Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagm med förslag till lag om
ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar; given Stockholms slott dm 21
mars 1922.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 24 §
i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 189 höft. (Nr 220.)

1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

Pörs lag

till

LAG

om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om

ekonomiska föreningar.

%

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar skall hava följande ändrade lydelse:

Den, som äger företräda föreningen, må ej föryttra dess fasta egendom,
utan så är att antingen föryttring av fast egendom enligt stadgarna
ingår i föremålet för föreningens verksamhet eller han enligt stadgarna
äger sådan befogenhet eller ock föreningen å sammanträde därtill bemyndigat
honom; ej heller må han med gäld belasta föreningen tillhörig dylik
egendom med mindre han enligt stadgarna eller å föreningssammanträde
erhållet bemyndigande äger befogenhet därtill.

Å föreningssammanträde lämnat bemyndigande, varom nu är sagt, kan
begränsas att avse viss fast egendom och må icke i något fall gälla utöver
två år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

Klingl. Maj;tx Proposition Nr 220.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 3 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena BRANTING, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

0

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet riksdagens skrivelse
den 8 mars 1921, nr 75, däri riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning det i 24 § i
lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om ekonomiska föreningar meddelade förbudet
för den, som äger företräda föreningen, att föryttra eller med inteckning
för gäld belasta föreningens fasta egendom, ävensom motsvarande
bestämmelser i lagarna om sjukkassor och om understödsföreningar, kunde
upphävas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning, samt anför:

»Riksdagens av mig nyss återgivna framställning var föranledd av eu
inom första kammaren väckt motion, nr 74, däri motionären hemställt, att
riksdagen måtte för sin del antaga lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen
den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar av följande lydelse:

I förening med ändamål att bereda bostäder åt medlemmarna eller
anskaffa lokaler för medlemmarnas yrkesutövning och dylikt, må ej utan
föreningssammanträdets bemyndigande den, som äger företräda föreningen,
föryttra eller med inteckning för gäld belasta dess fasta egendom, med
mindre föryttring av fast egendom enligt stadgarna ingår i föremålet för
föreningens verksamhet.

Motion vid
1921 dr s
riksdal]

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

Til] stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört följande: •

''Lag om ekonomiska föreningar den 22 juni 1911 stadgar i 24 §:

»Utan föreningssammanträdes bemyndigande må ej den, som äger företräda
föreningen, föryttra dess fasta egendom, med mindre föryttring av fast egendom
enligt stadgarna ingår i föremålet för föreningens verksamhet, ej heller må han
utan sådant bemyndigande med inteckning för gäld belasta dylik egendom.»

Någon motsvarande bestämmelse ingick icke i den tidigaste föreningslagen,
lag om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni
1895. I sitt förslag till reviderad föreningslag hade emellertid 1905 års
aktiebolagskommitté i 22 § infört en bestämmelse av följande lydelse:

»Styrelsen må ej föryttra eller upplåta nyttjanderätt till all föreningens
egendom eller den väsentligaste delen därav, med mindre bemyndigande därtill
givits å sammanträde. Ej heller må styrelsen utan sådant bemyndigande bestämma
löneförmåner åt tjänsteman i föreningen, där denne tillika är styrelseledamot.
» g

Stadgandet ifråga var analogt med samma kommittés förslag till ny
aktiebolagslag, 59 §, och hade tydligen införts i föreningslagen av hänsyn
till kongruensen mellan de båda lagarna. I prop. nr 54 till riksdagen 1910
rörande bolagslagstiftningen lät chefen för justitiedepartementet kommitténs
ifrågavarande förslag inflyta som 66 § i aktiebolagslagen. Lagutskottet vid
samma riksdag hade emellertid en annan uppfattning om bestämmelsens
lämplighet och uteslöt den ur sitt förslag till lagtext. Riksdagen stannade
vid samma mening som utskottet. I den likaledes vid riksdagen 1910
förelagda propositionen med förslag till lag om föreningar förekom den
ifrågavarande bestämmelsen i 34 §. Lagutskottet opponerade sig icke i
detta fall, men omformulerade paragrafen så, att den kom att innefatta
förbud allenast mot föryttring av fast egendom utan föreningssammanträdets
hörande. Hela lagförslaget förkastades emellertid av riksdagen. I prop. 35
till följande års riksdag erhöll bestämmelsen ifråga det innehåll 24 § i
föreningslagen nu har och godkändes i denna form av riksdagen.

Någon hållbar motivering för den skillnad, som sålunda gjorts mellan
styrelsens befogenhet i ett aktiebolag och en ekonomisk förening, har jag ej
kunnat finna. Intet verkligt skäl att ställa förenings fasta egendom i eu
helt annan klass än dess övriga tillgångar torde heller kunna utfunderas
utom beträffande ett enda väl avgränsat fall. En särskild grupp av föreningar
har till ändamål att bereda medlemmarna bostäder eller anskaffa
lokaler för deras yrkesutövning eller samvaro (bostads- och byggnadsföre -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220 5

ningar). I detta speciella fall är föreningen bildad just för att innehava
fast egendom, och medlemmarna ha anslutit sig till föreningen för att genom
dess medverkan åt sig på lämpliga villkor trygga förfoganderätten över viss
del av egendomen. De numera så vanliga bostadsföreningarna tillkomma
ofta så, att en husägare tager initiativet till de i huset boende hyresgästernas
sammanslutning i en ekonomisk förening, över vilken han själv på olika
vägar kan utöva ett visst inflytande. Här är det törhända olämpligt, att
styrelsen under alla förhållanden äger laglig befogenhet att försälja eller
med inteckning för gäld belasta föreningens fastighet, ehuru förtänksamma
föreningsmedlemmar, om också lagen lämnade full frihet i detta avseende,
hade möjlighet att genom stadgarna eller avtals vis skapa nödiga garantier.
I alla övriga fall tillgodoser bestämmelsen ifråga intet förnuftigt syfte, men
vållar de mycket stora ekonomiska föreningar, som numera finnas i vårt
land, avsevärda besvär och kostnader. Det är exempelvis knappt görligt
för en riksorganisation med medlemmar i flera hundra av landets kommuner
att för intecknande av fastighet sammankalla extra sammanträde, vilket,
om det skall bli effektivt som medlemskontroll, med nuvarande resekostnader
går till tiotusentals kronor och dessutom på grund av kallelsetiden förorsakar
långt dröjsmål. Ett förmånligt fastighetsförvärv kan på grund härav
omöjliggöras, om nämligen för dess finansiering fordras upptagande av lån
mot inteckning. Paragrafens första del, som handlar om försäljning av
fastighet, är mindre hindersam, enär den lätt kan kringgås. En förening,
som vill bereda sin styrelse samma rörelsefrihet som aktiebolagsstyrelserna
åtnjuta, behöver nämligen för att sätta paragrafen ur kraft i avseende å
fastighetsförsäljning endast i sina stadgar angiva, att föreningen, utom det
egentliga syftet, har till ändamål att föryttra fast egendom. Av denna
utväg ha redan åtskilliga större föreningar begagnat sig, tvingade av hänsyn
till sin ekonomi. Rätten för styrelsen att på egen hand föryttra föreningens
fasta egendom medför dock icke rätt att utan föreningssammanträdets hörande
medgiva inteckning för gäld i samma egendom, ehuru belåning är
eu långt mindre betydelsefull åtgärd än försäljning. Hur inkonsekvent
lagstiftningen är på denna punkt, framgår även därav, att styrelsen, om
föreningen bildar ett särskilt fastighetsaktiebolag i stället för att direkt äga
sina fastigheter, har rätt att utan föreningssammanträdets hörande försälja
samtliga aktier i fastighetsbolaget, men därjämte, tack vare sitt inflytande
över bolaget, kan låta försälja dess fastigheter eller belasta dem med inteckning
för gäld utan att föreningsmedlemmarna ens behöva erhålla kännedom
därom genom föreningens räkenskaper.

Föräta tåg
utskottet.

(J Kungl. Maj\ts Proposition Nr 220.

Så länge de ekonomiska föreningarna voro relativt små och ej i större
utsträckning behövde skaffa egna fastigheter för sin verksamhet, hade bestämmelserna
i den anförda 24 § föga betydelse. Sedan förhållandena ändrats
i berörda avseende, framträder ett starkt behov av lagändring, vilken
kan ske så mycket lättare som berörda paragraf varken står i sammanhang
med någon annan bestämmelse i lagstiftningen eller är av den beskaffenhet,
att övergångsbestämmelser eller viss frist före ikraftträdandet erfordras.

Första lagutskottet, som behandlade motionen, anförde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 14:

’I likhet med motionären finner utskottet det kunna ifrågasättas, huruvida
det föreligger något verkligt behov av ett allmänt förbud för ekonomisk
förenings styrelse att avyttra eller med inteckning för gäld belasta
föreningens fasta egendom. Å andra sidan har, enligt vad motionären påvisat,
det nu gällande förbudet i berörda hänseende vållat föreningarna ej
ringa kostnader och besvär. Härtill kommer, att styrelsens befogenhet att
genom föryttring eller inteckning disponera över fast egendom, tillhörig
juridisk person, i lag reglerats på ett mycket skiftande sätt för olika slag
av juridiska personer. Någon inskränkning beträffande styrelsens befogenhet
i förevarande hänseende finnes sålunda ej föreskriven i fråga om
aktiebolag. Enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor äger däremot sjukkassas
styrelse väl inteckna men icke utan sjukkassesammanträdes bemyndigande
föryttra sjukkassas fastighet (39 §). Beträffande understödsföreningar
åter stadgas i lagen om dylika föreningar den 29 juni 1912 —
såsom i fråga om de ekonomiska föreningarna -— förbud för styrelsen att
utan föreningssammanträdes bemyndigande såväl inteckna som avyttra föreningens
fasta egendom (26 §). Att sålunda låta särskilda regler uti förevarande
avseende gälla för olika slag av juridiska personer synes givetvis
böra förekomma allenast om förhållandenas egen natur nödvändiggöra eu
dylik ordning. Att på grund av nu åberopade skäl omedelbart skrida till
lagändring i motionens syfte synes dock utskottet ej kunna tillstyrkas, enär
vid frågans avgörande även andra på frågan inverkande förhållanden synas
böra komma under utredning. Härvid torde sålunda böra undersökas,
bland annat, huruvida ej särskilda regler kunna vara av behovet påkallade
för en speciell grupp av ekonomiska föreningar, de s. k. bostads- och byggnadsföreningarna.
Het synes nämligen, på sätt motionären jämväl gjort
gällande, kunna ifrågasättas, huruvida ej styrelsen för dylik förening,
vilken bildats just för att innehava fast egendom och åt sina medlemmar

7

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 220. s

trygga förfoganderätten över viss del av fastigheten, lämpligen bör erhålla
en mindre omfattande befogenhet med avseende å dispositionen över föreningens
fasta egendom än styrelserna för övriga ekonomiska föreningar.
Vid den sålunda ifrågasatta undersökningen synes jämväl böra tagas under
övervägande, huruvida icke ändringar böra vidtagas jämväl i de här ovan
omförmälda lagarna om sjukkassor och om understödsföreningar, så att enhetliga
bestämmelser erhållas uti förevarande avseende.’

Den 18 mars 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt överståthållarämbetet,
länsstyrelserna, justitiekanslersämbetet och kommerskollegiet att avgiva utlåtande
i ärendet, sistnämnda myndighet efter hörande av de sammanslutningar
och andra, kollegiet kunde finna lämpligt. Genom remiss den 20
januari 1922 har yttrande i ärendet infordrats från socialstyrelsen. De
sålunda infordrade utlåtandena hava numera inkommit.

Justitiekanslersäm betet har förklarat, att ur de synpunkter, ämbetet
hade att företräda, torde icke finnas något att erinra mot lagändring i de
riktningar, som antytts i första lagutskottets ifrågavarande yttrande.

Kommerskollegiet har anmodat Sveriges köpmannaförbund och samtliga
auktoriserade handelskamrar i riket att yttra sig i ärendet. Sålunda
infordrade yttranden hava numera till kollegium inkommit från Sveriges
köpmaunaförbund och handelskamrarna med undantag av Gottlands handelskammare.

Beträffande de åsikter, som uttryckts i de inkomna yttrandena, hava
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskammaren i Göteborg
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare avstyrkt
den ifrågasatta lagändringen under motivering att de olägenheter, som nu
gällande bestämmelser innebära, i de flesta fall torde kunna undanrödjas
genom förutseende från dens sida, som äger företräda respektive förening.

Handelskammaren i Gävle, som ej motsätter sig förbudets bibehållande,
uttalar sig emellertid tillika för en anordning att genom särskild
bestämmelse bereda respektive förening möjlighet att i sina stadgar lämna
befogenhet för den, som äger företräda föreningen, att avyttra eller med
inteckning för gäld belasta föreningens fasta egendom.

Övriga handelskamrar, varifrån yttranden inkommit, ävensom Sveriges
köpmannaförbund, uttala sig för ifrågavarande förbuds upphävande beträffande
ekonomiska föreningar ävensom beträffande sjukkassor och under -

Re.miss.

Inkomna utlåtanden.

.Tustitiekans lersämbetet.

Handelskam
rar och Sveriges
kap
maimaförbnnd.

Kooperativa
förbundet och
svenska lantmännens
riks
förbund förening
m. b. p a

Kommers

kollegiet.

fc Kungl. Maj;ts Proposition Nr 220.

stödsföreningar. Sveriges köpmannaförbund, Stockholms handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare och handelskammaren i Karlstad
framhålla emellertid nödvändigheten av att förbudet bibehålies för den
grupp av ekonomiska föreningar, som har till ändamål att bereda bostäder
åt medlemmarna.

För att erhålla ytterligare material för bedömandet av ifrågavarande
spörsmål, särskilt i avseende å den av handelskammaren i Gävle ifrågasatta
anordningen, har kommerskollegiet begärt och även erhållit yttranden
från kooperativa förbundet och svenska lantmännens riksförbund förening
med begränsad personlig motsvarighet.

Kooperativa förbundet anför sålunda, att enligt dess uppfattning, det
i ovanberörda motion framförda förslaget innebure den lämpligaste lösningen
av frågan, men att förbundet icke hade något att erinra mot det
av handelskammaren i Gävle framförda förslaget, samt att en bestämmelse
i enlighet med detsamma givetvis skulle komma att undanrödja de av
motionären påtalade olägenheterna, men komme att nödvändiggöra, revision
av stadgarna för stora grupper av de ekonomiska föreningarna.

Svenska lantmännens riksförbund förening med begränsad personlig
ansvarighet framhåller med stöd av egen erfarenhet de olägenheter i de
av motionären angivna hänseenden, som följde av nu gällande bestämmelser,
och uttalar såsom sin mening, att åtminstone den kooperativa verksamheten
i förevarande avseende borde vara likställd med annan affärsverksamhet,
dock ansåge förbundet ingen olägenhet komma att uppstå därigenom, att
intecknings- och avyttringsrätten eventuellt anförtroddes styrelsen för föreningen.

Kommerskollegiet, som förklarat, att kollegiet med hänsyn till arten
av de intressen, kollegiet hade att bevaka, saknade anledning uttala sig
i frågan utöver vad denna berörde ekonomiska föreningar med sådana intressen,
har anfört följande:

''De skäl, som av motionären framhållits för en ändring av ifrågavarande
bestämmelse, finner kollegiet synnerligen beaktansvärda. Med hänsyn
till den livliga utveckling, de ekonomiska föreningarna på senare tid
haft att uppvisa, exempelvis genom tillkomsten av den kooperativa verksamheten
på olika områden, lärer det ej kunna frånkommas, att villkoret
uti förevarande 24 § om bemyndigande av föreningssammanträde för vederbörande
styrelse eller firmatecknare att föryttra eller för gäld inteckna

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

föreningens fasta egendom måste ofta verka onödigt betungande och kanske
rent av hederligt för dessa representanter för förening att på bästa sätt
tillgodose oeh bevaka föreningens intressen. Så mycket mer torde detta
vara fallet, som nämnda lagrum, i likhet med jordabalkens 10 kapitel 1 §
samt stadgandena i gamla och nya gifterm ålsbal ken om föryttring m. m.
av makes egendom, lärer av domstolarna, eller åtminstone vissa av dem,
tolkas på det sätt, att bemyndigandet bör hänföra sig till speciella fall
och icke kunna med bindande verkan givas generellt.

Å andra sidan torde en förändring utan vidare av nu gällande 24 §
till en bestämmelse av den innebörd, motionären föreslagit, i många fall
kunna, i synnerhet till en början, föra med sig ett tillstånd av otrygghet
för föreningen och dess medlemmar genom att åt den eller de personer,
som äga företräda föreningen, tillägges en befogenhet, som icke ingått bland
förutsättningarna för anställandet av honom eller dem i sådan funktion,
och vilken befogenhet, om den vid tidpunkten för anställandet förefunnits,
möjligen verkat därhän, att det icke skulle hava anförtrotts åt honom
eller dem att företräda föreniugen. Denna olägenhet skulle även kunna
göra sig gällande, om den av svenska lantmännens riksförbund förening
med begränsad personlig ansvarighet ifrågasatta lösningen att anförtro
ifrågavarande befogenhet åt styrelsen för förening (således ej även åt firmatecknare)
bleve genomförd.

- Ett visst korrektiv häremot skulle visserligen kunna tänkas i form
av övergångsbestämmelser, genom vilka lagändringens ikraftträdande uppskötes
intill dess föreningsmedlemmarna genom val av styrelse fått tillfälle
att skydda sig emot en olägenhet av antytt slag. I anseende till stadgandet
i 20 § sjätte stycket av föreningslagen, att styrelseledamot ej må
utses för längre tid än två år, lärer emellertid den tidrymd, som skulle
behöva förflyta innan den nya bestämmelsen trädde i kraft, icke kunna
tillmätas kortare än nämnda tid, så framt ej för vederbörandes trygghet
skulle anlitas den kanske med åtskilliga besvär, kostnader och förvecklingar
förenade möjligheten att skilja den eller dem, som äga företräda
föreningen, från detta-uppdrag innan den tid gått tillända, för vilken han
eller de blivit utsedda. Vidare synes det kollegiet vara lämpligt, att eu
var av de olika föreningarna finge själv avgöra, i vilken mån en så utsträckt
befogenhet som i ovannämnda motion föreslagits, borde bliva gällande
för föreningens vidkommande, då alltså förening, som ansåge sig
icke behöva eller rent av önskade undvika en dylik ökad befogenhet för
vederbörande, icke skulle kunna ändå påtvingas sådant.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 189 höft. (Nr 220.)

10

Kungl. May.ts Proposition Nr 220.

Det av motionären avsedda syftet synes därför kollegiet bäst kunna
vinnas genom en anordning i den av handelskammaren i Gävle föreslagna
riktning, nämligen genom bestämmelser av den allmänna innebörd, att
den, som äger företräda förening, ej må föryttra eller med inteckning för
gäld belasta föreningens fasta egendom, med mindre sådan rätt enligt uttrycklig
föreskrift i föreningens stadgar tillkommer honom, eller han å
allmänt föreningssammanträde därtill bemyndigats. Visserligen skulle eu
dylik lösning av frågan nödvändiggöra en ändring i stadgarna för de föreningar,
som ville begagna sig av den nya möjligheten, men torde de olägenheter,
som kunna bliva förbundna med ändringens genomförande, mera
än till fullo uppvägas av den därmed förenade tryggheten för föreningen
och dess medlemmar. Med hänsyn till ovannämnda tolkning av domstolarna
skulle det vidare, enligt kollegiets mening, innebära en given fördel,
om lagrummets avfattning så ändrades, att föreningssammanträdes bemyndigande
kunde otvetydigt gälla även för viss tid, som dock ej gärna borde
överskjuta högsta tiden, två år, för styrelseledamots funktion för varje
gång han blivit därtill utsedd.’

På grund av vad kollegiet sålunda anfört, har kollegiet, ur synpunkten
av de intressen, kollegiet hade att företräda, hemställt, det Kungl. Maj:t
täcktes föreslå riksdagen, att 24 § i lagen om ekonomiska föreningar måtte
erhålla den ändrade, ungefärliga lydelse, som följer:

''Utan föreningssammanträdes bemyndigande i varje fall eller eljest i
allmänhet för viss tid, icke överstigande två år från sammanträdet, må ej
den, som äger företräda föreningen, föryttra dess fasta egendom, med
mindre han enligt stadgarna är därtill befogad, eller ock föryttring av fast
egendom enligt stadgarna ingår i föremålet för föreningens verksamhet, ej
heller må han utan sådant bemyndigande med inteckning för gäld belasta
dylik egendom, med mindre han enligt stadgarna är därtill befogad.’

iwräribctetoch Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
län&styrel- Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Skaraborgs,
nema. Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län hava
förklarat sig tillstyrka eller icke hava något att erinra mot de ifrågasatta
lagändringarna. Övriga länsstyrelser hava anfört:

Länsstyrelsen i Uppsala län: Riksdagens skrivelse avser ändring icke blott
av det lagstadgande, sotn i motionen beröres, utan även av motsvarande bestäm
melser i lagarna om sjukkassor och om understödsföreningar.

Länsstyrelsen förbiser icke betydelsen därav, att beträffande särskilda slag

11

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 220.

av på privaträtts lig grund bildade s. k. juridiska personer firmatecknarens befogenhet
är på enahanda sätt bestämd. Bj heller torde det kunna påstås, att
en olikhet alltid motiveras av skillnaden i ändamål.

Länsstyrelsen finner det emellertid vara, synnerligast i vissa fall, betänkligt
att genom ett lagbud utvidga den befogenhet, som tillkommer styrelsen i en bestående
sammanslutning. Inträdet i denna kan nämligen hava skett i tillit till
den garanti, som den äldre lagbestämmelsen avsett att giva. Å andra sidan
skulle det vara föga lämpligt att, genom övergångsbestämmelser mellan äldre
och nyare sammanslutningar, uppställa en skillnad, som hade verkan emot tredje
man. I den mån för föreningar med visst ändamål erfordras särskilda föreskrifter,
skulle en sådan speciallagstiftning lätt bli«a godtycklig och vilseledande.

På grund av det anförda anser sig länsstyrelsen böra förorda sådan ändring
av de ifrågavarande lagarna, att nuvarande inskränkande bestämmelser om
styrelsens befogenhet att avyttra eller inteckna fast egendom skola gälla allenast
där ej i stadgarna medgives obegränsad befogenhet. Härigenom torde önskvärd
säkerhet beredas mot utvidgningar, som stode i strid mot medlemmarnas berättigade
intressen och på samma gång undanrödjas de av motionären åberopade
praktiska olägenheterna.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Såsom framgår av första lagutskottets vid remissen
fogade utlåtande i ärendet, har styrelses befogenhet att genom föryttring
eller inteckning disponera över fastighet, som tillhör juridisk person, i lag reglerats
på ett mycket skiftande sätt, för vilket i utlåtandet närmare redogöres.
För sin del kan länsstyrelsen icke finna, att något vägande skäl till en sådan
olikhet förefinnes. Styrelser för aktiebolag, för ekonomisk förening, för sjukkassa
och för understödsförening synas tvärtom böra vara i förevarande avseende
likställda; och då i detta hänseende någon inskränkning för styrelsens befogenhet
icke finnes i aktiebolagslagen föreskriven, torde enligt länsstyrelsens förmenande
gällande inskränkningar för styrelser för övriga uppräknade juridiska personer
att avyttra eller inteckna dem tillhörig fast egendom lämpligen böra upphöra att
gälla. Att i detta avseende skilja mellan ekonomiska föreningar av olika slag
synes länsstyrelsen icke behövligt.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Det nu gällande allmänna förbudet för styrelse
för ekonomisk förening att avyttra eller med inteckning för gäld belasta
föreningens fasta egendom synes länsstyrelsen knappast vara av förhållandena
påkallat. Endast då föryttring — och härmed torde skäligen böra likställas intecknande
— av föreningens fasta egendom skulle strida mot föreningens ändamål,
synes en dylik inskränkning i styrelsens befogenhet vara behövlig.

Beträffande åter sjukkassor och understödsföreningar synes det med hänsyn
till naturen av deras verksamhet vara mindre behövligt att åt styrelsen inrymma
befogenhet att utan vederbörande sammanslutnings hörande avyttra dess fasta
egendom. Det torde ock vara mera sällan dylika kassor och föreningar hava
anledning förskaffa sig fast egendom.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: I likhet med vederbörande motionär och
utskott inom riksdagen anser länsstyrelsen, att den stora utveckling, ett stort

12

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 220.

antal ekonomiska föreningar nått, kräver för deras förvaltningsorgan i allmänhet
större rörelsefrihet beträffande dispositionen över förenings fastighet än som är
förenlig med nu gällande lagen om ekonomiska föreningar.

Lämpligast hade väl varit, om bestämmelserna härutinnan erhållit enahanda
lydelse i aktiebolagslagen och föreningslagen. De skäl, som tala för att veder
börande delägares å stämma givna bemyndigande skall inhämtas, innan bostadsoch
byggnadsföreningars styrelse föryttrar eller med inteckning för gäld belastatföreningens
fastighet, torde gälla även i fråga om aktiebolag med ändamål att
bereda bostäder åt aktieägarna eller anskaffa lokaler för aktieägarnas yrkesutövning
och dylikt.

Om det emellertid hålles före, att omfattningen av styrelses i aktiebolag
förvaltningsbefogenhet icke bör göras beroende av bolagets ändamål, anser länsstyrelsen
dock i likhet med motionären, att i allt fall, då det gäller bostads
eller byggnadsförening, föreningsstämmas bemyndigande må erfordras för förytt.
ring av eller upplåtande av inteckning för gäld i föreningen tillhörig fastighet.

Men lika väl som beträffande dylika ekonomiska föreningar medlemmarna
böra tillförsäkras rätt att själva å sammanträde bestämma över fastighets för
yttring eller belastande med inteckning för gäld, torde för dylika föreningars
vidkommande erfordras föreskrift till förhindrande att styrelsen genom nyttjanderättsavtal
för längre tid förhindrar fastighetens utnyttjande i enlighet med föreningsändamålet.

Utskottet har i sitt utlåtande framhållit vikten av så långt möjligt ensartade
regler uti förevarande avseende för olika slag av juridiska personer och
fördenskull ifrågasatt, huruvida icke i samband med den föreslagna ändringen i
lagen om ekonomiska föreningar motsvarande ändringar borde införas i sjukkasselagen
och lagen om understödsföreningar.

Länsstyrelsen anser för sin del, att rätten att träffa viktigare dispositioner
rörande sjukkassas eller understödsförenings fastighet fortfarande bör förbehållas
medlemssammanträde och icke överlämnas åt vederbörande styrelse, då sådana
inrättningar icke kunna anses hava den affärsmässiga karaktär som aktiebolag
och vissa ekonomiska föreningar, samt minst lika vägande skäl torde tala för
varsamhet beträffande fastighetsdispositioner, då det gäller sjukkassor och under
stödsföreningar, som då fråga är om bostads- eller byggnadsföreningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det torde icke kunna bestridas, att det i
24 § föreningslagen stadgade förbud för den, som äger företräda ekonomisk förening,
att utan föreningssammanträdes bemyndigande försälja eller med inteckning
för gäld belasta föreningens fasta egendom, visat sig medföra vissa praktiska
olägenheter, som verkat tyngande och hämmande särskilt på större ekonomiska
föreningars verksamhet. Med erkännande härav framstår det som angeläget att
undersöka, huruvida något behov förefinnes av en dylik inskränkning i styrelses
eller firmatecknares för ekonomisk förening befogenhet. Länsstyrelsen är för sin
del övertygad därom, att det ej torde möta betänklighet att i allmänhet och
principiellt tillerkänna styrelse och firmatecknare för ekonomisk förening oin
skränkt befogenhet med avseende å dispositionen av föreningens fasta egendom.
Härvid bör emellertid icke förbises att ekonomiska föreningar finnas, för vilka

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

den fasta egendomen har en alldeles särskild betydelse. Motionären har fäst
uppmärksamheten vid de numera vanligt förekommande bostads- och byggnads
föreningarna. Med avseende å dessa föreningars ändamål och verksamhet kan
det måhända möta betänkligheter att för varje fall tillerkänna föreningens styrelse
eller den, som eljes äger företräda föreningen, oinskränkt befogenhet att
försälja eller med inteckning för gäld belasta föreningens fasta egendom. Emellertid
synes det mindre lämpligt att, på sätt som skett i motionärens förslag till
ändrad lydelse av förevarande lagstadgande, fastlåsa den inskränktare befogenheten
med avseende å dispositionen av ekonomisk förenings fasta egendom till
en viss grupp av föreningar. För vinnande av en smidigare anpassning efter
erfarenhetens krav torde den anordning vara att förorda, att där behov av inskränkande
bestämmelser med avseende å styrelses eller Urin atecknares rätt att
disponera över föreningens fasta egendom förefinnes, det bliver föreningens sak
att genom inryckande i stadgarna av dylika bestämmelser bereda sig erforderlig
trygghet i förevarande avseende, varjämte torde böra stadgas, att bestämmelse
innefattande förbud för den, som äger företräda föreningen, att utan - föreningssammanträdes
bemyndigande föryttra eller med inteckning för gäld belasta föreningens
fasta egendom, må registreras.

Länsstyrelsen tillåter sig alltså föreslå, att 24 § i föreningslagen upphäves,
att 21 § 1 stycket 2 och 3 punkterna ändras, med iakttagande att satsen »i den
mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas» utgår, samt att till sista punkten tilllägges
»där ej genom bestämmelsen stadgats förbud för den, som äger företräda föreningen,
att utan föreningssammanträdes bemyndigande föryttra eller med inteck
ning för gäld belasta föreningens fasta egendom», samt att i 76 § inryckes stadgande,
att bestämmelse, innefattande förbud av sålunda angivet innehåll skall
anmärkas i registret.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Yad till eu början beträffar nu
varande bestämmelser i 24 § av lagen om ekonomiska föreningar, så synes det
länsstyrelsen uppenbart, att desamma kunna medföra avsevärda olägenheter för
föreningar med ett stort antal medlemmar och särskilt för sådana, vilkas medlemmar
äro spridda å en mångfald olika orter.

För föreningar av mera lokal karaktär torde något önskemål om ändring
icke hava gjort sig gällande.

Behovet av nuvarande bestämmelsers bibehållande ur synpunkten av före
ningarnas ekonomiska stabilitet är sannolikt ganska ringa. Däremot finnas vissa
slag av ekonomiska föreningar, där de enskilda föreningsmedlemmarnas intressen
skulle alltför mycket äventyras, om vederbörande styrelser finge befogenhet att
utan föreningsstämmas bemyndigande avyttra eller inteckna fastighet. I främsta
rummet gäller detta givetvis bostads- och byggnadsföreningar. Men även inom
vissa andra kategorier av föreningar torde så vara förhållandet, åtminstone i avseende
ä fastighets avyttring, även om intresset av fastighetens bevarande för föreningens
ändamål där är mera indirekt. Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande
syftar å de fall, då förening — utan att själva fastiglietsinnebavet angivits såsom
dess ändamål — äger och begagnar fastighet för kooperativ industriell rörelse,
för vilken föreningsmedlemmarna själva producera råvaran, såsom exem

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

pelvis ofta sker i ett andelsmejeri. För medlem i en andelsmejeriförening kan
nämligen mejerifastighetens föryttring innebära icke allenast en ändring i föreningens
tillgångar utan jämväl, genom därav orsakad flyttning av rörelsen, förlusten
av en för honom ur transportsynpunkt väl belägen avsättningsort för
mjölk.

Att såsom förslagsställaren gjort, begränsa bibehållandet av nuvarande förbud
för föreningsstyrelse att avyttra och inteckna fastighet till att omfatta allenast
bostads- och byggnadsföreningars fastigheter, kan därför måhända vara
mindre lämpligt. Men även om det skulle befinnas önskvärt att inskränka förbudet
på detta sätt, torde det vara ytterst svårt att på ett tillfredsställande sätt
ordna frågan. Tvekan skulle nämligen lätt uppstå angående förbudets tillämplighet
i de särskilda fallen. Ty när skulle en bostads- eller byggnadsförening
anses föreligga? Givetvis finge det anses betydelselöst, om föreningen i sin
firma intagit någon av dessa beteckningar. Men icke heller föreningens enligt
dess stadgar angivna ändamål kan alltid vara avgörande. Föreningar torde nämligen
finnas, som i verkligheten äro att betrakta som bostads- eller byggnadsföreningar,
men som i sina stadgar angiva föreningens ändamål annorlunda.
Exempelvis torde bostadsföreningar ej sällan uppgiva föremålet för föreningens
verksamhet vara att anskaffa fastighet och till medlemmarnas gemensamma nytta
uthyra bostadslägenheter i främsta rummet till medlemmar. Ändamålet kan visserligen
i ett dylikt fall stundom vara dubbelt, dels att bereda bostäder åt medlemmarna
och dels att genom uthyrning till utomstående giva medlemmarna
vinst, men i varje fall förefinnes hos medlemmarna i en dylik förening det intresse,
som förslagsställaren önskat skydda, och givetvis bör tillses, att rent sakliga
skäl och icke formen för stadgarnas avfattning i det särskilda fallet bliva
avgörande.

Då länsstyrelsen för sin del icke kunnat finna någon tillfredsställande lösning
av den föreliggande frågan enligt de av förslagsställaren angivna riktlinjerna,
vill länsstyrelsen ifrågasätta, om ej det åsyftade önskemålet att borttaga
de för stora föreningar rådande olägenheterna av nu gällande bestämmelser kunde

o o o

vinnas på ett annat sätt, nämligen genom att låta dessa bestämmelser äga giltighet,
allenast därest icke förening i sina stadgar uttryckligt lämnat befogenhet
för styrelsen att avyttra eller inteckna fastighet. På detta sätt kunde ju de
föreningar, som ägde verkligt intresse av att styrelsen ägde dylik befogenhet,
genom stadgeändring ordna frågan enligt sin önskan; för övriga föreningar, dit
givetvis alla bostads- och byggnadsföreningar komme att i enlighet med sina
egna intressen höra, bibehölles nuvarande inskränkning i styrelsens befogenhet.

Yad härefter angår förslaget om upphävande av de i lagarna om sjukkassor
och understödsföreningar förekommande bestämmelser, som motsvara det ifrågavarande
stadgandet i § 24 av lagen om ekonomiska föreningar, så har länsstyrelsen
intet att i sak erinra mot detta förslag, vars genomförande åtminstone
beträffande sjukkassor av större omfattning torde vara befogat. Önskvärdheten
av likartade bestämmelser för olika slag av föreningar, vare sig dessa benämnas
ekonomiska föreningar, sjukkassor eller understödsföreningar, gör dock, att länsstyrelsen
anser sig jämväl beträffande sjukkassor och understödsföreningar böra

Kungl. Maj;ls Proposition Nr 220. ift

ifrågasätta, huruvida icke frågan kunde ordnas på samma sätt, som länsstyrelsen
här ovan förmenat vara lämpligt i avseende å ekonomiska föreningar.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har icke funnit anledning till erinran mot upphävande
av de i förevarande bestämmelser förekommande förbud, beträffande ekonomiska
föreningar dock endast i den omfattning, som innefattas i omförmälda
motion.

Länsstyrelsen i Örebro län: Vad till en början angår de ekonomiska föreningarna,
finnes enligt länsstyrelsens mening.knappast anledning att i fråga om
dessa — likväl med undantag för de särskilda föreningar, som i motionen omförmälas
— låta andra bestämmelser i förevarande avseende gälla än beträffande
aktiebolag; och förordar länsstyrelsen på grund härav en ändring i förevarande
paragraf av föreningslagen på sätt i motionen föreslagits.

Beträffande däremot sjukkassorna och understödsföreningarna synes ett i
viss mån annat förhållande föreligga. Dessa anstalter äro bildade icke i syfte
av någon i egentlig mening positiv ekonomisk verksamhet, utan för att genom
uppsamlande av årliga avgifter eller andra sammanskott bliva i tillfälle att lämna
sina medlemmar understöd. Båda slagen av anstalter stå under offentlig tillsyn
och sjukkassorna äro dessutom statsunderstödda.

På grund härav och då i fråga om sjukkassorna och understödsföreningarna
ej heller samma behov av ekonomisk rörelsefrihet som beträffande de ekonomiska
föreningarna torde föreligga, anser länsstyrelsen sig böra avstyrka ändring i nu
gällande bestämmelser med avseende å förstnämnda båda anstalter.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Eu lagstiftning, byggd på den grundsatsen,
att en ekonomisk förenings styrelse må äga rätt att utan föreningssammanträdets
hörande såväl med inteckning för gäld belasta som avyttra föreningen tillhörig
fastighet, bör anses motsvara moderna krav. På grund härav får länsstyrelsen
för sin del tillstyrka åvägabringandet av en dylik lagstiftning, därvid dock undantag
bör göras för bostads- och byggnadsföreningar, i fråga om vilka med hänsyn
till förhållandenas egen natur den hittills tillämpade regeln härutinnan fortfarande
bör gälla.

Länsstyrelsen känner sig emellertid därvid mycket tveksam gent emot motionärens
förslag sådant detsamma formulerats i sista punkten av den utav honom
föreslagna lydelsen av 24 § föreningslagen.

Det förefaller länsstyrelsen, som om på denna väg ett kringgående av det
föreslagna undantaget från huvudregeln skulle kunna ske just på det sätt som
av motionären antytts. Det är i praktiken ofta mycket svårt att avgöra vad som
är att anse såsom »huvudändamål» för nu avsedda föreningars verksamhet. Köpande
och säljande av fastigheter kan såsom förenings ändamål vara så intimt förbundet
med beredande av bostäder åt föreningens medlemmar eller anskaffande av lokaler
för medlemmarnas yrkesutövning eller dylikt, att ett särskiljande därvidlag knappast
låter sig göra.

Länsstyrelsen anser sålunda för sin del, att ifrågavarande av motionären
föreslagna klausul bör uteslutas och att undantaget bör oinskränkt gälla alla föreningar
av ovan angivna slag.

16

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 220.

Beträffande frågan, huruvida något hinder kan anses möta för att i nu
förevarande hänseende med ekonomiska föreningar likställa sjukkassor och understödsföreningar,
vill länsstyrelsen erinra om följande.

De ekonomiska föreningarna hava åtminstone i regel till ändamål att främja
rent privat ekonomiska intressen och torde staten med hänsyn därtill kunna i
rätt stor utsträckning lämna åt dessa föreningars styrelser att utan föreningssammanträdes
samtycke eller hörande ordna och handhava föreningarnas angelägenheter.
_ .

Beträffande understödsföreningar och sjukkassor åter torde i nu angivna
hänseende förhålla sig något annorlunda. Dessa kassor och föreningar avse visserligen
att tillgodose ett rent privat ekonomiskt intresse, nämligen medlemmarnas
inbördes bistånd på olika sätt. Uti det ändamål, för vilket dessa kassor eller
föreningar verka, torde emellertid till en viss grad finnas ett mera samhälleligt
moment, vilket kommer till uttryck uti den nytta och det gagn, som samhället
har utav sjukkassan och understödsföreningen genom deras understödjande och
välgörande verksamhet. Tillvaron av detta samhälleliga moment gör, att staten
utav sjukkassornas och understödsföreningarnas bestånd och tillvaro torde hava
ett starkare intresse än vad som kan anses vara fallet med de ekonomiska föreningarna,
vilka såsom nämnts i regel fullfölja enbart föreningsmedlemmarnas
privata intressen.

I enlighet härmed bör staten beträffande sjukkassor och understödsföreningar
tillse, att lagstiftningen i görligaste mån skyddar dessa kassors och föreningars
existens; och för så vitt som deras existens kan tänkas i vissa fall vara
beroende av deras innehav av fast egendom, bör utan tvivel noga tillses och
prövas, huruvida verkligen sjukkassornas och understödsföreningarnas styrelser
böra tillerkännas rätt att över kassans eller föreningens fasta egendom förfara
med samma grad utav självständighet, som av länsstyrelsen härovan förordats
för de ekonomiska föreningarnas del.

Med hänsyn härtill ställer sig länsstyrelsen tveksam i fråga om likställandet
i förevarande hänseende av sjukkassor och understödsföreningar med de ekonomiska
föreningarna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Huvudsakliga skälet till den ifrågasatta
lagändringen synes vara, att det nu gällande förbudet i berörda hänseende vållat
föreningarna ej ringa kostnader och besvär, i vilket hänseende åberopats, att extra
föreningssammanträde skulle erfordras för att meddela styrelsen erforderligt bemyndigande
i dylik fråga.

Länsstyrelsen vill för sin del hålla före, att dessa antydda olägenheter äro
överdrivna och i och för sig icke böra föranleda förändrad lagstiftning. Det
lärer nämligen vara medlemmarna i en förening obetaget att, därest de så finna
lämpligt, å ordinarie föreningssammanträde giva föreningens styrelse erforderligt
bemyndigande för tiden intill nästa ordinarie sammanträde. Och det torde för
övrigt få anses lämpligare att lämna en förening Öppet att utvidga sin styrelsps
befogenhet än att nödga densamma att, i fall av fog, besluta om inskränkning
av styrelsens befogenhet, ett beslut, som i flera fall kan tänkas bliva utan verkan.

Däremot synes det länsstyrelsen i likhet med riksdagen, att giltiga skäl

Kung!. Maj:ts Proposition Kr 220. it

saknas för bibehållande av skilda regler i förevarande avseende emellan, å ena
sidan, ekonomiska föreningar, samt, å den andra, sjukkassor och understödsföreningar,
varför länsstyrelsen hemställer, att enahanda bestämmelser uti förevarande
hänseende — vilka de än må vara — bliva gällande för samtliga dessa juridiska
personer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser en lagändring böra komma till stånd
av huvudsakligen det innehåll, som angives i den motion, som föranlett riks
dagens ifrågavarande skrivelse.

Länsstyrelsen anser skäl att rubba de bestämmelser rörande försäljning och
inteckning av fast egendom, som innehålles i sjukkasselagen och understödsföreningslagen,
icke föreligga eller för sistnämnda bägge sammanslutningar äga någon
större betydelse. Att sins emellan likställa föreskrifterna i detta ämne beträffande
sistnämnda slag av sammanslutningar må tilläventyrs anses önskvärt ur
konsekvensens synpunkt, men anledning att fördenskull rubba hittills gällande
bestämmelser, som länsstyrelsen veterlig! icke vållat vederbörande någon olägenhet
eller framkallat något missnöje, torde näppeligen föreligga.

Socialstyrelsen anför:

Vad först angår ekonomiska föreningar eller de rättssubjekt, som förevarande
fråga i främsta rummet avser, har styrelsens befattning med dem
hittills väsentligen varit begränsad till att styrelsen utarbetat vissa fortlöpande
statistiska redogörelser för de kooperativa föreningarnas verksamhet.
Styrelsen har sålunda under sin verksamhet ej haft anledning att
förvärva några avsevärda insikter i det föreliggande ämnet, men synes det
styrelsen vara uppenbart, att det i 24 § av lagen om ekonomiska föreningar
meddelade förbud i många fall måste förorsaka avsevärda olägenheter.
Å andra sidan lär väl förbudet i en del fall hava besparat föreningarna
förluster till följd av mindre välbetänkta fastighetstransaktioner. Att
frågan emellertid icke saknar betydelse framgår därav, att enligt hos styrelsen
utarbetad men ännu ej publicerad statistik konsumtionsföreningarna
vid utgången av år 1920 ägde fastigheter till ett bokfört värde av
12,373,751 kronor, fördelade på 499 eller ungefär halva antalet av uppgiftslämnande
föreningar. Därjämte var kooperativa förbundet ägare av
fastigheter å åtta olika orter i riket med ett sammanlagt bokfö rings värde
av 3,163,498 kronor. Fast egendom besittes dessutom av en mångfald
andra ekonomiska föreningar, om vilkas innehav av dylik egendom styrelsen
dock ej är i tillfälle att lämna några exakta uppgifter. Framhållas
må dock, att bostadsföreningarna uppgå till ungefär 1,000 och »andra
byggnadsföreningar» till över 2,000 — i båda fallen avses de vid 1920
års slut i registren kvarstående föreningarna — samt att även en del förBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 189 käft. (Kr 220.) 3

Socialsty
r elsen.

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

eningar inom jordbruket, såsom centralorganisationer inom olika verksamhetsområden,
andelsmejerier, uppgående till ungefär 600, ävensom andelsslakterier
och vissa inköpsföreningar, i regel äro fastighetsägare.

Såvitt styrelsen kan bedöma, skulle såväl kravet på ökad handlingsfrihet
för dem, som företräda föreningarna, som även hänsynen till tillbörlig
försiktighet på lämpligt sätt tillgodoses genom att följa det av handelskammaren
i Gävle samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framställda
förslaget om medgivande för föreningarna att genom bestämmelse i
stadgarna bemyndiga den, som företräder föreningen, att avyttra eller med
inteckning för gäld belasta föreningens fasta egendom.

Socialstyrelsen övergår nu till förevarande fråga i vad den angår sjukkassorna
och understödsföreningarna.

Såsom i första lagutskottets utlåtande i frågan vid 1921 års riksdag
framhölls, äro de för sjukkassor och understödsföreningar i förevarande
avseende gällande föreskrifterna icke identiska. 39 § i lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910 innehåller sålunda förbud för den, som äger företräda
kassan (d. v. s. styrelse- eller firmatecknare), att »föryttra sjukkassas
fasta egendom». I 26 § av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar
åter stadgas förbud, att »föryttra eller med inteckning för gäld
belasta föreningens fasta egendom».

I fråga om sjukkassor gäller, att de endast rent undantagsvis äro
ägare av fast egendom. Det uppgivna värdet å de fastigheter, som vid
1918 års utgång innehades av registrerade sjukkassor, utgjorde sålunda
endast kronor 254,320: 71, motsvarande 1,6 % av kassornas samtliga tillgångar.
För understödsföreningarna spelar fastighetsinnehav en något större
roll. Vid 1920 års utgång uppgick alltså värdet av dessa föreningars
fastigheter till sammanlagt kronor 4,436,933: 42, eller 4,2 % av de registrerade
understödsföreningarnas sammanlagda tillgångar. Det är särskilt
en del pensionskassor, som valt denna form för placering av sina fonder.

Någon anledning att antaga, att i framtiden sjukkassor och understödsföreningar
mera allmänt skulle komma att lägga sig till med fastigheter,
förefinnes icke. Såväl sjukkassornas som understödsföreningarnas
tillgångar hava i allt väsentligt karaktären av försäkringsfonder, och båda
de här ifrågavarande slagen av rättssubjekt äro underkastade särskilda
bestämmelser rörande tillgångarnas placering. Sålunda äger ifråga om
sjukkassor tillsynsmyndigheten tillse, att de föreskrifter, som stadgarna
härutinnan innehålla, äro betryggande. Befinnes icke detta vara förhållandet,
skall jämlikt 83 § sjukkasselagen registrering vägras. Endast i ett

19

KungI. Maj:ts Proposition Nr 220.

enda fall har hänt, att en sjukkassa har begärt registrering av beslut att
placera en mer betydande del av sina tillgångar i fast egendom. Ansökningen
avslogs dock av socialstyrelsen, enär placeringen icke ansågs betryggande.

Beträffande understödsföreningar med s. k. godkända stadgar gäller
enligt 87 § understödsföreningslagen, att tillgångar, motsvarande premiereserven
för livförsäkringar, visserligen må redovisas i föreningen tillhörig
fastighet, dock endast intill hälften eller, med tillsynsmyndighetens medgivande,
intill 2/3 av taxeringsvärdet. Några motsvarande bestämmelser
för understödsföreningar, som icke hava godkända stadgar, äro däremot
icke meddelade. Yad särskilt pensionskassorna beträffar, lämnar emellertid
82 § i understödsföreningslagen en viss möjlighet för tillsynsmyndigheten
att ingripa i fråga om placeringen av deras fonder.

Någon olägenhet för sjukkassorna eller understödsföreningarna av de
nu gällande bestämmelserna i ämnet lärer icke hava yppats, och ifrågasättas
kan, om kravet på likformighet med de ekonomiska föreningarna
innebär tillräckliga skäl för en ändring. Sistnämnda föreningar äro i regel
ett slags affärsföretag och hava med hänsyn därtill behov av att få utan
besvärande omgång disponera över sina tillgångar, även om de bestå i fast
egendom. För sjukkassorna och understödsföreningarna ställer sig saken,
såsom ovan antytts, annorlunda.- De bedriva ingen egentlig rörelse, och
är för dem säkerheten beträffande tillgångarnas placering av ojämförligt
större betydelse än möjligheten till ett snabbt och bekvämt förfogande över
dem. För tredje man lär väl ej heller eu olikformighet i fråga om så
pass olikartade rättssubjekt som ekonomiska föreningar å ena samt sjukkassor
och understödsföreningar å andra sidan medföra några avsevärda
olägenheter.

Skulle emellertid eu ändring av bestämmelserna i förevarande avseende
jämväl beträffande sjukkassor och understödsföreningar anses påkallad, får
styrelsen förorda, att dessa bestämmelser avfattas i överensstämmelse med
vad styrelsen ovan föreslagit ifråga om de ekonomiska föreningarna.

Vad först angår de ekonomiska föreningarna, hyser jag i likhet med
motionären och flertalet i ärendet hörda myndigheter och korporationer den
uppfattning, att genom förevarande paragraf, 24 § i lagen den 22 juni
1911, vederbörande styrelses och firmatecknares befogenhet med avseende
å dispositionen av sådan förenings fasta egendom beskurits i högre grad
än med det moderna affärslivets krav kan anses förenligt. Om jag således

Departe mentschefen.

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

auser eu viss utvidgning av ifrågavarande befogenhet böra genomföras, är
jag å andra sidan ej benägen att föreslå lagstadgande om fullständig frihet
för företrädare av ekonomisk förening att avyttra eller med gäld belasta
föreningens fasta egendom. Jag bortser härvid tills vidare från den
inskränkning i dylikt hänseende, vilken motionären ansett böra kvarstå i
fråga om företrädare för bostads- eller därmed likställd förening. Beträffande
de betänkligheter, vilka synas mig möta mot ett lagfästande av dylik
befogenhet för styrelse och firmatecknare, hänvisar jag till vad i ärendet
uttalats av kommerskollegiet samt länsstyrelsen i Uppsala län. Att i förevarande
hänseende göra skillnad emellan efter ny lagstiftnings ikraftträdande
bildade sammanslutningar å ena och redan bestående dylika å andra
sidan lärer, på sätt ock av nämnda länsstyrelse anmärkts, vara föga tilltalande.

Givetvis läte det sig göra att med upphävande av de inskränkande
bestämmelserna i 24 § uti 1911 års lag lämna åt vederbörande förening
att, om och i den mån så ansåges lämpligt, genom föreskrift i stadgarna
begränsa styrelses och firmatecknares befogenhet i avseende å förvaltningen
av föreningens fasta egendom; bestämmelse, innefattande dylik inskränkning,
skulle väl i så fall bringas till allmänhetens kännedom genom registrering
i vanlig ordning. Ett förslag i sådan riktning har ock framställts
av en länsstyrelse. Det synes mig emellertid önskvärt, att lagstiftningen
i så liten utsträckning som möjligt lämnar vederbörande juridiska personer
anledning att ingripa i den handlingsfrihet, som i regel tillkommer deras
lagliga företrädare. Inskränkningar i styrelses och firmatecknares normala
befogenhet att i förhållande till tredje man handla å vederbörande sammanslutnings
vägnar äro tydligen ägnade att i många fall framkalla ett visst
osäkerhetstillstånd med därav följande praktiska olägenheter.

En nära till hands liggande utväg att på ett enligt min mening tillfredsställande
sätt lösa föreliggande spörsmål synes mig emellertid hava
anvisats genom de förslag, som i ämnet framställts av tre av de hörda
myndigheterna, nämligen kommerskollegiet och länsstyrelserna i Uppsala
samt Göteborgs och Bohus län, ävensom av handelskammaren i Gävle.
Därest nuvarande inskränkande bestämmelser gives allenast subsidiär
giltighet, d. v. s. om dessa bestämmelser förklaras skola gälla endast i
händelse annat ej föreskrives i vederbörande förenings stadgar, torde de
olägenheter, vilka 24 § i dess nuvarande lydelse må vara ägnad att
förorsaka, icke vidare behöva befaras. I sammanhang härmed synes mig
emellertid tillika böra uttryckligen stadgas, att bemyndigande till avytt -

21

Kungl. Maj ds Proposition Nr 220.

ring eller pantförskrivning av förenings fasta egendom må kunna lämnas
styrelse eller firmatecknare jämväl av föreningssammanträde vare sig i fråga
om viss egendom eller generellt. Bemyndigande, varom nu är sagt, lärer
emellertid, där det lämnas av föreningssammanträde och således icke inflyter
i föreningens stadgar, böra begränsas att gälla viss, ej allt för lång
tid, och torde det ligga nära till hands att, på sätt kommerskollegiet jämväl
föreslagit, sätta maximitiden härför lika med den längsta tid, för vilken
styrelseledamot må utses, eller två år. Att ett lämnat bemyndigande, varom
nu är fråga, må av föreningen å sammanträde återkallas, är tydligt
och torde ej behöva särskilt utsägas.

I händelse förevarande fråga skulle lösas efter av mig nu förordade
grunder, torde emellertid specialbestämmelser fortfarande erfordras beträffande
sådana föreningar, i vilkas verksamhet enligt stadgarna ingår föryttring av
fast egendom.

Företrädare för sådan förening lärer böra bibehållas vid den honom
för närvarande tillkommande rätt att utan särskilt bemyndigande avyttra
föreningen tillhörig fast egendom. Beträffande befogenhet att med gäld
belasta dylik egendom, torde däremot utan olägenhet åt de allmänna bestämmelserna
kunna förlänas giltighet även i fråga om förening, varom nyss är
sagt. Skulle föreningen vilja meddela sin företrädare vidsträcktare myndighet
i förevarande hänseende, bör det få ankomma på föreningen själv att härom
införa bestämmelse i stadgarna eller å föreningssammanträde besluta om
erforderligt bemyndigande.

Jag förbiser icke att, därest en lagstiftning i den riktning, jag nu förordat,
varder genomförd, åtskilliga ekonomiska föreningar torde finna sig föranlåtna
att företaga ändringar i sina stadgar. Detta får måhända anses innebära en viss
olägenhet. Emellertid har jag icke ansett denna olägenhet böra tillmätas den vikt
att därav bör föranledas hinder mot förevarande lagstiftningsfrågas lösning i
ovan angiven riktning. Jag har följaktligen i anslutning till vad nu anförts
låtit inom justitiedepartementet upprätta förslag till lag om ändrad lydelse
av 24 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Yad härefter angår motsvarande bestämmelser beträffande sjukkassor
och understödsföreningar, 39 § i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och
26 § i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar, synes någon
anledning till ändring icke förefinnas. Att ernå överensstämmelse i förevarande
hänseende emellan lagen om ekonomiska föreningar, å ena, samt nyssnämnda
två lagar, å andra sidan, torde av skäl, som framgå av bland annat socialstyrelsens
i ärendet avgivna yttrande, knappast vara av egentlig betydelse.

22

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 220.

Snarare kunde eu lagändring i syfte att vinna sådan likformighet emellan
lagarna om sjukkassor och om understödsföreningar inbördes tänkas vara
önskvärd. Något behov av en dylik lagändring synes emellertid icke hava
framträtt, varför jag icke ansett mig böra härutinnan vidtaga någon åtgärd».

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse av
24 § i lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om ekonomiska föreningar, vilket förslag
är av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över
förslaget måtte infordras genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
. hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

2V. Cervin.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

23

Bilaga.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om

ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar skall hava följande ändrade lydelse:

Den, som äger företräda föreningen, må ej föryttra dess fasta
egendom, utan så är att antingen föryttring av fast egendom enligt stadgarna
ingår i föremålet för föreningens verksamhet eller han enligt stadgarna
äger sådan befogenhet eller ock föreningen å sammanträde därtill
bemyndigat honom; ej heller må han, med mindre han enligt stadgarna
eller å föreningssammanträde erhållet bemyndigande därtill äger befogenhet,
med gäld belasta föreningen tillhörig dylik egendom.

Å föreningssammanträde lämnat bemyndigande, varom nu är sagt,
kan begränsas att avse viss fast egendom och må meddelas allenast för
viss tid, ej ^överstigande två år.

-

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

24

Kungt. May.ts Proposition Nr 220.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd måndagen
den 20 mars 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Appel BERG.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
3 mars 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av hovrättsrådet Bertil Wieselgren.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Justitieråden Berglöf och Appelberg:

Stadgandet i andra stycket att bemyndigande må meddelas allenast
för viss tid, ej överstigande två år, lärer innebära, att i bemyndigandet
alltid skall utsättas, för vilken tid det gäller, och att bemyndigande, som
icke innehåller något härutinnan, är ogiltigt. Ett dylikt stadgande synes
gå alltför långt och kunna i praktiken leda till olägenheter. Tillräckligt
torde vara att föreskriva, att bemyndigande, varom nu är fråga, icke må
i något fall gälla utöver två år.

Regeringsrådet Ernberg:

Enligt min uppfattning behöver det icke i lagen särskilt utsägas, att
bemyndigande, som åsyftas i förevarande paragraf, kan begränsas att avse
viss fast egendom. Icke heller syne3 fullt lämpligt, att dylikt bemyndigande
även då det gäller visst särskilt fall ändock måste meddelas att
gälla för viss tid. Inskränker man åter stadgandet så, att bemyndigandet

25

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

icke i något fall må gälla utöver viss tid, exempelvis två år, kan därav
bliva följden, att om bemyndigande utan förbehåll i fråga om tiden lämnas,
detta kommer att gälla för hela den sålunda i lagen föreskrivna maximitiden,
ehuru måhända föreningens medlemmar ej haft klart för sig, att
bemyndigandet inneburit detta; något som måhända stundom kan föranleda
olägenhet.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att andra stycket i paragrafen
måtte avfattas så, att bemyndigande, som där avses, må gälla visst
särskilt fall eller ock meddelas för viss tid, ej överstigande två år.

Justitierådet Molin:

Stadgandet därom att bemyndigande, som meddelas å föreningssammanträde,
icke får gälla längre än viss, i lag bestämd tid, saknar motstycke
i de författningar, som gälla på områden, vilka ligga nära det nu ifrågavarande.
Då jag för min del icke anser tillräckliga skäl förefinnas för
denna olikhet i lagstiftningen, hemställer jag, att stadgandet må utgå. Om
denna hemställan icke bifalles, bör, även enligt min mening, sådan ändring
vidtagas, som förordats av justitieråden Berglöf och Appelberg.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 189 haft. (Nr 220.) 4

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 220.

Utdrag ap protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott tisdagen den 21 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

o

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler lagrådets
under gårdagen avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 mars

1922 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den

22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden,
att han låtit i lagförslaget vidtaga den ändring, som av lagrådets
flesta ledamöter förordats, ävensom ett par redaktionella jämkningar,
samt hemställer, att det sålunda ändrade förslaget måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
lämna bifall; och skall till riksdagen avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1922.