Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

1

Nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avlönings förhöjningar
åt vissa icke-ordinarie befattningshavare inom den civila
statsförvaltningen m. m.; given Stockholms slott den 14 mars
1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
fjnansärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför efter
gemensam beredning med cheferna för samtliga övriga departement:

I den till innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen
har Kungl. Maj:t under sjunde huvudtiieln, punkt 56, föreslagit riksdagen
att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen
förelagd, för beredande av avlöningsförhöjningar åt vissa icke-ordinarie
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sarnl. 187 höft. (Nr 218.) 1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, m. m. bland de extra anslagen å riksstaten
för tiden 1 januari—30 juni 1923 beräkna ett förslagsanslag av 50,000
kronor. För enahanda ändamål har Kungl. Maj:t i propositionen angående
tilläggsstat till riksstaten för år 1922 under sjunde huvudtiteln,
punkt 12, föreslagit riksdagen att å tilläggsstat såsom förslagsanslag
beräkna ett belopp av 100,000 kronor.

Till grund för ifrågavarande framställningar till riksdagen låg en
av allmänna civilförvaltningens lönenämnd den 1 november 1921 avlåten
skrivelse, däld anförts följande:

»Vid den förberedande behandlingen inom allmänna civilförvaltningens
lönenämnd av frågan om avlöningsgrunder för icke-ordinarie befattningshavare
vid sådana verk, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den
civila statsförvaltningen, från och med år 1922 skall äga tillämpning, har löne-»
nämndens uppmärksamhet fästats vid ett med nämnda fråga sammanhängande
förhållande, vilket synts nämnden böra påkalla särskild framställning till
1922 års riksdag.

Uti de från och med år 1922 gällande avlöningsstaterna för flertalet av
ovannämnda verk hava för bestridande av avlöningar till icke-ordinarie be
fattningshavare m. m. uppförts särskilda anslagsposter, i allmänhet med karak
tären ''förslagsanslag, högst’.

Till grund vid bestämmandet av dessa anslagsposters belopp torde i allmänhet
hava lagts de för år 1921 beräknade avlöningsbeloppen till ifrågavarande
befattningshavare, dock med frånseende av tillfällig löneförbättring.
Då emellertid de nämnda avlöningarna i allmänhet hittills skolat bestridas av
anslag, som avsetts jämväl för andra ändamål, lärer allenast en approximativ
uppskattning av berörda avlöningskostnader hava ägt rum. De sålunda erhållna
beloppen höjdes vid beräkningen av anslagsbehovet för år 1922 i regeln
med omkring 33 procent, med hänsyn bland annat därtill att den tillfälliga
löneförbättringen skulle bortfalla.

Enligt 34 § i förenämnda avlöningsreglemente skola i allmänhet grunderna
för avlöningsförmånerna beträffande icke-ordinarie befattningshavare
fastställas av Kungl. Maj:t. I fråga om dylika grunder synes av riksdagens
skrivelse nr 2 A år 1921 framgå, att riksdagen avsett, att desamma skulle i princip
överensstämma med de grunder i sådant hänseende, som av Kungl. Maj:t
den 31 december 1920 utfärdats för kommunikationsverkens vidkommande.

Sistberörda avlöningsgrunder äro byggda på ett system, som beträffande
s. k. extra ordinarie tjänstemän innebär, att tjänsteman vid tillträdandet av
viss befattning i regeln skall erhålla lön enligt en för befattningen fastställd
lägsta löneklass och att han med vissa tidsmellanrum sedermera uppflyttas till
högre löneklasser. Detta system ansluter sig sålunda till det för ordinarie
tjänstemän vid kommunikationsverken gällande.

Därest de löneprinciper, som fastställts för kommunikationsverkens ickeordinarie
personal, skulle komma att tillämpas för motsvarande befattnings -

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

liavare vid nu omhandlade verk, torde det i åtskilliga fall kunna inträffa att
ovanberörda anslagsposter för avlöning till icke-ordinarie personal — för så
vitt de hava karaktären av ''förslagsanslag, högst’ — visa sig icke förslå för
avsett ändamål. Det är nämligen att märka, att, då enligt hittills tillämpade
avlöningsgrunder för icke-ordinarie personal vid nu ifrågavarande verk avlöningsförhöjningar
(motsvarande ålderstillägg) i regeln icke förekomma, omförmälda
för år 1922 anvisade anslagsposter beräknats utan hänsyn tagen till
dylika avlöningsförhöjningar. Tillika torde böra beaktas, att de nämnda anslagsposterna
till följd av det ovan angivna tillvägagångssättet vid deras beräknande
kunna även oavsett avlöningsförhöjningar hava blivit för knappt
tillmätta i jämförelse med de verkliga avlöningskostnaderna under år 1921.

Vid nu angivna förhållanden synes det nödvändigt att medel beredas för
de fall, då anvisade anslag icke komma att förslå. Härvid har det synts lönenämnden,
som skulle den lämpligaste utvägen vara, att å tilläggsstat för år
1922 och å extra stat för förra halvåret 1923 av riksdagen anvisades anslag
utom huvudtitlarna till förstärkning av sådana anslag för avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare m. m. vid ifrågavarande verk, vilka hava karaktären
av ''förslagsanslag, högst’. • Det skulle då ankomma på Kungl. Maj:t
att, efter framställning av vederbörande verk, utanordna erforderligt belopp
från berörda förstärkningsanslag.

Då jämväl en del sådana anslag till avlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare
vid nu ifrågavarande verk, som anvisats å extra stat för år
1922, blivit beräknade efter förut angivna grunder och icke lämpligen kunna
för förra halvåret 1923 omräknas efter andra grunder, torde det bliva nödigt
att bereda möjlighet till förstärkning även av dylika anslag, i den mån de
blivit till beloppet bestämda. Det enklaste tillvägagångssättet härvid torde
vara, att även för sådana fall de ifrågasatta förstärkningsanslagen finge, i
händelse av behov, tagas i anspråk.

Då det gäller att bestämma de belopp, vartill ifrågavarande förstärkningsanslag
böra beräknas, må uppmärksammas, att en noggrannare kalkyl
icke är möjlig, innan grunderna för den icke-ordinarie personalens avlöning
blivit fastställda, och utan att med tillämpning av dessa grunder en ingående
undersökning verkställts beträffande de särskilda befattningshavarnas ställning
på löneskalan med hänsyn till vederbörandes tjänsteålder. Lönenämnden
har emellertid sökt företaga en överslagsberäkning och har därvid uppskattat
anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål till omkring 100,000 kronor för år
1922 och 50,000 kronor för förra halvåret 1923.

Den nu ifrågasatta åtgärden får betraktas såsom ett provisorium. Huru
förhållandena uti nu ifrågavarande hänseende för framtiden böra på ett mera
definitivt sätt ordnas, kan bliva föremål för olika meningar. Det enklaste
förfaringssättet vore givetvis att, i likhet med vad som tillämpats beträffande
avlöningsanslagen för ordinarie tjänstemän, låta motsvarande anslag
för icke-ordinarie tjänstemän få karaktären av förslagsanslag utan begränsning
till ett högsta belopp. Mot användandet av ett sådant förfaringssätt torde
dock kunna invändas, att möjligheten för riksdagen att inverka på bestämmandet
av den omfattning, i vilken icke-ordinarie personal må användas vid
vederbörande verk, skulle, åtminstone formellt, i viss mån inskränkas.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Ett annat förfaringssätt torde snarare kunna komma i fråga, nämligen
att de ifrågavarande anslagen, med bibehållande i förekommande'' fall av karaktären
''förslagsanslag, högst’, beräknas till sådana belopp, att erforderlig
marginal erhålles för bestridande av jämväl förekommande avlöningsförhöjningar.
En tillämpning av detta senare förfaringssätt torde emellertid icke
kunna äga rum förr än nödig erfarenhet vunnits rörande verkningarna av
de avlöningsgrunder för icke-ordinarie personal, som må komma att fastställas.
I avvaktan härå torde fördenskull den förut antydda anordningen med förstärkningsanslag
bliva erforderlig.»

Då det nu gäller att taga närmare ställning till frågan om beredande
av avlöningsförhöjningar åt icke-ordinarie befattningshavare inom
den civila statsförvaltningen och vissa andra i samband med de nya
avlöningsförhållandena för den icke-ordinarie personalen stående spörsmål,
torde jag till en början få lämna en redogörelse för grunddragen
i det nya avlöningssystemet för sagda personal.

I de betänkanden av 1902 års löneregleringskommitté, som lågo
till grund för de till 1921 års riksdag avlåtna framställningarna om
lönereglering för här ifrågavarande personal, blev spörsmålet om de
icke-ordinarie befattningshavarnas avlöningsförhållanden endast i korthet
berört. Såvitt angår personal vid statsdepartementen m. fl. verk framhöll
emellertid kommittén (bet. LXII, sid. 71), att vid avlöningens bestämmande
torde böra uppmärksammas den ökning av arbetstiden för
den extra personalen, vilken kommittén förutsatte böra äga rum i anslutning
till tjänstgöringstidens ökning för den ordinarie personalen.
Vid beräkning av medelsbehovet för »avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m.» räknade kommittén (sid. 132) med en höjning
av omkring 33 procent av vad då, frånsett tillfällig löneförbättring,
utginge och förutsatte därvid, att den tillfälliga löneförbättringen skulle
bortfalla.

När frågan om ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid
statsdepartementen m. fl. verk den 31 december 1920 anmäldes för Kungl.
Maj:t för avlåtande av framställning till riksdagen, erinrade dåvarande
chefen för finansdepartementet, hurusom Kungl. Maj:t vid sin bestämmanderätt
beträffande avlöningarna till den icke-ordinarie personalen
givetvis vore bunden inom ramen för av riksdagen beviljade anslag.
Vad särskilt anginge beräkningen av sådana anslag, som helt eller delvis
vore avsedda till avlöningar för befattningshavare å extra stat, anförde
departementschefen, att för dylika befattningshavare avlöningen i allmänhet
hittills beräknats till enahanda belopp, som å motsvarande ordinarie
befattning utginge såsom begynnelseavlöning, dock med avdrag i
avrundat tal av vad som belöpte å avgift för den ordinarie befattnings -

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

havarens egen pensionering. Departementschefen uttalade sig för att,
med någon jämkning av denna beräkningsgrund, avlöningen för befattningshavare
å extra stat måtte för framtiden beräknas att utgå efter
den löneklass, som ligger närmast under begynnelseavlöningen för motsvarande
ordinarie befattning, eller, då det vore fråga om den första
löneklassen i vederbörande lönesystem, efter en näst under denna löneklass
liggande, med hänsyn till löneskalans konstruktion fingerad löneklass.
Denna regel syntes emellertid kunna tillämpas endast i sådana
fall, då befattningen å extra stat vore fullt motsvarig med en befattning
å ordinarie stat. I fråga om amanuenser m. fl., vilka avlönades ur
extra anslagsmedel, syntes man kunna vid anslagens beräkning utgå
från enahanda beräkningsgrund, som av löneregleringskommittén tilllämpats
vid uppskattandet av de till motsvarande ändamål å ordinarie
stat uppförda medel, d. v. s. eu höjning av omkring 33 procent av vad
då, frånsett tillfällig löneförbättring, utginge.

Dessa av departementschefen förordade beräkningsgrunder kommo,
med något undantag, till användning vid avlåtande under de olika huvudtitlarna
av anslagsäskanden för nu ifrågavarande ändamål.

I förevarande ämne anförde riksdagen i sin skrivelse nr 55, sid.
13, att då departementschefen förordade, att avlöningen till befattningshavare
å extra stat måtte beräknas att utgå efter den löneklass, som
läge närmast under begynnelseavlöningen för motsvarande ordinarie
befattning, riksdagen ville betona, att detta allenast borde betraktas
som en beräkningsgrund till ledning vid uppskattandet av storleken av
vederbörande anslag. Till vilka belopp själva avlöningarna till ifrågavarande
extra tjänstemän skulle uppgå, vore en fråga, som sedermera
torde komma att i varje särskilt fall underkastas närmare prövning
av den ifrågasatta lönenämnden.

I en senare avlåten skrivelse, nr 2 A, punkt 4:o), yttrade sig riksdagen
närmare angående grunderna för den icke-ordinarie personalens
avlöning. Riksdagen erinrade därvid, hurusom det av riksdagen godkända
avlöningsreglementet för statsdepartement och centrala ämbetsverk
anslöte sig till det avlöningssystem, som förut blivit genomfört för
kommunikationsverken. Därav syntes också enligt riksdagens mening
böra följa, att jämväl principerna för avlöning av den icke-ordinarie
personalen, så långt lämpligen kunde ske, bleve enhetligt utformade
och tillämpade. I sådant avseende hade riksdagen uppmärksammat, att
Kungl. Maj:t efter särskild utredning fastställt avlöaingsbestämmelser
för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter vid sistnämnda verk. De
därvid bestämda lönevillkoren skilde sig i väsentliga avseenden från den

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

praxis, varom chefen för finansdepartementet i förenämnda yttrande till
statsrådsprotokollet lämnat redogörelse. För vissa fall föreskreves sålunda
i de nya avlöuingsbestämmelserna för kommunikationsverken en
annan och mindre förmånlig löneställning för icke-ordinarie befattningshavare
än den, som bestode i en löneklass närmast under begynnelseavlöningen
för motsvarande ordinarie befattning. På samma gång begreppen
»extra ordinarie» och »extra» tjänstemän närmare utformats
och fixerats, upprätthölles i betydande omfattning en till icke blott själva
lönebeloppen utan jämväl beträffande andra förmåner större skillnad i
rättigheter mellan ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän än
hittills i allmänhet varit fallet. Särskilt gällde detta under första tiden
för befattningshavares tillträde till statstjänst och enkannerligen för de
yngre åldersgrupperna. — Riksdagen hölle före, att samma skäl, som
föranlett Kungl. Maj:t att efter ingående prövning antaga dessa nyutfärdade
bestämmelser för befattningshavarna vid kommunikationsverken,
borde äga giltighet jämväl för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement
och centrala ämbetsverk. I varje fall funne sig riksdagen
böra förutsätta, att, till dess frågan om sistnämnda tjänstemäns nya
löneställning blivit vederbörligen prövad och avgjord, lösningen därav
icke föregrepes genom att till dem högre ersättning utbetalades än som
blivit bestämd för motsvarande befattningshavare vid kommunikationsverken.

De av riksdagen åsyftade avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie
personal vid kommunikationsverken äro givna genom särskilda
brev den 31 december 1920 till generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Det torde även få erinras,
att bestämmelser ''av likartat innehåll med de nu nämnda äro, såvitt
angår icke-ordinarie tjänstemän vid domänverket, meddelade genom brev
till domänstyrelsen den 4 februari 1921.

Den 22 juni 1921 uppdrogs åt allmänna civilförvaltningens löne-,
nämnd att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med .förslag till
grunder för avlönande av sådana vid de verk, å vilka avlöningsreglementet
samma dag (nr 451) äger tillämpning, anställda icke-ordinarie
befattningshavare, vilka icke äga åtnjuta avlöning med i staten för
vederbörande verk angivet eller eljest av riksdagen till siffran bestämt
belopp.

I utlåtande den 25 november 1921 avgav lönenämnden det begärda
förslaget. Efter att därvid hava erinrat om vissa förhållanden,
vilka gjorde det tveksamt, huruvida de för kommunikationsverken och
domänverket utfärdade bestämmelserna rörande den icke-ordinarie per -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

7

sonalens avlöningsförhållanden lämpligen skulle kunna tagas till förebild
vid utarbetande av förslag till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie
befattningshavare vid de verk, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni
1921 vore avsett att vinna tillämpning, har lönenämnden å andra sidan
framhållit, att det nya avlöningsreglementet skulle äga tillämpning å en
så omfattande förvaltning som fångvården och att, enligt vad avsett vore,
efter hand även andra större förvaltningar, såsom tullverket, hospital och
asyler m. fl., skulle hänföras under reglementets tillämplighetsområde.
På grund härav och särskilt med avseende å den av riksdagen framhållna
angelägenheten därav, att principerna för avlöning av den ickeordinarie
personalen, så långt lämpligen kunde ske, bleve enhetligt utformade
och tillämpade, har lönenämnden förklarat sig anse beslämmelserna
om avlöning till icke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna
civilförvaltningen höra i görligaste mån ansluta sig till de för kommunikationsverken
och domänverket redan gällande föreskrifterna.

Vidare har lönenämnden erinrat om de olika grupper av ickeordinarie
befattningshavare, som finnas vid affärsverken, varefter lönenämnden
beträffande förhållandena inom den allmänna civilförvaltningen
anfört huvudsakligen följande:

De nu rådande olikheterna med avseende å de icke-ordinarie befattningshavarnas
anställning och avlöning stode i viss mån i samband
med det förhållandet, huruvida avlöningen utginge från anslag på ordinarie
eller på extra stat. Det vore företrädesvis bland den från anslag
på extra stat avlönade personalen, som man återfunne icke-ordinarie befattningshavare,
vilkas tjänstgöring kunde anses i stort sett jämförlig
med de ordinarie befattningshavarnas. Detta förhållande hade ock sin
givna förklaring. I den mån behovet av arbetskraft vid de smida verken
kunnat tillgodoses genom ordinarie anslag, hade givetvis personalorganisationen
så vitt som möjligt lagts så, att för den väsentliga delen av
arbetet avsetts ordinarie personal; där åter eu större eller mindre del
av de för verkets drift erforderliga medel utgått från anslag på extra
stat, hade det naturligt nog ofta varit nödvändigt att anlita dessa extra
anslagsmedel för inrättande av jämväl sådana befattningar, som med
avseende å tjänstgöringens art och omfattning varit på det hela taget fullt
likställda med ordinarie tjänster. Beträffande först icke-ordinarie befattningshavare
med avlöning från anslag å ordinarie stat — andra än de i
avlöningsreglementets 33 § avsedda — vore det tydligt, att av de grupper,
som omförmäldes i de för kommunikationsverken och domänverket gällande
avlöningsbestämmelserna, extra ordinarie tjänstemän borde hava
sin motsvarighet inom de verk, varom nu vore fråga. I de för kom -

8 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 218.

munikationsverken och domänverket gällande bestämmelser torde hava
förutsatts, att extra ordinarie tjänsteman såsom regel skulle hava full
tjänstgöring. I sitt förslag hade lönenämnden utgått från samma förutsättning,
därvid likväl nämnden gjort ett undantag beträffande den
talrika gruppen av amanuenser. Med hänsyn till den väsentliga artskillnad
i amanuenstjänstgöringen, som väl redan vore för handen
och även för framtiden kunde väntas förekomma, hade lönenämnden ansett
amauuensbefattningarna böra fördelas på två grupper, för »förste
amanuens» och för »amanuens», med i regel något högre avlöning för
den förra gruppen än för den senare. — I fråga om nästa grupp av
icke-ordinarie befattningshavare enligt kommunikationsverkens indelning,
eller aspiranter, hade det synts lönenämnden tvivelaktigt, huruvida det
kunde vara nödvändigt att inom de nu ifrågavarande verken mera allmänt
hava dylika befattningshavare anställda. Fall kunde emellertid
även inom dessa verk förekomma, där aspiranttjänstgöring för vissa
personalgrupper kunde befinnas lämplig, exempelvis i fråga om kvinnliga
biträden och expeditionsvakter. Och inom de större förvaltningsgrenar,
å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 från och med
1922 års ingång vore eller senare kunde förväntas bliva tillämpligt, såsom
fångvården, tullverket m. fl., torde en anordning med anställande
i viss omfattning av särskilda aspiranter kunna medföra beaktansvärda
fördelar. — Övriga, från anslag å ordinarie stat avlönade icke-ordinarie
befattningshavare — således andra än extra ordinarie tjänstemän och
aspiranter — hade, med användning av den inom kommunitionsverken
tillämpade terminologien, i förevarande förslag sammanfattats under benämningen
extra befattningshavare. — Vad slutligen anginge befattningshavare
med avlöning från anslag å extra stat, torde den omständigheten,
att statsmakterna ännu ej ansett sig äga tillräcklig erfarenhet
rörande befattningarnas konstanta behövlighet, kunna i talrika fall åberopas
såsom huvudsakliga grunden till att befattningar icke uppförts på
ordinarie stat utan tills vidare uppehölles genom extra anslagsmedel,
trots det att de med desamma förenade arbetsuppgifter kunde anses vara
i det hela fullt jämförliga med vad som ålåge innehavare av motsvarande
ordinarie befattningar. Där detta vore händelsen, kunde en avvikelse
från hittills följd praxis att låta vederbörande extra befattningshavare
komma i åtnjutande av avlöningsförmåner, nära motsvarande
dem, som tillerkänts ordinarie befattningshavare med likartade göromål,
enligt nämndens uppfattning icke anses motiverad. För dylika fäll torde
sålunda, i likhet med vad som skett beträffande en del av domänverkets
befattningshavare på extra stat, böra föreskrivas, att lönen skulle utgå

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

enligt löneklass, som vore närmast lägre än den, som skulle hava gällt,
därest vederbörande varit innehavare av ordinarie tjänst inom ifrågavarande
lönegrad.

Sedan vederbörande verk yttrat sig över lönenämndens förslag i
i förevarande ämne, utfärdade Kungl. Maj:t den 31 december 1921, i
huvudsaklig överensstämmelse med nämnda förslag, kungörelse med avlöningsbestäminelser
för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen
(nr 778). I förevarande sammanhang torde jag närmast behöva uppehålla
mig allenast vid de bestämmelser i denna kungörelse, vilka angå
rätt för befattningshavare att erhålla avlöningsförhöjning genom uppflyttning
i löneklass efter viss tids tjänstgöring.

Vad beträffar icke-ordinarie befattningshavare med avlöning från
anslag å ordinarie stat äro de, som hänföras till gruppen extra ordinarie
tjänstemän, berättigade till uppflyttning i löneklass enligt bestämmelser
i 9 § av förenämnda kungörelse. Inom varje lönegrad i den för ifrågavarande
tjänstemän gällande löneplanen finnas två löneklasser. Efter att
hava tillhört den för vederbörande lönegrad bestämda lägsta löneklassen
under två år uppflyttas tjänstemannen i normala fall till närmast högre
löneklass. Löneförhöjning inträder vid ingången av det kalenderkvartal,
som följer närmast efter det, varunder för lönestegring erforderligt antal
tjänstår uppnåtts. Vissa bestämmelser äro givna, i syfte att tjänsteman
vid övergång från en extra ordinarie befattning till annan sådan inom
samma eller högre lönegrad må tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöring
för erhållande av löneförhöjning i den nya befattningen. Vidare
är i 10 § stadgat, att extra ordinarie tjänsteman, som i minst tre år
åtnjutit lön enligt den för vederbörande lönegrad angivna högsta löneklassen
och icke inom sex år från det han antogs till extra ordinarie
tjänsteman vunnit befordran till ordinarie befattning, utan att detta berott
på något hans eget förvållande, skall erhålla lön, som med två
löneklasser enligt den för ordinarie tjänstemän gällande löneplanen
understiger vad han med iakttagande av bestämmelserna i 11 § i avlöningsreglementet.
skulle hava erhållit, därest han vid sexårsperiodens
slut vunnit ordinarie befattning inom motsvarande lönegrad. Efter att
under tre år hava tillhört en och samma löneklass enligt den för ordinarie
tjänstemän gällande löneplanen uppflyttas tjänstemannen till närmast
högre löneklass samt efter ytterligare tre år till den därpå följande högre
löneklassen och så vidare; dock att högre lön än den för ifrågakommande
lönegrad fastställda näst högsta löneklassen i regel icke må utgå.

Beträffande enligt riksdagens beslut av anslag å extra stat avlönade
Bihang till riksdagens protokoll 1822. 1 samt. 187 käft. (Nr 218.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

befattningar, för vilka Kungl. Maj:t enligt 43 § i meranämnda kungörelse
fastställer lönegrad, skola i nu förevarande avseende i tillämpliga
delar gälla de stadganden, som för ordinarie tjänstemän meddelats i avlöningsreglementet.
Jämväl dessa befattningshavare äga sålunda rätt till
uppflyttning i högre löneklass efter viss tids tjänstgöring. Övriga befattningshavare
med avlöning från anslag å extra stat äro, med vissa
undantag, jämställda med befattningshavare med avlöning från anslag å
ordinarie stat.

Enligt lönenämndens förslag skulle bestämmelserna angående rätt
till uppflyttning i högre löneklass så tillämpas, som om de varit gällande
under hela den tid, envar befattningshavare innehaft sin tjänst eller bestritt
därmed fullt jämförlig befattning. Genom ett dylikt stadgande
skulle i åtskilliga fall rätt till avlöningsförhöjning hava inträtt redan
under år 1922. Då emellertid vederbörande anslag i regel icke beräknats
med hänsyn tagen till dylik avlöningsförhöjning, infördes ej något stadgande
av angivet innehåll i kungörelsen i fråga. Tvärtom är där föreskrivet,
att tills vidare och intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar
lönen till extra ordinarie tjänsteman, som hänföres till högst 12:e lönegraden
för manliga tjänstemän och högst 4:e lönegraden för kvinnliga
tjänstemän, icke i något fall må bestämmas till högre belopp, än som
motsvarar lägsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad. Icke heller
övriga här avsedda befattningshavare äro i regel placerade i högre lönnklass
än den för vederbörande befattning bestämda lägsta löneklassen.

Beträffande kostnaderna för de avlöningsförhöjningar, vilka, vid
tillämpning av de i meranämnda kungörelse den 31 december 1921 eller
eljest givna föreskrifter om uppflyttning i löneklass såsom om de varit
gällande under vederbörandes hela tjänstetid, skulle bliva erforderliga för
år 1922 och första halvåret 1923, liar jag låtit från statsdepartementen
och vederbörande ämbetsverk införskaffa särskilda uppgifter. Dessutom
hava ämbetsverken, vid avgivande på sin tid av utlåtanden över lönenämndens
förslag till avlöningsbeslämmelser för den icke-ordinarie personalen,
i allmänhet yttrat sig jämväl angående sina behov av ytterligare
medel för avlöning av dylik personal. Av de inkomna uppgifterna
framgår, att kostnaderna i fråga belöpa sig till omkring 170,000 kronor
för år 1922 och omkring 112,000 kronor för första halvåret 1923. I
vissa fall äro emellertid vederbörande anslag av förslagsanslags natur,
och där så är förhållandet torde någon särskild förstärkning icke erfordras.
I andra fall hava anslagen, ehuru »förslagsanslag, högst», ansetts tillräckliga
för bestridande av ifrågavarande kostnader. De medel, vilka

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

utöver anvisade eller hos riksdagen äskade anslag antagits bliva för
ändamålet erforderliga, hava därför beräknats till sammanlagt något
mindre än nyss angivna" belopp eller omkring 80,000 kronor för år 1922
och omkring 50,000 kronor för första halvåret 1923.

Härefter torde jag med några ord få beröra ett annat förhållande,
som likaledes är ägnat att i vissa fall medföra högre belastning å anslag
för avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare än som vid anslagens
beviljande beräknats.

Beträffande befattningar med avlöning från anslag å extra stat
fastställer Kungl. Maj:t jämlikt 43 § 1 mom. i förenämnda kungörelse
den 31 december 1921, i den utsträckning sådant finnes erforderligt,
såväl befattningarnas antal som lönegraden för de särskilda befattningarna.
Där innehavare av dylik befattning är ordinarie eller extra ordinarie
tjänsteman, skall han jämlikt 2 mom. i nämnda paragraf, så länge
förordnandet varar, avstå samtliga för den ordinarie eller extra ordinarie
tjänsten bestämda avlöningsförmåner och i stället åtnjuta avlöning vid
befattningen å extra stat. Härvid är emellertid stadgat, att avlöningen
vid sistnämnda befattning icke i något fall må utgå med lägre belopp,
än vad tjänstemannen skulle äga uppbära å den ordinarie eller extra
ordinarie tjänsten. I åtskilliga fall äro anslag å extra stat beräknade
med utgångspunkt från lägre avlöningar än dem, som vid egen tjänst
åtnjutas av tjänstemän, vilka erhålla förordnande att uppehålla befattningarna
å extra stat. Så är exempelvis förhållandet med de anslag,
vilka å extra stat anvisats till förstärkning av arbetskrafterna hos kammarkollegium
och kammarrätten. Från ifrågavarande anslag utgå nämligen
avlöningar till, bland andra, e. o. assessorer, och dessa avlöningar
äro bestämda till belopp, som avsevärt understiga till och med avlöningarna
i 15:e lönegraden. Då förordnande å e. o. assessorat ofta
måste meddelas tjänstemän i sistnämnda lönegrad och dessa därvid äro
berättigade åtnjuta ersättning med samma belopp som å egen tjänst,
belastas anslagen å extra stat hårdare än som beräknats vid anslagens
fastställande. Enär anslag av förevarande slag oftast hava karaktären
av »förslagsanslag, högst» och sålunda icke få överskridas, uppstår i
dylika fall behov av särskilda medel utöver de anvisade anslagen.

Slutligen anhåller jag att få omnämna ännu ett spörsmål, som
har avseende å frågan om den icke-ordinarie personalens avlöning och
som torde böra i detta sammanhang underställas riksdagens prövning.

Enligt skrivelse den 22 februari 1921, nr 55, medgav riksdagen,

Departements chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

att, därest Kungl. Maj:t antingen med stöd av 31 § avlöningsreglementet
för särskilda tall funne en avvikelse från de i 19 § av reglementet
stadgade regler om vikariatsersättning påkallad eller i motsvarande fall
med stöd av 34 § tillerkände icke-ordinarie befattningshavare vikariatsersättning,
Kungl. Maj:t skulle äga att för ändamålet taga i anspråk
de i vederbörande stater upptagna anslagsposterna till avlöning åt ordinarie
tjänstemän. Därest i bär avsedda fall eu icke-ordinarie tjänsteman
förordnas såsom vikarie, lärer han alltså böra erhålla hela sin gottgörelse
för förordnandet från vederbörande anslagspost till avlönande av ordinarie
tjänstemän. I vanliga fall av förordnande för icke-ordinarie
tjänsteman å ordinarie befattning utgår däremot vikariatsersättning enligt
15 § i kungörelsen den 31 december 1921 med avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie befattningshavare, och i dessa fall torde icke
nyssnämnda anslagsposter få för ändamålet tagas i anspråk. Vikarien
uppbär alltså sin huvudsakliga ersättning under vikariatet från anslagsposten
till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., ehuru
han bestrider ordinarie befattning. Härigenom och då den icke-ordinarie
befattningshavaren i sin tur regelmässigt behöver ersättas med vikarie,
som också avlönas från sistnämnda anslagspost, blir belastningen
å denna post avsevärt ökad. Då anslagsposter till avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare m. m. i allmänhet hava natur av »förslagsanslag,
högst», bliva de på grund av angivna förhållanden i många
fall otillräckliga för med dem avsedda ändamål. Enahanda svårigheter
uppkomma även, då befattningshavare å extra stat förordnas såsom
vikarie å ordinarie tjänst.

Såsom redan av den lämnade redogörelsen framgår hava anslagen
till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, såväl å ordinarie
som å extra stat, i regel beräknats utan hänsyn därtill, att jämväl dessa
befattningshavare skola äga rätt till uppflyttning i högre löneklass efter
viss tids tjänstgöring. Det har också visat sig, att anslagen ifråga i
de flesta fall icke kunna bereda tillgång till bestridande av kostnaderna
för dylika avlöningsförhöjningar. Hos riksdagen torde fördenskull böra
äskas särskilda anslag för ändamålet, dels för år 1922 och dels för första
halvåret 1923. Det belopp, som i sådant avseende beräknats i propositionen
om tilläggsstat för år 1922, synes kunna nedsättas till 80,000
kronor, därvid jag förutsätter att bestämmelserna i fråga skola tillämpas
från ingången av nämnda år. Vad angår det i statsverkspropositionen
beräknade beloppet för första halvåret 1923 synes detsamma vara lämpligt
avvägt. ''Anslagen torde böra erhålla förslagsanslags natur.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

13

Jag vill i detta sammanhang särskilt betona, att det icke kan
bliva fråga om att anlita dessa anslag för att utvidga ämbetsverkens
.ordinarie personal och såmedelst på en omväg åstadkomma förstärk Knf0-1

avMa™betsJerkens arbetskrafter. Det bör nämligen ankomma på
ungl. Maj.t att i sinom tid fatta beslut om anvisande från de ifrågasatta
anslagen av erforderliga medel till de olika verken, och ja* förutsätter
att de framställa kraven grundas på en fullständig utredning: i
am^‘ . Fran an slagen ifråga torde emellertid, förutom de för avlöninesorhojnmg
genom uppflyttning i högre löneklass nödiga belopp, få
anvisas erforderliga medel till täckande av sådan brist i avlöningsanslag
a extra stat som har sin grund däri, att dessa anslag beräknats med
utgångspunkt från lägre avlöningar än dem, vilka av vederbörande, som
fattningar befattmngar a extra stat: uppbäras å redan innehavande be ^ad

angår det av mig tidigare omförmälda spörsmålet om bestridande
av kostnaderna för avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare,
vilken såsom vikarie uppehåller ordinarie tjänst, synes det rikgast,
att Kungl. Maj:t begär riksdagens medgivande, att i dylika fall
vikaries lon må bestridas, till den del densamma icke överstiger vad
en ordinarie tjänstemännen under ledigheten avstår, från i vederbörande
stat upptagen anslagspost till avlöningar till ordinarie tjänstemän och
till överskjutande^ del från anslagsposten till vikariatsersättningar. En
dylik anordning inverkar naturligen icke på storleken av vikariens ersättning
under förordnandet.

Makt ^+tgnfnd if -7a? 8ålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj.t matte föreslå riksdagen att °

, U tlJ1 bestridande, _i enlighet med vad av mig föreslagits, av kostnader
för avlouingsforhöjmngar åt vissa icke-ordinarie befattningshavare
vid statsdepartement och andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
m. m. såsom förslagsanslag anvisa

dels å tilläggsstat för år 1922 ett belopp av 80,000 kronor
50,000 tonorfsLT ^ ““ 1 ■’anuari-ä0 1923 belopp av

2) medgiva, att kostnaderna för lön till icke-ordinarie befattningshavare,
vilken såsom vikarie uppehåller ordinarie tjänst, må bestridas, till

uSLw l0QeVCk,eÄ övemt''gf vad den ordinarie tjänstemannen under
ledigheten avstar, från i vederbörande stat upptagen anslagspost till avlöningar
till ordinarie tjänstemän och till överskjutande del från anslagsposten
till vikariatsersättningar. °

Bihang till riksdagens protokoU 1922. 1 samt. 187 käft. (Nr 218.)

3

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skall proposition i ämnet av den lydelse,
bil. litt. vid detta protokoll utvisar, avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

B. E. Brimberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.