Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
1
Nr 195.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i avlöning sreglementet den 19 juni 1919 för
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk in. in.; given Stockholms slott
den 10 mars 1922.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Anders örne.
Utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Departementschefen, statsrådet örne anför:
I en till 1919 års lagtima riksdag den 25 april 1919 avlåten proposition
(nr 391) framlade Kung! Maj:t förslag till gemensamt lönesystem
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 165 käft. (Nr 195.) 20122 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
Allmänna
synpunkter.
Löne
nämnden.
samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk. Sedan riksdagen i skrivelse nr 287 anmält sitt
beslut i ämnet, utfärdade Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 nytt avlöningsreglemente
för tjänstemän vid ifrågavarande verk (sv. förf.-saml. nr 343),
vilket reglemente trädde i kraft den 1 juli 1920. I en vid reglementet
såsom bilaga fogad tjänsteförteckning angivas de skilda lönegrader inom
den i reglementet införda löneplanen, till vilka de olika befattningarna
vid respektive verk äro att hänföra.
Riksdagen, som i huvudsak biträdde Kungl. Maj:ts förenämnda
förslag till lönereglering för kommunikationsverken, uttalade emellertid
i nämnda skrivelse bland annat, att den knappt tillmätta tid, som stått
till buds för prövning av den omfattande och invecklade frågan, icke
medgivit eu så ingående granskning av förslaget, som varit önskvärd.
Att reglementet i ett eller annat avseende framdeles kunde befinnas
böra jämkas, funne riksdagen ej osannolikt, men syntes.en dylik ändring
ej böra vidtagas, förr än erfarenhet från tillämpningen av reglementet
kunnat vinnas.
Med anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 45 och 148 beslöt
sedermera 1920 års riksdag (skrivelser nr 169 resp. 276) vissa ändringar
och tillägg i förberörda avlöningsreglemente och i den därvid
fogade tjänsteförteckningen. Kungörelse härom utfärdades den 4 juni
1920 (sv. förf.-saml. nr 253), och trädde sagda kungörelse i kraft samtidigt
med avlöningsreglementet eller den 1 juli 1920.
Med skrivelse den 22 november 1921 har kommunikationsverkens
lönenämnd framlagt förslag till ändringar i vissa delar av avlöningsreglementet.
över detta förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
I detta sammanhang kommer jag jämväl att till behandling upptaga
dels särskilda av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen gjorda framställningar rörande antalet av vissa
befattningar vid respektive verk m. m., dels ock väckt fråga om inrättande
av intressekontor vid statens järnvägar.
Av de sålunda till prövning föreliggande framställningarna gör jagbörjan
med dem, som avse
Ändringar i avlöningsreglementet den 19 juni 1919.
I sin skrivelse den 22 november 1921 anför lönenämnden till en
början följande:
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
»Sedan avlönirigsreglementet den 19 juni 1919 nu varit i tillämpning under
sådan tid, att erfarenhet vunnits om detsammas verkningssätt under olika förhållanden,
och det visat sig möjligt att relativt fullständigt bedöma innebörden
jämväl av sådana detalj föreskrifter i reglementet, vilkas betydelse vid olika sammanställningar
och i varje tänkbart specialfall från början varit svår att överblicka,
har lönenämnden ansett sig, på grund av föreskriften i § 2 av instruktionen
för lönenämnden den 31 december 1919, böra upptaga till prövning
frågan om eventuellt behövliga ändringar eller kompletteringar utav berörda
reglemente.
En dylik revision har ansetts påkallad särskilt med hänsyn till den utav
1921 års riksdag beslutade löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Ehuru
denna lönereglering genomförts efter i allt väsentligt samma grunder, som kommit
till tillämpning vid kommunikationsverken, innehåller likväl det nya avlöningsreglementet
av den 22 juni 1921 för befattningshavare inom förstnämnda
områden av statsförvaltningen — i denna skrivelse sammanfattade under benämningen
allmänna civilförvaltningen — i särskilda punkter åtskilliga avvikelser av
icke blott formell utan även saklig innebörd i förhållande till motsvarande bestämmelser
i avlöningsreglementet för kommunikationsverken. Lönenämnden
har beträffande varje dylik skiljaktighet tagit under övervägande, huruvida den
för allmänna civilförvaltningens del antagna bestämmelsen lämpade sig för införande
jämväl vid kommunikationsverken, och har i de fall, då detta ansetts
vara förhållandet, utarbetat sitt ändringsförslag i enlighet härmed. I vissa fall
hava dock, såsom i det följande kommer att närmare påvisas, förhållandena inom
de olika verksgrupperna ansetts vara så skiljaktiga eller bestämmelserna av sådan
innebörd, att" likalydande föreskrifter icke synts böra ifrågakomma. Beträffande
sådana punkter, som endast erbjudit vissa mindre olikheter i formellt
avseende, har det dock i allmänhet ansetts obehövligt att nu företaga ändringar
i den för kommunikationsverkens del fastställda formuleringen.
Under sin hittillsvarande verksamhet har lönenämnden liaft att behandla
ett antal framställningar från personalsammanslutningar eller från enskilda befattningshavare,
vari, med påvisande av en del ojämnheter, som uppkommit vid tilllämpningen
av det nya avlöningsreglementets bestämmelser i ett eller flera
specialfall, påyrkats ändringar i särskilda delar utav samma reglemente. Dessa
framställningar hava i synnerhet avsett de förhållanden, som regleras genom 11
och 12 §§ i reglementet. I vissa fall, då lönenämnden funnit de gjorda framställningarna
tyda på en förefintlig brist eller ofullständighet i de åberopade bestämmelserna,
har nämnden i avgivna utlåtanden över framställningarna förklarat
sig ämna upptaga de framkomna erinringarna och förslagen till närmare behandling
i samband med en framtida revision av olika delar utav avlöningsreglementet.
De anmärkta förhållandena hava i enlighet härmed nu tagits under
övervägande i ett sammanhang och med begagnande jämväl av det material, som
förelegat i de tidigare behandlade specialframställningarna.»
Ett flertal av de utav lönenämnden föreslagna ändringarna torde Departement*,
icke tarva särskild motivering, varför de i det följande endast komma chefen,
att i korthet omnämnas. Jag kommer alltså att mera utförligt behandla
endast de delar av avlöningsreglementet, där i de över löne
-
4
Knngl. Maj:ts Proposition Nr 195.
nämndens förslag avgivna yttrandena erinringar eller längre gående
förslag framställts eller där jag, utan att lönenämnden föreslagit några
ändringar, ansett dylika böra vidtagas.
Ändringarna i 6 § avse att bringa densamma i överensstämmelse
med motsvarande stadgande i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen.
Vid kommunikätionsverken utgöres för närvarande den lägst avlönade
ordinarie kvinnliga befattningen av kontorsbiträde, vilken befattning
är hänförd till första lönegraden, avdelning B, enligt avlöningsreglementet
den 19 juni 1919. Lönen för denna grad utgör å billigaste
ort lägst 1,800 kronor och högst 2,160 kronor samt å dyraste ort lägst
2,160 kronor och högst 2,574 kronor. Enligt det förslag av kommunikationsverkens
lönekommitté, som låg till grund för fördelningen
mellan olika lönegrader av den kvinnliga kontorspersonalen hos kommunikationsverkens
styrelser, skulle på de kvinnliga kontorsbiträdena i
fråga om teoretisk utbildning icke ställas andra krav än folkskolebildning,
och skulle åt dem såsom regel anförtros allenast enklare göromål,
såsom renskrivning eller dylikt. Närmaste högre befattning skulle utgöras
av kanslibiträde, inom andra lönegraden, för vilken grad lönen
utgör å billigaste ort lägst 2,160 kronor och högst 2,550 kronor samt
å dyraste ort lägst 2,574 kronor och högst 3,018 kronor. Av kanslibiträdena
skulle likaledes i regel fordras endast folkskolebildning, men
något mera krävande arbete skulle åligga dem, såsom enklare räkne-,
rit- och bokföringsgöromål.
Vid allmänna civilförvaltningen förekomma, enligt avlöningsreglementet
den 22 juni 1921, likaledes befattningarna kvinnligt kontorsbiträde
och kanslibiträde med avlöningar fastställda till samma belopp
som för motsvarande befattningar vid kommunikätionsverken. Emellertid
har vid allmänna civilförvaltningen därjämte införts en kvinnlig befattning,
lägre än kontorsbiträdesgraden, benämnd skrivbiträde, för vilken
i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 upptagits en ny lägsta
lönegrad, den första. Lönen för denna grad utgör å billigaste ort lägst
1,440 och högst 1,800 kronor samt å dyraste ort lägst 1,800 och högst
2,160 krono!-.
Ändamålet med inrättande av ifrågavarande kvinnliga skrivbiträdesbefattning
finnes närmare angivet i det av 1902 års löneregleringskommitté
den 3 november 1920 avgivna betänkandet, delen LXII, sid. 3,
18—19.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195. 5
Kommittén erinrade därvid till en början, hurusom chefen för finansdepartementet
i yttrande till statsrådsprotokollet den 31 december 1919 uttalat, att
det syntes'' böra undersökas, huruvida icke tiden nu kunde vara inne att för
kvinnliga biträden anordna en ny lönegrad, lägre än den nuvarande första, i
syfte att kvinnor med den skolbildning, folkskolan skänkte, skulle kunna a
befattningar inom denna nya lönegrad finna större användning. För egen del
framhöll kommittén, att den hittillsvarande lägsta kvinnliga biträdesgraden ursprungligen
avsetts för kvinnor med allenast folkskolebildning. Utvecklingen
hade dock gått därhän, att dessa befattningar i stor omfattning kommit att besättas
med kvinnor med högre utbildning, något som, efter vad kommittén trött
sig finna, åtminstone i någon mån inverkat på utmätandet av avlöningen åt lägre
kvinnliga befattningshavare vid kommunikationsverkens lönereglering. Då kommittén
anslöte sig till departementschefens uppfattning och hölle före, att enklare
skrivarbeten och andra mindre krävande göromål — vilka vid dåvarande tidpiinkt
anförtroddes åt kvinnliga biträden med en utbildning i många fall långt utöver
den folkskolan gåve — med fördel kunde lämnas åt mindre kvalificerade biträden,
ansåg kommittén, att en anordning av angiven art givetvis måste vara att även
från ekonomisk synpunkt förorda. I sitt förslag till avlöningsreglemente hade
kommittén därför för kvinnliga tjänstemän upptagit eu lägsta avlöningsgrad, som
enligt kommitténs mening skulle motsvara den, departementschefen åsyftat.
Löner egleringskommitten förutsatte såsom självfallet, att jämväl lör
kommunikationsverkens vidkommande en motsvarande ny lönegrad för
kvinnliga tjänstemän Lomme att inrättas.
Det av kommittén utarbetade förslaget lades till grund för proposition
i ärendet till 1921 års riksdag, varvid dåvarande chefen för
finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 31 december 1920
bland annat yttrade, att genom inrättande av en lägre kvinnlig biträdesbefattning
i anslutning till kommitténs förslag eu ej oväsentlig besparing
av kostnaderna för en del enklare arbeten inom ämbetsverken
syntes vara att förvänta.
Vid ärendets behandling av riksdagen förekom icke någon erinran
mot inrättandet av ifrågavarande kvinnliga skrivbiträdesbefattning, vilken
därför, på sätt ovan nämnts, upptogs i avlöningsreglementet den 22
juni 1921 för allmänna civilförvaltningen.
Lönenämnden anför nu i ämnet följande:
»Den olikhet, som sålunda på förevarande område förefinnes mellan de
nya avlöningsreglementena för, å ena sidan, allmänna civilförvaltningen, och, å
andra sidan, kommunikationsverken torde i och för sig få auses vara av sådan
betydelse, att densamma påkallar ett allvarligt övervägande, huruvida det icke,
för åstadkommande av största möjliga likformighet i avlöningsförhållandena inom
olika förvaltningsområden, vore skäl att utan vidare införa den nya lönegvadeii
även i löneplanen för kommunikationsverken och i överensstämmelse därmed i
Löne
nämnden.
6 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.
tjäll st oför teckningen för samma verk upptaga eu nv, lägsta kvinnlig befattning,
benämnd skrivbiträde. Genom dylik tillökning av antalet lönegrader inom avdelning
B. uti avlöningsreglementet den 19 juni 1919 med en ny första grad
och de övriga gradernas inom samma avdelning omnumrering i enlighet härmed
skulle likformighet vinnas med avdelning C. uti löneplanen enligt avlöningsreglementet
den 22 juni 1921. Tydligtvis skulle införandet av ifrågavarande
grad vid kommunikationsverken därjämte föranleda ändringar i åtskilliga andra
delar _ utav avlöningsreglementet liksom i tilläggsbestämmelserna till detsamma,
allt till närmare överensstämmelse med vad som gäller vid allmänna civilförvaltningen.
Ett förslag i nu angiven riktning skulle ock helt visst stå i full överensstämmelse
såväl med de uttalanden i frågan, som gjorts av 1902 års löneregleringskommitté,
som ock med da principer, vilka få anses hava legat till grund
för statsmakternas beslut om införandet av ifrågavarande kvinnliga befattning
vid allmänna civilförvaltningen. Det kan härvid påpekas, att de ifrågasatta
ändringarna i avlöningsreglementet och därtill anslutna bestämmelser givetvis
skulle kunna genomföras utan att detta nödvändiggjorde en samtidig prövning
av frågorna, i vilken omfattning den nya kvinnliga befattningen lämpligen borde
komma till användning vid kommunikationsverken. I sistnämnda hänseende
skulle det ankomma på vederbörande verksstyrelser att efter allsidig utredning
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag beträffande antalet befattningar inom,
bland annat, den nya lönegraden.
Enligt lönenämndens uppfattning kan emellertid den föreliggande frågan
bedömas även från annan utgångspunkt än önskemålet att åstadkomma likformighet
mellan olika verksgrupper i fråga om organisations- och avlöningsförhållandena
på förevarande område. Mot ett fullföljande för kommunikationsverkens
del av de utav 1902 års löneregleringskommitté utvecklade och av statsmakterna
utan anmärkning lämnade riktlinjerna härvidlag kunna sålunda anföras skäl av
praktisk natur, på grund av vilka den omhandlade förändringens lämplighet och
behövlighet för närvarande synes kunna ifrågasättas. De nuvarande anställnings-
och tjänstgöringsförhållandena vid kommunikationsverken erbjuda nämligen
vispa väsentliga olikheter i jämförelse med allmänna civilförvaltningen. Yid
kommunikationsverken kan ordinarie anställning vinnas tidigast vid en ålder av
21 _ år, under det att åtminstone hittills vid flertalet verk, tillhörande allmänna
civilförvaltningen, någon viss åldersgräns i sådant hänseende icke finnes antagen.
Detta bör ses i samband därmed, att för icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken
finnes genomfört ett detaljerat avlöningssystem, vilket ännu icke
både blivit av Kungl. Maj:t prövat och fastställt, då 1902 års löneregleringskommitté
avgav sitt förslag i fråga om den nya kvinnliga lönegraden. Enligt sagda
avlöningssystem, som nära ansluter sig till de för den ordinarie personalen gällande
avlöningsbestämmelserna, medför anställning såsom aspirant till kvinnlig
kontorsbiträdesbefattning, därest aspirant uppnått 21 års ålder, en dagavlöning,
som, omräknad i årslön, ungefärligen sammanfaller med lönen inom l:a lönegraden
och l:a löneklassen, avdelning C., enligt avlöningsreglementet den 22 juni
1921. Efter genomgången aspiranttid kan vederbörande antagas till extra ordinarie
kontor sbiträde, för vilken tjänstegrupp tvenne löneklasser finnas fastställda, av
vilka den lägre ungefärligen motsvarar 2:a och den högre 3:e löneklassen inom
nyssnämnda l:a lönegrad vid allmänna civilförvaltningen. För aspiranter och
extra ordinarie kontorsbiträden, som icke fyllt 21 år, äro dessa löner reducerade
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195
i
enligt särskilda grunder. Sker befordran till ordinarie kontorsbiträde inom normal
tid, erhåller den befordrade en begynnelselön, motsvarande högsta löneklassen
för l:a lönegraden — den nya skrivbiträdesgraden — enligt avlöningsreglementet
den 22 juni 1921.
Det framgår härav, att redan nu vid kommunikationsverken finnes personal
med relativt fast ehuru icke-ordinarie anställning, för vilken lönen blivit bestämd
till ungefärligen samma nivå, som gäller för den nya lägsta ordinarie graden vid
allmänna civilförvaltningen. Denna icke-ordinarie personal, som är avsedd att
rekrytera den ordinarie kontorsbiträdesgraden, användes givetvis huvudsakligen
för sådana mindre kvalificerade arbeten, som enligt de gjorda uttalandena skulle
komma att anförtros åt ordinarie kvinnliga skrivbiträden. Inrättandet jämsides
med nyssnämnda icke-ordinarie befattningshavare av en lägre ordinarie befattning
än den nuvarande kontorsbiträdesgraden synes därför icke ur verkens synpunkt
vara påkallat av något egentligt behov. Tvärtom torde en del olägenheter
vara förbundna därmed. De redan nu förefintliga svårigheterna att i varje särskilt
fall på ett fullt riktigt sätt fördela de enklare arbetena mellan olika befattningshavare,
tillhörande de lägsta kvinnliga lönegraderna, skulle ökas genom tillkomsten
av denna nya ordinarie grad. Sättet för rekrytering av den ordinarie kontorsbiträdesgraden
skulle ock bliva mer invecklat och ett rättvist bedömande
därvid försvåras, då det väl å ena sidan icke finge förutsättas, att den ordinarie
personalen inom skrivbiträdesgraden skulle vara avstängd från möjlighet till befordran,
men å andra sidan även icke-ordinarie personal vore att tillgå för rekrytering
av kontorsbiträdesgraden. Slutligen torde det icke kunna förbises, att avlöningen
för den nya skrivbiträdesgraden ligger så pass nära löneminimum för
kvinnlig kontorspersonal, att det svårligen skulle låta sig göra att för rekrytering
av ifrågavarande grad använda sig av samma system, som eljest genomgående
ansetts kunna tillämpas beträffande de hittillsvarande lägsta lönegraderna vid
kommunikationsverken. Bestämda efter samma reduktionsgrunder i förhållande
till avlöningarna å ordinarie stat, som tillämpats av de i av Kung! Maj:t den 31
december 1920 fastställda avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän
och aspiranter, skulle nämligen avlöningarna till extra ordinarie skrivbiträden
och aspiranter till dylika befattningar bliva så låga, att de näppeligen skulle
komma till praktisk användning. Med hänsyn till att någon egentlig utbildning
icke skulle krävas av de personer, som antoges till ordinarie skrivbiträden, kunde
det väl tänkas, att man i fråga om nu omhandlade lägsta befattning frånginge
systemet med extra ordinarie befattningshavare och aspiranter och allenast förutsatte
prövningstid såsom extra befattningshavare, innan vederbörande, efter
ådagalagd lämplighet, antoges till ordinarie skrivbiträde. En dylik anordningkunde
emellertid sägas vara ägnad att ännu tydligare framhäva det parallellförhållande,
som skulle komma att råda mellan, å ena sidan, de ordinarie skrivbiträdena
och, å andra sidan, kontorsbiträdesaspiranter och extra ordinarie kontorsbiträden,
vilket förhållande, såsom nyss påvisats, gör den nya befattningen
ur organisatorisk synpunkt obehövlig.
Så vitt lönenämnden har sig bekant, har icke heller inom någon av kommunikationsverkens
styrelser framställts önskemål om inrättande av kvinnliga
biträdesbefattningar av lägre grad än kontorsbiträdesgraden. Under sådana förhållanden
har lönenämnden icke velat underlåta att framhålla de skäl, som enligt
det ovanstående kunna anses tala emot eller onödiggöra införandet vid bemälda
verk av ifrågavarande lägsta biträdesbefattniug.»
Yttranden.
8 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
Då lönenämnden emellertid lika litet ansett sig kunna åsidosätta de
tydliga uttalanden, som vid befattningens inrättande inom allmänna
civilförvaltningen framkommit rörande konsekvenserna därav för kommunikationsverkens
del, och då nämnden även för egen del funne enhetlighetssynpunkten
härvidlag vägande, har nämnden icke ansett sig
böra framställa något eget förslag i ämnet, utan har nämnden under
framhållande av de olika synpunkter, som kunde läggas på frågan,
underställt densamma Kungl. Maj:ts avgörande.
Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen hava på
de av lönenämnden anförda skäl avstyrkt införande jämväl i kommunikationsverkens
avlöningsreglemente av den nya, lägre lönegraden för
kvinnliga biträden.
Åven järnvägsstyrelsen finner lönenämndens berörda skäl beaktansvärda,
men anser sig^ med hänsyn till önskvärdheten att erhålla billigare
arbetskraft och till kravet på likformighet mellan olika verksgrupper i
förevarande avseende, icke böra avstyrka, att åtgärder vidtagas för inrättande
av dylika kvinnliga biträdesbefattninga.r vid statens järnvägar.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd erinrar om det av denna
lönenämnd utarbetade förslag, som ligger till grund för de genom kungörelsen
den 31 december 1921 (nr 778) utfärdade avlöningsbestämmelserna
för icke ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Dessa bestämmelser,
som äro uppbyggda i nära överensstämmelse med det för kommunikationsverkens
icke-ordinarie befattningshavare gällande lönesystemet, upptaga
avlöningar jämväl för sådan icke-ordinarie personal, som motsvarar
den nya kvinnliga lönegraden, nämligen för extra ordinarie skrivbiträden
med en lägsta årslön av 1,350 kronor å billigaste ort och 1,710 kronor å
dyraste ort samt för aspiranter till skrivbiträdesbefattningar med en dagavlöning
av 3 kronor 80 öre å billigaste ort och 5 kronor å dyraste
ort. Lönenämnden anser det sannolikt, att inom de stora förvaltningsområden,
som representerades av kommunikationsverken, kvinnlig personal
med den utbildning och avlöning, varom här vore fråga, skulle
finna ej ringa användning, och förordar lönenämnden — med reservation
dock av ledamoten i nämnden fröken Koersner — för sin del berörda
lönegrads införande jämväl vid nämnda verk.
Departements- Det arbete, som i kommunikationsverken utföres av de kvinnliga
chefen. befattningshavarna i den nuvarande lägsta lönegraden, synes enligt min
mening i många fall utan alltför stora svårigheter kunna, särskilt på
9
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
större avdelningar med många kvinnliga befattningshavare, fördelas på
sådant sätt, att det okvalificerade arbetet anförtros åt biträden av den
nya, lägsta lönegraden. Härigenom skulle, med den talrika kvinnliga
personal, som förefinnes inom nämnda verk, sannolikt en ej ringa besparing
i kostnaderna för en del enklare arbeten inom samma verk
kunna ernås. Vidare skulle genom införande av dylika befattningar
vinnas en önskvärd likformighet i löneplanerna för kvinnliga tjänstemän
inom kommunikationsverken och de ämbetsverk, vara avlöningsreglementet
för allmänna civilförvaltningen är tillämpligt. Med hänsyn härtill
och då vid behandlingen av frågan om nämnda befattningars inrättande
inom allmänna civilförvaltningen förutsattes, att desamma jämväl skulle
komma till användning vid kommunikationsverken, anser jag mig böra föreslå,
att ifrågavarande lägsta lönegrad införes jämväl vid kommunikationsverken.
Givetvis kan icke nu träffas avgörande om de särskilda fall, där
befattningar av den nya lönegraden lämpligen böra inrättas vid de
olika kommunikationsverken, utan torde med Kungl. Maj:ts prövningav
denna fråga böra anstå, till dess vederbörande verksstyrelser verkställt
en allsidig utredning angående möjligheten att fördela arbetet
mellan befattningshavare i den nuvarande första lönegraden och i den
nya lägsta lönegraden. I likhet med vad som uttalades beträffande
allmänna civilförvaltningen synes icke heller för kommunikationsverkens
del kunna ifrågasättas någon rubbning i avseende å de nuvarande innehavarna
av den hittillsvarande första lönegradens befattningar. Däremot
torde verksstyrelser na böra anbefallas att taga under övez-vägande, huruvida
icke, i sammanhang med återbesättande av ledig befattning eller
i samband med nyinrättande av kviunlig biträdesbefattning, genom förändrad
fördelning av arbetet mellan befintliga kvinnliga biträdesbefattningar
eller på annat sätt vissa av dessa befattningar må kunna avses
allenast för de arbetsuppgifter, som ansetts böra tillkomma tjänst inom
den nya lägsta lönegraden, samt till Kungl. Maj:t inkomma med de
förslag, som i anledning därav må anses påkallade.
Genom införande i avdelning B av löneplanen i kommunikationsverkens
avlöningsreglemente av den nya lönegraden, vilken alltså skulle
bliva den första lönegraden, skulle de nuvarande l:a—7:e lönegraderna
benämnas respektive 2:a—8:e lönegraderna ävensom löneklasserna inom
lönegraderna att omnumreras i överensstämmelse med motsvarande avdelning
av löneplanen i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen.
Vidare föranledas motsvarande ändringar i den vid kommunikationsverkens
avlöningsreglemente fogade tjänsteförteckningen ävensom
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 165 höft. (Nr 195.)
264 22 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195
eu del ändringar i andra delar av samma reglemente, till vilka jag återkommer
under respektive paragrafer.
^ I® § 3 mom. hava föreslagits vissa ändringar med hänsyn till
innehållet i motsvarande stadganden i avlöningsreglementet för allmänna
civilförvaltningen.
I 11 § meddelas vissa föreskrifter angående rätt för den, som konstitueras
till ordinarie tjänst, att för löneförhöjning tillgodoräkna sig
viss före den ordinarie anställningen förfluten tid. Motsvarande bestänfmelser
vid allmänna civilförvaltningen återfinnas i 11 § uti avlöningsreglementet
den 22 juni 1921. De vid kommunikationsverken gällande
bestämmelserna, på området medgiva emellertid dylikt tillgodoräknande
i väsentligt mindre omfattning än vad fallet är vid allmänna civilförvaltningen.
De huvudsakliga olikheterna kunna angivas i följande
punkter:
a) Vid kommunikationsverken är stadgandet tillämpligt allenast, då fråga är
om oyeigång från icke-orclinarie befattning till ordinarie sådan, under det att i
berörda forfattnmgsrum vid allmänna civilförvaltningen talas om »den, som tilltrader
ordinarie befattning», varmed torde kunna förstås jämväl övergång från eu
ordinarie befattning till annan sådan.
,... Vid kommunikationsverken kan endast föregående befattning vid verket
tillgodoräknas tjänstemännen. I detta hänseende är vid allmänna civilförvaltningen
ratten utsträckt till förut i statens tjänst utfört arbete av viss art, varjämte,
enligt _ inom. i samma paragraf, efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt
tall han helt eller delvis tillgodoräknas befattningshavaren jämväl den tid, lian
utom. statens tjänst utfört arbete, som ur det allmännas synpunkt må anses likvärdigt
med eller av högre värde än det, lian bär att utföra å befattningen.
c) 1 flaga om den föregående anställningens natur gäller vid kommunikationsverken,
att densamma bör »i avseende å tjänstgöringens art och omfattning
svara mot eller vara jämförbar med den ifrågavarande ordinarie tjänsten», underdel
att vid allmänna civilförvaltningen nämnes »arbete, som må anses likvärdigt
med eller av högre värde än det vederbörande bär att utföra å befattningen».
i -i ^(jln munika t i ° n s v erke n gäller den inskränkning beträffande tiden för
tillgodoräknandet, att detta endast må avse den tid utöver tre år, under vilken
befattningshavaren efter fyllda 18 år i en följd innehaft anställning, som i avseende
å tjänstgöringens art. och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar
( e.n. ifrågavarande ordinarie tjänsten. Vad allmänna civilförvaltningen betraftar,
förekommer ingen annan inskränkning'' härvidlag än att, enligt 3 mom., vid
tillgodoräknandet icke ma tagas hänsyn till tid, som infallit, innan befattningsnavaren
uppnått en levnadsålder av 21 år, varjämte i 1 mom. föreskrives, att
därest liden icke vant sammanhängande eller befattningshavaren under densamma
tor arbetet åtnjutit vederlag, som varit mindre än i allmänhet för detsamma utgående
ersättning, det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning i vane
till "och)01*1’ °m °C^ 1 V^ken uu"in sådan tid må räknas befattningshavaren
11
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 10:~>.
Lönenämnden anser 11 § i avlöningsreglementet för kommunikationsverken
fortfarande böra avse allenast förhållandena vid övere-åns; från
icke-ordinarie anställning till ordinarie befattning. Det tillgodoräknande
av föregående tjänstetid för placering i löneklass, som nämnden i vissa
fall finner böra komma ifråga vid befordran från en lägre ordinarie befattning
till en högre sådan, har ansetts böra regleras genom ett stadgande,
infört i 12 §. I sistnämnda § anser lönenämnden nämligen, såsom hittills,
böra lämnas föreskrifter för sådana fall, då övergång äger rum från en
ordinarie tjänst till en annan.
Vidare anför lönenämnden:
»Rätten att under vissa förhållanden för placering i löneklass tillgodoräkna
föregående icke-ordinarie anställning synes lönenämnden, med hänsyn till vad
som antagits att gälla för allmänna civilförvaltningen, böra vid kommunikationsverken
utsträckas från att avse allenast anställning vid samma verk, där befordran
äger rum, till att omfatta jämväl anställning vid annat statens verk. I stället
för orden ''vid verket’ torde därför vid förevarande paragraf böra införas örden
’i statens tjänst’. Vad åter beträffar frågan om tillgodoräknande jämväl av tid,
varunder vederbörande utom statens tjänst utfört arbete av visst slag, anser lönenämnden
anledning saknas att vid kommunikationsverken införa eu dylik utvidgning
av de nuvarande bestämmelserna. Ifrågavarande vidsträckta och allmänt
avfattade medgivande torde nämligen — i den mån det kan befinnas befogat att
utnyttja detsamma — för allmänna civilförvaltningens del få anses betingat av
särskilda förhållanden, vilka i stort sett sakna motsvarighet vid kommunikationsverken.
För att ett tidigare utfört arbete utom statens tjänst må berättiga till
förhöjd avlöning vid tillträdande av viss statstjänst, torde den fordran böra uppställas,
att den föregående verksamheten varit av sådan direkt allmännyttig art,
som ur samhällets synpunkt tillfullo kan anses motsvara den statstjänst, som
tillträdes. Närmast torde härvidlag hava åsyftats dels viss lärarverksamliet i
kommunal tjänst, som föregått liknande anställning vid statslära verk, och dels
— vid tillträdandet av statliga domarebefattningar — föregående verksamhet vid
stadsdomstolarna. Det bestämmande har sålunda i varje särskilt fall varit ett
föregående arbetes beskaffenhet att, på samma gång det såväl formellt som reellt
varit likartat med utövning av viss statstjänst, tjäna ett verkligt samhällsändamål,
under det att avgörande betydelse icke ansetts böra fästas ensamt vid den
utbildning, vederbörande kunnat förskaffa sig i ett enskilt intresses tjänst, även
om den verksamhet, som därunder utövats, varit likartad med och bibringat
vederbörande särskilda kvalifikationer för den erhållna statstjänsten. Personliga
meriter av sist angiven art kunna givetvis även, och i särskilt i hög grad, tänkas
förekomma vid tillträdandet av tjänst inom något av kommunikationsverken.
Detta har även förutsetts vid avfattningen utav avlöningsreglementet för sistnämnda
verk, i det att genom 13 § därstädes — som saknar motsvarighet vid
allmänna civilförvaltningen — Kung! Maj:t erhållit möjlighet att, för förvärvande
av särskilt kvalificerad person till viss tjänst inom verket eller för sådan persons
bibehållande i tjänst, tilldela honom lön enligt högre löneklass än den, till vilken
han eljest skolat hänföras. Ifrågavarande stadgande torde för kommunikationsverkens
del bättre än föreskriften i 11 § 2 mom. i avlöningsreglementet för allmänna
civilförvaltningen motsvara behovet av bestämmelse!-, varigenom annan
Löne
nämnden.
12
Yttranden.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
föregående verksamhet än statstjänst på grund av därunder förvärvad skicklighet
och erfarenhet må kunna komma i betraktande vid anställning inom något av
ifrågavarande verk. Nämnda 13 § lämnar ock, i överensstämmelse med nu angivna
syftemål med densamma, ännu friare händer i fråga om bedömandet av
berörda förhållanden än vad fallet är med 11 § 2 mom. uti avlöningsreglementet
för allmänna civilförvaltningen.
Med hänsyn till vad sålunda utvecklats har lönenämnden icke ansett, sig
böra föreslå införandet vid kommunikationsverken av något stadgande, motsvarande
11 § 2 mom. i avlöningsreglementet den 22 juni 1921.
Då självfallet även förut innehavd högre tjänst än den som i det särskilda
fallet tillträdes, bör få under stadgade förutsättningar tillgodoräknas för placering
i löneklass, torde, i närmare överensstämmelse med vad som gäller vid allmänna
civilförvaltningen, uttrycket ''svara mot, eller vara jämförbar med’ böra utbytas
mot orden ''svara mot, vara jämförbar med eller högre än’.
Den vid kommunikationsverken förekommande begränsningen för tillgodoräknande,
varom nu är fråga, till sådan tid utöver tre år, under vilken tjänstemannen
efter fyllda 18 år i en följd innehaft viss anställning, synes särskilt, med
hänsyn till att ordinarie anställning vid kommnnikationsverken författningsenligt
kan vinnas vid 21 års ålder, för dessa verks del vara lämpligare än den i 3 mom.
uti förevarande paragraf vid allmänna civilförvaltningen gällande bestämmelsen.
Lönenämnden hyser för övrigt den uppfattningen, att jämväl inom allmänna
civilförvaltningen i varje särskilt fall, oberoende av tjänstemannens ålder, ett
frånräknande av tre år kan anses påkallat.
Någon föreskrift, motsvarande 11 § 4 mom. i avlöningsreglementet för allmänna
civilförvaltningen, torde icke böra komma i fråga till införande vid kommunikationsverken,
då densamma skulle sakna betydelse efter de ändringar, lönenämnden
föreslår i 12 §, och då för övrigt stadgandet vid allmänna civilförvaltningen
närmast synes hava karaktären av en övergångsbestämmelse.»
Mot lönenämndens förslag till ändrad lydelse av 11 § hava generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd förklarat sig intet håva att erinra.
Vattenfallsstyrelsen uttalar, bland annat, att i 11 § borde införas
en bestämmelse, som gåve vederbörande verksstyrelse befogenhet att i
särskilda fall helt eller delvis tillgodoräkna viss tjänsteman jämväl de
tre första anställningsåren i motsvarande icke-ordinarie befattning, i den
mån tjänstemannen redan vid tillträdet till den icke-ordinarie anställningen
innenade för motsvarande eller jämförbar ordinarie tjänst erforderlig
utbildning och erfarenhet, dock att tid, som infallit, innan tjänstemannen
uppnått en levnadsålder av 21 år, icke finge tagas i beräkning.
Vidare anser styrelsen en revision av 13 § påkallad i detta sammanhang
i syfte att möjliggöra en för ett affärsverk behövlig större
rörelsefrihet i tillämpningen av berörda §, och föreslår styrelsen, att villkoret
»så framt vederbörande verks intressen sådant oundgängligen
fordra» måtte erhålla följande lydelse: »såframt det för tillgodoseende
av vederbörande verks intressen befinnes önskvärt».
13
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
I likhet med lönenämnden anser jag, att samtliga bestämmelser an- Departementsgående
tillgodoräknande av föregående ordinarie tjänstgöring för placering chefen''
i löneklass lämpligen böra avhandlas i 12 §, varför jag under denna §
återkommer till behandlingen av vissa därntinnan väckta förslag.
Då vad lönenämnden i övrigt anfört beträffande 11 § icke givit
mig anledning till erinran, anser jag mig böra tillstyrka, att berörda
paragraf erhåller den av lönenämnden föreslagna lydelsen med viss jämkning
av huvudsakligen formell art.
Beträffande vattenfallsstyrelsens förslag att giva 11 § en vidsträcktare
innebörd må erinras, att ifrågavarande stadgande tillkom för att mildra
den ofördelaktiga inverkan, som tillfälliga konjunkturer kunna utöva på
befordringsförhållandena, såsom t. ex. när en tjänsteman av oförvållad anledning
fått kvarstå i extra tjänst under längre tid än normalt sker.
Från den tid, som skulle få tillgodoräknas, ansågs emellertid böra avdragas
tre år, vilka motsvarade den tid, som syntes erforderlig för förvärvande
av nödig utbildning och som normalt förllöte, innan eu extra
befattningshavare utnämndes till ordinarie tjänst. Då emellertid ett tillgodoräknande,
på sätt vattenfallsstyrelsen föreslagit, helt eller delvis av de
tre första åren i icke-ordinarie tjänst synes kunna leda till ett förryckande
av en av de principer, som ligga till grund för det nya lönesystemet
vid kommunikationsverken, nämligen största möjliga likställighet
i avlöningshänseende mellan befattningshavare på ett och samma plan,
kan jag ej förorda vattenfallsstyrelsens förslag utan anser, att den nuvarande
bestämmelsen bör bibehållas.
Vad slutligen angår vattenfallsstyrelsens förslag att giva 13 § en
mera vidsträckt avfattning, må framhållas, att sådana undantagsbestämmelser
som den ifrågavarande måste handhavas med största försiktighet,
särskilt för undvikande av uppenbara orättvisor i förhållandet mellan
äldre och yngre tjänstemän inom samma tjänstegrupp. Med hänsyn
härtill och då något trängande behov av ändring av 13 § i nu ifrågasatt
riktning icke synes föreligga, finner jag mig icke böra tillstyrka vattenfallsstyrelsens
förslag därutinnan.
I 12 § 1 inom., som har samma innebörd och lydelse i avlönings- 12 § 1 mom.
reglementena för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen,
stadgas i första stycket, att därest ordinarie tjänsteman vid befordran
till tjänst inom högre lönegrad åtnjöt eller från tiden för den högre
tjänstens tillträdande skulle i den lägre tjänsten hava kommit i åtnjutande
av lön enligt sådan löneklass, som är gällande jämväl för
den högre lönegraden, han skall vara berättigad att omedelbart erhålla
lön enligt närmast högre löneklass.
14
Framställningar
avseende
ändrade
bestämmelser
rörande de
förhållanden,
som regleras
av 12 § 1 mom.
Kungl. May.ts Proposition Nr 195.
Andra stycket innehåller den s. k. sneddningsprincipen. Härutinnan
stadgas, att ordinarie tjänsteman, som före tillträdandet av högre tjänst
åtnjöt lön enligt löneklass, som är närmast lägre än den, till vilken han
på grund av föreskriften i första stycket eller stadgandet i 10 § 1 mom.
bör vid befordran hänföras, • äger att, för omedelbar eller framtida uppflyttning
till högre löneklass i den nya tjänsten, räkna sig till godo den
tid intill tre år, varunder han tillhört berörda lägre löneklass. Härvid
bär emellertid stadgats den inskränkningen, att nu nämnda tillgodoräknande
icke får äga ruin, då befordran till tjänst inom högre lönegrad
inträffar före det tre år förflutit irån tiden för en föregående befordran,
som medfört dylikt tillgodoräknande.
Innan jag ingår på lönenämndens förslag till ändring av förevarande
författningsrnm, torde jag få anmäla åtskilliga inkomna framställningar
från personalsammanslutniugar och enskilda tjänstemän, avseende ändrade
bestämmelser rörande de förhållanden, som regleras av 12 § 1 mom.
Så har Trafiktjänstemännens riksförbund ävensom fem tjänstemän vid statens
järnvägar med åskådliggörande av de ojämnheter, som vid tillämpningen av
ovanberörda inskränkning i sneddningsprincipen uppstått i avlöningsförhållandena
mellan tjänstemännen inbördes, hemställt, att berörda restriktion måtte borttagas.
Därjämte har hemställts av riksförbundet, att ordinarie tjänsteman, som vid befordran
överhoppar en eller flera lönegrader, måtte få tillgodoräkna sig sneddning
för varje överhoppad lönegrad, samt av förenämnda tjänstemän, att, därest
framställningen om restriktionens borttagande icke kunde bifallas, sådana övergångsbestämmelser
måtte utfärdas, att restriktionen icke tillämpades på de tjänstemän,
som sökt och vunnit befordran före avlöningsreglementets ikraftträdande
den 1 juli 1920.
Vidare hava åtskilliga tjänstemän vid telegrafverket, vilka vid befordran drabbats
av omförmälda restriktion i sneddningsprincipen, hemställt, att därest förberörda
framställningar om borttagande av restriktionen icke skulle bifallas, de
av nåd matte få betraktas - som konstituerade till sina respektive befattningar vid
en tidpunkt, som infölle tre år efter närmast föregående befordran.
Slutligen har Sveriges statsbanors kontorsbiträdesförbund på anförda skäl
hemställt om sådan komplettering av bestämmelserna om tillgodoräknande vid
befordran av föregående tjänstgöring, att befattningshavare vid befordran till
kontorsbiträde matte få tillgodoräkna sig tiden utöver tre år för i lägre befattning
utfört, med kontorsbiträdestjänst likvärdigt arbete icke blott då, såsom nu enligt
11 § är stadgat, den lägre befattningen är icke ordinarie utan jämväl då densamma
är ordinarie.
Kommunikationsverkens lönenämnd, som redan tidigare avgivit
särskilda utlåtanden över dessa framställningar, förklarade sig därvid
beakta de påvisade ojämnheterna, men ansåg respektive frågor böra återupptagas
i samband med eu mera allmän omarbetning av avlönings
-
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.
iö
reglementet; och har nämnden även i sin förevarande skrivelse den 22
november 1921 upptagit dessa frågor till behandling.
Lönenämnden framhåller därvid beträffande 12 § till en början, att Lönenämnden.
bestämmelserna i 1 mom. syntes böra utsträckas att gälla vid befordran
till tjänst inom kommunikationsverken jämväl från annat ämbetsverk,
under förutsättning likväl att detta verk erhållit lönereglering efter samma
grunder, som blivit gällande för kommunikationsverken. Lönenämnden
har ansett en bestämmelse härom böra införas såsom ett särskilt, tredje
stycke i förevarande moment.
Beträffande sneddningsprincipen och den däri stadgade restriktionen
erinrar lönenämnden om de skäl, som av kommunikationsverkens lönekommitté
(betänkande den 20 februari 1919 sid. 112—113) anfördes för
vidtagande av en dylik begränsning, samt anför:
»Emellertid liar det efter avlöningsreglementets ikraftträdande visat sig, att
den inskränkande bestämmelsen kan leda därtill, att befattningshavare, vilka
inom tre år från en tidigare befordran erhålla ny sådan,.komma i ett ogynnsammare
läge å löneskalan än som skulle hava blivit fallet, därest de först efter
de tre årens utgång befordrats till den högre tjänsten. I jämförelse med senare
till samma högre befattning befordrade kamrater kunna de sålunda komma att
under viss tid intaga eu sämre ställning i lönehänseende än dessa, vilket eftersatta
läge gör sig gällande, intill dess slutlönen uppnås eller genom ny befordran
en omkastning i löneförhållandena äger rum.
De angivna ojämnheterna, vilka föranlett ovan omförmälda till lönenämndens
behandling tidigare hänskjutna framställningar från enskilda befattningshavare
eller personalsammanslutningar, torde genom dessa framställningar och lönenämndens
däröver avgivna yttranden få anses tillräckligt kända och belysta. Det
torde därför i detta sammanhang vara tillfyllest att åskådliggöra förhållandet
genom ett enstaka teoretiskt exempel. Två manliga befattningshavare, A och B,
befordras samtidigt, från och med den 1 januari 1921, till tjänst inom 4:e lönegraden
och tilldelas därvid 6:e löneklassen, som båda beräknas tillträda vid befordringstiilfället.
A befordras därefter från och med den 1 juli 1923 till tjänst
inom 5:e lönegraden och erhåller därvid, i enlighet med nu omhandlade restriktionsbestämmelse,
7:e löneklassen, räknat från och med befordringsdagen. Hans
uppflyttning till 8:e löneklassen kan sålunda ske först från och med den 1 juli
1926. B befordras likaledes till tjänst inom 5:e lönegraden men 1/2 år senare,
eller från och med den 1 januari 1924, och erhåller då, med tillämpning av den
obeskurna sneddningsregeln, omedelbart 8:e löneklassen. Härigenom kommer han
sålunda- att, ehuru senare befordrad än A, erhålla ett försprång å löneskalan i
förhållande till den sistnämnde av 2 1/2 år eller samma ställning, som A skulle
hava erhållit, därest dennes senare befordran uppskjutits ett halvt år. Exemplet
kan givetvis, såsom i verkligheten skett, varieras med olika grupperingar av befordringsdata
kring den avgörande treårsgränsen.»
Lönenämnden framhåller härefter, att lönenämnden ingående undersökt
och bedömt möjligheterna till avhjälpande av dessa och liknande
16 Kung!. Maj:ts Proposition Nr lita.
ojämnheter men icke kunnat finna någon utväg, som på ett tillfredsställande
sätt förenade detta ändamål med önskvärdheten att bibehålla
den till grund för restriktionsregeln liggande, enligt lönenämndens förmenande
riktiga tanken, att sneddningen ej borde vid befordringar i
snabb följd få utnyttjas för att omedelbart vinna sådana fördelar i lönehänseende,
som kunde anses betingade allenast av någon avsevärdare
tids tjänstgöring i den högre befattningen. Då ett fullständigt borttagande
av restriktionsregeln icke komme att erhålla någon större
ekonomisk betydelse för statsverket och därjämte skulle medföra ett
effektivt avhjälpande för framtiden av de med det nuvarande systemet
förbundna olägenheterna utan att nya sådana tillkomme, har lönenämnden
ansett sig böra förorda, att den sats i andra stycket av förevarande
moment, som innehåller ifrågavarande restriktionsregel, borttoges. För
att vid ett dylikt borttagande förebygga alla omkastningar av förut omhandlad
natur anser emellertid lönenämnden även böra föreskrivas, att
den tid intill tre år, som enligt sneddningsregeln får tillgodoräknas, skall
avse icke blott tid, varunder tjänstemanen i verkligheten tillhört berörda
lägre löneklass, utan även den tid han, eventuellt, på grund av sneddningsregelns
tillämpning vid en föregående befordran beräknats hava
tillhört samma löneklass.
Vidare har lönenämnden funnit sig böra ifrågasätta, att en tjänsteman,
som befordras från en ordinarie tjänst till en annan sådan inom
högre lönegrad, under vissa nedan angivna förhållanden må för placering
i löneklass kunna tillgodoräknas tjänstetid, som infallit före befordringen
till den högre befattningen. Härom yttrar lönenämnden:
»Ett dylikt tillgodoräknande synes huvudsakligen böra ifrågakomma, då
befattningshavaren under längre tid såsom ordinarie tjänsteman innehaft förordnande
å sådan tjänst, som är jämförbar med eller högre än den, han vid
befordringen tillträder. Med förordnande torde böra jämställas uppehållande av
befattning å extra stat. För att förordnande eller tjänstgöring, som här avses,
må anses lika med innehavande av ordinarie tjänst i den högre graden, torde
förordnandet eller tjänstgöringen böra omfatta eu tid av minst sax månader i ett
sammanhang. I överensstämmelse med de grunder för tillgodoräknande av ickeordinarie
tjänstetid, som kommit till uttryck i 11 §, torde vidare endast tid, som
överstiger tre år, böra få tillgodoräknas. Allt för långt tillbaka i tiden liggande
förordnanden, under vilka tjänstgöringsförhållandena kanske varit väsentligt annorlunda
än senare, torde icke heller böra få medräknas. Lönenämnden har på
grund härav ansett bestämmelsen böra avfattas så, att tjänstemannen må kunna
tillgodoräknas den tid utöver tre år, under vilken han såsom ordinarie tjänsteman
inom de närmaste nio åren före befordringen på förordnande eller å extra stat
uppehållit befattning, som är jämförbar med eller högre än den, han vid befordringen
tillträder. Härvid må dock icke tillgodoräknas förordnande eller annan tjänstgöring
av kortare varaktighet än sex månader i ett sammanhang.
IT
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.
Det tillgodoräknande, varom nu är fråga, synes böra göras beroende av
prövning i varje särskilt fall. Vid dylik prövning torde böra observeras, att
rätten till snedning under vissa förhållanden vid befordran till högre tjänst,
sammanställd med möjligheten att på nu angivet sätt tillgodoräkna föregående
tjänstetid för placering i löneklass i den högre tjänsten, skulle kunna medföra,
att en tjänsteman, som erhölle befordran efter viss tids förordnande, komme i
ett förmånligare läge å löneskalan än vad som skulle hava varit fallet, om han
tidigare -— vid förordnandets början eller annan tidpunkt — befordrats till den
högre tjänsten. Lönenämnden förutsätter, att dessa förhållanden ägnas tillbörlig
uppmärksamhet, då det gäller att avgöra, huruvida tillgodoräknande av förordnandetid,
varom nu är fråga, må äga rum eller icke. Självfallet bör tillgodoräknandet
icke få tillämpas i en utsträckning, som medför nyssnämnda oegentliga
förhållande.
I vissa fall kan inträffa, att en ordinarie tjänsteman, utan att innebära förordnande
eller uppehålla befattning å extra stat, under längre tid i sin innehavda
tjänst utfört arbete, som kan anses likvärdigt med .eller av högre värde än det,
som är förenat med en högre befattning, till vilken han senare befordras. Lönenämnden
har haft anledning att uppmärksamma detta förhållande vid behandling
av ett flertal framställningar, bland annat den ovan omförmälda från Sveriges
statsbanors kontorsbiträdesförbund, över vilken framställning lönenämnden den
11 juni 1921 till Kung! Maj:t avgivit infordrat yttrande. I anslutning till de däri
framförda synpunkterna har lönenämnden ansett sig böra föreslå införande av
en bestämmelse, som under vissa förutsättningar möjliggör tillgodoräknande jämväl
av sådant arbete, varom nu är fråga. I tillämpliga delar torde härvid böra
gälla vad här ovan föreslagits beträffande tillgodoräknande av tid för förordnande
m. m. Sådant tillgodoräknande, som nu avses, torde dock i varje särskilt fall
böra göras beroende av Kungl. Maj:ts prövning.*
Mot lönenämndens förslag hava generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen
samt i huvudsak jämväl järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
allmänna civilförvaltningens lönenämnd intet att erinra.
Beträffande den föreslagna bestämmelsen om tillgodoräknande vid befordran
av tiden för uppehållande på förordnande eller på extra stat av befattning, som
är jämförbar med eller högre än den, tjänsteman vid befordringen tillträder, hemställer
järnvägsstyrelsen, att kortare förordnanden eller annan tjänstgöring än tolv
månader i ett sammanhang icke måtte få tillgodoräknas ävensom att stadgandet
icke måtte erhålla retroaktiv kraft. Styrelsen motiverar detta yrkande med,
att det till följd av tjänstgöringsförhållandena vid statens järnvägar vore svårt
att ordna med personvalet vid kortare förordnanden och dylik tjänstgöring på
sådant sätt, att den därtill mest förtjänte komme att utföra dylikt arbete.
Vattenfallsstyrelsen hemställer på anförda skäl, bland annat, att tillgodoräknande
av förordnanden eller annan tjänstgöring måtte få avse tid utöver ett år, att, under
dylik förutsättning, icke måtte tillgodoräknas förordnande eller annan tjänstgöring
av kortare varaktighet än ett år i ett sammanhang ävensom att den av lonenämnden
föreslagna begränsningen till förordnanden inom de närmaste nio
åren måtte bortfalla.
Vidkommande lönenämndens förslag ifråga om tillgodoräknande av annat
arbete än förordnande eller tjänst på extra stat anser sig järnvägsstyrelsen med
hänsyn till de praktiska svårigheter, som vore förenade med en rättvis tillämpBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 165 höft. (Nr 195.) 20422 3
Yttranden.
18
Departements
chefen.
12 § 2 mom.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.9,7.
ning av stadgandet på den talrika personalen vid statens järnvägar med dess
mångskiftande art av verksamhet, för sin del böra bestämt motsätta sig detsamma.
Därest förslaget bifalles, hemställes, att detsamma icke måtte givas retroaktiv
giltighet.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anser, att i lönenämndens förslag
angående tillgodoräknande av föregående tjänstgöring eller arbete borde, i likhet
med vad gäller enligt 11 §, stadgas motsvarighet eller jämförbarhet i avseende å
tjänstgöringens eller arbetets »art och omfattning».
Lönenämndens förslag till ändrad lydelse av 12 § 1 mom. avser
att dels undanröja de ojämnheter, som uppstått vid tillämpningen särskilt
av stadgandet i andra stycket om viss inskränkning i sneddningsprincipen,
dels ock fylla bristen på bestämmelser beträffande tillgodoräknande vid
befordran från en lägre ordinarie befattning till en högre sådan av viss
föregående tjänstgöring eller annat arbete. Då ifrågavarande förslag
synes väl avvägt samt i huvudsak tillgodoser de önskemål, som från
skilda håll framkommit i förevarande ämne, har jag, som icke finner mig
kunna biträda vad järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen hemställt
beträffande författningsrummets avfattning, ansett mig böra förorda, att
12 § 1 mom. erhåller ändrad lydelse i enlighet med omförmälda förslag,
dock med viss jämkning i huvudsaklig överensstämmelse med den av
allmänna civilförvaltningens lönenämnd föreslagna formuleringen. Beträffande
frågan i vad mån ändringarna i förevarande författningsrum
böra äga tillämplighet på förhållanden före dagen för deras ikraftträdande
torde vad järnvägsstyrelsen därutinuan hemställt böra tagas under
övervägande vid avfattandet av de övergångsbestämmelser, som Kungl.
Maj:t torde böra erhålla riksdagens bemyndigande att utfärda.
\
1 12 § 2 mom. stadgas, att lokomotivförare, som vid befordran till
lokomotivmästare eller från tiden för lokomotivmästartjänstens tillträdande
skulle såsom lokomotivförare hava kommit i åtnjutande av lön enligt
den näst högsta eller den högsta för lokomotivförare gällande löneklassen,
äger tillträda lön enligt den löneklass, som är närmast högre
än den, till vilken han eljest skolat hänföras, samt i förekommande fall
tillgodonjuta den i 12 § 1 mom., andra stycket, medgivna förmånen av
sneddning. Ifrågavarande stadgande är en undantagsbestämmelse, som
tillkommit, för att de lokomotivförare, som vid befordran till lokomotivmästare
befinna sig i de två högsta (ll:e och 12:e) löneklasserna för
lokomotivförare, skola, då de vid denna sin befordran måste avstå från
den med lokomotivförartjänsten förenade särskilda ersättningen, milpenningarna,
genom sin befordran verkligen erhålla ökad inkomst.
Enligt de av Kungl. Maj:t den 16 april 1920 utfärdade bestämmelserna
ifråga om övergång till ny stat för personalen vid statens järn
-
to
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
vägar (avd. A. punkt 1) gäller stadgandet i 12 § 2 inom. så, som om
detsamma varit tillämpat under vederbörandes hela tjänstetid.
Med skrivelse den 31 december 1920 överlämnade järnvägsstyrelsen
en av Svenska statsbanornas lokomotivmästarförening gjord framställning,
vari hemställdes, att ifrågavarande stadgande, som verkade orättvist
mot de lokomotivförare, vilka vid sin befordran till lokomotivmästare icke
i fulla tre år åtnjutit lön enligt 10:e löneklassen, måtte ändras i sådan
riktning, att berörda tjänstemän måtte få för framtida uppflyttning till
högre löneklass i den nya tjänsten tillgodoräkna sig den tid, de tillhört
10:e löneklassen.
I utlåtande häröver förklarade sig lönenämnden anse en ändring i
påyrkad riktning motiverad. Stadgandet i 12 § 2 mom. hade nämligen
medfört den olägenheten, att en del lokomotivförare, vilka befordrats
till lokomotivmästare med beräknad lön vid övergångstillfället inom 10:e
löneklassen, kommit i ett ogynnsammare läge å den nya lönestaten än
som skulle blivit fallet, därest deras befordran skett först senare eller
sedan de uppnått ll:e eller I2:e löneklasserna. Verkställd utredning
hade givit vid handen, att den utjämning, som vore påkallad, skulle
vinnas, därest vid befordran till lokomotivmästare från 10:e löneklassen
såsom lokomotivförare vederbörande berättigades tillgodoräkna sig tid
enligt 12 § 1 mom. andra stycket i avlöningsreglementet. Nämnden funne
det dock icke behövligt att föreslå någon ändring av 12 § 2 mom. i
avlöningsreglementet, utan syntes man lämpligen böra för det dåvarande
inskränka sig till en övergångsbestämmelse av angivna innebörd. Samtidigt
framhöll emellertid lönenämnden lämpligheten av att, när i en
framtid fråga eventuellt uppstode om en mera genomgripande omarbetning
eller komplettering av avlöningsreglementet på vissa punkter, även de i
föreliggande ärende omliandlade förhållandena ägnades uppmärksamhet
för bedömande av huruvida en något förändrad avfattning av 12 § 2
mom. kunde befinnas påkallad.
I enlighet med lönenämndens förslag förordnade Kungl. Maj:t den
1 april 1921, att till förberörda övergångsbestämmelser skulle läggas en
bestämmelse av innehåll, att lokomotivmästare, som med tillämpning av
samma övergångsbestämmelser vid befordran till sagda befattning beräknats
hava innehaft lön enligt 10:e löneklassen, må ifråga om begynnelselönen
såsom lokomotivmästare samt för'' vidare uppflyttning i löneklass anses
hava ägt rätt tillgodonjuta den i 12 § 1 inom., andra stycket, uti avlöningsreglementet
medgivna förmån.
I sitt utlåtande den 31 december 1921 över lönenämndens förslag
den 22 november 1921 till ändringar i avlöningsreglementet har järn
-
Tidigare åtgärder.
avseende
ändring
i de- förhållanden,
som regleras
av 12 § 2
moln.
Järnvägsstyrelsen
den
1021.
20
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
vägsstyrelsen framhållit önskvärdheten av att den ifrågasatta ändringen
av 12 § 2 mom. komme till stånd samtidigt med de i berörda förslag
avsedda.
Departements- Aven jag finner det lämpligt, att''i samband med övriga ändringar
ehefen. • avlöningsreglementet den nu ifrågasatta kommer till stånd. Den erforderliga
bestämmelsen har jag ansett böra inflyta såsom ett särskilt
andra stycke i 12 § 2 mom.
i? §■ Vattenfallsstyrelsen har på anförda skäl hemställt om sådan ändring
^styrelser»8'' av stadgandet i 17 § 1 mom., att den sammanlagda tid av högst 45 dagar,
varunder tjänsteman — och således även tjänsteman med rätt till 45
dagars semester — må kunna åtnjuta kostnadsfri sjukledighet jämte
semester, måtte för sistnämnda kategori av tjänstemän utsträckas till
55 dagar.
Dapartemeuts- Med anledning härav må erinras, att vid framläggande för 1919
chefen. års lagtima riksdag av förslag till det nu gällande avlöningSreglementet
dåvarande departementschefen ansåg sig icke kunna biträda en liknande
framställning från, bland andra, vattenfallsstyrelsen. Då sedan dess några
ytterligare skäl för ändring av stadgandet i av styrelsen angiven riktning
icke tillkommit, anser jag mig ej heller nu böra förorda styrelsens
förevarande förslag. Framhållas må, att stadgandet lämnar Kungl. Maj:t
möjlighet att i särskilda fall medgiva tjänsteman rätt att under sjuk.
ledighet, som ensam eller tillika med förut åtnjuten semester omfattar
längre tid än 45 dagar, antingen uppbära oavkortad lön eller avstå
mindre del av lönen än som föreskrives.
I första stycket av 17 § 1 mom. ävensom i 17 § 3 mom. hava
föreslagits vissa jämkningar i syfte att bringa stadgan (lena i närmare
överensstämmelse med motsvarande stadganden i avlöningSreglementet för
allmänna civilförvaltningen.
. Vid bifall till mitt under 9 § framställda förslag om inrättande av
den nya, lägsta kvinnliga lönegraden vid kommunikationsverken erfordras
vidare motsvarande ändring i den under 17 § 1 mom. intagna tabellen
över tjänstledighetsavdrag för kvinnliga tjänstemän ävensom viss jämkning
i 17 § 2 mom.
20 § 1 mom. I 20 §, som innehåller bestämmelser om vikariatsersättning, stadgas
i 1 mom. bland annat, att tjänsteman, vilken såsom vikarie bestrider
högre befattning, äger, därest vikariatet omfattar längre tid i oavbruten
följd än sju dagar, för den tid vikariatet varar uppbära särskild vikariatsersättning
enligt närmare angivna grunder.
21
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Sveriges lokomotivmannaförbunds
styrelse hemställt, att, utan hinder av ovan omförmälda bestämmelse
om vikariats varaktighet av sju dagar i oavbruten följd,
vikariatsersättning enligt 20 § måtte utgå till lokomotiveldare, som bestrider
indelad alternerande tjänst såsom lokomotivförare, därest sådan
tjänstgöring omfattar minst 15 dagar i följd.
Förbundsstyrelsen liar därvid anfört, att dylik ersättning till lokomotiveldare
utgått, innan det nu gällande avlöningsreglementet trätt i kraft, samt att i det
gällande löneavtalet mellan de enskilda järnvägarna och deras personal, oaktat
samma avtal innehölle ett stadgande motsvarande 20 § i avlöningsreglementet,
funnes intagen en bestämmelse av det innehåll, förbundsstyrelsens framställning
avsåge. En av förbundsstyrelsen hos järnvägsstyrelsen gjord framställning av
samma innehåll som den nu förevarande hade järnvägsstyrelsen funnit behjärtansvärd,
men hade styrelsen på grund av omförmälda stadgande i 20 § ansett sig
förhindrad bifalla densamma.
1 utlåtande den 30 april 1921 har järnvägsstyrelsen hemställt om
vidtagande av åtgärder i det av förbundsstyrelsen angivna syfte.
Lönenämnden har i yttrande den 20 maj 1921 anfört följande:
»Anledningen till att vid kommunikationsverken särskild vikariatsersättning
icke ansetts böra utgå för vikariat under kortare tid än åtta dagar var, enligt
uttalande av kommunikationsverkens lönekommitté (sid. 135 i kommitténs betänkande
av den 20 februari 1919), att det arbete, som av den vikarierande
presterades under ett tillfälligt inryckande på en annan plats, merendels vore av
mindre värde för verket och för den vikarierande själv icke medförde nämnvärt
ökat arbete eller ansvar.
Dessa synpunkter äga, enligt lönenämndens åsikt, full giltighet vid vanliga
vikariat av kort varaktighet, d. v. s. då inträdandet i den högre befattningen
äger rum allenast för några få dagar, under vilka det huvudsakligen gäller att
uppehålla det löpande arbetet, intill dess den ordinarie innehavaren eller annan
vikarie övertager ansvaret för tjänstens skötande. Vid alternerande tjänstgöring
av den art, som avses i förbundsstyrelsens framställning, äro förhållandena emellertid
väsentligt annorlunda, vilket för dylika fall synes motivera eu något friare
tolkning av ifrågavarande stadgande uti avlöningsreglementet. Då en lokomotiveldare
enligt fastställd turindelning med en eller annan dags mellanrum regel
bundet tjänstgör såsom lokomotivförare, är nämligen hans arbete i sistnämnda
befattning såväl ur statens som ur befattningshavarens egen synpunkt av alldeles
samma innebörd och medför för honom helt och hållet samma ansvar, som om
tjänstgöringsdagarna såsom lokomotivförare varit förlagda i ett sammanhang. Det
synes lönenämnden därför, som om det förhållandet, att vikariatstjänstgöringen
i nu avsedda fall är ordnad på alternerande sätt med regelbundna växlingar efter
mindre än åtta dagars sammanhängande tjänstgöring i den högre tjänsten, icke
borde utesluta vederbörande från erhållande av vikariatsersättning enligt stadgandet
i 20 § 1 mom. uti avlöningsreglementet. Förutsättningen för sådan ersättnings
utgående bör emellertid i dylika fall vara, att tjänstgöringsdagarna i
Framställ nin
av Sveriges
lokomotivmannaförbunds
styrelse.
Järnvägs styrelsen -
Löne
nämnden.
Departements
chefen.
22 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.
den högre befattningen under en viss tjänstgöringsperiod sammanräknade uppgå
till minst det antal, som enligt 20 § ansetts böra medföra rätt till vikariatsersättning.
Tjänstgöring i högre befattning under en enstaka eller allenast Hägra
få dagar av perioden torde sålunda icke böra medföra dylik rätt. Likaså synes
det vara av vikt, att sammanräkning av spridda vikariatsdagar icke må få äga
rum för beräknande av vikariatsersättning, därest antalet mellanliggande dagar
är så stort, att tjänstgöringen i den högre befattningen kan anses sakna organiskt
sammanhang och hela tjänstgöringen sålunda mister sin karaktär av verkligt
alternerande sådan. Enligt nämndens uppfattning torde man härvidlag böra uppställa
det villkoret för att en tjänsteman under angivna förhållanden skall vara
berättigad till vikariatsersättning, att han under mer än sju dagar av eu viss
oavbruten tjänstgöringsperiod, omfattande kalendermånad eller annan vedertagen
tidsperiod, enligt fastställd regelbunden tjänstgöringsplan bestritt tjänstgöring i
den högre befattningen. Genom nu angivna villkor uteslutes möjligheten att, för
erhållande av vikariatsersättning, sammanräkna mer eller mindre ofta återkommande
enstaka vikariatsdagar — exempelvis helgdagsvikariat — vilka icke kunna
anses konstituera en i verklig mening alternerande tjänstgöring.
Under de sålunda uppställda förutsättningarna synes det lönenämnden icke
innebära någon oegentlighet, att stadgandet i 20 § 1 mom. uti avlöningsreglementet
tolkas på sådant sätt, att vikariatsersättning må kunna utgå även vid
alternerande tjänstgöring av nu omhandlad art. Därest annat avbrott i tjänstgöringen
än som följer av själva turfördelningen skulle inträffa under här avsedd
tjänstgöringsperiod, torde rätten att uppbära vikariatsersättning, i överensstämmelse
med grunderna för dylik ersättnings tillgodonjutande, böra vara beroende
av, att minimiantalet av åtta vikariatsdagar uppnäs inom en och samma oavbrutna
del av perioden.
Utbetalande av vikariatsersättning vid alternerande tjänstgöring i enlighet
med vad nu utvecklats torde emellertid icke böra äga rum utan godkännande
från Kungl. Maj:ts sida av den tolkning, som här givits åt 20 § 1 mom. i avlöningsreglementet.
»
Under åberopande av det anförda hemställer lönenämnden, att
Kungl. Maj:t ville förklara hinder icke möta att i enlighet med de i
20 § 1 mom. i avlöningsreglementet angivna grunder utbetala vikariatsersättning
till tjänsteman, som enligt turlista eller annan för viss tjänstgöringsperiod
uppgjord tjänstgöringsplan bestrider alternerande tjänstgöring
i högre befattning än den egna, under förutsättning att sammanlagda
antalet tjänstgöringsdagar i den högre befattningen under tjänstgöringsperioden
i fråga eller oavbruten del av densamma överstiger sju.
Såsom lönenämnden framhållit, torde den alternerande tjänstgöring,
varom här är fråga, få anses vara av samma innebörd ocli medföra
samma ansvar, som om tjänstgöringsdagarna varit förlagda i ett sammanhang.
Jag anser därför skäl föreligga att i fall sådana som det förevarande
bereda vederbörande vikariatsersättning, dock under de förutsättningar,
som lönenämnden föreslagit. Då emellertid detta förslag
torde få anses innebära en avvikelse från de av riksdagen beslutade
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195. 23
l
bestämmelserna om vikariatsersättning, bör frågan underställas riksdagens
prövning. Lämpligast synes vara, att en bestämmelse i ämnet införes
i 20 §, och har jag i enlighet härmed låtit utarbeta förslag till dylik
bestämmelse att ingå såsom ett nytt andra stycke i 1 mom.
Den här föreslagna ändringen torde ej tarva någon motivering.
Lönenämndens förslag att i 28 § införa orden »eller eljest ålagts
ombyte av bostad» har jag icke ansett nu böra upptagas. Däremot torde viss
omredigering böra ske i anslutning till nuvarande lydelse av motsvarande
paragraf i avlöningsreglementet för den allmänna civilförvaltningen.
Enär anmärkningsarvode enligt riksdagens beslut numera icke utgår,
har denna paragraf upphört att gälla. Till undvikande av misstag och
för att onödiggöra omnumrering av efterföljande paragrafer i reglementet,
vilket i sin ordning skulle medföra ändringar i allehanda särbestämmelser,
vari hänvisas till ifrågavarande paragrafer, anser jag i likhet med lönenämnden
lämpligast, att vid paragrafen införes en not, angivande att
densamma upphört att gälla.
Ändringen är föranledd av förslaget om införande av en ny lönegrad
kvinnliga befattningshavare.
De föreslagna ändringarna i avlöningsreglementet, vilka synas böra
träda i kraft den 1 juli 1922, torde lämpligen böra sammanföras med de
övriga ändringar i reglementet, som må föranledas av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av postsparbanken m. in. Möjligen
kan det därvid befinnas lämpligt att utfärda ett helt nytt avlöningsreglemente
med därtill hörande tjänsteförteckning.
Beträffande frågan, i vad mån de ändrade bestämmelserna må öva
inverkan på förhållanden, som inträffat före sistnämnda dag, synes framställning
till riksdagen böra göras om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att utfärda särskilda övergångsbestämmelser.
Frågor om inrättande av vissa nya befattningar in. in.
I skrivelse den 23 september 1921 har generalpoststyrelsen gjort
framställning i fråga om utbytande av eu sekreterarbefattning å styrelsens
första byrå (byrån för personal- och trafikärenden) mot en byrådirektörsbefattning.
Till en början må erinras, att Kungl. Maj:t efter framställning av
general poststyrelsen för 1918 års lagtima riksdag (proposition nr 385)
framlade förslag om inrättande av en särskild trafikbyrå inom styrelsen
och i samband därmed av ett nytt byråchelsämbete. Riksdagen förkla
-
23 § 1 inom.
28 §.
31 <f
30 §.
Ikraftträdande
m.m.
Angående
utbytande
av en sekreterare
änst
å generalpoststyrelsens
första
byrå mot en
byrådlrektörsbefattning.
24
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
Tidigare
förslag, avseende
minskning
av arbets
bördan å
första byrån.
Generalpoststyrelsen
den 23/o 1921.
rade sig emellertid i sin skrivelse i ämnet (nr 423) icke hava blivit övertygad
om nödvändigheten av att inrätta den nya byråchefsbefattningen,
■ detta så mycket mindre som det synts riksdagen kunna starkt ifrågasättas,
om icke genom decentralisering av åtskilliga mindre viktiga ärenden
generalpoststyrelsens arbetsmängd skulle kunna i ej ringa mån begränsas.
Förslaget blev sålunda ej av riksdagen bifallet.
I skrivelse den 29 augusti 1918 framförde generalpoststyrelsen åter
sitt förslag om inrättande av en särskild trafikbyrå. Vid avlåtande av
propositionen nr 393 till 1919 års lagtima riksdag med förslag i fråga
om antalet av vissa befattningar vid postverket m. m. anförde departementschefen,
att den av styrelsen förebragta utredningen syntes giva vid
handen, att arbetsbördan å styrelsens första byrå vore allt för stor. Då
emellertid riksdagen uttalat eu önskan, att verkningarna av den pågående
decentralisationen av ärenden från styrelsen till distriktsförvaltningarna
och postmästarna skulle avvaktas, innan förevarande fråga upptoges
till avgörande, och dessa verkningar icke ännu kunde slutligt
bedömas, ansåg sig departementschefen icke kunna tillstyrka, att spörsmålet
om inrättande av eu ny ordinarie byråchefsbefattning redan då
åter av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen. Om styrelsen bereddes erforderlig
tillfällig förstärkning av arbetskrafterna — vilket lämpligen syntes
böra ske genom en adjungerad ledamot — syntes någon större olägenhet
ej vara att befara med uppskov med frågans avgörande. Departementschefen
framhöll slutligen, att ytterligare decentralisering av ärenden
vore under genomförande samt att han hade under övervägande att
beträffande åtskilliga frågor, som under den närmaste tiden krävde särskild
utredning, såsom angående anställnings- och avlöningsförhållanden
för poststationsföreståndare och lantbrevbärare, uppdraga denna utredning
åt särskilda sakkunniga, vadan något ökat arbete därigenom ej
för det dåvarande skulle behöva åläggas styrelsen. I enlighet härmed
blev något förslag om inrättande av en byråchefsbefattning icke förelagt
riksdagen.
Generalpoststyrelsen anför nu, att den adjungerade ledamot, som i
anslutning till ovan omförmälda uttalande anlitats under första halvåret
1920, huvudsakligen sysselsatts med frågan om organisation av ett nytt
slag av postanstalter, postexpeditionerna, samt med arbeten, som stått
i samband med de frågor angående poststationsföreståndarnas och lantbrevbärarnas
anställnings- och avlöningsförhållanden, beträffande vilka
jämte annat Kungl. Maj:t den 24 augusti 1920 uppdragit åt eu kommitté
att verkställa utredning och avgiva förslag. Dessa åtgärder hade emellertid
icke inverkat lättande på chefens för första byrån arbetsbörda. Ej
Kungl. May.ts Proposition Nr 195. 25
heller hade, oaktat verkningarna av den genomförda ytterligare decenlralisationen
av ärenden från styrelsen till distrikts- och lokalförvaltningarna
numera läte sig överskådas, någon nämnvärd minskning av denna anledning
inträtt i antalet större ärenden, som krävde bemälde byråchefs
direkta handläggning. En för en tid framåt tillit tillfredsställande lösning
av den brännande frågan om avlyftande av en del av denna arbetsbörda
hade styrelsen efter omsorgsfullt övervägande ansett skola vinnas
därigenom, att den nuvarande sekreterartjänsten för trafikärenden utbyttes
mot en byrådirektörsbefattning, åt vars innehavare skulle uppdragas att
närmast bära ansvaret för arbetet å byråns trafikavdelning samt att allt
efter ärendenas vikt antingen självstäudigt avgöra eller ock inför styrelsen
föredraga trafikärendena med undantag av en del större ärenden av
principiell innebörd. Den del av den nuvarande sekreterarens för trafikärenden
åligganden, som icke övertoges av byrådirektören, skulle överflyttas
på en av de å byrån anställda notarierna.
Lönenämnden har avstyrkt framställningen under framhållande att
förevarande spörsmål torde komma att upptagas till prövning av förenämnda
kommitté vid fullgörandet av kommittén jämväl givet uppdrag
att verkställa utredning och avgiva förslag rörande förekomsten av överkvalificerad
arbetskraft inom postverkets olika förvaltningar samt att det
allmänna depressionsläget manade till försiktighet i fråga om orgauisationsändringar,
vilka tidigare på grund av stegrad trafik framstått såsom önskvärda.
Ehuru jag finner bärande skäl hava av generalpoststyrelsen framförts
för ifrågavarande framställning, har jag likväl, med hänsyn till vad lönenämnden
anfört, ansett förslag i ämnet ej nu böra föreläggas riksdagen.
Vid postverkets garage och automobilreparationsverkstad i Stockholm
äro för närvarande anställda en transportmästare (6:e lönegraden)
såsom föreståndare för garaget, 3 ordinarie tjänstemän i l:a lönegraden
samt 5 icke statsanställda arbetare.
Generalpoststyrelsen anför nu i skrivelse den 28 september 1921
beträffande denna gren av postverkets verksamhet huvudsakligen följande:
Berörda tre tjänstemän i l:a lönegraden, vilka huvudsakligen hade att självständigt
utföra de ständigt återkommande reparationerna å de för posttransporterna
använda motorfordon, måste äga fullständig kännedom om dessa fordons
konstruktion och skötsel samt besitta fackkunskap och yrkesskicklighet ifråga om
reparation och tillsyn av dylika fordon. Med hänsyn till angelägenheten att bibehålla
de nuvarande eller anskaffa andra fullt kvalificerade tjänstemän såsom
reparatörer syntes dessa tjänstemän böra erhålla en tjänsteställning och avlöning,
som motsvarade liknande befattningar i enskild verksamhet och vid de andra
Bihav g till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 165 höft. (Nr 195.) 20122 4
Lönenämnden.
Departements
chefen.
Inrättande
av rep aratörsbefattningar
vid postverket.
General
poststyrelsen.
Lönennmnden.
Departements
chefen.
Inrättande
av kvinnliga
stationera
ästarbe
fattningar
vid postverket
m. m.
1920 års
post
kommitté.
2C Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
kommunikations verken. Vid statens järnvägar och telegrafverket funnes i 3:e
lönegraden tjänstemän, benämnda reparatörer, vilka, utan att innehava förmansställning,
huvudsakligen sysselsattes vid telegrafverket med reparationer av apparater
och ledningar samt vid statens järnvägar med arbeten beträffande växel-,
signal- och telegrafanordningar.
Då ifrågavarande, vid postverket såsom reparatörer anställda tjänstemän
finge anses fullt jämställda med reparatörerna vid telegrafverket
och statens järnvägar, hemställer styrelsen, att under 3:e lönegraden i
den till avlöningsreglementet hörande tjänsteförteckningen måtte för postverket
införas befattningen reparatör.
Då för ifrågavarande verkstadsrörelses bedrivande ett regelbundet
behov av kvalificerad arbetskraft kunde anses föreligga, tillstyrker lönenämnden
framställningen. Lönenämnden framhåller därvid, att då reparatörerna
vid postverket syntes böra äga kvalifikationer motsvarande
reparatörer vid telegrafverket och statens järnvägar — vid sistnämnda
verk fordrades minst 3—4 års praktik såsom verkstadsarbetare och !—2
års tjänstgöring såsom icke-ordinarie reparatör — det syntes böra stå
helt och hållet öppet, huruvida de nya befattningarna borde besättas
med personer inom eller utom postverket.
Vad generalpoststyrelsen anfört synes mig tillfredsställande motivera
behovet av reparatörer vid ifrågavarande verksamhetsgren av postverket.
.lag anser mig därför böra tillstyrka, att i den vid avlöningsreglementet
fogade tjänsteförteckningen, avdelningen A., under 3:e lönegraden från
och med den 1 juli 1922 beträffande postverket uppföres befattningen
reparatör. Beträffande antalet av dylika befattningar torde det sedermera
tillkomma Kungl. Maj:t att, efter det utredning och förslag härutinnan
framlagts av generalpoststyrelsen, fatta beslut.
I samband med den 1919 beslutade löneregleringen för kommunikationsverken
inrättades vid postverket en ny manlig befattning, stationsmästare.
Dessa befattningshavare avsågos skola bliva föreståndare för ett
nytt slag av postanstalter med befogenhet mellan poststation och postkontor,
nämligen postexpeditionerna. Till postexpeditioner förutsattes
skola kunna förändras såväl större poststationer som mindre postkontor.
I sitt den 10 oktober 1921 avgivna betänkande angående lantpoststationsföreståndarnas
anställnings- och avlöningsförhållanden har 1920
års postkommitté till behandling upptagit frågan om möjligheten och lämpligheten
att bereda ett antal post stations föreståndare eu fastare anställning
vid postverket. Kommittén anför härutinnan i huvudsak följande:
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 195. 27
Den nya anordningen med postexpeditioner befunne sig ännu i försöksstadiet,
i det att dittills inrättats endast 4 postexpeditioner, av vilka tre ersatt
poststationer och en trätt i stället för ett postkontor. Vid ett bedömande av frågan,
vilka postanstalter borde ersättas med postexpeditioner, både man att taga hänsyn
icke blott till postanstaltens ekonomiska bärighet och till att föreståndaren för
postanstalten måste vara fullt sysselsatt varje söckendag utan även därtill, att
poströrelsen å orten vore av sådan art och omfattning, att för dess behöriga
besörjande en mera kvalificerad postanstalt än den vanliga poststationen vore
påkallad. I vilken utsträckning ett utbyte av postkontor mot postexpeditioner
borde äga rum kunde icke angivas, då denna fråga inginge i det till kommitténs
utredning hänskjuta, men av kommittén ännu ej till slutlig behandling upptagna
större spörsmålet om avpassande av postverkets personal med hänsyn till kvali
teten av förekommande arbetsuppgifter. Ett utbyte av poststationer mot postexpeditioner
av nuvarande typ syntes med hänsyn till de rätt avsevärda driftkostnaderna
för en dylik postexpedition böra ifrågakomma endast i ett fåtal fall.
Emellertid funnes ett antal poststationer, där rörelsen _ visserligen icke vore
så stor, att den kunde bära kostnaderna för eu postexpedition av nuvarande typ,
men dock gåve en person full daglig sysselsättning. Därest å eu sådan ort poströrelsen
jämväl vore av den art och omfattning, att en mera kvalificerad postanstalt
än den vanliga poststationen vore påkallad, ansåge kommittén skäl föreligga
att giva en dylik postanstalt en organisation i huvudsaklig överensstämmelse
med de nuvarande postexpeditionernas. Enligt vad en förberedande undersökning
givit vid handen, skulle högst ett hundratal lantpoststationer för närvarande
kunna tänkas uppfylla dessa fordringar.
I likhet med de poststationer, som förändrats till postexpeditioner av nuvarande
typ, syntes den nya kategorien av postanstalter böra i fråga om postförsändelsers
mottagande från och utlämnande till allmänheten erhålla samma befogenhet
som postkontor och även i övrigt likställas med nuvarande postexpeditioner,
möjligen med några jämkningar i fråga om kassa- och redovisningsförhållandena.
De nya postanstaiterna ansåge kommittén böra benämnas postexpetioner
av klass 2, medan postexpeditionerna av nuvarande typ skulle betecknas
postexpeditioner av klass 1.
Beträffande övriga lantpoststationer — till antalet omkring .2,(JOD — ansage
kommittén på anförda skäl någon ändring i formen för anställning av föreståndaren
icke påkallad.
Vid bestämmande av avlöningen för föreståndarna för de nya postexpeditionerna
hade kommittén, då det med befattningarna förenade arbete^ vore
av den art, att det synnerligen väl kunde utföras _ av kvinna, utgått från att
dessa tjänster skulle uppehållas av kvinnliga befattningshavare. Befattningarna
ansåge kommittén böra i regel likställas med rikstelefonister, vilka förestode
större växeltelefonstationer, och alltså placeras i 2:a lönegraden för kvinnliga
tjänstemän vid postverket. Då det emellertid kunde tänkas, att särskilda omständigheter
påkallade anställandet av eu dylik befattningshavare såsom föreståndare
för eu postanstalt, där arbetet ej vore av den omfattning, att avlöning
i 2:a lönegraden för föreståndaren vore fullt motiverad, syntes möjlighet bola
finnas att disponera eu något lägre avlöning, alltså i l:a kvinnliga lönegiaden,
och torde dylik postanstalt kunna benämnas postexpedition av klass o.
Härigenom skulle postmyndigheterna komma att förfoga över tre olika avlöningsgrader
för postanstalter mellan postkontor och poststation, nämligen b.e
28
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
Reservationer.
Yttranden.
Departe
mentschefen.
lönegraden för män samt 2:a och l:a lönegraden för kvinnor, och alltså äga större
möjlighet att avpassa avlöningen efter det med föreståndarbefattningen förenade
arbete och ansvar.
Kommittén hemställer därför bland annat, att framställning måtte
avlåtas till riksdagen om att från och med den 1 januari 1923 i den
vid avlöningsreglementet fogade förteckningen dels under avdelningen B
beträffande postverket upptagas i l:a lönegraden befattningen stationsmästare
av klass 3 och i 2:a lönegraden befattningen stationsmästare av
klass 2, dels ock den under avdelningen A i 6:e lönegraden upptagna
befattningen stationsmästare vid postverket skall benämnas stationsmästare
av klass 1.
En reservant har föreslagit, att de ifrågasatta nja kvinnliga stationsföreståndarbefattningarna
skulle benämnas postexpeditionsföreståndare av
klass 1 respektive klass 2. En annan reservant, representant för poststationsföreståndarna,
har ansett, att ett större antal poststationer än vad
kommittén föreslagit skulle kunna förändras till postexpeditioner av den
nya typen, att rätt till befordran till föreståndare för postexpeditioner
av alla slag skulle öppnas för både manliga och kvinnliga poststationsföreståndare
samt att de ifrågasatta kvinnliga station smästarna borde
samtliga placeras i 2:a lönegraden av löneplanen för kvinnliga tjänstemän.
Mot kommitténs förslag, såvitt nu är ifråga, hava generalpoststyrelsen
och kommunikationsverkens lönenämnd förklarat sig intet hava att erinra.
Sveriges poststalionsför eständar förening har instämt med vad förenämnde
representant för poststationsföreståndarna yttrat.
Mot 1920 års postkommittés förslag angående lantpoststationsföreståndarnas
anställnings- och avlöningsförhållanden hava, vad de föreslagna
avlöningsbestämmelserna angår, åtskilliga anmärkningar uttalats
i de över förslaget avgivna yttrandena. Vidare har generalpoststyrelsen
förklarat sig icke kunna avgiva ett på prövning av alla på frågan inverkande
omständigheter grundat utlåtande över förslaget, förrän en tillförlitlig
ekonomisk utredning, för vilken styrelsen redan igångsatt vissa
förarbeten, blivit verkställd. Med hänsyn härtill är jag icke nu beredd
att taga ståndpunkt till kommitténs förslag i dess helhet, utan torde
detsamma först längre fram komma att föreläggas Kungl. Maj:t till avgörande.
Däremot torde förslaget i den del, som bör underställas riksdagen,
nämligen beträffande inrättande av kvinnliga stationsmästartjänster
vid postverket, och varemot i huvudsak någon anmärkning icke framställts,
redan nu kunna upptagas till behandling. Förslaget ifråga inne
-
KungI. Maj.ts Proposition Nr lön. 29
bär i viss mån ett fullföljande av 1919 års riksdags beslut om inrättande av
ett nytt slag av postanstalter av enklare typ än postkontoren, nämligen postexpeditionerna,
med stationsmästare såsom föreståndare. Genom inrättande
av de nu föreslagna nya kvinnliga stationsmästarbefattningarna av klass 2
och 3 skulle möjlighet till fastare anställning beredas vissa kvinnliga poststationsföreståndare
med full daglig tjänstgöring, för den händelse göromålens
art och omfattning krävde inrättandet av en mera kvalificerad
postanstalt än'' poststation, utan att de ekonomiska förutsättningarna för
en postexpedition av nuvarande typ kunde anses föreligga. Under förutsättning
att ett hundratal lantpoststationer förändrades till postexpeditioner
av klass 2 och 3, har kommittén beräknat den årliga kostnadsökningen
till omkring 112,000 kronor. Generalpoststyrelsen har emellertid
förklarat * sig hava anledning att antaga, att utgiftsökningen skulle
bliva större. Härvid är att märka, att utbytet av poststationer mot
postexpeditioner endast skulle ske så småningom och sedan för varje
fall prövats, att alla härför nödvändiga förutsättningar verkligen äro förhanden,
vadan kostnadsökningen komme att inträda successivt under årens
lopp. Då frågan om beredande av fastare anställning för de större poststationernas
föreståndare, vilka hava sin befattning som livsuppehälle,
emellertid synes av sådan vikt, att dess lösning ej skäligen bör vidare
undanskjutas, har jag — som ej kunnat biträda de inom kommittén reservationsvis
framförda yrkandena — ansett mig böra tillstyrka, att av
kommittéförslaget påkallade ändringar vidtagas i den vid aviöningsreglementet
fogade tjänsteförteckningen. I följd av den ändring,
som av mig bär ovan ifrågasatts i löneplanen för kvinnliga befattningshavare,
böra dock de nya tjänsterna placeras i 3:e och 2:a lönegraderna.
I likhet med övriga av mig förordade ändriugar i reglementet och
berörda förteckning torde den nu tillstyrkta kunna givas tillämpning
från och med den 1 juli 1922.
Vid telegrafverkets verkstad äro anställda, förutom verkstadsdirektören,
som tillsättes genom förordnande, på ordinarie stat 3 verkstadsingenjörer,
1 kontorschef, 1 inköpschef, 4 ingenjörsassistenter, 4 verkmästare,
1 materialförvaltare samt 1 kvinnlig kassör. Övrig personal är
upptagen å extra stat samt utgöres, förutom av verkstadsarbetare, av bokhållare,
ritare, förrådsförmän, verkstadsförmän samt manliga och kvinnliga
kontorsbiträden.
Ifrågasatt
omorganisation
av telegrafverkets
verkstad.
30
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
Tidigare framställningar
av
telegrafstyrelsen
i ämnet.
Telegrafstyrelsen
don
sl/''8 1921.
Departements
chefen.
En sekreterare
i telegrafstyrelsen.
I skrivelse den 31 augusti 1920 framhöll telegrafstyrelsen på
anförda skäl, att tiden vore inne för en omorganisation av verkstaden.
För genomförandet av denna erfordrades enligt styrelsens mening dels
två nya befattningar av högre lönegrad än 12:e, nämligen en förste
verkstadsingenjör och en förråds förvaltare, dels ock följande nya grupper
av befattningar i 1—12 lönegraderna, nämligen öververkmästare, förste
bokhållare, bokhållare och kontorsskrivare, allt till det antal, som sedermera
efter särskild utredning komme att fastställas av Kungl. Maj:t.
Styrelsen hemställde fördenskull om uppförande på ordinarie stat av berörda
befattningar och befattningsgrupper.
I utlåtande den 14 oktober 1920 tillstyrkte lönenämnden i huvudsak
telegrafstyrelsens framställning, varefter styrelsen den 18 november
1920 avgav förnyat yttrande i ämnet och därvid ifrågasatte vissa
ändringar i sin ursprungliga framställning.
Styrelsens förslag föranledde emellertid icke någon framställning till
1921 års riksdag.
1 skrivelse den 31 augusti 1921 har nu telegrafstyrelsen gjort förnyad
framställning i förevarande ämne.
Telegrafstyrelsens första framställning i ämnet motiverades huvudsakligen
med den betydande omfattning, verkstadens rörelse till följd av
telegrafverkets snabba utveckling under de närmast föregående åren
erhållit. Den ekonomiska depression, som under senare hälften av år
1920 började och sedan alltjämt fortgått, har emellertid medfört en
ganska avsevärd nedgång i telefon- och telegraftraliken; även till följd
härav hava arbetsmöjligheterna vid verkstaden minskats och åtskilliga
arbetare därstädes måst avskedas. Huru förhållandena härutinnan under
den närmaste framtiden komma att utveckla sig kan ej med säkerhet
förutses. Under sådana förhållanden synes försiktigheten bjuda att icke
nu genom tillskapandet av nya ordinarie befattningsgrupper fastlåsa verkstadens
organisation, utan torde man böra avvakta mera normala tider,
innan åtgärder i av styrelsen avsedd riktning vidtagas. Jag kan således
ej tillstyrka, att förslag i ämnet nu förelägges riksdagen.
Samtidigt med att lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk trädde i kraft eller den 1 juli 1920
upphörde telegrafverkets pensionsinrättning och övertogos dess tillgångar
av statsverket. Från denna tidpunkt handhar telegrafstyrelsen pensioneringen
av den ordinarie personalen vid telegrafverket. Hos nämnda
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195
31
pensionsinrättning fanns anställd bland andra en tjänsteman med benämningen
kamrer och med avlöning motsvarande sekreterare enligt det
från och med den 1 juli 1920 gällande avlöningsreglementet för tjänstemän
vid kommunikationsverken. Då de göromål, som förut ankommit
på denne befattningshavare, vid överflyttande till telegrafstyrelsen av ärendena
angående tjänstemannapensioneringen krävde anställandet hos styrelsen
av en särskild tjänsteman i motsvarande ställning, men ny ordinarie
befattning för ändamålet ej kunde inrättas utan riksdagens medgivande,
har Kungl. Maj:t för tillgodoseende av detta styrelsens behov
av ökade arbetskrafter genom brev den 18 juni 1920 och den 16 december
1921 bemyndigat stj^relsen att från och med den 1 juli 1920 tills
vidare till och med den 31 december 1922 förordna lämplig vid telegrafverket
anställd tjänsteman att såsom sekreterare biträda styrelsen.
Då ett stadigvarande behov av ifrågavarande sekreterartjänst föreligger,
vill jag, med anledning av framställning från telegrafstyrelse^,
tillstyrka, att befattningen från och med den 1 juli 1922 uppföres å
ordinarie stat. Antalet sekreterare skulle vid bifall härtill alltså ökas från
6 till 7.
I skrivelse den 31 augusti 1920 hemställde telegrafstyrelsen, att
den extra ordinarie tjänsteman, som sedan några år tillbaka varit anställd
såsom biträde åt förste sekreteraren å administrativa byråns utrikesavdelning
och som på grund av den ökade arbetsbördan erhållit uppdrag
att självständigt handlägga vissa ärenden, måtte uppföras på ordinarie
stat med tjänstetiteln aktuarie.
Denna framställning föranledde emellertid icke något förslag från
Kungl. Maj:t till 1921 års riksdag.
Därefter har telegrafstyrelsen i skrivelse den 31 augusti 1921 förnyat
sin ifrågavarande framställning.
Uppförandet å ordinarie stat av ifrågavarande tjänst synes ej vara
av så tvingande behov påkallat, att jag under nuvarande förhållanden
anser mig kunna förorda framställning i ämnet till riksdagen.
I skrivelse den 1 december 1920 har järnvägsstyrelsen hemställt,
att proposition måtte avlåtas till riksdagen om inrättande av en notariebefattning
å avdelningen för godsreglering av andra trafikb}Trån.
Någon framställning i ämnet blev emellertid icke förelagd 1921 års
riksdag.
Sedermera har Kungl. Maj:t i anledning av styrelsens därom gjorda
framställning den 29 juli 1921 bemyndigat styrelsen att förordna lämp
-
Departements
chefen.
Angående en
aktuarie i
telegrafstyrelsen.
Framställningar
i
ämnet av
telegrafstyrelsen.
Departements
chefen.
Angående
en notariebefattning
å
järnvägsstyrelsens
andra
trafikbyrå.
godsregleringen.
Framställningar
av järnvägsstyrelsen.
32
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.
Departements
chefen.
Angående
uppförande
på ordinarie
stat av vissa
befattningar
vid statens
vattenfallsverk
m. m.
Vattenfalls
styrelsen.
lig tjänsteman att från och med den 1 augusti 1921 tills vidare intill
utgången av år 1922 tjänstgöra såsom notarie å styrelsens andra trafikbyrå,
godsregleringen, med rätt för honom att under tiden för förordnandet,
mot avstående av de med innehavande tjänst förenade avlöningsförmåner,
åtnjuta notaries avlöningsförmåner.
Med hänsyn till den inträffade nedgången i trafiken och den minskning
i arbetsbördan, som i följd härav inträtt å förenämnda byrå i järnvägsstyrelsen,
anser jag mig ej kunna tillstyrka, att ifrågavarande notariebefattning
nu uppföres å ordinarie stat, utan torde, om så visar sig
erforderligt, styrelsen böra medgivas att fortfarande för ändamålet anlita
biträde av extra befattningshavare.
I skrivelse den 31 januari 1922 bär vattenfallsstyrelsen hemställt,
att den extra tjänsteman, vilken sedan augusti 1919 varit placerad såsom
sekreterare vid statens vattenfallsverks avdelningar i Trollhättan,
måtte uppföras å ordinarie stat.
Vidare har styrelsen framlagt ett förslag till omorganisation beträffande
vissa befattningar vid statens vattenfallsverk. Enligt detta
förslag skulle statens vattenfallsverks räkenskapsavdelning i Trollhättan,
vilken handhar bokförings- och kassagöromål in. m. för härvarande
kraftverk, kanalverk och fastighetsförvaltning samt för de byggnadsarbeten,
som administreras från Trollhättan, med undantag beträffande
kassagöromålen upplösas och motsvarande arbeten till större delen fördelas
på respektive förvaltningar och byggnadsföretag. Den såsom
föreståndare för avdelningen tjänstgörande kontorschefen skulle placeras
i samma egenskap vid Trollhätte kanalverk, som har administrationen
gemensam med fastighetsförvaltningen i Trollhättan. Till bemälde kontorschef
skulle överflyttas vissa göromål från bland annat kanalinspektoren vid
Trollhätte kanalstation, och denne skulle i sin tur övertaga större delen
av de arbetsuppgifter, som åvilade den vid kanalverket å extra stat anställde
trafikinspektoren, vilken befattning sålunda snille kunna indragas.
De under kristiden till kraftverksbyråns förråd skönt or i Stockholm centraliserade
inköpen av förnödenheter i större mängd för kraftverkens
drift och för byggande av distributionsanläggningar hava med hänsyn
till numera minskad byggnadsverksamhet och minskade svårigheter beträffande
anskaffning av varor i avsevärd mån decentraliserats till respektive
kraftverk, och kontrollörsbefattningen å förrådskontoret, vilken till
följd härav befunnits obehövlig och som för närvarande vore vakant,
borde därför indragas. Då kontrollörerna vid Trollhätte och Älvkarleby
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 195. 33
kraftverks huvudkontor dels på grund härav och dels genom övertagandet
av huvudbokföringen för respektive kraftverk fått sina arbetsuppgifter
vidgade, anser styrelsen, att dessa båda befattningar borde
förändras till kontorschefsbefattningar med placering i 14:e lönegraden,
vilken åtgärd styrelsen för övrigt anser vara befogad även oavsett förenämnda
förändringar i arbetsfördelningen.
Slutligen har styrelsen hemställt, att den i tjänsteförteckningen
beträffande statens vattenfallsverk i 3:e lönegraden upptagna befattningen
skogvaktare måtte uteslutas och i stället uppföras två nya befattningar,
nämligen skogsfogde i 5:e lönegraden och skogs förman i 4:e
lönegraden.
Lönenämliden har på anförda skäl ansett sig endast böra tillstyrka, i.onsatt
ifrågavarande kontrollörsbefattning vid förrådskontoret i Stockholm nämndc''nindrages
samt, under viss förutsättning, att den i Trollhättan placerade
sekreteraren uppföres på ordinarie stat.
Vad den av vattenfallsstyrelsen föreslagna organisationsförändringen nepartebeträffar,
torde intet vara att däremot i och för sig erinra, helst en be- wentschefen.
gräfning av arbetskrafter därigenom skulle ernås. Jag har följaktligen
för avsikt att föreslå härför erforderliga ändringar i instruktionen för
vattenfallsstyrelsen med underlydande lokalförvaltningar vid statens vattenfallsverk.
Emellertid synas ej de förändringar i arbetsfördelningen, som
berörda omorganisation innebär, vara av sådan art och omfattning, att
en uppflyttning i högre lönegrad av kontrollörerna vid Trollhätte och
Älvkarleby kraftverks huvudkontor redan nu är med nödvändighet
påkallad. Ej heller hava de av vattenfallsstyrelsen i övrigt anförda skälen
härför synts mig tillräckligt övertygande, varför jag åtminstone icke för
närvarande anser mig kunna tillstyrka förslaget i denna del. Det synes därför
riktigast att avvakta resultatet av organisationsförändringen, innan någon
åtgärd i sådan riktning ifrågasättes. För närvarande skulle beslut sålunda
erfordras endast om indragning från och med den 1 juli 1922
av en ordinarie kontrollörsbefattning; och skulle antalet sådana befattningar
i följd härav minskas från 3 till 2.
Då något trängande behov ej synes föreligga att under nu rådande
förhållanden uppflytta de vid statens vattenfallsverk anställda skogvaktarna
i högre löneställning eller att uppföra den vid Trollhättan anställde
sekreteraren på ordinarie stat, har jag icke heller ansett mig
kunna tillstyrka vattenfallsstyrelsens förslag i dessa avseenden.
Intressekoutor Tid statens järnvägar.
I skrivelse den 19 maj 1920 hemställde järnvägsstyrelsen, att fem järnväg»., >-intressekontor måtte inrättas för personalen vid statens järnvägar. Denna ruLsen den
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 165 höft. (Nr 195.) so, 22 5
Kung!. Maj.is Proposition Nr 195,
r.4
hemställan grundade sig på ett förslag, som avgivits av eu utav styrelsen
tillsatt kommitté i frågan.
De kommitterades förslag innebar, att de fem intressekontoren skulle förläggas
till Stockholm, Göteborg, Malmö, Östersund och Luleå. Kontorens verksamlietsuppgift
skulle — enligt vad närmare framgår av ett utav kommitterade
upprättat förslag till stadgar, avsett att fastställas av järnvägsstyrelsen — bliva
att bistå personalen vid tillvaratagandet av vissa ekonomiska intressen. Det
skulle sålunda åligga kontoren att ombesörja, att avdrag gjordes å avlöningen
för medel, som personalen önskade avsätta till besparingar, skatter, bostadsliyra,
bränsle, försäkringar m. m.; att emottaga och bokföra dessa penningmedel samt
genom insättning i en under statens bankinspektion stående bankinrättning göra,
den räntebärande; att på förfallodagen inbetala skatter, hyra m. m. för dem,
som hade erforderligt tillgodohavande innestående och som med avlämnande av
erforderliga handlingar gjorde framställning därom, samt att utlämna lån.
Enligt kommitterades förslag skulle statens järnvägar tillhandahålla lokaler
och avlöna föreståndare ävensom bestrida vissa administrationskostnader för
kontoren. Av ett av kommittén upprättat förslag till kostnadsstat för ett dylikt
kontor med ett beräknat antal anslutna medlemmar av omkring 800 framgår, att
statens järnvägars årliga utgift för kontoret skulle uppgå till omkring 11,000
kronor, utgörande avlöning till föreståndaren samt utgifter för lokal med bränsle
och belysning, telefonabonnemang, formulär samt inventariers underhåll och
amortering. Kontoret självt skulle, enligt förslaget, vidkännas kostnaderna för
avlöning till biträde åt föreståndaren samt för städning och dylikt, extra telefonavgifter,
postporton och skrivmateriel m. m., vilka kostnader beräknades till
2,700 kronor om året. Kommitterade förutsatte därjämte i sitt förslag, att statens
järnvägar skulle tillhandahålla kontoren, efter utanordning av vederbörande
distriktschef och under dennes kontroll, penningmedel för den del av kontorens
lånerörelse, som svarade mot förekommande förskott å avlöning att vid ett nästföljande
avlöningstillfälle till fullo återbetalas.
Beträffande frågan om ansvarigheten för de medel, som anförtrotts intressekontoren,
anse kommitterade det vara självfallet, att statens järnvägar måste
ikläda sig garanti för intressekontorsverksamlieten i full överensstämmelse med
vad som torde gälla vid privata företags intressekontor, men finna det varken
nödvändigt eller formellt lämpligt, att något därom inflyter i de allmänna stadgarna
för kontoren. Kommitterade förmena, att ett dylikt ansvar otvivelaktigt
komme att underförstås från personalens sida samt att ett tillkännagivande om
att statens järnvägar åtoge sig sagda förpliktelser, därest sådant ansåges böra
lämnas, lämpligen kunde ske i samband med första meddelandet om intressekontorsrörelsens
igångsättande.
Enligt förslaget skulle intressekontors styrelse väljas av medlemmarna,
dock att ordföranden i styrelsen, som tillika vore intressekontorets föreståndare,
skulle på närmare angivet sätt väljas genom samverkan mellan kontorets styrelse
och vederbörande distriktsförvaltning vid statens järnvägar. I övrigt skulle
intressekontoret vara eu självständig och från statens järnvägars förvaltning
skild institution.
Järnvägsstyrelsen kommer med stöd av den utav de kommitterade
förebragta utredningen till den uppfattningen, att inrättandet av in
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195
35
tressekontor vid statens järnvägar i enlighet med kommitterades förslagskulle
medföra avsevärda fördelar icke blott för personalen utan även
för verket såsom affärsföretag. Styrelsen finner nämligen uppenbart,
att intressekontoren skulle bliva av betydelse för böjande av personalens
ekonomiska ställning i allmänhet, och lika klart, att ett affärsföretag
med sådan verksamhet, som utövades av statens järnvägar, ifråga
om den allmänna skötseln och förmågan att rätt handhava trafiken i
synnerhet måste röna väsentligt inflytande av att företagets personal i
största möjliga utsträckning hade en ordnad ekonomi. Järnvägsstyrelsen
hemställer därför, som förut nämnts, att fem intressekontor måtte inrättas
för personalen vid statens järnvägar ävensom att statens järnvägar
i samband därmed måtte få åtaga sig ej mindre av de kommitterade
ifrågasatta ekonomiska förpliktelser i avseende å bestridande av
vissa kostnader för kontorens verksamhet med mera, än även ansvarighet
för de medel, för vilka kontoren voro redovisningsskyldiga gent
emot sina medlemmar. I sistnämnda hänseende framhåller järnvägsstyrelsen,
att graden av den risk, statens järnvägar skulle komma att
löpa, givetvis i icke ringa män berodde på soliditeten hos de bankinrättningar,
som av intressekontoren komme att anlitas. Enligt kommitterades
stadgeförslag tillkomme det vederbörande kontors styrelse att
bestämma, vilken bankinrättning, som av kontoret skulle anlitas. Då
det kunde tänkas, att ett på så sätt tillkommet val av bankinrättning icke
alltid vore ur säkerhetssynpunkt fullt tillfredsställande, anser styrelsen det
vara nödvändigt, att denna angelägenhet ordnades så, att intressekontorens
styrelser ålades att underställa sina beslut i förevarande avseenden
järnvägsstyrelsens prövning.
Statskontoret har den 31 juli 1920 avgivit yttrande över järnvägs- statskontoret,
styrelsens framställning.
Beträffande statens järnvägars ekonomiska förpliktelser har statskontoret
erinrat om Kungl. Maj:ts beslut den 16 januari 1920 angående anvisande av medel
för inrättande av intressekontor för riksförsäkringsanstaltens personal. Genom
detta beslut ställdes till riksförsäkringsanstaltens förfogande ett belopp av 400
kronor, som begärts för bestridande av organisationskostnader, under det att
gjord framställning om beviljande av anslag å 1,000 kronor om året för bestridande
av kostnader för bokföring med mera icke föranledde någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. Statskontoret finner därför, att Kungl. Maj:t torde hava ansett, i likhet
med vad statskontoret framhållit i sitt i nämnda ärende avgivna utlåtande, att
de vid detta intressekontor uppkommande förvaltningskostnaderna borde bäras
av intressekontoret självt. Om liknande principer tillämpades vid bestämmande
av statens bidrag till intressekontoren vid statens järnvägar, skulle alltså bidrag
icke utgå till ifrågasatta kostnader för avlöning till intressekontorets föreståndare
36 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
och anskaffande av formulär, då dessa kostnader måste betraktas som förvaltningskostnader.
Om dessa kostnader dock skulle anses böra gäldas av statsmedel,
vore statskontoret av den meningen, att särskilt anslag härför på driftkostnadsstaten
för statens järnvägar borde utverkas hos riksdagen.
Det ifrågasatta åtagandet för statens järnvägar att tillhandahålla penningmedel
för förskottslån hade givit statskontoret anledning till tvekan, då detta
åtagande innefattade, att statens järnvägar skulle utan anspråk på räntegottgörelse
försträcka intressekontoren do medel, som erfordrades för utlämnande av sådana
lån, som vore avsedda att i sin helhet återgäldas vid löpande månads utgång.
Vid det förhållandet, som framginge av de kommitterades betänkande, att dessa
förskottslån avsåge att ersätta de hittills förekommande förskottsutbetalningarna
av avlöningsmedel till statens järnvägars tjänstemän, vilka utbetalningar skulle
alldeles upphöra med intressekontorens inrättande, ansåge emellertid statskontoret,
att hinder icke torde föreligga att medgiva de ifrågasatta för sträckningarna.
Ifråga om garantin för de medel, intressekontoren skulle få sig anförtrodda,
anser statskontoret, att formell garanti från statens järnvägars sida icke borde
vara behövlig, för att intressekontoret skulle vinna personalens förtroende. Enligt
det föreliggande stadgeförslaget skulle det nämligen åligga styrelsen för den
av ett intressekontors delägare bildade föreningen, vilken styrelse valdes av föreningens
medlemmar, att, bland annat, gemensamt ansvara för föreningens medel,
varigenom alltså de av intressekontoret omliänderhavda medlen torde få anses stå
under inseende av sådana personer, som åtnjöte delägarnas fulla tillit och aktning.
Sådan garanti syntes också statskontoret olämplig ur den synpunkten, att den
skulle kunna tänkas minska styrelsemedlemmarnes känsla av ansvar för intressenternas
medel. Därest svårighet skulle uppstå för intressekontoren att redovisa
delägarna tillhöriga medel, skulle statens järnvägar säkerligen komma att träda
hjälpande emellan efter bedömande av de i varje särskilt fall föreliggande förhållanden,
även om utfästelse härutinnan ej givits. Statskontoret avstyrkte därför
bifall till järnvägsstyrelsens framställning i denna del och uttalade, att därest
Kungl. Maj:t dock skulle finna skäligt besluta i överensstämmelse med järnvägsstyrelsens
hemställan, frågan torde böra underställas riksdagens prövning.
Järnvägsstyrelsen
d.
so/u 1920.
! förnyat utlåtande den 30 november 1920 har järnvägsstyrelsen i
huvudsak anfört följande:
Beträffande statskontorets erinran mot de ifrågasatta ekonomiska utfästelserna
från statens järnvägars sida framhåller järnvägsstyrelsen, att grundtanken
vid första framkomsten av intressekontor var den, att arbetsgivaren härigenom
skulle giva sina arbetare i olika kategorier ett gott handtag vid skötandet och ordnandet
av deras ekonomi; intressekontorens inrättande grundade sig därför i
första hand pa arbetsgivarens intresse att göra sina arbetare så arbetsdugliga som
möjligt. Enligt vad styrelsen inhämtat, tillämpades också vid de industrier, där
intressekontor inrättats, i allmänhet den principen, att alla administrationskostnader
bestredes av arbetsgivaren.
Förutom detta principiella skäl för att statsbaneförvaltningen kun do åtaga
sig att svara för större delen av intressekontorens administrationskostnader, framhåller
styrelsen, att, därest så ej skulle ske åtminstone vid början av kontorens
verksamhet, det torde vara tvivelaktigt, huruvida kontoren överhuvudtaget skulle
komma till stånd vid statens järnvägar.
37
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 1.05.
Vad anginge statskontorets uttalande om att särskilt anslag för bestridande
av de på statens järnvägar belöpande kostnaderna för intressekontoren borde på
driftskostnadsstaten för statens järnvägar utverkas hos riksdagen, erinrar styrelsen,
att, med hänsyn till vad som av styrelsen framhållits ifråga om innebörden
av intressekontorens verksamhet, ifrågavarande kostnad torde böra anses som eu
driftkostnad av det slag, som i allmänhet gäldades av trafikmedel, vadan någon
särskild hänvändelse till riksdagen för beviljande av anslag icke borde vara
erforderlig.
Ifråga om garantin för de av intressekontoren omhänderhavda medlen säger
sig järnvägsstyrelsen vara förvissad om att en formligen påtagen garantiförbindelse
från statens järnvägars sida skulle stärka personalens förtroende för intressekontoren
och dymedelst bidraga till deras större användning och nytta.
Järnvägsstyrelsen hemställde därför, att styrelsens förslag i ämnet i
oförändrat skick måtte vinna Kungl. Maj:ts bifall.
I vårt land torde intressekontor hittills hava inrättats huvudsakligen
endast vid större industriföretag. Det synes emellertid påtagligt, att den
tanke, som ligger till grund för intressekontorens tillkomst, är förtjänt
av uppmuntran även från statens sida. Riksdagen har jämväl haft sm
uppmärksamhet riktad på denna fråga. Senast berördes den i 1921 ars
riksdags skrivelse (nr 167) i fråga om åvägabringande av en rationell
skatteuppbörd. Riksdagen framhåller här, att då intressekontoren avsåge
såväl krono- som kommunalskatterna, det syntes böra ankomma på staten
lika väl som på kommunerna att stödja dessa anstalter. Enligt riksdagens
mening skulle ett mindre förvaltningsbidrag säkerligen verka uppmuntrande
för tillkomsten och utvecklingen av sådana anstalter, varjämte
en viss kontroll över de influtna medlens placering skulle vara ägnad
att förebygga, att till sådana anstalter inbetalade medel bleve föremål
för förskingringar och de skattskyldiga därigenom nödgades betala två
gånger. I nu föreliggande fall måste särskild hänsyn tagas till den av
järnvägsstyrelsen framhållna fördel ur ren arbetsgivarsynpunkt, som statens
järnvägar otvivelaktigt skulle få i och med intressekontorens inrättande.
Jag finner det därför rimligt, att från statens järnvägars sida lämnas
den ekonomiska medverkan till intressekontoren, som av järnvägsstyrelsen
ifrågasatts genom utfästelsen att tillhandahålla lokaler och avlöna
föreståndare samt bestrida vissa administrationskostnader för kontoren.
Under förutsättning, att antalet kontor bestämmes till fem, skulle
sammanlagda årskostnaden härför komma att uppgå till 55,000 kronor.
Den av statskontoret framhållna omständigheten, att Kungl. Maj:t icke
fann skäl att, då fråga var om inrättande av intressekontor vid riksförsäkringsanstalten,
hos riksdagen utverka särskilt anslag för bestridande
av vissa förvaltningskostnader för kontoret, bör icke enligt min mening
Departements
chefen.
38
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 195.
utgöra hinder för att staten bidrager med motsvarande kostnader i nu
förevarande fall.
På sätt järnvägsstyrelsen framhållit torde det också vara angeläget, att
särskilt vid påbörjandet av verksamheten densamma lämnas största möjliga
stöd från statens sida. Det är ju härmed icke uteslutet, att, efter
hand som verksamheten stabiliserar sig, den till större del kan reda sig
själv och att härigenom statens bidrag i motsvarande mån kan minskas.
Frågan härom kommer årligen under Kungl. Maj:ts prövning vid fastställande
av statens järnvägars driftkostnadsstat.
Mot att medel av statens järnvägar försträckas intressekontoren för
.utlämnande av förskottslån finner jag, i anslutning till vad statskontoret
därom yttrat, icke något att erinra.
Vad slutligen beträffar frågan om garanti från statens sida för av
intressekontoren omhänderhavda medel, så kan det ju synas, som om det
vore av underordnad betydelse, om sådan garanti lämnades. Då det dock
icke torde frånkommas, att förtroendet för intressekontoren och därmed
dessas utveckling i viss mån blir beroende av huruvida sådan garanti
lämnas eller icke, anser jag mig böra förorda, att statens järnvägar under,
meddelande av erforderliga säkerhetsföreskrifter, ikläda sig berörda garanti.
I det läge, frågan om intressekontor vid statens järnvägar kommit,
har jag ansett frågan böra anmälas för riksdagen. Därest från riksdagens
sida icke framkomma några erinringar, har jag för avsikt att i
huvudsaklig anslutning till vad som nu anförts förorda bifall till den
föreliggande framställningen om inrättande av intressekontor vid statens
järnvägar. Under angivna förutsättning synes ej heller hinder böra möta
för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande jämväl beträffande de andra
affärsverken, om behov därav skulle yppa sig, vidtaga motsvarande anordning,
varemot ett beslut av angiven innebörd ej torde få verka prejudicerande
på frågan om i vilken omfattning staten skall bidraga till
inrättande av intressekontor vid andra statens verk och inrättningar.
Under åberopande av vad jag nu i olika hänseenden* anfört får
jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
l:o) för tillämpning från och med den 1 juli 1922, godkänna
vid statsrådsprotokollet fogat förslag till ändring i vissa
delar av avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk;
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
39
2:o) medgiva, att Kungl. Magt må utfärda de övergångsbestämmelser,
som i anledning härav kunna befinnas erforderliga;
3:o)
besluta, med tillämpning från och med den 1 juli 1922,
dels att under avdelningen A. av den vid berörda reglemente
såsom bilaga fogade tjänsteförteckningen skall beträffande
postverket i 3:e lönegraden upptagas befattningen reparatör
ävensom att den beträffande postverket i 6:e lönegraden under
samma avdelning angivna befattningen stationsmästare skall
benämnas stationsmästare av klass 1;
dels att i avdelningen B. av nämnda tjänsteförteckning
skall upptagas en ny lönegrad, benämnd l:a lönegraden, samt
att de nuvarande l:a—7:e lönegraderna skola benämnas respektive
2:a—8:e lönegraderna;
dels ock att under berörda avdelning B. skola upptagas
följande nya befattningar, nämligen beträffande samtliga verk
i den nya l:a lönegraden befattningen skrivbiträde samt beträffande
postverket i den nya 2:a lönegraden befattningen stastationsmästare
av klass 3 och i den nya 3:e lönegraden befattningen
stationsmästare av klass 2;
4:o) besluta, att antalet av följande befattningar vid telegrafverket
och statens vattenfallsverk skall från och med den
1 juli 1922 utgöra:
vid telegrafverket:
sekreterare......................................................................................... 7
vid statens vattenfallsverk:
kontrollör ............................................................................................. 2.
Vad departementschefen sålunda hemställt, däruti
statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans
Maj:t Konungen bifalla samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
August Wrede.
40
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 195.
Bilaga.
Förslag
till
ändring i vissa delar av avlöningsreglementet den 19 juni 1919
lör tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk.
6 §•
2. Har sådan tjänsteman erhållit annan ledighet och särskild vikarie
för honom förordnats, beror på prövning av Kungl. Maj:t, i vad mån
avlöningen må för den tid tillgodonjutas.
3. I fråga om ersättning till vikarie i de i 1 och 2 mom. nämnda
fall ävensom till den, som förordnats att uppehålla ledig tjänst, varom
nu sägs, bestämmer Kungl. Maj:t.
9 §•
Löneplan.
A. För manliga tjänstemän.
B. För kTinnliga tjänstemän.
Lönegrad. |
Löne- |
O r |
t s g r ti |
P P- |
||||
klass. |
A. |
B. |
C. |
1). |
E. |
F. |
G. |
|
kr. |
kr. |
kr. |
kr. |
kr. |
kr. |
kr. |
||
1 |
1,440 |
1,500 |
1,560 |
1,620 |
1,680 |
1,740 |
1,800 |
|
l-.a lönegraden ............... |
2 |
1,560 |
1,620 |
1,680 |
1,740 |
1,800 |
1,860 |
1,920 |
3 1 |
1,680 |
1,740 |
1,800 |
1,860 |
1,920 |
1,980 |
2,040 |
|
4 |
1,800 |
1,860 |
1,920 |
1,980 |
2,040 |
2,100 |
- 2,160 |
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 195.
41
Lönegrad. |
Löne- |
Ort |
ägta |
P P- |
||||
klass. |
A. |
B. |
c. |
I). |
B. | |
F. |
G. |
|
4 |
kr. 1,800 |
kr. 1,860 |
kr. 1,920 |
kr. 1,980 |
kr. 2,040 |
kr. 2,100 |
kr. 2,160 |
|
5 |
1,920 |
1,983 |
2,046 |
2,109 |
2,172 |
2,235 |
2,298 |
|
2:a lönegraden.............. |
6 |
2,040 |
2,106 |
2,172 |
2,238 |
2,304 |
2,370 |
2,436 |
'' x |
7 |
2,160 |
2,229 |
2,298 |
2.367 |
2,436 1 |
2,505 |
2.574 |
7 |
2,160 |
2,229 |
2,298 |
2,367 |
2,436 |
2,505 |
2,574 |
|
8 |
2,280 |
2,352 |
2,424 |
2,496 |
2,568 |
2,640 |
2,712 |
|
3:e lönegraden ............... |
9 |
2,400 |
2,475 |
2,550 |
2,625 |
2,700 |
2,775 |
2,850 |
10 |
2,550 |
2,628 |
2,706 |
2,784 |
2,862 |
2,940 |
3,018 |
|
8 |
2,280 |
2,352 |
2,424 |
2,496 |
2,568 |
2,640 |
2,712 |
|
9 |
2,400 |
2,475 |
2,550 |
2,625 |
2,700 |
2,775 |
2,850 |
|
4:e lönegraden ............... |
10 |
2,550 |
2,628 |
2,706 |
2,784 |
2,862 |
2,940 |
3,018 |
11 |
2,700 |
2,784 |
2,868 |
2,952 |
3,036 |
3,120 |
3,204 |
|
11 |
2,700 |
2,784 |
2,868 |
2,952 |
3,036 |
3,120 |
3,204 |
|
I |
12 |
2,850 |
2,940 |
3,030 |
3.120 |
3.210 |
3,300 |
3,390 |
5:e lönegraden ...............'' |
13 |
3,030 |
3,126 |
3,222 |
3,318 |
3,414 |
3,510 |
3,606 |
! |
14 |
3,210 |
3,312 |
3,414 |
3.516 |
3,618 |
3,720 |
3.828 |
12 |
2,850 |
2,940 |
3,030 |
3,120 |
3,210 |
3,300 |
3,390 |
|
13 |
3,030 |
3,126 |
3,222 |
3,318 |
3,414 |
3,510 |
3,606 |
|
6:e lönegraden ...............'' |
14 |
3,210 |
3,312 |
3,414 |
3,516 |
3.618 |
3,720 |
3,828 |
1 |
15 |
. 3,390 |
3,501 |
3,612 |
■3,723 |
3.834 |
3,945 |
4,056 |
15 |
3,390 |
3,501 |
3,612 |
3,723 |
3,834 |
3,945 |
4,056 |
|
I |
16 |
3,600 |
3,714 |
3,828 |
3,942 |
4,056 |
4,170 |
4,284 |
7:e lönegraden .............. |
17 |
3,810 |
3,927 |
4,044 |
4,161 |
4,278 |
4,395 |
4,512 |
1 |
18 |
4,020 |
4,140 |
4,260 |
4.380 |
4.500 |
4,620 |
4,740 |
18 |
4,020 |
4,140 |
4,260 |
4,380 |
4,500 |
4,620 |
4,740 |
|
19 |
4,260 |
4,380 |
4.500 |
4,620 |
4,740 |
4,860 |
4,980 |
|
8:e lönegraden ...............< |
20 |
4,500 |
4,620 |
4,740 |
4,860 |
4,980 |
5,100 |
5,220 |
21 |
1 4,800 |
4,920 |
5,040 | 5,160 |
i 5,280 |
5,400 |
5,520 ! |
Bihang till riksdagens protokoll 1922.
1 samt. 165 höft.
(Nr 195.)
264 22 6
42
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.
10 §.
3. Uppflyttning till — — — — — — tilländagå^.
I övrigt — — — — — — — löneklass:
a) att lian — — — — — — tjänstgöring;
b) att uppskov med uppflyttningen icke prövats böra äga rum med
hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid tjänstemannen
tillhört den lägre löneklassen; dock att härvid viss i tjänsten
begången förseelse, för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, icke
i och för sig må räknas honom till last, utan hänsyn därtill tagas,
endast då förseelsen kan sägas karaktärisera arten av tjänstgöringen i
dess helhet; samt ö
c) att tjänstemannen — — — — — — tjänsten.
Beslut om uppskov av anledning, som i punkten b) sägs, må icke
fattas utan att tjänstemannen lämnats tillfälle att förklara sig, och skall
sådant, beslut avse viss tid, minst ett hälft och högst tre år. Vid uppskovstidens
utgång skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen under
nämnda tid givit anledning till förnyat uppskov därmed.
11 §•
Om den,, som från icke-ordinarie befattning vinner befordran till ordinarie
tjänst, innehar sådan anställning i statens tjänst, som i avseende å
tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot, vara jämförbar med
eller högre än den ifrågavarande ordinarie tjänsten, må för bestämmandet
av hans begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning
till högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under
vilken .han efter fyllda 18 år i eu följd innehaft dylik anställning.
Vid sådant — — — — — — — kalenderkvartal.
12 §.
1. Därest — — — — — — — — närmast högre löneklass.
Ordinarie tjänsteman, som före tillträdandet av högre tjänst åtnjöt
lön enligt löneklass, som är närmast lägre än den, till vilken han på
grund av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 10 § 1 mom. bör
vid befordran hänföras, äger att, för omedelbar eller framtida uppflyttning
till högre löneklass i den nya tjänsten, räkna sig till godo den tid
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195. 43
intill tre år, varunder lian tillhört eller beräknats hava tillhört berörda
lägre löneklass.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande
tjänsteman, som vid befordran till tjänst vid något av ifrågavarande
verk innehade ordinarie befattning vid annat verk, för vilket lönereglering
genomförts efter samma grunder, som tillämpats i detta reglemente.
Vid ordinarie tjänstemans befordran till tjänst inom högre lönegrad
må, i den mån så prövas skäligt, för bestämmandet av hans begynnelselön
i den nya tjänsten och sedermera för hans uppflyttning till högre
löneklass kunna tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under vilken
han såsom ordinarie tjänsteman inom de närmaste nio åren före befordringen
på förordnande eller å extra stat uppehållit befattning, som
i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot, vara
jämförbar med eller högre än den befattning, han vid befordringen tillträder.
Härvid må dock icke tillgodoräknas förordnande eller annan tjänstgöring
av kortare varaktighet än sex månader i ett sammanhang.
För det ändamål, som i föregående stycke avses, och under iakttagande
i tillämpliga delar av där stadgade grunder må Kungl. Maj:t*,
efter prövning i varje särskilt fall, kunna tillgodoräkna tjänsteman jämväl
tid, varunder denne eljest i statens tjänst utfört arbete, som i avseende
å art och omfattning finnes svara mot, vara jämförbart med eller av
högre värde än det, han har att i den erhållna tjänsten utföra.
2. Såsom undantag från vad i 10 § 1 mom. samt 1 mom. av
förevarande paragraf stadgats gäller:
a) att lokomotivförare, som vid befordran till lokomotivmästare
åtnjöt eller från tiden för lokomotivmästartjänstens tillträdande skulle
såsom lokomotivförare hava kommit i åtnjutande av lön enligt den näst
högsta eller den högsta för lokomotivförare gällande löneklassen, äger
tillträda lön enligt den löneklass, som är närmast högre än den, till
vilken han eljest skolat hänföras, samt i förekommande fall tillgodonjuta
den i 1 mom., andra stycket, av förevarande paragraf medgivna förmån;
b) att lokomotivförare, som vid befordran till lokomotivmästare
åtnjöt lön enligt 10:e löneklassen, äger ifråga om begynnelselön i den
nya tjänsten samt för vidare uppflyttning till högre löneklass tillgodonjuta
den i 1 mom., andra stycket, av förevarande paragraf medgivna förmån.
17 !•
1. Därest tjänsteman av behörigen styrkt sjukdom, i andra fall
än uti 2 mom. avses, hindras att tjänstgöra, äger han åtnjuta oavkortad
44
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg under högst så lång tid
av ett och samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med
semester icke överstiger 45 dagar, men skall, så framt ej Kungl. Maj:t
för särskilt fall finner skäl annorlunda medgiva, för tid därutöver å
lönen vidkännas ett tjänstlecLighetsavdrag till belopp, för dag räknat, som
framgår av nedanstående tabell:
A. För manliga tjänstemän.
B. För kvinnliga tjänstemän.
Löneklass |
Tjänstledig- hetsavdrag |
Löneklass |
Tjänstledig- hetsavdrag |
Löneklass |
Tjänstledig- lietsavdrag |
|||
n:r. |
kr. |
öre. |
n:r. |
kr. |
öre. |
n:r. |
kr. |
öre. |
i |
_ |
60 |
8 |
1 |
30 |
15 |
2 |
25 |
2 |
— |
70 |
9 |
1 |
40 |
16 |
2 |
40 i |
3 |
— |
80 |
10 |
1 |
50 |
17 |
2 |
60 |
4 |
— |
90 |
11 |
1 |
65 |
18 |
2 |
80 | |
5 |
i |
— |
12 |
1 |
80 |
19 |
3 |
|
6 |
i |
10 |
13 |
'' 1 |
95 |
20 |
3 |
25 | |
7 |
i |
20 |
14 |
2 |
10 |
21 |
3 |
50 |
2. Har tjänsteman — — —-------skall han:
a) om — — — — — — — — — — — — — — — — samt
b) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan,
under tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande
fall, kallortstillägg, dock högst intill dess sex månader förflutit
från dagen för olycksfallet, men skall tjänstemannen för tid därutöver av
sin lön avstå eft belopp, motsvarande det i 1 mom. angivna tjänstledighetsavdrag,
så framt ej Kungl. Maj:t eller, vad angår manlig tjänsteman,
tillhörande någon av 1—7 lönegraderna, eller kvinnlig tjänsteman, vederbörande
verks styrelse finner skäl medgiva, att sådant avdrag icke skall
äga rum eller skall ske med lägre belopp än nyss sagts.
3. Har tjänsteman förbjudits att tjänstgöra till förekommande av
smittofara, må han under tiden åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande
fall, kallortstillägg, dock högst under sex månader, men skall
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.
45
tjänstemannen för tid därutöver av sin lön avstå ett belopp, motsvarande
det i 1 mom. angivna tjänstledighetsavdrag, så framt ej Kungl. Maj:t,
eller vad angår manlig tjänsteman, tillhörande någon av 1—7 lönegraderna,
eller kvinnlig tjänsteman, vederbörande verks styrelse finner skäl
medgiva, att sådant avdrag icke skall äga rum eller skall ske med lägre
belopp än nyss sagts.
20 §.
1. Tjänsteman — — — — — — — — — — —--dagen.
Tjänsteman, som enligt turlista eller annan fastställd tjänstgöringsplan
bestrider alternerande tjänstgöring i högre befattning, äger, därest
sammanlagda antalet tjänstgöringsdagar i den högre befattningen under
oavbruten tidsperiod av högst fyra veckor överstiger sju, för sådana
tjänstgöringsdagar uppbära vikariatsersättning enligt de i nästföregående
stycke angivna grunder.
Angående — — — — -— — -— — — — — — 38 §2 mom.
23 §.
1. Därest åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras
av statsverket, skall han vara skyldig att bebo densamma samt
iakttaga de närmare föreskrifter, som, utöver vad här nedan stadgas,
kunna varda meddelade rörande lägenhetens begagnande.
28 §.
Då tjänsteman utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan
förflyttats från en tjänstgöringsort till en annan eller eljest ålagts förändrad
bostadsort, eller då tjänsteman till följd av befordran eller förordnande
att uppehålla högre tjänst nögats flytta till annan ort än den
förutvarande tjänstgöringsorten, skall han vara berättigad att av vederbörande
verks medel erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad samt
för den ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att
han måst vidkännas kostnad för bostad -å såväl den gamla som den
nya tjänstgöringsorten, allt enligt de närmare bestämmelser, Kungl.
Maj:t meddelar.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 165 käft. (Nr 195.) aci 22 7
46
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 196.
Anm ärknings arvode
31 §.*)
anmärkning.
36 §.
Kvinnlig befattningshavare, tillhörande någon av 1—5 lönegraderna,
må för bestridande av göromål såsom stenograf kunna tillerkännas särskilt
arvode med högst 180 kronor för år räknat.
*) Denna paragraf har upphört att gälla.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1922.