Kungl. Maj.-ts proposition Nr 188.

I

Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar;
given Stockholms slott den 17 mars 1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsarenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående befrielse i vissa
tall tran erläggande av lastpenningar.

GUSTAF.

C. E. Svensson.

♦

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 159 höft. (Nr 188)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

Förslag

till

förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar.

Härigenom förordnas som följer:

Lastpenningar, varom stadgas i § 14 av förordningen den 9 juni
1911 med tulltaxa för inkommande varor (nr 80), skola icke erläggas
för den del av fartygs avgiftspliktiga dräktighet, som överstiger 1,500 ton.

I övrigt skola från erläggande av lastpenningar vara befriade —
förutom fartyg, som på grund av bestämmelserna i nämnda författningsrum
åtnjuta dylik befrielse —

fartyg, som under samma kalenderår erlagt lastpenningar, maskindrivet
fartyg eller lastpråm sex gånger och segelfartyg fyra gånger;

fartyg, som, efter att hava direkt eller med anlöpande av mellanliggande
hamnar ankommit till svensk hamn från ort, i sjöfartshänseende
belägen bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre, samt därefter
under samma resa anlöpt utrikes, innanför en linje Skagen —Lindesnäs
samt östra mynningen av Kielkanalen belägen.ort, ånyo ankommer till
svensk hamn för lossning endast av på resan medförd last från ort, belägen
bortom förstnämnda linje, dock under villkor att för fartyget förut vid
inklarering under resan^ erlagts lastpenningar;

fartyg, som, efter" att hava i svensk hamn utklarerat till ort, i sjöfartshänseende
belägen bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre,
och därefter under samma resa anlöpt utrikes, innanför en linje Skagen
—Lindesnäs samt östra mynningen av Kielkanalen belägen ort, för resan
ånyo utklarerar i svensk hamn, dock under villkor att i sistnämnda hamn
icke i fartyget intagits annan last än sådan, som är bestämd till ort,
belägen bortom förstnämnda linje, samt att vid den föregående utklareringen
erlagts lastpenningar för fartyget eller på grund av stadgandet
i § 14 b) i förenämnda förordning skyldighet att erlägga sådana icke
förelegat; samt

fartyg, som anlöper enbart frihamn.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1922 och gäller till
och med den 30 juni 1924.

Kanyl. Mai:t» proposition Nr 188.

3

Utdrag av protokollet över handel särenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 mars 1922.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och kommunikationsdepartementen
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Svensson:

»De allmänna sjöfartsavgifter, som för närvarande uppbäras i svenska
hamnar för såväl svenska som utländska fartyg — i regel lika för båda
dessa fartygskategorier — utgöras dels av de till statsverket ingående
eller till statsmyndigheter redovisade, nämligen lastpenningar, fyr- och
båkavgifter, tonavgitter samt lotspenningar jämte hemvägsersättning, dels
ock av sådana, som av ägare — kommuner eller enskilda — av hamnar
och farleder uppbäras såsom ersättning för dessas begagnande, såsom
hamnavgifter, grundpenningar, kanal- och slussavgifter ävensom vissa
fristående avgifter, exempelvis för trafiken å sjön Vänern m. fl.

Lastpenningarna, i fråga om vilka gällande bestämmelser återfinnas
i § 14 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande
varor, äro den enda sjöfartsavgift, som icke är avsedd för något visst
sjöfartsändamål eller utgör vederlag för någon viss prestation. De ingå
bland statsinkomsterna och äro i riksstaten uppförda såsom tillhörande
bevillningen. Med hänsyn till sättet för avgiftens beräkning utgör densamma
i själva verket en skatt för fartyget och utgår icke vare sig å
varan eller av den behållna inkomsten.

Lastpenningarna erläggas vid resor mellan Sverige och utrikes ort
både vid inkommande och utgående med 10 öre för varje ton av fartygets
avgiftspliktiga dräktighet.

Vissa lättnader och befrielser äro dock medgivna, varvid i någon
mån hänsyn tages till lastkvantiteten.

Grunderna för
de allmänna
sjöfartsavgifternas
beräknande.

Lastpenningarna.
"

4

Kungl. May.ts proposition Nr 188.

Fyr- och
båkavgiften.

Om ett fartyg nämligen under loppet av ett kalenderår gör flera
resor mellan Sverige och utrikes ort, betalas dessa umgälder endast

a) vid inkommande första resan och vid förnyat inkommande, om
fartyget innehar viss kvantitet last samt större eller mindre del därav
lossar, och

b) vid utgående första resan.

Då lossning och lastning ägt rum på flera ställen, erläggas lastpenningar
endast å första lossnings- eller lastningsstället.

Från erläggande av lastpenningar äro befriade:

fartyg, med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer
och åter utgår i barlast;

fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk hamn
och där endast avlämnar eller emottager passagerare jämte deras effekter
eller ock endast avlastar gods i annat fartyg för export;

fartyg, som av tvingande orsaker eller till inhämtande av order
för vidare resa anlöper svensk hamn och där icke verkställer lossning
och icke heller företager annan lastning än av förnödenheter för besättning,
medförda resande och fartyg;

fartyg, som i följd av liden sjöskada, varom sjöförklaring avgives,
anlöper svensk hamn och där lossar sin last samt efter verkställd reparation
densamma åter intager och utför;

fartyg, som av nyss omförmälda anledning lossar sin last och densamma
till större eller mindre del försäljer, då sådan försäljning inskränkes till
vad för bestridande av reparationskostnaderna bevisligen erfordrats; samt

fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn lossar
eller lastar varor till högst fjärdedelen av fartygets lastdräktighet.

Fyr- och båkavgiften är avsedd att utgöra vederlag för kostnaderna
för fyrar och andra säkerhetsanstalter för sjöfarten.

Huvudbestämmelserna rörande denna avgift äro intagna i förordningen
angående lotsverket den 15 februari 1881 § 44, sådant detta
författningsrum lyder enligt kungörelsen den 10 februari 1911, och § 49,
i den form denna paragraf erhållit genom kungörelsen den 17 november
1882. Avgiften ifråga utgår för varje fartyg, som ankommer från eller
avgår till utrikes ort, med 25 öre för varje ton av fartygets avgiftspliktiga
dräktighet, med befrielse dock från vidare avgift under samma
kalenderår för ångfartyg, som 8 gånger, och för segelfartyg, som 4 gånger
under året erlagt avgift.

I övrigt gälla avgiftsbefrielser för vissa fartygskategorier och under
vissa omständigheter, nämligen för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188. 5

fartyg, som tillhör kronan eller främmande nations örlogsflotta;

fartyg, vars avgiftspliktiga dräktighet icke överstiger 40 ton;

svenskt för fiske utrustat fartyg, då det för sådant ändamål användes;

fartyg, som av tvingande orsaker eller till inhämtande av order
föi vidare resa eller endast i ändamål att vid svenskt skeppsvarv, docka
ellei mekanisk verkstad undergå reparation eller undersökning för utrönande
av behövligheten av reparation anlöper svensk ort utan att därstädes
lossa annan last än den, som i fartyget åter intages, eller intaga
annat gods än proviant, kol eller skeppsförnödenheter för fartygets behov;

fartyg, som uteslutande trafikerar floder och kanaler samt andra
insjöar än Mälaren.

Om tonavgiften till sjömanshusen är stadgat i § 21 av förordningen
den 13 juli 1911 angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och
avmönstring m. m., sådant detta författningsrum lvder enligt kungörelsen
den 11 oktober 1918. & 6

Nämnda avgift skall erläggas för fartyg, som avgår från Sverige
till utrikes ort, dock endast en gång i månaden för avgång från samma
svenska hamn. Aven denna avgift beräknas efter fartygets hela avgiftspliktiga
dräktighet och är bestämd till 5 öre för ton. för svenskt och
därmed likställt utländskt fartyg och 8 öre för annat utländskt fartyg.

Lotsavgifterna äro avsedda att utgöra ersättning för av lotsarna
lämnat bistånd vid fartygens vägledning genom de svenska lotslederna
m. m. För fartyg, som ankommer från eller avgår till utrikes ort, är
skyldigheten att anlita kronolots obligatorisk med vissa angivna undantag.
Lotsavgifterna utgå för lotsat fartyg, (med viss skiljaktighet beträffande
den så kallade Öresundslotsningen) i förhållande till fartygens avgiftspliktiga
dräktighet och den lotsade vägens längd enligt lotstaxor, uppgjorda
enligt glidande skala. Härtill kommer s. k. hemvägsersättning.

Vad härefter angår de allmänna sjöfartsumgälder, som ej uppbäras
för statsverkets eller statsmyndigheters räkning, utgå de enligt av Kungl.
Maj.t fastställda taxor, som i varje särskilt fall äro föremål för prövning.
Då förhållandena å skilda platser äro högst olika, har .också följden blivit,
att taxebestämmelserna äro ganska varierande och sinsemellan förete betydande
avvikelser.

Vid beräkningen av hamnavgifter tillämpas ett blandat system, i
det avgifterna utgå dels för ankommande och avgående fartyg efter hela

Tonavgiften.

Lots avgifterna.

Hamn avgifterna.

6 Kungl. May.ts proposition Nr 188.

den avgiftspliktiga dräktigheten, dels ock för varor, som lossas eller lastas
i hanmen. Genom förordningen den 31 december 1907 äro för åstadkommande
av viss enhetlighet i taxeväsendet fastställda vissa normerande
bestämmelser angående villkoren för uppbärande av hamnavgifter in. m.

orund- Den enda av de till kommuner eller enskilda nu utgående umgälder,

penmngama. vj]]jen genomgående är ställd i direkt förhållande till de godskvantiteter,
som lossas eller lastas, är grundpenningavgiften. Enligt förordningen
den 31 december 1907 angående taxor å grundpenningar skall nämligen
denna avgift som regel utgå med visst belopp för varje av det antal
registerton av fartyg, som enligt i särskild taxa upptagna beräkningsgrunder
motsvarar den lastade och lossade mängden av sådana varor.

Kanal- och Beträffande kanal- och slussavgifter och övriga umgälder gäller,

slui™v9rfttr taxorna för dem äro synnerligen växlande. 1 de flesta fall utgå avgifterna
dels efter fartygets tontal, dels ock efter den lastade eller
lossade varumängden, i andra fall åter ensamt efter fartygets tontal eller
andra beräkningsgrunder.

Frågaomänd. Enligt nu gällande bestämmelser utgå sålunda de allmänna sjöfarts derna^or^sjö-

avgifterna i regeln med visst belopp per ton av fartygs nettodräktighet.

fartiavgif- Mot denna beräkningsgrund riktade Sveriges allmänna sjöfarts namie

m^m. förening redan i en den 25 november 1913 till Kungl. Maj:t ingiven framSveriges
aii- ställning vissa anmärkningar samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
manna sjö- låta utreda möjligheten och lämpligheten av de allmänna sjöfartsavgiffarårfm3n9
ternas beräknande efter lossat och lastat tonnage samt, därest utredningen
gåve sådant vid handen, vidtaga åtgärder för en sådan beräkningsgrunds
införande vid dessa avgifters erläggande. Föreningen
begärde därjämte utredning av frågan om möjligheten av lindring i hamnavgifterna,
där dessa på ett alltför betungande sätt drabbade sjöfarten
eller där de icke kunde sägas vila på fullt rättvis grund.

Kommersui- Efter remiss yttrade sig kommerskollegium i utlåtande den 6 december

te3ifoljg2o‘de 1920 över sjöfartsföreningens förevarande framställning samt anförde
därvid, bland annat, att spörsmålet om åstadkommande av rättvisa och
lämpliga beräkningsgrunder för sjöfartsavgifternas erläggande enligt kollega
mening vore av den vikt för det allmänna och för de intressen,
som därav berördes, att den borde bliva föremål för en ingående undersökning.
Kollegium hemställde förty, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt särskilda sakkunniga att verkställa en allsidig utredning angående
möjligheten och lämpligheten av en ändring av nuvarande system för

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

beräknandet och uppbörden av allmänna sjöfartsavgifter med undantag;
av lotsavgifter samt att därefter till Kungl. Makt avgiva de förslag i
amnet, vartill utredningen kunde föranleda.

I nära samband med den nu behandlade angelägenheten står ett
annat spörsmål, som framförts från frihamnshåll, nämligen frågan om
beredande av vissa lättnader i sjöfartsavgi{''terna till förmån för frihamns -

bragan om lindring i umgälderna för fartyg, som besöka frihamn,
sattes redan av 1894 års frilagers- och frihamnskommittc i närmaste
samband med forslaget om fnhamnsinstitutionens införande i vårt land
Jet läge val icke i begreppet frihamn, yttrade kommittén, att alls inga
avgifter dar skulle av fartygen uppbäras, men det vore snart sagt en
given sak, att, därest man ville vinna det med frihamnen avsedda gagnet,
vasenthga lättnader måste förunnas beträffande fartygsumgälderna.

et vore i sådant hänseende av vikt, att dessa umgälder sattes så lågt
som det med avseende å för handen varande omständigheter vore möjligt.
ror ett sådant företag som en frihamn krävdes ett synnerligen
avsevart matt av uppoffringar, både direkta och indirekta, icke blott
lor sjaiva anläggningens åstadkommande och drivande, utan ock förberedande
av sådana lättnader för rörelsen, särskilt i avseende å farygsumgälder,
att trafiken leddes till och begagnade sig av den nya
institutionen. Kravet på lindriga fartygs umgälder, fortsätter kommittén,
ram ra i e icke minst, då det gällde att planlägga en svensk frihamnsln
sti Union, enar hänsyn därvid givetvis måste tagas till skeppsumgäl -1

~.en sv;enska frihamnen närbelägna främmande hamnar och särskdt
i Köpenhamns nyinrättade frihamn. På grund härav uppställde
kommittén såsom en bestämd förutsättning för att avsett gagn skulle
kunna vinnas av en svensk frihamn, att lättnader bereddes i å sjöiarten
vilande^ umgälder till statsverket.

För åstadkommande av sådana lättnader förordade frilagers- och
Inhamnskommittén i första rummet lastpenningarnas avskaffande. Dessa
borde avskaffas icke blott för fartygstrafiken i frihamn utan i hela landet,
enar eu . olikhet härutinnan skulle innebära en orättvisa mot de
hamnar, som icke vore frihamnar. Dessutom funne kommittén med hänsyn
till fri hamnstrafiken oundgängligt, att fyr- och båkavgiften dels
nedsattes, dels ock antingen bestämdes att utgå efter lossat och lastat
tonnage eller ock enligt föredömet från Köpenhamn beträffande harnnavgifterna,
omfordes till en avgift å varorna att uppbäras, då dessa

Fråga om
lättnader i
sjöfartsavgifterna

för fartygstrafiken
ä frihamnarna.

Frilagers och
frihamnsleommitten
år
1894.

Handels- och
sjö fartsnämnden
i Malmö
år 1904.

Drätselkammaren
i GÖ''eborg
år 1904.

Ko mm er skollegium
och
generaltullstyrelsen
år
1907.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

utginge från frihamn till avsättning inom landet. Det skulle enligt
kommitténs mening sannolikt icke bliva möjligt att få till stånd en
ordnad fartygstrafik på svensk frihamn utan någondera av de sist
ifrågasatta ändringarnas genomförande.

Då förslag om inrättande av frihamn i Malmö år 1904 väcktes,
framhöll härvarande handels- och sjöfartsnämnd uttryckligen, att nämnden
ansåge sig hava grundad anledning hysa förhoppning, att frågan
om sjöfartsåvgifterna före frihamnens öppnande skulle hava ordnats i
enlighet med frilagers- och frihamnskommitténs förslag, samt att det
vore i en sådan förhoppning nämnden vågade då framkomma med frihamnsfrågan.

Vid behandling av frihamns frågan i Göteborg år 1904 uttalade
stadens drätselkammare, att den funnit det fullt riktigt, att såsom förutsättning
för en frihamnsanläggning uppställdes, att, åtminstone vad beträffade
fartyg, som med direkt last ankomme från eller avginge till
utomeuropeiska hamnar, såväl fyr- och båkavgiften som ock i sammanhang
härmed staden tillkommande hamnavgifter för fartyg bestämdes
att utgå, icke på sätt dåmera vore fallet efter ett fartygs hela avgiftspliktiga
dräktighet, utan antingen efter lossat och lastat tonnage eller
ock i form av eu varuavgift.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen yttrade i ett den 25
januari 1907 över inom finansdepartementet utarbetade förslag till författningar
om frihamn och frilager gemensamt avgivet utlåtande, att
»ämbetsverken med avseende å frågan om frihamnsinstitutionens införande
i vårt land, i anledning av uttalanden, som framkommit i yttranden
från målsmännen för handel, industri och sjöfart i Malmö och
Göteborg, ansett sig böra såsom sin åsikt uttala, att lösningen av
frågan om väsentlig lindring i umgälderna för fartyg, som besökte
svensk frihamn, vore av största betydelse för gagnet av frihamnsinstitutionen.
» Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö hade nämligen
i sitt över förslagen avgivna yttrande framhållit, att svenska frihamnar
icke skulle bliva i stånd att med framgång upptaga konkurrensen med
utländska sådana, såvida icke de svenska frihamnarna kunde erbjuda
minst lika fördelaktiga villkor som de utländska, icke blott i »tulltekniskt
avseende» utan även i övriga hänseenden, och hade nämnden därför
anslutit sig till den av frilagers- och frihamnskommittén förordade
utvägen till beredande av lättnader i skeppsumgälderna. . Uttalanden i

9

Kanal. Maj.ts proposition Nr 188.

samma riktning hade gjorts av handelskammaren samt handels- och sjöfartsnämnden
i Göteborg.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 9 december 1918 dagtecknad skrift Styrelsen för
hemställde styrelsen för Malmö frihamnsaktiebolag, att Kung!. Maj:t måtte faaJlmöa fri''
dels framlägga förslag till avskaffande av lastpenningarna för all ut- inia^drfns.
rikes sjöfart, dels efter utredning vidtaga åtgärder för fyr- och båkavgiftens
omförande till en varuavgift att uttagas, då varorna infördes till
avsättning inom landet. Såsom skäl för sin framställning anförde styrelsen,
att ett bibehållande av de båda nämnda fartygsavgifterna enligt
nu gällande beräkningsgrunder komme att med största sannolikhet
omöjliggöra de svenska frihamnarnas utnyttjande för transitering av
varor främmande länder emellan.

I ett över denna framställning den 16 december 1919 avgivet aeneraituiiutlåtande
ifrågasatte generaltullstyrelsen för sin del dels på anförda skäl styrf9s^ 4r
lastpenningarnas avskaffande, dels huruvida det icke skulle anses lämpligt
att uppdraga åt särskilda sakkunniga att till behandling upptaga frågan
om förändring av bestämmelserna rörande fyr- och båkavgiften.

Med hänvisning till vad styrelsen för Malmö frihamnsaktiebolag i Skåne8 hansin
förenämnda framställning anfört i frågan biträdde Skånes handels- del*ka™™re
kammare i skrivelse den 17 februari 1920 till chefen för finansdepartementet
generaltullstyrelsens yrkande om utredning samt hemställde för
egen del, i syfte att beträffande frihamnarna erhålla åtminstone en provisorisk
lösning av avgiftsfrågan, om åtgärder för att fyr- och båkavgift
tillfälligt. icke måtte uttagas av fartyg, som till frihamn ankomme från
eller avginge till utrikes ort.

Över ovannämnda framställningar från styrelsen för Malmö fri- statskontoret
hamnsaktiebolag och Skånes handelskammare avgavs utlåtande beträffande °C*0£ZT''
lastpenningarna den 13 mars 1920 av statskontoret och kommerskolle- år 1
gium gemensamt, varvid ämbetsverken anslöto sig till den av generaltullstyrelsen
i frågan uttalade uppfattningen, att lastpenningarna borde
avskaffas.

Beträffande omläggningen av beräkningsgrunderna för fyr- och Komm^skoibåkavgifterna
framhöll kommerskollegium i förutnämnda, den 6 december Ui1920^
1920 avgivna utlåtande, i likhet med generaltullstyrelsen, behovet av eu
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 159 käft. (Nr 188.) 2

Malmö, Stockholms
och
Göteborgs frihamn
saktiebolag
år 1921.

Generaltullstyrelsen
år
1921.

10 Kungl. May.ts proposition Nr 188-

utredning av denna fråga, vilken utredning kollegium emellertid ansåge
böra utvidgas att omfatta sjö fartsavgifter i allmänhet med undantag av
lotsavgifter. Vad beträffade Skånes handelskammares hemställan om
befrielse tillfälligt från fyr- och båkavgifter för fartyg, som ankomme
till eller avginge från frihamn, ansåge kollegium densamma förtjäna
synnerligt beaktande. En nödvändig förutsättning; för att syftet med
frihamn sinstitutionens införande i vart land skulle till fullo vinnas vore
påtagligen, att fartygs- och varutrafiken å svensk frihamn icke i avgiftshänseende
ställdes i alltför ogynnsamt läge vid konkurrens med någon
angränsande utländsk frihamn. Den risken läge eljest nära till hands,
att de gjorda uppoffringarna för den svenska frihamnsanläggningen
bleve helt eller delvis bortkastade. Därest statskontorets och kommerskollegii
förslag om lastpenningarnas borttagande vunne avseende, skulle
visserligen någon lättnad beredas, men torde dock densamma ej vara
tillfyllest, utan ansåge kollegium erforderligt, att möjlighet i någon form
bereddes att medgiva nedsättning av eller befrielse från fyr- och båkavgiften.
En lämplig interimistisk anordning i avbidan på resultatet
av utredningen i avgiftsfrågan i dess helhet syntes kollegium vara, att
Kungl. Maj:t på därom av frihamn gjord ansökning efter prövning av
omständigheterna tillfälligtvis beviljade nedsättning av eller befrielse från
fyr- och båkavgift för fartyg, som'' ankomme till eller avginge från frihamnen.

I anslutning härtill gjorde sedermera under år 1921 Malmö, Stockholms
och Göteborgs frihamnsaktiebolag var för sig beträffande respektive
frihamnar framställning om tillfällig frihet från statliga, sjöfartsavgifter.

Generaltullstyrelsen, som den 2 juli 1921 i anledning av remiss
avgav utlåtande beträffande framställningen från Malmö fribamnsaktieboLig,
framhöll, att det för en lönande drift av frihamn syntes vara av
största intresse, att fartyg, som anlöpte frihamn, kunde beredas lättnader
ifråga om skeppsumgälders erläggande, men ville emellertid — under
förutsättning att den av styrelsen tidigare föreslagna utredningen beträffande
fyr- och båkavgiften icke behövde taga någon mera avsevärd

tid _ ifrågasätta lämpligheten av att bereda frihamn sådana provisoriska

lättnader, som bolaget avsåge, innan den åsyftade utredningen hunnit
ådagalägga, att detta kunde ske utan menlig inverkan på lösningen av
frågan i dess helhet angående förändrade bestämmelser rörande sjöfartsavgifter.

11

Kanal. Maj:tu proposition Nr 188.

Med föranledande av de utav mig nu omnämnda framställningar och
utlåtanden anbefallde Kungl. Maj:t den 2(5 september 1921 kommerskollegium
dels att verkställa utredning rörande möjligheten av en omläggning
av nuvarande system för beräknandet och uppbörden av allmänna
sjöfartsavgifter, med undantag av lotsavgifter jämte hemvägsersättning,
ävensom i samband därmed i vad mån och på vad sätt lättnad i de till
staten utgående eller till statsmyndigheter redovisade dylika avgifter
kunde beredas fartyg vid resor mellan frihamn och utrikes ort, samt
att till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda, dels ock att snarast möjligt till Kungl. Maj:t avgiva förslag
i fråga om de provisoriska avgiftslättnader, som kunde befinnas böra i
avvaktan på slutförandet av ovan omförmälda utredning medgivas för
fartygstrafiken å frihamnarna. Tillika bemyndigade Kungl. Maj:t kollegium
att för ändamålet tillkalla särskilda sakkunniga.

Jämlikt berörda bemyndigande har kommerskollegium tillkallat
direktören Gustaf Ljungberg, direktören i svenska järnvägs föreningen
Ludvig Leonard Lundqvist och direktören i Malmö frihamnsaktiebolag
Bror Rönngren att såsom sakkunniga biträda kollegium vid ifrågavarande
utredning, den sistnämnde i vad densamma avsåge eventuella
provisoriska avgiftslättnader för fartygstrafiken å frihamnarna. Direktören
Ljungberg har utsetts att såsom ordförande närmast leda de sakkunnigas
arbete.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen sjöfartsavgiftssakkunniga,
avgå vo den 4 februari 1922 till kommerskollegium utlåtande, innefattande
förslag till provisoriska lättnader i vissa sjöfartsavgifter för
fartygstrafiken å frihamnarna m. m., vilket utlåtande kollegium med
eget yttrande den 14 samma februari överlämnat till Kungl. Maj.t.

De allmänna sjöfartsavgifter, i fråga om vilka sjöfartsavgiftssakkunniga
föreslå lättnader, äro lastpenningar, fyr- och båkavgift samt
tonavgift till sjömanshusen.

I fråga om lastpenuingarna äro, såsom förut nämnts, bestämmelser
meddelade i den av riksdagen antagna förordningen med tulltaxa för
inkommande varor. Bestämmelserna om övriga nu ifrågavarande avgifter
— fyr- och båkavgiften och tonavgiften till sjömanshusen — äro
däremot utfärdade i administrativ ordning.

I det följande skall jag nu lämna en redogörelse för de sakkunnigas
förslag och de däröver avgivna yttrandena. Närmast har jag
därvid för avsikt att föreslå, att beslut måtte i vad angår lastpenningarna

■fläng

sättande av
utredning

Provisoriska
lättnader i
sjöfartsavgifterna
för
fartygstrafiken
å
friiiamnarna
m. m.

Av sjöfarts
avgiftssakkunniga
inhämtade
yttranden
från
näring skorporationer.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

påkallas av den nu samlade riksdagen. Då det emellertid synes mig
riktigast, att riksdagen sättes i tillfälle att uttala sin mening i hela det
föreliggande frågekomplexet, skall jag tillåta mig redogöra för och
tillkännagiva min ställning till de framkomna förslagen även i vad de
angå nedsättning i de båda administrativt fastställda statliga sjöfartsavgifterna.

Med hänsyn till de olika intressen, som komme att beröras av en
ändring i bestående förhållanden i fråga om skeppsumgälderna, hava
sjö far tsavgiftssak kunniga berett handelskamrarna i Stockholm och Göteborg,
Skånes handelskammare, Stockholms stads och Göteborgs hamnstyrelser,
hamndirektionerna i Malmö, Hälsingborg, Landskrona och
Trälleborg, svenska hamnförbundet, frihamnsaktiebolagen i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt Sveriges allmänna sjöfarts förening, Sveriges
redareförening och Sveriges segelfartygsförening tillfälle att till de sakkunniga
avgiva yttranden i fråga om avgiftslättnader för fartygstrafiken
å frihamnarna, och hava i anledning härav yttranden inkommit från
samtliga nämnda myndigheter och sammanslutningar med undantag av
Stockholms frihamnsaktiebolag och Sveriges segelfartygsförening. Svenska
hamnförbundet har icke självt yttrat sig, men överlämnat yttranden
från hamnstyrelserna i Gävle och Norrköping.

I de. inkomna yttrandena synes lastpenningarnas avskaffande för
hela riket anses såsom en av omständigheterna påkallad åtgärd till beredande
av lättnader för sjöfarten på frihamnarna och förordas därjämte,
att lättnader i eller fullständig befrielse från fyr- och båkavgiften i
samma syfte måtte medgivas.

Beträffande lämpligheten av att för frihamnarnas vidkommande
helt borttaga de statliga sjöfartsavgifterna äro meningarna delade.

Å ena sidan framhålles, att frågan om sjöfartsavgifterna icke kan
anses löst ur frihamnarnas synpunkt, förrän avgifterna där helt och
hållet avskaffats, medan å andra sidan påpekas, att det vore orättvist
och i övrigt olämpligt att i avgiftshänseende göra alltför stor skillnad
mellan tullhamnar och frihamnar.

Fullständig befrielse från alla statliga sjö fartsavgifter för all fartygstrafik
på frihamn förordas av Stockholms handelskammare. Invändningen
att en befrielse enbart för frihamnarna skulle medföra trafikförlust
för tullhamnarna anser handelskammaren vara utan betydelse i
praktiken.

Stockholms stads hamnstyrelse ifrågasätter, huruvida icke åtminstone
viss trafik till och från frihamn borde medgivas sådan befrielse.

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

Handelskammaren i Göteborg däremot är av den åsikten, att
mycket stora svårigheter skulle uppstå, därest olika avgifter skulle upptagas
i frihamn och tullhamn. Denna åsikt synes delas av åtskilliga
av de övriga korporationer, som yttrat .sig i ämnet.

I flertalet yttranden framhålles nödvändigheten av att avgiftslättnader
beredes den transoceana trafiken. Från vissa håll påyrkas lättnader
även för medelhavstrafiken, varjämte handelskammaren i Göteborg,
Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening m. fl. betona
önskvärdheten av att lättnader på något sätt beredes afl utrikes sjöfart.

Den av 1898 års handels- och sjöfartskommitté föreslagna utvägen,
att till beredande av lättnader för särskilt trafiken på avlägset belägna
hamnar fyr- och båkavgiften för fartyg i sådan trafik skulle uttagas i
förhållande till lossat och lastat tonnage, förordas av Sveriges allmänna
sjöfartsförening, Sveriges redareförening m. fl.

Stockholms stads hamnstyrelse föreslår, att trafikområdet för den
utrikes sjöfarten uppdelas i tre zoner, av vilka mellanzonen skulle begränsas
å ena sidan av en linje Storbritanniens västkust—Kap Finisterre
och å andra sidan av en linje Kap Guardafui—Goda Hoppsudden—Rio
de Janeiro—Panamakanalen. Fartyg, som avgå till eller ankomma från
första (närmaste) zonen skulle såsom nu erlägga fyr- och båkavgift åtta
gånger för ångfartyg och fyra gånger för segelfartyg, medan för mellanzonen
avgift skulle erläggas f}^ra respektive två gånger och för tredje
zonen två respektive en gång.

En annan utväg har förordats av Skånes handelskammare, nämligen
att den nu avsedda fartygstrafiken skulle befrias från avgift antingen
vid utgående eller inkommande.

Handelskamrarna i Stockholm och Göteborg, Skånes handelskammare,
Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening m. fl. hava
gjort påpekanden, utmynnande i att ett upprepat uttagande av avgifter i
svensk hamn i anledning av företagen avstickare till närliggande utländska
hamnar för partiell lossning eller lastning icke bör ifrågakomma.

De sakkunniga betona för egen del till en början, särskilt med hänsyn
till transitotrafiken, nödvändigheten av en snar och effektiv lösning av frågan
om en väsentlig lindring i de statliga skeppsavgifterna för de svenska
frihamnarna, vilka hava att upptaga konkurrensen med främmande frihamnar,
där motsvarande skeppsumgälder antingen icke finnas eller också
utgå med avsevärt lägre belopp.

De svenska frihamnarnas farligaste konkurrent anse de sakkunniga
vara frihamnen i Köpenhamn dels på grund av dess läge och dels,

Sjöfarts

avgiftssalc kunnigas utlåtande.

Allmänna

synpunkter.

14

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 188.

kanske framförallt, på grund av de låga skeppsumgälderna därstädes.
Några avgifter, motsvarande våra nu ifrågavarande statliga sjöfartsavgifter,
förekomma icke i Danmark. De avskaffades nämligen, samtidigt
med att Köpenhamns frihamn år 1894 öppnades för allmän
trafik, ej blott för frihamnen utan för hela landet. De avgifter, som
i Köpenhamn upptagas, äro närmast att jämföra med de i Sverige till
hamnägaren utgående avgifterna. De sakkunniga hava i sitt yttrande
uppdragit en jämförelse mellan skeppsumgälderna i Köpenhamns frihamn
och i Malmö blivande frihamn, sådana de komma att gestalta
sig enligt det till Kungl. Maj:t för fastställelse ingivna förslaget till
hamntaxa för åren 192:2—1926. Enligt denna jämförelse betalar ett
fartyg om 2,500 nettoregisterton (engelska skeppsmätningsregeln), som
kommer från avlägset belägen hamn, varje gång det anlöper Köpenhamns
frihamn, om fartyget förtöjer vid kaj och lossar eller lastar så
mycket gods, som tillhopa motsvarar 2,500 nettoregisterton, 1,875 danska
kronor, under det att motsvarande avgifter i Malmö frihamn komma att
bliva för reguljär trafik 2,850 kronor och för trampfart 4,050 kronor.
Avgifterna i Stockholms frihamn och i den blivande frihamnen i Göteborg
torde uppgå till ungefärligen samma belopp som i Malmö.

Ett annat förhållande, som medverkat till att bereda Köpenhamns
frihamn en gynnad ställa ing på de svenska hamnarnas bekostnad, har
av de sakkunniga i detta sammanhang påpekats, och anföra de sakkunniga
härom:

»Genom ännu gällande ministeriel! deklaration av den 5 augusti 1879 är
bestämt, att svenska och danska fartyg och båtar, av vilken storlek och beskaffenhet
’ »om helst, gående mellan samtliga orter inom Köpenhamns,
Helsingörs och Kjöges tulldistrikt, å ena sidan, samt inom Hälsingborgs,
Landskrona, Malmö och Trälleborgs tullkammardistrikt, å andra sidan, skola
ifråga om skeppsavgifter, lastpenningar, fyr- och båkavgifter samt alla liknande
avgifter till'' statskassan helt och hållet behandlas såsom ginge de inrikes
orter emellan, vilket innebär, att fartygen i nämnda svenska hamnar erlägga
varken lastpenningar, fyr- och båkavgift eller tonavgift till sjömanshusen.
Danska staten, som då ännu hade liknande sjöfartsavgifter, beviljade å
sin sida samma undantagsförmån.

I samband med att Köpenhamns frihamn år 1894 öppnades för allmän
trafik, avskaffades emellertid, såsom förut nämnts, alla statsavgifter å sjöfarten,
och alla nationers fartyg kommo utan vederlag i åtnjutande av de förmåner,
som i Danmark förut icke medgivits andra utländska fartyg än svenska
på resa mellan sundshamnar. Härigenom har det anmärkningsvärda förhållandet
uppkommit, att om en från tredje land inköpt vara införes till Köpenhamns
frihamn och därifrån omlastas och överföres till svensk sundshamn, erläggas
i Sverige inga statliga fartygsavgifter, men om fartyget för lasten di -

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 188. 15

rokl till .svensk hamn för lossning eller omlastning, utkrävas sådana avgifter.
Och vidare, om ett fartyg slutlossat i Malmö och därifrån utgår i barlast eller
med last, skola avgifter erläggas, men fartyget befrias från sådana, om detsamma
utgår till Köpenhamn och där intager last av svenskt exportgods.
Köpenhamns frihamn kan därför betecknas som en inhemsk svensk frihamn,
vilken redan åtnjuter alla de förmåner, varå nu göres anspråk från svenskt
irihamnshåll. I vilken grad Köpenhamn användes som oentralhamn för svensk
liandel framgår icke vare sig av svensk eller av dansk statistik. I den senare
upptages icke omlastningstransito m. m. utan endast den transitering, som vant
föremål för dansk handel. Enligt en i Finanstidende den 19 oktober 1921
lämnad upplysning uppgick den för år 1920 redovisade utförseln från Danmark
till Sverige av främmande, d. v. s. icke danska varor till ett värde av
159 miljoner kronor. Den konkurrens från Köpenhamn om svenskt importoch
exportgods, för vilken Malmö på grund av de nu skildrade förhållandena i
rflg r friheten från statliga fartygsavgifter i den danska hamnen och
1879 ars forberorda deklaration — är utsatt, drabbar emellertid även övriga
svenska hamnar, vilkas naturliga handelsområden sammanfalla med eller
tangera det område, som ekonomiskt behärskas från Köpenhamn. Då det gäller
ti ansitering av gods från eller till ett land, som för både svensk och
dansk hamn är utland, inverkar emellertid icke den berörda deklarationen,
men så mycket mera avgiftsfriheten i Köpenhamn. Även här hava icke blott
Malmö utan även övriga svenska frihamnar att räkna med Köpenhamn såsom
konkurrent, enär frihamnen där alltid kan komma ifråga som upplagsplats
och omlastningsort för gods, som införes till eller utföres från hamnar
vid Östersjön.»

Vidare hava de sakkunniga påpekat, att i staterna öster och sydost
om Östersjön spörsmålet om transitokandelns ordnande, i avvaktan på
att Ryssland åter skall öppnas för den internationella handeln, börjat
tilldraga sig livligt intresse.

Baltischport i Estland hade sålunda den 1 juni 1921 förklarats för frihamn;
i Hängd väntades frihamn kunna öppnas senast våren 1923, och
lettiska konstituanten hade den 20 maj 1921 antagit lag om inrättande
av frihamn. Dessa hamnar iämte frihamnarna i Danzig och Stettin komme
att bliva de svenska frihamnarnas medtävlare vid konkurrens om handeln
och sjöfarten runt Östersjön, och med hänsyn till rådande valutaförhållanden
vore det sannolikt, att kostnaderna i dessa hamnar komme
att ställa sig lägre än i de svenska.

Vad Göteborgs blivande frihamn beträffade, torde densamma utom
med Köpenhamn få upptaga tävlan med en norsk frihamn. Planer förelåge
nämligen, enligt vad de sakkunniga inhämtat, på upprättandet av
en frihamn vid Kristiania, och den norska tullagen innehölle från och
med den 1 juli 1919 en bestämmelse, varigenom det gods, som infördes

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

i frihamn och därifrån återutfördes till utlandet, fritoges från den s. k.
laste- och fyravgiften.

Enligt de sakkunnigas åsikt kunde en för de svenska frihamnarna
ur konkurrenssynpunkt fullt tillfredsställande lösning av föreliggande
fråga ernås endast genom att dessa hamnar med avseende å statliga
skeppsumgälder fullt likställdes med sina i detta hänseende bäst ställda

utländska medtävlare. •

För vinnande av detta syfte vore, med hänsyn därtill, att åtminstone
de större fartygen, som ofta för partiell lossning eller lastning bleve
nödsakade att anlöpa även tullhamnar, ändock där måste betala fulla
umgälder, ett fullständigt slopande av nu ifrågavarande avgifter —
åtminstone i deras nuvarande form — påkallat och önskvärt.

Då de sakkunniga emellertid ansåge en sådan åtgärd icke kunna
ifrågakomma, utan att staten samtidigt i annan form bereddes ersättning
för den inkomst, som härigenom ginge förlorad, och frågan huruvida
och på vad sätt detta skulle kunna ske, vore av så omfattande art, att
den icke på utredningens dåvarande stadium kunde bliva föremål för
närmare prövning, ville de sakkunniga, såsom provisorium förorda

1) fullständig befrielse från lastpenningar, tonavgift samt fyr- och
båkavgift för fartyg, som anlöpte enbart frihamn,

2) lastpenningarnas avskaffande även för tullhamnarna samt

3) ett flertal lättnader i skilda hänseenden i fyr- och båkavgiften
förutom den under 1) nämnda fullständiga befrielsen därifrån för fartyg,
som anlöpte enbart frihamn.

Innan jag övergår till en närmare redogörelse för sjöfartsavgiftssakkunnigas
förevarande förslag, torde det tillåtas mig att till belysande
av den ekonomiska betydelsen av nu ifrågavarande sjöfartsavgifter här
återgiva en tablå, utvisande uppbörden av lastpenningar, fyr- och båkavgifter
samt tonavgifter under åren 1911—1920:

17

Kungl. Maj.ts proposition Nr 188.

E

1

Svenska fartyg
Kronor

Lastpenningar.

Utländska fartyg
Kronor

1911

385,300

320,760

1912

402,633

356,318

1913

448,519

382,250

1914

430,615

336,750

1915

401,943

413,274

1916

316,526

477,815

1917

160,362

294,585

1918

196,375

261,256

1919

277,966

307,783

1920

303,745

553,118

och båkavgifter.

1911

932,260

1,040,457

1912

997,471

1,182,673

1913

1,086,031

1,276,136

1914

1,163,360

1,178,969

1915

1,142,757

1,568,317

1916

968,894

1,620,424

1917

510,501

1,431,456

1918

608,540

1,279,393

1919

871,764

1,168,605

1920

1,070,096

1,962,435

Tonavgifter till sjömanshusen.

1911 107,016

1912 109,635

1913 • 123,640

1914 114,264

1915 116,579

1916 91,363

1917 . 43,193

1918 55,888

1919 126,829

1920 150,403
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1

82,133
90,797
98,447
80,442
125,574
141,490
123,775
103,967
122,316
220,560
samt. 159 höft.

Summa

Kronor

706,060

758.951

830,769

767,365

815,217

794,341

454,947

457,632

585,749

856,864

1,972,717

2,180,144

2,362,167

2,342,329

2,711,074

2,589,318

1,941,957

1,887,933

2,040,370

3,032,532

189,149

200,432

222,088

194,706

242,154

232.854
166,969

159.855
249,145
370,963

(Nr 188.)

3

18

Fullständig
avgiftsbefrielse
för
fartyg, som
anlöper enbart
frihamn.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188-

Beträffande den förordade fullständiga avgiftsbefrielsen för fartyg,
som anlöper enbart frihamn, yttra de sakkunniga:

»Ett fullständigt slopande av de nu ifrågavarande avgifterna i frihamnarna
skulle, även om avgifterna kvarstode i tullhamnarna och befrielse sålunda
icke kunde komma andra fartyg till godo än sådana, som anlöpte enbart
frihamn, likväl enligt de sakkunnigas mening vara av icke oväsentlig betydelse
vid konkurrensen om transitohandeln, beträffande vilken, såsom redan
upprepade gånger framhållits, sjöf artsavgifterna ur hamnsynpunkt hava sin
största och mest avgörande betydelse. Om nämligen avgifterna i princip bibehölles,
eventuellt med införande av lättnader för viss trafik under särskilda
förhållanden, skulle nämligen konkurrerande frihamnar ändock kunna framhålla,
att transitering över svenska frihamnar icke kunde försiggå, utan att
godset därstädes betungades med avgifter, som icke förekomma i andra frihamnar.
Huru de eventuella bestämmelserna om lättnader än avfattades, skulle
det i de flesta fall åtminstone för utländska importörer och exportörer hliva
svårt att bedöma, huru dessa i varje särskilt fall komma att verka. I de kalkyler,
som avgöra valet mellan en svensk och en utländsk frihamn, skulle man
sannolikt i de flesta fall komma att räkna med maximiavgifterna.

Avskaffas däremot de statliga skeppsumgälderna helt och hållet i frihamn,
blir det möjligt att åtminstone i alla de fall, då fartyget i Sverige skall
lossa eller lasta endast i frihamn, räkna med full befrielse från avgifter.

En anmärkning, som med visst fog kan göras mot den nu ifrågasatta
avgiftsbefrielsen, torde vara, att frihamnarna tack vare denna kunna draga till
sig trafik, som eljest skulle gå till närliggande tullhamnar. Denna anmärkning
torde emellertid försvagas därigenom, att de övriga avgiftslättnader, som
de sakkunniga enligt vad ovan sagts med hänsyn till friliamnsintresset ansett
sig böra föreslå, komma tullhamnar och frihamnar i lika män till godo. De i
tullhamnarna kvarstående avgifterna kunna, om dessa lättnader genomföras,
enligt de sakkunnigas mening knappast medföra någon nämnvärd ändring i
den hittillsvarande fördelningen av import- och exportgodset mellan hamnar
å närbelägna orter.

De sakkunniga vilja icke underlåta att i detta sammanhang ånyo framhålla
del förut påpekade förhållandet, att vi i Sverige redan skulle kunna sägas
hava en inrikes frihamn, där fullständig avgiftsbefrielse råder. De sakkunniga
syfta på frihamnen i Köpenhamn, som på grund av genom 1879 års meraberörda
deklaration i förhållande till de svenska hamnarna vid Öresund erhållit
karaktär av inrikes hamn, vilken egenskap genom ångfärjeförbindelserna
utsträckts att gälla i förhållande till de flesta svenska hamnar. Olägenheterna
av konkurrensen från de svenska frihamnarna för tullhamnarna å närbelägna
orter torde i varje fall, om de lättnader, vilka enligt vad ovan sagts
skulle tillkomma även tullhamnarna, genomföras, komma att bliva mindre än
de uu på grund av den danska konkurrensen rådande. Sämre ställda än de nu
äro skulle dessa tullhamnar alltså genom avgiftsbefrielsen i frihamnarna icke
bliva, men den trafik, som tullhamnarna nu icke kunna erhålla, skulle därigenom
kunna dragas till de svenska frihamnarna i stället för att helt utestängas
från svenska hamnar till förmån för utländska.

Mellan tullhamn och frihamn på samma ort torde emellertid en viss för -

Kanal. Maj:ts proposition Nr 188. 19

skjutning i trafiken till den senare» förmån ieke kunna undvikas, men faran
härav minskas emellertid genom att fartygen ofta på grund av speciell last
äro bundna vid viss lossningsplats.

blågrå ekonomiska olägenheter torde emellertid icke av en eventuell sådan
förskjutning kunna uppkomma, då tull- och frihamnar på samma ort
hava samma ägare.

Även om den ifrågasatta avgiftsbefrielsen sålunda skulle komma att
vålla tullhamnarna vissa olägenheter, synas emellertid dessa olägenheter, med
hänsyn till vad man genom ett bibehållande i princip av avgifterna enligt de
sakkunnigas åsikt skulle vedervåga — möjligheterna att bedriva transitohandel
över svensk frihamn — vara av mindre betydelse. Med hänsyn ej mindre
härtill än även till de stora nationella intressen, som äro knutna till en framgångsrik
frihamnsrörelse, och de stora ekonomiska värden, som stå på spel —
för närvarande hava enligt uppgift å frihamnarna nedlagts sammanlagt över 50
miljoner kronor — anse de sakkunniga, att nu ifrågavarande skeppsumgälder
böra för frihamnarnas vidkommande helt avskaffas, och torde det för dessa
hamnars utveckling vara av allra största vikt, att denna befrielse medgives
redan från början av deras verksamhet.»

Mot de sakkunnigas förevarande förslag har ordföranden, direk- Reservation,
tören Ljungberg, anfört avvikande mening. Han förklarar sig på anförda
skäl anse, att, så länge de statliga sjöfartsavgifterna icke kunde borttagas
även i tullhamnarna — vilket av statsfinansiella skäl icke för närvarande
vore möjligt — en sådan åtgärd icke heller borde ifrågakomma
beträffande frihamnarna.

Beträffande tonavgiften till sjömanshusen hava de sakkunniga med Tonavgiften
hänsyn till dess relativt ringa belopp och till det ändamål, vartill den tiU siömanaanvändes,
icke ansett sig böra föreslå andra provisoriska lindringar än usen''

dem, som skulle bliva en följd av befrielsen från samtliga avgifter för
fartyg, som anlöper enbart frihamn.

Vad lastpenningarna angår erinra de sakkunniga till en början, Lastatt
krav på deras avskaffande allt sedan 1840-talet vid skilda tillfällen Penningarnaframställts
och varit föremål för statsmyndigheternas prövning, samt
lämna härefter en redogörelse för frågans behandling under de båda
sistförflutna decennierna.

Efter denna redogörelse, som jag torde kunna här utelämna, sammanfatta
de sakkunniga de skäl, som antörts för lastpenningarnas avskaffande,
sålunda-:

Lastpenningarna vore en kvarleva från numera icke erkända skatteprinciper.
De utgjorde en beskattning icke på inkomsten genom fartyg^8
användande utan på själva fartyget, så mycket oegentligare som

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

andra transportmedel icke beskattades. De vore icke såsom övriga
sjöfartsumgälder avsedda för något visst sjöfartsändamål eller utgjorde
vederlag för någon viss prestation, utan inginge direkt till statskassan,
och avgiften bleve sålunda en separatskatt på en viss näring. En sådan
skatt måste betraktas såsom föråldrad och ej baserad på rättvis grund.

I regel komme denna avgift att ytterst drabba den fraktade varan,
då den, i den mån detta vore möjligt med hänsyn till läget på fraktmarknaden,
inginge som en konstant faktor i redarnas fraktkalkyler och
sålunda verkade på varuutbytet som en extra beskattning.

Avgiften ägde en viss likhet med grundskatterna, och när dessa
avskrivits till fullo, borde man också avskriva lastpenningarna.

Härtill komme, att järnvägarna, som genom ångfärjeförbindelser
och gynnsamma trafikavtal blivit sjöfarten en mäktig konkurrent, icke
erlade någon motsvarande skatt för trafikmedlen.

Slutligen hade genom frihamnsinstitutionens införande i vårt land
tillkommit ett nytt och tungt vägande skäl för lastpenningarnas avskaffande,
nämligen att avgiften ifråga tydligen måste försvåra de svenska
frihamnarnas utnyttjande för transitering av varor mellan främmande
länder.

Sedan de sakkunniga härefter framhållit, att det huvudsakliga
skälet för att yrkandena om lastpenningarnas borttagande hittills blivit
avvisade varit, att statsverket icke borde frånhända sig en förefintlig
inkomstkälla, till vilken utländska redare bidroge med en väsentlig anpart,
anföra de sakkunniga för egen del:

»Att lastpenningar och transitohandel äro oförenliga begrepp har också
redan vunnit erkännande i de nuvarande bestämmelserna om lastpenningar,
varigenom befrielse medgives bland annat för fartyg, som endast avlastar gods
i annat fartyg för export.

Härtill torde slutligen få erinras om sjöfartsnäringens nuvarande prekära
läge, vilket gör eu särbeskattning av denna art ännu mindre berättigad
än förr. Det ligger nu mer än någonsin synnerlig vikt uppå att Sveriges sjöfart
beredes sådana lättnader, att därigenom icke blott landets sjöfart, utan
även övriga näringar befrämjas. Lastpenningarna i och för sig drabba visserligen
fartygen icke särskilt hårt, men sammanlagt med övriga statliga
skeppsumgäjder bliva de för fartygen en nog så avsevärd börda, och under den
ekonomiska kris, vi nu genomgå, måste man räkna med varje faktor, och relativt
små differenser kunna bliva avgörande vid frågan, om en skeppning skall
ske över Sverige eller icke.»

Med åberopande av det sist anförda och de övriga förut angivna
skäl, vilka förebragts till stöd för yrkandena om lastpenningarnas slopande,
föreslå de sakkunniga, såsom redan nämnts, att ifrågavarande avgift
måtte definitivt avskaffas för hela riket.

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 188. 21

... ■ Skräflande fyr- och båkavgiften erinra de sakkunniga till en
början, att frågan om lättnader däri vid flera tillfällen alltsedan mitten
av 1800-talet förts fram av sjöfartens och handelns män. Efter eu
kort redogörelse för vad under de sista 20 åren härutinnan förekommit
yttra de sakkunniga vidare:

»Även om man kanske får räkna med att den största delen av transitouppbäras
av fartyg till eller från transoceana hamnar, hamnar vid
Medelhavet och Svarta havet, kommer sannolikt en nog så avsevärd del transitogods
att tillföras frihamnarna från och utskeppas från dessa till mera närbelägna
europeiska hamnar. Fartyg, som gå i denna senare trafik, åtnjuta
emellertid redan nu i förhållande till den långgående viss nedsättning i fyr- och
bakavgiften genom bestämmelsen i lotsstadgan § 44, enligt vilken, sedan fyr-''
och båkavgift under ett kalenderår erlagts för ångfartyg 8 gånger och för
segelfartyg 4 gånger, fartyget under året är från vidare erläggande av fyroch
båkavgift befriat. Bestämmelsen tillkom år 1894, då den svenska sjöfarten
så gott som uteslutande sträckte sig till endast Östersjön och Nordsjön.
Importen av varor från transoceana och andra mera avlägset liggande länder
förmedlades då huvudsakligen över Hamburg, Antwerpen och andra närbelägna
utländska hamnar medelst mellan dessa och Sverige gående fartyg, som
utan svårighet kunde fullborda ptt avsevärt antal resor om året, och innebar
bestämmelsen sålunda för dessa eu ganska betydande lindring.

Handelsflottans sammansättning var vid denna tid också en helt annan
än för närvarande. Av den utredning, som åtföljde förslaget till 1894 års bestämmelser,
framgår, att svenska handelsflottan det år utredningen avsåg (1888)
hade endast 7 ångfartyg och 12 segelfartyg större än 1,000 nettoton, och tillsammans
mätte dessa 19 fartyg endast 21,955 ton.

Föi att bland annat utröna, hur stor nedsättniugen i fyr- och båkavgiften
genom nu ifrågavarande bestämmelse blir för den trafik, som kunnat tillgodogöra
sig de med bestämmelsen avsedda lättnaderna, hava de sakkunniga låtit
sammanställa härvid fogade statistiska tabell (Bil. B)1 över den direkta sjöfarten
mellan Sverige och utrikes orter under år 1913 samt över de under samma
år erlagda fyr- och båkavgifter, och hava de sakkunniga därvid förutsatt, att
den trafik, som kunnat tillgodogöra sig de ifrågavarande lättnaderna, varit
all sådan innanför en linje Islands västkust—Kap Finisterre.

Enligt denna tabell utgjorde de i den direkta sjöfarten mellan Sverige
och utrikes orter under år 1913 sysselsatta ankommande och avgående fartyg
tillhopa 27,528,638 nettoton, varav icke mindre än 7,197,649 nettoton redovisats
av de till riket ingående Henne ångfärjelinjerna. Om ångfärjorna fråndragas,
reduceras således summan nettoton av ankomna och avgående fartyg till
20,330,989. För denna trafik erlades under året tillhopa kronor 2,362,167:23 i
fyr- och båkavgift.

Under samma år utgjorde sjöfarten på hamnar, belägna bortom en linje
Islands västkust Kap Finisterre, med undantag av Spaniens kust vid Atlanten
sammanlagt 915,900 nettoton till Sverige ankomna och därifrån avgångna
fartyg, motsvarande 3.33 procent av hela utrikes farten på Sverige, respek 1

Här ej intagen.

Fyr- och
båkavgiften.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

tive 4.5 procent om ångfärjorna icke medräknas. Då fartyg, som användas i
trafik på nämnda länder, som nämnts icke kunna under ett år fullgöra så
många resor, att de komma i åtnjutande av befrielse från vidare avgifter, har
för denna trafik både vid ankommande och avgående er lagts fyr- och båkavgift
med 25 öre per ton eller tillhopa 228,975 kronor. De erlagda avgifterna utgöra
9.69 procent av samtliga fyr- och båkavgifter, och detta ehuru den nämnda
långgående sjöfarten icke utgör mer än 4.5 procent av hela den utrikes sjöfarten,
sedan ångfärjetrafiken frånräknats.

För sjöfarten på avlägsna länder utgår fyr- och båkavgiften således
nästan utan undantag med 25 öre per ton, medan medeltalet för den övriga
farten är endast 11 öre per ton eller 8 öre per ton, om ångfärjorna medräknas.
Dessa äro dock helt och hållet befriade från avgifter.

Den långgående trafiken drabbas i allmänhet hårdare av fyr- och båkavgiften
än annan trafik även på grund därav, att fartyg i långgående trafik
vanligtvis äga jämförelsevis stor dräktighet och mera sällan än fartyg i
annan trafik lyckas få full last till eller från svensk hamn.

Därigenom att vid beräknande av avgifterna hänsyn varken tages till
lastens storlek eller till de större eller mindre möjligheterna för att fullgöra
villkoret för viss befrielse, hava dessa, med den utveckling den svenska sjöfarten
numera fått, sålunda kommit att verka som en starkt progressiv extra
skatt på stora fartyg och långa router.

Under sådana förhållanden är det tydligt, att, om avgifterna i sill helhet
icke kunna omedelbart borttagas, en nog så effektiv lättnad, med vilken
man såsom provisorium kunde låta sig nöja, skulle kunna åstadkommas, därest
dels den långgående sjöfarten bereddes sådan lättnad, att fyr- och båkavgiften
per ton ankommande och avgående icke drabbade fartyg i långgående fart
hårdare än fartyg i sådan trafik, där avgiftsbefrielsen efter 8 respektive 4
gånger erlagda avgifter har någon betydelse, dels ock de större fartygen, oavsett
i vilken fart de gå, bereddes viss nedsättning i avgiftens belopp.»

De sakkunniga upptaga härefter till granskning dels ett av 1898
års handels- och sjöfartskommitté väckt felslag, åsyftande att lata den
omfattning, vari fartyg i regelbunden trafik å vissa avlägset belägna
hamnar i svensk hamn lossade eller lastade, bestämma den bråkdel av
fartygets dräktighet, för vilken avgift skulle vid anlöpande av svensk
hamn erläggas, dels ock det förut omnämnda, av Stockholms hamnstyrelse
framställda förslaget om indelning av trafikområdet för den
utrikes sjöfarten i tre zoner, varvid antalet gånger, som fyr- och båkavgift
skulle betalas under kalenderåret, innan befrielse inträdde, skulle
bestämmas efter den zon, varifrån fartyget komme.

Om det förra förslaget yttra de sakkunniga:

»Om man, såsom handels- och sjöfartskommittén föreslår, begränsar tilllämpningsområdet
för detta system till att omfatta endast regelbunden trafik
i långgående fart, skulle detta, med den utveckling vår transoceana trafik numera
nått, hava till följd, att de avsedda lättnaderna icke skulle komma densamma
i tillräcklig grad tillgodo. Större delen av våra fartyg, vilka gå i träns -

A ungl. Muj. ts proposition Nr 188.

215

ocemi fart, kan nämligen på hemresa icke alltid erhålla full returlast till Sverige

!i,aYu He °]il K|°ki.1 Slpr ho,ni 1 växlande triangelfart. Fartygen hemkomma
då på helt andra linjer än de utgått, och dessa resor kunna näppeligen beteck.
ff ^åso^ legd bunden fart. Den lättnad, man genom detta system avsåge att
bereda, skulle sålunda i många fall för den svenska sjöfarten bliva fullständigt
illusorisk, darfor att fartygen icke kunna bindas vid en bestämd linje.

6 f,andra sidan utsträcka medgivandet att erlägga fyr- och
åkavgifter i förhållande till den lossade och lastade godsmängden även till
nnnlT regd.^nden fart, synes det ur såväl principiell som kontrollsyn^
omöjligt att gorå någon skillnad mellan den långgående trafiken

h sjofaiten pa narbelagna länder. För den senares vidkommande skulle belakningssattet
bliva mindre fördelaktigt än det nuvarande, enligt vilket farygen
aro befriade från vidare avgifter, sedan sådana erlagts visst antal
gånger. Vidare skulle det för bestämmande av de grunder, efter vilka omräkning
av de lossade och lastade godskvantiteterna till registerton skulle ske,
liksom för en eventuell kombinering av båda systemen — full befrielse efter
visst antal gånger och avgiftens beräknande i förhållande till den lossade eller
lastade godsmängden — erfordras eu synnerligen ingående utredning, vilken
de sakkunniga icke kunnat medhinna på den korta tid, som stått till förfogande
for avgivande av förslag till provisoriska åtgärder

Någon nedsättning motsvarande den för närtrafiken gällande synes således
åtminstone för närvarande icke kunna vinnas på denna väg.»

Beträdande det sen-ire förslaget anföra de sakkunniga:

o »Föi delarna med detta förslag äro att det utgör en konsekvent påbyggnad
pa nu gällande bestämmelser. Då ett fartyg i trafik på tredje zonen beräknas
kunna gorå tva dubbelresor och i andra zonen fyra dubbelkör under samma
kalenderår bleve således nedsättningen i bägge fallen 50 procent, och den långgaende
trafiken, som enligt vad statistiken utvisar, nu betalar något mer än
dubbelt sa stor avgift per ton som annan utrikes trafik, skulle således därigenom
bliva i det närmaste likställd med denna. Emellertid skulle vissa svårigheter
uppstå vid tillämpningen av detta system. Så länge fart vgen på liemoch
utresa halla sig inom samma zon är det ingen svårighet att bestämma
avgifterna. Men om lossning eller lastning sker i flera zoner, kunna olika
meningar uppstå, hur resan skall beräknas vid bestämmande av avgiftsbefrielsen.
Om ett fartyg på resa exempelvis Buenos Ayres—Mexikanska viken—
England återkommer tdl Sverige med last, som intagits i Amerika eller England,
skulle det bliva svårt att avgöra, vilken zonberäkning som skall tillämpas.
Um avgifterna för en dylik resa beräknades för tredje zonen, skulle fartyget
pa sadant satt komma i åtnjutande av befrielse efter endast eu dubbelresa
ehuru det pa hemresan verkställt varutransport från endera av de zoner,
tor vilka avgiftsbefrielse skulle inträda först efter 2 respektive 4 dubbelresor
Fa samma satt skulle ett fartyg, som utgått från Sverige till hamn i tredje
zonen, men återvänder med last till närbelägen utländsk hamn och där slutlossar
samt mtager ny last till Sverige, ändock få tillgodoräkna sig fyra resor
nar fartyget under samma år återkommer till svenska hamnar. Vid utgående
i barlast bleve dessutom kontrollen försvårad, om ej omöjliggjord. Med detta
system bleve det i varje fall omöjligt för redaren att på förhand beräkna kost -

24

Kungl. Maj.ts proposition Nr 188.

naden, vilket givetvis är förutsättning för att avgiftsbefrielsen skall kunna
inverka på redarnas fraktkalkyler och därmed indirekt gynna trafiken på de
svenska hamnarna.»

Härefter övergå de sakkunniga till en redogörelse för sitt eget
förslag till åvägabringande av åsyftade lättnader i fyr- och båkavgiften,
vilket förslag i huvudsak innebär följande:

a) fullständig befrielse från fyr- och båkavgiften under vissa villkor
för alla fartyg vid ankommande från hamnar i sjöfartshänseende belägna
bortom en linj« Islands västkust—Kap tinisterre;

b) fullständig befrielse från fyr- och båkavgiften vid såväl ankommande
som förnyat utgående för fartyg, som, efter att hava erlagt
vederbörlig fyr- och båkavgitt för utgående, utklarerats och med last
från eller med slutlig destination till ort, belägen bortom under a)
omförmälda linje, avgått till utrikes, innanför eu linje Skagen—Liudesnäs
belägen ort, vid därefter uteslutande inom sist angivna sjö fartsområde
företagna resor (av de sakkunniga benämnda avstickareresor) till
eller från svensk hamn liksom ock vid slutlig avgång jämväl till ort
bortom förstnämnda linje;

c) nedsättning av fyr- och båkavgiften från 25 till 10 öre per ton
för den del av fartygs dräktighet, som överstiger 1,200 ton.

Beträffande under a) angivna lättnad anföra de sakkunniga följande:

»Samma syfte, som avsetts med indelningen i tre zoner, torde enligt de
sakkunnigas åsikt kunna vinnas, om trafiken skulle uppdelas i endast tvenne
zoner och nedsättningen för ytterzonen beräknas icke efter antal fullgjorda resor,
utan i stället genom borttagande av den fyr- och båkavgift, som skall erläggas,
antingen vid ankommandet eller avgåendet från svensk tullhamn. För
fartyg, som användes uteslutande i sådan fjärrtrafik, skulle avgifterna även i
detta fall för det enskilda fartyget minskas med 50 procent, och detta förslag
innebär sålunda samma lättnad, som avsetts med den förut nämnda zonindelningen,
men i tillämpningen skulle förslaget icke möta samma svårigheter
vid avgörandet av vilken zon, man skulle räkna med. I detta fall skulle redaren
också på förhand veta, vilka avgifter han har att taga med i beräkning.

Med hänsyn till det syfte, man vill uppnå genom avgiftslindringen, synes
det vara likgiltigt antingen fyr- och båkavgiften för ankommande eller avgående
borttages. I båda fallen utgör den kvarstående avgiften en engångskostnad
för fartygets besök i svensk tullhamn, och det är ingen anledning antaga
annat, än att lättnaden skulle inverka reglerande på frakterna icke endast till,
utan även från Sverige. Om den utgående avgiften borttoges, skulle det emellertid
vara omöjligt att utöva kontroll över fartyg, som utginge i barlast.

Borttoges den ingående avgiften, skulle sammanlagda avgiften för hela,
farten icke minskas med hälften, enär, enligt vad statistiken utvisar, antalet^ i
denna fart inkommande fartyg vanligen betydligt understiger antalet utgående.
För år 1913 var antalet i denna fart inkommande fartyg 200 och antalet
utgående 340.

Kunyl. Maj:In proposition Nr 188. 25

Till förhindrande av obehörigt utnyttjande av avgiftslindringen tord(‘
det villkoret böra uppställas, att fartyget skall till svensk hamn medföra last,
som i fartyget intagits i hamn, belägen i ytterzonen. Utan ett dylikt förbehåll
skulle nämligen vilket fartyg som helst i här ifrågavarande fart efter slutlossning
i närbelägen utländsk hamn kunna fortsätta till Sverige för lastning
utan att behöva erlägga fyr- och båkavgift vid inkommandet. Det torde även
vara nödvändigt att för den last, som fartyget skall medföra till svensk hamn,
fastställa viss minimikvantitet, och hava de sakkunniga i sådant avseende ansett
lämpligt, att såsom villkor för avgiftsbefrielsen uppställes fordran på att
fartygets last från den inom den avsedda zonen belägna hamnen uppgår till
minst Vio-del av fartygets avgiftspliktiga dräktighet. Denna kvantitet är nämligen
i fråga om lastpenningar^ avgörande för huruvida fartyget skall anses
medföra last eller gå i barlast. Den medförda lasten är även avsedd att utgöra
kontroll över att fartyget verkligen kommer från sådana hamnar, ifråga
om vilka det avses att genom avgiftsbefrielsen underlätta trafiken med Sverige,
varjämte med detta villkor avsetts att gynna direkt transport till svenska
hamnar av sådana varor, som eljest med främmande linjer skulle föras till
de stora europeiska skeppning^entra och där omlastas till Sverige.

Ett annat villkor, som enligt de sakkunnigas åsikt lämpligen borde uppställas
med hänsyn till önskvärdheten av att förebygga konkurrens med trafiken
på inom den inre zonen belägna hamnar, är, att fartyget för att komma
i åtnjutande av avgiftsbefrielsen icke i svensk hamn får lossa gods intaget
inom nämnda zon.

Den nu ifrågasatta befrielsen anse de sakkunniga böra medgivas alla
fartyg, som under förenämnda villkor ankomma från hamnar belägna bortom
linjen Islands västkust—Kap Finisterre, således utom den utomeuropeiska,
svartahavs- och medelhavstrafiken även fartyg från portugisiska hamnar och
spanska hamnar söder om Portugal. Anledningen till att de sistnämnda hamnarna
medtagits, ehuru avståndet till dem icke är större än att fartyg i trafik
på dem torde medhinna flera än de för avgiftsbefrielse nu stipulerade fyra
respektive två resorna fram och åter, är, att trafiken på dessa hamnar i allmänhet
uppehälles med fartyg, som samtidigt gå i medelhavstrafik, och för
dessa fartyg kan någon nedsättning enligt de gällande bestämmelserna icke
komma i fråga på grund av resornas längd.»

Vidkommande befrielsen för de s. k. avstickareresorna anföra, de
sakkunniga:

»Med Sveriges inträde bland de nationer, som bedriva sjöfart på avlägsna
länder, har ett annat icke förutsett förhållande uppkommit, varigenom avgiftsbestämmelserna
för de långgående fartygen skärpts utöver vad som torde
varit lagstiftarens mening. På grund av fartygens storlek är det nämligen
ofta, som redan förut nämnts, omöjligt för dem att få full hemlast till eller
utläst från Sverige, och fartygen måste då medtaga gods till utländska närliggande
hamnar eller uppsöka sådana för komplettering av last för den utgående
resan. I de fall, då dessa hamnar äro belägna så, att fartygen före lossning
eller efter lastning i sådan hamn måste avlämna eller avhämta gods i
svenska hamnar, få fartygen för varje sådan avstickare till utländsk hamn
Bihang till. riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 159 höft. (Sr 188.) 4

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

ävensom vid förnyat inkommande till svensk hamn erlägga avgifter varje
gång för hela sitt tonnage. Det har sålunda för de sakkunniga anförts exempel
på att ett rederiaktiebolaget Nordstjernan tillhörigt fartyg, som från transocean
hamn inklarerat. i Göteborg, avgått till Aarhus, Malmö och Stockholm
för att efter lastning i Helsingfors och lastkomplettering i Göteborg ånyo utgå
till transocean hamn, fått för denna rundresa erlägga fyr- och båkavgift
icke mindre än 6 gånger. Å andra sidan har uppgivits, att rederierna ofta
måste avstå från möjligheten att erhålla lastkomplettering i eller till utländska
östersjöhamnar, då avgifterna för avgående från och återkomst -till svensk
hamn skulle hava ökat omkostnaderna så betydligt, att denna merutgift icke
skulle kunnat täckas med den eventuella fraktvinsten. Med hänsyn till vår
transoceana handelsflottas konkurrensförmåga skulle det givetvis vara en fördel,
om densamma utan hinder från statens sida kunde begagna sig av vilken östersjöhamn
som helst för lossning och lastning, och anse de sakkunniga, att för
uppnående av detta syfte fartyg på sådan rundresa icke hör drabbas av högre
fyr- och båkavgift, än om lossningen och lastningen verkställdes uteslutande i
svenska hamnar. Bestämmelserna härom torde böra så avfattas, att fartyg
i långgående trafik utan erläggande av nya fyr- och båkavgifter kunna i
vilken ordning som helst uppsöka vilken hamn som helst innanför en linje
Skagen—Lindesnäs.

Till förhindrande av obehörigt utnyttjande av den avgiftsbefrielse, som
sålunda i dessa fall måste medgivas vid det förnyade anlöpandet av svensk
hamn, torde emellertid såsom villkor böra uppställas att fartygen på sådana
avstickareresor icke verkställa varutransport mellan Sverige och innanför
linjen Skagen—Lindesnäs belägen ort, utan i svenska hamnar lasta eller lossa
endast gods avsett för eller intaget i avlägset belägen hamn. Vidare torde
någon avgiftsbefrielse icke böra medgivas, förrän fartyget vid utklarering från
svensk hamn en gång betalat fyr- och båkavgift. Då fartyget sedan efter slutlossning
eller slutlastning i Sverige avgår till utländsk hamn, torde, då ju fartyget
redan en gång erlagt fyr- och båkavgift för utgående, dylik avgift ej
böra erläggas. Den tidigare uttagna avgiften utgör nämligen så att säga en
förskottsbetalning för den definitiva avresan från Sverige. Den är en säkerhetsåtgärd
för att fartyget icke skall kunna undandraga sig avgiften helt och
hållet.»

Vad slutligen beträffar den föreslagna nedsättning en i fyr- och båkavgiften
för fartyg med en nettodräktighet av över 1,200 ton yttra de
sakkunniga:

»Även om de här ovan förordade lättnaderna genomfördes för den långgående
trafiken, komme emellertid densamma ändock att i de flesta fall drabbas
av proportionsvis högre fyr- och båkavgift än farten på närbelägna länder.

För beräkning av fyr- och båkavgiftema lägges, som förut nämnts, för
närvarande utan vidare fartygens hela tonnage till grund. Nyttan av fyroch
båkväsendet för de stora fartygen, vilka för övrigt minst begagna sig av
de svenska farlederna, kan emellertid icke sägas stå i direkt förhållande till
tontalet. Ifråga om lotsavgifterna har också den principen godtagits, att för
ett större fartyg visserligen skall betalas högre lotsavgift än för ett mindre,

27

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 188.

men avgiftens storlek i det ena och det andra fallet står icke i summa förhållande
till de respektive fartygens tontal. Det har synts de sakkunniga rimligt,
att det även beträffande lyr- och båkavgiften tillämpas ett liknande system,
och borde detta utsträckas till att giilla all fart och icke blott den långgående.
Därigenom skulle man vinna, att, på samma gång som man beredde en
ytterligare lindring för den långgående trafiken för att göra den mera jämställd
med den trafik, som kan tillgodogöra sig bestämmelsen om befrielse efter
8 respektive 4 gånger erlagd avgift, skulle man lätta på avgiftsbördan för i
övrig trafik gående större fartyg. Detta är enligt de sakkunnigas mening i hög
grad ett frihamnsintresse, då frihamnarna i mycket stor utsträckning besökas
just av våra största fartyg. Det kunde då tänkas, att man fastställde en övre
gräns för det tontal, som skulle utgöra beräkningsgrund för avgiften. Att rättvist
och lämpligt avväga en sådan begränsning är emellertid synnerligen
vanskligt med hänsyn därtill, att verkningarna av en dylik bestämmelse icke
kunna med säkerhet bedömas med ledning av befintliga statistiska tabeller över
sjöfarten. De sakkunniga hava därför avstått från att föi-eslå en maximigräns
för det tontal, efter vilket fyr- och båkavgiften borde beräknas, utan förorda i
stället en annan form för åstadkommande av en mera rättvis beräkningsgrund
för bestämmande av avgifterna för de större fartygen, varigenom bestämmelsen
visserligen skulle få stor betydelse för de enskilda fartygen men bliva
utan nämnvärd inverkan på statens samlade inkomst av fyr- och böka vgifter.
Till beredande av sådan utjämning för det stora tonnaget hava de sakkunniga
tänkt sig, att den nuvarande avgiften skulle begränsas till att utgå endast till
och med ett visst tontal, motsvarande tontalet hos de minsta fartyg, vilka företrädesvis
användas i långgående fart, och att för överskjutande tontal skulle
fastställas en lägre avgift. Gränsen torde i överensstämmelse härmed böra sättas
vid 1,200 nettoton. För fartyg om högst 1,200 ton skulle sålunda avgiften
per ton för fartygets hela avgiftspliktiga dräktighet utgå med 25 öre. För
fartyg, vars dräktighet överstege 1,200 lön, skulle däremot beräknas 25 öre per
ton för 1,200 ton och för varje ton därutöver av fartygets avgiftspliktiga dräktighet
endast 10 öre.»

Vid de sakkunnigas utlåtande finnes fogat ett förslag till författningsbestämmelser,
upptagande de av de sakkunniga förordade lättnaderna
i fyr- och båkavgiften. Förslaget är av följande lydelse:

Härigenom förordnas att §§ 44 och 49 i förordningen den 15 februari
1881 angående lotsverket, sådana dessa paragrafer lyda enligt kungörelserna
den 10 februari 1911 och den 17 november 1882, skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 44.

För varje fartyg, vilket ankommer från eller avgår till utrikes ort direkt
eller med anlöpande av svensk frihamn, skall, med de i § 49 stadgade undantag,
erläggas fyr- och båkavgift, som för varje ton av fartygets avgiftspliktiga
dräktighet enligt mätbrev skall utgå med 25 öre för högst 1,200 ton och
med 10 öre för varje ton därutöver, dock med iakttagande, att därest under ett

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

kalenderår fyr- och båkafgift erlagts för ångfartyg 8 gånger eller för segelfartyg
4 gånger, fartyget- är från vidare erläggande av fyr- och båkavgift under
året befriat.

I avseende---ångfartyg.

§ 49.

Från fyr- och båkavgift befrias

vid inkommande och avgående:

a) fartyg,---örlogsflotta;

b) fartyg,---tons;

c) svenskt---användes;

d) fartyg,---behov;

e) fartyg,---Mälaren;

f) fartyg, vilket med iakttagande av de i § 44 för erläggande av fyroch
båkavgift givna föreskrifter utklarerats och med last från eller med slutlig
destination till ort, belägen bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre,
avgått till utrikes innanför en linje Skagen—Lindesnäs belägen ort, vid
därefter uteslutande inom sist angivna sjöfartsområde företagna resor till eller
från svensk hamn som ock vid slutlig avgång jämväl till ort, belägen bortom
nämnda linje, dock under villkor, att i svensk hamn icke lossas eller intages
annan last än sådan, som medförts från eller är bestämd att av fartyget medföras
till utländsk ort, belägen bortom förstnämnda linje;

g) fartyg vid anlöpande av endast frihamn;

vid ankommande:

fartyg, som ankommer från hamn, i sjöfartshänsende belägen bortom en
linje Islands västkust—Kap Finisterre, direkt eller med anlöpande av mellanliggande
hamnar, dock under villkor att fartyget för lossning i svensk hamn
medför endast last, som i fartyget intagits i hamn, belägen bortom ovannämnda
linje, och icke understiger Vio av fartygets avgiftspliktiga dräktighet, skolande
vid beräkning härav en ton anses motsvara för varor, som i fartygets skeppshandlingar
äro upptagna i volym, 2.8s kubikmeter och för varor, som äro upptagna
i vikt 1,360 kilogram.

I avseende---stadgat.

Med samtliga sålunda av de sakkunniga föreslagna lättnader i
fyr- och båkavgiften skulle, enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar,
den långgående trafiken icke bliva i fråga om denna avgift
nämnvärt tyngre belastad än den sjöfart, som åtnjuter lättnader enligt
nuvarande bestämmelser.

Den minskning i uppbörden av fyr- och båkavgifter, som skulle
bliva följden av ett realiserande av de sakkunnigas förslag, beräkna de
sakkunniga med ledning av 1913 års sjöfart till i uppåt avrundat tal
högst omkring 200,000 kronor på en total uppbörd av ungefär 2,362,000
kronor. Häruti ingår emellertid icke den minskning, som skulle föranledas
dels av förslaget om fullständig avgiftsbefrielse för fartyg, som anlöper
endast frihamn, dels ock av förslaget om befrielse från avgift vid de

29

Kinujl. Maj:ts proposition Nr 188.

n. k. avstickareresorna, i vilka båda hänseenden beräkningar icke
kunnat verkställas. Den av sistberörda tvenne förslag föranledda minskningen
i uppbörden har emellertid antagits komma att stanna vid jämförelsevis
obetydliga belopp.

Kommerskollegium har, såsom förut nämnts, med eget utlåtande
den 14 februari 1922 överlämnat de sakkunnigas yttrande, och har
kollegium därvid som sin åsikt uttalat, att de sakkunnigas förslag till
avgiftslättnader i det stora hela vore väl ägnat att läggas till grund för
den allenast provisoriska och mera experimentella reglering av sjöfartsavgifterna
med hänsyn till frihamnstrafiken, varom nu närmast vore
fråga. Dock ansåge kollegium fog föreligga för betänkligheter, förutom
beträffande vissa detaljer i förslaget, mot den punkt däri, som avsåge
fullständig avgiftsbelrielse för fartyg, anlöpande enbart frihamn. I
sistnämnda hänseende anför kollegium:

»Till en början bär den förebragta utredningen icke kunnat övertyga
kollegium om att denna fullständiga avgiftsbefrielse är till fullo motiverad
med hänsyn till det syfte, avgiftslättnaderna avsågos skola tillgodose. Såvitt
av nämnda utredning kan bedömas, synes nämligen den reguljära såväl närsom
fjärrtrafiken bliva genom de i övrigt föreslagna lättnaderna, vilka även
skulle tillgodokomma enahanda trafik å tullhamnarna, gynnad i den utsträckning,
vartill de ur farhågorna för konkurrensen med utländska närgränsande
frihamnar härledda kraven på avgiftslättnader skäligen kunna föranleda.

Endast beträffande trampfarten synes kollegium fråga kunna uppstå,
huruvida de i övrigt föreslagna lättnaderna äro i ifrågavarande hänseende
alldeles tillfyllest. Givetvis föreligger visserligen å ena sidan ett uppenbart intresse
av att i största möjliga grad leda jämväl denna trafik till svenska hamnar,
i synnerhet i den mån densamma kan väntas komma att innefatta verklig
transitotrafik, men komma otvivelaktigt å andra sidan avgiftslättnader för
fartyg i nu åsyftad fart i särskilt framträdande grad utländsk rederirörelse
tillgodo. Detta framstår såsom så mycket betänkligare, som, enligt vad tillgänglig
statistik giver vid handen, utländsk rederirörelses inflytande på vårt
transportbehovs tillgodoseende alltmer tilltagit och detta därhän, att under år
1921 transporten sjöledes till och från Sverige endast till omkring 38 procent
ombesörjts av svenskt tonnage och återstoden av utländskt sådant, under det
att år 1913 endast omkring hälften av dylik transport ombesörjdes av sistnämnda
slag av tonnage. Härtill kommer, förutom att de föreslagna lättnaderna
dock i själva verket jämväl för trampfarten synas kunna få beaktansvärd
innebörd, .att statsmakternas strävanden av naturliga skäl hittills i regel
gått ut på att i största möjliga utsträckning gynna den reguljära och särskilt
den reguljära, långgående trafiken. Att avvika härifrån i det nu föreliggande
fallet synes kollegium icke av förhållandena påkallat och i varje fall icke för
närvarande tillrådligt.

Utom att sålunda tillräckliga skäl icke synas föreligga, som tala för en

Kommer skalle
gii utlåtande
Över sjöfartsavgift
ssakkunnigas
förslag.

Fullständig
avgiftsbefrielse
för
fartyg, som
anlöper enbart
frihamn.

30

Kung1. Maj-.ts proposition Nr 188.

fullständig avgiftsbefrielse för den endast frihamnarna berörande trafiken,
synas kollegium starka betänkligheter mot dylik avgiftsbefrielse kunna göras
gällande därutinnan, att det ensidiga gynnandet av frihamn kunde komma att
medföra menliga konsekvenser för vederbörande tullhamn och särskilt för
angränsande tullhamnar. Fara föreligger, att på grund härav en måhända i
sig själv onaturlig förskjutning av trafiken från tullhamn till frihamn kommer
att uppstå.

Fn sådan förskjutning -skulle kunna medföra vittgående ekonomiska
konsekvenser för vederbörande samhälle såsom ägare av tullhamnen. Sålunda
kan i första hand hamninrättningen löpa fara att få vidkännas en så stor
minskning av sina hamnavgifter, att samhället ställes inför nödvändigheten
att tillskjuta skattemedel för hamnens drift och underhåll. Fn eventuell trafikminskning
är givetvis liktydig med nedgång i sjöfarten. Denna kan befaras
ock öva en ogynnsam återverkan på samhällets handel och industri samt därigenom
medföra en rubbning av grundvalarna för samhällets ekonomiska liv.
Kollegium anser icke tillrådligt, att staten driver eu avgiftspolitik, som tilläventyrs
skulle kunna medföra sådana icke fullt överskådliga konsekvenser.
De betänkligheter, vilka kollegium i nu ifrågavarande avseende hyser, synas
kollegium vinna stöd av den utredning, som av de sakkunniga införskaffats.

Kollegium vill i detta samband ej underlåta att framhålla de synnerligen
stora ekonomiska uppoffringar, som åtskilliga av våra städslaommuner gjort
för försättande av sina hamnanläggningar i tidsenligt skick. Flera av dem befinna
sig för närvarande på grund av depressionen i svårt ekonomiskt betryck.

Betraktar man frågan om fullständig avgiftsbefrielse för frihamnarna
i belysning av särskilt tullhamnarnas intressen, synes befogenheten av kravet
därå icke, åtminstone för närvarande, stödjas av tillräckligt bärande sakliga
skäl. Kollegium finner nämligen, sett från nämnda synpunkt, med starkt
fog''kunna hävdas den uppfattning, att frihamnarna rättvisligen böra och även
kunna utan olägenhet för tullhamnarna tillerkännas en särställning i avgiftshänseende
framför sistnämnda hamnar endast i den mån frihamnsrörelsen är
ägnad framkalla en ny trafik, vilken eljest skulle hava uteblivit. Härmed avses
i främsta rummet transitotrafiken och även i viss mån den magasinering
och förädling av tullpliktigt- gods för reexport, som möjliggöres genom frihamnarna.
I den mån frihamnstrafiken avser godsbefordran till tullinlandet,
synas däremot skäl knappast finnas att medgiva någon särställning för frihamnarna
i nämnda hänseende, utan torde i fråga om sådan trafik höra råda
full likställighet. Det förefaller helt oförenligt med dessa utgångspunkter,
om frihamnstrafiken skulle åtnjuta ifrågasatt fullständig avgiftsbefrielse
även i sådana fall, då den förmedlade trafiken blott till en ringa bråkdel avsåge
sådan transitering eller reexport, medan den övriga vida större delen
av varuförseln både huvudsakligen samma karaktär som den allmänna tullhamnstrafiken.
Tydligen skulle tullhamnarna genom ett sådant förfarande
kunna lida allvarligt avbräck. Möjligheten till differentiering och ernående
av större rättvisa vid utmätande av avgiftsplikt vid olika slags trafik synes
vansklig nog, men skulle .synbarligen kunna väsentligen underlättas genom
ett system med antingen avgifternas beräknande efter lossat och lastat tonnage
eller varuavgifter. Denna fråga är emellertid av alltför omfattande art för att

Kungl. Muj.ts proposition Nr 188. 31

kunna i detta sammanhang bliva föremål för närmare prövning men torde
komma under övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn ytterligare till svårigheten
överhuvud taget av att i allo överblicka konsekvenserna av olika åtgärder
på det föreliggande området, finner sig kollegium åtminstone icke för närvarande
kunna förorda de sakkunnigas förslag, i vad det avser att genomföra
fullständig avgiftsbefrielse för trafik, som enbart berör frihamn. Det synes*
kollegium vara tillrådligt att på förevarande område gå fram med den största
varsamhet och endast i den mån konsekvenserna av en viss åtgärd kunna
åtminstone någorlunda säkert skönjas vidtaga anstalter för åtgärdens realiserande.
Eljest kan den risk lätteligen uppstå, att, även om konkurrensfaran från
utlandet för svensk frihamn bleve borteliminerad, detta skedde med uppoffring
av tullhamnsintresset. Kollegium biträder förty i huvudsak på förevarande
punkt reservantens förslag.»

Beträffande frågan om lastpenningarnas avskaffande ansluter sig Lastpenkollegium
till de sakkunnigas förslag. ningarnasav °

skaffande.

För den händelse emellertid Kungl. Magt icke skulle anse, att Lättnader
lastpenningavgiftens totala avskaffande nu borde ifrågakomma, har kolle- las‘pen''
gium, efter samråd med de sakkunniga, framkommit med ett alternativt mngarna''
förslag, som avser åvägabringande av vissa lättnader i denna avgift.

Detta alternativa förslag innefattar befrielse från lastpenningars erläogande,
förutom i de fall, som avses i nu gällande bestämmelser, för &
fartyg, som under samma kalenderår erlagt lastpenningar, maskindrivet
fartyg eller lastpråm sex gånger och segelfartvg fyra gånger;

fartyg för den del av dess avgiftspliktiga dräktighet, som överstiger
1,500 ton;

fartyg direkt ankommande från eller med slutlig destination till
ort, belägen bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre, vid under
fortsatt resa förnyat inkommande från utrikes, innanför eu linje Skagen
— Lindesnäs samt östra mynningen av Kielkanalen belägen ort, dock
under villkor att i svensk hamn icke lossas eller intages annan last än
sådan, som medförts från eller är bestämd att av fartyget medföras till
utländsk ort, belägen bortom förstnämnda linje; samt
fartyg, som anlöper enbart frihamn.

Kollega förevarande alternativa förslag ansluter sig, som synes, i viss
mån till de av de sakkunniga föreslagna lättnaderna i fyr- och båkavgiften.

Då den föreslagna avgiftsbefrielsen skulle inträda först efter avgiftens
erläggande 6 respektive 4 gånger, anser kollegium den mot
lastpenningaras borttagande företrädesvis gjorda invändningen, att det
vore olämpligt att avskaffa en avgift, vartill främmande fartyg i väsentlig
grad bidroge, icke med samma fog kunna framställas mot kollegii förslag.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

Beträffande den av kollegium ifrågasatta befrielsen från lastpenningar
i frihamn anför kollegium:

»Kollegium har här ovan på anförda skäl förklarat sig icke kunna tillstyrka
ifrågasatt fullständig befrielse från samtliga allmänna sjöfar ^avgifter,
varom här är fråga, för trafik, som berör endast frihamn. Att kollegium detta
oaktat funnit sig böra i det framförda alternativa förslaget i fråga om lastpenningarna
föreslå fullständig befrielse från lastpenningarna för dylik trafik
har sin grund, bland annat, däri, att de betänkligheter, som gorå sig gällande
mot en befrielse från samtliga nyssnämnda avgifter, icke gorå sig. med
samma styrka gällande beträffande enbart nu ifrågavarande, relativt mindre
avgift, som dessutom ej utgår för något visst ändamål. Därtill kommer, att
det synes böra anses i viss mån rättvist, att frihamnarna i förhållande till
tullhamnarna beredes åtminstone något, om ock endast mindre vederlag för
den ökning av trafiken på Sverige, som, utan att innebära någon konkurrens
med tullhamnarna, uppammas genom frihamnens speciella egenskap att underlätta
viss trafik. Det kan visserligen ej låta sig göra att på förhand verkställa
någon som helst beräkning av den trafik för transitering och reexport, som
kan förväntas uppstå tack vare frihamnarna, utan att kollidera med tullhamnarnas
intressen, men har kollegium dock med sitt förslag om fullständig befrielse
för frihamnarna från lastpenningarna trött sig kunna utgå från att
den fördel, som härigenom erbjudes, skulle tillsvidare såsom vederlag uppväga
den genom frihamnarna framkallade ökningen i trafiken ävensom i sin mån
motväga konkurrensen från angränsande länders frihamnar. Därest erfarenheten
skulle framdeles ådagalägga behovet och lämpligheten av ytterligare
lättnader, torde frågan kunna bliva föremål för förnyat övervägande.

Den sammanlagda minskning i lastpenninguppbörden. som kan väntas
bliva en följd av kollegii alternativa förslag rörande lastpenningarna, har icke
kunnat exakt beräknas, men föreställer sig kollegium, att densamma i varje fall
icke torde komma att uppgå till större sammanlagt belopp, än som med hänsyn
till lastpenninguppbördens i sig själv jämförelsevis ringa summa måste
betraktas vara av jämförelsevis mindre betydelse.»

Lättnader i I fråga om tonavgiften till sjömanshusen har kollegium icke au tonavgiften

seft någon särbestämmelse av enahanda innebörd som den, vilken i
tm£TS- fråga om frihamnstratiken innefattas i det ovan angivna, alternativa
förslaget rörande lastpenningavgiften, böra ifrågakomma. Tonavgiften
syntes nämligen kollegium med hänsyn till sitt relativt ringa belopp
vara av mindre betydelse för de frihamnsintressen, som här avsåges
skola tillgodoses, medan den däremot för sjömanshusens ekonomi, särskilt
med hänsyn till intresset av att kunna behörigen tillgodose sjömanshusens
delvis humanitära uppgifter, spelade en jämförelsevis större
roll.

Lättnader i Vad de sakkunnigas förslag rörande lättnader i fyr- och båkav fyr-

och båk- giften angår, säger sig kollegium finna desamma väl ägnade att underavgiften.
°

Kungl. Maj.ts proposition Nr 188. 33

lätta inriktandet av transitotrafiken å svenska frihamnar samt att jämväl
i övrigt tillgodose de speciella frihamnsintressena och detta utan att
genom lättnadernas realiserande inkomstminskningen för staten torde
behöva befaras bliva över hövan stor. Kollegium anser emellertid, att
gränsen för den dräktighet, intill vilken fyr- och båkavgiften skall utgå
med 25 öre per ton, bör sättas något högre än av de sakkunniga ifrågasatts.
Såsom lämplig gräns förordar kollegium 1,500 ton. Gränsvalet
bleve, framhåller kollegium, i brist på belysande statistiskt material, i
viss mån godtyckligt, men föreställde sig kollegium, att den av kollegium
sålunda förordade gränsen i varje fall mer än den av de sakkunniga
föreslagna 1,200-tonsgränsen skulle motsvara de syften, som med densamma
avsåges skola vinnas.

Beträffande varaktigheten av de av kollegium förordade bestämmelserna
föreslår kollegium, att de icke fastställas att omfatta kortare
tidsperiod än till den 1 april 1924.

Efter särskilda remisser hava statskontoret den 18 februari 1922
och generaltullstyrelsen den 23 samma februari avgivit utlåtande i ämnet.

Statskontoret har i berörda utlåtande ansett sig böra avråda från statskontoret.
att, såsom de sakkunniga föreslagit, för närvarande utan sammanhang Lastpenninmed
ordnandet av frågan om övriga ejöfartsavgifter helt avskaffa last- garnas av''
penningarna. En sådan partiell ändring i bestående förhållanden, innan skaffande''
förslaget om ett definitivt ordnande av avgiftsfrågan förelåge, skulle
nämligen, ansåge statskontoret, i viss mån innebära ett föregripande av
den slutliga lösningen. Härtill komme, att statsmakterna ännu icke
fattat ståndpunkt till lotsförfattningskommitterades förslag om avskaffande
av lotsplikten och statens övertagande av båthållningen, vilken
senare åtgärd i alla händelser skulle åsamka statsverket nya utgifter,
som nämnda kommitterade avsett skola motvägas genom bibehållandet
av statens inkomst av lastpenningarna. Den statsfinansiella situationen
vore även sådan, att varje minskning av statens inkomster måste möta
betänkligheter, och i detta fall förelåge dessutom den särskilda anledningen
till betänksamhet, att inkomsten till väsentligt mer än hälften
härledde sig från utländska fartyg.

Däremot har statskontoret ansett sig icke böra ställa sig
visande mot kommerskollegii förslag om ytterligare befrielse från
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 159 käft. (Nr 188.)

av- Lättnader i
lastpenningar!]^
och.

5 fyr- och båkavgiften.

Generaltull styrelsen.

Fullständig
avgiftsbefrielse
för
fartyg, som
anlöper enbart
frihamn,

Lastpenningarnas
avskaffande.

Lättnader i
lastpenningar^.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

läggande av lastpenningar i vissa av kollegium angivna fall. Mot kommerskollegii
förslag i övrigt om provisoriska, avgiftslättnader för sjöfarten
har statskontoret intet att erinra.

I sitt ovanberörda utlåtande av den 23 februari 1922 har generaltullstyrelsen
i likhet med kommerskollegium och på . av kommerskollegium
anförda skäl förklarat sig icke kunna för sin del på den
föreliggande utredningen biträda de sakkunnigas förslag ifråga om fullständig
avgiftsbefrielse för fartyg vid anlöpande av enbart frihamn.

Vad därefter angår de förslag, som av de sakkunniga och kommerskollegium
avgivits beträffande lastpenningarna och tyr- och båkavgiften,
har styrelsen, med hänsyn därtill att för ändring i bestämmelserna
om lastpenningarna riksdagens medverkan erfordrades och
frågan sålunda i avseende å dessa vore av synnerligen brådskande
natur, inskränkt sitt yttrande till att avse allenast lastpenningarna samt
förklarat sig hava för avsikt att, efter fullbordad granskning av de föreslagna
ändringarna i bestämmelserna angående fyr- och båkavgiften,
så snart ske kunde, avgiva särskilt utlåtande över förslaget i denna del.

Styrelsen erinrar då till en början om, att styrelsen redan i sitt
förut omförmälda utlåtande den 16 december 1919 ifrågasatt lastpenningarnas
fullständiga avskaffande, och förklarar sig icke heller nu i
och för sig hava något att erinra mot att åtgärder härför vidtagas.

Därefter övergår styrelsen till en granskning av det utav kollegium
alternativt framställda förslaget om vissa provisoriska lättnader beträffande
lastpenningarna samt anför härutinnan i huvudsak följande.

Vad först anginge de föreslagna lättnaderna efter visst antal resor,
hade styrelsen icke något annat att häremot erinra, än att dessa lättnader,
med hänsyn till att enligt gällande bestämmelser lastpenningar vid förnyat
inkommande i barlast under samma år icke erlades och att utgående
lastpenningar erlades endast första resan varje år, icke syntes få någon
större praktisk betydelse annat än för trafiken å grannländerna och vissa
andra mera närbelägna länder, när i sådan trafik gående fartyg inkomme
med last.

Mot förslaget om befrielse från lastpenningar för fartyg för den
del av den avgiftspliktiga dräktigheten, som överstege 1,500 ton, hade
styrelsen icke något att erinra.

Vad anginge förslaget om befrielse från lastpenningar vid förnyat
anlöpande av svensk hamn efter s. k. avstickareresa, vore enligt styrelsens

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

mening detta spörsmål av mindre betydelse än frågan om befrielse från
fyr- och båkavgifter under motsvarande förhållanden. Förslaget torde
innebära, att ett fartyg, som anlöpte flora svenska hamnar under samma
resa, icke skulle påföras nya umgälder, även om fartyget under resan
anlöpte utrikes ort. Redan enligt nu gällande bestämmelser i § 14
tulltaxeförordningen vore, såsom ovan antytts, fartyg i flera fall befriat
från lastpenningar vid förnyat inkommande. Fartyg, som efter en dylik
avstickareresa anlöpte svensk hamn endast för att lasta eller för slutlossning
av last, motsvarande mindre än en tiondedel av fartygets avgiftspliktiga
dräktighet, vore sålunda redan nu befriat från inkommande
lastpenningar, om fartyget en gång förut under samma år erlagt inkommande
lastpenningar. Vidare torde bestämmelsen, att fartyg, som under
resa mellan utrikes orter i svensk hamn lossat eller intagit last, motsvarande
högst fjärdedelen av fartygets lastdräktighet, vore befriat från
lastpenningar, understundom medföra, att fartyg bleve befriat från lastpenningar
vid inkommande efter avstickareresa. Vid utgående resa,
varunder fartyget anlöpte utrikes ort, erlades vid förnyad utklarering i
svensk hamn icke lastpenningar, med undantag allenast för de fall, att
den senare utklareringen ägde rum under nytt kalenderår.

Styrelsen övergår härefter till en närmare granskning av de föreslagna
bestämmelserna om befrielse från lastpenningar efter avstickareresa,
varvid styrelsen till en början framhåller, att, då lastpenningar och
fyr- och båkavgifter utgå efter olika grunder, bestämmelserna om befrielse
från lastpenningar icke torde kunna avfattas i överensstämmelse
med vad av de sakkunniga föreslagits rörande befrielse från fyr- och
båkavgift under motsvarande förhållanden, samt anför vidare:

»Kommerskollegium har ansett den ifrågasatta befrielsen böra gälla allenast
fartyg, som direkt inkommer från ort, belägen bortom en linje Islands
västkust—Kap Finisterre. Förutom det att för utövande av kontroll härå det
torde vara nödvändigt, att tullmyndigheten i den senare svenska anloppshamnen
närmare granskar vederbörande fartygs skeppsdagbok, synes det styrelsen,
som om de skäl, vilka kunna åberopas för medgivande av befrielse från skeppsumgälder
efter avstickareresa till utrikes ort, föreligga jämväl i fråga om fartyg,
som gå i närtrafik, vilken trafik ju i vissa avseenden skulle draga nytta
av de i övrigt föreslagna avgiftslättnaderna. Under den korta tid, som stått
styrelsen till förfogande för avgivande av utlåtande i ämnet, har styrelsen
emellertid icke varit i tillfälle att verkställa den undersökning, som erfordrades
för att kunna överblicka konsekvenserna av ett medgivande i förevarande
avseende jämväl beträffande sistnämnda trafik, varför Styrelsen, då det för
närvarande närmast gäller att bereda det större tonnaget lättnader, icke ansett
sig böra framställa något förslag i ämnet. Däremot har styrelsen funnit det
icke vara rättvist och billigt, att fartyg, som på resa från bortom nämnda linje

36 Knuffl. Maj:ts proposition Nr 188.

belägen ort anlöpt utländsk hamn innanför samma linje, undantages från
ifrågavarande förmån. Ett fartyg, som från amerikansk hamn avgår med last
till Kristiania, Göteborg, Köpenhamn och Stockholm, skulle enligt kommerskollegii
förslag kunna bliva skyldigt att erlägga inkommande lastpenningar i
Stockholm endast på grund därav att fartyget i Kristiania lossat en mindre
del av sin last, under det att fartyget, om detsamma avgått direkt till Göteborg,
skulle befrias från lastpenningar vid inklareringen i Stockholm. Av de
föreslagna bestämmelserna framgår icke, åtminstone ej med tydlighet, huruvida
kommerskollegium avsett befrielse icke allenast från inkommande lastpenningar
utan jämväl från utgående lastpenningar i det undantagsfall, då,
såsom ovan nämnts, sådana skola utgå två gånger under samma utgående resa
på grund därav, att nytt år börjat under resans fortgång. Då såsom villkor
för lättnaden föreslagits, att fartyget icke skall i svensk hamn intaga annan
last än sådan, som är bestämd att av fartyget medföras till ort, belägen bortom
linjen Islands västkust—Kap Finisterre, vilken omständighet saknar betydelse
i fråga om skyldighet att erlägga inkommande lastpenningar, om sådana förut
under året erlagts, synes emellertid kommerskollegium hava särskilt beaktat
nämnda undantagsfall. Det föreslagna villkoret, att fartyget icke får i
svensk hamn lossa eller intaga annan last än sådan, som medföres från, respektive
är bestämd till ort, som nyss nämnts, torde också kunna leda till konsekvenser,
som icke varit åsyftade. Ett fartyg, som i nu avsedd fart i svensk
hamn lossar ett från England medfört kolli eller överskott av därstädes anskaffad
proviant, som jämlikt § 8 mom. 1 tullstadgan skall anses såsom last,
skulle sålunda enligt de föreslagna bestämmelserna endast på grund därav
nödgas erlägga inkommande lastpenningar vid förnyat inkommande efter
avstickareresan. Beträffande lossningen i den senare svenska anloppsorten, torde
det föreslagna villkoret höra givas eu något allmännare avfattning. I detta
samband anser styrelsen sig böra framhålla de olägenheter, som kunna uppstå
därav, att förevarande bestämmelser, som antagas av riksdagen, innefatta
så preciserade förutsättningar och villkor, att syftemålet med bestämmelserna
förfelas och möjligheten att i tolkningsväg rätta de inkonsekvenser, som kunna
framträda vid tillämpningen, uteslutes. Ett villkor, som däremot lärer höra
stadgas, för att fartyget vid förnyat inkommande under samma resa för ytterligare
lossning skall befrias från inkommande lastpenningar, är det, att vid
inkommandet i svensk hamn, som förut under resan anlöpts, lastpenningar
skola hava erlagts, något som jämväl torde hava av kommerskollegium avsetts.
Lastpenningar erläggas nämligen icke för fartyg, som inkommer till
svensk hamn allenast för lastning, om för fartyget förut under året erlagts
sådana umgälder. Såsom av de sakkunniga antytts, lärer det emellertid i den
fart, varom nu närmast är fråga, vara regel, att, innan slutlossning skett, ny
last intages, ett förfarande, som enligt § 33 mom. 1 tullstadgan kan äga rum,
om fartyget har flera från varandra skilda lastrum. Fartyget utklarerar alltså
i sådant fall, innan den inkommande resan avslutats. Därest fartyget anlöpt
den första svenska lianmen endast för lastning, skulle fartyget vid förnyat
inkommande för lossning av eu väsentlig del av lasten, kunna på grund
av de föreslagna bestämmelserna bliva Befriat från inkommande lastpenningar,
något som icke gärna kan vara åsyftat. Vidare torde såsom villkor för be -

37

K un f/l. Moj:ts proposition Nr 188.

frielse vid förnyat utgående under samma resa böra stadgas, att fartyget förut
för resan erlagt utgående lastpenningar i den hamn, där utklarering först
ägt rum, eller ock med tillämpning av § 14 b) tnlltaxeförordningen befriats
därifrån.---—----------------------------

Här ovan har framhållits angelägenheten av att bestämmelser om
skeppsumgälder avfattas så, att svårigheter vid tillämpningen i möjligaste
mån undvikas, något som jämväl är påkallat av fartygsbefälhavarnas intresse
av att särskilt vid utklarering erhålla snabb expedition. Olägenheter vid tilllämpningen
torde emellertid på grund av den mångfald kombinationer, som
förekomma, icke kunna helt undvikas. Ur denna synpunkt anser styrelsen det
vara lämpligast, att principen om resas kontinuitet såsom villkor för befrielse
från umgälder vid förnyat anlöpande av svensk hamn kommer till uttryck i
bestämmelserna och att skillnad göres mellan inkommande och utgående resa.
Redan med nu gällande bestämmelser måste tullförvaltningarna avgöra, huru
länge vid kombinerad resa den inkommande resan varar och när den utgående
resan påbörjas. Därest av bestämmelserna uttryckligen framgår, att inkommandet
respektive utgåendet skall ske under samma resa, åstadkommes också
möjlighet, att, när avstickareresa ägt rum under sådana förhållanden, att avgiftsbefrielse
vid återkomsten till svensk hamn icke varit åsyftad, uppdebitera
lastpenningar.»

Styrelsen framlägger härefter ett av styrelsen avfattat förslag till
bestämmelser om avgiftsbefrielse vid s. k. avstickareresor samt anmäler,
att dessa bestämmelser icke synts styrelsen påkalla någon ändring av
tullstadgans föreskrifter om in- och utklarering av fartyg.

Enligt det av generaltullstyrelsen utarbetade förslaget skulle befrielse
från erläggande av lastpenningar åtnjutas för

fartyg, som, efter att hava direkt eller med anlöpande av mellanliggande
hamnar ankommit till svensk hamn från ort, belägen bortom
en linje Islands västkust—Kap Finisterre, samt därefter under samma
resa anlöpt utrikes innanför en linje Skagen—Lindesnäs samt östra
mynningen av Kielkanalen belägen ort, ånyo ankommer till svensk hamn
för lossning endast av på resan medförd last från förstnämnda ort, dock
under villkor att för fartyget förut vid inklarering under resan erlagts
lastpenningar, samt

fartyg, som, efter att hava i svensk hamn utklarerat till ort, belägen
bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre, och därefter
under samma resa anlöpt utrikes innanför en linje Skagen—Lindesnäs
samt östra mynningen av Kielkanalen belägen ort, för resan ånyo utklarerar
i svensk hamn, dock under villkor, att i sistnämnda hamn icke
i fartyget intagits annan last än sådan, som är bestämd till ort, belägen
bortom förstnämnda linje, samt att vid den föregående utklareringen

Fyr- och
båkavgiften.

Departements chefen.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

för fartyget erlagts lastpenningar eller åtnjutits befrielse därifrån med
tillämpning av § 14 b) tulltaxeförordningen.

Beträffande därefter förslaget om befrielse från lastpenningar för
fartyg vid anlöpande av enbart frihamn, har styrelsen, med avseende å
vad kommerskollegium härutinnan anfört, icke ansett sig böra motsätta
sig förslaget i denna del.

Någon beräkning av den inkomstminskning, som de ifrågasatta
lättnaderna skulle medföra för statsverket, har styrelsen icke kunnat
verkställa. Styrelsen håller emellertid före, att endast den föreslagna
befrielsen för den del av fartygs avgiftspliktiga dräktighet, som överstiger
1,500 ton, kommer att få någon egentlig betydelse ur statsfinansiell
synpunkt.

Vad slutligen angår de föreslagna lättnaderna ifråga om fyr- och
båkavgiften, varom styrelsen, såsom ovan nämnts, kommer att avgiva
särskilt utlåtande, uttalar styrelsen redan nu, att styrelsen är ense med
de sakkunniga och kommerskollegium därom, att enligt de nu gällande
bestämmelserna dessa avgifter oskäligt hårt träffa de större fartygen
och att därför väsentliga lättnader i dessa avgifter böra medgivas.
Styrelsen säger sig också hava funnit de föreslagna avgiftslättnaderna
i stort sett väl avvägda.

Den av sjöfartsavgiftssakkunniga förebragta utredningen synes mig
giva vid handen, att den omfattning, vari avgifter här i landet påvila
sjöfarten, särskilt måste verka hindrande för en gynnsam utveckling
av den svenska frihamnsrörelsen. En nödvändig förutsättning för att
de svenska frihamnarna skola bliva i stånd att fylla en av sina åsyftade
huvuduppgifter, nämligen förmedling av transitohandeln, är påtagligen,
att de i avgiftshänseende icke bliva väsentligt sämre ställda än den eller
de frihamnar, med vilka de därvidlag få att närmast konkurrera. Under
i övrigt lika förhållanden lärer nämligen den frihamn, där kostnaderna
äro lägst, också hava de största utsikterna att draga till sig trafiken.

Såsom av den verkställda utredningen framgår, förhåller det sig
nu så, att avgifterna i Köpenhamns frihamn äro väsentligt lägre än de,
som enligt gällande bestämmelser upptagas eller komma att upptagas i
de svenska frihamnarna. Detsamma torde vara förhållandet med avgifterna
i övriga främmande frihamnar, med vilka för vårt lands vidkommande
konkurrens om transitohandeln över huvud kan ifrågakomma.

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

Under sådana omständigheter framstår det enligt min mening
såsom synnerligen angeläget, att effektiva avgiftslättnader till förmån
för de svenska frihamnarna snarast möjligt åvägabringas. Jag vill i
detta sammanhang erinra om, att Stockholms frihamn redan är i verksamhet
och att frihamnarna i Göteborg och Malmö kunna förväntas
bliva öppnade under loppet av detta år.

De förslag i förevarande ämne, som framlagts av de sakkunniga
och kommerskollegium, avse, såsom av det förut sagda framgår, lättnader
allenast i de statliga sjö fartsavgifterna. Givetvis ligger det nära
till hands att ifrågasätta, huruvida icke behovet av avgiftslindring i
stället skulle kunna tillgodoses genom lättnader i de kommunala och
andi a avgifter, som upptagas av sjöfarten, särskilt hamnavgifterna.
Redan de störa kostnader, som av vederbörande kommuner nedlagts å
frihamnsanläggningarna, torde emellertid lägga avgörande hinder i vägen
för en så kraftig minskning av dessa avgifter, att densamma komme att
bliva av verkligt ingripande betydelse för trafikfrekvensen. Framför allt
är emellertid att märka, att det just är i fråga om avgifter till staten,
som de svenska frihamnarna äro hårdare betungade än motsvarande
hamnar i det med oss konkurrerande utlandet. Ur synpunkten av de
svenska frihamnarnas intressen framstår under sådana omständigheter
en minskning av de statliga sjöfartsavgifterna både såsom berättigad
och av behovet påkallad.

Vid avvägandet av arten och omfattningen av de lindringar i de
statliga sjöfartsavgifterna, som kunna och böra inrymmas till förmån
för frihamnstrafiken, är det emellertid med hänsyn till tullhamnarna
nödvändigt att förfara med viss varsamhet. Det mål, som härvid bör
åsyftas, är uppenbarligen att medgiva sådana avgiftslättnader, som, utan
att skada tullhamnarnas berättigade intressen eller prejudicera den fördjupade
utredning i ämnet, vilken för närvarande pågår, kunna bidraga
till att avlägsna eller minska konkurrensfaran från vederbörande
utländska frihamnar och särskilt gagna den långgående trafiken.

Vad nu först angår den av de sakkunnigas majoritet föreslagna
fullständiga avgiftsbefrielsen för fartyg, som anlöpa enbart frihamn, kan
det enligt min mening icke bestridas, att detsamma ur de synpunkter,
som här ovan angivits, är ägnat att väcka vissa betänkligheter. Den
farhågan låter sig nämligen svårligen avvisa, att vid bifall till förslaget
en del tullhamnar, på vilkas anläggning nedlagts högst avsevärda kostnader,
skulle få sin till följd av tidsförhållandena redan i många fall
mindre goda ekonomiska ställning än ytterligare försämrad genom den

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

allvarliga skärpning av konkurrensen med frihamnarna, som vore att
befara. På grund härav och då det vill synas mig, som om de svenska
frihamnarnas intresse av att i avgiftshänseende bliva så ställda, att de
med framgång kunna upptaga tävlan med utländska dylika hamnar,
borde åtminstone provisoriskt kunna tillgodoses genom övriga i ärendet
framkomna förslag, har jag ansett mig i nu förevarande avseende böra
ansluta mig till den av reservanten bland de sakkunniga samt kommerskollegium
uttalade uppfattningen.

Beträffande lastpenningarna hava såväl de sakkunniga som kommerskollegium
i första hand föreslagit deras fullständiga avskaffande, således
även för tullhamnarna. Alternativt har kollegium emellertid ifrågasatt
vissa lättnader i desamma, nära anslutande sig till de av de sakkunniga
förordade lindringarna i fyr- och båkavgiften. Statskontoret, som i förhandenvarande
budgetära" situation icke ansett sig kunna förorda lastpenningarnas
fullständiga slopande, har förklarat sig biträda det av
kommerskollegium alternativt uppgjorda förslaget.

Av stats finansiella skäl har jag funnit mig i fråga om lastpenningarnas
avskaffande böra intaga samma ståndpunkt som statskontoret,
så mycket mer som i det vid årets riksdag framlagda förslaget till
riksstat för budgetperioden 1 januari—30 juni 1923 inkomsttiteln lastpenningar
alltjämt upptagits med ett icke obetydligt belopp. Redan
det av kommerskollegium i nu ifrågavarande hänseende alternativt^ avgivna
förslaget, som ju tager sikte just på frihamnarna och den långgående
sjötrafiken i allmänhet, synes mig emellertid böra vara ägnat att
verksamt befrämja det ändamål — utveckling av den svenska frihamnsinstitutionen
— som med de tilltänkta avgiftslättnaderna närmast åsyftats.
På grund härav och då ur stats finansiell synpunkt allvarligare betänkligheter
icke torde behöva hysas mot detta förslag, tillstyrker jag, att åtgärder
nu vidtagas för dess realiserande, dock med de smärre modinkationer
däri, som föranledas av de av generaltullstyrelsen framställda,
enligt min mening befogade erinringarna ifråga om de s. k. avstickaTeresorna.

Endast i ett hänseende torde vad generaltullstyrelsen darutinnan
anfört tarva några ord till närmare förklaring. Styrelsen föreslår bland
annat, att såsom villkor för avgiftsbefrielse vid förnyat utgående under
samma resa stadgas, att fartyget förut för resan erlagt lastpenningar i
den hamn, där utklarering först ägt rum »eller ock med tillämpning av
§ 14 b) tulltaxeförordningen befriats därifrån». Jag vill då anmärka,

Kandi. Maj:ts proposition Nr 188.

41

att sistnämnda ord inskjutits för att icke ett fartyg, som exempelvis i
december månad på sin andra resa för året till Sydamerika utklarerats
från Stockholm och därvid kommit i åtnjutande av i nyssnämnda författningsrum
stadgad avgiftsbefrielse, skall, om det för lastkomplettering
angör Köpenhamn och Göteborg och i januari månad påföljande år avgår
från sistnämnda stad till sin slutliga destinationsort, bliva nödsakat att
vid utklareringen från Göteborg erlägga lastpenningar. Då det torde
stå i överensstämmelse med de" principer, som ansetts böra ligga till
grund för avgiftsbefrielse vid avstickareresor, att fartyget i detta fäll
befrias från lastpenningar vid utgåendet från Göteborg, ehuru sådan avgift
icke erlagts vid utklareringen från Stockholm, har jag funnit mig
— allenast med vissa formella jämkningar — böra förorda vad generaltullstyrelsen
i nu ifrågavarande avseende föreslagit, liksom jag ock i
övrigt i sak biträder styrelsens förslag.

I likhet med kommerskollegium anser jag, att bestämmelserna om
de ifrågasatta avgiftslättnaderna — med hänsyn bland annat till den
pågående utredningen rörande omläggning av grunderna för beräknandet
av de allmänna sjöfartsavgifterna — lämpligen böra givas provisorisk
karaktär. Jag tillstyrker sålunda, att deras giltighet begränsas till den
1 juli 1924. Tiden för ikraftträdandet torde kunna bestämmas till den
1 juli innevarande år.

Den för sjöfarten ojämförligt mest betydande förändringen i bestående
förhållanden innefattas i förslaget om befrielse från eller nedsättning
i fyr- och båkavgiften. De sakkunnigas förslag i förevarande
ämne har biträtts av kommerskollegium med den ändringen likväl, att
kollegium förordat en höjning från 1,200 till 1,500 ton av gränsen för
den dräktighet, för vilken avgiften skall erläggas med det ordinarie
beloppet av 25 öre per ton, varjämte kollegium, såsom förut nämnts,
ställt sig avvisande mot tanken att införa fullständig avgiftsbefrielse
för fartyg, som anlöper enbart frihamn. Mot förslaget i den gestaltning,
detsamma sålunda fått av kommerskollegium, har statskontoret förklarat
sig icke hava något att erinra, liksom generaltullstyrelsen säger sig
hava funnit de härmed avsedda avgiftslättnaderna i stort sett väl avvägda.

Ehuru jag, innan slutligt yttrande från generaltullstyrelsen inkommit,
givetvis icke vill binda mig vid detaljerna i förslaget, sådant
det efter de av kommerskollegium förordade modifikationerna numera
föreligger, anser jag mig emellertid redan nu kunna och böra tillkännagiva,
att jag i princip ansluter mig till den uppfattning, som av ämbetsJBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 159 höft. (Nr 188.) 6

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

verken samstämmigt uttalats. Ett genomförande av förslaget synes mig
böra vara ägnat att väsentligt stärka de svenska frihamnarnas ställning i
konkurrensen med utlandets motsvarande institutioner ävensom lända
den långgående sjötrafiken i allmänhet till verksamt gagn, på samma ,
gång som, enligt vad de sakkunnigas beräkningar giva vid handen, den
därav föranledda minskningen i den totala uppbörden av fyr- och båkavgifter
skulle hålla sig inom rimliga gränser. Min avsikt är sålunda
att — med tillgång till slutligt utlåtande från generaltullstyrelsen —
ånyo för Kungl. Maj:t anmäla ärendet i vad angår fyr- och båkavgiften
samt därvid påkalla avgiftslättnader i anslutning till de av kommerskollegium
tillstyrkta riktlinjerna.

Vad slutligen angår tonavgiften, anser jag på de av kommerskollegium
anförda skäl någon ändring i de rörande denna avgift gällande
bestämmelser icke för närvarande böra vidtagas.

Inom handelsdepartementet hava uppgjorts vissa beräkningar rörande
den totala avgiftsbelastningen i Köpenhamns frihamn, jämförd med
avgiftsbelastningen i Malmö frihamn dels enligt nu gällande bestämmelser
rörande de statliga sjöfartsavgifterna dels ock med tillämpning
av de av mig tillstyrkta avgiftslindringarna. Beräkningarna skola, i
händelse proposition i ämnet beslutas, tillhandahållas riksdagens vederbörande
utskott.

Jag anser mig vidare böra framhålla, att enligt min mening den
jämförelsevis obetydliga minskning i den totala uppbörden av lastpenningar
samt fyr- och båkavgifter, som skulle föranledas av de förordade
avgiftslindringarna, icke är av beskaffenhet att böra påverka de i budgetförslaget
för första halvåret 1923 gjorda beräkningarna rörande avkastningen
av nämnda inkomsttitlar, så mycket mer som till följd av
tidsförhållandena dessa beräkningar i allt fall icke kunna göra anspråk
på att vara annat än högst approximativa.

Slutligen vill jag nämna, att de förhållanden, som hava samband
med den här förut berörda ministeriella deklarationen av den 5 augusti
1879, för närvarande äro föremål för vissa utredningar och överväganden
av tull- och andra myndigheter, varför jag måhända får anledning
att framdeles återkomma därtill.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet
med de av honom angivna grunder upprättat förslag till förordning

Kungl. Maj:tu proposition Nr 188. 43

angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar, hemställer
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå
riksdagen att antaga nämnda förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:
Karl Lindström.