Kungl. Maj:ts •proposition nr 250.
1
Nr 250.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 med vissa
ändrade bestämmelser mot oskälig hgresstegring m. m.;
given Stockholms slott den 28 april 1922.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mot
oskälig hyresstegring m. m.
- Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
o
A. Åkerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 217 höft. (Nr 250.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 (nr 309) med vissa ändrade
bestämmelser mot oskälig liyresstegring m. m.
Med ändring av vad andra och tredje styckena i övergångsbestämmelserna
till lagen den 17 juni 1921 (nr 309) med vissa ändrade bestämmelser
mot oskälig hyresstegring m. m. innehålla angående lagens tilllämpning
efter den 1 oktober 1921 förordnas som följer:
Nämnda lag skall, i den mån densamma icke upphört att gälla
den 1 oktober 1921, äga fortsatt tillämpning till och med den 30 september
1924. Hyresnämnds beslut, varigenom nämnden enligt 6 eller
7 § fastställt byra för viss tid, skall gälla högst till den 1 oktober 1924.
Stadgandena i 8 § skola ej äga tillämpning, där hyresvärd efter den 1
juli 1923 uppsäger hyresavtal att upphöra den 1 oktober 1924 eller
senare dag.
Vad i första stycket av övergångsbestämmelserna till ovannämncfa
lag stadgats om fortsatt giltighet i särskilda avseenden av vissa föreskrifter
i äldre lagar skall äga giltighet jämväl efter den 30 september
1924, och skall beträffande sådan i samma lag omförmäld, under tiden
för lagens giltighet begången förseelse, varå påföljd i lagen är bestämd,
vad '' därutinnan i lagen är stadgat jämväl gälla efter sistnämnda dag.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1922.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 17 mars 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman:
»Giltighetstiden för lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser
mot oskälig hyresstegring m. m. (nr 309) utgår den 30 september
1923. Lagen innehåller emellertid jämväl en bestämmelse av
innebörd, att hyresvärd skall vara av lagens föreskrifter oförhindrad att efter
den 1 juli innevarande år uppsäga hyresavtal att upphöra den 1 oktober
1923 eller senare dag. Därest intet beslut i annan riktning mellankommer,
begynner således redan den 1 nästkommande juli lagen att definitivt avvecklas.
Med anledning därav har chefen för socialdepartementet den 29 oktober
1921 anmodat dels överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser att efter
hörande av vederbörande hyresnämnder avgiva yttranden, huruvida de
regler, som innefattas i omförmälda lag, borde erhålla förlängd giltighet,
dels ock socialstyrelsen att i samma avseende inkomma med utlåtande.
De från överståthållarämbetet och länsstyrelserna inkomna yttrandena
hava därefter överlämnats till socialstyrelsen att tagas i övervägande vid
avgivande av styrelsens utlåtande. Till socialstyrelsen hava därjämte
överlämnats åtskilliga från enskilt håll hos Kungl. Maj:t gjofda framställningar
i förevarande ämne.
Socialstyrelsen har numera inkommit med utlåtande i ämnet och
anhåller jag få anmäla detta utlåtande».
Föredraganden redogör för innehållet av omförmälda utlåtande, vilket
såsom bilaga II fogas vid detta protokoll, ävensom i ämnet inkomna
särskilda framställningar. Vidare anför föredraganden:
»Då i 1921 års lag den tidpunkt, efter vilken hyresavtal skulle utan
hinder av lagen kunna uppsägas till den 1 oktober 1923 eller senare
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 2Ö0.
dag, bestämdes till den 1 juli 1922, skedde detta med hänsyn till
rådande ovisshet, i vilken riktning förhållandena skulle komma att utveckla
sig. Samtidigt som man önskade uttryckligen fastslå såsom ett eftersträvansvärt
mål, att lagen, vilkens ovillkorligen provisoriska karaktär då
såsom eljest starkt betonats, vore avvecklad den 1 oktober 1923, ansåg man
dock läget icke gorå det försvarligt att oåterkalleligen binda sig för denna
sluttermin av lagens giltighetstid genom att, såsom socialstyrelsen föreslagit,
medgiva oinskränkt rätt att redan omedelbart efter det 1921 års lag trätt
i kraft verkställa uppsägning till nämnda den 1 oktober eller senare dag.
De yttranden, som nu av vederbörande myndigheter avgivits i förevarande
ämne, bekräfta, att den försiktighet, vilken sålunda vid ärendets
behandling gjorde sig gällande, icke var ogrundad. Nämnda yttranden
giva nämligen vid handen, att under det år, som förflutit, förhållandena
långt ifrån så förändrats, att en fönyad omsorgsfull prövning av frågan
kan anses obehövlig. Meningarna i fråga om behovet och lämpligheten
av en förlängning av lagens giltighetstid hava visat sig i hög grad delade.
I någon mån torde väl detta bero på en viss motsättning mellan skilda
privata intressen, som varit oundviklig vid frågans bedömande inom
hyresnämnderna, men även länsstyrelsernas yttranden utmärka en ungefär
jämn fördelning av röster för och emot vidblivandet av den i 1921 års
lag utstakade avvecklingsplanen. Med styrka har jämväl allmänt framhållits
vanskligheten av att bedöma bostadsfrågans sannolika läge vid en
så framskjuten tidpunkt som nästkommande hyresårs utgång.
De yppade meningsskiljaktigheterna hänföra sig icke så mycket till
de nu för handen varande faktiska förhållanden, vilka kunna inverka på
frågans bedömande, som fastmera till vad man tror sig kunna beräkna
angående dels verkningarna av hyresregleringens bibehållande respektive
dess upphörande och dels den riktning, i vilken hithörande förhållanden i
allmänhet under den närmaste tiden komma att utveckla sig. Sålunda
kan det betraktas såsom ostridigt, att bostadsmarknaden i stort sett ännu
alltjämt har att uppvisa en i förhållande till efterfrågan knapp och flerstädes
alldeles otillräcklig bostadstillgång. Även om någon ljusning
med avseende å produktionen av nya bostäder redan har kunnat, särskilt
på vissa håll, förmärkas, står det dock fast, att byggnadsverksamheten,
trots sänkta materialpris och understöd från det allmännas sida, icke på
långt när kommit så pass i gång, att den årliga bostadsproduktionen
motsvarar den före kristiden normala. Angående de anledningar åter,
vilka kunna tänkas medverka till dessa förhållanden, äro meningarna
mindre överensstämmande. På en del håll är man benägen att söka den
huvudsakliga skulden hos den ifrågavarande lagstiftningen, vilken anses
Kungl. Maj:t» proposition nr 250.
5
hindra icke blott en för anpassning efter det verkliga bostadsbehovet behövlig
omflyttning utan även eu normal utveckling av byggnadsverksamheten.
Från andra håll framhållas liiget på arbetsmarknaden och den nuvarande
osäkerheten i allmänhet på det ekonomiska livets områden såsom de allvarligaste
hindren för bostadsbristens avhjälpande genom nybyggnadsverksamhet.
På en och annan ort hoppas man på en livligare byggnadsverksamhet
under den närmaste tiden, under det man annorstädes
icke anser sig hava grundade anledningar till förhoppning i sådan riktning.
Den rådande lågkonjunkturen framhålles å ena sidan såsom utgörande
en gynnsam förutsättning för lagstiftningens avveckling, i det
densamma måste anses ägnad att befordra utflyttning från städerna och
att även på annat sätt motverka hyresnivåns höjande, men å andra sidan
betonas, hurusom det tryckta ekonomiska läget med därav följande arbetslöshet
och stark minskning i arbetsinkomsterna kan väntas förvärra
de svårigheter, vilka, om hyresregleringen under ännu rådande bostadsbrist
upphör, hota den bostadssökande allmänheten.
I den till fjolårets riksdag i förevarande ämne avlåtna propositionen
framhölls särskilt avsikten att klart utmärka, att, såvida icke förhållandena
inom det närmaste året utvecklade sig i en då oförutsedd riktning,
allmänheten hade att inrätta sig med hänsyn till hyresregleringens upphörande
vid utgången av hyresåret 1922—1923. I det av socialstyrelsen
avgivna utlåtandet har bland de skäl, som där anförts för ett fasthållande
vid den i 1921 års lag angivna planen för regleringens definitiva
avveckling till den 1 oktober 1923, andragits, att en ändring av statsmakternas
förra året intagna ståndpunkt till frågan om lagens upphörande
nyssnämnda dag säkerligen skulle på ett beklagligt sätt öka det
osäkerhetstillstånd, som enligt styrelsens åsikt varit en väsentlig orsak
till inskränkningen i den spekulativa byggnadsverksamheten. För min
del kan jag icke finna, att det behöver innebära något avsteg från de vid
tillkomsten av den nu gällande lagen angivna riktlinjerna, om man vid
övervägande av de skäl, som kunna åberopas för och emot en förlängning
av lagens giltighetstid, kommer till den slutsatsen, att en dylik förlängning
är att förorda. Så länge man icke övergiver avsikten att låta hyresregleringen
upphöra, så snart inträdda förhållanden det medgiva, utan blott begagnar
den möjlighet till förnyad omprövning, som för sådant ändamål
lämnats öppen, finnes det härvidlag näppeligen rum för befogade förebråelser
för bristande följdriktighet. Även om det nu icke kan göras gällande, att
utvecklingen tagit en riktning motsatt den vid förra årets riksdag väntade,
förefaller det mig dock vara otvivelaktigt, att förhoppningarna så
till vida icke infriats, som den föreliggande frågan ingalunda kam sägas
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
ännu hava genom händelsernas gång bragts fram i ett läge, som möjliggör
ett på tillräckligt säkra skäl grundat omdöme om den tidpunkt, då
hyresregleringen bör kunna alldeles uppköra. Bristen på bostäder har
ännu icke i någon mera avsevärd grad hunnit avhjälpas, och den ovisshet
om utsikterna till en avgjord vändning till det bättre i nämnda avseende,
som satte sin prägel på ärendets behandling under nästföregående
år, kvarstår i det stora hela föga förminskad. Den utflyttning från
städerna, vilken väntats skola äga rum såsom en följd av depressionen
på det ekonomiska området, har hittills blott i mycket ringa omfattning
kommit till synes. ■ Utan att underskatta den av socialstyrelsen kraftigt
betonade betydelsen av den fria omflyttningen såsom ägnad att verka
till utjämning mellan tillgång och efterfrågan på bostäder finner jag
dock uppenbart, att en ökad bostadsproduktion är det väsentligaste villkoret
för att avtalsfrihetens återinförande på hyresmarknaden icke skall
vålla alltför stora svårigheter för dem, vilka äro hänvisade att där tillgodose
sitt bostadsbehov. Ännu icke infriade förhoppningar om en livligare
byggnadsverksamhet göra därvid icke tillfyllest. Det synes mig
böra eftersträvas, att redan vid den tidpunkt, från vilken rätt att till
viss senare tid verkställa uppsägning medgives, en något mera påtaglig
ljusning i bostadsfrågan är förnimbar. Förefinnes icke redan då en
dylik i själva sakförhållandena inneboende maning till lugn och besinning,
kan det med skäl befaras, att det definitiva avvecklingsskedets
inträde och förlopp komma att kännetecknas, särskilt i vad angår mindre
lägenheter, av en mer eller mindre panikartad stämning, vilken, även om
utvecklingen sedan skulle visa densamma hava varit ogrundad, dock i
och för sig måste betraktas såsom ett avsevärt ont. Då jag icke kan
dela den stundom förfäktade åsikten, att det avgörande hindret för en
tillfredsställande bostadsproduktion är att finna i den ifrågavarande lagstiftningen,
anser jag det icke obefogat att hoppas, att de gynnsammare
förutsättningar för byggnadsverksamheten, som socialstyrelsen omnämnt,
skola även under den tid, lagen ännu kan komma att gälla, kunna verka
till uppnåendet av en rikligare bostadstillgång, som möjliggör en slutlig
avveckling utan alltför stora slitningar.
Ur nu anförda synpunkter och då jag ansluter mig till vad socialstyrelsen
anfört om de olägenheter, som skulle vara förenade med att
till början av nästa års riksdagsperiod uppskjuta frågan om lagens förlängning,
anser jag mig böra förorda, att lagens giltighetstid nu utsträckes
till den 1 oktober 1924 och att jämväl den tidpunkt, då rätt att uppsäga
avtal till slutterminen eller senare dag skall inträda, framskjutes ett år till
den 1 juli 1923.
7
Kungl. May.ta proposition nr 250.
I enlighet med vad jag nu anfört, har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den
17 juni 1921 {nr 309) med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring
m. m.i>
Föredraganden uppläser härefter nämnda förslag, av den lydelse
bilaga 11 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
N. Cervin.
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Stockholm den 9 januari 1922.
Bilaga II.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.
Genom ämbetsskrivelse den 29 oktober 1921 har statsrådet och chefen för
socialdepartementet anmodat socialstyrelsen att inkomma med utlåtande, huruvic5
de regler, som innefattas i lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelse
mot oskälig hyresstegring m. m., vilken lag gäller till och med den 30 september
1923, böra erhålla förlängd giltighet.
Tillika har departementschefen den 21 december överlämnat dels av samtliga
länsstyrelser, efter vederbörande hyresnämnders hörande, avgivna utlåtanden
i förevarande ämne och dels från vissa enskilda personer och korporationer inkomna
skrivelser rörande samma spörsmål att tagas under övervägande vid avgivande
av det från styrelsen infordrade utlåtandet.
Med anledning härav får styrelsen, med återställande av i ärendet överlämnade
handlingar, anföra följande:
Lagstiftningen mot oskälig hyresstegring m. m. daterar sig från den 25
maj 1917, då den första lagen i ämnet utfärdades. .Redan från början betonades,
att en dylik lagstiftning vore att anse såsom tillfällig, och såsom ett uttryck
härför infördes i lagen bestämmelse om en till kort tid begränsad giltighet.
Härvid lärer emellertid hava underförståtts, att lagstiftningen möjligen kunde
behöva ytterligare utsträckas, men att frågan härom skulle göras till föremål för
ny prövning. Så har också skett och för vart och ett av åren 1918—1921 hava
Kungl. Maj:t och riksdagen, med upphävande av tidigare gällande lag, antagit
en ny lag, som medfört vissa ändringar i de tidigare gällande föreskrifterna.
År 1921 kom emellertid frågan om fortsatt utsträckning av lagstiftningens
giltighet i ett i viss mån nytt läge.
I ett den 18 februari 1921 avgivet utlåtande i ämnet förordade socialstyrelsen
jämte tillkallade sakkunniga, att reglerna i 1920 års hyresstegringslag,
vilken skulle upphöra att gälla den SO september 1922, måtte, med vissa ändringar,
förlängas att gälla ytterligare ett år, men betonade samtidigt, att den 30 september
1923 borde uttryckligen fastställas såsom den yttersta gränsen för ifrågavarande
lagstiftnings giltighetstid. Sistnämnda tanke fastslogs särskilt genom
en bestämmelse i övergångsstadgandet, enligt vilken föreskrifterna i 8 § angående
vissa inskränkningar i hyresvärds rätt att uppsäga hyresavtal ej i något fall
skulle äga tillämpning, där hyresvärd uppsade hyresavtal att upphöra den 1
oktober 1923 eller senare.
I sin proposition (n:r 352) till riksdagen intog Kungl. Haj:t en ståndpunkt,
i någon mån avvikande från den av styrelsen förordade. Enligt det till propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet fann föredragande departementschefen
det å ena sidan önskligt, att redan då en fast avsikt om avveckling av
hyresstegringslagen komme till uttryck i så bestämd form som möjligt, men
Kungl. Maj:ta proposition nr 250.
9
ansåg å andra sidan att ett dylikt uttalande icke borde ovillkorligt utgöra det
sista ordet i frågan. Dessa båda synpunkter syntes ''kunna på så sätt förenas,
att hyresvärd medgåves rätt att efter den 1 juli 1922 uppsäga hyresavtal till
upphörande den 1 oktober 1923 eller senare dag. En dylik bestämmelse skulle
enligt departementschefens mening klart utmärka, att såvida icke förhållandena
under det närmast följande året utvecklades i en då oförutsedd riktning, allmänheten
hade att inrätta sig med hänsyn till hyresregleringens upphörande den 1
oktober 1923. Den av socialstyrelsen förordade bestämmelsen i övergångsstadgandet
modifierades i propositionen i överensstämmelse härmed.
Första lagutskottet, till vilket propositionen hänvisades, angav sig i sitt
utlåtande (n:r 41) finna tiden vara inne att söka åstadkomma en varsam övergång
Hill fri hyresmarknad, och ansåg utskottet den i propositionen föreslagna slutterminen
för lagens giltighet vara väl avvägd. I fråga om uppsägningsrättens frigivande
och den lämpliga tidpunkten härför delade utskottet departementschefens
härom uttalade mening. Riksdagen antog därefter utan ändring det i propositionen
framlagda lagförslaget.
Av vad nu anförts framgår, att Kungl. Maj:t och riksdagen år 1921 principiellt
uttalat sig för, att hyresstegringslagen skall upphöra att gälla med utgången
av hyresåret 1922—1923, för så vitt ej före den 1 juli innevarande år
skulle inträda sådana tidigare oförutsedda förhållanden på hyresmarknaden, som
vore ägnade att rubba berörda ståndpunkt. För besvarande av det styrelsen nu
förelagda spörsmålet synes det sålunda ankomma på styrelsen förnämligast att
söka utreda, huruvida sådana oförutsedda omständigheter äro för handen eller
kunna förväntas inträda inom den närmaste tiden.
Innan styrelsen övergår till att framlägga de resultat, som verkställd ut- Hyresstegredning
i sådant hänseende givit vid handen, vill styrelsen emellertid först något .V(99sla9-uppehålla sig vid verkningarna av hyresstegringslagstiftningen, särskilt i den v/rkninaar
mån dessa kunna belysas med delvis nytt, tidigare icke tillgängligt uppgiftsmaterial,
samt vid några av de viktigare sakskäl, som legat till grund för styrelsens
tidigare hävdade uppfattning med avseende å denna lagstiftnings giltighetstid.
Vill man bilda sig en uppfattning om den inverkan hyresmarknaden rönt
av den kontroll, som det allmänna sålunda utövat under snart fem år, föreligger
visst material härtill i den statistik, socialstyrelsen årligen sammanställt och
publicerat över hyresnämndernas verksamhet, ävensom i den nu i det närmaste
slutförda bearbetningen av uppgifterna från 1920 års allmänna bostadsräkning.
Förstnämnda källa ger vid handen, att i de cirka 150 samhällen, där lagen äger
tillämpning, densamma kommit till användning i mycket varierande utsträckning,
och synes man i detta hänseende kunna uppdela orterna i två huvudgrupper. Den
ena gruppen representeras av flertalet mindre samhällen, och karakteristiskt för
orterna inom denna grupp är, att lagen kommit till användning i relativt få fall,
men då, av de stora hyresnedsättningarna att döma, oftast såsom en mot vissa
flagranta hyresuppskörtningsfall riktad ockerlagstiftning. I orter inom den andra
gruppen, till vilken man har att hänföra flertalet större städer och deras förstadssamhällen,
har däremot en väsentlig del (från 20 ä 30 upp till 50 % och däröver)
av lägenhetsbeståndet varit föremål för hyresnämndernas hyresreglerande verksamhet.
Nämnderna hava här sålunda utövat ett avgörande inflytande på den
allmänna hyresprisbildningen, vilket synes hava resulterat i en utjämning av de
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 217 käft. (Nr 250.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
betydande prisdifferenser, som förefunnits även mellan olika bostadslägenheter av
samma storleksgrupp och kvalitetsklass. Uppgifterna från den i slutet av 1920
å 89 orter förättade bostadsräkningen, vilken visserligen till övervägande del omfattat
större orter och alltså merendels sådana med hyresnämnd, synas giva vid
handen, att, i stort sett, orter med hyresnämnd företett mindre relativ hyresökning
än samhällen utan sådan.
Man kan emellertid på samma gång konstatera, att hyresnämnderna i stort
sett hava handhaft sin hyresreglerande uppgift med varsamhet. Hyrorna enligt
av dem fastställda eller godkända hyresavtal ligga nästan genomgående 10—20 %
över medelhyrorna för icke hyresreglerade, under hyresstegringslagen fallande
lägenheter av motsvarande storlekstyp. Den allmänna hyresnivån torde i vårt
land för närvarande vara cirka 63 % högre än den, som rådde omedelbart före
världskrigets utbrott.
Till jämförelse härmed kan meddelas några motsvarande uppgifter med
avseende å vissa andra länder, där lagstiftning av förevarande slag tillämpats.
Den genomsnittliga hyresstegringen har sålunda uppgått i Norge till 60 procent,
i Danmark till 40 procent, i England till 55 procent, i Frankrike till 10 procent
och i Tyskland till mellan 50 och 100 procent, allt i ungefärliga tal. Emellertid
må erinras, att åtskilliga faktorer mana till synnerlig försiktighet, då det gäller
att draga några slutsatser av jämförelser mellan de för de olika länderna återgivna
siffrorna. Valuta- och prisförhållanden samt, med avseende å de nyss krigförande
länderna, antalet stupade och krigsinvalider med liera faktorer spela härvidlag
in på ett mycket varierande sätt.
Det ligger i öppen dag, att eu så djupt ingripande skyddslagstiftning som
den förevarande ej kan genomföras utan att utöva vissa betänkliga sidoinflytelser.
Särskilt har i sådant hänseende från skilda håll pekats på lagstiftningens starka
ingrepp i den naturliga prisbildningens funktioner på hyresmarknaden. Blott
detta ingrepp upphörde att verka, framhölls det, skulle jämvikten mellan tillgång
och efterfrågan på bostadsmarknaden återställas. Styrelsen åter har för sin del
ansett, att så länge ett utomordentligt läge rådde på hyresmarknaden, ett i motsvarande
grad utomordentligt ingripande från lagstiftarens sida också vore av sociala
skäl motiverat.
Med nyss återgivna siffra för den genomsnittliga hyresstegringen för ögonen
synes man våga hoppas, att prisnivån nu utan några häftiga kastningar skall
kunna flyta tillsammans med den allmänna prisnivån.
Det är sålunda ej på detta område, som styrelsen ansett sig finna en fara
i lagstiftningens, givetvis under alla förhållanden temporära tillämpning. Vad
som framför allt föranlett styrelsen att förorda, att lagstiftningen borde upphävas
under den närmaste framtiden (so/9 1923) har varit dess för varje år allt mera
framträdande menliga inflytande på bostadsbeståndets ändamålsenliga fördelning.
Det är ju en känd följdverkan av lagstiftningen, att all omflyttning praktiskt
taget upphört, och i detta hänseende motarbetar lagstiftningen på ett ödesdigert
sätt de boendes intressen. Styrelsen får härvid särskilt betona, att en
omflyttning varken framkallas allenast av ett ekonomiskt tvång eller åsyftar att
allenast inskränka bostadens storlek. Det oupphörligen fortgående bildandet av
nya familjenheter, växlingarna i deras sammansättning samt deras upplösning
åstadkomma nämligen, att den enskildes behov av bostadsutrymme är underkastat
ständiga förskjutningar såväl uppåt som nedåt.
11
Kungl Maj:ts proposition nr 250.
Lagens verkningar framträda å ena sidan i den praktiskt taget fullständiga
frånvaron av lediga familjebostäder och å andra sidan i ett alltmera framträdande
överskott av enstaka möblerade rum. Det är just det ofullständiga utnyttjandet
''av sådana rum, som gör, att bostadsbristen till viss del kan anses
vara endast konstlad. •
Det är visserligen självfallet riktigt, att enkelrummet såsom sådant ej lämpar
sig såsom familjebostad, och att familjerna ej kunna godtyckligt uppdelas
och sammansättas för att taga dylika utrymmen i anspråk. Men det lärer å
andra sidan ej råda något tvivel om, att dessa outnyttjade rum skulle tagas i
anspråk på ett långt mera nyttigt och rationellt sätt än nu är fallet, om omflyttningen
vore fri. Den fria anpassningsförmågan torde härvid komma till uttryck
på snart^ sagt otaliga sätt, och det kan lätt konstrueras en mfingd olika exempel
härpå. Styrelsen kan ej underlåta att framlägga ett sådant, som synes fullt antagligt.
_ En familj bestående av endast man och hustru — barnen äro vuxna och
hava bildat nya familjer — innehar en lägenhet om ett rum och kök. Vid den
enas frånfälle skulle den efterlevande med. sannolikhet önska flytta över till ett
av barnens familj. Denna skulle då behöva en lägenhet med ytterligare ett rum.
En sådan står emellertid ej att uppbringa. Den önskade sammanflyttningen kan
ej äga rum, och följden blir, att dessa personer fortfara att taga i anspråk tvenne
smärre familjebostäder i stället för allenast en något större, och att måhända ett
möblerat enkelrum utbjudes till uthyrning, ofta utan framgång.
Ett dylikt exempel, som med lätthet torde kunna mångfaldigas, får enligt
styrelsens mening ej betraktas allenast såsom en lös konstruktion utan torde motsvaras
av en i verkligheten högst vanlig företeelse. Det antal familjer, som genom
dödsfall. eller andra orsaker upplösts under en så pass lång tidsperiod som den,
under vilken kyresstegringslagstiftningen varit tillämplig, lärer ej vara så obetydligt.
Då man lärer kunna antaga, att ungefär 6,500 äktenskap upplösas i
genomsnitt per år, bör under lagens giltighetstid (1917—1923) ungefär 40,000
av alla äktenskap hava upplösts. Under normala förhållanden torde detta ofta
föranleda de efterlevande att lämna den gamla bostaden. Men det torde under
nuvarande förhållanden snarast höra till sällsyntheterna, att icke någon av familjens
överlevande medlemmar, även om dessa skingras, söker att få behålla hyresrätten
till den gamla lägenheten.
Styrelsen håller före, att nu påvisade högst betänkliga missförhållanden,
vilka ej torde kunna motverkas med tvångsåtgärder, komma att hastigt försvinna
av sig själva, så snart en fri omflyttning får äga rum och att denna härigenom
kommer att medföra en väsentlig lättnad i bostadsbristen. Sannolikt kommer
möjligheten att flytta att hälsas med tillfredsställelse av dem, som nu nödgas förhyra
bostäder, vilka ej svara mot deras verkliga behov.
Det göres ofta gällande, att vid en fri omflyttning efterfrågan på lägenheter
skulle helt och hållet inriktas på de minsta lägenhetskategorierna. Visserligen
är det sannolikt, att efterfrågan på mycket stora lägenheter kommer att
minskas, men såsom nyss anförda exempel utvisar, är det sannolikt, att en betydande
flyttningsström kommer att uppstå även i riktning från mindre till närmast
större lägenhetskategorier. Denna uppflyttning torde komma att väsentligt
neutralisera verkningarna av det nu allmänna behovet av inskränkningar på alla
områden. Det innebär i själva verket en verklig inskränkning, att tvenne trerumslägenheter
utbytas mot en enda femrumslägenhet.
12
Förutsättningar
för
lagstiftningens
förlängning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Styrelsen övergår nu till det i frågans nuvarande läge huvudsakliga spörsmålet,
huruvida med avseende å de förutsättningar, som. lågo till grund för statsmakternas
och styrelsens förra året intagna ståndpunkt, inträtt eller kunna väntas
inträda sådana förändringar, att sagda ståndpunkt bör uppgivas.
Det framhölls förra året av styrelsen, att depressionen inonp näringslivet
jämte den därigenom framkallade arbetslösheten var en ny, i viss mån avgörande
faktor att räkna med vid bedömandet av frågan om lagstiftningens giltighet.
Särskilt om den ekonomiska krisen, såsom man kunde befara, bleve djupgående
och långvarig, måste arbetslösheten förr eller senare framkalla en utflyttning
från städerna till landsbygden, vilket i sin tur skulle minska bostadsbehovet i
städern ä
Det torde vara överflödigt att närmare utveckla, hurusom då uttalade farhågor
med avseende å krisen hittills besannats. Man torde till och med kunna
påstå, att densamma i verkligheten fått en ännu allvarligare karaktär, än man
för ett år sedan fruktade. .
Ännu hava några avsevärda verkningar i den antydda riktningen ej hunnit
framträda. Såvitt man av uppgifter om städernas kyrkobokförda folkmängd kan
döma, har deras befolkningssiffror vid det senaste årsskiftet snarare ökats än
minskats sedan näst föregående årsskifte. Oavsett att de preliminära kyrkobokföringssiffrorna
endast kunna tillmätas en relativ giltighet och i allmänhet visat
sig för höga, föreligger ett särskilt skäl att beteckna den av dem angivna folkmängdsökningen
såsom mera skenbar än verklig. Ett av villkoren för att komma
i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd och hyresbidrag inom ett samhälle är nämligen,
att vederbörande skola vara mantalsskrivna därstädes, och denna föreskrift
torde hava föranlett många, som mer eller mindre tillfälligt uppehållit sig i städerna,
att vidtaga åtgärder för att genom mantalsskrivning undanröja ett hinder
för åtnjutande av dylika förmåner.
Vidare torde de arbetslösa, såsom redan förra året framhölls, i det längsta
söka att hålla hemmet orubbat — i viss män har även det allmänna genom
hyresbidrag främjat denna strävan. Om också den arbetslöse skulle söka sin utkomst
utom städerna, komme han dock, antog man, att så länge det vore möjligt
bibehålla familjen kvar i den gamla bostaden i avsikt att själv dit återvända,
så snart han trodde sig kunna återigen erhålla sin utkomst inom sitt gamla fack.
Den enskilde, som har hyresrätt till en bostad för en viss tid, bemödar sig i
regel och synnerligast under rådande bostadsbrist att bibehålla sin bostad under
den tid, avtalet avser, och förlägger en planerad flyttning från orten till den tidpunkt,
då avtalet utlöper.
Denna naturliga och ur social synpunkt mycket lovvärda strävan har även
under den nuvarande långvariga depressionen gjort sig kraftigt gällande, så länge
några utsikter synts förefinnas för de arbetslösa att återfå förutvarande eller
jämförliga anställningar. Emellertid lärer den uppfattningen mer och mer stadga
sig, att de arbetsområden — industri, handel och kommunikationsväsende — som
bereda utkomst åt flertalet av stadssamhällenas invånare, icke kunna i fortsättningen
taga i anspråk så många personer som tidigare varit fallet. Till en början
må sålunda erinras, att en stor del av de under åren 1915—1919 nybildade
handels- och industriföretagen numera torde hava upphört att existera., Vidare
lärer all sannolikhet tala för att många äldre företag skola för längre tid framåt
nödgas begränsa sin verksamhet till eller kanske under den omfattning den ägde
Kungl. Maj:ts proposition nr 250. 13
före världskrigets utbrott. Vad särskilt angår den i stadssamhällen till övervägande
del befintliga mekaniska verkstadsindustrien, torde kunna förutses, att
några tiotusental av dess förutvarande personal icke under de närmaste åren kunna
återtagas i sina anställningar. Då inom åtskilliga andra yrkesgrenar förhållandena
synas vara likartade, nödgas man otvivelaktigt för längre tid framåt räkna
med väsentligt minskade utkomstmöjligheter inom stadssamhällena. Aven om
bättre tider kunna förväntas snart inträda, så lära dessa till en början väsentligen
komma att med avseende å personalens ställning medföra den förbättringen,
att korttidsarbetet successivt förlänges. I varje fall måste man räkna med att
ett mycket stort antal arbetsföretag inom olika yrkesgrenar nödgas konstatera,
att de icke under beräknelig tid framåt kunna återtaga mer än en del av sin
förutvarande arbetsstyrka. Några ökade utsikter till anställning vid offentliga
arbetsföretag inom städerna lära näppeligen heller erbjuda sig med hänsyn till
statens och stadskommunernas ansträngda finansiella läge. I den mån uppfattningen
om dessa beklagliga fakta klarnar och vinner utbredning, lärer utflyttningen
från städerna icke utebliva.
Även i ett annat avseende synes den nuvarande depressionen vara ägnad
att begränsa bostadsbehovet inom städerna. Bostadsknappheten uppstod icke
huvudsakligen såsom en direkt följd av befolkningsökningen i och för sig, vilket
också belyses av det förhållandet, att någon avsevärdare ökning av antalet boende
per rum icke kunnat konstateras. Det var fastmer ökningen av antalet familier,
som gjorde att antalet familjelägenheter blev för ringa, och denna starka familjebildning
var i sin tur väsentligt beroende av de under åren 1915—1919 rådande
ekonomiska konjunkturerna. Med dessas starka nedgång under de senaste åren
måste otvivelaktigt följa en minskning i familjebildningen och nedgång i behovet
av nya familjebostäder.
Styrelsen hyser alltså fortfarande den uppfattningen, att depressionen
vid utgången av nästa hyresår, då hyresstegringslagen upphör att gälla, skall
hava medfört en betydande minskning av bostadsbristen i städerna och liknande
samhällen.
Även en avsevärd utflyttning ur städerna i förening med minskning i
familjebildningen torde dock icke vara tillfyllest för att återställa en naturlig
balans mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden. Jämväl nyproduktion
av bostäder lärer för nämnda ändamål vara oundgängligen nödvändig.
I fråga om betingelserna för en sådan må erinras, att byggnadsmaterialkostnaderna
under år 1921 nedgått väsentligt under våren och sommaren för att
under hösten visa en tydlig tendens till stabilisering. För närvarande torde
indextalen för priserna å byggnadsmaterialier, om man bortser från den tillfälliga
stegring, som här alltid äger rum under vintern, ungefärligen ansluta sig till
indextalen för partipriserna å andra varor. Då tillika arbetslönerna inom de
industrier, som tillhandahålla byggnadsmaterialier, med all sannolikhet komma
att under innevarande år bliva lägre än under det föregående, hava förutsättningarna
för produktion av bostäder, vad materialpriserna angår, sålunda avsevärt
förbättrats under det senaste året. Arbetslönerna inom byggnadsfacket åter
äro till den 1 april i år bundna vid samma nivå som under fjolåret. Det torde
emellertid numera stå klart, att denna lönenivå ej kan bibehållas och att en revision
av gällande lönelistor måste genomföras.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Man har sålunda grundade skäl för det antagandet, att den breda klyfta
mellan byggnadskostnader och hyrespriser, som under de föregående åren varit
det starkaste hindret för bostadsproduktionen, i fortsättningen skall åtminstone
i huvudsak bliva utfylld, och att därmed väsentligt ökade möjligheter skola
öppnas för enskild företagarverksamhet på detta område. Ett stöd för denna
uppfattning utgör det förhållandet, att även i trots av den hittillsvarande disproportionen
i berörda avseende byggnadsverksamheten ingalunda varit så ringa
som allmänt antagits.
Den inom styrelsen förda statistiken över byggnadsverksamheten i rikets
stadssamhällen har sålunda ådagalagt, att under år 1920 tillkommo sammanlagt
4,524 lägenheter med 14,412 rum och kök, vilka siffror — oaktat en över hela
byggnadssäsongen, från april till november, utsträckt allmän konflikt inom byggnadsfacket
— nära sammanfalla med motsvarande för år 1919 (4,915 lägenheter
och 14,360 rum). Denna årsproduktion motsvarar ungefärligen två tredjedelar av
den, som före kriget kunde anses såsom normal. De spridda uppgifter i förevarande
hänseende för år 1921, som hittills inkommit, synas häntyda på att
nämnda års bostadsbyggnad sverksamhet i varje fall ej understigit de närmast
föregående årens.
Vidare torde man kunna räkna med tillkomsten även under innevarande
och nästa år av ett icke obetj^dligt antal smärre bostadshus i städernas utkanter,
byggda av enskilda för eget bruk. I varje fall lära de gynnsammare prisförhållandena
bliva till kraftig uppmuntran åt den bostadsproduktion, som kan påräkna
stöd från det allmännas sida.
Det allmännas åtgärder till främjande av bostadsproduktionen måste därför
i förevarande sammanhang tillmätas synnerlig betydelse. Med avseende å de
resultat, som därigenom vunnits under det gångna året, må nämnas, att statens
byggnadsbyrå i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 november 1921 meddelat uppgifter,
som giva vid handen, att man med tillhjälp av 1920 års understödsmedel
torde kunna åstadkomma cirka 10,000 nya eldstäder. Detta resultat torde få betecknas
såsom anmärkningsvärt gott och lärer fullt ut motsvara de förhoppningar,
som man i början av år 1921 vågade hysa.
Betingelser torde vara för handen för att man med tillhjälp av 1921 års
numera fördelade understödsmedel skall uppnå ett lika gott resultat. Vid ställningstagande
i förevarande spörsmål bör jämväl beaktas, att Kungl. Makt i årets
statsverksproposition förebådat ett äskande av 15,000,000 kronor för ökning av
statens bostadslåncfond. Om förslag härom vinner riksdagens bifall, torde utsikterna
till att bostadsmarknaden under nästkommande år kommer att tillföras
betydande tillskott av nya bostäder ytterligare förbättras.
Styrelsen gav förra året uttryck åt den uppfattning, att den avveckling
av lagens tillämplighet med avseende å andra lokaler än bostadslägenheter, som
skulle genomföras den 1 oktober 1921, skulle kunna ske utan allvarliga olägenheter.
Även om hyrorna för enstaka butiker måhända höjts på oskäligt sätt —
något som torde inträffa även under normala tider — synes dock utvecklingen i
stort sett hava bekräftat styrelsens tidigare antaganden. Det må erkännas, att
förutsättningarna att snabbt anpassa lokalbehovet efter rådande förhållanden äro
större på näringslivets område, än då det gäller behovet av bostad. Icke desto
mindre motsågs dock denna utveckling tidigare med stor oro. Detta torde utgöra
ett exempel på allmänhetens visserligen ganska naturliga men dock ej sak
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
ligt grundade benägenhet att å ena sidan underskatta den fria anpassningsförmågans
betydelse och att å andra sidan överskatta hyresstegringslagens verkningar
såsom det enda botemedlet mot osunda företeelser på hyresmarknaden.
Särskilt i de större städerna förmärktes under de tidigare krigsåren en
markerad tendens till att för kontorsändamål taga i anspråk lägenheter, som ursprungligen
inretts till bostadslägenheter. Den nu rådande lågkonjunkturen har
kanske framför allt i detta avseende omkastat förhållandena, i det att numera
många agentur- och andra handelsfirmor upphört eller inskränkt sin verksamhet.
Aven för industrifirmor har lokalbehovet begränsats. Sannolikt kommer bostadsmarknaden
att härigenom tillföras ett tillskott, som i någon mån kommer att inverka
lättande på densamma.
Styrelsen hyste under förra året vissa förhoppningar, att man genom uppdelning
av stora lägenheter, på vilka tillgången syntes jämförligtvis riklig, skulle
kunna tillföra hyresmarknaden ett ökat antal smärre bostadslägenheter. Lånemedel
av statens bostadslånefond ställdes också med riksdagens medgivande till
förfogande för främjande av dylik s. k. lägenhetsklyvning. Såvitt styrelsen har
sig bekant, hava dessa medel icke tagits i anspråk för nämnda ändamål.
Emellertid håller styrelsen före, att även om dylika uppdelningar i det
längsta undvikas — åtskilliga moment spela här in i återhållande riktning —-torde dock depressionen och de därigenom allmänt försämrade förmögenhetsvillkoren
så småningom framkalla en sådan minskning i efterfrågan på stora bostadslägenheter,
att uppdelningar av sådana bliva ekonomiskt framtvingade. Tillsvidare
hava innehavarna av dylika stora lägenheter gemenligen saknat möjlighet
att utbyta dem mot mindre. Först i och med det att lagen upphör att gälla och
rörligheten på hyresmarknaden återinträder, torde ett överskott på stora lägenheter
komma att uppstå. Sannolikt komma hyresvärdarna då att, där så lämpligen
låter sig göra, i eget ekonomiskt intresse vidtaga uppdelningar. Dessa lära
ofta kunna verkställas så snabbt, att de uppdelade lägenheterna endast kort tid
efter det förra hyresavtalets upphävande kunna tagas i bruk.
Vad i det ''föregående anförts, synes giva vid handen, att förhållandena å
bostadsmarknaden icke komma att utveckla sig i annan riktning än som förutsattes
av statsmakterna, när de senast fattade ståndpunkt till frågan om hyresstegringslagstiftningens
upphörande den SO september 1923. Såsom styrelsen
framhöll i sitt utlåtande i ämnet den 18 februari 1921 kunna icke desto mindre
sociala svårigheter på sina håll befaras uppkomma vid denna lagstiftnings avveckling.
Olägenheter kunna emellertid näppeligen undvikas på detta område,
när helst under tider av bostadsknapphet övergång sker från statligt reglerad
till fri prisbildning. Att uppskjuta eu avveckling till den fullkomligt oberäkneliga
tidpunkt, då bostadsknapphet -icke längre skulle föreligga, lärer icke
gärna kunna ifrågakomma, allra helst som bostadsknappheten otvivelaktigt förlänges
genom lagstiftningens fortvaro. Särskilt bör med avseende härå beaktas, att en
ändring av statsmakternas nyss intagna ståndpunkt i denna fråga säkerligen
skulle på ett beklagligt sätt.öka det osäkerhetstillstånd, som varit en väsentlig
orsak till inskränkningen i den spekulativa byggnadsverksamheten.
Utgår man ifrån att i varje fall en avveckling av ifrågavarande lagstiftning
. måste ske inom de närmaste åren, synes det vara påtagligt, att vid valet
av tidpunkt härför man måste giva företräde åt en sådan, då av allmänt ekonomiska
skäl folkströmmen måste vända sig från stadssamhällena. Fördröjes där
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
emot avvecklingen av hyresregleringen, så att den infaller först under en av goda
afFårskonjunkturer föranledd återströmning till städerna, lärer allvarlig risk
föreligga för att de med densamma förknippade komplikationerna få större
räckvidd. o . .
Med sammanfattning av det nu anförda uttalar styrelsen såsom sin uppfattning,
att här omförmälda faktorer, särskilt den fria omflyttningens betydelse för bostadsbeståndets
rationella utnyttjande, byggnadsindustriens förbättrade ekonomiska
produktionsbetingelser, hyresnivåns närmande till den allmänna prisnivån och
relativa anpassning efter byggnadsindustriens prodnktionskostnader samt tidslägets
allmänna tendens till prisfall, tillsammans skola verlra därhän, att en ur
social synpunkt vådlig höjning av den allmänna hyresnivån under hyresåret
1923—24 ej behöver befaras inträda, om hyresmarknaden då lämnas fri.
Då lagens upphävande ändock i viss mån är ett steg ut i det ovissa, bör
man vid fattande av det avgörande beslutet härom söka att framgå med största
möjliga försiktighet. Styrelsen har därför ej ansett sig höra underlåta att taga
under noggrant övervägande en tanke, som framförts i några av^de utav länsstyrelserna
avgivna utlåtandena, nämligen att låta avgörandet i frågan anstå till
1923 års riksdag. En första förutsättning för genomförandet av en sådan anordning
vore, att i lagen infördes en ändring i stadgandet om hyresvärds rätt att
redan efter den 1 juli i år kunna uppsäga hyresavtal till den 1 oktober 1923.
Givetvis borde statsmakternas definitiva beslut i ämnet fattas i god tid iöre den
1 mars 1923.
Styrelsen bortser från de komplicerade rättsliga ^förhållanden, som, därest
lagen ej prolongerades, skulle uppstå med avseende, å giltigheten efter, den 30
september 1923 av sådana hyresavtal, som löpa med lång, exempelvis ett års uppsägningstid.
Det väsentliga skälet för styrelsen att ställa sig avvisande mot
tanken på ett dylikt uppskov, är, att det torde vara synnerligen angeläget, att
allmänheten i god tid före lagens upphävande erhåller besked härom. Såsom
styrelsen redan i fjolårets utlåtande närmare utvecklat, är ett sådant besked lång
tid i förväg nödvändigt för förebyggande av en ytterst beklaglig panikstämning.
Om en hyresvärd redan under innevarende år verkställer uppsägning, ställes icke
vederbörande inför den omedelbara situationen att sta utan bostad. Han bär i
allt fall lång tids rådrum att överväga sina dispositioner. Det torde då snart
visa sig, att efter hand, som hyresavtalen uppsägas, komma också lägenheterna att
utbjudas. Sådana utbud komma självfallet att verka i lugnande riktning i och
med att den enskilde bibringas känslan av att verkligen kunna överväga och välja.
Om däremot uppsägningarna skulle få verkställas exempelvis först efter den 1
april 1923, skulle den hyressökande med all sannolikhet gripa första tillfälle att
förhyra en bostad, som yppade sig. Det ligger i öppen dag, att en sådan panikstämning
i betänkligaste grad skulle gynna uppkomsten av allehanda osunda
företeelser. Styrelsen tillskriver det lugn, varunder lagen avvecklats med, avseende
å affärslokaler, i icke ringa mån den omständigheten, att tillräckligt rådrum
härvid bereddes innehavarna av sådana lokaler.
Då fördelarna av ett sådant uppskov, som nu ifrågasatts, icke tillnärmelsevis
torde uppväga dylika därmed förenade risker, får styrelsen bestämt avstyrka,
att frågans avgörande uppskjutes till år 1923. o
Tillfälliga Man torde knappast våga hoppas, att lagen vare sig år 1923 eller vid någon
bestämmel- annan senare tidpunkt skall låta sig avveckla, utan att en viss friktion i enskilda
ser under r
övergångstiden
rn. m.
17
KungI. Maj:ts proposition nr 250.
fall skall uppkomma mellan parternas intressen. Men farhågor i sådan riktning
synas ej höra få tagas till intäkt för lagstiftningens bibehållande. Lagens bud
innebära ett så tydligt avsteg från eljest gängse rättsregler, att de ej kunna
motiveras med allenast vad som för den ene eller andre kan te sig mer eller
mindre fördelaktigt. Lagstiftningen måste tvärtom uppbäras av medvetandet, att
ett allmänt nödläge gör den nödvändig. 1 annat falL torde man kunna befara,
att den snart nog komme att menligt återverka på grundläggande rättsåskådningar
om ingångna avtals helgd.
Däremot skulle det obestridligen vara tilltalande för rättskänslan, om i
framtiden eventuella försök att på otillbörligt sätt utnyttja den återinträdande
friheten på hyresmarknaden till vinning kunde stävjas genom ockerbestämmelser.
Styrelsen är fullt medveten om de störa svårigheter, som torde vara förenade
med åstadkommandet av en ockerlagstiftning, som å ena sidan medgåve, att verkligt
illojala företeelser på hyresmarknaden kunde på ett effektivt sätt beivras,
men som å andra sidan icke framkallade en känsla hos den enskilde fastighetsägaren,
att han genom att företaga även ekonomiskt naturliga hyresförhöjningar
äventyrade att tangera gränserna av en strafflagstiftning. Det har nämligen
redan förut i samband med hyresstegringslagstiftningen betonats, att man ej får
gå fram med en sådan hårdhet, att man inom fastighetsägarkåren skapar en allmän
olust, som kan skrämma bort de hovsamma och önskvärda elementen inom
kåren men i stället bereda plats för mindre nogräknade jobbare.
Frågan om bibehållandet och utvecklandet av hyresstegringslagens straffbestämmelser
mot hyresocker synes utan olägenhet kunna och lämpligen böra anstå till
år 1923. Styrelsen vill emellertid redan nu antyda en anordning, som härvid
kunde tagas under övervägande. Svårigheterna för en allmän domstol att ådöma
straff för ocker bottnar väl djupast däri, att straffbarheten härvidlag helt och
hållet måste bestämmas enligt en skälighetsprövning. Att erhålla ett auktoritativt
omdöme, huruvida ett hyresanspråk kan anses innefatta ocker, är i vanliga
fall förenat med stor svårighet.
Nu hava emellertid inom hyresnämnderna utbildats en hel stab av personer,
med synnerlig erfarenhet på området. Särskilt må härvid erinras om nämndernas
i regel lagfarna ordförande. Dessa kunde, måhända endast för viss tid efter lagens
upphörande, erhålla särskild officiell skyldighet och befogenhet att tillhandagå
allmän domstol med utlåtande i ockermål av hithörande slag. Sannolikt skulle
det härigenom bliva möjligt att avhjälpa den brist på effektivitet vid tillämpningen
av ockerbestämmelser, varöver nu ofta klagas och på samma gång undgå
faran av alltför rigorös stränghet.
Tillika vill styrelsen erinra, hurusom det tidigare ifrågasatts, att hyresstegringslagens
bestämmelser om bostadsförmedling skulle bibehållas i en eller
annan form, sedan lagen i övrigt upphört. Även bibehållandet av vissa andra
föreskrifter jämte meddelandet av nya sådana synes kunna tagas under övervägande.
Erinras må i sådant hänseende om den hyresstegringslagens föreskrift,
som medgiver, att hyra för vissa mindre bostadslägenheter må kunna erläggas
månadsvis.
Styrelsen får hemställa, att åt dylika frågor, vilkas lösning kunna bidraga
till hemmens skyddande, ägnas skyndsam prövning, så att eventuella förslag till
regler härom måtte kunna föreläggas nästa års riksdag.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 217 höft. (Nr 250.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Slutligen må tilläggas, att styrelsen ej finner anledning att för den återstående
tiden av lagens giltighet förorda några ändringar eller tillägg i däri
meddelade regler.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Huss,
byråcheferna Bergsten, Molin och Järte samt tillförordnade byråchefen Nyström,
varjämte extra föredraganden i socialdepartementet K. Bergström, på styrelsens
anmodan, deltagit i överläggningarna. Mot styrelsens beslut har t. f. byråchefen
Nyström anmält reservation, vilken bifogas (Bil. A.).
GUNNAR HUSS.
A. Molin.
Kungl. Maj:ta proposition nr 250.
1!)
Bilaga A.
Reservation.
I likhet med socialstyrelsens majoritet anser jag, att hyresstegringslagstiftningen
bör avvecklas, så snart detta kan ske utan sociala vådor. När socialstyrelsen
i sitt i ärendet den 18 februari 1921 avgivna utlåtande ansåg sig kunna
förorda den 30 sept. 1923 såsom den yttersta gränsen för lagens giltighetstid,
skedde det i förhoppning om, att bostadstillgången vid sistnämnda tidpunkt
skulle ställa sig väsentligt bättre än vid tiden för utlåtandets avgivande. Förutsättningarna
härför voro å ena sidan, att nyproduktionen av bostäder skulle taga
fart efter den då omsider ernådda uppgörelsen i den långvariga byggnadskonflikten,
å den andra att en stark inskränkning i bostadskonsumtionen skulle ske
såsom följdföreteelse av den depression, som nu började på allvar göra sig gällande
inom allt större delar av näringslivet.
Ett år har nu i det närmaste förflutit sedan avgivandet av detta yttrande,
och det synes lämpligt undersöka, i vad mån utvecklingen på bostadsmarknaden
hitintills motsvarat de gjorda förväntningarna. I socialstyrelsens nu föreliggande
utlåtande konstateras, att den ekonomiska krisen och arbetslösheten, oaktat dessa
företeelsers långvariga och svårartade natur, ännu ej visat nämnvärda tecken att
framkalla den utflyttning från städerna, som antagits skola medföra en väsentlig
minskning av bostadsbehovet. De spridda uppgifter, som ännu föreligga om 1921
års bostadsproduktion, tyda ej heller på, att denna i stort sett skulle avsevärt
överstigit 1920 och 1919 års bostadsbyggnadsverksamhet, vilken i sin tur hållit
sig på ett väsentligt lägre plan än det före krigs- och kristiden normala. Yad
det nuvarande läget på bostadsmarknaden beträffar, är särskilt i fråga om den
största och mest betydelsefulla kategorien av lägenheter, nämligen smärre familjebostäder
om 1—5 rum och kök, disproportionen mellan tillgång och efterfrågan
av alla tecken att döma mycket betydande i så gott som alla större städer och
orter i vårt land.
Den brist på lägenheter särskilt av berörda slag, som ännu otvivelaktigt
förefinnes och som, av den senaste tidens erfarenheter att döma, lärer komma att
räcka en avsevärd tid framåt, torde kunna befaras bliva väsentligt skärpt under
inflytande av de redan med den 1 juli 1922 inträdande verkningarna av hyresstegringslagens
eventuella upphävande från och med den 30 september 1923.
Otvivelaktigt skulle en dylik åtgärd framkalla en stark utvandring från de stora
lägenheterna till de mindre, medan, vid de nu och sannolikt för en längre framtid
rådande ekonomiska konjunkturerna, strömmen i motsatt led finge väsentligt
mindre omfattning. Så oelastisk som bostadsmarknaden är, kan det förmodas,
att ett sådant incitament till ökad brist på mindre bostäder skulle möjliggöra
och föranleda en för bostadsinnehavarna mycket kännbar hyresstegring, vilken,
med hänsyn till bostadens natur under våra klimatiska förhållanden av en första
rangens nödvändighet, säkerligen även under rådande penningbrist kan drivas
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
mycket långt. Att denna prisstegring på de lägenhetskategorier, som utgöra bostadsbeståndets
huvudmassa, snabbt skulle begränsas och utjämnas genom en samtidig
prissänkning på de stora lägenheterna synes mindre sannolikt, då bostadsräkningar
ofta vittna om, att hyran per rum och ledighetsprocenten kunna
ställa sig synnerligen olika inom olika lägenhetsketegorier och då fastighetsägarna
genom hyresförlustförsäkring o. d. numera äga möjlighet att i stor utsträckning
hålla sig skadeslösa för eventuella hyresförluster. Uppdelning av större lägenheter
i mindre självständiga familjebostäder är ju tekniskt genomförbar blott i begränsad
utsträckning och ekonomiskt fördelaktig endast under särskilda förutsättningar.
Inför möjligheten av ett dylikt sakernas tillstånd, vars återverkningar särskilt
under sociala nöd- och orostider lätt kunna bliva synnerligen beklagliga och
svårartade, synes man böra taga under allvarlig omprövning, om det ej vore fördelaktigare
att förlänga gällande hyresstegringslagstiftning på ytterligare ett år
eller t. o. m. den 30 september 1924.
För en dylik avvaktande ståndpunkt synes tala, att det icke är osannolikt,
att man vid sistnämnda tidpunkt har att räkna med en väsentligt bättre tillgång
än nu särskilt på smålägenheter. Av skäl, som i styrelsens utlåtande anföres,
kan den närmaste framtiden tänkas erbjuda vissa möjligheter för den konstellation
av låg penningränta samt relativt billiga material- och arbetspris, som utgör förutsättningen
för en bostadsproduktion i stort, vilken ej blott tillgodoser dagens
oundgängliga behov utan även kan i någon mån bidraga att fylla krisårens kumulerade
underskott. Betonas bör i detta sammanhang, att man även efter ett fullständigt
upphävande av hyresstegringslagen knappast skulle kunna räkna på, att
den enskilda spekulativa bostadsproduktionen skall kunna tillgodose bostadsbehovet,
särskilt vad smålägenheter beträffar, ty jämväl före kristiden visade den
privata byggnadsverksamheten, i vårt land som i andra, en växande obenägenhet
mot dylika husbyggnadsföretag.
Jämväl de, efter all sannolikhet långvariga och vanskliga utredningar,
vilka i styrelsens utlåtande påkallas i syfte att möjliggöra överflyttning till en
permanent hyreslagstiftning av vad som kan finnas av socialt värdefullt i kristidens
»bostadsrätt», synas förutsätta, att under deras fortgång inga nämnvärda
rubbningar vidtagas i nu gällande bestämmelser på bostadsområdet. Framhållas
må ock, att man i intet annat av de talrika länder, där hyresbegränsningslagstiftning
införts, veterligen ännu är på allvar betänkt på att upphäva densamma
vid en så näraliggande tidpunkt som den för Sveriges del ifrågasatta.
För min del vill jag alltså förorda, att hyresstegringslagstiftningen nu
prolongeras t. o. m. den 30 september 1924. Skulle detta anses olämpligt, synes
det i varje fall kunna ifrågasättas, om icke med hänsyn till det synnerligen ovissa
läget, det slutliga avgörandet torde böra uppskjutas till 1923 års riksdag. Det
har uttalats faÄågor för, att övergångstiden då skulle bliva alltför kort, men
kan jag för min del icke fullt dela dessa betänkligheter, åtminstone vad de breda
lagren beträffar, ty särskilt med hänsyn till de här merendels ovissa och växlande
inkomsterna, kan näppeligen förtänksamheten i fråga om anskaffande av bostad
härvidlag utsträckas till en så lång tidrymd som ett år och däröver.
Stockholm den 9 januari 1922.
Bertil Nyström.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
21
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
21 april 1922.
Närvarande:
Justitierådet Berglöf, Regeringsrådet Ernberg, Justitieråden Molin, Appel
berg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
17 mars 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921
med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av hovrättsrådet Erik Geijer.
Detsamma föranledde följande yttranden.
Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg,:
Frågan om den rätta tidpunkten för avvecklingen av förevarande
lagstiftning utgör ett synnerligen svårbedömligt lämplighetsspörsmål. Och
bland de på området sakkunniga hava så starkt delade meningar därutinnan
kommit till uttryck, att vi för vår del icke anse oss böra uttala
något bestämt omdöme, huruvida skälen för eller emot lagens förlängning
må anses övervägande. Det bör emellertid icke förbises, att vid den
senast i ämnet utfärdade lagens tillkomst med stor bestämdhet tillkännagavs
såsom de lagstiftande myndigheternas avsikt, att hyresregleringen
skulle upphöra den 1 oktober 1923, såvida icke förhållandena utvecklade
sig i en icke förutsedd riktning. Då nu icke med fog torde kunna sägas,
att en sådan utveckling ägt rum, lärer det icke kunna undvikas, att en
ytterligare prolongation av denna lagstiftning skulle komma att framstå
såsom ett betänkligt vacklande, ägnat att skapa osäkerhetstillstånd och
rubba tilltron till de lagstiftande myndigheterna.
Regeringsrådet Ernberg lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 28 april 1922.
Närvarande:
Statsråden Lindcqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Ltnders, Schlyter, Örne.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler efter
gemensam beredning med chefen för socialdepartementet lagrådets den
21 i denna månad avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 mars
T922 remitterade förslaget till lag om fortsatt tillämpning av lagen den
17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegnng
m. m.
Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande, hemställer
föredraganden att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen
och med stöd av bestämmelserna i § 54 riksdagsordningen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skall till riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
N. Cervin. ,
Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner
220515