Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.
1
Nr 257.
Kung7. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart;
given Stockholms slott den 28 april 1922.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
o
A. Åkerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 223 Käft. (Nr 257.)
1
2
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 257.
Förslag
till
Lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
För skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas
person eller egendom, som icke befordras med luftfartyget,
vare luftfartygets ägare ansvarig, ändå han ej är vållande till skadan.
Har den, som led skadan, genom eget vållande medverkat därtill,
bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och
i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.
2 §.
Har i följd av luftfart med två eller flera luftfartyg uppstått
skada, för vilken deras ägare svara enligt denna lag, åligge ansvarighet
dem en för alla och alla för en; och skola de sinsemellan
taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till
omständigheterna prövar skäligt.
Uppstår i följd av sådan luftfart skada å någotdera luftfartyget
eller å person eller egendom, som befordras med någotdera luftfartyget,
skall vad i 1 § stadgas icke äga tillämpning å sådan skada.
3 §•
Brukar någon utan lov annans luftfartyg, svare brukaren i ägarens
ställe för skada, som därunder inträffar.
4 §.
Innehar någon luftfartyg med nyttjanderätt, och ingick i upplåtelsen
tillika befogenhet att anställa förare eller befälhavare å
luftfartyget, vare sådan brukare lika med luftfartygets ägare
ansvarig för skada, som i följd av luftfartygets begagnande i luftfart
inträffar; och må ägaren söka sitt åter av brukaren. Lag samma
vare, därest brukaren ej innehar luftfartyget med sådan befogenhet,
3
Kungl. Maj\ts proposition Nr 257.
som nyss sagts, men likväl anlitar annan förare eller befälhavare
än den av ägaren anställde, samt skada inträffar under denne förares
eller befälhavares handhavande av luftfartyget.
5 §•
Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon
ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i 6
kap. 2 och 4 §§ strafflagen stadgade grunder.
6 §•
Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängigöras inom
två år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på
skadestånd gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 2 eller 4 §
sägs, skall denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet
blev guldet, därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från
det han genom dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats
att gälda skadestånd.
Försummas vad nu är sagt, vare rätt till talan förlorad; dock
må, där på grund av samma olycksfall ömsesidiga skadeståndsanspråk
föreligga, det ena anspråket, utan hinder av sådan försummelse,
kvittas mot det andra.
7 §.
Rätt domstol för upptagande av tvist, varom ovan förmärs,
vare allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där
den, som sökes, har sitt bo och hemvist.
8 §.
Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka
åter av den, som vållat skadan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1923.
4
Kungl. Maj.is proposition Nr 257.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den 17 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikesärendena Bränning, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman:
»I
det förslag till förordning om lufttrafik, som den 12 december
1917 avgavs av sakkunniga, tillkallade inom civildepartementet,
hade icke upptagits till behandling frågan om särskild reglering av
den skyldighet att ersätta av lufttrafik uppkommen skada, som borde
åläggas ägaren och föraren av luftfartyg utöver vad som gäller enligt
allmänna rättsgrundsatser. Erfarenheterna om lufttrafiken ansågos
då ännu så osäkra, att de sakkunniga funno denna fråga icke
lämpligen böra upptagas.
Sedan yttranden över nämnda förslag inhämtats av vederbörande
myndigheter, visade det sig emellertid, att de flesta av dessa
ansågo denna fråga icke böra lämnas åsido.
Vid det nordiska samarbete för eventuellt uppgörande av förslag
till gemensam lagstiftning om lufttrafiken, som därefter kom
till stånd, blev spörsmålet också behandlat. I ett särskilt kapitel
i det ar 1920 upprättade utkastet till lag om luftfart var frågan
om ansvarighet för skada reglerad.
Över detta utkast hava infordrade utlåtanden avgivits av vederbörande
myndigheter, varefter ärendet varit föremål för vidare beredning
i justitiedepartementet. Vid företagandet av de jämkningar
i utkastet, som därvid ägt rum, har anknytningen till de övriga
nordiska länderna under hand uppehållits. Sedan beredningen av
Kung!. Maj:ts proposition Nr 257.
f 5
ärendet nu avslutats, anhåller jag härmed att för Eders Kungl. Maj:t
få anmäla förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av
luftfart.
Enligt 1920 års utkast skulle den, för vars räkning ett luftfartyg
brukades, vara, även utan att vållande från hans sida förelåg,
ansvarig för skada, som i följd av luftfart tillfogades personer eller
egendom, som icke befordrades med fartyget, eller vid yrkesmässig
trafik passagerare å fartyget, såvida ej den, som skadan led, uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet förorsakat densamma. Ansvarigheten
var begränsad till vissa maximibelopp, och den ansvarige
var förpliktad att alltid i godkänd försäkringsanstalt hålla i
kraft försäkring till’ täckande intill nämnda belopp av skadeersättningsanspråk.
I de utlåtanden, som avgivits över detta utkast, hava i ett hänseende
tämligen enstämmiga anmärkningar framställts. Redan de
för utarbetande av utkastet utsedda nordiska delegerade hade uttalat
starka tvivel om lämpligheten av att utsträcka ansvarigheten
jämväl till skada, som träffade passagerare å luftfartyget. Åt dessa
tvivel har därefter också i ett flertal utlåtanden givits bestämda uttryck.
Passageraren, som frivilligt valt detta befordringsmedel, har
synts själv böra stå risken av olyckshändelser eller genom försäkring
täcka sig mot • densamma. Också mot begränsningen av ansvarigheten
till vissa maximibelopp hava anmärkningar riktats. Tillräckliga
skäl för en sådan begränsning hava ansetts icke föreligga.
I likhet med de nordiska delegerade finner jag, att, om i följd
av lufttrafik olycka uppstår för utomstående, den, för vars räkning
trafiken äger rum, bör vara ansvarig härför i vidsträcktare omfattning
än som följer av allmänna rättsgrundsatser om vållande som
förutsättning för ersättningsskyldighet. Samma skäl föreligga härför
som för utvidgning av ansvarigheten vid järnvägs- eller automobiltrafik.
Huru långt ansvarigheten bör sträcka sig, därom kunna
naturligtvis olika meningar göra sig gällande.
För automobiltrafiken, med vilken lufttrafiken i förevarande
hänseende onekligen har många beröringspunkter, gäller, som bekant,
att automobilens ägare ansvarar gentemot utomstående för
följderna av att automobilen icke behörigen fungerar eller att föraren
gör sig skyldig till försummelse, varvid dock är att iakttaga, att
detta ansvar praktiskt taget skärpes betydligt därigenom, att bevis
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.
skyldigheten är omkastad så att ägaren blir ansvarig, så snart han
icke kan visa, att skadan varken förorsakats av bristfällighet å automobilen
eller vållats av föraren. Därjämte kan den skadelidande,
om han själv gjort sig skyldig till försummelse, få bära följderna
härav. Dessa bestämmelser leda sålunda, bland annat, till att om
ägaren kan visa, att ren olyckshändelse föreligger, som icke beror
på något fel hos automobilen, han blir fri från ansvarighet.
Beträffande lufttrafiken är först och främst att beakta, att skada
å person eller egendom, som ej befordras med luftfartyget, är relativt
sällsyntare och mindre omfattande än vid automobiltr afiken. Fall,
då personer å marken skadas av ett nedstörtande luftfartyg eller av
luftfartyg vid dess start eller landning, inträffa naturligtvis, men äro
jämförelsevis sällsynta. De praktiskt viktigaste av hithörande skador
äro sådana, som träffa gröda å marken, men även dessa äro
åtminstone hos oss icke av större omfattning. Frågan om begränsningen
av ifrågavarande ansvarighet har sålunda här icke på långt
när samma praktiska betydelse som vid automobiltrafiken.
Den för bestämmande av denna ansvarighets omfång avgörande
omständigheten synes mig vara, att luftfartyget som transportmedel
är så nytt och ur vissa synpunkter oprövat, att dess begagnande
ännu tämligen allmänt betraktas som något mera extraordinärt. Inträffar
i följd av begagnandet av ett sådant transportmedel skada
för utomstående, synes det därför vara med billigheten bäst överensstämmande,
att demia skada stannar icke å den skadelidande utan
å den,- för vars räkning detta transportmedel brukas. Häri bör ingen
ändring ske av det skälet, att det uppenbarligen är fråga om en
ren olyckshändelse, som varken beror på något fel hos luftfartyget
eller orsakas av försummelse från dess besättning. Överväger man
å vilkendera av den skadelidande utomstående eller fartygsägaren en
dylik skada bör stanna, synas de otvivelaktigt starkare skälen tala
för att den senare bör vara ansvarig för den, särskilt som det för
honom bör ligga närmare än för den utomstående att försäkra sig
mot risken.
Endast under en viss förutsättning torde en jämkning häri böra
ske. Har den skadelidande själv genom egen försummelse förorsakat
skadan eller medverkat till densamma, så har ett moment tillkommit,
som väger till dennes nackdel. Skadan kan då icke återföras
allenast på att ett extraordinärt transportmedel blivit brukat av en
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.
annan person, utan en försummelse ligger den skadelidande själv
till last och denne bör därför kunna drabbas också av följderna ''
därav.
På grund av vad jag här anfört anser jag, att obegränsad ansvarighet
för skada, som i följd av lufttrafik träffar utomstående,
bör åläggas den, för vars räkning trafiken äger rum, i alla de fall, då
icke den skadelidande själv genom eget vållande medverkat till skadan.
I sistnämnda fall bör det i överensstämmelse med vad som
gäller för automobiltrafik bero på rätten att efter omständigheterna
pröva, om och i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.
I fråga om ansvarigheten gentemot passagerare intar jag samma
ståndpunkt som de förut återgivna utlåtandena. Då luftfartyget ännu icke
kan betraktas som ett ordinärt transportmedel, synes det vara naturligt
att låta den enskilde passageraren, som anlitar transportmedlet, själv
svara för risken. I själva verket innebär detta spörsmål allenast
frågan om vem som i första hand skall svara för premien för försäkring
mot dylik skada, passageraren eller luftfartygsägaren. Lägges
ansvarigheten icke på den senare, måste uppenbarligen passageraren
själv sörja för försäkrings tagande, ty åtminstone så snart det är
fråga om en längre resa, torde ingen försiktig och omtänksam passagerare
underlåta att försäkra sig mot skada. Lägges ansvarigheten
åter å fartygsägaren, måste denne försäkra sig mot följderna
av denna ansvarighet och utbetala premierna för försäkringen. Då
dessa premier äro driftkostnader, är det emellertid tydligt, att luftfartygsägaren
måste påföra dem på passagerarna genom höjning av
biljettprisen. De komma sålunda även i detta fall att drabba passagerarna.
För att fullt säkerställa dessa torde det emellertid vara
nödvändigt att ålägga ägaren försäkringsplikt för detta fall. Passageraren,
som förlitar sig på ägarens ansvarighet, kan annars lätt
komma i det läget, att han intet kan utfå av den ersättningspliktige
luftfartygsägaren. Vare sig ägaren ålägges sådan försäkringsplikt
eller han utan sådan täcker sin risk i detta hänseende genom
försäkring, föreligger en tendens till högre omkostnader för försäkringspremier
än om den enskilde passageraren själv för varje tillfälle
tecknar sin försäkring. Ägaren kommer gärna att försäkra sig mot
den maximirisk han kan löpa och därmed ådraga sig högre premier
än summan av de särskilda premierna för de enskilda passa
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.
gerarna. Luftfarten skulle härigenom åsamkas en börda, som kunde
verka synnerligen hämmande på dess utveckling.
Med den ståndpunkt, jag intar i denna fråga, sammanhänger
nära vad rörande förslaget till förordning om luftfart anförts mot
införandet av försäkringsplikt för luftfartygsägaren.
Upptages icke något stadgande om särskild ansvarighet mot
passagerare och därmed ej heller föreskriften om försäkringsplikt,
förfalla jämväl skälen för införandet av maximibelopp för ägarens
ansvarighet. Dessa hava nämligen sin betydelse beträffande ansvarigheten
mot passagerare; grundade skäl att behålla dem för begränsning
av ansvarigheten mot utomstående finnas icke.
I 1 § i det föreliggande förslaget återfinnes huvudbestämmelsen
rörande ansvarighetens omfattning i enlighet med vad jag nu anfört.
Den ansvarighet för skada i följd av lufttrafik, som här blivit
berörd, bör naturligtvis i främsta rummet åligga luftfartygets ägare.
Under vissa förhållanden är det emellertid skäligt att lägga ansvarigheten
å brukaren av fartyget, även om denne icke är ägare. De
förhållanden, varunder detta bör ske, synas vara desamma, som föranleda
motsvarande stadgande beträffande automobiltrafik. På grund
härav blir brukaren i vissa fall ansvarig i stället för ägaren och i
vissa fall jämte ägaren. Bestämmelserna härom i 3 och 4 §§ motsvara
nära 6 och 7 §§ i lagen angående ansvarighet för skada i följd
av automobiltrafik.
Frågan, huruvida en utsträckt ansvarighet för skada bör åläggas
också föraren av luftfartyg, torde däremot icke kunna lösas med anlitande
av analogier från automobiltrafiken. Det väsentliga skälet
för en skärpning av automobilförarens ansvar ligger däri, att dennes
försiktighet och omtänksamhet därigenom också skärpes. Beträffande
föraren å ett luftfartyg kan det emellertid med fog sägas, att, i den
mån hans försiktighet och omtänksamhet över huvud kunna skärpas,
detta måste antagas ske redan därigenom, att han med luftfartyget
företar sig att stiga upp i luften. Det är tydligt, att han därmed
sätter in sitt eget liv på ett helt annat sätt än automobilföraren.
Därtill kommer ett ännu mer avgörande skäl. Det är endast de
mindre luftplanen, vars bemanning utgöres av blott en förare. Redan
på de något större måste i varje fall vid längre resor besättningen
bestå både av förare och mekaniker och ibland också särskild
navigatör. På de största luftplanen och på motorballongerna
9
Kungi. Maj:ts proposition Nr 257.
är besättningen ännu talrikare. Även om det alltid bland dessa är
en, som för befälet ombord, är det uppenbarligen icke rimligt att å
denne lägga en utsträckt ansvarighet för skada; det finns knappt
tillräckliga skäl att av honom kräva ansvar för mer än att han
själv fyller sin plikt.
I likhet med 1920 års utkast anser jag därför, att någon ansvarighet
för skada utöver vad allmänna rättsgrundsatser bjuda icke
bör åläggas luftfartygs förare eller besättning.
I 2 § i föreliggande förslag hava upptagits bestämmelser om
skadeersättningens utgående och fördelning, när av tva luftfartyg
orsakas skada för utomstående eller när skada genom sammanstötning
mellan luftfartyg uppstår å det ena fartyget eller dess last. För det
förra fallet har upptagits ett stadgande, som fullt svarar mot vad
lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik föreskriver.
För det senare fallet har en analogisk tillämpning av sjölagens
bestämmelser för motsvarande fall ansetts innebära den bästa
lösningen.
I 5—8 §§ av förslaget återfinnas bestämmelser om skadeståndets
beräkning, om en kortare preskriptionstid för ifrågavarande skadeersättningsanspråk,
om forum och om regressanspråk i vissa fall,
vilka bestämmelser nära överensstämma med vad som gäller rörande
skada i följd av automobiltrafik. De utförliga bestämmelserna om
reklamation och en frist därför, som gälla för sistnämnda fall, hava
dock icke ansetts lämpligen böra överföras på förevarande område.»
Departementschefen uppläser härefter ovannämnda förslag till
lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar, och hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget må, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, genom utdrag av protokollet inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Maj:t Konungen gott bifalla.
v Ur protokollet:
N. Cervin.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 223 käft. (Nr 257.)
2
10
Kungl. May.ts proposition Nr 257.
Bilaga.
Förslag
till
Lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
För skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas
person eller egendom, som icke befordras med luftfartyget,
vare luftfartygets ägare ansvarig, ändå han ej är vållande till skadan.
Har den, som led skadan, genom eget vållande medverkat därtill,
bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och
i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.
2 §•
Har i följd av luftfart med två eller flera luftfartyg uppstått
skada, för vilken deras ägare svara enligt denna lag, åhgge ansvarighet
dem en för alla och alla för en; och skola de sinsemellan
taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till
omständigheterna prövar skäligt.
Uppstår genom, sammanstötning mellan luftfartyg skada å det
ena fartyget eller dess last, skola bestämmelserna, i 220 och 221 §§
sjölagen äga motsvarande tillämpning.
3 §.
Brukar någon utan lov annans luftfartyg, svare brukaren i ägarens
ställe för skada, som därunder inträffar.
4= §•
Innehar någon luftfartyg med nyttjanderätt, och ingick i upplåtelsen
tillika befogenhet att anställa förare eller befälhavare å
luftfartyget, vare sådan brukare lika med luftfartygets ägare ansvarig
för skada, som i följd av luftfartygets begagnande i luftfart inträffar;
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.
och må ägaren söka sitt åter av brukaren. Lag samma vare, därest
brukaren ej innehar luftfartyget med sådan befogenhet, som nyss
sagts, men likväl anlitar annan förare eller befälhavare än den av
ägaren anställde, samt skada inträffar under denne förares eller befälhavares
handhavande av luftfartyget.
5 §•
Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon
ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i 6
kap. 2 och 4 §§ strafflagen stadgade grunder.
6 §.
Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöras inom
två år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på
skadestånd gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 2 eller 4 §
sägs, skall denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet
blev guldet, därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från
det han genom dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats
att gälda skadestånd.
Försummas vad nu är sagt, vare rätt till talan förlorad; dock
må, där på grund av samma olycksfall ömsesidiga skadeståndsanspråk
föreligga, det ena anspråket, utan hinder av sådan försummelse,
kvittas mot det andra.
7 §.
Rätt domstol för upptagande av tvist, varom ovan förmäles,
vare allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där
den, som sökes, har sitt bo och hemvist.
8 §‘
Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka
åter av den, som vållat skadan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1923.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen
den 21 april 1922.
Närvarande:
Justitierådet Bebglöf, regeringsrådet Eenbebg, justitieråden Molin,
Appelbeeg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 17 februari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av professorn Thore Engströmer.
Detsamma föranledde följande yttrande av lagrådet:
Den i 1 § upptagna huvudregeln innebär, att ägare av luftfartyg
svarar för skada, som i följd av dess begagnande förorsakas
å person eder gods, som ej befordras med fartyget, detta oavsett,
huruvida vållande från förarens eller annans sida eller ren våda
förelegat, varemot ägaren icke har något som helst utvidgat skadeståndsansvar
beträffande med luftfartyget befordrade personer eller
gods. För det fall att i följd av ett luftfartygs begagnande skada
skulle uppkomma å personer eller gods, som finnes å ett annat luftfartyg,
exempelvis vid sammanstötning, skulle nämnda regel, om
undantag ej gjordes, medföra, att det förra luftfartygets ägare bleve
för sådan skada ansvarig. Om alltså luftfartygen A och B sammanstötte,
skulle A:s ägare vara pliktig ersätta skador å såväl B som
därå ombordvarande personer och last samt B:s ägare vara pliktig
ersätta skador å A jämte å detta luftfartyg ombordvarande personer
och last. En dylik reglering av vid sammanstötning uppkommande
ersättningsfrågor vore uppenbarligen olämplig. Då man
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.
söker finna ett lämpligare sätt att reglera dessa frågor, torde två
huvudsakliga utvägar erbjuda sig. Den ena är att bygga på den
tanke, som ligger till grund för regeln i 1 §, och således låta den,
som anförtror sig själv eller sitt gods åt ett så farligt företag som
luftfart, själv stå risken för den skada, som därunder kan uppkomma,
även om den förorsakas av ett annat luftfartyg än det för
befordringen använda. Den andra utvägen är den, som förslaget
valt såvitt angår skador å fartyg och last, nämligen att låta de av
sjölagen i 220 och 221 §§ givna reglerna här erhålla motsvarande
tillämpning. Vad beträffar skador å med luftfartyg befordrad person,
vilka inträffa vid sammanstötning, är förslagets mening oklar.
Då ingen särskild regel härom givits (2 § första stycket avser endast
de fall, då skada tillfogats person eller egendom, som ej befordrats
med någotdera luftfartyget) kan förslaget svårligen tolkas
annorlunda än så, att varje luftfartygs ägare har att svara för skadorna
å de personer, som befordrats med det andra luftfartyget.
Huruvida detta varit avsett, synes dock tvivelaktigt. Måhända är
förslagets mening, att skada å person i dylikt fall ej skall av någotdera
luftfartygets ägare ersättas. Någon anledning att sålunda
göra skillnad mellan personer och gods torde emellertid icke föreligga.
Anses den ståndpunkt förslaget intager beträffande skada å
gods vid sammanstötning böra vidhållas, synes därför regeln i 2 §
andra stycket böra omfatta även skada å person.
Huruvida den reglering — genom hänvisning till 220 och 221 §§
sjölagen — förslaget ger av frågan om ersättning för gods vid sammanstötning
är den lämpligaste, kan emellertid med fog ifrågasättas.
Även i denna del är förslaget ej fullt tydligt; detta är särskilt förhållandet
med hänvisningen till 220 § sjölagen. Denna paragraf
innebär, att om två fartyg sammanstött och exempelvis vållande
till olyckan föreligger i lika hög grad å vardera sidan samt lastägare
lidit skada till visst belopp, vartdera fartygets ägare är skyldig
att ersätta lastägaren hälften av nämnda belopp. Det är en sak
för sig att på grund av förbehåll i fraktavtalet (negligenceklausul)
ägaren av det fartyg, varå det skadade godset fanns, kan vara fri
från skyldighet att erlägga den på honom fallande delen av ersättningsbeloppet.
Nämnda hänvisning leder efter ordalydelsen närmast
till den tolkning, att i fall av sammanstötning även ägaren av det
luftfartyg, varå gods befordras, skulle, med avvikelse alltså från
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 257.
huvudregeln i 1 §, kunna bliva ersättningsskyldig för skada å godset.
Detta synes föga rimligt. År i allmänhet ägaren av luftfartyg fri
från ansvar för skada å befordrat gods, som vållas av fartygets
förare eller besättning, bör ersättningsplikt ej inträda endast därför
att skadan uppkommit vid sammanstötning med annat luftfartyg.
Utgår man åter från att regeln i 1 § skulle hava giltighet även i
fall av sammanstötning — och alltså verka såsom en negligenceklausul
i sjöfartsförhållandena — komme lastägare att, därest vållande
ligger någon till last å det luftfartyg, med vilket godset fraktas,
ej få ut den del av ersättningen för skada därå, som enligt
sjölagen skulle falla på det luftfartyget. Att sålunda för sammanstötningsfall
giva en regel, som i och för sig innebär att endast en
del av uppkommen skada ersättes, måste anses oegentligt.
Vad nu anförts visar, att en reglering av förevarande frågor genom
hänvisning till sjölagens bestämmelser icke kan anses tillfredsställande.
Med förslagets principiella ståndpunkt mest överensstämmande
torde vara att — på sätt förslaget enligt vad ovan nämnts måhända
avser i fråga om skada å person — vid fall av skada å last i följd
av sammanstötning låta även ägaren av det luftfartyg, varå godset
ej befordras, vara fri från skadeståndsskyldighet, naturligtvis i den
mån icke allmänna skadeståndsregler föranleda annat. Glodkännes
denna mening, erfordras en bestämmelse av innebörd att vad i 1 §
stadgas icke skall föranleda skyldighet för ägare av luftfartyg, som
sammanstöter med annat sådant, att ersätta därvid uppkommande
skada å personer eller gods, som befordras med det senare fartyget.
I fråga om skada, som i följd av sammanstötning uppkommer
å någotdera luftfartyget självt eller å därå befintlig, ägaren av fartyget
tillhörig egendom, torde visserligen något avgörande hinder ej
möta att göra sjölagens ovannämnda regler tillämpliga, men å andra
sidan synes uppställandet av en särskild regel för detta fall knappast
vara lämpligt eller behövligt.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. May.ts proposition Nr 257.
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet å Stockholms slott den 28
april 1922.
Närvarande:
Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hans
o
••
son, Åkerman, Linders, Schlyter, Orne.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Åkerman, lagrådets den 21 april 1922 avgivna utlåtande över det
till lagrådet den 17 februari 1922 remitterade förslaget till lag angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart.
Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande
anför föredraganden:
»Lagrådets erinran mot det ifrågavande lagförslaget rörer endast
det fall, då i följd av sammanstötning mellan två luftfartyg uppstått
skada å någotdera fartyget eller gods ombord å detta, av ena sidan
har anmärkts, att den av förslaget för nämnda fall givna regeln
synes, om den vidhålles, böra omfatta även skada å person. Ä andra
sidan har regeln betecknats som oegentlig vad beträffar gods, som
skadas vid sammanstötning.
En utsträckning av den föreslagna regelns omfattning också
till personer synes mig icke vara i överensstämmelse med lagförslagets
allmänna ståndpunkt i fråga om luftfartygsägares ansvarighet
gentemot passagerare å fartyget. Om ägaren — frånsett särskilt
åtagande eller ansvarighet enligt vanliga regler — i allmänhet icke
ansvarar för skada, som i följd av trafik med fartyget drabbar passagerare
därå, finnas icke tillräckliga skäl att ålägga honom ansvarighet
i det särskilda fall, då skadan uppkommit i följd av sammanstötning.
16
Kungl. Ma]ds proposition Nr 257.
Vad angår gods å luftfartyget, är som bekant befordran av
gods luftledes ännu av ganska underordnad betydelse. Förslaget har
därför i detta hänseende närmast haft i sikte ombord å luftfartyget
befintlig egendom, som hör till fartygets utrustning, och liknande
förnödenheter. Beträffande själva luftfartyget och sådan egendom
har lagrådet också medgivit, att avgörande hinder icke möta mot
den föreslagna regleringen. Lagrådet har emellertid ifrågasatt lämpligheten
eller behövligheten av särskild regel för detta fall.
Å förevarande lagstiftningsområde, där utvecklingslinjerna ännu
i många hänseenden äro mycket osäkra, bör man uppenbarligen
skrida fram med den yttersta försiktighet. Lagrådets tvivel på ifrågavarande
punkt synes mig därför böra föranleda till att det föreslagna
stadgandet för närvarande icke alls upptages, ehuru starka skäl tala
för antagandet, att de sjörättsliga grundsatserna här förr eller senare
komma att göra sig gällande.
På grund av vad jag nu anfört har jag ansett mig böra följa
lagrådets mening i förevarande hänseende. Det synes mig likväl
följdriktigast att utesluta tillämpningen av den i 1 § givna huvudregeln
ej blott beträffande skada på grund av sammanstötning mellan
tvenne luftfartyg, utan så snart skadan uppstått i följd av tvenne
luftfartygs begagnande i luftfait.»
Under förmälan, att han låtit vidtaga ändring i andra stycket
av 2 § i förslaget i överensstämmelse med vad han nu anfört, och
under erinran om förevarande lagförslags sammanhang med den till
riksdagen den 24 februari 1922 avlåtna propositionen (nr 127) med
förslag till förordning om luftfart, hemställer föredraganden, att det
sålunda ändrade förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen och
med stöd av § 54 riksdagsordningen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täckes Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall; och skall till
riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet;
N. Cervin.
Stockholm 1922, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
220429