom förordnas som följer:
Om sådant med hänsyn till utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden prövas oundgängligen nödigt, må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige
i riksgäldskontoret,
ej mindre för viss tid fritaga riksbanken från den enligt 10 §
andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 riksbanken
åliggande skyldigheten att inlösa guld i plants, som för riksbankens
räkning till myntverket avlämnas,
än även förklara, att bestämmelsen i § 9 i lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873 om rätt för en var, som vid myntverket inlämnar
guld, att därför erhålla guldmynt under viss tid icke skall äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt å densamma
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller till den 1 april 1922. Av Konungen jämlikt denna
lag meddelad bestämmelse må ej äga tillämpning längre än till sistnämnda
dag.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Ilans Magi
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför:
I lag den 22 april 1921 (nr 172) angående rätt för Konungen
att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 (nr 27) och av § 9 i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873 (nr 31) stadgas, att, om sådant med hänsyn
till utomordentliga, av krig föranledda förhållanden prövas oundgängligen
nödigt, må Konungen, på framställning av fnllmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontor,
ej mindre för viss tid fritaga riksbanken från den enligt 10 § andra
stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 riksbanken
åliggande skyldigheten att inlösa guld i plants, som för riksbankens
räkning till myntverket avlämnas, än även förklara, att bestämmelsen i
§ 9 lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 om rätt för en var, som
vid myntverket inlämnar guld, att därför erhålla guldmynt, under viss
tid icke skall äga tillämpning.
Denna lag gäller till och med den 28 februari 1922.
Angående tillkomsten av de i lagen innefattade bestämmelser tilllåter
jag mig hänvisa dels till den redogörelse, som jag den 6 februari
1920 lämnat i sammanhang med förslag om avlåtande till riksdagen av
årets proposition nr 73, dels ock till det anförande till statsrådsprotokollet,
varmed dåvarande chefen för finansdepartementet den 4 mars
1921 anmälde frågan om avlåtande till riksdagen av 1921 års proposition
nr 124.
I skrivelse den 5 november 1921 till fullmäktige i Sveriges riksbank
hemställde jag, att fullmäktige vide, så snart lämpligen ske kunde,
inkomma med yttrande,
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.
dels huruvida och i så fall för vilken tid bestämmelserna i nämnda
lag den 29 april 1921 angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa
tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873
borde fortsätta att gälla utöver den 1 mars 1922,
dels ock huruvida det åt riksbanken givna bemyndigandet att för
tiden till den 1 mars 1922 begagna den i 6 § andra stycket av riksbankslagen
omnämnda rätten att utgiva sedlar till ett belopp av högst
etthundra tjugufem miljoner kronor, utöver vad som vore medgivet i
första stycket av samma paragraf, borde förnyas, ävensom vilken tid
ett eventuellt förnyat sådant bemyndigande borde avse.
I anledning av denna skrivelse hava nu fullmäktige i riksbanken
anfört följande:
»Beträffande den Konungen medgivna rätten att genom inställelse av tillämpningen
av 10 § andra stycket i riksbankslagen befria riksbanken från skyldigheten
att till visst fastställt pris köpa guld i plants vilja fullmäktige erinra därom, att
denna rätt icke kommit till användning alltsedan den 1 mars 1920. Det gäller således
nu att förlänga giltigheten, icke av en riksbanken medgiven rätt, utan av
Konungens rätt att i vissa fall befria riksbanken från skyldigheten att till visst
pris köpa guld i plants.
Om önskvärdheten av guldmyntfotens fullständiga återinförande snarast möjligt
torde alla vara ense. Men fullständig guldmyntfot förutsätter dels nämnda
skyldighet för riksbanken att till visst fastställt pris köpa guld, dels rätt för envar
att till myntverket inlämna guld till utmyntning. Om Konungens nu ifrågavarande
rätt prolongeras att gälla efter den 1 mars 1922, skulle detta därför ske under den
ovillkorliga förutsättningen, att denna rätt i och med guldmyntfotens återinförande
icke vidare skulle komma till användning.
Men under tiden till dess att guldmyntfoten kan återinföras, bör enligt fullmäktiges
mening Konungens ifrågavarande rätt bibehållas i gällande kraft. Ställningen
på den internationella guldmarknaden liksom på övriga områden av det
ekonomiska livet är fortfarande så oviss och utvecklingen under den närmaste tiden
så oberäknelig, att det ingalunda kan anses uteslutet, att icke riksbanken under
denna mellantid kan bliva i oundgängligt behov av befrielse från skyldigheten att
till visst pris köpa guld. Till stöd för denna mening anse sig fullmäktige böra anföra
följande. Som bekant är, hava under senare tid betydande kvantiteter ryskt
guld införts till Sverige för vidare försändelse till andra länder, där guldet kunnat
realiseras med större fördel än som kunnat ske här i landet. Denna transitotrafik
pågår fortfarande. Om kurserna på utländska valutor under den närmaste tiden
skulle utveckla sig i samma riktning som på sistone, kan ställningen snart bliva
sådan, att det kommer att ställa sig fördelaktigare att sälja detta guld till riksbanken
till det i riksbankslagen fastställda priset än att låta guldet gå vidare till
utlandet. Aven från andra håll vor§ guldsändningar till Sverige tänkbara. Riksbanken
skulle då mot sin vilja kunna påtvingas guld.
ö
Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.
Fullmäktige anse det därför vare oundgängligen nödvändigt, att Konungens
rätt att befria riksbanken från skyldigheten att till visst pris köpa guld fortfarande
och tillsvidare bibehålies. I sammanhang härmed bör Konungens rätt att inställa
tillämpningen av ovannämnda bestämmelse i lagen om rikets mynt bibehållas. Den
senare rätten är endast ett komplement till den förra.
Med hänsyn till innehållet i den skandinaviska myntkonventionen bör den
senare rätten komma till användning först efter underhandling med danska och
norska regeringarna.
Med stöd av det anförda få fullmäktige anhålla, att herr statsrådet ville hos
Kungl. Maj:t hemställa om avlåtande av proposition till riksdagen med förslag, att
lagen av den 29 april 1921 angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tilllämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
och av 9 § i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 förnyas att gälla under ytterligare
ett år till den 1 mars 1923.
I frågan, huruvida det å riksbanken givna bemyndigandet att för tiden till
den 1 mars 1922 begagna den i 6 § andra stycket av riksbankslagen omnämnda
rätten att utgiva sedlar till ett belopp av högst etthundratjugufem miljoner kronor,
utöver vad som är medgivet i första stycket av samma paragraf, bör förnyas, få
fullmäktige anföra följande.
När fullmäktige i skrivelse den 5 februari 1921 begärde, att detta bemyndigande
skulle förlängas att gälla till den 1 mars 1922, åberopade sig fullmäktige
på erfarenheten från år 1920. Under detta år hade ifrågavarande extra sedelutgivningsrätt
enligt samtliga veckorapporter med undantag av fyra i större eller
mindre utsträckning varit tagen i anspråk, och vid tvenne tillfällen hade riksbanken
stått betänkligt nära gränsen för sedelutgivningsrätten. Erfarenheten från år 1921
är en helt annan. Under detta år har den extra sedelutgivningsrätten tagits i anspråk
endast vid fem rapportdagar och senast enligt veckorapporten av den 1
oktober 1921. Riksbankens obegagnade sedelutgivningsrätt uppgick enligt senaste
veckorapport av den 4 innevarande månad till 232.8 3 miljoner kronor. Med frånräknande
av den extra sedelutgivningsrätten på 125 miljoner kronor återstod således
vid nämnda tillfälle en obegagnad sedelutgivningsrätt av 107.83 miljoner kronor,
vilken med hänsyn till den inom näringslivet rådande depressionen kan anses vara
fullt tillräcklig.
Fullmäktige anse därför, att riksbanken icke för närvarande har behov av
ifrågavarande extra sedelutgivningsrätt.
Skulle emellertid före riksdagens slut förhållanden inträda, vilka enligt fullmäktiges
mening påkalla ökning av sedelutgivningsrätten, skola fullmäktige icke
underlåta att i god tid därom göra erforderlig framställning.»
Fullmäktige i riksgäldskontor hava icke haft något att erinra
mot vad bankofullmäktige sålunda hemställt.
Jag erinrar här, att Kungl. Maj:t i anledning av en särskild skrivelse
från riksbanken förut i dag beslutat utfärda förordning angående
riksbankens fritagande under viss tid från skyldigheten att inlösa guld
i plants, som för riksbankens räkning till myntverket avlämnas, ävenB
i hang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 53 käft. (Nr 62.) 2
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.
Departements
chefen.
som angående inställd tillämpning av § 9 i lagen om rikets mynt den
30 maj 1873 (nr 31), avseende tiden till den 1 mars 1922.
Med hänsyn till vad fullmäktige i riksbanken anfört beträffande
frågan om den extra sedelutgivningsrätten för riksbanken saknar jag
anledning att nu förorda någon åtgärd i detta ämne.
Vad däremot beträffar frågan om rätt för Konungen att fritaga
riksbanken från skyldigheten att inlösa guld i plants samt förklara, att
bestämmelsen om rätt för en var, som vid myntverket inlämnar guld,
att därför erhålla guldmynt, under viss tid icke skall äga tillämpning,
anser jag, att banko fullmäktiges framställning om proposition angående
utsträckt giltighet av berörda rätt bör tillmötesgås såtillvida, att förslag
i ämnet nu framlägges för riksdagen, avseende den tid, som befrielsen
för riksbanken att inlösa av banken utgivna sedlar med guld för närvarande
gäller, d. v. s. till den 1 april 1922.
I likhet med bankofullmäktige vill jag framhålla, att stadgandet
i § 9 av lagen om rikets mynt, med hänsyn till gällande myntkonvention
mellan de skandinaviska länderna, icke bör sättas ur tillämpning
annat än i samförstånd med dessa länders regeringar.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges rikslank den 12 maj 1897
och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873, hemställer departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå
riksdagen att antaga nämnda förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och
förordnar, att proposition av den lydelse, bil. litt.
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
Elis Lindahl.
STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.