Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

1

Nr 45.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid
1922 års taxering till bevillning av inkomst; given Stockholms
slott den 3 februari 1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om avdrag m. m. vid 1922 års taxering till bevillning av inkomst.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 37 käft. (Nr 45.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxe

ring till bevillning av inkomst

Härigenom förordnas, att vid 1922 års taxering till bevillning av
inkomst skola, i stället för de i 8 § 2 mom. fjärde och femte styckena
och 12 § 3 mom. av gällande bevillningsförordning ävensom 11 § av
de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid
taxeringen meddelade föreskrifter, följande bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis
underhållet barn under 21 år, skall den skattskyldige taxeras för sådan
barnets inkomst, som bör i mantalsskrivningskommunen taxeras till
bevillning,

därest denna inkomst tillsammans med barnets i andra kommuner
till bevillning taxerade inkomster icke minst uppgått till:

om barnet är mantalsskrivet inom ort tillhörande

ortsgrupp I eller II.................... 610 kronor,

» III.................................... 620 . »

» IV.................................. 670 »

» V................................... 770 »

och barnet ej självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skulle i fall, då skattskyldig taxeras för barns inkomst, avdrag,
vartill den skattskyldige jämlikt 11 § 2 mom. 4:o) bevillningsförordningen
är berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande beloppet
avräknas från barnets behållna inkomst, men må däremot icke, därest
avdrag, vartill barn enligt samma lagrum varit berättigat, överstiger
barnets inkomst, överskjutande beloppet avräknas från den skattskvldiges
eller övriga barns behållna inkomst.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

3

2 §•

Därest bevillningsfrihet enligt 12 § 2 mom. bevilluingsförordningen
oj åtnjutes, skall den i mantalsskrivningskommunen beskattningsbara
inkomsten för i riket mantalsskriven svensk medborgare bestämmas enligt
följande grunder:

a) Från den taxerade inkomsten avräknas såsom skattefritt avdrag:
dels, om den skattskyldige är mantalsskriven inom ort tillhörande

ortsgrupp 1 ................ 450 kronor,

» 1 II.................. 500 »

» III................. 600 »

» IV................. 650 »

» V .................. 750 » ;

dels och 150 kronor för en var av nedan angivna personer:

hustru;

hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, därest barnet icke uppnått 21 år och ej skall självt taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt samt dess sammanlagda inkomster
av beskaffenhet att kunna taxeras till bevillning icke uppgått till minst
de i 1 § för vederbörande ortsgrupp angivna belopp;

husföreståndarinna, därest den skattskyldige äger åtnjuta avdrag
för henne vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt.

För barn, vars föräldrar båda leva men icke äro gifta med varandra,
skall, därest enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna
skulle vara berättigade till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas
hos fadern, endast deune åtnjuta avdrag.

Den del av den taxerade inkomsten, som överstiger vad sålunda
skall avdragas men icke dubbla summan därav, medräknas till hälften;
återstoden av den taxerade inkomsten medräknas i sin helhet.

b) Den slutsumma, som sålunda erhålles, utgör den beskattningsbara
inkomsten med iakttagande dock av följande:

1) Den beskattningsbara inkomsten må ej med tillämpning av de
under a) angivna bestämmelser sättas lägre, än att den tillsammans med
den skattskyldiges i andra kommuner taxerade inkomst motsvarar hans
inkomst av förmögenhet, beräknad till fem procent av den uppskattade
förmögenheten.

Därest skattskyldig vid nästföregående års utgång ännu icke uppnått
sexton års ålder, eller därest skattskyldig förvärvsförmåga prövas
hava varit nedsatt till följd av sjuklighet, olyckshändelse, ålderdom,

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

oförvållad arbetslöshet eller annan dylik orsak, eller därest eljest särskild
anledning därtill föreligger, äger dock beskattningsnämnd, efter prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall, medgiva undantag från vad
sålunda stadgats.

2) I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av
särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta avdrag
enligt a) här ovan, eller annan därmed jämförlig omständighet)
är väsentligt nedsatt, må den beskattningsbara inkomsten nedsättas med
högst 700 kronor under det belopp, vartill densamma vid tillämpning
av de här ovan i övrigt givna stadgauden eljest skolat bestämmas.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 1 § kunna tjäna
följande exempel:

1. A har en omyndig son B, vilken har en inkomst i mantalsskrivningskommunen
av 400 kronor och inkomst av fast egendom i
annan kommun med 150 kronor. B skall då själv taxeras för sin inkomst
i den senare kommunen, under det att A skall taxeras för B:s
inkomst i mantalsskrivniugskommunen och får för B åtnjuta skattefritt
avdrag enligt 2 § a). Hade B:s inkomst i mantalsskrivningskommunen
däremot utgjort 500 kronor och hans sammanlagda inkomster alltså 650
kronor samt hade kommunen tillhört ortsgrupp I, II eller III, skulle B
hava själv taxerats för sin inkomst och A icke fått för B åtnjuta avdrag
enligt 2 § a).

2. C, vilken är bosatt i ort inom ortsgrupp I, har en omyndig
son D med 500 kronors inkomst av arbetsanställning. C skall då
taxeras för D:s inkomst och får för D åtnjuta avdrag enligt 2 § a).
Har D:s inkomst däremot härflutit från en jordbruksfastighet med
15,000 kronors taxeringsvärde och har vid fastställande av den bevillningspliktiga
inkomsten avdrag sålunda skett med 6 procent av taxeringsvärdet
eller 900 kronor, har D åtnjutit så stor inkomst, att han själv
skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, och skall C då ej vid
bevillningstaxeringen taxeras för D:s inkomst, liksom C ej heller får
för D åtnjuta avdrag enligt 2 § a).

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 2 § a) torde
kunna tjäna följande exempel:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

5

1. E, vilken i mantalsskrivningskommunen taxerats till bevillning
för en inkomst av 500 kronor, har i annan kommun taxerats till bevillning
för mera än 100 kronor och är sålunda icke på grund av bestämmelsen
i 12 § 2 mom. bevillningsförordningen fri från inkomstbevillning
i mantalsskrivningskommunen. Därest han är ensam försörj are
och bosatt i ort tillhörande ortsgrupp I, skall vid taxeringen till bevillning
i mantalsskrivningsorten avdragas 450 kronor samt av återstående
50 kronor medräknas allenast hälften, vadan den beskattningsbara inkomsten
utgör 25 kronor, vilket belopp enligt 12 § 5 mom. bevillningsförordningen
skall avjämnas till 20 kronor.

År E däremot bosatt i ort, tillhörande annan ortsgrupp, eller är
han familjeförsörjare och uppgår alltså det enligt 2 § a) honom tillkommande
avdrag till eller överstiger inkomsten, 500 kronor, återstår
icke någon beskattningsbar del av densamma.

2. F har taxerats till inkomstbevillning för en inkomst av 840
kronor. Därest han är gift och bosatt inom ort, tillhörande ortsgrupp
I, skall hans beskattningsbara inkomst beräknas sålunda, att, sedan från
den taxerade inkomsten, 840 kronor, avräknats 450 kronor för honom
själv och 150 kronor för hustrun eller tillhopa 600 kronor, återstående
belopp av 240 kronor upptages såsom beskattningsbart till hälften eller
alltså med 120 kronor.

Därest den till inkomstbevillning taxerade inkomsten överstiger
dubbla summan av de enligt 2 § a) medgivna avdrag, erhålles den
beskattningsbara inkomsten genom att från den taxerade inkomsten
draga ett belopp lika med 1 Va gång beloppet av de medgivna avdragen.
Utgör den taxerade inkomsten 3,000 kronor och de skattefria avdragen
tillhopa 800 kronor, avdrages alltså från den taxerade inkomsten 1 Va
gång 800 kronor eller 1,200 kronor, vadan återstår en beskattningsbar
inkomst av 1,800 kronor.

Innebörden av stadgandena i 2 § b) belyses av följande exempel:

1. G har taxerats till bevillning för en inkomst av 3,000 kronor
samt är berättigad att åtnjuta avdrag med tillhopa 900 kronor. Vid
tillämpning av enbart de i 2 § a) meddelade bestämmelserna skulle alltså
den beskattningsbara inkomsten utgöra 1,650 kronor. Därest < mellertid
G äger förmögenhet, må — därest ej sådant förhållande, varom i 2 §
b) punkt 1) andra stycket eller punkt 2) sägs, är förhanden — den beskattningsbara
inkomsten icke i anledning av nämnda avdrag sättas
lägre än till 5 procent av förmögenhetens vid taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt uppskattade belopp. Har förmögenheten uppskattats

6

Kung!. Maj:ts proposition Nr 45.

till 50,000 kronor, skall inkomsten av densamma anses Lava utgjort
2,500 kronor, vartill den beskattningsbara inkomsten alltså upptages.
Om förmögenheten däremot uppgår till eller överstiger 60,000 kronor,
så att 5 procent därav motsvarar eller överstiger den taxerade inkomsten,
blir den beskattningsbara inkomsten lika med den taxerade inkomsten.

2. H har taxerats till bevillning för en inkomst av 2,000 kronor,
som enligt de i 2 § a) givna bestämmelser skall beräknas till en beskattningsbar
inkomst av 800 kronor. Därest H taxerats för en förmögenhet
av 32,000 kronor, skall enligt bestämmelsen i 2 § b) punkt
1) första stycket den beskattningsbara inkomsten upptagas till 1,600
kronor. Om emellertid H:s förvärvsförmåga till följd av exempelvis
sjuklighet varit nedsatt till hälften, bör beskattningsnämnd tillämpa den
nämnden tillagda befogenhet så, att av den vid tillämpning enbart av
2 § a) uppkommande skillnaden mellan taxerad inkomst och beskattningsbar
inkomst, 1,200 kronor, hälften får avräknas å den till 1,600
kronor • beräknade inkomsten av förmögenhet. Den beskattningsbara
inkomsten bör alltså i detta fall bestämmas till 1,000 kronor. Därest
den beräknade inkomsten av förmögenhet i stället varit 1,400 kronor
eller därunder, bör i nu angivna fall förmögenheten icke föranleda höjning
av den beskattningsbara inkomsten utöver vad den skulle hava
utgjort vid tillämpning enbart av bestämmelsen i 2 § a), och den
beskattningsbara inkomsten alltså utföras med 800 kronor.

Såsom exempel å icke särskilt angivna förhållanden, som böra
föranleda taxeringsmyndighet att medgiva undantag från bestämmelsen
i 2 § b) punkt 1), må nämnas de fall, att skattskyldig har att utöva
omvårdnad om närstående person och på denna grund icke alls eller
allenast i mindre omfattning kan ägna sig åt särskild förvärvsverksamhet,
att skattskyldig avgått med pension från av honom innehavd tjänst, att
skattskyldig är änka, som vid tiden för mannens frånfälle icke innehaft
särskild anställning, o. s. v.

Avdrag enligt 2 § b) punkt 2) må medgivas utan hinder därav,
att inkomsten är att anse såsom inkomst av förmögenhet. Sådana utgifter
för annans underhåll, som avses i 11 § 2 mom. 4:o) c) bevillningsförordningen,
må icke åberopas såsom grund för avdrag enligt denna
punkt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.

Kunol. Maj:ts proposition Nr 45.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern ocli ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför:

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om vissa
med den 8. k. familjebeskattningen sammanhängande spörsmål samt om
särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922 års taxering till bevillning
av inkomst.

Den svenska lagstiftningen om den direkta beskattningen till staten
bygger beträffande bär i riket mantalsskrivna svenska medborgare på
principen om skattebördans fördelning i förhållande till de skattskyldigas
olika skatte förmåga. Enligt 1910 års inkomstskatteförordning i dess ursprungliga
lydelse sökte man vinna detta mål dels genom en progressiv
skatteskala dels genom särskilda skattelindringar för skattskyldiga, vilka
voro bosatta å ort med synnerligen höga levnadskostnader eller hade att
underhålla minderåriga barn. Dessa lindringar fingo dock åtnjutas allenast
av skattskyldiga, vilkas taxerade belopp icke överstego vissa lägre belopp.
Vad särskilt avdraget för barn beträffar, ägde sålunda skattskyldig, vilkens
taxerade belopp icke översteg 6,0()0 kronor, erhålla en nedsättning i det
taxerade beloppet med 100 kronor för varje av honom underhållet barn
under 15 år, dock med den inskränkningen, att för barn, som självt
åtnjutit inkomst, avdraget finge tillgodoujutas blott om och i den mån
barnets inkomst understege 100 kronor. Därjämte fanns en särskild
bestämmelse om rätt till avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande
barn, som biträdde i skattskattskyldigs verksamhet. Dessa förmåner fingo
avdragas med fulla värdet, om barnet självt taxerades till ink^mstoch
förmögenhetsskatt, och med 2()0 kronor, om detta ej var förhållandet
men barnet var över 15 år, varemot intet avdrag fick ske, om

1910 års inkomstskatteförordning.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

barnet var under 15 år och icke självt taxerades. Denna bestämmelse
innebar, att den skattskyldige kunde i viss utsträckning taxeras för barns
inkomst från den skattskyldiges verksamhet.

Det visade sig emellertid snart, att dessa bestämmelser rörande
skattelindringar icke tillräckligt tillgodosågo de mindre bemedlades intresse
och ej heller voro nog smidigt anpassade efter olika förhållanden
med avseende å levnadskostnadernas höjd och försörjningspliktens omfattning,
vadan en omläggning av desamma ansågs önskvärd. Uppdrag
att verkställa, bland annat, utredning rörande grunderna för en dylik
omläggning lämnades år 1918 åt inom finansdepartementet tillkallade
sakkuuuiga (inkomstskattesakkunniga), vilka år 1919 avgåvo slutligt
utlåtande med förslag till ändrade bestämmelser i förevarande avseende.
Detta förslag låg i huvudsak till grund för det förslag till ändring av
inkomstskatteförordningen, vilket Kungl. Maj:t i proposition (nr 259)
framlade för 1919 års riksdag, och vilket med vissa smärre ändringar
godkändes av riksdagen.

1919 års Enligt 1919 års riksdagsbeslut gälla i förevarande avseende nu in^m

”skatte- mera följande bestämmelser. Skatten beräknas icke å det taxerade beftirordningen.
loppet utan efter ett beskattningsbart belopp, som bestämmes med hänsyn
till levnadskostnadernas höjd å mantalsskrivningsorten och till antalet
av den skattskyldige underhållna pers mer. Samtliga orter i riket indelas
med avseende å levnadskostnadernas höjd i fem ortsgrupper, och äger
varje skattskyldig åtnjuta ett skattefritt avdrag (ortsavdrag), som för de
olika ortsgrupperna utgör respektive 600, 700, 800, 900 och 1,000 kronor.
Utöver ortsavdraget åtnjutas skattefria avdrag (lamiljeavdrag) med 200
kronor för hustru, för varje hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, vilket icke uppnått 21 år och icke
skall självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, samt för husföreståndarinna,
därest den skattskyldige är ogi t samt har barn, för
vilket avdrag äger rum. För den del av det taxerade beloppet, som
överstiger summan av sålunda medgivna avdrag men icke dubbla summan
därav, erlägges blott halv skatt, i det att denna del av det taxerade
beloppet blott med sitt halva belopp ingår i det beskattningsbara beloppet.
Skattskyldig taxeras för hemmavarande eller av honom helt eller delvis
underhållet barns inkomst och förmögenhet, därest barnet icke uppnått
21 år och icke skall självt taxeras. På grund härav får vid inkomstberäkningen
avdrag ske för lön och underhåll åt hemmavarande barn,
som biträder i skattskyldig verksamhet, endast för det fall att barnet
fyllt 21 år eller skall självt taxeras; i andra fall får avdrag icke ske,

Kansli. Maj:ts proposition Nr 45.

och lönen och underhållet till barnet anses då icke såsom någon inkomst
för barnet utan såsom eu del av den skattskyldiges inkomst av verksamheten.
Genom dessa bestämmelser avsågs att träffa den större skattelörmåga,
som ansågs förofinnas hos familjer med barn, vilka hava egen
inkomst, i förhållande till familjer med barn utan egen inkomst.

I 1920 års förslag till kommunalskattelag upptogos likartade bestämmelser
som de vid statsbeskattningen gällande. Vid den föreslagna
kommunala inkomstskatten skulle enligt förslaget skattskyldig i mantalsskrivningskommuneu
åtnjuta hälften av de avdrag (orts-och familjeavdragl,
vartill han vore berättigad vid statsbeskattningen, och skulle av den
taxerade inkomsten den del, som överstege sålunda medgivet avdragmen
icke dubbla summan därav, blott med sitt halva belopp ingå i den
beskattningsbara inkomsten. Vidare skulle skattskyldig taxeras för
hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barns inkomst,
därest barnet icke uppnått 21 år och icke skulle självt taxeras till kommunal
inkomstskatt, och fick vid inkomstberäkningen avdrag för lön och underhåll
åt hemmavarande, i den skattskyldiges verksamhet biträdande barn
ske endast om barnet uppnått 21 år eller självt taxerades till kommunal
inkomstskatt.

De sålunda föreslagna bestämmelserna om förvandling av taxerad
inkomst till beskattningsbar inkomst upptogos oförändrade i de av 1920
års riksdag beslutade ändringarna i bevil! ningsförordningen, varemot
bestämmelserna om skattskyldighet för barns inkomst och rätten till
avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande, i den skattskyldiges
verksamhet använda barn erhöllo samma lydelse som i inkomstskatteförordningen,
d. v. s. det avgörande blev, huruvida barnet uppnått 21
år eller självt taxerades till inkomst- och förmögenhetsskatt, icke huruvida
barnet taxerades till bevillning.

Under nuvarande dyrtid hava orts- och familjeavdragen icke kunnat
bibehållas vid de för normala tider beräknade beloppen, utan hava de
genom särskilda för ett år i sänder antagna förordningar höjts med 50
procent. Ortsavdragen utgjorde sålunda år 1921 i de olika ortsgrupperna
900, 1,050, 1,200, 1,350 och 1,500 kronor samt familjeavdragen 300
kronor för varje person. Vid bevillningen utgjorde de skattefria avdragen
hälften av de vid statsbeskattningen gällande, dock i förekommande
fall avrundade nedåt till jämna femtiotal kronor.

Redan under förarbetena till 1919 års ändringar i iukomstskatteförordningen
uttalades farhågor, att de föreslagna bestämmelserna om
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 37 hlift. (Nr 45.) 2

Bevillningsturordningen,

Provisorisk
höjning av de
skattefria
avdragen.

Kammarrätten
1919.

10

Kungl. Mai:ts proposition Nr in.

föräldrars skattskyldighet för barns inkomst skulle i vissa fall medföra
olägenheter. I det yttrande, som kammarrätten den 31 januari 191''.)
avgav över inkomstskattesakkunnigas förslag, anförde sålunda kammarrätten
:

»1 förslaget liava sakkunniga utvidgat tillämpningen av den utan tvivel
riktiga principen, att familjens samfällda skatteförmåga bör mätas efter dess
samfällda inkomst och förmögenhet. Det måste följaktligen anses principiellt
riktigt, att hemmavarande barns inkomst upptages till beskattning jämväl i det
fall att samma inkomst understiger ortsavdraget.

Enligt förslaget har beskattningen av hemmavarande barns inkomst så anordnats,
att därest barnet är under 21 år och dess inkomst icke överstiger ortsavdraget,
skall fadern eller modern därför taxeras, överstiger inkomsten ortsavdraget,
skall barnet självt taxeras för densamma; har barnet uppnått 21 års ålder och dess
inkomst icke överstiger ortsavdraget, lämnas inkomsten obeskattad. Härvid bortses
nu från den verkan, befintlig förmögenhet kan utöva å det taxerade beloppets storlek.

Emellertid leder den av sakkunniga sålunda föreslagna anordningen, i följd
av systemet med ortsavdragen och beskattningens egenskap att vara progressiv,
till mindre tillfredsställande resultat, i det att, då barnens inkomst taxeras hos
någondera av föräldrarna, dennes skatt kan bliva icke obetydligt högre än de sammanlagda
skattebeloppen, som eljest skolat belöpa å både honom och barnen. Det
kan sålunda inträffa, att. så snart barnet blir myndigt eller dess inkomst ökas så
att det överstiger ortsavdraget, den samfällda skattebördan minskas. Förutom det
principiellt oriktiga däri att ju större familjens skatteförmåga blir, dess lägre blir
dess skattebörda, följer vidare av ifrågavarande anordning, att det redan nu överklagade
missförhållandet, att jordbrukarne bidraga med relativt för låga skatter
till staten, blir än mera skärpt. Säkerligen komma nämligen hemmavarande, i
jordbruket sysselsatta barns i avlöning, kost och andra förmåner bestående inkomst.
med eller utan övervärdering, att upptagas till belopp, som överstiga ortsavdraget,
vilket för landsbygden får antagas i regel bliva 600 kronor. I dessa fall komma
sålunda barnen att självständigt taxeras och ett jämförelsevis ringa skattebelopp
dem påföras, medan fadern eller modern, som äger från sin inkomst avdraga motsvarande
utgifter för barnen, får sin skattebörda i väsentligt högre mån nedsatt.
Och än gynnsammare kan förhållandet ställa sig för familjen, i den mån barnen
uppnå 21 års ålder.

Vidare kan inträffa, att om barns inkomst uppgår till belopp, som överstiger
ortsavdraget inom lägre ortsgrupp men understiger ortsavdraget inom högre ortsgrupp,
det skattebelopp, som gemensamt faller å familjen, blir större, om familjen
är bosatt å den dyrare orten än å den billigare, ehuru förhållandet givetvis borde
vara motsatt.

Dessa erinringar, vilka jämväl framförts av åtskilliga Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, synas kammarrätten vara av den betydelse, att därest icke
särskilda anordningar kunna åvägabringas, varigenom nu påpekade" oegentligheter
undvikas, de nuvarande bestämmelserna om avdrag för hemmavarande barn som
sysselsättas i skattskyldigs verksamhet, och om beloppet för skattepliktens inträde
synas böra bibehållas. Kammarrätten tillåter sig emellertid fästa uppmärksamheten
å ett av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län framställt förslag,

K mull. protxmtion Xr 45. 1 I

att hemmavarande eller av skattskyldig underhållet barn i varje tall och oberoende
av dess ålder taxeras särskilt, men att vid taxeringen och skattens beräkning tilliämpas
de i 25 § 1 inom. givna föreskrifterna i fråga om makar, vilka blivit särskilt
taxerade. Genom en sådan anordning, som kammarrätten för sin del vill
förorda, synas de olägenheter, som ovan berörts, kunna undgås.»

1 anledning- av detta kammarrättens yttrande anförde jag vid anmälan
inför Kung]. Maj:t den 21 mars 1919 av det för samma urs
riksdag framlagda förslaget:

J>o/;artcnxe>ttsIt
ef en 1919.

»Det kan icke bestridas, att förslaget kan fä de verkningar, som kammarrätten
påpekat, men kammarrätten synes hava överdrivit farhågorna. Det må därjämte
icke förbises, att nuvarande lagstiftning delvis bär samma verkan som den,
kammarrätten tillskrivit förslaget. Enligt nu gällande regler får ju skattskyldig
avdraga fulla utgiften för lön, underhåll och övriga kostnader för i hans verksamhet
biträdande barn över 15 år, därest barnet självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.
och sålunda kan redan nu avlöning till barnet upptagas för högt
i avsikt att minska den sammanlagda skatten, vadan förslaget i denna del icke
innebär någon förändring. Farhågorna för att hemmavarande i jordbruket sysselsatta
barns i avlöning, kost och andra förmåner bestående inkomst skall övervärderas
torde vara överdrivna. Ett sådant barns inkomst torde till övervägande
delen bestå uti delaktighet i de naturaförmåner, den skattskyldige har av sin fastighet.
Dessa naturaförmåner böra naturligen uppskattas efter samma grunder, vare
sig de utgå till den skattskyldige eller till barn, som självt taxeras. Därest naturaförmåner
för ett särskilt taxerat barn upptagas efter högre grund än den, som
den skattskyldige tillämpat vid uppskattningen av naturaförmånerna för sig själv
och de familjemedlemmar, som icke skola själva taxeras, äro taxeringsmyndigheterna
tydligen berättigade att jämväl vid uppskattningen av sistnämnda förmåner
använda den högre grunden. Om ett hemmavarande, i jordbruket sysselsatt barns
inkomster uppskattas så högt, att det självt borde taxeras, skulle detta därför i
många fall leda till en förhöjd uppskattning av jordbrukares förmåner, något som
måste betraktas såsom en fördel, uppvägande nackdelen därav, att inkomsten fördelas
på flera skattskyldiga.

Annorlunda förhåller det sig, när ett hemmavarande barn uppnår myndig
ålder, i det att i sådant fall dess inkomst ofta undgår beskattning. För undvikande
härav skulle erfordras, att skattskyldig alltid taxerades för hemmavarande barns
inkomst oberoende av dess ålder. Man kan härvid icke lämpligen göra skillnad
på, huruvida barnet biträder i den skattskyldiges verksamhet eller icke, utan den
skattskyldige skulle då taxeras för barnets inkomst, oberoende av varifrån denna
härleder sig. Jag liar dock ansett bestämda skäl tala'' mot att så långt utsträcka
fn miljebeskattningen.

Att gränsen för skattskyldighets inträdande gjorts beroende av, bland annat,
ortsavdraget å den ort, där skattskyldig är bosatt, föranleder, såsom i åtskilliga
yttranden erinrats, att den självständiga skattskyldigheten för hemmavarande barn
liksom för andra skattskyldiga å skilda dvrhetsorter inträder vid olika inkomstbelopp.
1 yttrandena synes man förbise, att detta icke behöver innebära någon
skillnad i realiteten, eftersom samma förvärvsförmåga bos barnet torde på en dy -

Kanal- Maj:ts proposition Nr 45.

1921 Ars
riksdag.

12

rare ort taga sig uttryck i högre penninginkomst. Till förekommande av den påpekade
olägenheten vore vidare man tvungen att antingen stadga, att ortsavdraget
skall vara lika för alla orter i riket, vilket skulle strida mot principen om skattens
anpassande efter skatteförmågan, eller ock föreskriva, att hemmavarande barn icke
finge självt taxeras, därest dess inkomst icke överstege visst, för hela riket lika
belopp, vilket väl då borde sättas lika med högsta ortsavdraget. Det synes dock
vara olämpligt att fastställa olika gränser för skattepliktens inträde, beroende på
huruvida en person vistas hos sina föräldrar eller icke. Att, såsom kammarrätten
förordat, alltid låta den skattskyldige taxeras för hemmavarande barns inkomst,
oberoende av inkomstens storlek, är tydligen föga lämpligt. Ofta kan, i synnerhet
när det är fråga om vuxna söner, vilka ännu icke skaffat sig eget hushåll utan
vistas hos föräldrarna, barnets inkomst uppgå till betydligt belopp, utan att familjefadern
för det gemensamma hushållets räkning får disponera mer än blott eu liten
del därav, som barnet betalar för sitt underhåll. Att i dylika fall låta den skattskyldige
taxeras för barnets inkomst vore tydligen icke riktigt.»

Uti motioner till 11121 års riksdag upptogs pa nvtt irågan om
ba rnbeskattmu gen.

Så hemställde herr Sandler i motion I : 411, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av bevillningsförordningen, att ^skattskyldig icke
taxerades för barns inkomst, därest barnets inkomst med minst 20
kronor överstege det vid inkomstbevillningen gällande ortsavdraget. I
motiveringen till detta förslag anfördes, bland annat:

Den av riksdagen år 1920 beslutade nya bevillningsförordningen hade ur Kung!.
Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag upptagit såväl dess bestämmelser
om skattefria avdrag ined oförändrade belopp som familjebeskattningsregeln, men med
den ändring, att orden »därest barnen icke själva skola taxeras till kommunal inkomstskatt»
ersatts med »därest barnen icke själva skola taxeras till inkomst- och
förmögenhetsskatt». Angående denna ändring innehölle riksdagens skrivelse i ämnet
icke någon motivering. Genom denna förändring komme familjebeskattningen att få
obilliga, från början icke avsedda verkningar. Endast ett exempel behövde anföras.
Det skattefria ortsavdraget utgjorde är 1921 för Stockholm: vid statsskattetaxeringen
1,500 kronor, vid bevillningstaxeringen enligt de nya bestämmelserna 750
kronor. Såsom förut omnämnda stadgande nu lydde, komme barnets inkomst att
taxeras hos fadern eller modern ända upp till något över 1,500 kronor. (Först vid
1,520 kronors inkomst bleve barnet självt taxerat.) Faderns egen inkomst kunde
sålunda vid taxeringen påläggas t. ex. 1,500 kronor, och åtnjöte han då vid kommunalbeskattningen
ett skattefritt avdrag för barnet av 225 kronor. Av barnets
inkomst bleve alltså ett belopp av 1,270 kronor beskattningsbart. Ilade det i propositionen
föreslagna stadgandet varit gällande, skulle självständig taxering skett
för barnet redan vid en inkomst av 770 kronor och i det anförda fallet hade barnet
fått åtnjuta eget ortsavdrag med 750 kronor. Det beskattningsbara beloppet
hade därmed reducerats till 370 kronor eller 900 kronor lägre. Alldeles enahanda
effekt skulle det ha medfört, om vid bevillningsförordningens omarbetande propositionens
tankegång blivit fullföljd genom att ersätta orden »därest barnen icke själva
skola taxeras till kommunal inkomstskatt» med »därest barnen icke själva skola

A''intill. M<ij:ts proposition Nr -lö.

taxeras till inkomstbevinning». Ite praktiska hänsyn, som kunde tala för den antagna
formuleringen, borde icke få föranleda så obilliga verkningar av familjebeskattningen
som bär påvisats. Riksdagen torde näppeligen hava avsett att på detta
sätt för stora grupper skattskyldiga göra skattelindringarna verkningslösa. Tillräckliga
skäl torde i detta fall få anses föreligga för en omedelbar ändring av bevillningsförordningen
att tillämpas redan vid årets taxering.

I anledning- av denna motion beslöt riksdagen förordning- med
särskilda bestämmelser om taxering- av vissa barns inkomst vid 1921
ars taxering- till bevillning- (utfärdad den 11 februari 1921, nr 40),
i vilken förordning stadgades, att skattskyldig icke Unge taxeras för
barns inkomst, därest denna med minst tjugu kronor överstege hälften
av det vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt för vederbörande
ortsgrupp gällande ortsavdrag, samt att i dylikt fall barnet
skulle självt taxeras till inkomstbevillning och skattefritt avdrag för
båda beräknas, såsom vore de var för sig taxerade till inkomst- och
förmögenhetsskatt.

I motionen 1 : 50 anförde herr Björnsson i huvudsak följande:

Trots det att den grundsats, som fått sitt uttryck i familjebeskattningen,
allmänt erkändes vara riktig, hade man redan kunnat konstatera, att den därpå
grundade lagstiftningen vore behäftad med allvarliga brister, vilka helt naturligt
gjort sig mest kännbara i industrisamhällen, där det vore relativt vanligt, att
hemmavarande barn under 21 år åtnjöte av föräldrarnas arbete oberoende inkomst.
Motionären ville i förbigående erinra om de anmärkningar, kammarrätten framställt,
samt dessutom fästa uppmärksamheten på det i pressen diskuterade missförhållandet,
att ett barns inkomst kunde genom för hög deklaration så gott som fullständigt
undandragas från beskattning. Dylika tekniska brister hos lagen sammanhängde
väsentligen med att bestämmelserna om vem som skulle särskilt taxeras, icke vore
tillfredsställande. De bottnade emellertid rent matematiskt i det förhållandet, att
ortsavdragen å ena sidan växlade från ort till ort och å andra sidan vore avsevärt
högre än familjeavdragen. Vid sådant förhållande syntes det icke uteslutet, att
man, utan att rubba det väsentliga i familjebeskattningen, skulle kunna komma
till rätta med åtskilliga av den nuvarande lagstiftningens brister genom att
minska skillnaden mellan orts- och familjeavdrag samt anpassa det senare efter
ortligt prisläge. Från och med år 1921 tillämpades beträffande skattefria avdrag
samma grunder vid beskattning för primärkommunernas behov som vid statsbeskattningen.
Det vore därför tydligt, att brister, som vidlådde den senare, finge ökad
betydelse och gjorde eu revision desto nödvändigare. Vid sidan av ovan berörda
tekniska brister vore emellertid lagen om familjebeskattning behäftad med ett fel
av mera psykologisk art. Det både nämligen i allmänhet, visat sig svårt och ofta
omöjligt för föräldrar att få sina hemmavarande barn att inse, att de borde av sina
inkomster avstå ett större eller mindre belopp till skatter, och ofta överstege det
deras aritmetiska förmåga att räkna ut det belopp, som folie på den ena eller
andra av familjemedlemmarna. Då man visste, huru ogärna barn av sin arbets -

14

K mull. Maj:ts proposition Nr 45.

förtjänst lämnade bidrag till hemmets gemensamma utgifter, insåges lätt, att följden
i regel bleve den, att föräldrarna finge betala sina barns skatter, under det att
barnen såge sina fickpengar till nöjen och dylikt ökade med motsvarande belopp.
Detta allvarliga sociala missförhållande syntes kunna icke oväsentligt motverkas
medelst en ganska obetydlig ändring av lagen, nämligen därigenom att det bestämdes,
att särskilda debetsedlar skulle utfärdas för barn med skattpliktig inkomst.
För skattefördeiningen mellan de olika medlemmarna av en familj torde samma
grunder böra tillämpas, som nu gällde för debitering av skatt för gift kvinna med
inkomst utanför mannens förvaltning. Motionären hemställde därför, att riksdagen
måtte dels besluta att, vid statlig eller kommunal beskattning av barns inkomst
tillsammans med föräldrarnas, särskild debetsedel skulle för varje skattskyldigt barn
utfärdas, varvid samma grunder för skattefördeiningen borde tillämpas, som gällde
för äkta makars beskattning, dels ock att i skrivelse till Kung!. Maj:t begära förslag
till sådan ändring av de nuvarande bestämmelserna för familjebeskattningen.
att de missförhållanden, vartill de enligt vunnen erfarenhet visade sig kunna giva
anledning, måtte undanrödjas.

Herr Sköld föreslog i motion 11 : 100, att skattskyldig aldrig skulle
taxeras för barns inkomst men väl liksom före år 1920 för omyndigt
barns förmögenhet, därest barnet icke självt taxerades till inkomst- och
förmögenhetsskatt, att barnavdrag skulle få åtnjutas endast för barn,
som icke uppnått 16 år och icke själva taxerades till inkomst- och förmögenhetsskatt,
samt att, om skattskyldig i sin verksamhet biträddes
av hemmavarande barn, skattskyldig skulle vara berättigad att, utan
någon inskränkning, avdraga lön och underhåll åt dylikt barn, därest
barnet uppnått 16 år eller själft taxerades till inkomst- och förmögenhetsskatt.
I motiveringen för detta förslag anfördes i huvudsak:

De nya beskattningsbestämmelserna hade för statsskattens vidkommande
tillämpats under ett år. De av kammarrätten i dess yttrande påpekade missförhållandena
förefunnes nog och i ganska stor utsträckning, men de vore mindre i
ögonen fallande och hade därför ej blivit så mycket observerade. Däremot både
andra missförhållanden i stället framträtt så mycket kraftigare. Ett sådant vore,
att i vissa fall ett barns inkomst, därför att den vore liten, tvingade upp familjons
beskattningsbara inkomst i en högre progression, under det att ett annat barns inkomst,
emedan den vore större, ej gjorde sä. Sådana fall hade dock icke varit allt
för talrika. Mycket oftare hade däremot ett annat missförhållande varit för handen
— och detta vore, att en mängd människor i ungefär samma ekonomiska ställning
blivit högst olika beskattade. Den som haft lyckan att ha en med några tiotal
kronor högre inkomst, hade fått betala några ören i statsskatt, medan den som
haft en så mycket lägre inkomst fått en flerdubbelt högre skatt. Detta hade mycket
ofta förekommit till och med i samma familj. Hur otrevliga verkningarna kunde
bliva, visade följande exempel: I en familj å billigaste ort funnes tre barn — Å med
500 kronors inkomst, B med 900 — för dessa båda taxerades fadern — men C,
som själv taxerades, med 950. Fadern och modern hade sammanlagt 2,600 kronors
taxerad inkomst. Under förutsättning av 175 procent av gruudtalet finge A

Klippt. Ma.j.l.s proposition ,\ r t i.

1.'')

* kronor -jo öre i statsskatt, 15 15 kronor 39 öre, men C ondast 1 krona 5 öre.
Om ett motsvarande exempel tagits från dyraste ort, skulle resultatet blivit ännu
mera förvånande. Från och med 1921 års taxering komme enahanda bestämmelser
att gälla för den kommunala beskattningen. Detta medförde visserligen icke, att
ovan påtalade orättvisor växte relativt, men de komme i värjo fall att växa absolut.
med påföljd att de bleve ännu mera i ögonen fallande. I detta sammanhang
borde kanske dessutom anmärkas, att små barninkomster i vissa fall komme att
bringa familjen kommunal progressivskatt, vilket de större icke gjorde. Ingen torde
bestrida, att den tanke, som framfördes av de sakkunniga och som accepterades av
Kung!. Maj:t och riksdagen, vore principiellt riktig och ur den synpunkten oantastlig.
Hade man ett beskattningssystem, som syftade till att utmäta skattebördan
efter förmågan, då måste man givetvis också drabba denna förmåga, varhelst
den vore till finnandes. Men vad som brustit vore det tekniska utformandet.
Sådana bestämmelserna nu vore avfattade, måste man anse dem som omöjliga. De
betraktades av folket med ovilja, de skapade obestridliga och i ögonen fallande
orättvisor, de provocerade fram falska deklarationer. Orsaken till att barnbeskattningen
verkade orättvist läge måhända inte däri, att problemet skulle vara olösligt,
det vill säga att man icke skulle kunna utforma en i anslutning till förmågeprincipen
rättvis barnbeskattning. Snarare torde man ha att söka det ondas rot i
förhållandet mellan ortsavdrag och familjeavdrag. Och därför skulle möjligen en
rättelse kunna ske genom en i förhållande till barninkomstens storlek glidande
familjeavdragsskala. Men en sådan anordning torde likväl icke kunna tillrådas.
Den förutsatte nämligen en ännu större inveckling av vårt redan ganska invecklade
avdragssystem — en inveckling, som säkerligen skulle bereda våra taxeringsmyndigheter
oöverstigliga svårigheter. Redan de nuvarande avdragsbestämmelserna
hade nämligen visat sig vara en besvärlig stötesten. 1920 års taxeringslängder
både formligen vimlat av felräkningar — till största delen beträffande avdragen
och inte minst statsskatten vdragen. För att komma ur de missförhållanden, som
gällande barnbeskattning innebure, syntes endast tvänne vägar vara möjliga. Den
ena skulle då vara den av kammarrätten i dess yttrande anvisade, nämligen att
alltid låta fadern taxeras för hemmavarande eller underhållna barns inkomst oberoende
av barnens ålder eller inkomstens storlek och med iakttagande av samma
regler, som gällde för det fall att hustru självständigt skulle taxeras för inkomst,
men eu sådan lösning av barnbeskattningens problem torde vara bemängt med sådana
olägenheter och orättvisor, att den måste lämnas ur räkningen.

Den andra utvägen vore att endast i det fall, då barns inkomst överstege
ortsavdraget, det vill säga då barnet själv skulle taxeras, den borde komma i fråga
till beskattning. Det vore sant, att denna utväg ur principiella synpunkter bjöde
emot. Här hade man tydligen ett fall, där man stode inför en i sig själv rättvis och
förnuftig teori, vars omsättande i praktiken ingalunda vore omöjligt men dock så
svårt, att det skulle kräva en ganska invecklad teknik, vilken i sin tur — mycket
på grund av brist på lämpliga personer inom taxeringsväsenaet — hotade att bli
mera till skada för rättvisan än till gagn. Hellre än att låta de förefintliga orättvisorna
bestå och hellre än att genom ett nytt och invecklat avdragssystem riskera
hela vårt taxeringsväsen, syntes det, att man finge låta barns inkomst bli obeskattad,
där icke barnet självt skulle taxeras. Närmast skulle då ligga till hands att gå
tillbaka till vad som före 1919 års riksdagsbeslut varit gällande. Men det vore att

16

KungI. Maj.ts proposition AV 45.

Uppdrag ål
inkomstskatt csakkunniga.

märka, att detta beslut ej omfattade hela barnbeskattningen, utan endast den delr
som berörde hemmavarande eller eljest underhållna barn, vilkas inkomst förvärvades
utom hemmet. Redan förut fick nämligen fadern faktiskt genom avdragsbestämmelsema
i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens 9 § skatta för den inkomst
barn åtnjöte ur faderns verksamhet, varför denne senare i gengäld tillerkändes
ett avdrag av högst 200 kronor. Förut påtalade verkningar av den gällande
barnbeskattningen förefunnes givetvis i ungefär samma utsträckning beträttände
senast omnämnda avdragsbestämmelser. Därför fordrade konsekvensen, att man vid
en reform av barnbeskattningen toge steget fullt ut. Några svårare följder av
att låta samma regler gälla för barns beskattning som för andra skattskyldiga
torde ej vara att frukta. Visserligen skulle kunna urgeras, att ett sådant förfaringssätt
kunde ge upphov till försök att genom en uppdelning på barnen av
faderns inkomst undandraga sig en del av beskattningen. Men få torde de fall
vara, där ett hemmavarande barn över 16 år icke av taxeringsmyndigheterna skulle
kunna tillräknas en så stor inkomst, att det åtminstone bleve kommunalt skattskyldigt.
Och beträffande möjligheten för en fader att undandraga sig skatt genom
uppdelning av inkomsten på barn, så att barnen bleve skattskyldiga för en del
därav, varigenom på grund av eventuell lägre progression och ortsavdragens storlek
den samlade skattesumman understege vad fadern skulle hava ensam betalat, så
förelåge samma möjligheter med nuvarande lagstiftning.

I anledning av nn omförmälda motioner av herrar Björnsson och
.Sköld anhöll riksdagen i skrivelse den 20 april 1921 (nr 133), att
Kungl. Maj:t villo föranstalta om skyndsam utredning, i syfte att de i
motionerna påpekade missförhållandena beträffande taxeringen av omyndiga
barns inkomst och förmögenhet hos fadern eller modern (den så
kallade familjebeskattningen) måtte förebyggas, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Vid anmälan den 29 juni 1921 inför Kungl. Magt av, bl. a., denna
riksdagens skrivelse anförde dåvarande chefen för finansdepartementet,
statsrådet Beskow i huvudsak följande:

De missförhållanden, om vilka här vore fråga, och beträffande vilkas
innebörd det torde vara tillfyllest att hänvisa till de inom riksdagen väckta
motionerna, torde visserligen i huvudsak hava förutsetts redan när förslag angående
den så kallade familjebeskattningen på sin tid av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen.
Vid den praktiska tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse torde det emellertid
visat sig, att olägenheterna av berörda förhållanden varit av större betydelse, än
man på förhand torde hava väntat. Afan hade redan tidigare inom finansdepartementet
haft sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål, och departementschefen
delade riksdagens uppfattning, att en revision av gällande bestämmelser om taxering
av omyndiga barns inkomst och förmögenhet vore av behovet påkallad. Det
syntes därvid böra läggas vikt vid. att de förbättringar, som i vissa avseenden
kunde vinnas, icke ernåddes på bekostnad av den enkelhet, som vore en nödvändig
förutsättning för att bestämmelserna över huvud taget skulle kunna tillämpas av
taxeringsmyndigheterna. I detta sammanhang syntes man lämpligen böra hava upp -

Kanal. Maj:ts proposition Nr 45.

17

märksambeten riktad på frågan om äkta makars beskattning. Enligt departementschefens
mening borde man nämligen alltjämt icke lämna ur sikte det gamla önskemålet,
att skattelagstiftningen gjordes sådan, att densamma icke verkade ogynnsamt
i avseende på äktenskapsfrekvensen. Någon verkligt rationell lösning av frågan
hade hittills icke vunnits. Departementschefen hemställde, bl. a., att Kungl. Maj:t måtte
bemyndiga honom att dels åt två av de porsoner, som jämlikt Kungl. Maj:ts tidigare
givna bemyndigande tillkallats för att inom iinansdepartementet biträda vid revision avlagstiftningen
rörande den direkta beskattningen till staten, uppdraga att i sin egenskap
av sådana sakkunniga biträda med att verkställa särskild skyndsam utredning
och avgiva förslag angående förut omförmälda frågor, dels ock tillkalla ytterligare
en sakkunnig för att jämte berörda båda sakkunniga biträda med verkställande
av utredning och avgivande av förslag beträffande frågan om taxering av omyndiga
barns inkomst och förnödenhet samt äkta makars beskattning. Departementschefen
avsåge givetvis icke härmed, att övriga två inkomstskattesakkunnige skulle vara
förhindrade att, därest så funnes lämpligt, deltaga i överläggningarna angående
dessa spörsmål.

Denna hemställan bifölls av Kungl. Magt, och uppdrog departementschefen
åt landskamreraren Otto V. Landén och assessorn i Göta
hovrätt, Harald Waller att i egenskap av inkomstskattesakkunniga biträda
med verkställande av berörda utredning, varjämte departementschefen
tillkallade ledamoten av riksdagens andra kammare, filosofie kandidaten
Per Edvin Sköld att jämväl biträda vid utredningen.

De sålunda tillkallade sakkunniga jämte professorn Knut Wicksell,
vilken jämlikt det av departementschefen i hans anförande lämnade medgivande
deltagit i de sakkunnigas överläggningax’, hava den 28 nästlidne
januari 1922 avgivit utlåtande. Vid detta utlåtande hava fogats
alternativa förslag till lösning av frågan om barnbeskattningen och
därmed sammanhängande spörsmål.

I det ena av dessa förslag (alternativ 1), vars antagande i första hand
tillstyrkts av de sakkunnigas majoritet, under det att herr Sköld icke ansett
sig kunna tillstyrka detsamma, föreslås följande bestämmelser. Skattskyldig
skall liksom nu åtnjuta familjeavdrag för hemmavai-ande eller
av honom helt eller delvis underhållet barn, vilket icke uppnått 21 år
och icke självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, och
skall skattskyldig likaledes taxeras för dylikt barns inkomst och förmögenhet,
men skall, i olikhet med vad nu gäller, barnets inkomst
vid taxering hos den skattskyldige upptagas endast till sitt halva belopp.
År barnet berättigat till s. k. allmänna avdrag, skola dessa avdrag
göras, innan barnots inkomst halveras för att sammanläggas med den
skattskyldiges inkomst. De sakkunniga hava ansett detta förslag komma
att i så väsentlig mån reducera de påtalade olägenheterna av föräldrars
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 81 höft. (Nr 45.) 3

Inkomst skattesak kunniga.

18 .

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

Departements chefen.

skattskyldighet för barns inkomst, att efter dess antagande binder icke
skulle föreligga för bibehållande av den s. k. barnbeskattningen i dess
nuvarande utsträckning.

Det andra av förslagen (alternativ II) innebär däremot ett fullständigt
upphävande av barnbeskattningen. Enligt detta förslag skall
skattskyldig aldrig taxeras för barns inkomst, men väl, i likhet med vad
som gällde före 1919 års författningsändringar, för hemmavarande omvndigt
barns förmögenhet. Vidare skall skattskyldig äya rätt att vid inkomstberäkningen
göra avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande, i
den skattskyldiges verksamhet använda barn, därest barnen uppnått
16 år eller själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Skattskyldig ä^er åtnjuta familjeavdrag för hemmavaraude eller av
honom helt eller delvis underhållet barn, vilket icke uppnått 16 år och
icke nästföregående år haft en behållen inkomst av minst 300 kronor.

Över de sakkunnigas utlåtande har yttrande infordrats från kammarrätten,
men har yttrandet ännu icke inkommit, och kan fördenskull
förslag till ändrade bestämmelser för ett mera definitivt ordnande av de i
utlåtandet berörda frågor ännu icke framläggas. Jag har för avsikt att, vad
an«år följande års taxering, så snart ske kan anmäla ärendet. Därest
förändrade besiämmelser rörande barnbeskattningen skola kunna vinna
tillämpning redan vid årets taxering, måste emellertid snarast beslut om
dylika ändrade bestämmelser fattas och förordning om bestämmelserna
utfärdas, och jag har därför ansett mig böra redan nu, utan att avvakta
kammarrättens utlåtande, anmäla förslag till bestämmelser i ämnet att
gälla vid årets taxering. Detta synes mig desto hellre kunna gå för sig,
som i varje fall intetdera av de sakkunnigas båda alternativ torde
kunna tillämpas vid årets taxering.

De sakkunnigas båda förslag förutsätta, att de skattskyldigas deklarationer
skett i enlighet med de föreslagna nya bestämmelserna.
För att detta skulle låta sig göra, skulle emellertid erfordras, icke blott
att de nya bestämmelserna vore utfärdade och allmänt spridda före den
1 mars — då ju deklarationerna i regel skola vara avgivna — utan jämväl
att före samma tidpunkt nya deklarutionsformulär och anvisningar därtill
i överensstämmelse med de nya bestämmelserna skulle hinna tryckas
och distribueras. Detta är givetvis uteslutet. Ville man vid årets taxering
tillämpa någotdera av de sakkunnigas alternativa förslag, måste
därför en dylik tillämpning ske på grundval av deklarationer, avgivna
i överensstämmelse med nu gällande formulär. Detta låter sig dock
icke göra.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

19

1 nuvarande deklarationsformulär skall den skattskyldige bland
sina egna inkomster upptaga barneijs inkomster, utan att specifikation
förutsattes behöva sko beträffande annat än barnens inkomster av arbetsanBtällning
eller tjänst, och behöver den skattskyldige icke göra skillnad
på sina egna och barnens allmänna avdrag, därest icke för något barn
de allmänna avdragen skulle överstiga dess inkomst. Enligt de sakkunnigas
alternativ I skall ett barns inkomst åter upptagas blott med hälften
av det belopp, som återstår, sedan barnets allmänna avdrag skett, och
en tillämpning av detta alternativ skulle alltså innebära, att taxeringsnämnden
finge frångå deklarationen för att kunna fastställa den taxerade
inkomsten. Detta kunde enklast ske genom att från den i deklarationen
upptagna »återstående inkomsten» avdraga hälften av det belopp,
som av barnets inkomst återstår, sedan därifrån frånräknats barnets
allmänna avdrag. En dylik operation är ju i och för sig jämförelsevis
enkel men skulle dock redan den medföra ökat arbete för taxeringsnämnden,
även om alla för densamma nödvändiga uppgifter kunde erhållas
ur deklarationen. Så är emellertid långt ifrån alltid förhållandet.
Såsom redan påpekats, torde i regel i deklarationerna saknas uppgift
om att annan inkomst än inkomst av arbetsanställning eller tjänst tillkommer
ett visst barn, och likaledes saknas uppgift om vad av allmänna
avdrag belöper på de olika barnen. Eu omräkning av den deklarerade
inkomsten skulle därför förutsätta, att taxeringsnämnden skulle
från de skattskyldiga infordra upplysningar i angivna avseenden. Att
på detta sätt öka taxeringsnämndernas arbete kan jag dock icke tillråda.

Aven i fråga om alternativ II föreligga samma svårigheter som
i fråga om alternativ I, i det att för dess tillämpning erfordras en omräkning
av den deklarerade inkomsten och införskaffande av därför erforderliga
uppgifter i till och med ännu större utsträckning än vid tilliämpning
av alternativ I. Enligt alternativ II skall nämligen skattskyldig
få göra avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande barn, som biträder
i skattskyldigs verksamhet, därest barnet fyllt 16 år eller självt skall
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Med nuvarande bestämmelser
får dylikt avdrag äga rum blott för det fall, att barnet fyllt 21
år eller självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. De i
år avlämnade deklarationerna komma därför att sakna varje uppgift om
lön och underhäll åt hemmavarande, icke självständigt taxerade barn
mellan 16 och 21 år. En tillämpning av detta alternativ skulle alltså
förutsätta införskaffande av upplysningar jämväl i dessa avseenden.

Ingendera utav de av de sakkunniga föreslagna lösningarna kan
därför läggas till grund för en lagstiftning rörande bestämmelser för

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

Provisorisk
förhöjning av
de skattefria
avdragen.

barnbeskattningen att gälla vid årets taxering, utan frågan måste för
innevarande år lösas på annat sätt. Enligt min åsikt tala alla skäl för
en lösning i huvudsaklig överensstämmelse med vad vid fjolårets taxering
gällde enligt den förut omnämnda förordningen den 11 februari 1921
med särskilda bestämmelser om taxering av vissa barns inkomst vid
1921 års taxering till bevillning, så att föräldrar befrias från skattskyldighet
för barns inkomst, därest denna med minst 20 kronor överstigit
det vid bevillningstaxeringen gällande avdraget för ensamförsörjare.
Härigenom komma bestämmelserna om taxeringen till inkomst- och
förmögenhetsskatt att lämnas orubbade, och taxeringsnämnderna få för bevillningstaxeringen
tillämpa regler, med vilka de äro förtrogna sedan
föregående år, något som måste anses underlätta deras arbete. Emellertid
torde fjolårets bestämmelser icke böra oförändrade upptagas utan undergå
en viss omarbetning huvudsakligen för att ernå större klarhet och teknisk
förenkling.

Innan jag övergår till detta spörsmål, torde det tillåtas mig att
beröra frågan om en provisorisk förhöjning av de vid bevillningstaxeringen
medgivna skattefria avdrag.

I proposition till 1920 års riksdag (nr 234) föreslog Kungl. Maj:t,
att i anslutning till det då framlagda förslaget till kommunalskattelag
måtte beslutas om eu provisorisk förhöjning av femtio procent å de i fråga
om den s. k. kommunala inkomstskatten föreslagna skattefria avdragen.
Dessa avdrag voro utformade efter samma grunder, som riksdagen, på
sätt förut antt^tts, antog i fråga om bevillningen. Vid anmälan av
frågan om berörda proposition framhöll jag, att de till stöd för en
provisorisk skattelindring vid statsbeskattningen anförda skäl syntes äga
motsvarande giltighet även i avseende å kommunalbeskattningen, ehuru
vid medgivandet av avdrag av sistberörda slag varsamhet måste iakttagas.

I överensstämmelse med grunderna för denna proposition antog
riksdagen ett förslag till förordning med särskilda bestämmelser om
avdrag vid 1921 års taxering till bevillning av inkomst, innebärande i
stort sett femtio procents förhöjning av de normala avdragen. Förordning
i ämnet utfärdades den 19 november 1920 (nr 783).

1 det anförande, varmed t. f. chefen för finansdepartementet den
25 februari 1921 i statsrådet anmälde frågan om proposition med förslagtill
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922 års
taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt (proposition nr 180), Jjerördes
även frågan om förhöjning av de skattefria avdragen vid 1922 års bevillningstaxering.
Efter att hava dels påmint om den nedgång i den allmänna

Kung!. Maj:in proposition Nr 45.

21

prisnivån, som börjat inträda, dels berört innebörden av de för år 1921
i fråga om skattefria avdrag gällande bestämmelser yttrade t. f. departementschefen,
bland annat:

»Givetvis framställer sig frågan, huruvida ej motsvarande bestämmelser böra
införas även med avseende å 1922 års taxering. Det är emellertid uppenbart, att
medgivandet av avdrag tarvar större försiktighet med avseende å kommunalbeskattningen
än beträffande statsbeskattningen, synnerligast med hänsyn till kommuner
med företrädesvis små inkomsttagare och utan värdefullare fastigheter, då ju i
dessa kommuner en utsträckt avdragsrätt kan föranleda skattebördans huvudsakliga
överflyttande på ett fåtal inkomsttagare. För närvarande är det omöjligt att bedöma,
huru den nu medgivna avdragsrätten kan komma att verka vid innevarande
års taxering. Såsom jag förut antytt, kan man ej heller nu förutse, huru stark
nedgång i prisnivån kan komma att äga rum under innevarande år. Båda dessa
faktorer kunna emellertid vara kända vid den tidpunkt, då 1922 års riksdag samlas.
Därest beslut rörande den ifrågavarande avdragsrätten fattas vid riksdagens början,
är detta också tids nog för att beslutet skall kunna lända till efterrättelse vid 1922
års taxering. Jag erinrar här om att ett liknande förfaringssätt tidigare vid ett
flertal riksdagar tillämpats i fråga om såväl taxeringen till bevillning för inkomst
som taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt. Av nu angivna grunder finner
jag det rådligast, att avgörandet av frågan om förhöjning av de skattefria avdragen
beträffande bevillningstaxeringen år 1922 uppskjutes till samma års riksdag.»

Den 16 november 1921 anmodade jag statistiska centralbyrån att
inkomma med utredning, grundad på för centralbyrån tillgängligt material,
angående verkan av den genom förordningen den 19 november 1920
stadgade provisoriska förhöjningen av de skattefria avdragen vid 1921
års taxering till inkomstbevillning. Den 13 december 1921 inkom
statistiska centralbyrån med den begärda utredningen, innefattande jämteskrivelse
ett antal tabeller med siffror för år 1921 från femton län. I
sin skrivelse meddelar centralbyrån, att tabellerna icke torde vara fullt
exakta. Härtill komme, yttrar centralbyrån, att taxeringsutdragen endast
utvisade verkningarna av orts- och familjeavdragen i deras helhet. I
fråga om den provisoriska avdragsförhöjningen vore centralbyrån icke
i stånd att lämna annan upplysning, än att densamma representerade
högst en tredjedel av de totala avdragsbeloppen.

De från statistiska centralbyrån erhållna uppgifterna hava slutligen
ytterligare bearbetats inom finansdepartementet. Av den nu föreliggande
statistiska utredningen torde såsom bilagor till dagens statsrådsprotokoll
få fo^as dels eu inom statistiska centralbyrån upprättad tabell angående
»förhållandet mellan för bevillning taxerad och beskattningsbar inkomst
å länens landsbygd åren 1920 och 1921», dels en inom finansdepartementet
utarbetad tabell angående »beräknad fastighets- och inkomstbevillning
å landsbygden åren 1920 och 1921» (bil. 1 och 2).

Departements chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

Storleken av de i förordningen om inkomst- ock förmögenhetsskatt
stadgade skattefria orts- och familjeavdragen är beräknad efter den
i juli månad 1914 rådande prisnivån, dock med i genomsnitt ungefär
20 procents förhöjning. De i fråga om bevillningstaxeringen normalt
gällande avdragen äro bestämda till i allmänhet hälften av inkomstskatteavdragen
och torde få anses hänföra sig till samma prisnivå som dessa.

Den nedgång i den allmänna prisnivån, som tagit sin början under
år 1920, har därefter stadigt fortsatt. Medan prisnivån vid kvartalsskiftet
september—oktober 1920 enligt socialstyrelsens beräkningar utgjorde
281 procent av 1914 års nivå, hava motsvarande siffror vid de
följande kvartalsskiftena utgjort respektive 271, 249, 236, 231 och 216,
sistnämnda siffra alltså vid årsskiftet 1921—1922. Då 1922 års taxering
avser 1921 års inkomster, borde följdriktigt de skattefria avdragen vid
denna taxering beräknas med hänsyn till medelprisnivån under år 1921.
En förhöjning av de normala skattefria avdragen med 50 procent kan
givetvis icke ansus motsvara en så hög prisnivå som denna.

Den upprättade statistiken visar emellertid, att försiktighet vid
medgivande av skattefria avdrag vid bevillningstaxeringen är av nöden.
Avdragen medtaga nämligen för år 1921 i de undersökta länen eu
ganska avsevärd del av den till inkomstbevillning taxerade inkomsten,
i medeltal för läneu från 32.8 till 46 procent. I åtskilliga enskilda
kommuner ställa sig givetvis siffrorna ändå ogynnsammare. I ej så få
kommuner utgöra sålunda avdragen mer än 60 procent och den beskattningsbara
inkomsten är alltså mindre än 40 procent av den taxerade
inkomsten. Det får emellertid icke förbises, att motsvarande .förhållande.
om ock i mindre mån, varit rådande även vid 1920 års taxering, samt
att kommunernas beskattningsföremål utgöras ej endast av den till inkomstbevillning
beskattningsbara inkomsten utan även av den efter fastigheternas
taxeringsvärden beräknade inkomsten. Denna inkomst kommer
innevarande år att bestämmas efter de vid pågående fastighetstaxeringfastställda
fastighetsvärdena, vilka väl i allmänhet ej torde komma att
bliva lägre än de förut gällande. Den av mig åberopade tabellen, bilaga
2, utgår givetvis från de äldre taxeringsvärdena. Med dessa
taxeringsvärden skulle, såsom sagda tabell visar — under antagande att
det kommunala skattebehovet vore oförändrat och att kommunal progressivskatt
ej utginge — trots de höga avdragen en genomsnittligsänkning
av utdebiteringsprocenten hava inträtt. Av intresse är uppenbarligen
den omständigheten, att denna sänkning är minst i de kommuner,
där den till bevillning beskattningsbara inkomsten utgör mera
än 50 procent av den taxerade inkomsten, vilket i sin mån antyder,

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

att avdragens höjd faktiskt icke är av så stor betydelse för utdebiteringsprocenten,
som man måhända kunde vänta.

Den statistiska utredningen giver i det hela ett sådant resultat,
att jag för min del anser, att en något mindre ökning av de skattefria avdragen
än den år 1921 gällande 50-procentsförhöjningen kunde ifrågasättas
för bevillnings taxer ingen innevarande år. Att vid denna taxering röra sig
med en annan siffra för ökningen än 50 procent skulle emellertid för
taxeringsmyndigheterna vålla en avsevärd ökning i deras arbetsbörda.
Under år 1921 har i allmänhet uträkningen av de skattefria avdragen
vid bevillningstaxeringen varit en jämförelsevis enkel procedur, som ofta
kunnat företagas utan anlitande av tabeller. En mindre enkel relation
mellan stats- och kommunalskatteavdragen skulle uppenbarligen härvidlag
innebära ett i hög grad försvårande moment. I fråga om statsskatteavdragen,
som fastställts av föregående års riksdag, låter det sig
icke göra att nu företaga någon sänkning. På den grund anser jag
mig icke kunna tillråda en ökning av de normala avdragen med ett
mindre procenttal än 50.

En viss provisorisk förhöjning av kommunalskatteavdragen erfordras
enligt min mening även för år 1922. De ekonomiska förhållandena
bland de lägre inkomsttagarna äro för närvarande icke sådana, att
den ökning av skatterna, som ett borttagande av hela den provisoriska
förhöjningen av de skattefria avdragen skulle medföra, torde kunna
ifrågasättas.

Under sådana förhållanden finner jag mig böra förorda ett bibehållande
av de skattefria avdragen vid den höjd, som gällt vid 1921
års taxering.

Därest de skattefria avdragen bestämmas till hälften av de vid inkomstoch
förmögenhetsskatten gällande, måste i likhet med vad som skedde
år 1921 stadgas, att avdragen skola i förekommande fall avrundas till
närmast lägre femtiotal kronor. Enligt den förut omnämnda förordringen
den 11 februari 1921 skulle barn självt taxeras till bevillning
först om dess inkomst med 20 kronor överstigit hälften av det vid inkomst-
och förmögenhetsskatten gällande ortsavdraget, och skulle enligt
ordalydelsen sålunda t. ex. i ortsgrupp IV ett barn självt taxerats först
när dess inkomst utgjort 695 kronor, ehuru avdraget vid bevillningstaxeringen
utgjorde 650 kronor och barnet alltså kunde påföras bevillning
redan vid en inkomst av 670 kronor. Vidare lärer tvekan ha
yppat sig, huruvida enligt nämnda förordning ett barn skulle påföras
bevillning, därest dess inkomst med 20 kronor överstigit hälften av

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

det vid statsskatten medgivna ortsavdraget men icke överstigit 600
kronnr, d. v. s. den enligt 12 § 2 mom. bevillningsförordningen fastställda
gränsen för skattepliktens inträdande. För att förekomma all
tveksamhet i dessa avseenden synes det lämpligast att i förevarande
provisoriska förordning inrycka fullt fristående bestämmelser om storleken
av de skattefria avdragen och om den inkomst, som i de olika
ortsgrupperna medför ett, barns självständiga taxering. På grund av de
vid bevillningstaxeringen medgivna avdragen med 6 procent, respektive
5 procent av taxeringsvärdet å fastighet kan det inträffa, att ett barn
har en enligt bevillningsförordningens föreskrifter beräknad inkomst
under den sålunda angivna inkomstgränsen, ehuru barnet självt taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt. 1 dylikt fall synas föräldrarna icke
lämpligen böra taxeras till bevillning för barnets inkomst, och torde
föreskrift härom böra inryckas i förordningen.

Jämväl i annat avseende torde en ändring böra ske i förhållande
till tidigare gällande bestämmelser. De skäl, som föranlett bestämmelserna
om faders skattskyldighet för barns inkomst, torde sakna betydelse
för andra kommuner än mantalsskrivningskommunen. Har barnet inkomst
i annan kommun, får skattefritt avdrag där icke åtnjutas, varför
den beskattningsbara inkomsten i kommunen sammanfaller med
den taxerade inkomsten. Därtill kommer, att blott taxeringsuämnden i
mantalsskrivningsorten äger kännedom om barnets sammanlagda inkomst
och sålunda kan avgöra, huruvida denna är så stor, att barnet skall
självt taxeras. Taxeringsnämnden i annan kommun har endast kännedom
om inkomsten i den kommunen och erhåller i den därstädes avlämnade
uppgiften till ledning vid taxeringen inga upplysningar om
inkomsterna i andra kommuner eller om barnets enligt inkomstskatteförordningen
taxerade belopp. Goda skäl synas fördenskull tala för att
ett omyndigt barn skall självt taxeras och påföras bevillning för inkomst
i annan kommun än mantalsskrivningskommunen, även om till äventyrs
icke barnet utan fadern skall taxeras till inkomstskatt för samma barnets
inkomst.

Jag vill slutligen betona, att vad jag nu föreslagit icke kommer
att medföra en ökning i taxeringsmyndigheternas arbete utan tvärtom
en lättnad, i det taxeringsmyndigheterna erhålla klarhet i sådana punkter,
där de hittills hyst tvekan.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om avdrag m. m. vid 1922 års taxering till bevillning, hemställer de -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 45.

25

partemen tschefen, att Kungl. Maj:t. måtte i proposition föreslå riksdagen
att antaga samma förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga litt. . . .
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. E. Brimberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt,. 37 käft. (Nr 45.)

4

26

KungI. Maj:ts proposition Nr 45.

Bil. 1.

Förhållandet mellan för bevillning- taxerad och beskattningsbar inkomst å länens landsbygd

åren 1920 och 1921.

L ii n

År 19 2 0

—

År 19

2 1

Taxerad

inkomst

Beskatt-

ningsbar

inkomst

; Skillnad

Taxerad

inkomst

Beskatt-

ningsbar

inkomst

Skillnad

Kronor

T 0/

1 /o

av tax.
ink.

I %

Kronor av tax
ink.

Stockholms .........

235,294,770

211,281,519

i 24,013,251

10.2

Uppsala...............

61,968,606

50,143,385

11,825,221

19.1

87,238,417 i

54,169,710

33,068,707 37.9

Södermanlands ...

77,899,021

59,487,439

i 18,411,582

23.6

106,739,263j

63,991,150!

42,748,1131 40. o

Östergötlands ......

116,937,279

93,294,811

: 23,642,468

20.2

147,481,339

92,164,179

55.317,160! 37.6

Jönköpings .........

67,211,557

53,104,882

14,106,675

21.o

- 1

—

_ ! _

Kronobergs .........

66,159,326

53,401,356

12,757,970

19.8

99,426,736!

•10,728,672

38,698,063} 38.»

Kalmar ...............

70,127,862

53,825,976

16,301,886

23.2

111,368,515|

67,666,761

43,701,754! 39.2

Gottlands............

13,210,608

9,126,464

4,084,144

30.9

19,059,042j

10,729,915

8,329,127! 43.7

Blekinge ............

36,870,684

27,123,588

9,747,096

26.4

49,945,815|

26,973,815

22,972,000'' 46.«

Kristianstads ......

102,715,487

79,446,121

23,269,366

22.7

137,043,5821

82,036,305

55,007,277! 40. i

Malmöhus............

168,081,758

137,677,116

30,404,642

18.1

221,867,446

145,610,722

76,256,7241 34.4

Hallands ...........

37,152,184

27,201.294

9,950,890

26.s

56,982,857!

31,658,248

25,324.609 44.4

Göteborgs o. Bohus

128,848,855

110,582,798

18,266,057

14.2

—

_

Älvsborgs ............

112,791,302

92,882,570

19,908,732

17.7

151,550,309

95.394,210! 56,156.099 37. i

Skaraborgs .........

67,607,231

50,887.944

16,719.287

24.7

—

*_

Värmlands .......

125,531,988

105,654,290

19,877,698

15.8

179,786,190

120,833,295

58,952,895 32. t.

Örebro ..............

128,924,094

108,714,344

20,209,750

15.7

163,892,930!

105,293,730

58,599,200! 35. a

Västmanlands ......

79,717,285

65,478,571

14,238,714

17.9

—

_

_ _.

Kopparbergs........

160,584,802

142,771,889

17,812,963

11.1

—

_

_ _

Gävleborgs .........

145,766,981

124,442,866

21,324,115

14.0

- i

_

_ _

Västemorrlands

149,947,180

129,708,575

20,238,605

13.6

208,868,424

137,301,1201

71,567,304! 34.s

53.265,618

43,284,549

! 9,981,069

18 7

91 147 815''l

80 148 790

81 004 OQr. 84 n

Västerbottens ......

72,426,447

58,152,185

14,274,262

19.7

Norrbottens .........

100,415,941

89,655,671

! 10,760,270

10.7

— v 1

—

— i —

Rikets landsbygd

2,379,456,866

1,977,330,153

1402,126,713

16.9

Kunffl. Muj:ts proposition Nr 4~>.

27

Bil. 2.

Berökuad fastighets- och inkomsthevillniug a landsbygden åren 1920 och 1921. '')

1

Fastighets-

bevillning

Inkomstbevillning

—-----

Fastighets- och inkomstbevillning

Kom-

Taxerat

Taxerad

Därav beskattnings-

Taxerat

Därav beskattnings-

skattens

belopp

Kr.

inkomst

bär inkomst

belopp

bart belopp

relativa

Kr.

Kr.

o/

7o

Kr.

Kr.

%

höjd

Samtliga lön ... 1920
Särskilt under-

434,340,538

2,879,456,866

1,977,330,153

83.10

12,813,797,404

2,411,670,691

85.71

sökta län ...... 1920

270,151,744

1,321,582,997

1,832,398.679

1,070,971,878

81.04

1,591,734,741

1,341,123,622

84.2 6

100. o

1921

—

1,154,695,552

63.02

2,102,550,423

1,424,847,296

67.77

94.1

Därav kommuner, i

vilka år 1921 beskatt-ningsbar inkomst ut-

gör nedan angivna
del av bevillnings-taxerad inkomst:

1. Över 50 %.. 1920

241,063,013

1,241,958,647

1,021,933,446

82.28

11,483,621,663

1,263,596,462

85.17

j

100.o

1921

—

1,700,991,987

1.094,632,295

64.85

11,942,655,003

1,336,295,311

68.7 9

94.6 j

2. 40- 50 %... 1920

26,047,292

73,141,117

45,555,046

62.28

99,188,409

71,602,338

72.1»

lOO.o

1921

—

119,705,790

55,762,564

46.58

145,753,082

81,809,856

56.13

87.5

3. mindre iln

•

40% ...... 1920

2,441,436

6,463,233

3,483,386

53.78

8,924,669

5,924,822

66.3 y

lOO.o

1921

11,700,902

4,300,693

36.76

I 14,142,838

6,742,129

47.6 7

87.9

'') Vid beräkningarna för är 1921 har fastighetsbevillningen upptagits till samma belopp som för år
1920. Tabellens uppgifter rörande fastighetsbevillningen »ro i Övrigt endast approximativt riktiga.