Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.
1
Nr 253.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld; given Stockholms slott den
28 april 1922.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
F. V. Thorsson.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott
den 28 april 1922.
Närvarande:
Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, örne.
Departementschefen, statsrådet Thorsson anför härefter:
Jag anhåller att få ånyo underställa Kungl. Maj:t frågan om
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att vid anfordran inlösa
sina sedlar med guld efter deras lydelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 220 höft. (Nr 253—254.) 1
2
Riksb a n Tcsfu llr
mäktige.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.
Beträffande frågans föregående behandling tillåter jag mig hänvisa
till den redogörelse, som lämnades i statsrådsprotokollet till propositionen
nr 137 till årets riksdag.
I sagda proposition föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att
riksbanken finge för tiden från och med den 1 april till och med den
15 maj 1922 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar. Enligt anmälan
i skrivelse den 31 mars 1922 blev denna framställning av riksdagen
bifallen, och utfärdades kungörelse i ämnet samma dag (nr 125).
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 april 1922 hava nu fullmäktige
i riksbanken hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t ville förelägga
riksdagen förslag om riksbankens fritagande under tiden till och med
den 31 juli 1922 från skyldigheten att vid anfordran inlösa sina sedlar
med guld. Till stöd för detta förslag hava fullmäktige anfört följande:
»I skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 24 sistlidne februari begärde fullmäktige
i Sveriges riksbank framläggande för riksdagen av proposition angående
riksbankens befrielse under tiden till och med den 15 maj 1922 från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld och att till visst pris köpa guld i plants. Att fullmäktige
. begärde fortsatt befrielse endast för denna korta tid, berodde därpå, att
fullmäktige ansågo den möjligheten icke vara utesluten, att sedelinlösningen skulle
inom nämnda tid kunna återupptagas eller, med andra ord, att en återgång till
guldmyntfot inom nämnda tid skulle kunna ske såväl i vårt land som i vissa andra
länder. Då emellertid efter all sannolikhet så icke torde kunna bliva fallet före
den 15 instundande maj, anse sig fullmäktige nu böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla
om vidtagande av åtgärder för förlängning av tiden för befrielsen.
Vart lands ekonomiska ställning gent emot utlandet är fortfarande sådan,
att vi, om vi hade att taga hänsyn endast till våra egna förhållanden, när som
helst borde kunna återgå till guldmyntfot, d. v. s. återupptaga sedelinlösningen och
upphäva guldexportförbudet. Men vi äro, när det gäller att taga detta steg, i avgörande
grad beroende även av förhållandena i utlandet. Det gäller att se problemet
i hela dess sammanhang och att med hänsyn härtill träffa den rätta tidpunkten.
Eu förhastad återgång till guldmyntfot kunde medföra olycksdigra följder, i jämförelse
med vilka olägenheterna av någon tids dröjsmål äro av föga betydelse.
En återgång tiH guldmyntfot av Sverige ensamt, under det att samtliga
övriga europeiska länder fortfarande läte guldmyntfoten vara suspenderad, skulle,
såsom fullmäktige tidigare framhållit, vara ett i hög grad riskabelt företag. Stockholm
skulle härigenom bliva den enda öppna guldmarknaden i Europa. Sveriges
riksbanks guldförråd skulle bliva det enda i Europa, som utan skydd stode öppet
för alla. Vårt land skulle härigenom kunna riskera sin i jämförelse^med flertalet
andra länder relativt gynnsamma valutaställning samt möjligen bliva*nödsakat att
inom kort tid åter frångå guldmyntfoten.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.
Sveriges återgång på egen hand till guldmyntfot skulle varken i in- eller
utlandet mötas med förtroende inom kretsar, där man äger förutsättningar att bedöma
innebörden av ett sådant steg. Man skulle med rätta betvivla, att det skulle
bliva oss möjligt att ensamma i Europa upprätthålla guldmyntfoten. Och härigenom
kunde lätt vår nyupprättade guldmyntfot undermineras. A andra sidan skulle
man säkerligen i utlandet icke underlåta att begagna tiden att på vår bekostnad
tillgodose sina egna mot våra stridande intressen. Att den svenska kronan skulle
komma att göras till föremål för arbitrageaftarer i en hittills icke bevittnad utsträckning,
vore givet. Sveriges ekonomiska anseende i utlandet, som för närvarande
är gott, skulle ytterligare stärkas, om vi i betryggande sällskap med andra länder
överginge till guldmyntfot, men försvagas, om vi inläte oss på äventyret att ensamma
på egen hand övergå till en guldmyntfot, rörande vars fortbestånd man
hade grundade skäl att hysa tvivel.
Den stabilisering av den svenska kronans värde i förhållande till dollar, som
skulle vara det närmast liggande ändamålet med vår återgång till guldmyntfot, är
praktiskt taget redan nådd. Och utsikter saknas icke till att denna stabilisering
skall kunna upprätthållas. Någon stabilisering i förhållande till andra valutor än
dollar skulle icke följa, om Sverige ensamt överginge till guldmyntfot. En sådan
övergång skulle sålunda knappast medföra några fördelar, som vi icke redan nu
hava, men väl utsätta oss för stora och oberäkneliga risker, och i varje fall skulle
fördelarna icke på långt när uppväga riskerna.
Den djupgående ekonomiska kris, i vilken vårt land, liksom flertalet andra
länder, för närvarande befinner sig, innebär en bjudande maning till att framgå
med stor varsamhet. Sveriges återgång ensamt till guldmyntfot skulle innebära
tillkomsten av ett nytt osäkerhetsmoment till de många redan för handen varande.
Vid övervägande av förutsättningarna för vårt lands återgång till, guldmyntfot
hava fullmäktige givetvis även undersökt möjligheten av ett samgående med de
europeiska länder, som jämte Sverige hava de bästa utsikterna att inom kort kunna
återgå till guldmyntfot. Denna undersökning har givit vid handen, att man i England
ställer sig avvaktande och att man i Holland och Schweiz icke synes vara
benägen för en återgång till guldmyntfot utan Englands deltagande. Bäst vore
naturligtvis, om nämnda fyra länder kunde handla samtidigt. Men när England
återgår till guldmyntfot, borde enligt fullmäktiges mening också Sverige kunna taga
detta steg, oberoende av hur Holland och Schweiz handla.
När detta kan komma att ske, kan för närvarande icke bedömas.. Då emellertid
föga utsikt synes vara för handen, att det kan ske före den 15 instundande
maj, bör riksbanken befrias från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld under
tiden efter nämnda dag och intill dess att återgång till guldmyntfot sker. Tiden
för befrielsen torde lämpligen kunna begränsas till utgången av instundande juli
månad.»
Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka beretts tillfälle att yttra sig
över bankofullmäktiges framställning, hava, under åberopande av sitt
den 23 februari 1922 avgivna, i förberörda proposition nr 137 återgivna
utlåtande över tull- och traktatkommitténs betänkande i valutafrågan,
förklarat sig icke hava något att erinra mot bankofullmäktiges nu
ifrågavarande förslag.
Riksgälds
fullmäktige.
4
Sveriges industriförbund.
Departementschefen.
Kung1. Maj.ts proposition Nr 253.
Jag torde i detta sammanhang böra anmäla, att Sveriges industriförbund
i en till chefen för handelsdepartementet ställd skrift, vilken
överlämnats till finansdepartementet, framfört vissa synpunkter i valutaspörsmålet.
Förbundet har härvid — under framhållande av nödvändigheten
av att deflationen bringades till omedelbart upphörande i samband
med en stabilisering av varuprisnivån — gjort gällande, att med Sveriges
definitiva övergång till en bestämd guldmyntfot borde anstå, så länge
icke även andra europeiska valutor, särskilt det engelska pundet, bundits
vid guld. Vidare har förbundet uttalat sig för att riksbankens förra
skyldighet att köpa guld till fastställt pris åter må träda i kraft.
Då jag hade att yttra mig om frågan rörande förlängning av
befrielsen för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten till tiden 1
april—15 maj 1922, framhöll jag såsom min uppfattning, att riksbanken
så snart lämpligen ske kunde borde upptaga sedelinlösningen, och uttalade
jag jämväl den förhoppningen, att detta skulle kunna ske inom
utgången av den angivna tiden.
Jag är givetvis alltjämt av den åsikten, att det lyckligaste varit,
om sedelinlösningen nu kunnat upptagas. Såsom framgår av bankofullmäktiges
ovan återgivna skrivelse hava emellertid fullmäktige ansett en
omedelbar återgång till guldmyntfoten för vårt land allena vara förenad
med betydande vådor. Jag vill ock erinra, att den nu pågående konferensen
i Genua, vilken har valutafrågan på sitt program, ännu icke
fattat beslut i detta ämne. Med beaktande av nu nämnda förhållanden
har jag funnit mig icke böra tillstyrka ett frångående av bankofullmäktiges
förslag i annan mån, än att den nu ifrågasatta befrielsen för
riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten ej synes böra utsträckas
längre än till utgången av juni 1922.
I det nuvarande läget anser jag mig ej böra ingå på en närmare
behandling av valutafrågan och vill allenast uttala, att jag givetvis förutsätter,
att spörsmålet kommer att ägnas all vederbörlig uppmärksamhet
och att inga åtgärder vidtagas, vilka kunna försvåra vårt lands återgång
till guldmyntfot inom den närmaste tiden.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört och av § 54 riksdagsordningen
får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att riksbanken må för tiden från och med den 16 maj till och
med den 30 juni 1922 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.
dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Statsråden Sandler och Örne tillkännagiva, att de icke biträda
denna hemställan.
Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande
departementschefen; och behagar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten gilla vad denne anfört
och hemställt samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
B. E. Brimberg.
i