Kungl. Maj.ts proposition Nr 249.

1

Nr 249.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni
1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.;
given Stockholms slott den 21 april 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers förverkande
i vissa fall m. in.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 216 käft. (Nr 249.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni 1921
(nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Härigenom förordnas, att förordningen den 22 juni 1921 angående
rusdryckers förverkande i vissa fall m. m., vilken gäller till och med den
30 juni 1922, skall äga fortsatt tillämpning efter nämnda dag till och
med den 30 juni 1924, dock att 5 § tredje stycket i förordningen från
och med den 1 juli 1922 skall hava följande ändrade lydelse:

5 §■

Har föreläggande, varom ovan sägs, icke delgivits varans ägare
eller innehavare eller enligt andra stycket införts i vederbörlig tidning
inom trettio dagar efter det att beslutet om beslag fattats eller, där
vara tagits i förvar enligt 4 §, efter den åtgärd, gånge beslaget åter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:

Hen förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall, Förordningen
som den 22 juni 1921 efter lagrådets hörande i enlighet med riksdagens denfg2fum
beslut utfärdades (nr 364), äger giltighet endast till och med den 30
juni 1922. Förordningen är av i hnvudsak följande innehåll:

Om rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför påträffas
hos person, som anhålles för fylleri, skola de, enligt 1 § i förordningen,
där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förbrutna, såvida icke
särskilda omständigheter till annat föranleda. De följande paragraferna
innehålla bestämmelser om ett särskilt beslagsförfarande i sådana fall,
där så att säga olovlig vara anträffas, ändå att åtal för förbrytelse ej
äger rum. Beslagsrätten avser rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel
därför, som uppenbarligen olovligen ‘tillverkats, olovligen överlåtits
eller olovligen införts i riket; beträffande olovligen överlåtna och
olovligen införda rusdrycker skola dock ytterligare vissa i förordningen
närmare angivna förutsättningar föreligga, för att beslagsrätt skall äga
rum. I fråga om olovligen tillverkade rusdrycker har meddelats en
uttrycklig bestämmelse, att beslag kan ske, även om ägaren eller innehavaren
ej anträffas. Beslaget skall ej omedelbart prövas av domstol
utan i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare
finnes, av denna, och eljest av allmänne åklagaren i orten.

Beslutet om beslaget skall, därest ej den beslagtagna varans värde
understiger 30 kronor, i viss ordning meddelas vederbörande — om
han ej kan anträffas, genom annonsering. Ägaren eller innehavaren

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Fråga om
fortsatt gilighet
av föroräningen.

äger därpå viss tid, inom vilken han kan hos beslagsmyndigheten
anmäla missnöje med beslaget. Sker ej detta, är varan förbruten. Om
missnöje anmäles, blir däremot varan förbruten endast under den förutsättning,
att åklagaren inom viss tid instämmer vederbörande till domstol
och denna förklarar varan förbruten; eljest skall beslaget gå åter.
Vidare finnas föreskrifter om rätt till andel i förbrutet gods m. m.

Redan i det av kontrollstyrelsen uppgjorda utkast till förordning
angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. in., som gav upphovet
till denna förordning, förutsattes, att densamma tills vidare skulle
erhålla endast provisorisk karaktär. Skälen härför angåvos av kontrollstyrelsen
på följande sätt:

»Då de i förevarande utkast föreslagna bestämmelserna måhända kunna anses
innebära nyheter av sådan art, att på månget håll tvekan kunde råda om lämpligheten
av att definitivt införa dem i svensk rätt, men å andra sidan ett oförtövat
energiskt ingripande mot den olovliga rusdryckshanteringen torde vara högeligen
av nöden, har kontrollstyrelsen ansett sig böra föreslå, att de ifrågasatta bestämmelserna
till att börja med allenast måtte antagas att gälla viss tid. Sedan under
stadgandenas tillämpning erfarenhet vunnits om deras lämplighet, skulle det alltså
ankomma på förnyad prövning, huruvida skäl föreligga för en utsträckning av förordningens
giltighetstid i oförändrat eller omarbetat skick.»

Vid anmälan av detta förslag i statsrådet den 28 februari 1921
uttalade t. f. chefen för finansdepartementet, att, ehuru onekligen åtskilliga
skäl talade emot att göra en lagstiftning provisorisk utan särskild,
påtaglig anledning, t. f. departementschefen ansåge sig icke böra
frångå kontrollstyrelsens förslag i denna punkt. Han förutsatte dock
som sannolikt, att, när någon erfarenhet vunnits angående förslagets
verkningar, den provisoriska formen skulle _ övergivas och en definitiv
lagstiftning med tillgodogörande av provisorietidens erfarenheter komma
till stånd.

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottet uttalade även i
sitt — av riksdagen åberopade — utlåtande i frågan (nr 1) den förmodan,
att lagstiftningen enligt förslaget gjorts provisorisk i anledningav
en önskan att pröva det föreslagna beslagsförfarandet. Visade sig
den nya lagstiftningen lämplig, yttrade utskottet, torde innevarande års
riksdag från Kungl. Maj:t kunna motse förslag angående fortsatt tilllämpning
av de däri stadgade principerna.

Genom remiss den 5 november 1921 anbefalldes kontrollstyrelsen
att, efter länsstyrelsernas hörande, avgiva yttrande, huruvida åt bestämmelserna
i nämnda förordning borde förlänas förlängd giltighet, samt,

Kungl. Maj:ts proposition Nr U49.

därest så ansåges böra ske, angående den tid, under vilken bestämmelserna
ansåges böra fortsätta att gälla.

Med överlämnande av länsstyrelsernas yttranden avgav kontrollstyrelsen
den 81 december 1921 det infordrade utlåtandet.

Såväl overståthållarämbetet som flertalet länsstyrelser hava tillstyrkt
en fortsatt giltighet av förordningen. Tre länsstyrelser, nämligen
i Uppsala, Väsiernorrlands och Västerbottens län, hava dock ansett, afl
erfarenheterna från respektive län icke vore sådana, att en utsträckningav
förordningens giltighetstid vore påkallad. Åven vissa andra länsstyrelser
hava meddelat, att i vederbörande län förordningen kommit
till ingen eller ringa tillämpning, medan andra länsstyrelser vitsordat,
att förordningen i olika avseenden varit till nytta.

I fråga om den tid, under vilken bestämmelserna böra fortsätta
att gälla, har flertalet länsstyrelser stannat vid att föreslå ett år. Åtskilliga
länsstyrelser hava dock intet att erinra emot längre giltighetstid.
Sålunda uttala sig länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län
för att förordningen bör gälla åtminstone ytterligare ett år. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser, att vissa bestämmelser böra
göras permanenta, och att andra böra gälla till och med utgången av
år 1923. Overståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kristianstads och
Gävleborgs län förorda slutligen, att ingen särskild giltighetstid föreskrives.

Såsom i förevarande avseende av särskilt intresse torde det tillåtas
mig att återgiva ett uttalande i en av overståthållarämbetet åberopad, av
tredje polisintendenten i Stockholm avgiven promemoria. Det heter
där, bland annat:

»Genom den rätt att taga i beslag rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel
därför jämte kärl och emballage, som förordningen giver polismyndigheten,
har denna i sina händer fått ett välbehövligt vapen mot den olagliga tillverkningen
och anskaffandet i olika former av rusdrycker. Till belysande härav torde få anföras,
att polismyndigheten härstädes efter förordningens ikraftträdande verkställt 42 beslag
enligt densamma, däri då icke inräknats beslag, gjorda i samband med ådömt fylleri.
Inga tecken tyda på, att kampen mot den olaga brännvinshanteringen i dess olika
former nalkas sitt slut. Vid sådant förhållande torde starka skäl föreligga att förläna
förordningen förlängd giltighetstid. Någon anledning att begränsa denna tid
synes undertecknad icke finnas. Man vågar säkerligen — beklagligt nog — icke
hoppas, att polismyndighetens kamp mot ifrågavarande slag av brottslighet kommer
att pågå allenast under en övergående tidsperiod, vars slut man redan nu skönjer.»

Kontrollstyrelsen förklarar sig med hänvisning till vad länsstyrelserna
anfört bestämt tillstyrka, att ifrågavarande förordnings giltighetstid

Yttranden av
länsstyrelserna.

Kontroll styrelsens yttrande.

Tillämpning
visst fall av
ISsdrivarlagen.

Förslag av
kontrollstyrelsen.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

förlänges utöver den 30 juni 1922. Kontroll styrelsen redogör för länsstyrelsernas
uttalanden i avseende å tiden för utsträckningen och fortsätter
därpå:

»Såsom sin mening i detta avseende vill kontrollstyrelsen uttala, att, då förordningens
bestämmelser hava gjort avsedd nytta och ej några av de olägenheter,
som befarades vid dess antagande, försports, samt slutligen ingen sannolikhet finnes
att antaga, att förhållandena å förevarande område under de närmaste åren skola
bliva sådana, att bestämmelserna bliva överflödiga, någon begränsning av tiden för
förordningens giltighet ej kan anses påkallad.

Kontrollstyrelsen tillåter sig slutligen att i detta sammanhang upptaga till
behandling tvenne förslag till ändringar i förordningen, som framställts det ena av
överståthållarämbetet, det andra av länsstyrelsen i Stockholms län.

I det av överståthållarämbetet till kontrollstyrelsen översända och åberopade
yttrandet av tredje polisintendenten i Stockholm föreslås, att den tid, inom vilken
enligt stadgande i 5 § 3 stycket av förberörda förordning visst föreläggande skall
delgivas ägaren eller innehavaren av varan eller införas i vederbörlig tidning, skall
utsträckas från nu fastställda fjorton dagar till trettio dagar. I nämnda yttrande framhålles,
att under den tid, förordningen tillämpats, några beslag gått åter, enär
nämnda tid varit för knapp. Då kontroll styrelsen ej kan finna, att några mera
vägande betänkligheter kunna framkallas av den ifrågasatta utsträckningen av
denna tid, har kontrollstyrelsen, ehuru styrelsen saknar möjlighet att själv bedöma,
huruvida tiden är för knapp eller ej, velat tillstyrka den föreslagna ändringen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att, såsom framgår av landsfiskalens
i Öknebo distrikt yttrande, bestämmelsen i 2 § 3 stycket givit anledning
till konflikt mellan polismyndighet och tullmyndighet, och ifrågasätter, huruvida ej
på grund härav bestämmelserna i omförmälda stycke böra underkastas särskild
granskning i syfte att klarlägga deras tolkning med hänsyn till vissa bestämmelser
i gällande tullstadga.

Såvitt av bifogade handlingar framgår, synes konflikten hava sin grund däri,
att vederbörande tullfiskal i olikhet med den landsfiskal, som verkställt beslaget,
ansett, att 2 § 3 stycket i förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers
förverkande i vissa fall m. m. vore tillämplig, endast därest omständigheterna vore
sådana, att åtal enligt gällande tullstadga ej kunde äga rum. Då en dylik tolkning
med hänsyn till det åberopade lagrummets ordalydelse synes kontrollstyrelsen utesluten,
anser kontrollstyrelsen för sin del någon ändring ej av behovet påkallad.»

I förut berörda utkast från kontrollstyrelsen till förordning angående
vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m. förekom även ett
stadgande av följande lydelse:

»Där någon, som dömts till ansvar för förbrytelse, som avses i något av
följande lagrum, nämligen 30- § 2 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, 74 § 1 mom. i förordningen den
14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom.
i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt 11 § 1
eller 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,

7

Kandi. Maj:ts proposition Nr U9.

eller lioti vilken beslag, som bär ovan sägs, mera än eu gäng gjorts och blivit
ståndande, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig, och uppstår av
hans hantering av eller befattning med rusdrycker våda för störande av allmän
säkerhet, ordning eller sedlighet, må med honom så förfaras, som stadgas i lagen
om lösdrivares behandling den 12 juli 1885.v

Föredragande t. 1. departementschefen yttrade i statsrådet den
28 februari 11)21, då förut omförmälda förslag remitterades till lagrådet,
i förevarande avseende följande:

»Beträffande 7 § i kontrollstyrelsens förslag om utvidgning i visst fall av
gällande bestämmelser om tvångsarbete hava i inkomna yttranden yppat sig de
mest skiftande åsikter. Från flera håll har uttalats stark tvekan om lämpligheten
att utvidga tvångsarbetsbegreppet att omfatta även sådana fall, där tvångsarbetet
närmast kunde anses som ett verkligt straff, medan man från annat håll velat göra
gällande, att tvångsarbetet uttryckligen borde förlänas karaktär av straff och ådömas
i stället för de i rusdrycksförordningarna angivna straff.

Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra nu förorda kontrollstyrelsens
förslag i denna del utan anser detsamma böra göras till föremål för ytterligare
ingående utredning. I sådant syfte torde förslaget i denna del böra remitteras till
fättigvårdslagstiftningskommittén, som även har i uppdrag att utarbeta förslag angående
lösdrivarelagstiftningen.

Det må för övrigt framhållas, att eu bestämmelse av ifrågavarande art ej
passar rätt väl i en provisorisk lagstiftning, då det ådömda tvångsarbetet kunde utsträckas
att gälla utöver lagstiftningens giltighetstid.»

Genom remiss den 6 maj 1921 infordrade Kungl. Maj:t fattigvårdslagstiftningskommitténs
utlåtande över kontrollstyrelsens utkast i nu
berörda del.

I motion vid 1921 års riksdag hemställdes emellertid, att riksdagen
ville antaga eu bestämmelse av den innebörd, som kontrollstyrelsen
föreslagit, I sammansatta bevillnings- och första lagutskottets förut
omförmälda utlåtande yttrades härom:

Utskottet ville för sin del uttala sin sympati för den tankegång, som vore
grundläggande för motionärens förslag. Det torde nämligen kunna tagas för visst,
att hotet om tvångsarbete på personer av den typ, varom här vore fråga, i många
fall liade eu väsentligt större verkan än fruktan för ett även jämförelsevis strängt
straff. Utskottet kunde emellertid ej förbise, att en närmare belysning av spörsmålet
ur olika synpunkter vore önskvärd, och funne det icke lämpligt, att den utredning,
som chefen för finansdepartementet föranstaltat, föregrepes genom ett beslut
av riksdagen om bifall till motionen. Utskottet ville uttala den förmodan, att med
remissen till fattigvårdslagstiftningskommittén icke, såsom motionären syntes hava
förutsatt, avsetts, att denna kommitté skulle upptaga frågan först i sammanhang
med eventuellt förslag om ny lösdrivarlagstiftning, utan att meningen med remissen
vant att från den på förevarande område sakkunniga kommittén erhålla ett särskilt
utlåtande just angående det ifrågavarande förslaget. Utskottet ansåge emellertid,

Remiss till
fattigvårdsI
anstiftning» -kommittén.

Riksdags skrivelse 1921.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

att riksdagen borde i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att utredning i frågan
företoges med den skyndsamhet, att förslag i ämnet, om möjligt, kunde föreläggas
innevarande års riksdag.

Utskottets förslag bifölls av riksdagen, som i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 16 juni 1921 (nr 3591, bland annat, anhöll om sådan utredning,
som utskottet ifrågasatt.

Hytt uppdrag Kungl. Maj:t anbefallde därpå fattigvårdslagstiftningskommittén

&t fattig- inom vjgg tid inkomma med utredning i anledning av riksdagens

'' nlngskom-^ anhållan. Utlåtande har av kommittén avgivits den 25 oktober 1921.

mittén. Kommittén uttalar till en början, att det varit önskligt, att det

remitterade ärendet kunnat behandlas i samband med den påbörjade
revisionen av lösdrivarlagstiftningen. Därigenom skulle, yttrar kommittén,
en omsorgsfullare granskning av förslaget kunnat äga rum
än den, som nu varit möjlig. Efter att hava redogjort för det remitterade
förslagets innebörd fortsätter kommittén:

»Av den utredning, som fogats vid kontrollstyrelsens skrivelse den 30 december
1920, framgår, att olaga rusdryckshantering i huvudstaden bedrivits i sådan
omfattning och under sådana förhållanden, att energiska åtgärder krävas från samhällets
sida för att motarbeta denna hantering. Kommittén har haft tillfälle att
hos härvarande polismyndighet genomgå ett stort antal akter rörande personer, som
sysslat med lönnbränning, denaturering och utspädning av sprit samt olovlig försäljning
av sådan. Studiet av dessa akter har givit kommittén en livlig förnimmelse
av att den olaga rusdryckshanteringen är en samhällslära, mot vilken intet
användbart medel bör lämnas oförsökt. Den olaga hanteringen har florerat särskilt
i vissa stadsdelar, där tillverkarna eller deras medhjälpare utbjödo sprit i gränder
och portgångar samt gärna höllo sig i närheten av ställen, där arbetare i större
antal funnos samlade. Både tillverkning och försäljning bedrevos under så olika
former och på så många ställen, att det för ordningsmakten var förenat med största
svårighet att komma dem på spåren och att anskaffa bevisning om den olagliga
hanteringen. Trots svårigheterna har det lyckats polismyndigheten att upptäcka
och få ett stort antal dömda för överträdande av rusdrycksförfattningarna; många
av dem hava befunnits falla under bestämmelserna i lagen om lösdrivares behandling
samt varnats för lösdriveri eller ådömts tvångsarbete. Huru störa skador dessa
samhällsvådliga individer åstadkommit låter sig svårligen angiva. Köparna till
deras vara, som betingat höga pris, hava säkerligen till stor del vant personer,
vilka samhället genom sina anordningar velat beröva tillgång till sprit. Fylleri,
förseelser och brott, nöd och elände av olika slag hava varit frukterna av deras
hantering.

Undan för undan hava straffbestämmelserna för överträdelserna av rusdrycksförfattningarna
gjorts strängare. Kontrollstyrelsen hade i sin ovannämnda skrivelse
föreslagit ännu strängare bestämmelser, bland annat att även olaga försäljning av
rusdrycker skulle, liksom olaga tillverkning, i vissa fall kunna beläggas med straffarbete.
Förslaget härom fick dock förfalla.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 249.

i)

Bakom kravet på att den, som utövar olaga rusdryckshantering, skulle kunna
behandlas såsom lösdrivare, ligger törhända ytterst den tanken, att det i lösdrivarlagen
stadgade tvångsarbetet innebär ett skärpt straff. Härpå syftar redan talet
om, att detta utgör ett starkt hot, som respekteras mer än det hot, vilket ligger i
fängelse eller straffarbete. I ett par yttranden från Kungl. Maj:ts belällningshavande
utsäges tydligt, att tvångsarbetet bör betraktas som ett straff, och i enlighet härmed
föreslås också, att tvångsarbete bör ådömas av domstol och träda i stället för
straff. Gentemot eu sådan uppfattning bör emellertid betonas, att lösdrivarlagen
är av preventiv natur samt avser att med användande av de särskilda åtgärder,
som i denna lag stadgas, skola omhändertagas personer, vilkas levnadssätt ur de i
lagen angivna hänseenden innebär en fara för samhället. Tvångsarbetet är ej heller
någon påföljd för en enstaka handling utan en åtgärd för att hindra eu person att
fortsätta med ett samhällsskadligt levnadssätt. Principen, att tvångsarbetet ej bör
sammanblandas med straff, har erhållit ett uttryck också i den förändrade anordning,
som trädde i tillämpning från och med år 1921, då tvångsarbetsanstalterna skildes från
fångvårdsförvaltningen och förlädes under särskilda, under socialdepartementet sorterande
styrelser. För att lösdrivarlagstiftningens preventiva natur ej skall bortskymmas,
är det av stor betydelse att undvika all sammanblandning mellan tvångsarbete
och straff.

Kontrollstyrelsens förslag har också sökt ställa sig på denna ståndpunkt, men
det har i allt fall i yttranden från Kungl. Majffs befallningshavande i ett par län
anmärkts, att man med detta förslag löpte fara att förvanska lösdrivarlagstiftningen.
Onekligen är också den uppgift, som förslaget föresatt sig, förenad med
betydande svårigheter. Redan det faktum, att tvångsarbetet innebär ett berövande
av friheten, har i mångas ögon varit tillräckligt för att undanskymma skillnaden
mellan straff och tvångsarbete, och det gäller därför att vara aktsam, då man i
lösdrivarlagstiftningen inför nya moment.

Kontrollstyrelsens förslag, som ansluter sig till 1 £ 2 mom. lösdrivarlagen,
uppställer som förutsättningar, att den för olaga rusdryckshantering enligt vissa
lagrum dömde »underlåter att efter förmåga ärligen försörja sig» samt att »av
hans hantering av eller befattning med rusdrycker uppstår våda för störande av
allmän säkerhet, ordning eller sedlighet». Här har sålunda uteslutits det i 1 g
2 mom. av lösdrivarlagen förefintliga uttrycket »utan att äga medel till sitt uppehälle»,
och orsaken härtill är uppenbarligen den, att de personer, som utöva dylik
hantering, ej sällan äro i besittning av penningmedel, som de förvärvat på hanteringen.
Då fordran på medellöshet ansetts utgöra ett ingående drag i lösdrivarlagstiftningen,
måste man ställa sig betänksam mot denna förändring, så länge nämnda uttryck
kvarstår i lösdrivarlagen. Emellertid bör tillika erinras, att uttrycket »utan att
äga medel till sitt uppehälle» i praxis tolkats så, att förefintligheten av medel, som
förvärvats på olovligt sätt, icke fredat en person från att bliva behandlad som lösdrivare
(se Holm, juridiskt arkiv 1909 sid. 325 m. fl.). Enligt vad kommittén
inhämtat, hava också flera lönnbrännare eller langare behandlats såsom lösdrivare,
ehuru de vid anhållandet innehaft penningar, stundom ej så obetydliga belopp, vilka
de förvärvat på sin olaga hantering. Skulle däremot en person, som befunnits syssla
med lönnbränning eller langning, vara i besittning av medel till sin försörjning,
vilka icke äro att härleda från denna hans hantering, lärer förefintligheten därav
böra freda honom från behandling såsom lösdrivare.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 satnl. 216 höft. (Nr 249.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Uteslutandet av kravet på medellöshet lär för övrigt med den ovan angivna
tolkningen knappast medföra, att lönnbrännarna eller langarna i större utsträckning
komma att behandlas såsom lösdrivare, enär härför fordras, att de underlåta att
efter förmåga söka ärligen försörja sig. I en del av de fall, som omförmälas i
kontrollstyrelsens utredning, gällde det personer, som utövade lovlig näring vid
sidan av sin olaga hantering. Därest icke denna näring blott var en skylt för den
olaga hanteringen, borde dessa personer icke behandlas som lösdrivare.

Vad beträffar förslaget att i stället för att tala om personens »levnadssätt»
fästa sig vid, att »av hans hantering av eller befattning med rusdrycker» uppstår
våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, avser sistnämnda formulering
tydligen att giva uttryck åt, att man här ej har att fästa sig vid lönnbrännarens
eller langarens personliga levnadssätt. Denna avvikelse från lösdrivarlagens
uttryck kan synas vara ägnad att rubba en principiell punkt i lösdrivarlagen.
nämligen fordran på ett under någon tidsperiod fortsatt samhällsvådligt
levnadssätt. Emellertid är avvikelsen mera skenbar, och kravet på förnyat dömande
för olaga rusdrycksliantering innefattar tydligen i sig, att personens sysslande med
sådan hantering har tagit sådana former, att ett samhällsvådligt levnadssätt kan
sägas föreligga.

Vad nu anförts synes giva vid handen, att skillnaden mellan lösdrivarlagens
bestämning av lösdrivaren och de förutsättningar i kontrollstyrelsens förslag, som
skulle föranleda till behandling såsom lösdrivare av vissa lönnbrännare och langare,
knappast är av den art, att flera sådana komma att behandlas som lösdrivare än
om gällande lösdrivarlag direkt tillämpas på dem. Kommittén styrkes i denna sin
uppfattning av den tillämpning av lösdrivarlagen, som faktiskt förekommit.

Därest emellertid förslaget skulle anses hava någon verklig effekt med hänsyn
till den olaga rusdryckshanteringens stävjande samt därför böra genomföras,
torde mot detsamma, förutom vad ovan erinrats, böra anmärkas följande.

Förslaget uppställer såsom förutsättning för behandlingen såsom lösdrivare,
att personen i fråga dömts till ansvar mot vissa lagrum i rusdrycksförfattningarna
eller att beslag av rusdrycker ägt rum hos honom. Fordran härpå synes vara överflödig,
då redan förutsättningen att våda uppstått av hanteringen måste innebära,
att olaga hantering föreligger. En sådan fordran kan också komma att verka inskränkande
på lösdrivarlagens användning, då därutav kan dragas den slutsatsen
att för alla fall, då lösdriveriet sammanhänger med olaga rusdrycksliantering, ett
dömande av domstol skall hava föregått.

Vidare bör framhållas, att den omständigheten, att beslag av rusdrycker ägt
rum hos en person, ej i samma grad som hans dömande till ansvar för lönnbränning
o. s. v. kan utgöra skäl för hans behandling som lösdrivare. Beslaget riktar
sig mot varan och det förefaller ej fullt överensstämmande med grunderna för förordningen
angående rusdryckers förverkande i vissa fäll m. m., att beslagtagandet
skall tjäna till utgångspunkt mot person. Konungens befallningshavande i Stockholms
län har i sitt i ärendet avgivna förslag också uteslutit detta fall.

Rörande ett stadgande, varigenom medgives, att de personer, varom här är
fråga, behandlas såsom lösdrivare, kunna olika anordningar tänkas. Ehuru det
naturligen icke är utan sina betänkligheter att vid sidan av den i lagen om lösdrivares
behandling givna bestämningen av begreppet lösdriveri uppställa andra,
synes det dock ej vara lämpligt att. då lösdrivarlagen för närvarande är föremål

K intal. Maj:t» proposition Nr V4U. 11

för en fullständig omarbetning, söka omredigera dess bestämmelser. Det saknas ej
heller exempel på, att lagen om lösdrivares behandling användes på andra typer av
lösdrivare än de där angivna. Sålunda stadgas i 92 § av lagen om fattigvården
att den, som gör sig förfallen till bettleri, må i vissa fall behandlas som lösdrivare,
på sätt i lagen angående lösdrivares behandling är stadgat, samt att till enahanda
behandling gör sig den förfallen, vilken tillåter barn under 16 år, som står under
hans vård, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning.
I 74 och 75 §§ fattigvårdslagen givas självständiga regler för ett förfarande, vilket
liksom det i lösdrivarlagen nämnda omfattar varning och tvångsarbete.

Den av kontrollstyrelsen föreslagna bestämmelsen har införts i styrelsens
utkast till förordning angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m. Då
i ovannämnda motion vid 1921.års riksdag väcktes förslag om bestämmelsens återupptagande
i det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda förslaget till förordning
angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. in., hemställdes tillika, att förordningens
rubrik ändrades till »förordning angående vissa åtgärder mot lönnbränning
in. m.» Det kan ifrågasättas, huruvida stadgande i ämnet lämpligen bör intagas i
nämnda förordning, då det berör flera andra författningar. Särskilt synes häremot
tala den omständigheten, att nyssberörda förordning blott har en temporär giltighet.
Den gäller till och med den 30 juni 1922, och spörsmålet om upptagande i lagstiftningen
av bestämmelsen om lönnbrännares m. fl. behandling såsom lösdrivare
skulle alltså bero på förnyandet av nämnda förordning vid 1922 års riksdag. Frågan
om lösdrivarlagens tillämpning på de personer, som det här gäller, kan emellertid
uppställas oberoende av bestämmelsen i samma förordning.»

Vid fjolårets behandling- av det förslag, som ligger till grund för
förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. in., förutsattes
av såväl kontrollstyrelsen som vederbörande departementschef
och riksdagen, att den till en början provisoriskt genomförda lagstiftningen
skulle, därest den visade sig lämplig, erhålla giltighet även för
framtiden. Av de inkomna utlåtandena framgår nu, att å ena sidan
lagstiftningen ansetts utgöra ett verksamt vapen i kampen mot den
samhällsskadliga hantering, den avsett att träffa, och att å andra sidan
det särskilda förfarande, som är det säregna för denna lagstiftning,
icke visat sig medföra några olägenheter av den art, som man ansett
sig möjligen kunna befara. Jag tvekar för den skull icke att förorda,
att åt lagstiftningen i fråga förlänas förlängd giltighet. Att därvid ånyo
stanna vid ett provisorium synes mig icke med hänsyn till vunna erfarenheter
erforderligt. I likhet med kontrollstyrelsen är jag därför av
den uppfattningen, att någon tidsbegränsning nu ej bör fastställas.

Emellertid uppställer sig frågan, huruvida omredigering av förordningen
bör äga rum i avseende å eu eller annan detalj.

Den av kontrollstyrelsen tillstyrkta ändringen, att den tid, inom
vilken enligt stadgande i 5 § tredje stycket av förordningen visst föreläggande
skall delgivas ägaren eller innehavaren av varan eller införas

Departementa chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

i vederbörlig tidning, utsträckes från fjorton till trettio dagar, finner
jag böra vidtagas. Då någon särskild övergångsbestämmelse icke föreslås,
kommer en blivande lagändring icke att utöva något inflytande på
beslag, verkställda under den gamla lagens giltighetstid, utan gäller för
dessa delgivningstiden av fjorton dagar.

Såsom kontrollstyrelsen omnämnt, har tvekan uppstått angående
tolkningen av stadgandet i 2 § tredje stycket, att, om rusdrycker eller
rusgivande ersättningsmedel därför, vilka uppenbarligen till riket olovligen
införts, påträffas hos någon, som insett eller bort inse, att de
olovligen införts, de skola jämte kärl och emballage, vari de förvaras,
tagas i beslag, ändå att åtal för olovlig varuinförsel eller delaktighet
däri ej äger rum. Å ena sidan synes man hava velat göra gällande,
att denna bestämmelse icke vore tillämplig i händelse förutsättningarna
för åtal enligt gällande tullstadga förelåge, medan man å andra sidan
synes hava ansett bestämmelsen tillämplig även i dylika fall. I kontrollstyrelsens
motivering till det ursprungliga förslaget i denna del uttalades,
att i berörda stycke regleras det fall, då insmugglade rusdrycker icke
kunna beslagtagas enligt tullstadgan, därför att varans ägare eller innehavare
varken själv olovligen infört desamma eller på något sätt medverkat
vid deras införande eller, sedan den olovliga införseln skett, med
vetskap därom varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, förbyta
eller föryttra. Vidare framhölls, att, som tullstadgan redan reglerat det
fall, då insmugglad varas ägare eller forsiare icke kunde ertappas, någon
bestämmelse härom icke erfordrades i förevarande förordning:. Denna
motivering, som av Kungl. Maj:t och riksdagen lämnats utan erinran,
synes mig giva vid handen, att stadgandet i fråga är avsett att vara
supplementärt i förhållande till tullstadgans straff- och beslagsbestämmelser.
Kan i ett givet fall åtal för olovlig varuinförsel eller delaktighet
däri anställas, bör därför dylikt åtal i första hand äga rum. Någon
konflikt mellan tull- och polismyndighet bör alltså icke kunna uppstå,
då åklagaren i tullmålet städse har företrädet, om han önskar åtala.
Å andra sidan måste stadgandet hava en så vidsträckt avfattning, att
det blir tillämpligt, även om någon myndighet, som har att tillämpa
detsamma, skulle anse, att åtal i det föreliggande fallet kunnat anställas.
En domstol bör med andra ord icke kunna upphäva ett av polismyndighet
verkställt beslag under åberopande av att tullmyndighet ägt åtala.
Likaså måste, om ett väckt åtal av någon anledning ej fullföljts eller
det blivit ogillat, därför att de subjektiva förutsättningarna för den
åtalades fällande ej varit för handen, stadgandet kunna tillämpas, så
snart varans så att säga objektiva olovlighet är konstaterad. Då stad -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 349.

13

gandets avfattning synes giva ett riktigt uttryck åt vad man sålunda
torde liava åsyftat, finner jag för min del tillräckliga skäl för en
omformulering icke förebragta.

Slutligen har jag även att taga ställning till frågan, huruvida i
förordningen borde införas en bestämmelse i anledning av det framställda
förslaget om tillämpning i vissa fall av lösdrivarlagen på personer,
tillhörande lönnbrännares och spritlangares kategori. Den av
sistlidet års riksdag i detta ämne begärda, av fattigvårdslagstiftningskommittén
verkställda utredningen har givit till resultat, bland annat,
dels att lösdrivarlagen redan nu i större utsträckning, än man vid förra
årets behandling av frågan synes hava förutsatt, kommer till användning,
dels ock att allvarliga principiella betänkligheter framställa sig mot en
utsträckning av nu gällande lösdrivarlagstiftning utöver vad som redan
skett i praxis. På de av kommittén angivna skäl — till vilka jag tillåter
mig hänvisa —.finner jag mig ej kunna tillstyrka, att i förevarande
förordning upptages någon bestämmelse av den art, som blivit ifrågasatt.
Det kan givetvis förutsättas, att fattigvårdslagstiftningskommittén
har sin uppmärksamhet riktad på berörda förhållanden vid sin behandling
av frågan om reformerad lösdrivarlagstiftning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning angående dels fortsatt
giltighet av förordningen den 22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers
förverkande i vissa fall m. m., dels ändrad lydelse av 5 § första stycket
av samma förordning och hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget,
vilket fogats såsom bilaga vid detta protokoll, måtte för det
ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag av protokollet
inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:
Georg Z. Topelius.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Bilaga.

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni 1921
(nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. in.

Härigenom förordnas, att förordningen den 22 juni 1921 angående
rusdryckers förverkande i vissa fall m. m., vilken gäller till och med den
30 juni 1922, skall äga fortsatt tillämpning efter nämnda dag, dock att
5 § tredje stycket i förordningen från och med den 1 juli 1922 skall
hava följande ändrade lydelse:

5 §•

Har föreläggande, varom ovan sägs, icke delgivits varans ägare
eller innehavare eller enligt andra stycket införts i vederbörlig tidning
inom trettio dagar efter det att beslutet om beslag fattats eller, där
vara tagits i förvar enligt 4 §, efter dén åtgärd, gånge beslaget åter.

Kung!. Maj.ts proposition Nr V4U.

15

b tära g av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den
10 april 1922.

Närvarande:

J ustitierådet BergLöF,
Regeringsrådet Ernberg,
Jnstitieråden MOLIN,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 17 februari
1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av t. f. byråchefen för lagärenden i finansdepartementet
Carl W. U. Ivuylenstierna.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Justitierådet Berguf, regeringsrådet Ernberg och justitierådet Appelberg
:

Då gällande provisoriska förordning i ämnet endast kort tid varit
i ^ tillämpning och någon mera avsevärd erfarenhet av dess verkningar
således icke kunnat vinnas, synes det mindre lämpligt att redan nu låta
densamma erhålla permanent karaktär.

Inför ett förslag om permanent lagstiftning på ifrågavarande område
göra sig givetvis de mot det tidigare förslaget riktade anmärkningarna
med ökad styrka gällande.

Härvid framträder då i första rummet spörsmålet om förslagets
tullständigande med stadganden om rätten att för efterforskande av rus -

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

drycker anställa husrannsakan. Man må visserligen kunna hoppas, att
författningen även i fortsättningen skall handhavas med den varsamhet
och grannlagenhet, som är ägnad att avlägsna vådan därav att sådana
stadganden alltjämt saknas. Men på detta viktiga område synes det
synnerligen betänkligt att lita allenast till en sådan förhoppning.

Vidare torde man gent emot ett förslag om permanent lagstiftning
näppeligen kunna underlåta att ånyo framhålla de betänkligheter, som
vid det tidigare förslagets granskning av lagrådets samtliga ledamöter
uttalades mot införandet särskilt av de i andra stycket av 2 § upptagna
bestämmelserna.

Därjämte böra nu beaktas en del oegentligheter, vilka vid den
tidigare granskningen visserligen ej undgått uppmärksamheten men
från vilka man trott sig kunna bortse, då det gällde en lagstiftning med
endast begränsad varaktighet. Dessa betänkligheter hänföra sig till lagstiftningens
förhållande till stadganden på andra närliggande områden
och hava delvis redan bekräftats av hittills vunnen erfarenhet.

Det sistnämnda är fallet med bestämmelsernas förhållande till gällande
tullförfattningar. Härutinnan hava visat sig kunna uppstå kompetenskonflikter,
vilkas undanröjande genom en fullt klar avgränsning
bör fordras av en definitiv lagstiftning på området,

Synnerligen önskvärt synes ock vara, att bestämmelser meddelas,
varigenom möjliggöres, att ett förfarande, som påbörjats enligt de allmänna
rusdrycks- eller tullförfattningarna, kan övergå till förfarande
enligt förevarande förordning eller tvärtom. Oegentligt eller alltför omständligt
synes nämligen vara att, när åtal enligt någon av nämnda författningar
väckts och den tilltalade på grund därav ställts inför domstol
— åtalet må hava anställts innan beslut om beslag enligt förevarande
förordning fattats eller senare — icke dess mindre för fastställande av
beslaget kräva, att de där i formellt hänseende stadgade förutsättningarna
varda i alla delar iakttagna.

Slutligen lär det näppeligen kunna försvaras att i en permanent
lagstiftning bibehålla bestämmelserna i 1 §, vilka uppenbarligen rätteligen
höra hemma i 18 kap. strafflagen.

Med hänsyn till det anförda hemställes, att gällande förordning
med däri föreslagen jämkning bibehålies såsom provisorisk för en tid
av exempelvis två år samt att, sedan under denna tid ytterligare erfarenhet
om förordningens verkningar erhållits, tages i övervägande,
huruvida och i vilken form den ifrågavarande lagstiftningen bör göras
definitiv.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 249.

17

Justitierådet Molin:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag den tid, varunder
ifrågavarande lagstiftning gällt, hava varit allt för kort för att
man ännu skulle kunna bilda sig ett så pålitligt omdöme om dess verkningar,
som erfordras för bedömande av frågan, om lagstiftningen bör
göras permanent. Aven jag tillstyrker därför, att förordningen med
den i 5 § föreslagna jämkningen erhåller förlängd giltighet på viss tid,
som lämpligen icke torde böra sättas under två år. En särskild anledning
att icke göra denna tid allt för kort har jag funnit däri, att det
förefaller att kunna ifrågasättas, om det nya förfarande, som man försöksvis
infört i vår lagstiftning och som jag för min del vid ärendets
behandling i lagrådet förra året av principiella skäl ansett mig icke
kunna tillstyrka, är av den praktiska användbarhet, som man föreställt
sig. Om man bortser från stadgandet i förordningens 1 §, vill det
nämligen synas som om dess bestämmelser i övrigt vunnit mycket
ringa tillämpning. Utredningen lämnar ju visserligen upplysning i
sådant avseende endast beträffande de första fem månaderna av författningens
giltighetstid. Beträffande denna tid framgår emellertid av länsstyrelsernas
i ärendet avgivna yttranden följande. Beslag enligt 2 § bär
ägt rum i 42 fall i Stockholm, 3 fall på Gottland samt ett fall i Torsby
landsfiskalsdistrikt i Värmland, och i Göteborg hava sammanlagt 9 liter
beslagtagits. Dessa , äro de enda bestämda uppgifter, som föreligga angående
tillämpning av beslagsförfarandet. I övrigt förekomma i de
avgivna yttrandena följande uttalanden i fråga om den omfattning, vari
beslagsförfarande ägt rum. Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att
det »förekommit, att beslag ägt rum av rusdrycker, som misstänkts och
sedermera även befunnits vara olovligen införda». Länsstyrelsen i Uppsala
län anför, att bestämmelserna i förordningen (1 § sålunda inbegripen)
kommit till tillämpning i ett ringa fåtal fall. Länsstyrelsen i
Östergötlands län uttalar, att förordningen har tillämpats i ganska ringa
utsträckning; och i 13 utav 29 yttranden, som avgivits av magistrater
och landsfiskaler i sagda län, meddelas att intet beslag ägt rum —
bland dessa äro städerna Norrköping, Linköping, Vadstena och Söderköping.
I Göteborgs och Bohus län har, förutom i ovan angivna fall
och i fråga om 34 i Göteborg enligt 1 § beslagtagna liter, förordningen
(1 § sålunda inbegripen) tillämpats »i några få fall, varje gång beträffande
en spritkvantitet understigande en liter». I Värmlands län har,
enligt länsstyrelsens utlåtande, förordningen icke tillämpats i större omfattning.
Den tillämpning, som där ägt rum, torde frånsett ovannämnda
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt, 216 käft. (Nr 219.) 3

18

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 249.

Fall i Torsby distrikt hava avsett 1 §, ty av 25 bifogade yttranden är
det endast två, som icke uttryckligen innehålla, att beslag enligt 2 §
icke ägt rum. I Västmanlands län har förordningen kommit till föga
användning. I Västernorrlands län har den icke tillämpats i större utsträckning.
Det bör observeras, att dessa uttalanden inbegripa jämväl
1 §. Länsstyrelsen i Stockholms län gör icke själv något uttalande i
förevarande fråga. Men av bilagda 33 yttranden av magistrater, stadsstyrelser,
landsfiskaler och poliskommissarie!’ är det, såvitt jag kunnat
finna, endast sex eller sju, som antjMa att författningen i förevarande
del kommit att tillämpas; bestämd uppgift därom att så varit fallet
förekommer dock icke. Icke heller länsstyrelserna i Södermanlands och
Jönköpings län yttra sig i frågan, men i 7 av 20 yttranden från det
förra länet och i 6 av 13 yttranden från det senare länet meddelas, att
tillämpning icke ägt rum. I Kronobergs, Kalmar och Västerbottens län
ävensom Gottlands län med ovannämnda 3 undantag har beslag icke
skett. Beträffande återstående tio län föreligga icke andra upplysningar
i förevarande avseende än att beslagsförfarande icke ägt rum i Örebro
och Karlskrona.

Nu förhåller det sig visserligen så, som föredragande departementschefen
erinrat, att ett mycket stort antal av de inkomna utlåtandena
giva tydligt vid handen, att den ifrågavarande lagstiftningen ansetts
utgöra ett verksamt vapen i kampen mot den samhälIsskadliga hantering,
den avsett att träffa. Men dylika uttalanden förlora, såvitt jag
kan förstå, i betydelse i samma mån erfarenheten visar, att detta vapen
icke kommer till användning. Enligt min tanke föreligger därför
anledning att med uppmärksamhet följa utvecklingen och tillse, att icke
med lagstiftningen definitivt införlivas ett procedere, som icke blott är
avvikande från vanligt rättsligt förfarande utan dessutom saknar större
praktiskt värde. Av intresse bör det ock vara att närmare undersöka
beskaffenheten av de fall, där beslagsförfarande ägt rum. Skulle exempelvis
de 42 fallen i Stockholm vara likartade med dem i Göteborg, där
varje beslag tydligen blott gällt en obetydlig kvantitet, torde nyttan härav
i kampen mot den olaga hanteringen icke böra skattas allt för högt.
Och det är å andra sidan just i dylika fall, som ifrågavarande polisförfarande
lätt kan få det sken av godtycklighet, som jag antytt i mitt
förra året inom lagrådet avgivna yttrande i ärendet.

Jag instämmer vidare med lagrådets övriga ledamöter såväl i de
uttalade betänkligheterna mot stadgandet i 2 § under 2) som ock däri
att, därest förevarande lagstiftning skall erhålla permanent giltighet, författningen
bör underkastas ytterligare granskning för bortarbetande av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2éi). 19

vissa olägenheter ocli oegentligheter, som man kan finna sig i beträffande
en provisorisk lagstiftning inen bör söka undvika om densamma
göres definitiv. Jag förutsätter därvid, att eu sådan fullständigare omläggning,
som-jag förordat i mitt tidigare yttrande i ämnet, icke vinner
beaktande, ehuru jag för min del fortfarande anser eu lagstiftning i
den riktning jag där antydde vara den enda riktiga, i händelse innehavet
av vissa slags varor skall kriminaliseras. Jag utgår således från
att i motsats härtill ett beslagsförfarande av den beskaffenhet ifrågavarande
författning innehåller fortfarande anses böra bibehållas. Men
även om så sker, synes det icke vara nödvändigt att göra den i 5 och
6 §§ beskrivna proceduren obligatorisk. Man synes kunna vinna en
avsevärd fördel, om man medger, att denna procedur kan ersättas med
omedelbart anställt åtal. Jag antydde i mitt förberörda yttrande såsom
en fördel med en lagstiftning av förevarande art — om den i princip
godkännes — att i händelse beslag sker i samband med åtal, beslaget
skulle av domstolen kunna fastställas, emedan någon av de i 2 § angivna
förutsättningarna förelåge, ehuru den tilltalade icke kunde fällas
till straff enligt annan författning. Men härför förutsattes enligt förordningen,
att föreskrifterna i 5 § iakttagits. Detta är väl egentligen
överflödigt. Ifrågasättas kan ock, huruvida icke nu antydda synpunkt
jämväl bör medföra ändring i bestämmelsen i 3 § därom att beslag
skall beslutas i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av
poliskammare om sådan finnes. Om nämligen åklagaren beslagtager
gods på grund av bestämmelse i t. ex. brännvinstillverkningsförordningen
samt anhängiggör åtal enligt denna förordning, bör väl knappast
den omständigheten att beslaget icke beslutats av överståthållarämbetet
eller poliskammare utgöra hinder för åklagaren att såsom ett alternativt
yrkande i målet, för den händelse åtalet icke bifalles, framställa
påstående om att godset skall förklaras förbrutet enligt 2 § i förevarande
författning.

Beträffande det fall, som avses i 2 § tredje stycket, må erinras
följande. Om beslag göres av tullmyndighet och åtal för olovlig varuiuförsel
eller delaktighet däri anställes, synes av åklagaren i det målet
(tullfiskalen) böra kunna framställas alternativt yrkande om beslagets
fastställande enligt förevarande författning. Om beslag enligt denna
författning göres och blir beståndande enligt 5 § eller fastställes av
domstol enligt 6 §, bör givetvis härav icke uteslutas, att åtal anställes
enligt tullförfattningarna. Men i så fall ställer det sig tveksamt, huruvida
belopp, som inflyter vid föryttring av förbruten vara, skall fördelas
enligt 7 § i förordningen eller enligt tullstadgan. Och om åtalet anställes

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

innan det ännu blivit avgjort om beslaget skall stå fast, är det knappast
lämpligt att båda förfarandena, eventuellt vid olika domstolar, skola fortgå
samtidigt. Men det är icke heller lämpligt, såsom departementschefen
närmast synes hava tänkt sig, att på grund av tullåklagarens företräde
förfarandet enligt beslagsförordningen får förfalla. Det borde väl snarare
vara en skyldighet för tullåklagaren att i tullmålet såsom ett yrkande
i andra hand fullfölja beslagsproceduren. — Den bristande överensstämmelsen
mellan förevarande stadgande och föreskriften i § 129 mom. 4
tullstadgan är måhända mera av formell art än av reell betydelse.

Att bestämmelserna i 1 § hava sin rätta plats i 18 kap. 15 §
strafflagen, har jag redan i mitt förra yttrande antytt.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 249.

21

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 21 april 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson lagrådets
genom utdrag av protokollet över finansärenden den 17 februari 1922
inhämtade utlåtande över upprättat förslag till förordning angående fortsatt
tillämpning av förordningen den 22 juni 1921 (nr 364) angående
rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Departementschefen anför härvid:

Lagrådets samtliga ledamöter hava funnit den tid, ifrågavarande
lagstiftning gällt, alltför kort för att någon mera avsevärd erfarenhet
av dess verkningar skulle kunnat vinnas, varför det syntes mindre lämpligt
att redan nu låta förordningen erhålla permanent karaktär. Av
lagrådets ledamöter hava även framställts vissa anmärkningar angående
förordningens avfattning, vilka borde föranleda omarbetning av förordningen,
därest denna skulle göras permanent. Utav tre ledamöter i
lagrådet har hemställts, att gällande förordning med däri föreslagen
jämkning bibehölles såsom provisorisk för en tid av exempelvis två år,
samt att, sedan under denna tid ytterligare erfarenhet om förordningens
verkningar erhållits, det toges i övervägande, huruvida och i vilken form
den ifrågavarande lagstiftningen borde göras definitiv. Med en särskild
motivering har slutligen en ledamot av lagrådet tillstyrkt, att förord.
ningen med den föreslagna jämkningen erhölle förlängd giltighet på
viss tid, som lämpligen icke borde sättas under två år.

Med hänsyn till de anmärkningar av företrädesvis lagteknisk natur,
som av lagrådets olika ledamöter framställts mot ett definitivt faststälBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 216 höft. (Nr 249.) 4

Departe mentschefen.

22

Kungl. Maj:ts, proposition Nr 249.

lande av förordningen om rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.,
anser jag mig böra förorda det av dem tillstyrkta förslaget, att åt förordningen
med den ifrågasatta jämkningen förlänas förlängd giltighet
tills vidare för en tid av två år.

En omformulering av förslaget i dylikt syfte har verkställts inom
finansdepartementet.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det omarbetade
förslaget och hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla och förordnar, att proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

, Ur protokollet:

Boleri Borgström.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.