Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

1

Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45 §
3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker; given Stockholms slott den 17 februari
1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 17 |
2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45 § 3 mom. i förordningen den 14 juni 1917
(nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 173 höft. (Nr 203.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45 § 3 mom.
i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45 8
3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

17 §.

_ 2 Rättighet, som i 1 mom. avses, meddelas av Konungens befallmngsha
vande för ett eller flera, högst tre kalenderår, med iakttagande
av att liden för samtliga inom länet beviljade rättigheter skall på en
gång utlöpa vid utgången av vart tredje kalenderår. Ansökan om
erhållande---rättighet till utskänkning.

3. över ansökning---— kommunalstämma. Dessa utlåtanden

hora innehålla, huruvida och i vilken utsträckning rätt till detaljhandel
anses böra medgivas---den sökta rättigheten.

5. Hava stadsfullmäktige eller kommunalstämma inom den kommun,
där försäljning är avsedd att äga rum, avstyrkt upplåtande av
ratt till detaljhandel, må Konungens befallningshavande icke meddela
rättighet till sådan handel. Rätt till detaljhandel med rusdrycker må
icke inom något län upplåtas till flera bolag än som under år 1918
inom länet utövat rättighet till detaljhandel med brännvin, ej heller till
större antal bolag än som motsvarar ett bolag för varje påbörjat femtiotusental
av länets folkmängd vid utgången av året näst före det,
under vilket ansökan om dylik rättighet senast bort ingivas; dock må,
utan hinder av vad nu sist stadgats, Konungens befallningshavande, så

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

länge rättighet till detaljhandel ej upplåtes inom andra kommuner an
dem, varest under år 1918 och hela liden därefter rättighet till detaljhandel
utövats, kunna upplåta sådan rättighet åt så många bolag som under
år 1918 inom länet uhövat rättighet till detaljhandel med brännvin.
Medgiver Konungens befallningshavande----fattat detsamma.

18 §.

I kommun, där tillstånd till detaljhandel enligt 17 § ej meddelats,
må rättighet till detaljhandel med rusdrycker kunna tilldelas bolag,
som erhållit rätt till sådan handel inom annan kommun; dock ma
rättighet till utminutering av spritdrycker icke tilldelas annat bolag an
det som jämlikt 36 § av kontrollstyrelsen anvisats såsom hemortsbolag
för kommunen i fråga, med mindre Konungen i varje särskilt

fall därtill lämnat medgivande. . , . ... .

Rättighet, som i första stycket avses, ma endast utövas, så länge

den bolaget enligt 17 § meddelade rättighet är gällande.

Ansökan om rättighet, varom nu ar fråga, skall goras inom den
i 17 S omförmälda tid, innan försäljningen är avsedd att taga sin början.
Har ansökan om rättighet, som avses i 17 §, gjorts inom namne! a tid
men av Konungens befallningshavande avslagits, må dock ansökan om
rättighet till detaljhandel i samma kommun for inom annan kommun
bildat bolag göras inom två månader från dagen för Konungens belallningshavandes
beslut. Ifråga om rättighetens upplåtande skall i övrigt,
utom beträffande begränsningen av bolagens antal, lända till etterrättelse
vad i 17 § stadgas.

45 §.

3 Spritdrycker må från utminuteringsställe försändas endast till
köpare ‘inom kommun, för vilken bolaget jämlikt 36 § är att anse som
hemortsbolag. Vid försändande skola betryggande kontrollanordningar
vidtagas, i syfte att varan ej av annan än köparen bekom mes. Innan
försändande sker, skall köparens motbok hava företetts samt skriltlig
rekvisition och betalning för varan erhållits.

Vin och Öl---därvid erhållas.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1922.
u+Und-!f- åifeQ 0cil 1923 må Konungens befallningshavande icke
Ä^“iy8ta*1924 detaIjh°ndel med ™»<ärycker för längre tid än till

I , 1, Yad j derl,''a förordning stadgas ntgör ej hinder för Konungens
befallningshavande att i alla kommuner, varest under år 1922 rättighet

Stillt rlt0Vf’i 1Dt,1i utgå°gen av år 1924 upplåta förlängd

rättighet till detaljhandel av den omfattning, som nu är medgiven.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

O

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Näjd
Konungen i statsrådet den 17 februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför härefter:

I en den 23 december 1920 dagtecknad skrivelse har kontrollstyrelsen
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
att antaga ett vid skrivelsen fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 17 § 3 och 5 mom., 18, 42 och 43 §§ samt 45 § 3 mom. i
förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Detta förslag innebär i huvudsak, dels att eu begränsning i det
antal bolag, som i varje län kunna erhålla tillstånd till detaljhandel med
rusdrycker, skulle åstadkommas, mot det att bolag skulle äga rätt att i
andra kommuner än den, varest bolaget bildats, inrätta filialer ej blott,
som för närvarande, för utskänkning utan även för utminutering av
rusdrycker, samt att det gällande ovillkorliga förbudet för bolag att till
kunder i andra kommuner försända spritdrycker skulle upphävas, dels
ock att den möjlighet skulle upphöra, som köpare för närvarande har
att, genom att för sina inköp välja annat bolag än hemortsbolaget,
undvika de inskränkningar i rusdryckstilldelningen, som hemortsbolaget
i allmänhet eller speciellt för deune köpare stadgat.

I fråga om den närmare innebörden av kontrollstyrelsens förslag
tillåter jag mig hänvisa till skrivelsen, vilken torde få såsom bilaga I fogas
vid dagens statsrådsprotokoll. I skrivelsen återfinnes även en redogörelse
för vad som tidigare i riksdagen förekommit angående nu förevarande
spörsmål.

över kontrollstyrelsens förslag hava utlåtanden inhämtats från
överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.

Framställning
fria
kontrollstyrelsen.

Avgivna

yttranden,

6

Bolagens
antal.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

Vad först beträffar frågan om begränsning av antalet bolag för
detaljhandel med rusdrycker, har kontrollstyrelsens förslag i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Gott!ands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands samt
Västernorrlands län. I ett flertal av dessa yttranden har uttryckligen
betonats, att tillstyrkandet gällde under förutsättning att försändningsförbudet
upphävdes och rätt till filialutminutering infördes. Vissa länsstyrelser
hava uttalat, att det givna omdömet avsåge förslagets inverkan på
det egna länet. Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett förslaget vara
snarast allt för litet ingripande, medan länsstyrelsen i Kristianstads
län visserligen velat förorda en viss begränsning av bolagens antal men
ansett det av riksdagens bevillningsutskott åren 1918, 1919 och 1920
förordade, mindre långt gående förslaget — vilket finnes omnämnt i
kontroll styrel sens skrivelse — vara att föredraga. Länsstyrelsen i Norrbottens
län anser begränsningen i bolagens antal icke böra gå längre, än
att maximum skall vara ett bolag på varje påbörjat 50,000-tal av ett
läns befolkning.

Avstyrkande utlåtanden hava avgivits av överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro och Kopparbergs län, och har till
stöd för avstyrkandena anförts i huvudsak, dels att inga olägenheter
förmärkts . med det nuvarande systemet, och att någon förbättring av
den individuella kontrollen svårligen syntes kunna vinnas genom att
försäljningsverksamheten koncentrerades hos ett mindre antal bolag med
vidsträckta försäljningsområden, dels att det vore orätt att beröva redan
existerande bolag deras försäljningsrättigheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar i denna fråga:

»Enligt vad kontrollstyrelsen i den underdåniga skrivelse, som innehåller
motiven till ifrågavarande lagförslag, yttrar (sid. 11) är frågan om begränsning
av försäljningsbolagens antal i främsta rummet en fråga av administrativ
och ekonomisk räckvidd men som jämväl har stor betydelse ur
nykterhetssynpunkt. Länsstyrelsen skulle däremot vilja säga, att den senare
synpunkten är för frågans bedömande avgörande. Den ekonomiska sidan kan
lansstyrelsen däremot icke tillmäta någon större vikt härutinnan. Kontrollstyrelsen
har till belysande av sin ståndpunkt gjort eu jämförelse mellan de
större och de mindre skånska bolagens förvaltningskostnader och därvid funnit,
att de mindre bolagens förvaltningskostnader vore oproportionerligt stora
i jämförelse med de större bolagens. Det är visserligen sant, att, i den mån
förvaltningskostnaden för ett bolag blir hög, minskas den nettovinst, som enligt
19 § 9 mom. förordningen angående försäljning av rusdrycker skall levereras
till statsverket. Men föreligger en disproportion mellan förvaltnings -

7

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 203.

kostnaden och nettovinsten, torde botemedlet häremot vara ett annat än bolagets
indragning. Indrages bolaget, erhåller staten icke alls någon vinst. Då
bolaget självt bekostar sin administration, synes bolagets ekonomiska skötsel
vara av betydelse för det allmänna endast i den mån denna inverkar på nettovinsten,
som skall tillfalla statsverket. Den ändring, som genom förordningen
den 18 juli 1913 gjordes i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av brännvin och som till statsverket överförde den kommuner, landsting och
hushållningssällskap förut tillkommande andel i rusdrycksmedlen, hade till
huvudsakligt syfte att i folknykterhetens intresse frigöra nämnda korporationer
från beroendet av rusdrycksmedlen. Det var denna synpunkt, icke statsverkets
vinst, som förde fram frågan och bragte den till avgörande. Vid sådant
förhållande och då det icke heller kan vara av någon större ekonomisk
betydelse för statsverket om nettovinsten från en del mindre bolag blir ringa,
torde med fog kunna påstås att den ekonomiska sidan av saken är av mycket
underordnad betydelse för förevarande fråga. Vad angår den administrativa
sidan av saken, yttrar kontrollstyrelsen (sid. 11), att styrelsens erfarenhet av
bolagens förvaltning givit vid handen, att i regel de mindre bolagen i administrationsliänseende
icke vore så väl ordnade som de större bolagen. Dessa
senare kunde nämligen genom de högre löner, de kunde lämna, knyta till sig en
mera skicklig och lämplig personal än de mindre bolagen. De sistnämnda finge
ej sällan anlita personer, som jämväl utöva annan verksamhet, och, då rusdrycksförsäljningen
krävde en hög grad av specialisering, vore det givet, att
skötseln av försäljningen ofta kunde lämna åtskilligt övrigt att önska. Särskilt
med hänsyn till utövandet av den individuella utminuteringskon trollen
ställdes höga anspråk på bolagets personal. I den mån, som antalet bolag
bleve stort, bleve svårigheterna stora för att ej säga oöverstigliga att förse
bolagen med lämpliga personer i ledarställning. Det vore på denna punkt,
som begränsningen av bolagens antal hade betydelse ur nykterhetssynpunkt.
Kontrollstyrelsen har ytterligare utformat samma tanke, då styrelsen i det
följande yttrar att de större bolagen lämnade långt mindre rum för anmärkningar
i fråga om utminuteringens handhavande än de smärre bolagen. Länsstyrelsen
har ansett sig böra något utförligare referera kontrollstyrelsens uttalande
i denna del av frågan, då det torde få antagas, att detsamma innefattar
de huvudgrunder, varpå styrelsens förslag till begränsning av bolagens antal
vilar. Granskar man dessa huvudgrunder, sådana de av kontroll styrelsen
framlagts, kan man icke undgå att bemärka, att de uteslutande hänföra sig
till bolagens verksamhet i fråga om utminutering av rusdrycker. Bolagens
verksamhet i vad den hänför sig till utskänkning beröres icke. Det oaktat
omfattar kontrollstyrelsens förslag till begränsning av bolagens antal även
sådana bolag, som icke utöva utminuteringsrörelse. Motiveringen pekar på
ett visst slag av bolag, nämligen de som syssla med utminutering, men när
man sedan kommer till lagtexten, finner man området för de föreslagna bestämmelserna
sträcka sig långt utöver vad i motiveringen antytts. Denna
fråga har dock en icke ringa praktisk betydelse, och detta gäller särskilt
Stockholms län. I detta län finnas tretton bolag. Av dessa hava sju rätt till
utminutering av spritdrycker, nämligen bolagen i städerna Södertälje, Norrtälje,
Vaxholm, Sigtuna och öregrund samt köpingarna Lidingö och Nynäs -

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 203.

hamn. De övriga sex bolagen hava icke sådan utminuteringsrätt. De äro
förlagda till Sundbyberg, Saltsjöbaden, Dalarö, Solna, Utö och Nacka. Det
till Nacka förlagda bolaget har endast rätt till utskärning av vin och Öl
vid måltid till spisande gäster. Det låter väl tänka sig att behov kan uppstå
att även å andra orter inom länet än de nyss nämnda inrätta bolag för utskänkning
under någon form.

Det är i det föregående omförmält, i vilket avseende kontrollstyrelsen
anser begränsningen av bolagens antal vara av betydelse ur nykterhetssynpunkt.
Men den ifrågasatta begränsningen har även i ett annat avseende betydelse
ur nykterhetssynpunkt, en betydelse, som i detta sammanhang icke kan
lämnas obeaktad, även om densamma skulle peka i annan riktning, än den,
som föreliggande förslag angiver. Det är frågan om begränsningens inverkan
på lönnbränningen, som länsstyrelsen här åsyftar. Om genom begränsningen
allt för stora avstånd mellan konsumenten och hans hemortsbolag tillskapas
och därigenom svårigheten för denne att på legitimt sätt förskaffa sig rusdrycker
ökas, kommer sådant givetvis att verka uppmuntrande på lönnbränningen
och hämmande på de strävanden, som nu pågå, att bekämpa detta på
de senare åren i så betänklig grad framträdande onda. Den nu framlagda synpunkten
har måhända icke någon så synnerligen stor betydelse för Stockholms
län, även om den föreslagna begränsningen komma att genomföras, men
då här är fråga om en lagstiftning, som är avsedd att gälla hela landet, har
länsstyrelsen icke ansett sig kunna underlåta att fästa uppmärksamheten på
den nu antydda fara ur nykterhetssynpunkt, som förslaget kan innebära.

Emellertid anser sig länsstyrelsen icke höra ställa sig avvisande mot det
nu framlagda förslaget till begränsning av bolagens antal, dock under förutsättning
dels att denna begränsning endast kommer att avse utminuteringsbolag,
dels att inrättande av utminuteringsfilialer bleve medgivet enligt 18 §
i förslaget och dels att, såsom föreslagits i 45 §, det bleve tillåtet att från utminuteringsställe
försända spritdrycker även till köpare utom den kommun,
där bolaget erhållit rätt till utminutering.

Länsstyrelsen föreslår sålunda, att 5 mom. i 17 § ändras därhän, att den
ifrågasatta begränsningen av bolagens antal endast kommer att beröra
bolag med utminuteringsrätt. Den passus i samma moment, som börjar med
orden ''dock må sådan rätt kunna meddelas’ etc. är icke lyckligt formulerad.
Den motsättning mot det nästföregående, som ordet ''dock’ skall markera,
saknas nämligen i meningens fortsättning. Meningens början bör lyda på följande
satt ''dock må, utan binder av den sålunda föreskrivna begränsningen,
sådan rätt kunna’ etc.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar i huvudsak följande:

»Av praktiska skäl kan det visa sig önskvärt att i några län öka antalet
bolag för försäljning av spritdrycker över antalet brännvinsförsäljningsbolag
år 1918 i vederbörande län. Även kan det befinnas lämpligt att å ort, där
brännvinsförsäljningsbolag icke under år 1918 utövat detaljhandel med brännvin,
bilda bolag för endast utsköljning av vin och Öl. Förslag om bildande av
sådana bolag hava här i länet väckts dels i Katrineholms stad och dels i Frustuna
socken, varinom Gnesta munieipalsamhälle är beläget. Därtill kommer,

Kungi. Maj:ts proposition ‘Nr 203.

9

att behovet av bolag för försäljning av spritdrycker kan komma att visa sig
större å annan ort i länet än vissa av de orter, där under år 1918 brännvinsförsäljningsbolag
utövat rättighet till detaljhandel med brännvin. Enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning borde den ifrågavarande bestämmelsen
ändras så, att rätt till detaljhandel med spritdrycker ej i allmänhet
finge inom något län upplåtas till större antal bolag än som motsvarade
ett bolag för varje påbörjat 30,000-tal av länets folkmängd vid utgången av
året före det, under vilket ansökan om dylik rätt senast bort ingivas, men i län,
där antalet brännvinsförsäljningsbolag år 1918 varit större än antalet bolag
efter nyssnämnda beräkning, till högst det antal bolag, som under år 1918 i
länet utövat detaljhandel med brännvin. För Södermanlands län skulle antalet
bolag för försäljning av spritdrycker Add beräkning efter den nuvarande
folkmängden bliva sju eller detsamma, som år 1918 funnits och som för närvarande
finnes i länet. I Kristianstads och Malmöhus län, där ökningen efter
år 1918 i antalet rusdrycksförsäljningsbolag Amrit störst, skulle antalet bolag
nedgå från 19 till 8 i det förra och från 45 till 24 i det senare länet.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner begränsningen i bolagens
antal välmotiverad men tillägger:

»Emellertid vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande till 17 § 5 mom.
i kontrollstyrelsens förslag föreslå det tillägg, att vederbörande Kungl. Maj:ts
befallningshavande skulle, om kontrollstyrelsen det medgåve, kunna meddela
bolag oktroj, även om antalet rättigheter inom länet skulle överskrida antalet
dylika rättigheter under år 1918. Inom Jönköpings län funnos nämligen sagda
år endast två rättigheter, och detta antal skulle enligt kontrollstyrelsens förslag
för framtiden icke få överskridas, ehuru folkmängden i länet skulle medgiva
anordnandet av ytterligare tre bolag. Uppenbart vore, att kontrollstyrelsen
icke i något fall skulle äga medgiva anordnandet avr nytt bolag i län,
som redan hade flera bolag än ett för varje påbörjat 50-tusental a\r länets folkmängd.
»

Länsstyrelsens i Malmöhus län yttrande innehåller i förevarande
avseende i huvudsak följande:

»Till en början synes det mindre riktigt att vid förhållandet ett visst år
binda bestämmandet av antalet bolag för framtiden. Därest inom ett län intet
bolag för detaljhandel med brännvin funnits under år 1918, skulle alltså möjlighet
icke finnas att anordna bolag ens för detaljhandel med vin och Öl, ävTen
om inom kommunerna en allmän önskan om inrättandet av sådan handel
gjorde sig gällande. Ett sådant tillstånd vore dock föga tillfredsställande. Befolkningsförhållandena,
byggnadsverksamheten och näringslivets gestaltning
kunna föranleda, att ett fullt rimligt behov förefinnes att inom en kommun
inrätta försäljningsställe för rusdrycker.

Bolag skulle icke heller få inrättas, därest det inom länet föreslagna antalet
överskrede ovan angivna maximum, ett för varje femtiotusental invånare,
därest icke inom kommunen bolag under år 1918 utövat detaljhandel med sprit.
Inom detta län finnas för närvarande 45 bolag, av vilka 27 utöva detaljhandel
med brännvin och 18 endast med vin och Öl. Nämnda 27 bolag utÖAmde sin
verksamhet år 1918. Samtliga de bolag, som för närvarande försälja endast
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 173 höft. (Kr 203.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

vin och Öl, skulle alltså nödgas nedlägga sin verksamhet. Av dessa finnas flera,
vilka utöva försäljning endast länder sommarmånaderna och äro tillkomna
endast för uppehållandet av vissa förlustelseställen. - Andra vin- och ölbolag
hava bildats för tillgodoseendet av hotell på platser, där resandeströmmen är
mera avsevärd, eller där hotellrörelse av annan anledning funnits oundgänglig.
Där andra bolag icke funnits villiga att övertaga försäljningen i de kommuner,
där förlustelseställena och hotellen äro belägna, har för tillgodoseendet av
behovet av tillgång på vin och Öl annan möjlighet ej stått öppen än att bilda
bolag. Denna möjlighet skulle numera vara avklippt, med påföljd att hotellverksamheten
måste nedläggas, ty erfarenheten giver vid handen, att röielsen
på förlustelseställen och hotell ej bliver ekonomiskt bärig, med mindre vin
och Öl eller åtminstone Öl finnes att där tillgå. Men även andra fullt legitima
behov kunna göra inrättandet av vin- och ölförsäljningsställe erforderligt.
Därest rusdrycksförordningen skulle lägga hinder för bildandet av bolag inom
en kommun, och annat bolag ej skulle vara villigt övertaga försäljningen därstädes
— något som icke sällan torde bliva fallet — finnes för invånarna inom
kommunen utvägen att få behövliga drycker sig tillsända efter rekvisition
eller ock att avhämta dem hos vederbörande bolag inom kontrollområdet. Därest
emellertid bolaget bestämt sig för att icke utföra försändningar — ty någon
förpliktelse därtill skulle enligt kol)trollstyrelsens förslag ej förefinnas — är
utvägen att själv avhämta dryckerna måhända på en ganska avlägsen plats
den enda möjliga. En dylik med tidspillan och kostnader förenad anordning
förefaller föga påkallad, helst densamma komme att omfatta jämväl maltdrycker.

Föreliggande förslag om begränsning av bolagens antal synes bygga i
främsta rummet på de administrativa och ekonomiska olägenheter, som med
inrättandet av ett stort antal bolag skulle vara förknippade och vilka särskilt
skulle gälla med avseende på de mindre bolagen. Så framhålles, dels
att enligt sakens natur administrationen vid ett mindre bolag bliver proportionsvis
större än vid ett större, och dels att vinsten vid de mindre bolagen
städse befunnits vara ringa, beroende på att dessa bolag i regel icke förfoga
över lämpliga organ för administrationen. Även om vad sålunda anförts icke
må sakna giltighet, synes den ekonomiska synpunkten icke böra vara avgörande.
I nykterhetsavseende må visserligen de större bolagen anses bättre än de
mindre rustade, då det gäller utövandet av den individuella kontrollen, men
denna omständighet kan icke äga någon betydelse beträffande bolag, vars rörelse
endast avser vin och Öl, eftersom någon individuell kontroll beträffande
dessa drycker ej förekommer.

Med avseende på vad sålunda anförts håller Eders Kungl.'' Ma.j:ts befallningshavande
före, att åtminstone vad angår bolag för försäljning av endast
vin och Öl någon begränsning av bolagens antal ej bör stadgas. En sådan
begränsning skulle medföra mindre olägenhet, därest garanti kunde skapas
för att bolag i annan kommun förpliktades eller vore villigt anordna rusdrycksförsäljning
i den kommun det gäller. Men en dylik garanti torde ej
kunna lämnas. Enligt vad känt är, äro de större bolagen ej i allmänhet hågade
för sådan filialverksamhet, vilken vållar arbete och omtanke utan att giva
nämnvärd behållning, och att tvinga ett bolag till övertagandet av en sådan

Kung!. Maj:ts proposition Nr 203. 11

försäljning, därest densamma skulle medföra ekonomisk uppoffring, vore tydligen
obilligt.

Till vad sålunda anförts i fråga om begränsning av bolagens antal må
framhållas, att för den prövande myndigheten det bliver en synnerligen grannlaga
uppgift att bland de konkurrerande bolagen utvälja det eller dem, åt
vilka rätt till detaljhandel bör upplåtas.»

Vad särskilt angår frågan om utminuteringsfilialer, hava vissa länsstyrelser
uttalat sin tillfredsställelse med förslaget. Andra länsstyrelser
hava visserligen tillstyrkt förslaget i denna punkt men samtidigt uttalat
tvivelsmål angående effektiviteten av detsamma, då det ej funnes säkerhet
för att något bolag funnes villigt att upprätta filial i en kommun,
där man önskade erhålla sådan. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i
anslutning till liknande farhågor uttalat sig för införande av skyldighet
för bolag att anordna filialförsäljning. Åven länsstyrelsen i Gävleborgs
län anser, att möjligheten för kommun att få utminuteringsfilial upprättad
inom sitt område borde i någon mån säkerställas. Länsst}''relsen i Kronobergs
län instämmer i ett av Systembolaget i Växjö avgivet yttrande,
däri förslaget om filialutminutering avstj^rkes ur dels kostnads- och dels
ordningssynpunkt. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser förslaget i denna
punkt betänkligt på grund av faran att, om därigenom åstadkommes
ökade tillfällen att åtkomma rusdrycker, detta skulle medföra Ökad konsumtion
därav. Även länsstyrelsen i Hallands län har avstyrkt förslaget
om inrättande av utminuteringsfilialer.

Kontrollstyrelsens förslag till upphävande av det gällande förbudet
för detaljhandelsbolag att till sina kunder i andra kommuner försända
spritdrycker har i princip lämnats utan erinran eller tillstyrkts — i
flera fall synnerligen livligt — av samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna
i Kopparbergs och Västerbottens län, av vilka den förra avstyrker
detta förslag jämte de övriga, medan den senare yttrar följande:

»Vidkommande härefter kontrollstyrelsens förslag till ändring av nu
gällande bestämmelser rörande förbud för försändning av rusdrycker, må visserligen
medgivas, att nu gällande bestämmelser kanske icke i alla delar äro
tillfredsställande, och att särskilt kontrollen av vid inköp använda ombud ofta
är nog så vansklig. Men att därför skrida till ett upphävande i viktiga avseenden
av försändningsförbudet, synes länsstyrelsen vara en åtgärd, som kan
få menliga följder ur nykterhetssynpunkt. Nuvarande inskränkningar i försändningsrätten
måste anses hava, särskilt i Norrland, verkat till nykterhetens
fromma, och de göra sig kraftigast gällande i bygder med långa avstånd mellan
bolagen. Komme försändningsrätt pr järnväg och båt till stånd, såsom kontrollstyrelsen
föreslagit, skulle de många, som på grund av försändningsförbudet
avhållits från att uttaga hela den kvantitet, vartill de vore befogade, i

Utminute ringsfilialer.

Upphävande
av försänd -ningsförbudet.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

de allra flesta fall begagna denna utväg att helt och fullt uttaga de medgivna
ransonerna. Kontrollföreskrifter till förekommande att varan komma
i händerna på annan än den, till vilken försändelsen vore ställd, äro ingalunda
lätta att åstadkomma. Och dft erfarenheten visat, att spritvaror i stora mängder
tillgripas under järnvägs- och båttransporterna, måste omfattande åtgärder
till förekommande härav vidtagas. Att särskilt plomberat emballage skulle
såsom kontrollstyrelsen synes anse, vara en avsevärdare garanti mot dylika tillgrepp,
betvivlar länsstyrelsen. De på nykterhetskommitténs ingående utredning
grundade förslag om försändningsförbud för spritdrycker, som vunno anslutning
av 1917 års riksdag och nu ingå i gällande rusdrycksförsäljningsförordning,
synas länsstyrelsen därför alltjämt höra upprätthållas. Länsstyrelsen
avstyrker därför kontrollstyrelsens föreliggande förslag jämväl i nu förevarande
del. Kommer den av kontrollstyrelsen föreslagna ändringen av försändningsförbudet
icke till stånd, synas knappast tillräckliga skäl föreligga till
de föreslagna ändringarna av 42 och 43 §§ i rusdrycksförsäljningsförordningen,
vadan förslaget i dessa delar icke heller synes höra vinna avseende.»

Av åtskilliga länsstyrelser hava starka invändningar gjorts mot
den av kontrollstyrelsen föreslagna inskränkning i försändningsrätten,
som ligger däri, att, om stadsfullmäktige eller kommunalstämman inom en
kommun beslutit, att till köpare inom kommunen försändning av rusdrycker
ej finge äga rum, dylik försändning skulle vara förbjuden. Ävenledes
hava anmärkningar framställts om att förslaget i visst avseende
innebure en skärpning i nu gällande försändningsrestriktioner. Jag tilllåter
mig hänvisa till följande uttalande av länsstyrelsen i Södermanlands
län:

»Mot förslaget till ändring av ifrågavarande stadgande anser sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid böra framställa några erinringar.
Enligt nuvarande lydelsen handlar momentets första stycke om spritdrycker
och det andra om vin och Öl; i det andra stycket föreskrives, bland annat, att
vin och Öl må till köpare inom kommunen i dennes bostad av bolaget avlämnas
mot att den skriftliga rekvisitionen och betalningen därvid erhålles. I
kungl. kontrollstyrclsens förslag till ändring förekommer endast en gemensam
bestämmelse angående försändning av rusdrycker. Den nuvarande bestämmelsen
om lindrigare villkor för hemsändning av vin och Öl än för spritdrycker
inom den kommun, där bolaget erhållit rätt till utminutering, skulle
således bortfalla, men bör enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppfattning kunna utan olägenhet bibehållas. Om stadsfullmäktige eller kommunalstämma
inom en kommun beslutit, att till köpare inom kommunen försändning
av rusdrycker ej finge äga rum, skulle enligt förslaget dylik försändning
vara förbjuden. Den sålunda föreslagna bestämmelsen, som avser ej
blott spritdrycker utan även vin och Öl, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra bestämt avstyrka. Bolagen skola icke hava skyldighet
utan endast rättighet att försända rusdrycker, och det torde kunna förväntas,
att bolagen ej skola begagna sig av denna rättighet i sådana fall, då den kunde
befaras medföra olägenheter. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203. 13

en linga majoritet lios stadsfullmäktige eller å kommunalstämma kunna förhindra
försändning från bolaget av rusdrycker till köpare även inom den
Kommun, dar bolaget utövar utminutering av rusdrycker, varigenom alla köpare,
aven från den kommunen, skulle tvingas att själva eller genom anlitade
ställe» °ka k°erna °ch tränSseln å bolagets i de flesta fall enda utminuterings Länsstyrelsen

i Östergötlands län yttrar:

i i »Däremot kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke biträda vad
kontrollstyrelsen i § 45 mom. 3 andra stycket föreslagit om befogenhet för
vederbörande kommunalrepresentation att för sitt område förhindra en dylik
försändning Kommunerna hava enligt gällande rusdrycksförordning tillerkänts
ratt att inlägga sitt veto mot offentlig försäljning eller utskänkning av
rusdrycker inom kommunen, och en dylik rätt torde ur ordningssynpunkt vara
motiverad. Men däremot lärer tillräckliga skäl icke kunna åberopas för en utsträckning
av kommunernas maktbefogenheter jämväl till den enskilda konsumtionen
av rusdrycker. Det nu föreslagna stadgandet skulle väl ej verka därhän
att medlemmarne i en viss kommun helt och hållet förhindrades att anskaffa
rusdrycker, då det fortfarande skulle stå dem öppet att personligen eller
genom ombud hos rusdrycksförsäljningsbolag å annan ort avhämta rusdrycker,
men vederbörande köpare i den förstberörda kommunen bleve i alla händelser i
fråga om möjligheten att på ett någorlunda bekvämt och billigt sätt anskaffa
rusdrycker vida sämre ställda än medlemmarna i andra kommuner Varken
ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt, torde emellertid en dylik olikhet kunna
for svaras.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar i förevarande avseende följande: >>I)en

.föresla?na ändringen av 45 § avser att bereda möjlighet för bolag
att till avnämare icke endast inom kommunen utan även till den utanför boende
försända såväl brännvin som andra rusdrycker. Huruvida allmänhetens
berättigade intresse att utan tyngande omgång få göra sina inköp bliver tillgodosett,
synes dock ovisst. Å ena sidan skulle nämligen det bolag, hos vilket
rekvisitionen sker, icke vara pliktigt att verkställa försändningen, och å andra
sidan skulle stadsfullmäktige eller kommunalstämman i kommunen, där köparen
bor, äga besluta, att försändning av rusdrycker till därinom boende ej må äga
rum. Lossandet av det nu gällande försändningsförbudet är alltså förknippat
med restriktioner, vilka åtminstone vad angår vin och Öl skulle ställa köparen
i ogynnsammare belägenhet än som nu är förhållandet. Kätten för köparen att
få sig tillsända sistnämnda varor är för närvarande obeskuren. Hädanefter
skulle genom ett beslut i hemortskommunen denna rätt kunna göras om intet,
så att en köpare skulle nödgas att på avlägsen ort personligen eller genom
ombud avhämta varan.»

Länsstyrelsen i Örebro län har uttalat sig på följande sätt:

»Vad vidare angår den föreslagna försändningsrätten synas de olägenheter,
som aro förenade med det nuvarande förbudet, vara så uppenbara, att
ifrågavarande förhud ej längre hör upprätthållas. Med den av kontrollstyrel -

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

sen föreslagna begränsningen av försändningsrätten, enligt vilken sådan inom
de särskilda kommunerna skulle kunna förbjudas av vederbörande kommunalmyndighet,
skulle emellertid förslaget säkerligen icke. föranleda nämnvärd
ändring i nuvarande förhållanden, enär tvifvelsutan dylikt förbud komme att
omedelbart beslutas inom övervägande flertalet av ifrågavarande kommuner.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening bor därför bestäm-,
melsen om denna kommunala befogenhet utgå ur förslaget samt tyngdpunkten
med avseende å åtgärder mot missbruk i stället läggas dels i noggranna föreskrifter,
som lämna säkerhet för att den sända varan icke bekommes av annan
än köparen, och dels framför allt å största noggrannhet från bolagens sida med
avseende å utminuteringens handhavande.»

1 ungefärlig överensstämmelse med de tre senast återgivna yttrandena,
särskilt i vad angår rätt för kommun att förbjuda försändning
till köpare inom kommunen, hava öv erståtliåll ar ämbetet• samt länsstyrelserna
i Kronobergs, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Värmlands och
Västernorrlands iän uttalat sig. Sistnämnda länsstyrelse har velat ifrågasätta,
huruvida det ej rent av borde stadgas skyldighet föi bolag att till
andra kommuner försända spritdrycker.

Vissa länsstyrelser hava därjämte beträffande försändning av spritdrycker
uttalat, att kontrollföreskrifterna ej borde göras för rigorosa,
medan andra — i likhet med länsstyrelsen i Örebro län i dess nyss återo-ivna
yttrande — framhållit nödvändigheten av att kontrollföreskrifterna
göras ''verkligt effektiva. Från flera håll har anmärkts, att de ifrågasatta
kontrollanordningarna vid försändning från utminuteringsställe
vore skäligen meningslösa, så länge motsvarande bestämmelser ej gällde
beträffande försändelser från enskilda personer. Länsstyrelsen i Hallands
län åberopar sistnämnda omständighet såsom skäl för avstyrkande av
förslaget om ändring i 45 § 3 stycket, då det icke syntes vara meningen,
att kommun skulle äga förbjuda försändning från en enskild person till
en annan.

Frågan om Kontrollstyrelsen har slutligen föreslagit, att, därest köpare hos

vi^hemorts- annat bolag än hemortsbolag framställt begäran om motbok, sagda bolag
bolagets ytt- j avseende å utställande av motbok eller inskränkande bestämmelser i
rande. fr^ga om inköpsrätten skulle vara bundet av hemortsbolagets yttrande,
dock med rätt för köparen att hos kontrollstyrelsen anföra besvär över
förstnämnda bolags beslut. I denna punkt hava avstyrkande utlåtanden
avgivits av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands
och Kopparbergs län, medan övriga länsstyrelser i allmänhet
tillstyrkt förslaget eller lämnat det i huvudsak utan erinran, .dag tilllåter
mig här återge vad länsstyrelsen i Södermanlands län i förevarande
avseende yttrat:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203. 15

»Vad angår de föreslagna ändringarna i 42 och 43 §§, ställer sig Eders
Kling! Matris befallmngshavande däremot ytterst tveksam, huruvida i sådana
fall, da en person anmäler sig för inköp av rusdrycker hos annat bolag än sitt
hemortsbolag, det skäligen bör tillerkännas hemortsbolaget att meddela för
det andra bolaget bindande föreskrifter, huruvida och i vilken utsträckning inköpsratt
bör sökanden beviljas. Enligt förslaget skulle missnöjd sökande äga
hos kungl. kontrollstyrelsen överklaga vederbörande bolags beslut; det torde
emellertid vara sannolikt, att i händelse av besvär kungl. kontrollstyrelsen i
regeln ej skulle gorå ändring i det överklagade beslutet. Det förefaller Eders
Kungl. Maj ;ts befallmngshavande oriktigt och olämpligt, att en kanhända ringa
majoritet bland stadsfullmäktige eller å kommunalstämma i en liten kommun,
där bolag bildats för detaljhandel med rusdrycker, skulle för utminutermgen
av spritdrycker, vin och Öl kunna bestämma, utöver de i 34 § av rusdrycksförsäljningsförordningen
stadgade inskränkningar, föreskrifter, som
bleve bindande ej blott inom den ifrågavarande kommunen utan även inom
bolagets eget hela kontrollområde och — enligt vad nu föreslagits — inom
varje annat bolags kontrollområde, därest en person från förstnämnda bolags
område anmalde sig för inköp utminuteringsvis hos annat bolag. Varje rusdrycksforsabmngsbolag
synes Eders Kungl. Maj:ts befallmngshavande böra få
sjalv bestämma i fråga om den individuella kontrollen över dem, som hos bolaget
önska utminuteringsvis inköpa spritdrycker, vin eller Öl. Helt visst
komma bolagen även utan den nu föreslagna bestämmelsen att taga all skälig
hänsyn till de upplysningar, som angående tillämnad köpare meddelas av hemorts
bolaget. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig för den skull
hora avstyrka de föreslagna ändringarna av ifrågavarande två paragrafer.»

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna punkt, att föreskriften
om ovillkorlig skyldighet för visst bolag att ställa sig till efterrättelse
hemortsbolagets föreskrifter angående inskränkningar i inköpsrätten för
viss person vore stridande mot grunderna för 29 och 30 §§ rnsdrycksförsäljningsförordningen,
enligt vilka paragrafer det tillkomme det bolag
hos vilket framställning om erhållande av motbok gjordes, att pröva
om och under vilka betingelser motbok borde utlämnas till en sökande.
Det vore enligt länsstyrelsens mening icke att befara, att icke ett bolag
även utan absolut skyldighet därtill skulle följa hemortsbolagets skäligt
anvisningar.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

Departe- Såsom framgår av redogörelsen i kontrollstyrelsens skrivelse, har

mentschefen. £r^cran om begränsning av rusdrycksforsäljningsbolagens antal under

B°Mt9ainS flera år varit föremål för övervägande. Redan innan den nu gällande
rusdrycksför sn ljningsförordningen trätt i kraft, visade sig en tendens till
ökning i bolagens antal, i det att ett stort antal nya ansökningar inkommo,
avseende tid från och med år 1919. Detta föianledde Kungl.
Makt att vid 1918 års riksdag föreslå sådan ändring i förordningens
17 §, att rätt till detaljhandel icke skulle få i något län upplåtas till

större antal bolag, än som motsvarade ett bolag för varje påbörjat
50.000-tal av länets folkmängd vid utgången av året före det, under
vilket ansökan om dylik rätt senast bort ingivas, och i intet fall till
flera bolag än som under år 1918 inom länet utövat rättigheter till detaljhandel
med brännvin. Kungl. Maj:ts förslag ledde dock ej till något
resultat. Samma öde rönte vid 1919 och 1920 års riksdagar väckta
motioner. Bevillningsutskottet hade emellertid i anledning så väl av
nämnda proposition som av motionerna föreslagit en sådan begränsning,
att i varje län skulle få finnas högst ett bolag för varje påbörjat 50,000-tal av länets befolkning, dock att rätt till detaljhandel i varje fall skulle
kunna meddelas bolag till samma antal, som under år 1918 inom länet
utövat rättigheter till detaljhandel med brännvin. År 1920 kombinerade
bevillningsutskottet sitt förslag med hemställan om medgivande
av rätt för bolag att i annan kommun än den, där bolaget bildats, inrätta
filialutminutering. Första kammaren ställde sig år 1918 liksom
åren 1919 och 1920 avvisande till de framkomna ändrmgstörslagen.
Andra kammaren däremot antog år 1918 ett i bevillningsutskottet
reservationsvis framställt förslag av innebörd, att antalet bolag i ett län
icke skulle få överstiga ett bolag för varje påbörjat 50,000-tal av länets
folkmängd och i intet fall få uppgå till flera bolag, än som under år
1918 eller, där ansökning avsåge senare år än 1919, under det nästförutgåno-na
året utövat rättighet till detaljhandel med brännvin. År 1919
antog andra kammaren bevillningsutskottets förslag och år 1920 ett förslag
av samma innebörd som Kungl. Maj:ts proposition vid 1918 års

riksdag. . ,

I fråga om försäljningsbolagens antal under den nya rusdrycks försäljningsförordningens

giltighetstid må här meddelas följande uppgifter.
Av eu förteckning, vilken som bilaga A är fogad vid kontrollstyrelsens
förenämnda skrivelse, framgår, att antalet försäljningsbolag,
som år 1918 i hela riket var 126, år 1920 utgjorde 163, vilket innebär
en ökning av 37 bolag. Av denna ökning kom på Kristianstads
län 13 och på Malmöhus län 21 bolag, så att i dessa län antalet bolag

«

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

17

år 1920 utgjorde respektive 19 och 45. Enligt uppgifter från kontrollstyrelsen
har antalet bolag i riket från sistnämnda år icke förändrats
i annan mån än att antalet nedgått i Kristianstads län till 16 och i
Malmöhus län till 40, varemot i Norrbottens län 1 bolag tillkommit.
Antalet bolag i hela riket utgör alltså för närvarande 156. Härvid må
emellertid anmärkas, att — såsom framgår av en i kontrollstyrelsen uppgjord
förteckning, vilken torde få såsom bilaga II fogas vid statsrådsprotokollet
— av ökningen från 1918 till 1922 icke mindre än 26 bolag
endast avsågo försäljning av vin och Öl, vilka drycker, som bekant, före
år 1919 icke såldes genom systembolag. Av de nya vin- och ölbolagen
komma 9 på Kristianstads län och 14 på Malmöhus län. Antalet bolag,
som idka försäljning av spritdrycker, har alltså från år 1918 ökats med
allenast 4, av vilken ökning belöper sig på Stockholms län 1, på Östergötlands
län 1, på Kristianstads län 1 och på Malmöhus län 2 bolag,
medan i Skaraborgs län antalet har nedgått med 1-. Förändringarna i
rusdrycksförsäljningsbolagens antal framgå närmare av en inom finansdepartementet
uppgjord sammanställning, vilken torde få som bilaga III
fogas vid statsrådsprotokollet. Närmare uppgifter angående de särskilda
bolagen under åren 1917 till 1920 kunna inhämtas av en förteckning,
vilken finnes såsom bilaga fogad vid bevillningsutskottets utlåtande nr
29 vid 1920 års riksdag. I denna förteckning finnas även upptagna
de filialutskänkningar, som med stöd av 18 § i förordningen blivit inrättade.
En sammanställning av antalet dylika filialer, fördelade på sådana, avsedda
för alla slags rusdrycker, och sådana, avsedda blott för vin och
Öl, torde få såsom bilaga IV fogas vid protokollet.

De nu anförda uppgifterna angående utvecklingen beträffande
systembolagens antal torde visa, att de tidigare hysta farhågorna för en
stark ökning av detta antal varit befogade. Jag vidhåller den uppfattning,
jag såsom föredragande departementschef vid anmälan av 1918
års proposition i förevarande fråga uttalat angående olämpligheten av
en dylik ökning. Såväl med hänsyn till realiserandet av rusdrycksförsäljningsförordningens
syfte som ur organisationssynpunkt torde det
vara önskvärt, att en gräns bestämmes i detta avseende. Det är uppenbart,
att, ju flera bolagen äro, desto större bliva de sammanlagda
administrationskostnaderna och desto mindre alltså det allmännas behållning
av rusdrycksmedel. Erfarenheten lärer ock hava ådagalagt svårigheten
att å alla de orter, där bolag under de senare åren bildats, för bolagens
skötsel erhålla personer med tillräckliga kvalifikationer. Framför allt
ur nykterhetssynpunkt och särskilt med hänsyn till betydelsen av den
individuella kontrollen har bristen på rutinerad personal hos de många
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand''. 175 höft. (Nr 203.) 3

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

lokalbolagen medfört mindre goda verkningar. 1 detta sammanhang
tillåter jag mig hänvisa till den vid bevillningsutskottets utlåtande
nr 29 vid 1920 års riksdag fogade berättelsen om anmärkningar, som
genom kontrollstyrelsens inspektionsavdelning framställts mot vissa
systembolag.

En inskränkning av försäljningsbolagens antal bör alltså enligt
min uppfattning äga rum. Av det sammanhang, denna fråga äger med
det förslag, jag kommer att framställa om viss rätt för bolag att i
filial i annan kommun än den, där bolaget bildats, bedriva ej endast
utskänkning utan jämväl utminutering av rusdrycker, framgår, att avsikten
med att inskränka antalet försäljningsbolag icke är att också
minska antalet försäljningscentraler. Syftet med förslaget är det förut
antydda: att tillgodose intresset av bättre och billigare administration
samt att möjliggöra effektivare individuell kontroll. Skall detta syfte
vinnas, synes det emellertid icke vara lämpligt att, såsom av vissa
länsstyrelser förordats, begränsa inskränkningarna till att avse vare sig
endast utminuteringsbolag eller endast bolag med rätt till försäljning
av alla slags rusdrycker. De befunna olägenheterna lära i själva verket
framför allt hava förekommit hos bolag, vilka med dylik begränsning
ej skulle drabbas av eventuella inskränkningar. Icke heller kan det synas
tillrådligt att, såsom ifrågasatts, i någon form söka åstadkomma garanti
för att filial skall kunna erhållas i en viss kommun. Då vilket bolag
som helst kan i vilken kommun som helst, där sådant medgives, bilda
filial för utskänkning, håller jag lika med kontrollstyrelsen före, att i
alla de fall, då en dylik filialrörelse skulle ekonomiskt löna sig — och
i andra fall torde behov därav ej förefinnas och under alla förhållanden
skyldighet till filialrörelse ej kunna åläggas bolag — alltid något bolag
skall finnas villigt att inrätta sådan filial.

Vad angår utminuteringsfilialer, följer vidare av förslaget till ändring
av 18 §, att, därest det för viss kommun anvisade hemortsbolaget
— varmed enligt 36 § i försäljningsförordningen förstås det bolag, som
idkar utminutering av spritdrycker inom den kommun, där köparen har
sitt hemvist, eller, om sådant bolag ej driver rörelse inom denna kommun,
det bolag för utminutering av spritdrycker, som kontrollstyrelsen
anvisat för kommunen — icke är villigt att upprätta dylik filial inom
kommunen, oaktat verkligt behov därav förefinnes, möjlighet skall finnas
för Kungl. Maj:t att medgiva upplåtande av rätt till filialrörelse åt annat
bolag.

Rörande lämpligaste normen för åstadkommande av en begränsning
försäljningsbolagens antal hava, såsom framgår av det föregående,

av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

19

under frågans tidigare behandling vitt skilda meningar yppat sig. Gemensamt
för dessa Öar dock varit, att de i en eller annan form anknutit
till det antal bolag, som inom varje län under året före försäljnings-,
förordningens ikraftträdande utövade rättighet till detaljhandel med
brännvin. Denna utgångspunkt synes lämpligen böra fasthålla^ även nu.
I övrigt finner jag mig böra i huvudsak ansluta mig till kontrollstyrelsens
i förenämnda skrivelse framlagda förslag, vilket av styrelsen betecknats
såsom eu kompromiss mellan förut framkomna förslag. Jag
anser sålunda, att huvudregeln bör vara den, att i intet län skall finnas
flera bolag än som där år 1918 utövat rättighet till detaljhandel med
brännvin, och ej heller flera bolag än ett på varje påbörjat 50,000-tal
av länets befolkning. I de län, där antalet bolag år 1918 var större
än som motsvarar nyssnämnda förhållande till folkmängden i länet,
synes man emellertid icke lämpligen böra omedelbart beskära antalet
bolag så mycket, som skulle följa av tillämpningen av nyssnämnda
regel enbart. Densamma torde därför böra kompletteras med en föreskrift
— vilken, ehuru annorlunda formulerad än den av kontrollstyrelsen
föreslagna, torde överensstämma med vad styrelsen avsett — av
innehåll att visserligen bolag skola få i ett län finnas kvar i alla de kommuner,
där år 1918 bolag bedrevo detaljhandel med brännvin, även om
antalet bolag i länet därigenom skulle komma att bliva större än enligt
huvudregeln, men att, så länge på grund av detta medgivande antalet
bolag i länet överstiger ett bolag på varje påbörjat 50,000-tal av folkmängden,
länsstyrelsen icke skulle få medgiva tillstånd till detaljhandel
i andra kommuner än dem, där under år 1918 liksom oavbrutet under tiden
därefter rättighet till detaljhandel utövats. Först när antalet bolag i
länet bringats ned till nämnda förhållande till folkmängden, skulle
befallningshavanden äga fritt bestämma platsen för försäljningsbolag. 1
anledning av bestämmelserna om filialrörelse skulle emellertid begränsningen
av bolagens antal icke utesluta möjligheten att i vilken kommun
som helst få detaljhandel för såväl utminutering som utskänkning upprättad.

Genom bestämmelser av det innehåll, som här angivits, och vilka,
enligt det förslag jag ämnar framlägga, skulle inflyta i 5 mom. avl7§,
skulle antalet bolag i riket efter övergångstidens slut, varom mera i det
följande, gå ned från 156 till 126 för att sedermera småningom sjunka till
94, vilken siffra med nuvarande folkmängd motsvarar antalet bolag enligt
vad nyss betecknats såsom huvudregeln. Den omedelbara inskränkningen
skulle gå ut över 30 bolag, därav 2 i Stockholms, 1 i Östergötlands, 1 i
Kronobergs, 10 i Kristianstads och 16 i Malmöhus län.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

De län, varest Kungl. Maj:ts befallningshavande vid tilldelande av
rätt till detaljhandel för självständiga bolag skulle komma att tills vidare
vara bunden vid vissa bestämda kommuner, äro Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands
och Skaraborgs län.

På sätt anförts i Kungl. Maj:ts proposition i frågan till 1918 års
riksdag, torde Kungl. Maj:ts befallningshavande i de län, där en inskränkning
i förutvarande antalet bolag skulle äga rum, i första rummet
böra vägra fortsatt oktroj åt de bolag, som hava ringa omsättning
eller äro inrättade å mindre lämpligt belägna orter, samt vidare iakttaga,
att, i valet mellan bolag av lika storlek, bolag, som är inrättat i
stad, bör erhålla företräde framför bolag på landsbygden.

Det torde tillåtas mig att i detta sammanhang beröra en fråga,
som, ehuru formellt närmast avseende övergångsbestämmelserna, nära hör
tillsammans med vad nu anförts. I vissa av länsstyrelsernas utlåtanden
har framhållits, att det icke vore lämpligt eller principiellt riktigt att
beröva redan existerande bolag deras försäljningsrättigheter, utan att de
på något sätt förverkat desamma. I så måtto finner jag denna synpunkt
vara värd beaktande, att det icke lärer böra ifrågakomma att
beröva ett bolag dess försäljningsrättighet, innan den tid, rättigheten
avser, gått till ända. Däremot torde det icke behöva möta några principiella
betänkligheter att vid oktrojtidens slut vägra ett bolag förlängt
tillstånd till detaljhandel, då alltid varje bolag måst räkna med möjligheten
att ej erhålla förlängd oktroj. För de flesta försäljningsbolagen
— 135 bolag — utgår den nuvarande oktrojtiden först med år 1924.
Dessa bolag böra alltså intill sistnämnda års utgång få fortsätta med
sin rörelse. För 7 bolag utgår oktrojtiden med år 1923 och för 14
bolag med innevarande år. Därest icke särskilda bestämmelser meddelas,
skulle i de län, varest enligt de ifrågasatta ändringarna i 17 §
inskränkning skulle ske i det nuvarande antalet bolag, länsstyrelserna
på grund av det anförda icke hava något val utan vara nödsakade att
vägra förlängt tillstånd för de bolag, för vilka oktrojtiden först utginge,
också om dessa vore av beskaffenhet att i första rummet böra få bestå.
Kungl. Maj:ts befallningshavande synes fördenskull böra erhålla rätt att
intill utgången av år 1924 i alla kommuner, varest innevarande år
rättighet till detaljhandel med rusdrycker bedrives, upplåta förlängd dylik
rättighet av den omfattning, som för närvarande är medgiven, även om
därigenom antalet bolag i länet under de närmaste åren skulle bliva
större än som enligt 17 § högst må där erhålla tillstånd till detaljhandel.
På detta sätt skulle en länsstyrelse under år 1924 kunna hava

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

21

ansökningarna från samtliga bolag inom länet till samtidig behandling
och således då äga möjlighet att fritt välja de bolag, som böra få bestå
eller komma till.

Ehuru detta icke ifrågasatts i kontrollstyrelsens förslag, synes man
i nu förevarande avseende böra gå ännu ett steg längre än nu sagts.
Det förefaller nämligen, som om det icke blott första gängen, då minskningen
skall ske i antalet systembolag, utan även sedermera vore lämpligt,
att Kungl. Maj:ts befallningshavande i ett län med vissa mellantider
alltid hade alla tillståndsansökningarna till samtidig behandling.
Endast på detta sätt kan befallningshavanden hava fullt fritt val. Det
kan eljest lätt tänkas inträffa att, då i ett län finnes högsta medgivna
antalet bolag, tillstånd måste vägras ett nytt bolag, som Kungl. Maj:ts
befallningshavande annars skulle hava föredragit framför något äldre
bolag, därest detta bolags oktrojtid utgått, då det nya bolaget skulle
börja. Befallningshavandens ställning till viss ansökan torde vidare
ofta böra bestämmas med hänsyn tagen till ansökningar från andra
bolag. På grund av vad sålunda anförts, synes böra föreskrivas, att
Kungl. Maj:ts befallningshavande vid bestämmande av tillståndstiden
för de särskilda bolagen i länet skall iakttaga, att vid utgången av
vart tredje kalenderår rättigheten skall på en gång upphöra för samtliga
bolag i länet. Enligt vad förut anförts, synes tillståndstiden för
alla nuvarande bolag böra få sträcka sig till den 1 januari 1925, vilken
tidpunkt alltså är den första, då en länsstyrelse kan hava alla ansökningar
till samtidig prövning. T övergångsbestämmelserna synes därjämte
böra intagas föreskrift, i syfte att denna tidpunkt också bliver den,
då den samtidiga prövningen verkligen kommer till stånd. Även med
dylika bestämmelser skulle naturligen Kungl. Maj:ts befallningshavande
liksom nu äga att giva tillstånd för ett eller två år; enda skillnaden i
förhållande till det nuvarande skulle vara, att tillstånd ej skulle kunna
medgivas på två år på så sätt, att det ena året folie inom en, och det
andra året inom en annan av nämnda treårsperioder.

Bestämmelser av den innebörd, som nu senast berörts, synas böra
upptagas i 17 § 2 mom. och i övergångsbestämmelserna.

Av det föregående torde hava framgått, att jag anser, att i samband
med begränsning av antalet försäljningsbolag möjlighet bör beredas
till inrättande av filialer icke blott för iskänkning utan även för utminutering
av rusdrycker. I sistnämnda avseende synes emellertid viss
begränsning böra stadgas. Det torde nämligen kunna medföra olägenheter
av olika slag, därest bolag i allmänhet skulle kunna inrätta filialer

Utminutering
tfilialer.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

för utminutering av spritdrycker inom kommuner, för vilka kontrollstyrelsen
enligt 36 § anvisat annat bolag till hemortsbolag. Rätt att inom
viss kommun inrätta filial för utminutering av spritdrycker bör alltså i
regel förbehållas kommunens hemortsbolag. Då det emellertid, särskilt
på grund av geografiska förhållanden, kan tänkas fall, då ett annat
bolag än hemortsbolaget lämpligen bör kunna få inom viss kommun
inrätta filial även för utminutering av spritdrycker, synes Kungl. Magt
böra äga möjlighet att, då särskilda omständigheter därtill föranleda,
medgiva tilldelande av rättighet till dylik rörelse åt bolag med annat
hemortsområde. Bestämmelser av nu angiven innebörd hava införts i första
stycket av 18 §, vilken i samband därmed undergått viss omredigering. 1
frågan om rätten till filialrörelse vill jag ytterligare nämna, att jag icke
kunnat biträda kontrollstyrelsens förslag därom, att ansökan om rätt till
filialrörelse icke skulle behöva ingivas förrän senast före den 1 september
året innan det, då försäljningen skulle börja. Ansökan från självständigt
bolag skall enligt 17 § vara ingiven senast före den 1 april nämnda år.
Då, såsom förut antytts, en filial av ett större bolag ofta kan vara att föredraga
framför ett litet lokalbolag, bör Kung! Maj:ts befallningshavande,
då det gäller att bestämma, i vilka kommuner tillstånd till detaljhandel
skall medgivas åt självständigt bolag, taga hänsyn jämväl till de filialförsäljningar,
som kunna väntas ifrågakomma. Det synes därför vara
lämpligast, att i allmänhet ansökningarna från självständiga bolag och
angående filialförsäljningar skola ingivas till länsstyrelserna inom samma
tid och behandlas i samband med varandra. För det fall att länsstyrelse
på grund av begränsningen av bolagens antal eller av annan orsak avslagit
ansökan från självständigt bolag om rättighet till detaljhandel i viss kommun,
synes emellertid tillfälle böra finnas för annat bolag att göra ansökan
om rättighet till filialförsäljning inom samma kommun. I dylikt fall torde
därför ansökan om sådan rättighet böra få ingivas inom två månader från
dagen för länsstyrelsens berörda avslagsbeslut. Av vad sålunda anförts
föranledas vissa ändringar i 18 §, sådan denna lyder enligt kontrollstyrelsens
förslag. Samma skäl, som anförts för att tillstånden till självständiga
bolag i viss mån böra bindas vid treårsperioder, torde böra
medföra, att detsamma skall gälla även angående filialrörelse. Uttryckliga
bestämmelser härom lära dock icke behöva meddelas, då det på grund
av hänvisningen i slutet av 18 § är klart, att bestämmelserna angående
självständiga bolag i detta avseende gälla även filialförsäljningar. Av
den lydelse av övergångsbestämmelserna, som jag ämnar föreslå, torde
jämväl följa, att tills vidare ej heller rätt till filialrörelse må meddelas
för längre tid än till den 1 januari 1925.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

23

Av nyssberörda hänvisning i slutet av 18 § framgår även, att
också beträffande filialhandel länsstyrelserna skola vara bundna av de
kommunala myndigheternas avstyrkande samt deras förslag angående
inskränkningar i försäljningsrätten, lika väl som då det gäller självständiga
bolag. För tydliggörande av att utskänknings- och utminuteringsfilialer,
tillhörande i annat län bildat bolag, icke skola inräknas i det
maximiantal bolag, som enligt 17 § får finnas inom varje län, synes eu
jämkning i formuleringen av 18 § vara erforderlig.

Med den föreslagna inskränkningen av rusdrycksförsäljningsbolagens
antal sammanhänger i viss mån det av kontrollstyrelsen framlagda
förslaget till lättnader i nuvarande bestämmelser angående rätt till försändande
av spritdrycker. Enligt 45 § i försäljningsförordningen kunna
sådana drycker nu icke från utminuteringsställe försändas till köpare i
annan kommun än den, där försäljningsstället är beläget. Beträffande
försändelser från enskilda personer gäller för närvarande enligt kungörelse
den 21 december 1904, att med allmänna posten ej får befordras
till svensk postanstalt adresserat paket, innehållande brännvin eller andra
brända eller destillerade drycker, såvida icke försändelsen är sänd från eller
adresserad till apoteksinrättning, men däremot står det envar fritt att sända
alla slags rusdrycker med andra transportmedel. Kontrollstyrelsens förslag
innebär, att spritdrycker skulle få från utminuteringsställe fritt
försändas inom hela riket — dock skulle förbudet mot försändande med
post kvarstå även beträffande dylika försändelser — men att de kommunala
myndigheterna inom eu kommun skulle äga rätt att besluta,
att till köpare inom kommunen försändande av rusdrycker ej skulle få
äga rum. Till förebyggande av möjliga olägenheter av ett lossande på
försändningsförbudet har kontrollstyrelsen därjämte föreslagit vissa ändringar
i 42 och 43 §§. Med den nuvarande rätten för varje köpare att
fritt välja det bolag, hos vilket han vill göra sina inköp, kunde det
nämligen enligt kontrollstyrelsen befaras, att eu köpare, för vilken bolaget
i den ort, där han är bosatt, genom generella bestämmelser eller blott
för honom gällande inskränkningar beslutat viss minskning i rusdryckstilldelningen,
skulle, därest fri försändningsrätt stadgades, mera allmänt
än nu välja bolag å annan ort med friare tilldelning och låta därifrån
till sig försända sitt spritbehov. Kontrollstyrelsen har därför föreslagit,
att, under det för närvarande det bolag, hos vilket viss person ansökt
om motbok eller till vilket han vill hava sin inköpsrätt överflyttad,
visserligen är skyldigt att i fråga om laga hinder mot tilldelning inhämta
upplysningar från köparens hemortsbolag, förstnämnda bolag nu

Upphävande
av försändning
8 fti r budet.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

skulle bliva skyldigt att inhämta yttrande, huruvida överhuvud hemortsbolaget
ansåge hinder föreligga för utfärdande av motbok. Hemortsbolaget
skulle därjämte vara skyldigt att föreslå inskränkande bestämmelser
i fråga om inköpsrätten. Vad hemortsbolaget i berörda avseenden
uttalat i sitt yttrande, skulle iakttagas av det bolag, hos vilket motbok
begärts. Kontrollstyrelsens förslag i nu berörda avseende vore enligt
kontrollstyrelsen påkallat även ur andra synpunkter än sambandet med
förslaget om lossandet på försändningsförbudet och borde alltså genomföras,
även om sistnämnda förslag ej gillades.

Enligt min åsikt är det av behovet påkallat, att vissa lindringar
vidtagas i det nu gällande förbudet mot försändande av spritdrycker.
Det bestående förbudet har nämligen i praktiken visat sig vara
förenat med avsevärda olägenheter, vilka icke uppvägas av däremot
svarande fördelar ur nykterhetssynpunkt, Av dessa olägenheter vill
jag endast erinra om de — ofta med stora kostnader förenade —
s. k. spritresorna och om det florerande okontrollerbara ombudsväsendet
samt den olaga sprithantering och det bruk av hälsovådliga surrogat,
som nu torde hava eu betydande utbredning i vissa av de trakter,
där de långa avstånden försvåra anskaffandet på laglig väg av spritvaror.
Det förefaller i själva verket sannolikt, att ett mildrande av
försändningsförbudet icke skulle medföra stegring av spritdryckskonsumtionen
men väl bidraga till att föra densamma in på mera lagliga
vägar. Den numera gällande rusdryckslagstiftningen och särskilt maximibegränsningen
vid utminutering i förening med den individuella kontrollen
måste anses erbjuda ett starkt skydd mot befarade missförhållanden
vid ett lossande på försändningsförbudet.

Vad beträffar kontrollstyrelsens förslag om rätt för kommun att
förbjuda försändande av spritdrycker till inom kommunen bosatta personer
må framhållas följande. 1920 års bevillningsutskott, vilket, såsom
framgår av kontrollstyrelsens skrivelse, föreslog försändningsförbudets
fullständiga upphävande utom i vad angår postförsändelser, uttalade
därvid, bland annat, att det allmänna försändningsförbudets uppehållande
icke vore motiverat ur synpunkten av den kommunala självbestämmanderätten.
Så länge svensk lagstiftning medgåve, att spritdrycker i viss
utsträckning tillhandahölles, borde, menade utskottet, denna lagstiftning
icke kunna för visst område genom kommunala myndigheters beslut
sättas ur kraft, utan i stället måste kommunens befogenhet på ifrågavarande
område vara inskränkt till vad den enligt uttryckliga författningsbestämmelser
tillkomme. Såsom länsstyrelsen i Östergötlands län,
vilken liksom flertalet övriga länsstyrelser avstyrkt det nu berörda stad -

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

gandet, i sitt utlåtande anfört, skulle det föreslagna stadgandet väl ej
verka därhän, att medlemmarna i en viss kommun helt och hållet förhindrades
att anskaffa rusdrycker, då det fortfarande skulle stå dem
öppet att personligen eller genom ombud hos bolag å annan ort avhämta
rusdrycker, men vederbörande köpare i den förstnämnda kommunen
bleve i alla händelser i fråga om möjligheten att anskaffa rusdrycker
sämre ställda än medlemmarna i andra kommuner. Huruvida
en sådan olikhet är påkallad ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt, synes
kunna vara tvivel underkastat. Kommuns inverkan på rusdrycksförsäljningen
är vidare för närvarande begränsad till rätt att beträffande bolag,
som bedriver rörelse inom kommunen, föreslå vissa inskränkningar, vilka
sedan skola av Kungl. Maj:ts befallningshavande iakttagas. Ett bifall
till kontrollstyrelsens förslag i förevarande del skulle sålunda, synes det,
innebära en principiell utvidgning av kommunernas beslutanderätt. Jag
är för närvarande ej beredd att tillstyrka en sådan utvidgning.

Då jag sålunda håller före, att viss ändring bör kunna ske i nu gällande
bestämmelser angående försändning av spritdrycker, anser jag mig
dock icke kunna förorda ett allmänt försändningstillstånd. Ett sådant
skulle enligt min mening vara förenat med vissa risker, som det måste
vara av bestämt intresse att undvika. De skäl, som tala för lättnader
i försändningsförbudet, kräva, synes det, icke heller med nödvändighet,
att försändning från visst utminuteringsställe får ske vart som helst
eller till vilken köpare som helst. De väsentliga fördelarna av rätt
till försändande torde i själva verket kunna vinnas, även därest denna rätt
inskränkes så, att till varje köpare eller till varje ort endast
ett visst bolag skall äga försända spritdrycker. En dylik begränsning
synes ägnad att undanröja de flesta av de framkomna betänkligheterna
.mot upphävande av försändningsförbudet och avsevärt underlätta kontrollen
över spritförsändelserna. Begränsningen kan, såsom jag antytt,
med denna uppfattning tänkas lagd antingen personligt eller lokalt. I förra
fallet skulle bolag äga rätt att sända spritdrycker till köpare med hemortsrätt
i de kommuner, för vilka vederbörande bolag vore hemortsbolag,
men icke till andra köpare. Försändning skulle däremot få ske till förstnämnda
köpare, även om de uppehölle sig utom bolagets område. Den
andra tänkbara begränsningen innebär, att varje bolag skulle äga rätt
att sända spritdrycker blott inom ett visst område, vilket försändningsområde
då lämpligen torde böra bestämmas att omfatta de kommuner,
för vilka bolaget enligt 36 § i försäljningsförordningen bestämts att vara
hemortsbolag. Inom detta försändningsområde skulle bolaget alltså äga
försända spritdrycker till alla köpare med inköpsrätt hos bolaget, oavsett
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 173 höft. (Nr 203.) 4

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

om de hava bolaget till hemortsbolag eller ej. Med den senare begränsningen
torde en effektivare uppsikt över varje bolags spritförsändelser
kunna åstadkommas, då det ju är ganska lätt för transportorganen och
andra att övervaka, att, försändande från visst bolag icke sker till andra
orter än de tillåtna. Eu betryggande kontroll över att försändande från
visst bolag icke sker till köpare med ett annat bolag till hemortsbolag
är däremot uppenbarligen svårare att åstadkomma. Jag finner därför
begränsningen av försändningsrätten till visst område vara att föredraga
och liåller alltså före, att åt 45 § 3 mom. försäljningsförordningen bör
givas den innebörd, att spritdrycker få från utminuteringsställe till köpare
inom viss kommun försändas från det bolag, som är anvisat som hemortsbolag
för kommunen, men icke från något annat bolag.

I likhet med kontrollstyrelsen anser jag, att betryggande kontrollanordningar
böra vidtagas vid försändande av rusdrycker från en
kommun till en annan, i syfte framför allt att skapa garanti för att de
försända dryckerna verkligen komma rätte köparen till banda. Jag tilllåter
mig att i detta avseende, särskilt i fråga om olika tänkbara kontrollåtgärder,
hänvisa till vad som anförts av kontrollstyrelsen, på vilken
det lär ankomma att utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att även enligt detta
förslag försändande av rusdrycker givetvis skulle få ske, endast efter
det att köparens motbok företetts samt skriftlig rekvisition och betalning
erhållits. I dessa bestämmelser ligger tydligen en avsevärd garanti
mot missbruk av försändningsrätten.

Det för närvarande enligt 1904 års kungörelse gällande förbudet
mot spritdryckers försändande med post gäller formellt även försändelser
från utminuteringsställe, detta ehuru kungörelsen i denna del på grund
av det generella försändningsförbudet från bolag för närvarande saknar
praktisk betydelse. Med den begränsning, som, enligt vad jag nyss
anfört, alltjämt synes böra bestå i försändningsrätten från utminuteringsställe,
synes det mig icke böra väcka betänkligheter att i fråga
om rusdrycker, som tillsändas köpare från utminuteringsställe, tillåta
försändande även med post. Någon principiell skillnad mellan försändande
på detta sätt och med andra kommunikationsmedel synes, då avsändaren
är utminuteringsställe, icke förefinnas. Tillåter man över huvud
taget försändande från bolag, lär det sålunda icke finnas anledning att,
genom att i denna del uppehålla postförsändningsförbudet, gynna de
orter, som äga järnvägs- eller fartygsförbindelse, framför dem, till
vilka endast går landsvägspost. Det bör även framhållas, att de skäl,
som år 1904 kunde föreligga för postförsändningsförbudet, måste anses

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

hava förlorat mycket av sin styrka genom de inskränkningar i rusdryckstilldelningen
och de skärpningar i kontrollen, som sedan dess införts.

Jag vill i detta sammanhang omnämna en av länsstyrelsen i Västerbottens
län den 7 november 1919 till Kungl. Maj:t ingiven framställning,
i vilken länsstyrelsen ifrågasatt, huruvida ej genom medgivande att spritvaror
finge postledes försändas viss lättnad i sprittillförseln borde beredas
invånarna i trakter med dåliga järnvägskommunikationer. Enligt länsstyrelsens
mening hade man nämligen anledning antaga, att i dylika trakter
svårigheten att på laglig väg åtkomma spritdrycker gjorde, att frestelsen
att själv tillverka eller inköpa olagligen tillverkad vara bleve en del förbrukare
övermäktig. Denna länsstyrelsens uppfattning erhölle ett visst
stöd av den omständigheten, att olaga tillverkning och försäljning av
spritdrycker tycktes i större utsträckning bedrivas i länets mera avlägsna
delar. I utlåtande över denna framställning har generalpoststyrelsen förklarat,
att ur postal synpunkt invändningar mot postförsändningsförbudets
upphävande icke vore att anföra. Kontrollstyrelsen har däremot i avgivet
yttrande den 30 mars 1920 — på skäl, vilka torde vara i det föregående
bemötta — uttalat, att några fördelar i nykterhetsavseende icke stode att
vinna, om ifrågavarande förbud upphävdes, men att därav skulle kunna
följa åtskilliga olägenheter.

Vad av länsstyrelsen i berörda framställning anförts synes mig
innebära en bekräftelse på vad jag förut anfört angående de olägenheter
i nykterhetsavseende och ur ordningssynpunkt, som följa med det
nuvarande försändningsförbudet. Av framställningen framgår också,
att dessa olägenheter knappast kunna undvikas, med mindre rusdrycker
kunna få sändas även med posten. Jag anser sålunda, att, därest förevarande
förslag till ändringar i 45 § rusdrycksförsäljningsförordningen
vinner riksdagens bifall, sådant tillägg bör göras till nyssnämnda kungörelse,
att däri stadgat förbud icke skall gälla försändelser från utminuteringsställe.

Det återstår mig att beröra kontrollstyrelsens förut omnämnda
förslag till ändringar i 42 och 43 §§. Såsom framgår av kontrollstyrelsens
skrivelse, var förslag av samma innebörd föremål för 1920
års riksdags prövning men ledde då icke till resultat. I sitt avstyrkande
utlåtande i frågan uttalade sistnämnda års bevillningsutskott
härom, att förslaget knappast syntes stå i god överensstämmelse med
den självständiga ställning i sådant hänseende, som bolagen enligt förevarande
förordning intaga. Utskottet erinrade om den i förordningens
30 § meddelade bestämmelse, enligt vilken bolag, då ansökan gjorts

Bundenhet
vid hemort ebolagcts

yttrande.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

Redaktionellt
förtydligande
av 17 § 3 och
5 mom.

om utfående av motbok, efter prövning, huruvida författningsenligt
hinder förelåge, jämväl ägde taga hänsyn till huruvida bolaget eljest
funne utminutering till sökanden kunna äga rum. Vid denna fria prövningsrätt
syntes bolaget icke vara bundet av någon annan i författningen
given föreskrift än 63 § angående förordningens allmänna syfte. I betraktande
av den utsträckta befogenhet, försäljningsbolagen sålunda
beträffande den individuella prövningen erhållit, syntes det utskottet
angeläget, att denna ansvarsfulla prövningsrätt finge utövas av varje
bolag på dess eget ansvar.

Vad utskottet sålunda anfört, synes mig i detta sammanhang böra
beaktas. Ett bifall till kontrollstyrelsens förslag skulle i viss mån
rubba principerna för det nuvarande kontrollsystemet, något som jag
icke är beredd att för närvarande tillstyrka. Åven enligt det nuvarande
systemet skall bolag, hos vilket en person ansöker om tilldelning, från
vederbörandes hemortsbolag inhämta upplysning, huruvida i avseende å
honom på grund av förordningens stadganden veterlig! hinder förefinnes
för utminutering. Genom dessa upplysningar erhåller förstnämnda
bolag kännedom om de förhållanden, vilka i allmänhet ansetts vara av
beskaffenhet att böra inverka på rusdryckstilldelningen. Därest hemortsbolaget
därutöver äger kännedom om förhållanden av den art, att
de anses böra föranleda uteslutande från eller minskning i tilldelningen,
kan det förväntas, att hemortsbolaget även utan lagstadgad skyldighet
därtill på samma gång lämnar upplysning om nämnda förhållanden, liksom
att det andra bolaget icke underlåter att vid prövningen av frågan om tilldelning
taga all skälig hänsyn till desamma. Den huvudsakliga anledningen
till kontrollstyrelsens förslag i förevarande del lärer för övrigt vara att
söka i den risk för missbruk, som ett fullständigt upphävande av försändnings
förbudet ansetts skola medföra. Då enligt det av mig förordade
förslaget till ändring i 45 § viss köpare icke skulle äga att få
spritdrycker sig tillsända från annat bolag än det, inom vars försändningsområde
han uppehåller sig, torde de föreslagna ändringarna i fråga
om försändningsrätten icke medföra någon ökad lockelse att flytta över
inköpsrätten till ett bolag med rikligare tilldelning. Därest blott ett så
begränsat försändningsmedgivande lämnas, synes sålunda en väsentlig
del av de skäl bortfalla, som eljest skulle kunna åberopas till stöd för
de av kontrollstyrelsen föreslagna ändringarna i 42 och 43 §§.

Kontroll styrelsen har föreslagit, att i sammanhang med förut berörda
ändring i 5 mom. av 17 § bestämmelserna i första punkten av
samma mom. ävensom i 3 mom. av samma paragraf måtte förtydligas.

29

Klmgl. Maj:ts proposition Nr 203.

Styrelsens förslag — vilket överensstämmer såväl med tidigare uttalande
av bevillningsutskottet som med av Kungl. Maj:t i besvärsväg godkänd
tolkning av ifrågavarande stadganden — har jag ansett mig böra
förorda.

Enligt vad förut nämnts, kunna bestämmelserna angående inskränkning
i försäljningsbolagens antal icke komma i full tillämpning förrän
från och med år 1925. Förordningen i dess helhet lärer emellertid
lämpligen böra träda i kraft redan från och med ingången av nästkommande
juni månad.

Min avsikt är att fästa länsstyrelsernas uppmärksamhet på förevarande
förslag, i ändamål att de skola uppskjuta den slutliga behandlingen
av föreliggande oktroj ansökningar, till dess förslaget av riksdagen
prövats.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning om ändrad lydelse av
17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45 § 3 mom. i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker samt hemställer, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga berörda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall och förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga litt. . . . vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ikraft trädande.

Ur protokollet:
Georg Z. Topelius.

30

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 203.

Bilaga I.

Till Konungen.

Den av 1917 års riksdag antagna, den 14 juni 1917 utfärdade förordningen angående
försäljning av rusdrycker har under sin tillämpning visat sig vara behäftad
med åtskilliga brister och olägenheter. Bland de mera framträdande av dessa olägenheter
märkas särskilt, dels den möjlighet, som förordningen öppnar, att inom varje
kommun i riket inrätta ett bolag för detaljhandel med rusdrycker, dels det ovillkorliga
förbudet för bolag att försända spritdrycker från den kommun, där bolag utövar
sin verksamhet, till köpare inom annan kommun, dels ock den obegränsade rätt, som
är tillerkänd en köpare av rusdrycker att välja det bolag, där han må verkställa
inköp av dylika drycker.

I samtliga nu nämnda avseenden hava förslag varit förelagda riksdagen.
Särskilt har frågan om begränsning av bolagens antal varit föremål för behandling
av flere riksdagar. Ovanberörda spörsmål äga emellertid ett ganska nära samband
med varandra. Med hänsyn härtill har det synts kontrollstyrelsen lämpligt att
, upptaga dessa frågor till behandling i ett sammanhang, enär därigenom en lösning
av desamma möjligen lättare skulle kunna åvägabringas. Sålunda har det synts
kontrollstyrelsen möjligt, att en begränsning av bolagens antal lättare skulle kunna
genomföras och mot en dylik begränsning anförda betänkligheter skulle kunna undanröjas,
därest man något lossade på det förbud, som för närvarande gäller för
bolagen att försända rusdrycker från bolagskommunen till annan kommun. Frågan
om försändningen och dess reglering står återigen i nära samband med frågan
om en persons rätt att välja det bolag, hos vilket han skall inköpa rusdrycker.

Vid de förhandlingar, som förts inom kontrollstyrelsen beträffande ovanberörda
frågor, hava såsom särskilt tillkallade representanter för systembolagen deltagit
ordföranden i styrelsen för aktiebolaget Göteborgssystemet i Göteborg, advokaten
Henrik Almstrand, direktören för aktiebolaget Stockholmssystemet med. dr. Ivan
Bratt och ordföranden i styrelsen för Kristianstads spritförsäljningsaktiebolag, riksdagsmannen
Gustaf Nilsson.

För att fullt överskåda innebörden av ovanberörda spörsmål är det nödvändigt
att lämna en redogörelse för den behandling, som dessa frågor rönt såväl utom
som särskilt inom riksdagen.

Historik. I anledning av en den 15 mars 1918 dagtecknad framställning från kontroll l.

Segräns- styrelsen framlade Kungl. Maj:t för 1918 års riksdag en proposition (nr 363) med
ningen av bo- förslag till förordning om ändrad lydelse av 17 § 5 mom. rusdrycksförsäljningsförjfTTr^f
ordningen'' Kontrollstyrelsens framställning hade tillkommit i anledning av den
erfarenhet, man under början av år 1918 redan hunnit göra beträffande verkan av
den då ännu icke i kraft trädda rusdrycksförsäljningsförordningen. Det hade nämligen
visat sig, att inom vissa delar av landet ett stort antal bolag hade nybildats, och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203. :;i

särskilt var detta förhållandet i Kristianstads, Malmöhus och Stockholms län. Enligt
kontrollstyrelsens mening skulle ett stort antal bolag verka tyngande ur administrativ
synpunkt och komma att föranleda större kostnader, andorn vore erforderligt,
därest bolagens antal vore mindre. Ur nykterhetssynpunkt vore ett stort antal
bolag mindre lämpligt, enär det icke alltid kunde förutsättas, särskilt hos de mindre
bolagen, att försäljningen handhades i det syfte, varom stadgades i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Hos de större bolagen funnes däremot i regel långt större
sakkunskap och intresse för uppdraget, Kontroll styrelsen föreslog därför en begränsning
av bolagens antal så, att länsstyrelse icke skulle äga rätt att upplåta rätt till
detaljhandel till flera bolag inom ett län än ett bolag för varje påbörjat femtiotusental
av länets folkmängd vid utgången av året före det, under vilket ansökningar
om dylik lätt senast skolat ingivas. I likhet med kontrollstyrelsen fann statsrådet
och chefen för finansdepartementet, att åtgärder borde vidtagas, varigenom möjligheten
att inrätta särskilda bolag för försäljning av rusdrycker inskränktes. Såväl
ur administrativ synpunkt som med hänsyn till realiserandet av rusdrycksförsäljningsförordningens
syfte vore det icke önskvärt, att alltför många rusdrycksförsäljnmgsbolag
inrättades. Departementschefen ansåg emellertid, att kontrollstyrelsens
förslag borde kompletteras med en bestämmelse, att icke flera bolag skulle få inrättas
i ett län än som funnos i verksamhet det år, som föregick den nya rusdrycksförsäljningsförordningens
ikraftträdande. På grund härav föreslog departementschefen,
att i rusdrycksförsäljningsförordningen skulle införas stadgande därom, att rätt
till detaljhandel icke finge upplåtas till större antal bolag inom ett län än som motsvarade
ett bolag för varje påbörjat femtiotusental av länets folkmängd vid utgången
av året före det, under vilket ansökningar om dylik rätt senast bort ingivas,
och i varje fall icke till flera bolag, än som under år 1918 utövat rättighet till
detaljhandel med brännvin.

Enligt departementschefens förslag skulle det högsta antalet bolag, som kunde
erhålla oktroj under år 1919 inom hela riket, utgöra 94. Inskränkningen skulle
alltså, gå ut över sammanlagt 32 bolag av dem, som funnos vid 1918 års utgång.

I enlighet med departementschefens hemställan framlade Kungl. Magt för riksdagen
förslag till ändrad lydelse av 17 § 5 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen. T
anledning av Kungl. Maj:ts proposition väcktes åtskilliga motioner, uti vilka föreslogs
såväl en lindring som ock en skärpning av det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget. I en av motionerna föreslogs därjämte, att sådan ändring av 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen
skulle företagas, att det bleve möjligt att inrätta icke
allenast filialutskänkning utan även filialutminutering av rusdrycker. Bevillningsutskottet
förklarade sig i sitt över propositionen och motionerna avgivna betänkande
(nr oO) vara ense med Kungl. Maj:t och flertalet motionärer därutinnan, att någon
begränsning av försäljningsbolagens antal borde stadgas samt att lagstiftningen på
denna punkt företett en .säkerligen oavsiktlig lucka, som borde fyllas. 1 anledning
av motionerna ansåg utskottet emellertid, att en modifikation borde äga rum i
fråga om Kungl. Maj:ts förslag, och föreslog därför utskottet, att rätt till detaljhandel
icke skulle få upplåtas inom något län till större antal bolag än som motsvarade
ett bolag för varje femtiotusental av länets folkmängd vid utgången av
året före det, under vilket ansökningar om dylik rätt senast bort ingivas. Dock
skulle sådan rätt i varje fåll kunna meddelas bolag till samma antal, som inom
länet under år 1918 utövat rättigheter till detaljhandel med brännvin. Härigenom

32

Kungl. Maj.ts proposition Nr 20.1.

skulle antalet bolag, som kunde erhålla rättigheter, betydligt ökas i förhållande till
vad Kungl. Maj:t föreslagit; antalet kunde sålunda uppgå till omkring 150. Vid
bevillningsutskottets betänkande voro fogade åtskilliga reservationer. I en av dessa
yrkades avslag på Kungl. Maj:ts proposition och i en annan yrkades bifall till en
sådan ändring av 17 § 5 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, att, utom det att
antalet skulle begränsas till ett bolag för varje fullt femtiotusental av länets folkmängd,
rätt till detaljhandel i intet fall skulle medgivas liera bolag än som under
år 1918 eller, där ansökning avsåge senare år än 1919, under det näst förutgångna
året utövat rättigheter till detaljhandel med rusdrycker.

Vid behandling inom riksdagen avslogs i första kammaren bevillningsutskottets
förslag och Kungl. Maj:ts proposition med 61 röster mot 41, under det att i andra
kammaren den sist omförmälda, i begränsning längst gående reservationen bifölls.
Frågan hade alltså för denna riksdag förfallit.

Vid 1919 års riksdag framställdes i en inom andra kammaren väckt motion
samma förslag som det, vilket vid 1918 års riksdag bifallits av andra kammaren.
I sitt över motionen avgivna betänkande (nr 14) uttalade bevillningsutskottet, att
då i vissa delar i landet en utpräglad tendens till ökad bolagsbildning framträtt,
härav påkallades ett sådant tillägg till författningens föreskrifter, som vore ägnat
att begränsa försäljningsbolagens antal till vad som kunde anses motsvara behovet.
Vid övervägandet av de olika förslagen till begränsningsbestämmelse, som uppgjorts,
hade utskottet tagit hänsyn dels, och i främsta rummet, till nykterhetsintresset och
dels till den statsfinansiella synpunkten, att förvaltningskostnaderna icke borde
onödigtvis ökas. A andra sidan hade utskottet ansett sig böra beakta såväl de
olägenheter, vilka måste vara förenade med redan bestående bolags indragning, som
ock konsumenternas berättigade anspråk att, särskilt med hänsyn till att numera
även Öl och vin tillhandahölles uteslutande genom ifrågavarande bolag, utan alltför
besvärande omgång kunna erhålla de varor, försäljningen omfattade. Med hänsyn
till sistnämnda bägge synpunkter hade utskottet icke kunnat helt förorda motionärernas
förslag, utan framlade utskottet förslag till begränsning av bolagens antal
i överensstämmelse med det av 1918 års bevillningsutskott framlagda. Vid utskottets
betänkande voro fogade reservationer med yrkande om att riksdagen måtte avslå
den väckta motionen. Vid behandlingen inom kamrarna bifölls bevillningsutskottets
förslag utan votering av andra kammaren, men avslogs av första kammaren med
55 röster mot 39.

Vid 1920 års riksdag väcktes ånyo motion i ämnet (nr 117 i första kammaren).
1 berörda motion föreslogs, dels att bolagens antal skulle begränsas i samma omfattning,
som angivits i Kungl. Maj:ts proposition till 1918 års riksdag, dels ock
att sådan ändring skulle vidtagas i fråga om 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
att filialer för utminutering av rusdrycker jämväl skulle få inrättas. Sedan bevillningsutskottet
i vederbörlig ordning inhämtat yttrande från kontrollstyrelsen i ämnet,
anförde bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 29, att utskottet icke kunde tillstyrka
en begränsning av den omfattning, som i motionen angivits, utan fann de av
bevillningsutskottet vid 1918 och 1919 års riksdagar framlagda begränsningsförslagen
väl avvägda. Däremot hade bevillningsutskottet icke någon erinran att gorå gentemot
en utsträckning av 18 § till .att omfatta jämväl upplåtande av rätt till filialutminutering.
I avgivna reservationer yrkades dels avslag på förslaget om begränsning
av bolagens antal, dels ock bifall till en dylik begränsning i den omfattning,

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

som i motionen föreslagits. Vid behandlingen inom kamrarna biföll andra kammaren
den av motionären framlagda begränsningen av bolagens antal, men avslog förslaget
om inrättande av filialutminutering, under det att första kammaren avslog såväl
motionen som bevillningsutskottets förslag.

Frågan om försändande av spritdrycker bar sedan lång tid tillbaka varit 2. Försändföremål
för statsmakternas uppmärksamhet. Redan vid 1904 års riksdag fästes "''"S^rbndd.
sålunda genom två inom andra kammaren väckta motioner riksdagens uppmärksam- 40 ’s ''
het därå, att betydande olägenheter i nykterhetsavseende uppkommo därav, att spritdrycker
kunde försändas med allmänna posten. Särskilt hade sålunda olägenheter
framträtt i Norrland. Det utskott, till vilket motionerna hänvisades, vände sig till
ett 20-tal poststationsföreståndare inom Norrland, Dalarna och Värmland med begäran
om uppgifter, dels huruvida och i vilken omfattning försändelser av spirituösa
med allmänna posten till de särskilda stationerna anlände, dels ock huruvida dessa
försändelser kunde anses i någon avsevärd mån inverka på nykterheten i orterna.

De inkomna svaren vitsordade, på få undantag när, att till de särskilda poststationerna
årligen inlämnades med allmänna posten ett större eller mindre antal försändelser
av spirituösa. Samtliga stationsföreståndare uttalade som sin åsikt, att
försändandet av spirituösa med posten hade en mycket skadlig inverkan på nykterheten,
helst det oftast vore mindre bemedlade personer, som på detta sätt beredde
sig tillgång till ett spritförråd. Utskottet ansåg sig, på grund av vad vid undersökningen
framkommit, kunna uttala, att kringsändandet av spirituösa menligt inverkade
på nykterheten i de särskilda orterna. Utskottet anförde därefter:

»Då grundtanken i vår brännvins]agstiftning ju är att lokalisera och i vissa
avseenden begränsa handeln med spirituösa drycker, lär det icke kunna förnekas,
att denna grundtanke i viss mån upphäves genom möjligheten att försända spritvaror
med allmänna posten till varje plats i riket, dit postverket med sitt omfattande
nät av poststationer når. Det torde icke heller kunna förnekas, att, såsom motionärerna
jämväl framhålla, genom ett sådant tillvägagångssätt spritvaror kunna
komma allmänheten tillhanda även å tider, då enligt gällande författning eller
kommunernas beslut all försäljning eller utskänkning av spirituösa är förbjuden.
Befordrandet av spritdrycker med allmänna posten kommer alltså att i sig innebära
ett kringgående av bestämmelserna om försäljning av dylika drycker; och härav
torde följa, att brännvinslagstiftningen, som ju alltifrån början har och måste ha
karaktären av en undantagslagstiftning, jämväl föres till att genom ytterligare
restriktiva åtgärder motverka ett strävande, som söker att genom kringgående upphäva
nu gällande bestämmelser.»

Såväl andra som första kammaren biföll ett förslag om skrivelse till Kungl.

Maj:t, i syfte att åtgärder måtte vidtagas, för att försändandet av rusdrycker .med
allmänna posten måtte helt och hållet upphöra. I anledning av riksdagens skrivelse
utfärdade Kungl. Maj:t den 21 december 1904 kungörelsen, nr 69. angående förbud
mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade
spirituösa drycker, och är ifrågavarande kungörelse allt fortfarande gällande.

Frågan om försändning av spritdrycker med järnvägar upptogs vid 1913 års
riksdag genom en i andra kammaren väckt motion.

I densamma erinrade motionären, att brännvinsförsäljningen i allmänhet upphört
på landsbygden, men att genom järnvägsstationerna tillfälle likväl öppnats att
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 173 häft. (Nr 203.) 5

34

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 203.

bekvämt anskaffa brännvin. Enligt motionärens mening skulle det vara möjligt att
åtminstone i viss mån förhindra denna trafik genom att bestämma en viss minsta
vikt på de paket och kolly, innehållande sprithaltiga drycker, som finge befordras
å svensk järnväg. Därmed skulle visserligen icke allt vara vunnet, men ändå så
mycket, att icke järnvägarna skulle tjänstgöra i stället för det på landsbygden
utdömda krogväsendet, Motionären föreslog därför, att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t anhålla om sådan ändring av gällande bestämmelser, att vid .svensk järnvägsstation
icke finge mottagas till befordran paket och kolly, innehållande
brännvin eller andra destillerade spirituösa drycker, som vägde mindre än 25
kilogram.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som avgav utlåtande över motionen,
delade motionärens uppfattning däri, att nu rådande oinskränkta rätt att frakta
brännvin samt andra spirituösa drycker å svenska järnvägar medförde uppenbara
missförhållanden, vilka påkallade statsmakternas uppmärksamhet. Huruvida den av
motionären föreslagna inskränkningen i denna rätt till transport av försändningar,
vägande över 25 kilogram, vore ägnad att verksamt motarbeta de överklagade förhållandena,
syntes utskottet däremot vanskligt att avgöra. Enligt utskottets mening
stode emellertid det av motionären framförda spörsmålet i så nära sammanhang
med vissa av de nykterhetspolitiska frågor, för vilkas utredning nykterhetskommittén
blivit tillsatt, att det otvivelaktigt av nämnda kommitté måste upptagas till behandling.
Då utskottet även förvissat sig om, att så komme att bli förhållandet,
hemställde utskottet, att motionen icke skulle föranleda till någon åtgärd.

Därefter upptogs frågan om försändning i det av nykterhetskommittén den
5 januari 1914 avgivna betänkandet med förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker. I berörda betänkande framhöll nykterhetskommittén, att för åtskilliga
brännvinsförsäljningsbolag vore den försäljning, som skedde genom försändning
eller på annat sätt till personer, boende utom bolagskommunen, mycket ansenlig.
Ehuru icke några fullt uttömmande utredningar blivit verkställda, ådagalade en av
kommerskollegium för nykterhetskommitténs räkning gjord utredning, att många
bolag hade sin huvudsakliga avsättning utom den kommun, där de fått tillstånd att
utöva försäljningen. Kommittén anförde därefter:

»En av de ledande grundsatserna i gällande brännvinsförsäljningslagstiftning
är, att brännvinsförsäljning icke får inom kommun utövas utan särskilt medgivande
av myndighet, om man bortser från gästgivares privilegierade utskänkningsrätt,
vilken är satt på indragning. En konsekvens härav synes vara, att brännvinsförsäljningen
icke får utövas på sådant sätt, att försäljaren i strid med lagstiftningens
anda inom annan kommun så att säga öppnar eu filialförsäljning, ty något annat
kan man knappast kalla den regelbundna utlämning, som dagligen äger rum vid
många järnvägsstationer av dit ankomna spritdrycksförsändelser.

En utväg till förekommande av detta missförhållande synes vara att genom
uttryckligt stadgande förhindra bolagen att i sin verksamhet gå utöver gränserna
för den kommun, där de fått tillstånd att utöva försäljning. Kommittén har därför
ansett, att \ den mån ett bolag finner sig böra försända spritdrycker, dylik försändning
får äga rum allenast till de köpare, som äro bosatta inom kommunen.
Innan sådan försändning sker, skall rekvisition hava avlämnats och motbok företetts
för instämpling av datum och den köpta kvantiteten, samt betalning hava
erlagts.

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

Denna begränsning av bolagens försändningsrätt, kombinerad med den maximigräns,
kommittén föreslår, förebygger utan tvivel åtskilliga av de missförhållanden,
som nu råda i avseende å spritdryckstrafiken till andra kommuner.»

Kommittén upptog även till behandling frågan om förbud för de allmänna
kommunikationsanstalterna att befordra försändelser, innehållande rusdrycker, och
erinrade om riksdagens skrivelse år 1904 om förbud för postverket att befordra rusdrycker.
Kommittén anförde därefter, att härvid fråga uppstode, om ej förbudet
att befordra rusdrycker borde utsträckas till andra kommunikationsmedel. Sympatier
för dylikt förbud hade, åtminstone vad beträffar järnvägarna, uttalats inom kommittén.
Å andra sidan hade den meningen gjorts gällande, att så länge rusdrycker
tillhandahölles inom landet, förbud av denna art vore ett allt för långt gående ingrepp.
Kommittén hade därför stannat vid att icke föreslå sådant förbud, enär
man ansett sig träffa de svåraste olägenheterna genom bestämmelsen, att försäljares
rätt att försända spritdrycker utom kommunen upphörde. Tillämpningen av ett
transportförbud, därest man ville låta detsamma gälla även resgods, förutsatte en
mycket omfattande och svår kontroll. I den mån andra transportmedel komme till
användning, som i viss grad kunde ersätta järnvägstransporten, bleve effektiviteten
av här åsyftade transportförbud mindre än man tidigare .haft anledning antaga.

Det i enlighet med nykterhetskommitténs förslag för 1917 års riksdag motionsvis
framlagda förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning blev, bland annat i vad
det innefattade förbud för bolag att försända spritdrycker utanför bolagskommunen,
av 1917 års riksdag antaget, och bestämmelsen har ännu gällande kraft.

Frågan om upphävande av ifrågavarande förbud upptogs vid 1920 års riksdag
i en inom andra kammaren väckt motion (nr 242). I sitt över motionen avgivna
betänkande (nr 27) anförde bevillningsutskottet, att det missbruk, som av
nykterhetskommittén konstaterats, hänförde sig till den erfarenhet, som vunnits
under tiden före genomförandet av den lagstadgade maximibegränsningen vid utminutering
och den individuella kontrollen. Beträffande frågans principiella sida framhöll
utskottet, att det s. k. kommunala vetot icke kunde åberopas såsom skäl för att
förvägra en köpare, bosatt inom kommun, där sådan detaljhandel icke medgivits,
att få rusdrycker sig tillsända direkt från bolag inom annan kommun; så länge
svensk lagstiftning medgåve, att spritdrycker i viss utsträckning finge tillhandahållas,
kunde denna lagstiftning icke för visst område genom kommunala myndigheters
beslut sättas ur kraft. Beträffande frågans praktiska sida framhöll utskottet,
att det syntes utskottet tvivelaktigt, huruvida en utvidgning av försändningsrätt en
över huvud taget skulle medföra någon ökad utminutering. I de allra flesta fall
beredde sig nog den, som önskade komma i åtnjutande av honom tillkommande
spritranson, tillgång till densamma. Till förmån för motionärernas förslag talade
enligt utskottets mening avgörande skäl dels ur ordningssynpunkt, dels ur synpunkten
av nykterhetens välförstådda intressen. Begränsningen i försändningsrätten
hade nämligen ingalunda föranlett, att bolagens försäljning begränsats till kommun
eller kommuner, där bolag erhållit rätt till utminutering. Köpare inom andra
kommuner hade i stället, antingen vid personliga besök i orten, där utminuteringsstället
vore beläget, därifrån fört med sig eller genom ditsänt ombud låtit hemtaga
spritdrycker, eller ock genom anlitande av ombud på nyssnämnda ort fått drycker
sig tillsända. Med nyssnämnda anskaffningssätt voro emellertid avsevärda olägenheter
förbundna. Resorna vållade dels betydlig tidsspillan, dels kostnader, som voro många

3. Kontrollområdesfrågan.

36 Kungl. Muj:ls proposition Nr 203.

gånger större än varornas försändning skulle hava betingat. I järnvägskupé medförda
spritdrycker vållade på sina håll medresande och tågpersonal allvarliga obehag. I
fall då ombud anlitades, kunde icke någon effektiv kontroll åstadkommas däröver,
att förbudet mot anskaffande av rusdrycker mot ersättning efterlevdes, och sannolikt
överträddes detta förbud i icke ringa utsträckning. Utskottet tillstyrkte därför
bifall i princip till motionen, och erinrade, att densamma icke i någon mån berörde
förbudet mot postbefordran av spritdrycker. Upprätthållandet av sagda förbud fann
utskottet av olika skäl välbetänkt. Vid betänkandet var fogat en reservation, i
vilken yrkades avslag å motionen. I denna reservation anfördes, bland annat, att
erfarenheterna från många håll, särskilt i Norrland, hade bekräftat, att inskränkning
i försändningsrätten verkade till nykterhetens fromma. Försändningsförbudet
verkade kraftigare i bygder med långa avstånd mellan bolagen. Det läge i sakens
natur, att genom bifall till motionen de många, som på grund av försändningsförbudet
avhållits från att uttaga hela den kvantitet, vartill de varit berättigade, om
varan genom bolagets försorg försändes, i de allra flesta fall skulle begagna denna
rätt helt och fullt. Därtill komme ock, att många av dem, som avstått från uttagandet
av motbok till följd av de besvär försändningsförbudet orsakade, skulle
begagna sig av de underlättade möjligheterna att åtkomma spritdrycker. Ett bifall
till motionen skulle därför väsentligt öka den redan nu oerhört stora förbrukningen
av spritdrycker. Med noggrann tillämpning av kontrollen över ombud skulle de
av utskottet påpekade olägenheterna utan tvivel kunna övervinnas.

Vid behandlingen inom kamrarna avslog andra kammaren utskottets förslag
och motionen med 87 röster mot 74 efter en längre debatt, varefter första kammaren
utan debatt och votering fattade samma beslut.

En av grundvalarna för den individuella utminuteringskontrollen är, att en
person ej må verkställa inköp av rusdrycker hos mer än ett bolag. Detta syfte
kan vinnas antingen därigenom, att samtliga personer, som äro boende inom ett
visst område, äro hänvisade att allenast köpa rusdrycker hos ett och samma bolag,
som utövar kontrollen i nykterhetsavseende — försäljningsområdet och kontrollområdet
sammanfalla således — eller ock därigenom, att samtliga personer, som
äro boende inom ett område, måste för att köpa hos annat bolag än det, till vilket
de äro hänförda i kontrollavseende, av sistnämnda bolag underkastas granskning i
avseende å behörigheten att inköpa rusdrycker — särskilda försäljningsområden
finnas icke. Det förstnämnda förfaringssättet vann tillämpning genom den ändring
av rusdrycksförsäljningsförordningen, som åvägabragtes vid 1915 års riksdag och
som för första gången i vårt land förverkligade den obligatoriska individuella utminuteringskontrollen.
Kontroll områden, som därjämte voro försäljningsområden,
funnos sålunda till 1918 års utgång. Det sistnämnda förfaringssättet åter har
vunnit tillämpning i rusdrycksförsäljningsförordningen, enligt vilken ju en köpare
av rusdrycker kan välja vilket bolag som helst inom landet för att där verkställa
inköp av dylika drycker; härvid är emellertid det bolag, hos vilket han verkställer
inköpet, därest bolaget icke är att anse såsom hans hemortsbolag, skyldigt att hos
hemortsbolaget efterhöra, huruvida i avseende å köparen veterligen hinder förefinnes
för utminutering enligt vad i 34 och 34 §§ av sagda förordning stadgas.

Till stöd för den i rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrivna formen för

Kung1. Maj.ts ''proposition Kr 203. 37

reglerandet av köparnas inköpsrätt i ovanberörda avseende anförde nykterhetskommittén
följande:

»För att förhindra, att en person köper från mer än ett bolag, bar det föreslagits,
att landet skulle uppdelas i olika försäljningsområden, att i vart och ett av
dessa blott ett bolag skulle äga att försälja, och att de inom området bosatta
skulle få köpa allenast hos detta bolag. En dylik uppdelning komme emellertid
otvivelaktigt att visa sig vara förenad med åtskilliga svårigheter, enär bolagen
redan nu äro och måhända även framdeles i ännu högre grad bliva ojämnt fördelade
över landet. Med hänsyn till nybildade eller upphörda bolag bleve också
omregleringen av försäljningsområdena ofta påkallad.

Det torde emellertid vara möjligt att på en annan väg förhindra verkställande
av inköp på mer än ett ställe. Om nämligen bolagen åläggas att ifråga om
varje köpare konstatera, om han är kund hos annat bolag, behöver man icke binda
den konsumerande allmänheten vid visst på förhand givet bolag, utan kan härutinnan
medgiva den valfrihet.»

Vid 1920 års riksdag väcktes i bägge kamrarna motioner, nr 118 i första
kammaren och nr 239 i andra kammaren, uti vilka yrkades, att när en person anmälde
sig som köpare hos annat än sitt hemortsbolag, upplysningar skulle inhämtas
hos hemortsbolaget icke allenast såsom nu, huruvida hinder förefunnes för utminutering
till honom enligt vad i 33 och 34 §§ stadgades, utan även vilka inskränkningar
gällde i avseende å utminuteringen för personer, som köpte hos hemortsbolaget.
Det bolag, hos vilket eu person gjort anmälan om inköp av rusdrycker,
skulle för personen i fråga tillämpa de inskränkningar, som skulle hava gällt, därest
han hos hemortsbolaget verkställt inköpet. Till stöd för sitt förslag erinrade
motionärerna, att flera bolag för detaljhandel med rusdrycker vidtagit åtskilliga inskränkningar,
bland annat i fråga om den maximikvantitet, som må till varje köpare
utminuteras. Man hade på flera håll sökt kringgå dessa inskränkningar genom att
hos annat bolag än sitt hemortsbolag begära att få inköpa rusdrycker, synbarligen
emedan detta andra bolag icke beslutat motsvarande inskränkningar. På ett eller
annat håll hade härigenom en osund konkurrens uppstått mellan närliggande bolag.
Till förhindrande av en dylik konkurrens borde i ordningens och nykterhetens intresse
erforderliga ändringar vidtagas i rusdrycksförsäljningsförordningen.

I anledning av motionerna infordrades från kontrollstyrelsen i vederbörlig
ordning utlåtande i ärendet, och anhöll utskottet, att styrelsen därvid måtte föreslå
sådana ändringar, vilka kunde vara ägnade att förebygga missbruk av den art,
som i motionerna omnämndes, utan att verka inskränkning av inköpsrätten i sådana
fall, där dylik inskränkning icke syntes skälig, enär fullt lojala skäl förelåge för
att annat försäljningsbolag än hemortsbolaget anlitades.

I anledning härav avgav kontroll styrelsen ett utlåtande jämte förslag till
ändrad lydelse av 42 och 43 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen, vilket utlåtande
jämte förslag är fogat som bilaga till detta utlåtande.1

Såsom framgår av kontrollstyrelsens förslag, skulle det yttrande, som inhämtas
från hemortsbolaget, innefatta icke blott, såsom nu, huruvida jämlikt 33
eller 34 § hinder förefunnes för utfärdande av motbok för sökanden, utan även
huruvida eljest enligt hemortsbolagets mening sådant hinder förelåge. åttrandet
skulle även, där hinder ej ägde rum, innehålla, huruvida och i så fall vilka inskränkande
bestämmelser i fråga om inköpsrätten ansåges vara av behovet på -

1 Se bilaga vid bevillningsutskottets utlåtande 1920 nr 42.

38

Kungl. Muj:ts proposition Nr 203.

kallade. Vidare skulle det bolag, hos vilket begäran om motbok framställts, åläggas
att, därest hemortsbolaget avstyrkt utlämnande av motbok eller ansett inskränkande
bestämmelser av nyssberörda art erforderliga, iakttaga vad hemortsbolaget
sålunda uttalat, dock med rätt för sökanden att hos kontrollstyrelsen överklaga
sådan åtgärd.

Det av ^ kontrollstyrelsen framlagda förslaget avsåg motsvarande ändringar
jämväl av 43 § i rusdrycksförsäljningsförordningen.

Bevillningsutskottet fann det av kontrollstyrelsen framlagda förslaget knappast
stå i god överensstämmelse med den självständiga ställning beträffande den
individuella inköpsrätten, som bolagen enligt rusdrycksförsäljningsförordningen intoge.
Bevillningsutskottet framhöll, att, då ett bolag enligt 30 § jämväl ägde taga
hänsyn till, huruvida bolaget eljest funne utminutering till sökanden kunna äga
rum, bolaget vid denna fria prövningsrätt icke syntes vara bundet av någon annan
i författningen given föreskrift än vad 63 § stadgar om ifrågavarande lagstiftnings
allmänna syfte. I betraktande av sagda vidsträckta befogenhet syntes det utskottet
angeläget, att denna ansvarsfulla prövningsrätt finge utövas av varje bolag på dess
eget ansvar.

Med den granskning, som utskottet företagit av kontrollstyrelsens ändringsförslag,
hade utskottet icke blivit övertygat om att de av utskottet uppställda kraven
blivit fullt tillgodosedda för sådana fall, där av fullt lojala skäl annat försäljningsbolag
än hemortsbolaget anlitades. Ett fullt lojalt tillämpande av gällande
bestämmelser skulle sålunda föreligga, då en person, vilken vore bosatt utom bolagskommunen,
önskade erhålla inköpsrätt hos annat bolag än hemortsbolaget. En
sådan person hade nämligen icke hatt möjlighet att utöva inverkan på den kommuns
beslut i hithörande frågor, i vilken hemortsbolaget vore beläget; den som
sökt inköpsrätt borde därför få tillfälle att tillgodonjuta denna rätt i det omfång,
lagstiftningen medgåve, i den mån det bolag, han vore i tillfälle att anlita, ansåge
sig kunna tillåta det.

Då utskottet ställde sig avvisande till motionerna ävensom till det förslag,
som i deras syfte av kontrollstyrelsen uppgjorts, ville utskottet emellertid icke
underlåta att även för sin del betona, att de gällande bestämmelserna på ifrågavarande
område kunde lämna tillfälle till missbruk, vilket försvårade den individuella
kontrollen. I sådant hänseende hade inom utskottet framhållits, att med rusdryckslagstiftningens
mening icke överensstämde, om en person, bosatt i eu kommun,
vars försäljningsbolag funnit anledning för honom föreskriva särskilda inskränkningar
i inköpsrätten, sökte undandraga sig dessa genom att begära inköpsrätt
hos annat bolag. Enär emellertid det bolag, hos vilket inköpsrätt begärdes,
författningsenligt skulle inhämta utlåtande av hemortsbolaget, vore det att förvänta,
att det förra bolaget, där individuella skäl till inskränkande av inköpsrätten
påvisades, icke underläte att härtill taga hänsyn.

Till utskottets avstyrkande utlåtande var fogad en reservation, vari yrkades
bifall till det av kontrollstyrelsen framställda förslaget. Vid behandlingen i kamrarna
av utskottets utlåtande bifölls detsamma utan votering. Vikande på bifall
till reservationen framställdes icke och upplystes vid debatten i kamrarna, att anledningen
härtill vore att talmännen skulle komma att vägra att framställa proposition
till det i reservationen gjorda yrkandet, emedan sagda yrkande ansåges gå
utom motionens ram.

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

De i det föregående berörda tre särskilda spörsmålen stå i ett mer eller
mindre direkt samband med frågan om den bestämmanderätt beträffande inrättande
av detaljhandel med rusdrycker, som gällande lagstiftning i betydande omfattning
inrymmer åt kommunerna. Denna bestämmanderätt är emellertid till sin natur
allenast en vetorätt, d. v. s. en rätt att med bindande verkan avvisa förslag om
inrättande av detaljhandel med rusdrycker eller att med bindande verkan besluta
om inskränkningar i utövande av detaljhandeln, då fråga om dess inrättande föreligger.
Den kommunala bestämmanderätten innebär däremot icke någon rätt att
med bindande verkan besluta om inrättande av detaljhandel eller om detaljhandelsrörelsens
omfattning; enligt rusdrycksförsäljningsförordningen är länsstyrelsen tillförsäkrad
rätt ej mindre att avslå av en kommun tillstyrkt förslag om inrättande
av detaljhandel än även att föreskriva ytterligare inskränkningar utöver de av en
kommun föreslagna.

Enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning förefinnes emellertid för varje
kommun en möjlighet att f''å rätt till detaljhandel upplåten inom sitt område och
det är fastmer uti denna möjlighet men icke så mycket i den kommunala bestämmanderätten,
som en begränsning av bolagens antal skulle utgöra en inskränkning.

Ett upphävande av försändningsförbudet berör även på visst sätt den kommunala
bestämmanderätten. Såsom inhämtas av den föregående historiken bär hänsynen
till denna bestämmanderätt varit ett av de motiv, som påkallat försändningsförbudets
införande i lagstiftningen. Härvid synes man särskilt hava tänkt sig det
fall, att en kommun till förebyggande i största möjliga grad av rusdrycksförbrukningens
följder avskaffar försäljning inom sitt område, men ändå icke kan förhindra,
att försäljning i nästan samma omfattning som förut äger rum till de inom
kommunen boende från en i annan kommun befintlig försäljare; försändningen har
i detta fall varit det medel, med vilket de åsyfiade verkningarna av det kommunala
försäljningsförbudet omintetgjorts och den inom den torrlagda kommunen befintliga
transportanstalten har genom försändningen blivit ett utlämningsställe för
rusdryckerna. Gent emot detta tänkta fall, som väl i verkligheten någon gång har
sin motsvarighet, må emellertid framhållas, att det stora flertalet av Sveriges kommuner
icke nu hava eller tidigare hava haft rusdrycksförsäljning inrättad inom sitt
område, och sålunda icke kunna sägas hava avskaffat dylik handel inom sitt område.
Med hänsyn härtill kan det med visst fog göras gällande, att det stora flertalet
kommuner icke hava tagit någon direkt ståndpunkt gent emot rusdrycksförsäljningen
på sådant sätt, att de kunna anses hysa den uppfattningen, att försändning
av rusdrycker till deras område av nykterhetshänsyn icke borde ifrågakomma.

I realiteten torde därför det nu gällande försändningsförbudet endast i ringa
grad utgöra ett skydd för den kommunala bestämmanderätten i avseende å rusdryckshandeln.
På flera håll torde det hava uppfattats såsom en mycket kännbar,
men ingalunda oöverstiglig inskränkning i möjligheten för köpare inom kommuner,
där rusdryckshandel ej finnes, att förskaffa sig rusdrycker. På några håll har försändningsförbudet
rent av framkallat en sådan reaktion, att förslag om inrättande
av bolag tillstyrkts (t. ex. Ludvika och Boden).

I detta sammanhang torde böra framhållas, att den kommunerna tillerkända
bestämmanderätten i avseende å detaljhandeln med rusdrycker allenast innebär rätt
att förhindra inrättande av dylik detaljhandel, men ingalunda innebär rätt att för -

Motivering
till kontrollstyrelsens

förslag.

Den kommuHala
bestämmanderättens

innebörd.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

bjuda försäljningen till samtliga inom vederbörande kommun boende personer. Den
kommunala vetorätten innebär sålunda icke någon rätt att åstadkomma kommunala
förbud. Försändningsförbudet torde icke få anses såsom uttryck för ett partiellt
kommunalt försäljningsförbud utan har, såsom ovan framhållits, tillkommit för att
förhindra, att den kommunala vetorätten göres illusorisk.

Jämväl frågan om kontrollområdesformens omfattning har ett visst samband
med den kommunala bestämmanderätten. Därest nämligen en kommun, där försäljning
finnes inrättad, i nykterhetens intresse finner erforderligt besluta om inskränkningar
av vida mera restriktiv natur än en annan närbelägen kommun, där
likaledes försäljning finnes, kan, därest valet av bolag står fritt för köparen, den
åsyftade verkan av den förstnämnda kommunens restriktiva åtgärder i större eller
mindre grad upphävas därigenom, att köparna från den förstnämnda kommunen
söka sig över till bolaget hos den sistnämnda kommunen. Någon större räckvidd
torde dylika överflyttningar från hemortsbolag till annat bolag ännu icke hava haft,
både därför, att köparna av rusdrycker hittills synes hava hyst den uppfattningen,
att bestämmelsen om försäljningsområdena, sådana de funnos före år 1919, fortfarande
gäller, och därför, att försändningsförbudet förhindrat köpare att vända sig
till mera avlägset liggande bolag.

Med hänsyn därtill att den kommunala bestämmanderätten i fråga om rusdryckshandeln
är en av hörnpelarna i den svenska rusdryckslagstiftningen, synes
man, vid utarbetande av ett förslag till ändringar av rusdrycksförsäljningsförordningen
i syfte att begränsa bolagens antal, modifiera försäljningsförbudet och reglera
kontrollområdesformen, böra såvitt möjligt undvika att i realiteten på något
sätt rubba kommunernas hävdvunna ställning gent emot detaljhandeln med rusdrycker.
Samtidigt torde också, med hänsyn till önskvärdheten av att för det närvarande
åstadkomma så små rubbningar som möjligt i gällande lagstiftning, ändringsförslagen
böra vara så beskaffade, att de icke föranleda mera vidlyftiga omarbetningar.

Kontrollstyrelsen övergår härefter till att yttra sig beträffande vart och ett
av de till behandling föreliggande spörsmålen.

Begränsa
ningen av
bolagens
antal.

Den vid flera riksdagar väckta frågan om begränsning av bolagens antal är
i främsta rummet en fråga av administrativ och ekonomisk räckvidd, men den har
jämväl stor betydelse ur nykterhetssynpunkt. Det torde vara överflödigt att erinra
därom, att förvaltningskostnaderna vid ett mindre företag alltid bliva proportionsvis
större än samma kostnader vid ett större företag. Enligt en inom styrelsen gjord beräkning
uppgingo förvaltningskostnaderna för 32 mindre bolag i Skåne — samtliga
nybildade år 1918 — under år 1919 till cirka 121,100 kronor, under det att deras
sammanlagda behållna vinst allenast utgjorde cirka 47,500 kronor. Till jämförelse
härmed kan nämnas, att förvaltningsomkostnaderna för de sju största Skånebolagen
år 1919 uppgingo till sammanlagt 1,204,000 kronor, men den sammanlagda vinsten
till 2,372,000 kronor. Kontrollstyrelsens erfarenhet av bolagens förvaltning giver
också vid handen, att i regel de mindre bolagen i administrationsh anseende icke
äro så väl ordnade som de större bolagen. Dessa senare bolag kunna nämligen
genom de högre löner, de kunna lämna, knyta till sig en mera skicklig och lämplig
personal än de mindre bolagen. Ej sällan få sistnämnda bolag anlita personer,
som jämväl utöva annan verksamhet, och, då rusdrycksförsäljningen kräver en hög

41

Kungl. Majds proposition Nr 203.

glad av specialisering, är det givet, att skötseln av försäljningen ofta kan lämna
åtskilligt övrigt att önska. Särskilt med hänsyn till utövandet av den individuella
utminuteringskontrollen ställas höga anspråk på bolagens personal. I den män, som
antalet bolag är stort, bliva svårigheterna störa för att icke säga oöverstigliga att
förse bolagen med lämpliga personer i ledareställning Det är på denna punkt, som
begränsningen av bolagens antal bär betydelse ur nykterhetssynpunkt, Då den
gällande lagstiftningens syfte, angivet i 63 §, allenast kan förverkligas genom eu
riktig tillämpning av rusdrycksförsäljningsförordningen, ligger det den största vikt
uppå, att försäljningsorganisationen erhåller en sådan utformning, att den riktiga
tillämpningen möjliggöres. Detta kan icke äga rum, därest bolag skola få bildas
å orter, där både omsättningen är sä liten, att en tillfredsställande organisation ej
kan skapas, och sakkunniga och för uppdraget intresserade personer icke stå att
uppbringa. Däremot har erfarenheten visat, att de större bolagen i regel kunna
åstadkomma en tillfredsställande organisation för realiserandet av syftet med gällande
lagstiftning, och de större bolagen lämna långt mindre rum för anmärkningar
i fråga om utminuteringskontrollens handhavande än de smärre bolagen.

För kontrollstyrelsen, som på grund av sin ämbetsverksamhet haft tillfälle
att på nära håll följa bolagens verksamhet, framstår det som ett synnerligt viktigt
önskemål, att bolagens antal kraftigt begränsas. Tyvärr hava dessa synpunkter
icke vunnit beaktande vid den behandling av frågan, som förekommit inför riksdagen.
Med hänsyn därtill, att det är av högsta vikt att åtminstone någon begränsning
kommer till stånd, som kan vara ägnad att förekomma några av de mest
framträdande olägenheterna, har kontrollstyrelsen ansett, att frågan ånyo bör föreläggas
riksdagen genom ett förslag, innebärande en modifikation av det förslag,
som genom proposition förelädes 1918 års riksdag.

Enligt sistnämnda förslag skulle, såsom tidigare nämnts, antalet bolag hava
blivit högst 94. Enligt det av bevillningsutskottet vid 1!»IS. 1919 och 1920 års
riksdagar förordade förslaget skulle antalet bolag hava blivit 152. En tablå huru
antalet bolag enligt det ena och det andra av dessa förslag skulle fördela sig på
olika län bifogas detta utlåtande. Anledningen till det väsentligt skiljaktiga resultatet
av dessa förslag är den, att enligt det kungliga förslaget den relativa begränsningssiffran
(ett bolag på varje påbörjat femtiotusental invånare) inskränktes genom
en absolut begränsningssiffra (högst samma antal som vid 1918 års utgång), under
det att enligt bevillningsutskottets förslag dels den absoluta begränsningssiffran
upphäver verkan av den relativa i de län, där antalet bolag år 1918 var större än
folkmängdssiffran medgav, dels någon absolut begränsning icke finnes i län, där
antalet bolag 1918 var mindre än vad folkmängdssiffran gav anledning till. Kontrollstyrelsen
har i sitt den 30 mars 1920 dagtecknade utlåtande till bevillningsutskottet
givit uttryck åt den meningen, att bevillningsutskottets förslag vore
mindre tillfredsställande, och styrelsen har ej funnit skäl frångå denna mening.

Det synes emellertid som om eu medellinje mellan det kungliga förslaget
1918 och bevillningsutskottets förslag skulle vara tänkbar. Om man nämligen a
ena sidan anser sig böra lämna orubbade de bolag, som finnas å orter, där sedan
en lång följd av år bolag funnits, men vill avskaffa från och med år 1919 nytillkomna
bolag, synes man å andra sidan icke böra öppna möjlighet för att i län.
där tidigare bolag icke funnits till det antal, den relativa begränsningssiffran medger,
nya bolag få inrättas.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 173 höft. (Nr död.) 0

42

F ilialutminu
tering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

I överensstämmelse med denna tankegång skulle till dot vid 1918 års riksdag
framlagda förslaget till begränsning knytas det medgivandet, att, oaktat den föreskrivna
begränsningen, bolag skulle få inrättas å orter, där under år 1918 bolag
utövat rättigheter till detaljhandel med brännvin. I enlighet med detta förslag,
som kontrollstyrelsen inarbetat i 17 § 5 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen,
skulle antalet bolag bliva högst 126.

T samband med att möjligheten att bilda nya bolag sålunda i viss omfattning
begränsas, torde emellertid de kommuner, som önska, att utminutering anordnas
mom deras område, böra erhålla möjlighet att få utminuteringsställe inrättat såsom
filial från inom annan kommun verksamt bolag. Begränsningen av bolagens antal
komme genom en sådan utvidgning av filialförsäljningsinstitutet enligt 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen
att i realiteten innebära en organisationsreform men
däremot icke någon förändring i kommunernas nuvarande möjlighet att få rusdryckslörsäljning
till stånd inom sitt område. Den ifrågasatta förändringen innebär, att
vad som nu gäller i fråga om rätt för bolag å annan ort att inrätta utskänkning
skulle utsträckas att gälla även utminutering.

Det vid 1920 års riksdag framställda och av bevillningsutskottet tillstyrkta
förslaget, att jämväl filialutminutering skulle få inrättas, rönte, såsom i historiken
framhållits, i andra kammaren motstånd och avslogs med 69 röster mot 65. Det
Iramhölls härvid av en talare, att införandet av en rätt för bolag att inrätta utminutering
i grannkommun, naturligtvis med denna kommuns medgivande, innebure,
att man toge med ena handen vad man givit med den andra. Enligt kontrollstyrelsens
mening ligger till grund för detta omdöme en oriktig uppfattning av vad
man vill nå med den kombinerade ändringen av 17 och 18 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen.
»Syftet med sagda ändringar är såsom förut angivits att åvägabringa
eu bättre organisation av ledningen för rusdrycksförsäljningsbolagen genom att göra
en del bolagsstyrelser överflödiga. De med denna förändring vunna fördelarna skulle
kunna nås utan att inskränka den möjlighet, som kommunerna nu hava att åstadkomma
inrättande av försäljningsställen. Därest man vid en begränsning av bolagens
antal emellertid allenast skulle åsyfta en minskning av antalet försäljningsställen,
då innebär det ovan citerade uttalandet av en talare i andra kammaren i viss mån
en riktig karaktäristik av en samtidig begränsning av bolagens antal och medgivande
av rätt till filialutminutering. Kontrollstyrelsen håller emellertid före, att åtminstone
för det närvarande någon möjlighet att genomföra en begränsning av bolagen
allenast för att minska försäljningsställenas antal icke finnes. Det torde också vara
tillräckligt vunnet ur nykterhetssynpunkt, därest antalet bolagsstyrelser nedbringas,
särskilt som vinsten ur sagda synpunkt med avskaffandet av ett begränsat antal
försäljningsställen synes vara ganska problematisk. tTnder det nuvarande systemet
med individuell utminuteringskontroll och begränsad inköpskvantitet torde nämligen
ett något större eller något mindre antal ställen allenast i mycket ringa grad kunna
påverka konsumtionen.

Under behandlingen i riksdagen av förslaget om medgivande av inrättande
av filialutminutering uttalades önskvärdheten av att möjlighet att anordna filialförsäljning
måtte kunna säkerställas. Det anmärktes också såsom en brist i det för
riksdagen framlagda förslaget, att någon visshet icke förefanns om att bolag komme
att inom en kommun öppna filialaffär. Krånvaron av en dylik visshet anfördes

Kungl. Muj.its proposition Nr 203. 43

rent av såsom ett skäl mot begränsningen av bolagens antal. 1 sitt den 30 mars
1920 till bevillningsutskottet avgivna utlåtande i ämnet framhöll kontrollstyrelsen
bland annat, att det icke kunde, utan en omläggning av grunderna för rusdryckslagstiftningen,
lämnas en absolut garanti för att rusdrycksförsäljniug i en kommun
alltid konime att inrättas. Initiativet till anordnande av detaljhandel vore förlagt
hos ett för detta ändamål särskilt bildat bolag, och om intet bolag vore villigt att
söka rättighet till försäljning, kunde sådan försäljning ej komma till stånd,
heten hos ett bolag att övertaga försäljningen kunde först antagas föreligga, när
ett behov av rusdryckförsäljning framträtt inom en kommun och försäljningen
kunde antagas bliva så omfattande, att den ekonomiskt lönade sig. Skulle däremot
försäljningen bliva av så ringa omfattning, att upprätthållande av försäljningsställe
i en kommun bleve förenat med ekonomisk förlust, syntes det kontrollstyrelsen
vara obilligt, om ett bolag skulle kunna tvingas att därstädes öppna filialförsäljning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan kontrollstyrelsen icke finna det
vara befogat att skapa särskilda garantier för att inrättandet av filialförsäljning
säkerställes.

Enligt den erfarenhet, kontrollstyrelsen vunnit av det nu gällande försändningsförbudet,
medför det icke åsyftat gagn och föranleder ej sällan ur nykterhetssynpunkt
beklagliga olägenheter. Styrelsen kan vitsorda, att den skildring, bevillningsutskottet
lämnat av dessa olägenheter och som ovan (sid. 6—7) återgivits, i
stort sett är med de verkliga förhållandena överensstämmande. Särskilt i Norrland
synas olägenheterna av försändningsförbudet framträda. De norrländska bolagen
hava också uttalat sig för upphävande av ifrågavarande förbud, såsom inhämtas
av bilagda utdrag av protokoll fört vid sammanträde i Sundsvall med norra Sveriges
brännvinsförsäljningsförening den 30 och 31 augusti 1920.

Särskilt i ett avseende medför försändningsförbudet olägenheter vid utminut
eringen. Detta är i fråga om svårigheten att erhålla tillräcklig kontroll över de
vid inköp använda ombuden. Enligt rusdrycksförsäljningsförordningen är det förbjudet
att yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaifande
av rusdrycker. Upprätthållandet av denna bestämmelse är av stor betydelse,
enär man därigenom skulle kunna undertrycka de tendenser till langning, som sedan
gammalt varit inrotade i vissa delar av landet. Bestämmelsen ifråga torde emellertid
vara omöjlig att upprätthålla, när såsom nu alla spritdrycker skola å försäljningsstället
avhämtas. Bolag, vilka hava den största delen av sin kundkrets boende
utom bolagskommun, kunna givetvis icke i den omfattning, som önskvärt är, granska
de många ombud, som infinna sig å försäljningsstället för att verkställa inköpen
för sina huvudmän. En vägran från bolagets sida att expediera ombud, som företräda
ett större antal motboksinneliavare, kan svårligen upprätthållas. Det later
sig nämligen väl tänkas, att ett ombud för ett ringa antal kunder kan vara langare,
men ett ombud för ett större antal kan vara fullt lojal. Gränsen mellan berättigat
och oberättigat ombudsskap kan därför ej dragas vid ett visst antal motböcker.
Någon säker slutsats, att oberättigat ombudsskap föreligger, kan ej heller grundas
därpå, att en person ofta uppträder som ombud; på grund av olika anledningar
kan en person hava åtagit sig ombudsskap, enär han är i tillfälle att ofta besöka
don ort, där bolaget är beläget. Den enda utvägen för ett bolag att avgöra, om
oberättigat ombudsskap föreligger är att noggrant aktgiva på de personer, som

Ändring ar
förtändniuasförbudet.

44

Kuvyl. Maj:(s proposition Nr 203.

uppträda som ombud. Men även i detta hänseende möta stora svårigheter därför,
att landsbygdsbefolkningens inköp vanligen förläggas till vissa dagar i veckan,
särskilt lördagarna; på grund av den stora tillströmningen är då vanligen en tillräckligt
uttömmande granskning av ombuden omöjlig.

Skall därför den individuella utminuteringskontrollens syfte bliva tillgodosett
i högre grad än nu är möjligt på grund av det florerande ombudsmannaskapet, torde
modifikationer böra genomföras i fråga om nu bestående försändningsförbud, så att
bolagen i viss utsträckning och under vissa villkor äga rätt att försända spritdrycker.
Att bolagen tillerkännes en dylik rätt synes vara desto mera befogat
som enskilda personer äga försända rusdrycker i den omfattning, de för gott finna.

Kontrollstyrelsen kan för sin del icke tillstyrka ett obetingat upphävande av
försändningsförbudet, Enligt kontrollstyrelsens mening bör dylikt förbud finnas i
avseende å köparna inom sådan kommun, där stadsfullmäktige respektive kommunalstämma
eller kommunalfullmäktige beslutat, att till köpare inom kommunen försändning
av rusdrycker ej må äga rum.

Kontrollstyrelsen vill också framhålla, att eu ändring av försändningsförbudet
ingalunda får anses medföra någon skyldighet för ett bolag att verkställa försändning.
Det bör stå bolagen fullkomligt fritt att bestämma sig för att icke utföra försändningar.

Skulle emellertid ett bolag finna sig böra besluta att utföra försändningar,
bör detta få äga rum allenast under den förutsättningen att betryggande kontrollanordningar
vidtagas i syfte att den person, som inköpt varan, också mottager
densamma. Försändningen av spritdrycker torde nämligen vara förbunden med åtskilliga
vanskligheter, som icke tillräckligt uppmärksammats vid frågans behandling
inom bevillningsutskottet. Det gäller i främsta rummet att tillse, att sådana anordningar
åvägabringas, att varan vid framkomsten till försändningsorten utkvitteras
av köparen. Då väl det övervägande antalet försändelser komma att ske medelst
järnväg eller fartyg, gäller det sålunda för vederbörande bolag att träffa särskilda
avtal med befrakt ärna, att allenast den person, till vilken försändelsen är ställd,
eller befullmäktigat ombud för denna må utkvittera försändelsen, ävensom att bolaget
erhåller bevis att så skett. Vidtages icke en dylik åtgärd, kan den individuella
utminuteringskontrollens krav på att bolaget skall veta, till vem det säljer, icke
anses vara tillgodosett. Men det gäller också att tillse, att sådana garantier
vinnas, att icke, såsom hittills, spritvaror i stora mängder tillgripas under järnvägscller
båttransporterna, 1 detta avseende torde särskilt plomberat emballage vara
erforderligt, men även andra mera omfattande åtgärder kunna bliva påkallade.

Därest en ändring av försändningsförbudet i den riktning, kontrollstyrelsen
bär ovan angivit, varder genomfört, torde det vara den praktiska erfarenheten förbehållet
att utröna på vad sätt kontrollanordningarna till ernående av syftet skola
ytterligare utformas. Genom av kontrollstyrelsen meddelade direktiv kunna givetvis
vissa minimifordringar i avseende å kontrollen åstadkommas.

Kontrollstyrelsen tillåter sig slutligen framhålla, att genom det av styrelsen
framställda förslaget icke åstadkommes någon ändring i det gällande förbudet mot
försändning av spritdrycker genom allmänna posten. Jämväl må erinras, att de
genom försändningen uppkommande kostnaderna, enligt vad i 45 § 1 mom. av rusdrycksförsäljningsförordningen
stadgas, helt och hållet skola gäldas av köparen.

45

Kuu()l. Maj ds proposition Nr 208.

Därest eu ändring av försändningsförbudet i den riktning, kontrollstyrelsen
bär ovan föreslagit, kommer att genomföras, är det oundgängligen nödvändigt att
såsom förut visats vidtaga eu även ur andra synpunkter påkallad ändring ifråga
om de bestämmelser, som nu gälla beträffande en köpares flyttning från ett bolag
till annat.

Den mest radikala utvägen vore att återgå till den form för kontrollområden,
som var i tillämpning till och med år 1918; kontrollområdena skulle samtidigt
bliva försäljningsområden. Då emellertid kontrollstyrelsen efter noggrant övervägande
icke valt denna väg, beror det bland annat därpå, att den skulle föranleda betydande
ändringar av hithörande bestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen.

En annan väg, som påkallar allenast mindre ändringar, är den. som angives
i kontrollstyrelsens med utlåtandet den 28 april 1920 till bevillningsutskottet överlämnade
förslag till ändrad lydelse av 42 och 43 §§ i rusdrycksförsäljningsförordningen.

Enligt sagda förslag skulle, därest köpare hos annat bolag än liemortsbolag
framställt begäran om motbok, sagda bolag i avseende å utställande av motbok
eller inskränkande bestämmelser i fråga om inköpsrätten iakttaga vad hemortsbolaget
angivit; skulle emellertid köparen vara missnöjd härmed, ägde han anföra
besvär hos kontrollstyrelsen. Beträffande den närmare innebörden av förslaget tilllåter
sig styrelsen hänvisa till sitt härhos fogade utlåtande den 28 april 1920.1
Någon ytterligare motivering för förslaget ifråga^torde icke vara erforderlig.

I de inom kontrollstyrelsen utarbetade förslagen till ändringar av IT och 18
av rusdrycksförsäljningsförordningen hava några smärre jämkningar och ändringar
vidtagits. Kontrollstyrelsen har sålunda upptagit i 17 § 3 mom. och 5 mom. första
punkten det av 1920 års bevillningsutskott förordade förtydligandet av innebörden
av kommunalmyndighets avstyrkande av rätt till detaljhandel. I 18 g har styrelsen
föreslagit en ändring av den tid, inom vilken ansökan om rättighet skall vara inlämnad.
Hittills har ansökan om filialutskänkning skolat vara ingiven samtidig!
med ansökan om upplåtande av rätt till bolag. d. v. s. före mars månads utgång
året innan utskänkningen skall påbörjas. Då emellertid fråga om rätt till filial -utskänkning. respektive filialutminutering är av betydligt mindre omfattning än
fråga om upplåtande av detaljhandel till bolag och sålunda kräver en mindre tidsfrist
samt då det synes rimligt, att ansökan om rätt till filialförsäljning kan ingivas
vid eu tidpunkt, då i allmänhet klarhet vunnits beträffande vilka bolag få rätt till
sig upplåten, torde ansökningstiden för inrättandet av filialförsäljning lämpligen
kunna förkortas.

Önskvärt är. att de bestämmelser, kontrollstyrelsen härovan förordat, snarast
möjligt träda i kraft. Under loppet av nästa år komma oktroj ansökningar för det
stora flertalet bolag att ingivas och behandlas. Ansökningarna skola ingivas före
mars månads utgång 1921 och kunna göras till föremål för vederbörlig prövning
redan under april och maj månader. Det kan sålunda inträffa, att ansökningar
skulle kunna beviljas måhända redan innan riksdagen hunnit fatta beslut i anledning
av en eventuell proposition i ämnet. Med hänsyn härtill torde det vara erforderligt,
att åtgärder vidtagas i syfte att behandlingen av oktrojansökningarna uppskjuta till
dess riksdagens eventuella beslut föreligger. Skulle Kungl. Maj:t därför finna skäl att

1 Se bilaga vid bevillningsutskottets utlåtande 1920 nr 42.

Frågan om
kontrotlområdcsformen.

Övriga

ändringar.

Angående
ikraftträdandet
»I. m.

46

Kung!. Maj:ts proposition Nr 203.

förelägga riksdagen de förslag, kontrollstyrelsen härmed överlämnar, torde, i likhet
med vad som skedde år 1918, genom cirkulärskrivelse länsstyrelsernas uppmärksamhet
föstas därå, att, då proposition om viss inskränkning i rusdrycksförsäljningsbolagens
antal kommer att föreläggas riksdagen, frågor om upplåtande till bolag
av rättigheter till detaljhandel med rusdrycker lämpligen böra upptagas till behandling
först efter den 1 juni 1921. Vid sistnämnda tidpunkt har riksdagens
beslut i ärendet beräknats föreligga, och har styrelsen med hänsyn härtill föreslagit,
att förordningen om de föreslagna ändringarna skall träda i kraft den 1 juni 1921.

På grund av vad här ovan anförts får kontrollstyrelsen hemställa, att Kung!.
Maj:t måtte genom proposition till 1921 års riksdag förelägga riksdagens prövning
härhos fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 17 § 3 och 5 mom., 18,
42 och 43 §§ samt 45 § 3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker.

Stockholm den 23 december 1920.

Underdånigst:

FREDRIK ZETHELIUS.

G. 8. LAGERGREN. EINAR J:SON THULIN.

Ernst P:son Pehrzander.

Kungl. Maj:(s proposition Nr 203.

47

Fö rs1 ag

till

förordning om ändrad lydelse av 1? § 3 och 5 inom., 18, 42 och 43 §§ samt
4ft § 3 inom. i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning

av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 17 § 3 och 5 inom., 18, 42 och 43 §§ samt 45 §
3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker skall
erhålla följande ändrade lydelse.

17 §.

3. Över ansökning, som rätteligen skett, skall Konungens befallningskavande
omedelbart efter ansökningstidens utgång inhämta utlåtanden, i Stockholm av stadsfullmäktige
och i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt å landet av
kommunalnämnd och kommunalstämma. Dessa utlåtanden höra innehålla, huruvida
och i vilken utsträckning rätt till detaljhandel anses böra medgivas, uppgift å det
antal försäljningsställen, som bör få anordnas, dels för utminutering och dels för
utskänkning av spritdrycker, vin och Öl, ävensom förslag till de inskränkningar
med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som anses
nödiga. Hava ansökningar inkommit från flera bolag, skall, om upplåtande av
rätt till detaljhandel tillstyrkes, visst bolag förordas till erhållande av den sökta
rättigheten.

5. Hava stadsfullmäktige eller kommunalstämma inom den kommun, där
försäljning är avsedd att äga rum, avstyrkt upplåtande av rätt till detaljhandel,
må Konungens befallningshavande icke meddela rättighet till sådan handel. Rätt
till detaljhandel må icke inom något län upplåtas till större antal bolag än som
motsvarar ett bolag för varje påbörjat femtiotusental av länets folkmängd vid utgången
av året före det, under vilket ansökan om dylik rätt senast bort ingivas,
och icke till flere bolag än som under år 1918 inom länet utövat detaljhandel med
brännvin; dock må sådan rätt kunna meddelas bolag å de orter, där under år
1918 bolag utövat rättigheter till detaljhandel med brännvin. Medgiver Konungens
befallningshavande upplåtande av rätt till detaljhandel, må försäljningsställenas antal
ej sättas högre än det av stadsfullmäktige eller kommunalstämman tillstyrkta.
Konungens befallningshavande skall därjämte vid upplåtelsen föreskriva de inskränkningar
med. hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande,
som blivit av stadsfullmäktige eller kommunalstämman föreslagna, såvida beslutet

48

Kung!. Maj:ls proposition Nr 203.

om samma inskränkningar icke finnes stå i strid med allmän lag eller författning
eller annorledes överskrida deras befogenhet, som fattat detsamma.

18 §.

I kommun, där tillstånd till detaljhandel enligt 17 § ej meddelats, må rättighet
till detaljhandel med rusdrycker kunna tilldelas inom annan kommun bildat
bolag. Sådan rättighet må dock utövas endast om bolaget erhåller rätt till detaljhandel
inom den kommun, där bolaget är bildat och så länge sistnämnda rättighet
är gällande.

Ansökan om rättighet, varom nu är fråga, skall göras inom utgången av
augusti månad året innan försäljningen är avsedd att taga sin början, och skall
beträffande rättighetens upplåtande i övrigt lända till efterrättelse vad i 17 §
stadgas.

42 g.

Om någon enligt 29 § anmäler sig för inköp av rusdrycker hos annat än
sitt hemortsbolag, skall från hemortsbolaget inhämtas yttrande, huruvida enligt vad
i 33 eller 34 § finnes stadgat eller eljest enligt bolagets mening förefinnes hinder
för utfärdande av motbok. Anser hemortsbolaget hinder härför icke föreligga men
väl inskränkande bestämmelser i fråga om inköpsrätten vara av behovet påkallade,
skall bolaget i sitt yttrande jämväl uttala sig härom.

Har hemortsbolaget avstyrkt utlämnande av motbok eller ansett inskränkande
bestämmelser i fråga om inköpsrätten erforderliga, skall vad hemortsbolaget sålunda
uttalat iakttagas av det bolag, hos vilket begäran om motbok framställts; sökanden
obetaget att jämlikt 19 § 10 mom. hos kontrollstyrelsen överklaga bolagets beslut.

Det bolag, hos vilket anhållan om motbok framställts, åligger att så snart
ärendet avgjorts om utgången underrätta hemortsbolaget, som har att uti den i
41 § omförmälda förteckning införa fullständiga uppgifter härom. Erhåller hemortsbolaget
sedermera kännedom om hinder för utminutering till någon, som enligt
denna paragraf erhållit motbok hos annat bolag, skall hemortsbolaget därom ofördröjligen
underrätta det bolag, som utfärdat motboken.

Därest bolag, hos vilket någon anmält sig för inköp av rusdrycker, prövar
erforderligt att i avseende å honom inhämta upplysning, varom i denna paragraf
sägs, hos annat bolag, som under något av de tre sista kalenderåren före det
anmälan sker varit att anse som hans hemortsbolag, skall för sistnämnda bolag
i fråga om upplysningars meddelande gälla vad i denna paragraf om hemortsbolag
är stadgat.

43 g.

Då någon enligt 32 g med företeende av för honom hos annat bolag gällande
motbok anmäler sig för inköp av rusdrycker, skall vad i 42 § stadgas i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Har motboken utfärdats av annat bolag än hemortsbolaget,
skall jämväl det bolag, som utfärdat motboken, erhålla meddelande om
den gjorda anmälan samt uttala sig, huruvida och i vilken utsträckning inköpsrätt
bör beviljas, ävensom underrättas om ärendets utgång samt uti den i 41 g
omnämnda förteckning införa stadgade uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.
45 §.

49

3. Rusdrycker må från utminuteringsställe till köpare försändas, därest betryggande
kontrollanordningar vidtagas i syfte att varan ej av annan bekommes.
Innan försändningen sker, skall köparens motbok hava företetts samt skriftlig
rekvisition och betalning för varan erhållits.

Hava stadsfullmäktige eller kommunalstämma inom en kommun besluta, att
till köpare inom kommunen försändning av rusdrycker ej må äga rum, vare dylik
försändning förbjuden.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1921.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1922. 1 samt. 173 höft. (Nr 203.)

7

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

Bilaga A.

Förteckning: över antalet försäljningsbolag: samt deras förhållande till folkmängden länsvis
dels åren 1917-1920, dels enligt Kungl. Maj:ts förslag vid 1918 års riksdag och bevillningsutskottets
förslag åren 1918, 1919 och 1920.

■

I

Antal bolag

Antal bolag

Län

den 31
december
1918

1917

1918

1919

1920

Enligt
Kungl.
Maj :ts
förslag

Enligt

B. U:s
förslag

Stockholms stad ......

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

län.............

408,456

232,349

134,622

188,910

301,753

223.878
157,786
229,480

56,028

148,458

238,998

479,197

148,040

416,508

298,078

243,178

264,023

215,774

166,694

249.878
264,323
261,550
130,138
177,049
178,702

1
ii

2

1

11

2

1

12

2

1

13

o

1

5

1

11

7

7

7

7

7

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

» ...............

7

7

8

2

8

2

» ...............

2

2

5

» ............

2

2

2

3

7

7

7

0

K

7

Gottlands

1

4

1

4

l

1

4

l

3

5

Blekinge

Kristianstads

4

» ...............

6

24

5

6

6

8

5

6

24

5

8

18

46

5

6

6

9

4

19

45

5

6

6

9

4

6

24

5

Malmöhus

10

3

Hallands

Göteborgs och Bohus
Älvsborgs

Skaraborgs

Värmlands

» ..............

0

6

K

6

8

6

5

4

8

4

» ...............

4

Örebro

» ...............

4

4

4

4

4

Västmanlands

» ...............

4

4

4

2

4

4

Kopparbergs

Gävleborgs

Västernorrlands

2

2

2

2

5

0

3

3

3^

3

3

» ...............

4

4

4

4

4

6

a

Jämtlands

1

2

1

1

2

2

1

2
o

1

2

Västerbottens

g

4

Norrbottens

3

3

Q

Summa! 5,813,850 [ 127 | 126 1 162 | 163 ! 94 | 152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

51

Avskrift.

Bilaga B.

Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde i Sundsvall
med Norra Sveriges Brännvinsförsäljningsförening den 30 och
31 augusti 1920.

§ 7.

Herr E. Molin uttalade sig angående de stora olägenheter, som bolagens arbete
för den individuella kontrollen möter genom bestämmelserna uti gällande rusdrycksförsäljningsförordning
rörande förbud för bolag att sända spritdrycker utom den
kommun, där bolaget bedriver sin verksamhet.

Samtliga närvarande voro av den uppfattningen, att försändningsförbudet
borde upphävas. Mötet beslöt att uppdraga till föreningsstyrelsen att ingå till
kungl. kontrollstyrelsen med framställning, att kungl. kontrollstyrelsen måtte vidtaga
någon åtgärd, så att försändningsförbudet för spritdrycker i punkt 3 av rusdrycksförsäljningsförordningens
§ 45 måtte utgå. Beslutet var enhälligt.

Som ovan, vid protokollet
RUDOLF ANDERSSON.

Justerat: Härnösand den 3 sept. 1920.

C. G. Strokirk. Ernst Fahlman.

Rätt avskrivet, betygar:
Georg Clarin.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

Ernst P.son Pehrzander.

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.

Bilaga II.

Antal rusdrycksförsäljningsbolag år 1922.

Antal bolag
med rättighet
till detaljhandel
med

''■drycker
alla slag.

Stockholms stad
Stockholms län

Uppsala »

Södermanlands »
Östergötlands »

Jönköpings j>

Kronobergs »

Kalmar »

Gottlands »

Blekinge »

Kristianstads *

Malmöhus »

Hallands »

1

12

2

7

8
2
2
7
1

4
7

26

5

Summa

bolag.

vin
och Öl.

9

14

1

13

2

7

8
2

3
7
1

4
16
40

5

L ä n.

Antal bolag
med rättighet
till detaljhandel
med

rusdrycker

alla slag.

Summa

bolag.

vin
och Öl.

Göteborgs o. Boh.

Älvsborgs

Skaraborgs

Yärmlands

Örebro

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs

Väs tern orrl an d s

Jämtlands

Västerbottens

Norrbottens

län...

Hela riket

6

6

7

4

4

4

2

3

4
1
2
3

130

1

6

6

8

4

4

4

2

3

4
1
2
3

26

156

Bilaga III.

Försäljningsbolagens antal år 1922, jämfört med år 1918.

(År 1918 utövade 114 bolag såväl utminutering som utskänkning av brännvin, 8 bolag
endast utminutering samt 4 bolag endast utskänkning av brännvin).

L ä n.

Antal

upp-

hörda

bolag.

N y t

illkomna bo!

a g med

rätt

till

~

utminu-tering
och ut-skänk-ning
av rus-drycker.

utskänk-ning av
rus-drycker.

utminutering
av rusdrycker;
utskänkning av
vin och Öl.

. .

utskänkning
av rusdrycker;
utminutering
av vin och Öl.

utminu-tering
och ut-skänk-ning
av vin
och Öl

utskänk-ning av
vin

och Öl.

Sum-ma ny-till-komna
bolag.

Stockholms län

21)

3

x

4

Östergötlands »

—

1

_

1

Kronobergs »

—

—

_

_

1

1

Kristianstads »

—

_

_

_

1

8

1

in

Malmöhus »

2*)

2

i

_

1

12

2

18

Skaraborgs »

la)

—

—

_

1

i

Övriga län.........

—

—

—

—

—

Hela riket

5

2

4

1

2

22

4

35

*) Därav ett bolag med såväl utminutering som utskänkning av brännvin och ett bolag
med endast utskänkning.

a) Med såväl utminutering som utskänkning av brännvin.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 203,

53

Bilaga IV.

Antalet fllialutskänkningar åren 1921 och 1922.

(För år 1922 endast preliminära uppgifter.)

L a

n.

Filial-utskänkning
av rus-drycker.

Filial-utskänkning
av vin och Öl.

Summa.

1921

1922

1921

1922

1921

1922

1 Stockholms

än ...............

3

3

2

3

5

(i

Södermanlands

...............

—

—

3

3

3

3

Östergötlands

» ...............

1

1

5

4

<>

5

Jönköpings

» ...............

—

—

2

2

2

2

Kronobergs

» ...............

1

1

i

2

2

3

Gottlands

» ...............

2

2

—

—

2

2

Blekinge

» ...............

3

2

—

i —

3

2

B

3

- 5

7

8

10

Malmöhus

» ...............

i

2

27

32

28

34

j Hallands

» ...............

2

3

6

o1)

8

8

! Göteborgs och Bohus län ......

6

5

4

5

10

10

Älvsborgs

län ..............

3

3

21)

2

5

5

Skaraborgs

» ...............

—

-

61)

52)

6

5

Värmlands

» ...............

—

_

1

—

1

Örebro

» ...............

_

—

5

4

5

4

i Västmanlands

» ..............

—

—

4

3

4

3

Kopparbergs

» ...............

—

—

3

4

3

4

Västernorrlands » ...............

1

1

—

—

1

i

Jämtlands

» ...............

2

—

11

—

13

—

Övriga län

—

1

—

—

—

—

Summa

28

27

| 87

81

115

107

*) Därav ett bolag endast Öl.
2) » » » » vin.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 173 höft. (Nr 203.)

8