Kungl. Maj.ts Proposition Nr 28.
Nr 28.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tiden för företagande av rannsakning med häktad; given
Stockholms slott den 3 februari 1922.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om tiden för företagande
av rannsakning med häktad.
GUSTAF.
A. Åkerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 22 käft. (Nr 28.)
1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
Förslag
till
L» CJ
om tiden för företagande av rannsakning med häktad.
Med ändring av vad lag och författning innehålla häremot stridande
förordnas som följer:
1 §•
Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall
äga rum inför allmän underrätt, skall den, som beslutat om häktningen,
därom ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har
att företaga rannsakningen med den häktade.
2 §•
Eannsakning med den, som är häktad, skall börjas snarast möjligt,
inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde
dagen från den dag, anmälan, varom i 1 § sägs, inkommit.
3 §•
Har rannsakning med häktad hänvisats till annan allmän underrätt
för fortsatt handläggning, skall ordföranden i den rätt, som meddelat beslut
om hänvisning, därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol, till
vilken rannsakningen hänvisats, med angivande tillika, när rannsakningshandlingarna
komma att översändas.
Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas senast
till fjortonde dagen efter den dag, då sistnämnda domstols ordförande erhöll
meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt handläggningen
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.
i intet fall må utsättas senare än till åttonde dagen från den dag, då
rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komma att översändas.
4 §.
Kan rannsakning med häktad ej vid ett rättegångstillfälle slutföras,
skall fortsatt rannsakning företagas, inför rådhusrätt senast å åttonde dagen
och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från förra rannsakningen, där
ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.
Har anmälan om häktning eller meddelande om hänvisning av rannsakning
inkommit till ordförande i underrätt före denna lags ikraftträdande,
skall lagen ej gälla i fråga om tiden för företagande av första rannsakningen.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 9 december 1921.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikesärendena Branting, statsråden Lindqvist,
Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anför:
»I promulgationslagen till strafflagen, 19 § punkt 9 och 12, upptagas
såsom häktningsmyndigheter länsstyrelse, borgmästare och råd, landsfogde,
landsfiskal, stadsfiskal, magistratens ordförande samt polisämbetsman, där
sådan finnes förordnad för viss stad eller ort. Antalet häktningsmyndigheter
har emellertid på administrativ väg betydligt utvidgats. Länsstyrelserna
hava, samtidigt med att de med stöd av 6 § i 1918 års instruktion
för landshövdingarna (10 § i 1855 års instruktion) i köpingar, municipalsamhällen
och på landsbygden förordnat extra åklagare med allmän åtalsrätt,
jämväl i många fall tillagt dem rätt att på eget ansvar häkta.
Enligt förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken
häktad person bör ställas inför rätta, skall vid stadsdomstol rannsakning
företagas sist inom åtta dagar från den dag, då häktningen med orsaken
därtill .blivit hos domaren behörigen anmäld. Vid häradsrätt skall enligt
samma förordning rannsakningen företagas inom tre veckor, efter det domaren
fått underrättelse om brottmål, däri någon hålles häktad.
När landsfogde eller landsfiskal häktat, skall han numera enligt för
dem gällande instruktioner ofördröjligen därom göra anmälan hos ordföranden
i vederbörlig domstol. Motsvarande stadgande finnes för övriga häktningsmyndigheter
ej i vidare mån än att i en del instruktioner för polis
-
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 28. 5
myndigheter i stad finnes intagen skyldighet för polismyndigheten att, sedan
rapport i målet kommit myndigheten tillhanda från underordnad, som
verkställt utredningen, inom 24 timmar därefter, om ej närmare utredning
i särskilda fall är av nöden, överlämna handlingarna i ärendet till vederbörlig
domstol för rannsakning. Inom vilken tid från häktningen anmälan
därom till domstol skall göras, finnes däremot ej uttryckligen angivet.
I detta sammanhang må ock erinras om bestämmelsen i 25 § av lagen
den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, att om polismyndighet eller
åklagare häktat någon för brott och i den straffsats, som finnes för sådant
brott bestämd, ingår straffarbete i sex månader eller kortare tid eller fängelse
i ett år eller kortare tid, skall, därest den häktade erkänt gärningen
och fall ej föreligger, som omförmäles i lagens 2 §, polismyndigheten eller
åklagaren ofördröjligen ingiva anmälan om häktningen till ordföranden i
vederbörlig domstol.
De knappa bestämmelser, som sålunda finnas till skydd för den personliga
friheten, hava ansetts otillräckliga, och åtgärder till en mera betryggande
lagstiftning på ifrågavarande område hava vid upprepade tillfällen
vidtagits.
I proposition till 1886 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett på nya Proposition
lagberedningens betänkande utarbetat förslag till lag angående vissa bestäm- 1886 drs
melser om rättegången i brottmål. Lagförslaget lämnade föreskrifter bland nlada9''
annat om befogenhet för länsstyrelse ävensom polismästare eller annan med
honom likställd myndighet att förordna om häktads försättande på fri fot,
om hans kvarhållande uppenbarligen saknade stöd av lag, samt om skyldighet
för nämnda myndigheter att, så snart anmälan om den häktades ankomst
till rannsakningshäktet blivit gjord, hänskjuta målet till handläggning
vid domstol, med rättighet likväl för myndigheterna, så framt giltigt
skäl därtill förekomme, att meddela det anstånd därmed, som funnes nödigt,
dock ej för längre tid än fjorton dagar, räknade från den dag, då den häktade
ankommit till rannsakningshäktet. Rannsakningen skulle börjas i stad
inom tre dagar och å landet inom tio dagar, efter det hos rätten eller domaren
blivit anmält, att målet hänskjutits till domstol.
Förslaget antogs av första kammaren men avslogs av andra kammaren.
Av diskussionen i riksdagen att döma var anledningen till avslaget huvudsakligen
missnöje med vissa detaljer i förslaget. Under debatten uttalades
den förmodan, att lagförslaget skulle komma igen om ett eller annat år.
Så blev emellertid icke fallet, men tanken på reformer i förslagets
riktning blev icke uppgiven.
6
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 28.
Justitieom- I framställning till 1900 års lagtima riksdag hemställde riksdagens
franisUilhih^gjustitieoml)udsman, med framhållande av vikten av att domstolen så snart
1900. som. möjligt sattes i tillfälle att pröva en häktningsåtgärds laglighet, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än som rådde beträffande för
brott häktade personers inställande inför domstol. En motion i enahanda
syfte väcktes vid samma riksdag. Lagutskottet tillstyrkte avlåtandet av en
skrivelse i ämnet, men denna hemställan avslogs emellertid av riksdagen.
Riksdagens Till 1904 års riksdag upprepade justitieombudsmannen sin till 1900
vfapril 1904.&rs riksdag gjorda framställning, varjämte en motion väcktes av samma
innebörd. Med anledning härav hemställde riksdagen i skrivelse den 13
april 1904 om utarbetande och framläggande till riksdagen av förslag till
lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu rådde
beträffande för brott häktade personers inställande för domstol och företagande
av fortsatt rannsakning med dessa personer, där sådan rannsakning
erfordrades. Riksdagen förklarade sig anse, att såsom allmän regel borde
stadgas, att anmälan om häktning skulle utan uppskov göras hos domstolen,
samt att endast undantagsvis ett anstånd av högst fjorton dagar och med
avseende å särskilt vidlyftiga och invecklade rannsakningar ett något längre
anstånd borde medgivas.
Riksdagens Sedan justitieombudsmannen i framställning till 1914 års senare riks
^lTaMgusti
da§ åny° upptagit frågan om större skyndsamhet vid häktade personers
1914. inställande för häradsrätt, hemställde också riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 11 augusti 1914, att Kungl. Maj:t täcktes i ändamål att för
tiden, intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde komma till
stånd, i görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga bestämmelser
rörande förundersökning och häktning i brottmål, låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i dessa ämnen. I skrivelsen
framhölls, bland annat, att behovet av tillräckligt vida men å andra
sidan klart utstakade gränser för de med brottrannsakning betrodda myndigheternas
makt och av betryggande former för deras verksamhet blivit alltmera
kännbart hos både allmänheten och hos dessa myndigheter själva.
Kungl. Maj.-ts Riksdagens sist omförmälda skrivelse anmäldes inför Kungl. Maj:t den
beslut den 9 9 oktober 1914 av dåvarande chefen för justitiedepartementet. Denne an‘förde
därvid, bland annat: Att nya bestämmelser uti ifrågavarande delar
av vår straffprocessuella lagstiftning vore av behovet påkallade, syntes
departementschefen ställt utom allt tvivel, liksom han också funne det
7
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 28.
önskligt, att man sökte avhjälpa de svåraste bristerna i gällande rätt utan
avvaktande av den allmänna processreform, vars fullbordande först efter
en ganska lång tid torde vara att vänta. Det närmaste önskemålet syntes
vara, att erhålla någon ändring i nu gällande stadganden rörande tiden
för häktade personers inställande inför domstol. Härvid borde dock
beaktas, att, om huvudvikten jämväl i mera invecklade brottmål ladcs på
att under alla omständigheter, även på bekostnad av förundersöknings grundlighet,
. påskynda häktade personers inställande inför domstolen, en dylik
anordning lätt kunde förorsaka, att domstolen måste giva parterna upprepade
uppskov för komplettering av en bristfällig förundersökning, varigen?m
^®dig koncentration av domstolsförhandlingen motverkades och häktnmgstiden,
tvärtemot vad man åsyftat kunde komma att förlängas.
Härefter begärde och erhöll departementschefen bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att inom justitiedepartementet biträda vid utredningen
av frågan om ny lagstiftning rörande förundersökning och häktning i brottmål
ävensom vid uppgörande av de lagförslag, vartill nämnda utredning
kunde föranleda.
Berörda sakkunniga utarbetade ett utkast till lag angående polisunder- Förberedande
sökning i brottmål samt häktning m. m. jämte vissa följ dförfattningar av- la9utkfst ut
sedda att läggas till grund för utarbetande av förslag till lagstiftning i
ämnet. Sedan dessa utkast på våren 1919 överarbetats, remitterades utkasten
till rikets hovrätter och allmänna underrätter samt till justitiekanslersämbetet,
länsstyrelserna och fångvårdsstyrelsen för avgivande av utlåtande.
Dessutom lämnades styrelsen för Sveriges advokatsamfund tillfälle
att yttra sig över utkasten.
Yad beträtfar tiden för rannsaknings företagande hava ingående be- utkastets bestämmelser
givits i utkastet. Enligt 2 kap. 8 § i utkastet till lagen »tämmelser
skall ransakning med den, som är liäktad, börja senast på den åttonde
(tagen etter det atalsskriften tillställts underrättens ordförande eller, där inför
rannsakning företagits utan polisundersökning eller häktningen ägt’ rum d°mSt°L
efter rättegångens början, senast på den åttonde dagen efter den häktades
ankomst till rannsakningshäktet för den domstol, vid vilken rannsakningen
bör företagas. Konungen äger att bestämma annan tid för rannsaknmgens
början inom vissa orter av landet på grund av där varande
särskilda förhållanden. Tiden må dock ej utsträckas över fjorton dagar
från den dag,. varifrån tiden enligt regelfallet skall räknas. Skulle i
särskilt fall hinder mot rannsakningens företagande inom föreskriven
tid föreligga vid allmän underrätt, eller förekommer därvid eljest vä
-
8
Myndigheter
nas utlåtanden.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
gande skäl för uppskov, må hovrätten kunna på framställning av rättens
ordförande medgiva förlängning med högst sju dagar. Och utkastets 2 kap.
10 § innehåller att, om vid rannsakning med häktad ytterligare bevisning
tinnes nödvändig eller eljest laga hinder möter att avsluta rannsakningen
vid första rättegångstillfället, rannsakningen må kunna uppskjutas, dock ej
över fjorton dagar vid domstol på landet och sju dagar vid domstol i stad.
Yad nu sagts, skall ock tillämpas vid förnyat uppskov.
De över utkastet hörda myndigheterna hava till övervägande del uttalat,
att de i utkastet föreslagna bestämmelserna syntes väl ägnade att
avhjälpa överklagade brister på ifrågavarande område.
I fråga om tiden från häktningens verkställande till den häktades inställande
inför domstol har Göta hovrätt uttalat, att tiden vore alltför kort,
vilket med all sannolikhet komme att medföra, att framställningar till hovrätt
om tidens förlängning snarare bleve regel än undantag. Två länsstyrelser
uttala, att respittiden för hälctads inställande vore alldeles för kort
med hänsyn till de långa fångtransporterna inom dessa län. Med den
korta tiden förelåge även risk för att åklagarna icke skulle medhinna att
verkställa tillräcklig utredning och anskaffa bevis, vilket i sin tur skulle
medföra, att rannsakningstiden bleve onödigtvis förlängd. Ett par landsfiskaler
anse, att tiden för rannsakningens början borde på landet utsträckas
till fjorton dagar. Ett flertal av domhavandena hava likaledes yttrat, att
tiden för den häktades inställande för domstol vore alldeles för kort, vilket
skulle för domhavandena medföra ökat arbete och omöjliggöra att handlägga
flera rannsakningar vid samma rättegångstillfälle. Svårigheter skulle
även uppstå att disponera över rannsakningslokal i sådana fall, där flera
härader hade gemensam tingsstad i brottmål. Icke mindre än 23 domhavande
föreslå, att tiden för häktads inställande till rannsakning borde
förlängas till fjorton dagar, efter det domhavanden erhållit underrättelse om en
persons häktande. En del domhavande hava uttalat sig för bibehållandet
av den nu föreskrivna tiden av tre veckor.
Kungl. Maj:ts Vid anmälan i statsrådet den 27 februari 1920, varvid beslöts, att
beslut dm 27 lagrådets yttrande skulle inhämtas över förslagen, uttalade dåvarande departe920™
mentschefen bland annat, att vad först anginge den på olika håll dryftade
frågan huruvida en partiell lagstiftning rörande bland annat häktning borde
redan nu komma till stånd och således utan samband med den allmänna
reformen av rättegången i brottmål, delade han riksdagens i förut nämnda
skrivelse år 1914 uttalade uppfattning både om det omedelbara behovet av
en dylik lagstiftning och om lämpligheten att utbryta nu ifrågavarande
9
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
lagförslag till särskild behandling före genomförandet av den allmänna reformen.
De rådande förhållandena på det område, som den partiella reformen
skulle omfatta, vore långt ifrån tillfredsställande.
I det till lagrådet remitterade förslaget hade bestämmelserna om tiden
för rannsaknings företagande erhållit en från utkastets föreskrifter härutinnan
något avvikande lydelse, varjämte särskild regel meddelades för det
fall, att rannsakning ägde rum efter hänvisning från annan domstol. I det
remitterade förslaget hade bestämmelserna följande innehåll: Kannsakning
med den, som är häktad, skall börjas snarast möjligt och senast på den
åttonde dagen efter den dag, då avskrift av åtalsskrift inkom till underrättens
ordförande eller, där åtalsskrift ej är föreskriven, senast på den
åttonde dagen efter den dag, då domstolens ordförande erhöll meddelande
om den häktades ankomst till rannsakningshäkte. Är inom viss del av
landet eller vid viss domstol på grund av särskilda förhållanden svårighet
rådande att börja rannsakningar med häktade inom tid, som nyss är sagd,
ankommer det på Konungen att för sådan del av landet eller sådan domstol
bestämma längre tid, än nyss blivit sagd. Denna tid må dock ej
utsträckas över fjorton dagar från den dag, varifrån tiden enligt huvudregeln
skall räknas. Föreligger i särskilt fall hinder mot rannsakningens företagande
inom tid, som här avses, eller förekommer eljest vägande skäl för
uppskov, må rättens ordförande kunna utsätta rannsakningen att hållas
senast på den åttonde dagen efter den eljest för rannsakningens företagande
stadgade senaste dag. Meddelande om denna åtgärd och om skälen därför
skall ordföranden ofördröjligen insända till föreståndaren för häktet; och
har denne att därom göra anteckning i vederbörlig förteckning rörande den
häktade. (2 kap. 10 §.) Finnes vid rannsakning ytterligare bevisning
nödvändig, eller föreligger eljest giltigt skäl för uppskov med målets vidare
handläggning till ett senare rättegångstillfälle, må rannsakningen kunna
uppskjutas, dock ej utan vägande skäl längre än till den fjortonde dagen
därefter vid domstol på landet och den åttonde dagen vid domstol i stad.
Finnes vägande skäl för längre uppskov, må dock den fortsatta handläggningen
ej utsättas senare än till den åttonde dagen efter utgången av de
i första stycket angivna tiderna. Yad nu är föreskrivet skall ock tillämpas
i fråga om uppskov, som vid uppskjuten handläggning kan finnas ytterligare
erforderligt. (2 kap. 12 §.) blår rannsakning med häktad hänvisats
till annan domstol för fortsatt handläggning, skall denna utsättas
senast till den fjortonde dagen efter den dag, då denna domstols ordförande
erhöll meddelande om hänvisningen. Föreligger i särskilt fall hinder mot
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 22 käft (Nr 28.) 2
Lagrådets
yttrande.
Processkom
missionens
yttrande.
10 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 28.
den fortsatta rannsakningens företagande inom nu angiven tid, eller förekommer
eljest vägande skäl för längre uppskov, må rannsakningen kunna
utsättas att äga rum senast på den åttonde dagen efter den eljest för rannsakningens
företagande stadgade senaste dag. Ordföranden i den rätt, som
meddelat beslut om hänvisning, skall därom omedelbart underrätta ordföranden
i den domstol, till vilken rannsakningen hänvisats, med angivande tillika
när rannsakningshandlingarna komma att översändas; och har den sistnämnda
att bringa detta till vederbörande åklagares kännedom (2 kap. 13 §).
Lagrådet, som gjorde en del detaljanmärkningar mot lagförslagen, tillstyrkte,
att desamma lades till grund för lagstiftning i ämnet. Beträffande tiden,
inom vilken rannsakningen skulle företagas, anförde lagrådet bland annat:
Vidkommande den för häradsrätt föreslagna tid av åtta dagar från
viss angiven utgångspunkt, inom vilken rannsakning skulle företagas, hade
i ett flertal över utkastet avgivna yttranden framställts allvarliga anmärkningar
mot densamma såsom alltför knapp. Av yttrandena framginge enligt
lagrådets mening med full tydlighet, att i det stora flertalet fall iakttagandet
av eu dylik lagbestämmelse skulle vara omöjligt eller åtminstone förenat
med synnerliga svårigheter och olägenheter. Det kunde därför antagas,
att dess efterlevande skulle bliva undantag, under det att anlitandet av
uppskovsmöjligheterna enligt de såsom undantag avsedda stadgandena i paragrafens
(10 §) fortsättning bleve regel. Det kunde dock knappast anses lämpligt
att lagfästa en ordning, som från början framstode såsom mindre väl
avpassad. Å andra sidan hade veterligen icke behov yppats för rådhusrätternas
del att kunna erhålla en sådan allmän dispens från iakttagandet
av åttadagarstiden. På grund av det sålunda anförda tillstyrkte lagrådet,
att tiden för rannsakningens början bestämdes, då fråga vore om rådhusrätt,
till åtta dagar och beträffande annan underrätt till fjorton dagar samt
att dispensbestämmelsen icke skulle gälla rådhusrätt.
I skrivelse den 15 december 1920 infordrades processkommissionens
yttrande, huruvida med hänsyn till det i kommissionen pågående arbete beträffande
straffprocessen, betänkligheter kunde anses förefinnas mot upphöjande
till lag av nu ifrågavarande förslag.
Processkommissionen uttalade i skrivelse den 28 december 1920, att
kommissionen icke funne något tvingande behov till reglering av ifrågavarande
förhållanden utan samband med förfarandet i dess helhet. Förslagets
bestämmelser om häktning och vad därmed sammanhängde stode
icke i lika nära samband med det centrala i processen som stadgandena
angående polisundersökning, och deras innehåll vore ej heller sådant, att
11
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 28.
större betänklighet mot deras antagande kunde med hänsyn till arbetet på
den nya rättegångsordningen göras gällande. Då emellertid den nuvarande
lagstiftningen å ifrågavarande område ej syntes i tillämpningen behöva medföra
allvarligare olägenheter och frågan i hela sin vidd måste upptagas till
behandling vid utarbetandet av eu ny rättegångsordning, kunde det ifrågasättas,
om det vore skäl att nu företaga en fullständig revision av dessa
regler, eller om man icke hellre borde inskränka sig till mindre ändringar
i den gällande lagstiftningen, i vilket hänseende främst syntes böra ifrågakomma
regler om någon förkortning av den tid, inom vilken å landet häktad
skall inställas till rannsakning, skyldighet för den som häktat att omedelbart
göra anmälan därom till domstolen samt möjlighet att draga fråga om
häktning under prövning av en häktningsdomare.
I skrivelse den 11 oktober 1921 har riksdagens justitieombudsman
ånyo tagit upp frågan om behovet av en lagstiftning till undvikande av dröjsmål
med en häktad persons inställande inför domstol. I ett rättssamhälle,
där den individuella känslan för frihet vore så stark som i vårt land,
kunde en lösning av den fråga, som ånyo upptagits, icke längre uppskjutas.
Åtminstone borde bestämmelser, avsedda att åstadkomma större skyndsamhet
än som ännu i vissa fall rådde beträffande för brott häktade personers inställande
inför domstol icke längre saknas. Skälen för behövligheten av
sådana bestämmelser hade redan vid skilda tillfällen framhållits med den
utförlighet, att en hänvisning därtill vore tillräcklig. Oberoende av en
allmän reform av straffprocessen och utan att avvakta genomförandet av den
vidlyftiga lagstiftningen om förundersökning, borde det låta sig göra att redan
nu meddela bestämmelser till undvikande av dröjsmål med för brott häktade
personers inställande för domstol. Givetvis borde sådana föreskrifter
gälla för både land och stad. Såväl med hänsyn till den allmänna rättssäkerheten
som för polis- och åklagarmyndighetens egen skull torde stadganden
i det nu berörda hänseendet vara önskvärda. Under nuvarande
förhållanden ansåge justitieombudsmannen sålunda, att bestämmelser i lag
eller författning borde komma till stånd, som skulle innehålla, att anmälan
om häktning utan uppskov skulle göras hos domstolen samt att undantag
från denna regel skulle medgivas endast för sådant fall, att särskilda förhållanden
funnes därtill föranleda, varvid dock borde bestämmas en viss
tid, exempelvis fjorton dagar, utöver vilken den förberedande undersökningen
ej finge sträcka sig. För att förhindra ett kringgående av dessa bestämmelser
borde därjämte meddelas föreskrifter om polis- och åklagarmyndigheternas
befogenhet att på grund av misstanke för brott anhålla en person.
Riksdagens
justitieombudsmans
skrivelse den
11 oktober
1921.
Departements
chefen.
12 Kungl. Maj:ts Proposition Nr SS.
*
Ett kvarhållande utan häktning borde vara medgivet under allenast en mycket
kort tid. Det vore av vikt såväl att skydd bereddes mot obehörig kränkning
av den personliga friheten som att polis- och åklagarmyndigheterna
erhölle klara regler om, vartill deras uppgift berättigade dem. Bland de
straffprocessuella tvångsmedlen vore häktning det ur rättssäkerhetens synpunkt
viktigaste och på individens rättsställning mest ingripande. Stadganden
härom vore därför av synnerlig betydelse. Den medborgerliga rätt,
som här vore ifråga, vore av sådant värde, att ett ingrepp i densamma
måste stödja sig på fullt bestämda föreskrifter. Det vore en stor brist i lagstiftningen
att förevarande, sedan flera årtionden till behandling upptagna
fråga, icke blivit ordnad.
I likhet med mina företrädare samt riksdagen och justitieombudsmannen
anser jag det vara en angelägenhet av största vikt att förberörda, på individens
rättsställning så ingripande förhållanden varda på ett tydligt och
tillfredsställande sätt reglerade. Med hänsyn till processkommissionens arbete
anser jag det dock icke lämpligt, att nu föreslå en genomgripande nydaning
på området. Det synes mig emellertid som om man, utan föregripande
av processkommissionens arbete, redan nu skulle kunna meddela
bestämmelser till förhindrande av alltför långa dröjsmål med häktade personers
inställande inför domstol och uppskov i rannsakningarna samt om
skyldighet för den häktande myndigheten att omedelbart göra anmälan
hos vederbörande om häktning. Givet är, att man därvid i sakens nuvarande
läge måste begränsa sig till att allenast avhjälpa några av de
svåraste olägenheterna i nu rådande förhållanden.
Jag har därför låtit upprätta ett förslag till lagbestämmelser i ämnet.
Häri har upptagits bestämmelse om skyldighet för den, som verkställt
häktning, att därom ofördröjligen underrätta ordföranden i den domstol,
som har att handlägga rannsakningen. Vidare innehåller förslaget bestämmelser
om tiden, inom vilken rannsakningen, efter det berörda anmälan
inkommit, skall vid allmän underrätt företagas, vilken tid för rådhusrätt
är den nu gällande och för häradsrätt förkortats från tre veckor till fjorton
dagar, samt därom att fortsatt rannsakning, där sådan erfordras, skall äga
rum inom samma tid från förra rannsakningen, som är bestämd för företagande
av den första rannsakningen efter det anmälan om häktningen
ingått, med rätt dock till längre uppskov, där särskilt förhållande, såsom
undersökning av den häktades sinnesbeskaffenhet, inhämtande av utlåtande
av medicinalstyrelsen och dylikt, nödvändiggör sådant uppskov. Genom
13
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
förkortning av den tid, inom vilken första rannsakningen skall äga rum,
vinnes ock den fördelen, att befogenheten av en häktningsåtgärd snabbare än
för närvarande är händelsen kommer under domstols prövning. Härigenom
torde tills vidare en särskild häktningsdomare för prövning av häktningsåtgärdens
befogenhet kunna undvaras. I förslaget har vidare stadgats, att
om rannsakning med häktad hänvisats till annan underrätt, rannsakningen
vid denna domstol skall utsättas att äga rum senast å fjortonde dagen efter
den dag, då domstolens ordförande erhöll meddelande om hänvisningen. I
överenstämmelse med stadgandet om skyldighet för den, som verkställt häktning,
att härom underrätta ordföranden i den domstol, som skall handlägga
rannsakningen, har föreskrivits, att ordföranden i den rätt, som meddelat
hänvisningsbeslutet, skall därom underrätta ordföranden i den domstol,
till vilken rannsakningen hänvisats. För att sätta denna i tillfälle
att snarast möjligt utsätta tid för rannsakningen har ordföranden i den
hänvisande domstolen ålagts att samtidigt med underrättelsen om hänvisningen
meddela, när rannsakningshandlingarna komma att översändas. Samtliga
nu föreslagna nya bestämmelser hava till syfte, att förkorta den tid,
inom vilken häktad skall inställas inför domstol till rannsakning eller förnyad
rannsakning.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag eller förslag till lag
om tiden för företagande av rannsakning med häktad av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, och hemställer, att för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag
av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
*
Ur protokollet:
N. Cervin.
14
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
Bilaga.
Rörslag
till
LAG
om tiden för företagande av rannsakning med häktad.
Med ändring av vad lag ocli författning innehålla häremot stridande
förordnas som följer:
1 §■
Har någon blivit häktad för brott, skall den, som verkställt häktningen,
därom ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som
har att företaga rannsakningen med den häktade.
2 §•
Rannsakning med den, som är häktad, skall börjas snarast möjligt,
inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt senast å
fjortonde dagen från den dag, anmälan, varom i 1 § sägs, inkommit.
Kan målet ej vid ett rannsakningstillfälle slutföras, skall fortsatt
rannsakning företagas inom tid nyss är sagd, där ej särskilt förhållande
nödvändiggör längre uppskov.
3 §-
Har rannsakning med häktad hänvisats till annan allmän underrätt
för fortsatt handläggning, skall ordföranden i den rätt, som meddelat beslut
om hänvisning, därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol, till
vilken rannsakningen hänvisats, med angivande tillika, när rannsakningshandlingarna
komma att översändas.
Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas senast
till fjortonde dagen efter den dag, då sistnämnda domstols ordförande erhöll
meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt handläggningen
i intet fall må utsättas senare än till åttonde dagen från den dag, då
rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komma att översändas.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 28.
15
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd onsdagen den
11 januari 1922.
Närvarande:
Justi tierådetBERGLÖF, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, APPELBERG.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
liållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
9 december 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål, § 87
regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat
förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet G.
Grefberg.
Lagrådet avgav beträffande förslagets huvudgrunder följande utlåtande:
I utlåtande den 8 oktober 1920 över upprättat förslag till lag angående
polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. framhöll lagrådet,
att ett första försök till detaljreglering på ifrågavarande rättsområde
tydligen mötte stora vanskligheter och att därvid frågan om ett rätt avvägande
mellan statens och de enskildas intressen vållade särskild svårighet.
I stort sett syntes emellertid förslaget innefatta en tillfredsställande
lösning av den förelagda uppgiften, varför lagrådet funne sig böra tillstyrka,
att detsamma lades till grund för lagstiftning i ämnet.
Så har hittills ej skett, och det faller utom ramen för lagrådets nu
föreliggande uppgift att värdesätta de skäl, som må hava föranlett, att det
fullständiga ordnandet av de i nyssberörda förslag behandlade lagstiftningsfrågorna
undanskjutits.
I stället har man ansett sig böra till behandling företaga en ur sitt
sammanhang lösbruten del av ifrågavarande legislativa uppgift och därvid
16
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
tagit sikte huvudsakligen på syftet att vinna förkortning av den tid, inom
vilken häktade personer skola inställas inför domstol, ett syfte alltså, som
närmast avser att på ett mera betryggande sätt värna den enskilde medborgarens
personliga frihet. Att man även vid upptagandet av ämnet i
denna inskränktare omfattning ej kan undgå den ovan antydda svårigheten.
av avvägandet mellan olika intressen, synes lagrådet klart, och fråga är,
om man ej på den nu inslagna vägen löper risken att snarare fjärma sig
från än närma sig det mål, som lagstiftningen å ifrågavarande område bör
uppställa, nämligen att i den personliga friheten ej göres större ingrepp
än som är nödigt.
För behörigt tillgodoseende av såväl den enskildes rätt och bästa
som det allmännas krav är det givetvis av nöden att i brottmål vinna en så
fullständig och tillförlitlig utredning som möjligt. Det ligger i öppen dag,
att stora fördelar ernås därigenom, att denna utredning till väsentlig del
förlägges till en förundersökning. Härigenom möjliggöres ett med modern
rättsuppfattning mera överensstämmande domstolsförfarande än det såsom
inkvisitoriskt betecknade, vilket tidigare varit det förhärskande och ännu
kan sägas hos oss hava laga hemul i 4 kap. 1 § rättegångsbalken. Redan
från denna synpunkt måste det väcka starka betänkligheter, om i mål, däri
häktning ägt rum, genom förundersökningens bortfallande eller kraftiga
beskärning skulle framkallas en återgång till en mera föråldrad processform.
Och då utredningens förläggande uteslutande till eller jämsides med
domstolsförfarandet i många fall skulle innebära en mycket avsevärd tidsutdräkt,
komme därigenom den tid, varunder den tilltalade berövades friheten,
att i motsvarande mån förlängas. Lagrådet kan härutinnan åberopa
vad i yttrande till statsrådsprotokollet den 9 oktober 1914 av dåvarande
chefen för justitiedepartementet uttalats därom, att om häktade
personers inställande inför domstolen alltför mycket påskyndades, den nödiga
koncentrationen av domstolsförhandlingen motverkades och häktningstiden,
tvärtemot vad man åsyftat, kunde komma att förlängas.
Det nu remitterade förslagets mest betydelsefulla bestämmelse torde vara
den, som stadgar skyldighet att om verkställd häktning ofördröjligen göra
anmälan hos ordföranden i vederbörlig domstol. Denna bestämmelse innebär
ett lagfästande i fråga om samtliga häktningsmyndigheter av vad redan
nu i instruktionsväg är stadgat för landsfogde och landsfiskal. Yid första
påseendet kan det förefalla, som om föga vore att erinra häremot. Men
man måste göra klart för sig innebörden av ett sådant’ stadgande såvitt
angår de myndigheter, för vilka det skulle komma att utgöra en nyhet, i
IT
Kungl. Ma.jts Proposition Nr 28.
stort sett således åklagare- och polismakten i rikets städer. Härvid komma
företrädesvis förhållandena i de större av dessa i betraktande. Där har,
vid sidan av lagen, men framtvingat av förhållandenas egen natur, i brottmål
av mera invecklad beskaffenhet kommit till användning ett förfarande,
som består däri, att för brott misstänkt person, utan att häktas, under
någon tid hålles i förvar (anhålles). Till sin innebörd är en sådan åtgärd
för den därav drabbade väsentligen att likställa med häktning. I förberörda,
under år 1920 av lagrådet granskade förslag förekom detta institut
under benämningen kvarhållande och var där i detalj reglerat. Det
nu föreliggande förslaget iakttar i detta hänseende fullständig tystnad. Vid
sådant förhållande • ligger närmast till hands att beträffande förslagets ställning
till denna fråga antaga, att man ej velat rubba den praxis, som hittills
rått. Härför talar också den omständigheten att vid behandlingen av
förberörda förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning
m. m. ej å något håll gjorts gällande, att icke åtminstone under någon
mer eller mindre knappt tillmätt tid åklagare- och polismyndigheterna borde
äga att på sitt ansvar hålla för brott misstänkta personer i förvar. Men om
en sådan uppfattning beträffande rätten till anhållande och förslagets ställning
därtill gör sig i praxis gällande, måste man, då uppskov med anmälan om
häktning icke vidare skulle få förekomma, räkna med möjligheten att vederbörande
myndigheter i syfte att före domstolsrannsakningen medhinna en så
fullständig utredning som möjligt skulle i stället i vidsträcktare omfattning än
hittills begagna sig av rätten att anhålla. Ä andra sidan kan med visst fog
antagas, att stadgandet om ovillkorlig skyldighet att angående verkställd häktning
ofördröjligen underrätta vederbörande domstolsordförande skulle, såsom
justitieombudsmannen i sin i ärendet åberopade skrivelse av den 11 oktober
1921 även antytt, medföra, att ett fortsatt användande av anhållanderätten
komme att framstå såsom ett kringgående av lagen. Därest på grund härav
myndigheterna avstode från att vidare tillämpa nämnda förfarande, bleve
följden, att målen angående häktade ofta komme till domstolarna i alltför
outrett skick.
I vilkendera riktningen utvecklingen än komme att gå, synas konsekvenserna
bliva föga tillfredsställande. Ett i lag ej reglerat anhållandeförfarande
innebär ett godtyckligt ingripande i den personliga friheten, och
för den för brott misstänkte skulle vinsten av den föreslagna lagstiftningen
bliva skäligen illusorisk, om den allenast komme att innebära, att han bleve
»anhållen» i stället för häktad. Skulle åter följden av förslaget bliva en
mer eller mindre kraftig inskränkning av förundersökningen, komme detta att
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 22 käft. (Nr 28.) 3
18
Kungl. Maj;ts Proposition Nr 28.
såsom ovan anmärkts vara ägnat att medföra ej blott återgång till ett föråldrat
domstolsförfarande utan ofta nog också en till tiden väsentligen utsträckt
frihetsförlust för den häktade. Det bör därjämte framhållas, att om den
verkliga och ingående utredningen förlägges till domstolsförhandlingen, härav
betingas en säkerligen ingalunda obetydlig förstärkning av vederbörande
domstolars arbetskrafter.
Slutligen bör även beaktas, att på grund av ovissheten om förslagets
innebörd i angivna hänseende det kan befaras, att åklagare- och polismyndigheterna,
om förslaget genomföres, bliva försatta i en ännu mera svår och
ömtålig ställning gentemot allmänheten än den de redan intaga till följd därav
att bestämda föreskrifter saknas å ifrågavarande område. Då nämnda myndigheter
ovedersägligen hava att utföra en för samhället oundgänglig funktion
samt det måste anses vara av synnerlig vikt för ernående av ett gott resultat
av deras arbete, att detsamma uppbäres av allmänhetens förtroende, bör det
ligga i statsmakternas intresse att söka i den mån det genom lagstiftningen
kan ske undanröja anledningarna till misstro mot dessa myndigheter och deras
verksamhet. I ett av justitieombudsmannen i dennes förenämnda skrivelse
åberopat yttrande av polismästaren i Stockholm har denne också framhållit,
att det icke minst ur polisens synpunkt vore en högst betänklig brist, att
polisundersökningen alltjämt icke vore närmare reglerad; det vore från
polisens sida en rimlig begäran att få närmare bestämt, vilka befogenheter
den hade och vilka skyldigheter, som ålåge den.
Yad ovan anförts bestyrker enligt lagrådets mening riktigheten av
vad i förberörda yttrande till statsrådsprotokollet den 9 oktober 1914 uttalats
därom, att eu reglering i lag av häktningstidens längd i syfte att
vinna en förkortning därav förutsatte, att ståndpunkt intoges till frågan
om förundersökningens ordnande. En rationell lösning av hithörande
spörsmål kan otvivelaktigt vinnas endast genom ett fullständigt ordnande
av förundersökningen. En partiell och tillfällig lagstiftning av den huvudsakliga
innebörd, som det remitterade förslaget har, förutsätter åtminstone,
att bestämmelser meddelas, som i avseende å tidslängden på ett betryggande
sätt reglera åklagare- och polismyndigheternas rätt att för åvägabringande
av nödig förundersökning hålla för brott misstänkta personer i
ängsligt förvar; och dessa lagbestämmelser synas, på sätt justitieombudsmannen
anfört, böra innefatta såväl undantag för särskilda fall från den
stadgade skyldigheten att ofördröjligen anmäla häktning som medgivande
av befogenhet för nämnda myndigheter att under viss tid utan häktning
kvarhålla för brott misstänkta personer. Allenast under förutsättning att
19
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
förslaget fullständigas med dylika bestämmelser finner sig lagrådet kunna
tillstyrka, att detsamma lägges till grund för lagstiftning i ämnet.
Angående förslagets detaljer yttrade lagrådet:
Medan av 2 och 3 §§ framgår, att förslaget i dessa delar avser förfarandet
vid allmän underrätt, har åt bestämmelsen i förevarande paragraf
givits en avfattning, som inbegriper jämväl de fall, då rannsakning skall
ske vid överrätt eller specialdomstol. Då för dessa fall något behov av det
här föreslagna stadgandet knappast synes föreligga och detsamma ej heller
är väl avpassat för tillämpning vid dessa domstolar, hemställer lagrådet om
sådan ändring i 1 §, att densamma kommer att omfatta allenast häktning
för brott, varom skall rannsakas vid allmän underrätt.
Erinras må ock, att särskilda bestämmelser gälla angående anmälan
om häktning, som skett utomlands på föranstaltande av konsul (51 § i förordningen
ang. konsulatväsendet den 24 sept. 1906). Det torde knappast
vara avsett, att den i förevarande paragraf stadgade anmälningsskyldigheten
skall erhålla tillämpning även å dylikt fall. Undantag härutinnan synes
därför böra göras.
Då det icke torde vara åsyftat, att i det fall, då myndighet verkställt
häktning, varom annan myndighet förordnat, ifrågavarande anmälningsskyldighet
skall åligga förstnämnda myndighet, synes redaktionen
böra underkastas någon jämkning.
2 och 3 §§.
Av yttranden, som avgivits över förberörda förslag till lag angående
polisundersökning i brottmål samt häktning m. m., framgår, att
det ej låter sig göra att undantagslöst stadga skyldighet för häradsrätt
att inom fjorton dagar företaga rannsakning med häktad. Särskilt lära.
förhållandena i rikets nordligaste delar ofta lägga oöverstigliga hinder i
vägen för iakttagande av denna tidsbegränsning.
Detsamma gäller givetvis första företagandet av rannsakning, som
hänvisats från annan domstol.
Lagrådet hemställer därför, att, med förebild från nyssnämnda förslag,
i nu förevarande förslag måtte inflyta bestämmelse därom, att därest vid
20
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
häradsrätt på grund av särskilda förhållanden svårighet möter att börja
rannsakning med häktad inom den i 2 § första stycket och 3 § andra
stycket stadgade tid, det skall ankomma på Konungen att för sådan
häradsrätt bestämma längre tid, dock att denna ej må utsträckas över åtta
dagar utöver den i sistnämnda båda lagrum stadgade.
Enligt lagrådets mening bör till lagen fogas viss övergångsbestämmelse.
Ifall anmälan om häktning eller underrättelse om hänvisande av
rannsakning skett till dom stolsordförande före dagen för lagens ikraftträdande,
synas de nya bestämmelserna ej böra gälla i fråga om tiden
för företagande av första rannsakningen.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 28.
21
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 3 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler lagrådets
den 11 januari 1922 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9 december
1921 remitterade förslaget till lag om tiden för företagande av
rannsakning med häktad.
Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets yttrande ävensom
processkommissionens utlåtande den 28 december 1920 i fråga om det inom
justitiedepartementet utarbetade förslaget till lag om polisundersökning i
brottmål samt häktning m. m., vilket senare utlåtande skall såsom bilaga
fogas vid detta protokoll, anför departementschefen:
»Det till lagrådet remitterade förslaget innefattar skyldighet för den,
som verkställt häktning av en person, att ofördröjligen göra anmälan om
häktningen till ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen
med den häktade. Syftet med denna bestämmelse har, såsom
jag framhållit i mitt yttrande i ärendet till statsrådsprotokollet den 9 december
1921, varit att förkorta häktningstiden och få häktningsåtgärdens
befogenhet så snart ske kunde underställd domstols prövning. Avsikten
med bestämmelsen har ock varit att förhindra, att rannsakningen till väsentlig
del försigginge annorstädes än inför domstol. Jag anser nämligen
icke vara med vår lag överensstämmande att en person under mera avse-;
värd tid är berövad sin frihet för förhör och andra utredningar inför annan
myndighet än domstol. Denna fråga har också berörts av justitieombudsmannen
i hans av mig den 9 december 1921 anmälda skrivelse av den It
oktober 19211, uti vilken skrivelse justitieombudsmannen anfört bland annat:
1 Jfr justitieombudsmannens Embetsberättelse till 1922 års riksdag sid. 291 ff.
22
Kungl.
''Bestämmelser avsedda att åstadkomma större skyndsamhet än som
ännu i vissa fall råder beträffande för ''brott häktade personers inställande
inför domstol, borde icke längre saknas. — — —
Om än beträffande förhållandena på landsbygden de i instruktionerna
för landsfogdarna och landsfiskalerna intagna föreskrifterna, uppburna av
den praxis, som därstädes sedan länge utvecklat sig — enligt vad jag
funnit — så gott som undantagslöst visat sig medföra tillräcklig snabbhet,
så återstår i städerna samma ovisshet, som bragtes på tal redan 1886 och
1900. För städernas vidkommande gälla fortfarande allenast de gamla
ofullständiga föreskrifterna med en tänjbarhet, som kan lämna plats för
självrådighet eller åtminstone misstanke om, att en sådan utövas.
Bristen på bestämmelser medför visserligen för polis och åklagare möjlighet
till en viss smidighet i tillvägagångssättet, som låter detsamma lämpa
sig olika från fall till fall. Men denna obundenhet innebär en fara. När
en person anhållits såsom misstänkt för brott och därefter häktats, ligger
det i sakens natur, att polisen eller åklagaren framstår såsom hans motpart.
Det måste bliva förenat med åklagarens intresse att, innan målet
hänskjutes till domstolen, anskaffa en utredning, vilken innebär så goda
skäl som möjligt för häktningsåtgärdens och åtalets befogenhet. Men därvid
kan den häktades berättigade intresse att utan uppskov få frågan om
sin frihet prövad av annan myndighet än motparten bliva satt i efterhand
och skjutas i skuggan av polisens eller åklagarens iver att komma till botten
med utredningen. I våra större städer dragés nu målet inför rådhusrätten
med en så fullständig polisrapport, att frestelsen också är nära att
lägga dess innehåll och avfattning till grund för domstolsförhandlingen.
Men om det än är önskligt, att polisutredningen göres så grundligt som
möjligt, är en sådan påföljd till men för rättsskipningen. Förfarandet inför
domstolen får ej så att säga absorberas genom en lång polisundersökning,
vilken gör rättsförhandlingen enbart till en rekapitulation av vad
som förekommit inför polisen. Ty domstolen måste alltid — huru frestande
det än må vara att, exempelvis för tids vinnande, låta parter och
vittnen enbart vidkännas sina yttranden, sådana de i polisrapporten formulerats
— göra en fullt självständig och utan förutfattad mening fristående
undersökning.
Den bästa och inom vår nuvarande processordning enda verkliga garantin
mot missbruk av den polis- och åklagarmyndigheterna tillerkända
häktningsrätten eller mot ett omdömeslöst eller förhastat begagnande av
23
Kungl. Maj.ts "Proposition Nr 28.
denna rätt är att häktningsåtgärden snarast blir prövad av domstolen såsom
ojävig myndighet, vilken står över båda parterna och ej har något
undermedvetet intresse av att behöva försvara egen åtgärd. Det finnes val
icke heller något tvivel om att icke domstolen äger större förutsättningar
än åklagarmakten att allsidigt pröva häktningsåtgärdens berättigande. Mångfaldiga
omständigheter, som under polisutredningen kanske icke få sin rätta
belysning, kunna under domstolens skärskådande vinna en sådan betydenhet,
att de undanrycka grunden för häktningsåtgärdens befogenhet. Skulle
ett alltför hastigt hänskjutande till domstolen medföra, att målet icke framlägges
inför densamma tillräckligt utrett, synes mig det allmänna rättsmedvetandet
vara bättre tillfredsställt med, att det blir domstolen, som
bestämmer om uppskov med rannsakningen för förebringande av ytterligare
utredning, än att för den häktade på oviss tid undanhålles möjligheten att
få häktningens berättigande fullt objektivt prövat.’
I vad justitieombudsmannen sålunda yttrat finner jag mig i allt väsentligt
kunna instämma och därav följer ock, att jag icke kan förorda en sådan
ändring av vår gällande rättegångsordning, som skulle förlägga den huvudsakliga
behandlingen av brottmål till polisundersökningen. Att det är domstolen,
som handlägger det väsentliga av rannsakningen i brottmål, medför
ur säkerhetssynpunkt väsentliga fördelar. Förhandlingen är väl enligt nu
gällande ordning till sitt väsen inkvisitorisk, åtminstone beträffande de
grövre brotten, men den tilltalade står dock såsom part mot en åklagare
inför en opartisk och väl kvalificerad myndighet, han har rätt till sakkunnigt
biträde vid sitt försvar, och förhandlingen är underkastad den kontroll,
som offentligheten är ägnad att medföra.
Vad sålunda anförts innebär emellertid icke, att jag anser polisundersökningen
överflödig eller att den bör i väsentlig mån inskränkas. En sådan
undersökning är i saker av något större omfattning erforderlig för att det
material, som bör ligga till grund för domen, skall kunna framläggas för
domstolen. Jag kan ej heller medgiva, att genom förslaget polisundersökningen
skulle över hövan beskäras. Väl skulle det på grund av förslagets
bestämmelser om tiden för rannsaknings företagande emellanåt kunna inträffa,
att polisundersökningen ej hunnit slutföras till första rannsakningstillfället,
men detta inträffar ofta även med nu gällande bestämmelser och
skulle även ofta kunna förekomma enligt de regler, som upptagits i 1920
års förslag. Rätten måste naturligtvis i sådana fall uppskjuta målet, och
polisundersökningen får under tiden till nästa rannsakning fortgå. Detta
behöver icke nödvändigt leda till dröjsmål med målets avgörande, ty den
24
Kungl. Majds Proposition Nr 28.
utredning, som skall av polisen verkställas, måste taga lika lång tid i ena
som i andra fallet. Och att målet icke kan slutbehandlas vid ett rättegångstillfälle
är under den nuvarande processordningen icke i och för sig
av fundamental betydelse. Att förslaget skulle leda därtill att polismyndigheterna
skulle i vidsträcktare omfattning än nu begagna sig av det sedvanmässigt
utbildade anhållandet före häktningsbeslutet kan ej antagas. Det
ligger i sakens natur, att polismyndigheterna måste såsom hittills iakttaga
den största varsamhet vid användande av detta förfarande, för vilket något
uttryckligt stöd i lag ej finnes. Om förslagets lagfästande skulle föranleda
ett inskärpande av nödvändigheten av sådan varsamhet, vore det ur rättssäkerhetens
synpunkt eu stor fördel. En utveckling i motsatt riktning bör
ej heller bliva följden av de nya bestämmelserna. Farhågan att förslagets
genomförande skulle medföra en återgång till ett föråldrat domstolsförfarande
synes ock sakna grund. Domstolen måste naturligtvis fortfarande i allt
väsentligt grunda sin utredning på det material, som från åklagarsidan
förelägges domstolen. Att domstolen skulle i avsevärd mån företaga självständiga
efterforskningar lär på grund av sakens natur vara uteslutet.
Den förbättring av den gällande ordningen, som med förslagets genomförande
i första rummet skulle vinnas, är att den som blivit häktad snarast
möjligt ställes inför domstolen och där får prövad frågan, huruvida
kan fortfarande skall vara i mistning av sin frihet. Denna förbättring är
ur rättssäkerhetens synpunkt av så stort värde, att den kan anses väl uppväga
en och annan mindre olägenhet, som någon gång kunde följa av de
nya reglerna. Jag hyser också den mening, att ett bifall till förslaget
skulle i det ojämförligt största antalet fall medföra förkortning av den tid,
varunder häktad bleve underkastad frihetsförlust. Detta kommer särskilt
att inträffa, då en häktad frigives vid första rättegångstillfället, något som
ganska ofta förekommer.
På nu anförda grunder anser jag att hinder icke möter för omedelbart
genomförande av den ändring, som innefattas i förevarande förslag, och
att förslaget ej heller behöver kompletteras med bestämmelser om undantag
för särskilda fall från den stadgade skyldigheten att ofördröjligen anmäla
häktning eller med regler om polismyndighetens rätt att under viss
tid utan häktning kvarkålla för brott misstänkt person.
Det kan väl icke bestridas, att behov förefinnes av en fullständig
reglering genom lag av det förberedande förfarande, som bör föregå ett
brottmåls handläggning vid domstol, och vad därmed sammanhänger.
I enlighet med vad processkommissionen i dess omförmälda utlåtande av
25
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 28.
den 28 december 1920 anfört, torde likväl denna fråga, som avser eu centralpunkt
inom straffprocessen och som står i intimaste samband med andra
frågor rörande denna process, icke böra upptagas till särskild behandling.
Den bör lösas i samband med revisionen av vår straffprocess i dess helhet.
Det har synts mig så mycket mindre skäl att nu upptaga frågan
om det förberedande förfarandet till särskild behandling, som processkommissionen,
enligt vad som inhämtas av dess vid statsverkspropositionen
fogade arbetsredogörelse för år 1921 och jag vidare erfarit, under nämnda
år och fortfarande är sysselsatt med behandlingen av straffprocessen.
Trots de av lagrådet anförda betänkligheterna mot förslagets huvudgrunder
finner jag mig därför böra förorda att detsamma underställes riksdagens
prövning.
Med anledning av de detaljanmärkningar, lagrådet framställt mot
förslagets 1 § har denna omarbetats att avse endast person, som häktats
här i riket och skall rannsakas vid allmän underrätt, samt orden »verkställt
häktningen» utbytts mot orden »beslutat om häktningen».
Då jag har svårt att tänka mig, att en tid, som år 1810 undantagslöst
bestämdes till tre veckor, icke skulle kunna med vår tids förbättrade
kommunikationsförhållanden nedsättas till fjorton dagar, finner jag
mig icke kunna tillmötesgå lagrådets hemställan i fråga om 2 och 3 SS i
förslaget. Vad Norrbottens län beträffar vill jag erinra därom, att där
finnes förordnad särskild brottmålsdomare, som kan anlitas under i 1810
års förordning omförmälda omständigheter.
Andra stycket i 2 § har upptagits såsom en särskild paragraf, 4 §,
och i sammanhang därmed något omformulerats.
Lagrådets hemställan, att till lagen borde fogas viss övergångsbestämmelse,
har jag ansett böra beaktas.
Slutligen må erinras, att Kungl. Maj:t med anledning av bestämmelserna
i förslagets 3 § den 16 december 1920 (nr 712) utfärdat kungörelse
om tiden för översändande av rannsakningshandlingar i mål, som av underrätt
blivit för fortsatt handläggning hänvisat till annan domstol, genom
vilken författning, med upphävande av kungörelsen i ämnet den 18 november
1898 (nr 98) förordnats, att, om genom underrätts utslag rannsakning
med den, som är för brott tilltalad, för fortsatt handläggning
hänvisats till annan domstol, rannsakningshandlingarna skola till den domstol
avsandas inom tio dagar från den dag, då utslaget gavs. I kungörelsen
den 18 november 1898 var nyssberörda tid bestämd till fjorton
dagar.» J
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 22 käft. (Nr 28.)
4
26
Kungl Maj:ts Proposition Nr 28.
Departementschefen uppläser härefter det i enlighet med det anförda
omarbetade förslaget till lag om tiden för företagande av rannsakning med
häktad samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
N. Cervin.
Kung!. Maj-ts Proposition Nr 28.
27
Bilaga.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.
I skrivelse av den 15 i denna månad har Herr Statsrådet infordrat processkommissionens
yttrande, huruvida med hänsyn till det i kommissionen pågående
arbetet beträffande straffprocessen betänkligheter kunde anses förefinnas mot upphöjande
till lag av ett inom justitiedepartementet upprättat, skrivelsen bifogat
förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m.
Med anledning härav får processkommissionen anföra följande.
Arbetet inom kommissionen intill våren innevarande år har huvudsakligen
avsett domstolsorganisationen ävensom förfarandet i tvistemål. Nu har kommissionen
till behandling upptagit frågan om grunddragen för förfarandet i brottmål.
Men arbetet på denna fråga har icke framskridit så långt, att kommissionen
kan lämna detaljerad upplysning angående de bestämmelser, som härutinnan
kunna komma att förordas. Givet synes dock vara, att man måste räkna med
att de moderna principerna: ackusatoriskt förfarande, offentlighet och muntlighet
komma att läggas till grund för den egentliga processen vid domstolen. Redan
för prövningen om åtal skall anställas och om straffprocessuella tvångsåtgärder
skola före själva rättegången vidtagas blir det nödvändigt att en förberedande
utredning företages; och genomförande av muntligheten vid huvudförhandlingen
kräver, att denna förberedande utredning så anordnas, att allt materialet
må kunna inför domstolen koncentrerat framföras vid ett eller ett fåtal
rättegångstillfällen.
I första kapitlet av det föreliggande förslaget upptagas föreskrifter om en
förundersökning under namn av polisundersökning.
Vad beträffar en modern anordning av en sådan förundersökning, strävar
man efter att noga avväga reglerna så, att å ena sidan den å statens vägnar
för brotts beivrande verksamme funktionärens uppgift icke försvåras men att å
andra sidan även den misstänktes behöriga intressen icke åsidosättas. I främmande
länder är en sådan undersökning vanligen anförtrodd antingen åt en förhörsdomare
eller åt åklagaren. Processkommissionen har ej fattat bestämd ståndpunkt
i fråga härom men är benägen tro, att förundersökningen bör ledas av
åklagaren. Men en nödvändig förutsättning därför är att de åklagare, som skola
betros därmed, äro väl kvalificerade. Kommissionen har tänkt sig att ifrågavarande
funktioner skulle tillkomma statsåklagare, vilka skulle hava samma kompetens
som domare och intaga en med dem nära jämförlig ställning.
En förberedande utredning, som åsyftar att möjliggöra en koncentrerad
muntlig huvudförhandling, kan givetvis komma att taga längre tid i anspråk än
28
Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 28.
förberedelsen för en rättegång, där man har att räkna med uppskov med huvudförhandlingen.
Och likaledes måste för att förberedelsen skall bliva fullt effektiv
åt ledaren av densamma givas tämligen vittgående befogenheter, vilka ej äro
i samma grad nödvändiga med en rättegångsordning sådan som vår nuvarande.
Båda dessa konsekvenser av den muntliga rättegången medföra emellertid, att
det ligger en särskild vikt uppå att skydda den enskildes intressen under förberedelsen.
Även där denna tillkommer åklagaren, är det därför givet, att lagstiftaren
i en på ett eller annat sätt anordnad och i större eller mindre grad
under förberedelsen utövad kontroll från domarens sida söker en garanti mot ett
mindre omdömesgillt handhavande av åklagarens befogenheter. En garanti mot
obehörig inverkan av en till den tilltalades nackdel ensidigt ledd förundersökning
ligger ock däri,: att allt materialet skall omedelbart framläggas för domstolen
under en ackusatorisk, muntlig och offentlig huvudförhandling och domen grundas
allenast på det sålunda framkomna materialet. Av parternas ställning i processen
följer vidare, att förundersökningen ej får begränsas till att undersökningsförrättaren
samlar utredning; den misstänkte måste ock få tillfälle att dels
förebringa omständigheter, som kunna föranleda att åtal icke anställes, dels ock
förbereda sitt försvar vid en eventuell huvudförhandling. För sådant ändamål
bör han bland annat äga anlita biträde av sakkunnig person redan innan åtal
anh än gi gg j orts.
Enligt vår nu gällande processordning utgör domstolens rannsakning icke
blott en motsvarighet till den muntliga huvudförhandlingen i modern utländsk
étraffprocess, den omfattar ock en stor del av vad i den utländska processen är
förlagt till förundersökningen. Att vinna en modern gestaltning av processen
genom införande av en förundersökning enligt utländskt mönster utan att förfarandet
inför domstolen samtidigt ombildas är tydligen icke möjligt. Yi sakna
den förutsättning, som ligger i huvudförhandlingens anordning. Och vi ha heller
icke en åklagarepersonal, åt vilken kan anförtros de viktiga och grannlaga
funktioner, som tillkomma ledaren av en efter moderna principer anordnad förundersökning.
Det har väl också knappast varit meningen, att det framlagda
förslaget skulle hava en sådan karaktär. Men att nu, då hela processlagstiftningen
är under omarbetning, uti ifrågavarande synnerligen viktiga del av processen
tillskapa en ny ingående lagstiftning, synes icke lämpligt. Då förslaget
på centrala punkter avviker från de principer, som enligt processkommissionens
mening böra vinna tillämpning beträffande reglerandet av förundersökningen,
skulle detsamma icke föra processlagstiftningen framåt i den riktning, vari eu
nydaning enligt kommissionens mening bör gå.
Något tvingande behov till reglering av ifrågavarande förhållanden utan
samband med förfarandet i dess helhet synes icke heller förefinnas. I praxis har
blivit vanligt att åklagare- och polismyndigheter till utredning angående brott
företaga polisundersökning, därvid förhör hålles med såväl den för brott misstänkte
som andra personer. Vid denna praxis synes kunna få bero, till dess en
ny lagstiftning kan komma till stånd. Även om denna åsikt godkännes, kan
det dock ifrågasättas att från förslaget upptaga vad det innehåller om rätt för
undersökningsledare att under viss kortare tid för förhör kvarhålla misstänkt
29
Kungl. Maj:ts Proposition Nr SB.
utan att han häktas. Det kan onekligen ej sällan vara förmånligt att så förares;
och det brukas även i praxis, ehuru utan stöd av lag. Regler härom kunna
givas i sammanhang med reglerna om häktning.
Förslagets bestämmelser om häktning och vad därmed sammanhänger stå
icke i lika nära samband med det centrala i processen som stadgandena angående
polisundersökning, och deras innehåll är ej heller sådant, att större betänklighet
mot deras antagande kan med hänsyn till arbetet på den nya rättegångsordningen
göras gällande. Då emellertid den nuvarande lagstiftningen å ifrågavarande
område ej synes i tillämpningen behöva medföra allvarligare olägenheter
och frågan i hela sin vidd givetvis måste upptagas till behandling vid utarbetandet
av en ny rättegångsordning, kan det ifrågasättas, om det är skäl att nu företaga
en fullständig revision av dessa regler, eller om man icke hellre bör inskränka
sig till mindre ändringar i den gällande lagstiftningen, i vilket hänseende
främst synas böra ifrågakomma regier om någon förkortning av den tid,
inom vilken å landet häktad skall inställas till rannsakning, skyldighet för den
som häktat att omedelbart göra anmälan därom till domstolen samt möjlighet att
draga fråga om häktning under prövning av en häktningsdomare.
Om beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning
finnas nu nästan icke några bestämmelser. Detta är påtagligen en kännbar
brist i lagstiftningen. Mot en reglering av dessa förhållanden utan samband
med en reform av straffprocessen i övrigt synes med hänsyn till arbetet på den
allmänna rättegångsreformen betänklighet icke möta,
Stockholm den 28 december 1920.
HJALMAR WESTRING.
Karl Schlyter. Henrik Almstrand. Thore Engströmer.
In. v. Steyern.