Hungl. Maj:ts proposition Nr 259.
1
Nr 259.
Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående åtgärder till skydd, mot så kallad valutadumping;
given Stockholms slott den 8 maj 1922.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående åtgärder till skydd
mot så kallad valutadumping med därtill hörande anvisningar för tillämpning
av samma förordning.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
C. E. Svensson.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 225 käft. (Nr 259.)
1
2
Rungl. Ma}:ts proposition Nr 359.
Förslag
till
förordning angående åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har i främmande stat kursen å växlar i svenskt mynt stigit mer
än som står i vederbörlig överensstämmelse med minskningen i köpkraft
inom nämnda stat hos en enhet av den stats mynt, allt jämfört med
förhållandena därutinnan den 1 augusti 1914, och prövas svåra olägenheter
till följd härav uppkomma för det svenska näringslivet i form av minskade
möjligheter till avsättning av framställda produkter på den inhemska
marknaden, då skall så kallad valutadumping anses föreligga, och må,
där omständigheterna i övrigt ej annat föranleda, skyddsåtgärder däremot
vidtagas efter ty i denna förordning närmare bestämmes.
2 §•
Vid prövning av fråga om vidtagande av skyddsåtgärd mot valutadumping
skall tagas i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i
dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som den ifrågasatta åtgärden
kan medföra, samt därvid särskilt tillses,
om viss vara från den främmande staten i Sverige i allmänhet
försäljes eller utbjudes till pris, understigande det pris, till vilket här i
riket tillverkad dylik vara av enahanda godhet kan i den svenska marknaden
utan förlust försäljas,
om försäljningen till det lägre priset av den utländska varan är
ägnad att i väsentlig grad inverka på möjligheten att upprätthålla
driften inom näringsgren i Sverige, samt
om sannolikhet förefinnes att, därest skyddsåtgärd, varom i ärendet
är fråga, vidtages, levnadskostnaderna i riket komma att därav väsentligen
påverkas.
Kanal. Matris proposition Nr 259.
3
3 §•
För handläggning, på sätt nedan saga, av frågor om skyddsåtgärder
mot valutadumping skall finnas en valutanämnd. Denna nämnd utgöres
av högst fem av Konungen förordnade ledamöter, vilka skola vara i
ekonomiska frågor kunniga och förfarna män. Konungen utser tillika
suppleanter till samma antal som ledamöterna. Uppdrag att vara ledamot
av valutanämnden eller suppleant för sådan ledamot må när som helst
återkallas.
Valutanämnden åligger att hos Konungen gorå de framställningar
i fråga om åtgärder till skydd mot valutadumping, vartill nämnden
jämlikt denna förordning samt i övrigt gällande föreskrifter må finna
förhållandena föranleda.
Närmare bestämmelser om valutanämnden och dess verksamhet
meddelas av Konungen.
4 §•
Prövar Konungen, efter hemställan av valutanämnden eller efter
dess hörande, åtgärd till skydd mot valutadumping böra vidtagas, må
Konungen därom förordna. Sådant förordnande skall innefatta föreskrift,
antingen att vid införsel till riket av vara av i ärendet avsett slag
och härstammande från viss främmande stat sådan vara skall, ändå att
densamma ej är tullpliktig, eller, i annat fall, utöver den tull, som enligt
gällande tulltaxa utgår, beläggas med särskild av Konungen på förslag
av valutanämnden fastställd avgift (valutaavgift),
eller ock, där skydd mot valutadumping icke kan på nu angivet
sätt vinnas, att införsel till riket från utlandet eller från viss främmande
stat av vara av sådant slag, varom i ärendet är fråga, må äga rum
allenast efter av Konungen för varje särskilt fall meddelat tillstånd
(importlicens).
Valutaavgift för viss vara eller visst varuslag skall, i den mån
annat ej här nedan stadgas, bestämmas till viss, högst 500 procent av
den för samma vara eller varuslag enligt tulltaxan utgående tullavgift.
Beslut om höjning eller sänkning av fastställd valutaavgift må av
Konungen meddelas på framställning av valutanämnden eller efter dess
hörande.
Vid meddelande av importlicens må stadgas, att för vara, vilken
jämlikt meddelad importlicens införes till riket, skall erläggas importavgift,
vilken, där ej nedan annorlunda sägs, skall bestämmas till högst
500 procent av den för varan enligt gällande tulltaxa utgående tullavgift.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
År fråga om vara, för vilken tullavgift icke utgår, skall valutaavgift
eller importavgift utgå med högst 100 procent av varans värde.
Föreskrifter till ledning vid bestämmande av stat, från vilken
vara skall anses härstamma, må meddelas av Konungen.
5 §.
Prövas de omständigheter, som föranlett meddelande av förordnande,
varom i 4 § sägs, ej vidare vara för handen, må Konungen på framställning
av valutanämnden eller efter dess hörande förklara förordnandet
skola upphöra att gälla.
6 §-
Valutaavgift och importavgift uppbäras i den för upptagande av
tullavgift stadgade ordning samt, där fråga är om tullpliktig vara, i
sammanhang med tullavgiften, men skola särskilt för sig redovisas på
sätt generaltullstyrelsen närmare bestämmer.
7 §•
1 mom. Vad om restitution av eller befrielse från tullavgift finnes
stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om valutaavgift eller importavgift,
varom i denna förordning sägs. Närmare föreskrifter härutinnan
må meddelas av Konungen.
2 mom. Jämväl i övrigt må, där synnerliga skäl därtill prövas
föreligga, befrielse helt eller delvis från erläggande av valutaavgift för
viss vara eller visst varuparti, så ock återfående av erlagd valutaavgift
eller del därav medgivas av Konungen efter valutanämndens hörande.
Denna förordning skall träda i kraft å dag, som av Konungen
bestämmes, och skall därefter gälla till den 1 april 1923, dock att
Konungen, där skäl därtill prövas föreligga, må förklara förordningen
skola jämväl tidigare upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
5
Anvisningar
för tillämpning av förordningen angående åtgärder till skydd
mot så kallad valutadumping.
I. Valutadumping.
Den brist på överensstämmelse i främmande stat mellan stegringen
av kursen på växlar i svenskt mynt och minskningen i köpkraft inom
nämnda stat hos den stats mynt, allt jämfört med förhållandena därutinnan
den 1 augusti 1914, som enligt 1 § i förordningen är en av
förutsättningarna för att valutadumping från nämnda stats sida skall
anses föreligga, skall vara av den art, att den främjar exporten från
den främmande staten till Sverige och hindrar importen från Sverige
till den främmande staten. Denna brist på vederbörlig överensstämmelse
mellan nämnda faktorer får icke ett alltid tillförlitligt uttryck i det förhållande,
som därigenom uppstår mellan å ena sidan kursen på svenskt
mynt i den främmande staten och å andra sidan relationen mellan den
främmande statens och Sveriges prisnivåer. Detta beror icke blott på
brister i metoderna för och utförandet av prisnivåns beräknande, utan
ock därpå, att för att valutadumping skall anses föreligga måste fordras,
att den angivna bristande överensstämmelsen skall vara ett uttryck för
en börjande depreciering av den främmande statens valuta.
Om sålunda grunden till den ensidiga stegringen av kursen på
svenskt mynt i främmande stat enbart är, att den svenska valutans
godhet föranleder en avsevärd ökning av placering av utländskt kapital
i Sverige eller svenska värden, får valutadumping icke anses föreligga.
Ej heller föreligger enligt förordningen valutadumping i det fall, att
till följd av att Sveriges valuta deprecieras (i form av en stegring av
Sveriges prisnivå) kursen på svenskt mynt i främmande stat blir för
hög i förhållande till relationen mellan den främmande statens och
Sveriges prisnivåer.
Åven om bristen på behörig överensstämmelse mellan kursen på
svenskt mynt i främmande stat och relationen mellan denna stats och
Sveriges prisnivåer uppstått på i förordningen avsett sätt, får valuta
-
6
Kungl. Maj.ts proposition Nr 259.
dumping dock icke anses föreligga, ifall sådana omständigheter äro för
handen, som överhuvud hindra berörda brist på överensstämmelse att
framkalla olägenheter för det svenska näringslivet av i förordningen
angiven art eller, om sådana hinder ej föreligga, de olägenheter, som
framkallas, ej äro av den i förordningen avsedda svåra art.
I de fall, då på grund av den förut omnämnda bristfälligheten
vid prisnivåernas beräknande tillvaron av valutadumping ej kan på direkt
sätt utrönas, måste andra metoder användas.
Om svåra olägenheter för det svenska näringslivet i form av minskade
möjligheter att avsätta framställda produkter föreligga, måste, för att
dessa olägenheter skola kunna anses vara följd av valutadumping i
främmande stat, i nämnda stat vissa företeelser uppkomma. Antingen
måste i övriga stater en stark ökning av efterfrågan efter nämnda stats
varor uppkomma, vilken, om den får obehindrat göra sig gällande, har
till följd en stark ökning av exporten från nämnda stat och en stark
stegring av varupriserna inom nämnda stat, och i så fall äro dessa
företeelser bevis på tillvaron av valutadumping. Eller ock vidtager
nämnda stat åtgärder för att försvaga nämnda verkningar, men då ligga
i dessa åtgärder säkra kännetecken på tillvaron av valutadumping från
nämnda stat.
Aven om beträffande växelkurs och prisnivåer förutsättningarna
för valutadumping från främmande stat föreligga och samtidigt svåra
olägenheter av förut angiven art uppkomma för det svenska näringslivet,
återstår att utreda, om och i vad mån dessa svåra olägenheter äro
en följd av valutadumpingen.
Därvid bör undersökas, om ej andra omständigheter föreligga, som
kunna framkalla dylika olägenheter.
Dessa andra omständigheter kunna vara sådana, vilkas terkningar
äro av samma generella inverkan på varupriserna i Sverige som en obehindrad
valutadumping. Hit höra, bland annat, dels den allmänna deflation,
som behärskat större delen av världen under de sista åren, dels en relativt
hög uppskattning i utlandet av den svenska valutans godhet.
Men med valutadumping kunna även samverka omständigheter,
som direkt beröra blott vissa varors priser, t. ex. väsentliga förbättringar
inom någon näringsgren i den främmande staten, vanlig dumping
därstädes eller premiering av exporten av vissa varor från den främmande
staten.
Om förutsättningarna för valutadumping med hänsyn till växelkurs
och prisnivåer föreligga, kunna dock verkningarna av denna valutadumping
utebli på grund av åtgärder, vidtagna av den främmande stat,
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
hos vilken dessa förutsättningar uppkommit, t. ex. genom att denna
stat pålägger exporttullar och ger importpremier av vederbörlig storlek
och därigenom hindrar stegringen av växelkursen på Sverige att utöva
sin verkan i valutadumpande riktning. Men åtgärder av sistnämnda art
kunna ha en helt annan uppgift, nämligen icke att förhindra utan blott
att reglera valutadumpingen-, så att denna i det hela främjar den främmande
statens valutadumpande syfte bättre än om den hade fått göra
sig obehindrat gällande.
Genom denna anordning, som innebär, att det uppkommer två
prisnivåer i den främmande staten, en lägre för köp och försäljning
inom nämnda stat och en högre för export till utlandet, kunna
exportpriserna avpassas så, att den främmande statens exportvaror alltid
kunna på den svenska marknaden säljas till billigare priser än vartill
motsvarande varor kunna i Sverige med vinst tillverkas, men utan att
dessa exportpriser bliva lägre än som för detta ändamål är oundgängligen
nödigt.
Härigenom ändras i viss mån valutadumpingens karaktär och detta
i två hänseenden. Det blir ej längre storleken av den bristande behöriga
överensstämmelsen mellan den främmande statens växelkurs på
Sverige och relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer,
som blir direkt bestämmande, utan denna kommer blott att utgöra
den marginal, inom vilken valutadumpingen kommer att hålla sig.
Vidare kan denna anordning avsiktligt eller oavsiktligt föranleda, att
vissa varors export till Sverige särskilt främjas, d. v. s. åstadkomma
samma resultat, som vinnes genom särskilda premier för export av vissa
varor. Därigenom uppkommer en sådan kombination mellan å ena sidan
ren valutadumping och å andra sidan förhållanden eller åtgärder, som
direkt blott beröra vissa varors priser, som nyss omnämndes.
II. Skydd mot valutadumping.
Skydd får endast lämnas, om alla de i förordningens 1 § angivna
förutsättningarna för valutadumping föreligga, nämligen:
a) att den där angivna bristande överensstämmelsen mellan stegringen
i den främmande statens växelkurs på Sverige och förskjutningen
mellan denna stats och Sveriges prisnivåer är för handen,
b) att svåra olägenheter för det svenska näringslivet i form av
minskade möjligheter till avsättning av framställda produkter på den
inhemska marknaden uppkommit, och
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
c) att sistnämnda olägenheter äro en följd av den under a) angivna
förändringen.
Skyddets storlek skall såvitt möjligt så avpassas, att det icke
överstiger vad som behövs för att förhindra de under b) upptagna
olägenheterna.
År det uppenbart eller kan påvisas, att jämte de under a) angivna
förhållandena även andra förhållanden föreligga, som kunna framkalla
de under b) omnämnda olägenheterna, må skydd mot valutadumping
lämnas endast i den mån berörda olägenheter sannolikt äro en följd av
förhållandena under a).
Om från främmande stat jämte valutadumping även annat förhållande
föreligger, som är ägnat att öka de under b) angivna olägenheterna,
och detta andra förhållande står i samband med valutadumpingen från
den främmande staten, må skydd lämnas även mot verkan av detta
förhållande. Ett dylikt fall kan föreligga, om från den främmande stat,
från vilken valutadumping utgår, kapital i avsevärt ökad mängd placeras
i Sverige eller i svenska värden.
Ändock att de under a), b) och c) här ovan angivna förhållandena
föreligga, får, där särskilda förhållanden sådant föranleda, skydd mot
valutadumping icke äga rum. Till sådana särskilda förhållanden höra
ej blott förhållanden av handelspolitisk art utan även andra, t. ex. en
del av dem, som äro omnämnda i förordningens 2 §, vilken föreskriver,
att vid fråga om skyddsåtgärder mot valutadumping skall tagas i betraktande
den inverkan på rikets näringsliv i dess helhet, som ej blott
valutadumpingen utan även skyddsåtgärd mot densamma kan medföra.
III. Skyddsmedlen mot valutadumping.
Dessa äro valutaavgifter och importreglering.
Om båda dessa skyddsmedel gäller, dels att de skola avpassas efter
valutadumpingen och sålunda ändras i den mån valutadumpingens kraft
ändras, dels att verkan av deras användande på det inhemska näringslivet
i dess helhet skall noga beaktas.
Valutaavgifter kunna endast påläggas införseln av varor från de
främmande stater, i vilka valutadumping äger rum. Åven importregleringen
avser egentligen endast samma syfte, men där detta syfte ej
kan vederbörligen ernås genom att reglera blott importen från nämnda
stater, må den utsträckas även till importen från övriga stater, därvid
dock för omfattningen och arten av denna senare reglering blir bestäm
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
mande, att den endast avser att möjliggöra en fullt verksam reglering
av importen från valutadumpande stater.
Vid antändning av valuta avgifter bör uppmärksammas, dels att
det är förenat med mycket stora svårigheter att avpassa dessa avgifter,
så att de bli just av den storlek, som behövs för att förhindra valutadumpingens
verkningar, dels att vid obehindrad valutadumping valutaavgifterna
måste ofta ändras och att vid reglerad valutadumping valutaavgifternas
verkan kan helt elimineras genom att den valutadumpande
staten sänker exportpriserna.
Vid användning av importreglering bör noga beaktas, att denna
innebär större fara än valutaavgifter för att inverkan — direkt eller
indirekt — i prisstegrande riktning skall bli större än som avsetts, och
bör denna inverkan följas med noggrann uppmärksamhet samt vederbörliga
rättelser i tid vidtagas.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 225 käft. (Nr 259.)
2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 8 maj 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, örne.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, anför:
Kunfo^ttn )>Pä grimd av det betryckta läge, vari en stor del av den för
hemmamarknaden arbetande svenska industrien alltsedan hösten 1920
riksdag an- befunnit sig, föreslog Kungl. Maj:t på framställning av min företrädare
9 soriskPför- * ämbetet i en den 29 april 1921 till riksdagen avlåten proposition, nr
höjning av 356, riksdagen _medgiva, att från och med dag, som av Kungl. Maj:t
tullar**™ bestämdes, tillsvidare och intill dess annorlunda förordnades, dock högst
intill den 1 juli 1922, tullsatserna för vissa industriprodukter, fallande
under sammanlagt 508 tulltaxerubriker, finge förhöjas med 100 procent
respektive 30 procent.
Bevillnings
utskottets
betänkande.
Uti betänkande den 30 maj 1921, nr 43, i anledning av, bland
annat, sagda proposition hemställde bevillningsutskottet, med reservation
dock av åtskilliga dess ledamöter, att förenämnda proposition icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Rlkhsedsijjns Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.
vZtZh behandling inom riksdagen av sagda proposition ifrågasattes
traktatkom- ^medeltid av enskilda kammarledamöter, huruvida icke, då de industriella
utrida dSe- svårigheterna 1 =vårt land till väsentlig del syntes vara föranledda av
rentialtull- konkurrensen från länder med deprecierad valuta, det ökade skydd, varav
frågan, industrien kunde vara i behov, borde beredas genom påläggande av
särskilda tilläggstullar gentemot valutasvaga länder, s. k. valuta- eller
Kungi. Maj:ts proposition Nr 259.
11
differentialtullar. I anledning härav anmodade min företrädare i ämbetet
i skrivelse den 25 juni 1921 tull- och traktatkommittén att skyndsammast
verkställa utredning i syfte att få utrönt, huruvida för vårt lands vidkommande
differentialtullvägen vore praktiskt framkomlig samt, därest
detta befunnes vara fallet, huruvida de fördelar, som på denna väg kunde
vinnas, vore så betydande, att de uppvägde de handelspolitiska olägenheter,
som en genomförd differentialtullpolitik kunde komma att medföra.
Resultatet av den av tull- och traktatkommittén i anledning av °clt
sagda anmodan verkställda utredningen har av kommittén framlagts i mitténs°be''-ett den 22 november 1921 dagtecknat, av trycket utgivet betänkande, tänkande den
vid vilket fogats en utav ledamoten i kommittén professorn 1). Davidson Jil/dTdiffeverkställd
utredning rörande differentialtullfrågans teoretiska del. rentiaituiiar
I sagda betänkande har kommittén inledningsvis uttalat, att den tlU l^tamot
ansett sig kunna utgå från, att det meddelade uppdraget vore begränsat dumping.
till att avse frågan om differentialtullar såsom skydd mot valutadumping.
Till följd härav förklarar sig kommittén vid frågans dryftande icke
hava haft för ögonen den utländska konkurrensen i allmänhet och dess
verkningar i avseende å vårt näringsliv, utan endast den särskilda form
av sådan konkurrens, vilken blivit kallad valutadumping.
Med utgångspunkt härifrån har kommittén därefter sökt angiva
innebörden av och förutsättningarna i allmänhet för valutadumping samt
möjligheten att genom differentialtullar motverka sådan dumping.
Efter att vidare hava erinrat om den av professorn Davidson verk- Begreppet
ställda teoretiska utredningen i ämnet har kommittén för egen del dumping.
såsom förklaring av uttrycket valutadumping anfört, att den därmed
åsyftade en import, som möjliggjordes enbart därigenom, att valutan
för ett exportland med sjunkande valuta vore lägre värderad i importlandet
än som motsvarades av dess köpkraft inom exportlandet. Kommittén
har emellertid i detta sammanhang ansett sig böra särskilt betona,
att den omständigheten, att den s. k. köpkraftspariteten icke överensstämde
med växelkursen, ej ovillkorligen behövde framkalla tendenser
till valutadumping. Vidare har kommittén funnit sig böra framhålla
vikten av att begreppet valutadumping noga särskildes från andra
företeelser, varmed det ofta sammanblandades. Valutadumping innebure,
enligt kommitténs mening, försäljning till priser, som icke understege
produktionsutgifterna i ett lands under depreciering varande mynt enligt
de på produktionsförutsättningarna grundade priserna vid den tid utgifterna
gjordes jämte normal affärsvinst, under det att vanlig dumping
Förekomsten
av valutadumping
gentemot
Sverige.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
toge sig uttryck i försäljning till priser, understigande de verkliga
produktionskostnaderna. Då emellertid import av varor till lägre priser
än importlandets produktionskostnader uppenbarligen kunde förekomma,
utan att dumping i någon form förelåge, hölle kommittén före, att en
gräns borde dragas även mellan import, som grundade sig på saklig
överlägsenhet, och valutadumping.
Beträffande frågan om den faktiska förekomsten av valutadumping
gentemot Sverige har kommittén såsom sin mening uttalat, att det vid
tiden för betänkandets avgivande icke syntes möjligt att ens någorlunda
exakt angiva, i vilken utsträckning förutsättningarna härför vore
för handen. I dessa förutsättningar inginge en befintlig, på visst sätt
uppkommen oöverensstämmelse mellan å ena sidan relationen mellan ett
visst lands och Sveriges prisnivåer och å andra sidan växelkurserna.
Vidden av denna oöverensstämmelse skulle givetvis kunna fastställas
genom korrekt utredning av prisnivåernas höjd och växlingarna däri i
olika länder. En dylik utredning förelåge emellertid icke.
Efter att vidare hava framhållit att en bristande överensstämmelse
mellan köpkraftsparitet och växelkurs kunde vara beroende på särskilda
orsaker, som gjorde att densamma icke inverkade på export respektive
import, övergår kommittén till frågan på vad sätt ett konstaterande av
förekomsten av valutadumping är möjligt samt anför:
»För att avgöra om och i vilken omfattning valutadumping verkligen
föreligger, finnes ej annan praktisk utväg än att undersöka, huru i det land,
som befaras vara utsatt för valutadumping från ett annat land, priserna på
varor från detta senare land förhålla sig till det förra landets tillverkningspriser.
Och då det ej är uteslutet, att valutadumping kan äga rum beträffande
blott vissa varuslag, måste undersökningen bli mycket detaljerad och resultatet
endast bindande beträffande de varor, vilkas prisförhållanden verkligen utrönts.
Och det resultat, som därvid vunnits beträffande visst varuslag, kan på
grund av ändring av någon av de relevanta faktorerna framdeles visa sig icke
längre vara med de verkliga förhållandena överensstämmande.
Redan dessa omständigheter ha gjort, att kommittén icke ansett det
lämpligt att verkställa någon mer ingående undersökning beträffande frågan
om och i vad mån valutadumping gent emot vårt land för närvarande äger
rum.
Emellertid kan det ju kanske icke sakna allt intresse aitt söka utröna, vad
det nu förefintliga materialet kan lämna upplysning om beträffande förekomsten
av valutadumping. I syfte att giva en allmän överblick av läget i
hithörande avseende har därför inom kommitténs kansli sammanställts uppgifter
{ingående importen av vissa varor under första halvåren 1913, 1920 och
1921 från Tyskland (och i enstaka fall Belgien), jämförda med uppgifter an
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
gående arbetstillgången under andra kvartalen 1920 och 1921 vid svenska industriföretag,
som framställa motsvarande varor. Dessa uppgifter hava dock
icke ansetts kunna erbjuda tillräcklig ledning ifråga om valuta dump ingens
faktiska förekomst. I anslutning härtill må emellertid framhållas, att de allmänna
förutsättningarna för valutadumping i större omfattning sannolikt
torde, beträffande högindustriella länder, vara tillfinnandes uteslutande i Tyskland.
Ehuru kommittén sålunda ej är i tillfälle att med statistiskt eller annat
material bevisa valutadumpingens faktiska förekomst, finner kommittén det
för sin del vara otvivelaktigt, att valutadumping under senaste tiden i viss utsträckning
förekommit från Tyskland, ävensom möjligt, att svenska för den inhemska
marknaden arbetande industriföretag härav blivit allvarligt skadade.»
Sedan kommittén därefter lämnat en redogörelse för de vid tidpunkten
för utlåtandets avgivande i utlandet vidtagna åtgärder mot
valutadumping samt ingått på frågan om dififerentialtullarnas förenlighet
med gällande handelstraktater och de handelspolitiska följderna av dylika
tullar, sammanfattar kommittén sin ställning till frågan om differentialtullar
på följande sätt:
»Den av kommittén verkställda utredning av frågan om differentialtullar
såsom skydd mot valutadumping, för vilken nu redogjorts, har ådagalagt
de mycket stora vanskligheter, som förefinnas, att klart och motsägelselöst
angiva karaktären av nämnda företeelse och kriterierna på dess förekomst
i särskilda fall, liksom även, såsom en följd härav, svårigheten, för att ej säga
omöjligheten, att bestämma i vilka fall och i vilken omfattning valutadumping
hittills gjort sig gällande i vårt land. Kommittén har i sistnämnda hänseende
nödgats inskränka sig till att uttala, att, enligt dess förmenande,
valutadumping under senaste tiden i viss utsträckning förekommit från
Tyskland, ävensom att svenska för den inhemska marknaden arbetande industriföretag
därigenom möjligen blivit allvarligt skadade. Dessutom har emellertid
kommittén ansett sig kunna uttala, att den valutadumping, vars existens
den ansett sannolik, otvivelaktigt sträckt sina verkningar vidare än till
endast nyssnämnda grenar av svenskt näringsliv, i det att den medverkat till
det allmänna prisfall, som ju utgör huvudorsaken till den för alla näringsgrenar
kännbara depressionen.
Då det gällt att taga ståndpunkt till frågan om införandet av differentialtullar
till skydd mot valutadumping, har kommittén låtit sig angeläget
vara att göra sig noggrant underrättad om de åtgärder, som vidtagits eller
påtänkts i andra länder, vilka liksom Sverige ansett sig ha känning av sådan
konkurrens, och har kommittén ovan lämnat en utförlig redogörelse för dessa
åtgärder. Det framgår av densamma, att man överallt, där man haft anledning
att i lagstiftningsväg sysselsätta sig med denna fråga, ytterst ofullkomligt
lyckats att lösa uppgiften, och att i intet enda fall en lagstiftning åvägabragts,
som varit ägnad att effektivt träffa just ifrågavarande form av utländsk
konkurrens.
Samman
fattning.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
Redan detta talar för, att svårigheterna att tekniskt utforma eu lagstiftning
av denna art måste vara mycket stora. Men även antaget, att det vore i
någon, mån möjligt att åstadkomma en tekniskt sett tillfredsställande sådan
lagstiftning, finner kommittén de olägenheter, som skulle vara förbundna därmed,
vara mycket betydande. Gagnet därav skulle i huvudsak tillkomma allenast
de av valutadumping träffade hemmamarknadsindustrier, för vilkas
produkter valutatullar bragtes i tillämpning. Måhända skulle de ock i viss
utsträckning vara till nytta även för andra grenar av näringslivet genom att
bidraga till en mildring av det allmänna prisfallet. Men de skulle icke desto
mindre medföra direkt skadliga verkningar såväl; för exportindustrierna som
för de för hemmamarknaden arbetande näringsgrenar, vilka icke genom sådana
tullar kunde erhålla kompensation för sina därigenom stegrade produktionskostnader.
Härtill komma de olägenheter för handeln, som kommittén ovan
utförligt påvisat.
I fråga om de handelspolitiska synpunkter, som i detta sammanhang böra
tagas i betraktande, har kommittén kommit till det resultatet, att viktiga omständigheter
förefinnas, vilka mana till försiktighet härutinnan.
Hå kommittén alltså, på grund av det ovan anförda, funnit övervägande
skäl tala emot, att för närvarande åtgärder av här ifrågavarande art vidtagas,
har kommittén dock ansett, att förhållandena möjligen framdeles kunna bliva
sådana, att behovet därav kommer att gorå sig starkare gällande och att då de
bär anförda betänkligheterna böra få vika för högre hänsyn. Kommittén har
därför ansett det vara av betydelse, att för en sådan eventualitet lagförslag i
tid utformades, vilka kunde vid behov framtagas och bringas i tillämpning.
Kommittén får alltså såsom resultat av den i ämnet verkställda utredningen
förklara, att den icke kan tillstyrka, att differentialtullar till industriens
och jordbrukets skydd mot valutadumping under förhandenvarande förhållanden
införas, men att åtgärder böra vidtagas för utarbetande av förslag till
en bered skap slagst if tning att vid förändrade faktiska förhållanden eventuellt
tjäna angivna syfte.»
Särskilda yttranden hava avgivits av ledamöterna av kommittén
Davidson, Nilsson och Wohlin.
Herr Davidson har anfört, bland annat, att, så länge övriga länder
ej vidtagit skyddsåtgärder mot valutadumping, även Sverige kunde och
borde bära sin andel av de menliga verkningarna av sagda företeelse,
men att i samma mån som övriga länder ändrade denna sin hållning
och vidtoge skyddsåtgärder, förhållandet bleve ett annat. Då en situation
av den art, att den gåve anledning för vårt land att vidtaga åtgärder
mot valutadumping, relativt hastigt kunde inträda, vore det skäl
att söka åstadkomma en beredskapslagstiftning, vilken möjliggjorde ett
snabbt utfärdande av föreskrifter mot valutadumping, när sådana kunde
bliva erforderliga.
Herrar Nilsson och Wohlin hava, med instämmande i vad kommittén
anfört, såsom sin mening uttalat, att då en beredskapslagstiftning,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
15
sådan som den av kommittén ifrågasatta, av i öppen dag liggande skäl
komme att få vida mindre praktisk betydelse för jordbruksnäringen än
för industrien, jämsides med sagda beredskapslagstiftnings utarbetande
borde tagas under övervägande åtgärder av annat slag till jordbrukets
skyddande.
Av det ovan anförda framgår sålunda, att tull- och traktatkommitén
icke ansett sig kunna under då förhandenvarande förhållanden tillstyrka
införande av differentialtullar mot valutadumping, men däremot förordat
utarbetande av förslag till en beredskapslagstiftning att i fäll av
behov komma till användning.
Med anledning härav och då den rådande arbetslösheten och de
ovissa framtidsutsikterna på det industriella området allt fortfarande påkallade
det allvarligaste övervägande av samtliga de utvägar, som uti
ifrågavarande hänseende kunde stå till buds, syntes det mig angeläget,
att tull- och traktatkommittén bereddes tillfälle att uttala sig om, huruvida
under förevarande omständigheter dittills icke av statsmakterna
eller kommittén prövade statliga åtgärder av något slag lämpligen kunde
och borde vidtagas i syfte att tillfälligt begränsa varuimporten från utlandet
eller eljest befordra den svenska industriens ställning på den inhemska
marknaden, ävensom, därest så befunnes vara fallet, inkomma
med det förslag i ämnet, som av omständigheterna påkallades.
Likaledes ansåg jag önskvärt, att förslag till den av kommittén
omförmälda beredskapslagstiftningen utarbetades.
Jag fann mig därför den 2 december 1921 föranlåten att, med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hos Kungl. Maj:t hemställa
om uppdrag för tull- och traktatkommittén att
dels efter verkställd utredning avgiva utlåtande, huruvida i dåvarande
situation, med hänsyn tagen till samtliga på frågan inverkande
faktorer, hittills icke prövade statliga åtgärder av något slag — exempelvis
sådana, som folie inom importregleringens eller den allmänna valutaoch
penningpolitikens områden — lämpligen kunde vidtagas för att till
skydd för svensk industri tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet
eller eljest stärka industriens ställning på hemmamarknaden, ävensom,
därest så befunnes vara fallet, avgiva förslag i ämnet,
dels och, för den händelse kommittén funne åtgärder i nyss antytt
syfte icke för det dåvarande böra vidtagas, inkomma med närmare yttrande
och förslag i fråga om den av kommittén i dess förberörda utlåtande
av den 22 november 1921 förordade beredskapslagstiftningen.
Denna hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.
Utvidgat upp.
drag för tulloch
traktatkommittén.
16
Utlåtande den
V» 1922 i
valutafrågan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
Under erinran om nu nämnda uppdrag anhöll tull- och traktatkommittén
i skrivelse den 7 december 1921, att eu representant för
riksbanken och en representant för privatbankerna måtte förordnas att
deltaga uti berörda utredning, i vad densamma avsåge spörsmål rörande
valuta- och penningpolitiken.
Med anledning härav förordnade Kungl. Maj:t, på föredragning av
chefen för finansdepartementet, förste deputeraden i riksbanken, bankdirektören
V. L. Moll och bankdirektören J. 0. E. Rydbeck att vid
behandlingen inom kommittén av ovannämnda spörsmål vara ledamöter
av kommittén.
På grund av omförmälda uppdrag hava därefter inom tull- och
traktatkommittén verkställts en serie utredningar; och har kommittén i
ett antal utlåtanden, vilka utgivits av trycket, preciserat sin ställning
till de av uppdraget berörda frågorna ävensom avgivit vissa förslag.
Jag skall nu tillåta mig att i största korthet redogöra för resultatet
av kommitténs arbete i ifrågavarande ämne.
I ett till Kungl. Maj:t ställt, den 7 februari innevarande år dagtecknat
utlåtande i valutafrågan har kommittén, efter att utförligt hava
ingått på de olika med nämnda fråga sammanhängande spörsmål, angivit
sin ståndpunkt i ämnet på i huvudsak följande sätt.
Kommittén ansåge icke, att åtgärder på valutapolitikens område
kunde vidtagas, ägnade att mera omedelbart stärka den svenska industriens
ställning. Å andra sidan hölle kommittén före, att allt som
kunde åstadkommas i riktning av en stabilisering av den svenska valutan,
i synnerhet när frågan betraktades på längre sikt, obestridligen måste
äga en mycket stor och välgörande betydelse för såväl produktionen och
handeln som för statens finans- och budgetpolitik. En stabilisering av
prisnivån vore enligt kommitténs uppfattning ett viktigt medel att
för näringslivet skapa lugnare villkor; och den enda framkomliga vägen
för uppnående av åtminstone en relativ sådan stabilisering ansåge kommittén
vara en fullständig återgång till guldmyntfoten. Kommittén
förordade därför, att en sådan återgång måtte ske, så snart förutsättningarna
därför vore för handen. Emellertid ansåge kommittén, att en
fullständig återgång till guldmyntfot borde, såvitt för det dåvarande
kunde bedömas, äga rum först sedan vissa andra europeiska länder,
vilkas valutor intoge en med Sveriges jämförlig ställning i kurshänseende,
ungefär samtidigt toge ett sådant steg.
Särskilda yttranden hava avgivits av ledamöterna av kommittén
Davidson, Heckscher och Sachs samt av de båda av Kungl. Maj:t sär
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
skilt förordnade personerna, Moll och Rydbeck, vilka samtliga, ehuru
de anmält avvikande mening på en och annan punkt, dock i allt väsenligt
anslutit sig till kommitténs uppfattning i ämnet.
I utlåtande den 2 sistlidna mars har tull- och traktatkommittén
vidare, med överlämnande av vissa i ämnet verkställda utredningar,
upptagit till behandling frågan om järnvägfrakternas reglering. Kommittén
har därvid såsom sin mening uttalat, att en nedsättning i avgifterna
för godsbefordran å såväl statens som de enskilda järnvägarna
skulle vara ägnad att stärka industriens och jordbrukets ställning samt
att i hög grad underlätta strävandena från näringslivets sida till ökad
produktion, varigenom den ock borde kunna bliva ett verksamt medel
i kampen mot arbetslösheten.
Beträffande taxenedsättningarnas storlek har kommittén framhållit,
att fraktsatserna borde i möjligaste mån anpassas efter den genomsnittliga
sänkningen av prisnivån samt att fraktnedsättningarna i främsta
rummet borde gälla de tariffer, som avsevärt påverkade näringslivets
kostnader för produktion och distribution.
Särskilda yttranden i detta ämne hava avgivits av ledamöterna
Hjortli, Huld! och Themptander, av vilka de båda förstnämnda, med instämmande
i kommitténs uttalande angående nyttan och nödvändigheten
av en nedsättning av järnvägsfrakterna, så att de komme i nära paritet
med partiprisnivån, anfört, bland annat, att vissa industrier på grund
av depressionens kända verkningar torde vara i behov av än mera vittgående
fraktnedsättningar än kommittén förordat. Herr Themptander,
som i övrigt biträtt kommitténs mening, har anfört, bland annat, att
kommittén bort uttala sig om, huru borde förfaras, därest de erforderliga
fraktnedsättningarna skulle visa sig medföra förlust för järnvägarna
utöver utebliven förräntning av företagens egna kapital.
Slutligen har tull- och traktatkommittén i ett den 28 nästlidua
april dagtecknat betänkande angivit sin ståndpunkt till de av uppdraget
den 2 december 1921 berörda spörsmål, som icke behandlats i förberörda
av kommittén avgivna separatutlåtanden, samt därvid tillstyrkt framläggande
av proposition för innevarande års riksdag angående förordning
om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping i enlighet
med ett av kommittén utarbetat förslag.
Vid kommitténs betänkande hava såsom bilagor fogats dels en
kortfattad översikt över konjunkturutvecklingen sedan år 1920, dels
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 käft. (Nr 259.) 3
Utlåtande den
7a 19S2 angående
järnvägsfrakternas
reglering.
Tull- och
traktatkommitténs
betänkande
den !8/4 1922
angående
skydd mot
s. k. valutadumping.
18
Kung!. Maj:ts proposition Nr 259.
en statistisk sammanställning- över Sveriges totala import samt importen
från Tyskland av vissa viktigare varuslag åren 1913, 1920 och 1921,
dels förslag till ovan omförmälda förordning, till anvisningar för tillämpning
av nyssnämnda förordning, till instruktion för den i förordningen
omförmälda valutanämnden samt till formulär till ursprungsbevis, dels
slutligen motivering till författningsförslagen ävensom en av professorn
D. Davidson utarbetad promemoria angående principerna för en beredskapslagstiftning
rörande åtgärder till skydd mot valutadumping.
Såväl kommitténs betänkande som därvid närslutna förslag och
utredningar torde få såsom bilagor fogas till detta protokoll.
Uti omförmälda betänkande har tull- och traktatkommittén —
efter att inledningsvis hava erinrat om sina tidigare i anledning av
merberörda uppdrag avgivna utlåtanden samt i korthet antytt sin allmänna
syn på det närvarande ekonomiska läget och sin ställning till
vissa därmed sammanhörande spörsmål — såsom sin uppfattning uttalat,
att något medel icke funnes, som vore ägnat att i avgörande grad
råda bot för de svårigheter, varmed vårt näringsliv hade att kämpa,
enär dessa väsentligen hade sin grund i förhållanden, vilka det icke
stode i vår makt att ändra. Emellertid vore det enligt kommitténs
mening av vikt att tillse, huruvida icke något kunde göras för att förhindra,
att betydelsefulla delar av vårt näringsliv toge allvarlig skada.
I anledning härav hade kommittén känt sig uppfordrad att taga under
noggrant övervägande, huruvida ej medel numera borde kunna tillstyrkas,
vilka på grund av sin tveeggade natur ansetts tidigare icke böra
rekommenderas. Till dylika medel vore enligt kommitténs förmenande
att hänföra sådana statsåtgärder, som åsyftade ett tillfälligt begränsande
av varutillförseln utifrån. Vad som härvid närmast kunde ifrågakomma
vore, ansåge kommittén, skyddsåtgärder mot s. k. valutadumping.
Dylika skyddsåtgärder vore emellertid enligt kommitténs mening förenade
med stora tekniska svårigheter. Det spelade därvidlag en jämförelsevis
mindre roll, att det i många fall kunde vara svårt att avgöra,
om överhuvud valutadumping från ett visst land förelåge, enär skydd
endast borde ifrågakomma mot valutadumping av mycket betydande
styrka. Av större betydelse vore, att samma verkningar, som en valutadumping
medförde, även kunde framkallas av andra orsaker, vilka
givetvis icke berättigade till användningen av ifrågavarande skyddsmedel.
Men även stora olägenheter för näringslivet kunde, ansåge kommittén,
bliva en följd av skyddet mot valutadumping. Till dessa olä
-
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
genheter räknade kommittén dels nödvändigheten att fordra ursprungsbevis
vid import av dumpingskyddad vara, dels den spekulation i varuprisändringar,
som kunde tänkas uppstå på grund av skyddsmedlens
användning, dels också den kostnadsökning, som i vissa fall kunde
komma att drabba exportindustrien.
Emellertid finge efter kommitténs förmenande olägenheterna, även
om de i och för sig vore stora, icke överdrivas. Så länge nämligen
valutadumpingen allenast utginge från ett ringa antal länder, vore
konkurrensen från andra länder obehindrad. Olägenheterna komme
därför endast att gälla den import, med avseende å vilken Sverige vore
i övervägande grad hänvisat till de valutadumpande länderna.
Om trots förekommande olägenheter man ansåge sig böra förorda
skydd mot valutadumping, måste detta motiveras av att förhållanden
kunde inträda, då berörda olägenheter vore att anse såsom mindre än
den skada, som skulle kunna drabba vårt näringsliv vid fullt obehindrad
valutadumping. Enligt kommitténs mening befunne vi oss nu i det
läge, att skadan av valutadumpingen övervägde betydelsen av olägenheterna.
Detta berodde icke på att valutadumpingen ökats,. utan därpå
att krisen och den därav följande arbetslösheten tilltagit i en icke
väntad grad, varigenom näringslivets motståndskraft betydligt nedgått.
Därav följde, att man mer och mer måste tvivla på dettas förmåga att
av egen kraft komma till rätta med svårigheterna. Dessutom ville det
synas, som om de valutadumpande ländernas förmåga att fortsätta med
valutadumpingen, vilken förmåga förra hösten antogs begränsad till en
jämförelsevis kort .tidrymd, ännu länge komme att äga bestånd.
Det vore på grund av sistnämnda omständigheter och särskilt
med hänsyn till att eventuella skyddsåtgärder förutsattes bliva av mycket
kort varaktighet, som kommittén nu, ehuru efter ganska stor tvekan,
ansåge sig böra frånfalla sitt avstyrkande utlåtande av den 22 november
1921 och i stället tillstyrka framläggandet för innevarande års riksdag
av det av kommittén utarbetade förslaget till förordning om skydd
mot valutadumping.
För innehållet i nämnda författningsförslag anhåller jag nu, under
hänvisning i övrigt till själva författningstexten med tillhörande motivering,
att i allra största korthet få redogöra.
Enligt förslaget skall för handläggning av frågor angående skyddsåtgärder
mot valutadumping tillsättas en valutanämnd. Denna nämnd,
som förordnas av Kungl. Maj:t, skall bestå av lem ledamöter och samma
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
antal suppleanter, vilka skola vara i ekonomiska frågor kunniga och
förfarna män. Det åligger nämnden att hos Kungl. Maj:t göra de
framställningar i fråga om åtgärder till skydd mot valutadumping, som
nämnden finner omständigheterna påkalla.
Till undvikande av meningsskiljaktighet beträffande innebörden
av begreppet valutadumping har i förslaget detta begrepp noggrant
fixerats. Valutadumping skall anses föreligga, om i en främmande stat
växlar på vårt land sedan den 1 augusti 1914 stigit mer än som står
i vederbörlig överensstämmelse med minskningen i köpkraft hos nämnda
stats mynt,. och om till följd härav svåra olägenheter uppstå för det
svenska näringslivet i form av minskade möjligheter till avsättning av
framställda produkter på den inhemska marknaden.
Beträffande vad som är att iakttaga vid prövning av fråga om
skyddsåtgärder mot valutadumping stadgar förslaget, att valutanämnden
därvid har att taga i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i
dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som eventuella åtgärder däremot
kunna tänkas medföra. Särskilt skall tillses, om vara, för vilken
skydd ifrågasattes, här i Sverige i allmänhet försäljes eller utbjudes till
lägre pris än det, till vilket här i riket tillverkad dylik vara av enahanda
godhet kan i den svenska marknaden utan förlust försäljas.
Vidare skall beaktas, om försäljningen till det lägre priset av dylik
främmande vara är ägnad att i väsentlig grad inverka på möjligheterna
att upprätthålla driften inom näringsgren i Sverige. Slutligen skall
hänsyn tagas till, huruvida sannolikhet förefinnes, att eventuell skyddsåtgärd
mot valutadumping kan komma att väsentligt påverka levnadskostnaderna
i riket.
Ett annat viktigt stadgande avhandlar arten av de åtgärder, som
det kan ankomma på Kungl. Maj: t att vidtaga, sedan framställning
gjorts av valutanämnden om skydd mot valutadumping. Härom stadga1''
. förslaget, att Kungl. Maj:t vid sådant förhållande äger förordna,
att införsel av viss vara från viss stat antingen skall beläggas med särskild
av Kung!. Maj:t på förslag av valutanämnden fastställd avgift
(valutaavgift) eller ock, där skydd mot valutadumping icke kan på nyss
angivet sätt vinnas, får äga rum allenast efter av Kungl. Maj:t för
varje särskilt fall meddelat tillstånd (importlicens).
Beträffande valutaavgiftens storlek stadgas, att avgiften får utgöra
högst 500 procent av för ifrågakommande vara eller varuslag enligt
tulltaxan utgående tullavgift eller, därest fråga är om tullfri vara,
högst 100 procent av varans värde. Vidare bestämmes, att vid meddelande
av importlicens må stadgas, att för sålunda till införsel med
-
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
given vara vid införseltillfället skall erläggas en importavgift av likaledes
högst 500 procent av tullavgiften respektive 100 procent av
varans värde.
1 fråga om sänkning eller höjning av fastställd valutaavgift stadgar
förslaget, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter framställning
av valutanämnden eller efter dess hörande därom meddela
beslut.
Slutligen bör omnämnas dels en föreskrift, att vad om restitution
eller befrielse från tullavgift finnes stadgat skall i tillämpliga delar gälla
i fråga om valutaavgift eller importavgift, dels ock ett stadgande, som
tillerkänner Kungl. Maj:t rätt att, där synnerliga skäl prövas föreligga,
medgiva befrielse från erläggande av valutaavgift ävensom återställande
av erlagd sådan.
I avseende å giltighetstiden för den ifrågasatta lagstiftningen har
kommittén föreslagit, att densamma skall träda i kraft å däg, som av
Kungl. Maj :t bestämmes, och därefter gälla till den 1 april 1923, dock
med rätt för Kungl. Maj:t att jämväl dessförinnan upphäva densamma.
Beträffande kostnaderna för den valutanämnd, som enligt förslaget
skulle handlägga ärendena rörande skyddsåtgärder mot valutadumping,
har kommittén tänkt sig, att dessa skulle täckas genom inflytande
valuta- och importavgifter. Genom de senare skulle medel
jämväl beredas för utbetalande i förekommande fall av restitutioner.
Kommittén har alltså förutsatt, att någon ny kostnad genom de föreslagna
åtgärderna icke skulle drabba statsverket, utan att i budgeten
utgifterna för ifrågavarande ändamål skulle upptagas till samma belopp
som de till följd av pålagda avgifter influtna inkomsterna.
I anledning av vad sålunda anförts, har kommittén tillstyrkt, dels
att proposition om förordning angående åtgärder till skydd mot s. k.
valutadumping i enlighet med det av kommittén utarbetade förslaget
måtte framläggas för innevarande års riksdag, dels och att Kungl. Maj:t
måtte hos riksdagen äska anslag såväl till bestridande av kostnaderna
för en valutanämnd som ock till restitutioner av valuta- och importavgifter.
Särskilda yttranden och reservationer hava avgivits av flertalet
av kommitténs ledamöter.
Mot förslaget i sin helhet hava herrar Heckscher, Höjer, Lembke,
Behn och Böing anmält reservation samt uttalat, att enligt deras mening
kommittén bort hos Kungl. Maj:t anmäla, att förslaget icke vore av
1 utlandet
vidtagna
åtgärder
till näringslivets
skydd.
22 Kungl. Maj.ts proposition Nr 259.
beskaffenhet att höra föreläggas årets riksdag. Till denna reservation
hava herrar Engberg och Nilsson i huvudsak anslutit sig.
För en utvidgning av förslaget i så måtto, att en mindre stark
begränsning måtte göras av de fall, i vilka ett ingripande mot konkurrensen
från valutasvaga länder skulle kunna äga rum, hava herrar
Vennersten, Ericsson, Hjorth, Huldt och Ljungnian uttalat sig.
Övriga yttranden och reservationer gälla huvudsakligen förslagets
detaljer och motivering.
Samtliga yttranden och reservationer återfinnas in extenso bland
bilagorna till detta protokoll, till vilka jag ber att i detta sammanhang
få hänvisa.
Innan jag för egen del går att angiva min ställning till nu omförmälda
förslag till skyddsåtgärder mot valutadumping, skall jag tilllåta
mig att, i anslutning till en å tull- och traktatkommitténs kansli
upprättad promemoria, i största korthet redogöra för vad som i utlandet
är åtgjort eller är under förberedelse till näringslivets skydd mot utifrån
kommande övermäktig konkurrens.
I de flesta länder hava under de senaste åren vidtagits åtgärder i syfte att
uppnå ökat skydd åt de egna näringarna mot konkurrensen från utlandet. Generella
tullhöjningar höra sålunda till regeln, och dessutom förekomma i enstaka
fall importreglering i samma syfte ävensom speciella åtgärder av olika slag för
åstadkommande av skydd mot den särskilda form av utländsk konkurrens, som
blivit kallad valutadumping. Huruvida emellertid exempelvis en allmän höjning av
samtliga tullsatser i ett lands tulltaxa innebär ett steg i protektionistisk riktning,
jämfört med tiden före kriget, är ofta svårt att avgöra. En dylik åtgärd
kan vara vidtagen uteslutande för att tullskyddet skall bibehållas vid samma
höjd som förut och sammanhänger då givetvis med det ändrade penningvärdet.
I många fall hava emellertid höjningarna uppenbarligen tilltagits så, att
ett ökat skydd uppkommit. Importförbud av olika slag och för olika ändamål förekomma
i åtskilliga länder, stundom såsom rester av den under kriget flerstädes
genomförda allmänna importregleringen, vilken då berodde på varuknapphet och
gränsspärrningar. Även i fråga om importförbuden kan det sålunda vara svårt att
avgöra, huruvida de böra betraktas såsom skyddsåtgärder i vanlig mening.
Till den i det efterföljande lämnade översikten över åtgärder av nu berörda
slag må anmärkas, att i fråga om de nya öst- och mellaneuropeiska staterna medtagits
förekommande importförbud, medan däremot icke tulltaxorna berörts, detta
emedan jämförelser med föregående förhållanden i tullhänseende icke kunna göras beträffande
dessa nya länder.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 259.
2:3
A. Generella tullhöjningar.
Norge. I Norge hava under de senare åren icke företagits några anmärkningsvärda
förändringar med avseende å tullsatsernas höjd.
Danmark. Under november månad 1921 har danska regeringen framlagt ett
förslag till ny tulltaxa, vilket för närvarande ligger under behandling i riksdagen.
Detta förslag innebär en principiell förändring av gällande system, nämligen en
övergång från vikt- till värdetullar för flertalet av taxans rubriker.
Beträffande lyxvaror hava tullsatserna provisoriskt förhöjts i november 1921.
Finland. Den första tulltariff, som uppgjordes i Finland efter självständighetsförklaringen,
fastställdes den 26 mars 1919. Denna tariff utarbetades under
förutsättning, att varuprisen komme att i allmänhet förbliva omkring 100 procent
högre än vid tiden före världskriget. För åren 1920 och 1921 hava de i 1919 års
tariff stadgade tullsatserna utgått med 200 procents förhöjning, varjämte regeringen
enligt särskilt bemyndigande under år 1921 ytterligare förhöjt tullsatserna upp till
det tiodubbla beloppet för ett stort antal varuslag, huvudsakligen lyxvaror.
Från och med den 1 januari 1922 har en ny, temporär tulltariff trätt i kraft.
Regeringen äger befogenhet att höja tullsatserna för vissa varuslag till högst fyrdubbla
beloppet ävensom att sänka vissa tullsatser med högst en tredjedel.
Tyskland. Importtull i Tyskland utgår fortfarande enligt tulltariffen av den
25 december 1902. Emellertid har genom förordning av den 21 juli 1919 stadgats,
att tullarna skola erläggas i guld. Vid erläggande av likvid i annan form än guld
utgår ett särskilt tulltillägg (Aufgeld), som växlar med markens ställning till dollarn.
Tilläggsavgift utgick ursprungligen efter 240 procent av gällande tullsats, men har
sedermera successivt ökats och utgår numera från den 1 april 1922 efter 5,900
procent, vilket motsvarar en tull av ungefär 60 gånger de i tulltariffen angivna
tullsatserna.
I ett under behandling varande lagförslag föreslår den tyska regeringen
höjda tullar för vissa kolonialvaror och lyxartiklar samt lär i övrigt hava en fullständig
revision av den tyska tulltariffen under arbete.
Schweiz. Genom beslut av förbundsförsamlingen den 18 februari 1921 erhöll
förbundsrådet bemyndigande att under vissa villkor genom provisoriska åtgärder
anpassa tullsatserna efter landets ekonomiska läge. Stödd på detta bemyndigande
fastställde förbundsrådet en ny tulltariff, som trädde i kraft den 1 juli 1921. De
flesta tariffnummer hava fått sina satser höjda, men av alla tariffnummer höjdes 70
procent med lägre belopp än 10 procent ad valorem.
Förutom förenämnda tulltariff har förbundsrådet senare (den 2 februari
1922) fastställt en ny provisorisk generaltariff med stöd av ett i lagen av den 10
oktober 1902 angående den schweiziska tulltariffen intaget bemyndigande för förbundsrådet
att enligt fritt skön när som helst höja tullsatserna för varor från sådana
stater, som belägga schweiziska varor med särskilt höga tullar eller behandla
24
Kungl. Maj.ts proposition Nr 259.
dem mindre gynnsamt än varor från andra stater. För närvarande befinner sig
icke Schweiz gentemot någon annan stat i ett sådant läge, och den nya tariffens
fastställande innebär allenast ett tillkännagivande på förhand av de tullsatser, som
den schweiziska regeringen har för avsikt att genom särskilt beslut påbjuda till
tillämpning, i händelse eu situation av nyss antydd art skulle inträda.
Holland. Importtull i Holland utgår fortfarande enligt tulltariffen av den 15
augusti 1862. Ett förslag om höjning av tullsatserna, vilka i regel äro värdetullar,
förelädes riksdagen i maj 1921. Förslaget innebar en höjning av de 5 procentiga
tullarna till 7 procent samt vissa andra höjningar i ungefär samma proportion.
Efter ett ministärskifte har förslaget emellertid återtagits.
Österrike. Genom förordning, som trädde i kraft den 20 juli 1921, hava
vissa förändringar vidtagits i den sedan tiden före kriget gällande tulltariffen.
Förändringarna bestå huvudsakligen i införandet av en särskild finanstulltariff.
Tullsatserna skola erläggas i guld eller i annat fall med viss tilläggstull. Tilläggsavgifterna
vid tullens erläggande i .sedlar fastslogos för i finanstulltariffen
upptagna varor till det 130-faldiga samt för övriga varor till det 100-faldiga. Dessa
bestämmelser hava sedermera ändrats därhän, att tullen för i finanstulltariffen upptagna
varor skall erläggas i guld. För övriga varuslag utgår tullen numera efter
den 9 mars 1922 vid tullens erläggande i sedlar med 700 gånger tariffens belopp.
Ungern. I avvaktan på den nya under utarbetande varande tulltaxan tilllämpas
fortfarande i Ungern samma tullsatser som före kriget med tillägg av
»Zollaufgeld», numera sedan den 5 april 1922 utgående, alltefter varornas olika
natur, med 1,100 procent, 3,900 procent, 7,900 procent eller 16,900 procent.
I Förenta Staterna arbetar sedan länge en tullkommitté, som år 1921 framlade
ett förslag till tullag i starkt protektionistisk riktning med väsentligt höjda
tullar. Detta förslag antogs också av representanternas hus samma år, men senaten
har ännu icke fattat beslut om detsamma. I förslaget ingår en bestämmelse
om så kallad »american valuation», vilket innebär, att värdetullar (sådana överväga
i Förenta Staterna) skola beräknas å det pris, som liknande vara skulle betinga i
den amerikanska engroshandeln. I och för sig torde detta, då tullen förut beräknats
å fakturavärdet, innebära en ytterligare tullhöjning.
I avvaktan å denna så kallade »definitiva» tulltaxa har man antagit en px-ovisoi
isk sådan (emergency tariff) för vissa amerikanska lantbruksprodukter, såsom
vete, ull, bomull och ai''beten däi''av, socker, tobak m. m. Dessa tullar äro riktade
mot Kanada, Ai’gentina och dylika länder och hava visat sig verka hämmande på
importen. I
I England, varmed här menas England, Skottland och Irland, men icke kolonieima,
ha protektionistiska ansträngningar icke saknats, men dessa hava hittills
icke ki’önts med annan framgång, än att man skapat skydd genom en 33 ''/3
procents ad-valorem-tull för vissa industrier, de s. k. »key industides», vilka man
ansett det vara i landets intresse, särskilt ur försvarssynpunkt, att uppmuntra
och stödja.
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
Denna tull är avsedd att bibehållas i fem år från och med den 1 oktober
1921. De varor, vilka därigenom skyddas, äro huvudsakligen följande: för vetenskapligt
bruk avsett glas, porslin och mätinstrument, vissa metaller (wolfram, torium
och cerium), syntetiska, organiska kemikalier, båglampskol, tungnålar för
stickmaskiner och magneter. .
Nu ifrågavarande tull uttages ej för vara, som tillverkats inom brittiska
imperiet, varmed förstås, att minst 25 procent av varans värde hänför sig till
material från eller arbete inom sagda imperium.
Skulle en vara, som belägges med sådan tull, också vara belagd med annan
tull, dock icke dumpingtull, uttages endast så mycket av denna extra tull, att
summan utgör 33 V3 procent av varans värde. Därjämte kan i förekommande
fall dumpingtull uttagas.
Board of Trade skall tid efter annan utfärda listor, upptagande de varor, som
skola beläggas med denna tull. Envar, vars intresse beröres av tullen, har
rätt att anföra klagan hos Board of Trade. Klagomal liänskjutes för avgörande
till eu arbitrator, som utses av finansministern. Denna arbitrator får ej vara i
tjänst hos regeringen. Beslut, som sådan arbitrator fattar, är bindande, och maste
Board of Trade s listor ändras i enlighet därmed.
Australien har under år 1920 reviderat sin tulltaxa i protektionistisk riktning.
Genom införande av en ny tariff, lördragstariffen (the intermediär tariff),
som i huvudsak kan jämställas med den förutvarande generaltarififen med vissa förändringar
och justeringar uppåt, och genom tillskapandet av en ny högre allmän
tariff i stället för den förutvarande har man genomgående genomfört tullhöjningar
utom gent emot England, mot vilket land en särskild preferenstariff tillämpas.
Sistnämnda tariff har nämligen undergått endast smärre justeringar uppåt, kompenserade
genom ännu högre höjning av den allmänna tariffen.
Nya Seeland följde under år 1921 Australiens exempel genom att införa
tre tulltariffer, innefattande avsevärda tullförhöjningar, och genom att fastställa preferenstariff
mot England. Parlamentets granskning av de redan nu tillämpade
tulltarifferna torde kunna väntas i år.
Kanada har liksom förutnämnda två länder tredubbel tariff. Fördragstariffen
bär sedan långt före kriget genom tarifftraktater satts i tillämpning mot olika länder
och genom avtal om behandling som mest gynnad nation gent emot ännu flera. I ett
fall har tarifftraktat (med Frankrike) nyligen ersatts med avtal om behandling som
mest gynnad nation, varigenom vissa speciella förmåner bortfallit. Annan tullförhöjning
(utom vad angår valutatullar) har Kanada pa senare tiden icke föietagit med undantag
av ett generellt tillägg år 1915 av 5 procent å preferenstariffen och 7 V*
procent å de Övriga tarifferna. Dessa tillägg hava emellertid åter upphävts. Avsikten
är att tullfrågan skall upptagas av det parlament, som sammanträder i ar.
Indien har värdetullar. Årligen verkställes beträffande olika varor en värdering,
efter vilken tullarna skola beräknas. Man synes därvid taga hänsyn till
såväl silvervärdet (Indien har silvermyntfot) som varuvärdena och sträva efter
att erhålla samma procentuella skydd som tidigare.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
Den indiska tulltaxan upptager i motsats till förutnämnda engelska koloniers
taxor endast en tariff och medger heller icke England preferensbehandling. Den
upptager endast ett relativt litet antal varor. Under år 1921 ansåg man behövligt
höja de flesta tullsatserna, i allmänhet från 7 V, till 11 procent.
Japan drabbades tidigt av depressionen. Detta föranledde redan år 1919 krav
på ökat tullskydd. En lag, innefattande tullförhöjningar å åtskilliga varor, antogs
sommaren år 1920. Under senare delen av år 1921 pågick inom en kommitté förberedande
arbeten för en revidering av tullarna. Denna kommitté har i början av
innevarande år framlagt sina allmänna synpunkter på tullrevisionen. De innebära
icke något ytterligare mera betydande steg i protektionistisk riktning.
Argentina har värdetullar, men bär fastslagit varornas värde vid tullbehandlingen
i en särskild värderingslag. År 1920 höjdes värdena i värderingstariffen
och därmed tullen med 20 procent.
Chile, Peru och Bolivia hava företagit tullförhöjningar, i första hand avseende
lyxvaror. Chile har emellertid höjt tullarna även å vissa andra varor.
Brasilien har länge förberett revision av sin tulltaxa och har nu antagit ett
tillägg till tullagen, vilket upptager specifika tullar å järnvaror och papper, i stället
för förut utgående värdetullar. Det har ännu icke varit möjligt att avgöra, om
härav i allmänhet föranledes någon höjning i tullsatserna eller icke.
Frankrike. I Frankrike är bland tullhöjningsåtgärder under senare tid i
första hand att nämna det införda ökningskoefficient-systemet, enligt vilket de i
tariffen upptagna beloppen skola multipliceras med av regeringen fastställda, för de
olika rubrikerna varierande koefficienter. Vid införandet av detta system, som
tillämpats allt sedan den 8 juli 1919, stödde sig regeringen på ett under år 1916 erhållet
bemyndigande att bland annat provisoriskt höja tullarna. Koefficienterna avse
uttryckligen endast att jämka de gamla tullsatserna efter varornas förändrade
värden. Någon höjning av det procentuella tullskyddet har man enligt bestämda
uttalanden icke avsett att införa på denna väg. Icke desto mindre torde det
vara ett faktum, att tullarna genom ifrågavarande koefficienter åtminstone i eu
del fall höjts utöver 1913 års nivå.
Koefficienterna variera för närvarande mellan 1 och 10.
Vidare har man i Frankrike successivt infört höjningar av själva grundtullen
ifråga om åtskilliga varugrupper eller strödda rubriker i tulltariffen. Såsom exempel
härå må nämnas den år 1919 verkställda revisionen av tullarna å kemiska och
farmaceutiska produkter, färger och färgämnen, den i april 1921 införda tullhöjningen
å kullager o. s. v.
Därjämte må nämnas de i juni 1920 införda ändrade bestämmelserna för
vikttullarnas beräkning, vilka verka så, att tullen i många fall beräknas å en
högre varuvikt än vad förut varit fallet.
Slutligen är att nämna den genom dekret den 28 mars 1921 införda generella
höjningen av den allmänna tariffens tullsatser. Då den sålunda höjda allmänna
tariffen tillämpas så gott som uteslutande gent emot Tyskland, har denna
åtgärd väsentligen karaktären av ett skydd mot valutadumping från tysk sida.
27
Kanot. Maj:ts proposition Nr 259.
Spanien I Spanien har allt sedan år 1920 en serie av tullhöjningsåtgärder
vidtagits Sålunda stadgades den 10 augusti 1920, att alla tullbelopp skulle erläggas
i ould Vid betalning av tullbeloppen i sedlar skulle ett tilläggsbelopp
utgå vilket skulle beräknas efter en för månad gällande procentsiffra. För augusti
19*20 var denna procentsiffra 22.4 2 procent. Under den följande tiden har siffran
varit högst cirka 49 procent och lägst 23.19 procent, vilken senare siffra är det
för april ei922 gällande procenttillägget. 1KA , .
Vidare infördes den 1 december 1920 höjda tullar for ett 150-tal varor,
vilka huvudsakligen varit föremål för införsel från Frankrike.
I maj 1921 infördes en ny provisorisk tulltariff, vars lägre kolumn i stort
sett innebar en fördubbling av motsvarande före kriget tillämpade satser. Den
hö»re kolumnen uppgick i regel till det dubbla av den lägre kolumnens belopp.
° I februari 1922 antogs slutligen en tariff, vilken för närvarande gäller och
vilken är avsedd att. efter att hava reviderats under nästkommande maj månad,
•mila för fem år framåt. Denna tariff måste i sitt nuvarande utseende betecknas
såsom i hög grad protektionistisk. Bortsett från att tull satserna helt generellt
innebära en betydande ökning av de före kriget tillämpade satserna, beräknas tullarna,
såsom ovan framhållits, i guld, varigenom en ytterligare stegring i beloppen åstadkommes.
Italien. Redan under kriget utfärdades i Italien en förordning, enligt vilken
tullbeloppen skulle erläggas i guld. Vid erläggande av tullbeloppen i sedlar skulle
ett tillägg utgå, vilket ursprungligen fastställdes till 50 procent.
Genom i början av år 1921 utfärdade bestämmelser vidtogs i denna anordning
den ändringen, att vid betalning av tullbelopp en viss för högst 15 dagar
"ältande »tullbetalningskurs» skulle fastställas å papperslires. För förra delen
av maj månad 1921 utgjorde nämnda kurs 491, vilket innebar att vid betalning av
tullbelopp eu summa av 100 guldlires skulle motsvaras av 491 papperslires. För
senare delen av april månad 1922 utgör kursen 368.
Den 1 juli 1921 infördes en ny tulltariff, vilken för närvarande galler.
Denna nya tariff innehåller endast en tullsats för varje vara och är sålunda en
enkeltariff. De fastställda tullbeloppen kunna liksom i Frankrike ökas förmedelst
koefficienter, och redan vid tariffens trädande i kraft funnos sådana koefficienter
fastställda för det stora flertalet av tariffens rubriker. Dessa koefficienter förklarades
officiellt hava samma syftemål som i Frankrike, nämligen att höja grundbeloppen,
vilka vore avvägda efter förhållandena före kriget, upp till en nivå, som
stode i överensstämmelse med den allmänna prisstegringen.
Sedan numera så gott som samtliga Italiens gamla tarifftraktater trätt elkraft
och därmed så gott som alla traktatbundna satser upphört att gälla, tullbehandlas
praktiskt taget alla varor, oavsett varifrån de komma, efter den nya
tariffens enkla kolumn, ökad med förefintliga koefficienter.
De tullbelopp, vilka på detta sätt utgå, representera i allmänhet en mangdubbling
av förut tillämpade konventionstullsatser.
Belgien. Genom en lag den 10 juni 1920 bemyndigades belgiska regeringen
att införa ökningskoefficienter för de i tariffen upptagna specifika tullsatserna. Fa
basis av detta bemyndigande, vilket fortfarande är gällande, hava koefficientei
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 251).
successivt fastställts för ett stort antal varor. Koefficienterna började tillämpas i
juni 1920 och uppgingo ursprungligen till siffran 3 såsom maximum. I april 1921
höjdes koefficienternas maximigräns till 6. Koefficienterna drabba f. n. bland
annat trävaror, tidningspapper, tändstickor, maskiner och redskap, för vilka varor
de variera mellan 2 och 6.
Vid sidan av det sålunda införda koefficientsystemet, vilket, såsom av det
sagda framgår, helt överensstämmer med den i Frankrike tillämpade metoden, vidtogs
i april 1921 en revision av grundtullen för en hel del varor, såsom automobiler,
cyklar, spetsarbeten, glasvaror etc., för vilka varor en viss tullförhöjning genomfördes.
B. Importförbud.
I Sarge, Danmark och Finland förekomma för närvarande endast enstaka
importförbud.
Under augusti månad 1920 infördes i Norge en serie importförbud för lyxvar?1!.
.1me<^ 11 uvuclsak 1 igt syfte att förbättra den ofördelaktiga handelsbalansen och
upphjälpa valutan. Dessa förbud upphävdes i juli 1921 i samband med avslutandet
av handelstraktaten med Frankrike.
I Finland har importen tidigare varit underkastad en reglering. Denna
reglering upphörde fullständigt från och med april månad 1921. Enligt lagen an8-nde
tulltariff för år 1922 har finska regeringen åter erhållit bemyndigande att
utfärda importförbud för sådana varor, vilkas import icke anses nödvändig. Statsutskottet
har emellertid i sitt betänkande beträffande detta bemyndigande uttalat,
att importförbud f. n. böra utfärdas endast ifråga om egentliga lyxartiklar i syfte
att skydda valutan. Det i följd av utländsk dumping möjligen erforderliga skyddandet
av den inhemska produktionen genom importförbud borde lämpligast ordnas
genom speciallagstiftning.
Tyskland. Praktiskt taget har generellt importförbud varit rådande i Tyskland
alltsedan den 16 januari 1917, då förordning därom utfärdades. Undantag
tran detta allmänna importförbud hava medgivits huvudsakligen för vissa slags livsmedel.
Vid importförbudens handhavande tages '' hänsyn bland annat till åstadkommande
av ett effektivt skydd för den tyska industrien.
Schweiz. Genom förordning av den 18 februari 1921, sedermera förlängd
att gälla till den 30 september innevarande år, har förbundsrådet erhållit bemyndigande
att i landets allmänna ekonomiska intresse undantagsvis och provisoriskt
begränsa importen av vissa bestämda varor eller göra den beroende av särskild
licens. Genom olika förordningar har förbundsrådet begagnat sig av sin befogenhet
och gjort införseln av ett flertal varuslag — huvudsakligast industriprodukter —
beroende av särskilt tillstånd. Vissa av de importförbjudna varorna äro emellertid
inforseltillatna över de franska eller italienska gränserna, enär importen av de
ltragakomna varorna över nämnda gränser visat sig vara av obetydlig omfattning.
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
Holland. I Holland hava inga importförbud införts.
Österrike. Genom en förordning, som trädde i kraft den 15 januari 1921,
har importfrihet principiellt återinförts i Österrike. Införsellicens erfordras endast
för vissa särskilt angivna varuslag, nämligen monopolartiklar, krigsmateriel, varor
under statlig kontroll samt vissa lyx- och umbärliga varor.
Ungern. I Ungern bibehållas fortfarande importförbuden från krigstiden
med undantag för i en särskild frilista upptagna varuslag, omfattande vissa textilvaror.
trävaror, metallvaror, fetter och oljor, mineral, garv- och färgämnen, glasoch
lädervaror m. m.
Förenta Staterna. I Förenta Staterna äro färger och kemikalier importförbjudna,
intill dess den nya tullagen (den permanenta) antages.
England. Även i England är färgämnesindustrien skyddad genom importförbud.
Syntetiska, organiska färgämnen, färger och färgmedel och alla oorganiska
halvfabrikat (mellanprodukter), som användas för tillverkning av färgstoffer, färger
eller färgämnen, äro sålunda importförbjudna i tio år.
Därjämte gäller importförbud för humle.
Australien. I Australien råder alltjämt sedan kriget importförbud för varor
från Tyskland och Österrike-Ungern. För att skydda den inhemska industrien har
man även infört importförbud för kalciumkarbid.
Japan. Japan har statligt reglerat importen av och handeln med tändstickor
till skydd för denna industri.
Frankrike. I närvarande stund gäller importförbud för ett 30-tal skilda
rubriker i den franska tariffen. Bland dessa må nämnas dels kemiska och farmaceutiska
produkter samt färger utöver de kvantiteter, vilka enligt fredsfördraget
skola levereras av Tyskland, dels vissa spritvaror, såsom fernissor, parfymer,
likörer, vissa viner samt en del frukter för vinberedning, druvmust etc. I
övrigt beröra importförbuden strödda varor, såsom ur, vapen, oljor o. s. v.
I avseende å många av de uppräknade varorna gäller emellertid, att import
torde kunna äga rum efter särskild tillåtelse. Tobak och tändstickor få dock
importeras endast för franska statens räkning.
Italien. I Italien tillämpas en mer eller mindre utpräglat differentiell behandling
av de främmande länderna, vad importförbuden angår.
Vissa varor äro i princip importförbjudna men få fritt införas, därest varornas
ursprungsland är Frankrike, Algier, Belgien, Storbritannien, Portugal, Japan, Schweiz
eller U. S. A. eller under vissa förutsättningar även de franska och brittiska kolonierna.
Bland hithörande varor, som uppgå till ett 30-tal, må nämnas viner, likörer,
konjak, te, parfymer och tvålvaror, spetsar, personautomobiler, svavel, vissa frukter,
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.
konstgjorda blommor, vissa finare glasvaror samt i övrigt varor av mer eller mindre
utpräglad lyxkaraktär.
Vissa andra varor äro importförbjudna oberoende av varornas ursprungsland.
Dessa varor, uppgående till ett 10-tal, utgöras av bl. a. kaffe, socker, tobak, tändstickor,
spelkort, havre, syntetiska färger och organiska halvfabrikat. Importförbudet
å dessa varor sammanhänger i flera fall med gällande statsmonopol.
För varor från Kanada, Australien och Tunis gäller en speciell importförbudsregim,
enligt vilken ett 20-tal specificerade varor från vartdera landet skola
vara importförbjudna i Italien. Hithörande varor äro till stor del lyxvaror.
Vid sidan av de ovanberörda stadgandena har i Italien en bestämmelse utfärdats,
enligt vilken tullmyndigheterna berättigats att ifråga om vissa uppräknade
importförbjudna varor på egen hand medgiva införsel till Italien, varigenom
för dessa varor importfrihet praktiskt taget kommit att råda. Bland hithörande
varor upptagas särskilt åtskilliga för hushållsbruk avsedda artiklar.
Spanien. I stort sett hava i Spanien, vare sig under kriget eller på senare
tid, icke några andra importförbud införts än sådana, vilka berott av gällande
statsmonopol eller påkallats av sanitära och liknande skäl.
I början av år 1922 infördes importförbud i Spanien å vete och vetemjöl, vilket
emellertid nyligen upphävts.
Det torde emellertid förtjäna beaktande, att spanska regeringen genom en
helt nyligen antagen lag bemyndigats att förbjuda importen av varor från vilket
land som helst, när extraordinära förhållanden så påkalla.
Belgien. I Belgien hava importförbuden numera successivt upphört. I närvarande
stund kvarstår så gott som allenast det sedan längre tid tillbaka gällande
importförbudet å vissa tyska varor. Detta förbud avser kol, färger, lantbruksmaskiner
och vissa andra produkter, dock uppenbarligen endast i den mån importen
överstiger de fastställda skadeståndsleveranserna från tysk sida.
Estland. Inga importförbud.
Lettland. I samband med den nya tulltaxans ikraftträdande den 20 juli
1921 upphävdes samtliga importförbud.
Litauen. Såvitt bekant inga importförbud.
Polen. Importförbud gäller ifråga om å särskilda listor upptagna varor,
huvudsakligen lyx- men jämväl andra varor.
Tjeckoslovakiet. I allmänhet erfordras för import licens utom i fråga om i
särskilda listor upptagna varor.
Jugoslavien. Genom beslut av den 1 mars 1922, vilket trätt i kraft den
3 samma mars, råder importförbud på nästan alla varor.
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
Rumänien. Enligt förordning den 5 oktober 1921 har det förut gällande
importförbudet i fråga om lyxvaror åtminstone delvis ersatts med vid importen
uppburen lyxskatt.
Bulgarien. Enligt förordning den 26 oktober 1920 tillätes import till Bulgarien
utan licens av alla varor, vilka icke rubricerats såsom lyxvaror.
C. Åtgärder mot valutadumping.
I Norge, Danmark och Finland hava icke företagits nagra speciella åtgärder
till skydd mot dumping från främmande länder.
I Norge har visserligen utarbetats förslag till åtgärder i sådant syfte, enligt
vilket importförbud skulle införas för sådana varor, som ansåges böra skyddas, men
fri licensiering beviljas mot erläggande av en valutaavgift. Detta förslag har emellertid
icke vunnit godkännande.
Beträffande Finland torde i detta sammanhang förtjäna anmärkas, att det
bemyndigande att förhöja tullsatserna å vissa varor upp till det fyrdubbla beloppet,
som statsrådet erhållit för innevarande år, lämnats bland annat med hänsyn till önskvärdheten
av att regeringen måtte äga medel att vid eventuellt behov begränsa
införseln av varor till skydd för den inhemska industrien.
Tyskland. Den bestående importkontrollen i Tyskland möjliggör för myndigheterna
att fullständigt reglera införseln av det stora flertalet varor, och någon
särskild lagstiftning för förhindrande av dumping eller därmed likartade företeelser,
i den mån sådan förekommit, har därför hittills icke ansetts av behovet påkallad.
Schireiz. Genom de vidtagna tullförhöjningarna och den införda importregleringen
har förbundsrådet erhållit möjlighet att begränsa den förekommande valutadumpingen.
De varuslag, som utvisa en omåttlig import, ställas under importreglering,
som drives så långt som det ekonomiska läget fordrar. Genom de licenser,
som givas, söker man emellertid hindra, att den inhemska produktionen får någon
osund monopolställning.
Holland. I Holland hava inga åtgärder vidtagits till skydd mot valutadumping,
och industrirådets på sin tid framlagda förslag om differentierande höjning
av tullsatserna med hänsyn till valutadeprecieringen i olika länder har icke föranlett
någon åtgärd.
Förenta Staterna ha sedan länge haft en antidumpinglag, som förbjöd import
till dumpingpriser. Denna ersattes i maj 1921 av en ny lag, vars bestämmelser
emellertid icke direkt rikta sig mot valutadumping.
32
Kungl. Maj ds. proposition Nr 259.
England. Genom samma lag, som skyddar nyckelindustrierna, »Safeguarding
of Industries Act», har man också infört skydd mot dumping.
Dumpingtullarna äro av två slag: tull mot vanlig dumping och tull mot
valutadumping. Dessa få ej debiteras eller uttagas för födoämnen och drycker.
För att den förstnämnda tullen skall få sättas i tillämpning fordras först och
främst, att vara säljes i England under produktionskostnaden, varmed menas 95
procent av grosshandelspriset i tillverkningslandet ab fabrik, efter avdrag för accis
och andra inre avgifter.
Beträffande den senare tullen fordras en depreciering av tillverkningslandets
valuta i förhållande till pund sterling av minst 33 ''/3 % och att på grund härav
viss vara icke kan tillverkas med vinst i England. Denna tull får dock ej tillämpas
å vara från brittiska imperiet.
I övrigt gäller, att vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att förordning
om valutatull skall få utfärdas. Dessa förutsättningar äro:
1) varan skall i England i allmänhet säljas eller utbjudas till salu till ett
pris, som på grund av produktionslandets valutas depreciering i förhållande till pund
understiger det pris, till vilket samma eller liknande vara kan med skälig vinst tillverkas
i England;
2) försäljningen till detta pris av den utländska varan skall i väsentlig grad
inverka på upprätthållandet av driften inom en industriell näringsgren i England;
3) tillverkningen inom den näringsgren, som producerar samma eller liknande
vara, skall drivas med skälig effektivitet och ekonomi.
Innan beslut om utfärdande av förordning om valutatull på viss vara fattas,
skall ärendet överlämnas till utlåtande av en nämnd av 5 sakkunniga och opartiska
personer. Presidenten för Board of Trade skall utse ett antal personer med kommersiell
och industriell sakkunskap och praktisk erfarenhet, vilka stadigvarande skola
stå till disposition för att inträda i sådan nämnd. Varje gång nämnd skall tillsättas,
utses de 5 ledamöterna av presidenten för Board of Träde bland dessa kandidater,
med iakttagande av att ingen utses, vars personliga intressen väsentligen beröras
av det beslut, som kan komma att fattas med anledning av nämndens utlåtande.
Nämnd skall avgiva utlåtande dels om förefintligheten av de ovan angivna nödvändiga
förutsättningarna, dels ock om en valutatulls inverkan på näringsgren, vilken
såsom material använder den vara, för vilken valutatull ifrågasattes. Därvid gäller,
att förordning om valutatull på visst varuslag ej får utfärdas, om icke nämnden
förklarat, att dessa nödvändiga förutsättningar föreligga. Med hänsyn åter till nämndens
utlåtande rörande inverkan på driften av annan näringsgren, som använder såsom
material den vara, som är i fråga att tullbeläggas, har Board of Trade frihet avgöra,
vilken betydelse bör tillmätas detta utlåtande.
Den egentliga beslutanderätten beträffande utfärdande av valutatullförordningar
tillkommer underhuset, och Board of Trade s funktion därvid inskränker sig
till att upprätta förslag härom. Men om underhuset ej är samlat eller är ajournerat
och mer än en månad av ajourneringen återstår, då behov av dylik förordning uppstår,
äger Board of Trade utfärda densamma. Den upphör dock att gälla, om ej underhuset
inom en månad, sedan det sammanträtt, godkänner densamma med eller utan
ändring; dock har underhusets beslut därvid ej tillbakaverkande kraft.
I fråga om det närmare innehållet av här berörda lag hänvisas till tull- och
Kungl. Maj.ts proposition Nr ''259.
33
traktatkommitténs i november 1921 av trycket utgivna utlåtande angående frågan
om differentialtullar till skydd mot valutadumping.
Kanada. Kanada har tullar både mot vanlig dumping och valutadumping.
Vanlig dumpingtull får icke uttagas, när försäljningspriset icke understiger skäligt
marknadsvärde med mera än 5 procent (i vissa fall 7 1/2 procent).
Frankrike. Formellt hava i Frankrike inga direkt mot valutadumping riktade
åtgärder vidtagits. Praktiskt taget är dock den i föregående avdelning, berörda
generella höjningen av den allmänna tulltariffens satser liktydig med införandet av ett
valutadumpingskydd. Den allmänna tariffen, i den form den hade före den i mars
1921 genomförda höjningen, tillämpades huvudsakligen mot Tyskland och i viss
utsträckning mot U. S. A. Vid höjningen av denna tariffs satser gjordes emellertid
undantag för varor från U. S. A., varigenom den allmänna tariffen förvandlades
till en så gott som uteslutande mot Tyskland gällande specialtariff.
Spanien. I Spanien infördes genom dekret den 3 juni 1921 särskilda
tilläggstullar för varor från valutasvaga länder. Enligt nämnda dekret skulle sådana
tilläggstullar. beräknade i proportion till valutadeprecieringen i respektive länder,
tillämpas mot Tyskland, Frankrike, Belgien, Italien och Portugal. Från den 1
oktober 1921 föreskrevs sedermera liknande tilläggstullar gent emot Finland och
Tjeckoslovakien. Aven mot Österrike och Argentina hava ifrågavarande tilläggstullar
tillämpats, dock endast under någon kortare tid.
Numera har emellertid genom ett dekret den 20 februari 1922 den förändringen
införts, att tilläggstullama ifråga icke vidare skola utgå mot länder, vilka
tillerkänts tullbehandling enligt den lägre spanska tulltariffen. Genom nämnda
dekret komma tilläggstullama numera endast att drabba Frankrike och möjligen
även Finland.
Det torde vidare förtjäna beaktande, att spanska regeringen helt nyligen
erhållit särskilt bemyndigande att vidtaga erforderliga åtgärder mot dumping i allmänhet.
Enligt den nyligen antagna lagens lydelse bemyndigas sålunda regeringen
att vidtaga nödiga åtgärder för skyddandet av den inhemska industrien mot utländsk
industriell och kommersiell dumping.
Belgien. Genom dekret den 3 november 1921 infördes i Belgien en särskild
tulltariff för tyska varor, gällande för tiden intill den 1 maj 1922. Denna tariff
upptager dock endast vissa varuslag, såsom textilvaror, järn- och stålvaror, maskiner
och verktyg, färger, kemiska produkter, automobiler, glasvaror etc. Tullsatserna i
denna specialtariff äro i många fall det dubbla av den ordinarie tariffens satser,
i andra fall äro de ordinarie satserna förstärkta genom en tilläggstull beräknad
ad valorem.
Genom eu lag den 8 april 1922 bär belgiska regeringen bemyndigats dels
ait tillämpa nämnda särskilda tullar helt eller delvis även å varor från andra länder,
då på grund av dessa länders låga valuta de normala konkurrensbetingelserna i
väsentlig mån saknas och härigenom den belgiska industrien sättes i svårare fara,
dels ock att prolongera giltighetstiden för alla nu nämnda specialtullar tillsvidare
intill den 31 december 1922.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 225 höft. (Nr 259.)
0
34
Kiingl. Maj:ts proposition Nr 359.
Sammanfattning.
Allmänna höjningar av skyddstullarna torde främst hava förekommit i
Spanien, Frankrike, Italien, Schweiz, Belgien och Finland samt utom Europa
i Japan, Indien, Australien och Nya Seeland. I England hava tullar införts
till skydd för nyckelindustrierna. I Förenta Staterna planeras höjningar av skyddstullarna.
Tilläggsavgifter, då tullen icke erlägges i guld, förekomma i Tyskland, liera
av de nya öst- och mellaneuropeiska staterna, Spanien, Italien och Portugal.
Importförbud till skydd för näringslivet tillämpas i vidaste utsträckning i
Tyskland och flertalet nya öst- och mellaneuropeiska stater. Därjämte förekommer
importreglering i samma syfte i Schweiz.
Särskilda åtgärder mot valutadumping hava vidtagits huvudsakligen i England,
Spanien, Schweiz, Belgien och Kanada.
Departe
mentschefen.
Det nuvarande
krisläget.
Den enastående häftiga ekonomiska kris, som hösten 1920 via Förenta
staterna och England nådde vårt land och med synnerlig snabbhet
spred sig till hela vårt näringsliv, gör sig alltjämt gällande med i stort
sett oförminskad styrka. De mera omedelbara verkningarna av krisen hava
för industriens vidkommande tagit sig uttryck i, bland annat, vittgående
driftsinskränkningar med därav härflytande arbetslöshet. Denna senare har
som bekant fått en omfattning, som hittills saknat motstycke i vårt lands
industriella historia. Jag erinrar sålunda om, att arbetslösheten redan våren
1921 uppskattades till omkring 60,000 personer, att den sedermera utan
avbrott stegrades, så att den fram på hösten samma år nådde upp till
siffran 100,000, samt att den i början av innevarande år enligt av
arbetslöshetskommissionen gjorda beräkningar omfattade över 160,000
personer. Visserligen har sedan dess en obetydlig tillbakagång försports
— bland annat till följd av den med vårens inträde ökade livaktigheten
inom säsongyrkena — men icke desto mindre torde antalet
arbetslösa för närvarande kunna uppskattas till inemot 150,000 personer,
däri då ej inräknade de, som arbeta med förkortad arbetsdag
eller arbetsvecka. Denna långvariga, efter våra förhållanden oerhörda
arbetslöshet, som väl torde beröra över tredjedelen av uti industriell
drift sysselsatta personer, är givetvis ägnad att ingiva de allvarligaste
bekymmer.
Kännetecknande för det industriella krisläget är — förutom de
betydande driftsinskränkningar, varom nyss anförda arbetslöshetssiffror
bära vittne — framför allt de avsevärda svårigheter, som mött och
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
alltjämt möta den svenska industrien i fråga om avsättningen av dess
produkter å såväl utlands- som hemmamarknaden. Avsättningssvårigheterna
hava satt tydliga spår uti siffrorna för den utrikes handelsomsättningen
år 1921, vilken efter värde räknat icke uppgick till 40
procent av motsvarande omsättning år 1920. För de första månaderna
av innevarande år hava omsättningssiffrorna varit exceptionellt låga;
och även om på sista tiden, sedan de av isblockaden föranledda svårigheterna
för sjöfarten undanröjts, en uppgång i handelsomsättningen
kunnat iakttagas, tyder dock allt på, att avsevärd tid ännu kommer att
förflyta, innan krisverkningarna på detta område kunna beräknas på
allvar giva vika för mera normala förhållanden. Åven på hemmamarknaden
är enligt samstämmiga rapporter avsättningen för industriella
alster synnerligen ringa, låt vara att vissa svaga tecken till en ljusning
på ett och annat håll börjat göra sig märkbara.
Det kan givetvis icke vara min mening att här söka närmare utreda
orsakerna till vare sig de speciella svårigheter, varmed vår industri
har att kämpa, eller den depression över huvud, som gör sig gällande
såväl hos oss som i de flesta andra länder, därtill är ämnet alltför omfattande
och komplicerat. Jag inskränker mig sålunda till att erinra
om den sammanfattning av hithörande förhållanden, som tull- och
traktatkommittén lämnat i sitt av trycket utgivna utlåtande i valutafrågan
och enligt vilken den nuvarande krisens orsaker vore att föra tillbaka dels
till förhållanden av djupare och mera varaktig natur, sammanhängande med
den av världskriget framkallade desorganisationen av världshushållningen,
och dels till omständigheter av mera tillfällig art, närmande sig de företeelser,
som ligga till grund för en vanlig konjunkturrörelse.
Vid bedömandet av vilka åtgärder, som från de svenska statsmakternas
sida kunna vidtagas för hämmande av krisförloppet, må det
icke förglömmas, att den förstnämnda kategorien orsaker — de med
den världspolitiska situationen sammanhängande — äro de utan jämförelse
djupast liggande och hårdast verkande anledningarna till det
bekymmersamma ekonomiska läge, under vilket så gott som alla världens
länder för närvarande lida. Krisen är i vidsträcktaste mening internationell
och kan icke hävas genom än så kraftiga ansträngningar
från något enskilt lands sida; därom bära de resultat, som vunnits
genom de i olika länder tillämpade, vitt skilda handels- och tullpolitiska
åtgörandena, nogsamt vittne. Först genom en stabilisering av världsförhållandena,
ett återknytande av förbindelserna med de väldiga av
-
Orsakerna till
krisen.
Åtgärder till
krisens
bekämpande.
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
sättningsområdeu, som sedan åratal tillbaka varit så gott som avstängda
från den internationella handeln, och ett återvändande till en mera besinningsfull
ekonomisk politik än den, som under de sista åren varit
bestämmande för världsutvecklingen, lära förutsättningar kunna skapas
för ett verkligt återuppbyggande av vad som på det ekonomiska området
gått förlorat under världskriget och tiden därefter. Att de möjligheter,
som för vårt land erbjuda sig att påverka dessa så att säga
världspolitiska orsaker till krisen, äro i hög grad begränsade, ligger i
öppen dag.
Vad beträffar den andra orsaksgruppen, föreligga givetvis större
möjligheter för ett enskilt land att genom åtgärder av olika natur i
någon mån neutralisera dess verkningar. Härvid lärer det nog under
nuvarande produktionsordning förhålla sig så, att vad som kan åtgöras i
första hand måste ankomma på näringslivet självt, som genom eu rationalisering
av driften och en efter omständigheterna avpassad omläggning
av produktionen har att så smidigt som möjligt söka inrätta sig efter
de i mångt och mycket ändrade förhållanden, som inträtt efter upphörandet
av krigsårens tillfälliga högkonjunktur. Statsmakterna torde
emellertid härvid kunna i viss mån träda stödjande emellan, låt vara
att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, statsåtgärder i form av
tullförhöjningar och importregleringar in. in. visat sig utöva ett mera
begränsat inflytande på krisförloppet, än vad de, som yrkat på åtgärdernas
vidtagande, i allmänhet torde hava föreställt sig.
Bland de till näringslivets stödjande för vårt lands vidkommande
tänkbara statsåtgärder--av vilka en del redan försökts och andra äro
ifrågasatta märkas dels sådana, som syfta till en stabilisering av prisnivån,
alltså valuta- och penningpolitiska åtgärder, dels sådana, som
avse att genom nedbringande av produktionskostnaderna stärka industriens
ställning i konkurrensavseende, t. ex. åtgärder på frakt- och
taxepolitikens område samt räntenedsättningar, dels sådana, som äro av
beskaffenhet att direkt befordra avsättningen av inhemska produkter,
t. ex. statsbeställningar, dels slutligen sådana, som avse att hämma den
av särskilda förhållanden föranledda, onormala konkurrensen från länder
med deprecierad valuta.
Prisnivåns
stabilisering.
Vad till en början beträffar de åtgärder, som kunna ifrågasättas
på valutapolitikens område, är jag med tull- och traktatkommittén fullt
ense därutinnan, att en stabilisering av prisnivån, på det sätt och under
de förutsättningar kommittén angivit i sitt utlåtande i valutafrågan, framstår
såsom en viktig förutsättning för att åt näringslivet må skapas
Kungl. Maj.ts proposition Nr 259.
37
lugnare förhållanden. Frågor om dylika åtgärder hava också vid flera
tillfällen varit föremål för statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Jag
erinrar sålunda om behandlingen vid innevarande och förra årets riksdagar
av spörsmålet om riksbankens återupptagande av guldinlösningen
och vårt lands återgång till guldmyntfot ävensom om de uttalanden,
som i förevarande ämne för några dagar sedan gjorts av chefen för
finansdepartementet i samband med avlåtandet av proposition till riksdagen
om viss fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med
guld. Då det emellertid, såsom ock av tull- och traktatkommittén
framhållits, icke torde vara möjligt att i nuvarande situation bringa
någon mera omedelbar lättnad i industriens hårda betryck genom åtgärder
av valutapolitik natur och då det i allt fall icke lärer ankomma
på mig att bedöma vad i sistberörda hänseende bör åtgöras, saknar jag
anledning att i detta sammanhang vidare uppehålla mig vid denna del
av frågan.
Så mycket större skäl finnes däremot att något närmare beröra Nedbringande
de faktorer, som — liggande inom området för statens bestämmanderätt
— kunna öva inflytande å produktionskostnadernas nedbringande naderna.
och näringslivets stimulerande över huvud. Till en början vill jag då
påpeka, att industriens egna strävanden att vinna anpassning efter
produkt! onsförutsättningarna i det konkurrerande utlandet numera väsentligen
torde underlättas därigenom, att i avseende å en av de i produktionskostnaderna
ingående viktigaste faktorerna, nämligen arbetslönerna,
förhållandena under det sist förflutna året — om man från
jämförelsen undantager de särskilt valutasvaga länderna — hastigt utveckla!
sig i riktning mot en utjämning av den differens, som tidigare
kan hava bestått. Aven i avseende å övriga produktion sutgifter torde
genom åtgärder från industriens utövare en förskjutning av utjämnande
art i viss mån hava kommit till stånd. Delvis äro emellertid de i produktionskostnaderna
ingående utgifterna av sådan natur, att en reducering
av desamma utan statsmakternas medverkan icke är möjlig. Jagsyftar
härvid närmast på de taxor och avgifter, som tillämpas av statens
kommunikationsverk, främst fraktsatserna vid statens järnvägar, vilka
åtminstone för vissa industrier äro av stor betydelse. Denna omständighet
har ock av statsmakterna beaktats, i det att under det sist förflutna
året avgiftsregleringar i lindrande riktning upprepade gånger vidtagits.
Jag tillåter mig sålunda erinra om de ned sättningar av fraktsatserna,
som ägt ruin den 1 juli 1921 och den 1 januari innevarande år, ävensom
om det av Kungl. Maj:t den 5 i denna månad fattade beslutet
Ökad statsupphandling
m. m.
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
angående en ytterligare betydande sänkning av godstaxorna, avsedd att
träda i tillämpning den 1 instundande juni. Vidare ber jag att få
bringa i erinran, hurusom dels vid två olika tillfällen innevarande år
väsentliga nedsättningar skett i vissa telefonavgifter, dels ock på föredragning
av chefen för kommunikationsdepartementet förslag framlagts
för innevarande års riksdag angående sänkning av de inrikes postavgifterna
(prop. nr 143).
Slutligen må beträffande en annan av de i produktionskostnaderna
ingående faktorer, å vilka staten kan öva inflytande, nämligen ränteutgifterna,
framhållas, att under det senast förflutna året betydande
diskontonedsättningar — till antalet fem om sammanlagt 2 Va procent —
av riksbanken företagits.
Vad som från statsmakternas sida kunnat göras i syfte att direkt
befordra avsättningen av den inhemska industriens produkter har varit
att, i den omfattning de statsfinansiella resurserna medgivit, söka tillföra
industrien beställningar för statens räkning ävensom att genom utfärdande
av allmänna föreskrifter tillförsäkra de svenska företagen ökat
företräde vid statsupphandlingar av olika slag. Jag erinrar i förstnämnda
hänseende om det anslagsäskande till belopp av 15 miljoner
kronor för statsbeställningar hos. industrien, som Kungl. Maj:t under
innevarande år förelagt riksdagen och som för närvarande är beroende
på riksdagens prövning.
Beträffande företrädet vid statsupphandlingar ber jag att få bringa i
erinran, att Kungl. Maj:t den 3 mars innevarande år på min föredragning
i ett. till samtliga upphandlande myndigheter avlåtet cirkulär föreskrivit,
att tills vidare intill dess annorlunda förordnas, dock högst till och med
den 31 mars 1923, myndighet, som bar att verkställa upphandling för
statens räkning, må, när upphandlingen är av beskaffenhet att kunna i
avsevärdare mån medverka till uppehållande av svensk industri eller beredande
av arbetstillgång inom landet, giva företräde åt svensk vara, eller,
vid val mellan svenska varor, åt vara, som till större del tillverkas av
svenska materialier eller med anlitande av svensk arbetskraft, även om
myndigheten skulle anse sig vid en sträng tillämpning av föreskrifterna
i gällande upphandlingsförordning icke vara därtill berättigad, med rätt
för myndigheten att, där skillnaden i pris mellan svensk och utländsk
vara är så stor, att myndigheten trots förberörda medgivande icke finner
sig kunna träffa avtal om inköp av svensk vara respektive vara av mera
genomgående svensk tillverkning, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prov
-
Kung!. Maj:ts proposition Nr 259.
39
ning. Därjämte har förordnats, att myndighet skall tillsvidare vid infordrande
av anbud för upphandling för statens behov dels giva till
känna, att svenska materialier och svensk arbetskraft i största möjliga
utsträckning böra komma till användning vid tillverkning av den vara,
anbudet avser, dels ock föreskriva, att i anbudet skall så vitt möjligt
uppgivas, i vilken utsträckning inhemska råmaterialier eller halvfabrikat
ingå i och svensk arbetskraft använts vid framställning av den färdiga varan.
Av här ovan omförmälda från statens och industriens egen sida
vidtagna eller förutsatta åtgärder måste påtagligen de, som avse att
genom rationalisering av den industriella driften och nedbringandet av
tillverkningskostnaderna möjliggöra anpassning efter utlandets produktionsutgifter,
anses såsom de för ett varaktigt återställande av vår
industris konkurrenskraft gentemot utlandet utan jämförelse mest betydelsefulla.
Hur svår en dylik anpassningsprocedur än är att genomföra
och hur kännbara dess verkningar än gestalta sig, lärer den i allt fall
vara en för vårt lands ekonomiska tillfrisknande ofrånkomlig förutsättning.
Många tecken tyda emellertid på, att denna anpassning, såvitt
angår förhållandet till länder, vilka intaga en i valutaavseende med
vårt land någorlunda jämförlig ställning, i vissa fall redan är uppnådd
och i andra fall ligger så nära, att densamma genom ett fortsatt arbete
på den inslagna vägen inom överskådlig framtid bör kunna uppnås.
Goda utsikter föreligga med andra ord för, att vårt land skall på de
flesta områden, där dess industriella utveckling kunnat före världskriget
göra sig gällande, åter bliva i stånd att med framgång upptaga konkurrensen
med länder, där valutaläget kan betecknas såsom någorlunda
normalt.
Annorlunda ställer sig däremot förhållandet med den konkurrens,
för vilken den i vissa länder fortskridande valutadeprecieringen skapat
alldeles abnorma och för vårt lands näringsliv högst allvarliga förutsättningar.
Skillnaden mellan de valutadeprecierade ländernas produktionskostnader,
evalverade i svenskt mynt, och de svenska tillverkningskostnaderna
för samma varuslag är nämligen i många fall så stor, att
det icke förefinnes minsta utsikt att blott genom ett nedpressande av
de svenska produktionsutgifterna eller andra åtgärder av liknande natur
ens närmelsevis eliminera densamma. En sänkning t. ex. av de svenska
arbetarnas löner till en nivå, som motsvarar den i svenskt mynt omräknade
lönekostnaden i vissa valutadeprecierade länder, skulle — oav
-
Konkurrensen
från länder
med deprecierad
valuta.
40
Förekomsten
av valutadumping.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
sett att en dylik sänkning icke låter sig i praktiken genomföra —
innebära, att den svenska lönestandarden skalle i förhållande till den
inom landet rådande prisnivån nedpressas till en biåkdel av det allra
o andgängligaste existensminimum. I många fall förhåller det sig t. o. in.
så, att, även om för den svenska varan arbetslönen kunde nedbringas
till noll, övriga produktionskostnader i allt fall skulle överstiga framställningskostnaderna,
inklusive arbetslöner, i det valutadeprecierade landet.
Om det sålunda är obestridligt, att valutadeprecieringen skapar
förutsättningar för en för vårt näringsliv högst allvarlig konkurrens,
gentemot vilken, med de medel som för närvarande förefinnas, såväl
statsmakterna som industrien själv stå maktlösa, gäller det att undersöka,
i vad mån dessa förutsättningar hittills av de valutadeprecierade
länderna utnyttjats, eller med andra ord, huruvida och i vilken utsträckning
valutadumping gentemot vårt land utövats och alltjämt utövas.
I dylikt hänseende framhåller tull- och traktatkommittén, hurusom
det är förenat med synnerligen stora svårigheter att klart och motsägelselöst
påvisa omfattningen av förekommande valutadumping, särskilt som
nämnda företeelse ofta är förknippad med andra, till valutadumping ej
hänförliga företeelser. Bortser man emellertid från kravet på att fullt
exakt påvisa omfattningen av valutadumping och i stället åtnöjer sig med
att konstatera själva förekomsten av dylik dumping, låter detta senare
lättare sig göra, i synnerhet i de fall då valutadumpingen härrör från
länder, där deprecieringen av valutan är särskilt stark.
Redan den omständigheten, att dylika länder, såsom fallet varit
särskilt beträffande Tyskland, funnit sig kunna belägga exporten till
valutastarka länder med avgifter av växlande storlek eller föreskriva särskilda
regler för prisberäkningen av till export medgivna varor, giver
tämligen tydligt vid handen, att valutadumping i icke ringa utsträckningförekommer.
f* ör övrigt måste ju omfattningen av exporten från de valutasvaga
länderna till Sverige i jämförelse med motsvarande export före kriget
utgöra ett om också indirekt indicium på förekomst av valutadumping.
kör att erhålla en mera bestämd uppfattning av, huru förhållandena härutinnan
ställa sig, anmodade jag den 2 december 1921 kommerskollegium
att skyndsamt verkställa en bearbetning av importstatistiken för ett antal
varuslag fram till innevarande år, så att därav framginge importens fördelning
på olika länder. Med skrivelse den 20 sistlidna mars har
kommerskollegium till mig överlämnat den begärda sammanställningen,
vilken jämväl utgivits av trycket. Densamma giver vid handen, att
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259. 41
importen, vad fördelningen å olika länder beträffar, i väsentlig grad försk jutits
efter kriget. Det har konstaterats, att importen av ett flertal betydande
varuslag under åren 1920 och 1921 uppvisat en ansenlig ökning, i den
mån den härrört från länder med deprecierade valutor. I åtskilliga fall
har under år 1921 importen från dylika länder, trots depressionen, varit
flerdubbelt större än år 1913. Jag skall icke trötta med att uppräkna
de varuslag, beträffande vilka importen från valutasvaga länder varit
anmärkningsvärt stor, utan inskränker mig till att hänvisa dels till
kommerskollegii förenämnda statistiska redogörelse och dels till en inom
handelsdepartementet uppgjord, såsom bilaga till tull- och traktatkommitténs
sist avgivna betänkande fogad statistisk översikt över importen
från Tyskland av vissa varuslag åren 1913, 1920 och 1921.
Det torde knappast vara tvivel underkastat, att den betydande
import, som sålunda under de sist förflutna åren utgått och alltjämt
utgår från valutasvaga länder, till väsentlig del varit att tillskriva den i
dessa länder rådande valutadeprecieringen och alltså är att hänföra till
den abnorma konkurrens, som valutadumpingen innebär. Att denna konkurrens
under rådande svåra avsättningsförhållanden varit ägnad att bereda
svårigheter för den svenska industrien och öka den på grund
av den allmänna depressionen redan förut stora arbetslösheten torde likaledes
vara ställt utom allt tvivel.
Xu kan det visserligen, på sätt också av tull- och traktatkommittén
påpekas, sägas, att valutadumpingen är en tillfällig företeelse och
att de särskilda förhållanden, som möjliggöra förekomsten av dylik
dumping, eller den bristande jämvikten mellan ett lands valutas inre''
värde och kursvärde förr eller senare måste utjämnas genom förskjutningar
uppåt av det valutasvaga landets prisnivå. Huru lång tid en sådan
utjämningsprocess kan komma att taga i anspråk kan emellertid icke
förutsägas. Hitintills gjord erfarenhet pekar för visso i den riktningen,
att det kan dröja länge nog, innan köpkraftsparitet inträder, så mycket
mer som i åtminstone vissa av de valutasvaga länderna deprecieringen
långt ifrån att stagnera alltjämt fortskrider med oförminskad styrka.
Under sådana omständigheter och inför omöjligheten att överblicka
den framtida utvecklingen på här ifrågavarande område anser jag det
vara lämpligt, att, innan riksdagen åtskiljes, Kungl. Maj: t utrustas
med befogenhet att i fall av trängande behov ingripa till skydd för
svenskt näringsliv gent emot ödeläggande konkurrens från valutadepreeierade
länder. I vad mån en dylik befogenhet, därest den av riksdagen
lämnas, kan behöva av Kungl. Maj:t utnyttjas, är givetvis beroende av
Bihang Ull riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 6
Nödvändigheten
av en
beredtkapslagstiftning.
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
Tull- och
traktatkommitténs
förslag till
beredskapslagstiftning.
huru förhållandena här hemma och ute i världen i fortsättningen komma
att gestalta sig och sålunda omöjligt att på förhand bedöma, men
situationen är i allt fall sådan, att enligt min mening möjligheterna
för ett statsingripande böra tillskapas. Särskilt vill jag framhålla vikten
av att vid handhavandet av den ifrågasatta fullmakten det allmänna
handelspolitiska läget och eventuella förskjutningar däri noga beaktas.
Att en beredskapslagstiftning finnes blir givetvis av särskild betydelse,
för den händelse en motsvarande lagstiftning på andra håll i världen
genom sin tillämpning komme att i än högre grad inrikta exporten
från valutasvaga länder mot vårt land.
Visserligen är jag väl medveten om de stora vanskligheter, som
erbjuda sig, då det gäller en lagstiftning av här avsedd natur — vanskligheter,
som ännu intet land trots de på många olika håll gjorda försöken
lyckats tillfredsställande övervinna. Det är emellertid alltför väl tänkbart,
att läget kan bliva sådant, att även ett bristfälligt och svårhanterligt
försvarsvapen måste vara att föredraga framför den rena försvarslösheten.
Det bör nämligen icke förbises, att på grund av den långvariga och
enastående häftiga krisen den svenska industrien numera är vida mindre
motståndskraftig än för exempelvis ett år sedan och fördenskull långt
känsligare än förut för den av valutadumping härrörande svåra konkurrensen.
Att låta den omständigheten, att valutadumpingen dock måste
vara en övergående företeelse, avhålla från att bereda underlag för
ett ingripande från statsmakternas ''sida synes mig icke längre tillrådligt,
sedan det numera blivit klart, att utjämningen av köpkraftspariteten
går vida långsammare än från början allmänt antagits. Den möjligheten
är nämligen, om valutadumpingen får obehindrat fortgå, icke utesluten,
att, när en gång en dylik utjämning inträtt, vissa för vårt land
viktiga industrier, vilka redan nu befinna sig i ett ytterst brydsamt
läge, tagit allvarlig skada för framtiden.
För det förslag till beredskapslagstiftning mot valutadumping, som
efter ytterst långvariga och ingående överläggningar uppgjorts av tulloch
traktatkommittén och nu underställts Kungl. Maj:ts prövning, har
jag i det föregående i korthet redogjort.
Visserligen är, såsom ock av åtskilliga reservanter inom kommittén
påpekas, detta förslag — liksom all utländsk lagstiftning i ämnet —
behäftat med många och påtagliga brister, och säkerligen kommer det
att i sin tillämpning vara förenat med mycket stora svårigheter och
medföra konsekvenser, som icke uteslutande äro av fördelaktig art. Det
43
Kungl. May.ts proposition Nr 259.
må dock ihågkomma^, att det här är fråga om ett teoretiskt och praktiskt
så sällsynt svårframkomligt lagstiftningsområde, att det knappast lärer
vara möjligt att åstadkomma ett förslag, mot vilket icke allvarliga invändningar
kunna resas. Då emellertid behovet av ett vapen i kampen
mot konkurrensen från valutadeprecierade länder vitsordas inom vitt
skilda kretsar av vårt folk och då ett bättre förslag än det föreliggande
icke i närvarande stund lärer kunna åvägabringas, anser jag — med
hänsyn till att detsamma dock under vissa omständigheter bör i tillämpningen
kunna medföra ett gagn, som överväger de befarade skadliga
verkningarna — de mot förslaget framförda betänkligheterna böra få
vika creti förslaget sålunda läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Den mot förslaget av herrar Heckscher in. fl. reservationsvis framförda
kritiken riktar sig egentligen icke mot den teoretiska utformningen
därav, ej heller bestrider den förekomsten av valutadumping eller önskvärdheten
av att de med valutadumpingen sammanhörande olägenheterna
i görligaste mån bekämpas. Anmärkningarna taga företrädesvis fasta
på de svårigheter i olika hänseenden, som tillämpningen av de föreslagna
åtgärderna otvivelaktigt komma att medföra. Särskilt har det sagts, att
den föreslagna lagstiftningen kunde komma att medföra vådor av olika
slag, såsom spekulation av den gångna kristidens art, desorganisation
av näringslivet, prisstegring in. in.
Åven om, såsom redan antytts, de av reservanterna framförda
synpunkterna i mångt och mycket icke kunna frankännas berättigande,
vill det å andra sidan dock synas mig, som om åtminstone i vissa avseenden
de uttalade farhågorna vore något överdrivna. Självfallet måste
den ifrågavarande lagstiftningen, om den skall träda i tillämpning, handhavas
med ytterlig varsamhet, men härför hava i möjligaste mån
garantier tillskapats genom olika uti författningen och de därvid fogade
anvisningarna intagna bestämmelser. Jag har vidare svårt att tro, att
tillvaron av lagstiftningen skulle giva upphov till någon svårare spekulation
av den i olika hänseenden beklagliga art, som varit utmärkande
för krigsårens folkhushållning, så mycket mindre som ju vårt
näringsliv fortfarande befinner sig mitt uppe i en kris av hittills
okänd skärpa, kännetecknad av nedsatt köpförmåga och bristande
köplust.
Icke heller är jag böjd för att antaga, att åtgärder mot valutadumping
av bär ifrågasatt omfattning skulle komma att i stegrande
riktning nämnvärt inverka på prisförhållandena inom landet. Efter mitt
förmenande torde det nog i stor utsträckning förhålla sig så — något
som också framhållits av en av kommitténs ledamöter i särskilt yttrande
9
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.
— att de fördelar, som den billiga importen från valutadumpande länder
i och för sig är ägnad att medföra, icke komma konsumenterna till
godo, utan stanna hos mellanhänderna, vilka av naturliga skäl söka att
i möjligaste mån anpassa importvarornas priser efter priserna för motsvarande
svenska produkter. Då ju importen från länder med normalt
valutaläge icke beröres av de föreslagna åtgärderna, synes mig all anledning
föreligga att antaga, att, även om dessa åtgärder genomföras,
den utveckling i riktning mot anpassning efter världsmarknadens
prisförhållanden, som under det sista året kännetecknat vår prisnivå,
allt framgent kommer att fortgå. Härutinnan skilja sig de nu ifrågasatta
åtgärderna från vanliga skyddstullar; de senare, vilka drabba alla
länder lika, tendera som bekant att höja den allmänna prisnivån samt
verka därigenom fördyrande på produktionskostnaderna, medan de förra
endast äro ägnade att hämma eller mildra den konkurrens, som på
grund av valutaförhållandena icke han neutraliseras genom en aldrig
så stark nedpressning av våra egna tillverkningskostnader.
En rätt så betryggande garanti mot en förhastad eller oklok tilllämpning
av den föreslagna lagstiftningen ligger i den enligt min mening
välbetänkta, snäva avgränsning, som begreppet valutadumping erhållit,
ävensom i föreskriften om att vissa villkor i övrigt skola vara uppfyllda,
för att förutsättningar för ett statsingripande skola anses föreligga.
Med de kommitténs ledamöter, vilka påyrkat en mindre stark begränsning
av de fall, i vilka ett ingripande mot valutadumping skulle kunna
äga rum, kan jag sålunda icke instämma. Såsom författningsförslagets
1 § formulerats, få nu skyddsåtgärder vidtagas — såvida omständigheterna
i övrigt kunna föranleda därtill — allenast under förutsättning
dels att en bristande överensstämmelse mellan stegringen i en främmande
stats växelkurs på vårt land och förskjutningen mellan ifrågakommande
stats och Sveriges prisnivå är för handen, dels ock att på
grund av nämnda bristande överensstämmelse svåra olägenheter för det
svenska näringslivet i form av minskade möjligheter till avsättning av
framställda produkter på den inhemska marknaden uppkommit. Den i
nämnda paragraf intagna punkten, där omständigheterna ej annat föranleda,
avser, såsom anmärkts i motiveringen till författningen, att inskärpa
vikten av, att vid prövningen av hithörande frågor klart hålles
i sikte, att i förekommande fall det allmänna gagnet av skyddsåtgärderna
väges emot därmed eventuellt förknippade olägenheter, vare sig
det gäller konsumtionens krav, hänsyn till handelstraktater eller handelspolitiska
förhållanden i allmänhet eller andra omständigheter.
Mot för folkhushållningen i sin helhet skadliga, om också för den
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
enskilda näringsgrenen nyttiga åtgärder garantera vidare de i förslagets
2 § intagna bestämmelserna rörande vad som är att iakttaga vid prövning
av frågor om skyddsåtgärder mot valutadumping. Den omständigheten,
att därvid skall tagas i betraktande den inverkan på rikets näringsliv
i dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som den ifrågasatta åtgärden
kan komma att medföra, torde vara i rätt så hög grad ägnad att ingiva
trve-o-het mot åtgärder, som för riket i dess helhet kunna tänkas vara
mera till skada än till gagn.
I varje fall är det emellertid uppenbart, att handhavandet av det
instrument, som den föreslagna lagstiftningen avser att tillskapa, kräver
den allra största varsamhet och urskillning. Särskilt torde den valutanämnd,
vars inrättande i förslaget förutsättes, komma att få eu utomordentligt
krävande och grannlaga uppgift. Det synes mig likväl
vara anledning hoppas, att, om läget blir sådant, att den föreslagna
lagstiftningen måste bringas i tillämpning, de stora svårigheter, som
därvid otvivelaktigt komma att yppa sig, dock genom eu enig samverkan
mellan samhällets olika krafter och ett underordnande av enskilda önskemål
under det allmännas intressen skola kunna övervinnas och lagstiftningen
sålunda visa sig ägnad att, utan alltför menliga biverkningar,
åtminstone någorlunda fylla det ändamål, som därmed avsetts, eller att
mildra det hot mot vårt näringsliv, som den ruinerande och understundom
hopplösa konkurrensen med vissa valutadeprecierade länder
ofrånkomligen innebär. 1
1 avseende å förslagets detaljer har jag ingen erinran att göra.
Därav följer, att jag icke kunnat biträda de reservationsvis framställda
anmärkningarna mot en och annan punkt i den framlagda författningstexten.
Vad beträffar det av två kommittéledamöter gjorda yrkandet,
att ur förslaget måtte uteslutas den de!, som har avseende å importreglering,
är jag — utan att på något sätt vilja underskatta de mycket
betydande svårigheter av administrativ och annan art, som otvivelaktigt
äro förknippade med åtgärder av dylik natur — av den åsikten, att det
likväl icke vore välbetänkt att a priori avhända sig det effektiva vapen,
som eu importreglering dock utgör, detta så mycket mindre som det
ingalunda kan anses uteslutet, att fall kunna förekomma, da importreglerings
vägen är lättare framkomlig än systemet med valutaavgifter.
ÅVandra sidan kan jag ej heller ansluta mig till den av andra reservanter
framförda, åt motsatt håll syftande åsikten, att de i tredje stycket
av 4 § i författningsförslaget intagna orden »där skydd mot valuta
-
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
dumping icke kan på nu angivet sätt vinnas» böra utgå. Enligt min
mening lärer nämligen den avfattning, huvudförslaget i nu ifrågavarande
avseende erhållit, erbjuda fullt tillfredsställande möjligheter för vidtagande,
i den omfattning som verkligen kan anses betingad, av åtgärder
i importreglerande syfte. Att dylika åtgärder icke böra tillgripas,
förrän andra till buds stående utvägar noga övervägts, torde med hänsyn
till de därmed förenade svårigheterna vara xippenbart.
Vad därefter angår det likaledes reservationsvis framställda yrkandet
om uteslutande ur förslaget av den punkt, som avser utsträckande
av den i tullförfattningarna för vissa fall medgivna rätten till restitution
av och befrielse från tullavgifter till att omfatta jämväl valuta- och
importavgifter, synes mig tillräckligt vägande skäl härför icke föreligga.
Den av reservanterna uttryckta farhågan, att, för den händelse ifrågavarande
restitutionsrätt tillerkändes exportindustrien, resultatet av den
föreslagna beredskapslagstiftningen till stor del skulle äventyras, kan
enligt min mening knappast anses grundad, även om det icke kan förnekas,
att tillvaron av restitutionsrätten i viss mån kan försvåra avsättningen
av svenska halvfabrikat till exportindustrien. Det får emellertid
heller icke förglömmas, att även exportindustrien har att på sina avsättningsmarknader
utstå en förödande konkurrens, som härrör från länder
med deprecierad valuta. Att än ytterligare öka exportindustriens på
grund av valutadumpingen utomlands redan förut stora svårigheter
genom att generellt förvägra restitution av valuta- och importavgifter,
som erlagts för produkter, importerade för framställning av exportvaror,
finner jag varken vara med billigheten överensstämmande eller, på grund
av de konsekvenser som därav kunna föranledas, ens tillrådligt. Jag
anser mig därför icke böra förorda den av reservanterna i nu ifrågavarande
hänseende föreslagna ändringen.
Kommitténs förslag beträffande giltighetstiden för den ifrågasatta
lagstiftningen föranleder icke någon erinran från min sida. Lika med
kommittén anser jag sålunda lämpligast, att ikraftträdandet göres beroende
av särskilt beslut av Kungl. Maj:t, som då får bedöma, huruvida
förordningen om valutadumping med tillhörande följdförfattningar genast
bör bringas i tillämpning eller tillsvidare förbliva blott och bart en
beredskapslagstiftning.
Vad slutligen angår kostnaderna för den tilltänkta valutanämnden
och de budgetmässiga anordningar i övrigt, som av den ifrågasatta
lagstiftningen kunna befinnas påkallade, är jag jämväl därutinnan ense
med tull- och traktatkommittén. Det synes mig sålunda lämpligt, att å
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.
tilläggsstaten för innevarande år samt riksstaten för första halvåret 1923
under tionde huvudtiteln anvisas anslag till bestridande av nyssberörda
kostnader samt för utbetalande i förekommande fall av restitutioner, samt
att å staternas inkomstsida under rubriken »Uppbörd i statens verksamhet»
upptages en inkomsttitel »Valuta- och importavgifter» till mot anslagen
svarande belopp. Anslagen torde böra givas natur av reservationsanslag,
varjämte föreskrift lärer böra meddelas om, att de i första hand skola
utgå av inflytande valuta- och importavgifter. Någon hållpunkt för
bestämmandet av beloppen av anslagen och de däremot svarande inkomsttitlarna
kan, med hänsyn till de på detta område fullkomligt oförutsebara
förhållandena, givetvis icke erhållas. Med ovan förordade budgetmässiga
anordning är det också ur budgetär synpunkt tämligen betydelselöst,
med vilka belopp anslagen upptagas. Då det emellertid är tänkbart, att
valutanämnden kan komma att draga ej så obetydliga kostnader, innan
några valuta- eller importavgifter inflyta, torde anslagen icke böra tillmätas
alltför snävt. Jag föreslår, att de å tilläggsstaten för detta år och
riksstaten för första halvåret 1923 upptagas med respektive 100,000
och 50,000 kronor.
Erforderlig framställning om anvisande av dessa anslag samt upptagande
i staterna av däremot svarande inkomsttitlar skall jag göra
senare under dagens lopp.»
Sedan departementschefen härefter uppläst förberörda förslag till
förordning angående åtgärder mot så kallad valutadumping med därtill
hörande anvisningar för tillämpning av samma förordning, hemställer
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
att antaga samma förslag.
Statsrådet Örne tillkännagiver, att han icke biträder denna hemställan.
Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande
departementschefen; och behagar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten gilla vad denne hemställt
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
OJ of Edström.
Tull- och Traktatkommitténs utredningar och betänkan den X
Bilaga
till i(ungi. Majds proposition nr 259
UTLÅTANDE
MED
FÖRSLAG TILL FÖRORDNING
OM ÅTGÄRDER TILL SKYDD MOT
\
SÅ KALLAD VALUTADUMPING
STOCKHOLM 1922
ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
\
k
Innehållsförteckning.
Sid.
Utlåtande ............................................................................................................ 5
Särskilda yttranden och reservationer:
av herr »Månsson ..................................................................... 26
av herr Wohlin............................................................................................... 26
av herrar Vennersten, Ericsson, Hjorth, Huldt och Ljungman ................ 28
av herrar Björnsson och Sköld .................................................................. 28
av herrar Björnsson, Insulander och Wohlin................................................ 28
av herrar Sachs och Sköld ............................................................................ 29
av herrar Heckscher, Höjer, Lembke, Rehn och Röing ............................ 29
av herr Engberg ............................................................................................ 41
av herr Nilsson.................................................................. 41
Bilagor:
1. Kortfattad översikt av den ekonomiska konjunkturutvecklingen sedan
1920 av O. Edström............................................................................ 43
2. Tablå utvisande Sveriges totala införsel samt införseln från Tyskland
åren 1913, 1920 och 1921 av vissa viktigare varuslag ................ 89
3. Förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valuta
dumping
jämte tillhörande författningsförslag och motiv ................ 97
*
f*
Till KONUNGEN. I
I skrivelse den 25 juni 1921 anmodade dåvarande statsrådet och chefen
för handelsdepartementet tull- och traktatkommittén, bland annat, att
verkställa utredning angående möjligheten och lämpligheten att införa
6
differentialtullar mot valutasvaga länder till skydd för den för hemmamarknaden
arbetande svenska industrien. I anledning därav avgav kommittén
den 22 november samma år utlåtande i ämnet. Kommittén yttrade
därvid, att kommittén ansett sig kunna utgå från att det sålunda
erhållna uppdraget vore begränsat till att avse frågan om differentialtullar
såsom skydd mot valutadumping och förklarade sig på anförda
grunder icke kunna under förhandenvarande förhållanden tillstyrka införande
av dylika tullar, men förordade däremot utarbetande av förslag
till en beredskapslagstiftning att vid förändrade faktiska förhållanden
eventuellt tjäna angivna syfte.
Efter avlämnandet av detta utlåtande mottog kommittén ett utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden den 2 december 1921, varav
framgick, att Kungl. Maj:t uppdragit åt kommittén att skyndsamt dels
efter verkställd utredning avgiva utlåtande, huruvida i nuvarande situation,
med hänsyn tagen till samtliga på frågan inverkande faktorer,
hittills icke prövade statliga åtgärder av något slag — exempelvis sådana
som falla inom importregleringens eller den allmänna valuta- och penningpolitikens
områden — lämpligen kunde vidtagas för att till skydd
för svensk industri tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet eller
eljest stärka industriens ställning på hemmamarknaden, ävensom, därest
så skulle befinnas vara fallet, avgiva förslag i ämnet, dels ock, för den
händelse kommittén skulle finna åtgärder i nyss antytt syfte icke för
närvarande böra vidtagas, inkomma med närmare yttrande och förslag i
fråga om den av kommittén i förberörda utlåtande av den 22 nästlidna
november förordade beredskapslagstiftningen.
Senare hava till kommittén överlämnats ett stort antal handlingar för
att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén den 2 december
1921 lämnade uppdrag, nämligen dels genom chefen för handelsdepartementet
åtskilliga framställningar från industrisammanslutningar och enskilda
industriföretag ävensom vissa arbetaresammanslutningar angående
åtgärders vidtagande för upphjälpande av ställningen inom särskilda industrigrenar,
dels genom chefen för jordbruksdepartementet framställningar
från sammanslutningar och organisationer på jordbruksområdet, avseende
i huvudsak åtgärder till befordrande av avsättningen av inhemsk brödspannmål.
Nedan anförda tablå upptager förteckning över ifrågavarande
remisser samt däri gjorda yrkanden.
7
Hand- lingens datum |
Remissens datum |
Sökandens namn och adress |
Hemställan |
1 ; 2 |
3 |
4 |
Remisser tr&n kungl. handelsdepartementet.
«/7 21 i |
”/it 21 ! |
Sveriges Industriförbund, Stock-holm. |
Att åtgärder måtte vidtagas till skydd för den| |
m/7 och | j |
7« 21 |
Svenska metallindustriarbetare-förbundet, Stockholm (70 000 |
Att sådana åtgärder måtte vidtagas, att de |
| *’/» 21 j ; |
‘/it 21 |
A.-B. Sveriges förenade trikå-fabriker, Borås, A.-B. Norrköpings trieotfabrik, Svenska trikåfabriksaktiebola-get, Malmö, Sigge Williamsons ylleindustri-aktiebolag, Borås samt Gärda fabrikers aktiebolag, |
Att för riksdagen måtte ånyo framläggas för-slag till åtgärder för att upphjälpa trikå-industrien. |
! 19/» 21 j |
‘/it 21 |
A.-B. Tidan, Mariestad. |
Att förslag måtte framläggas för 1922 års |
j 14/io 21 i i |
‘/it 21 |
Eldaren Johan Edvin Klasson, |
Att regeringen måtte vidtaga åtgärder för att |
I ,0/io 21 |
‘/it 21 |
A.-B. Colibrimotorer, Stock-holm. |
Att skydd mot den tyska konkurrensen måtte |
7u 21 |
‘/it 21 |
A.-B. Rantens strå- och filthatt-fabrik, Falköping-Ranten. |
Att tullen å vissa slag av hattflätor måtte |
! ''/il 21 1 ; |
‘/it 21 |
Landssekretariatet, Stockholm bokbindareförbundet, Inter-nationella litografförbundet |
Att alla lämpliga åtgärder måtte vidtagas, |
M/n 21 |
‘/it 21 |
Svenska bokbindareförbundet Svenska typografförbundet |
Att importförbud måtte införas för alla slags |
8
1 |
l 2 |
3 |
4 |
2,/n 21 |
,0/u 21 |
Svenska pappersbrukstörenin |
Att bestämmelse måtte utfärdas därom, att |
26/n 21 |
20/l2 21 |
Hälsingborgs gummi!abriksaktie |
Att vederbörande svenska myndigheter måtte |
November 21 |
2/u 21 |
A.-B. Förenade piano- och orgel-fabriker, Göteborg. |
Att vid uppgörandet till 1922 års riksdag |
November 21 |
*/n 21 |
Korgvarufabrikanternas yrkes-förening, Stockholms korgmakeriarbetare-fackförening, De blindas förening u. p. a., |
Att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande i |
November 21 |
J0/l2 21 |
Kramfors fackligt organiserade |
Att regeringen måtte till hindrande av arbets-lösheten öppna handelsförbindelserna med |
e/is21 och le/i, 22 |
20/l2 21 |
Kemigrafiska aktiebolaget, |
Att åtgärder måtte vidtagas till skydd för den |
1*/u 21 |
20/l2 21 |
A.-B. Solfarin, Sölvesborg, Nya A.-B. Fermia, Hälsingborg, Malmö choklad- och konfekt-fabriks aktiebolag, Malmö, |
Att Kungl. Maj:t täcktes, intill dess en allmän |
16/i 22 |
19/i 22 |
Svenska yllefabrikantföreningen, |
Att åtgärder måtte vidtagas till förebyggande av |
u/a 22 |
18/s 22 |
A.-B. Pappersfilt, Halmstad, Nordisk maskinflit A.-B., Norr-köping, Schullström & Sjöströms Fabriks |
Att åtgärder måtte vidtagas till skydd för den |
,8/» 22 |
22/2 22 |
Avesta jernverks aktiebolag, |
Att vid statliga eller kommunala beställningar, |
9
1 |
2 |
3 |
4 |
22 |
2S/2 22 |
Sveriges tegelindustriförening, |
Att Kungl. Maj:t måtte utfärda förbud för |
Febr. 22 |
“/* 22 |
Stockholms tapetseraremästare-förening och Stockholms ta-petserarefackförening, Stock-holm. |
Att importförbud å möbler måtte utfärdas |
?1/a 22 |
”/V 22 |
A.-B. Borås mek. gummiväveri, |
Att Kungl. Maj:t ånyo måtte överväga huru-vida icke skydd — exempelvis genom in-förandet av en valutadumpingavgift — kunde |
**/s 22 i |
,7/ä 22 |
Avesta jernverks aktiebolag, Stora Kopparbergs bergslags Helleforsbruks aktiebolag, Hälle-fors, Horndals järnverks aktiebolag, Smedjebackens valsverks aktie-bolag, Smedjebacken, Klosters aktiebolag, Långs-hyttan, Ljusne-Y oxna aktiebolag, Ljusne, Surahammars bruks aktiebolag, Gimo-Österby bruks aktiebolag, A.-B. Bofors, Bofors, Fagersta braks aktiebolag, Fa-gerst a, Uddeholms aktiebolag, Udde-holm. |
Att det måtte tagas under övervägande huru-vida icke numera de faktiska förhållandena |
1 */« 22 |
8/« 22 |
Krog- och skjortfabrikanternas |
Att åtgärder måtte vidtagas till skydd mot |
4/< 22 |
7/< 22 |
Klippans kromläderfabriks aktie-bolag, Klippan. |
Att åtgärder måtte vidtagas till" skydd för |
ls/< 22 |
a2/4 22 • |
Svenska metallindustriarbetare-förbundet, Stockholm. |
Att åtgärder måtte vidtagas i syfte att, i fall |
10
1 |
2 |
3 |
4 |
Remisser från kungl. jordbruksdepartementet. |
|||
,0/lo 21 |
,6/u 21 |
Södra Kalmar lana lantmanna-klubb, Kalmar. |
Att genom utfärdande av importförbud in-förseln av vete och vetemjöl tills vidare |
,9/io 21 |
,8/u''21 |
Dals och Lysings med Vadstena |
Att importförbud måtte utfärdas för vete och |
81/io 21 |
18/i2 21 |
Gottlands läns hushållningssäll-skap, Visby. |
Att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas |
8/n 21 |
18/l2 21 |
Föreningen Sveriges spannmåls-intressenter, Stockholm. |
Att svenska legationer, konsuler, handels-kammare och handelsattacheér i utlandet |
8/ii 21 |
l8/u 21 |
Sveriges allmänna lantbruks-sällskap, Stockholm. |
Att erforderliga åtgärder måtte skyndsamt |
ll/n 21 |
18/n 21 |
Blekinge läns hushållningssäll-skap, Karlskrona. |
Att all import av vetemjöl måtte förhindras. |
18/u 21 |
18/n 21 |
Norra Hallands lantbruksklubb, |
Att importförbud för vetemjöl snarast måtte |
16/u 21 |
18/u 21 |
Malmöhus läns hushållnings-sällskap, Malmö. |
Att genom skyndsamma och effektiva åtgärder |
18/n 21 |
18/n 21 |
Öknebo härads hushållnings-gille, Södertälje. |
Att förbud måtte utfärdas mot införsel av ut-ländskt vetemjöl och att samtidigt på lämp-ligt sätt kvarnarna måtte förmås att omedel-bart återupptaga inköpen av svensk spann-mål till priser, som stå i rätt förhållande |
•Va 21 |
18/n 21 |
Östergötlands läns hushållnings-sällskap, Linköping. |
Att förbud mot import av vete skyndsamt |
,8/u 21 |
18/it 21 |
Hölebo härads hushållningsgille, |
Att förbud måtte utfärdas mot införsel av |
11
1 1 |
2 |
3 |
4 |
••/il 21 |
16/i* 21 | 1 |
Kristianstads läns hushållnings-sällskap, Kristianstad. |
Att jordbruksbefolkningens oerhörda svårig-heter måtte beaktas samt åtgärder vidtagas |
”In 21 |
16/12 21 |
Kalmar läns södra hushållnings-sällskap, Kalmar. |
Att importförbud för vete och vetemjöl måtte |
s0/u 21 |
16/12 21 |
Danderyds-Sollentuna hushåll-ningsgille, Stockholm. |
Att importförbud för utländskt vetemjöl sna-rast måtte införas. |
30In 21 |
>«/l» 21 |
Jönköpings länslantmannakluhb, |
Att importförbud för vetemjöl snarast måtte |
l/i» 21 |
l8/12 21 |
Södermanlands läns hushåll-ningssällskap, Nyköping. |
Att åtgärder snarast måtte vidtagas för |
,/it 21 |
‘«/u 21 |
Kullens lantbruksklubb, Höga-näs. |
Att importförbud för utländskt vete och vete-mjöl snarast måtte utfärdas samt att licens |
’In 21 |
18/l2 21 |
Stockholms läns hushållnings-sällskap, Stockholm. |
Att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas |
’/l> 21 |
l/l 22 |
Blekinge läns lantmannaförening, |
Att tullsatserna för smör, ägg, fläsk och kött |
l,/n 21 |
”/l. 21 |
Kopparbergs läns hushållnings-sällskap, Falun. |
Att erforderliga åtgärder snarast möjligt måtte |
’/i 22 |
ll/i 22 |
Skaraborgs läns hushållnings-sällskap, Skövde. |
Att åtgärder snarast måtte vidtagas, som |
«/i 22 |
»«/i 22 |
Kopparbergs läns hushållnings |
Att effektiva åtgärder snarast möjligt måtte |
12
Till kommittén hava ock direkt ingivits ett antal framställningar rörande
åtgärder, avsedda att för svenska industrigrenar bereda ökade avsättningsmöjligheter,
nämligen följande:
Hand- lingens datum |
Sökandens namn och adress |
Hemställan |
17/l» 21 |
Svenska garveriidkareföreningen, Stockholm. |
Att därest provisorisk förhöjning av tull-skyddet kommer att beredas de industri-grenar, som äro hårdast utsatta för ojämn |
19/n 21 |
Tidaholms bruks aktiebolag, Tidaholm. |
Att tull- och traktatkommittén måtte lämna |
21/i 22 |
Skånes handelskammare, Malmö. |
Att tull- och traktatkommittén omedelbart |
8/ä 22 |
Handelskammaren, Gävle. |
Att tull- och traktatkommittén måtte taga |
Vs, 22 |
A.-B. J. 0. Öberg & Son, Eskilstuna. |
Att åtgärder måtte vidtagas lör hindrande av |
17/s 22 |
A.-B. Borås mek. gummiväveri jämte 13 |
Att tullarna å band och hängslen måtte ändras i |
I8/a 22 |
Stockholms vitvarufabrik, Stockholm (genom |
Att åtgärder ofördröjligen måtte vidtagas till |
20/s 22 |
Foto-kemiska verken, Stockholm. |
Att åtgärder måtte vidtagas till skydd lör |
8/i 22 |
Östergötlands och Södermanlands handels-kammare, Norrköping (i anslutning till |
Att åtgärder måtte vidtagas till åstadkom-mande av sådan provisorisk reglering av |
18/i 22 |
Svenska stålsollfabriken, Borås. |
Att tullskyddet för stålsolv måtte ökas. |
Genom de från jordbruksdepartementet mottagna remisserna har kommitténs
ursprungliga uppdrag av den 2 december 1921, vilket — utom
vad beträffar beredskapslagstiftningen angående anstalter mot valutadumping
— var begränsat till prövning av åtgärder för industriens
13
skyddande, utvidgats till att omfatta även skyddsåtgärder för jordbruket.
Slutligen har till kommittén av kommerskollegium överlämnats en
skrivelse från Skandinaviska Granitaktiebolaget, Göteborg, av innehåll,
att kommerskollegium måtte taga under noggrann prövning av bolaget
föreslagen åtgärd om införande av exportpremier å gat-, kant- och så
kallad smågatsten av granit.
Kommittén har ansett lämpligt att i samband med handläggningen
av de mottagna remisserna även behandla nyssnämnda till kommittén
direkt ställda ansökningar, enär de avse frågor av liknande innebörd
som de i remisserna berörda. I förevarande utlåtande ämnar kommittén
alltså i ett sammanhang yttra sig såväl över de frågor, vartill hänsyftas
i statsrådsprotokollet den 2 december 1921, som de i samtliga
ovan uppräknade remisser och framställningar framförda yrkanden.
Kommittén vill till en början framhålla, att kommittén — med ett
viktigt undantag — funnit det lämnade uppdraget ävensom de särskilda
remisserna och framställningarna påkalla yttrande och förslag rörande
åtgärder av ''provisorisk natur, ägnade att bringa näringslivet lättnad och
stöd i dess närvarande svåra betryck, och har kommittén alltså vid
prövningen av de härför föreslagna botemedlen sökt att bedöma deras
gagn och räckvidd med hänsyn härtill, icke till deras effekt under normala
förhållanden, ehuru kommittén naturligtvis icke kunnat undgå att
beakta de förutsebara verkningarna för framtiden av de nödfallsåtgärder,
det här gällt att taga ståndpunkt till.
Det nämnda undantaget utgöres av det i de lämnade direktiven uttryckligen
framhävda spörsmålet om åtgärder på den allmänna valutaoch
penningpolitikens område. Beträffande denna fråga har det redan
från början stått klart för kommittén, att den ej kunnat behandlas enbart
eller ens huvudsakligen med hänsyn till önskan att bringa näringslivet
lättnad i den närvarande depressionen, utan att den maste bedömas
på längre sikt. Detta är också den egentliga orsaken till att
kommittén utbrutit valutaspörsmålet ur den grupp av frågor, som i detta
sammanhang hänskjutits till kommitténs bedömande, och däröver avgivit
ett särskilt utlåtande, vilket den 7 sistlidne februari avlåtits till Eders
Kungl. Maj:t.
Vid sidan av valutafrågan föranleddes kommittén att redan pa ett
tidigt stadium av utredningsarbetet särskilt sysselsätta sig med problemet
om en för näringslivet förmånligare reglering av de för manga näringsgrenar
synnerligen betungande järnvägsfrakterna, och har kommittén
jämväl i detta ämne avgivit underdånigt utlåtande, dagtecknat den 2
sistlidne mars.
Då kommittén går att nu i vissa andra hänseenden angiva sin ståndpunkt
till det i remissen den 2 december 1921 berörda fragekomplexet
14
ävensom till de i mängden av senare remisser och framställningar gjorda
yrkandena, vill kommittén inledningsvis i största korthet söka antyda sin
allmänna syn på det närvarande ekonomiska läget.
I den som bilaga till förevarande utlåtande fogade översikten angående
konjunkturutvecklingen sedan 1920 (bilaga 1) — vilken översikt
utarbetats på kommitténs föranstaltande men icke i detalj granskats av
kommittén — hava sammanförts åtskilliga data, vilka med ganska stor
tydlighet utvisa, vilken enorm tillbakagång som på alla områden av produktion
och varuomsättning inträtt under sistförflutet år såväl i vårt land
som i de stora industriländerna. Man har velat uppskatta den totala
inskränkningen i världsproduktionen på det industriella området under år
1921 till minst 30 eller 40 % av kvantiteten före kriget. De data, som
föreligga rörande förhållandena under innevarande års första månader,
visa icke, att någon tydlig förbättring i detta tillstånd inträtt. Särskilt
är det klart, att den i de flesta industriländer mycket omfattande arbetslösheten
alltjämt icke företer mera bestämda tecken till minskning.
Kommittén anförde i sitt utlåtande i valutafrågan, att kommittén ansåg
två grund företeelser hava samverkat att skapa det nuvarande elakartade
ekonomiska läget, nämligen dels en varaktig nedsättning av
världshushållningens produktionsförmåga efter världskriget, dels en konjunkturrörelse
av mera normal typ, karaktäriserad i första hand av en
utomordentligt svårartad och långvarig produktions- och avsättningskris,
vilkens mest utmärkande drag är ett enastående häftigt prisfall.
I den mån prisfallet verkligen varit allmänt, föreligger tydligen ett
penningpolitiskt spörsmål. Denna sida av depressionen och de åtgärder,
vartill densamma synts böra giva anledning, har kommittén behandlat •
i sitt nyssnämnda utlåtande i valutafrågan.
Emellertid är det ej endast det allmänna prisfallet, som direkt vållat
svårigheterna såväl för industrien som för jordbruket, utan i väsentlig
mån även den bristande jämvikt, som uppstått mellan de olika slagen av
priser inbördes. På sätt och vis kan denna bristande jämvikt sägas vara
en följd av den starka förskjutningen i prisnivån, då, enligt vad erfarenheten
ger vid handen, en del priser äro “trögare“ än andra och
sålunda icke lika hastigt följa med i prisförändringarna. Det är känt,
att intill den tid, då prisstegringen nått sin höjdpunkt, förhållandet
mellan de olika varornas priser i partihandeln förändrats högst avsevärt
i jämförelse med läget före kriget ävensom att sedan dess en betydande
utjämning härutinnan ägt rum. Beräkningar, som gjorts angående förhållandet
mellan parti- och detaljhandelspriser visa, att de sistnämnda i
sitt fallande dröjt avsevärt efter de förra, men att, i samma mån partiprisnivån
begynt stabiliseras, detaljpriserna visat starkare tendens att
närma sig partipriserna. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex (varå förutom
varjehanda detaljhandelspriser inverka även hyror och skatter)
15
visade för månadsskiftet september—oktober 1921 siffran 281 emot en
partiindexssiffra för oktober samma år av 175; motsvarande siffror för
månadsskiftet mars—april, respektive april månad innevarande år äro
195 och 164, vilket anger en ganska betydande utjämning.
Sistnämnda siffror äro i förevarande sammanhang av intresse framför
allt ur den synpunkten, att de häntyda på en avsevärt förbättrad möjlighet
att återföra ett rimligt förhållande mellan varupriser och produktionskostnader
och sålunda att undanröja den vid sidan av den allmänna
prissänkningen säkerligen starkast verkande orsaken till den
svenska industriens och det svenska jordbrukets oförmåga av lönande
produktion. Dock är anpassningen, såsom närmare framgår av den i
bilaga 1 meddelade översikten, i viktiga hänseenden ännu mycket ofullständigt
genomförd.
Av det sagda framgår, att kommittén anser, att som huvudorsaker till
till det svenska näringslivets nuvarande betryck kunna betraktas dels
det för all företagsamhet förlamande allmänna prisfallet, dels oförmågan
att tillräckligt snabbt anpassa de viktigare slagen av produktionsomkostnader
efter det förändrade prisläget å varumarknaden.
Kommittén har emellertid icke bortsett ifrån att även andra omständigheter
förefinnas, vilka i hög grad bidragit att förvärra ställningen. I
första rummet ifrågakommer därvid naturligtvis i avseende på industrien
det redan förut påpekade fullkomligt abnorma läge, vari de svenska
industriföretagen blivit försatta i förhållande till sina konkurrenter i vissa
länder med starkt deprecierad valuta, i all synnerhet Tyskland. Nyligen
publicerade uppgifter rörande den tyska exporten under de nio sista
månaderna av år 1921 visa, att exporten till de skandinaviska länderna,
varibland Sverige intager främsta rummet, även under nämnda år varit
relativt mycket stark, om ock något minskad i förhållande till år 1920.
Av Tysklands totalexport uppgick exporten till Sverige, Norge och Danmark
efter värdet räknat:
år 1913 ........................................................ till 6*7 X
u 1920 ........................................................ “ 14-9 X
u 1921 (maj—december)........................... “ 11-8 X
Absolut och som helhet betraktad kan den tyska exporten till Sverige
under år 1921 och de första månaderna av 1922 icke sägas hava varit
anmärkningsvärt stor i jämförelse med exporten under det sista fredsåret.
En mera betydande verklig ökning kan dock iakttagas beträffande
bland annat följande varuslag: finpapper, böcker och andra trycksaker;
strumpstolsarbeten av ylle och bomull; juteväv och säckar; konfektionsvaror;
diverse porslins- och glasvaror; järnplåt och andra slag av varmeller
kallvalsat samt draget järn och stål; bleckvaror; fackverk och järnkonstruktioner;
diverse mekaniska verkstadsprodukter, elektriska maskiner,.
16
järnvägsvagnar och automobiler; samt musikinstrument. Rörande ett
flertal dylika varor har importen från Tyskland år 1921 varit större än
år 1918, delvis avsevärt större, såsom närmare utvisas av den tabellariska
uppställningen i bilaga 2. Den verkliga innebörden härav för svensk
industri ur konkurrenssynpunkt har emellertid påtagligen varit betydligt
större än som direkt framgår av där meddelade siffror, i det att, till
följd av den utomordentligt nedsatta köpkraften och den under inflytande
av de fallande priserna återhållna köplusten, konsumtionen inom landet
på de flesta områden varit starkt inskränkt, varför en i konkurrens med
svensk tillverkning skedd import av motsvarande eller kanske till och
med mindre omfattning än 1913 i flertalet fall torde haft en relativt
mycket större betydelse. Härtill kommer, att den från tysk sida utgående
direkta priskonkurrensen ofta nog framträtt på sådant sätt, att
det för svensk industri varit fullkomligt uteslutet att upptaga tävlan.
Följden har varit, att de tyska industrialstren inträngt på områden,
där förut den inhemska tillverkningen haft en obestridd marknad, och
att på andra områden, där tävlan förekommit, det svenska fabrikatet
för närvarande blivit mer eller mindre utkonkurrerat. Vissa upplysningar
härutinnan inhämtas av den utredning angående förekomsten av valutadumping
gentemot Sverige, som efter anmodan av tull- och traktatkommittén
verkställts av Sveriges Industriförbund och av förbundet publicerats.
I vilken utsträckning här valutadumping i egentlig mening spelat
in, torde i de flesta fall vara omöjligt att exakt utreda. Att sådan i
allmänhet medverkat och detta troligen i ganska hö*g grad, är enligt
kommitténs mening ställt utom allt tvivel.
Till allt detta bör läggas, att, enligt vad från många håll vitsordats,
blotta förekomsten av tyska anbud till priser understigande de svenska
produktionskostnaderna, oavsett om leverans därpå följt till de utfästa
villkoren, ofta verkat i hög grad oroande på den svenska marknaden
och i följd därav haft mycket menlig påföljd för den svenska tillverkningen.
Det är vidare icke endast på den inhemska marknaden som den svenska
industrien lidit kännbart avbräck genom denna, av samverkande abnorma
förhållanden premierade tyska varuimport. Detsamma har, enligt kommitténs
åsikt, på. tillfyllestgörande sätt visats vara fallet även på exportmarknaden
beträffande ett flertal svenska industrialster.
Vad jordbruket angår hava ävenledes, vid sidan av det allmänna prisfallet,
vissa särskilda omständigheter bidragit till det nuvarande betryckta
läget. Sålunda hava priserna å ett flertal för jordbruksdriften behövliga
förnödenheter stått och stå alltjämt i ett påtagligt missförhållande till
priserna å såväl vegetabiliska som animaliska jordbruksprodukter. Det
är vidare uppenbart, att avsättningsmöjligheterna för spannmål inom riket
synnerligen ogynnsamt påverkats genom det oförutsedda sammanträffan
-
IT
det av en rekordartad brödsädesskörd och en under föregående konsumtionsårs
sista månader försiggående överflödigt stor spannmålsinförsel.
Aven den avsättning för animaliska produkter, jordbruket tidigare normalt
haft på vissa främmande marknader, har av flera skäl varit starkt
hämmad. Härtill kommer den under en depressionstid som den nuvarande
särskilt kännbara avsaknaden av tillfredsställande anordningar för
tillgodoseende av den sekundära fastighetskrediten och behovet av tillräcklig
driftskredit. Slutligen vill kommittén ej underlåta att påpeka
det särskilt oförmånliga läge, vari de jordbrukare blivit försatta, vilka
till krigstidens relativt högt uppdrivna jordpriser förvärvat lantbruksfastigheter,
ehuruväl det icke får bortses ifrån att ett icke ringa antal
av dessa torde hava inköpt fastigheterna i spekulativ avsikt. Likaledes
hava naturligtvis de arrendatorer blivit särskilt hårt drabbade av depressionen,
vilka vid förut rådande höga prisläge bundit sig vid arrenden på
kortare eller längre tid framåt.
Hå det för kommittén gällt att vinna en hållpunkt för bedömande
av behovet och önskvärdheten av särskilda statsåtgärder till näringslivets
hjälp, har det för kommittén v ålit angeläget söka vinna en uppfattning
om det internationella konjunkturläget för närvarande och utsikterna därutinnan
för den närmaste framtiden. Det har därvid förefallit kommittén
som vore, av derå'' tecken att döma, en viss förbättring under de
senaste månaderna skönjbar särskilt i Förenta Staterna. Någon mera
bestämd mening härutinnan vågar kommittén dock icke uttala.
Vad vårt land beträffar visar erfarenheten från föregående depressionstider,
att utvecklingen här i allmänhet rätt troget återspeglat konjunkturrörelsen
på de ledande utländska marknaderna, dock med någon försening
och speciellt så att själva ansatsen till uppgång plägat inträda
relativt sent. Det förefaller kommittén därför som om övervägande skäl
talade . för att någpn mera märkbar lättnad icke under den närmaste
tiden vore att förvänta för det svenska näringslivet i allmänhet taget,
om ock för enskilda branscher en mer eller mindre varaktig förbättring
naturligtvis icke bör anses utesluten.
Kommittén hyser den övertygelsen, att det icke finnes något medel,
som är ägnat att i avgörande grad råda bot på de svårigheter, varmed
vårt näringsliv liar att kämpa, enär dossa väsentligen hava sin grund i
förhållanden, vilka det icke står i vår makt ändra. Men det gäller dock
att tillse, huruvida icke något kan göras för att förhindra, att förutsättningar
för viktiga delar av näringslivet ödeläggas.
Kommittén har därför — då krisen numera antagit proportioner, som
man ännu för ett halvt år sedan icke ansåg möjliga, och då tecknen till
verklig ljusning ännu äro så obestämda — känt sig uppfordrad att allvarligt
överväga, om ej medel numera borde kunna tillstyrkas, vilka på
grund av sin tveeggade natur ej ansetts tidigare böra rekommenderas,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 2
18
men som kunde vara ägnade att som åtminstone tillfälligt stimulerande
under en tid av ytterlig och, som man får hoppas, övergående kraftlöshet
bereda någon lättnad. Härvid har kommittén funnit angeläget att
beakta, att alla medel, som lämpligen kunna ifrågakomma för att i någon
man från det allmänna avlyfta bördan av den enorma arbetslöshetens
finansiering, också, så vitt ej därigenom än större bördor påföras, böra
komma till användning.
Kommittén har tidigare framhållit, att kommittén ansett det allmänna
och brådstörtade prisfallet som depressionens huvudorsak, och har kommittén
vidare uttalat som sin åsikt, att en verklig förbättring av näringslivets
villkor vore möjligt först i den mån den allmänna prisnivån återvunne
en åtminstone relativ stadga. Då återigen en dylik prisstabilisering
icke synts praktiskt möjlig att åvägabringa på annat sätt än genom
en definitiv återgång till guldmyntfoten, har kommittén i sitt utlåtande
den 7 sistlidne februari förordat en lösning i denna riktning av vår
valutafråga.
Lämnas därför här de valutapolitiska åtgärderna åsido, vilka företrädesvis
syfta till att undanröja ofördelaktiga förskjutningar i själva den
allmänna prisnivån, återstår att betrakta åtgärder, vilka i stället taga
sikte på avhjälpandet av de tillfälliga svårigheterna för enskilda näringsgrenar
eller näringsföretag. Det är därvid måhända lämpligt att först
något beröra vissa från ena eller andra hållet förordade anstalter av mera
direld understödjande karaktär.
Det har från industriens sida tidigare framförts önskemål, att svenska
industriföretag i högre grad än vad tidigare varit fallet borde beredas
fördelar framför utländska företag vid varuleveranser till statens verk
och myndigheter och vid beställningar och entreprenader från det allmännas
sida. Även bland de framställningar, över vilka kommittén nu
till följd av remiss har att yttra sig, förekomma vissa yrkanden av detta
slag
Beträffande
denna fråga vill kommittén anföra följande.
Ovannämnda framställningar från industrien (framför allt från Sveriges
Industriförbund och Sveriges Maskinindustriförening) angående åtgärder
i syfte att, till förhindrande av ytterligare driftsinskränkningar inom
industrien samt därav föranledd ökad arbetslöshet, företräde vid upphandling
för statens behov måtte under rådande ekonomiska kris så vitt
möjligt givas åt svensk vara, även om motsvarande utländska tillverkningar
på grund av valutaförhållanden och billigare tillverkningskostnader
m. m. utbjödes till betydligt lägre priser, föranledde utfärdandet av
ett kungl. cirkulär den 15 april 1921 till de myndigheter, vilka hava
att verkställa upphandling för statens behov, vari föreskrevs, att tills
vidare, dock högst* till och med den 31 mars 1922, myndighet, som har
att verkställa upphandling för statens behov, ägde att, när upphandlingen
19
vore av beskaffenhet att kunna i avsevärdare man medverka till uppehållande
av svensk industri eller beredande av arbetstillgång inom landet,
giva företräde åt svensk vara, även om myndigheten skulle anse sig vid
sträng tillämpning av föreskrifterna i kungl. förordningen den 16 januari
1920 angående upphandling och arbeten för statens behov m. m.
icke vara därtill berättigad; ägande myndigheten, där skillnaden i pris
mellan svensk och utländsk vara vore så stor, att myndigheten trots
förberörda medgivande icke funne sig böra träffa avtal om inköp av
svensk vara, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
För att söka utröna verkningarna av ifrågavarande cirkulär har tulloch
traktatkommittén hänvänt sig till de viktigaste bland de upphandlande
ämbetsverken med begäran om upplysning, till vilket ungefärligt
belopp beställningar genom respektive verk eller dess särskilda byråer
eller departement under år 1921 gjorts av svenska industrialster, huvudslagen
av ifrågavarande varor samt i vilken omfattning ungefärligen det kunnat
sägas, att dessa beställningar kommit att göras hos svenska företag i
stället för hos utländska till följd av den utsträckta befogenhet, som i
ovannämnda kungl. cirkulär givits de upphandlande myndigheterna att
vid prövande av anbud lämna företräde åt svensk vara.
Svaren å dessa förfrågningar ha givit vid handen, att berörda cirkulär
ingalunda kan anses ha varit verkningslöst med hänsyn till det syfte,
som med detsamma avsetts. Cirkuläret, vilket, som framgår av ovanstående,
förlänats giltighet allenast till den 1 april 1922, har numera
ersatts av ett nytt av den 3 mars innevarande år, gällande tills vidare
intill den 1 april 1923. Detta innehåller förutom ett förnyande av det
förra cirkulärets bestämmelser vissa kompletterande föreskrifter, avsedda att
mera verksamt befordra det därmed avsedda syftet. Det förefaller kommittén
som skulle, vid riktig tillämpning av ifrågavarande cirkulärs bestämmelser,
de från industriens sida framförda kraven kunna bliva i görligaste mån
tillgodosedda, och borde även det berättigade i Svenska pappersbruksföreningens
till kommittén remitterade framställning, att papper och papp,
som inom statsverkets olika förvaltningsgrenar användes, skall vara av
svensk tillverkning, bliva vederbörligen beaktat. Vad beträffar det av
ett industriföretag (Avesta Jernverks Aktiebolag) i en likaledes till kommittén
remitterad inlaga gjorda yrkandet, att vid statliga eller kommunala
beställningar, för vilka billigare utländskt anbud föreligger, de svenska
fabrikanterna måtte lämnas tillfälle att undersöka möjligheten av att reducera
sitt pris och inkomma med nytt anbud, finner kommittén även i
där berörda avseende, så vitt angår statsinstitutioner, förenämnda cirkulärs
bestämmelser tillfyllestgörande. Spörsmålet i vad mån jämväl vid kommunala
myndigheters beställningar företräde bör lämnas för svensk tillverkning
anser sig kommittén däremot ej böra beröra, då detta faller
20
utanför de statliga åtgärderna, om vilka kommittén ensamt har att i
detta sammanhang yttra sig.
I avseende på de från olika håll framförda förslagen, att, företrädesvis
genom statens af färsd rivande verk, beställningar för statsändamål skulle
utöver de för tillfället nödvändiga, verkställas i direkt syfte att stödja
den inhemska industrien och förebygga arbetslöshet, vill kommittén
allenast anmärka, att förslag härutinnan redan framlagts vid nu pågående
riksdag, som alltså satts i tillfälle att i vederbörlig ordning taga
ståndpunkt härtill.
I viss mån på ett annat plan än de nu senast berörda, stå sådana åtgärder,
vilka syfta till att återställa ett fördelaktigare förhållande mellan priser
och produktionskostnader för den svenska produktionens alster och att sålunda
göra denna mera lönande. Åtgärder av detta slag kunna tydligen
gå ut på antingen ett nedbringande av produktionskostnaderna, i vilket
fall såväl exportnäringarna som de för den inhemska marknaden arbetande
näringsgrenarna röna en fördelaktig inverkan, eller ock en höjning av
produktpriserna, något som naturligtvis endast för hemmamarknadsnäringarna
är möjligt och knappast torde kunna varaktigt åstadkommas på
annan väg än genom ett försvårande av konkurrensen från andra länder.
Vad beträffar produktionskostnadernas bättre anpassning efter varuprisnivån
är givetvis en reglering av lönerna i överensstämmelse härmed
ett mål, vartill såväl industri som jordbruk har att sträva. Några direkta
statsåtgärder härför äro helt naturligt uteslutna. Av vikt är emellertid,
att staten ej genom åtgöranden av ena eller andra slaget ställer
sig hindrande i vägen.
Givet är, att de summor, som utgivas till arbetslöshetens bekämpande,
äro ägnade att förhindra ett brådstörtat lönefall. Då emellertid inga
delade meningar råda beträffande nödvändigheten av direkta statsanslag
för detta ändamål, då vidare varje sådant anslag medför ovan omförmälda
påföljd och då en diskussion i detta spörsmål sålunda endast
kunde gälla den mer eller mindre godtyckliga gränsen för statsingripandet,
har kommittén icke ansett sig ha anledning att härvidlag göra
något uttalande.
Rörande statsåtgärder i övrigt, som kunna tjäna till att mer eller
mindre påverka produktionskostnaderna i sänkande riktning, har kommittén
redan förut haft tillfälle att yttra sig angående den av näringslivet
ivrigt åstundade nedsättning en av järnväg sfr akter na, och har kommittén
därvid som sin mening uttalat, att en ytterligare kraftig nedsättning
i avgifterna för godsbefordran å såväl statens järnvägar som de
enskilda järnvägarna skall stärka industriens och jordbrukets ställning
samt i hög grad underlätta strävandena från näringslivfets sida till ökad
produktion och sålunda bliva ett verksamt medel i kampen mot ar
-
21
betslösheten. Kommittén har därför på det livligaste tillstyrkt, att en
dylik nedsättning måtte komma till stånd snarast möjligt.
Ifråga om de av vissa andra kommunikationsverk tillämpade taxesystem
på områden, som öva inflytande å näringslivets produktionskostnader, har
kommittén verkställt utredningar, varom kommittén emellertid icke torde
i detta sammanhang hehöva yttra sig.
Vidkommande slutligen den grupp av statsåtgärder, varigenom de för
inlandsmarknaden arbetande näringarnas avsättningsmöjligheter skulle på
det sättet förbättras, att konkurrensen från utlandet bleve begränsad
eller eventuellt helt avstängd, så har i den kungl. remissen den 2 december
1921 pekats härpå med de orden, att kommittén, bland annat, hade
att beakta statsåtgärder, fallande inom importregleringens område. Frågan
om höjning i större omfattning av tullskyddet för svenska produkter synes
däremot icke i nyssnämnda remiss hava åsyftats, enär, enligt de i
statsrådsprotokollet angivna motiven härtill, efter redogörelsen för 1921
års riksdagsbehandling av Kungl. Maj:ts framställning i samma ämne
kommitténs nya uppdrag angivits böra begränsas till frågan, huruvida
under nuvarande förhållanden hittills icke av statsmakterna eller kommittén
prövade statliga åtgärder lämpligen kunde eller borde vidtagas
till befordrande av den svenska industriens ställning på hemmamarknaden.
Det återstår sålunda blott att behandla de i nyssnämnda remiss den 2
december 1921 omnämnda slag av statsåtgärder vilka åsyfta att till skydd
för svenskt näringsliv tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet samt
i samband därmed det i samma remiss kommittén lämnade uppdraget att
inkomma med förslag ifråga om den i kommitténs utlåtande den 22
november 1921 omnämnda beredskapslagstiftningen.
Det förslag till förordning angående åtgärder mot så kallad valutadumping,
som kommittén med anledning härav framlägger (bilaga 3), är
avsett att, allt efter vad omständigheterna kräva, kunna omedelbart träda
i kraft eller ock förbliva blott och bart en så kallad beredskapslagstiftning.
I detta syfte har föreslagits, att lagens trädande i kraft skulle
ankomma på särskilt beslut av Kung]. Maj:t, som ock skulle äga förordna
om lagens urkraftträdande.
Själva författningsförslaget åtföljes av vissa anvisningar angående
förordningens tillämpning. Därjämte innefattas i bilaga 3 jämväl förslag
till instruktion för en så kallad valutanämnd (det organ, som enligt
förordningen närmast skulle äga att handlägga frågor om skyddsåtgärder
mot valutadumping), förslag till ursprungsbevis samt speciell motivering
till såväl förordning som ursprungsbevis ävensom en av kommitténs ledamot
professor D. Davidson författad promemoria, angivande de principer,
som legat till grund för utarbetandet av författningsförslaget, och speciellt
de avvikelser från de av kommittén i utlåtandet den 22 november
1921 uppställda kraven på bevisning angående förekomsten av valuta
-
22
dumping, som kommittén ur praktisk synpunkt funnit nödvändiga och
ändamålsenliga.
De åtgärder till skydd mot valutadumping, som kommittén ansett
lämpliga, äro såväl särskilda avgifter (valutaavgifter) å varor från dumpande
länder, som ock importreglering i form av importförbud å dylika
varor med möjlighet till licenser, eventuellt kombinerade med avgifter
(importavgifter). Skälen härtill utvecklas närmare i anvisningarna och i
motiven till dessa, sådana de framlagts i professor Davidsons promemoria.
Det framhålles där, att verkan av eventuella valutaavgifter kan bliva
beroende på det främmande landets exportprispolitik och att, för att det
åsyftade skyddet skall bliva effektivt, det kan bliva nödvändigt att tillgripa
ett så kraftigt vapen som importreglering. Har ett land statligt
reglerat såväl sin export som sin import och har därvid valutadumpingen
från den främmande statens sida formligen organiserats, äro gent emot
en dylik reglering det enskilda initiativet och den enskilda verksamheten
hos oss alldeles för svaga, varför ett förstärkande av dessa faktorer kan
vara nödvändigt. Kan detta icke åstadkommas genom valutaavgifter,
måste importreglering tillgripas. Därav följer enligt kommitténs åsikt,
att ett skyddssystem emot valutadumping måste bygga på såväl importreglering
som valutaavgifter och så att den förra tillgripes i den mån
det antingen från början eller under tidens lopp visar sig nödvändigt
att använda densamma. Genom att på detta sätt under alla förhållanden
ha importreglering åtminstone i beredskap ökas även utsikterna för att
valutaavgifterna skola få åsyftad verkan.
Då importförbud utfärdas, torde böra tagas i övervägande, huruvida
och i vilken omfattning prisreglerande åtgärder beträffande ifrågakommande
varuslag kunna vara erforderliga till förhindrande av att förbudet utnyttjas
till allmänhetens uppskörtning. I de fall då de inhemska producenterna
äro någörlunda fast sammanslutna och samtidigt behärska jämväl
detaljhandeln inom landet, synes en dylik prisreglering i sänkande
riktning kunna åvägabringas genom överenskommelse mellan regeringen
och vederbörande sammanslutningar. I andra fall torde en mer eller
mindre vidsträckt tillämpning av licensförfarandet erbjuda tillräckliga
möjligheter för Kungl. Maj:t att påverka prisförhållandena nedåt. I
vidare omfattning än här antytts bör, enligt kommitténs förmenande, ett på
importförbud vilande importregleringssystem icke komma ifråga.
Såsom kommittén i sitt betänkande den 22 november 1921 framhållit,
äro mycket stora tekniska svårigheter förenade med ett skydd mot valutadumping.
Därvidlag spelar det en jämförelsevis mindre roll, att det i
många fall kan vara svårt att avgöra, om överhuvud valutadumping
från ett visst land föreligger, enär skydd endast skulle ifrågakomma mot
valutadumping av mycket betydande styrka. Av större betydelse är,
23
att samma verkningar, som eu valutadumping medför, även kunna framkallas
av andra orsaker, vilka naturligtvis icke berättiga till användningen
av skyddsmedel mot valutadumping. På grund dels av detta
förhållande, dels av andra skäl kan det ofta bli mycket svårt att rätt
bestämma såväl i vilken grad valutadumping föreligger som ock avgifternas
storlek. Slutligen kommer valutanämnden ofta att behöva ett
uppgiftsmaterial, som icke kan anskaffas, varjämte dess arbete kommer
att kräva en betydande och kanske kostsam apparat.
Även stora olägenheter för näringslivet skulle komma att bli en följd
av skyddet mot valutadumping. Bland dessa må här nämnas de svårigheter,
som nödvändigheten att fordra ursprungsbevis innebär, den spe''
kulation i varuprisändringar, som kunna uppstå av skyddsmedlens användning,
samt eventuellt förstärkandet av monopolistiska sammanslutningars
inverkan på prisbildningen. Härtill är att lägga, att exportnäringarna,
som på de utländska marknaderna utsättas för konkurrensen
från valutadumpande länder, skulle i vissa fall få kostnaderna ökade
genom den inhemska marknadens skyddande mot valutadumping, utan
att det vore möjligt att i vederbörlig grad ge dem kompensation för
denna kostnadsökning.
Så stora än olägenheterna äro, få de dock icke överdrivas. Så länge
valuta dumpingen endast utgår från ett ringa antal länder, är ju konkurrensen
från andra länder obehindrad, så att olägenheterna endast komma
att gälla den import, med avseende å vilken Sverige är i övervägande
grad hänvisat till de valutadumpande länderna.
Om man trots dessa och likartade olägenheter anser sig böra i den
begränsning, som lagförslaget innebär, förorda skydd mot valutadumping,
måste detta motiveras av att förhållandena kunna gestalta sig så, att
nämnda olägenheter äro mindre än den skada vårt näringsliv skulle
kunna komma att lida av en fullt obehindrad valutadumping. Vad som
under nuvarande förhållanden skapar valutadumpingens farlighet för vårt
näringsliv, är icke att denna valutadumping skulle vara den egentliga
grunden till den pågående deflationen, vilken har en helt annan väsentlig
orsak, och ej heller att importen från valutadumpande länder är
absolut eller relativt taget ökad eller att utländska varor säljas till
abnormt låga priser i Sverige. Farligheten beror fastmer på att den
från valutadumpande länder gentemot Sverige tillämpade prispolitiken
äger rum under en svår deflationsperiod, varigenom den verkar förlamande
på det svenska näringslivet, vilket icke under i övrigt oförändrat
läge skulle ha varit fallet, om våra konjunkturförhållanden varit normala.
Enligt kommitténs mening befinna vi oss nu i det läge, där skadan av
valutadumpingen överväger betydelsen av en eventuell skyddslagstiftnings
olägenheter. Detta beror icke på att valutadumpingen ökats, utan
24
därpå, att krisen och. den därav följande arbetslösheten tilltagit i en icke
väntad grad, varigenom näringslivets motståndskraft betydligt nedgått,
varav följer, att man mer och mer måste tvivla på dess förmåga att av
egen kraft rida ut stormen. Dessutom synes de valutadumpande ländernas
förmåga att fortsätta med valutadumpingen, som förliden höst
tänktes begränsad till en jämförelsevis kort tidrymd, ännu länge kunna
fortsätta.
Det är på grund av dessa sistnämnda omständigheter och särskilt med
hänsyn till att förordningen förutsättas bli av mycket kort varaktighet,
som kommittén nu, ehuru efter ganska stor tvekan, anser sig böra frånfalla
sitt avstyrkande utlåtande av den 22 november 1921 och i stället
tillstyrka Kungl. Maj:t att för innevarande års riksdag framlägga här
vidfogade förslag till förordning om skydd mot valutadumping.
Vad beträffar de i utlåtandet den 22 november 1921 framhållna betänkligheterna
av handelspolitisk art mot en dilferentialbehandling av
importen från särskilda länder har kommittén icke ansett dem väga så
tungt, att de under nuvarande tidsomständigheter böra stå i vägen för
genomförandet av en dylik ordning.
Däremot har kommittén icke kunnat undgå att fästa avseende vid
den återverkan, ett system av valutaavgifter eller importreglering kan
komma att få på exportindustrierna. Kommittén är nämligen av den
bestämda åsikten, att införandet av ett dylikt system i åtskilliga fall kan
komma att medföra en viss fördyring av dessa industriers produktionskostnader.
Då de svenska exportindustrierna redan nu av kända orsaker
arbeta under ogynnsamma förhållanden och en stegring av produktionskostnaderna
skulle ytterligare försvåra avsättningen av svenska produkter
på världsmarknaden, vore det givetvis i hög grad önskvärt, om någon
kompensation kunde beredas dessa industrier för den stegring av deras
kostnader, som kan komma att förorsakas såväl genom fördyringen av
importerade, för deras drift behövliga varor, vilka belagts med valutaeller
importavgift, som ock genom den fördyring, vilken kan förväntas
inträda för motsvarande vai''or av svenskt ursprung.
Da emellertid ett system, åsyftande att i bägge nu nämnda hänseenden
bereda exportindustrierna full ersättning för desamma åsamkade merkostnader,
med nödvändighet måste bliva synnerligen komplicerat och svårtillämpligt
och dessutom, i den mån det gäller ersättning för fördyring
av inhemska varor, i själva verket innebära införandet av verkliga exportpremier,
vilket från flera synpunkter, ej minst handelspolitiska, måste
anses olämpligt, har kommittén stannat vid att förorda allenast den mera
begränsade kompensation, som består däri, att valuta- eller importavgift
för införd vara må vid utförsel restitueras eller befrielse därifrån medgivas
i samma fall och i samma ordning, som beträffande restitution av
25
eller befrielse från tullavgift finnes föreskrivet. Denna rätt bör givetvis
även omfatta det så kallade liandelsrestitutionsförfarandet.
Kostnaderna för den valutanämnd, som enligt förslaget skall handlägga
ärenden rörande skyddsåtgärder mot valutadumping, bär kommittén
tänkt sig kunna täckas genom inflytande valuta- och importavgifter.
Genom dessa böra även medel beredas för utbetalande i förekommande
fall av restitution vid utförsel. Kommittén förutsätter alltså, att någon
ny kostnad icke härigenom skulle drabba statsverket, utan att i budgeten
utgifterna för ifrågavarande ändamål upptagas till samma belopp
som de till följd av pålagda avgifter influtna inkomsterna.
I anledning av vad sålunda anförts får kommittén i underdånighet
tillstyrka,
att proposition med förslag till förordning om åtgärder till
skydd mot så kallad valutadumping i enlighet med av kommittén
utarbetat förslag framlägges för innevarande riksdag; samt
att Kungl. Maj:t hos riksdagen begär anslag dels till bestridande
av kostnaden för en valutanämnd, dels ock till restitutioner
av valuta- och importavgifter.
Ovan omnämnda till kommittén överlämnade remisser återgå härjämte.
I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknad Themptander,
herr vice ordföranden Vennersten samt herrar ledamöter Björnsson,
Davidson, Engberg, Ericsson, Heckscher, Hjortli, Huldt, Höjer,
Insulander, Lembke, Ljungman, Månsson, Nilsson, Rehn, Röing, Sachs,
Sköld och Wohlin.
Särskilda yttranden och reservationer i anledning av detta utlåtande
bifogas.
Stockholm den 2b april 1922.
Underdånigst
Tull- och traktatkommittén
H. THEMPTANDER
Karl Åmark.
26
Särskilda yttranden och reservationer:
o
av herr MÅNSSON, som anfört:
“Då jag gått med på en beredskapslagstiftning som denna, får det
på intet sätt tolkas som en eftergift för kraven på tullskydd för vårt
näringslivs produktion mot konkurrens från länder med något så när
normal valuta. Denna fråga är för mig endast frågan, om landets
handlare skola kunna, på grund av valutans tillfälliga låga ställning i
valutasvaga länder, från dessa länder inköpa varor till ett för våra förhållanden
onaturligt lågt pris, alltmedan de vid försäljningen av dessa varor
inom vårt land för dem taga samma utförsäljningspris som för de varor,
vilka äro tillverkade inom landet. Detta förhållande har synts mig innebära
en högst illojal konkurrens mot inlandets arbetare och fabrikanter,
utan att konsumenterna kunna på något sätt draga fördel av de billiga
pris, till vilka dessa varor äro inköpta. “
av herr WOHLIN, som anfört:
“Under arbetet å utformningen av det av kommittén här förordade
förslaget till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping
har jag stannat i allt större tvekan, huruvida detta förslags
upphöjande till lag skulle komma att medföra verkliga fördelar för det
svenska näringslivet. Då jag emellertid ansett mig höra tillstyrka, att
förslaget jämte därtill hörande anvisningar av Kungl. Maj:t framlägges
i proposition till innevarande riksdag, har jag gjort detta i känslan av
att intet medel, om än bristfälligt, bör lämnas oförsökt för att tillfälligtvis
begränsa varuinförseln från länder med deprecierade valutor, i förhoppning
om att man härigenom skall kunna, om ock i ringa mån, förhjälpa
vissa näringsgrenar ur deras nuvarande nödläge och minska den
nu rådande, som följd av driftsinställelserna uppkomna stora arbetslösheten.
Att en tillämpning av förordningen skall komma att medföra
vissa rubbningar och osäkerhetsmoment för handeln och den produktiva
verksamheten står även för mig klart. Jag kan emellertid icke taga på
mitt ansvar att till följd av dessa otvivelaktigt förutsebara olägenheter
förorda en fortsatt fullständig passivitet från statsmakternas sida ifråga
27
om skyddsåtgärder för vårt lands näringsliv. Även om författningen
icke skulle komma att föranleda några åtgärder i form av valutadumpingtullars
införande, kan dock tänkas, att författningens blotta förefintlighet
skall tvinga valutadumpande länder att föra en för vårt näringsliv mindre
skadlig exportprispolitik än hittills, vartill kommer, att författningen
möjligen kan förväntas stimulera företagsamheten och eljest verka psykologiskt
gynnsamt på företagarna inom åtminstone vissa områden av
näringslivet.
Givetvis måste jag fästa mig vid, att en lagstiftning som den förevarande
måste få mindre praktisk betydelse för vårt jordbruk än för vår
industri, och detta desto mera, som jag till kommitténs utlåtande den 22
november 1921 angående frågan om differentialtullar till skydd mot
valutadumping tillsammans med en annan av kommitténs ledamöter i ett
särskilt yttrande gav uttryck åt denna uppfattning. Jag hemställde i
anledning härav, “att jämsides med sagda beredskapslagstiftnings utarbetande
åtgärder av annat slag till vårt jordbruks skyddande böra tagas
under övervägande^. Förslag till sadana åtgärder hava emellertid icke
hittills av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen, en omständighet, som på goda
grunder kan antagas komma att föranleda många ledamöter av riksdagen
att ställa sig föga välvilliga till en beredskapslagstiftning som den förevarande.
Jämsides med överväganden av denna art bör emellertid uppmärksammas,
att därest den industriella driftens återupptagande på vissa
områden kan komma att bliva en följd av författningsförslagets upphöjande
till lag och av en eventuell tillämpning av detsamma, detta såtillvida
måste inverka gynnsamt även på jordbruket, att jordbrukets avsättningsmöjligheter
på den inhemska marknaden på vissa orter något
förbättras och de för statsutgifternas täckande och särskilt för arbetslöshetens
bekämpande nödvändiga skatterna i något mindre omfattning
än eljest komma att läggas på de redan nu hårt tyngda jordbrukarnas
skuldror.
Huruvida författningen, som till följd av hela sin natur öppnar möjlighet
till att tillämpas i ganska olika omfattning och på olika sätt,
verkligen kommer att tillämpas i rätt anda, blir väsentligen beroende på
de personers insiktsfullhet och omdömesförmåga, vilka komma att utses
till medlemmar i den s. k. valutanämnden. Jag har emellertid icke anledning
antaga annat än att Kungl. Maj:t kommer att pa det noggrannaste
överväga och tillse, att dessa personer bliva sådana, som besitta
den högsta grad av opartiskhet vid bedömandet av vara ekonomiska och
sociala frågor och de högsta kvalifikationer för utförandet av det åt dem
anförtrodda mer än vanligt maktpåliggande värvet. Skulle det visa sig,
att förordningen kommer att tillämpas i en riktning, som kommittén
icke har förutsatt, utgår jag från att den allmänna opinionen i landet,
om det icke sker densamma förutan, skall föranleda Kungl. Maj:t att
28
upphäva lagstiftningen, vartill Kungl. Maj:t enligt det av kommittén
föreslagna slutstadgandet när som helst äger befogenhet.
Åtskilliga uttalanden i kommitténs motivering kan jag icke tillfullo
dela, liksom jag även däri saknar flere synpunkter, vilka enligt min
uppfattning varit av viss betydelse vid ärendets bedömande. “
av herrar VENNERSTEN, ERICSSON, HJORTH, HULDT och LJUNGMAN
, som anfört, att de dels i fråga om lagförslaget önskat en mindre
stark begränsning av de fall, i vilka ett ingripande mot konkurrensen från
valutasvaga länder skulle kunna äga rum, dels i avseende å motiveringen
velat utesluta de däri förekommande uttrycken för tveksamhet angående
lämpligheten av lagstiftning mot valutadumping.
av herrar BJÖRNSSON och SKÖLD, som anfört:
“Om exportindustri i enlighet med kommittémajoritetens förslag erhåller
rätt till restitution av erlagda valuta- eller importavgifter enligt de
grunder, som gälla för vanliga tullavgifter, kan det befaras, att resultatet
av den föreslagna beredskapslagstiftningen till stor del äventyras för
viktiga inhemska näringsgrenar. En dylik restitution, vilken på grund
av de täta växlingarna i dessa avgifters storlek kan bliva förknippad
med åtskilliga olägenheter, synes ej heller vara nödvändig, så framt
bestämmelserna i 2 § av förslaget till förordning om åtgärder till skydd
mot s. k. valutadumping sorgfälligt iakttagas vid lagens tillämpning.
Vi anse därför, att 1 mom. av 7 § i nu nämnda förslag bör utgå.“
av herrar BJÖRNSSON, INSULANDER och WOHLIN, som anfört:
“I kommittémajoritetens förslag förutsättes, att reglering av importen
från valutadumpande länder får ske medelst importförbud endast för det
fall, att nödigt skydd mot valutadumping icke kan vinnas medelst s. k.
valutaavgifter.
Da det icke synes oss möjligt att på förhand bedöma, huruvida de
menliga följderna av vidtagna skyddsåtgärder t. ex. för exportnäringar
och med avseende a prisbildningen inom landet kunna verksammast bekämpas
vid användandet av valutaavgifter eller av importförbud med
importlicenser, anse vi, att det bör utan förbehåll överlämnas åt Kungl.
Maj:t att avgöra, vilkendera av dessa metoder, som i förekommande fall
ma tillgripas, och att därför orden: där skydd mot valutadumping icke
kan på nu angivet sätt vinnas i tredje stycket av 4 § i förslag till
förordning om åtgärder till skydd mot s. k. valutadumping bör utgå14.
29
av herrar SACHS och SKÖLD, som anfört:
Det måste givetvis erkännas, att syftet med en skyddslagstiftning
mot valutadumping i mindre mån står att vinna, om endast valutaavgifter
användas som skyddsmedel än om möjligheten att kunna tillgripa
importförbud jämväl hålles öppen. Men enligt vårt förmenande
äro de fördelar, som stå att vinna med ett importförbud, vida mindre
än de därmed förenade nackdelarna. Omöjligheten att i någon mån
åtminstone beräkna de slutliga priserna, när licensavgifter sättas från
fall till fall, inför ett fullkomligt olidligt tillstånd för handeln. I samband
härmed är det klart, att ett sådant system gynnar spekulation, då
den förslagne, om medlen föga nogräknade spekulanten alltid måste få
ett försteg framom den lojale köpmannen. Ehuru valutanämndens beslut
bli offentliga handlingar, liksom även Kungl. Majrts, kan likväl den allmänna
opinionen icke bilda sig ett klart omdöme om den tillämpade
politikens riktighet, varigenom det hela lätt får karaktären av hemlighetsmakeri
och samma beskyllningar för partiskhet vid licensers beviljande
komma att höjas, som ägt rum under kristidskommissionernas
dagar.
Rent tekniskt sett kräver även importförbud med ty åtföljande licenser
en vida större och dyrbarare organisation än införandet av valutaavgifter.
Vid införandet av de senare skulle valutanämndens åtgörande inskränka
sig, i vad dessa frågor beträffar, till att vidtaga det visserligen högst invecklade
och svåra bestämmandet av avgifternas storlek, under det att
handhavandet av bestämmelserna skulle ankomma på de vanliga tullmyndigheterna.
I det förra fallet däremot finge valutanämnden även till
uppgift att i de särskilda fallen bestämma importens storlek i förhållande
till det antagliga behovet samt avgiva yttrande rörande de inkomna
ansökningarna om införseltillstånd. Då bestämmandet av de avgifter,
som skulle erläggas för rätten att införa varor, komme att i realiteten
sammanfalla med beräknandet av valutaavgifter, skulle nämndens arbetsbörda
således komma att i mycket hög grad ökas, varigenom ett än
större kansli säkerligen måste anställas. Det är på grund av ovan'' anförda
skäl vi inom kommittén yrkat, att kommittén icke måtte tillstyrka
Kungl. Maj:t att förelägga riksdagen de delar av ifrågavarande lagförslag,
som röra importförbud.u
av herrar HECKSCHER, HÖJER, LEMBKE, REHN och RÖINQ-,
som anfört:
-• Det uppdrag, som tilldelats kommittén genom remiss den 2 december
1921, kräver hänsyn till hela det nuvarande ekonomiska läget. Det är
därför omöjligt att med framgång taga ståndpunkt till olika åtgärder
30
utan en allmän uppfattning om huru staten bör bete sig i ett nödläge
sådant som nuvarande.
Som första regel synes därvid böra uppställas, att inga åtgärder vidtagas
blott för att man någonting skall göra. Samhällslivet har i sig
självt vissa egenskaper, som sätta det i stånd att, snabbare eller långsammare,
med större eller mindre framgång, övervinna de svårigheter
det möter. Ingripanden komma aldrig att lämna dessa krafter ostörda,
de bliva alltid mer eller mindre ett hinder för utövningen av samhällets
självläkande förmåga. Har man ingenting att föreslå, som i sig självt
kan anses såsom en fördel eller åtminstone såsom ägnat att medföra
större fördelar än olägenheter, så innebär själva ingripandet en olägenhet.
Kommittén har nu redan i föregående utlåtande väckt förslag om åtgärder,
vilkas positivt gagneliga verkan icke synes kunna vara föremål
för allvarligt tvivel. Guldmyntfoten måste, under alla i någon mån
rimliga förhållanden, både skapa en större prisstabilitet och mer normala
växelkurser än som uppstå vid pappersmyntfot, och så visst som det
nuvarande lägets svårigheter i hög grad bero på penningvärdets växlingar
och växelkursernas abnorma läge, skulle alltså genom denna åtgärd ett
steg bli taget i riktning mot sundare ekonomiska förhållanden. Detta
framhålles även med rätta i kommitténs nu föreliggande betänkande.
En annan av de grundläggande svårigheterna, nämligen det abnorma
inbördes förhållandet mellan olika priser, har kommittén sökt avhjälpa
eller åtminstone mildra genom sitt förslag om sänkta järnvägsfrakter,
och därtill bör anslutas en sänkning i de övriga kommunikationsverkens
taxor. Aven andra av de steg, som nu äro i fråga, kunna väntas utöva
eu hälsosam inverkan, om än icke deras räckvidd är lika stor som de
nu nämnda åtgärdernas.
Samtliga de nu berörda förslagen uppfylla det krav på åtgärder, som
kanske främst måste uppställas, nämligen att vara icke blott klart genomtänkta
utan också till sina verkningar överskådliga. Ingenting synes
viktigare i det nuvarande läget än att vidtagna åtgärder, även om räckvidden
av deras gagneliga verkan är begränsad, åtminstone icke tillföra
läget nya osäkerhetsmoment. En av de fundamentala anledningarna
till näringslivets desorganisation sedan år 1914 synes nämligen vara,
att det under dessa åtta år icke varit möjligt att genom förtänksamhet,
planmässighet och över huvud framstående kommersiella egenskaper åstadkomma
resultat, som varit gagneliga för såväl affärsmännen själva som
landet. Vinsterna ha i stället tillfallit dem, som antingen kunnat för
tillfället spekulera i penningvärdets fall och den ökade varuknappheten
eller ock på ena eller andra sättet begagna statsverksamhetens stora och
små misstag till sin egen fördel. På detta sätt har förutsättningen för
ett fritt näringsliv till stor del blivit undergrävd, och detta näringsliv
31
har knappast någon framtid, för den händelse dess nu antydda förutsättning
icke kan återinföras.
Därav följer, att även åtgärder, som både rikta sig emot obestridliga
olägenheter och även teoretiskt äro konsekvent genomtänkta, måste avvisas,
för den händelse de icke tillåta en klar, av alla förutsebar och
enkel tillämpning. Tillgripas åtgärder av annat slag, blir följden ofelbart
på nytt spekulation, hinder för legitim produktion och legitim
handel samt vinster åt sådana, som äro skickligast att gissa sig till eller
skaffa sig kännedom om de åtgöranden, som staten kan komma att
besluta.
Dessa faror synas vara desto mer överhängande, som den riktning
statens positiva ingripande i näringslivet tagit utgör ett tydligt tecken
på att staten lagt sig ombord med uppgifter, som den icke förmår lösa.
Statens verksamhet måste, även i bästa fall, på det ekonomiska området
komma att präglas av en viss uniformitet och formalism, och om själva
formen för ingripandet då kräver något helt annat blir skadan stor.
För närvarande synes det dock vara en annan fara som spelar större
roll, nämligen att den laglydnad, som utgör en ofrånkomlig förutsättning
för statens förmåga att genomföra sina åtgärder, är på väg
att undergrävas genom själva det faktum, att staten tagit sig före både
för många och för svåra uppgifter. Den även offentligen från sakkunnigt
håll vitsordade tillväxten i smuggling utgör därvid ett allvarligt
moment, ty detta missbruk har alltid visat sig uppstå, när staten trott
sig om att kunna ingripa i utrikeshandeln över sin förmåga. Vad som
därvid visat sig har särskilt gällt de mer eller mindre importförbjudna
varorna tobak och sprit, men företeelsen kan säkerligen komma att
sträcka sig även till andra varugrupper, främst för den händelse även de
importförbjudas, men även om de bli föremål för ett så högt tullskydd,
att frestelsen till vinst genom smuggling blir övermäktig.
Det borde kanske icke vara nödvändigt att utförligt uppehålla sig
vid dessa olägenheter, då de äro väl kända sedan krigstiden. Men på
visst sätt möta ingripanden av detta slag ännu större svårigheter nu än
då. Ty hela utrikeshandeln var då förenad med så enorma risker, att
sådana som inläto sig därpå måste bliva ett fåtal. De krigförande
länderna med sina starka maktmedel sörjde alldeles särskilt för att kväva
den handel, som då var dem ovälkommen. Samma handel är däremot
nu de ifrågavarande länderna som regel högst välkommen och möter
alltså i varje fall icke hinder från deras sida.
När krigstidskommissionerna under nästan enhälligt bifall från alla
håll försvunno, i huvudsak redan inom ett år efter krigets slut, så skedde
det i medvetandet om att väsen till normala förhållanden och ekonomisk
hälsa måste gå över fri samfärdsel. Orsaken var alltså ingalunda, att
man ansåg alla svårigheter vara slut, och ej heller de, som förutsett
32
fredskrisens inträdande, föranleddes därav att söka bevara krigstidens
ekonomiska tvångsorganisation. Vill man nu gå tillbaka från den då
intagna ståndpunkten och på nytt söka hjälpen i ett godtyckligt, oberäkneligt
och störande ingrepp från statsmyndigheternas sida, så kommer
man efter all sannolikhet att få göra om de erfarenheter, som gjordes
under kriget, och därjämte att, kanske för alltid, hindra återgången till
det slag av ekonomiskt system, som rådde före kriget.
Vad det nu närmast gäller är den positiva åtgärd, som kommittén
tillstyrker, nämligen åtgärderna som skydd mot s. k. valutadumping,
valutaavgifter för varor, vilkas import anses föranledd därav, ävensom
importförbud med eller utan licensavgift för samma slags import. Invändningarna
mot åtgärder av detta slag föranledas alltså icke av att
den ifrågavarande företeelsen skulle vara obefintlig*. I likhet med kommittén
mena nämligen också reservanterna, att valutadumping otvivelaktigt
förekommer. Betänkligheterna mot åtgärden ha en annan anledning,
nämligen att botemedlet är skadligare än sjukdomen. Utan
tvivel ter sig en särbehandling av detta slags import vid första påseende
ganska lockande, ty själva importen är utan tvivel abnorm, och även
om import av varor till billigt pris obestridligen i sig själv är en stor
fördel, emedan den ger folket mer medel att täcka sina behov, så är
dess desorganiserande verkan på produktionen i det nuvarande läget en
tyngre vägande olägenhet. Det är först när man närmare börjar studera
sättet för det praktiska utförandet av en dylik tanke, som de vittgående
olägenheterna av åtgärden visa sig. Åtgärderna mot valutadumping
komma nämligen alla att få just den prägel, som här förut karaktäriserats,
de leda oundgängligen tillbaka till det slags kommissionsväsende,
vi känna från kriget.
Vilka invändningar man kan hava mot vanligt tullskydd, och de äro
icke få, äger detta dock åtminstone en förtjänst, nämligen att näringslivet
kan inrätta sig därefter. Fabrikanten likaväl som köpmannen vet,
hur hans varas pris kommer att påverkas av tullen, han kan använda
sin förtänksamhet, inrätta sig efter det uppståndna läget. Men detta är
uteslutet ifråga om valutadumpingtullar eller importföx*bud, sådana de
här tänkts. Prisläget blir helt och hållet beroende på de oförutsebara
beslut, statens organ kunna komma att fatta, och på huru länge de komma
att vidhålla sina en gång fattade beslut. Det kan visserligen med rätta
sägas, att själva valutadumpingen som sådan inför ett osäkerhetsmoment
av största betydelse, och om de ifrågavarande åtgärderna verkligen vore
i stånd att i varje ögonblick kompensera dessa rubbningar, så skulle
läget tydligen genom dem förbättras. Men att ställa frågan så är väl
detsamma som att besvara den. Ingen torde ens räkna med möjligheten,
att något som helst organ och allra minst ett statsorgan vore i stånd
att tillämpa en sådan, från dag till dag växlande och likväl alltid ofelbar
33
taktik. Verkliga förhållandet torde i stället bli, att till det osäkerhetsmoment,
som själva valutadumpingen medför, kommer det nya osäkerhetsmoment,
som ligger i statens åtgöranden. Det är möjligt, att sadana
affärsmän — och däribland säkerligen de minst nogräknade — som äro
i stånd att på förhand få reda på eller gissa sig till statens blivande
åtgärder, komma att göra vinster; men i stället komma andra att göra
förluster; och prisstabilisering är vad man minst kan vänta som verkan
härav. När förslag väntas om valutaavgift eller importförbud på en vara,
har man alltid att befara en forcerad import därav, en spekulation i de
blivande hindren för import, såsom visat sig vid alla tullhöjningar och
med särskild styrka vid de nu avskaffade, växlande tullarna på spannmål.
Komma statsåtgärderna sedan, mot förväntan, icke till stånd, inträder
givetvis ett ännu starkare prisfall än eljest skulle ha inträffat, och kravet
på skydd växer sig ännu starkare. Om åter statsingripandet kommer
till stånd, uppnås sannolikt icke till en början den avsedda prisstegringen,
och krav på skärpning av skyddet komma att framträda. Kommer statsingripandet
däremot som en överraskning, blir verkan den motsatta,
starkare prisstegring än som motsvarar läget. Den serie av varandra
korsande inflytelser, som utsikterna till de olika åtgärderna och deras
mer eller mindre försenade, mer eller mindre felriktade genomförande
kommer att leda till, blir därför efter all sannolikhet en ny faktor
i den ekonomiska desorganisation, som världen och nu närmast vårt land
sedan åtta år undergått. Hur stark denna desorganiserande verkan blir,
torde visserligen vara omöjligt att förutsäga, ty det beror pa i vad man
åtgärden blir en icke infriad förhoppning; men i vilken riktning verkningarna
komma att gå, förefaller knappast tvivelaktigt.
I själva verket är det svårt att ur kommitténs motivering till förslaget
om valutaavgifter och importförbud utläsa någon verklig tilltro till gagnet
av denna åtgärd. Men, såsom här ovan framhållits, verkar ett statsingripande,
som icke i sig självt är gagneligt, genom sin blotta tillvaro
till skada. Genom att väcka förhoppningar, som sedermera icke infrias,
kan man dessutom komma att sänka näringslivet i ännu mer hopplös
förtvivlan än den, vari det förut befinner sig.
Huruvida den ifrågavarande lagstiftningen, för den händelse densamma
skulle bliva antagen, komme att förbli en död bokstav eller icke, är
dessutom svårt att säga. För det förra alteimativet talar, att såvitt bekant
ännu intet av de länder, som antagit en lagstiftning av detta slag,
sett några gynnsamma verkningar därav. Schweiz, som tillämpat ett
importregleringssystem, tävlar med Sverige om de högsta arbetslöshetssiffrorna
i världen, och vad beträffar England, som antagit en lag med
bl. a. bestämmelser om valutaavgifter, ha dessa bestämmelser tills dato
över huvud icke kommit i tillämpning, trots ekonomiska svårigheter,
vilkas räckvidd svårligen kan överskattas. Bleve nu verkan densamma
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 3
34
här hos oss, kunde väl ingen mena, att något hade vunnits med saken.
Man hade då blott ingivit falska förhoppningar och skulle därigenom,
som nyss sagts, sannolikt skapa större missmod än förut.
Likväl är det fullt möjligt, att även motsatsen, en tillämpning av
lagen, skulle bliva resultatet. Att lagens antagande skulle leda till ett
otal ansökningar om införande av valutaavgifter eller importförbud, kan
nämligen knappast anses tvivelaktigt, så ivrigt som industrien nu påkallar
hjälp; och det bleve tämligen uteslutande beroende av de myndigheter,
vilka finge saken om hand, huruvida denna påtryckning skulle leda till
positiva resultat eller icke. Men en lagstiftning, som endast tillåter ett
val mellan att väcka falska förhoppningar genom att ej tillämpas och att
genom sin tillämpning ytterligare desorganisera näringslivet, kan knappast
anses lockande. De utländska erfarenheterna peka i varje fall i riktning
av att intet på denna väg är att vinna.
Vad som nu har sagts gäller en lagstiftning mot valutadumping överhuvud.
Det torde också kunna sägas, att det nu framlagda förslaget
till en dylik lagstiftning är så väl genomtänkt som en dylik åtgärd
rimligtvis tillåter. När dess detaljer nu skola närmare granskas och
nagelfaras, får detta alltså icke uppfattas så, som om förslaget enligt
reservanternas mening borde ha formats på annat sätt. Det blir i stället
en mera konkret framställning av olägenheterna hos detta slags lagstiftning
som sådan. Först efter längre tids sysslande med denna lösning,
som vid första påseende haft lockelse för många, blir det fullt klart, till
vilka konsekvenser den ofrånkomligt leder.
Till en början måste upprättas ett nytt ämbetsverk, som i förslaget
fått det avväpnande namnet valutanämnd. Då man, såsom redan påpekats
och som torde vara obestridligt, har att räkna med en mängd
ansökningar om åtgärder mot valutadumping, är det uppenbart, att ett
synnerligen stort arbete kommer att falla på denna s. k. nämnd, som
har att utreda och göra förslag rörande alla dessa uppkommande frågor.
Vill man praktiskt tänka sig sakens utseende, torde statens handelskommission
under kriget komma att utgöra den närmaste förebilden.
Den ifrågavarande “ nämnden“ får därvid uppgifter sig tilldelade, som
mycket få personer torde kunna anses vuxna. Enligt 2 § i förslaget till
förordning skall nämnden i verkligheten pröva alla återverkningar på
landets näringsliv genom tillämpning av de ifrågasatta åtgärderna, och
enligt 2 § i förslaget till instruktion för. nämnden skall den dessutom
med uppmärksamhet följa förändringar i växelkurser och prisbildning
samt därmed i samband stående förhållanden inom de främmande stater,
från vilka införsel eller utbud av varor till riket i större omfattning äger
rum, och dessutom även i övrigt skaffa sig noggrann kännedom om tillståndet
och förhållandena på näringslivets område inom sådana stater.
Detta är endast i sin ordning, men likväl innebär det ingen överdrift
35
att säga, att all den sakkunskap, varöver vårt land i dessa hänseenden
förfogar, kommer att mer eller mindre oavbrutet få ställas till nämndens
förfogande, om den skall kunna fylla sin uppgift, och att detta knappast
ens då kommer att lyckas. De kostnader, som bliva förenliga härmed,
kunna knappast heller anses betydelselösa. Även om nämndens ledamöter
av patriotisk offervillighet ställde sina krafter till förfogande mot
otillräcklig ersättning, kunde i fråga om det stora kansliet och de tillkallade
sakkunniga detta ej ens ifrågasättas. Visserligen äro de därav
föranledda kostnaderna av ringa vikt i jämförelse med den nytta saken
kunde göra, om den bragte vårt näringsliv på fötter; men få personer
torde hysa en så optimistisk uppfattning om åtgärdens verkningar; och
då kunna de ökade anspråken på den hårt beträngda statskassan icke
lämnas obeaktade. Visserligen skola enligt kommitténs förslag själva de
genom åtgärden skapade nya avgifterna komma att användas för täckning
av nämnda kostnader; men dessa avgifter komma delvis också att
tagas i anspråk för ett annat ändamål, och de inflytande beloppens storlek
står dessutom ej i något på förhand bestämbart förhållande till nämndens
kostnader.
I händerna på den sålunda skapade nya myndigheten kommer makten
över vår utrikeshandel i verkligheten att läggas, ty att Kungl. Maj:t
annat än i undantagsfall skulle få tillfälle att mer ingående pröva de
oerhört invecklade frågor det här gäller torde få anses uteslutet. När
man betänker, att den sakkunskap, som här erfordras, i stor utsträckning
är en ytterst intim kännedom om det faktiska näringslivet, blir det
sannolikt omöjligt att undgå den verkan av anordningen, att makten
måste läggas i stora affärsmäns händer; och även om dessa helt och
hållet behärskas av osjälviska bevekelsegrunder, kan denna utveckling
icke betraktas som lycklig.
Vad därnäst beträffar själva innebörden av valutadumpingen, sådan
den utformats i det föreliggande förslaget, finnes ingen principiell anmärkning
att göra däremot. Kunde lagstiftningen blott tillämpas i enlighet
med sitt syfte, vore den nämligen inriktad uteslutande på valutadumping.
Men det nu skapade begreppet valutadumping är så svårkonstaterbart,
att det är högst tvivelaktigt, om man därvid som regel
skall lyckas träffa ens tillnärmelsevis rätt. Det är sålunda endast en
sådan abnormitet i växelkurserna, som beror av börjande depreciering
av den främmande statens valuta, som får tagas i betraktande. Om
växelkursernas abnorma läge i stället, beror av bl. a. en appreciering av
vår egen valuta, exempelvis genom ökning av utländska kapitalplaceringar
i vårt land, så får denna enligt förslaget icke föranleda några åtgärder.
När man nu känner, vilka svårigheter det möter att blott fastställa tillvaron
och omfattningen av utländska kapitalplaceringar i Sverige, vilka
ofta ske under svenskars namn, och sedan betänker, att dessa till existens
36
och omfattning okända faktorers ännu mera okända inverkan på växelkurserna
dessutom måste tagas i betraktande, så inses utan vidare utsiktslösheten
av att bestämmelserna skola kunna fungera. Och detta är
även i sak en särdeles betänklig situation, därför att hela systemet icke
utan lagbrott kan tillämpas, om växelkursernas abnorma ställning har
den nu senast angivna orsaken. Praktiskt är i varje fall icke ett sådant
lagarbete.
Det torde kunna ifrågasättas, om det icke hade varit mer välbetänkt
att under sådana förhållanden uppgiva tanken på lagstiftning särskilt mot
valutadumping och i stället över huvud taget ingripa mot verkningarna
av växelkurser, som icke stå i rätt förhållande till prisnivåerna. Det
tillkommer dock icke reservanterna, som finna skälen även emot en sådan
lagstiftning starkare än de motsatta, att göra förslag härom; men att den
skulle undgå några av det nuvarande förslagets praktiska olägenheter, lär
ej kunna förnekas.
Den svaghet, som utmärker systemet i dess helhet, ter sig något olika,
i den mån det ena eller det andra av de två föreslagna alternativen
skall komma till användning. Valutaavgifterna skulle ha det företräde,
som ligger i att icke lämna utrymme för godtycke eller misstag vid behandling
av de särskilda näringsidkarna, i det att handeln skulle vara
fri för var och en mot erläggande av de, visserligen växlande belopp,
som bleve bestämda. Men däremot torde valutaavgifterna knappast ens i
den skickligaste myndighets hand kunna ens tillnärmelsevis träffa det
rätta. Så som växelkurser och utlandspriser f. n. fluktuera, blir det
sannolikt ren lyckträff, om man når sitt avsedda mål. Redan under
förberedelsearbetet har man att räkna med dylika växlingar, som kunna
göra det fattade beslutet föråldrat, innan det ännu trätt i kraft. Vill
man sedan upprätthålla avgiftsbeloppet någon rimlig tid, träffas systemet
av alla förändringar, som inträda efter dess utfärdande. Detta om det
första alternativet.
Vid det andra alternativet eller importförbud med licensavgifter skulle
man åter ha i sin makt att genom växlingar i licensgivningens omfångreglera
inverkan på det inhemska näringslivet och utan nytt principbeslut
kunna förstärka eller försvaga den vall, som rests emot importen.
Men därför skulle också statens förmåga att rätt avväga tillgången av
varan genom dess omhänderhavande av importen få en utslagsgivande
karaktär vid prissättningen. Att staten även med tillgång till biträde
från enskilda fackmän skulle äga förmåga att rätt fylla detta värv så,
att icke vare sig konsumenterna eller den industri, som vore avsedd att
skyddas, komme till korta, synes i högsta grad osannolikt. Erfarenheten
från kriget rörande olägenheterna icke minst i moraliskt hänseende av en
dylik lagstiftning och svårigheterna att göra den effektiv synes vara av
den art, att redan av detta skäl tanken på införande av importförbud
37
hade bort övergivas. Rent tekniskt sett kräver även importförbud med
ty åtföljande licenser eu ännu större och dyrbarare organisation än valutaavgifter.
Vid införandet av de senare skulle nämligen valutanämndens
åtgörande inskränka sig till att vidtaga det visserligen högst invecklade
och svåra bestämmandet av tullsatsernas höjd, under det att handhavandet
av bestämmelserna skulle ankomma på de vanliga tullmyndigheterna. I
det förra fallet däremot eller med importförbud och licensgivning finge
valutanämnden även till uppgift att i de särskilda fallen bestämma importens
storlek i förhållande till det antagliga behovet samt avgiva yttrande
rörande de inkomna ansökningarna om införseltillstånd. Då bestämmandet
av de avgifter, som skulle erläggas för rätten att införa
varor, kom me att i realiteten sammanfalla med beräknandet av differentialtullar,
skulle nämndens arbetsbörda således komma att i mycket hög grad
ökas, varigenom ett synnerligen talrikt kansli redan av detta skäl skulle
behöva anställas. Importregleringen bleve därför säkerligen ännu mindre
än valutaavgifterna i stånd att lända näringslivet till verklig .hjälp.
Man har visserligen velat motivera importförbudets behövlighet för
Sverige därmed, att valutaavgifter skulle kunna komma att bliva overksamma,
för den händelse deras påläggande helt enkelt föranledde det
valutadumpande landet att ytterligare sänka sina priser för att därigenom
eventuellt få import till Sverige. Utan tvivel är detta en tänkbar möjlighet,
men konsekvensen av den intagna ståndpunkten måste beaktas.
Den förutsätter nämligen uppenbart, att valutaavgifterna icke få sättas
tillräckligt högt; ty så snart avgifterna höjas efter behov kommer man förr
eller senare till den punkt, där det valutadumpande landet icke utan privatekonomisk
förlust för exportörerna själva kan skicka varor till Sverige,
och då upphör handeln givetvis genast. Så betraktat innebär argumentet
därför helt enkelt, att den sexdubbling av tullen, som förslaget innebär,
kan komma att visa sig otillräcklig; och i stället för att öppet angiva
behovet av ett ännu starkare skydd anser man sig då böra gå importförbudsvägen.
Men tydligen är detta endast att dölja vad som sker, ty
importförbudet verkar då som en valutaavgift på mer än 500 %.
Yad som nu framhållits i fråga om importförbudens olämplighet vid
sidan av valutaavgifter ändrar emellertid intet i reservanternas redan
uttryckta fasta förvissning, att båda de föreslagna åtgärderna skulle komma
att medföra mer skada än gagn.
Såväl vid valutaavgifter som än mer vid importförbud torde en oundgänglig
följd av åtgärden bliva en förstärkning av de inhemska monopolbildningarna.
Yad som företrädesvis håller dessa i schack är nämligen
under alla förhållanden den fria importen; intet annat kan varaktigt
skydda konsumenterna mot monopolistiska övergrepp. Men därtill kommer
vidare, att själva statsingripandet så gott som alltid är ägnat att
ge monopolbildningarna ett särskilt stöd, och den utveckling dessa tagit
38
pa senare ar saväl här som annorstädes sammanhänger sålunda på det
närmaste just med krigstidens statsingripande. Staten söker alltid vid
sin behandling av det för densamma mer eller mindre obekanta näringslivet
hjälp och stöd hos dess egna bildningar och ger därför dessa en
ryggrad, en hel- eller halvofficiell ställning, som ofantligt stärker deras
makt. Av kommitténs utlåtande framgår, att den också tänkt sig en
dylik konsekvens. Ingen som vill tänka sig in i sammanhanget torde
exempelvis betvivla, att kvarntrustens nuvarande maktställning på det
närmaste sammanhänger med den uppgift staten tilldelat densamma under
och efter kriget.
Såsom redan antytts, blir denna'' verkan efter all beräkning starkast
under förutsättning av importförbud med licenser. Ty det torde vara
praktiskt uteslutet att pa något förnuftigt sätt fördela licensgivningen
utan hjälp av aftärslivets egna organ; och dessa sammanslutningar bliva
därmed i verkligheten herrar över importens fördelning samt därmed
över alla de näringsidkare, som verka eller önska verka på det ifrågavarande
området. Man skulle nästan kunna säga, att ju mer friktionslöst
detta system fungerar, desto mer övertygad kan man vara, att det
lågt en fast grund för monopolorganisationer, som inga trustkommissioner
eller andra ingripanden från statens sida skola förmå rubba.
I den del, vari det föreliggande förslaget hittills berörts, har det likväl
åtminstone förtjänsten att lämna det inre näringslivet fritt, sedan
spärrningen emot import kommit till stånd. Av kommitténs förslag till
betänkande framgår emellertid, att man icke tänkt sig kunna bliva stående
ens därvid, utan räknat med möjligheten av direkt ingrepp i det
inre näringslivet genom prisreglerande åtgärder. Även sedan varorna
tillverkats eller importerats på de villkor importregleringen möjliggjort,
skola de alltså eventuellt bliva föremål för fortsatt statsingripande. Verkan
härav blir givetvis en ytterligare skärpning av alla de redan framhållna
olägenheterna. Så till vida torde den ifrågavarande påpekningen i betänkandet
vara fullt berättigad, som (valutaavgifterna och) importförbuden
säkerligen komma att leda till olyckliga resultat; men slutsatsen härur
synes icke vara, att man ovanpa dem skall lägga ytterligare en ny reglering,
om vars lyckligare resultat man intet vet, utan att hela den ifrågavarande
vägen medför större skada än gagn.
Till de nu berörda, i viss man inre svårigheterna komma sedan de
yttre. Dessa följa av att man asyftar ingripande emot importen från
vissa särskilda länder och till följd därav maste företaga en prövning av
varornas ursprung. Även härvid är läget nu ojämförligt svårare än
under kriget. De maktmedel, som havens behärskare då hade till sitt
förfogande, tvungo alla neutrala länder, vid straff av att lida brist på oumbärliga
varor, till en ytterst pinsam och ingående kontroll med varornas
ursprung. Men därav följer ingalunda, att alla länder nu skulle vara
39
villiga att underkasta sig motsvarande besvär på grund av en svensk
förordning. Man torde till och med nödgas påstå, att Sverige skulle få
svårare att uppnå efterlevnad av sina bestämmelser i detta hänseende
än som nu är fallet i fråga om andra, större och mäktigare länder.
Uppgiften försvåras särskilt och i hög grad genom den ändring, i
handelns riktning, som måste väntas bliva en följd av att varor från
ett visst land få särskilda straff tullar sig pålagda eller — än mer —
bliva importförbjudna. Varorna komma nämligen då att övergå till det
eller de inringade ländernas grannländer för att därifrån överföras till
vårt land. Man torde också nödgas räkna med att varorna i icke fullt
färdigt skick komma att överföras till de ifrågavarande grannländerna
och att en i och för sig betydelselös sammansättningsindustri där uppstår.
enbart med syfte att kringgå de nya lagbestämmelserna. Om man
tänker på exempelvis vissa slag av korta varor liksom pa fordon, maskiner
och andra metallvaror, vore detta säkerligen en mycket enkel sak.
Såsom skydd häremot ingår i förslaget bestämmelsen om ursprungsbevis,
och på dess effektivitet hänger, vilka medel man äger till att
förekomma en dylik utveckling. Till en början beror saken därvid, såsom
redan antytts, på villigheten, ansvarskänslan och intresset hos de
till stor del utländska myndigheter och korporationer, till vilkas hjälp
man är hänvisad. För- den händelse det gäller att bestämma, om en vara
helt och hållet härstammar från det ifrågavarande “ grannlandet “, blir
saken visserligen enkel nog; men svårigheterna uppstå, när det gäller
varor, som till större eller mindre del härstamma från andra länder och
då eventuellt från de “inringade" länderna. Enligt det nu utarbetade
förslaget till ursprungsbevis, som visserligen rimligt nog vid behov skall
kunna ändras av Kungl. Maj:t, blir det avgörande säkerligen i flertalet
fall, huruvida varan kommer att förklaras framställd “till övervägande
del“ av materialier från vad som här kallats grannlandet; och även reservanterna
äro ur stånd att finna någon framkomlig bättre väg. Men
tydligen är man därvid helt och hållet överlämnad åt de ifrågavarande
myndigheternas godtycke eller omdömesförmåga vid tolkningen av det
ifrågavarande uttrycket. För den händelse dessa myndigheter då icke
anse sig i stånd att avge en sådan deklaration, torde prövningen i verkligheten
komma att ligga hos de svenska tullmyndigheterna; och de bevis,
som då skulle komma att erfordras, bleve sannolikt sa svara att
förebringa, att alla dylika varor komme att falla under valutaavgift
(respektive högsta valutaavgift) eller importförbud.
Till vad som nu sagts komma sedan många olägenheter, vilka emellertid
äro så utförligt framhållna i kommitténs tidigare, enhälliga betänkande
om differentialtullar, att de icke nu behöva upprepas. Svårigheterna
för exportindustrien har kommittén endast i mycket ringa grad kunnat
avhjälpa genom ett restitutionsförfarande, som i intet hänseende mot
-
40
väger fördyringen av denna industris inhemska material. Den tröst man
i detta sammanhang synes vara böjd att söka däri, att exportindustrierna
samtidigt arbeta för inhemsk avsättning, kunna åtminstone reservanterna
icke finna. Utvecklingen kommer nämligen att leda till en allt starkare
omläggning av vårt näringsliv från avsättning på utlandet av vad vi
med största fördel kunna producera, till en produktionsriktning, som för
oss är mindre nationalekonomiskt lönande.
Av det föregående följer, att de förhoppningar på det nu föreslagna
lagarbetet, man på vissa håll synes göra sig i fråga om gynnsam återverkan
pa arbetslösheten, enligt reservanternas mening ha små utsikter
att ga i uppfyllelse. Att sålunda exempelvis olägenheterna hos en riktning
hos arbetslöshetspolitiken, som i sig själv vore alltför betungande
för statsfinanserna eller ett hinder för arbetskraftens återströmning till
dess normala uppgifter, skulle kunna bliva mindre kännbara på detta
sätt, förefaller knappast ens tänkbart.
En annan sak är, att arbetslösheten av andra skäl skulle kunna tänkas
hava kulminerat och en förbättring snart vara förestående. Reservanterna
tilltro sig icke förmåga av en dylik konjunkturbedömning och
gilla därför kommitténs återhållsamhet i fråga om förutsägelser på denna
punkt. Men det är oförnekligt, att tron på ett redan inträtt eller omedelbart
förestående konjunkturskifte är tämligen allmänt gängse i både
Förenta Staterna och England; och i den mån depressionen beror av
psykiska företeelser, blir själva denna nyuppståndna optimism i sig själv
eu faktor till förbättring. I den mån så är fallet, skulle även behovet
av en lagstiftning av nu ifrågavarande slag vara mindre än man har velat
antaga, ty den skulle i så fall kanske ej ens hinna träda i kraft före
omslaget. Därav följer å andra sidan icke, att den icke skulle komma
att tillämpas även i detta fall.
Såsom moment vid sidan av detta tillkommer, att produktions- och avsättningsmöjligheterna
från de valutadumpande ländernas sida enligt
mangas uppfattning betydligt försvagats under de senaste månaderna.
Det ligger också i själva valutadumpingens natur, såsom bl. a. framgar
av professor David sons utredning, att den på detta sätt måste upphäva
sig själv. Vad det gäller är särskilt den tilltagande svårigheten att
importera råvaror till de av de abnormt höga utländska kurserna skapade
priserna, en svårighet som måste sprida sig till allt flere områden.
Reservanterna vilja dock ej lägga huvudvikten vid någondera av de
två senast berörda momenten, då enligt deras uppfattning det ifrågavarande
medlet skulle göra mera skada än gagn, även om den olägenhet
det gäller att bekämpa i sig själv skulle förbli obestridlig.
Reservanterna hava slutligen i sin kritik av kommitténs förslag lämnat
åsido fragan, i vad mån konstitutionella betänkligheter till äventyrs
41
kunna göras gällande emot att bestämmanderätten över tullarnas höjd till
stor del skulle komma att läggas i Kungl. Maj:ts hand.
På anförda grunder ha reservanterna velat hemställa, att kommittén
hos Kungl. Maj:t skulle anmäla, att den anser det utarbetade förslaget
till beredskapslagstiftning om åtgärder till skydd mot valutadumping icke
vara av beskaffenhet att böra föreläggas årets riksdag*.
av herr ENGBERG, som biträtt det i herr Heckschers m. fl:s reservation
framställda yrkandet och i allt väsentligt de delar av dettas motivering,
som rikta en direkt kritik mot det föreliggande kommittéförslaget
; samt
av herr NILSSON, som i huvudsak anslutit sig till herr Heckschers
m. flis reservation.
T -
/
Bilaga i
KORTFATTAD ÖVERSIKT AV DEN EKONOMISKA
KONJUNKTURUTVECKLINGEN SEDAN 1920
PÅ UPPDRAG AV TULL- OCH TRAKTATKOMMITTÉN
UTARBETAD AV
OLOF EDSTRÖM
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kap. 1. Produktionen .. ..
Kap. 2. Arbetsmarknaden
Kap. 3. Utrikeshandeln ..
Kap. 4. Transportväsendet
Kap. 5. Prisrörelsen .. ..
Sid.
45
52
67
74
78
»
45
Kap. I. Produktionen.
Högkonjunkturen under krigsåren gav som bekant uppiiov till en betydande
industriell expansion i vårt land. Expansionen tog sig dock
mera uttryck i en ökning av produktionsmedlen inom ett flertal industrigrenar
än uti en ökning av själva varuproduktionen. Visserligen är det
mycket antagligt, att industriproduktionen under åren 1915 och 1916
till volymen varit större än under normalåret 1913. Däremot torde den
under 1917 och 1918 hava varit avsevärt mindre än sistnämnda år,
närmast på grund av den under krigets senare skede rådande svåra råvarubristen.
Hur stor produktionsminskningen varit, låter sig utan närmare
undersökning icke avgöra. Uppskattningsvis torde den kunna fixeras
till 20 å 25 % för år 1918 och något mindre för år 1917. Dessa siffror
äro emellertid mycket osäkra.
Även efter fredsinbrottet uppvisar den svenska industriproduktionen
trots relativt god råvarutillgång och i stort sett gynnsamma avsättningsmöjligheter
en tillbakagång i jämförelse med år 1913. Att på ett något
så när tillfredsställande sätt påvisa denna tillbakagång intill 1921 torde
icke vara förenat med större vanskligheter.
I vidstående tabell 1 hava relationstal sammanställts rörande storleken
av produktionen inom ett antal viktigare varugrupper åren 1913 och
1919—-21. Det bör anmärkas, att sådana varugrupper icke medtagits,
vilkas produktion redovisas efter värde i industristatistiken.
Året 1913 har valts för att beteckna produktionens läge under normala
förhållanden och åren 1919—20 för att belysa ställningen under
den uppåtgående efterkrigskonjunkturen.
Vid en granskning av tabellens siffror faller särskilt i ögonen den betydande
produktionsminskningen för järn och stål. Produktionskvantiteterna
härav 1919—21, jämförda med’ motsvarande 1913, peka oförtydbart
hän på att efterkrigstidens högkonjunktur gjort sig föga bemärkt
på detta område. I själva verket inträdde en lågkonjunktur för denna
industrigren redan i början av 1918, och under den tid, som sedan förflutit,
har läget varit mycket bekymmersamt.
Men även andra produktionsgrenar hava, särskilt för år 1919, att
uppvisa betydande produktionsminskningar. Däribland må blott fram
-
Sverige.
Tab. 1. Produktionen av vissa viktigare varuslag åren 1913 och 1919—21.
Kvantitets- |
1913 |
J919 |
1920 |
1921 |
||||
grund |
Kvantitet |
Index |
Kvantitet |
Index |
Kvantite |
Index |
Index |
|
Järnmalm .................. |
1 000 ton |
7 476 |
100 |
4 981 |
67 |
4 519 |
61 |
|
Tackjärn..................... |
Ton |
730 257 |
100 |
495 980 |
68 |
472 550 |
65 |
42 |
Smältstycken och rå- |
||||||||
stänger .................. |
» |
158 472 |
100 |
63 629 |
40 |
60 516 |
38 |
16 |
Göt samt smidbart gjut- |
||||||||
gods ..................... |
» |
590 887 |
100 |
491 266 |
83 |
437 474 |
74 |
|
Därav Bessemer- och |
||||||||
Thomasgöt............... |
> |
115 839 |
100 |
57 593 |
50 |
53 340 |
46 |
35 |
^Raffinad- och elektolyt- |
||||||||
koppar .................. |
4 215 |
100 |
4 030 |
96 |
1 627 |
39 |
30 |
|
Smitt- och varmvalsat |
||||||||
jäfn och stål............ |
857 752 |
100 |
656 233 |
77 |
610 368 |
71 |
30 |
|
Gjutgods (efter tackjärns |
||||||||
omsmältning) ......... |
145 782 |
100 |
130 021 |
89 |
125 619 |
86 |
_ |
|
Metallgjutgods............ |
2 902 |
100 |
2 456 |
85 |
3 041 |
105 |
_ |
|
Annanmetallmanufaktur |
||||||||
(plåt, rör, tråd, skenor, |
||||||||
kablar) .................. |
> |
10 326 |
100 |
18 965 |
184 |
20 907 |
203 |
— |
Stenkol ..................... |
363 965 |
100 |
429 267 |
118 |
439 584 |
121 |
100 |
|
Buteljer..................... |
» |
30 243 |
100 |
16 740 |
55 |
23 298 |
77 |
60 |
Fönsterglas ............... |
» |
9 712 |
100 |
7 990 |
82 |
8 041 |
83 |
25 |
Trävaror, såg och hyvl. |
1 000 kbm |
7 810 |
100 |
7 184 |
92 |
7 926 |
102 |
60 1 |
Pappersmassa (torr vikt) |
1 000 ton |
1 187 |
100 |
949 |
80 |
1298 |
109 |
60 |
Papp ........................ |
» |
48 591 |
100 |
52 439 |
108 |
61 752 |
127 |
— |
Papper ..................... |
» |
284 365 |
100 |
229 227 |
81 |
338 321 |
119 |
— |
Kvarnprodukter ......... |
» |
621 097 |
100 |
534350 |
86 |
510 218 |
82 |
— |
Garn och tråd ............ |
» |
38 495 |
100 |
26 254 |
68 |
28 602 |
74 |
50 å 60 |
Vävnader (alla slag) ... |
> |
28 268 |
100 |
17 387 |
62 |
21 906 |
78 |
50 å 60 |
Sul- och bindsulläder... |
» |
7 900 |
100 |
6 973 |
88 |
8 245 |
104 |
— |
Skodon av läder ......... |
1 000 par |
5 862 |
100 |
4 455 |
76 |
6 860 |
117 |
85 |
Färger och fernissor ... |
Ton |
7 097 |
100 |
5 221 |
74 |
9 021 |
127 |
— |
Oljor och fett, icke mat- |
||||||||
nyttiga .................. |
14 251 |
100 |
13 558 |
95 |
18 378 |
129 |
— |
|
Såpa, tvål m. m.......... |
Ö8 748 |
100 |
28 462 |
99 |
26 079 |
91 |
80 |
|
Konstgjorda gödnings- |
||||||||
ämnen..................... |
» |
266 413 |
100 |
206 187 |
77 |
257 894 |
97 |
60 |
Träkol ..................... |
1 000 hl |
14 014 |
100 |
10 113 |
72 |
10 921 |
78 |
_ |
Försåld el. energi (kon- |
||||||||
sum.) ..................... |
1 000 kwt |
710139 |
100 |
1 229 984 |
173 |
1 404 526 |
198 |
— |
D:o (återförs.) ............ |
» |
142 823 |
100 |
469 466 |
329 |
481 724 |
337 |
— |
Kolgas ..................... |
1 000 kbm |
87 613 |
100 |
94 422 |
108 |
98 951 |
113 |
— |
1 Siffran baserad på uppgifter över tillverkningen vid exportsågverken.
hallas sadana industrier som textil-, glas-, läder- och skoindustrierna samt,
ehuru i mindre mån, trävara-, fappersmasse- och pappersindustrierna. De
tre sistnämnda uppvisa emellertid för år 1920 en högst väsentlig produktionsökning
— med 1913 allt fortfarande som jämförelseår.
Uppgifterna rörande produktionsminskningen för år 1921 äro givetvis
sparsamma och därtill mycket approximativa. De angiva samt och synnerligen
en kraftig produktionsminskning. För järnprodukter är produktionsminskningen,
med 1913 som jämförelseår, c:a 60 ä 70 X, för trä
-
47
varor och pappersmassa c:a 40 %, för textilvaror över huvud c:a 40 a
50 % och för skodon c:a 15 %. Stenkolsproduktionen har i jämförelse
med året 1913 icke undergått minskning; däremot uppvisar fönsterglasoch
kopparproduktionen en minskning med omkring tre fjärdedelar av
1913 års motsvarande produktion.
*
Värdet av den totala industriproduktionen utgjorde år 1913 enligt den
officiella industristatistiken 2 163 milj. kr. år 1919 enligt samma statistik
5 618 milj. kr. och år 1920 6 990 milj. kr. För år 1921 saknas siffror.
En jämförelse mellan de olika årens värdesiffror giver likväl föga ledning
för bedömande av produktionens utveckling under ifrågavarande år. Hänsyn
måste nämligen tagas till penningvärdets fall.
Med ledning av de i nämnda tabell upptagna varugrupperna, vilka
representera omkring 60 % av den totala industriproduktionen, hava försök
gjorts att bestämma storleken av 1919 och 1920 års produktion i
förhållande till produktionen år 1913. Det sistnämnda årets varuvärden
hava därvid fått tjäna som utgångspunkt. För att emellertid, förenkla
räkneoperationen hava för de särskilda varugrupperna genomsnittspriser
uträknats på basis av de i statistiken upptagna totalvärdena för respektive
varugrupper år 1913. Härav följer, att hänsyn icke tagits till
de många i varje varugrupp ingående specialiteterna med deras sinsemellan
olika priser. Den tillämpade beräkningsgrunden är som inses
långt ifrån tillfredsställande, men torde i allt fall vara användbar, då
det såsom bär blott gäller att åstadkomma en överslagsberäkning.
Det i industristatistiken redovisade produktionsvärdet för de i tabellen
uti 1913 års kolumn upptagna varuslagen utgjorde 1 249 milj. kr. Motsvarande
värden för de uti 1919 —1920 års kolumner upptagna varugrupperna,
uträknade efter 1913 års priser enligt ovan angiven beräkningsgrund,
belöpa sig till 1 056 resp. 1 176 milj. kr.
Av de anförda siffrorna framgår, att industriproduktionen under åren
1919 —1920 varit mindre än under år 1913. Procentuellt utgör minskningen
för år 1919 15.4 % och för år 1920 5.8 %1.
De anförda talen giva icke uttryck för den totala industriproduktionens
förändringar utan såsom nämnts för blott 60 % av densamma.
Produktionens omfattning 1921 kan ännu icke med någon större grad
av tillförlitlighet beräknas. De uppgifter härom, som återfinnas i förutberörda
tabell, giva emellertid vid handen, att produktionen inom mera
betydande industrigrenar rört sig mellan en tredjedel och två tredjedelar
av normalproduktionen.
1 Ehuru det kan antagas, att sistnämnda procenttal ligger inom »medelfelets» marginal,
har det icke desto mindre medtagits för att angiva det siffermässiga resultatet av de gjorda
beräkningarna.
48
De i det föregående lämnade uppgifterna peka rätt tydligt hän på,
att industriproduktionen efter kriget understigit förkrigsproduktionen, sådan
denna representeras av 1913 års siffror.
Trots detta har emellertid antalet inom industrien sysselsatta arbetare
ökats efter kriget. Detta antal, som år 1913 enligt industristatistiken
uppgick till 361 000, hade 1919 stigit till 393 000, alltså företett en
ökning med nära 10 %. För 1920 och 1921 saknas ännu säkra uppgifter.
Dock torde arbetarantalet inom industrien 1920 ha belöpt sig
till ett eller annat tiotusental mer än under 1919. 1 Från 1921 års
abnorma förhållanden torde helt kunna bortses.
Den inom industrien för omedelbar drift av maskiner och apparater
använda drivkraften åter uppgick 1913 till sammanlagt 895 303 eif. hkr
och 1919 till 1 306 509. 2 Den använda primära drivkraften belöpte sig
1913 till 1 138 904 och 1919 1 641 915 eff. hkr. I det förra fallet var
ökningen omkring 40 X, i det senare 44 X.
Huru tillväxten av dels arbetarantalet, dels den använda drivkraften
inom de särskilda industrigrupperna gestaltat sig framgår av efterföljande
tabeller.
Tab. 2. Vid industrianläggningarna sysselsatta arbetare vissa år.
Grupp |
1913 |
1918 |
1919 |
1. Malmbrytning och metallindustri .................................... |
110 651 |
139 750 |
134 714 |
2. Jord- och stenindustri ................................................... |
44 189 |
39 911 |
39 720 |
3. Träindustri .................................................................. |
57 680 |
56 542 |
59 160 |
4. Pappers- och grafisk industri.......................................... |
37 285 |
42 550 |
43 927 |
5. Livsmedelsindustri......................................................... |
35 868 |
33 398 |
37 252 |
0. Textil- och beklädnadsindustri ....................................... |
43 755 |
35 216 |
39 963 |
7. Läder-, bår- o. gummivaruindustri.................................... |
12 835 |
13 406 |
14 235 |
8. Kemisk-teknisk industri ................................................ |
14 398 |
18 147 |
17 441 |
9. Kraft-, belysnings- och vattenverk ................................. |
4 083 |
6 360 |
6 499 |
Summa |
360 744 |
385 280 |
392 911 |
Vad först beträffar arbetarantalet, är att observera, att detsamma år
1919 i jämförelse med 1913 uppvisar ökning för samtliga industrigrupper
med undantag av jord- och stenindustri- samt textil- och beklädnadsindustrigrupperna.
Den största ökningen, om också icke relativt,
har malmbrytnings- och metallindustrigruppen att uppvisa. För denna
grupp redovisades 1913 ett arbetarantal av något över 110 000; år
1918 hade antalet ökats till över 139 000 för att under 1919 emellertid
nedgå till omkring 135 000.
Den kraftigaste ökningen inom de särskilda industrierna inom sistnämnda
grupp kommer på mekaniska verkstäder och skeppsvarv samt
på fabriker för elektriska maskiner, apparater och ledningar. Sålunda * *
1 Sedan ovanstående skrivits och. uppsatts, hava uppgifter för år 1990 blivit tillgängliga,
enligt vilka arbetarantalet utgjort 417 381.
* För år 1920 1 358 752 eff. bkr.
»
49
hava mekaniska verkstäder och skeppsvarv ökat arbetarantalet från 46 501
år 1913 till 65 215 år 1919, alltså med över 40 Ungefär likartad,
procentuellt taget, är ökningen av arbetarstammen i fabriker för elektriska
maskiner, apparater och ledningar. År 1913 sysselsattes nämligen inom
denna industrigren 5 838 arbetare, år 1919 däremot nära 9 100.
Även i fråga om använd drivkraft är utvecklingen inom de respektive
industrigrupperna mycket oenhetlig, något som närmare framgår av tab. 3.
Tab. 3. Använd drivkraft vid de svenska industrianläggningarna.
(eff. Iller.)
A. För omedelbar drift av maskiner och apparater.
B. För drivande av elektricitetsgeneratorer.
1 9 |
1 3 |
1 9 |
1 8 |
1 9 |
1 9 |
|
A. |
B. |
A. |
B. |
A. |
B. |
|
Malmbrytning och metallindustri ... |
260 759 |
104 645 |
434 125 |
174 335 |
451 464 |
171 993 |
1 Jord- och stenindustri.................. |
53 360 |
8 337 |
68 203 |
21 613 |
74 026 |
17 430 |
\ Träindustri ................................. |
126 754 |
17 899 |
168 964 |
24 577 |
183 734 |
27 390 |
Pappers- och grafisk industri......... |
263 661 |
84 217 |
323 848 |
135171 |
325 042 |
143 138 |
Livsmedelsindustri........................ |
91 892 |
11451 |
106 577 |
13 427 |
121 082 |
14 487 |
Textil- och beklädnadsindustri ...... |
58 103 |
20 013 |
68 106 |
15 129 |
74 272 |
19 908 |
Läder-, hår- och gummivaruindustri |
9 938 |
3 097 |
15 260 |
3 561 |
16 382 |
2 991 |
Kemisk-teknisk industri .............. |
19 278 |
28 701 |
33 911 |
34 326 |
37 989 |
35 965 |
Kraft-, belysnings- och vattenverk |
11 558 |
396 936 |
21 955 |
682 742 |
22 518 |
785 190 |
Summa |
895 303 |
675 296 |
1 240 949 |
1 104 881 |
1 306 509 |
1 218 492 |
*
Den nedgång i den industriella produktionens volym, som är utmärkande
för vårt land, och för vilken i det föregående är redogjort,
gäller givetvis i större eller mindre grad även främmande länder. Uppgifterna
härom äro emellertid sparsammare än för vårt lands vidkommande.
Såsom en mätare på den industriella och ekonomiska utvecklingen överhuvud
brukar man sedan gammalt betjäna sig av produktionen av stenkol,
järn och stål — fundamenterna för modern produktion. I tab. 4 har
en sammanställning gjorts av uppgifter rörande produktionen av nämnda
produkter i England och Förenta Staterna. Såsom jämförelseår ha, liksom
förut, valts åren 1913, 1920 och 1921. *
Ifråga om stenkolsproduktionen redovisar statistiken för Englands vidkommande
en nedgång under år 1920 (1913 jämförelseår) med omkring
20 % och under år 1921 med omkring 50 %. Nedgången har givetvis
blivit särskilt markerad genom den under våren 1921 rådande långvariga
kolgruvestrejken. En återhämtning kan emellertid utläsas i produktionssiffrorna
för oktober—december 1921 samt för första kvartalet i år.
I Förenta Staterna ökades kolbrytningen högst väsentligt under den
europeiska kolbristen. Kolproduktionens månadsmedeltal för år 1920 låg
13 % över samma medeltal för år 1913. Däremot redovisades för år
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1. samt. 225 käft. (Nr 259.)
England
och V. S. A.
4
50
Tal). 4. Produktionen av stenkol, tackjärn och st&l.1
E |
n g 1 |
and |
U. S. A. |
||||||||||
Stenkol |
Tackjärn |
Stål |
Stenkol |
Tackjärn |
Stål |
||||||||
Kela- |
Rela- |
Rela- |
Rela- |
Rela- |
Rela- |
||||||||
1 000 |
tiva |
1 000 |
tiva |
1 000 |
tiva |
1 000 |
tiva |
1 000 |
tiva |
1 000 |
tiva |
||
ton |
tal |
ton |
tal |
ton |
tal |
ton |
tal |
ton |
tal |
ton |
tal |
||
Månadsmedeltal |
1913 |
24 342 |
100 |
869 |
100 |
659 |
100 |
43100 |
100 |
2 623 |
100 |
2 651 |
100 |
1920 |
19 402 |
79.7 |
678 |
78.0 |
767 |
116.4 |
48 825 |
113.3 |
3 084 |
117.6 |
3 568 |
134.6 |
|
» |
1921 |
13 760 |
56.5 |
221 |
25.4 |
307 |
45.1 |
38 090 |
88.4 |
1400 |
53.8 |
1 692 |
63.s |
Oktober |
1921 |
317 251 |
70.9 |
239 |
28.0 |
412 |
62.5 |
47 382 |
109.9 |
1260 |
48.0 |
1951 |
73.6 |
November |
1921 |
318 174 |
74.7 |
276 |
31.8 |
450 |
68.3 |
39 587 |
91.8 |
1438 |
54.8 |
2 003 |
75.6 |
December |
1921 |
322 973 |
94.4 |
279 |
32.1 |
387 |
58.7 |
33 529 |
77.8 |
1 675 |
63.9 |
1722 |
65 |
Januari |
1922 |
U7 990 |
73.9 |
293 |
33.7 |
333 |
50.5 |
40 468 |
93.9 |
1665 |
63.5 |
1922 |
72.5 |
Februari |
1922 |
319 763 |
81.2 |
305 |
35.1 |
422 |
64 |
— |
— |
1666 |
63.5 |
1 768 |
66.7 |
Mars |
1922 |
319 921 |
81.8 |
395 |
45.5 |
558 |
84.7 |
— |
— |
2 067 |
78.8 |
— |
— |
1 Ur Monthly Bulletin of Statistics t. o. m. januari 1922, därefter ur Ekonomisk översikt
aprilkomplementet.
3 Avser 4 veckor.
3 » 5 »
1921 ett månadsmedeltal, som ligger 12 % under motsvarande för år
1913. Liksom i England förmärkes emellertid en ökning av stenkolsproduktionen
under årets sista månader.
Beträffande därefter tackjärnsproduktionen, uppgick densamma i England
år 1920 till blott 78% av 1913 års produktion. År 1921 uppvisar
en ytterligare nedgång. Under sistnämnda år utgjorde tackjärnsproduktionen
endast 25.4 % av normalproduktionen (1913). En stigande tendens
är emellertid skönjbar från och med oktober 1921.
Den industriella aktiviteten i Förenta Staterna efter kriget tog sig
bl. a. uttryck i en stegring av tackjärnsproduktionen. Eör 1920 belöpte
sig denna stegring i jämförelse med 1913 till 18 %. Däremot förspordes
en kraftig tillbakagång under år 1921. Sistberörda år uppgick produktionen
allenast till något mer än hälften av normalproduktionen.
Stålproduktionen slutligen uppvisar såväl i England som Förenta Staterna
en väsentlig stegring under högkonjunkturåret 1920, i England
med 16.4 %, i Förenta Staterna med 34.6 %.
Till belysande av produktionsinskränkningen inom järnindustrien i
England må ytterligare anföras, att av det i England redovisade antalet
masugnar, till antalet 487, voro i december 1920 274 i drift, i november
1921 85 och i december samma år 77 eller föga mer än en sjundedel
(Labour Gazette, februari 1922). Till jämförelse med motsvarande svenska
förhållanden må nämnas, att enligt järnverksföreningens statistik voro
vid utgången av 1921 av 133 befintliga masugnar endast 22 i drift
eller. c:a en sjättedel.
Att göra en något så när tillförlitlig uppskattning av produktions -
51
minskningen överhuvud i England under år 1921 är mycket vanskligt.
Att den relativt taget icke varit så betydande som den svenska torde man
vara berättigad att sluta till, bl. a. av den omständigheten att relationstalen
för arbetslösheten varit betydligt lägre än motsvarande svenska.
Vad beträffar den allmänna produktionsminskningen i Förenta Staterna,
så innebära de siffror, som ur tillgängliga publikationer kunnat erhållas,
åtskilligt av intresse. Av en verkställd undersökning, vars resultat återgives
i novemberhäftet av den amerikanska tidskriften Monthly Review
of Credit and Business Conditions, utgiven av Federal Reserve Bank,
New York, framgår, att inom 13 utvalda industrier med utbredning
över hela unionen produktionsminskningen från produktionsmaximum 1919
—1920 till september 1921 uppgått till 26 % och från december 1914
till sistnämnda tidpunkt till 7 %. De anförda siffrorna äro i viss mån
ägnade att förvåna. I jämförelse med förkrigstidens produktion ter sig
alltså den nuvarande produktionsinskränkningen synnerligen blygsam.
Överraskande stor är däremot produktionsminskningen från toppunkten
av senaste högkonjunktur. Siffrorna giva vidare vid handen, att pro
-
duktionsutvidgningen i Förenta |
Staterna |
under kriget varit |
utomordent- |
ligt stor. |
|||
Tab. 5. Produktionsminskningen i Förenta Staterna. |
|||
Förändring från |
Förändring från |
||
TI . |
dec. 1914 till |
maximum till |
|
sept. 1921 |
sept. 1921 |
||
Bomullsindustrien................................. |
............ +n |
— i |
|
Blekerier, färgerier etc. inom bomullsindustrien....... |
............ + 6 |
— 5 |
|
Ylleindustrien .................................... |
.......... + 5 |
— 19 |
|
Skoindustrien...................................... |
............ + 3 |
— 18 |
|
Järn- och stålindustrien........................ |
.......... — 5 |
— 49 |
|
Trikåindustrien.................................... |
........... — 7 |
— 21 |
|
Pappersindustrien................................. |
............ — 8 |
- 33 |
|
Beklädnadsindustrien .......................... |
............ 12 |
— 20 |
|
Mekanisk industri................................. |
........... —12 |
— 46 |
|
Sidenindustrien.................................. |
............ —16 |
— 22 |
|
Läderindustrien.................................... |
........... — 20 |
— 35 |
|
Automobilindustrien.............................. |
........... — 20 |
— 54 |
|
Cigarrindustrien.................................... |
............ — 24 |
— 28 |
|
Samtliga industrier (vägt medeltal)......... |
........... — 7 |
— 26 |
|
Produktionsminskningen inom |
de särskilda industrierna |
redovisas i |
tab. 5. Av densamma kan utläsas, att lågkonjukturen varit synnerligen
kännbar inom järn- och stål- samt automobilindustrierna ävensom mekanisk
industri. Dessa industrier uppvisa en produktionsminskning med omkring
50 % från högkonjunkturen 1919 —1920. Mindre påverkade synas däremot
de olika textilindustrierna hava varit. Möjligen kan detta bero
därpå, att de förstnämnda industrierna i stor utsträckning producera för
världsmarknaden, de senare för hemmamarknaden.
52
Arbetslös
heten.
Sverige.
Kap. II. Arbetsmarknaden.
Hårdare än de flesta andra länder synes Sverige hava drabbats av den i
den industriella krisens spår följande arbetslösheten. Anledningen härtill
låter sig icke utan vidare påvisa, men torde i någon mån vara att söka
dels i för snabb utveckling av vissa industrier under krigsåren och dels
i den omständigheten, att vår industriproduktion i stort sett är inriktad
på framställning av föremål, som tjäna produktionen av fast kapital.
Dessa senare äro som bekant känsligare för konjunkturväxlingarna än
de egentliga konsumtionsföremålen.
Några säkra uppgifter rörande arbetslöshetens omfång i vårt land
i början av krisen förefinnas icke. Under våren 1921 uppskattades
antalet arbetslösa till omkring 60 000. Vid utgången av juli beräknades
detsamma hava stigit till 70 ä 80 000. Från och med oktober månad
äro uppgifterna mera exakta. Den 31 oktober redovisade sålunda
arbetslöshetskommissionen 96 000 arbetslösa, vilket antal under höstens
och vinterns lopp successive ökas. Den 30 november är antalet uppe i
117 000, den 31 december, då säsongsarbetslösheten jämväl börjar göra
sig gällande, uti 140 000 och i februari detta år i nära 160 000.
Sedan dess har en tillbakagång försports, orsakad företrädesvis av den
med vårens inträde ökade livaktigheten inom säsongyrkena.
Såsom framgår av de anförda siffrorna, har arbetslösheten hos oss
ända till februari detta år befunnit sig i oavbruten tillväxt. Detta är
karaktäristiskt för vårt land och för Schweiz. För övriga länder, där
arbetslösheten i början av 1921 ävenledes varit betydande, har likväl
tidvis under senare halvåret 1921 kunnat förmärkas en ingalunda
obetydlig nedgång i densamma. (Se tab. 6 sid. 55).
För samtliga fackförbund sammantagna utgjorde arbetslösheten i procent
av antalet till fackförbunden anslutna medlemmar, såsom framgår av
tabell 6, 4-4 % i december 1913, 15-8 % motsvarande månad 1920,
33-2 % i december 1921 och 35-6 % i januari 1922, den sistnämnda den
högsta arbetslöshetsprocent, som dittills såvitt bekant kunnat inregistreras
1
53
i vårt lands moderna ekonomiska historia. Beträffande arbetslösheten
inom de olika fackförbunden hänvisas till den av ekonomi sakkunniga
utgivna översikten för februari månad innevarande år.
Av tillgängliga uppgifter rörande utvecklingen av arbetslösheten inom
mera betydelsefulla industrigrenar må följande särskilt anföras.
Beträffande järnindustrien är att framhålla, att vid de för hemmamarknaden
producerande järnmalmgruvorna hade av det normala arbetarantalet
(c:a 4 600) den 1 april i år permitterats eller entledigats 67 %.
Motsvarande procentsiffra för den 1 april 1921 var 42. För de gruvor,
som producerade för exportmarknaden, var läget gynnsammare. De permitterades
och entledigades antal uppgick den 1 april 1922 till 26 %
av normalantalet (c:a 7 400) mot 18 % den 1 april 1921. Vid järnverken,
där normalt sysselsättas omkring 23 000 arbetare, har antalet
arbetslösa sedan mitten av år 1921 till början av innevarande år
varit i stort sett oförändrat samt hållit sig vid omkring 50 ä 55 % av
totalantalet arbetare. Under februari och mars har emellertid en svag
tendens till minskning av arbetslösheten gjort sig gällande; den 1 april
hade sålunda .arbetslösheten nedgått till 47 X av totalantalet arbetare.
Verkstadsindustrien har alltsedan krisens inträdande haft att uppvisa
stor arbetslöshet. Enligt inhämtade uppgifter hade den 31 december 1921
ej mindre än 55 % av de av uppgifterna berörda arbetarna, uppgående
den 1 september 1920 till omkring 60 000, permitterats och entledigats.
De per vecka vid förstnämnda tidpunkt utgjorda timverkena hade i jämförelse
med september 1920 minskats med 59 %. Enligt senast erhallna
rapporter hade den 1 april de arbetslösas antal ökats till 58 % och timverkena
minskats, från september 1920 räknat, med 60 %.
Inom sågverksindustrien är arbetslösheten alltjämt betydande. Enligt
tillgängliga uppgifter, avseende förhållandena den 1 januari innevarande
år, uppgick bland sågverksförbundets medlemmar de arbetslösas antal
till 55 % av den normala arbetsstyrkan (c:a 25 000). I jämförelse med
förhållandena under höstmånaderna, då trävaruskeppningarna voro rätt
livliga och arbetslöshetssiffran 36 k 40 X, innebar januariläget en märkbar
försämring.'' Sedan emellertid i början av aret ett antal norrländska
sågverk återupptagit driften, torde arbetslösheten ha gatt något tillbaka.
För närvarande råder som bekant lockout.
jfUrfihndustrien, som under större delen av föregående ar arbetat med
starkt reducerad arbetarstam, har mot slutet av aret kunnat öka driften
och arbetar för närvarande med i det närmaste full arbetsstyrka.
Det förefaller mycket antagligt, att bottenläget i avseende a arbetslösheten
nu nåtts och att, i motsats till vad som var fallet föregående
år, en förändring till det bättre med den inträdande våren skall göra
sig gällande. Här och var förspörjes också ett återupptagande av driften
i större eller mindre utsträckning. Huruvida denna ljusning kommer
54
att bli stadigvarande, är svårt att förutsäga. Emellertid får icke förglömmas,
att vår konjunkturutveckling (åtminstone under ett ordnat
penningsystem) är nära förbunden med och i mångt och mycket betingas
av konjunkturutvecklingen i de ledande industriländerna, främst därvid
Förenta Staterna och England. En återhämtning hos oss, som icke äger
motsvarighet inom de nämnda ländernas näringsliv, lärer därför knappast
kunna bliva vare sig mera djupgående eller långvarig. Av särskild
betydelse är det därför att lära känna lägesförändringarna på det ekonomiska
området uti de ifrågavarande länderna. I detta sammanhang är
det emellertid närmast fråga om produktionsinskränkningarna med därav
härflytande arbetslöshet.
Förenta Vad då till en början Förenta Staterna beträffar, är det förenat med
staterna, avsevärda svårigheter att erhålla en någorlunda klar uppfattning om där
företagna driftsinskränkningar. Då krisen var som kännbarast, beräknades
antalet arbetslösa, ehuru säkerligen med en viss överdrift, till omkring
9 miljoner. Denna siffra giver vid handen, att produktionsinskränkningarna
då måste hava varit högst betydande. Att märka är
emellertid, att det normalt brukar finnas en å två miljoner “arbetslösa1''
inom den amerikanska unionen. Därest den förutnämnda arbetslöshetssiffran
verkligen är riktig, något som ju dock kan sättas i fråga, förefaller
det som om Förenta Staterna skulle drabbats vida hårdare av
fredskrisen än något annat land, vårt eget icke undantaget.
Vissa försök att erhålla mått på arbetslöshetens nuvarande utbredning
i Förenta Staterna hava gjorts av därvarande myndigheter. Även om
de därvid framkomna resultaten lämna åtskilligt övrigt att önska, giva
de dock en ungefärlig bild av läget. I september 1921 beräknades enligt
rapporter från New York State Department of Labor antalet arbetslösa
fabriksarbetare i staten New York till omkring 25 % av det antal,
som sysselsattes i mars 1920, vid vilken tid driften var som
störst. Under september och oktober månad 1921 minskades arbetslösheten
något för att under de sista månaderna av året och början av
detta år hålla sig i stort sett oförändrad. Den omständigheten, att arbetslösheten
med vinterns inträde icke ökats, uttolkas så-som en avgjord
förbättring av läget på arbetsmarknaden. Man är emellertid knappast
berättigad att därav draga mera vittgående slutsatser. Utrikeshandeln
uppvisar nämligen allt fortfarande ogynnsamma siffror, i det exporten
de senaste månaderna gått betydligt tillbaka. Obestridligt torde emellertid
vara, att ökade behov för inlandsmarknaden gjort sig gällande,
särskilt inom sådana branscher som textil- och järnbranscherna.
England. Om de siffermässiga uppgifter rörande läget på arbetsmarknaden i
Förenta Staterna, som stå till buds, äro synnerligen magra och icke erbjuda
säkra bedömningsgrunder, så är förhållandet för Englands del i
detta avseende betydligt bättre.
55
Tab. 6. Arbetslösheten inom fackföreningarna i vissa länder.1
A: Antalet redovisade arbetare, i tusental.
B: Arbetslösa i procent av det redovisade arbetarantalet.
Slutet av |
Sverige, samtliga fackförbund |
England |
Belgien |
1 Tyskland 1 |
||||||
Fackt. |
För8äkr. |
|||||||||
A |
B |
A |
B |
A |
B |
A |
B |
A |
B |
|
1913 Juni ......... |
53 |
2.6 |
922 |
1.9 |
79 |
2.1 |
2 010 |
2.7 | |
||
December ... |
60 |
4.4 |
965 |
2.6 |
— |
— |
74 |
3.5 |
1980 |
4.8 j |
1 1920 Juni ......... |
126 |
3.4 |
1 603 |
1.2 |
— |
— |
— |
— |
5 600 |
3.9 |
December ... |
146 |
15.S |
1 535 |
6.1 |
11 900 |
5.8 |
546 |
17.4 |
5 664 |
4.1 |
1921 Januari ...... |
155 |
20.2 |
1587 |
6.9 |
12 000 |
8.2 |
609 |
19.3 |
5 751 |
4.5 |
Februari ... |
147 |
20.8 |
1 534 |
8.5 |
12 000 |
9.5 |
621 |
22.7 |
5 650 |
4.7 ! |
Mars ......... |
165 |
24.6 |
1 528 |
MO.o |
12 000 |
11.8 |
668 |
31.5 |
5 779 |
3.7 |
April ......... |
145 |
24.2 |
1539 |
2 17.6 |
12 000 |
15.0 |
617 |
31.2 |
5 510 |
3.9 |
Mai ......... |
144 |
25.3 |
1343 |
2 22.2 |
12 000 |
17.6 |
637 |
32.3 |
5 784 |
3.7 |
Juni ......... |
145 |
27.9 |
1279 |
2 23.1 |
12 200 |
17.8 |
669 |
22.9 |
5 841 |
3.0 |
Juli............ |
151 |
27.s |
1 385 |
16.7 |
12 200 |
14.85 |
688 |
21.4 |
5 753 |
2.6 : |
Augusti...... |
153 |
26.8 |
1420 |
16.3 |
12 200 |
13.1 |
738 |
21.7 |
5 680 |
2.2 |
September... |
154 |
26.2 |
1433 |
14.8 |
12 200 |
12.2 |
746 |
17.7 |
5 965 |
1.4 |
Oktober...... |
149 |
26.8 |
1 442 |
15.o |
12 200 |
12.8 |
748 |
13.6 |
5 960 |
i.2 j |
November... |
28.7 |
1433 |
15.9 |
11 900 |
15.7 |
755 |
13.9 |
— |
1.4 1 |
|
December ... |
33.2 |
— |
16.5 |
11900 |
16.2 |
— |
11.4 |
— |
1.6 |
|
1922 Januari...... |
— |
35.6 |
— |
16.S |
11 900 |
16.2 |
— |
11.2 |
— |
3.3 |
i • Februari ... |
i — |
; 32.1 |
— |
16.3 |
— |
15.7 |
— |
- . |
— |
2.7 |
4
1 Uppgifterna äro hämtade ur International Labour Review, februarihäftet, samt på, vissa
punkter kompletterade.
5 Kolgruvearbetare ej medräknade.
Arbetslösheten inom de engelska fackföreningarna har, såsom framgår
av ovanstående tabell, att uppvisa en mera betydande stegring först i
början av år 1921, vilken stegring fortsätter ända till mitten av sagda
år, då kulmen nås med 23.1 % av sammanlagda arbetarantalet. Därefter
skönjes en tillbakagång, som dock fram på hösten brytes. I
februari innevarande år är arbetslöshetssiffran 16.3 %, vilken, om ock
hög, dock ej uppgår till mer än hälften av motsvarande svenska.
Arbetslöshetskurvan för de enligt den engelska arbetslöshetslagen
vUnemployment Insurance Acts av 1920 och 1921) försäkrade arbetarna
visar i stort sett samma rörelse som den för fackföreningarna (se
tab. 6). Överensstämmelsen är slående särskilt för månaderna november
—januari, då arbetslösheten håller sig omkring 16 %. Sammanlagda
antalet arbetslösa, vilka i början av innevarande år på grund av ovannämnda
lag erhöllo understöd, uppgick till omkring 1.9 milj., därav
omkring 375 000 kvinnor. Vid samma tid åtnjöto omkring 300 000
arbetare understöd på grund av inskränkt arbetstid.
Arbetslösheten är givetvis olika inom olika fack. Mest betydande är
den vid järngruvorna samt vid järnverken och skeppsvarven. Vid järngruvorna
uppgick de arbetslösas antal i slutet av februari till inemot
hälften av arbetarstammen (46.1 %"), under det att vid järnverken och
56
skeppsvarven redovisades en arbetslöshet av omkring 35 % av arbetsstyrkan.
De resp. textilindustrierna uppvisa en arbetslöshet, växlande
mellan 10 och 18 %. Vid kolgruvorna är arbetslöshetsprocenten lägre
än man vågat föreställa sig, nämligen blott 9.4 %. Av tabell 7 att
döma är emellertid arbetslösheten stadd i tillbakagång inom ett flertal
viktiga industrigrenar.
Tab. 7. Arbetslösheten inom vissa av försäkringslagen berörda industrier
i England.1
Schweiz.
Antalet arbets
Industrier
lösa den 21 febr.
1922 i %
Kolgruvor.......................................... 9-4
Järn-, stål- och bleckplåtindustrien etc. 32-6
Bomullsindustrien .............................. 17-1
Ylleindustrien.................................... 10-5
Juteindustrien.................................... 14-1
Linneindustrien etc............................ 17-4
Läderindustrien ................................. ]3-s
Skovaruindustrien .............................. 10-3
Byggnadsindustrien ........................... 22" 6
Pappers- och tapetfabrikationen............ 11 3
Dockarbetare m. fl............................ 24''1
Sjömän............................................. 261
Järngruvor ....................................... 46-1
Ökning (+) eller minskning
(—) sedan
31 jan. 1922 i %
— 1-0
- 3-2
+ 1-2
— 1-8
+ 0''9
— 0-8
— 0-4
— 0-4 •
— 0’7
+ 1-2
— 2-s
— 6-4
Det land, som jämte Sverige synes hava lidit mest av depressionen, är
Schweiz. Vad beträffar arbetslösheten i detta land, förmärkes där liksom
hos oss, i den mån siffermaterial föreligger, en kontinuerlig ökning under
hela 1921 ävensom innevarande år. Det synes anmärkningsvärt, att de
olika åtgärder, som av statsmakterna i Schweiz vidtagits i handels- och
tullpolitiskt avseende, att döma av tillgänglig statistik rörande arbetslösheten,
icke förmått hindra dennas utbredning, låt vara att de vidtagna åtgärderna
1 detta avseende måhända haft verkningar, som icke äro statistiskt påvisbara.
Tab. 8. Arbetslösheten i Schweiz.2
Helt |
Partiellt |
|
arbetslösa |
arbetslösa |
|
Januari ..................... |
............... 34 652 |
71 922 |
Februari .................... |
............... 42 705 |
82 930 |
Mars ........................ |
............... 47 577 |
95119 |
April ........................ |
............... 47 949 |
95 374 |
Maj........................ |
............... 52 635 |
87 741 |
Juni ....................... |
76116 |
|
Juli.......................... |
79 888 |
|
Augusti..................... |
............... 63182 |
74 309 |
September.................. |
............... 66 646 |
69 421 |
Oktober..................... |
59 835 |
|
November.................. |
61 627 |
|
December................ |
............... 88 967 |
53 970 |
Januari ..................... |
||
Februari.................. |
_ |
1 Sammanställt ur Labour Gazette, mars 1922.
’ Uppgifterna hämtade ur International Labour Review, februari 1922, samt kompletterade.
57
Vid utgången av år 1921 redovisades i Schweiz ett antal helt arbetslösa
uppgående till omkring 89 000 personer, vartill kom omkring 54 000
partiellt arbetslösa. De helt arbetslösas antal hade i februari innevarande
år ökats till 99 541. Tab. 8 angiver tillväxten av arbetslösheten månad
för månad år 1921. Frapperande är den jämna stegringen av de fullständigt
arbetslösas antal under hela föregående år.
Urfabrikationen liar hårdast drabbats av depressionen. Antalet inom
densamma helt sysslolösa arbetare överstiger 20 000. Metall- och maskinindustrien
hava likaledes kännetecknats av stark arbetslöshet. Så är
också förhållandet med textilindustrien, som på grund av sin lyxkaraktär
i detta land är särskilt känslig för en konjunkturförsämring.
*
Efter inträdandet av konjunkturomslaget hösten 1920 var det uppenbart,
att de jämförelsevis höga arbetslöner, som under nämnda år genomförts,
icke kunde bliva beståndande någon längre tid. Också höjdes från
och med ingången av 1921 från företagarhåll kraftiga röster för en nedsättning
av lönerna. Huruvida härmed avsågs en lönesänkning korresponderande
med de vid tidpunkten ifråga sjunkande levnadskostnaderna eller
en nedsättning av själva reallönen, framgick icke klart av den förda
diskussionen. På fabrikanthåll ansågs emellertid, att reallönerna, särskilt
tim reallöner na, efter kriget stigit högst väsentligt, icke minst på grund
av den kompensation, som åttatimmarsdagens genomförande givit upphov
till, och att det därför kunde ifrågasättas, huruvida industrien under förändrade
konjunkturer verkligen vore i stånd att bära denna ökning.
Det är nu konstaterat, att en verklig stegring av reallönerna inom så
gott som alla yrkesgrenar ägt rum under år 1920. Av de undersökningar
rörande bland annat dagsinkomsterna inom olika yrken under tiden 1913
—1920, som av socialstyrelsen företagits och för vilkas resultat redogjorts
i n:r 6 och 7 av Sociala Meddelanden för år 1921, har beträffande
reallönens växlingar under och efter kriget framgått följande. Dagreallönen
eller rättare dagrealinkomsten har under åren 1915 —18 legat
under 1913 års motsvarande inkomst med omkring 6 ä 10 %. Redan
1919 har emellertid en stegring ägt rum upp till inemot 2 % över
sista förkrigsårets nivå, vilken stegring fortsatt 1920 och då nått upp
till omkring 15 %. Den långvariga underkompensationen har därmed
hastigt förbytts i en betydande överkompensation.
I tab. 9 återgivas de härför belysande siffrorna.
Tab. 9. Indextal utvisande levnadskostnader och arbetslöner i Sverige åren 1913—20.
1913 |
1911 |
1915 |
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
|
Levnadskostnader .................... |
100 |
102 |
115 |
130 |
162 |
225 |
261 |
269 |
Löneinkomster per dagsverke ..... Realinkomstens böjning (~) resp. |
100 |
102 |
108 |
120 |
146 |
207 |
266 |
309 |
sänkning (—) i % .................. |
0 |
0 |
— 6.1 |
— 7.7 |
— 9.9 |
— 8.0 |
+ 1.9 |
+ 14.9 |
Arbets
lönerna.
Real
lönens
väiclingar.
58
Understrykas bör, att indextalen gälla förtjänster per dagsverke.
Lönestegringen, sådan den finner uttryck i 1920 års siffror, har givetvis
varit olika inom olika näringsgrenar, något som också framgår av
efterföljande siffersammanställning, vartill materialet hämtats ur redogörelsen
för socialstyrelsens ovannämnda löneundersökning.
Tab. 10. Indextal utvisande den genomsnittliga dagsinkomsten inom olika
näringsgrenar år 1920.
(Medellevnadskostnadsindex för 1920 = 269.)
Dagsinkomsten
1913 = 100.
Malmbrytning och metallindustri.......................................... 296
Jord- och stenindustri......................................................... 307
Träindustri ....................................„................................... 304
Pappers- och grafisk industri ............................................ 298
Livsmedelsindustri............................................................... 304
Textil- och beklädnadsindustri ............................................. 346
Läder-, hår- och gummivaruindustri .................................... 342
Kemisk-teknisk industri ..................................................... 322
Byggnadsverksamhet........................................................... 273
Kraft-, belysnings- och vattenverk .................................... 335
Handel och varulager ........................................................ 306
Samfärdsel ........................................................................ 329
En stegring av reallönerna efter kriget är emellertid icke blott kännetecknande
för vårt land utan kan iakttagas i de flesta industriländer,
undantagandes Tyskland och i valutaavseende därmed jämförliga länder.
Efterföljande sammanställning, hämtad ur socialstyrelsens ovannämnda
undersökning, avser att i viss mån klarlägga detta. Det bör emellertid
framhallas, att internationella jämförelser uti ifrågavarande avseende i
allmänhet äro behäftade med avsevärda brister. De angiva dock riktningen
av själva utvecklingen.
Tab. 11. Indextal utvisande arbetslönernas och levnadskostnadernas höjd år 1920
jämfört med 1914 (= 100).* 1
Levnadskostnader .............
Genomsnittlig dagsinkomst.
Sverige |
Norge • |
Danmark |
England |
Förenta Staterna |
269 |
314 |
256 |
250 |
205 |
309 |
364 |
308 |
275 • |
216 |
1 För närmare detaljer rörande de uppgifter, på vilka indextalen bygga, hänvisas till
Sociala meddelanden 1921, h. 6, sid. 505.
Såsom framgår av tabellen är reallönens stegring större i Danmark
och Norge än hos oss. I England är den däremot något mindre än i
Sverige, och i Förenta Staterna ligger reallönen år 1920 blott obetydligt
över 1914 års reallön.
*
59
De i början av år 1921 resta kraven på en reducering av då gällande
arbetslöner fingo snart aktualitet på grund av de snabbt sjunkande
partipriserna. Successivt genomfördes också småningom lönesänkningar
inom ett flertal industrigrenar. Inom vissa industrier svarade sänkningarna
i stort sett mot den sjunkande levnadskostnadsnivån; men på sina håll,
såsom inom järnindustrien och textilindustrien, gingo de längre. Inom
många av de för hemmamarknaden arbetande industrierna, exempelvis
livsmedelsindustrierna, genomfördes icke alls eller blott i obetydlig män
lönereduktioner, och till följd härav har den år 1920 inom dylika
industrier rådande överkompensationen under år 1921 blivit ännu större.
Det är icke utan svårighet som den genomsnittliga lönesänkningen
inom industrien år 1921 låter sig beräkna. Uppskattningsvis torde den
för de industrigrupper, där lönereduktion förekommit, kunna fixeras till
omkring 20 % på under år 1920 utgående löner. Då levnadskostnaderna
samtidigt sjunkit med omkring 18 X, förefaller lönenedsättningen — fortfarande
med undantag för av lönenedsättningarna icke berörda industrier
— att hava något inkräktat på reallönen. Arbetsinkomsten per dag eller
per vecka har givetvis varit mindre i de fall då inskränkt drift förelegat.
Lönereduktionerna hava fortsatt under innevarande år, med den skillnaden
likväl, att tempot nu ansenligt ökats. Då emellertid för närvarande
läget å lönemarknaden kan betecknas som mycket svävande —
nya kollektivavtal träffas, innebärande väsentliga lönereduktioner, och inom
betydelsefulla industrigrenar, där arbetet bedrives utan avtal, företagas
lönenedsättningar — är det uppenbarligen icke möjligt att lämna någon
tillförlitlig bild av läget.
Yi bortse emellertid för ögonblicket härifrån för att i stället rikta
uppmärksamheten på löneförhållandena inom de industrier, där nyregleringar
genomförts avtalsvägen.
Med utgångspunkt från träffade kollektivavtal hava indextal uträknats
och sammanställts i tab. 12.1 Indextalen gälla dels topplönerna och dels
lönerna sådana de bestämts efter avtalsmässig lönereduktion. Löneförhållandena
1914 hava betecknats med 100. I särskild kolumn har angivits
giltighetstiden för resp. löneavtal. Det torde böra anmärkas, att
de anförda indextalen grunda sig på kollektivavtalens tidlönesatser, vanligen
timlönerna. Vid jämförelse med förkrigslönerna bör ihågkommas,
att arbetsdagen då var en ä två timmar längre än 1920 och senare;
vid indextalens uträknande har nämligen ingen hänsyn tagits till den
genom arbetstidsförkortningen minskade veckoinkomsten.
1 Indextalen äro hämtade ur en av amanuensen C. Chk. Schmidt för tull- och traktatkommittén
utarbetad promemoria rörande lönenivån enligt kollektivavtal inom den svenska
industrien.
Lönesänk
ningar.
Sverige.
60
Tab. 12. Ungefärliga och genomsnittliga indextal, utvisande tidlönernas stegring
frän år 1914 inom vissa näringsgrenar.1 (1914 = ICO)
Levnadskostnaderna 1920 = 269.
» 2:a kvart. 1922 = 196 (enligt Socialstyrelsens index).
Industrier i |
Index enl. |
Avtalens giltighetstid |
Index enl. |
Avtalens giltighetstid1 2 |
Lönernas procen- tuella nedgång |
1 |
2 |
8 |
4 |
Ö |
6 |
Kolgruvor .................. |
383 |
*/i 20—*‘/i» 21 |
217 |
(V>—)*7»-*7m |
43 |
22 |
|||||
Torvindustri ............... |
367—393 |
Va 20—“/a 21 . |
293-314 |
Va 21—“/a 22 |
20 |
Stenindustri3 ............... |
259 |
1920—Ve 21 |
180 |
Va 21—»7« 22 |
31 |
Småglasbruk 4 *............... |
455 |
1920—»/i 21 |
250 |
Va 22—r87» 23 |
45 |
Buteljglasbruk 4 ............ |
440 |
7, 20—80/e 21 |
352 |
l/7 21—30/e 22 |
20 |
Kvarnindustri............... |
320 |
*79 20—81/» 21 |
224 j |
Vs-3Vs 22 |
30 |
(—®°/4 1922) |
211 f |
Vs-81/h 22 |
34 |
||
Sockerindustri |
192 ( |
Va—80/» 23 |
40 |
||
manlig arb................ |
470 |
(Vs—) “/* 20—”/» 21 |
250 ( |
Va—8#/s 22 |
47 |
, kvinnlig » ............... |
440 |
235 ) |
47 |
||
manlig » .............. |
235 ) |
Vio 22—28/a 23 |
50 |
||
kvinnlig » ............... |
220 1 |
50 |
|||
1 Textilindustri |
|||||
manlig arb............... |
385 |
Vi 20-"Va 21 |
270 ( |
*/»—8l/s 22 |
30 |
kvinnlig » ............... |
415 |
290 ) |
SO |
||
manlig » ............... |
230 \ |
‘/a-81/» 22 |
40 |
||
kvinnlig > .............. |
250 | |
40 |
|||
Garverier..................... |
360 |
Vi—*''/i» 21 |
266 |
Vi—80/o 22 |
26 |
240 |
■/i-8''/» 22 |
33 |
|||
Skoindustri |
|||||
manlig arb................ |
335 |
Vi 20—•*/u 21 |
245 ( |
»/i—80/s 22 |
27 |
kvinnlig » .............. |
400 |
265 J |
34 |
||
manlig » ......... |
220 1 |
Vt-81/» 22 |
34 |
||
kvinnlig » ............... |
236 | |
41 |
|||
Gummiindustri ............ |
415 |
lh 20 —80/e 21 |
370 |
’/t 21—ao/e 22 |
11 |
Kem.-tekn. industri 8 |
|||||
manlig arb................ |
364 |
*/i 20—»7» 21 |
286 | |
‘/i—s% 22 |
21 |
kvinnlig » ............... |
511 |
411 ) |
20 |
||
manlig » ............... |
250 ) |
Vt—81/» 22 |
31 |
||
kvinnlig > ............... |
350 | |
32 |
|||
Tändsticksindustri |
|||||
manlig arb................ |
367 |
april 20—81/» 21 |
277 ( |
‘/i—81/» 22 |
25 |
262 { |
‘/a—80/* 22 |
29 |
|||
243 I |
Vt—8''/» 22 |
34 |
|||
Tegel och kalkbruk...... |
400 |
7* 20—»Va 21 |
230 / |
18/a—30/e 22 |
42 1 |
200 1 |
V»—31/» 22 |
50 1 |
1 Alldenstund indextalen äro uträknade efter kollektivavtalens tidlönesatser, äga de giltighet
blott under förutsättning att den under resp. år verkligen utbetalta arbetslönen överensstämmer
med den stipulerade. Som bekant är detta långt ifrån fallet. Ofta är den verkliga
lönen större än vad lönesatserna angiva. Tabellen är sålunda icke ägnad för mera vittgående
slutsatser.
* I åtskilliga av de under innevarande år träffade avtalen hava stipulerats successiva
lönenedsättningar under avtalstiden. Där detta varit fallet, har såväl tidpunkten för inträdande
dylika nedsättningar som härtill hänförliga indextal (kol. 4) och procenttal (kol. 6)
insatts i resp. kolumner. En klammer angiver, vilka avtal som avses.
8 Avser kant- och gatstensindustriema i Bohuslän.
4 Beräkningen gjord efter grovarbetaretimlönen.
8 Avser fabriker i Stockholm.
61
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
Trämasseindustri 1......... |
390 |
‘/»-”/it 20 |
Norrl. 234 |
7»—S0/6 22 |
40 |
Varmt 223 |
43 |
||||
Norrl. 216 |
7t—*7io 22 |
45 |
|||
Värml. 203 |
48 |
||||
Norrl. 209 |
7it—*7i. 22 |
47 |
|||
Värml. 200 |
49 |
||||
Pappersbruk 3............... |
500 |
7* 20—S0/4 21 |
260 |
4/«—*7. 22 |
48 |
230 |
7» 22—*7» 23 |
54 |
|||
Snickeri- och möbelfabr. |
300 |
7» 20 - "h 21 |
40 |
||
Oljeslagerier |
|||||
manlig arb................ |
300 |
‘/t 20—"In 21 |
222 j |
*/i—”/« 22 |
26 |
kvinnlig » ............... |
333 |
233 ) |
30 |
||
manlig » ............... |
208 j |
7t—*7» 22 |
36 |
||
kvinnlig » ............... |
207 | |
38 |
|||
Gödningsämnes- o. svavel- |
|||||
syrefabr. 3 |
|||||
manlig arb................ |
370 |
l/i 20—sl/u 21 |
240 / |
7i—*7» 22 |
35 |
227 t |
7w—*7» 22 |
39 |
|||
Kloratfabrik 4............... |
322 |
so/io 20—"In 21 |
|||
i Bryggerier 6 |
• |
||||
manlig arb................ |
476 |
''/.o 20—21 |
429 |
(7m 20—)7i— |
10 |
(-*>/» 22) |
**/» 22 |
1 Indextalen hava beräknats efter utearbetarlön. Ingen hänsyn har tagits till utgående
s. k. familjetillägg.
5 Beräkningen gjord endast efter timlönerna för vanlig grovarbetare.
3 Avser företag i Skåne.
* Avser endast ett företag. Indextalen hava beräknats efter utearbetarlön. Ingen hänsyn
har tagits till utgående s. k. familjetillägg.
‘ Avser Stockholm.
Såsom framgår av tabellen ifråga äro icke på långt när alla industrigrenar
representerade. För mera betydelsefulla sadana, vilka arbeta utan
avtal och icke äro upptagna i tabellen, skall redogörelse strax lämnas.
Den tabellariska sammanställningen ger vid handen, att lönestegringen,
sådan den kan avläsas i indextalen för år 1920, varit mycket oenhetlig.
Synnerligen betydande har den varit inom pappers-, socker- och bryggeriindustrierna,
där stegringen i genomsnitt uppgått till mellan 3 och 400 %
av år 1914 utgående tidlöner. Endast i undantagsfall har stegringen
för de i tabellen redovisade industrierna varit mindre än 200 %. I
allmänhet håller den sig mellan 2 och 300 %.
De företagna lönereduktionerna i procent av topplönerna hava ävenledes
varit mycket varierande. I allmänhet uppvisa de industrier, vilkas
produkter äro underkastade världsmarknadens prisväxlingar, avsevärda
lönereduktioner. Bland dylika i nämnda tabell redovisade näringsgrenar
äro att märka kolgruvorna, pappers- och pappersmasseindustrierna, stenindustrien,
glasbruken m. fl., för vilka lönereduktionerna uppgå till 30
å 50 %.
Till sistnämnda grupp äro också att hänföra de mellansvenska export -
62
malmgruvorna, vid vilka uppgörelse träffats om nedsättning av lönerna
med 40 % på topplönerna 1920. Vad de norrländska malmfälten angår,
är att anteckna, att nytt avtal träffats i början av mars 1922, innebärande
sänkning av topplönerna med omkring 25 %.
*
Såsom förut är omnämnt, arbeta flera av våra storindustrier utan avtal
och tillämpa därvid löner, som i stort sett överensstämma med uti
från arbetsgivaresidan överlämnade avtalsförslag erbjudna löner.
För järnindustrien gäller, att denna industri, som föregående år arbetat
och alltjämt arbetar utan löneavtal, tid efter annan företagit löneredukfioner,
senast den 1 mars innevarande år, vilka sammanlagt torde uppgå
till omkring 45 % av 1920 års topplöner.
Verkstadsindustrien arbetar sedan årsskiftet utan avtal. De inom denna
industrigrupp under år 1921 tillämpad# lönenedsättningarna torde i
medeltal ha uppgått till 20 %. Under innevarande år ha ytterligare
reduktioner genomförts, så att den sammanlagda reduktionen å 1920 års
topplöner efter den 1 april i genomsnitt torde kunna beräknas till omkring
50 %.
Lönenivån inom sågverksindustrien har såväl för olika företag som för
olika distrikt företett en ganska olikartad stegring, och år 1920, då
topplönerna nåddes, kunde desamma betecknas med så vitt skilda indextal,
som 256 och 460. Enligt uppgift från sågverksförbundet hade den
genomsnittliga arbetsinkomsten per timme 1920 legat omkring 340 %
över motsvarande år 1914. Under 1921 genomfördes som bekant en
lönesänkning med omkring 15 %. Efter det senaste avtalets utlöpande
den 31 januari 1922 har under den avtalslösa tiden tillämpats en lönesänkning
av omkring 40 % på 1921 års löner. Den totala lönenedsättningen
sedan 1920 skulle alltså, därest ej eventuella nya avtal medföra
en om justering, belöpa sig till omkring 50 %.
*
Såsom framgår av det anförda hava i ett flertal fall betydande lönereduktioner
åstadkommits avtalsvägen. För de industrier, såsom järn-,
verkstads- och sågverksindustrierna, där man ännu icke kunnat enas om
nya avtal, äro lönesänkningarna ännu avsevärdare. I stort sett torde
den genomsnittliga lönesänkningen sedan 1920 inom samtliga såväl i
tab. 12 som i texten berörda industrier, med vederbörlig hänsyn tagen
till resp. industriers arbetarantal, kunna uppskattas till 40 k 45 %.
Söker man bilda sig en föreställning om, huru de nuvarande reallönerna
ställa sig till de före kriget gällande, erbjuda de framlagda siff
-
63
Torna vissa, om än icke särdeles tillförlitliga hållpunkter. Enligt socialstyrelsens
indexberäkningar betecknas levnadskostnaderna för år 1920
i sin helhet med siffran 269 och för oktober sistnämnda år, då maximum
nåddes, med siffran 281. Vid ingången av andra kvartalet innevarande
år var motsvarande siffra 195.
Med utgångspunkt från de nämnda siffrorna skulle alltså levnadskostnaderna
från maximum i oktober 1920 till april 1922 hava sjunkit med
omkring 31 %. Nedgången stannar vid omkring 28 %, om till grund
för beräkningarna läggas de genomsnittliga levnadskostnaderna för hela
året 1920.
Förut är nämnt, att tariff lönernas sänkning inom de i det föregående
omnämnda industrigrenarna, inom vilka torde sysselsättas omkring 200 000
arbetare, kan beräknas till i medeltal 40 ä 45 %. Emellertid är att
märka, att tariff lönerna icke alltid äro identiska med de verkligen utbetalta
lönerna, och till följd härav kan det icke med visshet avgöras,
huru stor den verkliga lönesänkningen varit.
Huru som helst, så torde man i allt fall av de anförda siffrorna kunna
våga draga den slutsatsen, att 1920 års reallöner icke så litet minskats.
Huruvida minskningen varit av den omfattning, att den uppvägt den av
socialstyrelsen konstaterade realinkomststegringen efter kriget kan på
grund av det framlagda siffermaterialet icke exakt avgöras. Troligt är
emellertid, att de nuvarande dagreallönerna befinna sig i närheten av
1913 års motsvarande löner. Däremot torde, såsom av tabell 12 synes
framgå, timreallönerna allt fortfarande vara större än de för år 1913
gällande, vilket torde sammanhänga med de till följd av åttatimmarsdagens
införande vidtagna lönejämkningarna.
Det nu sagda är likväl icke att tolka så, som skulle arbetarna i gemen
hava fått sina realinkomster anpassade efter 1913 års inkomststandard.
Tyvärr är lönesänkningen, liksom förut lönestegringen, så ojämn,
att det med full visshet kan antagas och i åtskilliga fall även påvisas,
att reallönen för vissa arbetarkategorier kommit att ligga betydligt under,
för andra åter avsevärt över 1913 års nivå.
Vidkommande lönereduktionerna i utlandet är det självfallet, att de utlandet.
uppgifter, som härvidlag stå till buds, äro knapphändigare och ofullständigare
än de, som röra våra egna förhållanden.
Av uti den officiella engelska tidskriften Labour Gazette publicerade England,
uppgifter rörande arbetslönernas förändringar i England kunna vissa
''upplysningar erhållas beträffande lönereduktionerna föregående år.
Särskilt orienterande är en i Labour Gazette’s januarihäfte för i år
intagen detaljerad redogörelse för inom viktigare industrier intill januari 1922
företagna lönereduktioner. Däri förekommande procenttal rörande lönesänkningarnas
storlek hava extraherats och sammanförts i efterföljande tabell.
64.
Tab. 13. Inom vissa grenar av den engelska industrien företagna lönereduktioner
intill Jan. 1922.
(Sänkningar i % av löner gällande vid årsskiftet 1920—1921.)
Byggnadsverksamheten.
Yrkesarbetare......... .................... 12—16
Grovarbetare .............................. 19—23
Gruvdriften.
Kolbrytare ................................. 20—50
Arbetare under jord ..................... 30—60
Järn- och stålindustrien.
Arbetare i masugnar..................... 33—46
Arbetare direkt sysselsatta med
järn- och stålfabrikation ............ 33—45
Grovarbetare .............................. 30—45
Mekanisk industri och skeppsbyggeri.
Yrkesarbetare.............................. 14—151
Grovarbetare ............................. 163
Textilindustrien.
Bomullsindustrien ........................ 22
Ylleindustrien:
Arbetare med timpenning ......... 29
Ackordsarbetare, manliga............ 27
Ackordsarbetare, kvinnliga...... 23
Blekerier, färgerier, tryckerier etc.
I Yorkshire:
Arbetare med timpenning ......... 20
Ackordsarbetare........................ 19
I Lancashire och Cheshire:
Manliga arbetare........................ 21
Kvinnliga » 20
Trikåindustrien i Midlands............ 19
Transportväsendet.
J ärnvägsanställda:
Lokomotivförare ..................... 7*/»—9*
Bärare.................................... 11—12*
Dockarbetare .............................. 12—13
Sjömän:
Sjömän med månadslön ............ 17—27
» » veckolön .............. 10—14
Grafisk industri.
Sättare ....... 5—6
Bokbindare ................................. 71/*—9
Kvinnliga arbetare........................ 6—8
Mäbelindus''rien .......................... 12—13
Kemisk industri (tung sådan) ......... 19—21
Vidare hava i tab. 14 sammanställts indextal, baserade på tidigare uti
Labour Gazette publicerade uppgifter rörande växlingarna i den genomsnittliga
veckoförtjänsten för arbetare inom ett antal industrier i Storbritannien
och Irland vid vissa tidpunkter under åren 1920 och 1921.
Då, såsom nämnts, dessa indextal hänföra sig till den genomsnittliga
veckoförtjänsten och denna på grund av bl. a. inskränkt arbetstid sannolikt
minskats mera än vad t. ex. fallet varit med timlönerna, giver
nämnda tabell intet troget uttryck för de verkliga lönenedsättningarna
inom resp. industrier och är följaktligen ej heller direkt jämförbar med
föregående tabell.
Vid en granskning av den förstnämnda tabellens enskildheter faller i
ögonen den synnerligen betydande reduktion av arbetslönerna, som ägt
rum inom gruvdriften samt inom järn- och stålindustrierna. För kolgruvearbetare
hava lönenedsättningarna varierat högst väsentligt inom
olika distrikt och uppgå, såsom framgår av tabellen, till 20 ä 50 % för
kolbrytare (hewers) och 30 ä 60 % för arbetare under jord. Järnindustrien,
som under 1921 arbetat under oerhört tryckta förhållanden (tack
-
1 Om indragningen av dyrtidstillägg 1 januari 1922 medräknas 17—18 %.
’ ♦ » » » »»» » 20%.
* » » » » »»»» 11—14%.
* » » » » >»»> 17—18%.
65
Tab. 14. Indextal utvisande arbetslönens (veckoförtjänstens) förändringar i England
inom vissa industrier.
■ Industri i . |
Juli 1920 |
Dec. 1920 |
Dec. 1921 |
Procentuell Juli 1920 till |
förändring Öjning, nkning) Juli 1920 till |
Bomullsindustrien ................................. |
305 |
217 |
211 |
— 29 |
— 31 |
i Ylleindustrien ....................................... |
308 |
275 |
247 |
— 11 |
— 20 |
j Linneindustrien....................................... |
246 |
211 |
221 |
— 14 |
— 10 |
[ Juteindustrien ...................................... |
244 |
163 |
191 |
— 33 |
— 22 |
! Annan textilindustri................................. |
250 |
214 |
231 |
— 14 |
— 8 |
Blekerier, färgerier m. m......................... |
288 |
247 |
232 |
— 14 |
— 19 |
1 Skoindustrien.......................................... |
249 |
187 |
218 |
— 25 |
— 12 |
| Vitvaruindustrien.................................. |
225 |
200 |
222 |
— 11 |
— 1 |
| Konfektronsindustrien (skrädd.).................. |
241 |
176 |
188 |
— 27 |
— 22 |
1 Papper och grafisk industri..................... |
252 |
261 |
232 |
+ 4 |
— 8 |
1 Lervaror................................................ |
273 |
274 |
219 |
0 |
— 20 |
i Glasvaror ............................................. |
249 |
262 |
211 |
+ 5 |
- 15 |
j Tegelindustrien....................................... |
279 |
297 |
219 |
+ 6 |
— 22 |
Cementindustrien.................................... |
274 |
287 |
230 |
+ 5 |
— 16 |
; Livsmedelsindustrien ............................. |
286 |
277 |
258 |
— 3 |
— 10 |
järnsproduktionen nämnda år var den lägsta sedan 1850), har på grund
härav och på grund av hård konkurrens utifrån sett sig nödsakad att
väsentligt reducera lönerna. Förutnämnda tabell angiver lönenedsättningarna
för olika arbetarkategorier till 30 ä 45 %.
Inom textilindustrien hava vid flera tillfällen under 1921 lönereduktioner
företagits. De procenttal, som tabellen upptager, avse, såsom är
nämnt, reduktioner av arbetslönen, sådan denna gestaltade sig i slutet
av 1920. Då efter all sannolikhet lönenedsättningar företagits redan
under 1920, äro de i tabellen anförda siffrorna att betrakta såsom något
för låga.
I fråga om transportyrkena angivas lönenedsättningarna till i stort
sett mellan 10 och 20 %, med undantag för sjömän, för vilka på grund
av de för sjöfarten dåliga konjunkturerna en större lönesänkning kunnat
genomföras.
För den grafiska industrien synes lönenedsättningen varit obetydlig, i
allmänhet understigande 10 %.
Utöver de i tabellen upptagna industrier hava ett stort antal andra
genomfört större eller mindre lönesänkningar. Bland dessa må nämnas
lin-, jute-, kamp-, pås-, knapp- och bleckburkindustrierna m. fl. Inom
vissa industrier såsom tobaks-, pälsverks- m. fl. industrier hava ingå
lönenedsättningar intill utgången av 1921 förekommit.
I sin ovannämnda översikt framhåller Labour Gazette, att, med bortseende
från undantagsfall, den allmänna lönenedsättningen torde uppgå
till mellan 10 och 30 % på de den 1 januari 1921 utgående lönerna;
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 5
66
Förenta
Staterna.
med hänsyn tagen till de olika industriernas betydelse torde den allmänna
lönenedsättningen kunna beräknas till omkring 20
Denna lönereduktion uppväges i stort sett av de sjunkande levnadsomkostnaderna,
söm för Englands del under 1921 kunde uppskattas till
omkring 21 %.
I Förenta Staterna hava under 1921 ansenliga lönenedsättningar inom
alla mera betydande industrier förekommit. Emellertid saknas detaljerade
uppgifter härom, och det låter sig därför icke göra att uträkna vare
sig den procentuella sänkningen för resp. industrigrupper eller den genomsnittliga
sänkningen för industrien i sin helhet. Emellertid torde
med hänsyn till de betydande lönenedsättningar, som förekommit inom
viktiga industrigrenar, det kunna antagas, att lönenedsättningarna icke
varit mindre i Amerika än i England.
Kap. III. Varuomsättningen.
Till värdet var utrikeshandeln år 1920 den största vårt land någonsin
kunnat inregistrera. Nämnda år uppgick nämligen importen i medeltal
per månad till omkring 281 milj. kr. och exporten till 191 milj. kr.
Den totala handelsomsättningen var, fortfarande efter värde räknat, år
1920 tre gånger större än år 1913.
Med inträdandet av konjunkturomslaget förmärkes en snabb tillbakagång.
Den genomsnittliga importen per månad har under 1921 gått
ned till 105 milj. kr. och exporten till 91 milj. kr. Fortfarande ligga
dock dessa siffror över 1913 års månadsmedelvärden, vilka för importen
utgjorde 70.5 milj. och för exporten 68.1 milj. kr. (Se tab. 17 sid. 71).
Nu anförda siffror giva emellertid en föga exakt bild av utrikeshandelns
volym. Söker man bestämma densamma genom att på varuomsättningen
1920 — 21 tillämpa 1913 års varupriser, blir bilden en annan.
Det visar sig då, att importen år 1920, jämförd med 1913, rätt betydligt
ökats, nämligen med omkring 23 X, medan däremot exporten trots
det höga värdet uppvisat en minskning med ungefär samma procenttal.
Vidkommande året 1921 har såväl import som export kvantitativt gått
tillbaka både i förhållande till 1920 och till 1913. Såsom framgår av
tab. 18 sid. 71 utgjorde år 1921 importen 77.6 % och exporten 53 % av
importen resp. exporten 1913.
*
Om den utrikes handelsomsättningen i sin helhet uppvisar en markerad
tillbakagång, så är detta helt naturligt även fallet med våra viktigare
handelsartiklar.
Uti efterföljande tabeller 15 och 16 hava siffror rörande importen,
resp. exporten av ett antal betydelsefulla varor sammanförts för åren
1913 samt 1920 och 1921.
Stenkolsimporten, som år 1920, trots det forcerade tempot under sommaren,
blott uppgick till föga mer än hälften av 1913 års import, hade under
1921 ytterligare nedgått och utgjorde sistnämnda år blott 31.5 % av
normalimporten. Det senare halvåret 1921 uppvisade emellertid gynnsammare
siffror (se tab. 15).
Sverig».
68
Talj. 15. Importen av vissa viktigare varor.
1913 |
1920 |
1921 |
Okt. |
Rot. |
l)ec. |
Jan. |
||||
Mknadsroede |
ltal |
1921 |
1921 |
1921 |
1922 |
1922 |
1922 |
|||
Stenkol och koks |
l 000 ton |
447.9 |
264.3 |
141.1 |
271 |
245 |
291 |
141 |
96 |
. 254 |
(41 A—D, F) |
Relationstal |
100 |
59 |
31.5 |
_ |
|||||
T.ackjärn(707A) |
Ton |
7 890 |
2 919 |
903 |
1 002 |
1 248 |
1 124 |
883 |
280 |
1 081 |
Relationstal |
100 |
37 |
11.4 |
_ |
_ |
|||||
Koppar, oarbe- |
Ton |
765.2 |
1 514.1 |
516.1 |
469: |
809 |
1 259 |
o |
631 |
|
tact (897 A) |
Relationstal |
100 |
197.9 |
67.4 |
_1'' |
|||||
Bomull, allaslag |
Ton |
1 796.7 |
1 927.6 |
1 065.2 |
1419 |
857 |
3 430 |
1 752 |
302 |
1 558 |
(474, 475) |
Relationstal |
100 |
107.,s |
59.3 |
_ |
|||||
Mineraloljor |
Ton |
14 994.1 |
15 797 |
12 132.4 |
18 082 |
11927 |
29 667 |
9 129 |
7 894 |
8 182 |
(1099) |
Relationstal |
100 |
105.4 |
80.9 |
_ |
__ |
||||
Majs, omalen |
Ton |
5 068.1 |
3185.1 |
8 860.5 |
10 314 |
2 704 |
887 |
217 |
1 902 |
6 283 |
(77) |
Relationstal |
100 |
62.8 |
174.8 |
_ |
_ |
||||
Vete, omalet (74 |
Ton |
16 681.s |
16 801.8 |
12 993.1 |
5 629 |
8 570 |
6 703 |
5 314 |
6 182 |
|
B) |
Relationstal |
100 |
100.7 |
77.9 |
_ |
_ |
||||
Hu dar,ober edda |
Ton |
1 083.3 |
991.3 |
787.1 |
1 039 |
1 687 |
1 459 |
764 |
575 |
1 029 |
(198 A-I) |
Relationstal |
100 |
91.5 |
72.7 |
_ |
_ |
_ |
|||
Öljekakor (104 |
Ton |
13 271.8 |
5 490.4 |
6114.3 |
5 665 |
5 042 |
2 599 |
2 428 |
3 924 |
4 806 |
A—H) |
Relationstal |
100 |
41.4 |
46.1 |
— |
- |
Tackjärnsimporten illustrerar bjärt det tröstlösa läget inom vår verkstadsindustri.
Den utgjorde, såsom framgår av tabellen här ovan föga
mer än 10 % av importen 1913. Däremot uppvisar kopparimporten gynnsammare
siffror för 1921 (67.4 X av importen 1913), även om dessa
jämförda med 1920 åi’s siffror angiva en anmärkningsvärd tillbakagång.
Importen av bomull år 1920 överträffade något normalimporten. Under
1921 sjönk den emellertid betydligt under 1913 års import.
Mineraloljeimporten har däremot rätt väl hävdat sin ställning. Ehuru
även den nedgått under 1921, är dock denna nedgång (19 % på 1913
års siffror) i jämförelse med importminskningen för de flesta viktigare
varuslag tämligen oansenlig.
Beträffande livsmedel och foderämnen är att anteckna, att veteimporten,
som år 1920 höll sig på 1913 års nivå, under 1921 minskats med en
femtedel. Majsimporten uppvisar däremot en oerhörd ökning, medan importen
av oljekakor såväl 1920 som 1921 nedgått till mindre än hälften
av importen år 1913:
Gå vi att skärskåda exporten av våra standardartiklar, göra vi i stort
sett enahanda iakttagelser.
Järumalmsexporten vissLV minskning för både 19 20 och 1921 i jämförelse med
1913. Minskningen är dock mindre utpräglad för 1921. Järnindustriens
tryckta konjunkturer avspegla sig uti exportsiffrorna för tackjärn
samt för annat järn. Efterkrigstidens högkonjunktur gjorde sig som
bekant föga gällande inom järnindustrien. Det är därför icke ägnat att
förvåna, att exporten av järn redan år 1920 låg ansenligt under exporten
1913. För tackjärn nådde den dock upp till inemot två tredje
-
69
delar, medan den för annat järn stannade något under hälften. Däremot
uppvisar år 1921 en till ett minimum inskränkt export av nämnda ai>
tiklar. Sålunda utgjorde tackjärnsexporten blott 42 % av exporten år
1913, under det att exporten av annai> järn blott uppgått till en femtedel
av normalexporten. En återhämtning kan emellertid skönjas under
årets sista månader. Huruvida den då något stigande exporten är att
tillskriva ökad köplust eller är föranledd av realisationer kan icke med
visshet avgöras. Troligen hava båda dessa moment samverkat.
För trävaru-, pappersmasse- och pappersindustrierna betecknade 1920
en höjdpunkt. Trävaruexportens kvantitetssiffror lågo icke desto mindre
nämnda år något under motsvarande siffror för 1913, pappersmasseexportens
däremot något över. Exporten av tidningspapper hade nära
fördubblats, den övriga pappersexporten inklusive pappexporten ökats
med 12 %.
Med undantag av tidningspapper bär exporten av nämnda artiklar
uppvisat en högst betydande tillbakagång under 1921.
Trävaruexporten har sålunda under 1921 nedgått till hälften av exporten
året förut. I jämförelse med år 1913 utgjorde den 1921 endast 45.6 %■
Pappersmasseexporten uppvisar en enahanda nedgång: exporten 1921 har
Tab. 16. Exporten av vissa viktigare varor.
1913 1920 I 1921 Månadsmedeltal |
Okt. 1921 |
Hot. 1921 |
Dec. 1921 |
Jan. 1922 |
Febr. 1922 |
Mars 1922 |
||||
Järnmalm (2 A |
1 000 ton |
536.7 |
308.8 |
361.1 |
399 |
303 |
272 |
159 |
165 |
336 |
-B) |
Belationstal |
100 |
57.5 |
67.3 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Tackjärn (707 |
1 000 ton |
16.27 |
9.72 |
6.89 |
10.36 |
6.50 |
7.06 |
4.10 |
2.43 |
4.65 |
A) |
Belationstal |
100 |
59.7 |
42.3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Annat järn |
1 000 ton |
23.76 |
11.40 |
4.81 |
5.05 |
5.87 |
8.86 |
0.04 |
O.os |
0.2 7 |
Belationstal |
100 |
48 |
20.2 |
— |
— * |
— |
— |
— |
— |
|
Trävaror (230 |
1 000 kbm |
528.8 |
442.4 |
240.9 |
496 |
471 |
475 |
145 |
64 |
148 |
A. B. D. H., |
Belationstal |
100 |
89.8 |
45.6 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
234 A—D, |
10.5 |
35.5 |
||||||||
Pappersmassa |
1 000 ton |
70.6 |
73.4 |
40 |
54.1 |
98.8 |
104.8 |
28.1 |
||
(torr vikt) |
Belationstal |
100 |
104 |
56.7 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
(303 B—I) |
10.36 |
3.56 |
6.6 |
|||||||
Tid ninaspapper |
1 000 ton |
5.14 |
9.70 |
9.29 |
11.44 |
12.2 5 |
13.7 5 |
|||
(308) |
Belationstal |
100 |
188.7 |
180.7 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Annat papper |
1 000 ton |
12.59 |
14.15 |
5.96 |
9.2 2 |
8.87 |
9.20 |
7.98 |
5 |
12.25 |
samt papp |
Belationstal |
100 |
112.4 |
47.8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
(304—306 310—311) |
384 |
589 |
||||||||
Motorer (förbr. |
1 000 kr. |
760.8 |
2 150.1 |
884.8 |
414 |
785 |
571 |
642 |
||
o. expl.) |
Belationstal |
100 |
282.6 |
116.3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
(992—996) |
648 |
651 |
||||||||
Mjölkskum- |
1 000 kr. |
1 245.5 |
2 193.6 |
1 345.3 |
1318 |
1035 |
841 |
686 |
||
ningsmaskiner |
Belationstal |
100 |
176.1 |
108 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
m. m. (1029 — |
70
nedgått till omkring hälften av 1920 års volym och till 57 % av 1913
års kvantitet.
Exporten av annat papper än tidningspapper samt papp utgjorde 1921
47.3 % av 1913 års volym, medan däremot tidningspappersexporten,
som 1920 jämförd med 1913 nära nog fördubblats, i huvudsak bibehållit
sin ställning. Exporten av sådana standardartiklar som motorer och
separatorer har givetvis även rönt inverkan av de nedåtgående konjunkturerna.
Motorexporten, som redovisas efter värde, utgjorde 1921 vida
mindre än hälften av 1920 års export, under det att separatorexporten
uppgick till något mer än hälften.
Emellertid vill det synas, som om en tämligen utpräglad förändring
till det bättre gjort sig gällande under 1921 års sista månader. Nästan
undantagslöst uppvisar exporten för de i det föregående nämnda varuslagen
för månaderna oktober —december en icke obetydlig stegring i
jämförelse med medelmånadsimporten för nämnda år. I viss mån, särskilt
beträffande trävaror och pappersmassa, sammanhänger denna markanta
ökning med den avvaktande hållning, som de utländska köparna
av nämnda varor iakttagit och som föranlett inköp först i sista stund,
ävensom med skeppningarnas anhopning på årets sista månader.
*
utlandet. I stort sett är utvecklingen i de större industriländerna i avseende å
England, utrikeshandeln analog med vår egen. Såsom framgår av tab. 17 uppvisar
den utrikes varuomsättningen i England, efter värde räknat, inemot en
tredubbling från 1913 till år 1920 och därefter en tillbakagång till nära
hälften av 1920 års siffror.
Kvantitativt taget är emellertid den engelska handelsomsättningen både
1920 och 1921 mindre än 1913. År 1920 låg nämligen importen mer
än 10 % och exporten nära 30 % under 1913 års motsvarande siffror.
Att den betydande regress, som följde med konjunkturomslaget, skulle
sätta djupa spår i varuomsättningen för år 1921 var endast att vänta.
Totalimporten sistnämnda år i jämförelse med 1913 och beräknad efter
sistnämnda års priser uppgick allenast till tre fjärdedelar, under det att
exporten uppgick till omkring hälften. Någon förändring till det bättre
under senare delen av året torde icke kunna utläsas ur tillgängliga siffror.
Såväl Englands export som import visar sig av de anförda siffrorna
ha gått betydligt tillbaka kvantitativt i jämförelse med 1913. I fråga
om de viktigaste exportartiklarna, såsom stenkol, järn och stål samt textilvaror,
var denna tillbakagång '' markant redan under högkonjunkturåret
1920. Ur decemberhäftet av Federal Reserve Bulletin ha hämtats några
uppgifter rörande nedgången i Englands export av några av dess standardartiklar,
vilka återfinnas i tab. 19.
De anförda siffrorna giva vid handen, att stenkolsexporten i genomsnitt
71
Tab. 17. Uppgifter rörande utrikeshandeln i ett antal länder. 1
1913 |
1920 |
1921 |
Juli |
Aug. 1921 |
Sept. 1921 |
Okt. 1921 |
Nov. 1921 |
Dec. 1921 |
Jan. 1922 |
Febr. 1922 |
||
Månadsmedeltal |
||||||||||||
Sverige1 * 3 4 (milj. kr.) |
Inf. Utf. |
70.5 68.1 |
281.1 191.1 |
105.5 91.4 |
97.9 94.2 |
103.3 112.6 |
125.9 105.4 |
101.2 99.8 |
94.7 103 |
112.1 108.1 |
76.6 61.0 |
49.2 37.6 |
Danmark |
Inf. Utf. |
64.8 53.1 |
241.7 128.9 |
129.2 114.3 |
112.8 112 |
150.8 145.9 |
129.1 118 |
135.4 105.8 |
.134.9 95.9 |
152.9 100.7 |
— |
— |
Schweiz England (milj. £] |
Inf. Utf. Inf. Utf. |
160 114.7 54.9 43.8 |
353.6 273.1 142.9 111.8 |
191.4 178.3 81.7 58.6 |
71.4 43.2 |
136.1 210.2 78.6 51.3 |
78.5 55.2 |
74.4 62.3 |
79.4 62.9 |
76.) 59.4 |
68.0 63.1 |
— |
U. S. A. (milj. $) |
Inf. Utf. |
146.4 204 |
427.6 673.4 |
201.1 365.9 |
171.7 318.7 |
188.5 360.6 |
172.8 319.3 |
181.6 337.1 |
211 294.4 |
237.4 291.3 |
216 3 |
— |
Tab. 18. Indextal rörande kvantiteten av vissa länders utrikeshandel. 4
1913 |
1920 |
1921 |
Juli 1921 |
Aug. 1921 |
Sept. 1921 |
Okt. 1921 |
Nov. 1921 |
Dec. 1921 |
||
Sverige ........... |
Iuf. |
100 |
123.4 |
77.6 |
98 |
91.2 |
103.1 |
89.2 |
80.8 |
104.9 |
Utf. |
100 |
76.9 |
53 |
54 |
64.1 |
69.2 |
73.1 |
78.4 |
81.1 |
|
England............ |
Inf. |
100 |
88.9 |
74.4 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Utf. |
100 |
71 |
49.s |
— |
— |
— |
— |
|||
U. S.A............. |
Inf. |
100 |
168.4 |
132.6 (jan.—nov.) |
112.6 |
136 |
114.6 |
126.9 |
150.6 |
|
Utf. |
100 |
107.7 |
109.1 (jan.—nov.) |
112.5 |
140.9 |
119.9 |
117.6 |
97.3 |
1 Ur Montkly Bulletin of Statisties. .
3 Uppgifterna baserade på månadsstatistiken rörande in- och utförsel och stämma ej exakt
överens med årsstatistikens uppgifter.
3 Preliminär siffra. ___ , , , ... „ . . ,
4 Ur Ekonomisk översikt och Federal Reserve Bulletin. Månadstalen för Sverige sista
halvåret 1921 äro i procent av måna’dsmedeltalet för 1913. Indextalen för U. S. A. äro
baserade på 25 import- och 29 exportvaror.
under 1921 års nio första månader utgjort en fjärdedel av normalexporten
(1913). För 1920, kolbristens år, uppgick exporten till en tredjedel
av 1913 års export.
Järn- och stålindustrien, som under 1920 hade god avsättning pa utlandsmarknaden
för sina produkter, nådde detta oaktat nämnda år icke
upp till mer än två tredjedelar av normalexporten (1913). Under järn —
sept. 1921 har exporten i medeltal per månad nedgått till mindre än
en tredjedel av den normala eller till 30.7 %■
Englands utan jämförelse viktigaste exportartiklar, textilvaror, uppvisa
år 1921, såsom man kunde vänta, ur exportsynpunkt synnerligen ogynnsamma
siffror. Men även siffrorna för 1920 äro förhållandevis låga,
i betraktande av de lysande konjunkturer, varunder textilindustrien
72
Förenta
Staterna.
Tab. 19. Storbritanniens export av vissa viktigare varor.
Kol,
Järn och stål samt produkter
därav ..................
Bomullsgarn..................
Bomullsvävnader............
Kamgarn .....................
Kvanti- |
1 9 |
1 3 |
1 9 |
2 0 |
19 2 1 |
|
tets- grund |
M å |
n a d s m |
(de! |
t a 1 |
||
Kvantitet |
Index |
Kvantitet |
j Index |
Kvantitet |
Index |
|
1 000 |
6117 |
100 |
2 078 |
34 |
1 484 |
24.3 |
D:o |
414 |
100 |
''271 |
65.6 |
127 |
30.7 |
1 000 |
17 508 |
100 |
12 295 |
70.2 |
10 066 |
57.5 |
1 000 |
589 604 |
100 |
1 369 713 |
62.7 |
1 205 538 |
34.9 |
1 000 |
6 701 |
100 |
3 220 |
48.1 |
2 305 |
34.4 |
1 000 |
14 031 |
100 |
'' 22 057 |
157.2 |
1 9 332 |
66.5 |
1 Kvadratyards.
nämnda ar arbetade. Exporten av bomullsgarn utgjorde nämligen år 1920
70.2 % och exporten av bomullsvävnader 0,7.1 % av motsvarande export
1913. Det sista procenttalet är emellertid icke fullt exakt, ity att exportmangden
vävnader år 1913 redovisats i yards men år 1920 i kvadratyards.
Relationstalet torde därför böra något höjas. Exporten av kamgarn var
även den 1920 ansenligt mindre än 1913, i det den blott uppgick till
omkring 48 % av sistnämnda års kamgarnsexport. Däremot företer
yllevävnadsexporten under berörda högkonjunkturår en betydande utveckling.
Den uppgick till mer än 50 X över 1913 års export, varvid dock
även här är att märka, att sistnämnda procenttal är uträknat på en
exportkvantitet för 1920, vars beräkningsgrund är baserad på kvadratyards,
under det att till grund för beräkningen 1913 ligger yards.
Jämföres medelexporten av textilvaror per månad under 1921 års nio
forsta månader med medelexporten per månad år 1920, visar det sig, att
för det förstnämnda årets vidkommande exporten av bomullsgarn gått tillbaka
med 20 % och exporten av bomullsvävnader med omkring 45
Exporten av kamgarn har minskats med omkring 30 % och av yllevävnader
med omkring 60 %. I förhållande till månadsmedelexporten 1913
är tillbakagången givetvis ännu ansenligare.
Om Englands utrikeshandel, kvantitativt taget, alltså visat sig vara
betydligt mindre efter kriget än före detta, så är motsatta förhållandet
radande beträffande Förenta Staterna.
Efter värde räknat har Förenta Staternas utrikeshandel år 1920 mer
an tredubblats. En betydlig minskning har emellertid inträtt år 1921,
Icke desto mindre ligga sistnämnda års siffror högst avsevärt över motsvarande
för 1913.
73
Även i kvantitativt avseende har Förenta Staternas utrikeshandel för
1920 och 1921 varit större än 1913. För närmare detaljer hänvisas till
tab. 18, däri redovisas efter Federal Reserve Bulletin såväl export som import
av ett antal viktigare handelsartiklar, uträknade efter 1913 års värden.
Även Schweiz, vars ekonomiska läge i vissa hänseenden påminner om
vårt eget, uppvisar för 1920 en kraftigt ökad utrikeshandel, vilken under
1921 gått tillbaka med omkring 40 %. För Schweiz’vidkommande kan
emellertid den rätt intressanta iakttagelsen göras, att importöverskottet
1921, sannolikt genom de höjda tullarna och importrestriktionerna, gått
hastigt tillbaka samt för tredje kvartalet förbytts i ett betydande exportöverskott.
In- och utförselsiffrorna för 1920 och 1921 äro följande.
Införsel- (—)
Införsel Utförsel resp. utförsel
överskott
(-)-)
Kvartal Mill. tres. Mill. tres. Hill. fres.
l:a 1920........................ 1043 866 -- 177
2:a » 1098 899 — 199
3:e » 1073 820 — 253
4:e » 1029 692 — 337
l:a 1921..........!............ 783 496 — 287
2:a » 553 513 —- 40
3:e > 408 631 + 223
4:e » 552 501 — 51
Trots omsvängningen i förhållandet mellan import och export äro konjunkturerna
i Schweiz som bekant allt fortfarande mycket bekymmersamma
och arbetslöshetens utbredning har månad efter månad under
1921 ökats samt synes ännu icke ha nått maximum.
*
Av vad som i det föregående anförts inhämtas, att den utrikes handelsomsättningen,
vad de redovisade länderna beträffar, under år 1920
till värdet varit synnerligen betydande i jämförelse med 1913, men att
den under 1921 högst väsentligt gått tillbaka, i vissa fall med ända
till 50 % av 1920 års siffror. Ifråga om handelsbalansen är att märka,
att denna för de europeiska ländernas vidkommande under såväl
1920 som 1921 varit passiv, för 1921 dock vida mindre än för år
1920. Förenta Staternas handelsbalans å andra sidan har varit aktiv
såväl 1920 som 1921. Siffrorna rörande handelsomsättningen månad
för månad under sista halvåret 1921 i de ledande länderna uppvisa
inga mera bestämda tecken till ökad livlighet.
Schweiz.
74
Världs
tonnaget.
Kap. IV. Transportväsendet.
Verkningarna av den betydande tonnageförstörelse, som följde med
världskriget, ha fortare än man kunnat föreställa sig blivit tmdanröjda.
Det underskott på tonnage i jämförelse med 1913, som den oinskränkta
sjökrigföringen medförde, särskilt under 1917 och 1918, har blivit
ersatt och är nu mer än ersatt. Främst är detta att tillskriva Förenta
Staternas enorma fartygsbyggande under senare delen av kriget och första
tiden efter detta, varigenom nämnda lands handelsflotta, som före kriget
icke nådde upp till 2 milj. registerton, i mitten av 1921 kommit upp till
över 12 milj. registerton.
Förändringarna ifråga om det maskindrivna världstonnagets storlek
och fördelning på olika länder från mitten av 1914 till mitten av 1921
framgå av efterföljande, ur Kommersiella Meddelanden, häft. 19, 1921,
hämtade tabell.
Tab. 20. Världstonnaget 1914 och 1921.
(1 000-tal reg.-ton).
Land |
Ång- och motordrivna järnfartyg över |
|
30 juni 1914 |
30 juni 1921 |
|
England.............................. |
18 877 |
19 288 |
Brit. Dominions .................. |
1407 |
1 950 |
Förenta Staterna.................. |
1 837 |
12314 |
Osterrike-Ungern.................. |
1 052 |
|
Danmark ........................... |
768 |
866 |
Frankrike ........................... |
1 918 |
3 046 |
Tyskland ........................... |
5 098 |
654 |
Grekland .......................... |
820 |
576 |
Holland.............................. |
1 471 |
2 207 |
Italien............................... |
1428 |
2 378 |
Japan ............................ |
1 642 |
3 063 |
Norge................................. |
1923 |
2 285 |
Spanien .............................. |
883 |
1094 |
Sverige .............................. |
992 |
1 037 |
Övriga länder ..................... |
2 399 |
3 459 |
Sammanlagt |
42 515 |
54 217 |
Såsom av tabellen framgår, har det totala tonnaget ökats från 42-5
milj. reg.-ton till 54-2 milj. reg.-ton, alltså med 27-5 X. Härtill kommer
vidare det tonnage, som var under byggnad ultimo juni 1921, och som
uppgick till över 6 milj. ton.
75
Det torde utan vidare stå klart att en så ansenlig mängd tonnage —
låt vara att dettas effektivitet till följd av 8-timmarsdagen och andra
omständigheter blivit nedsatt — blott under intensiva högkonjunkturer kan
finna full sysselsättning. Också har under den snart tvååriga lågkonjunkturen
en del av tonnaget varit upplagt eller blott delvis utnyttjat. För
Sveriges vidkommande har som bekant under 1921 betydande mängder
tonnage varit utan sysselsättning. Omfattningen av det svenska handelstonnagets
uppläggning under 1921 framgår av den på uppgifter från
Sveriges redareförening baserade sammanställning härutinnan, som är intagen
"i tredje häftet av den inom kommerskollegium utarbetade ekonomiska
översikten, och som jämväl återges härnedan.
Upplagt tonnage
brutto reg.-ton
1920 31 december .......................................... 80 262
1921 31 mars ......................................... 315 278
» 30 juni ................................................ 365 713
» 30 september.......................................... 232 132
» 31 oktober............................................. 229 113
» 30 november.......................................... 204 882
» 31 december .......................................... 204 466
Det bör anmärkas, att omkring två tredjedelar av den svenska handelsflottan
tillhör Sveriges redareförening.
Trots den betydande tonnageuppläggning, som kommit till synes i
nyssnämnda siffersammanställning, äro ansenliga mängder tonnage i
rörelse, vilket närmare belyses av efterföljande tabell.
Tab. 21. Sjöfarten till och från Sverige.
(I tusentals nettoton)
Ankommande |
Avgående |
|||
Lastat och |
barlastat |
Lastat och |
barlastat |
|
Månadsmedel 1913 ............... |
1 147 |
1 147 |
||
» 1914 ............... |
1045 |
1047 |
||
» 1915 ............... |
1 197 |
1 196 |
||
» 1916 ............... • |
1151 |
1159 |
||
Lastat |
Barlastat |
Lastat |
Barlastat |
|
» 1919 ............... |
492 |
212 |
537 |
169 |
» 1920 ............... |
677 |
282 |
692 |
278 |
» 1921 ............... |
519 |
158 |
482 |
193 • |
Juli 1921 .................. |
455 |
170 |
487 |
171 |
Augusti > .................. |
591 |
168 |
536 |
258 |
September » .................. |
609 |
178 |
536 |
309 |
Oktober » .................. |
670 |
191 |
594 |
249 |
November > .................. |
601 |
233 |
578 |
255 |
December » .................. |
575 |
182 |
582 |
226 |
Januari 1922 .................. |
442 |
76 |
409 |
142 |
Februari » ................. |
285 |
27 |
255 |
54 |
Sjöfarten
till och
från
Sverige
-
76
Järnvägs*
tranaporter.
Siffrorna för 1920 ocli 1921, som hämtats ur månadsstatistiken, äro
icke direkt jämförliga med de för tidigare år angivna, vilka senare
grunda sig på årsstatistikens omsorgsfullare beräkningar. Med den jämförbarhet
de dock äga kan av desamma slutas till, att ifråga om såväl
inkommet som utlöpt tonnage nedgången under 1920 och 1921 varit
påtaglig. Under 1921 har det ankommande lastade tonnaget till omfattningen
varit omkring 85 %■ av det år 1920 inkomna, under det
att differensen, då det gäller avgående tonnage, varit än större eller omkring
30 %.
Järnvägsgodstrafiken ifådde sin höjdpunkt under 1916. Nämnda år
belöpte sig godstrafiken vid samtliga svenska banor genomsnittligt per
månad till 4 472 000 ton mot 3 290 000 ton år 1914 och företedde
alltså en ökning med nära 40 %.
Under 1917 och 1918 förspörjes en tillbakagång, mindre beroende på
avtagande ekonomisk livaktighet än på ransonering av godsbefordringarna.
Aren 1919 och 1920 uppvisa transportsiffror, som ligga varandra tämligen
nära, men som äro något lägre än 1913 års siffror. Däremot
är nedgången i godstrafiken under 1921 synnerligen påfallande.
Tab. 22.
Godstransporter å de svenska järnvägarna.
(Il- och fraktgods.)
1921
1914 mån ad smedeltal.
1916 »
1917
1918
1919 »
1920 »
1921
Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli
Augusti
September
Oktober
November
December
Januari
Februari
1922
Statens järn-vägar (exkl. |
Statens järn-vägar (lapp-landsmalm) |
Statens järn-vägar (total-transporter) |
Enskilda järn-vägar |
Samtliga järn-vägar (inkl. |
1 000 ton |
||||
_ |
1218 |
2 076 |
3 294 |
|
— |
— |
1 605 |
2 867 |
4 472 |
— |
— |
1 444 |
2 629 |
4 073 |
— |
— |
1 374 |
2 331 |
3 705 |
— |
— |
1 154 |
2 030 |
3184 |
— |
— |
1 189 |
2 091 |
3 280 |
602 |
413 |
1 015 |
1 231 |
2 246 |
607 |
289 |
896 |
1273 |
2169 |
713 |
337 |
1 050 |
1 529 |
2 579 |
668 |
380 |
1 (J48 |
1417 |
2 465 |
576 |
490 |
1 066 |
1288 |
2 354 |
422 |
504 |
926 |
891 |
1 817 |
466 |
482 |
948 |
865 |
1813 |
503 |
491 |
994 |
910 |
1 904 |
574 |
456 |
1 030 |
1 034 |
2 064 |
566 |
450 |
1016 |
1 126 |
2142 |
691 |
438 |
1 129 |
1 544 |
2 673 |
722 |
341 |
1 063 |
1 663 |
2 726 |
558 |
300 |
858 |
1 158 |
2 016 |
484 |
200 |
684 |
924 |
1 608 |
652, |
227 |
879 |
*1 078 |
— |
jell, som |
uppgjorts |
med ledning av uppgifter i |
inhämtas, att godstrafiken på samtliga
1 Uppgiften preliminär.
77
järnvägar, malmtransporterna däri inbegripna, nedgått från 3 280 000
ton i medeltal per månad 1920 till 2 246 000 1921. Särskilt ringa
har trafiken varit under tiden maj — augusti 1921, då den hållit sig omkring
1.8 ä 2 milj. ton per månad. Höstmånaderna hava å andra sidan
karaktäriserats av en betydande förbättring.
Underkasta vi de siffror, som hänföra sig till statsjärnvägarnas transporter,
en granskning, göra vi den iakttagelsen, att minskningen i godstransporterna,
inklusive transporten av lapplandsmalm, varit mindre än
man varit benägen att föreställa sig. Avsevärt mycket större är däremot
nedgången i de enskilda järnvägarnas transporter: från 2.1 milj. ton i
medeltal per månad 1920 till 1.2 milj. ton för 1921, alltså en nedgång
med omkring 40 %. A andra sidan uppvisa godstransporterna å statens
järnvägar alltsedan november 1921 ogynnsamma siffror.
Telegramtrafiken ökades som bekant i betydande grad under krigsåren
och ökningen fortsatte under de två närmaste åren efter kriget. Däremot
inträdde en betydande tillbakagång 1921 ifråga om inländska
taxerade telegram, vilket närmare framgår av efterföljande uppställning.
19131 1918 1919 1920 1921
Antal inländska taxerade telegram ... 2 053 647 4 240 311 4 622 426 4 333 050 3393 652
Antal avsända och ankomna utländska
taxerade telegram ........................ 1590 594 2 096 107 2 957 215 3 204413 —
Även i fråga om frekvensen av telefonsamtal mot särskild avgift har
en minskning varit skönjbar, såsom man finner av siffersammanställningen
här nedan.
19131 1918 1919 1920 1921
Antal telefonsamtal mot särskild
avgift................................. 19 826 353 38 100 305 41 074 723 37 802 643 29 810 529
1 Uppgifterna för är 1913 omfatta även aktiebolaget Stockholmstelefons verksamhet.
Telegraf
och
telefon.
78
Groashan
delspriser.
Kap. V. Prisrörelsen.
Hittills gjord erfarenhet på det ekonomiska området synes giva vid
handen, att en synnerligen god överensstämmelse råder mellan de ekonomiska
konjunkturerna och prisrörelsen. Stigande varupriser angiva
uppåtgående och fallande priser nedåtgående konjunkturer.
Krigstidens och efterkrigstidens konjunkturer låta sig därför genom
ett studium av prisrörelsen rätt väl bestämma i avseende å såväl intensiteten
som, tidpunkterna för inträdande förändringar.
Den våldsamma prisstegring, som för vårt lands vidkommande kännetecknade
åren 1917 och 1918 och i viss mån även 1920, svarar sålunda
direkt mot högkonjunkturen under denna tid. På samma sätt
svarar prisfallet från hösten 1920 mot en tilltagande lågkonjunktur. Med
det anförda är emellertid ej sagt, att prisfall och lågkonjunktur stå i omedelbart
kausalsammanhang med varandra, utan blott att en lågkonjunktur
i allmänhet kännetecknas av prisfall och en högkonjunktur av prisstegring
samt att låg- resp. högkonjunkturens intensitet i regel är analog
med prisfallets resp. prisstegringens styrka. I
I de flesta länder av industriell typ, Tyskland och övriga centraleuropeiska
länder undantagna, betecknade mitten av 1920 en vändpunkt
i prisstegringen inom grosshandeln. Uti England och Förenta Staterna
nåddes denna vändpunkt några månader tidigare än i vårt land. Det från
och med sommaren 1920 inträdda prisfallet, vars intensitet hittills saknat
motstycke i den moderna ekonomiska historien, har för vårt lands vidkommande
från juni 1920 till december 1921 uppgått till ej mindre än
53 %. Ytterligare, ehuru obetydlig, nedgång har inträffat under första
kvartalet innevarande år. Prisnedgången hos oss, procentuellt uttryckt,
torde med undantag av Danmark icke ha sin motsvarighet i något land,
där grosshandelsprisstatistik finnes. I England och Förenta Staterna, där
läget i mångt och mycket påminner om vårt eget, har prisfallet från topppunlcten
till december 1921 utgjort resp. 47.7 och 45.2 X, alltså varit 6
ä 8 X mindre än hos oss. Emellertid är att märka, att priserna i Sverige
hade, då de stodo som högst, nått en betydligt högre punkt än i England
och Amerika. Numera hava prisnivåerna i de tre berörda länderna
kommit varandra rätt nära och kunna för mars månad innevarande år
betecknas med indextalen 164 (Sverige), 160 (England) och 152 Förenta
Staterna. (Se tab. 23.)
79
Tab. 23. Indextal för grosshandelspriser.
(1913 = 100, där ej annat angives.)
1920 Hela året |
Maxi- mum 1920 |
1921 Hela året |
Juli 1921 |
Aug. 1921 |
Sept. 1921 |
Okt. 1921 |
Nov. 1921 |
Dec. 1921 |
Jan. 1922 |
Febr 1922 |
Mars 1922 |
Procen-tuell |
|
Sverige1 (</, 13—s% |
347 |
366 |
211 |
211 |
198 |
182 |
175 |
174 |
172 |
170 |
166 |
164 |
55.2 |
Norge (jan.—juni |
386 |
(juni) 425 |
298 |
300 |
297 |
287 |
286 |
276 |
269 |
260 |
253 |
240 |
43.5 |
Danmark (juli 12— |
(11 sista mån.) 383 |
(sept.) 403 |
237 |
256 |
224 |
202 |
186 |
188 |
178 |
177 |
182 |
178 |
55.8 |
England (priserna |
(7 sista mån.) 283 |
(okt.) 310 |
181 |
178 |
179 |
183 |
170 |
166 |
162 |
159 |
158 |
160 |
. 48.4 |
U. S. Å. (Bureau of |
244 |
(mars) 272 |
155 |
148 |
152 |
152 |
150 |
149 |
149 |
148 |
151 |
152 |
44.1 |
Tyskland (Statis- tisches Reichs-amt) ............... |
_ |
(maj) |
1912 |
1425 |
1909 |
2 067 |
2 460 |
3 461 |
3 487 |
3 492 |
4103 |
— |
— |
Frankrike (Statis-tique Générale) |
509 |
588 |
345 |
330 |
331 |
344 |
331 |
332 |
326 |
314 |
306 |
307 |
47.8 |
Schweiz (Neue Zii-richer Zeitung) 1 (1914 — 100)...... |
(april) |
190 |
177 |
181 |
184 |
182 |
178 |
176 |
171 |
171 |
Prisrörelsen i Förenta Staterna under senare halvåret 1921 uppvisar
en anmärkningsvärd stabilitet och växlar endast med några poäng. Ifråga
om England och vårt land är däremot nedgången tämligen påvisbar, om
också i jämförelse med första halvåret 1921 betydligt retarderad.
Beträffande de olika varugrupperna har prisfallet varit mycket oenhetligt
både i vårt land och annorstädes, något som för övrigt torde sammanhänga
med den tidigare synnerligen ojämna prisstegringen inom olika
varugrupper. Sålunda har för Sveriges del stenkol och koks att uppvisa
ett prisfall, som från maximum till mars- 1922 uppgick till ej mindre
än 86.4 °4, under det att den varugrupp, som företett det minsta pris- 1
1 Indextalet för april månad innevarande år har stigit med 1 enhet till 165.
80
fallet, vegetabiliska livsmedel, stannat vid en prisnedgång av blott 36.6 %.
Emellertid ha på grund härav indextalen för de olika grupperna kommit
totalindexen betydligt mycket närmare, än vad som under högkonjunkturen
var fallet. Fortfarande befinner sig emellertid gruppen byggnadsmaterialier
betydligt över generalindexen, nämligen med ej mindre än
inemot 40 %, medan övriga grupper variera mellan 10 k 20 % över
resp. under nyssnämnda index.
Tab. 24. Indextal utvisande grosshandelsprisernas förändringar i Sverige inom
vissa varugrupper (Sv. H. T.)-
Maximum 1920 |
Mars 1922 |
Procentuell |
|
Vegetabiliska livsmedel .............................. |
273 (febr. o. sept.) |
173 |
36.6 |
Animaliska livsmedel..................... |
312 (sept.) |
153 |
51.0 |
Jordbraksförnödenheter....................... |
320 (april) |
168 |
47.5 |
Stenkol, koks ............................... |
1 252 (juni, juli) |
170 |
86.5 |
Brännoljor........................................ |
340 (sept., okt.) |
179 |
47.4 |
Metaller....................................... |
324 (maj) |
129 |
60.2 |
ByggJ^dsmaterial....................................... |
390 (okt.) |
225 |
42.3 |
Textilämnen ................................. |
380 (febr., mars) |
140 |
63.2 |
Hudar och läder .......................... |
269 (febr.) |
91 |
66.2 |
Trämassa ............................ |
788 (maj) |
167 |
78.8 |
En granskning av prisnoteringarna, såväl svenska som utländska, för
enskilda varuslag, bekräftar i allt väsentligt den betydande variation,
som kunnat påvisas ifråga om prisnedgången för de olika i resp. partiprisindices
ingående varugrupperna. Av svenska partiprisnoteringar har,
såsom framgår av tab. 25, pappersmassa undergått den starkaste prisreduktionen:
till december 1921 med ej mindre än tre fjärdedelar eller
närmare bestämt 76.8 % av toppriset. En synnerligen betydande prissänkning
förmärkes även för hudar och skinn.
Det svenska vetets pris har fallit katastrofalt. Medelnoteringen per 100
kg i juli 1920 var 65.3 7 kr., i december 1921 21.35 kr., vilket innebär
en prisreduktion med 67.3 %. Noteringen innevarande år företer
emellertid någon stegring. Råypriset har sedan toppunkten minskats
med omkring 50 %. Ungefär ensartat är prisfallet ifråga om
bräder och plank (47.1 %.) Exporttackjärnet hade till december 1921
nedgått med 56.9 % på högsta noterade pris 1920. Fortfarande befinner
sig priset å denna vara, såsom framgår av nämnda tabell, i nedåtgående.
De utländska prisnoteringarna för viktigare varor uppvisa även ett
betydande prisfall. Rekordet innehaves av stenkol (Newcastle), som från
senare delen av 1920 till december 1921 fallit med över 83 %. Lika
ansenligt har prisfallet på socker i utlandet varit. Noteringen härför
(Centrifugal 96 % New York) föll till 3.8 7 cents per skålpund i december
Tab. 25. Svenska partiprisnoteringar.
(Kr. per angiven kvantitetsenhet.)
81
Procen- |
|||||||||
1913 |
19201) |
Okt. |
Nov. |
Dec. |
tuell-nedg. fr. |
Jan. |
Febr. |
Mara |
|
Medel- pris |
1921 |
1921 |
1921 |
maxi-mum |
1922 |
1922 |
1922 |
||
dec. 21 |
|||||||||
Exporttackjärn (fob svensk hamn)......... ton |
93.3 |
360 |
165 |
160 |
155 |
56.9 |
149 |
145 |
145 |
(juni) |
|||||||||
Bräder och plank |
|||||||||
(Härnösands distr. |
425 |
430 |
430 |
||||||
fob furu3 X 9IH... std(4.67 ms) |
200 |
756 |
360 |
375 |
400 |
47.1 |
|||
(juli-okt.) |
|||||||||
Pappersmassa |
|||||||||
(stark, sulfit, torr, prima, |
76.8 |
218 |
212 |
||||||
fob Göteborg)............... ton |
130 |
966 |
218 |
214 |
224 |
— |
|||
(sept.) |
|||||||||
Färska hudar och skinn |
|||||||||
(nöt-, ej tjur-, vägande |
1.08 |
0.S6 |
0.81 |
73.0 |
0.96 |
0.81 |
0.75 |
||
minst 14 kg.)............... kg. |
0.85 |
3 |
|||||||
(mars-april) |
|||||||||
Vete, svenskt............... deciton |
14.23 |
65.3 7 |
23.18 |
20.2 7 |
21.35 |
67.3 |
21.60 |
21.84 |
22.40 |
(juli) |
|||||||||
jfidp, svensk ............... » |
12.8 2 |
38 |
21.92 |
18.60 |
19.36 |
49.1 |
20.86 |
20.04 |
20.31 |
(febr.-juni) |
|||||||||
\Bomullsfrökakor, |
52.16 |
26.7 5 |
27.oo |
27.17 |
23 |
||||
j (högproc.)............... » |
— |
26.91 |
26.13 |
48.7 |
|||||
(febr.) |
från att i maj 1920 hava utgjort 21. l cents, alltså ett prisfall på 81.7 X.
Beträffande spannmål är att anteckna en nedgång i priset för majs med
74 % (Chikagonotering) och för vete med 60.6 % (New-York-notering).
Priset på engelskt tackjärn hade intill oktober 1920 fallit med 47.5 %
och kopparpriset vid utgången av föregående år med 44.4 %. Bomulls -noteringen har att uppvisa ett fall med 56.4 °/° i december 1921, räknat
på toppriserna i april 1920. Capris et hade i december 1921 nedgått
med 70.1 % på marspriserna 1920.
Det är- ett känt förhållande, att vid en förändring av penningvärdet Detaljvare
sig i uppåtgående eller nedåtgående riktning giva grosshandelspriserna
det känsligaste utslaget. Närmast därefter kömma detaljhandels- livsmedel.
priserna och sist levnadskostnaderna. Den ekonomiska utvecklingen under
och efter kriget har till fullo bekräftat detta.
I avseende å grosshandelspriserna har, såsom i det föregående nämnts,
prisfallet uppgått till över 55 % på 1920 års toppriser. Ifråga om detaljhandelspriserna
för livsmedel, vilkas förändringar i ett antal länder återgivas
i tab. 27, redovisas för Sveriges del en prissänkning, som från
toppunkten (augusti 1920) till mars innevarande år uppgått till 89.9 %.
1 Högsta noterade pris under 1920.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 225 käft. (Nr 259.)
6
82
Tal». 26. Utländska varuprisnoteringar.
1913 Medel- pris |
1920'') |
Okt. 1921 |
Nov. 1921 |
Dec. 1921 |
Procen-tuell |
Jan. 1922 |
Febr. 1922 |
Mars 1922 |
||
Vete, n:o 2, Red ^vinter, |
Cents pr |
|||||||||
New York............... Majs, noteringskvalitet, |
60 lbs Cents pr |
103 |
322.5 (maj) |
121 |
119.4 |
127.1 |
60.6 |
125 |
145.2 2 |
145.1 61.78 |
Chicago .................. Bomull, midt upland, |
56 lbs Cents pr |
62.4 |
189.» (maj) |
47.9 |
47.5 |
47.6 |
74.9 |
53.4 |
61.56 |
|
New York............... Tackjärn, Cleveland n:o |
lb Bong ton |
12.S |
42.1 (april) |
19.6 |
17.97 |
18.35 |
56.4 |
18.06 |
17.98 |
18.31 |
1, foundry England... |
sh |
61.4 |
238 (sept.-dec.) |
125 |
115 |
105 |
55.9 |
98 |
95 |
95 |
Koppar standard London Stenkol Best Gtreat Steam |
Bong ton Bong ton |
68.4 |
119.7 (febr.) |
67.s |
66.7 |
66.6 |
44.4 |
65 |
60.3 |
59.3 i ] |
(Dawnson Cowpen) Petroleum (Standard |
sh Cents pr |
15.4 |
155.0 (juli-nov.) |
27 |
24 |
25 |
83.9 |
24 |
25.5 |
24.6 i |
white New York)...... Vll (tops) (kamull) cross-bred colonial carded |
6.5 lbs Pence pr |
8.63 |
24.5 (sept.-dec.) |
13.4 |
15 |
15 |
38.s |
14 |
13.0 |
13 / |
Bradford.................. Hudar (australiska, våt- |
Pence pr |
20 |
73 (mars) |
21.3 |
20.6 |
20.4 |
72.1 |
21.8 |
21.c |
21.1 ! |
saltade England)...... Socker (Centrifugal 96% |
lb Cents pr |
8.5 |
20.6 (febr.-apr.) |
6 |
6.» |
6.1 |
70.2 |
6.4 |
6.4 |
6.4 |
New York).............. |
lb |
3.0 |
21.1 (maj) |
4.06 |
3.99 |
3.8 7 |
81.7 |
3.6 7 |
3.71 |
3.9 lj |
Högsta noterade indexsiffran var 308 (augusti 1920), senaste siffran 185
(mars 1922). Beträffande England är att inregistrera ett prisfall, som
från toppunkten till mars innevarande år uppgår till 39.2 %. Högsta
indexsiffran för detta land uppnåddes i november 1920 och var då 291.
Marssiffran i år är enligt en officiell index 177.
För Förenta Staternas vidkommande är att anteckna en prissänkning
från juli 1920 (index 215) till februari 1922 (index 139) med sammanlagt
35.3 %.
Av det framlagda siffermaterialet inhämtas, att i de nämnda tre länderna
en viss överensstämmelse gjort sig gällande beträffande prisfallets
styrka såväl ifråga om förut berörda grosshandelspriser som nu behandlade
detaljhandelspriser för livsmedel. Emellertid är att observera, att detaljprisnivåerna
i Sverige och England, som i stort sett för närvarande stämma
överens, jämförda med 1913 befinna sig betydligt över motsvarande prisnivå
1 Högsta noterade pris under 1920.
83
Tah. 27. Indextal utvisande detaljprisernas å livsmedel förändringar i vissa
länder.
(Juli 1914 = 100.)
'' |
Sverige Social- styrelsen |
Xorge Det. Stat. |
Danmark Det Stat. |
Finland Social- styrelsen |
Storbri-tannien 0. |
U. S. A. Bnrean |
Tyskland (1913— 14 = 100) Reitheamt |
Schweiz |
Antal varor...... |
40 (äv. lyse |
44 |
43 |
— |
21 |
22 |
||
Antal orter ...... |
49 |
30 |
182 |
21 |
600 |
51 |
47 |
23 |
1920 hela året... |
298 |
321 |
253 (1 mån.) |
1036 |
258 |
200 |
1 101 |
— |
Maximum 1920... |
308 (aug.) |
342 (nov. dec.) |
253 (juli) |
1 233 |
291 (nov.) |
215 (juni juli) |
||
1921 hela året... |
237 . |
295 |
258 (2 mån.) |
1218 |
230 |
150 |
1 397 |
|
1921 Juli ......... |
232 |
292 |
236 |
1 278 |
220 |
145 |
1 274 |
207 |
a Augusti ... |
234 |
297 |
— |
1324 |
'' 226 |
152 |
1 399 |
204 |
» September.. |
228 |
290 |
— |
1359 |
225 |
150 |
1418 |
198 |
s> Oktober ... |
218 |
288 |
— |
1 357 |
210 |
150 |
1532 |
196 |
» ^November.. |
211 |
281 |
— |
1286 |
200 |
149 |
1 914 |
189 |
* December... |
202 |
263 |
— |
1 198 |
195 |
147 |
2 088 |
187 |
1922 Januari ... |
190 |
257 |
197 |
185 |
2 219 |
176 |
||
i Februari ... |
189 |
— |
— |
1 115 |
179 |
139 |
2 727 |
— |
» Mars......... t Procentuell ned-gång frånmaxi- |
185 |
177 |
||||||
mura 1920...... |
39.9 (mars) |
24.9 (jan.) |
22.1 (jan.) |
9.0 (febr.) |
39.2 (mars) |
35.3 |
i Förenta Staterna. Siffror rörande utvecklingen i det sistnämnda landet
finnas icke av senare datum än februari. Vid sistnämnda tidpunkt
uppgick emellertid skillnaden mellan å ena sidan Förenta Staternas prisnivå och
å andra sidan Englands och Sveriges till icke mindre än 40 ä 45 enheter,
eller med andra ord, Förenta Staternas prisnivå låg i jämförelse med 1918
omkring 25 % under de båda nyssnämnda ländernas; detta i avseende
å detaljhandelspriser på livsmedel.
I våra grannländer Norge och Danmark har prisfallet å livsmedel
varit mindre markerat än hos oss; I Norge ha priserna från november—
december 1920 (toppunkten) till och med januari i år nedgått med
24.9 % och i Danmark från juli 1920 (toppunkten) till och med januari
i år med 22.1 %.
Finland uppvisar ett ytterst obetydligt prisfall, och vad Tyskland slutligen
angår, så hava livsmedelspriserna särskilt under det senare halvåret
1921 varit stadda i snabbt uppåtgående.
Levnadskostnadernas förändringar i vissa länder sedan depressionens
inträdande framgå av tab. 22.
Levnads
kostna
derna.
84
Tab. 28. Indextal utvisande levnadskostnadernas förändringar i vissa länder.
(Juli 1914 = 100.)
Sverige Social- styrelsen |
Norge Det Stat. |
Danmark Det Stat. |
Finland Social- styrelsen |
Storbri-tannien 0 |
U. S. A. Industr. Confer. Board |
Tyskland (1913— 14 = 100) Reichsamt |
Schweiz |
|
Antal orter ...... |
49 |
30 |
182 |
21 |
47 |
23 |
||
1920 hela året... |
272 |
315 |
262 |
934 |
251 |
198 |
813 |
253 |
Maximum 1920... |
281 |
335 |
262 |
1 103 |
276 |
205 |
916 |
|
1921 hela året... |
(okt.) 247 |
(dec.) 300 |
(juli) 251 |
(dec.) 1090 |
(nov.) 226 |
(Juli) 166 |
(dec.) 1001 |
209 |
1921 Juli ......... |
236 |
— |
237 |
1 139 |
219 |
163 |
963 |
209 |
» Augusti ... |
— |
— |
— |
1 175 |
222 |
— |
1045 |
206 |
» September.. |
— |
296 |
— |
1205 |
220 |
_ |
1062 |
200 |
> Oktober ... |
231 |
— |
— |
1 208 |
210 |
_ |
1 146 |
198 |
» November.. |
— |
— |
— |
1 162 |
203 |
163 |
1397 |
192 |
» December... |
— |
283 |
— |
1 103 |
199 |
_ |
1550 |
189 |
1922 Januari ... |
216 |
— |
212 |
1 055 |
192 |
_ |
1 640 |
179 |
» Februari ... |
— |
— |
— |
1 049 |
188 |
158 '' |
1 989 |
177 |
» Mars ...... |
— |
— |
— |
__ |
186 |
|||
» April ...... |
195 |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
||
Procentuell ned-gång från maxi-mum 1920...... |
30.6 |
15.5 |
19.1 |
4.9 |
32.6 |
22.9 |
Ökninq |
|
(april |
(dec. |
(järn |
(febr. |
(mars |
(febr. |
117.1 |
1 |
|
1922) |
1921) |
1922) |
1922) |
1922) |
1922) |
(febr. 1922) |
| |
Av densamma inhämtas, att prisfallet räknat från den tidpunkt, då
levnadskostnadsnivan lag som högst till början av innevarande år i
Sverige utgjort 30.6 i England 32.6 och i Förenta Staterna 22.9 %.
Levnadskostnaderna hava alltså procentuellt taget sjunkit snabbare i England
än hos oss och i Förenta Staterna. Vad Förenta Staterna beträffar
later sig detta tillfredsställande förklara därigenom, att prisnivån i detta
land vid prisfallets början låg, betydligt närmare förkrigsnivån än vad
fallet var beträffande England och Sverige. De båda sistnämnda ländernas
levnadskostnadsnivaer lago emellertid varandra rätt nära vid lågkonjunkturens
inträde, och ehuru skillnaden numera är något vidgad, består allt
fortfarande en jämförelsevis god överensstämmelse i nämnda avseende
mellan de båda länderna.
I Norge hava levnadskostnaderna från maximum till december 1921
sjunkit med 15.5 X och i Danmark (till januari 1922) med 19.1 %.
Av de uti de olika tabellerna återgivna siffrorna finner man, att prisfallet
från och med senaste halvåret 1921, vad Förenta Staterna beträffar,
så gott som upphört. Grosshandelspriserna där hava alltsedan mitten av
nämnda år rört sig omkring indextalet 150, detaljpriserna å livsmedel
hava ävenledes oscillerat omkring talet 150; de senare hava emellertid fallit
85
med ett 10-tal enheter innevarande år. För levnadskostnadernas vidkommande
kan ej heller påvisas någon mera betydande variation.
Vad vårt eget land beträffar, är däremot i fråga om partiprisnoteringarna
allt fortfarande ett prisfall att anteckna, vilket visserligen i jämförelse
med första halvårets betydande prisnedgång är ansenligt retarderat men
i allt fall t. o. m. mars 1922 fullt påvisbart. Mera utpräglat är å andra
sidan prisfallet å livsmedel. Vad levnadskostnaderna angår, så synes den
under lågkonjunkturens första skede tröga utvecklingen nedåt ha givit
vika våren 1921 och utlöst sig uti ett snabbt prisfall:
Beträffande England förmärkes i fråga om grosshandelsprisernas nedgång
under senare halvåret visserligen en högst betydlig retardation, ja
för vissa månader under 1921 till och med en prisstegring. Alltsedan
hösten sistnämnda år har dock en icke oväsentlig nedgång tagit vid —
en nedgång, som ännu icke synes vara avslutad. Även i fråga om livsmedelspriserna
och levnadskostnaderna har en markerad nedgång sedan
sensommaren 1921, då en stagnation inträdde, gjort sig gällande.
Det vill alltså synas, som om, med undantag av Förenta Staterna,
prisfallet på alla områden fortginge, om också, åtminstone beträffande
grosshandelspriserna, i betydligt långsammare takt än för ett år sedan.
Av den påvisbara retardationen ifråga om grosshandelspriserna skulle
man emellertid kunna sluta till, att bottenpunkten för desamma inom
de närmaste månaderna komme att nås.
Det är ett känt förhållande, att järnvägsfrakterna ofullständigt och
blott långsamt anpassa sig efter den allmänna prisnivåns växlingar. De
i Sverige under krigsåren successivt genomförda taxehöjningarna svarade
i regel icke mot prisstegringen, med undantag möjligen för år 1918,
utan lågo i allmänhet mer eller mindre under. De efter 1918 vidtagna
taxeändringarna däremot bragte fraktsatserna i vissa fall väsentligt över
den allmänna prisnivån. Efter kriget har, oberoende av prisväxlingarna,
nivån för järnvägsfrakterna i stort sett legat icke oväsentligt över varuprisnivån.
Uti tull- och traktatkommitténs utlåtande den 2 mars 1922
rörande järnvägsfrakternas reglering har utförligt redogjorts för järnvägsfrakternas
fluktuationer under och efter kriget, och hänvisas för närmare
detaljer till detta utlåtande.
Krigstidens och det första fredsårets oerhört uppdrivna sjöfrakter kunde,
sedan en avmattning i det ekonomiska livet gjort sig gällande, icke upprätthållas.
Med ingången av 1920 förspordes också en tillbakagång,
som vid årets slut torde kunna uppskattas till omkring 50 %. Under
1921 fortsatte fraktfallet med ytterst få och betydelselösa avbrott.
Fraktprisfallet på Atlantrouten framgår av efterföljande tabell, som
hämtats ur Federal Reserve Bulletins aprilhäfte.
Järnvägs
frakterna.
Sjöfrak
tema.
Inlandet.
80
Tab. 29. Indextal utvisande sjötrakternas förändringar 1920—21.
(Januari 1920 = 100.)
1920 Januari ...
| Juli.........
December
| 1921 Januari ...
Februari
Mars ......
April ......
f Maj.........
Juni ......
Juli.........
Augusti ...
September
| Oktober ...
November
December
j, 1922 Januari ...
Februari...
Mars .......
Från Förenta Staternas Atlant hamnar till
England |
Frankrike Atlant- hamnar |
Neder-länderna |
Skandi- navien |
Medolhavs- hamnar |
Europa i |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
96 |
85.0 |
82.1 |
82 |
75.3 |
86.» |
72.3 |
38.5 |
47 |
51.6 |
49.2 |
53.6 |
60.7 |
30.2 |
34.1 |
42.9 |
43.2 |
43.8 |
54.7 |
27.7 |
29.2 |
30.9 |
43.8 |
38.5 |
49.3 |
24.6 |
28.8 |
30.8 |
42.2 |
35.9 |
50.1 |
32.6 |
36.0 |
29.4 |
35.7 |
39.0 |
50.6 |
35.o |
38.2 |
31.3 |
34.6 |
40.1 |
42.7 |
34.7 |
38.3 |
31.3 |
34.0 |
37.6 |
42.5 |
33.2 |
37.0 |
29.0 |
34.7 |
36.8 |
42.9 |
33.1 |
36.7 |
28.4 |
34.3 |
36.7 |
41.8 |
32.7 |
35.8 |
28.2 |
33.6 |
36.0 |
37.0 |
28.5 |
30.7 |
26.7 |
33.3 |
32.8 |
33.5 |
25.o |
25.2 |
24.0 |
32.9 |
28. s |
32.4 |
22.7 |
22.9 |
23.3 |
32.?. |
97.2 |
31.7 |
22.7 |
23. s |
23.4 |
32.2 |
27.1 |
34.7 |
25.7 |
25.2 |
23.3 |
31.8 |
29.1 |
33.1 |
26.» |
24.3 |
23.4 |
30.1 |
28.3 |
De inländska sjöfrakterna hava ävenledes gått tillbaka efter lågkonjunkturens
inträdande. Tillbakagången är dock påfallande liten, vilket
möjligen torde kunna förklaras därigenom, att järnvägsfrakterna öva inflytande
på den inrikes fraktprisbildningen.
Tab. 30. ladextal utvisande sjöfrakternas i viss inrikes trakt förändringar.
Intill 2 |
500 kg. |
Minst 2 |
500 kg. |
Minst 5 000 kg. |
|
Sthlm— |
Stlilm— |
Stlilm— |
Sthlm— Sundsvall |
Sthlm— Göteborg |
Sthlm— |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
.: 200 |
222 |
177 |
195 |
250 |
193 |
. 17 T) |
169 |
140 |
135 |
200 |
140 |
.i 100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
.1 233 |
264 |
250 |
290 |
160 |
200 |
.[ 177 |
192 |
200 |
210 |
123 |
145 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
. 350 |
264 |
287 |
229 |
217 |
172 |
.265 |
192 |
217 |
167 |
158 |
122 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
200 |
286 |
200 |
267 |
207 |
253 |
1 175 |
200 |
140 |
175 |
133 |
i 140 |
Kaffe: före kriget.....r............
under » ..................
för närvarande ............
Gryn av spannmål: före kriget
under »
för närvarande.
Cement: före kriget ..............
under » ..............
Styckegods, ej särsk. spec.:
före kriget
under »
87
Stockholm—Göteborg ..........
Stockholm—Sundsvall ........
Medeltal för båda sträckorna
Medeltal för samtliga varor.
Före kriget |
Under kriget |
För narr. |
100 |
228 |
176 |
100 |
236 |
165 |
100 |
232 |
170 |
Såsom framgår av ovanstående tabell, vilken uppgjorts inom tull- och
traktatkommittén med ledning av uppgifter å sjöfrakter från Svea-bolaget,
har fraktprisfallet på de i tabellen angivna routerna varit tämligen måttligt.
Prisfallet får emellertid ses i sammanhang med fraktstegringen
under kriget, vilken, av de ovanstående uppgifterna att döma, ej varit
anmärkningsvärt stor.
I
Bilaga 2
TABLÅ,
UTVISANDE SVERIGES TOTALA INFÖRSEL SAMT INFÖRSELN
FRÅN TYSKLAND ÅREN 1913, 1920 OCH 1921
AV VISSA VIKTIGARE VARUSLAG
;/
i
91
A. Absoluta tal. .
f 1 |
i |
Totalimport i |
ton |
Därav import från Tyskland |
||||||
j Stat. ; |
Varuslag |
i ton |
i % av totalimp. |
|||||||
! i |
1913 |
1920 | |
1921 |
1913 j |
1920 | |
1921 |
1913| |
1920] 1921 |
||
i 1 i 30S |
Papper och tryckalster. Tidningspapper ............... |
376 |
2 865 |
80 |
2.8 |
|||||
: 310/311 r |
Papper (ej färg. annorl. än |
1 207 |
2 365 |
2 556 |
804 |
1162 |
1 351 |
66.6 |
49.1 |
52.9 |
i 1 342 A |
Böcker (ej biblar och psalm-böcker): på svenska språket: |
9 |
in |
164 |
2 |
106 |
136 |
22.0 |
95.5 |
82.9 |
B |
oinbundna ............... |
37 |
69 |
156 |
12 |
23 |
73 |
32.4 |
33.8 |
46.7 |
J 381/388 |
Textilvaror. Ull och andra djurhår: Garn (ej effektgarn el. de-daljliandelsuppläggningar) |
2 070 |
2 888 |
1059 |
1215 |
1 073 |
258 |
58.7 |
37.1 |
24.4 |
1 I 405 |
Vävnader: andra än pressduk, ma-skinfilt, mattor, sam-mets- och avpass. vävn., |
504 335 |
3 269 975 |
417 |
311 |
161 |
109 |
61.7 |
4.i+ |
26.1 |
! 406 |
väg. 200 gr. och där-under per kvm. .. |
164 |
261 |
68 |
72 |
77.9 |
7.0 |
43.9 |
||
412/413 |
Strumpstolsarbeten ......... |
136 |
678 |
321 |
69 |
79 |
132 |
50.8 |
11.6 |
41.1 |
446/447 |
Lin och andra vegetabiliska Vävnader: säck- och packväv av jute, |
1032 |
635 |
527 |
17 |
132 |
196 |
1.6 |
20.8 |
37.2 |
1 456/464 |
Linne- m. fl. vävn., ej-s. n., blekta, färg. och tryckta; |
553 |
495 |
262 |
409 |
109 |
72 |
73.9 |
22.0 |
27.5 |
478/495 |
Bomull: Garn ........................... |
1 306 |
2 845 |
532 |
393 |
107 |
75 |
30.1 |
3.8 |
14.1 |
510/530 |
Vävnader (ej maskinfilt, viss |
1881 |
9 327 |
1 561 |
465 |
183 |
119 |
24.7 |
1.9 |
7.6 |
536/539 |
Strumpstolsarbeten ......... |
154 |
769 |
302 |
141 |
161 |
191 |
91.5 |
20.9 |
63.2 |
92
Stat. n:r |
Totalimnort |
i ton |
Därav import från Tyskland |
|||||||
Y trull; |
i ton |
i % av totalimp. |
||||||||
1913 |
1920 |
1921 |
1913 |
| 1920 |
1921 |
1913 |
| 1920| 1921 |
|||
546 |
Spdnadsvaror, vattentäta Linoleum- m. fl. dyl. mattor |
2 548 |
6 788 |
3 461 |
1073 |
318 |
676 |
42.1 |
4.7 |
19.5 |
556 B |
Kläder och andra sömnads-arbeten : Säckar, ej använda ......... |
506 |
2 716 |
2 366 |
86 |
1680 |
1471 |
17.0 |
61.8 |
62.2 |
591 A |
Mans- och gosskläder: |
15 |
82 |
128 |
13 |
28 |
75 |
86. e |
34.0 |
58.5 |
601 |
Andra slag, ej s. n.: med broderier el. spetsar, av yllevävnad ...... |
23 |
49 |
118 |
20 |
19 |
101 |
86.9 |
38.8 |
„ j 85.6 1 |
604 A |
andra: av yllevävnad ......... |
15 |
70 |
80 |
12 |
16 |
56 |
80.0 |
22.8 |
70. o |
604 B, C |
av bomullsvävnad, väg. |
17 |
67 |
28 |
14 |
9 |
16 |
82.3 |
13.4 |
57.1 |
673/674 675/676 |
Lervaror. Arbeten, ej s. n., av äkta porslin .................... Arbeten, éj s. n., av oäkta |
335 1330 |
1 690 1 766 |
867 635 |
272 837 |
1 430 1 026 |
719 451 |
81.2 62.9 |
84.6 58.1 |
82.9 71.0 |
682/686 |
Glasvaror. Fönster- och spegelglas, ofo-lierat........................ |
1 548 |
. 5 053 |
3104 |
91 |
593 |
668 |
5.9 |
11.7 |
21.5 |
692/696 |
Flaskor och burkar ......... |
298 |
3 568 |
2 518 |
241 |
2 742 |
1504 |
80.9 |
76.8 |
59.7 |
703/705 |
Hushålls- och prydnadsglas, |
269 |
563 |
380 |
192 |
355 |
264 |
71.4 |
63.0 |
69.4 |
711/713 B |
Arbeten av järn. Kör och rördelar av icke |
16 937 |
14 882 |
7 064 |
7 127 |
5 871 |
5 634 |
42.1 |
39.5 |
79.8 |
716 C |
Radiatorer.................... |
1 416 |
868 |
1 448 |
133 |
503 |
1273 |
9.4 |
57.9 |
87.9 |
725/727 |
Balk-, hörn- och an. varm-vals. järn, ej 8. n....... |
49 630 |
66 761 |
33 902 |
44 358 |
38 056 |
29 332 |
89.3 |
57.0 |
86.5 |
729/733 |
Kallvals, el. källdrag, järn i |
954 |
2128 |
1 198 |
869 |
1 807 |
1 168 |
91.1 |
84.9 |
97.5 |
734/735 |
Plåtar, utan slipn., pol., |
13 175 |
44 005 |
21024 |
9 693 |
22 668 |
17 246 |
73.6 |
51.5 |
82.0 |
750/753 |
Plåt- och bleckvaror ej s. n., väg. 1 kg el. däröver |
1 314 |
4 572 |
3 272 |
894 |
3 223 |
2 781 |
68.0 |
70.4 |
84.9 |
93
1 Stat. |
ton |
Därav import från Tyskland |
||||||||
Y a r u s 1 a g |
i ton |
i % av totalimp. |
||||||||
1913 |
1920 |
1921 |
1913 |
1920 |
1921 |
1913j 1920 |
1921 |
|||
755/756 |
Rör, vals. el. varmdragna |
11479 |
14 763 |
7 659 |
3 833 |
8 360 |
4 685 |
33.4 |
56.6 |
61.2 |
760/766 V» |
Träd, kallvals, el. dragen |
3 419 |
4 054 |
3 204 |
2 881 |
2 581 |
2 582 |
84.3 |
63.6 |
80.5 |
789/796 |
Jämvägsmateriel, såsom bot-tenplåtar, syllar, vänd-skivor, centralställverk, |
6141 |
9 391 |
6 674 |
5 543 |
6 653 |
5 541 |
90.3 |
70.8 |
83.0 |
| 797 |
Fackverk och andra dyl. |
269 |
3130 |
7 200 |
127 |
2 254 |
5 943 |
47.0 |
72.0 |
82.5 |
j 875/879 |
Varor av icke smidb. gjut-gods, ej s. n„ icke bearb. |
244 |
305 |
493 |
142 |
186 |
454 |
58.2 |
61.0 |
92.0 |
908/912 |
Arbeten av koppar och Tråd, vals. el. dragen, utan |
972 |
568 |
527 |
855 |
203 |
449 |
87.9 |
35.7 |
85.2 |
923 |
S. k. viror (ändlösa) samt |
73 |
146 |
91 |
59 |
103 |
62 |
80.9 |
71.0 |
68.1 |
983/984 |
Maskiner, apparater och Ångpannor och (örvärmare |
1 106 |
3 310 |
3 339 |
654 |
2 909 |
2 951 |
59.1 |
87.9 |
88.4 |
992 A |
Fotogen- och bensinmotorer, |
70 |
178 |
82 |
5 |
75 |
37 |
7.2 |
42.1 |
45.1 |
995 A |
Dieselmotorer väg. per st. |
_ |
29 |
O ce |
_ |
29 |
22 |
100 |
73.8 |
|
1006/1011 |
Jletallbearbetningsmaskiner |
2 578 |
2 972 |
1008 |
1 620 |
2 262 |
782 |
62.9 |
76.1 |
77.6 |
1034 A |
För trämasseindustrien av-sedda bark,- klyv- och |
170 |
00 rH |
531 |
64 |
130 |
509 |
37.7 |
87.8 |
95.9 |
1034 L |
Hissmaskinerier, lyftkranar, |
636 |
1 762 |
2 442 |
153 |
1177 |
2 290 |
24.0 |
66.8 |
93.8 |
1063 A o. |
Elektriska generatorer och |
255 |
415 |
968 |
156 |
328 |
838 |
61.2 |
79.0 |
86.6 |
1096 B |
Jämvägsgod8vagnar, andra |
62 |
4 807 |
1606 |
62 |
4 221 |
1421 |
100 |
87.8 |
88.4 |
it. |
56 |
667 |
-248 |
56 |
594 |
236 |
100 |
89.0 |
95.1 |
|
1098 G |
Automobiler (ej underreden för personbefordran... st. |
684 |
9 453 |
4 659 |
256 |
1821 |
667 |
37.5 |
19.3 |
14.3 |
1098 H |
för godsbefordran ... » |
9 |
2 437 |
1 112 |
6 |
1420 |
223 |
66.0 |
58.3 |
20. o |
1270 |
Varor, ej annorstädes upp-tagna. Tafllar och pianinon ... st. |
418 |
5 020 |
3171 |
376 |
4 288 |
2 948 |
89.9 |
85.4 |
92.9 |
1277 B |
Orglar och harmonier... » |
11 |
471 |
426 |
4 |
426 |
417 |
36.4 |
90.4 |
97.8 |
94
B. Relativa tal.
Stat. n:r |
I . V aruslag |
Totalimport 1913 = 100 |
Import 1913 = 100 |
Import från Tyskland Totalimport 1913 = |
||||
1920 |
1921 |
1920 |
1921 |
1913 |
1920 |
1921 |
||
310/311 |
Papper och tryckalster. Papper (ej färgat annorlunda än |
196 |
212 |
145 |
168 |
67 |
96 |
’ 112 |
342 A |
Bdcker (ej biblar och psalmböcker): bundna ........................... |
1 240 |
1820 |
5 300 |
6 800 |
22 |
1 178 |
1511 |
B |
oinbundna........................ |
187 |
422 |
192 |
609 |
32 |
62 |
197 |
381/388 |
Textilvaror. Till och andra djurhår: Garn (ej effektgarn el. detaljkan-delsuppläggningar) ............... |
139 |
51 |
88 |
21 |
59 |
52 |
13 |
405 |
Vävnader: andra än pressduk, maskinfilt, |
649 |
83 |
52 |
35 |
62 |
32 |
22 |
403 |
» 200 gr. o. därunder per kvm........*.................... |
291 |
49 |
26 |
28 |
78 |
20 |
22 |
412/413 |
Strumpstolsarbeten ................. |
499 |
236 |
115 |
192 |
51 |
58 |
97 |
446/447 456/464 |
Lin och andra vegetabiliska Vävnader: säck- och paokväv av jute, obl. och ofärg......................... Linne-m. fl. vävn. ej s. n.,ickemöns-tervävda: blekta, färg. och tryckta; även-som obl. och ofärg. över |
62 89 |
51 '' 47 |
777 27 |
1 153 18 |
2 74 |
13 20 |
19 13 |
1 478/495 |
Bomull: Garn .................................... |
218 |
41 |
27 |
19 |
30 |
8 |
6 |
510/530 |
Vävnader (ej maskinfilt, viss segel-duk, bokbindarklot, sammets-och avpass. vävn.) ............... |
496 |
83 |
39 |
26 |
25 |
10 |
6 |
536/539 |
Strumpstolsarbeten ................. |
500 |
197 |
114 |
136 |
92 |
105 |
124 |
546 |
Spånadsvaror, vattentäta etc.: |
266 |
136 |
30 |
63 |
42 |
13 |
27 |
95
Stat. n:r |
Varuslag |
Totalimport 1913 == 100 |
Import från Tyskland 1913 = 100 |
Import från Tyskland Totalimport 1913 = |
||||
1920 |
1921 |
1920 |
1921 |
1913 |
1920 |
1921 |
||
556 B |
Kläder och andra sömnadsarbeten: Säckar, ej använda .................. |
537 |
468 |
1 960 |
1 710 |
17 |
332 |
291 |
591 A |
Mans- och gosskläder: av yllevävn. (ej förs. med foder |
547 |
854 |
216 |
577 |
87 |
187 |
500 |
601 |
Andra slag, ej s. n: med broderier el. spetsar, även-som med foder, uppslag etc. av yllevävnad ............ |
213 |
514 |
95 |
505 |
87 |
83 |
439 |
604 A |
andra: av yllevävnad ............ |
467 |
533 |
134 |
467 |
80 |
107 |
373 |
1 604 B, C |
av bomullsvävn.,väg.under |
395 |
165 |
65 |
114 |
82 |
53 |
94 |
673/674 |
Lervaror. Arbeten, ej s. n., av äkta porslin |
605 |
259 |
526 |
265 |
81 |
427 |
215 |
675/676 |
Arbeten, ej s. n., av oäkta porslin, s. n.................................. |
133 |
48 |
123 |
54 |
63 |
77 |
34 |
682/686 |
Glasvaror. Fönster- och spegelglas, ofolierat... |
326 |
201 |
652 |
735 |
6 |
38 |
43 |
692/696 |
Flaskor och burkar .................. |
1 198 |
845 |
1 137 |
624 |
81 |
920 |
505 |
703/705 |
Hushålls- och prydnadsglas, lamp-kupor, lampglas samt andra glas-och emaljvaror, ej s. n.......... |
209 |
141 |
185 |
138 |
71 |
132 |
98 |
; ,711/713 B |
Arbeten av järn. Bör och rördelar av icke smidbart |
88 |
42 |
82 |
79 |
42 |
34 |
33 |
716 C |
Badiatorer............................. |
61 |
102 |
379 |
957 |
9 |
36 |
90 |
725/727 |
Balk-, hörn- och annat varmvalsat |
135 |
68 |
86 |
66 |
89 |
77 |
59 |
! 729/733 |
Kallvalsat el. kalldraget järn i |
223 |
125 |
208 |
134 |
91 |
189 |
122 |
| 734/735 |
Plåtar, utan slipn., pol., etc., av 0’G |
334 |
160 |
234 |
178 |
74 |
172 |
1311 |
750/753 |
Platt- och bleckvaror, ej s. n., ej väg. 1 kg. el. däröver pr. st. |
348 |
249 |
361 |
311 |
68 |
245 |
212 41 |
755/756'' |
Kör, valsade eller varmdragna ... |
129 |
67 |
218 |
122 |
33 |
73 |
|
760/766l/» |
Träd, kallvalsad eller dragen ...... |
119 |
94; |
90 |
90 |
84 |
76 |
76 |
789/796 J |
Järnvägsmateriel, såsom botten-plåtar, syllar, vändskivor, central-ställverk, hjul m. m. (ej järn-vägsskenor el. vagnar)............ |
153 |
109 |
120 |
100 |
90 |
108 |
90 |
797 |
Fackverk och andra dyl. järn-konstruktioner ..................... |
1 164 |
2 677 |
1 775 |
4 680 |
50 |
838 |
2 209 |
96
Stat. n:r |
V a ruslag |
Totalimport 1913 = 100 |
Import från Tyskland 1913 = 100 |
Import från Tyskland Totalimport 1913 — |
||||
1920 |
1921 |
1920 |
1921 |
1913 |
1920 |
1921 |
||
876/879 |
Varor av icke smidbart gjutgods, |
125 |
202 |
131 |
320 |
58 |
76 |
186 |
908/912 |
Arbeten av koppar och koppar-legeringar. Tråd, valsad el. dragen, utan iso-lering................................. |
59 |
54 |
24 |
53 |
88 |
21 |
46 |
923 |
S. k. viror (ändlösa) samt duk över |
200 |
125 |
174 |
105 |
81 |
141 |
85 |
983/984 |
Maskiner, apparater och fordon. Ångpannor och förvärmare (ej vissa |
299 |
302 |
445 |
451 |
59 |
263 |
267 |
992 A |
Fotogen- och bensinmotorer, väg. |
254 |
117 |
1 500 |
740 |
7 |
107 |
53 |
1006/1011 |
Metallbearbetningsmaskiner(ej borr-maskiner under 500 kg.)......... |
115 |
39 |
140 |
48 |
63 |
88 |
30 |
1034 A |
För trämasseindustrien avsedda |
87 |
312 |
204 |
795 |
38 |
77 |
299 |
1034 L |
Hissmaskinerier,lyftkranar,vinschar |
277 |
384 |
769 |
1497 |
24 |
185 |
360 |
1063 A o. |
Elektriska generatorer och motorer |
163 |
380 |
210 |
537 |
61 |
129 |
329 |
1096 B |
Järnvägsgodsvagnar, andra än s. k. |
7 754 |
2 591 |
6 809 |
2 292 |
100 |
6 809 |
2 292 |
(st.) |
1 191 |
443 |
1061 |
422 |
100 |
1061 |
422 |
|
1098 G |
Automobiler (ej underreden därtill): |
1382 |
681 |
711 |
260 |
38 |
266 |
98 |
1098 H |
för godsbefordran .................. |
27 080 |
12 360 |
23 667 |
3 717 |
67 |
15 780 |
2 480 |
1270 |
Varor, ej annorstädes upptagna. Tafflar och pianinon ............... |
1201 |
759 |
1 140 |
784 |
90 |
1026 |
705 |
1277 B |
Orglar och harmonier............... |
4 282 |
3 8731 |
10 650 |
104251 |
36 |
3 873 |
3 791 |
Bilaga 3
FÖRSLAG TILL FÖRORDNING
OM ÅTGÄRDER TILL SKYDD MOT SÅ KALLAD
VALUTADUMPING
JÄMTE
TILLHÖRANDE FÖRFATTNINGSFÖRSLAG OCH MOTIV
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping............ 99
Förslag till anvisningar för tillämpning av förordningen om åtgärder till skydd mot så
kallad valutadumping............................................................102
Förslag till instruktion för valutanämnden ..........................................106
Förslag till ursprungsbevis..........................................................109
Speciell motivering till förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping
........................................................................110
Motivering till förslag till ursprungsbevis .......... 119
P. M. angående principerna för en beredskapslagstiftning rörande åtgärder till skydd mot
valutadumping av professor D. Davidson .......................................121
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 225 höft. (Nr 259.)
7
99
Förslag
till
förordning om åtgärder till skydd mot så kallad
valutadumping.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har i främmande stat kursen å växlar i svenskt mynt stigit mer än
som står i vederbörlig överensstämmelse med minskningen i köpkraft
inom nämnda stat hos en enhet av den stats mynt, allt jämfört med
förhållandena därutinnan den 1 augusti 1914, och prövas svåra olägenheter
till följd härav uppkomma för det svenska näringslivet i form av
minskade möjligheter till avsättning av framställda produkter på den
inhemska marknaden; då skall så kallad valutadumping anses föreligga,
och må, där omständigheterna i övrigt ej annat föranleda, skyddsåtgärder
däremot vidtagas efter ty i denna förordning närmare bestämmes.
2 §•
Vid prövning av fråga om vidtagande av skyddsåtgärd mot valutadumping
skall tagas i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i
dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som den ifrågasatta åtgärden
kan medföra, samt därvid särskilt tillses
om viss vara från den främmande staten i Sverige i allmänhet försäljes
eller utbjudes till pris, understigande det pris, till vilket här i riket tillverkad
dylik vara av enahanda godhet kan i den svenska marknaden
utan förlust försäljas,
om försäljningen till det lägre priset av den utländska varan är ägnad
att i väsentlig grad inverka på möjligheten att upprätthålla driften inom
näringsgren i Sverige, samt
om sannolikhet förefinnes att, därest skyddsåtgärd, varom i ärendet är
fråga, vidtages, levnadskostnaderna i riket komma att därav väsentligen
påverkas.
3 §•
Hör handläggning, på sätt nedan sägs, av frågor om skyddsåtgärder
mot valutadumping skall finnas en valutanämnd. Denna nämnd utgöres
100
av högst fem av Konungen förordnade ledamöter, vilka skola vara i
ekonomiska frågor kunniga och förfarna män. Konungen utser tillika
suppleanter till samma antal som ledamöterna. Uppdrag att vara ledamot
av valutanämnden eller suppleant för sådan ledamot må när som helst
återkallas.
Yalutanämnden åligger att hos Konungen göra de framställningar i
fråga om åtgärder till skydd mot valutadumping, vartill nämnden jämlikt
denna förordning samt i övrigt gällande föreskrifter må finna förhållandena
föranleda.
Närmare bestämmelser om valutanämnden och dess verksamhet meddelas
av Konungen.
4 §•
Prövar Konungen efter hemställan av valutanämnden eller efter dess
hörande, åtgärd till skydd mot valutadumping böra vidtagas, må Konungen
därom förordna. Sådant förordnande skall innefatta föreskrift
antingen att vid införsel till riket av vara av i ärendet avsett slag
och härstammande från viss främmande stat sådan vara skall, ändå att
densamma ej är tullpliktig, eller, i annat fall, utöver den tull, som enligt
gällande tulltaxa utgår, beläggas med särskild av Konungen på förslag
av valutanämnden fastställd avgift (valutaavgift),
eller ock, där skydd mot valutadumping icke kan på nu angivet sätt
vinnas, att införsel till riket från utlandet eller från viss främmande
stat av vara av sådant slag, varom i ärendet är fråga, må äga rum
allenast efter av Konungen för varje särskilt fall meddelat tillstånd (importlicens).
Yalutaavgift för viss vara eller visst varuslag skall, i den mån annat
ej här nedan stadgas, bestämmas till viss, högst 500 procent av den för
samma vara eller varuslag enligt tulltaxan utgående tullavgift. Beslut
om höjning eller sänkning av fastställd valutaavgift må av Konungen
meddelas på framställning av valutanämnden eller efter dess hörande.
Vid meddelande av importlicens må stadgas, att för vara, vilken jämlikt
meddelad importlicens införes till riket, skall erläggas importavgift, vilken,
där ej nedan annorlunda sägs, skall bestämmas till högst 500 procent
av den för varan enligt gällande tulltaxa utgående tullavgift.
År fråga om vara, för vilken tullavgift icke utgår, skall valutaavgift
eller importavgift utgå med högst 100 procent av varans värde.
Föreskrifter till ledning vid bestämmande av stat, från vilken vara
skall anses härstamma, må meddelas av Konungen.
5 §•
Prövas de omständigheter, som föranlett meddelande av förordnande,
varom i 4 § sägs, ej vidare vara för handen, må Konungen på fram
-
101
ställning av valutanämnden eller efter dess hörande förklara förordnandet
skola upphöra att gälla.
6 §•
Valutaavgift och importavgift uppbäras i den för upptagande av tullavgift
stadgade ordning samt, där fråga är om tullpliktig vara, i sammanhang
med tullavgiften, men skola särskilt för sig redovisas på sätt generaltullstyrelsen
närmare bestämmer.
i
7 §•''
1 mom. Vad om restitution av eller befrielse från tullavgift finnes
stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om valutaavgift eller importavgift,
varom i denna förordning sägs. Närmare föreskrifter härutinnan
må meddelas av Konungen.
2 mom. Jämväl i övrigt må, där synnerliga skäl därtill prövas föreligga,
befrielse helt eller delvis från erläggande av valutaavgift för viss
vara eller visst varuparti, så ock återfående av erlagd valutaavgift eller
del därav medgivas av Konungen efter valutanämndens hörande.
Denna förordning skall träda i kraft å dag, som av Konungen bestämmes,
och skall därefter gälla till den 1 april 1923, dock att Konungen,
där skäl därtill prövas föreligga, må förklara förordningen skola jämväl
tidigare upphöra att gälla.
102
Förslag
till
anvisningar för tillämpning av förordningen om åtgärder
till skydd mot så kallad valutadumping.
I. Valutadumping1.
. Den brist på överensstämmelse i främmande stat mellan stegringen av
kursen på växlar i svenskt mynt och minskningen i köpkraft inom
nämnda stat hos den stats mynt, allt jämfört med förhållandena därutinnan
den 1 augusti 1914, som enligt 1 § i förordningen är en av
förutsättningarna för att valutadumping från nämnda stats sida skall
anses föreligga, skall vara av den art, att den främjar exporten från
den främmande staten till Sverige och hindrar importen från Sverige
till den främmande staten. Denna brist på vederbörlig överensstämmelse
mellan nämnda faktorer får icke ett alltid tillförlitligt uttryck i det förhållande,
som därigenom uppstår mellan å ena sidan kursen på svenskt
mynt i den främmande staten och å andra sidan relationen mellan den
främmande statens och Sveriges prisnivåer. Detta beror icke blott på
brister i metoderna för och utförandet av prisnivåns beräknande, utan
ock därpå, att för att valutadumping skall anses föreligga måste fordras,
att den angivna bristande överensstämmelsen skall vara ett uttryck
för en börjande depreciering av den främmande statens valuta.
Om sålunda grunden till den ensidiga stegringen av kursen på svenskt
mynt i främmande stat enbart är, att den svenska valutans godhet föranleder
en avsevärd ökning av placering av utländskt kapital i Sverige
eller svenska värden, får valutadumping icke anses föreligga. Ej heller
föreligger enligt förordningen valutadumping i det fall, att till följd av
att Sveriges valuta deprecieras (i form av en stegring av Sveriges prisnivå)
kursen på svenskt mynt i främmande stat blir för hög i förhållande
till relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer.
Aven om bristen på behörig överensstämmelse mellan kursen på svenskt
mynt i främmande stat och relationen mellan denna stats och Sveriges
prisnivåer uppstått på i förordningen avsett sätt, får valutadumping
dock icke anses föreligga, ifall sådana omständigheter äro för handen,
som överhuvud hindra berörda brist på överensstämmelse att framkalla
olägenheter för det svenska näringslivet av i förordningen angiven art,
103
eller, om sådana hinder ej föreligga, de olägenheter som framkallas ej
äro av den i förordningen avsedda svåra art.
I de fall då på grund av den förut omnämnda bristfälligheten vid
prisnivåernas beräknande tillvaron av valutadumping ej kan på direkt
sätt utrönas, måste andra metoder användas.
Om svåra olägenheter för svenska näringslivet i form av minskade
möjligheter att avsätta framställda produkter föreligga, måste, för att
dessa olägenheter skola kunna anses vara följd av valutadumping i
främmande stat, i nämnda stat vissa företeelser uppkomma. Antingen
måste i övriga stater en stark ökning av efterfrågan efter nämnda stats
varor, uppkomma, vilken, om den får obehindrat göra sig gällande, har
till följd en stark ökning av exporten från nämnda stat och en stark
stegring av varupriserna inom nämnda stat, och i så fall äro dessa företeelser
bevis på tillvaron av valutadumping. Eller ock vidtager nämnda
stat åtgärder för att försvaga nämnda verkningar, men då ligga i dessa
åtgärder säkra kännetecken på tillvaron av valutadumping från nämnda
stat.
Även om beträffande växelkurs och prisnivåer förutsättningarna för
valutadumping från främmande stat föreligga och samtidigt svåra olägenheter
av förut angiven art uppkomma för det svenska näringslivet, återstår
att utreda om och i vad mån dessa svåra olägenheter äro en följd
av valutadumpingen.
Därvid bör undersökas, om ej andra omständigheter föreligga, som
kunna framkalla dylika olägenheter.
Dessa andra omständigheter kunna vara sådana, vilkas verkningar äro
av samma generella inverkan på varupriserna i Sverige som en obehindrad
valutadumping. Hit höra bl. a. dels den allmänna deflation, som behärskat
större delen av världen under de sista åren, dels en relativt
hög uppskattning i utlandet av den svenska valutans godhet.
Men med valutadumping kunna även samverka omständigheter, som
direkt beröra blott vissa varors priser, t. ex. väsentliga förbättringar
inom någon näringsgren i den främmande staten, vanlig dumping därstädes
eller premiering av exporten av vissa varor från den främmande
staten.
Om förutsättningarna för valutadumping med hänsyn till växelkurs
och prisnivåer föreligga, kunna dock verkningarna av denna valutadumping
utebli på grund av åtgärder, vidtagna av den främmande stat, hos
vilken dessa förutsättningar uppkommit, t. ex. genom att denna stat pålägger
exporttullar och ger importpremier av vederbörlig storlek och därigenom
hindrar stegringen av växelkursen på Sverige att utöva sin verkan
i valutadumpande riktning. Men åtgärder av sistnämnda art kunna ha
en helt annan uppgift, nämligen icke att förhindra utan blott att reglera
valutadumpingen, så att denna i det hela främjar den främmande sta
-
104
tens valutadumpande syfte bättre än om den hade fått göra sig obehindrat
gällande.
Genom denna anordning, som innebär, att det uppkommer två prisnivåer
i den främmande staten, en lägre för köp och försäljning inom
nämnda stat och en högre för export till utlandet, kunna exportpriserna
avpassas så, att den främmande statens exportvaror alltid kunna på den
svenska marknaden säljas till billigare priser än vartill motsvarande varor
kunna i Sverige med vinst tillverkas, men utan att dessa exportpriser
bliva lägre än som för detta ändamål är oundgängligen nödigt.
Härigenom ändras i viss mån valutadumpingens karaktär och detta
i tva hänseenden. Det blir ej längre storleken av den bristande behöriga
överensstämmelsen mellan den främmande statens växelkurs på Sverige
och relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer,
som blir direkt bestämmande, utan denna kommer blott att utgöra
den marginal, inom vilken valutadumpingen kommer att hålla sig.
Vidare kan denna anordning avsiktligt eller oavsiktligt föranleda, att
vissa varors export till Sverige särskilt främjas, d. v. s. åstadkomma
samma resultat, som vinnes genom särskilda premier för export av vissa
varor. Därigenom uppkommer en sådan kombination mellan å ena sidan
ren valutadumping och a andra sidan förhållanden eller åtgärder, som
direkt blott beröra vissa varors priser, som nyss omnämndes.
n. Skydd mot valutadumping.
Skydd får endast lämnas, om alla de i förordningen 1 § angivna
förutsättningarna för valutadumping föreligga, nämligen:
a) att den där angivna bristande överensstämmelsen mellan stegringen
i den främmande statens växelkurs på Sverige och förskjutningen mellan
denna stats och Sveriges prisnivåer är för handen,
b) att svåra olägenheter för det svenska näringslivet i form av minskade
möjligheter till avsättning av framställda produkter på den inhemska
marknaden uppkommit och
c) att sistnämnda olägenheter äro en följd av den under a) angivna
förändringen.
Skyddets storlek skall såvitt möjligt så avpassas, att det icke överstiger
vad som behövs för att förhindra de under b) upptagna olägenheterna.
År det uppenbart eller kan pavisas, att jämte de under a) angivna
förhallandena även andra förhallanden föreligga, som kunna framkalla
de under b) omnämnda olägenheterna, må skydd mot valutadumping
lämnas endast i den mån berörda olägenheter sannolikt äro en följd av
förhållandena under a).
105
Om från främmande stat jämte valutadumping även annat förhållande
föreligger, som är ägnat att öka de under b) angivna olägenheterna, och
detta andra förhållande står i samband med valutadumpingen från den
främmande staten, må skydd lämnas även mot verkan av detta förhållande.
Ett dylikt fall kan föreligga, om från den främmande stat, från
vilken valutadumping utgår, kapital i avsevärt ökad mängd placeras i
Sverige eller i svenska värden.
Ändock att de under a), b) och c) här ovan angivna förhållandena
föreligga, får, där särskilda förhållanden sådant föranleda, skydd mot
valutadumping icke äga rum. Till sådana särskilda förhållanden höra
ej blott förhållanden av handelspolitisk art utan även andra, t. ex. en
del av dem som äro omnämnda i förordningen 2 §, vilken föreskriver,
att vid fråga om skyddsåtgärder mot valutadumping skall tagas i betraktande
den inverkan på rikets näringsliv i dess helhet, som ej blott
valutadumpingen utan även skyddsåtgärd mot densamma kan medföra.
ni. Skyddsmedlen mot valutadumping.
Dessa äro valutaavgifter och importreglering.
Om båda dessa skyddsmedel gäller, dels att de skola avpassas efter
valutadumpingen och sålunda ändras i den mån valutadumpingens kraft
ändras, dels att verkan av deras användande på det inhemska näringslivet
i dess helhet skall noga beaktas.
Valutaavgifter kunna endast påläggas införseln av varor från de främmande
stater, i vilka valutadumping äger rum. Även importregleringen
avser egentligen endast samma syfte, men där detta syfte ej kan vederbörligen
ernås genom att reglera blott importen från nämnda stater, ma
den utsträckas även till importen från övriga stater, därvid dock för
omfattningen och arten av denna senare reglering blir bestämmande, att
den endast avser att möjliggöra en fullt verksam reglering av importen
från valutadumpande stater.
Vid användning av valutaavgifter bör uppmärksammas, dels att det är
förenat med mycket stora svårigheter att avpassa dessa avgifter, sa att
de bli just av den storlek, som behövs för att förhindra valutadumpingens
verkningar, dels att vid obehindrad valutadumping valutaavgifternä måste
ofta ändras och att vid reglerad valutadumping valutaavgifternas verkan
kan helt elimineras genom att den valutadumpande staten sänker exportpriserna.
Vid användning av importreglering bör noga beaktas, att denna innebär
större fara än valutaavgifter för att inverkan — direkt eller indirekt —
i prisstegrande riktning skall bli större än som avsetts, och bör denna
inverkan följas med noggrann uppmärksamhet samt vederbörliga rättelser
i tid vidtagas.
106
Förslag
till
instruktion för valutanämnden.
1 §•
Valutanämnden åligger att med ärenden angående åtgärder till skydd
mot så kallad valutadumping taga den befattning, varom i förordningen
...... 1922 om dylika åtgärder samt i denna instruktion förmäles.
2 §•
Valutanämnden bar att med uppmärksamhet följa förändringar i växelkurser
och prisbildning samt därmed i samband stående förhållanden
inom de främmande stater, från vilka införsel eller utbud av varor till
riket i större omfattning äger rum, och bör nämnden jämväl i övrigt
förskaffa sig noggrann kännedom om tillståndet och förhållandena på
näringslivets område inom sådana stater. Nämnden äger att från svenska
diplomatiska och konsulära myndigheter i utlandet infordra de upplysningar,
nämnden må finna för sin verksamhet erforderliga.
3 §•
Valutanämnden har att halla sig noga underrättad om näringslivets
tillstånd inom riket, särskilt beträffande tillverknings- och avsättningsmöjligheter
för sådana grenar av industri eller hantverk, vilka företrädesvis
ägna sig åt arbete för den inhemska marknadens behov, ägande
nämnden att för nu omförmälda ändamål påkalla biträde av vederbörande
myndigheter och ämbetsverk.
4 §•
Valutanämnden må från enskilda personer och korporationer mottaga
ansökningar och framställningar beträffande frågor, med vilka nämnden
jämlikt förordningen den...... 1922 samt denna instruktion har att
taga befattning. Finner nämnden ansökning eller framställning, varom nu
är sagt, böra föranleda annan åtgärd än inhämtande av upplysning eller
föranstaltande av på valutanämnden själv ankommande utredning, har
nämnden att hos Konungen göra den hemställan, nämnden må finna
av omständigheterna påkallad.
107
Valutanämnden äger ock att till vederbörande myndigheter meddela
upplysning rörande tillämpningen av de med stöd av förordningen om
åtgärder till skydd mot valutadumping vidtagna beslut.
5 §•
Av valutanämndens ledamöter förordnar Konungen en att såsom ordförande
leda nämndens förhandlingar. Bland suppleanterna utser Konungen
tillika en att vid förfall för ordföranden i dennes ställe tjänstgöra såsom
nämndens ordförande.
6 §•
Valutanämnden sammanträder minst en gång i manaden a tid, som
nämnden själv äger bestämma. I övrigt sammanträder nämnden pa
kallelse av ordföranden, så ofta denne finner nödigt. Där minst två av
nämndens ledamöter därom hos ordföranden göra framställning, är denne
pliktig att genast utsätta sammanträde med nämnden att hållas inom sex
dagar från det framställningen kommit ordföranden tillhanda.
Kallelse till sammanträde, om vars hållande beslut ej fattats vid tidigare
sammanträde, skall ske genom tjänsteskrivelse, som försändes under
rekommendation.
7 §•
Finner valutanämnden, att för bedömande av på nämndens handläggning
ankommande fråga erfordras särskild fackkunskap, som icke annorledes
är tillgänglig för nämnden, göre nämnden hos chefen för handelsdepartementet
framställning om erhållande av biträde av i sådant ämne
sakkunnig person.
8 §■
Hos valutanämnden skall finnas anställd en sekreterare, vilken förordnas
av Konungen.
I övrigt äger nämnden att i mån av behov antaga kansli- och skrivbiträden
ävensom vaktbetjäning.
9 §•
Vid valutanämndens sammanträden böra, så vitt ske kan, förutom
ledamöterna jämväl suppleanterna närvara, dock utan rätt för suppleant,
som ej tjänstgör i stället för ledamot, att deltaga i besluten. Om utsatt
sammanträde med nämnden skall underrättelse meddelas suppleanterna.
Ledamot av valutanämnden, vilken av förfall varder hindrad att bevista
sammanträde, bör hos sekreteraren göra anmälan därom sa tidigt,
att suppleant må kunna i hans ställe inkallas.
108
10 §.
Finnes utgången av fråga, som föreligger till behandling inom valutanämnden,
vara av beskaffenhet att lända till nytta eller skada för ledamot
av nämnden eller för någon, som med ledamot av nämnden är i
den skyldskap eller det svågerlag, varom i 13 kap. 1 § rättegångsbalken
om jäv emot domare sagt är, må den ledamot ej deltaga i handläggningen
av frågan.
Vet ledamot, att emot honom föreligger jäv, varom nu är sagt, göre
så fort ske kan anmälan om jävet hos valutanämnden eller dess ordförande.
Beslut må ej av valutanämnden fattas med mindre fem däri deltaga.
Uppkomma, då beslut skall av nämnden fattas, skiljaktiga meningar,
gånge efter vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, galle
ordförandens såsom nämndens beslut. Äro eljest röstetalen för särskilda
meningar lika, galle den mening, vilken ordföranden eller, där han är
ensam om sin mening, den äldste av nämndens övriga ledamöter biträder.
12 §.
Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, upptagande förteckning
å närvarande ledamöter samt handlagda ärenden. Förekomma skiljaktiga
meningar, skola dessa i protokollet införas.
109
Förslag
tm
ursprungsbevis
(att utfärdas av tullmyndighet, handelskammare eller svensk konsul i respektive
avsändningsland).
enligt vad mig är bekant
Härme intygas, att en^gt företedda, fullt trovärdiga handlingar
nedan angivna varor, som den ............................................... avsänts med
ångfartyget ................................................... från ............................................
bantåg för vidare befordran med ångfartyget ..............................................
till ............................................. och mottagande av ....................................
äro
a) framalstrade i ..........................................................................................
b) tillverkade i ......................................................... av materialier, som
till övervägande del härstamma från nämnda land
c) tillverkade i .......................................................... av materialier, som
härstamma från ................................................................................
Kollinas |
Y a r a n s |
||||
märke och nummer |
antal |
slag |
bruttovikt |
netto vikt |
benämning |
• |
.. den .................. 192
N. N.
Stämpel
1 Den som utfärdar ursprungsbeviset bar att av alternativen a), b) och e) välja det, som
ansluter sig till föreliggande förhållanden. De övriga alternativen överstrykas.
År varan tillverkad av materialier, som härstamma från andra länder än det, i vilket
varan är tillverkad, bör såvitt möjligt angivas såväl de olika materialiernas art och det förhållande,
vari värdet av de olika materialierna står till varans försäljningsvärde, som ock de
länder, från vilka de olika materialierna härstamma och där de undergått bearbetning.
Med »materialier» under b) och c) avses icke oarbetade mineraliska råämnen.
no
Speciell motivering ''
till
förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad
valutadumping.
i §•
Den nationalekonomiska innebörden av begreppet valutadumping bar
kommittén sökt utreda i sitt utlåtande den 22 november 1921 sid. 2 ff.
Av skäl som där anföras kan en härpå fotad, vetenskapligt noggrann
definition icke läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Det är
därför nödvändigt, för att begreppet valutadumping skall bliva juridiskt
gripbart, att det gives en förenklad och mera påtaglig innebörd. En
sådan för praktisk-juridiskt syfte skedd avgränsning är gjord i förevarande
paragraf.
Den närmare innebörden av det bär skapade valutadumpingbegreppet
klargöres i de vid förslaget till förordning fogade anvisningarna.
I dessa framhålles, att för att valutadumping skall få anses föreligga
stegringen i den främmande staten av. växelkursen på Sverige skall vara
ett uttryck för en börjande depreciering av den främmande statens mynt.
Innebörden av denna fordran belyses genom följande exempel, som
äro avfattade under förutsättning att det vore möjbgt att enbgt fullt
riktiga metoder beräkna de obka staternas prisnivåer och på rätt sätt
utföra dessa beräkningar. Betecknas läget den 1 augusti 1914 genom
följande bild:
. P1 = 100 P2 = 100
7= 100
där Px betyder prisnivån i främmande stat, P2 prisnivån i Sverige och
V kursen i den främmande staten på växlar i svenskt mynt, så blir
bilden för en börjande valutadumping:
Px = 100 P2 = 100
V= 200.
in
Men denna bild kan ock vara uttryck för något helt annat, nämligen
för en inträdd ökning i uppskattningen av den svenska valutan, ty även
denna yttrar sig i att kursen i främmande stater å svenskt mynt stiger.
Föreligger emellertid början till valutadumping, kommer denna att omsider
inverka på den främmande statens prisnivå, ehuru detta kan försiggå
med större eller mindre fart, och utvecklingen får ett bilduttryck
i följande riktning:
P = 200 P_ = 100
1 A
y = 300
P — 400 P_ = 100
1 a
7 = 600
P1 = 2 000 P2 = 100
7 = 4000.
Om växelkursstegringen därefter avstannar, försvinner så småningom
valutadumpingen, och den har helt försvunnit, då bilden fått följande
utseende:
P — 4 000 P, == 100
1 2
7= 4000.
Om nu därefter Sveriges valuta skulle undergå en depreciering, som
först framträdde i prisnivån, skulle bilden t. ex. bli:
P — 4 000 P, r= 200
7 = 4 000.
Detta skulle icke vara valutadumping.
Men precis samma bild kan vara uttryck för valutadumping, nämligen
om utvecklingen varit denna:
Px = 100 P2 = 100
7= 100
P = 200 P, = 200
1 &
V = 100.
112
Här ha båda staternas prisnivåer genom depreciering i båda staterna
stigit i samma grad. Om därefter valutadumping i den främmande
staten inträder, blir bilden:
P, = 200 P3 = 200
7 = 200
P1== 4 000 P2 = 200
7= 4 000.
Här är denna bild uttryck för valutadumping.
Samma bild kan ock vara uttryck för en tredje företeelse, nämligen
om rubbningen i förhållandet mellan växelkurs och relationen mellan
prisnivåerna förhindras att inverka förskjutande på förhållandet mellan
export och import. I så fall blir övergången från bilden
P, = 4 000 P2 = 100
7 = 4 000
till
Px = 4 000 P2 = 200
7= 4000
ej valutadumping; och icke heller övergången från den första delen av
bilden till
Pj = 4 000 P2 = 100
7= 6 000
blir valutadumping.
(Detta var som bekant Sveriges ställning under åren 1917 —1918
under avstängningen med hänsyn till importen till Sverige, medan exporten
från Sverige var väsentligen friare).
Om valutadumpingen från den främmande staten får obehindrat verka
och sålunda har till följd svåra olägenheter genom väsentlig minskning
av avsättningsmöjligheterna för svenska varor i Sverige, framkallar den
en fortgående sänkning av den svenska prisnivån. Den förut använda
bilden bör därför kompletteras på följande sätt:
Om bilden
Pt = 100 P2 = 100
7 = 100
113
ånger förhållandena den 1 augusti 1914, blir utvecklingen:
Pl ■= 100 P, = 100
V — 200
Px = 110 P, = 90
7 = 200
Pl = 120 P3 = 75
V = 200
O. S. V.
Skulle i Sverige av annan orsak uppstå en prisnivåsänkning, har denna
till följd, att kursen på svenskt mynt i den främmande staten stiger,
och bilden för denna förändring blir:
Pl = 100 P2 = 100
7 = 100
Px = 100 P2 = 90
V= 105
Pt = 100 P2 = 75
7= 120
0. s. V.
Dessa två bilder ha vissa likheter — P2 sjunker och V stiger — men
skilja sig från varandra genom att kausalsammanhanget mellan ändringen
av V och ändringen av P2 icke är detsamma i båda fallen. Denna
skillnad beträffande kausalsammanhanget får sitt uttryck dels i tidsföljden
mellan de båda företeelserna, dels i olikheten i deras relativa styrka i
de båda fallen, vilken beror på deras olika ställning i kausalsammanhanget
i de olika fallen. Då emellertid tidsföljden ej är lätt att fastBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 käft. (Nr 259.) 8
114
ställa, blir det egentligen den senare skillnaden, som lämnar ledning för
avgörandet av vilketdera fallet förligger.
- Det möter sålunda ej större svårighet att avgöra detta, när prisnivåsänkningen
i Sverige uppstått blott av den ena eller blott av den andra
orsaken. Men ha båda orsakerna samtidigt verkat, blir uppgiften svårare.
T. ex. bilden
P1 = 120 P2 = 75
7= 200
som ju är bilden för en ren valutadumping, kan ha uppkommit så, att
först en av valutadumping alldeles oberoende prisnivåsänkning i Sverige
ägt rum och givit bilden
P1 = 100 P2 = 85
7 = 116
men därefter, på grund av valutadumping, 7 stigit till 200 och P, till
120 samt P2 sjunkit till 75, då bilden blir:
Pj = 120 P2 = 75
7 = 200.
I regel föreligger det därvid visserligen ej praktiskt sett någon fara
för att denna bild skall förblandas med ren valutadumping, då den eller
de andra orsakerna till deflation, som verkat, ej gärna kunna förbises,
om de varit av någon större styrka, utan svårigheten ligger i att avgöra,
om så stor del av deflationen är att tillskriva faktorer av valutadumpande
art, att dessa kunna anses ha framkallat svåra olägenheter
för Sveriges näringsliv.
Aven ännu mer komplicerade fall kunna uppkomma. Av dessa må
dock blott ett dylikt beröras, på grund av att det ansågs föreligga i
början av ar 1922 beträffande Sverige, nämligen att jämte den allmänna
deflation, som behärskat större delen av världen under de sista åren,
och valutadumping även utländskt kapital i ökad mängd placerats i Sverige
på grund av den höga uppskattningen i utlandet av den svenska valutans
godhet.
Om förutsättningarna för valutadumping med hänsyn till växelkurs
och prisnivåer föreligga, kan dock valutadumping utebli på grund av
åtgärder vidtagna av den främmande stat, hos vilken dessa förutsätt
-
115
ningar uppkommit. I sådant fall blir bilden av samma art som den å
sid. 112 angivna eller:
P1 = 100 P2=100
7 = 100
Pj = 100 P2 = 100
7 = 200
i det att stegringen av växelkursen på Sverige i den främmande staten
hindras att utöva sin verkan i valutadumpande riktning t. ex. genom
att den främmande staten pålägger exporttullar och ger importpremier
av vederbörlig storlek.
Men, såsom anvisningarna ge vid handen, kunna sistnämnda åtgärder
även ha en helt annan uppgift, nämligen icke att förhindra utan tvärtom
att reglera valutadumpingen, så att den för den främmande staten blir
i det hela förmånligare än om den finge obehindrat göra sig gällande.
De olägenheter, som skola hava uppstått för svenskt näringsliv, för
att valutadumping skall anses föreligga, har kommittén funnit böra begränsas
till att avse ett försvårande av avsättningsmöjligheterna på den
inhemska marknaden. Det har ansetts skola möta alltför stora vanskligheter
att härjämte taga hänsyn till förhållandena på främmande marknader.
Orden där omständigheterna ej annat föranleda avse att generellt inskärpa
vikten av att vid prövningen av hithörande frågor klart hålles i
sikte, att i förekommande fall det allmänna gagnet av skyddsåtgärderna
väges emot därmed eventuellt förknippade nackdelar, vare sig det här
gäller konsumtionens krav, hänsyn till handelstraktater eller handelspolitiska
förhållanden i allmänhet eller andra omständigheter.
2 §•
I denna paragraf betonas ytterligare, att vid prövning av fråga om
vidtagande av skyddsåtgärd emot valutadumping ej endast den härav i
varje särskilt fall träffade näringens behov skall tagas i betraktande utan
saken bedömas ur allmännare synpunkter. För övrigt innehåller paragrafen
ett påpekande av vilka omständigheter, som företrädesvis böra
vara avgörande vid bedömandet av skyddsåtgärders behövlighet. Det har
ansetts, att härvid hänsyn må kunna tagas ej allenast till verklig försäljning
utan även till vederhäftiga anbud till dumpingpriser. Dock bör det
i intet fall gälla endast enstaka försäljningar och anbud, vilket utmärkes
110
genom uttrycket i allmänhet försäljas etc. Bestämmelsen i tredje stycket,
att hänsyn skall tagas till om försäljningen till dumpingpris är ägnad att
i väsentlig grad inverka på möjligheten att upprätthålla driften inom
näringsgren i Sverige, bör anses omfatta även det fall, att det lägre
priset kan vara av väsentlig betydelse för svensk näringsgren, vilken för
sin drift är beroende av inköp av varan i fråga.
3 §•
De närmare bestämmelserna angående valutanämndens organisation och
arbetssätt har konlmittén ansett böra meddelas i en för nämnden utfärdad
instruktion, och har kommittén ock utarbetat förslag härtill (sid. 106).
4 §•
Initiativ till vidtagande av skyddsåtgärder kan tagas såväl av Kungl.
Maj:t direkt som av valutanämnden, men yttrande från nämnden måste
i förra fallet inhämtas. De skyddsåtgärder, som kunna ifrågakomma, äro
dels importens beläggande med en särskild avgift (valutaavgift), dels
förbud mot införsel av resp. varuslag antingen från visst land, varifrån
valutadumping anses äga rum, eller från alla länder. I fall av importförbud
må alltså införsel av varan ifråga från land, som importförbudet
gäller, äga rum allenast efter av Konungen för varje särskilt fall eller
enligt generella grunder meddelad licens, varvid, i den mån så finnes
nödigt, en avgift (importavgift) erlägges enligt för varje särskilt fall
fastställd taxa. Importreglering får med hänsyn till de särskilda olägenheter,
som därmed äro förknippade, endast tillgripas i händelse skydd
mot valutadumping genom valutaavgifter ej kan vinnas.
Beträffande bestämmandet av valuta- och importavgifternas storlek har
kommittén funnit ändamålsenligt, att de sättas i viss relation till de i
gällande tulltaxa stadgade tullsatser. Det har ifrågasatts, att dessa avgifter
i stället borde bestämmas i förhållande till varornas värde. Emot ett
sådant system uppresa sig dock bland annat stora praktiska betänkligheter,
i det att det är förknippat med synnerliga svårigheter att finna
en tillförlitlig metod för bestämmande av de olika varornas värde, som
kan läggas till grund för avgifternas beräkning. Vare sig man utginge
från fakturabeloppen eller från intyg angående försäljningsprisen, skulle
följden säkerligen bliva, att andra försäljningspris än de verkliga i stor
utsträckning komme att uppgivas. Icke heller torde det låta sig göra att
tillräckligt snabbt och säkert införskaffa uppgifter angående försäljningspriset
i ursprungslandet å varje särskilt varuslag. Väl är det sant, att
i gällande tulltaxa tullsatserna för en del varuslag äro bestämda till vissa
procent av varans värde — närmare bestämmelser angående tillvägagåendet
vid förtullningen i dessa fall återfinnas i tulltaxeunderrättelserna
3 § samt kungl. kungörelsen den 10 november 1911 4 § — och att i
117
allmänhet, åtminstone efter 1911 års tulltaxas tillkomst, allvarligare
olägenheter ej försports härutinnan. Då emellertid valuta- och importavgifterna
böra förutsättas komma att uppgå till avsevärt högre belopp än
ifrågavarande värdetullar, blir frestelsen till bedrägligt förfarande från
importörernas sida givetvis i samma man ökad. Kommittén har därför
stannat vid att föreslå, att avgifterna bestämmas i förhädande till tullsatserna.
Endast för de fall då det gäller tullfria varor har det ansetts
böra ifrågakomma, att avgifternas storlek sättes i relation till varuvärdet.
Dessa fall komma dock antagligen att bliva rätt fataliga.
Givet är, att den maximigräns av 500 % av gällande tullavgift,
som föreslagits beträffande såväl valuta- som importavgifter, kommer att
få en något annan innebörd ifråga om varor med specifik tull än ifråga
om det jämförelsevis mindre antalet varor med värdetull. Det har dock
icke ansetts nödigt att för dessa båda fall meddela särskilda föreskrifter,
utan bör det bliva lagtillämpningen förbehållet att här göra en lämplig
åtskillnad.
6 §•
Bestämmelsen att influtna valuta- och importavgifter skola redovisas
särskilt för sig åsyftar att förebygga, att dessa medel komma till användning
för statens löpande utgifter för andra ändamål än som äro förknippade
med denna lagstiftnings genomförande och statsmakterna därigenom bliva
faktiskt bundna i sin handlingsfrihet i avseende pa borttagande och
sänkning av införda avgifter. Om betalningsanstand, ställande en säkerhet,
påföljd för fördröjd eller utebliven betalning samt återbetalning av
erlagt belopp bör beträffande valuta- och importavgifter gälla vad i tullförfattningarna
föreskrives ifråga om tullavgift.
7 §•
I 1 mom. stadgas, att rätt till restitution av erlagd valuta- eller importavgift
eller befrielse från dess gäldande bör atnjutas i sadana fall,
då enligt nu gällande bestämmelser motsvarande lättnader äro medgivna
ifråga om tullavgifter, varunder inbegripas olika former av industrirestitution
ävensom s. k. handelsrestitution. Det har synts kommittén patagligt,
att även i andra fall sådana omständigheter kunna föreligga, da en
befrielse från erläggande av valuta- eller importavgift eller, där sådan
redan erlagts, dess återbärande kan anses vara skälig, varför bestämmelse
härom intagits i 2 mom. Särskilt torde vad här nämnts gälla beträffande
varupartier, som inköpts eller beställts före den dag, da beslut angående
åtgärd enligt förordningen trätt i kraft.
118
Beträffande ikraftträdandet av de fattade besluten angående åtgärder
i enlighet med förordningen har kommittén tänkt sig, att dessa åtgärder
— till förekommande av uppenbara orättvisor för den lojala handeln —
ej skola träda i tillämpning ifråga om varupartier, som avsänts från utrikes
ort, innan valutanämndens utlåtande med förslag till införande av
valutaavgift eller importförbud i avseende på varuslaget i fråga blivit
offentliggjort. Föreskrifter härom torde böra meddelas i samband med
kungörandet av Kungl. Majrts beslut i varje särskilt fall. Å andra sidan
torde — till förhindrande av en spekulativ införsel — den anordningen
höra genomföras, att beträffande varor av sådant slag, som avses i dylikt
utlåtande och som ankomma till riket efter sedan utlåtandet avgivits,
därest icke säkerhet ställes för eventuellt inträdande valutaavgift, tullbehandlingen
ma anstå, till dess Kungl. Maj:ts beslut i ärendet utfärdats.
119
Motivering
till
förslag till ursprungsbevis.
Tillämpningen av åtgärder av sådant slag, som avses i förslaget till
förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping, kräver,
att från utlandet inkommande varor, beträffande vilka anspråk göres pa
fritagande från dylik åtgärd eller åtnjutande av lägre avgift än som
för införseln från visst land är stadgad, åtföljas av ursprungsbevis, varigenom
på betryggande sätt kan konstateras, i vilket land och pa hurudant
sätt desamma frambragts. Sådant ursprungsbevis bör fordras dels vid
införsel av vara belagd med valutaavgift, därest importören gör anspråk
på befrielse därifrån eller — i händelse olika valutaavgift bestämts för
olika länder — därest han gör anspråk på antingen befrielse från avgift
eller åtnjutande av lägre avgift än den högsta fastställda, dels beträffande
sådan vara, för vilken utfärdats importförbud, gällande endast visst land
eller vissa länder, vid införsel från annat land samt — i händelse importförbudet
gäller flera länder och för åtnjutande av importlicens stadgats
olika höga importavgifter för olika länder — därest importören gör
anspråk på att få införa varan antingen utan avgift eller med erläggande
av lägre avgift än den högsta fastställda. Ursprungsbevis torde
möjligen ock i vissa fall böra krävas för varuparti, som införes pa grund
av särskild importlicens.
I avseende på ursprungsbevisens allmänna beskaffenhet och sättet för
deras utfärdande bör den fordran uppställas, att de besitta den högsta
möjliga grad av tillförlitlighet, som kan ernas utan att allt för mycket
betunga den lojala handeln. Kommittén har, efter prövning av olika
alternativ, funnit sig böra föreslå, att ursprungsbevisen utfärdas antingen
av tullmyndighet eller handelskammare i avsändningslandet eller ock av
svensk konsul därstädes. Genom att, vad utländska myndigheter och
institutioner beträffar, behörigheten att utfärda dylika bevis inskränkes till
allenast de två nämnda grupperna, vilka i allmänhet torde besitta tillbörlig
kännedom om resp. lands näringsliv samt vederhäftigheten hos
exportörerna, har kommittén ansett, att fordran pa visering av svensk
konsul kan bortfalla.
120
Ifråga om de varuslag, för vilka ursprungsbevis kan komma att erfordras,
har det synts kommittén nödigt, att tre olika kategorier åtskiljas,
och hava dessa å formulärförslaget upptagits under beteckningarna a)’
b) och c), nämligen a) naturprodukter, alstrade i visst land, som i beviset
angives, b) bearbetade varor, som tillverkats i det uppgivna landet av
materialier, till övervägande del härstammande från samma land, och c)
tillverkningar, som i det uppgivna landet undergått viss bearbetning
men som bestå av materialier, helt eller delvis härstammande från annat
land. Innehåller beviset intyg rörande förhållande, som avses i a) eller
b), bör det tydligen utan vidare godtagas som tillfyllestgörande vittnesbörd
om varans rätta ursprung. I fallet c) åter kräves en särskild prövning
av vederbörande lokala tullmyndighet, inför vilken importören
har att prestera nödig bevisning. I och för nämnda prövning angående
varans rätta ursprung har det ansetts behövligt, att en jämförelsevis
ingående deklaration avgives till förhindrande av att de mot valutadumpingen
riktade åtgärderna kringgås. Några mera detaljerade normer att
tillämpas vid ifrågavarande prövning har kommittén icke trott sig böra
föreslå för närvarande, utan toi’de erfarenheten få giva vid handen,
huruvida särskilda bestämmelser i ämnet må av Kungl. Maj:t utfärdas!
I avseende härå vill kommittén särskilt framhålla, att, skulle tvekan
rörande tillämpningen av lagen i denna punkt alltför ofta uppstå hos de
lokala tullmyndigheterna och dessa behöva underställa frågorna prövning
av generaltullstyrelsen, vilken i sin tur skulle finna sig böra inhämta
upplysningar hos valutanämnden, samt skulle sålunda i större omfattning
uppkomma dröjsmål för trafiken, torde det måhända visa sig
lämpligt, att Kungl. Maj:t utfärdade föreskrift om mera specificerade
uppgifter i ursprungsbevisen exempelvis rörande prisförhållandena. Förr
än det° verkligen visat sig nödigt, torde dock, såsom redan antytts, en
sådan åtgärd icke böra tillgripas.
121
>
P. M.
angående principerna för en beredskapslagstiftning rörande
åtgärder till skydd mot valutadumping.
Sedan tull- och traktatkommittén erhållit i uppdrag bl. a. att eventuellt
inkomma med närmare yttrande och förslag i fråga om den av
kommittén i dess utlåtande den 22 november 1921 förordade beredskapslagstiftningen
och kommittén utsett herrar Sachs, Vennersten och undertecknad
att till kommittén avgiva yttrande i detta ärende, har till mig
överlämnats uppdraget att verkställa en utredning av denna fråga. Med
anledning härav får jag anföra följande.
I kommitténs utlåtande den 22 november 1921 förklarade kommittén,
att den under dåvarande förhållanden icke ansåg sig kunna tillstyrka
införande av differentialtullar till skydd mot valutadumping, men att
förändrade faktiska förhållanden kunde göra dylikt skydd nödvändigt
och att på grund härav åtgärder borde vidtagas för utarbetande av förslag
till en beredskapslagstiftning avsedd att tjäna berörda syfte.
Kommitténs avstyrkande av ett omedelbart införande av skydd mot
valutadumping i form av differentialtullar grundade sig på förhållanden
av olika beskaffenhet.
A) En del av dessa förhållanden sammanhänga med valutadumpingens
karaktär, och dessa ha sålunda sin betydelse oberoende av vilka slags
medel som användas till skydd mot valutadumping.
Dessa förhållanden äro:
l:o) Det är förenat med stora svårigheter att utröna, om överhuvudtaget
valutadumping föreligger. Detta beror på dels att de verkningar,
som valutadumpingen framkallar, också kunna förorsakas av helt andra
omständigheter, dels att, även om tillvaron av sådana faktorer, som, om
de ensamma finge verka, skulle framkalla valutadumping, är konstaterad,
detta dock icke är tillräckligt bevis för tillvaron av valutadumping, enär
alldeles oberoende av åtgärder från Sveriges sida andra faktorer kunna
föreligga, som hindra förstnämnda faktorer att framkalla valutadumping,
vare sig dessa andra faktorer skapats i syfte att hindra valutadumping
eller uppstått oberoende härav.
122
2:o) Även om tillvaron av valutadumping är nöjaktigt konstaterad,
kunna samtidigt föreligga andra förhållanden, som äro ägnade att framkalla
med valutadumpingens verkningar likartade sådana, och därvid är
det förenat med svårigheter att avgöra huru stor del av dessa verkningar
är att tillskriva valutadumpingen.
3:o) Verkan av en konkret valutadumping är merendels icke av konstant
storlek, utan undergår mer eller mindre täta, respektive mer eller mindre
stora förändringar. Dessa förändringar bero dels på valutadumpingens
natur, enär den av valutadumpingen framkallade ökningen av exporten
från och minskningen av importen till det land, varifrån valutadumpingen
utgår, är ägnad att försvaga och slutligen häva densamma, men dels
också på åtgärder från berörda lands eller andra länders sida.
4:o) Dessa sistnämnda åtgärder kunna i olika grad försvaga valutadumpingens
inverkan på olika varors försäljningspris.
5:o) På grund av allt detta måste man ställa sig tveksam mot möjligheten
att på tillfredsställande sätt avgöra om och i huru stor grad
valutadumping i särskilda fall förekommer.
B) Andra förhållanden som legat till grund för kommitténs avstyrkande
utlåtande sammanhänga med naturen och verkningarna av
differentialtullar (valutatullar) såsom medel mot valutadumping. Dessa
förhållanden äro:
l:o) Om valutatullarna skola fylla sin uppgift att lämna skydd mot
valutadumping, men blott mot denna, måste de bliva mycket olika för
olika fall, respektive olika varor, varjämte deras storlek måste underkastas
förändringar, som eventuellt måste ofta vidtagas.
2:o) Därigenom uppstå högst betydande lagstiftnings- och förvaltningstekniska
svårigheter i avseende å handhavandet av dessa tullar.
3:o) En ofrånkomlig följd härav är att dessa tullar ofta bliva antingen
för höga eller för låga.
4:o) Dessa förhållanden äro ägnade att i näringslivet införa ett moment
av osäkerhet, som kunde framkalla dels en osund spekulation i prisförhöjningar
med påföljd att större mängd varor kunde införas än som
lämpligen funne avsättning inom landet, dels tendenser att kringgå valutatullarna,
vilka skulle nödvändiggöra besvärliga, men dock icke effektiva
kontrollåtgärder.
5ro) Därtill kommer, att valutatullar i bästa fall blott kunna avhjälpa
en del av olägenheterna av valutadumping, nämligen dem som träffa
sådana näringar, som helt och hållet eller företrädesvis arbeta för inhemsk
avsättning och äro utsatta för den genom valutadumpingen förstärkta
utländska konkurrensen. Andra näringsgrenar — särskilt de
huvudsakligen för export arbetande — skulle icke skyddas och kanske till
och med ytterligare betungas genom valutatullarnas verkningar. Jordbruksnäringens
ställning kräver därvid särskilt beaktande, enär denna näring,
123
som också lider av prisdepression, ej skulle erhålla skydd genom valutatullar
och sålunda ensidigt betungas genom verkningarna av dessa tullar.
Kommittén har emellertid erkänt, att förhållandena möjligen framdeles
kunna bliva sådana, att behovet av skydd mot valutadumping komme
att göra sig starkare gällande och att då de här anförda betänkligheterna
borde få vika för högre hänsyn, och i kommitténs hemställan ingick
därför, som sagt, att åtgärder eventuellt borde vidtagas för utarbetande
av förslag till en beredskapslagstiftning mot valutadumping.
Då det nu gäller att framlägga förslag till en dylik lagstiftning, torde
första uppgiften vara att ange vilka avprutningar, som kunna och böra
ske beträffande de krav, som kommittén i sitt förra betänkande enligt
den här ovan lämnade sammanfattningen ansett sig böra uppställa.
Förutsättning är därvid, att inom svenska näringslivet uppstått missförhållanden,
som framkallats av inflytelser från annat land och kunna
vara verkan av valutadumping samt äro av den svåra beskaffenhet, att
deras avhjälpande är av vital betydelse.
Det är då först oeftergivligt, att det i det land, från vilka nämnda
inflytelser utgå, kan påvisas tillvaron av sådana förhållanden, som äro
ägnade att framkalla valutadumping gent emot Sverige. Då för närvarande
Tyskland är det enda högindustriella land, beträffande vilket
det allmänt antages, att från detsamma valutadumping i någon större
omfattning äger rum, skall, för att vinna ett ledigare framställningssätt,
detta land här tagas såsom exempel. Uppgiften blir sålunda närmast
att bevisa, att valutadumping äger rum från Tyskland.
Första punkten i denna bevisföring blir att uppvisa, att Tysklands
växelkurs på Sverige väsentligt stigit, utan att denna stegring förorsakats
av en ändring av relationen mellan de båda ländernas prisnivåer,
d. v. s. utan att denna stegring av Tysklands växelkurs föregåtts av
antingen en motsvarande stegring av Tysklands prisnivå eller en motsvarande
sänkning av Sveriges prisnivå eller en motsvarande kombination
av prisnivåstegring i Tyskland och prisnivåsänkning i Sverige. Då det
här är fråga om en valutadumping med mycket starka verkningar på
Sveriges näringsliv och sålunda om en mycket stark stegring av växelkursen,
möter en dylik bevisföring inga oöverstigliga hinder.
Emellertid, även en dylik i förhållande till prisnivåerna primär stegring
av den tyska växelkursen på Sverige står i ett visst slags sammanhang
med prisnivåerna, enär en dylik växelkursstegring har sin orsak i en
valutaspekulation, nämligen en valutaspekulation som är baserad antingen
på ett antagande av att den tyska valutan skall komma att sjunka i värde
eller på ett antagande av att den svenska valutan skall komma att stiga i
värde. Denna valutaspekulation är sålunda grundad på en antecipering av
en framtida prisnivåstegring i Tyskland eller -en framtida prisnivasänkning
i Sverige.
124
Enligt den karaktäristik av valutadumping, som kommittén i sitt utlåtande
den 22 november 1921 givit, skulle valutadumping från Tysklands sida
endast föreligga i det förra fallet, men ej i det senare. Sveriges
näringsliv påverkas emellertid på samma sätt i båda fallen, enär det
är den tyska växelkursens starka stegring, som framkallar denna inverkan,
oberoende av om denna stegring förorsakats av en valutaspekulation av
den ena eller andra arten.
En spekulation på att en valuta skall stiga har emellertid relativt
svag inverkan på växelkursen. Framkallar valutaspekulationen en relativt
stark stegring av Tysklands växelkurs kan det därför med största
sannolikhet antagas, att spekulationen huvudsakligast är en baissespekulation
med avseende å den tyska valutan. Samtidigt kan emellertid då
även en haussespekulation å den svenska valutan ha medverkat till den
tyska växelkursens stegring. Då det därvid oftast är omöjligt att avgöra,
huru stor del av den tyska växelkursens stegring är att tillskriva
sistnämnda spekulation, föreligger alltså ett fall av den art, som omnämnes
ovan i punkt A 2:o), eller att det jämte valutadumping föreligger
annat förhållande, som är ägnat att framkalla likartade verkningar,
utan att det är möjligt att avgöra, huru stor del av dessa verkningar är
att tillskriva den ena eller andra av dessa olika orsaker.
Valet står alltså mellan att antingen ej lämna något skydd mot valutadumpingen
eller ock att lämna ett skydd, vars verkan kan komma
att sträcka sig längre. År nu skyddet mot valutadumping av vital
vikt, bör sistnämnda möjlighet ej tillmätas någon betydelse och detta
särskilt på den grund, att det icke föreligger någon skillnad alls mellan
den inverkan på Sveriges näringsliv, som valutadumpingen utövar, och
den inverkan som den här ifrågavarande andra faktorn framkallar.
De nu behandlade förutsättningarna kunna vara tillräckliga för att
framkalla valutadumping. Får denna fritt göra sig gällande, blir den,
varje gång växelkursen stiger, relativt kraftig men också av relativt
kort varaktighet, enär den leder till en relativt hastig stegring av varuprisen
på den tyska inre marknaden.
Ett skydd åt Sveriges näringar mot en dylik valutadumping borde,
om skyddets storlek skall stricte avpassas efter valutadumpingens styrka,
bli av avtagande storlek och upphöra, när de tyska inre priserna komma
i paritet med växelkursen. I den mån detta visar sig vara praktiskt
taget omöjligt att utföra, men skydd är oundgängligt, måste avprutning
ske på kravet, att skyddets storlek skall stricte avpassas efter valutadumpingens
styrka, varom mera längre fram.
Men tillvaron av de förut behandlade förutsättningarna är ej alltid
tillräckligt bevis för tillvaron av en valutadumping överhuvud eller av
den styrka, som dessa förutsättningar äro i och för sig ägnade att framkalla,
och detta beror på att det land, varifrån valutadumpingen skulle
125
utgå, genom särskilda åtgärder kan hindra denna att uppstå, respektive
att verka med sin fulla kraft.
Dessa åtgärder — exporttullar, exportförbud med licenser, obligatoriska
exportpriser, importpremier, skyldighet för exportör att införa en viss
mängd råämnen eller andra varor m. m. — kunna vara av den art och
dimension, att valutadumping alldeles förhindras. Detta sker t. ex.
genom ett rationellt ordnat system av exporttullar och importpremier,
till sin storlek avpassade så att exportens och importens storlek icke
påverkas av inkongruensen mellan den tyska växelkursen och den tyska
inre prisnivån, vilken senare i följd därav icke heller förändrats i följd
av nämnda inkongruens. I själva verket uppstå härigenom två prisnivåer
i Tyskland: den ena, den lägre, gällande för köp och försäljningar inom
Tyskland, den andra, den högre, gällande för försäljning till utlandet
och inköp därifrån.
Genom att Tyskland tillämpar ett sådant system på vederbörligt sätt
och med vederbörlig stränghet försvinner behovet av skydd för det svenska
näringslivet.
Men å andra sidan kan en dylik reglering från Tysklands sida tjäna
ett helt annat intresse, nämligen att reglera valutadumpingen i Tysklands
verkliga eller förmenta intresse.
Om inkongruensen mellan Tysklands växelkurs och dess prisnivå får
göra sig obehindrat gällande, blir, som redan nämnts, den av en given
växelkursstegring framkallade valutadumpingen kraftigare, men kortvarigare,
vilket innebär, att valutadumpingpriserna kunna bli synnerligen
låga, men att å andra sidan det blir en kortare tids tysk produktion,
som kommer att påverkas av valutadumpingen.
Detta kan ändras med användning av nyssberörda regleringssystem,
nämligen om exporttullar och importpremier, resp. andra motsvarande
anordningar, göras på vissa sätt variabla.
Sålunda kunna exporttullarna avpassas så, att de tyska varornas exportpriser
icke förbli så låga som om växelkursstegringen finge obehindrat
gorå sig gällande, men dock vid varje tidpunkt bli sa laga som
behövs för att de skola kunna undantränga motsvarande utländska varor på
de utländska marknaderna. Det är vidare möjligt att koncentrera valutadumpingen
på vissa varuslag genom att efter olika grunder reglera
de olika tyska varornas exportpriser och sålunda hindra ökningen av
exporten av vissa varor för att främja ökningen av exporten av andra
varor.
Det har här antagits, att dessa anordningar ske fullt medvetet och
avsiktligt. Men det kan också hända, att de mer oavsiktligt bli följden
av detta systems sätt att reglera exportpriserna, en reglering vilken som
bekant ej är lätt att på rätt sätt ordna. Det finnes ock anledning att
antaga, att regleringen i Tyskland, som sker dels genom staten, dels
126
genom de halvpublika uAussenhandelsstellenu är behäftad med en viss
planlöshet och godtycklighet.
Tillvaron av detta regleringssystem i ett land, där de allmänna förutsättningarna
för valutadumping föreligga, är sålunda icke tillräckligt
skäl för andra länder att betrakta valutadumpingskydd mot detta land
som obehövligt.
Detta regleringssystem är ägnat att försvåra åstadkommandet av ett
dylikt skydd, som är tillräckligt effektivt emot valutadumpingen utan
att dock sträcka sina verkningar härutöver. Som bekant och såsom
nyss antyddes, tillämpar Tyskland ett ganska kombinerat dylikt regleringssystem,
vars såväl allmänna karaktär och väsentliga detaljer icke
torde vara på långt när tillräckligt kända i Sverige. Denna brist kan
ju till en viss grad hävas t. ex. genom ett i Tyskland stationerat särskilt
organ med uppgift att kontinuerligt följa med utvecklingen av detta
system. Men även om ett dylikt organ upprättades och kompletterades
med här i Sverige förefintliga organ, torde det dock bli omöjligt att
ordna skyddet mot valutadumping så, att det blir fritt från de brister,
som här ovan i punkterna A 3:o) och 4:o) samt B l:o), 2:o) och 3:o)
omnämnts. Om nu, såsom den allmänna förutsättningen för denna utredning
är, skydd mot valutadumping är för det svenska näringslivet
oundgängligt, måste alltså i förevarande fall avprutning ske på det principiella
kravet på exakthet vid detta skydds bestämmande, så att man
maste finna sig i att detta skydd ibland kan bli för högt och ibland
möjligen för lågt. Det är därvid av betydelse, att god anledning ej
saknas för antagandet, att ett för högt skydd från svensk sida skulle
komma att från tysk sida kompenseras genom vederbörlig omreglering
av exportpriserna. (Mer om denna punkt längre fram.)
I det föregående har jag haft till behandling ett fall, där jämte valutadumping
förelegat en annan företeelse, som kan framkalla med
valutadumping likartade verkningar. Även andra dylika fall kunna förefinnas,
och å sid. 3 i kommitténs utlåtande av den 22 sistlidne november
omnämnas flera sådana, som av kommittén sammanfattande karaktäriseras
såsom av valutadumping oberoende ändringar av produktions och
handelsförhållandena i världen. Och i sammanhang härmed har kommittén
en del uttalanden, som lida av en viss otydlighet.
Om det är påvisat, att förutsättningarna för valutadumping från ett
visst land, t. ex. Tyskland, föreligga och att i Sverige uppträda missförhållanden,
som äro av den art att de kunna vara följden av denna
valutadumping, samt det gäller att avgöra, om dessa missförhållanden
äro att betrakta såsom verkan av berörda valutadumping, kunna olika
stränga krav på bevisningen uppställas. Då denna fråga är av betydelse
för frågan om möjligheten att åstadkomma en tillräckligt vägledande
instruktion angående valutadumping, vilket under diskussionen
127
inom kommittén under sistlidne oktober månad ansågs vara en oundgänglig
förutsättning för vidtagande av åtgärder mot valutadumping,
och det i mitt uppdrag alltså ingår att utarbeta en dylik instruktion,
nödgas jag bär behandla denna punkt tämligen utförligt.
Om en verkan x föreligger och denna verkan kan vara en följd såväl
av företeelsen a som av företeelsen b, så är den omständigheten, att
företeelsen a föreligger, ej något fullt bindande bevis för att x är verkan
av a. När det då gäller att bestämma, vilken grad av bindande bevisning
skall krävas, äro två möjligheter tänkbara. Den ena är, att x antas
härröra från a, så länge det ej bevisats, att även b föreligger. Den
andra är, att det härför fordras en bevisning även om att b ej förelegat.
Samma gäller, om x kan vara verkan utom av a och b även av andra
företeelser c, d, e. I detta fall skulle, om det senare, strängare kravet
uppställes, bevisningen för att x härrör av a ytterligare försvåras, men
denna bevisning ligger dock icke utom möjlighetens gräns, ity att dels det
blott är fråga om ett bestämt antal andra företeelser jämte a, dels det
är notoriskt, att dessa andra företeelser ha x till verkan. Det är dock
tydligt, att om det av praktiska skäl är oundgängligt att komma till
ett avgörande, om x är följden av a eller icke, det blir nödvändigt att
avpruta på kravet på exakthet i bevisningen, d. v. s. att man måste
handla efter presumtioner. Så sker enligt det förra, svagare kravet på
bevisningen för att a är orsak till x, i det att detta antas vara fallet,
så snart tillvaron av a men icke tillvaron av b, c, d är bevisad.
Men man kan gå ännu längre i anspråk på stränghet i bevisningen
än det senare av de ovan berörda kraven innebär. Antag att det icke
är utrett, vilka andra företelser än a kunna ha x till verkan, icke heller
om dessa alltid ha x till verkan och slutligen icke heller när dessa andra
företeelser föreligga. Skulle nu x icke kunna anses vara verkan av a,
förr än det uttömmande utretts 1) vilka andra företeelser kunna ha x till
verkan, 2) under vilka förutsättningar de kunna ha x till verkan och
3) att antingen ingen av dessa andra företeelser existerar eller, om några
sådana existera, förutsättningarna för att de skola ha x till verkan icke
föreligga, då har man uppställt så stränga krav på bevisningen, att den
under alla förhållanden är omöjlig att prestera.
A sid. 2—3 i sitt ovannämnda utlåtande har kommittén några uttalanden,
som åtminstone kunna synas göra gällande för normala fall de sistnämnda
strängaste kraven på bevisningen för att föreliggande missförhållanden
äro verkan av valutadumping. Att så stränga krav uppställas för normala
fall, har jag intet att anmärka emot, då enligt min mening skydd mot
valutadumping icke bör ifrågakomma under normala förhållanden. Att
jag här anser mig böra beröra dessa kommitténs uttalanden, sker uteslutande
i syfte att på förhand bemöta invändningar, som skulle kunna
göras även för icke normala fall. Kommittén uppställer det kravet, att
128
man måste angiva skillnaden mellan valutadumping och sådan export,
som betingas av därav oberoende ändrade produktions- och handelsförhållanden
i världen, och anför såsom exempel på dessa senare, att en
omläggning ägt rum i andra länders och närmast Tysklands produktionsoch
handelsförutsättningar, det tyska jordbrukets försämring under kriget,
folkets uthungring, hela det tillstånd som skapats genom Versaillesfreden,
det allmänna politiska läget m. m. “Ändrade produktions- och handelsförhållanden
i världen “ omfattar ett mycket stort antal företeelser, vilkas
verkningar kunna vara olika under olika förutsättningar och vilkas förekomst
i verkligheten är mer eller mindre svår att utröna. Men i en instruktion
angående valutadumping kan ju ej lämnas en i detalj gående
utredning av den i många väsentliga punkter osäkra teorin om den internationella
handeln och de senaste viktigare ändringarna av världens
produktions- och handelsförhållanden.
Beträffande den här ifrågavarande beredskapslagstiftningen, med hänsyn
till vilken enligt kommitténs mening de av kommittén för normala förhållanden
framförda betänkligheterna mot skydd mot valutadumping böra
vika för högre hänsyn, kunna sålunda dessa stränga krav icke upprätthållas.
När valutadumping är konstaterad, bör sålunda hänsyn till möjligheten,
att de föreliggande missförhållandena inom näringslivet även
kunna bero på andra företeelser, i regeln endast behöva tagas, ifall tillvaron
av dessa företeelser åtminstone gjorts sannolik. Mot tillämpande
av en sådan regel bör så mycket mindre betänkligheter möta som det
är sannolikt, att målsmännen för de intressen, som menligt påverkas av
skyddsmedlen mot valutadumping, skola anskaffa all för dem förmånlig
utredning. Det land, från vilket nu valutadumping notoriskt utgår, har
ju redan här i landet ett organ bl. a. härför.
Emellertid kan det alltså hända, att det kunde komma att påvisas, att
det jämte valutadumping från Tyskland verkligen förelåge även andra
förhallanden, som äro ägnade att framkalla verkningar, likartade med
dem som valutadumpingen åstadkommer.
Men först och främst bör härvid noga beaktas, att det måste, såsom
kommittén också sid. 3 framhåller, vara fråga om företeelser, som äro
oberoende ay valutadumpingen. Därvid får ej förbises, att de konkreta
exempel pa ändrade produktions- och handelsförhållanden, som kommittén
sid. 3 anför, ingalunda behöva vara oberoende av och sannolikt varit
beroende pa valutadumping. Om Tyskland har väldiga importbehov på
grund av att dess jordbruk försämrats, folket uthungrats, freden ålagt
Tyskland störa betalningar m. m. och allt detta framtvingat en ökning
av exporten, sa kan dock, och så har sannolikt också skett, denna ökning
av exporten möjliggöras just genom valutadumping. T. ex. Tyskland
betalar sin importökning genom export av Marksedlar eller avista
-
129
tillgodohavanden i tyska banker i Mark, detta driver upp Tysklands
växelkurser och detta möjliggör ökningen av Tysklands export.
Men det är naturligtvis tänkbart, att det jämte valutadumpingen från
Tyskland komme att föreligga förhållanden, som sannolikt äro av den
art, att de under normala omständigheter skulle framkalla en omläggning
av Tysklands näringsverksamhet, som är ägnad att undantränga
svensk näringsgren på dess inhemska marknad eller på utlandets marknader.
I sådant fall skulle det ju kunna i längden vara för Sverige
skadligt att hindra denna verkan genom tullar eller andra medel. I
sådant fall skulle det strängt taget bli nödvändigt att avgöra, huru stor
del av Tysklands stärkta konkurrens beror på dessa förhållanden och huru
stor del på valutadumping.
Under sådana omständigheter föreligger fara för att valutadumpingsskyddet
blir för högt tilltaget och sålunda hindrar berörda omläggning.
Men om det är en livsfråga för Sverige att åstadkomma skydd mot
valutadumping, bör ej denna fara väcka betänkligheter, och detta så
mycket mindre som även under normala förhållanden det ej är lämpligt,
att den ifrågavarande omläggningen inom den svenska industrien sker
brådstörtat och ännu mindre att detta sker under abnorma omständigheter.
„:
Samma regler böra tillämpas i princip beträffande det fall, då jämte
valutadumping vanlig dumping föreligger beträffande en viss vara. Ofta,
ja väl oftast blir det dock mycket svårt att avgöra, om så är fallet,
resp. vilken andel i det för låga priset faller på envar av dessa faktorer.
Av vad hittills anförts torde bl. a. framgå, att om skydd mot valutadumping
är av vital betydelse för Sverige, möjligheten att skyddet icke
kan bli av exakt riktig storlek ''icke spelar någon avgörande roll. Blir
det för lågt, gör det*ju alltid dock nytta, blir det för högt, är skadan
relativt sett ej stor; med hänsyn till det senare fallet är att beakta, att
det är importen endast från valutadumpande land som skulle obehörigt
hindras, vilket ju mildrar verkan.
Detta jämte andra här ovan berörda omständigheter innebär, att
skyddet ej behöver bli av så växlande storlek, som enligt kommitténs
stränga krav skulle bli nödvändigt, utan om t. ex. tullar användas såsom
skyddsmedel, kunde de göras relativt litet variabla. Därigenom
undanröjes en del av de lagstiftnings- och förvaltningstekniska svårigheter.
som äro förenade med skydd mot valutadumping.
Valutadumpingens menliga verkningar drabba dels för hemmamarknaden
arbetande svenska näringsgrenar, dels exportindustrierna. Det är
emellertid icke lika lätt att ge skydd åt exportindustrierna mot valutadumping
på andra länders marknader som att skydda de för hemmamarknaden
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt 225 käft. (Nr 259.) 9
13u
arbetande svenska näringsgrenarna. Det senare sker lämpligast genom
att hindra valutadumpingens prissänkande verkan att göra sig gällande
på den svenska hemmamarknaden.
Skydd för expertindustrierna mot valutadumping på de utländska importmarknaderna
kan endast ske genom exportpremier, direkta eller indirekta.
Men exportpremier kunna ibland framkalla repressalier och äro i
allmänhet ej väl sedda. De äro ej heller fullt lämpliga skyddsmedel
mot valutadumping. Detta framgår tydligt av en jämförelse med sättet
för skyddet av den svenska hemmamarknaden. Ett tänkbart sätt att
skydda denna mot valutadumping vore ju att ge de för denna marknad
arbetande svenska näringsgrenarna produktionspremier, men detta vore
ett olämpligt medel, enär det bl. a. skulle påskynda den av valutadumpingen
framkallade allmänna prissänkningen. Exportpremier verka
emellertid beträffande de utländska marknaderna i samma riktning som
nyssnämnda produktionspremier.
Om intet skydd mot. valutadumpingen äger rum, kommer de svenska
exportindustriernas ställning att bli följande. Valutadumpingen försvårar
avsättningen av deras produkter i utlandet och leder till en prissänkning
på dessa men minskar deras produktionskostnader.
Införes nu i Sverige skydd för hemmamarknaden utan att exportindustriernas
av valutadumpingen förorsakade avsättningssvårigheter i
utlandet avhjälpas, komma exportindustrierna i ett sämre läge än de
för hemmamarknaden arbetande industrierna. Det är därför påkallat,
att exportindustrierna åtminstone erhålla kompensation för den ökade
belastning, som genom skyddet för hemmamarknaden beredes dem, så
att deras ställning blir densamma som innan nämnda skydd'' infördes.
Detta kan ske på olika sätt, och medel till kompensationens betridande
skulle ytterst tagas ur intäkten av valutatullarna. %åsom kompensationsformer
kunna ifrågakomma lägre exportfrakter till lands och sjöss (med
ersättning till fraktförarna),. exportkrediter på lämpliga och billig-a
villkor m. m.
Jordbrukets ställning bildar ett särskilt problem. Prissänkningen där
beror ju endast i mindre grad på valutadumping (från Finland bär dock
utgått en sådan), men huvudsakligen beror denna, utom på den allmänna
deflationen, på produktionsökningen samt indirekt på valutadumpingen,
i den mån denna medverkat till depressionen, vilken ju bidragit till att
minska avsättningen av .jordbrukets alster. Sistnämnda inverkan skulle
försvagas genom införande av skydd mot valutadumping (vilket då ock
skulle gälla Finland). Men valutadumpingsskyddet för industrien skulle
inverka försämrande på jordbruket liksom på exportindustrierna, Eu
kompensation för jordbruket vore därför motiverad.
131
Den beredskapslagstiftning, som här är i fråga, skulle träda i kraft
först i den mån det befunnes, att skydd mot valutadumping är för
Sveriges näringsliv av vital betydelse.
Om detta redan nu är fallet, är en omtvistad fråga. Med hänsyn till
denna punkt må följande anföras.
Betydelsen av valutadumpingens inverkan på ett lands näringsliv är
mycket olika under olika förhållanden. Den kan vara i det hela nyttig,
den kan vara betydelselös och den kan vara skadlig, ja, verka rent
förödande.
Utan att kunna eller ämna försöka uttömmande behandla detta ämne,
vill jag här beröra några relevanta förhållanden.
En viktig faktor är i vad mån andra länder skyddat sig mot valutadumpingen,
enär i samma mån valutadumpingens verkningar allt mer
inriktas mot de länder, som ej vidtagit skyddsåtgärder. 1 detta fall
kan valutadumpingen även under normala konjunkturer verka högst
skadligt.
Om ett lands näringsliv betinner sig i en stark högkonjunktur, kan
valutadumping vei''ka välgörande genom att hejda högkonjunkturens utveckling
och få denna att tidigare avstanna.
Om åter depression råder i ett lands näringsliv, kan en även icke så
stark valutadumping inverka mycket skadligt genom att skärpa och förlänga
depressionen med dess följder: inskränkning eller inställande av
näringsdriften, deflation m. in.
Är eu depression förenad med en stark deflation, skärpes den menliga
verkan av valutadumpingen, och detta är synnerligen betänkligt, då i
och för sig deflationen är ett mycket större ont än inflationen, enär den
är ägnad att förlama företagsamheten. När en deflation inträder, är det
därför överhuvud av största betydelse att få densamma avstannad. Men
då är också påkallat, att alla medel som kunna bidraga till detta
måls vinnande användas, även om verkan av vart och ett av dessa
medel för sig icke är stark. Sett ur den synpunkten, d. v. s. såsom
ett led i en mångfald medel mot deflationen, är skyddet mot valuta
dumpingen
icke någon quantité negligeable.
Därvid är att erinra om att valutadumpingen främjar deflationen icke
Iflott genom storleken av den import som den framkallar, utan, såsom
kommittén i sitt utlåtande den 22 november 1921 sid. 16 —17 omnämner,
redan genom sin psykiska inverkan pa köparna, genom den
förväntan om lägre framtida priser, som valutadumpingen framkallar.
Aven när denna förväntan ej uppfylles, har den dock hunnit utöva sin
inverkan i prissänkande riktning.
Det återstår att behandla frågan om skyddsmedlen mot valutadumping
och dessas handhavande.
132
Såsom sådana liuvudmedel kunna komma ifråga valutatullar och importreglering.
I det föregående hai’ redan, ehuru mer i förbigående och antydningsvis,
berörts, att valutadumpingen kan ha tvenne verkningar.
Den leder till en sänkning av varupriserna.
Den kan leda till .att importen av de utländska varorna ökas och på
detta sätt undantränger svenska varor och framkallar en inskränkning
av näringsdriften.
A\en om importen av utländska varor ej ökas, kan valutadumpingen
leda till att svenska näringsgrenar måste på grund av de utländska
varornas laga priser inskränka sin verksamhet, emedan avnämarna uppskjuta
sina inköp i avvaktan på att de låga priserna på de utländska
varorna skola komma att nedtrycka priserna även på de svenska varorna.
Men när de svenska varornas priser därefter sjunkit, inträder en ny
sänkning av de utländska varornas priser o. s. v.
Såsom ovan nämnts, avspeglas valutadumpingens verkningar j)å olika
sätt, alltefter som den är oreglerad eller reglerad.
År den oreglerad, sa att den starka växelkursstegringen får framkalla
en hastig stegring av varupriserna i landet med valutadumpingen, bliva
till en början inköp av landets varor i synnerligen hög grad förmånliga
föi utlandet, vilken förmånlighet dock relativt hastigt försvinner genom
att berörda varupriser hastigt stiga. Men i allmänhet har detta till
följd, att exporten till de mycket låga priserna ej blir så stor, i det att
dels inom landet uppstår en spekulation på prisstegring och placering
av kapital i varor, vilket leder till lagring av varor och hastigt minskar
utförseln, dels staten inskränker utförseln för att landet ej måtte alltför
mycket blottas på varor.
Att eliminera verkan av en dylik katastrofal händelse genom valutatullar
är en kinkig uppgift, emedan dessa tullar då borde bli av mycket
växlande storlek och regleringen av dessa för övrigt skulle bli svår att
verkställa. Här skulle troligen ett temporärt importförbud mot vissa
varor visa sig vara lämpligare än tullar, om överhuvud skydd mot denna
valutadumping anses behövlig.
Är valutadumpingen reglerad såsom i Tyskland — och detta fall är
det som huvudsakligen är att lägga till grund för ordnandet av skyddet
mot valutadumping — kunna båda dessa medel — importreglering och
valutatullar — komma ifråga.
lör bestämmande av valet mellan dessa båda medel är det lämpligt
att undersöka, huru användningen av vart och ett av dem i detalj skulle
te sig.
I. Valutatullar.
Initiativet till påläggande, ändring eller avskaffande av dessa tullar
ta ees av valutanämnden, ehuru naturligtvis detta initiativ kan föranledas
av framställningar från intresserade, men utan rätt för dessa att fordra
något beslut av nämnden, enär detta skulle kunna bli allt för betungande
och även i andra avseenden vore olämpligt.
Tullarnas storlek utmätes med hänsyn till de här ovan omnämnda
grunderna och med beaktande därvid dels av gällande priser i Sverige
på dessa varor, dessa prisers betydelse i fråga om upprätthållande av
näringsgrenens drift och räntabilitet samt med hänsyn tagen till de intressen,
som menligt beröras av dessa prisers höjning.
Nämnden behöver naturligtvis ett omfattande underlag av uppgifter
beträffande priser och deras tillräcklighet, varuinförselns ändringar under
föregående tid och i förhållande till tiden före kriget. Närmare angivande
av detaljer angående denna punkt och sättet för dessa uppgifters
anskaffande torde icke vara här behövligt.
Då jag härefter övergår till frågan om förutsättningarna för valutatullarnas
förmåga att fylla sin uppgift att hindra dels att varor från
valutadumpande länder säljas till för låga priser, dels eventuellt att importen
av dessa varor blir för stor, tar jag fortfarande Tyskland, såsom
varande det enda landet med valutadumping i större skala, som exempel.
Jag erinrar därvid om, att Tyskland har två prisnivåer, en inre, lägre
prisnivå för försäljning inom Tyskland och en högre exportprisnivå för
försäljning till utlandet, och att de resp. exportvarornas priser därvid
kunna hållas så pass låga, som erfordras för att få vederbörlig avsättning
i utlandet, d. v. s. desto lägre ju större avsättning av resp. vara önskas.
Därvid kan önskningsmålet beträffande avsättningen i utlandet vara olika
för olika varor och sålunda exportprisernas höjd regleras därefter. Ett
ytterligare moment i denna reglering är, att exportmängden begränsas;
annars skulle de högre exportpriserna öka exporten och leda till höjning
av den inre prisnivån, vilket man vill undvika.
Valutatullarna borde, för att fylla sin uppgift, tilltagas så stora, att
de tillvägabragte dels erforderlig prishöjd på resp. tyska varor i Sverige,
dels önskvärd begränsning av importen av resp. tyska varor till Sverige.
Lyckas det att avpassa valutatullarna, så att de fylla dessa uppgifter, är
det emellertid möjligt, att Tyskland ändrar sin prispolitik, d. v. s. sänker
sina exportpriser för att eliminera verkan av de svenska valutatullarna
på de tyska varornas priser och avsättning i Sverige. Det kan
även hända, att, oberoende härav, de tyska varornas exportpriser
ändras. I båda fallen borde de svenska valutatullarnas storlek ändras i
vederbörlig riktning.
134
Kiiterier pa behovet därav äro dels de tyska exportprisernas ändringar,
ifall kännedom om dessa kan ernås vare sig genom organet i Tyskland
ellei eventuellt genom åläggande för importör att uppge inköpspriset i
Mark på de av honom införda varorna, dels den tyska importens storlek
och de tyska varornas försäljningspriser i Sverige.
Emellertid skulle det kunna hända, att på detta sätt valutatullarna
bleve alltför variabla.
Valutatullarnas vanskligheter kunna emellertid aldrig till fullo övervinnas,
men, om det är oundgängligt att skydd mot valutadumping bcredes
den svenska näringsverksamheten och detta mål ej kan nås utan
valutatullar, är tillvaron av dessa brister ej giltigt skäl för att förkasta
dessa tullar.
11. Importreglering.
Dennas huvudsakliga innebörd är, att den direkt begränsar importen
från härdarna för valutadumping och därigenom avser att hindra demoraliseringen
av prisbildningen på den svenska marknaden. För detta
ändamål måsto importens begränsning tilltagas så, att detta syfte nås,
varken mer eller mindre.
Skillnaden mot valutatullar är sålunda den, att importreglering reglerar
importens storlek och därigenom prisbildningen, under det att valutatullarna
reglera prisbildningen och därigenom importens storlek. Kriteriet
på att en importreglering uppnått sitt syfte ligger i verkan på prisbildningen,
medan beträffande valutatullarna hänsyn måste tagas ej blott till
denna, utan ock till importens storlek.
I det nu nämnda avseendet finnes det sålunda icke någon väsenllioolikhet
mellan de båda medlen.
Men i avseende a förmagan att lösa sin uppgift föreligger en väsentlig
skillnad till importregleringens • favör, i det att dennas verkan icke är
beroende av Tysklands exportprispolitik. Skulle Tyskland sänka sina
exportpriser, innebure detta under eu ordentligt skött importreglering blott
fördel för Sverige, enär importregleringen hindrar, att denna prissänkning
linge inflytande på den svenska prisnivån. Visserligen kan det ej, såsom
redan nämnts, bestlidas, att redan tyska anbud av varor till låga priser
kunna påverka prisbildningen på den svenska marknaden, men detta är
möjligt endast under förutsättning, att allmänheten bibringas den tron,
att dessa anbud skola komma att leda till verkliga leveranser; men importregleringen
hindrar denna tro att uppstå.
Importregleringen är sålunda ett starkt vapen mot en för Sverige
fördärvlig prispolitik från de tyska Aussenhandelsstellen’s sida, vilket
saknas då valutatullar enbart komma till användning.
13f>
Men importregleringen är i jämförelse med valutatullarna behäftad med
en betydande svaghet därigenom att den positivt ingriper i näringslivets
frihet. Valutatullarnas ingripande består blott i att påverka motiverna
för de enskildes handlingar men lämnar dessas formella frihet fullt intakt.
Importregleringen åter ingriper alltid i denna senare och kan gå ännu
längre, så att den anordnar en statsverksamhet, som ej blott begränsar
utan även delvis undantränger de enskildes verksamhet.
Ämnet är alldeles för vidlyftigt för att det skulle kunna ens närmelsevis
uttömmande här behandlas. Blott några synpunkter må här beröras.
Det får aldrig vid detta ämnes behandling lämnas ur sikte, att Tyskland
statligt reglerat såväl sin export som import, i vilken reglering valutadumpingen
ingår såsom ett viktigt led. Gentemot denna reglering äro
det enskilda initiativet sch den enskilda verksamheten i Sverige alldeles
för svaga. Ett förstärkande av • dessa faktorer är därför nödvändigt.
Kan detta icke åstadkommas genom valutatullar, måste importreglering
tillgripas. Men naturligtvis bör detta endast ske i den utsträckning,
som är erforderligt. Härom torde full visshet endast kunna nås genom
den praktiska erfarenheten, men denna återstår ännu att förvärva.
Härav torde följa, att den blivande beredskapslagstiftningen bör byggas
på båda medlen, importreglering och valutatullar, och så att den förra
tillgripés , i den män det antingen från början eller under tidens lopp
visar sig nödvändigt att använda densamma. Genom att på detta, sätt
under alla förhållanden ha importreglering åtminstone i bakhåll, ökas
utsikterna för att valutatullarna skola få åsyftad verkan.
Icke utan betydelse är därvid, att med hänsyn till att Tyskland även
reglerar importen till sig och sålunda exporten från Sverige,* den svenska
importregleringen kan användas för att avvärja för Sverige skadliga
verkningar av Tysklands importpolitik.
Då jag här ställt importreglering och valutatullar i motsats mot varandra,
har jag ej förbisett, att med importregleringen alltid måste förenas
avgifter för importörerna, men dessa avgifter spela en annan roll
än valutatullarna, såsom av den här förut lämnade framställningen framgår.
Dessa avgifter motiveras förnämligast av att importen i fråga ej
skulle stå fri för envar men kunna bereda importörerna fördelar på grund
av deras importprivilegium.
David DaVidson.