Kung!. Maj:ts Proposition Nr 19.
1
Nr 19.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni 1921 med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring m. in.:
given Stockholms slott den 20 januari 1922.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni 1921 med vissa
bestämmelser mot oskälig arrendestegring; samt
2) lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.
GUSTAF.
A. Åkerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 16 käft. (Nr 19.)
1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.
Förslag
till
LAG
om fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni 1921 (nr 321)
med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.
Härigenom förordnas, att lagen den 22 juni 1921 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring, vilken lag gäller till den 1 juni 1922,
skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juni 1923; dock skall från och
med den 1 juni 1922 1 § hava följande lydelse:
Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober 1917,
är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande
av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag efter avtalets
ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät sig beräkna,
och finnes den utfästa legan i följd härav uppenbart oskälig; äge arrendatorn
rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet under tiden från och med
den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1923, påfordra, att skälig andel i
prisstegringen kommer honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes, må
denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.
Beträffande beslut, som av i lagen omförmäld nämnd fattats före den
1 juni 1923, skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat fortfarande gälla.
Kanyl. Maj:In Proposition Nr 19.
3
Förslag
till
LAG
om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.
Härigenom förordnas som följer:
Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari 1918,
är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom fullgörande
av dagsverken, körslor eller andra arbetsprestationer eller att mot ersättning
utgöra visst antal prestationer av nyssnämnda slag, å dylika prestationer
efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid icke
lät sig beräkna, och finnes i följd härav, att värdet av vad arrendatorn
enligt avtalet har att utgöra står i uppenbart missförhållande till de honom
genom avtalet tillförsäkrade förmåner, äge arrendatorn rätt att, såvitt angår
arbetsprestationer, vilka skola fullgöras under tiden från och med den
14 mars 1921 till den 1 juni 1923, påfordra, att skälig andel i prisstegringen
kommer honom till godo. Här ej annorlunda åsämjes, må denna
andel ej överstiga hälften av prisstegringen.
Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om storleken av den
andel i prisstegringen, som efter vad ovan sägs må tillkomma arrendatorn,
skall vad i 2—6 §§ i lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
för där avsett fall stadgas äga motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1922 och gäller till den 1 juni
1923, dock skall beträffande beslut, som av sådan nämnd, som avses i
ovannämnda lag med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, fattats
före den 1 juni 1923, vad i 4 och 5 §§ i samma lag är stadgat äga
motsvarande tillämpning jämväl efter den 31 maj 1923.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.
Länsstyrel
serna.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 13 januari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman:
»Den 1 nästkommande juni utgår giltighetstiden för lagen den 22
juni 1921 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring samt för
lagen samma dag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet
.
Med anledning av uppkommen fråga om förlängning av nämnda lagars
giltighetstid hava länsstyrelserna i samtliga län anmodats att, efter hörande
av ordförandena i de nämnder, som för det i arrendestegringslagen angivna
ändamål blivit utsedda inom länen, avgiva yttrande angående lagarnas verkningar
under år 1921 ävensom rörande behovet av en utsträckning av
lagarnas giltighetstid. I sistnämnda avseende har utlåtande infordrats jämväl
från lantbruksstyrelsen. Samtliga dessa yttranden hava nu inkommit.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att ifrågavarande lagar för
länet hade ganska ringa betydelse, enär arrendeavtalen endast undantagsvis
innefattade förpliktelse för arrendatorn att utgöra arrende i naturalster
eller genom fullgörande av dagsverksskyldighet. Tillämpning av lagarna
hade förekommit i endast ett fall, nämligen beträffande kronoegendomen
Valleberga kungsgård, vars arrendator förbundit sig att för visst pris leverera
naturaprodukter till Flyinge hingstdepå. Även med nu gällande pris
Kungl. May.ts Proposition Nr 19. 5
skulle fullgörandet av arrendet utan jämkning medföra avsevärd förlust för
arrendatorn. Dylika förhållanden kunde antagas vara för handen i större
utsträckning inom andra lön, och enär normala pris å de prestationer,
varom fråga vore, icke syntes kunna sägas ännu hava inträtt, hölle länsstyrelsen
före, att lagarna borde förlänas fortsatt giltighet. — I yttrande
till länsstyrelsen har ingenjören llonde Bondeson å Karlsnäs, vilken innehaft
förordnande såsom ordförande i nämnd för avgörande av sådan tvist
rörande andel i uppkommen prisstegring, som avses i arrendestegringslagen,
såsom sin mening uttalat, att då avvikelserna från normala tidsförhållanden
ännu icke blivit till alla delar hävda, ett fortfarande behov av nämnda lag
förefunnes.
Länsstyrelsen i Hallands län har anfört, att då någon tillämpning av
arrendestegringslagen icke förekommit inom länet och då priserna på ifrågavarande
jordbruksprodukter så avsevärt nedgått, att de föga eller nästan
alls icke överstege priserna före kristiden, länsstyrelsen funne sig böra avstyrka,
att arrendestegringslagen erhölle förlängd giltighetstid. Även de
förhållanden, som avsåges i torpkontraktslagen, företedde i huvudsak liknande
utveckling i riktning mot en återgång till mera normala förhållanden.
Intill senaste tid hade visserligen denna återgång varit mindre skarpt
utpräglad än i fråga om arrendestegringslagen, men vid de avtal, som
under hösten 1921 på särskilda ställen i landet avslutats angående lantarbetarlöner
för det började arbetsåret, hade sänkningen varit högst betydande.
Det ville synas som om de lantarbetarlöner, som kunde förväntas
bliva gällande under den närmaste tiden, icke komme att i genomsnitt
nämnvärt överstiga dem, som gällde omedelbart före den 1 januari 1918,
vilken dag lagen toge till utgångspunkt. Såväl den rådande arbetslösheten
som omöjligheten för jordbrukarna att betala högre arbetslöner än jordbrukets
ekonomi kunde medgiva med hänsyn särskilt till sjunkande pris
å lantbruksprodukter och de dryga skatterna, gåve grundad anledning antaga,
att under det nu löpande arbetsåret arbetslönerna inom lantbruket
icke komme att ånyo stiga utan snarare att ytterligare sjunka. Vid sådant
förhållande ansåge länsstyrelsen tillräcklig anledning icke heller förefinnas
att efter den 1 juni 1922 bibehålla den i sistnämnda lag innefattade
kristidsförfattningen. — Domänintendenten G. 13. Hellman, vilken
varit ordförande i två nämnder för prövning av jämkningsanspråk enligt
torpkontraktslagen, har förklarat sig anse behov av arrendestegringslagens
förlängning ej föreligga och har i fråga om torpkontraktslagen anfört: Utom
i de två fall, då nämnd tillsatts för prövning av jämkningsanspråk, vore
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.
andra fall kända, i vilka jordägare och arrendator utan anlitande av nämnd
överenskommit om jämkning i dagsverksskyldigheten eller om viss tilläggsersättning
vid fortsatt fullgörande av hela dagsverksantalet. Lagen hade
således verkat i riktning att något lindra dagsverksbördan, där så varit av
behovet påkallat. Frågan om lagens prolongation vore svår att besvara.
Jämväl arbetspriserna hade betydligt nedgått och vore i fortsatt sjunkande,
varför det kunde förmodas att vid utgången av lagens giltighetstid något
behov av förlängning icke skulle föreligga. Förnekas kunde ej heller, att
lagen verkat ogynnsamt så till vida, att den utnyttjats såsom agitationsmedel
och i vissa fall bidragit till eu irriterad stämning i förhållandet
mellan arbetare och arbetsgivare. Då det emellertid vore möjligt, att arbetspriserna
icke komme att sjunka i samma tempo som jorden och dess
alster och då lagen således även under ett kommande år kunde hava någon
betydelse, kunde en utsträckning av dess giltighetstid icke avstyrkas.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i fråga om arrendestegringslagen
anfört, att länsstyrelsen hade sig bekant, hurusom ett flertal arrendeavtal,
enligt vilka arrendatorerna vore pliktiga att helt eller delvis utgöra arrende
genom avlämnande av mjölk och vilka ingåtts å tid, då mjölken vid mejerierna
betalats med 10 ä 12 öre per liter, fortfarande gällde intill den
14 mars 1923. Då medelpriset å mjölk vid leverans till mejerierna nu
utgjorde 16 ä 20 öre per liter och någon avsevärdare sänkning i priset
inom det närmaste året icke torde vara att förvänta, ville länsstyrelsen
tillstyrka prolongation av denna lagstiftning, i vad den avsåge avtal, enligt
vilka arrendator1 vore pliktiga att helt eller huvudsakligen utgöra arrende
genom avlämnande av mjölk. Yad anginge torpkontraktslagen, ansåge
länsstyrelsen med hänsyn till läget å arbetsmarknaden och gällande pris å
körslor behov av förlängd giltighetstid icke förefinnas. — Borgmästaren
L. K. Broek, vilken varit ordförande i nämnd för tillämpning av arrendestegringslagens
bestämmelser, har förklarat sig sakna erfarenhet om torpkontraktslagens
verkningar, samt i övrigt anfört: Endast i ett fall hade
under året påkallats tillsättande av nämnd, som avsåges i arrendestegringslagen.
Emellertid vore det bekant, att jordägare och arrendator»’ fortfarande
i flera fall sig emellan träffat godvillig uppgörelse med anledning
av lagens bestämmelser och i anslutning till den tolkning, som förut gjort
sig gällande hos nämnderna. Då det även vore känt, att ett avsevärt antal
kontrakt av ifrågavarande innehåll och ingångna före den 1 oktober
1917 ännu vore gällande, samt skillnaden mellan priserna under år 1917
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 19. 7
och under den närvarande tiden, särskilt å mjölk och smör, vore avsevärd,
syntes lagens giltighetstid böra förlängas.
Länsstyrelsen i Örebro liin, vilken senast i slutet av år 1920 förordat
förlängning av då gällande lagstiftning i ämnet, har förklarat sig med hänsyn
till numera avsevärt förändrade förhållanden genom nedgången i pris
å de i lagarna avsedda produkter och arbetsprestationer samt då återgången
till normalt prisläge syntes alltjämt fortsätta, vilja förorda, att ifrågavarande
kristidsbestämmelser, såsom ej vidare behövliga, icke måtte erhålla förlängd
giltighet. — Ordföranden i en för ett fall under året tillsatt nämnd inom
länet, disponenten A. Anderson å Nain, har anfört att beträffande länet
sådana förhållanden syntes vara att förvänta i fråga om spannmåls- och
mjölkpriser m. in., att lagarnas giltighetstid icke behövde förlängas.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har meddelat, att tillämpning av
lagarna icke i något fall påkallats hos länsstyrelsen och att länsstyrelsen
därför saknade erfarenhet om lagarnas verkningar. Emellertid ansåge länsstyrelsen,
att ifrågavarande lagbestämmelser borde bibehållas under ytterligare
ett ar i avbidan på slutligt förslag från jordkommissionen.
Övriga länsstyrelser hava, var för sitt läns vidkommande, meddelat,
att någon tillämpning av ifrågavarande lagar icke förekommit under året
och att därför behov av en prolongation icke ansåges vara för handen.
Lantbruksstyrelsen har anfört: Enligt vad styrelsen hade sig bekant,
torde verkningarna av ifrågavarande lagar under kristiden hava varit i
stort sett gagneliga. Då emellertid de abnorma förhållanden, som på sin
tid föranledde lagarnas tillkomst, numera till största delen upphört, och
de arrenden, som utginge i form av naturaprestationer, icke torde med nuvarande
priser å lantmannaprodukter i nämnvärd grad överstiga dem, som
betingats för under senaste tid mot kontant arrendesumma utarrenderade
jordbruk, ville styrelsen, med hänsyn jämväl därtill, att det torde vara för det
svenska jordbruket fördelaktigt, att av krisförhållandena framkallade särskilda
bestämmelser avvecklades, så snart sådant utan större olägenhet kunde ske,
såsom sin mening uttala, att tillräckliga skäl icke förefunnes för förlängning
av giltighetstiden för de i nu ifrågavarande lagar meddelade bestämmelserna. I
Lantbruks
styrelsen.
I en till mig ställd skrivelse har Skånes arrendatorers förening anfört: Särskilda
Det vore visserligen riktigt, att de naturaalster, som avsåges i arrendesteg- frams™lnhlringslagen,
under år 1921 undergått en väsentlig prissänkning. Emellertid
vore fortfarande priserna å exempelvis mjölk, smör och spannmål i
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.
genomsnitt 50 % högre än motsvarande priser under år 1914. Ej heller
syntes det kunna förväntas, att prisfallet å dessa produkter under år 1922
i någon nämnvärd grad komme att fortsätta. De priser, som nu uppnåtts,
vore nämligen så låga, att de i många fall knappast täckte produktionskostnaderna,
och hade, särskilt vad spannmålspriserna anginge, sin grund
i rent tillfälliga förhållanden. Det syntes därför vara att förvänta, att priserna
å nämnda produkter under en längre tid framåt komme att ligga
väsentligt över 1914 års prisnivå. Vid sådant förhållande syntes det föreningen
som om de omständigheter, vilka på sin tid föranledde införandet
av ifrågavarande lag, allt fortfarande ägde sin giltighet. Yad beträffade
torpkontraktslagen syntes föreningen än mera uppenbart, att densamma allt
fortfarande borde bibehållas. Arbetslönerna inom jordbruket vore nämligen
alltjämt så höga, att en arrendator, som före 1918 års ingång slutit arrendeavtal
med viss dagsverksskyldighet, skulle utsättas för uppenbar orättvisa,
om han icke jämväl framdeles kunde erhålla jämkning därutinnan. Detta
bleve så mycket kännbarare som just prisfallet på jordbruksprodukter gjorde,
att avkastningen av den arrenderade egendomen sjönke. Jämväl beträffande
arbetslönerna vore helt visst förhållandet sådant, att endast ringa, om ens
någon sänkning kunde förväntas under år 1922. Att desamma sjunkit
så pass kraftigt som skett torde hava sin grund i den omfattande arbetslösheten
inom industrien, varigenom jordbruket tillförts överskott på arbetskraft.
I den mån denna arbetslöshet minskades, torde därför lönerna inom
jordbruket ånyo börja stiga.
Ordföranden i föreningen Skaraborgs läns mjölkar rendator er har i skrivelse
till mig hemställt om åtgärder för prolongation av arrendestegringslagen
och i sådant hänseende anfört: För många lantbrukare, de flesta småbrukare
och i dåliga ekonomiska omständigheter, syntes det vara ett livsvillkor,
att lagen förlängdes. De flesta av dessa arrendeavtal ingingos vid
en tid, då mjölken betingade pris, varierande mellan 8 och 10 öre per
liter, och mjölkpriset vore för närvarande 17 å 20 öre per liter. Att
mjölkpriset under ett eller ett och ett hälft år skulle nedgå till 8 öre
syntes otänkbart, och skulle så bliva förhållandet, upphörde därmed automatiskt
lagen att verka. Flera av föreningens medlemmar hade arrenden,
vilka utginge först 1923 eller senare.
Departements- Vid behandling under nästlidet år av frågan om arrendestegringschefen.
]agena prolongation anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet till
statsrådsprotokollet följande:
Kungl. Ma,j:ts Proposition Nr 19.
»Då fråga om prolongation av den provisoriska arrendestegringslagen
tidigare varit under behandling, har framhållits, att denna lag äger betydelse
endast för vissa delar av landet, där s. k. mjölkarrenden förekomma.
I det skick, vari frågan denna gång föreligger, är denna lokala begränsning
av lagens räckvidd än mera framträdande, i det att vissa av de
länsstyrelser, vilka under föregående år funnit bestämmelser i detta ämne
påkallade av praktiska behov, numera ansett sig sakna anledning att tillstyrka
ett fortsatt upprätthållande av denna lagstiftning. Av länsstyrelsernas
utlåtanden framgår, att tillämpning av lagen genom tillsättande av skiljenämnd
under det senast gångna året förekommit endast i tre län och i
två av dessa blott i ett fall för vartdera länet. Förutsättningarna för
denna lagstiftning hava ock otvivelaktigt förändrats så till vida, att priset
å de naturalster, som avses i lagen, under den senare tiden nedgått och
därmed ifrågavarande arrendatorers ställning blivit mindre vansklig än vid
den tid, då lagen tillkom.
Ehuru således vissa omständigheter synas tyda på, att arrendestegringslagen
ej längre har samma betydelse som under de närmast föregående
åren, har jag dock icke kunnat finna tiden ännu vara inne för lagens
upphävande. Att den möjlighet, lagen anvisar för reglering av ett genom
stark förskjutning av prisnivån rubbat arrendeförhållande, blott i ålit mer
sällsynta fall behöft anlitas, innebär icke med nödvändighet, att lagen
saknat en vidsträcktare verkan än sålunda kommit till synes. Då, enligt
vad i ärendet blivit upplyst, arrendeavtal av denna beskaffenhet fortfarande
till ganska avsevärt antal äga giltighet, talar sannolikheten för att den
fördelning av arrendeprestationens under avtalstiden ökade värde, vilken
lagen åsyftar att genomföra, i många fall kommit till stånd på den godvilliga
överenskommelsens väg. Utsikterna för åvägabringande av dylika
överenskommelser äro uppenbarligen i hög grad beroende av att lagen
fortfarande kommer att gälla. Prisförhållandena äro ännu ingalunda sådana,
att lagen med säkerhet kan antagas bliva överflödig för sitt ändamål
under den närmaste framtiden. Jämväl må erinras, att lagen icke på
annat sätt ingriper i arrendeförhållandet än att jordägaren kan underkastas
skyldighet att vidkännas ett skäligt avdrag av den vinst, som tillföres
honom genom en efter avtalets ingående inträdd prisstegring, samt
att med hänsyn till den allmänna höjningen av prisnivån detta avdrag i
lagen begränsats till högst femtio procent. I den män priserna fortfara
att falla, kommer detta givetvis att inverka på avdragets bestämmande
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 saml. 16 häjt. (Nr 19.)
o
10
Kung! Maj\ts Proposition Nr 19.
eller, efter föreliggande omständigheter, medföra, att någon tillämpning av
lagen ej vidare ifrågakommer.
Vid nu anförda förhållanden och med hänsyn till den betydelse, lagen
fortfarande torde kunna äga för vissa arrendatorer, anser jag mig böra tillstyrka
prolongation av arrendestegringslagens giltighet till den ljum 1922.»
Yad av förutvarande departementschefen sålunda anförts äger enligt
min uppfattning giltighet även med avseende å det läge, i vilket förevarande
fråga nu befinner sig. Utredningen i ärendet har givit vid handen,
att sådana arrendeavtal, vilka äro föremål för denna lagstiftning, fortfarande
på sina håll äro gällande. Huruvida antalet dylika arrendatorer är större
eller mindre, är en omständighet, som icke kan tillerkännas avgörande
betydelse, då det såsom här gäller att bereda den enskilde i ett för honom
viktigt hänseende det stöd och den hjälp, som påkallas av rättvisa och
billighet. Då härtill kommer, att ifrågavarande lagar icke kunna erhålla
tillämpning för andra fall än sådana, i vilka efter opartisk prövning ett
ingripande i arrendeförhållandet finnes skäligen böra äga rum, synas mig
fullgiltiga skäl föreligga för lagarnas prolongation under ännu ett år.
Beträffande den under fjolåret på riksdagens initiativ tillkomna torpkontraktslagen
är en dylik åtgärd motiverad jämväl därav, att lagen varit
gällande under föga mer än ett halvt år och att därför ytterligare någon
tids erfarenhet om lagens verkningar torde böra samlas, innan fråga upptages
om att låta lagens giltighetstid utlöpa.
I enlighet med den uppfattning, jag nu angivit, har jag låtit inom
justitiedepartementet utarbeta förslag till lag om fortsatt tillämpning av
lagen den 22 juni 1921 (nr 321) med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring samt till lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande
dagsverksskyldighet.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilagor
* vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.
* Dessa bilagor, vilka äro av lika lydelse med de vid propositionen fogade lagförslagen, hava här
uteslutits. __
KungI. Maj ds Proposition Nr It).
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd torsdagen
den 19 januari 1922.
Närvarande:
Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Appel
BERG.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
13 januari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättade förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni
1921 (nr 321) med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring och lag
om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Axel Afzelius.
Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 20 januari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Olsson, Sandler, Åkerman.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler lagrådets
den 19 januari 1922 avgivna utlåtande över de den 13 i samma månad
till lagrådet remitterade förslagen till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 22 juni 1921 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
samt till lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet;
därvid föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet
lämnats. utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
N. C er vin.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1922.