Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

1

Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913
om behandling av alkoholister; given Stockholms slott
den 21 mars 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i
lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herm. Lindqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 203 höft. (Nr 235.)

1710 21 1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 102) om behandling

av alkoholister.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling
av alkoholister skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

1 mom. År någon — — — — — — av alkoholister.

2 mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är
hemfallen åt dryckenskap, blivit under de två senast förflutna åren upprepade
gånger dömd till ansvar för fylleri.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 235.

:s

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 februari 1922.

Närv arande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindqvist:

I skrivelse den 16 april 1918, nr 123, har riksdagen, i anledning
av en inom första kammaren väckt motion, nr 35, anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke lagen den 30 juni
1913 om behandling av alkoholister lämpligen borde utsträckas att omfatta
jämväl den, som vore hemfallen åt dryckenskap och upprepade
gånger dömts till ansvar för fylleri, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

över denna skrivelse hava socialstyrelsen och styrelsen för statens
vårdanstalt för alkoholister vid Salbohed den 14 januari 1921 avgivit
gemensamt utlåtande.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga detta ärende.

I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 3 december 1910
framlagda förslaget till lag om behandling av alkoholister in. m. fanns
upptagen en bestämmelse av samma innehåll som den, vars införande i
nämnda lag blivit av riksdagen ifrågasatt. Jag skall därför tillåta mig
att i korthet redogöra för kommitténs motivering till bestämmelsen i
fråga och anledningen till, att densamma icke kom att inflyta i lagen.

Kommittén framhåller vid behandlingen av frågan om sambandet
mellan alkoholmissbruk och begångna förbrytelser eller förseelser,
hurusom den officiella rättsstatistiken för tiden 1890—1908 utvisar, att
fylleriförseelserna, vilka från nämnda periods början varit i en tämligen jämn
stegring, utgjort det vida övervägande antalet eller över 80 % av samt -

Riksdagens
skrivelse den
16 april 1918.

Fattig v år dslag
stiftning skommittén.

4

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 235.

liga de brottsliga gärningar, som i rättsstatistiken upptagits under rubriken
förseelser. Beträffande fylleriförseelsernas fördelning på antalet
sakfällda personer hade en vid polisdomstolen i Stockholm företagen
undersökning visat, att av de under vart och ett av åren 1905—1909
för nämnda förseelse där sakfällda personer ett synnerligen stort antal
domfällts upprepade gånger. Sålunda hade under år 1909 ej mindre
än 254 personer dömts till ansvar för fylleri sex gånger eller mera,
383 fem gånger och därutöver, 611 fyra gånger eller mer samt 1,081
tre gånger och därutöver. Tre personer hade under sistnämnda år

dömts mer än 30 gånger och av dem en (en kvinna) 54 gånger. Av

en likaledes vid polisdomstolen i Stockholm företagen undersökning
framginge, i huru hög grad bötesstraffet användes för att påverka fyllerister.
Det vore emellertid en sedan länge erkänd sak, att bötesstraffet

i detta fall vore av ringa värde. De första gångerna kunde det möj ligen

inverka på en person, så att han därefter hölle sig nykter en tid,
men sedan han blivit dömd upprepade gånger och särskilt sedan det
kommit därhän, att han i stället för att betala böterna avtjänade dem
med fängelse, torde åtal för fylleriet och dess bestraffande vara till föga
gagn. Ofta nog vore det då fråga om personer, som redan vore vanedrinkare.
Såsom av utredningen framginge, vore det i huvudsak de
lägre bötesbeloppen, som betalades, under det att de högre belopp, som
brukade ådömas vid upprepade fylleriförseelser, vanligen avtjänades med
fängelse. I detta sammanhang erinrades om ett uttalande av dåvarande
chefen för fångvårdsstyrelsen, generaldirektören S. Wieselgren, då frågan
om internering av alkoholister den 29 mars 1905 förekom till behandling
i riksdagens första kammare, däruti han med skärpa framhöll
fängelsestraffets ineffektivitet i dylika fall och i stället förordade den då
föreslagna asylbehandlingen.

Kommittén redogör vidare för resultatet av drinkares behandling i
särskilda anstalter, dit de frivilligt ingått och där för ändamålet lämpade
anordningar vidtagits. Vid de utländska anstalterna av nämnda
beskaffenhet räknade man i allmänhet med, att omkring en tredjedel
av de behandlade blivit botade, varmed då vanligen avsåges, att de
någon längre tid, efter det de lämnat anstalten, avhållit sig från allt
bruk av rusdrycker, samt att närmare en tredjedel blivit förbättrade,
vilket innebure, att anmärkningar ej funnits att göra mot deras uppförande,
ehuruväl de åter börjat förtära rusdrycker. Vid de båda svenska
anstalter, som ägt bestånd under någon längre tid, Sans Souci och
Eolshäll, syntes man räkna med en något större procent botade.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 2.-15. 5

l 1 § av sitt förslag till lag om behandling av alkoholister upptog kommittén
bestämmelser om vilka personer, som skulle kunna tvångsinterneras.
Enligt 1 mom. av nämnda § kunde förordnande om internering meddelas,
om någon vore hemfallen åt dryckenskap och i följd därav funnes
vara oförmögen att vårda sina angelägenheter eller utsätta hustru eller
barn, som han vore skyldig att försörja, för nöd eller vara farlig för
eget liv eller annans personliga säkerhet.

Enligt 2 mom. kunde sådant förordnande även meddelas där någon,
som vore hemfallen åt dryckenskap, upprepade gånger dömts till ansvar
för fylleri. Åven i avseende å detta fäll förutsattes, enligt vad kommittén
framhöll, att förseelsen hade sin grund i vanedrinkarens sjukliga
tillstånd, men sådant antoges utan vidare alltid vara fallet, vadan stadgandet
fått sin plats i ett särskilt moment.

Till motivering av stadgandet i fråga anförde kommittén:

»Alla torde vara ense om det föga tillfredsställande i det nuvarande systemet
att oupphörligen fortsätta med att ådöma böter för upprepade fylleriförseelser
av alkoholister. De ovan lämnade uppgifterna i detta avseende torde vara
tillräckligt belysande. I utlandet har man gjort enahanda erfarenhet som hos
oss om verkan av fylleristernas bestraffning och betecknar resultatet därav, vad
vanedrinkarna beträffar, såsom fullständigt tröstlöst. I drinkarlagarna bär man
städse ägnat sin uppmärksamhet åt dessa vanedrinkare och gjort dem till föremål
för internering. Man har formulerat bestäm melserna därom på olika sätt.
I engelska lagen av 1898 föreskriver man internering av dem, som under loppet
av 12 månader före den fylleriförseelse, varom fråga är, tre gånger dömts för
enahanda förseelse. Norska lagen och danska förslaget intaga i huvudsak
enahanda ståndpunkt, ehuru bestämmelsen avfattats så, att vid fjärde gången
under loppet av ett år upprepad fylleriförseelse och i vissa fall tidigare fängelsestraff
kan ådömas, samt att, om så sker, domstolen kan besluta om tvångsinternering.
Österrikiska förslaget medger internering av vanedrinkare, som gjort sig
skyldig till fylleriförseelse efter att hava förut under det senaste året tre gånger
straffats för fylleri. Enligt schweiziska straff lagsförslaget kan eu vanedrinkare,
som inom loppet av ett år mer än en gång dömes för fylleriförseelse, efter domstols
förordnande sändas till eu anstalt för drinkare. Lagen för Basel-stadt medgiver
tvångsinternering helt allmänt av vanedrinkare, »som väcka allmän förargelse»,
och Thurgauerlagen bestämmer dylik påföljd för vanedrinkare, som
»upprepade gånger väckt allmän förargelse».

Av farhåga för att de uttryck, som använts i de sistnämnda båda lagarna,
skulle kunna föranleda till alltför stor ovisshet, har kommittén föredragit att bär
fästa sig vid att vederbörande upprepade gånger dömts till ansvar för fylleriförseelser.
Genom att å andra sidan ej fordra ett visst antal domfällda fylleriförseelser
inom någon viss tid, har avsetts att undvika en del olägenheter, som
visat sig vara förenade med engelska lagens stadgande i sådan riktning. Det
har nämligen framhållits, att en stor del drinkare, som borde träffas av lagen,
förstå att undvika att bliva dömda till ansvar för fylleri det antal gånger, som
fordras för lagens tillämpning. Vidare medför ett bestämt föreskrivet antal den

6 Kung1. Maj ds Proposition Nr 235.

olägenheten, att även beträffande den, som förut varit intagen på anstalt, måste
avvaktas fyra domfällanden för fylleri, innan det ånyo kan bli fråga om internering,
vilket torde vara gagnlöst. Ävenledes har stadgandet i England föranlett,
att domstolarna stundom fatta fyra fylleriförseelser under loppet av 12 månader
såsom i sig utgörande bevis på, att personen är vanedrinkare, samt underlåtit
att särskilt undersöka detta.»

Kungi. Maj:in Ifrågavarande av kommittén föreslagna stadgande uteslöts emellertid

:fd°Pms°åis ur ^en för 1913 års riksdag framlagda propositionen i ämnet (nr 193).
riksdag. Vid ärendets anmälan i statsrådet framhöll chefen för justitiedepartementet,
att åtgärder vore nödvändiga för att avhjälpa missförhållandet
mellan det antal alkoholister, som krävde anstaltsvård, samt antalet
vårdplatser och att detta kunde tänkas ske antingen genom att minska
omfånget av lagens 1 §, så att man uteslöte någon av de grupper, som
enligt kommitténs förslag folie under lagen, eller genom att kraftigare
främja tillkomsten av nya anstalter eller också genom dessa båda utvägar
i förening. Vidare anförde departementschefen:

»Mot en begränsning av lagens omfattning möta naturligen vissa betänkligheter.
Därigenom uteslutas från lagens tillämpning eu del fall, som varit ägnade
att komma i åtnjutande av anstaltsvård, och detta kan synas så mycket mindre
böra äga rum, som från flera håll yrkats på en utvidgning av 1 §, så att ännu
flera alkoholister skulle kunna omhändertagas och även personer, som hemfallit
till missbruk av andra rusmedel, folie under lagen. Det kan ju också sägas, att
den gallring av fallen, som i praxis kommer att äga rum genom i lagstiftningens
egen natur liggande omständigheter, är att föredraga framför den mera konstlade,
som eu begränsning av 1 § för med sig. Inför det faktum, att man i allt fall
saknar möjlighet att bereda alla dessa anstaltsvård, torde det dock vara klokast
att söka för närvarande begränsa lagens omfattning och framdeles, i den mån
anstaltsväsendet och den organiserade alkoholistvården utvecklat sig, insätta nya
grupper i lagen.

Beträffande sådana alkoholister, som upprepade gånger dömts till ansvar
för fylleri, torde delade meningar ej råda därom, att deras upprepade bötfällande
är en åtgärd, som är tämligen gagnlös och dessutom medför stora kostnader för
det allmänna, därigenom att böterna i regel avtjänas med fängelse. För att en
tvångsinternering i detta fall skall få sin fulla ''betydelse, kräves emellertid, att
den kan träda i stället för bötesstraffet, men en sådan anordning torde lämpligast
böra tagas under övervägande i samband med revisionen av strafflagen.
Antalet av dem, som på förevarande grund skulle falla under lagen, är, att döma
efter uppgifterna om upprepade fylleriförseelser från Stockholm och Göteborg,
ganska stort; man torde kunna räkna med flera hundra personer. Då förutsättningen
för att alkoholister av denna typ falla under 1 § inträffar med det faktum,
att de ett visst antal gånger dömts för fylleri, kommer dömandet att med
en**viss regelmässighet giva upphov till en ansökning om internering med därpå
följande förordnande. Största delen av det tillgängliga anstaltsutrymmet skulle
säkerligen tagas i anspråk för dessa alkoholister, ehuru deras omhändertagande ur

Kungl. May.ts ''Proposition Nr 235. 7

vissa synpunkter snarast torde få anses vara mindre angeläget än de övriga grupper,
varom bär är fråga. Där trängande behov föreligger för en internering av dessa
personer, torde de falla in under någon av de förut nämnda grupperna. Då det,
som nämnts, är av behovet påkallat att söka minska lagens omfång, är tydligen
denna grupp den, som i första hand bör utgallras, och jag har, för att ej riskera
lagens effektivitet i (ivriga, enligt mitt förmenande angelägnare fall, följt den utvägen
att utesluta denna grupp.»

Förutom nu nämnda begränsning av lagens omfattning vidtogs i
Kungl. Maj:ts proposition, huvudsakligen i anledning av anmärkningar,
som framställts av den år 1911 tillsatta nykterhetskommittén ävensom
av lagrådet, eu del ändringar i 1 § av förslaget, varigenom densamma
erhöll sin av riksdagen sedermera godkända och ännu gällande lydelse.

I den förut berörda motionen i första kammaren år 1918, nr 85,
(av herrar Alfred Petrén och G. H. von Koch) föreslogs införande i 1 §
i lagen om- behandling av alkoholister av ett nytt moment av enahanda
lydelse som det i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag upptagna
1 § 2 mom. I motionen upptogos till granskning de i propositionen
nr 193 år 1913 framförda skälen mot ett inbegripande under lagen av
den ifrågavarande gruppen alkoholister, och anförde motionärerna i sådant
hänseende:

»I den kungl. propositionen i frågan anfördes i huvudsak tvenne skäl för
''fylleristernas’ uteslutande ur interneringslagen. Det ena skälet var, att missförhållandet
mellan det antal alkoholister, som krävde anstaltsvård, och antalet
platser, som funnes eller kunde beräknas komma till stånd, syntes departementschefen
vara alltför stort, för att man i nödig utsträckning skulle kunna få en
tvångsinternering använd i därför lämpade fall, varför det syntes honom nödvändigt
att minska omfånget av den föreslagna lagens tillämplighetsområde genom
att utesluta någon av de däri upptagna grupperna. I detta samband betonades
dock lämpligheten av att framdeles, i den mån anstaltsväsendet och den organiserade
alkoholistvården utvecklat sig, insätta nya grupper. Den framtida utvecklingen
av denna lags tillämplighetsområde, vilken sålunda av dåvarande chefen
för justitiedepartementet förutsattes, synes oss nu icke längre behöva uppskjutas,
då den brist på anstaltsplatser man med lagens ikraftträdande befarat skola
uppstå icke visat sig. Sålunda har statens anstalt å Venngarn för manliga alkoholister,
som blev färdig att tagas i bruk på hösten 1916, alltjämt icke blivit
fullbelagd, i det antalet här samtidigt intagna, som alltsedan förra våren varit
tämligen stationärt (omkring eller något över 50), aldrig nått upp till fullt 60,
medan platsantalet är 100. Och likväl har med statsanstaltens tillkomst antalet
å förutvarande alkoholistanstalter intagna blivit högst betydligt reducerat. Då
det sålunda — säkerligen tack vare nu gällande restriktionslagstiftning, som tydligen
varit i stånd att åstadkomma en väsentlig minskning av alkoholmissbruket
— icke visat sig så stort behov av anstaltsplatser, som man beräknat, utan den
befarade bristen på sådana helt uteblivit, har det ovan anförda skälet att bland
dem, som kunna på myndighets förordnande intagas å alkoholistanstalt, icke

Motionen i
forsta kammaren
år
1918 nr 35.

8 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

medtaga sådana alkoholister, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri,
helt förlorat sin giltighet.

Det andra skälet för att utesluta denna kategori av alkoholister från interneringslagens
tillämplighetsområde, som anfördes uti den kungl. propositionen i
fråga, var det, att det för att en tvångsinternering i dylika fall skulle få sin fulla
betydelse krävdes, att den kunde träda i stället för bötesstraffet, men en sådan
anordning lämpligast torde böra tagas under övervägande i samband med revisionen
av strafflagen. Att avvakta denna, innan här ifrågasatta lagändring företages,
kan väl dock icke vara nödigt, ty då bötesstraffet visat sig alldeles ineffektivt,
bleve det ju endast till fördel, om den utvägen stode öppen, att det
efter bötesstraffets avtjänande kunde företagas flyttning direkt från fängelset till
alkoholistanstalt. Något hinder härför borde så mycket mindre behöva finnas,
som det i andra fall redan under nuvarande förhållanden förekommer, att internering
å alkoholistanstalt äger rum omedelbart efter avtjänandet av ådömt fängelsestraff.
Sålunda har i ett par fall, där indikation för intagning å alkoholistanstalt
enligt den nu gällande lagen förelåg och framställning härom för den skull ingivits
av Stockholms städs nykterhetsnämnd, men vederbörande, innan intagningen
hunnit äga rum, begått tjuvnadsbrott, varför straffet blivit några månaders
fängelse, överflyttningen till Yenngarns alkoholistanstalt efter strafftidens slut
omedelbart ägt rum. Nykterlietsnämnden återtog nämligen icke med anledning
av tjuvnadsbrotten i dessa fall sin framställning om intagning å alkoholistanstalt,
då det icke syntes den vara någon utsikt, att personerna ifråga skulle låta rätta
sig av ett kortvarigare fängelsestraff, utan nämnden ansåg, att det för deras återförande
till ett nyktert och ordentligt liv vore behövligt att låta dem komma till
en för denna uppgift speciellt organiserad anstalt. Då detsamma emellertid
gäller beträffande en stor del av sådana alkoholister, som upprepade gånger bli
dömda till ansvar för fylleri, vore möjligheten att ifråga om dem kunna iakttaga
enahanda förfarande högeligen önskvärd. Fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag innebär ju också, att denna kategori av alkoholister skulle kunna, även
innan bötesstraffet hunnit reformeras, på grund av myndighets förordnande intagas
å alkoholistanstalt.

Frånsett att — såsom ovan framhållits — tillgången på platser å alkoholistanstalt
tillåter en utvidgning av interneringslagens tillämplighetsområde, finnas
skäl, som särskilt tala för att denna utvidgning nu kommer till stånd. Den nya
rusdrycksförordningen, som med 1919 års ingång träder i kraft, förutsätter nämligen,
att samhället ifråga om ''fyllerister'' ej skall nöja sig med bötesstraffet
utan mot dem företaga vidare åtgärd, i det att här är föreskrivet, att rusdrycker
icke må utminuteras bl. a. till den, som under de senaste två åren mer än en
gång blivit sakfälld för fylleri, samt att, där någon genom utslag av underrätt
blivit sakfälld för fylleri, uppgift härom skall från rätten insändas till vederbörande
systembolag. Dessa föreskrifter avse naturligtvis att förekomma, att den
för fylleri sakfällde fortsätter att missbruka rusdrycker. Även om man med åtgärden
att förbjuda hemköp av rusdrycker i månget fall kan uppnå nämnda syfte,
blir detta dock säkerligen icke alltid förhållandet. Då nu nykterlietsnämnden
enligt den nya rusdrycksförordningen fått sig direkt ålagt att övervaka nykterhetstillståndet
inom kommunen, vore det högeligen önskvärt, att nykterlietsnämnden
även finge rättighet att, där andra åtgärder visat sig icke hjälpa, göra framställning
om tvångsinternering av åt dryckenskap hemfallna personer, som upprepade
gånger dömts till ansvar för fylleri, även om icke någon av de i nuvarande lag
gällande indikationerna för denna åtgärd är tillfinnandes.»

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235. 9

I lagutskottets utlåtande (nr 35) över motionen, vilket av riksdagen
godkändes och åberopades i dess ovannämnda skrivelse nr 123 år 1918,
anfördes — efter det redogörelse lämnats för de skäl, som föranlett att
Kungl. Maj:ts proposition år 1913 icke kom att omfatta även den ifrågavarande
kategorien alkoholister — följande:

»På sätt framgår av ovanstående redogörelse, var det i väsentlig män. den
av praktiska skäl påkallade nödvändigheten att inskränka området för interneringslagens
tillämplighet, som föranledde uteslutandet ur 1 § av ifrågavarande grupp
av alkoholister. Enligt utskottets förmenade kan det antagas, att en sådan nödvändighet
ej längre föreligger, i det att tillgången på platser å statens alkoholistanstalter,
såsom i motionen påvisats, torde medgiva en utvidgning av lagens
verksamhetsområde. Vid sådant förhållande synas de av fattigvårdslagstiftningskommittén
i dess betänkande åberopade skäl tala för, att frågan om tvångsinternering
av sådana åt dryckenskap hemfallna personer, som upprepade gånger
bötfällts för fylleri, tages under förnyat övervägande. Givetvis skulle, på sätt
föredragande departementschefen anförde år 1913, en dylik internering bliva av
större värde, därest den kunnat träda i stället för bötesstraffet, men denna omständighet
torde, såsom motionärerna ock erinrat, icke böra utgöra hinder för
att redan nu utvidga lagens tillämplighetsområde. Däremot torde eu dylik utsträckning
medföra en ökning av statens kostnader för alkoholistvården. Men
det viktiga samhällsintresse, det här gäller att tillgodose, torde väl motivera en
sådan kostnadsökning.

En annan invändning, som framställts mot varje krav på en tvångslagstiftning
mot alkoholister, är, att en sådan medför fara för obehörigt intrång i den
enskildes frihet. Härvid må erinras, att vid all lagstiftning, som avser ingrepp
i en persons frihet av den ena eller andra i och för sig befogade anledningen,
fara föreligger för, att lagen skall missbrukas, således också i fråga om lagstiftning
angående internering av alkoholister. Men det torde ej med fog kunna
påstås, att denna fara skulle vara större beträffande den grupp av alkoholister,
varom i förevarande motion är fråga, än beträffande de grupper av alkoholister,
vilka redan enligt gällande lag kunna bliva föremål för tvångsinternering.

Yad åter angår möjligheten att redan nu, i den utsträckning motionärerna
föreslagit, bereda anstaltsvård åt alla dem, som på grund av en ifrågasatt utvidgning
av lagens tillämplighetsområde borde omhändertagas, har utskottet ej varit
i tillfälle att ingå i prövning av alla på ifrågavarande spörsmål inverkande omständigheter.
Det synes utskottet därför nödigt, att, innan ifrågavarande grupp
alkoholister inrymmes under lagens bestämmelser, utredning verkställes för utrönande
av dels det antal personer, som genom en dylik utsträckning av lagens
omfång kan bliva i behov av anstaltsvård, och dels möjligheten av att åt detta
ökade antal bereda anstaltsvård. En sådan utredning torde endast kunna utföras
genom Kungl. Maj:ts försorg.»

Såsom förut nämnts har gemensamt utlåtande över riksdagens skrivelse
avgivits av socialstyrelsen och styrelsen för statens vårdanstalt för
alkoholister vid Salbohed. I detta utlåtande anföra styrelserna, efter att
hava redogjort för fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalande i ämnet
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 smil. 203 höft. (Nr 235.) nio 21 2

/liksdagens
skrivelse nr
12.1 år 1918.

Socialstyrelsen
och styrelsen
för
statens vårdanstalt
för
alkoholister
vid Salbolied.

10 " Kitngl. May.ts Proposition Nr 235.

samt chefens för justitiedepartementet yttrande vid ärendets anmälan i
statsrådet, följande:

»Såsom härav framgår vitsordas behovet av en internering av alkoholister,
som gjort sig skyldiga till upprepade fylleriförseelser. Styrelserna anse också
för sin del, att en utvidgning av alkoholistlagen till dessa fall är av behovet påkallad.
De vid tiden för lagförslagets framläggande föreliggande förhållandena
hava ej väsentligt förändrats. Alltjämt aömes ett stort antal personer till ansvar
för fylleri den ena gången efter den andra; ett avbrytande av deras supiga levnadssätt
genom någon tids vistelse å anstalt skulle i många fall kunna verka
gott, där ej redan eu kraftig erinran om en sådan åtgärd skulle kunna förmå
dem att ändra sina levnadsvanor.»

Vad angår det första av de utav departementschefen anförda skälen
för uteslutande av det av kommittén föreslagna stadgandet, nämligen
sambandet med strafflagen, framhålla styrelserna, att det naturligen vore
ett önskemål att nå därhän, att bötesstraff för fylleri i vissa fall kunde
ersättas av en ändamålsenlig anstaltsbehandling. Emellertid torde ännu
lång tid komma att förflyta, innan den pågående strafflagsrevisionen
hunnit till denna punkt. Visserligen hade riksdagen numera gjort framställning
om revision av gällande lagbestämmelser emot fylleri och
dryckenskap i skrivelse den 5 maj 1920, vilken remitterats till socialstyrelsen
för avgivande av underdånigt utlåtande. Den förberedande
granskning, som styrelsen ägnat sistnämnda ärende, visade emellertid,
att ett ordnande av denna speciallagstiftning vore förenat med åtskilliga
svårigheter, vadan det ej vore uteslutet, att det kunde dröja någon tid,
innan bestämmelser i ämnet komme att utfärdas. Styrelserna ansåge
därför, att sambandet med straffbestämmelserna för fylleri icke borde
lägga hinder i vägen för upptagande av frågan om vissa fylleristers
behandling enligt alkoholistlagen. Den betänklighet, som ur nu anförda
synpunkt yppade sig därutinnan, att en för fylleri till böter dömd person
skulle kunua komma att interneras och ändå få betala eller avtjäna
böterna, vore enligt styrelsernas uppfattning ej av beskaffenhet att få
inverka på frågans lösning.

Efter att vidare hava framhållit, att egentliga skälet till att fattigvårdslagstiftningskommitténs
ovannämnda stadgande icke upptogs i Kungl.
Maj:ts förslag till lag om behandling av alkoholister syntes hava varit
farhågan för, att största delen av det tillgängliga utrymmet å alkoholistanstalterna
skulle tagas i anspråk för dessa alkoholister, anföra styrelserna,
att en dylik farhåga för visso ej saknade sitt berättigande vid
nämnda tidpunkt, då det ännu icke var möjligt att bedöma, i vilken
omfattning interneringsförordnanden enligt lagen skulle komma till stånd

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

11

och diirigeuom framkallade anspråk på anetaltsutrymmen kunde mötas;
ej heller voro stadgandena om den förebyggande alkoholistvården då
ännu så utformade, som sedermera skedde under den vidare behandlingen
av lagförslaget. Ehuru man hade över 4 års verksamhet att bygga
på, vore det, framhålla styrelserna, i allt fall svårt att uppskatta behovet
av anstaltsplatser; kristidens växlingar, ombytet av statsanstalt och
nykterhetsnämndernas ojämna verksamhet hade medverkat till att någon
riktig klarhet över hithörande förhållanden icke vunnits. Så mycket
torde dock kunna konstateras, att alkoholistlagens indirekta verkningar
starkt framträtt, att tillströmningen till alkoholistanstalterna blivit mindre
än som väntats, att tiden för vistelsen där i många fall kunnat göras
betydligt kortare än den föreskrivna maximitiden av ett år samt att de
förebyggande åtgärderna, där nykterhetsnämnderna ordnat denna verksamhet,
visat sig vara av största betydelse.

Styrelserna erinra om att socialstyrelsen sedan år 1917 utarbetar
en hela landet omfattande statistik över fylleriförseelserna och vissa
därmed sammanhängande förhållanden, vilken vid tiden för avgivandet
av styrelsernas utlåtande i vissa avseenden går fram till tredje kvartalet
av år 1920. Härom anföra styrelserna:

»Av denna statistik framgår, att antalet bestraffade fylleriförseelser, som
under femårsperioden 1909—1913 uppgick till årligen i genomsnitt 54,334 och
under vart och ett av åren 1914, 1915 och 1916 till resp. 50,860, 47,948, 44,000''),
under åren 1917, 1918 och 1919 utgjorde resp. 16,385, 16,356 och 30,141. De tre
första kvartalen av år 1920 uppvisa ungefär lika stort antal sådana förseelser
som hela år 1919, vadan hela antalet dylika fylleriförseelser under år 1920 torde
kunna uppskattas till c:a 40,000. Av socialstyrelsens utredningar framgår även
antalet olika personer, som begått fylleriförseelser under de olika åren 1917,
1918 och 1919, med fördelning efter antalet begångna förseelser under resp. år.
Enligt dessa uppgifter hade under ifrågavarande år 15,913 resp. 14,797 och
27,407 olika personer begått fylleriförseelser. Av dessa hade under resp. år 283,
404 och 836 begått vardera tre förseelser, 113, 194 och 343 fyra förseelser,
samt 86, 230 och 408 fem eller flera förseelser. Under det antalet fylleriförseelser
av kvinnor under resp. år utgjorde blott resp. 3,5, 5,3 och 2,4 % av hela
antalet, är antalet återfall bland kvinnorna relativt talrikt. Sålunda uppgår antalet
recidivister bland kvinnorna under ifrågavarande år till resp. 24,3, 25,2 och
23,0 % av hela antalet kvinnor, medan motsvarande procenttal för männen äro
resp. 10,5, 14,6 och 15,8. Antalet kvinnor, som begått tre eller flera fylleriförseelser
under nämnda tre år, var resp. 45, 87 och 58.

De nämnda siffrorna kunna emellertid ej utan vidare läggas till grund för
eu beräkning av det antal, som skulle komma att falla under alkoholistlagen till
följd av den föreslagna utvidgningen. Åtskilliga omständigheter inverka nämligen
vid beräkningen.

Först och främst är att erinra därom, att icke alla för fylleri dömda per -

'') Beräknat antal.

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

sonor kunna sägas vara hemfallna åt dryckenskap, vilket enligt riksdagens skrivelse
borde vara en förutsättning för deras hänförande under alkoholistlagen. I
de frågeformulär, som legat till grund för socialstyrelsens ovannämnda undersökning,
funnos bl. a. följande två frågor uppställda till besvarande. ''Kan ifrågavarande
person anses som kronisk alkoholist?’ samt ''Kan han (hon) eljest anses
vara begiven på starka drycker?’ Vid bearbetningen av de inkomna uppgifterna
har det icke ansetts möjligt att särskilja svaren på dessa frågor, utan hava de
därför angivna siffrorna sammanräknats. Resultatet har blivit, att av de under
åren 1917—1919 för fylleri anhållna eller utan anhållan sakfällda personer ett
antal av resp. 5,998, 6,451 och 11,021 motsvarande resp. 37,7, 43,6 och 40,2 %,
betecknats såsom kroniska alkoholister eller begivna på starka drycker. Naturligen
kan man dock ej räkna med eu reduktion av de ovan angivna fylleristerna,
som dömts 3 eller flera gånger under året, efter denna proportion, enär de kroniska
alkoholisterna och de på starka drycker begivna tvivelsutan i första rummet
finnas bland dessa. Då uttrycket begiven på starka drycker’ i allmänhet torde
användas för ett mindre långt gående förfall än ''hemfallen till dryckenskap’, är
det för övrigt tvivelaktigt, om de angivna siffrorna skulle blivit så höga, därest
sistnämnda i alkoholistlagen förekommande bestämning följts i frågeformuläret.

Vidare bör anmärkas, att en stor del av dem, som redan nu falla under
stadgandet i 1 § alkoholistlagen, även bliva sakfällda för fylleriförseelser, och en
del av dem upprepade gånger. Enligt gjorda undersökningar av det hos socialstyrelsen
förda kortregistret över de å alkoholistanstalterna intagna tvångsinternerade,
tillsammans 324, finnes för omkring */5 ingen anteckning om att de dömts
för fylleri; av de för fylleri dömda hade 10 dömts en gång, 25 två gånger, 17 tre
gånger, 6 fyra gånger, 90 fem gånger eller flera, varemot för 51 icke angivits
något visst antal. Dessa uppgifter om antalet domfällanden för fylleri, vilka
torde böra betraktas såsom mycket ofullständiga, avse i regeln flera år, nämligen
de närmaste åren för interneringen. Även många av de fall, som nykterhetsnämnderna
haft under behandling enligt alkoholistlagen, men vilka ej föranlett
till intagning å alkoholistanstalt, torde hava gällt personer, som tillika dömts för
fylleri. Någon särskild utredning härom har dock ej ägt rum.»

Styrelserna framhålla vidare, att erfarenheten visat, att, tack vare ett
ändamålsenligt utnyttjande av de förebyggande åtgärder, som omförmälas
i 4 § av alkoholistlagen, antalet tvångsinterneringar kunnat betydligt
inskränkas. Av samtliga intill den 1 december 1919 hos Stockholms
stads nykterhetsnämnd gjorda anmälningar, avseende 478 personer, hade
endast 130 föranlett'' beslut om tvångsinternering. Det torde, säga styrelserna,
vara att förutse, att även bland den grupp av alkoholister, varom
nu vore fråga, förebyggande åtgärder skulle vara ägnade att i väsentlig
grad nedbringa antalet fall, då tvångsinternering och anstaltsvård
över huvud kunde komma att erfordras.

Det nuvarande bötesstraffet för fylleri hade, fortsätta styrelserna,
visat sig icke vara något effektivt medel mot fylleri. Från riksdagens
sida hade såsom nämnts också gjorts'' framställning om revision av gällande
bestämmelser härom. I vad mån en reformering av dessa straff -

Knngl. Maj:ts Proposition Nr 235.

13

bestämmelser kunde åstadkomma eu minskning av fylleriförseelserna,
vore för tidigt att nu yttra sig om, men i varje fäll torde väl någon
förändring till det bättre vara att förvänta.

Styrelserna hänvisa härefter på ett annat område, där straffrättsliga
åtgärders användande i större utsträckning skulle kunna föranleda minskning
av fylleri förseelserna, nämligen lagstiftningen mot olaga tillverkning
och försäljning av rusdrycker. Härom anföra styrelserna:

»Den starka ökning av fylleriförseelserna, som inträdde år 1919 och fortsatt
under år 1920, torde i stor utsträckning vara att tillskriva den lönnbränning,
som under denna tid förekommit. Särskilt de personer, som gjort sig
skyldiga till upprepade fylleriförseelser, torde i relativt stor utsträckning berusa
sig av rusdrycker, som härleda sig från lönnbränning. Ett stävjande av denna
innebär alltså ett hämmande av fylleriet och därmed också en minskning i antalet
av dem, som på denna grund skulle omhändertagas enligt alkoholistlagen.
Detsamma gäller om ett försvårande av tillgången till de olika rusdryckssurrogat,
som alltjämt i en del fall komma till användning. I detta avseende erinra styrelserna
dels om de under år 1920 beslutade ändringarna i förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin och dels om riksdagens skrivelser
den 1 och 17 juni 1920, i vilka riksdagen dels anhållit om utredning snarast
möjligt om skärpning av straffbestämmelserna för olaglig försäljning av rusdrycker,
dels medgivit att från statsverkets fond av rusdrycksmedel må utgå ett belopp
av 100,000 kronor att användas till bekämpande av olaga brännvinstillverkning.»
(Se Sv. Förf.-saml. nr 328 år 1920 och nr 360 år 1921.)

Slutligen erinra styrelserna om den allmänpreventiva inverkan gentemot
återfall i fylleri, som ett införande av den ifrågasatta lagändringen
otvivelaktigt skulle medföra. 1 vilken mån den nuvarande lagen om behandling
av alkoholister verkat avskräckande på notoriska alkoholmissbrukare
vore givetvis icke möjligt att giva siffermässigt uttryck åt, men
att dess inverkan i sådant hänseende varit betydande, anse styrelserna
vara obestridligt. Detta framginge bland annat därav att, sedan lagen
varit i kraft under några år, de tvångsinternerade till allt större del utgjordes
av oförbätterliga, under det däremot antalet påverkningsbara
minskats. Dessa senare hade med andra ord tagit intryck av lagens
konsekvenser och undgått tvångsinternering. Gällde detta de kategorier,
som lagen i sin nuvarande avfattning avsåge, torde det i än högre grad
komma att gälla med avseende å den kategori, som utvidgningen skulle
träffa. I själva verket utgjorde väl denna väntade allmänpreventiva inverkan
det viktigaste skälet för lagutvidgningen.

På grund av nu anmärkta förhållanden kunde det alltså enligt styrelsernas
mening förväntas, dels att blott ett mindre antal av de till upprepade
fylleriförseelser dömda komme att bliva i behov av vård å alkoholistanstalt,
dels ock att frekvensen av återfall i fylleri på grund av

14

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 235.

det föreslagna nya momentet i alkoholistlagen komme att erfara minskning.
Att närmare angiva det antal personer, som kunde komma i fråga
till internering på grund av den nya indikationen, vore tydligen ej
möjligt. Såsom vid förarbetena till alkoholistlagen framhållits, syntes
det för övrigt ej vara nödvändigt att från början hava tillgång till ett
för alla händelser tillräckligt antal platser för att sätta lagen i" tillämpning.
Det gällde här eu preventiv lagstiftning vid sidan av övriga åtgärder,
som funnes att tillgå för omhändertagande av de personer, varom
här vore fråga. Man finge därför enligt styrelsernas uppfattning
vid alkoholistlagens utnyttjande efter den föreslagna utvidgningen liksom
nu i någon mån rätta interneringen efter tillgången på anstaltsplatser.

Vad beträffar möjligheten att vid tiden för avgivandet av styrelsernas
utlåtande bereda anstaltsvård åt alkoholister, framhålla styrelserna, att
denna är mycket ringa, samt anföra vidare:

»Statens anstalt å Salbohed är överbelagd; vid alkoliolistanstalten å Svartsjö
finnas visserligen utrymmen lediga till användning, men denna anstalt är endast
avsedd för vissa bestämda kategorier av alkoholister. Huruvida alkoholistanstalten
å Svartsjö för den grupp, som det här gäller, kan komma att spela någon
större roll, är ej möjligt att avgöra. Åtskilliga av de för fylleri upprepade gånger
dömda torde dock vara att hänföra till de kategorier, som skulle kunna mottagas
a anstalten å Svartsjö. Av de erkända anstalterna äro Björknäs och Lerjeholm
fullt upptagna, under det att vid Bloda kolonien å Vemdalen en del lediga platser
finnas. Den erkända anstalten för kvinnliga alkoholister Gunnarskog är numera
vanligen fullt belagd.

Enligt det för 1920 års riksdag framlagda förslaget om en statens alkoholistanstalt
a Yentholmen skulle där beredas möjlighet till framtida utvidgningar i
olika hänseenden. För närvarande är under utarbetande förslag till en ny statens
alkoholistanstalt å Yentholmen. Så sparsamt som med hänsyn till rådande konjunkturer
nybyggnader måste bedrivas, torde en första utbyggnad icke komma
att lämna plats för flera grupper av alkoholister än de, som innefattas under
alkoholistlagen i dess nuvarande lydelse. Emellertid torde man kunna räkna
med störa utbyggnadsmöjligheter. Därest, på sätt styrelserna föreslagit i underdånig
skrivelse den 8 november 1920, i anseende till föreliggande förhållanden,
Yenngarn skulle komma att tillsvidare tagas i anspråk som alkolistanstalt, förefinnas
möjligheter att där mottaga även åtskilliga alkoholister av den grupp, som
det här gäller.

Vad kvinnorna angår, är, såsom nämnts, antalet av dem, som gjort sig skyldiga
till upprepade fylleriförseelser, relativt stort i jämförelse med hela antalet
dömda. I betraktande av det ringa antal anstaltsplatser, som för dem finnas tillgängliga,
^ synes den ifrågasatta utvidgningen av lagen beträffande alkoholister,
som begått upprepade fylleriförseelser, kräva vidtagande av särskilda anordningar.
Bland annat på grund härav gjorde socialstyrelsen den 20 december 1920 framställning
om inrättande av eu statens alkoholistanstalt för kvinnor i samband
med statens tvångsarbetsanstalt för kvinnor. För den händelse eu sådan anstalt
kommer till stånd, ökas möjligheterna att omhändertaga kvinnliga tvångsinterne -

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 335.

15

rade alkoholister i hög grad. Härtill kommer, att den erkända alkoholistanstalten
Gunnarskog för socialstyrelsen tillkännagivit önskan att inom den närmaste framtiden
utöka sitt platsantal.»

Enligt vad styrelserna vidare anföra, är det alltså enligt deras uppfattning
ett önskemål, att den ifrågasatta utvidgningen av alkoholistlagen
kommer till stånd. Då frågan om genomförandet emellertid vore beroende
av tillgången på platser, syntes det lämpligt, att tiden för lagändringens
ikraftträdande gjordes beroende av Kungl. Maj:ts beslut.
Kunde Venngarn erhållas för alkoholistvården under år 1921, förefunnes
möjligheter för en sådan lags snara ikraftträdande. I annat fall vore
detta beroende på, vid vilken tidpunkt ovanberörda förslag om uppförande
av en ny statsanstalt för alkoholister kunde komma att realiseras.

Vad beträffar formuleringen av stadgandet om internering av fyllerister,
förklara styrelserna sig ej hava något att erinra mot den avfattning,
detsamma hade i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag, samt
anföra:

»Sålunda synes det nödigt att bibehålla förutsättningen om att personen
skall vara hemfallen åt dryckenskap. I stället för den av fattigvårdslagstiftningskommittén
föreslagna mera allmänna termen »upprepade gånger dömts till ansvar
för fylleri», föreslog nykterhetskommittén i sitt yttrande över lagförslaget »under
de senaste tolv månaderna flera än tre gånger hava dömts till ansvar för fylleri».
Anledningen till denna förändring var en anmärkning av överståthållarämbetet,
att straff för fylleri vore förfallet, om åtal ej skedde inom två år, samt att det
icke vore lämpligt att grunda interneringsbehovet på förhållanden, som inträffat
åratal förut. Då huvudbetingelsen är, att personen är hemfallen åt dryckenskap,
synes det styrelserna ej vara angeläget att här så strängt begränsa antalet fylleriförseelser
och den tid, inom vilken ansvar därför ådömts; genom en sådan begränsning
kunna fall uteslutas, där internering påtagligen bör äga rum och det
allenast berott på mera tillfälliga omständigheter att fylleri å allmän plats icke
inom en viss tidrymd inträffat eller åtalats. Då, som nämnts, ansvar för fylleri
preskriberas efter 2 år, synes dock vid bedömande av huruvida ett upprepande
av fylleri ägt rum icke böra tagas hänsyn till förseelser, som ligga längre bort i
tiden än 2 år. Vid bedömande av detta spörsmål bör också erinras därom, att
det är av synnerlig vikt, att varning och andra åtgärder av förebyggande karaktär
skola kunna meddelas på ett tidigt stadium; ju oftare anhållande, domfällan de
och avtjänande ägt rum, desto mer minskas ju nämligen utsikterna att komma
till något resultat med sådana medel.

I fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om behandling av alkoholister
hade ansökan om internering på grund av upprepade fylleriförseelser i
avseende å den formella behandlingen närmast likställts med de fall, då den åt
dryckenskap hemfallne var farlig för eget liv eller annans personliga säkerhet.
Då beträffande fylleristerna de förebyggande åtgärder, som det ankommer på nykterhetsnämnderna
att utföra, äro av behovet starkt påkallade samt någon särskild
anledning ej föreligger att åt polisen överlämna uppgiften att göra ansökan i
dessa fall, torde behandlingen av desamma böra anförtros åt nykterhetsnämnderna.

16

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

För att nykterhetsnämnderna skola få kännedom om sådana fall, synes det
emellertid böra givas särskilda föreskrifter. Enligt 37 § i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, skall, då någon genom utslag av
underrätt blivit sakfälld för fylleri, rätten inom en vecka efter utslagets meddelande
insända uppgift därom till hemortsbolaget för den, som uppgiften avser,
eller, där ovisshet råder om den sakfälldes liemortsbolag, till Konungens
Befallningshavande i det län, där den sakfällde har sin hemvist. Styrelserna hålla
före att dylika uppgifter också borde kunna av rätten sändas till nykterhetsnämnden
i den sakfälldes hemvist; eller ock skulle det kunna anordnas så, att
hemortsbolaget lämnade uppgifterna vidare till vederbörande nykterhetsnämnd.
Bestämmelse i detta hänseende synes ej böra intagas i alkoholistlagen utan meddelas
genom särskild författning.

Den föreslagna ändringen i alkoholistlagen föranleder en ändring i punkt 8
av den redogörelse av nykterhetsnämnd, vars innehåll beskrives i kungl. kungörelse
den 17 juni 1916 angående vissa handlingar, som omförmälas i lagen den
30 juni 1913 om behandling av alkoholister.»

Såsom av den bär ovan lämnade redogörelsen framgår, hade fattigvårdslagstiftningskommittén
i’ sitt förslag till lag om behandling av
alkoholister upptagit en bestämmelse om att internering å alkoholistanstalt
skulle kunna ske av den, som vore hemfallen åt dryckenskap
och upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri, men denna bestämmelse
uteslöts ur det förslag i ämnet, som av Kungl. Maj:t framlades
för 1913 års riksdag. Anledningen härtill var emellertid icke den, att
bestämmelsen ansågs vara ur principiell synpunkt eller eljest ägnad att
ingiva betänklighet. Såsom ett första skäl för uteslutandet framhöll
föredragande departementschefen, att en tvångsinternering av alkoholister
av förevarande slag skulle få sin fulla betydelse endast om den kunde
träda i stället för bötesstraffet men att en sådan anordning lämpligast
borde tagas i övervägande i samband med revisionen av strafflagen.
1920 års riksdag har sedermera i skrivelse nr 204 anhållit, att Kungl.
Maj:t ville skyndsammast möjligt låta verkställa utredning om revision
av gällande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap. Denna skrivelse
har remitterats till socialstyrelsen. Enligt vad jag inhämtat, pågår
inom socialstyrelsen utredning rörande denna fråga, men arbetet därmed
har ännu ej fortskridit så långt, att det för närvarande kan sägas, när
utredningen kan väntas bliva avslutad. I likhet med socialstyrelsen och
styrelsen för statens alkoholistanstalt finner jag sambandet med straffbestämmelserna
för fylleri icke böra lägga hinder i vägen för att nu införa
den av riksdagen ifrågasatta bestämmelsen om tvånginternering av ifrågavarande
alkoholister, en bestämmelse, som uppenbarligen är i hög grad
av behovet påkallad.

Det andra och tydligen mera avgörande skälet, varför en dylik bestämmelse
ej kom att inflyta i 1913 års förslag, var av uteslutande

17

Kunyl. Maj.ts Proposition Nr 235.

praktisk art. Departementschefen ansåg det nämligen med hänsyn till
den begränsade tillgången på anstaltsplatser, som kunde ifrågakomma,
klokast att tillsvidare begränsa lagens omfattning och först senare, i den
mån anstaltsväsendet och den organiserade alkoholistvården utvecklat sig,

insätta nya grupper i lagen. . u

Farhågorna för att antalet tillgängliga platser å alkoholistanstalt

icke skulle komma att förslå för det väntade stora behovet syntes till en
början vara överdrivna. Under de första åren, som lagen om behandling
av alkoholister var i kraft, behövde statens anstalt för alkoholister pa
Venngarn icke på långt när helt tagas i anspråk, och samma var forhållandet
med befintliga andra anstalter. Därutmnan inträdde emellertid
snart nog en förändring och under första halvåret år 1921 funnos ic e

många platser att tillgå. . ,

Genom 1921 års riksdags beslut om återflyttning av statens vårdanstalt
för manliga alkholister från Salbohed till Venngarn samt om inrättande
av en ny statens vårdanstalt för kvinnliga alkoholister i Landskrona
torde platstillgången emellertid hava väsentligt forbattrats. A
statens anstalter finnas sålunda för närvarande platser for 160 alkoholister
(därav 10 för kvinnor), varvid emellertid ar att marka, att ä
anstalterna vid Venngarn och Svartsjö, beräknade för respektive 100
och 50 personer, plats lärer kunna beredas for ytterligare ett icke obetydligt
antal. Å de erkända anstalterna är platsantalet 84 (darav 15
för kvinnor). Å samtliga anstalter, där internering kan ske, uppgår alltså
platsernas antal till 244, oberäknat nyss antydda möjligheter till överbeläggning
av anstalterna vid Venngarn och Svartsjö. Den sistnämnda
liksom anstalten i Landskrona är emellertid avsedd endast för vissa
kategorier alkoholister, nämligen dels sådana, som på grund av dåligt
uppförande icke lämpligen kunna vårdas å andra alkoholistanstalter och
dels sådana, som äro behäftade med sjukdom, vilken medför smittfara

eller påkallar vård å sjukhus. „ ,

Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna, avseende den 1 februari
1922 voro å statens anstalter 107 och å de erkända anstalterna 5b
platser, eller sålunda tillhopa 163 platser, belagda. Antalet lediga platser
var sålunda 81; på sätt nyss antytts, torde emellertid ytterligare en del

platser kunna i fall av behov beredas. . , .A Q ^

Socialstyrelsen och styrelsen för statens alkoholistanstalt vid Säl bohed
hava på ovan anförda skäl såsom sm uppfattning framhållit, att blott
ett mindre antal av de till upprepade fylleriförseelser domda kan forväntas
bliva i behov av vård å alkoholistanstalt samt att frekvensen av
återfall i fylleri kan antagas komma att på grund av det föreslagna tiliBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 203 höft. (Nr 235.) 1710 21 3

18

Kunql. Maj.is Proposition Nr 235.

lägget till alkoholistlagen undergå minskning. Såsom i styrelsernas utlåtande
vidare framhållits, ar det knappast möjligt att närmare angiva det
antal personer, som kan komma i fråga till internering, för den händelse
den föreslagna lagändringen kommer till stånd. Detta synes dock icke
bora utgöra ett hinder för reformens genomförande, då, på sätt styrelserna
ansett, myndigheterna torde böra vid interneringsärendens avgörande

p4 ånm8t^p£rnde är folH! visB mäc taga ^

Tillgången på lediga platser är, på sätt av det föregående framgår
för närvarande relativt god, åtminstone om hänsyn tages även till anstalterna
vid kvartsjo och i Landskrona. Då emellertid erfarenheten
visat, att forhallandena i detta hänseende hastigt kunna undergå förändring,
ar det icke möjligt att beräkna, huru många anstaltsplatser,

T\dV;^daFn hJ''m°;lt sIutbebandla lagförslag i ämnet, kunna komma
att sta till förfogande for andamålet. I likhet med ovannämnda styrelser
anser jag det därför lämpligast, att tiden för den ifrågasatta lagändringens
ikraftträdande pa samma sätt som skedde vid lagens antagande, göres
beroende av Kungl. Maj:ts beslut. Skulle det, sedan lagändringen trätt
i kraft, visa sig,. att det ordinarie platsantalet icke förslår, finnes, såsom

platsernas^ a^ntalV1SSa mÖjhglleter ti]1 åtminstone tillfällig utökning av

I likhet med styrelserna finner jag, att beslut om internering ei
bor kunna grundas på förseelser, som ligga längre tillbaka i tiden än
ar‘ Det f7nes m,g dock lämpligast att hänsyn därvid skall tagas
till de tider da personen ifråga fällts till straff; dessa tider infalla i allmänhet
kort efter förseelsernas begående. Likaledes ansluter jag mig till
ST8, lipPfattmng, att för internering ej bör uppställas fordran på
Tf"'' domfallanden; . det synes mig tillräckligt att fordra, att
personen i fråga upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med ovan angivna
fofo^-101 avfattaJ f°rslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30
Xt 1bU..om behandhng av alkoholister samt hemställer, att lagrådets
utlåtande over forslaget, som är av den lydelse, bilaga1) till detta protokoll
utvisar, ma, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:ts Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

_________ Arvid Söderbaum.

uteslutit^6nna bUaga'' SOm ^ Uka lydande med det vid Propositionen fogade förslaget, har här

Kungl, Maj.ts Proposition Nr 235,

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts
lagråd tisdagen den 21 mars 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf\ regeringsrådet Kritberg, justitieråden Molin,
Appelberg.

•Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 februari
1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om
behandling av alkoholister.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, revisionssekreteraren
Ragnar von Koch.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 21 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindqvist lagrådets denna
dag avgivna utlåtande över det den 3 februari 1922 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30
juni 1913 om behandling av alkoholister; och hemställer föredraganden,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Conr. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1922.