Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

1

Nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om särskilda ändringar i förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt
av inkomst att gälla vid 1922 års taxering in. m.; given
Stockholms slott den 3 februari 1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
hnansärenden för denna dag vill Kung! Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

dels förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28
oktober 1910 (nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av
inkomst att gälla vid 1922 års taxering;

dels ock förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28
oktober 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering att gälla vid 1922 års taxering.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 38 höft. (Nr 46.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

Förslag

till

förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst att gälla vid 1922 års

taxering.

Härigenom förordnas, att 11 § 2 mom. i förordningen den 28
oktober 1910 (nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av
inkomst ävensom 3 § av de vid samma förordning fogade särskilda anvisniugar
till ledning vid taxeringen skola i nedan angivna delar vid
1922 års taxering lända till efterrättelse i följande ändrade lydelse:

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

l:o) Vid beräkning av inkomst av fast egendom:

a) för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex
för hundra av taxeringsvärdet å jordbrukstastighet och fem för hundra
av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom i
9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller å frälseränta;

b) för ränta — — — —•

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Uppskattning av inkomst av fast egendom.

3 §.

Bestämmelserna om uppskattning----undantag och tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom,
varom i 9 § 1 mom. a) — d) sägs,''eller inkomst av frälseränta, äger den
skatts kyl l ige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning _ beskattade
belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbrukstastighet

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten
åtnjutits, skolande därvid iakttagas:

att, om jordbruksfastighet under året varit på arrende upplåten
till arrendator, avdraget skall tillgodonjutas av arrendatorn;

att, om under året jordbruksfastighet övergått från en ägare eller
brukare till annan ägare eller brukare, eller annan fastighet bytt ägare,
avdraget skall emellan dem fördelas i förhållande till den tid, en var
av dem ägt eller brukat fastigheten;

att, om under året jordbruksfastighet till olika områden begagnats
av olika ägare eller brukare, eller annan fastighet vant uppdelad mellan
flera ägare utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,
avdraget skall emellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande
till de värden, som vid eu uppdelning av taxeringsvärdet finnas
skäligen belöpa å de olika brukningsdelarna;

samt att, om vid tillämpning av sålunda givna bestämmelser det
för fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kan tillfullo utnyttjas,
vad eu inkomsttagare av fastigheten icke kan av avdraget räkna
sig till godo må, om synnerliga skäl därtill förefinnas, av taxeringsmynd
gheten tilläggas annan eller andra inkomsttagare av samma fastighet
till avräkning å haus eller deras därav influtna inkomst.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före det,
då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke
varit underkastad fastighetsbevillniug, men dylik skall utgå för det år,
då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning
för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas
å taxeringsvärdet nästföregående år.

2:o) Avdrag för värdeminskning — — — — tillåtet.

3:o) Åger eller brukar skattskyldig — — — —

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.

4

K linål. Maj:ts proposition Nr 46.

Förslag

till

förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering att gälla vid

1922 års taxering.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. samt 11, 16 och 63 §§ i
förordningen den 28 oktober 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skola i nedan angivna delar vid 1922 års
taxering lända till efterrättelse i följande ändrade lydelse:

2 § 1 mom.

Skyldighet att avgiva uppgift — — — den skattskyldige skall
taxeras därför.

Vad här ovan stadgats gäller icke för följande juridiska personer:
staten, landsting, kommuner och andra menigheter, hushållningssällskap,
kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser,
stipendiefonder, pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer, hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel
användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning
åt sina delägare, samt sparbanker, som avses i lagen den 29 juli
1892 och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till fem
procent av insättarnas fordran. Kungl. Maj: t äger utfärda föreskrifter
rörande skyldighet för staten, landsting, kommuner och andra menigheter
att avgiva uppgift till ledning för egen taxering till bevillning.
Rörande skyldighet för övriga i detta stycke omnämnda juridiska personer
att avgiva uppgift till ledning för egen taxering till bevillning
stadgas i 16 §.

11 §.

Till ledning vid taxeringen — — — varje grupp av uppgifter

avser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

5

Styrelse för bankbolag — — — är skyldig att efter anmaning
i särskilda fall lämna uppgift — — — viss angiven tidpunkt.

16 §.

Har uppgiftspliktig--— rörelsen eller yrket. Enahanda upp giftsplikt

åligger hushållningssällskap, som nästföregående år ägt, iuuehaft
eller brukat fast egendom eller drivit rörelse, samt kyrkor, akademier,
vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds- och
barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser, stipendiefonder,
pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
allmänna hvpotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar,
järnkontoret samt sparbanker, därest de ägt, innehaft eller
brukat fast egendom, för vilken bevillning skall erläggas, ävensom
prästerskapets änke- och pupillkassa beträffande inkomst, sum-enligt
gällande föreskrifter kan tillfalla densamma vid lediga ecklesiastika
sysslor. Uppgift, som här avses, skall i varje särskilt fall — — —.

63 §.

Av taxeringslängderna skola skyndsammast upprättas sammandragdels
för varje stad och fögderi, dels för varje län och dels för hela
riket (generalsammandrag).

Närmare föreskrifter angående ordningen för upprättandet av dessa
sammandrag meddelar Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

Bevillning»

förordrägen.

11 § 3 mom.
l:o) a) bevillningtjörord.
-ningen.

1920 års
*n Äring.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Brantixg, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, .Sandler, Notion, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Sciilyter, örke.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför:

Jag anhåller att få för Kungl. Maj:t anmäla vissa frågor angående
ändringar i dels bevillningsförordningen och dels taxeringsförordningen
av beskaffenhet att böra lända till efterrättelse vid 1922 års taxering.

Jag skall då först behandla ef t spörsmål, som var föremål för
handläggning redan av sistlidet års riksdag, men som då av särskilda
anledningar lämnades olöst. Jag lärer lämpligen ej böra underlåta att
meddela eu jämförelsevis ingående redogörelse för vad därvidlag hittills
förekommit.

Före 1920 års provisoriska kommunalskattereform beskattades, som
bekant, inkomst av fast egendom efter ett i förhållande till taxeringsvärdet
beräknat belopp, nämligen för jordbrukslästigln t 6 procent och
för annan fastighet 5 procent av taxeringsvärdet. Fn av grundtankarna
i nämnda reform var den, att även den inkomst, som översköt det sålunda
beräknade beloppet, skulle träffas av skatt. Det i förhållande till
taxeringsvärdet beräknade beloppet skulle dock fortfarande vara det
minsta, efter vilket skatten skulle utgå; detta belopp skulle hava karaktär
av ett slags i skattehänseende stipulerat garanterat minimum för inkomsten.

Tekniskt utformades den sålunda införda principen på det sätt,
att fastighetsbevillning fortfarande skulle utgå, att därjämte inkomstbevillning
skulle utgöras men ej blott för inkomst av kapital och arbete
utan även för inkomst av fast egendom, samt att vid taxering av sistnämnda
slag av inkomst avdrag skulle ske »för det genom fastighetsbevillning
beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet för
jordbruksfastighet och fem för hundra av taxeringsvärdet för annan

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

fastighet, som av ägare eller innehavare eller, då fråga är om jordbruksfasiighet
eller boställe, som av ägaren eller innehavaren upplåtits
till landbo eller arrendator, av denne begagnats till utövande av sådan
inkomstgivande verksamhet, varom i 9 § 1 mom. a)—d) samt 9 § 3 mom. a)
l:o) och 3:o) sägs» (11 § 2 mom. l:oj a) bevillningsförordningen).

I proposition (nr 31) till 1921 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t,
att 11 i} 2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen skulle erhålla sådan
ändrad lydelse, att vid beräkning utav inkomst av fäst egendom avdrag
Unge ske »för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex
för hundra av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och fem för hundra
av taxeringsvärdet för annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom
i 9 § 1 inom. a)—cl) sägs, eller för frälseränta; skolande detta avdrag
ske från ägarens eller innehavarens inkomst .av fastigheten eller frälseräntan
utom för det fall, att ägare eller innehavare åt landbo eller
arrendator upplåtit jord, då avdraget skall ske från landbons eller
arrendatorns inkomst av fastigheten».

Dåvarande chefen för finansdepartementet yttrade i statsrådet såsom
motivering för den sålunda föreslagna ändringen, bland annat, följande:

»Därest en jordbruksfastighet upplåtits till arrendator, har såväl ägaren som
arrendatorn inkomst av fastigheten, nämligen ägaren inkomst, varom förmäles i 9 §
1 mom. a), samt arrendatorn inkomst, varom förmäles i 9 § 1 mom. b). Villkoren
för avdrag från inkomsten av sex procent å taxeringsvärdet äro sålunda för bådas
vidkommande uppfyllda, men det framgår icke med tydlighet av stadgandet, huruvida
båda skola få åtnjuta avdrag eller blott en av dem och. i senare fallet, vilkendera
är berättigad till avdraget. Meningen har uppenbarligen icke varit, att båda
skola erhålla avdrag, då avdraget är avsett att förekomma dubbelbeskattning av
den del av inkomsten, som anses redan vara beskattad genom fastighetshevillningen,
men icke att medföra lindrigare beskattning av inkomst av utarrenderad jordbruksfastighet
än av annan inkomst samt, då fastighetsbevillning ej av både ägare och
arrendator utgöres för en och samma fastighet, icke gärna mer än ett avdrag kan
komma i fråga. Då det enligt 3 § bevillningsförordningen är ägaren eller den med
ägaren likställde innehavaren av en fastighet, som skall utgöra bevillningen för
fastigheten, samt enligt 2 kap 23 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom arrendator
icke skall ansvara för jordägaren åliggande bevillning, kunde det synas ligga
närmast till hands, att jordägaren skulle öga åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillningen
beskattade beloppet. Det förefaller dock, som om detta icke varit
avsett, utan meningen varit, att avdraget skulle ske från arrendatorns inkomst.
Riksdagen har tydligen betraktat denna fråga icke från statsbeskattningens synpunkt
utan från den synpunkten, att inkomstbevillningen skall ligga till grund för
den kommunala skattskyldigheten, och det är ju arvend<dorn, som har att till kommunen
utgöra skatt efter fastighetens taxeringsvärde. Att arrendatorn skall åtnjuta
avdraget, framgår för övrigt tydligt av det nya deklarationsformuläret, enligt vilket

Proposition
nr SJ år 1921.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.

den, som åtnjuter inkomst av jordbruksfastighet, är berättigad att för bevillningstaxeringen
avdraga sex procent av taxeringsvärdet blott å sådan jordbruksfastighet,
som av honom brukats.»

K. f. n febr. Den föreslagna ändringen tillstyrktes av bevillningsutskottet i be 1991''

tänkande nr 2 att gälla för 1921 års taxering, och bevdlningsutskottets
förslag bifölls av riksdagen. Förordning (nr 39) angående, bland annat,
denna ändring utfärdades den 11 februari 1921.

Proposition
nr 213 Sr
1921.

1 proposition den 18 mars 1921, nr 213, föreslog sedermera Kungl.
Maj:t riksdagen att besluta en ny punkt l:o) i 3 § av anvisningarna
vid bevillningsförordningen av följande lydelse:

»Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom, varom i 9 g
1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den skattskyldige åtnjuta avdrag
för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex för hundra av
taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan
fastighet, varav inkomsten åtnjutits. Detta avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren
av fastigheten utom för det fall, att jordbruksfastighet upplåtits åt landbo
eller arrendator, då avdraget tillkommer landbon eller arrendatorn. Avdraget skall
beräknas efter taxeringsvärdet året näst före det, då taxeringen sker. För det fal)
att fastigheten nästföregående år icke varit underkastad fastighetsbevillning men
dylik skall utgå för det år, då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder
därav, att bevillning för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas
å taxeringsvärdet nästföregående år. Därest olika skattskyldiga ägt, innehaft
eller brukat samma fastighet under olika delar av nästföregående år, skall
avdraget fördelas emellan de skattskyldiga i förhållande till den tid, en var av dem
ägt, innehaft eller brukat fastigheten. Har ägaren av en jordbruksfastighet själv
brukat en del av fastigheten och haft återstoden utarrenderad samt hava särskilda
taxeringsvärden icke varit åsätta de skilda brukningsdelarna, får fastighetens taxeringsvärde
uppdelas på brukningsdelarna och avdraget fördelas mellan ägaren och
arrendatorn i förhållande till de därvid erhållna värdena.»

I samband därmed föreslogs även ett tillägg till 4 § av bevillningsförordningens
anvisningar med en utveckling av det i 11 § 2:o) a) bevillningsförordningen
givna stadgande om avdrag med lem lör hundra
av taxeringsvärdet å fastighet, som av ägaren begagnats i rörelse eller
vrke. Detta tillägg var av följande lydelse:

»Skattskyldig, som i rörelse eller yrke använt egen fastighet, äger att vid
uppskattning av inkomsten av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom
fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem för hundra
av fastighetens taxeringsvärde eller, om blott en del av fastigheten använts i rörelse
eller yrke, av den därå löpande delen av taxeringsvärdet. Avdraget skall beräknas
efter taxeringsvärdet året näst före det, då taxeringen sker. Därest fastigheten
nästföregående år icke varit underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå
det år. då taxeringen sker. får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning

Kung!. Maj:ts proposition Nr 46. . 9

för fastigheten icke utgått, men skall även då beräknas efter taxeringsvärdet nästföregående
år utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i 4 § 4 mom. taxeringsvärde
icke varit fastigheten åsatt, då avdraget får beräknas å taxeringsvärdet
det år, taxeringen äger rum. Har fastigheten använts i rörelsen eller yrket blott
en del av föregående år, får endast däremot svarande del av avdraget åtnjutas.»

Någon närmare motivering för dessa bestämmelser i de delar, som
här si ro av intresse, anfördes icke av föredragande departementschefen.

Den föreslagna formuleringen utav 4 § av anvisningarna vid bevillningsförordningen
lämnades av bevillningsutskottet (i dess betänkande
nr 55) utan erinran.

Beträffande den ifrågavarande avdragsrättens fördelning enligt 3 §
av anvisningarna förklarade sig däremot utskottet icke hava kunnat
följa Kungl. Maj:t. Härom yttrade utskottet:

»Vad angår avdragets uppdelning efter tiden Jo r olika innehav, anser utskottet
en sådan anordning kunna leda till orättvisa. År fråga om stadsfastighet och i
allmänhet annan fastighet än jordbruksfastighet, torde detta vara att i mindre grad
befara, enär inkomsten av sådan fastighet i regel faller mera jämnt under året och
således i stort sett står i direkt förhållande till tiden för innehavet. Beträffande
jordbruksfastighet råder emellertid ett motsatt förhållande. I allmänhet torde
inkomsten av jordbruk, i varje fall av det egentliga jordbruket, huvudsakligen inflyta
under årets senare del, då den inbärgade skörden kan försäljas. Om således
A. brukat en jordbruksfastighet under årets sju första månader, varefter B. den 1
augusti övertager densamma med årets gröda, skulle enligt förslaget A., som under
sitt innehav kanske haft en mycket ringa inkomst av fastigheten, äga rätt till större
del av ifrågavarande avdrag än B., som deklarerar den huvudsakliga årsinkomsten.
Vad nu är påpekat angående inkomst av jordbruk, gäller också inkomst av skogsbruk,
som, där fråga är om avverkning till avsalu eller om upplåtelse av avverkningsrätt,
enligt sakens natur utfaller mera oregelbundet.

Om en uppdelning skulle ske, läge närmast till hands att låta avdraget delas
i proportion till de olika brukarnas inkomster av fastigheten. En sådan uppdelning
skulle dock stöta på stora praktiska svårigheter. Vederbörande deklaranter skulle
själva icke kunna beräkna sitt avdrag, då de ömsesidigt ju saknade kännedom om
den andres inkomstsiffra, och för taxeringsnämnderna skulle det bliva synnerligen
besvärligt att härutinnan komplettera deklarationerna.

Nu synes emellertid kunna ifrågasättas, om någon uppdelning av avdraget
alls behöver ske, då samma fastighet brukats av mera än en under samma år.
Grunden varför arrendator ansetts äga företräde framför ägare till hela avdraget,
ehuru båda haft inkomst av fastigheten, är givetvis, att den förre har att ensam
utgöra de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten.
Det vill förefalla utskottet, som om ett liknande skäl kunde motivera en motsvarande
lösning för fall, då brukningstiden varit delad men brukningsobjektet detsamma.
Den omförmälda skattskyldigheten åligger ju den som vid debiteringstillfället är
innehavare, oavsett om fastigheten förut under större eller mindre del av året innehafts
av annan. Rätt och billigt synes då vara, att samma person också får hela det
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 38 käft. (Nr 46.) 2

Bevillning:- -utskottets
betänkande
nr 65 år
1921.

Frågans behandling
i
kamrarna.

10 Kung!. Maj:ts proposition Nr 46.

ifrågavarande avdraget. Som debiteringen sker på hösten, torde då ock i de flesta
fall avdraget komma att åtnjutas av den som haft den största inkomsten av fastigheten
En sådan lösning av frågan, att omhandlade avdrag i sin helhet må tillkomma
den som för det nästföregående året påförts eller bort påföras de efter
taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten, synes utskottet alltså
vara på en gång i möjligaste mån rättvis och i tekniskt avseende förenklad.
Med hänsyn till önskvärd likformighet torde samma regel böra tillämpas även ifråga
om annan fastighet än jordbruksfastighet, ehuru beträffande sådan fastighet Kungl.
Maj:ts förslag, såsom ovan anmärkts, jämväl kunde varil möjligt att genomföra.

För sådana fall, där en jordbruksfastighet under året varit delad mellan
ägare och arrendator utan att brukningsdelarna haft särskilda taxeringsvärden, är,
såsom ovan framhållits, föreslaget, att fastighetens taxeringsvärde, skulle uppdelas
på brukningsdelarna och avdraget fördelas i samma proportion. Även frånsett de
med en dylik uppdelning förenade praktiska svårigheterna synes konsekvensen
kräva, att även i hithörande fall avdraget odelat får tillkomma den som haft att
erlägga kommunalutskylderna för det odelade taxeringsvärdet. Följdriktigt torde
ock vara, att ifrågavarande föreskrift utsträckes till att omfatta även andra fall av
delad brukning, såsom då fastigheten är delad mellan flera arrendatorer eller mellan
flera ägare.»

Bevillningsutskottet föreslog på dessa grunder, att senare delen av
den förut återgivna punkten i 3 § av anvisningarna skulle erhålla följande
lydelse:

»Därest olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma fastighet under
olika delar av nästföregående år, skall avdraget tillkomma d< n som för det året påförts
eller bart påföras de efter taxeringsvärd’t utgå’''” de k<mmun ant skyld ernå för
fastigheten. />-1 summa skall gälla, där ägaren av en jordbruksfastighet själv brukat
en del av fastigheten och haft återstoden utarrenderad, eller fastigheten eljest varit
delad mellan olik'' brukare, samt särskilda taxeringsvärden icke varit åsätta de
skilja brukningsdelarna.»

Reservationsvis yrkades emellertid inom bevillningsutskottet bifall
till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

När bevillningsutskottets berörda betänkande företogs till behandling
i riksdagen, framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet,
bland annat, att ett godkännande av bevillningsutskottets förslag i angivna
avseende skulle leda till betänkliga konsekvenser, och att, därest
något förslag till ändring i förevarande punkt icke av riksdagen godkändes,
nytt förslag i ämnet kunde, efter särskild utredning, av Kungl.
Maj:t framläggas för innevarande års riksdag i tillräckligt god tid för
att en eventuell författning skulle kunna komma till tillämpning vid
årets taxering.

Enligt båda kamrarnas samstämmiga beslut fick också den del av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

11

3 § i anvisningarna, som berördes av bevillningsutskottets ändring,
ur paragrafen utgå.

Den 18 november 1921 utfärdades sedermera förordning (nr 674) k f. isnov.
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 angående 1931
bevillning av fast egendom samt av inkomst, vilken med giltig betstid
från den 1 januari 1922 innefattar, bland annat, dels de nyss angivna,
av riksdagen antagna tilläggen till anvisningarna vid bevillningsförordningen,
dels ock den i förenämnda förordning den 11 februari 1921
såsom gällande vid 1921 års taxering stadgade ändring i 11 § 2 mom.
l:o) a) bevillningsförordningen.

Emellertid hade Kungl. Maj:t den 29 juni 1921 beslutat uppdraga Uppdrag åt
åt 192 L års kommunalskatteknmmitté att skyndsamt verkställa utredning ^

i de avseenden, som berördes i förenämnda, eldigt riksdagens beslut strukna skaldestycke
i 3 § av anvisningarna vid bevillningsförordningen angående kommitté
rätten till avdrag enligt 11 9 2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen.

Vid det utdrag av statsrådsprotokollet, varigenom Kungl. Maj:ts p. m. inom
beslut delgavs kommunalskattekommittén, hade fogats eu promemoria . fl^nsnmd
vissa synpunkter 1 iragan, utarbetad inom finansdepartementet av tet.
assessorn Harald Waller.

I denna promemoria anfördes, bland annat, följande:

»Att den av utskottet föreslagna lösningen är enkel, torde vara otvivelaktigt,
men att den skulle vara rättvisare än den av Kungl. Maj:t föreslagna, är enligt
min åsikt tvivel underkastat. Min utgångspunkt är härvid, att inkomsten av en
viss fastighet icke bör beskattas genom inko ^bevillning till större del än som
överstiger det genom fastighetsbevillningen beskattade beloppet och detta oavsett
vem som till vederbörande uppbordsmyndighet inbetalar fastighetsbevillningen eller
kommunalutskylderna. Avdraget måste därför anordnas så, att det blir så effektivt
som möjligt, d. v. s. får åtnjutas om möjligt till fullo. Vem som i verkligheten
skall bära fastighetsbevillningen och kommunalutskylderna, kan ordnas genom privata
avtal, men kommunen bör såvitt möjligt icke beskatta mer än den verkliga inkomsten
av fastigheten, naturligtvis alltid med den reservationen att inkomsten för helt år
räknat garanteras utgöra minst 6 procent (respektive 5 procent). Har inkomsten
icke överstigit nämnda procenttal, skall inkomstbevillning icke utgöras av någon av
fastighetens ägare under året; är inkomsten däremot större, skall blott överskottet
beskattas genom inkomstbevillning. Detta mål torde icke kunna med säkerhet vinnas
vare sig genom Kungl. Maj ts eller genom utskottets förslag, men genom tillämpning
av Kungl. Maj:ts förslag torde man dock komma närmare det riktiga resultatet
än enligt utskottets förslag.»

12

Kung!. Maj:ts proposition Nr 46.

1921 års
kommuns!

skattek
ommitt <■

Huru denna ståndpunkt i promemorian närmare utvecklades, torde
jag- kunna bär förbigå, då de där angivna synpunkterna i huvudsak
återfinnas i kommunalskattekommitténs utlåtande.

Detta utlåtande inkom till finansdepartementet den 11 november
1921 och är i huvudsak av följande lydelse:

»Tillämpningen av denna bestämmelse [11 § 2 inom. l:o a) bevillningsförordningen]
möter ingen svårighet, så länge inkomsten av en viss fastighet är för
ett visst år samlad i en skattskyldigs hand. Däremot uppstå svårigheter, då den
samlade fastighetsinkomsten är delad mellan flera var för sig skattskyldiga. Detta
är fallet, då fastigheten under året varit utarrenderad och den samlade inkomsten
sålunda gått dels till ägaren i form av arrende dels till arrendatorn, eller då fastighet
under året övergått från en ägare eller brukare till en annan ägare eller brukare
och en var av dem tagit inkomsten under den tid han innehade fastigheten, eller då
fastighet under året till olika delar utnyttjats av olika ägare eller brukare, vilka
alltså tagit var sin del av fastighetens samlade avkastning, samt de olika brukningsdelarna
ej varit åsätta särskilda taxeringsvärden. Då uppkommer den fråga,
vilken av de olika inkomsttagarna, som skall komma i åtnjutande av det stadgade
avdraget, eller om detta skall dem emellan fördelas och i sådant fall efter vilken
grund en dylik fördelning bör ske.

Positivt är detta spörsmål löst endast i fråga om jord, som är upplåten på
arrende till landbo eller arrendator, i vilket fall avdraget skall ske från landbons
eller arrendatorns inkomst av fastigheten. I övrigt är frågan om avdragsrätten
lämnad öppen.

I 1921 års bevillningsutskotts betänkande nr 55 ifrågasattes emellertid att
tillämpa en liknande regel även för det fall, att olika skattskyldiga ägt, innehaft
eller brukat samma fastighet under olika delar av samma år, eller att ägaren av
en jordbruksfastighet själv brukat en del av fastigheten och haft återstoden utarrenderad,
eller fastigheten eljest varit delad mellan olika brukare, så att avdraget
under alla omständigheter skulle tillkomma den, som för det året påförts eller
bort påföras de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten.

En sådan regel för avdragets tillgodonjutande, vilken liksom den för utarrenderad
fastighet nu gällande innebär att, då flere skattskyldiga under samma
år dragit inkomst av samma fastighet, allenast eu av dem skall vara berättigad
att tillgodogöra sig 6 respektive 5 procentsavdraget, måste emellertid betecknas
såsom mindre tillfredsställande. I många fall leder det till, att avdragsrätten icke
kan helt utnyttjas. I den mån den avdragsberättigades inkomst av fastigheten
understiger avdragets belopp — ett förhållande som med hänsyn till avdragets storlek
ej sällan lärer vara att räkna med —• får annan inkomsttagare för skillnaden
betala en skatt, som han principenligt borde vara fri från. Och den grund, varå
en dylik bestämmelse skulle byggas — att endast en av inkomsttagarna från
fastigheten har att gälda de av fastigheten efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna
det vill säga den garanterade skatten — är ej heller bärande.
Visserligen är det så, beroende på beskattningens konstruktion, att denna garanterade
skatt i beskattningslängderna formellt påföres och följaktligen även måste
gäldas av endast den ene av flere inkomsttagare från fastigheten, men ingalunda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

13

följer därav, att samma skatt realt taget utgår allenast av hans inkomst från
fastigheten. Tvärtom är det och kommer alltid att bliva så. att denna skatt utgår
av fastighetens samlade avkastning, och att skyldigheten att betala.densamma tages
i beräkning vid en eventuell uppgörelse angående fastigheten. År det fråga om
arrende torde arrendesumman hava bestämts med hänsyn till att arrendatorn skall
betala ifrågavarande skatt, det vill säga jordägaren får så mycket mindre i arrende.
Och är det fråga om köp eller annan överlåtelse, lärer nog vid uppgörelsen köparen
eller tillträdaren hava tillsett, att han på ett eller annat sätt blivit gottgjord för
den del av skatten, som belöper ä den tid, under vilken avträdaren innehaft fastigheten,
eller på den avkomst denne därav njutit.

Vid sådant förhållande måste den enda utvägen att tillgodose de olika skattskyldigas
berättigade intressen vara att på något sätt fördela avdrassrätten dem
emellan. Därvid bör emellertid till en början anmärkas, att fullt tillfredsställande
anordningar icke lära vara möjliga att åstadkomma, detta beroende på att ifrågavarande
fastighetsbeskattning är byggd på eu sammankoppling av två olika skatteprinciper.
Den ena, primära, delen av skatten är i realiteten en objektskatt. som
utgår av en fastighet efter taxeringsvärdet, och som sålunda kräver att fastigheten anses
och behandlas såsom en odelbar enhet, utan hänsyn till vem som helt eller delvis tagit
inkomsten därav. Den andra, sekundära, delen är en inkomstskatt, som hänför sig
till ett personligt skattesubjekt, och som avser att träffa vad denne skattskyldige
haft i inkomst av fastigheten, oavsett om denna inkomst härflutit från hela fastigheten
eller från en del därav eller influtit under hela året eller blott en del därav.
För en kombination av dessa båda skatteformer så att såsom skattepliktig inkomst
av fastigheten skall anses allenast vad som återstår, sedan 6 procent respektive 5
procent av taxeringsvärdet avdragits (= den objektbeskattade inkomsten), skulle, då
inkomsttagarne från fastigheten äro flere, erfordras att dessas särskilda inkomster
sammanfördes på ett ställe och därefter proportionellt minskades med vad å en var
av dem belöpte av det för hela fastigheten lagfästa avdraget.

En sådan anordning lärer dock av rent praktiska skäl icke kunna ifrågasättas.
Visserligen skall jämlikt 16 § taxeringsförordningen taxeringsmyndigheten
i den ort, där fastighet är belägen, numera hava tillgång till samtliga deklarationer,
som röra fastigheten, och således även till dem, som upptaga inkomst av fastigheten
allenast delvis eller för en del av året, vadan ett sammanförande av dessa
deklarationer och en uppdelning av avdragsrätten i förhållande till de olika skattskyldigas
inkomst av fastigheten icke skulle vara på detta stadium helt omöjlig.
Men enligt deklarationsblanketten skall redan å densamma göras anteckning om
ifrågavarande avdrag, och detta är uteslutet, så snart inkomsttagarne av fastigheten
äro flere och den ene ej har kännedom om den andres inkomst. Avdragsfördelningen
och den slutliga inkomstberäkningen skulle då i dessa fall överflyttas
till taxeringsmyndigheterna, som skulle hava att till behandling samtidigt upptaga
de olika inkomsttagarnas deklarationer och därvid verkställa fördelningen samt därefter
utföra den slutliga inkomsten. Men en dylik utökning av beskattningsmyndigheternas
redan nu tunga och omfattande arbete lärer så mycket mindre kunna
ifrågasättas, som den skulle kunna bryta sönder den eljest i skattelagstiftningen genomförda
principen, att den skattskyldige skall själv i deklarationen beräkna sin
skattepliktiga inkomst.

Någon annan mera möjlig grund för avdragets fördelning måste därför sökas.

14

Kung!. Maj:ts proposition Nr 46.

Med hänsyn till avdragets betydelse och ställning i beskattningssystemet torde därvid
böra såsom syftemål uppställas, i främsta rummet att avdraget får såvitt möjligt
är till fullo utnyttjas — i den män så ej sker blir motsvarande del av fastighetsinkomsten
underkastad dubbel beskattning —• samt vidare att avdraget så långt
möjligt är tillkommer de olika inkomsttagarna efter förhållandet mellan varderas
inkomst från fastigheten.

För det fall att samma fastighet under olika delar av året innehafts av olika
skattskyldiga, synes den lämpligaste utvägen vara att såsom grund för avdragets
fördelning dem emellan anvisa den tid av året, under vilken en var av dem njutit
inkomst av fastigheten. Det medgives ock i 1921 års bevillningsutskotts betänkande
nr 55, att denna delningsgrund skulle kunna vara antaglig för stadsfastighet
och i allmänhet för annan fastighet än jordbruksfastighet, enär inkomsten av sådan
fastighet i regel faller mera jämnt under året och således i stort sett står i direkt
förhållande till tiden för innehavet. Beträffande jordbruksfastighet rådde emellertid

— anför utskottet — ett motsatt förhållande, då inkomsten av jordbruket, i varje
fall av det egentliga jordbruket, huvudsakligen inflöte under årets senare del, dä
den inbärgade skörden kunde försäljas. Men även om vad utskottet sålunda anmärkt
i många fall är riktigt, är dock anmärkningen ingalunda av den allmängiltiga
art, att därå kan grundas någon bestämmelse angående rätten till ifrågava
rande avdrag. Åtskilliga intäkter från jordbruksfastighet — såsom de förnödenheter
i bostad och annat, som brukaren tillgodogör sig för sitt personliga behov,
produkter från ladugården, alster av vissa binäringar till jordbruket m. m. — utfalla
så tämligen jämnt året runt. Och vad angår intäkter av det egentliga jordbruket
och av skogsbruk lärer den tidpunkt av året, då de inflyta, få anses vara
den, då produkterna realiseras, och när så sker beror ej sällan av konjunkturförhållandena.
Under alla förhållanden synes någon fördelningsgrund, som generellt
taget bättre äu den ovan angivna tillgodoser de olika inkomsttagarnas inbördes
rätt, icke stå att finna, och man lärer därför vara nödsakad att anlita densamma.

Beträffande därefter det fall att olika områden av samma fastighet under
året ägts eller brukats av olika skattskyldiga utan att särskilt taxeringsvärde varit
varje brukningsdel åsatt, synes den enda framkomliga vägen för avdragets fördelning
vara alt beräkna vad av taxeringsvärdet, som kan belöpa å de olika brukningsdelarna,
och därefter fördela avdragsrätten efter förhållandet mellan de sålunda
erhållna värdena. Därvid är emellertid att uppmärksamma, att eu dylik beräkning
icke kan vara av taxeringsmyndighet granskad, då den skattskyldige skall
avgiva sin deklaration och däri verkställa det därpå grundade avdraget å sin inkomst.
Denna svårighet torde ej kunna övervinnas på annat sätt än att åt deklaranten
överlämnas att själv förslagsvis angiva vad av taxeringsvärdet, som han
anser skäligen böra belöpa å det område han brukar, och beräkna avdraget därå,
varefter det måste ankomma på beskattningsmyndigheterna att efter jämförelse
mellan de olika brukningsdelarna justera och fastställa beräkningen. Den uppgift,
som härigenom överlämnas åt taxeringsmyndigheten, torde emellertid ej bliva av
någon avsevärd omfattning, helst vid den fastighetstaxering, som skall verkställas
under år 1922, varje brukningsdel av en fastighet kommer att särskilt taxeras.

Om emellertid rätten att åtnjuta ifrågavarande avdrag i ovan angivna fall

— då fastighet under året övergått från en ägare eller brukare till annan ägare
eller brukare, eller under året till olika delar innehafts av olika skattskyldiga utan

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

att särskilt taxeringsvärde varit varje brukningsdel åsatt — ordnas efter principen
om avdragets fördelning mellan de olika inkomsttagarna, så synes kunna ifrågasättas,
huruvida det kan vara skäligt att beträffande utarrenderad jordbruksfastighet
bibehålla bestämmelsen om att avdragsrätten skall åtnjutas av arrendator™
ensam. Aven här föreligga samma grundläggande förutsättningar som i de ovan
angivna fallen: inkomsten av fastigheten är delad mellan jordägaren, som åtnjuter
sitt arrende, och arrendator)!, som tager avkastningen av fastigheten och deklarerar
inkomst härav med avdrag för arrendet. Den primära delen av skatten - de efter
taxeringsvärdet utgående kommunala utskylderna — utgår givetvis av fastighetens
samlade avkomst och får antagas vara tagen i beräkning vid arrendeavtalets uppgörande.
Den sekundära d len av ifrågavarande beskattning är en ny pålaga, som
rimligtvis bör dragas av båda inkomsttagarne gemensamt. Även här bör rättvisligen
en uppdelning äga rum. Att finna en fullt tillfredsställande grund för en
dylik uppdelning är dock icke möjligt med hänsyn till de från fall till fall mycket
olika förhållandena mellan jordägarens och arrendatorns inkomst av fastigheten.
Man måste därför nöja sig med en rätt så grovt tillskuren bestämmelse. Som en
sådan skulle man kunna tänka sig, att avdraget uppdelas till 2/:i åt arrendator^ och
Vt åt jordägaren. Även om denna delningsgrund i många fall ej ger ett så riktigt
resultat, som önskligt vore, blir detta dock under alla förhållanden mera rättvist
än det, som följer av bestämmelsen om arrendatorns ensamrätt till avdraget.

Det må i detta sammanhang omnämnas, att i några av de yttranden, som
av kommittén infordrats från landskamrerarne i länen angående erfarenheterna vid
tillämpningen av 1920 års skatteförfattningar, förekomma uttalanden om ifrågavarande
procentuella avdrag. I yttrandet från Malmöhus län påpekas det oegerrtliga
däri, att arrendatorn i bevillningshänseende får njuta avdrag för vad som av fastighetsinkomsten
beskattats hos ägaren, och framhålles. att det egentligen torde vara
ägaren och icke arrendatorn, som i verkligheten får vidkännas de kommunala utskylderna
för fastigheten. I yttrandet från Östergötlands län uttalas, att tillämpningen
av bestämmelserna angående 6 % -avdraget torde i månget fall allt för
mycket gynna en arrendator, som arrenderar fastighet med skog, då det ofta mött
svårighet att räitvist uppdela taxeringsvärdet å den del, som brukas av arrendatorn,
och å skogen, varav ägaren i regel själv åtnjuter hela avkastningen. Från Kronobergs
län meddelas, att tillämpningen av avdragsrätten där vållat svårigheter särskilt
i fråga om skogen, i det att såväl fastighetsägaren, som förmenat att skogen
icke kunnat anses ingå i arrendet, som arrendatorn, vilken ansett alt så vore fallet,
båda gjort anspråk på avdragsrätten. I Södermanlands län hava bestämmelserna
angående avdraget så tillämpats, att arrendatorn. som betalt kommunalutskylderna
för hela fastigheten, fått tillgodonjuta hela ti %-avdraget, även om från arrendet
undantagits i taxeringsvärdet inbegripen skogsmark. Från Gävleborgs län meddelas,
att många fall förekomma, då bolag dels upplåtit hemman eller del därav till brukaie
mot visst arrende och frihet från all skattskyldighet för den arrenderade fastigheten,
dels utarrenderat en mindre del av ett hemman, vanligen inägojorden. medan
bolaget disponerat den till hemmanet hörande skogsmarken, och att därvid tveksamhet
uppstått, huruvida äunren eller arrendatorn vore berättigad till 6 %-avdraget, och om avdraget skulle fördelas efter en uppskattning av de olika brukningsdelarnas
beräknade värde. Dessa uttalanden torde i sin män bära vittne om
behovet av klara och uttömmande bestämmelser i förevarande ämne.

16

Kung!. Maj:ts proposition Nr 46.

Om man nu — såsom kommittén håller före — bör grunda de erforderliga
föreskrifterna å principen om avdragsrättens fördelning mellan de olika inkomsttagarna
av fastigheten, och man i fråga om grunderna för denna fördelning måste
åtnöjas med ovan angivna, förvisso icke under alla förhållanden fullt tillfredsställande
regler, torde det vara lämpligt att för sådana speciella fall, då avdragsrätten
med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna icke kan för viss inkomsttagare
av fastighet ifrågakomma eller åtminstone icke till fullo utnyttjas, tillerkänna taxeringsmyndighet
befogenhet att låta annan eller andra inkomsttagare av fastigheten
få tillgodoräkna sig avdraget till den del, detsamma icke av den förre utnyttjas.
Om exempelvis i en utarrenderad egendom ingår skog, därav avkastningen dock
huvudsakligen tillkommer ägaren, och arrendatorns inkomst av egendomen icke är
större, än att avdraget allenast delvis kan komma tillgodo, bör taxeringsmyndigheten
kunna medgiva ägaren avdrag å dennes inkomst från egendomen med större
eller mindre del av det avdrag, som icke kunnat av arrendatorn utnyttjas. Om avtvå
personer, som under olika delar av året varit ägare eller brukare av en egendom,
den ene icke åtnjutit någon behållen inkomst av egendomen, bör avdraget i
sin helhet kunna tillgodokomma den andre o. s. v.

Det har icke undgått kommitténs uppmärksamhet, att den för utarrenderad
fastighet ifrågasatta nya bestämmelsen om avdragsrättens uppdelning mellan jordägare
och arrendator — i händelse sådan bestämmelse skulle beslutas — tilläventyrs
icke kan vinna tillämpning redan vid 1922 års taxeringar, detta beroende
därpå, att de för dessa taxeringar avsedda deklarationsblanketter måste vara tillgängliga
för utdelning eller kanske redan utdelade vid den tid, då ett eventuellt
beslut i ämnet kan vara färdigt att offentliggöras, och samma blanketter upptaga
avdraget i fråga till 6 % av taxeringsvärdet utan någon antydan därom att, då
fråga är om utarrenderad fastighet, en fördelning av samma avdragsrätt får äga
rum. Möjligen skulle det kunna anses vara för en dylik bestämmelses tillämpning
redan vid 1922 års taxeringar tillräckligt, om taxeringsmyndigheterna kunde i god tid
effektivt underrättas om ett sådant beslut och sålunda sättas i tillfälle att vill deklarationernas
granskning tillämpa detsamma. Men skulle detta stöta på alltför stora
svårigheter, lärer ej återstå annat än att låta med tillämpningen anstå till 1928
års taxeringar. För övriga ovan angivna fall, då en uppdelning av avdragsrätten
ifrågasättes, torde nu berörda förhållande ej vara av någon betydelse, utan synes
för dessa fall en eventuell föreskrift om fördelning kunna vinna tillämpning vid
1922 års taxering, utan att blankettens innehåll lägger hinder i vägen därför.

Ett förslag till de ändringar i bevillningsförordningen och därtill hörande särskilda
anvisningar, som erfordras, om ifrågavarande spörsmål ordnas enligt de av
kommittén ovan angivna linjer, bifogas i särskild bilaga.»

Kommunalskattekommittcns förslag till ändrad lydelse av vissa
delar av förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast
egendom samt av inkomst jämte till samma förordning hörande särskilda
anvisningar är av följande lydelse:

11 § 2 mom. l:o) a) i förordningen:

»a) för det genom fastighetsbevilluing beskattade belopp av sex
för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

17

av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom i
9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller å frälseränta;».

3 § l:o) i särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen:

»•l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom,
varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den
skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade
belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten
åtnjutits,»skolande därvid iakttagas

att om jordbruksfastighet under året varit på arrende upplåten till
arrendator, avdraget skall tillgodonjutas till en tredjedel av jordägaren
och till två tredjedelar av arrendatorn;

att om under året jordbruksfastighet övergått från en ägare eller
brukare till annan ägare eller brukare, eller annan fastighet bytt ägare,
avdraget skall emellan dem fördelas i förhållande till den tid, en var av
dem ägt eller brukat fastigheten;

att om under året jordbruksfastighet till olika områden utnyttjats
av olika ägare eller brukare eller annan fastighet uppdelats mellan flere
ägare utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,
^vdraget skall emellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande
till de värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas
skäligen belöpa å de olika brukningsdelarna;

samt att om vid tillämpning av sålunda givna bestämmelser det
för fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kan tillfullo utnyttjas,
vad en inkomsttagare av fastigheten icke kan av avdraget räkna
sig tillgodo må på därom av skattskyldig gjord framställning av taxeringsmyndigheten
tilläggas annan eller andra inkomsttagare av'' samma
fastighet till avräkning å hans därav influtna inkomst.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före det
då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke
varit underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år,
då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan binder därav, att bevillning
för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas
å taxeringsvärdet nästföregående år.»

Över detta kommunalskattekommitténs förslag avgav kammarrätten
— efter överståthållarämbetets och länsstyrelsernas hörande — den 20
december 1921 infordrat utlåtande.

Såväl överståtliåU ar ämbetet som samtliga länsstyrelser med undantag
av dem i Södermanlands, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län
Bihang till riksdagens protokoll 1372. I samt. 38 höft. (Nr 46.) 3

Yttranden
över kommunalskattekommitténs förslag.

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

hava i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Av
åtskilliga länsstyrelser har betonats behovet av föreskrifter i den riktning,
förslaget innehåller. Å andra sidan hava från vissa håll framhållits
de svårigheter, som förslagets genomförande skulle vålla taxeringsmyndigheterna.

Av de länsstyrelser, som ej tillstyrkt förslaget, har länsstyrelsen i
Södermanlands län företrädesvis vänt sig mot den föreslagna fördelningen
av avdraget mellan ägare och arrendator. I övrigt anser länsstyrelsen
i allmänhet möjlighet förefinnas att även utan ny lagstiftning tillämpa
regler, i det väsentliga överensstämmande med dem, som kommunalskattekommittén
föreslagit. Länsstyrelsen i Örebro län har hänvisat till möjligheten
att genom privata avtal reglera de förhållanden, varom här bifråga,
och ansett en ny lagstiftning: onödig. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län förordar i huvudsak 1921 års bevillningsutskotts förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför i huvudsak följande. Frågan
om jordägares eller arrendator avdragsrätt hade väl uppmärksammats
jämväl av prövningsnämnden i Västerbottens län. Denna fråga hade
emellertid ej särdeles stor betydelse för länet. Utarrendering ägde rum
framförallt beträffande sågverksbolagens fastigheter. Arrendet avsäge
därvid huvudsakligen inägojorden, men fastighetens värde .läge företrädesvis
i skogsmarken och skogen. Bolagen torde i regel betala
samtliga utskylder för fastigheterna. Då någon uppdelning av taxeringsvärdena
efter brukningsdelar hittills ej ägt rum, hade prövningsnämnden
utan vidare ställt sig på den ståndpunkten, att jordägaren och ej arrendatorn
bort åtnjuta ifrågavarande avdrag i hela dess omfattning. Då vid
blivande fastighetstaxering varje brukningsdel kunde åsättas särskilt
värde, torde spörsmålet i fråga därigenom få anses löst, åtminstone vad
anginge förhållandena inom länet. Förslaget om fördelning av avdragsrätten
mellan flere ansåges vålla ett tämligen onödigt arbete. Länsstyrelsen
hölle på dessa grunder före, att det vore tillräckligt, om fiågan
upptoges till slutligt bedömande i sammanhang med den definitiva kommunalskattelagstiftningen.

Av de länsstyrelser, som i huvudsak tillstyrkt förslaget, hava vissa
framställt erinringar i enskilda punkter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda ansett det kunna ifrågasättas,
huruvida icke den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för
beskattningsmyndigheterna att i vissa fall låta en inkomsttagare komma
i åtnjutande av uppkommet överskott å en annan inkomsttagares avdrag
av praktiska skäl borde utgå; detta desto hellre, som ifrågavarande
stadgande icke stode i överensstämmelse med den i skattelagstiftningen

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

genomförda och av kommittén i annat sammanhang framhållna principen,
att den skattskyldige skall själv i deklarationen beräkna sin skattepliktiga
inkomst.

Länsstyrelsen i Gottlands län finner den utredning, som ligger till
grund för kommunalskattekommitténs förslag beträffande uppdelningen
av avdrag mellan jordägare och arrendator, icke tillfyllest motivera vare
sig att sådan uppdelning äger rum eller att den bör ske på det av
kommittén föreslagna sättet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län vill starkt ifrågasätta, huruvida icke
bestämmelsen, att, därest det för fastighet i dess helhet medgivna avdraget
icke kan fullt utnyttjas, vad en inkomsttagare icke kan räkna
sig till godo må på framställning tilläggas annan inkomsttagare av
samma fastighet till avräkning å hans därav influtna inkomst, bör helt
utgå ur förslaget, enär detsamma skulle, utan att i avsevärd mån befrämja
rättvisan, tillkrångla de redan förut mycket invecklade taxeringsbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län slutligen finner det vara riktigare
att, i stället för att låta arrendator få två tredjedelar och jordägaren en
tredjedel av det ifrågavarande avdraget, låta avdraget fördelas mellan
båda i förhållande till varderas inkomst. Vidare finner länsstyrelsen, att
den taxeringsmyndighet medgivna rätt att i visst fall avvika från de föreslagna
bestämmelserna bör tillämpas, oavsett om den skattskyldige därom
gjort framställning eller ej.

Kammarrätten yttrar i huvudsak följande.

Kammarrätten hade väl funnit det remitterade förslaget kunna göras
till föremål för vissa erinringar från rationell beskattningssynpunkt. Med
hänsyn till den föreslagna regleringens avsedda provisoriska karaktär och
därtill att, såsom ock vissa länsstyrelser framhållit, en del av förslagets
grundsatser redan i avsevärd utsträckning tillämpats vid 1921 års taxering,
hade kammarrätten emellertid ansett sig kunna, frånsett två detaljer,
tillstyrka förslaget. För detsamma hade ock de flesta länsstyrelserna,
nämligen alla utom fyra, uttalat sig.

Tillämpningen av den i förslaget till ändrad lydelse av 3 § l:o) i
de särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen upptagna bestämmelsen
om det ifrågavarande avdragets tillerkännande i visst fall åt
annan skattskyldig än den eller de i första hand därtill berättigade hade
i förslaget dels förbehållits åt taxeringsmyndighet, dels ock gjorts beroende
av därom av skattskyldig gjord framställning. Ingendera av dessa inskränkningar,
av vilka den senare kritiserats jämväl av en av de hörda
länsstvrelserna, syntes vara motiverad av några sakskäl. Enligt kammar -

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

rättens uppfattning borde båda dessa inskränkningar bortfalla och i följd
härav orden »må på därom av skattskyldig gjord framställning av taxeringsmyndigheten»
utgå och ersättas med exempelvis »skall».

Departements- Det spörsmål, varom nu är fråga, avser rätten att från den totala

chffe,,. inkomgten av fast egendom draga det genom fastighetsbevillning beskattade
beloppet av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
och fem, för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet i
sådana fall, då den samlade fastighetsinkomsten är delad mellan flera
var för sig skattskyldiga. Detta är, såsom kommunalskattekommittén
framhållit, fallet,

1) då fastigheten under året varit utarrenderad och inkomsten
av fastigheten sålunda gått dels till ägaren i form av arrende dels till
arren datorn;

2) då fastigheten under året övergått från en ägare eller brukare
till annan ägare eller brukare och en var av dem tagit inkomsten under
viss del av året; och

3) då fastigheten under året till olika delar utnyttjats av olika
ägare eller brukare, vilka alltså tagit var sin del av fastighetens samlade
avkastning, samt de olika brukningsdelarna ej varit åsätta särskilda
taxeringsvärden.

Det var emellertid endast de med 2) och 3) betecknade fallen,
som avsågos i det stycke av Kungl. Majtts förslag till 3 § av anvisningarna
vid bevillningsförordningen, vilket omformulerades av 1921 års riksdags
bevillningsutskott och av riksdagen blev struket. Det var också endast
dessa fall, som angåvos i Kungl. Maj:ts den 29 juni 1921 meddelade
remiss till kommunalskattekommittén.

Kommittén har i dessa båda fall ställt sig på i huvudsak samma
ståndpunkt som Kungl. Maj:ts nämnda förslag men med ett viktigt
tillägg. Till frågan om detta tillägg skall jag senare återkomma. Jagvill
nu närmast framhålla, att kommunalskattekommitténs enhälliga
förslag i övrigt i berörda del vunnit stark anslutning av länsstyrelserna
och godkänts även av kammarrätten. Endast en länsstyrelse har ställt
sig på den ståndpunkt, som i fjol intogs av bevillningsutskottet. Det
har på sina håll uttalats, att i huvudsak den föreslagna regeln skulle
gälla, även om den icke uttryckligen fastsloges i författningstexten. En
dylik uppfattning lärer också hava legat bakom förra årets proposition i
ämnet. De inkomna yttrandena synas mig emellertid bära otvetydigt
vittne om behovet av uttryckliga bestämmelser, och jag anser på den
grund, att kommunalskattekommitténs förslag härvidlag bör följas. Utan

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

särskilt stadgande torde det därvid vara klart, att motsvarande regler
skola gälla exempelvis för sådana fall, då en fastighet under skatteåret
uppdelats i särskilda brukningsdelar, så att den, som ensam brukat
fastigheten, då får åtnjuta så stor del av avdraget, som svarar mot den
del av året, under vilken han innehaft fastigheten, och återstoden utav
avdraget fördelas på brukarna av de särskilda fastighetsdelarna.

Större tvekan erbjuder det av mig med l) betecknade fallet om
avdragsrätten för den händelse att fastighet under året varit utarrenderad
och den samlade inkomsten gått dels till ägaren i form av arrende,
dels till arrendatorn. Denna fråga måste nämligen anses hava fått sin
lösning för provisorietiden redan av 1920 års riksdag, fastän 1921 års
riksdag givit en tydligare form för vad 1920 års riksdag avsåg. Kommunalskattekommittén
har emellertid funnit konsekvensen fordra, att
detta fall, såsom i huvudsak likartat med de båda andra, även löstes
efter liknande grunder som dessa, desto mera som erfarenheten gåve
vid handen, att tillämpningen av gällande bestämmelser medfört obilliga
konsekvenser. Ett i det stora hela rättvisare resultat än om vare sigjordägaren
eller arrendatorn finge ensam åtnjuta avdraget, skulle, menar
kommittén, vinnas, om man uppställde regeln, att jordägaren skall åtnjuta
en tredjedel och arrendatorn två tredjedelar av avdraget.

Jag kan, såsom jag nyss antytt, i denna punkt ej undertrycka en
viss tvekan angående lämpligheten av att nu under provisorietiden frångå
vad som en gång fullt medvetet av riksdagen fastslagits. Konsekvensen
synes mig ej med nödvändighet bjuda, att även detta fall i anslutning
till de övriga upptages till ny behandling. I själva verket torde nämligen
en reell skillnad mellan detta och de båda andra fallen föreligga
därutinnan. att i de sistnämnda fallen olika personer själva bruka antingen
samtidigt olika jordområden eller ock å olika tider samma område,
varför det här egentligen är fråga om skilda inkomster, medan i det
förstnämnda fallet närmast avses den händelse, att samma avkastningfördelas
mellan olika personer, av vilka endast den ene brukar jorden.

Icke desto mindre anser jag mig icke böra motsätta mig införande
av en bestämmelse, som enhälligt föreslagits av kommunalskattekommittén,
och'' som förordats av nära nog samtliga länsstyrelser
ävensom av kammarräiten. I detta sammanhang bör emellertid ej
förbises, att förelaget i nu berörda del — med hänsyn till den praktiska
omöjligheten att få nya deklarationsformulär tryckta inom erforderlig
tid före den 1 mars 1922 — icke skulle kunna träda i kraft förrän
till 1923 års taxering. Då, såsom jag- senare vill utveckla, de ändringar
i skatteförfattnmgarna, som nu synas böra föreläggas riksdagen, lämp -

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

ligen torde erhålla giltighet allenast för årets taxering, har jag ansett
riktigast att icke nu föreslå någon ändring i förevarande del. Under 1)
har därför, då samtliga regler angående avdragets åtnjutande i de fall,
då flera skattskyldiga haft inkomst av samma fastighet, lämpligen böra
sammanföras, endast upptagits den regel i förevarande avseende, som
år 1921 infördes i 11 § 2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen. Motsvarande
ändring har företagits i sistnämnda paragraf.

Kommunalskattekommittén har vidare — såsom jag på tal om
två av de nu förevarande tre fallen redan antytt — föreslagit en tilläggsbestämmelse,
som i sin mån skulle komplettera de för alla tre
fallen stadgade huvudreglerna. Denna bestämmelse innebär, att, om
vid tillämpning av huvudreglerna det för fastigheten i dess helhet medgivna
avdraget icke kan tillfullo utnyttjas, vad en inkomsttagare av
fastigheten icke kan av avdraget räkna sig tillgodo må på därom av
skattskyldig gjord framställning av taxeringsmyndigheten tilläggas annan
eller andra inkomsttagare av samma fastighet till avräkning å hans
eller deras därav influtna inkomst.

Jag anser mig icke kunna tillstyrka antagandet av eu sådan
bestämmelse'' som denna utan att samtidigt framhålla de betänkligheter,
som framställa sig mot att låta den princip, som ligger till grund
för bestämmelsen, vinna insteg i vårt beskattningsväsende. En av de
sedan gammalt erkända huvudgrundsatserna för beskattningen är ju
principen om skatternas »bestämdhet». Den föreslagna bestämmelsen
synes mig innebära ett starkt avsteg från denna princip, i det själva
grundlaget för beskattningen, det antal skattekronor, med vilket den
skattskyldige skall didtaga i beskattningen, blir i hög grad beroende
av eu faktor, som ligger helt utom den skattskyldiges eget inflytande,
nämligen storleken utav en annan persons inkomst. Ju sämre denne
andre har det ställt, ju mindre inkomst han utvinner av den fasta egendom,
varom fråga är, ju mindre del av det ifrågavarande avdraget han
alltså kan utnyttja, desto bättre för den förste skattskyldige. Särskilt
vid uppgörandet av arrendeavtal spelar uppenbarligen storleken av jordägarens
framtida skattskyldighet en avgörande roll för fastställande av
arrendets storlek. Skall nu denna , skattskyldighets omfattning bliva
beroende av huru stor nettoinkomst arrendatorn kan komma att utvinna
av fastigheten, ligger svårigheten att uppgöra en dylik kalkyl uppenbar.

Trots de betänkligheter, åt vilka jag nu givit uttryck, finner jag
mig böra i huvudsak tillstyrka förslaget även i denna punkt, just med
hänsyn till att det här gäller ett provisorium. Jag anser det nämligen
möjligt, . att även med de bestämmelser om en vidsträcktare fördelning

23

Kungl. Maj:ts proposition ''Nr 46.

av avdragsrätten, som i det föregående berörts, påtagliga missförhållanden
i enstaka fall skulle kunna uppstå; och det.lär svårligen vara
möjligt att på annat sätt än genom att medgiva taxeringsmyndigheterna
rätt till en viss frihet vid taxeringen finna hot för sådana missförhållanden.
Jag håller sålunda före, att, trots de invändningar, som kunna
framställas, viss möjlighet bör beredas skattskyldig att erhålla sådant
ytterligare avdrag, varom nu är fråga. Jag kan emellertid icke förorda
kammarrättens förslag, att den skattskyldige skulle erhålla en absolut
rätt till sådant avdrag, utan anser det fastmera — med hänsyn till
taxeringsmyndigheternas stora arbetsbörda — tillrådligt, att avdrag,
varom nu är fråga, medgives endast undantagsvis, då synnerliga skäl
därtill löreligga.

I likhet med kammarrätten finner jag det däremot ej böra vara
nödvändigt, att taxeringsmyndigheten skall hava mottagit framställning i
ämnet från den skatt skyldige, för att ytterligare avdrag skall kunna
medgivas. En dylik föreskrift synes mig, bland annat, nödvändiggöra
särskilda bestämmelser angående formen för framställningen och tiden för
dess avgivande. Förslag i dessa avseenden saknas för närvarande, och
något lämpligt sätt att innevarande år i tillräckligt god tid bibringa
de skattskyldiga kännedom om en sådan bestämmelses förefintlighet
lärer svårligen kunna utfinnas.

Den omständigheten, att, då fastighet är utarrenderad, arrendator!!
även vid innevarande års taxering skall åtnjuta hela avdraget, lärer ej
böra utgöra hinder mot att även i dylika fall giva taxeringsmyndigheterna
rätt att redan i år, om synnerliga skäl därtill förefinnas, medgiva
jordägaren rätt till sådant avdrag, som arrendatorn icke kunnat
utnyttja.

Jag torde senare under riksdagens lopp komma att föreslå Kungl.
Maj:t att framlägga förslag till vissa ändringur i skatteförfattningarna,
vilka skola tillämpas först från och med år 1923. Det förefaller mig
därför mest praktiskt att i den proposition, som nu skulle föreläggas
riksdagen, upptaga endast sådana ändringar i skatteförlattningarna, som
skola träda i kraft omedelbart. Åt dessa torde förlänas giltighet endast
för årets taxering. I ett sammanhang kan sedermera framläggas förslag
till alla de ändringar, som böra gälla från och med år 1923, däri inbegripna
också de i den nu föreslagna provisoriska förordningen intagna
ändringar, som skola äga bestånd även för framtiden.

24 Klingl. Maj:ts proposition Nr 46.

Taxerings- Jämväl i taxeringsförordningen synas vissa ändringar böra vidtagas,

förordningen, g^gg^da att tillämpas redan vid årets taxering, och torde även dessa
ändringar böra upptagas i en särskild, provisorisk förordning för att
därefter jämte andra ändringar, vilka icke kunna tillämpas förrän år
1923, sammanföras i en förordning, upptagande samtliga de ändringar
i taxeringsförordningen, som skola gälla från och med nämnda år, och
är det min avsikt att senare anmäla förslag till en dylik förordning.

^och 16°§l Jämlikt av Kungl. Maj:t den 29 juni 1921 lämnat bemyndigande

taxerings- uppdrog chefen för finansdepartementet åt landskamreraren Otto V.
förordninyen. Landén och assessorn Harald Waller att i deras egenskap av redan
^inkomsttidi8:are inom departementet tillkallade sakkunniga (inkomstskattesakskattesak-
kunniga) verkställa utredning, i vad mån särskilda bestämmelser om
kunniga, skyldighet att avlämna uppgifter till ledning vid egen taxering borde
meddelas för sådana skattskyldiga, vilka äro fritagna från skyldighet
att erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt men skola taxeras till inkomstbevillning.

Vid anmälan av detta ärende anförde dåvarande departementschefen,
statsrådet Beskow:

»Enligt gällande förordning den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering har skyldighet att utan särskild
anmaning avgiva uppgift till ledning för egen taxering (deklaration)
under innevarande år icke ålegat statsverket för vare sig inkomst
av fast egendom eller inkomst av rörelse eller yrke. Icke heller har
skyldighet ålegat staten att utan anmaning avgiva uppgift jämlikt 16 §
i nämnda förordning. Staten bär nämligen icke tidigare varit taxerad
till bevillning och kan fortfarande icke taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Däremot har Kungl. Maj:t i förordning den 4 februari
1S21 angående avlämnande av uppgift till ledning vid statens taxering
till bevillning in. m. i administrativ ordning meddelat föreskrifter angående
viss uppgiftsplikt för statens myndigheter m. fl. Underlåtenhet
att avlämna uppgift enligt denna förordning har dock givtvis icke
medfört samma påföljd som en motsvarande underlåtenhet av den enligt
taxeringsförordningen uppgiflspliktige.

Då nu emellertid staten från och med innevararande år taxeras
till bevillning av inkomst, skulle deklarationsplikt jämlikt taxeringsförordningen
med dess nuvarande lydelse hädanefter komma att åligga
statsverket. Det torde dock vara uppenbart, att denna förordnings föreskrilter
om deklarationsplikt ej äro lämpade för vare sig staten eller
vissa andra skattskyldiga, vilka rätteligen ej borde hava att avgiva

Kungi. Maj:ts proposition Nr 46. 25

andra uppgifter än sådana, som omförmälas i 16 § taxeringsförordningen.
Det synes mig i själva verket kunna ifrågasättas, huruvida påföljder! av
förlorad besvärsrär.t för underlåtenhet att avlämna behöriga uppgifter
lämpligen bör gälla åtminstone för staten, i all synnerhet som en bestämd
praxis angående själva omfattningen av statens bevillningsplikt
först så småningom torde kunna utveckla sig och därför tvivelsmål
angående förefiutligheten av uppgiftsplikt ej sällan torde komma att
inställa sig.

Det vill därför synas, som om en utredning måste åvägabringas,
vilken lämpligen borde avse frågan, i vad mån särskilda bestämmelser
om skyldighet att avlämna uppgifter till ledning vid egen taxering böra
meddelas för sådaua skattskyldiga, som jämlikt 5 § 2 mom. i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt äro fritagna från skyldighet
; tt erlägga skatt för inkomst, men som skola taxeras till inkomstbevillning.
»

•

De sakkunniga hava den 24 januari 1922 avgivit utlåtande med
förslag till förordning om ändring av 2 § 1 mom. och 16 § taxeringsförordningen
samt till förordning angående avlämnande av uppgift till
ledning vid statens, landstings, kommuns eller annan menighets taxering
till bevillning m. m., och torde nämnda utlåtande få såsom bilaga
fogas till detta protokoll (bil. 1). Enligt de sakkunnigas förslag skola de
juridiska personer, vilka enligt 5 § 2 mom. a)—f) inkomstskatteförordningen
icke äro skyldiga erlägga inkomstskatt, befrias från skyldighet att
enligt 2 § taxeringsförordningen avgiva deklaration rörande all sin inkomst
och blott vara skyldiga att avgiva uppgift till ledning vid sin taxering
till bevillning. Rörande dessa juridiska personer med undantag av staten,
landsting, kommuner och andra menigheter har bestämmelse om dylik
uppgiftsplikt intagits i 16 §. Beträffande åter statens, landstings, kommuners
och andra menigheters uppgiftsplikt har Kung!. Maj:t enligt
förslaget tillerkänts befogenhet att meddela föreskrifter. Anledningen
härtill har varit den, att de i 18 § taxeringsförordningen stadgade påföljder
för försummad uppgiftsplikt icke ansetts böra gälla för dessa
juridiska personer, och att för visst fäll i stället uppgift ansetts böra
framtvingas genom föreläggande av vite. Enligt de sakkunnigas åsikt
skulle det onödigt tynga taxeringsförordningen, därest i denna inrycktes
dylika special föreskrifter för vissa grupper av skattskyldiga, och hava
de sakkunniga ansett, att dessa specialföreskrifter hellre borde upptagas
i eu särskild förordning, i vilken då även kunde intagas en del andra
speciella föreskrifter om vilken myndighet sotn har att fullgöra uppKihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 38 käft. (Nr 46.) 4

Inkomst skattesak kunnigas förslag -

Kamtnar rilttpn.

Departements chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

giftsplikten m. in. Rörande dessa senare speciella föreskrifter torde i
varje fall en särskild förordning böra utfärdas.

Över dessa förslag bar kammarrätten den 2 februari 1922 avgivit
infordrat yttrande, vilket torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll
(bil. 2). I sitt yttrande anför kammarrätten rörande förslaget till ändringar
i t ax er i n gs to rörd ningen i huvudsak följande: Kammarrätten hade
icke något att erinra mot att bestämmelserna i 2 § 1 mom. taxeringsförordningen
förklarades icke gälla för ifrågavarande juridiska personer.
Däremot syntes det kammarrätten, att tillräckliga skal icke förelåge att
från den i 16 § taxeringsförordningen stadgade uppgiftsplikten undantaga
staten, landsting, kommuner och andra menigheter. I enlighet
härmed torde ur förslaget böra utgå de två sista punkterna i tillägget
till 2 § 1 mom. taxeringsförordningen samt den första av dessa punkter
eller den, som omnämnde Kungl. Maj:ts befogenhet att utfärda vissa
föreskrifter, intaga» å annan plats i taxeringsförordningen; och torde
hänvisningen lämpligen kunna beredas plats i taxeringsförordningens
9 §. Med den av kammarrätten föreslagna anordningen komme de i
18 § taxeringsförordningen stadgade påföljderna för försummad uppgiftsplikt
att gälla jämväl för staten och menigheter. Enligt kammarrättens
åsikt borde ej heller dessa beredas någon undantagsställning vid bristande
uppgiftsplikt. Väl vore det å ena sidan icke antagligt, att dessa juridiska
personer skulle genom att underlåta avgiva föreskriven uppgift
söka undandraga sig uppgiftsplikt, men å andra sidan torde bemärkas,
att stadgandena i 18 § jämväl avsåge att framtvinga de skattskyldigas
uppgifter i så god tid, att desamma kunde komma till användning vid
taxeringsarbetet. Vad de sakkunniga i dofta sammanhang anfört syntes
icke motivera en dylik undantagsställning. Skulle emellertid staten eller
menigheter anses böra befrias från påföljd enligt 18 §, syntes detta böra
ske genom intagande av en undantagsbestämmelse i nämnda paragraf.

Kammarrätten gör även en del erinringar rörande förslaget till
förordning angående avlämnande av uppgift till ledning vid statens,
landstings, kommuns eller annan menighets taxering till bevillning. Jaganser
mig dock icke hava anledning nu redogöra närmare härför utan
hänxisar i denna del till kammarrättens yttrande.

Jag är ense med kammarrätten därom, att ifrågavarande juridiska
personer böra befrias från uppgiftsplikt jämlikt 2 § 1 mom. taxerings förordningen
samt att för dessa personer med undantag av staten och menigheter
böra beträffande uppgiftsplikt för bevillningstaxeringen och påföljder

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46. 27

för underlåten uppgiftsplikt gälla samma regler som för andra skattskyldiga,
men däremot kan jag icke dela kammarrättens uppfattning beträffande
statens och menigheters uppgiftsplikt. På sätt dåvarande departementschefen
vid anmälan av ärendet i statsrådet den 29 juni 1921
framhållit, torde tvivelsmål ej sällan kunna inställa sig rörande omfattningen
av sistnämnda juridiska personers bevilluinysplikt och förefintligheten
av uppgiftsplikt för dem i visst avseende. Det kan nämligen ofta
värk svårt att avgöra, huruvida eller i vilken mån t. ex. staten är
bevillningspliktig för en viss fastighet eller eu viss rörelse, och man
kan därför mycket väl tänka sig fall, då en statsmyndighet underlåter
att avlämna uppgift, ehuru det vid en närmare undersökning visar sig,
att bevillningsplikt verkligen föreligger. Det synes då obilligt, särskilt
då nödig stadga ännu ej torde hava vunnits i avseende å omfattningen
av statens bevillningsplikt, att staten skulle vara avskuren från möjlighet
att få taxeringens riktighet i anseende till beloppet prövad — frågan
om förefintligheten av bevillningsplikt torde staten alltid kunna få prövad
uti den i 50 § taxerings förordningen stadgade ordning. Utan att taga
definitiv ställning till frågans principiella sida anser jag därför, att de
i 18» § taxeringsförordningen stadgade påföljder icke böra nu förklaras
gälla för staten och menigheter. Åven med denna uppfattning föreligger
naturligtvis intet hinder att, på sätt kammarrätten föreslagit, uti taxeriugsförordningen
intaga alla bestämmelser, som skola reglera statens
och menigheters uppgiftsplikt, och låta den särskilda administrativa förordningen
blott innehålla föreskrifter rörande vilka myndigheter som
skola fullgöra den i taxeringsförordningen stadgade uppgiftsplikten.
Det synes dock vara lämpligare och mera ägnat att underlätta taxeringsmyndigheternas
arbete, därest alla bestämmelser om statens och menigheters
uppgiftsplikt och sättet för dess fullgörande sammanföras i en
och samma förordning. Med hänsyn till att, såsom jag nyss antytt,
tveksamhet i många fall torde råda rörande omfattningen av statens
och menigheternas bevillningsplikt, kan även behov av kompletterande
föreskrifter lätt yppa sig, och dylika föreskrifter kunna då snabbare meddelas,
därest Kungl. Maj:t erhåller rättighet att utfärda dem, än om de
skulle beslutas av riksdagen. Härmed har jäg icke velat taga ställningtill
frågan, huruvida vid den definitiva kommunalskattereformen motsvarande
rättighet skall tilläggas Kungl. Muj:t eller föreskrifterna intagas
i med riksdagen utfärdade bestämmelser.

I sista stycket av 11 § taxeringsförordningen stadgas, att styrelse
för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande inrättning är

11 § taxering
/‘Orörd
ningen.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

skyldig att efter anmaning lämna uppgift om namngiven skattskyldigs
ränteinkomst från den penningförvaltande inrättningen ävensom om beloppet
av den skattskyldiges innestående medel vid viss angiven tidpunkt.

Denna bestämmelse har tillkommit genom beslut vid 1920 års
riksdag i anledning av proposition i ämnet (nr 400) och överensstämmer
i huvudsak med ett förslag i ämnet, som år 1918 i proposition (nr 283)
förelagts 1918 års lagtima riksdag men ej bifallits. En föreskrift i liknande
syfte hade emellertid beträffande ränteinkomster redan år 1913 i anledning
av en motion förordats av bevillningsutskottet. Genom den av
utskottet förordade bestämmelsen skulle, förklarade utskottet, möjlighet
vinnas att i fall, där deklarant misstänktes hava lämnat oriktig eller
ofullständig uppgift, kontrollera denna.

Jag tillåter mig för övrigt att beträffande tillkomsten av berörda
stadgande hänvisa till det utdrag av statsrådsprotokollet, som finnes
bilagt nyssnämnda proposition år 1920 (nr 400), där en mera ingående
redogörelse i ämnet förefinnes (sid. 74—77).

1 eu den 19 september 1921 till finansdepartementet inkommen
skrift har nu Svenska bankföreningen — efter att hava redogjort för
vissa från olika håll gjorda uttalanden vid de tillfällen, då en bestämmelse
av nu borörda art varit ifrågasatt — anfört följande:

»De lagstiftande myndigheterna hava således från början ansett sig böra taga
avstånd från en allmän uppgiftsplikt utan anmaning (en sådan skulle enligt senast
publicerade bankrapport komma att avse 2,816,717 insättare) samt i stället införa
möjlighet till kontroll i särskilda fall, där misstanke om oriktig uppgift kan föreligga.

Det vill emellertid synas som om vad man sålunda avsett ej tillbörligt beaktats
av en del taxeringsnämndsordförande. Enligt vad vi inhämtat har det nämligen
på en del ställen inom riket inträffat, att vederbörande hos bank gjort förfrågan
beträffande alla insättare i vissa namngivna socknar, och har man därvid
understundom ej ens gjort sig besvär med att uppgiva de omfrågades namn. Det
har vidare förekommit, att förfrågan gjorts angående större delen av de inom ett
visst taxeringsdistrikt bosatta personerna. Flera av de till vår förening anslutna
bankerna hava anmält, att taxeringsnämnd gjort förfrågningar om 400 å 500, ja,
ända upp till 600 personer, och hava förfrågningar angående 100 å 200 personer
varit ganska vanligt.

Dessa massförfrågningar hava kommit från mindre distrikt. I de större,
särskilt i de större städerna, synas nämndernas ordförande hava med en fullt riktig
användning av bestämmelsen gjort förfrågningar endast i de särskilda fall, där sådant
synts dem nödvändigt för kontrollens skull.

Att förfrågningar gjorts ej blott i kontrollsyfte framgår bland annat därav,
att det förekommit, att förfrågning inkommit långt innan tiden för deklarationernas
avgivande varit inne. Vi anse oss därjämte böra meddela, att i ett fall, då en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

29

massförfrågan gjorts, har förfrågningen kommit till en bank från en ordförande,
som varit föreståndare för en annan banks kontor inom socknen.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde slutligen
bankföreningen, huruvida icke åt sista punkten i 11 § av förordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering kunde,
exempelvis genom inskjutandet av orden »i särskilda fall», givas sådan
avfattning, att av lagbudet tydligare än nu komme att framgå vad lagstiftarna,
på sätt bankföreningen framhållit, med bestämmelsen avsett.

För min del har jag ingen erinran mot det av bankföreningen
ifrågasatta tillägget till sista stycket i 11 § taxeringsförordningen utan
anser, att bankföreningens önskemål i detta avseende bör tillmötesgås.

I 63 § taxeringsförordningen stadgas följande: Sammandrag av

taxeringslängderna, upprättade i överensstämmelse med fastställt formulär,
skola årligen för Stockholms stad före den 15 november samt för
annan stad och fögderi före den 1 november insändas till Kungl. Maj:ts
befallningshavande. På grund av dessa sammandrag och sedan de vid
deras granskning anmärkta förhållandena blivit förklarade eller rättade,
böra i Stockholms stad av därvarande uppbördsverk och av varje län i
landskontoret uppgöras särskilda sammandr;ig över Stockholms stads och
länets hela taxering och påförda statsskatt; och skola sistnämnda sammandrag,
därtill tryckta blanketter genom statskontorets försorg tillhandahållas
vederbörande tjänstemän, av Kungl. Maj:ts befallningshavande
till statskontoret insändas så tidigt, att de kunna beräknas inkomma
till nämnda verk före den 1 december. Så snart de till statskontoret
inkomna sammandragen hunnit därstädes granskas och med
enahanda sammandrag för de nästföregående åren jämföras, bör ett generalsammandrag
för hela riket inom statskontoret upprättas samt genom
detta verks försorg utgivas från trycket och utdelas med allmänna tidningarna.

Sedan statskontorets riksbokslutsbyrå överflyttats till riksräkenskapsverket,
åligger det numera jämlikt instruktionen för riksräkenskapsverket
den 17 december 1920 (nr 869) § 5 mom. 4 detta verk att
granska de från länen och Stockholms stad inkomna sammandragen samt
att upprätta generalsammandraget.

Syftet med föreskrifterna i 63 § taxeringsförordningen har givetvis
varit att så tidigt som möjligt erhålla en preliminär redovisning för
resultaten av årets taxeringar. Särskilt har det varit av vikt att vid de
beräkningar rörande inkomst- och förmögenhetsskattens avkastning för

Departement schefen.

G3 § taxering
3 förordningen.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

nästföljande statsreglering, vilka åligga riksräkenskapsverket (tidigare
statskontoret), äga tillgång till länssammandragens uppgifter rörande
utfallet av senast verkställda taxeringar.

För dessa beräkningar har emellertid den hittills genomförda redovisningen
av taxeringsresultaten ej visat sig i alla avseenden fullt tillfredsställande.

I en inom finansdepartementets budgetbyrå utarbetad, den 10 juni
1921 dagtecknad promemoria hade bristerna i den nuvarande redovisningen
närmare angivits samt förslag om ett bättre utnyttjande av
taxeringslängdernas primärnppgifter lramlagts. Huvudsyftet med detta
förslag var att jämväl beträffande redovisningen av inkomstbevillningen
utnyttja den uppdelning av de skattskyldiga i de tvenne huvudgrupper,
aktiebolag och därmed jämställda, å ena sidan, samt övriga skattskyldiga,
å andra sidan, som numera genomförts i de till grund för redovisningen
liggande taxeringsläugderna. I promemorian ifrågasattes därjämte, huruvida
icke, efter genomförd uppdelning av redovisningen för aktiebolagens
och övriga skattskyldigas taxering, vederbörande ämbetsverk borde åläggas
att vid sidan av generalsammandraget för taxeringen jämväl utarbeta och
till trycket befordra en sammanställning av länssammandragens detaljsiffror.

Yttranden avgåvos efter remiss å nämnda promemoria av statistiska
centralbyrån och riksräkenskapsverket, båda yttrandena dagtecknade den
30 juni 1921. Statistiska centralbyrån bär därvid i huvudsak tillstyrkt
det föreslagna redovisningsförfarandet, medan riksräkenskapsverket förklarat
sig ej hava något annat att erinra, än att de för förslagets omedelbara
genomförande ifrågasätta särskilda föreskrifterna, avseende 1921 års
taxering, skulle avsevärt öka ortsmyndigheternas redan förut betungande
arbete, utan att verket kunde bilda sig en föreställning om, huruvida
denna arbetsökning- skulle uppvägas av den nytta, som skulle ernås.

I båda yttrandena ifrågasattes slutligen, om icke hela redovisningen
av taxeringsresultaten borde anförtros åt statistiska centralbyrån. Bägge
ämbetsverken hänvisade härvid till att statistiska centralbyrån redan för
närvarande har att utarbeta sammanställningar av likartad beskaffenhet
med de föreslagna, ehuru av i visst hänseende mindre omfattning. För
undvikande av nu rådande splittring av granskningen och sammanställningen
av taxeringsresultaten förordade statistiska centralbyrån, att hithörande
arbete i sin helhet förlädes till sistnämnda ämbetsverk. Euligt
den av statistiska centralbyrån föreslagna anordningen skulle följaktligen
fögderi- och stadssammandragen ingå direkt till detta ämbetsverk och
där underkastas granskning och sammanställning, varigenom såväl läns -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

31

styrelserna som riksräkenskapsverket skulle befrias från dem nu åliggande
arbete i berörda hänseende.

Huru detaljerna i den fråga, jag nu berört, lämpligast böra ordnas,
torde jag kunna bär lämna åsido. Av det anförda lärer i varje fall
med all tydlighet framgå, att redovisningen av taxering*resnltaten icke
för närvarande är tillfredsställande ordnad. De detaljerade föreskrifter,
som nu äro meddelade i 63 § taxeringsförordningen, synas mig emellertid
snarast vara av administrativ inni bord. Jag vill därför ifrågasätta förslag
till riksdagen, att samma föreskrifter utbytas mot en bestämmelse
av innehåll allenast, att av taxeringslängderna skola skyndsammast
upprättas sammandrag dels för varje stad och fögderi, dels för varje
län och dels för hela riket (generalsammandrag), samt att närmare föreskrifter
angående ordningen för upprättandet av dessa sammandrag skola
meddelas av Kungl. Magt.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom
finansdepartementet utarbetade förslag till dels förordning om särskilda
ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av
fast egendom samt av inkomst att gälla vid 1922 års taxering, dels
ock förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering att gälla
vid 1922 års taxering, hemställer departementschefen, att Kungl. Maj:t
ville i proposition föreslå riksdagen att antaga samma förslag.

Denna • av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och
förordnar, att proposition av den lydelse, bil. vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Departements chefen.

Ur protokollet:
B. E. Brimberg.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

Bilaga 1.

V. P. M.

Enligt av Kungl. Maj:t den 29 juni 1921 lämnat bemyndigande har herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet uppdragit åt undertecknade att såsom
sakkunniga verkställa utredning, i vad mån särskilda bestämmelser om skyldighet
att avlämna uppgifter till ledning vid egen taxering borde meddelas för sådana
skattskyldiga, som jämlikt 5 § 2 mom. inkomstskatteförordningen äro fritagna från
skyldighet att erlägga inkomstskatt, men som skola taxeras till inkomstbevillning.
Vid anmälan av detta ärende framhöll departementschefen, bland annat, att det
vore uppenbart, att taxeringsförordningens föreskrifter om deklarationsplikt ej vore
lämpade för vare sig staten eller vissa andra skattskyldiga, vilka rätteligen ej hade
att avgiva andra uppgifter än sådana, som omförmäldes i 16 § taxeringsförordningen
samt att det kunde ifrågasättas, huruvida påföljden av förlorad besvärsrätt för
underlåtenhet att avlämna behöriga uppgifter lämpligen borde gälla åtminstone
för staten.

I anledning av det sålunda meddelade uppdraget få de sakkunniga anföra
följande.

Jämlikt 5 § 2 mom. inkomstskatteförordningen äro från erläggande av skatt
för inkomst befriade:

a) staten;

b) lands i ing, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap;

c) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom
stipendiefonder och pensionsanstalter;

d) allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningar;

e) järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga
ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare;

f) sparbanker, som avses i lagen den 29 juli 1892 och vilkas reservfond vid
senaste bokslut icke uppgått till fem procent av insättarnas fordran; samt

g) nedannämnda juridiska personer för sådan inkomst av fast egendom, som
består i förmånen att för avsedda ändamål nyttja dem tillhöriga fastigheter av
nedan angivna beskaffenhet, nämligen:

regementen, officers- och underofficerskårer i fråga om deras vid mötesplatser
till begagnande under mötena uppförda byggnader;

nykterhetsföreningar i fråga om för deras verksamhet såsom sådana avsedda
byggnader; samt

enskilda samfund i fråga om kyrkobyggnader och bönehus.

Av de ovan angivna juridiska personerna torde man kunna i detta sammanhang
helt bortse från de under g) upptagna. Enligt 12 § 8 mom. bevillningsförordningen,
jämförd med 5 § f—h) samma förordning, äro dessa personer nämligen befriade

Kanyl. Maj:tu proposition Nr 46.

as

håll erläggande av inkonistbevillning för just samma slags inkomst. Hava de annan
inkomst, är denna underkastad både inkomstskatt och inkomstbevillning, och de få
då deklarera i vanlig ordning.

Övriga här ovan angivna personer äro befriade från skyldighet att erlägga
inkomstskatt för någon del av sin inkomst, men skola erlägga inkomstbevillning
för vissa slag av inkomst. Staten är sålunda pliktig att erlägga bevillning för
inkomst av dess jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt eller
vattenfallsrätt, upplåtna fastigheter ävensom för sådan inkomst av rörelse, som
ej härliutit av bankrörelse, av kommunikationsverk med tillhörande verkstäder
och anläggningar eller av leverans utav elektrisk energi till nämnda kommunikationsverk,
de under b) angivna juridiska personer äro skyldiga att erlägga bevillning
för inkomst av fast egendom eller rörelse samt de under c— f) upptagna
för inkomst av fast egendom, varjämte prästerskapets änke- och pupillkassa har att
erlägga bevillning för inkomst, som kan tillkomma densamma vid lediga ecklesiastika
sysslor. För staten samt de under b) och c) upptagna personerna med undantag
av stipendiefonder och pensionsanstalter gäller dock, att de icke äro skyldiga att
utgiva bevillning för inkomst av fast egendom, som avses i 5 § a—e) och i) bevillningsförordningen.
d. v. s. fast egendom, som användes för vissa ändamål av allmän
natur.

Före 1920 ars ändring i bevillningsordningen fanns däremot en vidsträcktare
skattefrihet, i det att de under a—f) upptagna juridiska personerna voro frikallade
från utgörande av inkomstbevillning blott med undantag därav, att de under bl
angivna skulle erlägga bevillning för inkomst av rörelse eller yrke samt att bevillning
skulle erläggas för inkomst, som vid lediga ecklesiastika sysslor kunde
tillfalla de under allmän förvaltning ställda kassor.

Enligt 2 § taxeringsförordningen gäller beträffande uppgiftsplikt för annan
skattskyldig än vissa verk och bolag samt här i riket mantalsskrivna svenska medborgare,
att dylik skattskyldig skall utan särskild anmaning avgiva deklaration,
därest han nästföregående är varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller
inkomstbevillning eller åtnjutit sa stol'' inkomst av beskaffenhet att kunna taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt och vid sagda års utgång ägt så stor förmögenhet,
att inkomsten och en sextiondedel av förmögenheten tillsammans uppgått
till minst 100 kronor. Uppgiftspliktig, vilken under nästföregående år inom annat
distrikt än där han har att avgiva deklaration själv eller i bolag ägt, innehaft eller
brukat fast egendom eller drivit rörelse eller yrke, skall vidare enligt 16 § å ort.
som i varje fall vederbör, avlämna särskild uppgift till ledning för beräkningen av
den därstädes beskattningsbara inkomsten av fastigheten, rörelsen eller yrket, och
skall denna uppgift vara uppställd i enlighet med deklarationsformuläret. Uppgiftspliktig
skall sålunda dels enligt 2 Jj a den ort, där taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
skall ske, avlämna en fullständig deklaration rörande all sin inkomst
dels enligt 16 § avlämna uppgift å annan ort. där den uppgiftspliktige haft inkomst,
som skall taxeras till bevillning.

Dessa bestämmelser kunna icke lämpligen tillämpas på nu avsedda juridiska personer,
enär dessa icke skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt och det därför
saknar intresse att erhålla någon fullständig deklaration rörande deras sammanlagda
inkomst. För taxering av dessa juridiska personer erfordras endast uppgifter
i enlighet med bestämmelserna i 16 § å alla de orter, där de ägt. innehaft eller
Hihamf till riksdagens protokoll 1922. I samt. 98 käft. (Nr 46.) 5

Kungl. Mai:ta proposition Nr 46.

34

brukat fast egendom av sådan beskaffenhet, att inkomsten därav skall taxeras till
bevillning, eller drivit rörelse eller yrke, därest inkomsten därav skall taxeras.

Även i ett annat hänseende äro bestämmelserna i 2 § taxeringsförordningen
ofullständiga i vad de avse förevarande juridiska personer. Då dessa icke hava
någon inkomst av beskaffenhet att kunna taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
bliva de, huru stor deras bevillning underkastade inkomst än varit, icke
uppgiftspliktiga, därest de icke nästföregående är varit taxerade till bevillning.
Detta kan medföra olägenheter, därest dylik person ett år icke varit taxerad till
bevillning, men haft så stor inkomst, att han följande år bör taxeras.

Det synes lämpligt, om i taxeringsförordningen kunde införas bestämmelser,
att dessa juridiska personer icke äro pliktiga att avgiva deklaration i enlighet
med föreskrifterna i 3 §, utan blott skola hava att avgiva uppgift i enlighet
med bestämmelserna i 16 § rörande sådan inkomst av fast egendom, rörelse eller
yrke, för vilken de äro pliktiga att erlägga inkomstbevillning. Liksom fallet är
med de i 2 § a) angivna verk och bolag, torde uppgiftsplikten icke böra göras beroende
av inkomstens storlek eller därav att de föregående år varit taxerade; det
avgörande bör blott vara, huruvida de ägt eller brukat fast egendom eller drivit
rörelse av beskaffenhet, att inkomsten därav bör taxeras.

Under nuvarande förhållanden komma de i 18 § taxeringsförordningen stadgade
påföljder för underlåtenhet att avgiva eller fullständiga deklaration eller uppgift
att äga tillämpning på förevarande juridiska personer. Man kan dock ifrågasätta
lämpligheten av, att staten t. ex. skulle förlora sin rätt att överklaga eu
taxering därför, att någon dess tjänsteman låtit en försummelse ifråga om deklarations
avgivande komma sig till last. Samma är förhållandet med landsting, kommuner
och andra menigheter, men däremot synes man icke behöva hysa samma
betänkligheter ifråga om övriga här avsedda juridiska personer. Befrias staten, landsting,
kommuner och andra menigheter från påföljd enligt 18 §, torde åtminstone
för vissa fall böra stadgas andra påföljder för underlåtenhet i avseende på avlämnande
av uppgift till ledning vid taxeringen. Det skulle emellertid onödigt belasta
taxeringsförordningen, därest i densamma skulle intagas dylika speciella föreskrifter
rörande vissa grupper av skattskyldiga, och det synes därför lämpligast, om Kungl.
Maj:t bemyndigades att meddela föreskrifter rörande uppgiftsplikten för staten,
landsting, kommuner och andra menigheter. I den förordning, som förutsättes
skola utfärdas härom, kunde då även inryckas en del speciella föreskrifter rörande
de myndigheter, som det ålåge att fullgöra uppgiftsplikten m. in.

Redan år 1921 visade sig behov av särskilda föreskrifter rörande uppgiftsplikt
för juridiska personer, vilka icke enligt då gällande bestämmelser voro uppgiftspliktiga,
enär de icke haft inkomst av beskaffenhet att kunna taxeras till inkomstoch
förmögenhetsskatt och ej heller tidigare taxerats till bevillning. Tydligen på
grund av bristande bemyndigande från riksdagens sida ansåg Kungl. Maj:t sig icke
kunna vidtaga annan åtgärd än att meddela bestämmelser rörande avlämnande av
deklaration för statens räkning, och den 4 februari 1921 utfärdades i administrativ
väg förordning angående avlämnande av uppgift till ledning vid statens taxering
till bevillning m. in. Enligt denna förordning skall uppgift beträffande staten tillhörig
fastighet eller av staten bedriven rörelse utan särskild anmaning avgivas
av den förvaltningsmyndighet, som utövar vården och inseendet över fastigheten
eller handhar rörelsen, och åligger beträffande fond, som förvaltas av statsmvn -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 46. 35

dighet, uppgiftsplikt myndigheten. Särskilda bestämmelser gälla angående uppgiftsplikt
beträffande ecklesiastik boställsfastighet. Vidare åligger det den uppgiftspliktiga
myndigheten att tillse, att det allmännas rätt vid taxering och debitering
varder iakttagen, varjämte den uppgiftspliktiga myndigheten, även om den ej eljest
är därtill befogad, tillerkänts rätt att hos prövningsnämnd överklaga taxeringsnämnds
beslut. Slutligen skall den uppgiftspliktiga myndigheten utbetala de på
grundval av taxeringen utgående utskylder.

Denna förordning torde kunna i huvudsak tjäna till mönster för den föreslagna
förordningen om avgivande av uppgifter till ledning vid statens, landstings,
kommuns eller annan menighets taxering till bevillning. Det synes dock vara mindre
lämpligt att i en dylik förordning, som väl blott skulle reglera uppgiftsplikten, medtaga
föreskrifter angående vem som skall erlägga utskylder för fastigheten eller
rörelsen i fråga. Den omständigheten, att de kommunala myndigheternas inbördes
kompetens regleras genom kommunallagarna in. fl. författningar, torde däremot
icke utgöra något hinder att i eu förordning sådan som den föreslagna inrycka bestämmelser
om vem som är uppgiftspliktig liksom ej heller att tillerkänna den
uppgiftspliktiga myndigheten rätt att överklaga taxeringsnämnds beslut, då allt
detta sammanhänger med uppgiftsplikten, vilken Kungl. Maj:t förutsättes erhålla
bemyndigande att reglera. Det synes icke erforderligt, att i denna, förordning stadgas
någon skyldighet för den uppgiftspliktige att tillse, att hans huvudmans intresse
tillvaratages vid taxeringen. En dylik skyldighet följer väl i regel av eljest
gällande bestämmelser.

Därest, på sätt nu föreslagits, statens, landstings, kommuns och annan menighets
uppgiftsplikt regleras genom en särskild förordning, komma icke för dessa juridiska
personer att gälla de i 18 § taxeringsförordningen stadgade påföljder för
åsidosättande av uppgiftsplikten, och det är då frågan, huruvida i den särskilda
förordningen böra stadgas dylika påföljder, vilka dock självfallet icke borde träffa
den juridiska personen utan i stället den myndighet, som är uppgiftspliktig. Då
denna myndighet i regel torde för dylik förseelse vara underkastad ansvar såsom
för tjänstefel, torde särskilda påföljder icke vara erforderliga. Däremot kan det
möjligen vara lämpligt om, i händelse av tredska, en uppgift kan jämförelsevis snabbt
framtvingas, och borde detta i så fall ske därigenom, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
tillerkännes rätt att förelägga den försumlige vite i likhet med vad gäller
enligt förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering
år 1922. Det synes dock mindre tilltalande, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
skulle på detta sätt tillerkännas rätt att vid vite tillhålla annan och
kanske i vissa fall överordnad statsmyndighet att fullgöra en tjänsteplikt, och rätten
att föreligga vite torde därför böra begränsas att gälla blott ifråga om den, som
är uppgiftspliktig för landsting, kommun eller annan menighet.

De sakkunniga hava uppgjort bifogade förslag till ändringar i 2 $ 1 mom.
och 16 § taxeringsförordningen samt till förordning angående avlämnande av uppgift
till ledning vid statens, landstings, kommuns eller annan menighets taxering
till bevillning in. in.

Stockholm den 24 januari 1922.

OTTO V LANDEN.

HA 11 ALU WALL EU.

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4fi.

Förslå s

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 inom. och 16 § i förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering skola i nedan angivna
delar hava följande ändrade lydelse.

2 § 1 mom.

Skyldighet att avgiva uppgift — — — den skattskyldige skall taxeras

därför.

Vad här ovan stadgats gäller icke för följande juridiska personer: staten,
landsting, kommuner och andra menigheter, hushållningssällskap, kyrkor, akademier,
vetenskapliga samfund, allmänna undervisningverk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar
jämte andra fromma stiftelser, stipendiefonder, pensionsanstalter, allmänna
hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan
för Sveriges städer, hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets
vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar
utdelning åt sina delägare, samt sparbanker, som avses i lagen den 29 juli 1892
och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till fem procent av insättamas
fordran. Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter rörande skyldighet för staten, landsting,
kommuner och andra menigheter att avgiva uppgift till ledning för egen taxering
till bevillning. Rörande skyldighet för övriga i detta stycke omnämnda juridiska
personer att avgiva uppgift till ledning för egen taxering till bevillning stadgas
i 16 §.

16 §.

Har uppgiftspliktig — — — rörelsen eller yrket. Enahanda uppgiftsplikt
åligger hushållningssällskap, som nästföregående år ägt, innehaft eller brukat fast
egendom eller drivit rörelse, samt kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna
undervisningsverk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra
fromma stiftelser, stipendiefonder, pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken,
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer, hypoteksföreningar, järnkontoret samt sparbanker, därest de ägt, innehaft
eller brukat fast egendom, för vilken bevillning skall erläggas, ävensom prästerskapets
änke- och pupillkassa beträffande inkomst, som enligt gällande föreskrifter
kan tillfalla densamma vid lediga ecklesiastika sysslor. Uppgift, som här avses,
skall i varje särskilt fall — — —.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

37

Förslag

till

förordning angående avlämnande av uppgift till ledning vid statens, landstings,

kommuns eller annan menighets taxering till bevillning m. m.

§ 1.

Till ledning vid statens taxering skall, i den män ej annat föranledes av bestämmelserna
här nedan, uppgift beträffande staten tillhörig fast egendom eller av
staten bedriven rörelse, för vilken bevillning skall av staten utgöras, utan särskild
anmaning avgivas av den förvaltningsmyndighet, vilken utövar vården eller inseendet
över fastigheten eller handhar rörelsen.

Motsvarande uppgiftsplikt åligger beträffande fond. som av statsmyndighet
förvaltas, nämnda myndighet.

g 2.

I fråga om ecklesiastik boställsfastigbet, för vilken bevillning skall av det
allmänna utgöras, åligger skyldighet att avlämna uppgift till ledning vid taxeringen:

a) beträffande de i enlighet med 19 § i ecklesiastik boställsordning den 9
december 1910 disponerade löneboställen: vederbörande kyrkoråd:

b) beträffande särskilt taxerad skog: domänstyrelsen; samt

c) beträffande övrig ecklesiastik boställsfastighet: vederbörande länsstyrelse.

§ 3.

Har landsting, kommun eller annan menighet nästföregående år ägt, innehaft
eller brukat fast egendom, för vilken bevillning skall utgöras, eller drivit rörelse,
skall till ledning vid menighetens taxering uppgift beträffande fastigheten eller
rörelsen utan särskild uppmaning avgivas av den. vilken utövar vården och inseendet
över fastigheten eller handhar rörelsen.

Uppgift, som i denna förordning omförmäles, skall avlämnas till vederbörande
å ort, där fastigheten är belägen eller rörelsen bedrives, samt, i den mån så lämpligen
ske kan, vara så uppställd, som gällande deklarationsformulär anvisar i fråga
om uppgift till ledning vid taxering för inkomst av fast egendom och rörelse.

Uppgift skall vara avlämnad före den 1 mars. Möter hinder att före den 1
mars avlämna uppgift rörande rörelse och göres före samma dag skriftlig anmälan
därom hos ordföranden i taxeringsnämnden, må anstånd med uppgiftens avgivande
åtnjutas, och skall i sådan händelse uppgiften avlämnas till ordföranden så fort ske
kan och i varje fall före den 15 april.

38

Kungl. Maj:ts proposition AV 46".

§ 5.

Underlåter någon, som enligt § 3 är skyldig avgiva uppgift, att inom föreskriven
tid avlämna uppgift och ställer han sig ej heller anmaning om uppgiftens
insändande till efterrättelse, må för uppgiftens införskaffande anlitas biträde av
Kungl. Maj:ts befallningshavande, som, om uppgiften prövas vara för taxeringen
erforderlig, äger förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite. Samma gäller, om
uppgiftspliktig, som nyss nämnts, icke hörsammar anmaning att fullständiga uppgift,
som befunnits ofullständig.

8 6.

Den, som enligt §§ 1, 2 eller 3 är uppgiftspliktig, äger, även om han ej
enligt eljest gällande föreskrifter är därtill befogad, hos prövningsnämnden i därom
stadgad ordning överklaga taxeringsnämnds beslut rörande den taxering, för vilken
uppgiften skolat ligga till grund.

Härigenom sker ej inskränkning i den rätt och skyldighet att i förevarande
avseende bevaka den skattskyldiges intresse, som enligt eljest gällande föreskrifter
kan tillkomma annan än ovan angivits.

Kungl. Mai: ta proposition AV 46.

.59

Bilaga 2.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 26 januari 1922 har Kungl. Maj:t anbefallt Kammarrätten
att skyndsammast avgiva underdånigt utlåtande över av särskilda sakkunniga
uppgjorda förslag dels till ändringar i 2 § 1 mom. och 16 § taxeringsförordningen
den 28 oktober 1910, dels till förordning angående avlämnande av
uppgift till ledning vid statens, landstings, kommuns eller annan menighets
taxering till bevillning med mera.

I anledning härav får Kammarrätten anföra följande.

Kammarrätten har icke något att erinra emot att bestämmelema i taxeringsförordningens
2 § 1 mom. förklaras skola icke gälla för de i inkomstskatteförordningens
5 § 2 mom. a)—f) omförmälda juridiska personer.

Däremot synes det Kammarrätten att icke tillräckliga skäl föreligga för
att från den i 16 § taxeringsförordningen stadgade uppgiftsplikten undantaga
staten och menigheter. Paragrafen innehåller föreskrifter, som uppenbarligen
böra lända till efterrättelse jämväl för dessa personer. — Undantagas åter, på
sätt sakkunniga föreslå, staten och menigheter från uppgiftsplikt enligt 16 §,
erfordras i den föreslagna nya förordningen bestämmelser, motsvarande berörda
föreskrifter, eller ock en hänvisning till dessa.

I enlighet med denna Kammarrättens uppfattning bör ur det föreslagna
tillägget till 2 § 1 inom. taxeringsförordningen utgå de två sista punkterna och
i tillägget till 16 § efter orden »Enahanda uppgiftsplikt åligger» inskjutas orden
»staten, landsting, kommuner och andra menigheter». Stadgandet angående
Kungl. Maj:ts befogenhet att utfärda vissa föreskrifter synes åter med
hänsyn till den räckvidd, som den föreslagna nya förordningen får antagas
skola erhålla, lämpligen böra insättas i 9 § taxeringsförordningen.

Aled de av Kammarrätten nu föreslagna anordningarna komma de i 18 §
taxeringsförordningen stadgade påföljderna för underlåtenhet att avgiva eller
fullständiga uppgift att äga tillämpning jämväl på staten och menigheter eller
dem företrädande organ. Enligt Kammarrättens åsikt bör ej heller dessa beredas
någon särskild undantagsställning vid dylik underlåtenhet. Väl är det
icke antagligt att staten och menigheter skulle genom att underlåta avgiva
föreskriven uppgift söka undandraga sig skatteplikt, men det torde dock böra bemärkas
att stadgandena i 18 § jämväl avse att framtvinga de skattskyldiges uppgifter
i så god tid att desamma kunna komma till användning vid taxeringsarbetet.
— Skulle emellertid staten och menigheter anses böra befrias från på
följd enligt 18 §, synes detta böra ske genom intagande av en undantagsbestämmelse
i nämnda paragraf.

Beträffande härefter den föreslagna förordningen angående avlämnande
av uppgift till ledning vid statens och menigheters taxering vill Kammarrätten
till en början anmärka, att förordningen, att döma av dess avfattning,
synes vara avsedd att gälla även avlämnande av uppgifter till fastighetstaxering.
Därest detta är förhållandet, bör förordningens rubrik förtydligas därhän,
att av densamma klart framgår förordningens hela räckvidd.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 46.

Då statens och menighets uppgiftsplikt vid taxering enligt Kammarrättens
åsikt fortfarande bör regleras av taxeringsförordningen, synes det Kammarrätten,
att den nu föreslagna förordningen bör innefatta föreskrifter av mer formell
art, avsedda att komplettera taxeringsföi*ordningens hithörande föreskrifter.

I enlighet härmed skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke ur den föreslagna
förordningen borde utgå första stycket av § 4, då däri intagna bestämmelser
i huvudsak redan finnas i taxeringsförordningen. Den enda avvikelsen
från nämnda förordnings motsvarande föreskrifter synes bestå däri att den föreslagna
förordningen bestämmer, att uppgift skall i den mån så lämpligen ske
kan vara uppställd enlig! deklarationsformulärets anvisningar, under det att
motsvarande ställe i taxeringsförordningen — dess 16 § — stadgar att uppgift
skall i varje särskilt fall vara så uppställd som deklarationsformuläret anvisar
i fråga om uppgiften. Då emellertid förstberörda formulering torde för
staten och menigheter, vilkas uppgifter säkerligen äro mer omfattande och invecklade
än enskilda skattskyldiges, medföra en viss behövlig lättnad vid uppgifternas
upprättande, har Kammarrätten icke velat föreslå borttagande av
nämnda del av paragrafen. Men med hänsyn till förordningens avsedda räckvidd
synes den omredigering böra vidtagas, att orden »som gällande deklarationsformulär
anvisar i fråga om uppgift till ledning vid taxering för inkomst
av fast egendom och rörelse» utbytas mot »som i taxeringsförordningen för
varje särskilt fall stadgas».

I andra stycket av § 4 synas böra efter »uppgift» i första punkten inskjutas
»varom i 16 § taxeringsförordningen stadgas», och framför »uppgift» i andra
punkten insättas »sådan».

I fråga om § 6 i den föreslagna förordningen förutsätter Kammarrätten,
att den i första stycket omförmälda klagorätten avsiktligen begränsats till allenast
besvär hos prövningsnämnden, och har för sin del ingen erinran mot eu
sådan begränsning. Den bestämda foTmen »prövningsnämnden» synes dock böra
utbytas mot obestämd form »prövningsnämnd». Beträffande paragrafens andra
stycke vill Kammarrätten endast påpeka, att den där givna bestämmelsen kan
tänkas medföra att olika myndighetspersoner inför prövningsnämnd i fråga om
viss taxering framställa icke sammanfallande och till äventyrs mot varandra
stridande påståenden. Då emellertid eventuella konflikter av dylik art väl i
praxis få sin lösning, har Kammarrätten ingen erinran emot stadgandet i fråga.

I övrigt har förslaget till den avsedda nya förordningen icke givit Kammarrätten
anledning till någon erinran.

Remissakten återställdes härmed.

I ärendets behandling hos Kammarrätten hava deltagit undertecknad
president, kammarrättsråden Wåhlin och Erici, extra kammarrättsråden Asplund,
föredragande, och Ljungberg samt extra ordiunrie assessorerna Wahlberg
och friherre Fleetwood.

Underdånigst
AXEL ÖSTERGREN.

Stockholm den 2 febr. 1922.

Knut Kinberg.

STOCKHOLM, I8AAC MAI!OCH'' BOKTRYCK ERI-AKTrFBOLAG, I02y.