Kung!. Maj:ts Proposition Nr 26.

1

Nr 26.

Kungl. Mnj-.ts proposition till riksdagen angående befrielse
för vissa kompanichefer vid Bohusläns regemente från
dem ddömd ersättningsskyldighet; given Stockholms slott
den 23 januari 1,922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

P. Albin Hansson.

Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
januari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Thorsson, Olsson, Nothin, Hansson, Åkerman, Linders,
Schlyter, Örke.

Departementschefen, .statsrådet Hansson anför:

Enligt 13 § i arméns intendenturmaterielreglemente den 11 oktober
1907 (Svensk författningssamling nr 105) är kompanichef ansvarig för
vården och redovisningen av den till koprpaniet utlämnade intendenturmaterielen.

Enligt 24 § i samma reglemente skall, därest utlämnad intendenturmateriel
gått förlorad, vederbörande befälhavare omedelbart anställa
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 20 höft. (Nr 26.) m 22

2

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 26.

undersökning därom och sedermera, beroende av regementschefens bestämmande,
ytterligare undersökning äga rum vid krigsrätt, som har att
avgöra, huruvida ersättningsskyldighet för förlusten kan åläggas någon
enskild.

Vid vissa kompanier av Bohusläns regemente bortköra under repetitionsövningen
år 1918 (10/9—n/io) ett större antal till begagnande av
värnpliktiga utlämnade intendenturpersedlar. 1 anledning därav företogs
undersökning vid regementets krigsrätt, varvid krigsfiskalen yrkade åläggande
för kompanicheferna (kaptenerna C. A. Rehnberg, S. Hallberg, Y. Björck,
H. A. R. Schmidt och T. B. Evers) att ersätta persedelförlusterna. Det
framkom vid undersökningen, att personal vid regementet i stor utsträckning
varit permittera^ till hemorten (s. k. skördepermission) iförd
munderingspersedlar samt att vid regementet uppstått eu svårartad
epidemi av den s. k. spanska sjukan, som nödvändiggjort att till sjuksalar
använda förläggningslokaler för kompanierna. Kompanicheferna
framhöllo, att till följd av hopade sjukdomsfall bland befäl och underbefäl
och av de hastiga sjukdomsfallen bland manskapet föranledd
sammanblandning å kompanisalarna av sjuka från skilda kompanier
persedelkontrollen i fråga om såväl skördepermittenter som insjuknade
så gott som omöjliggjorts.

Till belysande av förhållandena må anföras följande i krigsrättens
protokoll intagna anmälan till regementschefen av samtliga kompanichefer
vid regementet, dagtecknad den 23 september 1918:

»På grund av vid regementet nu rådande omkastade förhållanden till följe
spanska sjukan, få vi kompanichefer på nedanstående skäl härmed vördsamt anmäla,
att vi _ se oss ur stånd att på stadgat sätt svara för persedelvården vid
våra kompanier.

1) Då i kompanierna förlagts sjuka tillhörande olika kompanier har ingen
kontroll kunnat utövas över ut- och inpasserande av kompanivakten.

2) Då skördepermittenterna av praktiska skäl ej kunnat fullt avrustas, haren
stor del av deras persedlar måst förvaras på kompanierna, delvis inlåsta i
permittenternas skåp, delvis (såsom gevär och packningar) förvarade i korridorerna.
Sängutredningen för första omgången skördepermittenter har ävenledes i en hel
del fall måst kvarlämnas i resp. permittenters sängar.

3) Sedermera vid logementens apterande till sjukrum och den därmed täta
omflyttningen av kasernutredningen har en omblandning av persedlarne icke
kunnat undvikas. Särskilt beträffande filtar har omblandningen blivit stor, dels
till följd av ovanstående omständigheter, dels till följd av regementsexpeditionens
order, att var och en av de sjuka skulle till sjukrummet medföra tvenne
filtar och sjukrummet i många fall icke tillhört kompaniets lokaler.

4) Genom kompaniets sålunda på en mångfald olika platser splittrade förläggning
har vid utspisningen av de sjuka servismaterielen måst skingras åt
olika håll, varvid kontroll av densamma icke varit möjlig.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 26.

3

Den omständigheten ;itt i en hel del fall plutonchefer, kompaniadjutant och
de flesta av underbefälet varit eller äro sjuka har ytterligare omöjliggjort varje
försök från kompanichefens sida att bringa reda i förhållandena.»

*

Från regementschefen ingavs till krigsrätten följande intyg, daterat
den 1 april 1919:

»Härmed får jag, med instämmande uti vad flertalet bataljons- och korn-*
panichefer i särskilda skrivelser framhållit, intyga, att det även är min bestämda
uppfattning, att förhållandena under regementsövningarna 1918 på grund av då
pågående influensaepidemi voro sådana, att det blev hart när omöjligt för de
kompanichefer, vilkas kompanier mest träffats av sjukdomen, att på sätt gällande
författningar föreskriva omhänderhava vården av till kompaniets manskap utlämnade
persedlar, varigenom helt naturligt förlust å bortkomna persedlar ej
kunnat undvikas. På grund härav anser jag skäligt, att kronan får vidkännas
dessa förluster.»

Krigsrätten (de militära ledamöterna) ogillade de mot kompanicheferna
framställda ersättningsanspråken med hänsyn till omständigheterna
i målen och innehållet i regementschefens intyg.

Skiljaktig härifrån var den civile ledamoten (auditören), som ansåg
tillräckliga omständigheter icke förebragta, på grund varav kompanicheferna
skulle kunna fritagas från skyldighet att ersätta de förlorade
persedlarna, samt i överensstämmelse därmed dömde dem att utgiva
vissa belopp.

Krigsfiskalen anförde besvär i samtliga målen.

Krig shovrätten meddelade utslag den 10 oktober 1919 i målen mot
Hallberg, Björck, Schmidt och Evers samt den 15 i samma månad i
målet mot Rehnberg. Genom utslagen, om vilka krigshovrättens ledamöter
dock ej vore ense, blev ersättningsskyldighet ådömd alla de nämnda
kompanicheferna, med belopp, som nedan angivas.

Mot krigshovrättens utslag fick jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken
talan ej fullföljas.

Utslagen beträffande Rehnberg, Hallberg, Björck och Schmidt äro av lika
innehåll. Krigshovrätten konstaterade i dessa utslag, att av de förlorade persedlarna
en del utlämnats till s. k. skördepermittenter under det att åtérstoden av
persedlarna varit utlämnade till värnpliktiga, som under mötet angripits av utbruten
epidemisk sjukdom. I fråga om de till skördepermittenterna utlämnade
persedlarna fann krigshovrätten kompanicheferna icke hava ådagalagt sådana omständigheter,
som lagligen kunde för dem föranleda till befrielse från skyldighet
att ersätta nämnda persedlar. Fastmera läge dem i avsende å vården och uppsikten
över dessa persedlar till last dels att vid permittenternas »avrustning»
före hemresan icke hava på betryggande sätt låtif taga vård om de av dem kvar -

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 26.

lämnade persedlar, dels att vid inlämnandet av de av dem till hemorten medförda
persedlar icke hava tillsett att samtliga till dem utlämnade persedlar inlevererats
och att, där ej så skett, göra sig underkunniga om vad därutinnan
brustit, dels ock att hava underlåtit att, sedan brist upptäckts, omedelbart därom
anställa föreskriven undersökning för utrönande av förlustens uppkomst. Även
om kompanicheferna i följd av nämnda epidemi och därav föranledda svåra förhållanden
i avseende å persedelvården finge anses varit hindrade att hålla vederbörlig
uppsikt över de till insjuknat manskap utlämnade persedlar, hade de
likväl genom sin berörda försummelse beträffande skördepermitterades persedlar
själva föranlett att de blivit ur stånd att angiva, vilka av de förkomna persedlarna
varit utlämnade till insjuknat manskap. Vid sådant förhållande måste de
anses hava brustit i sin redovisningsskyldighet jämväl i fråga om sistnämnda
persedlar. På grund härav förpliktades en var av dem att till kronan utgiva
ersättning för samtliga de vid hans kompani förlorade persedlarnas värde med:
Kelmberg 527 kronor 98 öre, Hallberg 886 kronor 12 öre, Björck 1,038 kronor 31
öre och Schmidt 531 kronor 92 öre.

I utslaget rörande Evers konstaterade krigshovrätten, att samtliga vid hans
kompani förlorade persedlar, såvitt av utredningen framginge, varit utlämnade
till värnpliktiga, som angripits av epidemien. Beträffande vissa slag av nämnda
persedlar (skodon, skoband, kokkärl och livremmar), värderade till 214 kronor
50 öre, vilka. persedlar med hänsyn till deras beskaffenhet icke kunde antagas
hava av de insjuknade medförts vid deras inläggning å sjukrum, ansåg krigshovrätten
Evers icke hava ådagalagt sådana omständigheter, som lagligen kunde
för honom medföra befrielse från ersättningsskyldighet. Beträffande däremot
övriga från samma kompani förkomna''persedlar, vilka persedlar de insjuknade å
kompaniet kunde antagas hava medfört vid inläggningen å sjukrum, måste av
den förebragta utredningen anses framgå, att till följd av den utbrutna sjukdomens
beskaffenhet och därav föranledda särskilda fö''rhållanden för Evers uppstått
hinder att om dessa persedlar hava den uppsikt och vård, som eljest ålegat
honom, vadan skyldighet för Evers att ersätta kronan värdet av dessa persedlar
icke kunde'' åläggas honom. På grund härav förpliktades Evers att utgiva ovanberörda
belopp, 214 kronor 50 öre.

Krigshovrättens utslag i målen innehöllo de meningar, som gemensamt
omfattades, av domstolens två militära och en av dess civila ledamöter. De två
övriga civila ledamöterna voro skiljaktiga. De funno väl, att kompanicheferna
försummat att i allo iakttaga vad som varit möjligt med avseende å tillfredsställande
vård och redovisning av de till deras kompanier utlämnade persedlar.
Då emellertid i målen finge anses upplyst, att, till följd av epidemien och därav
uppkomna särskilda förhållanden, för kompanicheferna uppstått hinder att på ett
betryggande sätt handhava uppsikten över de till värnpliktiga utlämnade persedlar
och låta omhändertaga insjuknade värnpliktigas persedlar, samt det icke
kunnat utredas, i vad mån förlusterna av ifrågavarande persedlar vore att tillskriva
kompanichefernas berörda försummelse, och uppenbart vore, att förlusterna
huvudsakligen varit en följd av nyss omförmälda särskilda förhållanden, alltså
och da under dessa omständigheter skyldighet att ersätta värdet av de bortkomna
persedlarna skäligen icke kunde kompanicheferna åläggas, fastställde bemälda
ledamöter det slut krigsrättens utslag innehöllo.

Kungl. May.ts Proposition Nr 26. 5

De nämnda kompanicheferna ansökte därefter att av nåd bliva befriade
från dem ådömd ersättningsskyldighet samt åberopade i sådant
avseende omständigheterna i målen och Björck därjämte, att han den
23 september 1918 insjuknat i spanska sjukan och tillfrisknat först efter
regementsövningens slut.

Enligt ingivet läkarintyg var Björck sjukskriven under tiden 22 september
—3 november 1918.

Armé/ ur vältning ens intendentsdepartement, som den 9 november 1920
avgav utlåtande över ansökningarna, fann sig förhindrat tillstyrka bifall
till dem med hänsyn till vikten av, att arméns dyrbara intendenturmateriel
väl vårdades och att föreskriven kontroll över densamma från'' vederbörande
kompanichefers sida icke eftersattes.

Kungl. Maj:t fann genom beslut den 3 december 1920 ansökningarna
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid 1921 års riksdag väcktes i. andra kammaren motion (nr 80), att
de om förmälda fem kompanicheferna måtte befrias från den genom krigshovrättens
utslag dem ådömda ersättningsskyldighet.

Statsutskottet (utlåtande nr 56) yttrade, att som Kungl. Maj:t funnit
kompanichefernas ansökningar icke böra föranleda utverkande av riksdagens
medgivande till befrielse från ersättningsskyldighet, finge detta
anses* innebära, att Kungl. Maj:t funnit tillräcklig anledning till efterskänkande
av kronans fordran i förevarande fall icke föreligga. Att vid
sådant förhållande riksdagen på enskild motionärs yrkande skulle medgiva
ett sådant efterskänkande, syntes utskottet icke tillrådligt. Utskottet
hemställde alltså, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Då ärendet förekom i riksdagens vederbörande kammare, uttalade
motionären den förhoppning, att chefen för försvarsdepartementet ville
upptaga frågan om efterskänkande av kronans ifrågavarande fordringar
till ny utredning. Därefter tillkännagav dåvarande chefen för försvarsdepartement,
att en av kompanicheferna två dagar tidigare till honom
ingivit en skrift, som innehölle ytterligare upplysningar i frågan, och
att han ämnade upptaga frågan till förnyad behandling, sedan myndigheterna
beretts tillfälle att yttra sig över nämnda skrift. Härpå biföll
kammaren utskottets hemställan.

I sistnämnda skrift, vilken ingivits av kaptenen Behnberg, begäres
förnyad prövning av förevarande fråga under framhållande av följande
omständigheter.

6

Kungl. Maj.is Proposition Nr 26.

Under första veckan av repetitionsövningen 1918 medgavs skördepermission
för de nyinryckta värnpliktiga i stor utsträckning. Efter några dagar förbjöds
emellertid dylik permission för att, då sjukdomen utbrutit inom regementet, förhindra
smittans spridande till hemorterna. Då emellertid sjukdomen inom regementet
efter någon veckas tid utbredde sig i oroväckande grad, beslöts en hastig
och omedelbar hemförlovning av alla friska värnpliktiga. Den tid, som vid ifrågavarande
tillfälle stod till förfogande för läkarundersökning, persedelinlämning
och utspisning, utgjorde knappa fyra timmar. Att på denna korta tid medhinna
förhörs anställande med varje värnpliktig beträffande bortkomna persedlar var
icke möjligt. Genom regementsinstruktionens bestämmelser hade i detalj föreskrifter
iämnats beträffande omhänderkavandet av de insjuknades persedlar. Dagkorpralen
skulle sålunda omhändertaga persedlarna för de sjuka, vilka fingo kvarligga
på kompaniet, och dagunderofficeren för de sjuka, vilka förlädes utom kompaniet.
Emellertid insjuknade hastigt såväl dagkorpral som dagunderofficer, utan
att vid flera tillfällen de sålunda insjuknade kunde avlösas, då så gott som samtliga
underbefäl på en gång voro angripna av sjukdomen. Därtill kom, att de insjuknade
värnpliktiga i flera fall avhämtades av sjukvårdspersonalen och flyttades
från kompaniet, utan att meddelande därom lämnades. En av de ifrågakomna
kompanicheferna, kapten Björck, angreps av sjukdomen och kunde sålunda icke
själv övervaka och kontrollera persedelinlämningen. Förhållandena omöjliggjorde
sålunda att följa utfärdade bestämmelser. Genom regementschefens försorg underrättades
såväl polismyndigheten i orten som befintliga pantlåneaffärer om de
förkomna persedlarna. Det framgick nämligen att under rådande förhållanden
inbrottsstölder gjorts utan att, trots vidtagna säkerhetsåtgärder, man kunnat uppspåra
de skyldiga.

I skriften lämnade uppgifter hava vitsordats av regementschefen.

Över skriften har yttrande den 10 maj 1921 avgivits av arméförvaltningens
intendents- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse.

Därvid har intendentsdepartementet uttalat, att med hänsyn till de
skäl, som legat till grund för krigshovrättens utslag i fråga om de olika
ersättningskraven, och då i sak inga nya omständigheter tillkommit, som
kunde föranleda ändring i den av departementet förut i ärendet intagna
ståndpunkt, kunde departementet icke tillstyrka den gjorda framställningen,
ehuru departementet behjärtade, att ömmande omständigheter i
förevarande fall förelåge.

Denna mening har biträtts av civila departementet.

Sjukvårdsstyrelsen däremot bär framhållit, att vid repetitionsövningens
början den 10 september 1918 inryckte till Bohusläns regemente 2,666
man. Redan två dagar efter inryckningen anmäldes fem fall av influensa.
Under de därpå följande veckorna vann epidemien en allvarligutbredning
bland manskapet. Under dessa insjuknade ej mindre än 822
man (fast anställda medräknade) i influensa och inträffade 19 dödsfall.
Under dagarna den 22— 24 september voro ännu sjukskrivna i medeltal

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 2(>. 7

657 man. Av till sjukvårdsstyrelsen avgiven redogörelse beträffande de
åtgärder, som i anledning av epidemien vidtogos vid regementet, framgå
ge bland annat, att redan under första veckan tillfälliga sjuklokaler
måste anordnas såväl i gymnastikhuset som i kasernerna, inom vilka
senare enligt cirkulärorder den 19 och 21 september »dagrum och lektionsrum
ävensom tillräckligt antal logement inom kompanierna skola
upplatas för eventuellt nya sjuka. Anmälan till regementschefen skall
äga rum omedelbart, då antalet sjuka är så stort, att de friska ej kunna
förläggas inom kompaniet». Enligt den 21 september utgiven P. M.
angående kompaniernas sjukrum skulle såsom handräckning genom kompaniernas
försorg kommenderas ett underbefäl och så många städare,
som det funnes sjukrum i kompanierna. Huru många av underbefälet, som
vid denna tid voro sjirkskrivna, därom förelåge inom sjukvårdsstyrelsen
ingå uppgifter. Kaptenen Rehnberg omnämnde emellertid i sin skrift, hurusom
dagkorpral och dagunderofficer hastigt insjuknat utan att vid flera
tillfällen kunna avlösas på grund därav, att så gott som samtliga underbefäl
på en gång voro angripna av sjukdomen. Då så härtill kommit,
att en del officerare och underofficerare, däribland även en av de
kompanichefer, som ådömts utgiva ersättning för vid denna tid bortkomna
persedlar, samtidigt voro sjuka, kunde man av här anförda uppgifter
lätt göra sig en föreställning angående tillståndet vid truppför•
bandet, när regementsorder den 23 september utfärdades, att tjänstledighet
från och med samma dag finge meddelas regementets värnpliktiga personal
huvudsakligen med undantag av dem, som varit eller vore angripna
av »spanska sjukan». Att så många värnpliktiga, som det kunde,
der lyy eket av den hotande sjiikdomen begagnade sig av sålunda lämnat
medgivande att hemresa, förefölle naturligt, och att under dessa exceptionella
förhållanden en nödig kontroll vid persedelinlämningen icke
i vanlig utsträckning kunde utövas, torde knappast böra betecknas såsom
visad vårdslöshet eller försumlighet från kompanichefernas sida ifråga
om handhavandet av persedlarnas förvaring och vård. Med stöd av vad
sålunda anförts har sjukvårdsstyrelsen för sin del tillstyrkt den gjorda
framställningen.

Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att till följd av den
influensaepidemi, som under repetitionsövningen 1918 härjat vid Bohusläns
regemente, förhållanden uppstått, som i sådan grad försvårat möjligheten
att följa givna föreskrifter beträffande persedel vården å kompanierna,
att persedel förluster svårligen kunnat undvikas. Jag behöver blott
erinra om, att underofficerare och underbefäl, vilka skola närmast över -

Departe mentscheten.

8

Kungd. Maj:ts Proposition Nr 26.

vaka persedelvården, i stor utsträckning folio offer för sjukdomen. Plutonchefer
voro sjuka. Åven en av de till ersättningsskyldighet dömda
kompanicheferna var sjukskriven under mer än halva tiden av regementsövningen
och fortfarande långt efter dess avslutande. Vid dessa förhållanden
synes billigheten kräva, att kronans fordringar hos ifrågavarande
kompanichefer för persedel förluster efterskänkas. Att därvid
göra skillnad på persedlar, som utlämnats till skördepermittenter och till
övriga värnpliktiga, eller på särskilda slag av persedlar synes mig desto
mindre påkallat som de förhållanden, vilka vid ifrågavarande tid på sätt
ovan framhållits till ytterlighet försvårat kompanichefernas persedelvård,
måste antagas hava medfört dylik svårighet beträffande all till begagnande
av manskapet utdelad intendenturmateriel.

De fordringsbelopp, om vilkas efterskänkande är fråga, belöpa sig
till sammanlagt 3,198 kronor 83 öre.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kaptenerna C. A. Rehnberg, S. Hallberg, Y. Björck,
H. A. R. Schmidt och T. B. Evers må befrias från dem jämlikt
krigshovrättens förutnämnda utslag den 10 respektive den
15 oktober 1919 åliggande skyldighet att till statsverket utgiva,
Rehnberg 527 kronor 98 öre, Hallberg 886 kronor 12
öre, Björck 1,038 kronor 31 öre, Schmidt 531 kronor 92 öre
och Evers 214 kronor 50 öre, samt

att omförmälda belopp må ur räkenskaperna avskrivas.

, Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnar, att ''proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet :

Sven P. Persson.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1922.