Kungi. Maj:ts proposition nr 244.

1

Nr 244,

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag; given Stockholms slott den
31 mars 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Anders Örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Örne anför:

Genom resolution den 12 augusti 1903 beviljade Kungl. Maj:t koncession
å järnväg av 1,435 meters spårvidd från Gävle över Söderhamn,
Hudiksvall och Sundsvall till Härnösand (den s. k. Ostkustbanan). Efter
det nämnda koncession sedermera övergått till Ostkustbanans aktiebolag,
beviljades bolaget vid 1913 års riksdag under vissa villkor ett låneunderstöd
av 3,000,000 kronor för banföretagets utförande. Nämnda villkor
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 212 käft. (A r 244.) 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Historik.

1913 års
riksdag.

1915 års
riksdag.

hava sedermera i vissa avseenden ändrats, först vid 1915 års riksdag
och därefter vid 1920 års riksdag.

Med anledning av en utav sistnämnda riksdag ifrågasatt utredning
angående den allmänna planen för Ostkustbanan och särskilt sättet för
statens medverkan till denna plans genomförande tillsatte Kungl. Maj:t
för ändamålet en kommitté, Ostkustbanekommittén. Denna kommitté
har den 3 februari 1922 avgivit sitt betänkande.

Över detta betänkande hava infordrade yttranden sedermera avgivits
av järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret,
statskontoret samt statens arbetslöshetskommission.

Innan jag närmare redogör för kommittéförslaget, ber jag i korthet
få erinra om den tidigare behandlingen av Ostkustbanans lånefråga.

Med anledning av en utav Ostkustbanans aktiebolag gjord ansökning
om statslån för utförande av ifrågavarande järnvägsanläggning föreslog
Kungl. Maj:t i en till 1913 års riksdag avlåten proposition, nr 114,
riksdagen att under vissa närmare angivna villkor bevilja bolaget ett
låneunderstöd av 3,000,000 kronor. Denna Kungl. Maj:ts framställning
blev också av riksdagen bifallen (skrivelse nr 127).

Såsom villkor för åtnjutande av ifrågavarande lån stadgades vid
1913 års riksdag bland annat, att bolaget skulle vara skyldigt hos Kungl.
Maj:t styrka, att det genom aktieteckning eller upplåning, som av Kungl.
Maj:t godkändes, förfogade över ett kapital, som jämte statslånet vore
fullt tillräckligt till utförande av järnvägsanläggningen, vilken vid denna
tid beräknades kosta 26,000,000 kronor. Av sistnämnda belopp beräknades
bolaget som eget kapital kunna anskaffa 10,000,000 kronor och som banklån
erhålla 13,000,000 kronor.

I en till 1915 års riksdag avlåten proposition (nr 58) framlade
Kungl. Maj:t förslag om vissa ändringar i de för ifrågavarande lån stadgade
villkoren. Banbyggnaden hade för det dåvarande icke kunnat påbörjas,
huvudsakligen av den anledningen, att banbolaget på grund av det
ekonomiska läget icke kunnat anskaffa det belopp, som tidigare beräknats
skola erhållas som banklån. Kungl. Maj:ts förslag avsåg att öppna möjlighet
att inom den närmaste tiden igångsätta banbyggnaden för att till
motverkande av den då efter världskrigets utbrott inom vissa arbetsgrenar
hotande arbetslösheten nya arbetstillfällen skulle beredas; och skulle
enligt samma förslag bolaget, för att kunna erhålla statslånet, vara skyldigt
styrka, att det förfogade över ett aktiekapital av minst 10,000,000
kronor, medan fordran på fullt tillräckligt byggnadskapital skulle eftergivas.
Vissa ändringar ifrågasattes jämväl i avseende å förutsättningarna
för statslånets utbetalande. Dessa nya bestämmelser gingo huvudsakligen
ut på att tillförsäkra staten, att bandelen Sundsvall—Härnösand

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. 3

under alla förhållanden skulle komma att färdigställas med bolagets
medel och statslånet.

Riksdagen, som med hänsyn till arbetsmarknadens läge och särskilt
arbetslösheten inom olika grenar av byggnadsverksamheten fann starka
skäl tala för ostkustbanebyggets igångsättande snarast möjligt, ansåg sig
emellertid icke kunna, antaga Kungl. Majtts förslag oförändrat. Enligt
riksdagens mening borde bolaget visserligen beredas tillfälle att påbörja
järnvägsanläggningen redan innan den upplåning av enskilda, som erfordrades
för byggnadskapitalets uppbringande till fullt belopp, blivit säkerställd,
men däremot höll riksdagen före, att statslånet ej borde utbetalas,
förr än avtal träffats med vederbörande enskilda långivare om nämnda
kredit. Endast genom uppställande av ett dylikt villkor syntes största
möjliga garanti kunna vinnas, att staten icke skulle komma i det läge,
att den själv måste fullborda banbyggnaden, därest den ej kunde av
bolaget färdigställas. Riksdagen, som med hänsyn till det sålunda ifrågasatta
villkoret icke fann särskilda bestämmelser till tryggande av färdigställandet
av bandelen Sundsvall—Härnösand medelst bolagets egna tillgångar
och statslånet oeftergivligen nödvändiga, betonade emellertid lämpligheten
av att arbetena å övriga delar av anläggningen allenast bedreves
i viss mindre omfattning, till dess avtal om den erforderliga enskilda
krediten träffats.

Genom särskild resolution den 4 februari 1916 fastställde Kungl. Fastställelse
Maj:t, med upphävande av tidigare fastställd plan för ifrågavarande jäZvägsånjärnvägsanläggning,
ny plan för densamma i huvudsaklig överensstäm- läggningen
melse med ett utav verkställande direktören för Ostkustbanans aktiebolag, m'' m''
numera majoren i väg- och vattenbyggnadskåren K. A. Lagergren i
februari 1915 upprättat förslag, dock med undantag för viss angiven
bansträckning vid Sundsvall. Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t som villkor
för förenämnda statslån, bland annat, att arbetet å järnvägsanläggningen
skulle påbörjas i mars månad 1916 samt därefter så bedrivas,
att järnvägen i sin helhet kunde upplåtas för allmän trafik senast den
1 oktober 1923, samt att — intill dess Ostkustbanans aktiebolag styrkt,
att bolaget uppgjort avtal om enskild kredit till det belopp, som jämte
bolagets egna tillgångar och beviljat statslån vore fullt tillräckligt för
järnvägsanläggningens slutförande i enlighet med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
slutligen granskad arbetsplan och av Kungl. Maj:t godkända
kostnadsberäkningar — å bandelen söder om Sundsvall finge, förutom
förarbeten och anordningar, som vore erforderliga för att möjliggöra
igångsättande och bedrivande av arbetena å järnvägsanläggningen enligt
fastställd arbetsplan, bedrivas endast vissa terrasserings- och grundläggningsarbeten
m. m. samt sådana arbeten i övrigt, till vilkas utförande

4

Kungl. Majits proposition nr 244.

1920 års
riksdag.

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter framställning från bolaget i varje
särskilt fall lämnade tillstånd.

Genom särskilda kungl. resolutioner hava sedermera mindre jämkningar
i den fastställda planen ägt rum.

Vidare har Kungl. Maj:t genom resolution den 19 juni 1919 under
vissa villkor fastställt sträckningen av ovannämnda handel invid Sundsvall,
dock med undantag för läget av en station därstädes.

Bolaget, som icke kunnat fullgöra det för statslånets lyftande stadgade
villkor, att avtal om kredit dessförinnan skulle träffas med vederbörande
enskilda långivare, ingick på hösten 1919 till Kungl. Maj:t med
framställning om ett statslån — inbegripet förut beviljade 3,000,000 kronor
— av 10,000,00,0 kronor, avsett för färdigställandet av hela banan
från Gävle till Härnösand. Den i ämnet till 1920 års riksdag avlåtna
propositionen (nr 426) gick ut på att ett statslån av sammanlagt 6,000,000
kronor, häri inräknat tidigare beviljat belopp av 3,000,000 kronor, skulle
beviljas bolaget för färdigställandet av den nordligaste delen av banan
eller sträckan Sundsvall—Härnösand. I propositionen hade kostnaderna
för färdigställande av banan i dess helhet beräknats till 56,000,000 kronor.

I anledning av förevarande proposition framkommo inom riksdagen
motionsvis vissa andra förslag, varav bland annat två likalydande motioner,
väckta den ena inom riksdagens första kammare (nr 311) av herr
S. H. Kvarnzelius m. fl. och den andra inom andra kammaren (nr 456)
av herr A. Lindman m. fl., däri hemställdes, att riksdagen måtte för
byggande av bandelarna Härnösand—Sundsvall, Sundsvall—Hudiksvall
och Hudiksvall—Söderhamn av Ostkustbanan bevilja Ostkustbanans aktiebolag
tre särskilda lån å respektive 6,000,000 kronor, 5,000,000 kronor
och 4,000,000 kronor på vissa av motionärerna närmare angivna villkor.

I enlighet med vad statsutskottet i sitt utlåtande, nr 216, hemställt,
fann emellertid riksdagen vid prövningen av de olika framkomna
förslagen, att frågan tarvade närmare utredning såväl beträffande hela
den allmänna planen för järnvägsanläggningen som ock särskilt i fråga
om sättet för statens medverkande till denna plans genomförande.

I sin skrivelse i ämnet den 18 juni 1920 (nr 401) yttrade riksdagen:

»Det förhållandet, att riksdagen tidigare beviljat Ostknstbanans aktiebolag
statslån på i vissa avseenden särskilt gynnsamma villkor, innebär givetvis ett
erkännande från riksdagens sida av behovet av ifrågavarande järnvägsanläggning.
De stora uppoffringar, till vilka ortsbefolkningen förbundit sig genom den gjorda
aktieteckningen i bolaget, ger ock ett oförtydbart bevis på det livliga intresse,
med vilket banan omfattas i de trakter, den är avsedd att tjäna. Det har ock
för riksdagen framstått såsom tydligt, att Ostkustbanan är i hög grad förtjänt
av statens medverkan för företagets förverkligande. Ehuruväl riksdagen hyser

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. *>

denna uppfattning, har det för riksdagen icke varit möjligt att nu besluta en
ökning av det bolaget tidigare beviljade låneunderstödet.

Under de nuvarande statsfinansiella förhållandena måste nämligen enligt
riksdagens uppfattning före ett definitivt beslut i Irågan konsekvenserna av detsamma
kunna uättre överskådas än vad fallet är enligt såväl Kungl. Maj.ts förslag
som motionerna. Även från bolagets sida synes med fog kunna begäras, att riksdagens
beslut lämnar större klarhet i avseende å den ställning, staten i fortsättningen kan
komma att intaga till frågan, än propositionen innebär. En närmare utredning bör
fördenskull enligt riksdagens mening ske före ett avgörande beslut i ämnet.

I första band synes härvid böra utarbetas en plan för genomförandet av
anläggningen, avseende bland annat den hastighet, med vilken banbygget allmänt
sett bör bedrivas, och den ordning, i vilken järnvägsbyggnaden i fortsättningen
kan böra fullföljas. Utarbetandet av denna plan bör givetvis ske under beaktamde
av, att byggnadskostnaderna bliva så låga som möjligt och att företaget skali
lämna bästa möjliga avkastning. Ett viktigt led i utredningen bör vidare vara
ett preciserande av det ekonomiska förhållandet mellan staten och bolaget under
de olika utvecklingsskedena av företaget. Yad särskilt beträffar förutsättningarna
för utförandet av bandelen Sundsvall—Härnösand, vilken jämväl riksdagen anser
vara den, som i första hand bör förverkligas, torde, utom den av departementschefen
i statsrådsprotokollet angivna lösningen, böra tagas under övervägande,
huruvida och på vilka villkor staten lämpligen skulle kunna till en början övertaga
trafiken å denna handel och bolaget genom arrendeavgift erhålla gottgörelse
för räntekostnaderna för det i bandelen nedlagda lånekapitalet. Genom en sådan
lösning av frågan torde, enligt riksdagens förmenande, jämväl de intressen i företaget,
vilka icke äro särskilt knutna till banans nordliga delar, få anses bliva
tillgodosedda på sådant sätt, att dessa intressens representanter icke med skal
kunna motsätta sig, att arbetena tills vidare inriktas på nämnda bandeh blutligen
bör närmare utredning ske i fråga om villkoren för en eventuell statsmiösen
av Ostkustbanan liksom ock av Uppsala—Gävle järnväg.

Enligt erhållen upplysning disponerar emellertid Ostkustbanans aktiebolag
för närvarande icke medel för fortsättande ens i mindre omfattning av de pågående
arbetena. Ett fullständigt avbrytande av dessa arbeten under exempelvis
ett år skulle dock enligt uppgift av bolaget medföra — förutom avskedande av
befäls- och arbetarpersonal — dels en avsevärd direkt förlust, dels ock ökade
ränteförluster å det redan nedlagda kapitalet jämte andra olägenheter. Med hänsyn
härtill och då dessa förluster skulle öka byggnadskostnaderna och darmed
även anspråken på understöd från statens sida, synes en utväg höra sökas, som
möjliggör arbetenas fortsatta bedrivande å bandelen Sundsvall Härnösand utan
att staten därför definitivt binder sig beträffande blivande statsunderstöd för
byggande av banans södra delar.»

Eu dylik utväg syntes, yttrade riksdagen vidare, kunna vinnas,
därest bolaget nu berättigades att lyfta det bolaget redan beviljade statslånet
å 3,000,000 kronor på i huvudsak de villkor, som föreslagits i statsrådsprotokollet
till förevarande proposition, dock med vissa av riksdagen
närmare angivna ändringar.

Under uttalande tillika, att riksdagen förutsatte, att merberörda
utredning med det snaraste igångsattes och slutfördes så fort sig göra

6

Ostkustbane

kommittén.

Byggnads ekonomisk utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

läte, anmälde riksdagen i anslutning till vad sålunda anförts, att riksdagen,
i anledning av förevarande proposition och de i ämnet väckta
motionerna, medgivit, att det Ostkustbanans aktiebolag år 1913 beviljade
statslån å 3,000,000 kronor finge till bolaget utbetalas på sålunda angivna
villkor, samt för ändamålet under utgifter för kapitalökning och titel
»låneunderstöd» å riksstaten för år 1921 anvisat ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor, att utgå av lånemedel.

Sedan Kungl. Maj:t därefter den 15 oktober 1920 förklarat bolaget
berättigat att lyfta ifrågavarande statslån å 3,000,000 kronor å vissa
tillika fastställda villkor, har bolaget sedermera i överensstämmelse med
dessa villkor successivt uppburit tillhopa 1,146,000 kronor av lånebeloppet.

Jag övergår härefter att lämna en redogörelse för de huvudsakliga
resultaten av den av Ostkustbanékommittén verkställda utredningen
ävensom det av kommittén i ämnet gjorda förslaget.

Såsom en huvuddel i den allmänna plan för utförandet av Ostkustbanan,
vilken det tillkommit kommittén att utarbeta, har ingått en teknisk,
tillika byggnadsekonomisk utredning. Denna har omfattat uppgörandet
av nya kostnadsberäkningar med massberälmingar för hela banan
samt härpå grundade alternativa kostnadsförslag jämte finansplaner.
Genom anlitade experter har kommittén vidare ansett sig böra undersöka
möjligheterna för en elektrifiering av banan, varvid emellertid befunnits,
att någon dylik elektrifiering åtminstone till en början icke borde
ifrågakomma, även om vissa naturliga förutsättningar förelåge härför.

Med utgångspunkt från de planer, som tidigare upprättats och enligt
vilka arbetet å banan hittills bedrivits, har vid ifrågavarande byggnadsekonomiska
utredning i första hand uppgjorts kostnadsförslag jämte
finansplan för ett genomförande av hela den koncessionerade sträckan
från Gävle till Härnösand, utförd i ett sammanhang (Alt. 1 a). Därjämte
hava emellertid undersökts de ekonomiska konsekvenserna av arbetenas
utförande etappvis norrifrån med avbrottspunkter vid Sundsvall och
Ljusne, eller alltså i tre med avseende å utförandet från varandra skilda
sektioner Härnösand—Sundsvall, Sundsvall—Ljusne och Ljusne—Gävle
(Alt. 1 b).

Med hänsyn till tidigare gjorda uttalanden om önskvärdheten av
att för undvikande av trafikavledning från statens järnvägar eventuellt
begränsa utbyggandet av banan till en huvudsträcka, Söderhamn—Härnösand,
har jämväl utredningen ansetts böra omfatta ett dylikt alternativ,
därvid dock den redan så gott som säkerställda bandelen Ljusne—Stugsund
medtagits (Alt. 2). Slutligen hava undersökts de ekonomiska förutsättningarna
för ett utförande av allenast bandelen Sundsvall—Härnö -

Kung!. Maj:ts proposition nr 244. 7

Kostnadsammandrag (beräknat enligt fallande priser).

Alt. 1.

Alt. 2.

Alt. 3.

Gävle—Härnösand

Ljusna—
Härnö-

b)

banan
bygges
bitvis
med tids-avbrott.

a)

banan
bygges i
ett sam-manhang.

sand

(utan eget
spår

Stugsund

—Söder-

hamn).

Sundsvall
—Härnö-sand.

Iggesund

—Hu-

diksvall.

Ljusne—
Stug-sund.

Bandelen från Sundsvall t. o. m. Härnösand

10,120,000

10,350,000

10,140,000

10,760,000

_

_

Bandelen från Hudiksvall till Sundsvall .

10,860,000

11,010,000

10,910,000

—

—

—

Bandelen från Iggesnnd till Hudiksvall .

1,360,000

1,370,000

1,360,000

—

1,450,000

—

Bandelen från Söderhamn till Iggesnnd .

4,920,000

5,050,000

4,980,000

—

—

—

Bandelen fr. o. m. Ljusne norra till Stug-sund................

2,210,000

2,210,000

2,210,000

_

_

2,310,000

Bandelen fr. o. m. Gävle till Ljusne norra

8,830,000

9,120,000

—

—

'' —

—

Hudiksvalls station, Alt. I.......

510,000

530,000

510,000

—

—

—

Hudiksvalls station enl. Ostkustbanekom-mitténs ritning av den 20 okt. 1921, Alt. II

_

_

_

_

160,000

_

Söderhamns och Stugsunds stationer, Alt. I

1,430,000

1,460,000

—

—

—

—

Söderhamns och Stugsunds stationer, Alt.III

—

—

1,780,000

—

—

—

Stugsunds station enligt järnvägsstyrel-sens rita. litt. D 3054 ........

_

_

_

_

_

200,000

Rullande materiel...........

4,800,000

4,800,000

4,800,000

1,600,000

—

—

Reparationsverkstäder1.........

»)

>) 370,000

720,000

370,000

—

—

Summa kronor

45,040,000

46,270,000

37,410,000

12,730,000

1,610,000

2,510,000

j Räntor å banklån...........

1,960,000

4,200,000

840,000

—

—

—

[ Extra administrationskostnader.....

—

300,000

—

—

—

—

Summa summarum kronor

47,000,000

50,770,000

38,250,000

12,730,000

1,610,000

2,510,000

*) För alt. 1 a och 1 b ingå kostnaderna
för reparationsverkstäder i kostnadssummoma
för linjen Gävle—Ljusne, varjämte för alt. 1 b
upptagits 370,000 kronor för provisoriska
verkstäder i Härnösand.

Enär fördelningen mellan statens järnvägar
o. Ostkustbanan av kostnaderna för anslutningen
i Sundsvall är beroende av Kungl. Maj:ts
prövning, har kostnad för Ostkustbanan för
denna anslutning icke kunnat ovan upptagas.
Den på statens järnvägar och Ostkustbanan
gemensamt kommande kostnaden har emeller-tid beräknats enligt nedan:

%

Sundsvalls station, Alt. I........

2,680,000

2,680,000

2,680,000

—

—

—

D:o »II.......

—

—

—

2.300,000

—

—

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 244.

sand. Även i detta fall har dock sträckan Ljusne—Stugsund ävensom
bandelen Iggesund—Hudiksvall, för vilken sistnämnda handels utbyggande
jämväl vissa särskilda ekonomiska garantier vunnits, ansetts kunna och
böra samtidigt komma till utförande (Alt. 3).

De olika kostnadsförslagen hava ursprungligen uppgjorts under
antagande av den prisnivå, som rådde i december 1920, då beräkningarna
i huvudsak verkställdes. För att emellertid möjliggöra ett tillförlitligare
bedömande av huru förhållandena i verkligheten komma att gestalta
sig hava därjämte uppgjorts kostnadsberäkningar under antagande
av vissa fallande priser olika för olika grupper arbeten. Arbetskostnaderna
och kostnaden för rullande materiel hava därvid beräknats komma
att nedgå med 20 f, kostnader för räler med tillbehör samt växlar med
35 % och övriga materialkostnader med 30 %. Vidkommande alt. 3 har
dock räknats med en sänkning av arbetskostnaderna av endast 10 %, enär
arbetena å däri ingående bandelar skulle komma till utförande redan
under de närmaste åren. De framkomna resultaten av den sålunda verkställda
.utredningen framgår av det kostnadssammandrag, som finnes
infört å sid. 7.

För att överskådligt framställa de olika alternativens ekonomiska
innebörd, har uppgjorts nedanstående sammanställning, som också utvisar
antagen fördelning av eget kapital, statslån och banklån.

A 1 t e r

n a t i v

1 a.

1 b.

2.

3.

Gävle—Härnösand

Ljusne—
Härnösand.

Sundsvall-

Härnösand.

Iggesund—

Ljusne—
Stugsund.

i ett sam-manhang.

sektions-

vis.

Hudiks-

vall.

Eget kapital.........

Statslån............

Banklån............

19.000. 000

14.000. 000
14,000,000

19,000,000

15.870.000

15.900.000

11.650.000

15.300.000

11.300.000

5.361.000

7.369.000

1,016,000

594,000

1,965,000

545,000

Summa kronor

47,000,000

50,770,000

38,250,000

12,730,000

1,610,000

2,510,000

Hela kostnaden för Sundsvalls
station...........

2,680,000

2,680,000

2,680,000

2,300,000

—

—

Till ingen nytta redan utförda
arbeten samt återstående sådana

arbeten ...........

Eänta å statslånet, om ingen an-

ståndsräuta medgives.....

Ränteförlnst å eget kapital . . .

3.180.000

7.850.000

10.090.000

18.180.000

11,500,000

2 3,130,000

2 4,940,000

660,000

1,630,000

'' 4,700,000

40,000

210,000

20,000

280,000

1 Avser läget den 1 juni 1920. Den 1 januari 1922 uppgingo motsvarande siffror till 2,430,000
kronor för alt. 2 och 6,720,000 kronor för alt. 3.

2 Den nämnda ränteförlusten för alternativ 2 i jämförelse med alternativ 1 a betingas dels av
byggnadskapitalets minskning, dels därav, att man icke, enligt vad ovan angivits, beräknat, att linjen
Ljusne—Härnösand kan lämna någon som helst nettoinkomst efter trafikens öppnande till täckande av
räntor å byggnadskapitalet.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

För att möjliggöra ett tillförlitligt bedömande av järnvägens framtida
bärighet har kommittén vidare låtit verkställa en trafikekonomisk
utredning, vilken omfattat dels eu statistisk-ekonomisk undersökning, delvis
grundad på ett från vederbörande kommuner insamlat uppgiftsmaterial
och avsedd att belysa påräknelig trafikinkomst å banan, dels ock
beräkningar rörande driftkostnader och övriga utgifter för densamma.

Huvudresultaten av den sålunda verkställda trafikekonomiska undersökningen
framgår av följande''

Sammanställning av inkomster och utgifter (per år).

1) Ostkustbanan, helt utbyggd.

Inkomster..............

Utgifter (inberäknat räntor å upplånat kapi-tal och avskrivningar)......

1920 års nivå.

9,850,000: —

8,491,000: —

Index 200.

6,270,000: —

5,263,000: —

• Överskott kronor

1,359,000: —

1,007,000: —

2) Söderhamn—Härnösand.

Inkomster..............

5,960,000: —

3,770,000: —

Utgifter (inberäknat räntor å upplånat kapi-

tal och avskrivningar)......

6,661,000: —

4,366,000: —

Underskott kronor

701,000: —

596,000: —

Beträffande resultaten av undersökningen anför kommittén vidare:

»Ifrågavarande trafikekonomiska undersökning har väsentligen avsett två
huvudalternativ, nämligen dels Ostkustbanan, helt utbyggd till Gävle, dels ock
en bana, avbruten vid Söderhamn. I sistnämnda fall har givetvis förutsatts ett
färdigställande söderut av den omkring 13 kilometer långa sträckan Ljusne
—Stugsund (Söderhamn). För denna sträcka har någon särskild trafikberäkning
dock icke uppgjorts. Frågan om trafikeringen av denna handel är nämligen redan
ordnad genom kontrakt med statens järnvägar, som åtagit sig driftens ombesörjande,
därvid på grund av bandelens ringa bärighet någon arrendeavgift ens till
täckande av räntorna å byggnadskapitalet icke ansetts kunna lämnas Oskustbanans
aktiebolag.

I enlighet med riksdagens direktiv har emellertid vidare undersökts storleken
av påräknelig trafik å bandelen Sundsvall—Härnösand, utbyggd för sig.
Resultatet härav har dock ställt sig så ogynnsamt, att någon närmare uppskattning
av trafikkostnaderna å nämnda sträcka icke ansetts erforderlig.

Beräkningarna hava i första hand verkställts med utgångspunkt från de
prislägen och taxeförhållanden, som voro rådande under år 1920, d. v. s. vid den
tidpunkt, när utredningen igångsattes. Då dessa emellertid, efter vad som med

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 212 käft. (Nr 244.) 2

misk utred
ning.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 244,

hänsyn till sedermera inträffat prisfall och övriga utjämningar i avseende å prisläget
samt därav föranledda taxesänkningar framstår som fullt tydligt, icke kunna
anses utgöra ett riktigt uttryck för det ekonomiska läge, som kan korning att
råda vid tiden för Ostkustbanans eventuella öppnande för trafik, hava dessutom
uppgjorts parallellberäkningar, utvisande hur driftresultatet å Ostkustbanan,
respektive en bana Söderhamn—Härnösand, kan tänkas komma att ställa sig vid
en prisnivå, som med 100 % överstiger 1913 års, eller alltså vid en kostnadsindex
200. Vid uppskattningen av trafikinkomsterna har därvid räknats med 1913 års
trafikavgifter, förhöjda med 100 %.

Av dessa sistnämnda beräkningar, vilka kommittén ansett närmast böra
vara vägledande vid bedömande av banans ekonomiska bärighet i de båda alterrativfallen
— Ostkustbanan, helt utbyggd, och en bana, avbruten vid Söderhamn —
framgår, att för Ostkustbanan i dess helhet skulle vara att påräkna en trafikinkomst,
som icke blott täckte räntor å statslån och banklån utan dessutom kunde
väntas lämna en icke obetydlig avkastning å det egna kapitalet. Mot en bruttoinkomst
av 6,270,000 kronor svarar nämligen en utgiftssumma av 5,263,000 kronor,
häri inberäknat räntor å upplånade medel och avskrivningar. Nettobehållningen
skulle alltså bliva 1,007,000 kronor.

A en bana Söderhamn—Härnösand åter ställer sig driftresultatet mindre
gynnsamt, i det att avkastningen, sedan vederbörliga avskrivningar verkställts,
visserligen skulle komma att förslå till täckande av räntorna å banklånet men
däremot endast i ringa mån till bestridande av räntekostnaderna för statslånet
och ännu mindre kunde tänkas lämna någon avkastning å det egna kapitalet.
Medan sammanlagda inkomsten i detta fall uppskattats till 3,770,000 kronor,
skulle utgifterna komma att uppgå till 4,366,000 kronor, häri inbegripet 765,000
kronor i räntor å statslån. Hå egentliga driftkostnader, avskrivningar och räntor
å andra lån än statslånet sammanlagt uppgå till 3,601,000 kronor, återstår alltså
endast ett belopp av 169,000 kronor till avbetalningar å räntorna å statslånet.

Kommittén vill framhålla, att även under antagande av en ytterligare nedgång
i den allmänna prisnivån under den till grund för beräkningarna liggande
kostnadsindex av 200 största sannolikhet dock synes föreligga för att inkomsten
från banan, helt utbyggd, skall förslå till täckande av, förutom driftkostnader
och avskrivningar, jämväl räntor såväl å banklån som statslån, och detta även
med en utbyggnadskostnad av 47 miljoner kronor och med ett upplånat kapital
av sammanlagt 28 miljoner kronor. Enligt vad verkställda överslagsberäkningar
givit vid banden, torde sålunda även vid en prisnivå omkring 50 % högre än 1913
års nivå, eller alltså vid en kostnadsindex av 150, kunna påräknas ett driftöverskott
från banan, tillräckligt till bestridande av vederbörliga avskrivningar å anläggningen
samt till förräntning dessutom av åtminstone nyssnämnda lånebelopp,
28 miljoner kronor.»

Kommittén har gjort frågan om Ostkustbanans inverkan på trafiken
på angränsande järnvägar till föremål för en särskild undersökning och
anför i detta hänseende, bland annat, följande:

Av kommitténs genom särskild sakkunnig utförda beräkningar beträffande
trafikavledningen från statens järnvägar under olika förutsättningar framginge
bland annat, dels att, om banan byggdes till Gävle och de dubbla avgifterna i

11

Kungl. Majtts propotition nr 244.

statens järnvägars person- och godstrafik år 1913 ävensom taxekommitténs förslag
till bestämmelser angående samtrafiksvägarna tillämpades samt Uppsala—Gävle
järnväg, Ostkustbanan och Härnösand—Sollefteå järnväg ansåges tillhöra en trafikförvaltning,
kunde en minskning i statens järnvägars bruttoinkomst å 2,950,000
kronor, därav 1,850,000 kronor i godstrafik och 1,100,000 kronor i persontrafik,
beräknas uppkomma, dels att avledningen av trafik från statens järnvägar, om
banan byggdes till Söderhamn och liknande avgifter lades till grund för utredningen,
kunde beräknas medföra en minskad årlig bruttoinkomst för statens järnvägar
av 1,070,000 kronor, därav 780,000 kronor i godstrafik och 290,000 kronor
i persontrafik.

Om den vid taxekommitténs förslag fogade reservationen angående beräkning
av 30 övergångskilometer för bestämmande av samtrafiksvägarna vid godstrafiken
bleve gällande, skulle i förra alternativfallet, d. v. s. å en bana Gävle—
Härnösand, bruttoförlusten för statens järnvägar genom avledd godstrafik nedgå
till omkring 1,350,000 kronor, varvid alltså den totala bruttoförlusten skulle
komma att uppgå till cirka 2,450,000 kronor. I det senare alternativfallet, d. v. s.
å en vid Söderhamn avbruten bana, medförde ett godtagande av denna reservation
däremöt en förändring på endast c:a 60,000 kronor.

Från den bruttoförlust för statens järnvägar, som sålunda skulle uppstå
genom Ostkustbanans tillkomst, måste man emellertid för att erhålla en uppfattning
om den verkliga förlusten eller nettoförlusten avdraga dels den genom trafikavledningen
uppkommande minskningen i statens järnvägars driftkostnader, dels
den minskning i statens, järnvägars kostnader för underhåll och förvaltning av
blivande föreningsstationer vid Söderhamn, Hudiksvall och Sundsvall, vilken
skulle uppkomma såväl därigenom att nämnda stationer förvandlas från slut- till
genomgångsstationer, som därigenom att kostnaderna för stationerna i fråga till
större delen övertoges av Ostkustbanan, dels den ersättning för förlorad trafik,
som Ostkustbanan och andra enskilda järnvägar skulle få att erlägga till statens
järnvägar enligt taxekommitténs förslag, enligt vilket trafikavledningeji vore beräknad,
dels slutligen de inkomster, som statens järnvägar kunde erhålla genom
trafikutbyte med Ostkustbanan.

På grundval av verkställda beräkningar kunde nettoförlusten för statens
järnvägar siffermässigt uttryckas sålunda, att om Ostkustbanan byggdes till Gävle,
statens järnvägar under första trafikåret genom trafikavledningar skulle göra eu
förlust på 450,000 kronor antingen taxekommitténs förslag eller ovannämnda
reservation bleve gällande, under det att, om banan stannar i Söderhamn, en vinst
för statens järnvägar av c:a 150,000 kronor skulle uppkomma genom de förändrade
trafikförhållandena.

Under förutsättning att indragning av ett nattågspar kunde ske, ifall banan
byggdes till Gävle, skulle förstnämnda förlustsiffra minskas till 225,000 kronor.

Vid beräkning av nettoförlusten för följande år måste hänsyn tagas till
att enligt taxekommitténs förslag den för trafikavledningar under första året utgående
ersättningen skulle komma att minskas med 10 % för varje följande år,
till dess den slutligen upphörde. Jämsides med denna sänkning av ersättningsbeloppet
komme emellertid trafikutbytet banorna emellan att ökas.

Enligt kommitténs mening kunde inkomsten genom sagda trafikutbyte icke
siffermässigt beräknas. Påtagligt torde dock vara, att trafikutbytet mellan statens
hela järnvägsnät å ena sidan samt Oskustbanan med dess tätt befolkade och ut -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

vecklingskraftiga område å den andra borde bliva av betydande omfattning och
det syntes kommittén icke alltför optimistiskt att förutsätta, att statens järnvägar
genom detta trafikutbyte kunde så småningom tillföras en ny inkomst, tillräcklig
att uppväga den genom trafikavledningen uppkomna nettoförlusten, i den män
denna icke bleve på ovan angivet sätt ersatt av Ostkustbanan och andra enskilda
järnvägar.

Pen förlust för statens järnvägar, som likväl kunde kvarstå, vore dock
icke liktydig med en motsvarande statsekonomisk förlust, då statskassan kunde
beräknas komma att tillföras ökade direkta och indirekta skatter genom ''den utveckling
av storindustrien och näringslivet i allmänhet, som med säkerhet kunde
förväntas bliva en följd av Ostkustbanans tillkomst.

Med stöd av den sålunda verkställda utredningen angående trafikavledningen
från statens järnvägar har kommittén som sin mening uttalat,
att nämnda avledning icke synes vara av den betydelse, att den för sig
tagen borde få förhindra Ostkustbanans tillkomst eller öva något större
inflytande vid valet mellan de båda jämförda alternativen.

Till belysande av den allmänna • järnvägsekonomiska betydelsen av
samtliga berörda järnvägars driftresultat i de båda alternativfallen, att
Ostkustbanan bygges till Gävle eller till Söderhamn, i den mån resultatet
ansetts kunna beräknas, bar efterföljande tablå, avseende en prisnivå
av 200 och 1913 års dubbla trafikavgifter, blivit uppställd. (Huvudsiffrorna
avse taxekommitténs majoritets förslag angående 20 övergångskilometer.
De inom parentes angivna siffrorna avse däremot reservationen
angående 30 övergångskilometer.)

Vinst betecknas härvid med +, förlust med —.

Ostknstbanan
bygges till Gävle.

Kronor.

Ostkustbanan av-brytes i Söderhamn.

Kronor.

Nettobehållning eller förlust å Ostkustbanan

+ 1,007,000

- 596,000

Nettobehållning eller förlust å andra, enskilda järnvägar,

(+ 887,000

.-)

(- 620,000

-)

uppskattad efter samma procenttal å tillförd eller av-

ledd trafik, som ovan antagits ....

+ 421,000

_

- 11,000

Vinst eller förlust för statens järnvägar enligt förestå-

(+ 341,000

-)

(- lfiOOO

—)

ende beräkningar, exclnsive ersättningar från andra
järnvägar och nettobehållning av uppkommen ny trafik
och under antagande, att ingen indragning av nattåg

kan ske ........

- 1,100,000
(- 900,000

-)

- 100,000
(- 76.000

-)

Summa kronor

+ 328,000

( + 328,000

-)

- 707,000
(- 707,000

-)

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

13

Skillnaden, eller 1,035,000 kronor, till fördel för Oskustbanan,
byggd till Gävle, kunde, säger kommittén, sägas vara ett uttryck för de båda
alternativförslagens järn vägsekonomiska betydelse i förhållande till varandra.
Kommittén anför i detta hänseende ytterligare följande:

»Detta resultat kommer naturligen att få betydelse för statens järnvägars
ekonomi, om och när en statsinlösen av ifrågavarande enskilda järnvägar kan
komma att äga rum.

Om en tillförlitlig beräkning av minskningen i transportarbete i de olika
alternativfallen kunde utföras, skulle man erhålla en uppfattning om den nationalekonomiska
besparing, som i detta avseende skulle uppstå genom trafikvägarnas
förändring.

En beräkning angående transportarbetet är, såsom ovan angivits, redan
utförd genom järnvägsstyrelsens försorg beträffande den trafik, som skulle avledas
från statens järnvägar.

Även kommittén har låtit utföra dylika beräkningar, men enligt uttalande
av kommitténs sakkunnige på området har minskningen i transportarbete för den
stora nya trafik, som skulle uppstå vid Ostkustbanans byggande till Söderhamn
och som skulle komma att framföras olika vägar i nämnda alternativfall, icke
kunnat på ett nöjaktigt sätt uppskattas. Ehuru utredningen, om denna betydande
trafik uteslutes, lämnar en skev bild av förhållandena, har kommittén dock beräknat
den besparing i transportarbete, som skulle uppkomma för enbart den från
nuvarande järnvägar avledda trafiken, och därvid funnit, att denna besparing
skulle för varje miljon av byggnadskapitalet uppgå till omkring 336,000 personoch
tonkilometer, om banan bygges till Gävle, och 217,000 person- och tonkilometer,
om banan stannar i Söderhamn. (Enligt den trafikekonomiska utredningen
inbesparas nämligen av den genom Ostkustbanans tillkomst från nuvarande järnvägar
avledda trafiken 15,8 miljoner person- och tonkilometer i transportarbete,
om banan bygges till Gävle, och 8,8 miljoner person- och tonkilometer, om banan
avbrytes vid Söderhamn.)» I

I fortsättningen av sitt betänkande lämnar kommittén en redogörelse
för vissa av kommittén förda underhandlingar med styrelsen för
Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag och ett på grundval av dessa underhandlingar
upprättat och av bolagsstyrelsen godkänt förslag till avtal
om statsinlösen av Uppsala—Gävle järnväg.

Efter att hava erinrat, hurusom kommittén till uppfyllande av
vissa av 1920 års riksdag i ämnet givna direktiv under hösten 1920
genom för detta ändamål utsedda delegerade trätt i underhandlingar med
representanter för nämnda järnvägs ägare, Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag,
anför kommittén vidare:

Under de sålunda förda överläggningarna konstaterades inledningsvis, att
anledning icke för närvarande förelåge att söka åstadkomma en överenskommelse
om statens direkta förvärvande av dispositionsrätten till banan genom ett inköp
av antingen själva anläggningen i dess helhet eller ock viss större del av aktierna

Avtal angående

statsinlösen
av Uppsala
—Gävle
järnväg.

14

Kiingl. Maj:ts proposition nr 244.

i järnvägsaktiebolaget. Gentemot tanken på ett aktieförvärv framhölls också från
kommittédelegerades sida, att näppeligen till skäligt pris så stort antal aktier
skulle kunna uppbringas, att trygghet kunde beredas för att bestämmanderätten
över banan i erforderlig grad komme att övergå på staten.

I fortsättningen gingo därför underhandlingarna ut på en undersökning
av genomförbarheten av ett avtal mellan statsverket och Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag
av sådan beskaffenhet, att detsamma, utan att omedelbart binda
staten för ett inköp av banan, dock under en avsevärd framtid skulle möjliggöra
för staten att, om så befunnes böra ske, förvärva järnvägen till skäligt pris.

Med utgångspunkt från det erbjudande rörande framtida rätt för staten
att inlösa Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag, som för främjande av Ostkustbanans
färdigbyggande gjordes av bolaget i sammanhang med Ostkustbanefrågans
behandling vid 1920 års riksdag, togs därvid i övervägande, huruvida icke genom
en revision av dettas innehåll ett förslag till inlösningsbestämmelser skulle kunna
åstadkommas, varom enighet kunde vinnas.

De i sådant syfte vidare förda underhandlingarna resulterade i ett avtalsförslag,
som styrelsen för Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag enligt skriftligt
meddelande till kommittén den 16 februari 1921 förklarade sig i princip godtaga,
under förbehåll dock att detsamma vunne även bolagsstämmans godkännande.
Samtidigt förklarade sig bolagsstyrelsen vilja fastställa någon tid, inom vilken
avtalet skulle vara ingånget för att vara för bolaget bindande, och syntes denna
tid kunna bestämmas intill den 1 september 1922.

Å extra bolagsstämma den 29 mars 1921 godkände Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag
ifrågavarande förslag till avtal mellan bolaget och staten, och å
ordinarie bolagsstämma den 18 maj 1921 beslutade bolaget bifalla berörda, av
extra bolagsstämman förut godkända förslag.

Rådhusrätten i Uppsala, hos vilken en representant för minoriteten bland
de röstande efter stämning yrkat, att bolagsstämmans beslut skulle förklaras icke
vara giltigt, hade emellertid i dom den 26 september 1921 utlåtit sig, att, då
bolagsstämman icke kunde sägas hava genom omförmälda beslut förfogat över
tillgångar för ändamål, som uppenbarligen varit för bolagets verksamhet främmande,
och annan grund för klandrade beslutets undanröjande ej åberopats,
bleve käromål et av rådhusrätten ogillat, varförutom käranden förpliktades att
ersätta svarandebolagets kostnader å rättegången.

Mot rådhusrättens dom hade talan fullföljts.

På begäran av kommittén och i syfte att kommittéuppdragets fullgörande
icke måtte onödigt fördröjas hade emellertid bolagsstyrelsen till kommittén överlämnat
ifrågavarande avtalsförslag i två exemplar, försedda med bolagsstyrelsens
den 29 december 1921 å bolagets vägnar gjorda underskrifter.

Beträffande innehållet av det sålunda uppgjorda avtalet får jag
hänvisa till kommitténs betänkande och de där av kommittén till avtalet
fogade erinringarna, av vilka jag dock anser mig böra bär nedan återgiva
följande:

_I motsats till de av Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag år 1920 erbjudna
inlösnings villkoren förutsatte avtalet icke för sin giltighet ett fullbordande av
Ostkustbanan, om ock huvudmotivet varit intresset för Ostkustbanans förverk -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

ligande. Och även om således en statsinlösen av Uppsala—Gävle järnväg under
annan förutsättning för närvarande knappast voro ifrågasatt, borde uppmärksammas,
hurusom ifrågavarande nya avtalsförslag vore i formellt hänseende till
sitt innehåll fullt fristående från spörsmålet om Ostkustbanans tillkomst.

Frånsett nyssnämnda sålunda vidtagna förändring läge den grundläggande
skillnaden mellan det nya avtal sförslaget och bolagets tidigare anbud däri, att
löseskillingen enligt det nu föreliggande förslaget skulle bestämmas allenast till
järnvägens fulla värde, sådant begreppet fullt värde fattas i gällande expropriationslag.
Detta måste givetvis ur statsverkets synpunkt anses innebära eu högst
väsentlig förbättring i förhållande till det tidigare anbudet, vari hade förutsatts,
att löseskillingen skulle beräknas till en och en halv gång inlösningsföremålets
värde, beräknat antingen efter värdering av gode män eller ock efter kapitalisering
av nettoinkomsten.

För den blivande uppskattningen av anläggningens värde gällde; enligt
sista stycket av 7:o av avtals förslaget, den betydelsefulla inskränkningen, att
hänsyn ej finge tagas till ökning i banans affärsvärde, som kunde uppkomma
genom den trafik, som tillfördes järnvägen genom tillkomsten av och sammanbindningen
med Ostkustbanan.

I 7:o av avtalsförslaget hade järnvägsbolaget tillförsäkrats rätt att vid en
eventuell inlösen av järnvägen på närmare angivet sätt erhålla ersättning för de
aktier, som av bolaget tecknats i Ostkustbanebolaget ävensom vissa andra bolag,
som kunde hava trätt i stället för nyssnämnda bolag. I stället skulle den rätt,
som tillkomme bolaget på grund av dessa aktier, överlåtas på statsverket. Ett
införande av denna bestämmelse, vilken hade sin motsvarighet i de tidigare av
bolaget erbjudna villkoren, hade kommittérade icke velat motsätta sig. Om nämligen,
såsom föreslagits, vid en blivande inlösen av Uppsala—Gävle järnväg hänsyn
ej finge tagas till den värdestegring, som Ostkustbanan kunde hava medfört, samt
bolaget sålunda ginge miste om de möjligheter till den indirekta vinst i form av
ökad trafik å den egna järnvägsanläggningen, som bolaget räknat med, då ifrågavarande
aktier tecknades, torde det icke utan fog kunna av bolaget göras gällande
vissa anspråk på att staten i stället övertoge aktierna. Uppmärksammas måste
ock, hurusom det finge anses såsom ett berättigat önskemål från bolagets sida
att i sammanhang med avståendet av själva järnvägsanläggningen även kunna
avveckla sitt intresseskap i Ostkustbanebolaget.

Ehuru avtalet formellt vore fristående från spörsmålet om Ostkustbanans
tillkomst, hade detsamma dock icke ansetts böra givas längre giltighetstid än
tjugu år eller den tid, som synts erforderlig för att tillräckligt rådrum skulle
föreligga för staten att med hänsyn till Ostkustbanefrågans utveckling i ena eller
andra riktningen avgöra, huruvida en inlösen av Uppsala—Gävle järnväg borde
ifrågakomma.

I sitt slutliga yttrande lämnar kommittén till en början en sammanfattande
översikt om den ståndpunkt, som från statens och dess myn-1
digheters sida intagits under det förberedande planläggandet av Ostkust-,
baneföretaget samt vid koncessionens beviljande ävensom i fortsättningen,
då fråga varit om statens medverkan vid företagets finansiering. Kommittén
yttrar i sådant hänseende:

Kommiténs
slutliga
yttrande

16

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 244.

»Det må till en början framhållas, att redan så tidigt som på 1860- och
1870-talen, då Norra stambanans sträckning bestämdes, dess framdragande såsom
kustbana var allvarligt på tal, och när Norra stambanen sedermera av bland
annat strategiska skäl erhöll sin nuvarande sträckning, ansågos i varje fall kraven
på en kustbana så berättigade, att det endast betraktades som en tidsfråga,
då en sådan bana borde komma till stånd som ett komplement till Norra
stambanan.

Då i fortsättningen omkring år 1900 det efter omfattande förarbeten lyckades
att ena de föreliggande detalj projekten om anläggande av lokala banor utmed
kusten från respektive städer kring förslaget om en enda genomgående bana,
rönte denna plan stort gillande från vederbörande myndigheters sida. I sitt yttrande
. över koncession sansökningen framhöll sålunda järnvägsstyrelsen, som tidigare
i mitten på 1890-talet funnit sig böra avstyrka ett från lokalt håll framkommet
förslag om anläggande av en statsbana Härnösand—Sundsvall, att Ostkustbanan
borde byggas med tanke på, att den eu gång skulle bliva en länk i
en sammanhängande statsbana Uppsala—Gävle—Sundsvall—Härnösand—Sollefteå.
Först om hela denna sträcka vore i statens hand kunde man förvänta, att en
ökad trafik skulle i viss mån kunna lämna ersättning för den ogynnsamma inverkan
på statsbanornas ekonomi, som Ostkustbanans tillkomst måste medföra.
De transaktioner, som voro förknippade med ett så viktigt köp som förvärvet av
Uppsala—Gävle och Härnösand—Sollefteå järnvägar, kunde emellertid, yttrade
styrelsen vidare, ej tänkas på flera år bliva genomförda, och att under dessa år
förhindra enskilda att anlägga och trafikera den föreslagna banan skulle vara att
otillbörligt tillbakahalla lokala intressen, som enligt remisshandlingarna vore
väsentligt förbundna med Ostkustbanans snara byggande. Och i själva verket
vore det,° fortsatte styrelsen, för vinnande av det viktiga målet, att den genaste
vägen från Stockholm till mellersta och södra Norrland bleve en statsbana, ingalunda
nödvändigt, att Ostkustbanan från början byggdes såsom sådan. Det vore
tillräckligt, om staten inom rimlig tid inköpte den på rimliga villkor, för vilket
ändamål järnvägsstyrelsen förutsatte, att i en blivande koncession vanliga villkor
om inköpsrätt skulle intagas.

_ Oe sålunda av järnvägsstyrelsen framhållna synpunkterna kommo till
ytterligare uttryck i den år 1903 beviljade koncessionen, däri de tekniska bestämmelserna
rörande banans anläggande gåvos en strängare avfattning än i koncessionsansökningen
förutsatts och däri inlösningsvillkoren väsentligt skärptes
jämväl utöver järnvägsstyrelsens förslag, allt i_ tydligt syfte att underlätta banans
framtida förvärvande till staten. Då koncessionshavarna sedermera år 1905 för
att underlätta företagets fullföljande sökte vissa lättnader med avseende å de
tekniska bestämmelserna, möttes detta förslag av betänkligheter från vederbörande
myndigheters sida. De lindringar, som beviljades, blevo icke av större omfattning
än att byggnadsplan alltjämt kom att avse en järnväg av statsbanetyp.

Det synes kommittén otvivelaktigt, att den ståndpunkt, som sålunda från
statens sida från början intagits gentemot företaget, varit ägnad att framkalla
förhoppningar om intresse från statens sida i fortsättningen. Särskilt de osedvanligt
stränga inlösningsbestämmelserna synas göra det förklarligt, att bolaget
ansett sig böra vända sig till staten, då det gällt att erhålla hjälp med finansieringen
av företaget. Det bör uppmärksammas, hurusom bolaget år 1911, under
åberopande av svårigheterna att anskaffa enskilt kapital, hos Kungl. Maj:t sökte

17

Kungl. Mufti proposition nr 244.

lindring i dessa bestämmelser. Denna bolagets framställning, vilken tillstyrktes
av myndigheterna, förblev emellertid beroende på Kungl. Maj:ts prövning, tills
den år 1916 återkallades, sedan finansieringsfrågan kommit i annat läge, bland
annat genom det år 1913 beviljade statslånet.

De gjorda framställningarna om statslån hava alltid mötts med .stor förståelse
från statsmakternas sida, och de i ämnet fattade besluten hava inneburit
ett erkännande av den särställning, som Ostkustbanan intoge i jämförelse med
flertalet andra enskilda järnvägsföretag. Bolagets första ansökan om statsunderstöd
gjordes på våren 1909. Denna ansökan, som aldrig kom att föranleda någon
proposition, avsåg ett statslån av 14 miljoner kronor, med vilket belopp jämte
det egna kapitalet, 7,700,000 kronor, företaget då ansågs kunna fullbordas. Statsutskottet,
som på grund av väckta motioner hade att yttra sig i ämnet^ fann sig
visserligen för det dåvarande böra avstyrka framställningen, men ställde sig trots
beloppets storlek och trots att det förutsattes, att all erforderlig kredit skulle
lämnas av staten, dock icke helt avvisande till densamma, ehuru utskottet framhöll
behovet av säkrare kostnadsberäkningar och bättre utredning i övrigt. Fordran
på sådan utredning vore, erinrade utskottet, i detta fall så mycket mera påkallad,
som här ifrågasattes ett låneunderstöd, vilket icke blott i och för sig vore synnerligen
betydande utan även väsentligt överstege den statens andel i anläggningskostnaden,
som eljest vore vanlig.

De betänkligheter, som sålunda vid detta tillfälle och senare framkommit
mot vad som begärts i låneunderstöd, hade så gott som genomgående förorsakats
icke av föreliggande tveksamhet om själva behovet av banan, vars tillkomst i
stället ansetts önsklig såsom ett led i vårt stambaneväsens utveckling, utan av
uppkomna önskemål om större klarhet rörande sättet för banbyggets bedrivande
och de lämpliga formerna för dess finansiering. I detta hänseende ansåge sig kommittén
särskilt böra erinra om 1920 års riksdags i ämnet gjorda uttalanden, vilka
inneburo, att riksdagen funne Ostkustbanan i hög grad förtjänt av statens medverkan
till företagets förverkligande men att frågan tarvade närmare utredning
såväl beträffande den allmänna planen för järnvägsanläggningen som ock särskilt
om sättet för nämnda medverkan.

Efter att sammanfattningsvis hava erinrat om de allmänna skäl
med avseende å trafikområdets nuvarande gestaltning, befolknings- och
kommunikationsförhållanden, som talade för banans snara färdigställande,
framhåller kommittén, att den lösning, som därvidlag framför andra borde
komma i fråga, vore ett utbyggande av hela banan utan avbrott. Företagna
ingående undersökningar rörande andra projekt hade nämligen, på
sätt i betänkandet närmare påvisas, givit vid handen, att dessa skulle
medföra förhållandevis så stora kostnader för staten och bliva så föga
ekonomiskt bärkraftiga, att de måste förkastas.

Beträffande det sålunda av kommittén förordade förslaget anför
kommittén därefter följande:

»Det enda alternativ, som synts kommittén ekonomiskt genomförbart, utgör
det i tekniska utredningen angivna alternativet 1 a eller banans utbyggande i hela
dess längd under ett begränsat antal år under den närmaste tiden för en beräknad

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 212 käft. (Nr 244.) 3

18

Kungl. Majds proposition nr 244.

totalkostnad av 47 miljoner kronor, att bestridas med 19 miljoner kronor eget
kapital, 14 miljoner kronor banklån och 14 miljoner kronor statslån, av vilket
sistnämnda belopp 3 miljoner kronor redan beviljats och enligt medgivande av
1920 års riksdag också till stor del lyftats. Såsom tidigare gällt beträffande
Ostkustbanan, skulle statslånet med avseende å inteckningssäkerheten komma att
bliva placerat efter banklånet. Under antagande av ett banklån till belopp av
14 miljoner kronor och ett statslån av likaledes 14 miljoner kronor (inberäknat
redan beviljat belopp av 3 miljoner kronor) skulle alltså inteckningssäkerheten
för statslånet komma att ligga mellan 30 och 60 % av byggnadskostnaden, 47
miljoner kronor. Till jämförelse må därvid nämnas, hurusom lån från allmänna
iärnvägslånefonden beviljas intill 50 % av byggnadskostnaderna, dock endast mot
bästa förmånsrätt. För byggandet av vissa gränsbanor i västra Sverige finnes en
särskild lånefond inrättad, från vilket lån likaledes mot botteninteckning beviljas
intill 75 %.

Enligt den uppgjorda byggnadsplanen skulle bandelen Ljusne—Stugsund
(Söderhamn) öppnas för trafik i december 1922, bandelen Iggesund—Hudiksvall i
december 1923, bandelen Sundsvall—Härnösand i december 1924, bandelen Stugsund
(Söderhamn)—Sundsvall i december 1926 och bandelen Grävle—Ljusne i december
1927.

Beträffande möjligheterna till detta byggnadskapitals förräntning får kommittén
hänvisa till den trafikekonomiska utredningen. Denna har givetvis måst
grundas på vissa antagna prisnivå- och konjunkturförutsättningar, vilka visserligen
kunna undergå relativa förändringar, men dock synas utgöra ett tillfredsställande
underlag för en räntabilitetsberäkning. Enligt dessa antaganden skulle
redan några få år efter banans fullbordande — eller med tillämpning av den för
alternativ 1 a uppgjorda byggnadsplanen omkring år 1930 — från banan kunna
påräknas en tratikinkomst, som icke blott täckte driftkostnaderna och möjliggjorde
avskrivningar utan även vore tillräcklig för bestridande av räntor å alla
lån och dessutom kunde väntas lämna en icke obetydlig avkastning å det egna
kapitalet. Kommitténs trafiksakkunniga ledamöter hava vid ingående granskning
funnit beräkningarna över påräknelig trafik utmärka sig av en strävan att räkna
lågt. Uppmärksammas må, att de föreliggande siffrorna över beräknad trafik hänföra
sig till redan uppnådda befolkningssiffror och industriernas nuvarande produktion
— med bortseende dock från de av nuvarande depression föranledda inskränkningarna
i tillverkningen — och att man sålunda, i motsats till tidigare
beräkningar av liknande slag, sök-t undvika att bygga på framtidsmöjligheter,
som kunna te sig mer eller mindre ovissa. Vad utgiftsberäkningarna beträffar,
hava dessa till vinnande av möjligast tillförlitliga resultat uppgjorts detaljerat
och fristående från inkomstberäkningarna och icke åstadkommits genom användande
av en viss antagen driftkostnadsprocent. Enligt kommitténs förmenande
synas därför goda utsikter föreligga för att det vid beräkningarna framkomna
resultatet skall kunna uppnås inom angiven tid.

Under hänvisning till den trafikekonomiska utredningen får kommittén
erinra, hurusom en av kommittén verkställd ingående jämförelse från järnvägsekonomiska
synpunkter och med avseende å transportarbete och resetider m. m.
mellan de båda alternativförslagen, Ostkustbanan, helt utbyggd, och banan, avbruten
i Söderhamn, synts giva vid handen, att det förstnämnda alternativet är
överlägset det senare i nu angivna hänseenden.

19

Kungl. Maj ds proposition nr 244.

Även om kommittén anser, att vid bedömandet av ifrågavarande kommunikationsspörsmål
rena statsbanesynpunkter icke synas böra inverka bestämmande
på statsmakternas beslut i frågan, vill kommittén dock framhålla, att Ostkustbanans
anläggande sedan gammalt ansetts ingå såsom ett led i ett framsynt och
rationellt ordnande av norrländska järnvägsnätet. Kommittén vill därvid särskilt
erinra, hurusom tack vare de för själva Ostkustbanan gällande inlösningsbestämmelserna
det står staten fritt att om och när staten så finner lämpligt inlösa anläggningen
på villkor, som måste sägas i särskild hög grad vara till statens förmån.
Genom det av Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag godkända, under vissa
förutsättningar gällande förslaget till avtal om rätt till statsinlösen av samma
järnväg har nu en eventuell möjlighet öppnats för ett förvärvande jämväl av denna
bana utan alltför betungande utlägg från statens sida, varvid särskilt bör uppmärksammas
kontraktets föreskrifter om att någon ersättning till denna järnvägs
ägare icke må utgå för den värdeökning, som Ostkustbanans anläggande kan
komma att medföra för järnvägen. Och vad den norra länken, Härnösand—Sollefteå
järnväg, beträffar, synas de för denna bana föreliggande inlösningsbestämmelserna
innebära tillfyllestgörande garantier för att densamma vid behov skall
kunna förvärvas till staten utan överbetalning.

Beträffande därefter finansieringen av det av kommittén sålunda förordade
förslaget om banans utbyggande i ett sammanhang förutsättes, att av hela det nu
beräknade byggnads kapitalet, 47 miljoner kronor, ett belopp av 19 miljoner kronor,
häri inbegripet icke uppsägbara räntefria lån, finnes tillgängligt i eget kapital.
Enligt vad eu företagen granskning av bolagets ekonomiska ställning givit vid
handen, syntes knappast någon tvekan föreligga om att bolage skall mäkta åstadkomma
sistnämnda belopp.

Vidkommande den enskilda krediten på intill 14 miljoner kronor må framhållas,
att några mera ingående förhandlingar rörande möjligheterna att erhålla
banklån visserligen icke återupptagits efter det avbrott, som vid världskrigets utbrott
inträdde i desamma. Det synes emellertid kommittén, som om, därest från
statens sida den av kommittén beräknade insatsen av intill 14 miljoner kronor
garanterades, inga oöverstigliga svårigheter skola möta för erhållande av en enskild
kredit å samma belopp, för vilket kan erbjudas botteninteckningarna i banan.
1 varje fall bär det synts kommittén böra ankomma på staten att fatta slutlig
ståndpunkt till den finansieringsfråga, varom statsmakterna föranstaltat om utredning,
innan vederbörande enskilda kreditgivare intaga sin definitiva ställning
härtill. Givetvis bör, innan någon del av statslånet, utöver redan beviljade o
miljoner kronor, utbetalas, bolagets finansieringsfråga i övrigt vara ordnad.»

Kommittén erinrar därefter, hurusom vid frågans avgörande icke
bör förbises de konsekvenser, som ett uppskjutande av statens ställningstagande
till densamma sannolikt skulle medföra, och anför i detta hänseende
följande:

Det måste hållas för sannolikt att, därest icke från statens sida redan inom
den allra närmaste tiden lämnas garantier för statens bistånd i ovan angiven utsträckning,
bolaget icke kan anskaffa tillräckliga medel för arbetenas bedrivande
i- fortsättningen, i det återstående kapital måste reserveras för betalande av bolagets
skulder och omkostnader vid en eventuell avveckling. Det omedelbara ned -

20

KungI. Maj ds proposition nr 244.

läggande av arbetena, som alltså bleve sannolikt, skulle medföra, att den nuvarande
arbetsstyrkan, omkring 1,250 man, vars sysselsättande vid företaget för närvarande
är möjligt till stor del tack vare verkställda inbetalningar av aktieteckningar från
landsting och kommuner, bleve ställd utan arbete eller måste överflyttas till särskilt
anordnade nödhjälpsarbeten. Genom att bolagets finanseringsfråga ordnades
skulle däremot tillfälle yppas icke blott till fortsatt arbete för dessa utan ock för
ytterligare en stor arbetsstyrka, därest så av statsmakterna befunnes lämpligt.
Detta medförde dock viss framflyttning av tiderna för statslånets utbetalande.

I anslutning till vad kommittén härovan anfört, vill kommittén till sist
framhålla, att enligt kommitténs förmenande en tvekan från statens sida att nu
taga det avgörande steget, då det gäller att lämna sin medverkan för finansieringen
av Ostkustbanan, synes kommittén komma att medföra, att detta företags
fullbordande till stor skada för dessa trakter och för landet i övrigt uppskötes
på obestämd framtid.

Enligt den av kommittén uppgjorda finansieringsplanen skulle i
statslån erfordras, förutom tidigare i avvaktan på slutförandet av denna
utredning beviljade 3,000,000 kronor, ytterligare intill 11,000,000 kronor,
varav 3,000,000 kronor under år 1923, 4,570,000 kronor under år 1924
och. 3,430,000 kronor under år 1925; i vart och ett av fallen syntes dock
lånebeloppet erforderligt först under senare halvåret.

Ifråga om de bestämmelser, som borde gälla för åtnjutande av
ifrågavarande lånebelopp, sammanlagt högst 14,000,000 kronor, borde enligt
kommitténs mening beträffande först det redan beviljade statslånet,
3,000,000 kronor, de för åtnjutande av detta lån den 15 oktober 1920
meddelade villkoren tillsvidare böra bibehållas oförändrade. Först när
framdeles fråga uppkommer om lyftande av vad som ytterligare kunde
komma att beviljas i statslån, torde de nuvarande provisoriska bestämmelserna
böra sättas ur kraft och i tillämpliga delar ersättas med de
bestämmelser, som befunnes böra utfärdas för senare beslutade lånebelopp.

Med avseende därefter å de föreskrifter, som borde uppställas för
åtnjutande av lånet å högst 11,000,000 kronor, har kommittén på grundval
av de villkor, som tidigare, den 4 februari 1916 och den 15 oktober
1920, av Kungl. Maj:t meddelats för rätt för Ostkustbanans aktiebolag
att lyfta lånet å 3,000,000 kronor, uppgjort förslag i sådant hänseende.

Därvid hava iakttagits de avvikelser, som påkallats dels av kommitténs
förslag om beviljande av anståndsränta under hela byggnadstiden, dels
ock av den i den tekniska utredningen förutsatta möjligheten av byggnadskostnadens
nedgång under det beräknade totalbeloppet, 47,000,000 kronor,
med därav följande sänkning av statslånet.

I sistnämnda hänseende skulle på Kungl. Maj:t ankomma att, när
skäl därtill kunde anses föreligga, hos bolaget påfordra uppgörande av
nytt kostnadsförslag för banan i och för slutligt fastställande av låne -

Kungl. Majils proposition nr 244. 21

beloppet. Därest det därvid befunnes, att företaget kunde slutföras för
en kostnad, understigande den senast beräknade, 47,000,000 kronor, skulle av
vad som översköte 19,000,000 kronor, allenast hälften, dock minst, inberäknat
tidigare beviljat belopp, 3,000,000 kronor, sammanlagt 10,000,000
kronor, utgå som statslån.

Såsom ytterligare villkor skulle komma, att bolaget, innan någon
del av lånebeloppet utbetalades, kunde visa, att det av Uppsala—Gävle
järnvägsaktiebolag fattade bolagsstämmobeslutet om godkännande för
bolagets del av förslaget om avtal om rätt till statsinlösen av denna
järnväg genom laga kraftvunnen dom förklarats giltigt.

Därjämte borde föreskrivas, att bolaget skulle nedlägga i järnvägen
det belopp, 19,000,000 kronor, varöver bolaget enligt finansieringsplanen
skulle disponera, samt att innan någon del av ifrågavarande ytterligare
statslån å högst 11,000,000 kronor utbetalades, bolaget skulle av eget
kapital hava nedlagt i företaget, kontant eller i prestanda, sammanlagt
minst 16,000,000 kronor, d. v. s. det belopp, varöver bolaget för sådant
ändamål kunde tänkas förfoga, sedan kapital, erforderligt för arbetsredskap
och rörelsens bedrivande i övrigt, reserverats.

Kommitténs hemställan är alltså, att Kungl. Maj:t dels ville godkänna
och låta å statens vägnar underteckna ifrågavarande avtal om rätt
till statsinlösen av Uppsala—Gävle järnväg, dels och måtte föreslå 1922
års riksdag att åt Ostkustbanans aktiebolag, utöver tidigare beviljade
belopp av 3 miljoner kronor, i ytterligare statslån bevilja ett belopp av
intill 11 miljoner kronor, att utgå i poster och på villkor, som härovan
angivits.

Statens arbetslöshetskommission har i sitt yttrande framhållit, att
ett utökande av arbetslösheten i av ifrågavarande järnvägsbygge berörda
trakter, med de betungande kostnader för stat och kommun, som därav
med säkerhet bleve följden, under nuvarande förhållanden måste anses
synnerligen betänkligt. Kommissionen har därför på det livligaste tillstyrkt,
att om sådant även ur andra mera avgörande synpunkter kunde
finnas tillrådligt, av kommittén framförda förslag, i den mån desamma
vore av betydelse vid bekämpandet av nu rådande arbetslöshet, måtte
vinna Kungl. Maj:ts beaktande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har även tillstyrkt kommittéföi’-slaget, då den verkställda utredningen ådagalagt nödvändigheten av
byggande snarast möjligt av den alltför länge fördröjda Ostkustbanan
samt därjämte genom järn vägsarbetet skulle beredas arbetstillfälle för en
mängd arbetslösa.

Statens arbetslöshetskommission.

Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Stats kontoret.

Fullmäktige
i riksgäldskontoret.

Statskontoret har yttrat:

Av den trafikekonomiska utredning, som kommittén förebragt, finge anses
framgå, att statsmakternas medverkan för Ostkustbanans fullbordande borde ifrågakomma
allenast under förutsättning, att banan i ett sammanhang helt utbyggdes.

Statskontoret vore givetvis icke i tillfälle att bilda sig någon på egna undersökningar
grundad uppfattning om tillförlitligheten av vare sig de uppgivna
kostnadefna för banans utbyggande eller den trafikekonomiska beräkningen av
den blivande järnvägsdriften, utan måste ämbetsverket vid bedömandet av frågan,
huruvida den säkerhet, som erbjödes för det ifrågasatta statslånet, kunde anses
betryggande, utgå från att de av kommittén framlagda beräkningarna vore
tillförlitliga.

I utlåtanden den 6 mars 1913 och den 12 februari 1920 hade väl statskontoret
med hänsyn till lånebeloppens storlek och beskaffenheten av erbjuden
säkerhet uttalat betänkligheter mot då föreliggande framställningar om statslån;
och liknande betänkligheter syntes kunna uppställas även beträffande det nu
framställda förslaget om ytterligare statslån. Men hela frågan om Ostkustbanans
fullbordande syntes genom den av kommittén verkställda, mera ingående utredningen
angående återstående byggnadskostnader och banans tratikekonomiska
ställning hava kommit i ett i viss mån förändrat läge, särskilt med hänsyn
därtill att företaget, därest de av kommittén framlagda kostnadsberäkningarna
m. m. visade sig tillförlitliga, torde få anses vara ekonomiskt bärkraftigt.

På grund härav och då banans färdigbyggande under den närmaste framtiden
ur derå synpunkter måste anses vara av ett betydande allmänt intresse,
tunne sig statskontoret, om än den erbjudna säkerheten knappast kunde anses
innebära samma grad av trygghet, som förut i liknande fäll plägat krävas för
beviljande av statslån, och ehuru den föreslagna bananläggningen svårligen kunde
undgå att medföra en direkt minskning i trafikinkomsterna från vissa delar av
statsbanenätet, icke böra avstyrka, att för utbyggande i sin helhet av Ostkustbanan
beviljades ett ytterligare statslån av högst 11,000,000 kronor, att utgå på sätt
och under villkor, som kommittén föreslagit.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava förklarat sig ej kunna tillstyrka
kommittéförslaget.

Fullmäktige hava till en början siffermässigt belyst den under senaste åren
inträffade ökningen i statens fonderade skuld och erinrat om de stora belopp,
som för den närmaste framtiden ytterligare behövde upplånas, och hava fullmäktige
redan ur dessa synpunkter uttalat sina betänkligheter mot förslaget. Dessa
betänkligheter skärptes ytterligare av två omständigheter, varå fullmäktige i sina
tidigare yttranden i ämnet fäst uppmärksamheten, nämligen dels bolagets förhållandevis
ringa egna kapital, dels ock den otillfredsställande inteckningssäkerhet,
som erbjödes. Den för låneunderstöd från allmänna järn vägslånefonden uppställda
förutsättningen om skyldighet att disponera ett eget kapital, uppgående till minst
halva anläggningskostnaden, hade till syfte och även väsentligen bidragit till att
bereda ökad trygghet beträffande soliditeten hos vederbörande företag, och tillräcklig
anledning att eftergiva detta krav syntes ej föreligga. Proportionen mellan
statslån och på annat sätt anskaffat kapital hade även enligt den föreliggande
finansieringsplanen ytterligare försämrats gent emot vad enligt tidigare förslag

23

Kurujl. Maj:ts proposition nr 244.

varit fallet. I händelse det nu ifrågasatta statslånet skulle komma att beviljas,
ansåge fullmäktige för övrigt den möjligheten ej vare utesluten, att anspråk på än
ytterligare understöd från statens sida kunde komma att framställas. Enligt fullmäktiges
mening kunde det nämligen särskilt under nuvarande ekonomiska förhållanden
ingalunda anses säkert, att bolaget skulle bliva i stånd att anskaffa den
för företagets slutförande erforderliga enskilda krediten. Skulle detta ej alls eller endast
till en del lyekas och, såsom sannolikt syntes vara, bolagets eget kapital ej kunde
ytterligare ökas, återstode för bolaget uppenbarligen ej annat än att hos statsmakterna
göra framställning om ytterligare understöd, för att företaget skulle kunna
i avsedd utsträckning fullföljas. I sådant fall vore visserligen statsmakterna formellt
oförhindrade att avslå framställningen, men i realiteten torde ett bifall till den
nu föreliggande framställningen vara att betrakta nära nog som en utfästelse från
statens sida att tillse, att företaget .bringades till fullbordan. Beträffande den erhållna
säkerheten för lånet kunde fullmäktige i betraktande av den ovisshet i fråga
om järnvägsföretagets framtida bärighet, som oaktat de av kommittén förebragta
gynnsamma trafikberäkningarna enligt fullmäktiges mening måste anses föreligga,
ej annat än betrakta säkerheten såsom för staten föga tillfredsställande.

Om Ostkustbanan komme till utförande i hela sin sträckning, hade man
att räkna med sannolikheten av en framtida statsinlösen av såväl denna bana
som Uppsala—Gävle järnväg och även Härnösand—Sollefteå järnväg. Ett statsinköp
av ifrågavarande järnvägar medförde dock en högst betydande ökning av
statens skuldbörda och vore till följd därav ägnat att väcka betänkligheter. Enligt
det upprättade förslaget till avtal med Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag,
skulle det åligga staten att vid inlösen av bolagets järnväg med det inbetalda
beloppet jämte ränta ersätta bolaget för intill tiden för inlösningsanspråkets framställande
tecknade och inbetalade aktier i Ostkustbanans aktiebolag eller de bolag,
vari detta kunde hava fördelats eller uppgått. Dä Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag
hittills tecknat och likviderat aktier i Ostkustbanans järnvägsaktiebolag
till belopp betydligt överstigande 1 miljon kronor, skulle alltså en eventuell
inlösen av järnvägen Uppsala—Gävle medföra en betydande utgift för staten
utöver inlösningsbeloppet för banan. Även om, såsom kommittén framhållit,
risken för att Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag med tanke på statens inlösningsskyldighet
komme att i mera betydande omfattning öka sin ifrågavarande
aktieteckning, för närvarande ej syntes stor, måste dock alltid ovanberörda bestämmelse
anses innebära en möjlighet för ökade ekonomiska förpliktelser för
staten.

Sammanfattade man i sin helhet de villkor, på vilka enligt kommitténs
förslag statslånet å 11 miljoner kronor skulle beviljas, och tillika inberäknade
det redan beviljade lånet å 3 miljoner kronor, så funne man, att anspråken på
staten i själva verket vore vida större än dessa belopp gåve vid handen. Kommittén
hade räknat med 5 % räntefot å statslånen. För de belopp, som redan utbetalats
å det äldre lånet, hade statens egen upplåningsränta överstigit 6 %] och
för återstoden därav ävensom för lånet å 11 miljoner kronor måste man i varje
fall vid statens egen upplåning räkna med en högre effektiv ränta än 5 %. Härav
följde redan nu en betydande årlig förlust för staten. Då vidare räntefrihet begärdes
under hela byggnadstiden, och den därunder upplupna räntan först skulle
erläggas, sedan respektive lån slutamorterats, komme hela den s. k. anståndsräntan
praktiskt taget att medföra en lika stor förlust för staten. Kommittén hade

24

Kungl. Maj ds proposition nr 244.

Järnvägs styrelsen.

själv beräknat denna ränteförlust till 3,180,000 kronor. Härtill komme statens
andel i kostnaden för ombyggande av järnvägsstationen i Sundsvall, sannolikt
omkring P/s miljon kronor, och slutligen eventuellt de direkta kostnader, betydligt
överstigande 1 miljon kronor, som förorsakades av det med inköpet av Uppsala—Gävle
järnväg förbundna villkoret om ersättning för detta bolags aktieteckning
i Ostkustbanan. Sammanlades alla dessa poster, komme man till en
summa av i det närmaste 20 miljoner kronor eller inemot 50 % högre än de båda
statslånens belopp. Häri hade ej inberäknats kostnaden för inlösen av Uppsala—
Gävle järnväg.

Oaktat fullmäktige för sin del ingalunda underskattade vare sig de av
kommittén framhållna olägenheterna av ett eventuellt nedläggande av arbetena å
Ostkustbanan eller de mycket starka intressen för banans fullbordande, som förefunnes
inom av företaget berörda delar av Norrland, ansåge sig fullmäktige dock
av statsfinansiella skäl ej kunna tillstyrka kommitténs förevarande framställning
om ytterligare statslån för järnvägsföretagets fullföljande, och detta så mycket
mindre som, på sätt fullmäktige framhållit, järnvägsbolagets förhållandevis ringa
egna kapital och statslånets placerande efter det erforderliga banklånet enligt
fullmäktiges uppfattning gjorde utsikterna för statslånets förräntande och amorterande
synnerligen ovissa.

I detta sammanhang ansåge sig fullmäktige beträffande den personal, som
enligt kommitténs uttalande skulle bliva arbetslös, i händelse det ifrågasatta
statslånet ej beviljades, böra framhålla, att de uppoffringar, staten på nu ifrågasatt
sätt skulle få vidkännas för beredande av arbete åt sagda personal, syntes i
förhållande till ändamålet bliva oproportionerligt stora.

Fullmäktige hava slutligen, för den händelse lånet skulle komma
att beviljas, framställt vissa erinringar mot de föreslagna lånevillkoren,
särskilt beträffande beräkningen av den s. k. änståndsräntan.

Järnvägsstyrelsen framhåller till en början, att de utredningar, som
genom kommitténs förslag utarbetats, fyllde ett länge känt behov och
möjliggjorde en säkrare uppskattning än tidigare av såväl Ostkustbanans
betydelse för nedre Norrlands kustbygd som av de ekonomiska konsekvenser,
vilka järnvägens byggande på det ena eller andra sättet kunde
medföra. Styrelsen hade emellertid vid företagen granskning av kommitténs
utredningar funnit, att kommittén eller dess utredningsmän i
vissa viktiga punkter utgått från antaganden och förutsättningar, som
enligt styrelsens uppfattning näppeligen kunde vara hållbara. Det syntes
därför styrelsen, att de ekonomiska slutresultat, vartill kommittén kommit,
borde undergå vissa justeringar, och bar styrelsen i sitt utlåtande
sökt genomföra dessa.

Beträffande järnvägsstyrelsens i nu berörda hänseende framlagda
utredning torde få hänvisas till styrelsens utlåtande, vilket finnes tillgängligt
i tryck, och kommer jag i det följande att allenast lämna en kort
sammanfattning därav.

Kungl. Maj:tx proposition nr 244.

25

Järnvägsstyrelsen har till eu början till granskning upptagit de av Ekonomiska
kommittén framlagda inkomst- och utgiftsberäkningarna för Ostkustbanan,
utbyggd enligt kommitténs alternativ 1, d. v. s. linjen Gävle—Härnösand. Ostkustbanan
Efter en ingående utredning härutinnan, vari ett flertal erinringar 1 81u ''“''''k''51,
framställts mot kommitténs beräkningar, har styrelsen på följande sätt
sammanställt de av kommittén för hela järnvägen gjorda ekonomiska slutberäkningarna
med de resultat, vartill styrelsens reviderade beräkning
kommit:

•

Ostkustbane-

kommiténs

beräkning.

Järnvägs-

styrelsens

reviderade

beräkning

Ökning (+) eller
minskning (—)
enligt järnvägs-styrelsens be-räkning

Kronor

Bruttoinkomst, prisnivå 200 .........

6,270,000

5,660,000

— 610,000

Driftkostnader...............

3,700,000

4,920,000

+ 1,220,000

Driftöverskott...............

2,570,000

740,000

-1,830,000

Räntor..................

1,562,000

1,562,000

—

Överskott ( + ) eller brist (—)........

+ 1,008,000

- 822,000

— 1,830,000

I detta sammanhang uttalar styrelsen, att om Ostkustbanan skulle
byggas och trafikeras som stambana i sammanslutning med Uppsala—
Gävle och Härnösand—Sollefteå järnvägar, berörda stora förvaltning väl
lämpligen ej borde med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet i landets
järnvägstaxeväsen få förutsättas erhålla rätt till högre taxa och tariffer än
vad framdeles kunde vid varje tid ordinärt gälla för statens järnvägar.

Styrelsen berör härefter frågan om ändrade inlösningsvillkor för
Ostkustbanan och motiverar närmare den uppfattningen, att en ändring
av dessa villkor till statens förmån syntes påkallad. Styrelsen framhåller,
att vid tillämpande av det första inlösningsvillkoret, innebärande i korthet
att inlösningsvärdet skall motsvara vad banan kostat koncessionshavaren,
med tillägg av 4 % ränta och med avdrag för värdeminskning och erhållen
nettoinkomst å banan, en för staten synnerligen ogynnsam regel för ränteberäkningen
kunde befaras bliva fastslagen. Styrelsen anser också den
omständigheten väi’d beaktande, att den trakt, Ostkustbanan genomginge,
undsluppe den kostnad för jordlösen, upptagen till 2,140,000 kronor, som
den skulle ha fått erlägga, därest banan byggts av staten. Styrelsen,
som icke hunnit utforma förslag till nya inlösningsbestämmelser, anser,
att staten för fortsatt medverkan till Ostkustbanans finansiering bör kräva,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 212 käft. (AV 244.) 4

26

Ekonomiska
beräkningar
för alt. 2.
Lokalbana
Härnösand—
Söderhamn
(Ljnsne).

Jämförelse
mellan de beräknade
ekonomiska
resultaten
för
alt. 1 och
alt. 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

att nuvarande inlösningsvillkor ersättas av nya och för staten mera användbara
och överkomliga än de ursprungliga.

Styrelsen har vidare framlagt en närmare beräkning rörande trafikavledning
från statens järnvägar vid Ostkustbanans utbyggande enligt
föreliggande alternativ och kommer därvid till det resultat, att tillkomsten
av nämnda bana skulle medföra en större minskning av årsöverskotten
än vad kommitténs beräkningar giva vid handen.

Vidare bar järnvägsstyrelsen verkställt en granskning av de ekonomiska
beräkningarna för en mera såsom lokalbana trafikerad järnväg
mellan Härnösand och Söderhamn (Ljusne), d. v. s. kommitténs alternativ
2. Resultatet av denna granskning framgår av följande sammanställning: -

*

Ostknstbane-

kommitténs

beräkning

Järnvägs-

styrelsens

reviderade

beräkning

Ökning (+) eller
minskning (—)
enligt järnvägs-styrelsens be-räkning

Kronor

/''

Bruttoinkomst, prisnivå >200>........

Driftkostnader > » . .......

Driftöverskott...............

Räntor...................

Överskott ( + ) eller brist (—) .........

3.770.000

2.891.000
879,000

1.475.000
- 596,000

3.710.000

3.193.000
517,000

1.475.000
- 958,000

- 60.000

+ 302,000

- 362,000

- 362,000

Nedanstående av järnvägsstyrelsen lämnade sammanställning avser
att översiktligt belysa, huru driftresultaten ur statens synpunkt ställa
sig enligt kommitténs och järnvägsstyrelsens beräkningar för dels en
stambana till Gävle, dels en lokalbana till Söderhamn. (Se tab. s. 27.)

Av denna jämförelse framgår, att medan enligt kommitténs beräkningar
byggandet av en stambana till Gävle framstår som gynnsammare än byggandet
av en lokalbana till Söderhamn, så är förhållandet omkastat enligt järnvägsstyrelsens
beräkningsgrunder, i det att den årliga drift- och ränteförlusten (ränta
beräknad å hela kapitalet) skulle — vid tillämpning av taxa »200» — utgöra
1,772,000 kronor för en stambana till Gävle mot 1,541,000 kronor för en lokalbana
till Söderhamn, vartill kommer, att endast en stambana skulle föranleda förlust
för statens järnvägar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

27

Enligt kommitténs
beräkningar

Enligt järnvägsstyrelsens
reviderade beräkningar

Stambana

till

Gävle

Lokalbana

till

Söderhamn

Stambana

till

Gävle

Lokalbana

till

Söderhamn

K r o

n o r

Driftöverskott...............

2,570,000

879,000

740,000

517,000

Räntor å lån................

1,562,000

1,475,000

1,562,000

1,475,000

Beräknad ränta ä 5 % å eget kapital.....

950,000

583,000

950,000

583,000

Vinst eller förlust:

å eget kapital.............

+ 1,008,000

- 596,000

- 822,000

- 958,000

utöver 5 % avkastning även å eget kapital

+ 58,000

- 1,179,000

- 1,772,000

- 1,541,000

Vinst eller förlust för statens järnvägar genom
trafikavledning m. m...........

- 775 000

+ 315,000

- 1,015,000

—

I fråga om de av kommittén beräknade byggnadskostnaderna har byggnads-3
järnvägsstyrelsen begränsat sitt yttrande till vad av kommittén anförts ej‘

rörande kostnaderna för Sundsvalls station. Härutinnan anför styrelsen: och 2.

Enär fördelningen mellan statens järnvägar och Ostkustbanan av kostnaderna
för nämnda station, sammanlagt 2,680,000 kronor, ännu icke vore bestämd,
utan vore beroende av Kungl. Maj:ts prövning, hade kommittén, för att emellertid
det oaktat komma till någon slutsiffra å kostnadan för Ostkustbanans anläggning,
ansett, att man som en tänkbar lösning skulle kunna räkna med, att Sundsvalls
station byggdes helt för statsmedel genom järnvägsstyrelsens försorg, samt
att Ostkustbanan därefter till statens järnvägar betalade en årlig avgäld, utgörande
den med hänsyn till trafikens uppdelning mellan statens järnvägar och
Ostkustbanan på denna senare belöpande andel i ränta å anläggningskapitalet
samt avsättning till förnyelsefonden. Styrelsen ansåge emellertid, att en dylik
beräkning för kostnadernas gäldande icke kunde godtagas, utan vidhölle sin tidigare
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 mars 1918 angivna ståndpunkt rörande fördelningen
av kostnaderna för de gemensamma anläggningarna i Sundsvall, därvid
enligt då verkställda beräkningar bolagets andel i kostnaderna för nämnda anläggningar
skulle belöpa sig till ungefär 60 procent. Banans anläggningskostnad
borde därför vid alternativen 1 och 2 ökas med 1,600,000 kronor och bank- och
statslånen alltså sannolikt med 800,000 kronor vardera.

Beträffande slutligen den tredje av kommittén ifrågasatta lösningen, byggande^
att tills vidare endast bevilja statligt understöd till färdigbyggande av bandeiarna
bandelarna Härnösand—Sundsvall, Hudiksvall—Iggesund och Stugsund— HsundsvaiiT
Ljusne, har styrelsen — under hänvisning till vad kommittén i denna Hudiksvall—

Iggesund och
Stugsund—
Ljusne,

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

del anfört — framhållit, att man vid detta alternativ kunde tänka sig,
att trafiken vid Sundsvalls station skulle kunna tillsvidare ombesörjas
genom en mindre utvidgning av stationen på dess nuvarande plats, vilken
utvidgning icke behövde draga stora kostnader. Det syntes därför ej
motiverat att, på sätt i kommitténs tablå över byggnadskostnaderna blivit
gjort, belasta en lokalbana mellan Sundsvall och Härnösand med eu
kostnad av 2,300,000 kronor för ombyggnad av Sundsvalls station. Den
av kommittén upptagna kostnaden för rullande materiel och reparationsverkstad
borde jämväl utgå, därest statens järnvägar, på sätt i det följande
av styrelsen förordades, övertoge bandelarnas trafikering. Med
bibehållande i övrigt av kommitténs beräkningsgrunder, enligt vilka inga
banklån skulle finnas, skulle bandelarnas finansieringsfråga enligt ifrågavarande
alternativ då ställa sig på följande sätt:

Härnösand—

Hudiksvall—

Stugsund—

Sundsvall

Iggesnnd

Ljusne

Summa

K r o

n o r

Byggnadskostnad..............

10,760,000

1,610,000

2,510,000

14,880,000

Härav anskaffat:

som eget kapital.............

5,361,000

1,016,000

1,965,000

8,342,000

genom statslån..............

5,399,000

594,000

545,000

6,538,000

arrenderin'' Järnvägsstyrelsen har härefter till behandling upptagit den av 1920

avliandeiarna års riksdag väckta frågan angående huruvida och på vilka villkor staten
H|undsvatr lämpligen skulle kunna till en början övertaga trafiken å bandelen HärnöHudiksvall
_ sand—Sundsvall och bolaget genom arrendeavgift erhålla gottgörelse för
iggesundochräutekostnadema för det i bandelen nedlagda lånekapitalet.

Ljusne. Gentemot av kommittén i denna del uttalad uppfattning, att ifråga varande

handel, trafikerad som lokalbana, på grund av godstrafikens ringhet icke
kunde beräknas lämna något nämnvärt överskott till förräntande av dess byggnadskapital,
framhåller styrelsen, att av styrelsen verkställd utredning gjorde
sannolikt, att bandelen, trafikerad genom statens järnvägars försorg som en fortsättning
på linjen .ange—Sundsvall, men i övrigt som självständig lokalbana och
under vanliga därvid av statsbaneförvaltningen använda enkla former, borde kunna
lämna överskott. Styrelsens beräkningar utginge då från, att någon rullande
materiel ej anskaffades av banans ägare, utan att nödig sådan tillhandahölles av
statens järnvägar, och att åtminstone den stationära personalen, så länge banan
vore en liten avskild lokalbana, avlönades enligt de för enskilda järnvägar gällande
bestämmelserna i bangrupp II eller möjligen III.

29

Kungl. Maj Un proposition nr 244.

Styrelsen hade vid sina kalkyler härvidlag också kunnat taga hänsyn till
den icke oväsentliga inkomstökning, som torde komma att tillföras statens järnvägar
från den nya bandelen och icke minst ur allmän statsekonomisk synpunkt
till den mycket betydliga ränteförlust, som statsverket skulle lida, därest kommitténs
förslag om anståndsränteberäkningens utsträckning för berörda del av
statslånet ända till Ostkustbanans hela planmässiga byggnadstid skulle vinna
tillämpning.

Efter övervägande av samtliga inverkande faktorer hade styrelsen kommit
till den uppfattningen, att en statens järnvägars arrendering av bandelen på av
riksdagen ifrågasatta villkor vore den ur statens samlade synpunkt bästa lösningen,
och ville styrelsen alltså förklara sig beredd att övertaga berörda arrende.

Beträffande de övriga smärre bandelarna Söderhamn—Ljusne och Hudiksvall—Iggesund,
vilka enligt visst alternativ ifrågasatts att färdigbyggas, även
om Ostkustbanebygget i sin helhet fördröjdes, erinrade styrelsen, att arrendekontrakt
beträffande den förra bandelen redan förelåge, och ville styrelsen därjämte
anföra, att styrelsen redan nu kunde förklara sig beredd att framdeles övertaga
arrendering av bandelen Hudiksvall—Iggesund på i huvudsak liknande villkor,
som nu ifrågasatts beträffande bandelen Härnösand—Sundsvall.

Beträffande sin ståndpunkt till de olika i det föregående berörda
alternativen har järnvägsstyrelsen huvudsakligen framhållit följande:

Beträffande det av kommittén förordade alternativet, nämligen att banan
i sin helhet utbyggdes under ett begränsat antal år, ville styrelsen främst erinra,
att styrelsen ej kunnat vitsorda de av kommittén verkställda ekonomiska beräkningarnas
hållfasthet. Styrelsens reviderade beräkning av driftresultaten slutade
sålunda på en stor årlig förlust i stället för vinst för Ostkustbanan, vartill ur
statens synpunkt finge läggas den högst betydande nettoförlust, som årligen skulle
tillskyndas statens järnvägar genom trafikavledning. Banans utbyggande under
dyrtid komme, även om inlösningsvillkoren modifierades i av styrelsen ifrågasatt
riktning, att medföra, att inlösningssumman för banan, när den en gång, som
alltid förutsatts, skulle införlivas med statens järnvägar, måste bliva hög. Även
Uppsala—Gävle järnväg, som det bleve angeläget att förvärva, endast om Ostkustbanan
komme till stånd, torde komma att betinga ett inlösningspris, väsentligt
över dess nuvarande bokförda värde. Att Ostkustbanan skulle kunna betala
sina årliga annuiteter till staten syntes av styrelsens reviderade beräkning att
döma tvivelaktigt, och ovisst torde väl under sådana förhållanden och med hänsyn
till penningmarknadens läge vara, om banklån till ifrågasatt belopp skulle
kunna under godtagbara villkor uppbringas. Ytterligare vore att märka, att något
bindande erbjudande från Uppsala—Gävle järnvägs sida om statsinlösen av denna
järnväg till godtagbara villkor icke förelåge och på grund av rättstvist ej heller
kunde väntas komma att under riksdagssejouren föreligga. Detta måste betraktas
innebära en sådan risk, att statsmakterna icke syntes böra besluta sig för vidare
långivning åt Ostkustbanan — åtminstone i dess helhet — förrän berörda erbjudande
fått laga kraft. Styrelsen funne, att de ekonomiska konsekvenser och risker,
som ett godkännande av kommitténs förslag syntes innebära, måste betraktas
vara av synnerligen allvarlig natur, och ville styrelsen därför för sin del strängt
ifrågasätta, huruvida tidpunkten verkligen nu kunde vara inne att binda staten

Jämförelse
mellan de
olika alternativen.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

vid ytterligare utfästelser för Ostkustbanans finansering, och om ej erfarenheter
borde avvaktas under erforderlig tid beträffande landets allmänna ekonomiska
utveckling och statsbaneaffärens framtida motståndskraft mot nya åderlåtningar.
Det syntes styrelsen lika allvarligt böra upptagas till prövning, om icke i första
hand mindre mått och steg, som vore bättre anpassade efter tidsförhållandenas
krav på sparsamhet i landets hushållning, borde vidtagas.

Med hänsyn till det nu anförda funne styrelsen, att redan kommitténs andra
alternativ eller banbyggnadens avbrytande vid Söderhamn och järnvägens trafikerande
som lokalbana i nära anslutning till statens järnvägars stambanenät innebure
en förenkling och erbjöde en för statsverket fördelaktigare lösning, vilken därjämte
skulle på ett i det hela nöjaktigt sätt tillgodose kommunikationsbehovet i nedre
Norrlands kustbygd. Under nu rådande ekonomiska förhållanden i landet och
med hänsyn till de dåliga driftresultat, som även en lokalbana till Söderhamn
syntes skola lämna, vore styrelsen dock icke heller beredd att förorda åtgärder
för banföretagets utförande i detta omfång och tillstyrka beslut på en gång om de
stora statslån, som även banföretagets förverkligande i inskränkt måttstock vid
än så länge motsebara höga prisnivå syntes kräva.

Ur statlig ekonomisk synpunkt funne järnvägsstyrelsen den fördelaktigaste
lösningen av Ostkustbanefrågan vara, att i avvaktan på konjunkturernas förbättring
m. m. endast bandelarna Härnösand—Sundsvall, Hudiksvall—Iggesund och
Stugsund—Ljusne tills vidare utbyggdes och utarrenderades. Av de för detta
alternativ enligt järnvägsstyrelsens beräkning erforderliga statslånen, sammanlagt
6,538,000 kronor, hade redan 3,000,000 kronor beviljats och utbetalats för arbeten
å bandelen Härnösand—Sundsvall. Därest ifrågavarande bandelar komme att
trafikeras av statens järnvägar på av styrelsen angivna villkor, skulle statslånens
förräntning i stort sett tryggas. Kommittén hade emellertid erinrat, att av det
kapital, cirka 13,500,000 kronor, för vilket bolaget den 1 januari 1922 varit engagerat
i banbyggnaden, över 6,500,000 kronor belöpte sig på andra än här avsedda
sträckor och att ränteförlusterna å detta kapital skulle bliva högst betydande,
därest byggnaden avbrötes tillsvidare. Jämväl skulle redan anförda arbeten
därigenom delvis förfalla. Styrelsen underskattade icke vikten av dessa
erinringar och beklagade, att dessa medel överhuvud kommit att nedläggas, innan
banans finansiering varit säkerställd. I själva verket vore dock det nedlagda
beloppet ej så stort, att det kunde i och för sig motivera ett ytterligare engagement
på flera gånger så stort belopp, och i stort sett torde det väl också vara
för koncessionshavarna bättre, att åtminstone några bandelar skyndsamt färdigbyggdes
än att byggnadsarbetet helt måste nedläggas. Styrelsen ville dock uttala,
att styrelsen ansåge Ostkustbanans byggnad framdeles böra genom statens
medverkan fullföljas i mån som det ekonomiska läget så medgåve. Dock torde
härvid lämpligen böra förfaras så, att byggnadsarbetet lokaliserades på viss bände!,
för vars färdigbyggande erforderliga medel funnes säkrade. Ett annat beklagligt
förhållande vore ju, att nuvarande arbetslöshet kunde i någon mån påverkas
av ett inskränkande av banbyggnadsarbetena. Styrelsen ville emellertid
därvidlag hava uttalat, att utgifter för arbetslöshetens bekämpande borde vara
engångskostnader och att de alltså ej borde få hänföra sig till skapandet av
objekt eller företag, som kunde medföra framtida ekonomiska olägenheter eller
bestående utgifter. Det torde väl i detta fall också vara så, att man ej finge
förutsätta behovet av Ostkustbanearbetenas bedrivande för förebyggande av ar -

31

Kungl. Alaj:ts proposition nr 244.

betslöshet under mera än en kortare nu innevarande period av banans byggnadstid,
och i varje fall skulle ju även vid den inskränkta arbetsomfattning, som
närmast tilltalade styrelsen, icke oväsentlig tillgång på arbetstillfällen kvarstå.

Beträffande villkoren för statens medverkan till finansiering av villkor för
Ostkustbanan anför järnvägsstyrelsen i huvudsak följande: [statslån.

Beträffande till eu början Ostkustbanan i dess helhet borde, i enlighet
med vad styrelsen förut anfört angående kostnaden för Sundsvalls station, det av
kommittén beräknade statslånet vid detta alternativ ökas med 800,000 kronor.

I fråga om tidpunkten för fattande av beslut om det sålunda såsom erforderligt
beräknade statslånet ville styrelsen såsom sin mening framhålla, att det i övrigt
bodtagbara avtalet angående Uppsala—Gävle järnvägs inlösensvillkor nödvändigt
gorde hava bindande kraft, innan statsmakterna gåve villkorligt löfte om fortsatt
understöd. I övrigt ansåge sig styrelsen böra ifrågasätta riktigheten av att, på
sätt av kommittén föreslagits, tillämpa annan grund för statslånets ränteberäkning
under byggnadstiden än den vid beviljande av lån till enskilda järnvägar i
allmänhet stipulerade. Då de gällande inlösningsvillkoren för Ostkustbanan numera
genom förhållandenas utveckling syntes otillfredsställande och i behov av
tidsenlig modifiering, borde som villkor för åtnjutande av ökat statsunderstöd
fordras, att Ostkustbanans aktiebolag godkände de nya inlösningsbestämmelser,
som i samband med lånevillkoren kunde komma att från statens sida uppställas.

Vidare ansåge styrelsen betryggande garantier böra skapas för att Ostkustbanans
förvaltning komme att ledas icke enbart efter privatekonomiskt betonade utan
även efter ur statens och allmänhetens synpunkter tillfredsställande grundsatser.

Sådana garantier syntes lämpligen kunna vinnas på tre vägar, nämligen dels
genom förstärkande av statens representation i bolagets direktion med ytterligare
ett ombud med uppgift att bland annat särskilt bevaka, att vederbörlig hänsyn
toges till statens järnvägars intressen, dels genom att Kungl. Maj:t förbebölle sig
prövningsrätt och avgörande i vissa grupper av viktigare ärenden, t. ex. angående
vissa möjliga nedsättningar från den givna taxan av betydelse för trafiken även
å statens järnvägar, angående Ostkustbanans ordinarie tågplan och angående
träffade överenskommelser av större ekonomisk innebörd, exempelvis med annat
järnvägsbolag om samförvaltning, och dels slutligen genom att bolaget i vidsträcktare
grad än i allmänhet vore fallet förpliktades underkasta sig de bestämmelser,
som Kungl. Maj:t kunde finna gott för bolaget fastställa.

Beträffande övriga alternativ syntes de villkor, som borde uppställas för
statens medverkan till banbyggnaden, icke böra göras fullt så stränga som de, vilka
ifrågasatts för Ostkustbanan i dess helhet. Styrelsen funne dock, att även för
dessa alternativ ifrågasatta statsunderstöd en skärpning av tidigare villkor kunde
vara motiverad. Inlösningsvillkoren syntes sålunda i betraktande av anläggningskostnadens
storlek och banornas små utsikter till förräntning vara i behov av
modifiering. Skulle banorna byggas och alltjämt ägas av Ostkustbanebolaget,
ehuru de bleve trafikerade genom statens järnvägar, torde jämväl de av järnvägsstyrelsen
för Ostkustbanan i dess helhet föreslagna villkoren beträffande det statliga
övervakandet böra i det hela principiellt uppställas, ehuru desamma, så länge
banorna trafikerades som särskilda bandelar, icke behövde sättas i funktion.

32

Kungl. May.ts proposition nr 244.

Styrelsens

slutsatser.

Ostkustbanekommittén

d. 28/ä 1922.

Framställningar
från
kommuner
m. fl.

Departe mentschefen.

Ytterligare

låneunder stöd.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har styrelsen alltså
dels uttalat, att styrelsen under förhandenvarande förhållanden ej
hade någon erinran emot kommitténs hemställan, att Kungl. Maj:t ville
godkänna och låta å statens vägnar underteckna avtalet om rätt till statsinlösen
av Uppsala—Gävle järnväg;

dels ifrågasatt ett uppskjutande av tidpunkten för avgörandena beträffande
Ostkustbanans slutfinansiering i avvaktan dels på att avtalet
om inlösningsvillkor beträffande Uppsala—Gävle järnväg vunne läge kraft,
dels ock på de ekonomiska konjunkturernas utveckling såväl för landet i
dess helhet som för statens järnvägar;

dels hemställt, att, under förutsättning av sådant uppskov, till prövning
upptoges utvägen att i första hand genom erforderliga statsåtgärder
möjliggöra utbyggande inom den närmaste framtiden av bandelarna
Härnösand—Sundsvall, Hudiksvall—Iggesund och Stugsund—Ljusne;

dels slutligen uttalat, att, för det fall att statsmakterna skulle vilja
omedelbart öka sin långivning till Ostkustbanan, härmed måtte förbindas
de av styrelsen närmare angivna villkor.

I en den 23 mars 1922 dagtecknad px-omemoria har Ostkustbanekommittén
utförligt bemött den kritik, som av järnvägsstyrelsen riktats
mot kommitténs utredning, och har kommittén därvid, med stöd av den
i promemorian framlagda ytterligare utredningen, förklarat sig till alla
delar kunna vidhålla de resultat, vartill kommittén i sitt betänkande
kommit. Då nämnda promemoria föreligger i tryck, torde en närmare
redogörelse för dess innehåll icke behöva här lämnas.

I särskilda till Kungl. Maj:t ingivna skrifter hava stadsfullmäktige
i Gävle, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall och Härnösand, under betonande
av betydelsen såväl för ifrågavarande samhällen som ock för det
allmänna av att Ostkustbanan komme till utförande i hela sin utsträckning,
hemställt, att statslån för banbyggnaden måtte beviljas i den av
kommittén föreslagna omfattningen. Framställningar i sådan riktning
hava jämväl inkommit från ett flertal av banbyggnadsföretaget intresserade
landskommuner m. fl., varjämte länshjälpkommittéerna i Gävleborgs och
Yästernorrlands län i skrivelser i ämnet särskilt framhållit angelägenheten
av Ostkustbaneprojektets omedelbara förverkligande med hänsyn
till den inom respektive län rådande arbetslösheten.

Enligt vad den föreliggande utredningen visar, synes situationen
beträffande Ostkustbanebygget för närvarande vara sådan, att, därest icke
inom den närmaste tiden staten utfäster sig att lämna ytterligare låneunder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

33

.stod till banbyggnaden, densamma måste i sin helhet avbrytas. Utan
statens ytterligare medverkan torde nämligen bolaget sakna möjlighet att
anskaffa erforderliga medel för arbetenas fortsatta bedrivande, varför det
ännu oförbrukade kapitalet måste reserveras för betalande av bolagets
skulder och omkostnaderna vid eu eventuell avveckling. Härigenom skulle
de redan utförda banarbetena tillsvidare bliva utan nytta — det i banan
nedlagda kapitalet uppgick den 1 januari 1922 till i runt tal 12,800,000
kronor. Vidare komme den nuvarande arbetsstyrkan, omkring 1,000 man,
att ställas utan arbete. På grund av nu berörda förhållanden torde det
vara nödvändigt, att frågan om beviljande av ytterligare understöd till
företaget underställes innevarande års riksdag, fastän detta, med hänsyn
till den tidpunkt, då Ostkustbanekommitténs utredning avslutats, ej kunnat
ske inom den för avlåtande av propositioner i allmänhet stadgade tid.

Statsmakterna hava genom de åtgärder från deras sida, som under
de senare åren vidtagits för stödjande av arbetet på Ostkustbanan, iklätt sig
ett visst ansvar för arbetets fortsatta bedrivande, därest de för beviljande
av understöd förutsatta villkor uppfyllas. I samband med behandlingen
av propositionen nr 426 uttalade 1920 års riksdag därtill, att det för
riksdagen framstått som tydligt, att banan vore i hög grad förtjänt
av statens medverkan för företagets förverkligande. Den av kommittén
nu framlagda utredningen belyser ingående banans stora betydelse för
därav berörda landsdelar och angelägenheten av att densamma i sin helhet
kommer till stånd.

Då jag '' haft att taga ståndpunkt till det föreliggande problemet,
har jag i främsta rummet letts av hänsyn till statsmakternas nyssberörda
principiella anslutning till tanken att på vissa villkor ekonomiskt stödja
företaget ifråga.

Av de utav kommittén undersökta alternativen för Ostkustbanans
fortsatta utbyggande skulle allenast det av kommittén förordade huvudalternativet,
vilket avser banans utbyggande i dess helhet i ett sammanhang,
komma att säkerställa realiserandet inom beräknelig tid av önskemålen
om Ostkustbanans tillkomst. Jag bortser därvid från det jämväl
undersökta alternativet att utföra banan sektionsvis • med vissa avbrott,
vilket i ekonomiskt avseende skulle ställa sig särdeles ofördelaktigt.
Enligt övriga alternativ skulle banbyggnaden tills vidare begränsas
till vissa bansträckor, varigenom färdigställandet av återstående
bandelar skulle komma att uppskjutas- på obestämd tid. Vid sådant
förhållande torde i första hand böra till prövning upptagas, huruvida
nämnda huvudalternativ kan vara från statens sida godtagbart. För den
händelse statens medverkan till banföretaget i den omfattning, sistnämnda

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 212 käft. (Nr 244.) 5

34

Kungl. Majits proposition nr 244.

alternativ förutsätter, av statsfinansiella eller andra skäl icke anses#kunna
komma i fråga, böra givetvis andra möjligheter till stödjande av företaget
undersökas, och kan det i så fall bliva nödvändigt att gå fram på något
av de utav kommittén undersökta mindre alternativen. Innan något av
dessa lägges till grund för ett statsmakternas slutgiltiga beslut, bör dock
definitivt vara fastslaget, att den lösning av frågan, som av kommittén
förordats, icke lämpligen låter sig genomföra.

Den totala kostnaden för genomförande av huvudalternativet har
kommittén uppskattat till 47,000,000 kronor, därvid dock ej medräknats
någon andel i kostnaden för Sundsvalls station samt tillika förutsatts,
att anståndsränta å statslånet skulle åtnjutas under hela byggnadstiden.
Enligt kommitténs förslag skulle finansieringen av företaget i nu angivna
fall ske på det sätt, att 19,000,000 kronor anskaffades genom aktieteckning
och lån från enskilda, 14,000,000 kronor som banklån och återstoden,
14,000,000 kronor, genom statslån, av vilket sistnämnda belopp 3,000,000
kronor redqn beviljats och till en del lyftats.

Detta alternativ skulle sålunda komma att för staten medföra avsevärda
kapitalutlägg under den närmaste tiden, i det att under åren
1923—1925, enligt kommitténs förslag, såsom statslån skulle utbetalas
ytterligare sammanlagt 11,000,000 kronor. Därest en uppdelning av kostnaderna
för Sundsvalls station komme att ske i enlighet med järnvägsstyrelsens
förslag, torde sistnämnda summa komma att ökas med 800,000
kronor. Om vidare, enligt vad fullmäktige i riksgäldskontoret påyrkat,
anståndsränta å statslånet skulle åtnjutas endast efter vanliga bestämmelser,
skulle lånebehovet ökas med ytterligare 750,000 kronor.

Därest Ostkustbanan i sin helhet utbygges, kan vidare inlösen av
såväl denna som'' vissa andra enskilda banor, framför allt Uppsala—
Gävle järnväg, snart nog bliva påkallad. Härigenom skulle alltså, utöver
det direkta låneunderstödet till Ostkustbanan, ytterligare betydande kapitalutlägg
åsamkas statsverket.

Vad särskilt angår frågan om utsikterna till förräntning av det
ifrågasatta statslånet, har kommittén för sin del efter ingående undersökningar
kommit till ett gynnsamt resultat, enligt vilket man vid en
prisnivå, som med 100 % överstiger 1913 års prisläge, skulle kunna räkna
med en årlig nettobehållning av järnvägens drift å 1,007,000 kronor. Vid
Ostkustbanans utbyggnad i sin helhet skulle man alltså, därest dessa beräkningar
visade sig riktiga, kunna påräkna en trafikinkomst, som icke
blott täckte ränta å statslån och banklån, utan jämväl lämnade en icke
obetydlig avkastning å det insatta kapitalet. Mot dessa beräkningar hava
dock vissa erinringar framställts. Sålunda hava fullmäktige i riksgälds -

35

Kungl. Maj tfn proposition nr 244.

kontoret framhållit sill tvekan om utsikterna för statslånets förräntande,
varjämte järnvägsstyrelsen verkställt en ingående kritik av de förutsättningar,
på vilka kommitténs beräkningar vila. Järnvägsstyrelsen har för
sin del kommit till den uppfattningen, att Ostkustbanan, utbyggd i sin
helhet vid den prisnivå, varmed kommittén räknat, skulle, i stället för att
såsom kommittén antagit lämna betydande överskott, gå med en avsevärd
förlust. Kommittén har å sin sida sedermera bemött de sålunda
mot kommitténs beräkningar framkomna erinringarna.

Att under nuvarande förhållanden med anspråk på tillförlitlighet
bedöma utsikterna för ett ekonomiskt sett tillfredsställande resultat av
Ostkustbanan låter sig uppenbarligen icke göra. Med hänsyn till vad
som anförts från olika håll under ärendets förberedande behandling finner
jag emellertid ingalunda ställt utom tvivel, att banan skall förmå till
fullo förränta ett över banklånet placerat statslån av ifrågasatt storlek.
Riksdagens tidigare uttalanden och beslut rörande Ostkustbanan kunna
emellertid måhända tolkas så, att riksdagen ansett en sådan risk böra
tagas på grund av banans nytta för det allmänna.

Givetvis måste det vara ägnat att väcka betänkligheter att under
det nu rådande, särdeles tryckta ekonomiska läget binda staten vid så
avsevärda kapitalutlägg, som det här är fråga om, helst om hänsyn även
tages till den mindre gynnsamma inverkan på statens järnvägars ekonomi,
som utbyggnad av hela Ostkustbanan kan medföra. Men härtill komma
ytterligare omständigheter, som tala för ett visst uppskov med det slutliga
ståndpunktstagandet till frågan om utbyggnad av hela banan.

Till eu början syftar jag härvid på frågan, huruvida det banklån,
som utöver bolagets eget kapital och statslånet skulle erfordras för
banans färdigställande i hela dess utsträckning, kan av bolaget uppbringas.
Såsom av kommitténs betänkande framgår, hava några mera ingående
undersökningar icke från kommitténs sida verkställts beträffande möjligheten
för bolaget att uppbringa sådant banklån. Under nu rådande
ekonomiska svårigheter torde det emellertid kunna anses ovisst, huruvida
kredit i erforderlig omfattning och på godtagbara villkor nu skall
kunna erhållas. Kommittén har visserligen som ett villkor för utbetalande
av statslånet ansett böra uppställas, att avtal träffats om
den erforderliga bankkrediten. Detta villkor kan emellertid enligt min
uppfattning ej anses för staten tillräckligt betryggande. Om nämligen
hela det av kommittén ifrågasatta statslånet komme att nu beviljas
och arbetena å anläggningen med tillgängliga medel fortsattes,
utan att säkerhet funnes för finansiering av hela banföretaget, synes
en avsevärd risk föreligga för statsverket att nödgas antingen in -

36

Kungl. Maj-.tS proposition nr 244.

gripa med ytterligare försträckning eller ock för betydande kostnader
inlösa hela företaget och fullborda detsamma för egen räkning. Såsom
fullmäktige i riksgäldskontoret framhållit, torde nämligen ett beslut
av statsmakterna om låneunderstöd till hela banföretaget i realiteten vara
att betrakta, nära nog som en utfästelse från statens sida att tillse, att företaget.
bringas till fullbordan. För lån från statens järnvägslånef onder gäller
,ju som en undantagslös regel, mot vars riktighet erinran näppeligen synes
kunna göras, att vid statslånets beviljande finansieringen i övrigt av vederbörande
företag skall vara tillfullo säkerställd. I fråga om det Ostkustbanebolaget
tidigare beviljade statslånet å 3,000,000 kronor har visserligen,
dock endast under vissa bestämt angivna förutsättningar i fråga
om arbetenas bedrivande med mera, ett undantag medgivits från nämnda
i allmänhet gällande villkor. När det nu är fråga om att till flerdubbelt
större belopp engagera staten i företaget i dess helhet, anser jag det ej
ekonomiskt riktigt att frångå ett villkor, som eljest anses självklart. Innan
beslut fattas om beviljande av lån till fullbordande av Ostkustbanan i
dess helhet, måste därför enligt min mening företagets finansiering i
övrigt vara fullt säkerställd. Härtill finnes desto större anledning, som
villkoren för lånet skulle i flera hänseenden vara för bolaget förmånligare
än vad som gäller vid järnvägslån i allmänhet.

Härtill kommer emellertid en annan omständighet av icke mindre
vikt än den nyss anförda. Som jag redan antytt, kan, därest Ostkustbanan
i sin helhet utbygges, inlösen av Uppsala—Gävle järnväg snart nog
bliva påkallad. Ett anbud om statsinlösen av järnvägen föreligger jämväl,
men detta anbud är från järnvägens sida icke slutgiltigt bindande
utan beroende på ännu oavgjord rättstvist. I likhet med järnvägsstyrelsen
anser jag allvarliga invändningar kunna göras mot att, innan denna
fråga blivit slutligen avgjord, staten medverkar till banans färdigställande
i dess helhet och engagerar sig i företaget med ett så betydande belopp,
som kommittén förordat. Vad kommittén föreslagit därom, att statslånet
ej skulle få lyftas, innan avtalet genom laga kraftvunnet domstolsbeslut
vunnit giltighet, finner jag lika litet betryggande som motsvarande
bestämmelse beträffande banklånet. Jag stöder denna min uppfattning
på samma skäl, som jag på tal därom åberopat.

Slutligen är att märka, att man icke torde kunna underlåta att
taga under övervägande, huruvida en jämkning av de för Ostkustbanan
gällande inlösningsvillkoren bör äga rum, innan staten definitivt binder sig
för att i den utsträckning, kommittén ifrågasatt, stödja banans fullbordande.
Härutinnan synes ytterligare utredning vara påkallad. Beträffande
fördelningen mellan statens järnvägar och Ostkustbanebolaget av kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

37

naderna för Sundsvalls station pågår vidare genom förordnad sakkunnig
särskild utredning, vars resultat kan komma att inverka på frågan om
statslånets storlek.

Vid övervägande av föreliggande spörsmål har jag på grund av
det nu anförda kommit till den uppfattningen, att det icke är lämpligt,
att staten nu binder sig för det låneunderstöd till Ostkustbanan, som
ett godtagande av kommitténs huvudalternativ förutsätter. Innan närmare
klarhet vunnits om möjligheterna att uppbringa det nödiga
banklånet och intill dess domstolssaken angående avtalet om statens rätt
att inlösa Uppsala—Gävle järnväg blivit avgjord, bör enligt min
mening spörsmålet om statens stödjande av företaget icke göras till
föremål för slutligt avgörande. Framhållas må för övrigt, att även om -hela det av kommittén ifrågasatta statslånet nu beviljades, finansieringen
av företaget med hänsyn till ovan åberopade omständigheter alltjämt
skulle vara lika oviss, intill dess villkoren för statslånet uppfyllts, vadan
någon garanti för arbetenas planmässiga bedrivande å hela banbyggnaden
nu ej erhölles.

Av skäl, som jag i det föregående framhållit, torde bolaget
nödgas nedlägga allt nu pågående arbete å banan, därest ej någon
utväg kan finnas att bereda stöd i lämplig form från statens sida- till
dess fortsatta bedrivande i viss omfattning. Ett avbrott skulle, ej minst
på grund av de rådande förhållandena å arbetsmarknaden, komma att
medföra avsevärda olägenheter och, med hänsyn till därav föranledda
ökade byggnadskostnader, ökade svårigheter att framdeles finansiera företaget.
Det torde därför vara nödvändigt, att staten i den mindre omfattning,
som kan finnas oundgängligen påkallad, träder emellan utan att
avvakta det slutliga avgörandet i föreliggande fråga. Därvid synes man
kunna fortgå på den väg, som av 1920 års riksdag anvisats. Jag anser
mig i anslutning härtill böra förorda, att Ostkustbanans aktiebolag nu
beviljas ett ytterligare statslån till jämförelsevis litet belopp på i huvudsak
samma villkor, som gälla för det redan beviljade lånet å 3,000,000
kronor.

Beträffande sistnämnda lån har Kungl. Maj:t i anledning av riksdagens
beslut genom brev den 15 oktober 1920 fastställt bland annat
följande villkor:

*l:o) Ifrågavarande statslån må användas allenast för arbeten å bandelen
från Sundsvall till Härnösand.

2:o) Nu gällande arbetsplan för anläggning av nämnda handel skall i tilllämpliga
delar följas, dock med skyldighet för bolaget att, därest Kungl. Maj:t
skulle finna skäl ändra arbetsplanen eller fastställa ny plan för arbetet å bände -

38

Kutig!. Maj:ts proposition nr 244.

lens anläggning, ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t
i sådant avseende meddelas.

3:o) Beträffande ifrågavarande försträckning skall iakttagas:

a) att annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknas till fem och
fyra tiondels procent å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet
först gottgöres ränta efter fem procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgör avbetalning därå;

b) att anstånd med betalningen av den ränta, som upplöper å lyftade lånebelopp
under en tid, omfattande högst tre år från lyftningsdagarna men dock ej
sträckande sig utöver ett år från den dag, då bandelen mellan Sundsvall och
Härnösand enligt Kungl. Maj:ts bestämmande senast skall vara färdig och öppnad
för trafik, medgives på det sätt, att denna ränta, benämnd anståndsränta, genom
fortsatt annuitetslikvid erlägges till staten, först sedan i stadgad ordning såväl
all annan ränta som ock hela lånekapitalet inbetalts;

c) att så snart ränta, som icke är att hänföra till anståndsränta, upplupit
å lyftat lånebelopp till och med det datum, som motsvarar det för kapitalavbetalning
fastställda, sådan räntas belopp skall inbetalas till staten;

d) att kapitalavbetalning skall genom erläggande av fullständig annuitet
vidtaga tre år efter den dag, då bandelen Sundsvall—Härnösand enligt Kungl.
Maj:ts bestämmande skall vara färdig och öppnad för trafik, dock senast den 31
december 1925; och skall, sedan dagen för första kapitalavbetalningen blivit bestämd,
annuiteten sedermera erläggas samma dag varje år, intill dess försträckningen
och all därå upplupen ränta blivit till fullo guldna;

e) att, därest till betalning förfallet belopp icke i föreskriven ordning erlägges,
bolaget skall, intill dess samma belopp varder behörigen inbetalt, därå
gälda ränta efter fem och en halv procent för år.

4:o) Till'' säkerhet för ovannämnda försträckningsbelopp jämte ränta därå
skall staten i enlighet med de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t framdeles meddelas,
erhålla inteckning antingen i järnvägen Gävle—Härnösand i dess helhet
eller ock, därest uppdelning av denna järnväg kommer att ske, i bandelen Sundsvall—Härnösand;
och äger Kungl. Maj:t i sistnämnda fall förordna, att nämnda
handel skall utgöra en särskild järnväg.

Den inteckning, som staten erhåller, må, försåvitt och i den mån Kungl.
Maj:t det medgiver, förklaras gälla med förmånsrätt närmast efter inteckningar,
beviljade i järnvägen Gävle—Härnösand eller bandelen Sundsvall—Härnösand
till säkerhet för banklån, vilka av bolaget upptagas för fullbordandet av nämnda
järnväg eller handel.

Det åligger bolaget att, sedan Kungl. Maj:t meddelat beslut rörande inteckningssäkerheten
för statslånet, vidtaga alla på bolaget beroende åtgärder, som
enligt lag erfordras, för att samma beslut må, sa snart ske kan, bringas till verkställighet;
och skall stadgande om bolagets skyldighet härutinnan intagas i bolagsordningen.

Härjämte skall bolaget till riksgäldskontoret avgiva skriftlig förbindelse
att, intill dess slutligt beslut angående säkerheten för statslånet fattats, icke utan
Kungl. Maj:ts tillstånd låta inteckna järnvägen Gävle—Härnösand eller någon
del därav.»

so

Kung!. Maj:ts proposition nr 244.

I dessa villkor torde dock, med hänsyn till nu föreliggande förhållanden,
vissa ändringar vara påkallade. Sålunda synes bland annat lämpligt,
att såväl det nya statslånet som ock, i fall av behov, de delar av det redan
beviljade lånet, vilka ej redan av bolaget lyftats, må få användas ej
allenast å bandelen Sundsvall—Härnösand utan jämväl å de bandelar i
övrigt, vilka enligt den av kommittén framlagda planen äro avsedda att i
första hand färdigställas, och om vilkas utbyggande full enighet varit rådande,
nämligen bandelarna Iggesund—Hudiksvall och Ljusne—Stugsund.
Sistnämnda två bandelar äro avsedda att fullbordas under december 1922
respektive december 1923. I anslutning härtill skulle vissa jämkningar
erfordras i nu gällande lånevillkor beträffande formuleringen av bestämmelserna
angående inteckningssäkerlieten med mera, vilka jämkningar
det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga.

Det nya statslånet synes kunna bestämmas till 3,000,000 kronor.
Jag utgår från att bolaget, därest det nu ifrågasatta lånet erhålles, skall
å nämnda tre bandelar nedlägga jämväl eget kapital i den ungefärliga
utsträckning kommittén förutsatt, varutinnan närmare bestämmelser i fall
av behov kunna meddelas i samband med Kungl. Maj:ts beslut om lånets
utanordning. Vid sådant förhållande skulle enligt mitt förslag dessa
bandelar åtminstone till huvudsaklig del kunna färdigbyggas. Härvid har
jag dock icke tagit hänsyn till kostnaderna för Sundsvalls station eller,
beträffande bandelen Sundsvall—Härnösand, till av kommittén upptagen
kostnad för rullande materiel och för verkstad i Härnösand. Å andra
sidan har jag ansett mig kunna räkna med ett något kraftigare prisfall
än som förutsättes i kommitténs kalkyler. I den mån ifrågavarande tre
bandelar bliva färdiga var för sig utan anslutning till övriga delar av
Ostkustbanan, torde trafikeringen av dem kunna provisoriskt övertagas
av statens järnvägar på i huvudsak de villkor, som järnvägsstyrelsen i
detta avseende framlagt.

Bifalles vad jag sålunda föreslagit, torde tillräckliga medel stå till
förfogande för arbetenas bedrivande för så lång tid framåt, att frågan om
ytterligare åtgärder från statens sida icke skulle behöva upptagas till prövning
förrän vid 1924 års riksdag, därest så långt uppskov härmed skulle
befinnas lämpligt. Mitt förslag förutsätter, att arbetena till övervägande
del skulle bedrivas på de förenämnda Henne bandelarna. Å andra sidan
är det med hänsyn till den rådande arbetslösheten önskvärt, att nu pågående
arbeten å övriga bandelar icke alldeles nedläggas. Skulle bolaget
icke kunna med egna medel bedriva dessa arbeten i den omfattning,
som från nämnda synpunkt kan vara påkallad, torde utförandet
av vissa arbeten kunna ske genom förmedling av statens arbetslöshets -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

kommission och på villkor, varom överenskommelse kan träffas med densamma.
Jag ber härvid få erinra, att Kungl. Maj:t i proposition nr 362
till 1921 års riksdag framlade förslag om bedrivande av nödhjälpsarbeten
å Ostkustbanan, för vilka arbeten likvid skulle av bolaget erläggas medelst
räntebärande reverser, som skulle betalas, när banans ekonomi sådant medgåve;
och förklarade sig riksdagen icke vilja motsätta sig detta förslag. Eu
medverkan från statens sida i denna eller annan form för arbetenas bedrivande
bör dock ej ifrågakomma beträffande sträckningen Gävle—•
Ljusne, förrän slutgiltigt bindande anbud föreligger om rätt till statsinlösen
av Uppsala—Gävle järnväg.

Enligt vad jag kunnat inhämta, torde arbetena å Ostkustbanan,
med anlitande av bolagets eget kapital samt återstoden av det redan
beviljade statslånet, kunna hållas i gång så lång tid framåt, att med
anvisandet av medel till det nya lånet skulle kunna anstå till nästkommande
års riksdag.

Aug. inlösen Det Kungl. Maj:ts provning underställda förslaget till avtal mellan

aV-Gäviela stulen och Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag angående statsinlösen av
järnväg. Uppsala—Gävle järnväg är från bolagets sida bindande under förutsättning
— förutom att bolagsstämmans beslut i ämnet vinner laga kraft — att
förslaget blivit av staten godkänt före den 1 september 1922. Med hänsyn
härtill och då avtalets giltighet icke gjorts beroende av Ostkustbanans
tillkomst, torde nämnda förslag böra prövas utan avvaktan på Ostkustbanefrågans
slutliga lösning.

Avtalet synes vara av beskaffenhet att höra av staten godtagas. Att
märka är, att ett sådant godkännande icke medför förpliktelse för staten
till inlösen av ifrågavarande järnväg utan allenast en rätt i detta hänseende.
Först under den förutsättningen, att Ostkustbanan i sin helhet
kommer till stånd, torde emellertid förverkligandet av den möjlighet, avtalet
öppnar, bliva aktuellt.'' Den enda bestämmelse i avtalet, som omedelbart
skulle träda i tillämpning, avser rätt för järnvägen att i sin trafik
uppbära samma avgifter, som vid varje särskild tid under det avtalet
gäller, eller alltså till den 1 januari 1942, utgå för trafik vid statens
järnvägar. Med hänsyn till vad kommittén härom anfört, och då järnvägsstyrelsen
ej haft någon erinran mot förslaget i denna del, har jag
ej heller ansett betänkligheter böra möta att tillerkänna bolaget en dylik
. rätt. Enär statens ställning till Ostkustbanefrågan på det närmaste är

beroende av möjligheten till statsinlösen av Uppsala—Gävle järnväg,
torde det föreliggande förslaget i detta sammanhang böra underställas
riksdagens prövning.

41

Kungi. Maj:tu proposition nr 244.

Under åberopande av vad sålunda anförts och av 54 § i riksdags(lningen
hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels medgiva, att Ostkustbanans aktiebolag må,
under villkor i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet angivits, utöver tidigare av riksdagen
beviljat låneunderstöd av 3,000,000 kronor, åtnjuta
ytterligare ett sådant understöd av likaledes 3,000,000
kronor eller sålunda tillhopa 6,000,000 kronor;

dels och bemyndiga Kungl. Maj:t godkänna det
i statsrådsprotokollet omförmälda förslag till avtal mellan
svenska staten, å ena, och Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag,
å andra sidan, angående statsinlösen av
Uppsala—Gävle järnväg.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

August Wrede.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 212 Käft. (Nr 244.)

6