Kungl. Maj:ts proposition ur 152.

1

Nr 152.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av postsparbanken och införande av postgirorörelse m. to.;
given Stockholms slott den 10 mars 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Anders Örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne:

Inledning.

Genom beslut den 16 juli 1920 har Kungl. Maj:t bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 131 käft. (Nr 152.) 1

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 152.

skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag till en fullständig omorganisation
av postsparbanken. Jämlikt detta bemyndigande har statsrådet
och dåvarande chefen för finansdepartementet under år 1920 för
ifrågavarande utredning tillkallat fyra sakkunniga — de s. k. postsparbankssakkunniga
— nämligen generaldirektören A. J. Juhlin, redaktören
och ledamoten av riksdagens första kammare C. G. Ekman, direktören
K. Eriksson samt numera postdirektören J. Döss.

Beträffande ifrågavarande utredning anförde departementschefen
vid ärendets föredragning ovannämnda den 16 juli 1920, bland annat,
att de frågor, som vid utredningen särskilt och framför andra borde tagas
under övervägande, vore spörsmålen om postsparbankens framtida ställning
till postverket ävensom frågan om huruvida de till postsparbanken
då anslutna pensions- och försäkringsavdelningarna borde för framtiden
vara anslutna till postsparbanken eller därifrån utbrytas. Vidare borde
utredningen innefatta redogörelse för postsparbankens finansiella ställning.

Den till sakkunnigas handläggning hänskjutna frågan om postsparbankens
pensions- och försäkringsavdelningar har redan föregående år
av statsmakterna behandlats, sedan särskilt förslag i detta ämne avgivits
av de sakkunniga. Enligt detta förslag skulle postsparbankens försäkrings-
och pensionsavdelningar upphöra med 1921 års utgång och i samband
därmed riksförsäkringsanstalten från 1922 års ingång själv övertaga
samtliga de uppgifter, som postsparbanken haft att utföra för anstaltens
räkning. Vidare skulle från sistnämnda års ingång åt postverket uppdragas
de bestyr med utbetalning av pensioner och understöd enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring, vilka postsparbanken utfört för
pensionsstyrelsens räkning.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga sålunda
föreslagit avlät Kungl. Maj:t proposition i ämnet (nr 263) till 1921 års
riksdag, och blev denna proposition av riksdagen bifallen.

Med skrivelse den 15 november 1921 hava sakkunniga därefter
överlämnat betänkande angående omorganisation av postsparbanken. Detta
betänkande, vilket avgivits efter det Kungl. Maj:t den 17 augusti 1921
till sakkunniga för kännedom överlämnat en av särskilda kommitterade
verkställd utredning beträffande införandet i vårt land av s. k. postcheckrörelse,
innefattar jämväl yttrande och förslag i detta ämne.

Över de sakkunnigas betänkande hava infordrade yttranden avgivits
av fullmäktige i riksgäldskontoret, generalpoststyrelsen, statskontoret,
skolöverstyrelsen, styrelsen för postsparbanken och fullmäktige i riksbanken.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152.

Frågan om postsparbankens bibehållande.

Postsparbankssakkunniga hava i sitt betänkande till en början upptagit
frågan, huruvida postsparbanken under nuvarande förhållanden
kan och bör bibehållas eller om banken utan olägenhet för det allmänna
kan avvecklas och rörelsen nedläggas. Eu undersökning i detta
hänseende hava sakkunniga funnit desto mera påkallad, som, på sätt
av det följande närmare torde framgå, postsparbanken hittills icke lämnat
någon verklig vinst utan snarare gått med förlust.

Innan jag ingår på en redogörelse för vad de sakkunniga i denna
del anfört, må erinras, att syftet med postsparbankens inrättande, enligt
vad i sammansatta stats-, banko- och lagutskottets betänkande till 1883
års riksdag framhållits, varit, att banken skulle uppsamla och fruktbargöra
de små besparingarna för att sedermera, då dessa vuxit till något
mera avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand vid en fördelaktigare
placering mot högre ränta än postsparbanken kunde lämna. Bankens
ändamål har sedermera i § 1 av förordningen angående eu postsparbank
för riket den 22 juni 1883 angivits vara att under statens garanti
emottaga penningar, desamma förränta och genom räntas läggande till
kapitalet ytterligare förkovra samt medlen i stadgad ordning vederbörande
tillhandahålla.

Bankens egentliga uppgift har alltså varit och är fortfarande att
driva sparbanksrörelse. Vid sidan härav hava emellertid efter hand vissa
för postsparbankens egentliga rörelse främmande uppgifter tillförts banken.
Sedan de mest omfattande av dessa uppgifter, nämligen ovannämnda
bestyr för riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens räkning, från
och med 1922 års ingång bortfallit, torde dock postsparbanken, såsom
vid början av dess verksamhet lärer hava avsetts, hädanefter kunna
mera odelat ägna sig åt egentlig sparbanksrörelse.

Beträffande frågan om postsparbankens bibehållande anföra de
sakkunniga i huvudsak följande:

Å en och samma postsparbanksmotbok kunde saväl insättningar som uttagningar
verkställas vid samtliga fasta postanstalter i riket. På sa sätt hade postsparbanken
icke mindre än i rnnt tal 3,600 kontor, spridda över hela vårt land,
jämväl i de glesast befolkade trakterna. Därjämte förmedlade lantbrevbärare av
första klass i viss omfattning insättningar i banken. Praktiskt taget kunde sålunda
en person, som vore delägare i postsparbanken, d. v. s. som hade motbok
med banken, verkställa insättningar i och uttaga penningar från banken, varhelst
han befunne sig.

Ingen bankinrättning i vårt land hade ens tillnärmelsevis så många avdelningskontor
som postsparbanken. Det läge därför i sakens natur, att personer,

Postspar bankssak kunniga.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

som vistades mycket på resor eller som eljest på grund av arbetsförhållanden eller
dylikt ofta bytte vistelseort, funne med sin fördel förenligt att anlita postsparbanken,
särskilt sedan det nu ordnats så, att en motboksägare under vissa förutsättningar
kunde, utan förutgången uppsägning av å motboken innestående medel,
vid anfordran utbekomma ett belopp upptill visst maximum i kalendervecka.

Det både icke varit avsett, att postsparbanken skulle konkurrera med de
vanliga, affärsmässigt ordnade enskilda penninginstituten. Sålunda både aldrig
varit meningen, att postsparbanken skulle draga till sig några större kapital,
något som banken icke heller kunnat lägga an på, då banken i fråga om de inlåta
medlens placering, åtminstone under de första aderton åren av dess verksamhet,
varit bunden av så pass restriktiva bestämmelser, att det icke varit möjligt
att påräkna så hög avkastning som bankföretag i allmänhet kunde. En förändring
till det bättre hade visserligen så småningom inträtt i berörda hänseende,
ehuru givetvis postsparbanksstyrelsen vid medelsplaceringar alltjämt haft att röra
sig inom jämförelsevis snäva gränser. I följd härav hade även inlåningsräntan i
allmänhet hållits relativt låg. Att postsparbanken uteslutande varit avsedd såsom
uppsamlingsanstalt för småfolkets besparingar framginge även därav, att till en
början på en och samma motbok icke gottgjorts ränta å högre belopp än 1,000
kronor. Detta belopp hade år 1891 höjts till 2,000 kronor och först i slutet av år
1920 till 5,000 kronor.

Under årens lopp hade emellertid ett avsevärt kapital insatts i postsparbanken.
Från bankens början och intill utgången av år 1920 utgjorde insättningarna
ett sammanlagt belopp av i runt tal 472 miljoner kronor, och hade under
samma tid från banken uttagits i runt tal 440 miljoner kronor. Det sammanlagda
insättningsbeloppet intill den 1 januari 1921 hade alltså överstigit uttagningarna
med i runt tal 32 miljoner kronor. Härtill komme delägarna gottskrivna
icke uttagna räntor, sammanlagt omkring 52 miljoner kronor. Delägarnas behållning
vid utgången av år 1920 utgjorde alltså i runt tal 84 miljoner kronor,
fördelade på (561,686 delägare.

De sakkunniga, vilka verkställt en utredning rörande antalet och medelbeloppet
av insättningsposterna under vissa av postsparbankens verksamhetsår,
funne, att även med beaktande därav att vissa obligatoriska insättningar i postsparbanken
utgjordes av småbelopp, som givetvis måste verka reducerande på medelbeloppet,
man dock med säkerhet kunde draga den slutsatsen, att postsparbanken
förverkligat det vid bankens inrättande angivna syftet att uppsamla och fruktbargöra
de små besparingarna.

Att postsparbanken trots den växande konkurrensen med de enskilda bankföretagen
och de mindre gynnsamma omständigheter, varunder banken arbetat,
lyckats under årens lopp i småposter draga till sig eu så avsevärd summa som
472 miljoner kronor och därav för mer än 660,000 delägare behålla ej mindre än
sammanlagt 84 miljoner kronor tydde, enligt sakkunnigas mening, på att postsparbanken
varit och alltjämt vore en besparingsanstalt för breda folklager och
därigenom utövat och utövade en samhällsgagnande verksamhet. Anledningarna
härtill funne sakkunniga vara, att postsparbanken, i synnerhet på landsbygden,
vore lättare tillgänglig än andra bankinrättningar, särskilt som ett postsparbanksärende
kunde uträttas under hela den tid på dagen, såväl å vardagar som å söndagar,
postanstalten i orten hölles öppen för allmänheten, samt att, såsom förut
framhållits, en delägare i postsparbanken icke vore bunden vid ett visst eller några

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152.

få kontor, där lian kunde verkställa insättningar eller uttaga penningar å sin
motbok, utan kunde göra detta vid vilken som helst av rikets mer än 3,600 postanstalter.
Att staten garanterade för de i postsparbanken innestående medlen vore
givetvis även en förmån, som högt skattades av den allmänhet, som anlitade banken.

Det kunde visserligen ändå synas, som om delägarnas i postsparbanken
behållning vid 1920 års slut, 84 miljoner kronor, icke vore tillräckligt stor för att
man med bestämdhet skulle kunna påstå, att de förhoppningar, man hyst vid
postsparbankens inrättande, blivit till fullo infriade. Och sakkunniga ville icke
heller förneka, att en dylik uppfattning kunde hava ett visst fog för sig. Men
helt säkert skulle resultatet hava tett sig annorlunda, därest postsparbanksstyrelsen
från början ägt något mera fria händer vid placeringen av de inlånade medlen än
vad förhållandet varit, och om postsparbanken sålunda kunnat hålla något högre
inlåningsränta än vad i allmänhet varit fallet. Men ända till år 1902 hade bankledningen
genom strängt restriktiva bestämmelser i fråga om de insatta medlens
fruktbargörande varit så bunden, att medlen icke kunde placeras på annat sätt, än
att desamma gåve en jämförelsevis låg avkastning. Detta åter hade gjort det
nödvändigt för postsparbanken att även hålla låg inlåningsränta, vilket givetvis
icke uppmuntrat anslutningen till banken. En väsentlig ändring i berörda avseende
hade skett år 1902, och sedan Kungl. Maj:t den 17 december 1920, i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av postsparbankssakkunniga avgivet förslag,
fastställt reglemente angående förvaltningen av de i postsparbanken inflytande
medel, ägde postsparbanksstyrelsen rätt fria händer beträffande medelsplaceringen.
Därigenom borde det även vara möjligt för banken att med inkomsterna läcka
förvaltningskostnaderna och å insättningarna betala allmänt gällande sparkasseränta.
Bleve detta förhållandet och infördes ytterligare lättnader vid uttagning
av i postsparbanken innestående medel, hyste de sakkunniga den förhoppningen,
att allmänheten skulle komma att i betydligt större omfattning än hittills anförtro
postsparbanken sina besparingar.

Vilken betydelse storleken av postsparbankens inlåningsränta spelade för
bankens inlåningsrörelse framginge därav, att, sedan räntan å i postsparbanken
insatta medel, på framställning av de sakkunniga, för tiden från och med den 1
januari 1921 tills vidare höjts från 4 till 5 % — vilken sistnämnda räntefot
''åtminstone under första hälften av året stått i lämpligt förhållande till den allmänna
bankräntan _ hade under tiden 1 januari—20 oktober 1921 insatts

sammanlagt 31,737,082 kronor och uttagits tillhopa 20,483,376 kronor 47 öre.
Insättningsbeloppet hade alltså under samma tid överstigit uttagningsbeloppet
med icke mindre än i runt tal 11,253,000 kronor medan under motsvarande tid
1920 uttagningsbeloppet överstigit insättningarna med i runt tal 370,000 kronor.

Att postsparbanken trots rådande arbetslöshet och depression i övrigt kunnat
under år 1921 tillföras nytt kapital i så stor omfattning, tydde mer än något
annat på, att postsparbanken — rationellt ledd — hade avsevärda utvecklingsmöjligheter.

Postsparbankens verksamhet kunde icke, enligt de sakkunnigas bestämda
uppfattning, utan skada för det allmänna övertagas av annan bankinrättning, då
det ej funnes någon sådan, som hade så stora förutsättningar som postsparbanken
att inom vissa lager av befolkningen i vårt land främja sparsamhetsidén och draga
till sig de små besparingarna.

6

Körda myndigheter.

Departe mentschefen.

Historik.

1881 års
postsparbankskommitté.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Efter att härefter hava berört möjligheten av att nya riksgagnande
uppgifter i framtiden kunde läggas på postsparbanken, hava sakkunniga
såsom sin bestämda uppfattning uttalat, att postsparbanksrörelsen borde
fortsättas.

I nu berörda del hava samtliga hörda myndigheter anslutit sig till
postsparbankssakkunnigas uppfattning.

I likhet med postsparbankssakkunniga och i ärendet hörda myndigheter
finner jag postsparbankens verksamhet och uppgifter vara av den
gagnande art för det allmänna, att dess avveckling icke kan ifrågasättas.
Det torde icke heller saknas utsikter för förverkligandet av den förhoppning,
som de sakkunniga i sitt betänkande uttalat, att banken i framtiden
skall kunna lämna överskott.

Postsparbankens ställning till postverket.

Beträffande härefter spörsmålet om postsparbankens framtida ställning
till postverket, vilken fråga givetvis varit av grundläggande betydelse
för hela den föreliggande utredningen, hava postsparbankssakkunniga
i sitt betänkande framhållit, att de tolkat sitt uppdrag att taga
nämnda spörsmål under övervägande så, att de hade att undersöka,
huruvida postsparbanken borde fortfarande bibehållas såsom ett självständigt
ämbetsverk eller om banken med fördel borde införlivas med
postverket. Ytterligare alternativ kunde visserligen vara tänkbara men
hade av olika skäl ansetts böra lämnas ur räkningen.

Frågan om postsparbankens införlivande med postverket har som
bekant redan tidigare varit under statsmakternas prövning, och hava de
sakkunniga lämnat en ingående redogörelse för vad i detta hänseende
förekommit.

Ur denna redogörelse må här återgivas följande:

De av Kungl. Maj:t den 16 december 1881 tillkallade kommitterade för
avgivande av yttrande och förslag i fråga om inrättande av en under statens
garanti ställd allmän postsparbank framhöllo i sitt den 23 december 1882 avgivna
betänkande, sedan de förordat inrättandet av en postsparbank, bland annat, att då
den allmänhet, som komme att begagna sig av postsparbanken, skulle i sådant
avseende uteslutande betjänas av postanstalternas tjänstemän, det vore tydligt,
att ledningen av postsparbankens angelägenheter borde uppdragas åt den myndighet,
vilken styrelsen över postverket vore anförtrodd. Jämlikt den då för generalpoststyrelsen
gällande instruktionen ägde generalpostdirektören ensam beslutanderätt
i de postverket rörande ärenden, i vilkas prövning han deltoge. Dessa ärenden
föredroges av byråchefer, vilka, då de icke låtit i protokollet anteckna sin

7

Kungl. MajUs proposition nr 152.

uttalade mening i mål, där de avveke från det av generalpostdirektören fattade
beslut, ansåges hava biträtt detsamma. Med undantag för en del viktigare ärenden
kunde ärenden av generalpostdirektören avgöras i närvaro endast av föredragande
byråchefen. Enligt vad kommitterade haft tillfälle inhämta, kunde icke
de utan tvivel tidsödande och mödosamma göromål, till vilka eu postsparbanks
inrättande komme att giva anledning, uppdragas åt förutvarande byråchefer i
generalpoststyrelsen, vilkas göromål under senare tiden så betydligt ökats, att
det befunnits nödigt adjungera en fjärde ledamot, huvudsakligen för handläggning
av revisionsärenden. Förefunnes också anledning antaga, att denna ledamot
kunde, åtminstone tillsvidare, övertaga föredragningen av även sådana anmärkningsmål,
som anginge förvaltningen av postsparbanksmedel, så bleve likväl oundgängligt
anställa — till en början dock endast på förordnande — en särskild
byråchef för föredragningen av alla sådana ärenden, som egentligen avsåge postsparbanksrörelsens
bedrivande. I spetsen för postsparbanken skulle stå eu särskild
styrelse. Beträffande dennas sammansättning föreslogo kommitterade, att
styrelsen skulle utgöras, förutom av generalpostdirektören och byråchefen för
postsparbanksärenden, av tre av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, av vilka med
avseende å beskaffenheten av den verksamhet, som skulle anvisas styrelsen, en
borde vara fullmäktig i riksbanken och eu fullmäktig i riksgäldskontoret. I vad
mån det kunde visa sig behövligt .att, utöver den förenämnde byråchefen, hos
postsparbankens styrelse anställa derå tjänstemän, läte sig icke i förväg beräkna.
Utan tvivel skulle "en väsentlig del av de hos postsparbanken förekommande göromål
kunna handläggas av extra biträden.

I anslutning till kommitterades förslag beslöt 1883 års riksdag inrätiandet
från 1884 års ingång av en postsparbank för riket och att postsparbanksärenden
skulle handläggas inom en i generalpoststyrelsen nyinrättad, på extra stat uppförd
byrå, den s. k. postsparbanksbyrån.

Detta provisorium fortgick under en lång följd av år. Försök gjordes
visserligen att få postsparbanken på ordinarie stat, men riksdagen ställde sig
tillsvidare avvisande mot förslaget.

Emellertid tillkallade statsrådet och dåvarande chefen för finansdepartementet
den 18 januari 1908 sakkunniga för avgivande av yttrande och förslagbeträffande
ändrad organisation av postsparbanken m. m., och i sitt den 26 mars
1908 avgivna betänkande hemställde de sakkunniga — under framhållande av de
olägenheter, som vållades av det provisoriska tillstånd, vari postsparbanken sedan
mera än 24 år befunnit sig — bland annat, att banken måtte överflyttas på ordinarie
staf och på så sätt beredas de mera fasta former, som vore oundgängligen
nödvändiga för dess verksamhet.

1902 års löneregleringskommitté, vars utlåtande över de av förenämnda
postsparbankssakkunniga avgivna förslag infordrades av Kungl. Maj:t, yttrade
ifråga om postsparbankens uppförande på ordinarie stat bland annat följande:

De skäl, som av riksdagen i skrivelse den 7 april 1894 anförts mot fastställande
av en definitiv utgiftsstat för postsparbanken, kunde icke vidare åberopas
mot en dylik åtgärd. Så lång tid hade sedan dess förflutit, att närmare
kännedom hunnit inhämtas om den inverkan tillämpningen av vissa då nyutfärdade
bestämmelser — nämligen om insättning i postsparbanken av fångars be -

1883 års
riksdag.

1908 åts
postsparbankssakkunniga.

1902 års
löneregleringskommitté.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 1~>2.

sparade arbetspremier, av innehållna avlöningsmedel för manskapet vid indelta
armén samt av viss del av beväringsmanskapets dagavlöning — utövat på postsparbankens
rörelse och utgifter. Pensionsväsendet för innehavare av civila
tjänstebefattningar vore ock då ordnat, så att någon tvekan om de grundsatser,
vilka i sådant avseende borde vinna tillämpning i fråga om postsparbankens
funktionärer, knappast kunde tänkas uppstå.

Även om postsparbanken icke motsvarat de stora förhoppningar, man vid
dess tillkomst fäst vid densamma, funne dock kommittén, då indragning av postsparbanken
icke kunde ifrågakomma, att densamma borde beredas de fastare former
och vederbörande personal den tryggare ställning, som ernåddes genom postsparbankens
uppförande på ordinarie stat.

De många uppgifter, som, utöver de egentliga sparbanksgöromålen, på senare
tiden lagts på postsparbanken, syntes ock tala för en sådan åtgärd.

Postsparbankens obestridliga tillbakagång under de senare åren — vilken
tillbakagång, såsom av jämförelse med de enskilda sparbankerna framginge, icke
kunde bärledas allenast från nedgående konjunkturer eller tillfälliga anledningar
•— nödvändiggjorde emellertid vidtagande av sådana anordningar, att postsparbankens
ordinarie personal kunde beredas annan sysselsättning i statens tjänst,
om och i den mån nämnda personal ej vidare bleve behövlig för tjänstgöringen i
banken.

I sådant hänseende läge det, enligt kommitténs förmenande, närmast, om

Eostsparbanken, i stället för att, såsom de särskilda kommitterade föreslagit, bibeållas
såsom en från postverket i vissa avseenden fristående institution, vid uppförande
på ordinarie stat återbringades till vad ursprungligen syntes hava varit
meningen, en till postverkets centralförvaltning hörande byrå.

Kommittén föreställde sig, att detta skulle såväl för postsparbankens ifrågavarande
personal som för det allmänna medföra betydande fördelar.

Då postverket visat sig vara eu i stark utveckling stadd institution, skulle
genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för den nämnda personalen
inom postsparbanken bliva betryggad även för den händelse, att bankens
verksamhet i framtiden skulle avtaga.

Då kommittén därjämte funne, att även andra av kommittén närmare utvecklade
fördelar skulle kunna vinnas genom den av kommittén ifrågasatta anordningen,
hemställde kommittén, under framhållande av att enligt kommitténs
övertygelse postsparbankens uppförande på ordinarie stat under dåvarande förhållanden
såsom en självständig institution icke borde ifrågakomma, att postsparbanken
måtte uppföras på ordinarie stat såsom en till generalpoststyrelsen hörande
byrå.

Postspar- Styrelsen för postsparbanken, som av Kungl. Maj:t anbefallts att avgiva

banksstyrel- utlåtande över löneregleringskommitténs förslag, yttrade i sitt den 4 oktober 1910
sen 4/io 1910. avgivna utlåtande i fråga om nyssnämnda kommittés förslag att inrangera postsparbanken
såsom en byrå i generalpoststyrelsen, bland annat, följande:

Även om bestyret och ansvaret med placeringen av postsparbankens, riksförsäkringsanstaltens
in. fl. institutioners medel skulle, såsom ock av kommittén
antytts, överlåtas på annan myndighet, måste dock postsparbanksstyrelsen hysa
allvarliga betänkligheter mot det av kommittén sålunda framlagda förslaget om
postsparbankens införlivande med generalpoststyrelsen.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Generalpoststyrelsen vore överstyrelse över postverket och både att tillse,
att detta kommunikationsverk uppehölles i ett med god ordning och tidens fordringar
överensstämmande skick. Postsparbankens uppgift åter vore att emottaga
penningar, förränta desamma och genom räntas läggande till kapitalet ytterligare
lörkovra dem samt i stadgad ordning tillhandahålla vederbörande medlen. Postsparbankens
beröring med allmänheten förmedlades visserligen huvudsakligast
genom postverkets organ — postanstalterna — eller genom i postverkets tjänst
anställda personer, men ägde ock rum genom särskilt anställda ombud, sparmärkesförsäljare.

Utom bestyret med förvaltning av influtna medel, beredande av tillgång
för medels utbetalande samt övervakande därav, att inbetalade medel bleve behörigen
redovisade, ålåge det postsparbanksstyrelsen, bland annat, att vidtaga åtgärder,
avsedda att väcka och underhålla hågen till sparsamhet bland befolkningen.
Skulle postsparbankens angelägenheter handhavas av en centralförvaltning
med helt andra uppgifter och varest till behandling förekomma ärenden
väsentligt olikartade postsparbanksärendena, för vilkas handläggning krävdes
andra bestämmelser än de, som gällde för postärendena, kom me en dylik sammanhopning
hos en centralförvaltning av ärenden av vitt skilda slag tvivelsutan att
verka menligt för verksamhetens behöriga bedrivande, utom det att en sådan anordning
som den av kommittén ifrågasatta givetvis skulle förkväva eller åtminstone
lägga hinder i vägen för det initiativtagande, som vore en oavvislig
nödvändighet, om postsparbanken skulle kunna rätt fylla sin för landet betydelsefulla
uppgift. 0

Enligt den ursprungliga lydelsen av § 21 mom. 1 av förordningen angående
en postsparbank för riket den 22 juni 1883 skulle såsom ledamot i postsparbanksstyrelsen
tjänstgöra den byråchef i generalpoststyrelsen, som vore föredragande
för ärenden rörande postsparbanken, men den personal, som vore anställd å den
byrå _postsparbanksbyrån — för vilken denne byråchef vore föreståndare, sorte rade

ej under generalpoststyrelsen utan under den särskilda styrelse, som handhade
postsparbankens förvaltning.

På grund av den ökade omfattningen av de göromål, som ålåge nämnda
byråchef, och de olägenheter, som föranleddes av hans ledamotskap i generalpoststyrelsen,
varest någon på honom vilande föredragning av postsparbanksärenden
ej heller under tiden förekommit, hade postsparbanksstyrelsen uti skrivelse den
28 februari 1902 hemställt om vidtagande av en sådan förändring av förenämnda
bestämmelse angående postsparbanksstyrelsens sammansättning, att chefen för
postsparbanksbyrån skulle upphöra att vara ledamot i generalpoststyrelsen,

Denna hemställan hade av Kungl. Maj:t och riksdagen bifallits.

Att upphäva ej blott denna anordning och återgå till en förutvarande, som
visat sig olämplig och medföra olägenheter, utan även den särskilda styrelse, som
dittills omhänderhaft postsparbankens ledning, vore ej tillrådligt, i synnerhet som,
efter det chefen för postsparbanksbyrån upphört att vara ledamot i generalpoststyrelsen,
postsparbanken fått sig ålagt utförandet av en mångfald uppgifter.

Under sådana förhållanden syntes den av kommittén förordade sammanslagningen
ej böra ifrågasättas, om icke därigenom kunde vinnas några så betydande
fördelar, att de fullt uppvägde de olägenheter och svårigheter av högst
avsevärd grad, som, enligt vad postsparbanksstyrelsen påvisat, sammanslagningen
skulle åtminstone för postsparbankens de! medföra. Några fördelar av sådan be Biliang

till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 131 käft. (Nr 152.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

tydenhet komme emellertid enligt postsparbanksstyrelsens mening ej att vinnas
genom den ifrågasatta sammanslagningen.

Generalpost- Generalpoststyrelsen, vars yttrande infordrades av Kungl. Maj:t, uttalade

styrelsen sig i ett den 1 november 1910 avgivet utlåtande för att postsparbanksstyrelsen
1 “ 1910■ uppfördes på ordinarie stat. Att därvid, anförde general poststyrelsen, en del
förhållanden — särskilt postsparbanksgöromålens utförande till stor del genom
postverkets funktionärer och med användande av postverkets lokaler —
kunde tala för den nuvarande postsparbanksstyrelsens anordnande som en byrå i
generalpoststyrelsen kunde ej bestridas, men å andra sidan skulle en dylik byrå
med hänsyn till de speciella funktioner, den hade att utföra, intaga en sådan
särställning inom generalpoststyrelsen, att den ifrågasatta postsparbanksbyrån, om
ock formellt tillhörande generalpoststyrelsen, i verkligheten komme att framträda
såsom ett väsentligen självständigt verk. Chefen för en postsparbanksbyrå i
generalpoststyrelsen torde icke få tid övrig att såsom ledamot deltaga i handläggningen
av ärenden, hörande till generalpoststyrelsens övriga byråer, och att
cheferna för sistnämnda byråer skulle jämte sina redan förut tämligen olikartade
göromål åläggas deltaga i en större penningförvaltning, kunde icke vara lämpligt,
i synnerhet som, även under förutsättning av postsparbanksstyrelsens ombildande
till en byrå i generalpoststyrelsen, särskilt utsedda personer med nödig kompetens
komme att hos centralförvaltningen deltaga i handläggningen av viktigare postsparbanksärenden.

Departe- Vid behandlingen i statsrådet den 24 mars 1911 av frågan om ny utgifts mentschefen

stat för postsparbanken framhöll dåvarande statsrådet och chefen för finansdepar3tementet
angående postsparbankens framtida ställning angelägenheten av att postsparbankens
organisation erhölle nödig styrka. För att en sådan institution, yttrade
departementschefen vidare, skulle kunna framgångsrikt fylla sin uppgift,
vore det emellertid också erforderligt, att den ägde en icke ringa grad av rörelsefrihet
och att den arbetade under så litet betungande former som möjligt; den
borde kunna fritt och obehindrat taga de initiativ, vartill utvecklingen kunde
föranleda. Framför allt måste man fordra, att själva dess organisation icke i
något av de angivna avseendena verkade till hinder i dess verksamhet. Det syntes
emellertid vara att befara, att detta just skulle bli förhållandet, om, såsom
löneregleringskommittén ifrågasatt, bankens högsta ledning skulle utgöras av en
myndighet med uppgifter, som läge helt vid sidan om hankens. Bankens intressen
skulle för den ledande myndigheten lätt nog komma att få stå tillbaka för
vad som vore denna myndighets egentliga uppgift. Det syntes redan ligga i sakens
egen natur, att med ett så intimt inordnande av postsparbanken i postverket,
som löneregleringskommittén föreslagit, sådana för postsparbanken oförmånliga
situationer icke kunde undvikas. Vad postsparbanksstyrelsen och generalpoststyrelsen
härom anfört, styrkte honom ytterligare i denna uppfattning. Även
för generalpoststyrelsens arbete komme den av kommittén föreslagna sammankopplingen
av verken närmast att verka som ett hinder.

Med avseende härå höll departementschefen före, att den av postsparbanksstyrelsen
föreslagna lösningen av den föreliggande frågan ur allmän organisatorisk
synpunkt sett vore att föredraga framför löneregleringskommitténs förslag.

Efter att hava berört de skäl, som anförts för och emot de olika förslagen,
yttrade departementschefen vidare, att då han å ena sidan ansåge, att

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

en lycklig utveckling av postsparbanken förutsatte en självständig organisationsform,
som naturligt ock obehindrat av samorganisation med ett annat verk läte
anpassa sig efter bankens särskilda behov och som befordrade initiativtagande
samt i övrigt all nödig rörlighet och snabbhet vid göromålens utförande, och han
ä ändra sidan icke blivit övertygad därom, att den av löneregleringskommittén
föreslagna anordningen väsentligen betingades av något annat statsintresse, hade
han i°fråga om det organisations- och löneregleringsförslag, som han låtit utarbeta,
utgått från att postsparbanken jämväl framgent skulle vara en självständig
institution, dock med den anknytning till postverket, som betingades därav, att
postanstalterna fungerade såsom postsparbankskontor.

Kungl. Maj:t avlät, i överensstämmelse med departementschefens liem stål-1911 års rikslän,
proposition till 1911 års riksdag. Riksdagen godkände för sin del i huvud- dog.
sak Kungl. Maj:ts förslag, varigenom postsparbanken för tiden från och med 1912
års ingång kom på ordinarie stat och erhöll den mera självständiga ställning,
som av 1908 års postsparbankssakkunniga ifrågasatts.

Postsparbankssakkunniga hava beträffande föreliggande fråga för
egen del till en början framhållit, att sedan postsparbankens pensions- kunniga.
och försäkringsavdelningar från och med år 1922 indragits, av postsparbankens
biuppgifter endast kvarstode skyldighet för banken att mottaga
inbetalningar till den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen
och att utbetala pensioner från civilstatens änke- och pupillkassa. Det
sistnämnda bestyret torde även inom kort komma att avlyftas från postsparbanken.
Postsparbankssakkunniga hade nämligen inlett underhandlingar
med styrelsen för nämnda kassa i syfte att kassan skulle själv övertaga
utbetalningarna i ungefär enahanda ordning som ägde rum beträffande
pensioner från statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. tf.

Från 1922 års ingång komine postsparbanken icke heller att förvalta
några fondmedel för annan institutions räkning. Inbetalningar till den
på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen skedde i så ytterst
ringa omfattning, att postsparbankens härav föranledda bestyr kunde
utan vidare lämnas ur räkningen. I stort sett komme alltså postsparbanken
att från 1922 års ingång driva endast egentlig sparbanksrörelse.

Denna inskränkning i verksamheten gjorde givetvis föreliggande fråga
mindre komplicerad. Därest en förändring av postsparbankens ställning
ansåges önskvärd, vore det helt naturligt lättare att nu vidtaga en sådan,
än därest omfattningen av bankens verksamhet förblivit oförändrad. Vid
bedömandet av föreliggande spörsmål kunde de sakkunniga alltså, utan
vidare förbigå, vad av postsparbanksstyrelsen och andra myndigheter på
sin tid anförts rörande postsparbankens många uppgifter vid sidan om
dess egentliga verksamhet.

Vidare anföra de sakkunniga i denna del huvudsakligen följande:

12

Kungl. Mcij:ts proposition nr lå2.

Postverket förmedlade så gott som postsparbankens hela inlåningsrörelse
och även huvudparten av alla uttagningar från banken. Någon ändring härutinnan
kunde icke åvägabringas, utan posttjänstemännen landet runt måste säkerligen
alltjämt utföra dessa viktiga delar av postsparbanksverksamheten, och postsparbanken
komme helt visst att även i fortsättningen i lika stor omfattning som
nu taga postverkets tjänster i anspråk. Bankens verksamhet vore så fullständigt
beroende av postverket, att den förutan detta verk knappast kunde utföra en
enda operation. . Enbart dessa omständigheter talade enligt de sakkunnigas bestämda
uppfattning för, att postsparbanken borde införlivas med postverket.

Härtill komme, att med den, administrativt sett, jämförelsevis begränsade
som ledningen av bankens verksamhet i fortsättningen innebure, bibehållandet
av banken såsom självständigt ämbetsverk icke kunde anses vara erforderligt.

Ytterligare ett par viktiga skäl kunde andragas för bankens införlivande
med postverket. Det ena av dessa rörde frågan om ersättningen till postverket
för dess prestationer för postsparbankens räkning. De sakkunniga, vilka lämnat
en redogörelse för de svårigheter, som förelegat att med postsparbankens nuvarande
ställning på ett tillfredsställande sätt reglera nämnda ersättning, hölle för
sin del före, att efter bankens införlivande med postverket denna ersättningsfråga
skulle kunna ordnas på ett betydligt enklare sätt än om uppgörelse därom skulle
träffas mellan två skilda verk.

I detta sammanhang ansåge sig de sakkunniga även böra erinra därom, att
därest postsparbanken införlivades med postverket, det anslag å 3,500 kronor, som
funnes upptaget i postsparbankens utgiftsstat såsom ersättning till vissa befattningshavare
hos generalpoststyrelsen för göromål för postsparbankens räkning,
icke vidare behövde utgå.

Likaså torde i sådant fall den ersättning för postsparbanksgöromålens bestridande,
som nu ntginge till föreståndare för med statsbanestationer icke förenade
poststationer, beräknad till sammanlagt 9,000 kronor om året, böra indragas.

Det andra av de övriga skäl, som talade för postsparbankens införlivande
med postverket, vore, att eu dylik förändring skulle möjliggöra inbesparing av
åtminstone några tjänstemannabefattningar, vilket måste tillmätas en viss betydelse.
Aven om vinsten icke skulle komma att belöpa sig till mer än en eller
annan befattning, vore den dock tillräcklig för att de sakkunniga även i denna
omständighet skulle se ett motiv för, att postsparbanken borde införlivas med
postverket.

Efter omorganisationen av postsparbanken bleve för övrigt postsparbankens
personal så fåtalig, att det även av denna anledning måste anses olämpligt att bibehålla
banken såsom ett självständigt ämbetsverk. Och för tjänstemännen själva
voro det säkerligen en fördel att överflyttas till ett stort kommunikationsverk
med därav följande större befordringsmöjligbeter än att tillhöra ett verk med så
ringa antal tjämstebefattningar, att praktiskt taget all befordran vore utesluten.

Det. viktigaste skäl, som anförts till förmån för bibehållandet av postsparbankens
självständiga ställning vore, enligt de sakkunnigas uppfattning, det, att
banken måste, för att framgångsrikt fylla sin uppgift, äga en icke ringa grad av
rörelsefrihet och beredas tillfälle att arbeta under så litet betungande former som
möjligt; det vore nödvändigt, att den kunde fritt och obehindrat taga de initiativ,

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 152.

vartill utvecklingen kunde föranleda. Man fruktade att, om postsparbanken uppginge
i postverket, så skulle bankens utveckling bliva lidande därpå. Beträdande
detta skäl ville de sakkunniga framhålla, att de fullkomligt delade den uppfattningen,
att de, som bleve satta att leda postsparbanken efter omorganisationen,
måste hava jämförelsevis fria händer till initiativ och dispositioner. Det bleve
givetvis nödvändigt, att de, som komme att bära ansvaret för postsparbankens
bestånd och utveckling, ägde en avsevärd befogenhet, och att den, som finge sig
det närmaste chefskapet över postsparbanksärendena anförtrott, offrade hela sin
arbetsförmåga och hela sitt intresse åt banken. Men de sakkunniga vore övertygade
om, att allt detta kunde vinnas lika bra, om postsparbanken införlivades
med postverket och lades under en i generalpoststyrelsen nyinrättad byrå som om
banken förbleve ett självständigt ämbetsverk. Vore förvaltningen lämpligt organiserad,
vore det likgiltigt, om den person, som omhänderhade den dagliga ledningen
av postsparbanksärendena, vore byråchef eller postsparbanksdirektör. Det
berodde i alla händelser ytterst på de personliga egenskaperna hos chefen, huruvida
banken bleve väl ledd eller ej, och det vore därför av synnerlig vikt, att
till byråchefsbefattningen ävensom till byråchefens närmaste man endast ifrägakomme
med chefsegenskaper utrustade och jämväl i övrigt fullt lämpliga personer.
En duglig och för sin uppgift intresserad byråchef kunde givetvis uträtta
mera för banken än en postsparbanksdirektör, som icke ägde tillräckligt intresse
eller som lämpade sig mindre såsom organisatör och arbetsledare. Och att en
chef för en postsparbanksbyrå i generalpoststyrelsen skulle så småningom förlora
initiativkraft — exempelvis till åtgärder för främjande av sparsamheten — enbart
av den anledningen, att han vore ledamot i generalpoststyrelsen, hölle de sakkunniga
för mindre sannolikt, särskilt som han i så fall säkerligen finge bereda
sig på att bliva förflyttad till en annan tjänsteställning inom postverket och på
så sätt lämna plats för en person, som bättre kunde fylla ställningen som chef
för postsparbanksbyrån. Enligt det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet
kunde nämligen vilken tjänsteman som helst inom ett verk förflyttas
till annan befattning inom verket, och denna bestämmelse utgjorde redan en
garanti för att en person i chefsställning städse skulle söka bibehålla såväl intresse
för sin tjänst som sin arbetsförmåga.

Vidare hava de sakkunniga — gent emot generalpoststyrelsens
förut återgivna yttrande av den 1 november 1910 -— åberopat, hurusom
styrelsen liksom ett stort antal myndigheter numera förordat införande
i vårt land av postcheckrörelse, vilken rörelse skulle omhänderhavas av
postverket. Postcheckrörelsen vore emellertid en med postsparbanken till
art och omfattning jämförlig rörelse, och då denna rörelse kunde inordnas
i postverket utan att förrycka dess dittillsvarande uppgifter, borde ej
heller hinder möta att förlägga postsparbanken till postverket.

Slutligen anföra postsparbankssakkunniga:

I sin skrivelse i fråga om indragning av postsparbankens pensionsavdelning
hade postsparbankssakkunniga utan någon meningsskiljaktighet såsom stöd
för sin uppfattning, att postsparbankens pensionsavdelning borde med 1921 års
utgång indragas och postverket från 1922 års ingång övertaga de bestyr, som

Reservation.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

postsparbanken då utförde för pensionsstyrelsens räkning på grund av lagen om
allmän pensionsförsäkring, bland annat uttalat, att pensionsutbetalningarna icke
skedde direkt från postsparbankens centralförvaltning utan genom postanstalterna
i riket och att enligt det av de sakkunniga uppgjorda förslaget postkontoren
även skulle komma att åläggas en första kontroll av de vid såväl postkontoren
som poststationerna inlösta kvittokupongerna och att det icke kunde anses lämpligt,
att en del av revisionen fullgjordes av postanstalterna och en annan del av
postsparbanken, utan syntes det vid sådant förhållande nödvändigt att förlägga
hela revisionsarbetet till postverket. Vidare skulle postmästarna även pröva inkomna
framställningar om rätt att utkvittera annan tillkommande pension. Och
om posttjänsteman vid utförandet av pensionsgöromål skulle begå en felaktighet,
som måste utredas genom högre myndighet, så förefölle det vara lämpligare, att
utredningen verkställdes av eller genom generalpoststyrelsen än av postsparbanken.

Då posttjänstemännen nu utförde ett mera omfattande arbete för postsparbanken
än för pensionsstyrelsen, syntes ovannämnda enhälliga uttalande från de
sakkunnigas sida kunna med än större fog åberopas såsom stöd för den uppfattningen,
att posttjänstemännen vid sin tjänsteutövning icke borde lyda under mer
än en myndighet, nämligen generalpoststyrelsen.

Den omständigheten, att i varje främmande land, där postsparbank funnes
inrättad, banken'' hade en från postverket skild stat, kunde de sakkunniga icke
tillmäta avgörande betydelse, då det gällde att utfinna den lämpligaste organisationsformen
för vår svenska postsparbank. Varken i Danmark, Norge eller
Schweiz funnes postsparbanksrörelse anordnad. Och det vore närmast med dessa
länder, vilka i så många hänseenden överensstämde med vårt eget land, som en
verkligt belysande jämförelse skulle kunna ske.

På grund av vad postsparbankssakkunniga sålunda anfört, hölle de
bestämt före, att postsparbankens ställning såsom självständigt ämbetsverk
borde upphöra och banken införlivas med postverket såsom en byrå
i generalpoststyrelsen.

Postsparbankssakkunniga,s ordförande, generaldirektör Juhlin, har
avgivit ett särskilt yttrande och däri uttalat, att han ansåge postsparbanken
böra bibehållas såsom självständigt ämbetsverk. Ur denna reservation
tillåter jag mig anföra följande.

Den historiska redogörelse, som lämnats angående postsparbankens ställning
till postverket, återfunnes i Kungl. Maj:ts proposition n:r 150 till 1911 års
riksdag. De starka skäl, som anförts av 1908 års postsparbankskommitterade, av
postsparbankens styrelse, av generalpoststyrelsen och av dåvarande departementschefen
mot inflyttande i generalpoststyrelsen av postsparbanken, ägde ännu fullt
gällande kraft. Och i jämförelse med dessa verkade de skäl, som postsparbankssakkunnigas
majoritet anfört för en dylik inflyttning, ej alls övertygande.

Vid tiden för ovannämnda myndigheters yttrande hade pensionsstyrelsen ej
börjat fungera och följaktligen ej heller pensionsavdelningen inom postsparbanken.
Den omständigheten, att postsparbanken 1911 hade att verkställa en del arbete
för riksförsäkringsanstalten m. fl. institutioner, hade då ej utövat något egentligt
inflytande vid frågans avgörande. Att dessa för postsparbankens verkliga ända -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

mål mer eller mindre främmande uppgifter så gott som fullständigt försvunnit
från dess verksamhetsområde borde ej neller nu spela någon roll vid bedömandet
av frågan om postsparbankens ställning till postverket.

Reservanten erinrade vidare om ett av postsparbankssakkunniga framlagt
förslag om anordnande av obligatorisk skolsparkasseverksamhet, vilket i det följande
något skall beröras. Härmed skulle tillkomma ett nytt och synnerligen
viktigt moment i postsparbankens verksamhet. För att denna för vårt land
och för hela vårt folks fostran till sparsamhet så ofantligt viktiga verksamhet
skulle från första stund ordnas och sedan utövas på ett ändamålsenligt och lyckligt
sätt, fordrades för postsparbanken just vad departementschefen 1911 anförde,
nämligen en självständig organisationsform, som naturligt och obehindrat av samorganisation
med ett annat verk läte anpassa sig efter bankens särskilda behov,
och som befordrade initiativtagande samt i övrigt all nödig rörlighet och snabbhet
vid göromålens utförande.

De sakkunnigas synnerligen välbetänkta förslag om skolsparkasseverksamhet
talade därför ytterligare för att bibehålla postsparbanken såsom en särskild
institution.

Den omständigheten, som de sakkunnigas majoritet syntes tillmäta en avgörande
betydelse, nämligen att postanstalterna fungerade såsom postsparbankskontor,
hade förut ej anförts och torde ej heller nu kunna anföras såsom ett huvudskäl
för den föreslagna inflyttningen.

De sakkunnigas majoritet hade uttalat, att med den, administrativt sett
jämförelsevis begränsade uppgift, som ledningen av bankens verksamhet i fortsättningen
innebure, bibehållandet av banken såsom självständigt ämbetsverk icke
kunde anses vara erforderligt. Majoriteten syntes här hava överskattat omorganisationens
betydelse, då den talade om den begränsade uppgiften i fortsättningen,
men hava underskattat postsparbankens betydelse. Och dock hade de sakkunniga uttalat,
att postsparbanken — rationellt ledd — hade avsevärda utvecklingsmöjligheter,
och måhända kunde även andra nya riksgagnande uppgifter i framtiden
med fördel läggas på postsparbanken.

Reservanten ansåge, att banken, sedan den befriats från för densamma
mer eller mindre främmande uppgifter, skulle i fortsättningen hava en stor och
betydelsefull samt viktig och svår uppgift att fylla, nämligen att med odelat nit
och intresse, med kraft och klokhet arbeta för att lära värt folk sparsamhetens
svåra konst och för att väcka och hålla vid liv hågen för sparsamhet bland befolkningen
i vårt land. Denna uppgift, som ju postsparbanken även nu hade, skulle
bliva ännu svårare och viktigare just genom införande av den av de sakkunniga
föreslagna statliga skolsparkasseverksamheten.

Aven efter omorganisationens genomförande måste en viss arbetsmängd utföras.
Härför fordrades en viss mängd arbetskraft vare sig postsparbanken
kvarstode såsom en särskild institution eller inflyttades såsom en byrå i generalpoststyrelsen.
Den besparing, som genom det senare alternativet möjligen skulle
uppkomma, skulle säkerligen ej, såsom majoriteten föreställde sig, hava till resultat
indragande av en eller annan befattning och torde därför ej böra inverka på den
viktiga frågan om postsparbankens framtida ställning såsom självständig institution.

Då den hittills vunna erfarenheten av postsparbankens verksamhet visat
nyttan och nödvändigheten av att stegvis förvandla postsparbanken från en byrå
inom generalpoststyrelsen till en fristående institution, funne reservanten det oklokt

16

Yttranden
över postsparbankssakkunnigas

förslag.

Riksgälds fullmäktige.

General poststy relsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

att, såsom de sakkunnigas majoritet föreslagit, fullständigt kasta om och ånyo
börja vandra på den såsom olämplig befunna vägen, och detta oaktat tungt
vägande skäl talade för motsatsen, och oaktat statsmakterna så sent som 1911 just
på grund av samma skäl beslutat inrätta postsparbanken såsom en fullt självständig
institution.

Vidare uttalade sig reservanten om förhållandet mellan postcheck- och
postsparbanksrörelserna, vartill jag i det följande återkommer.

Det av postsparbankssakkunniga framlagda förslaget att inordna
postsparbanken i postverket har från de i ärendet hörda myndigheternas
sida mött starkt motstånd.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava sålunda anslutit sig till den
ståndpunkt, som intagits av de sakkunnnigas ordförande. Såsom av de
sakkunnigas utredning framginge, yttra fullmäktige bland annat, hade
den av de sakkunniga förordade anordningen på ett tidigare stadium av
postsparbankens verksamhet varit prövad men befunnits behäftad med
sådana olägenheter, att den sedermera blivit övergiven och ersatt med
den nuvarande organisationen. De skäl, som legat till grund för denna
förändring, funne fullmäktige alltjämt gällande, varemot i jämförelse därmed
de skäl, som de sakkunniga anfört för postsparbankens återinflyttning
i postverket, ingalunda syntes övertygande.

Generalpoststyrelsen framhåller, att även om intet absolut hinder
förefunnes för att postsparbankens åligganden skulle kunna fullgöras av
en byrå i generalpoststyrelsen, särdeles kraftiga skäl dock skulle erfordras
för att banken, endast några år efter det statsmakterna på grund
av vunnen erfarenhet funnit densamma böra organiseras som ett självständigt
ämbetsverk, åter skulle införlivas med postverket såsom en byrå
i generalpoststyrelsen. De skäl, som för en sådan åtgärd anförts av
postsparbankssakkunnigas flertal, vore så långt ifrån övertygande, att de
enligt generalpoststyrelsens mening knappast syntes förtjäna något större
avseende.

Den omständigheten, att postsparbanken, sedan den numera befriats
från en del bestyr, som dittills ålegat densamma, icke längre behövde så
stor personal som förut, funne styrelsen icke i och för sig kunna medföra,
att banken borde berövas den självständiga ställning, densamma
för närvarande intoge. Detta så mycket mindre, som, med hänsyn särskilt
till bankens av de sakkunniga avsedda utvidgade verksamhet, det
icke vore lätt att beräkna, i vilken mån banken kunde komma att svälla
ut och kräva ökad arbetskraft.

Den ekonomiska fördel, som måhända skulle kunna vinnas genom

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

postsparbankens införlivande med postverket, bleve, även sådan denna
fördel beräknats av de sakkunniga, alltför obetydlig för att kunna tillmätas
någon betydelse vid avgörande av omhandlade fråga.

Statskontoret har anfört bland annat följande: __ ^tlfet"

De fördelar, som enligt betänkandet — delvis dock på lösa förmodanden
— skulle vara att vinna genom postsparbankens införlivande
med generalpoststyrelsen, syntes vara av den jämförelsevis ringa betydelse,
att de ingalunda borde få vara avgörande i den viktiga frågan
om postsparbankens plats i statsförvaltningen. Den ställning inom administrationen,
som banken enligt statsmakternas beslut kommit att
intaga, vore resultatet av en konsekvent utveckling och syntes väl motiverad
av ämbetsverkets säregna uppgifter. En ändring härutinnan
syntes icke vara påkallad av några nya omständigheter, som tillkommit
efter det banken år 1911 uppförts på ordinarie stat såsom självständigt
ämbetsverk, och borde icke vidtagas utan verkligt vägande skål. ^ Några
sådana kunde de sakkunniga knappast anses hava andragit. Vad åter
anginge ledningen av själva bankgöromålen, syntes det statskontoret
nödigt att bankchefen hade den mera självständiga ställning och det
mera odelade ansvar, som tillkomme direktören för en fristående sparbank
i jämförelse med vad som skulle bliva förhållandet, om han förvandlades
till byråchef i generalpoststyrelsen. I detta hänseende innebure sakkunnigeförslaget
en avgjord försämring. Statskontoret förordade, att banken
måtte bibehålla sin ställning såsom självständigt ämbetsverk.

Statskontorets yttrande är emellertid icke enhälligt. Föredraganden, Reservation
statskommissarien Ouchterlony, har nämligen varit av skiljaktig mening
och, efter eu längre motivering, gjort det uttalandet, att, även om man
genom den ifrågasatta sammanslagningen icke skulle vinna några större
verkligt betydande fördelar, så torde å andra sidan några egentliga nackdelar
icke kunna påvisas, liksom även de positiva skälen för postsparbankens
bibehållande som självständigt ämbetsverk syntes föga bärande.

Enbart de omständigheterna, att banken för sin rörelse vore fullständigt
beroende av postverket, vilket ombestyrde alla dess förbindelser med allmänheten,
samt att generalpostdirektören vore och väl också måste vara bankens
högste chef, syntes angiva bankens inordnande som en byrå i generalpoststyrelsen
såsom den ur organisatorisk synpunkt enda riktiga lösningen.

Styrelsen för postsparbanken åberopar såsom stöd för postspar- Postsparbankens
bibehållande såsom självständigt ämbetsverk, bland annat, d&han''^fy,e
skäl, som av chefen för finansdepartementet år 1911 anförts för den då
genomförda organisationsformen. Vidare anför styrelsen, att det, med
jBihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 131 käft. (Nr 152). 3

18

Kung!. Maj:ts proposition nr 152.

hänsyn^ till den kraftiga utveckling postsparbanken under de senare åren
undergått och den utveckling den kunde förväntas komma att undergå,
torde för framtiden bliva nödvändigt att i spetsen för det stora penninginstitutet
sätta en i finansiella ting grundligt utbildad person. Vid
bifall till sakkunnigemajoritetens förslag måste emellertid postsparbankschefen
jämväl äga den postala utbildning, att han kunde deltaga i skötseln
av postverket, och koinme härigenom den krets, inom vilken man vid
tillsättandet av ifrågavarande chefspost har att välja, att i synnerligen
hög grad begränsas. Vidare framhåller postsparbanksstyrelsen, bland
annat, att postsparbanken är en sparbank, postverket ett kommunikationsverk.
Dessa uppgifter äro, säger styrelsen, så åtskilda, förutsätta så
skilda fackinsikter hos ledningen och så olika arbetsformer, att ett sammanförande
av de båda institutionerna under en och samma ledning
icke kunde anses grundat i sakens egen natur.

Fullmäktige i riksbanken hava i huvudsak gjort samma uttalande

Riksbanks- som fullmäktige i riksgäldskontor.
jullmaktige.

Vid postsparbankens inrättande torde man hava utgått från, att

mentschefen P0StsPai''banken skulle i organisatoriskt avseende inordnas i postverket.
men so eea. gåsom tidigare .erinrats, framhöllo sålunda de av Kungl. Maj:t den 16 december
1881 tillkallade kommitterade för avgivande avyttrande och förslag
i fråga om inrättande av en under statens garanti ställd allmän postsparbank
i sitt den 23 december 1882 avgivna betänkande — sedan de förordat
inrättandet av en postsparbank — att då den allmänhet, som
komme att begagna sig av postsparbanken, skulle i sådant avseende
uteslutande betjänas av postanstalternas tjänstemän, det vore tydligt,
att ledningen av postsparbankens angelägenheter borde uppdragas åt
den myndighet, vilken styrelsen över postverket vore anförtrodd. Trots
detta uttalande erhöll banken emellertid enligt kommitterades förslag,
vilket av statsmakterna i huvudsak godtogs, redan från början en organisationsform,
som gjorde den till eu från postverket fristående institution.
Visserligen skulle postsparbanksärendena handläggas inom eu i generalpoststyrelsen
nyinrättad, på extra stat uppförd byrå, den s. k. postsparbanksbyrån,
vars chef var byråchef i generalpoststyrelsen, men överstyrelsen
för postsparbanken uppdrogs ej åt generalpoststyrelsen utan åt en
särskild styrelse, som utgjordes av generalpostdirektören såsom ordförande,
förenämnde byråchef såsom föredragande och tre andra ledamöter, av
vilka en förordnades av Kungl. Maj:t, en utsågs av fullmäktige i riksbanken
och en av riksgäldsfullmäktige. Formellt var chefen för postsparbanksbyrån
ända till år 1902 ledamot av generalpoststyrelsen, men

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

då denna byrå redan från början torde hava ansetts såsom ej tillhörande
postverket, kom ej heller byråchefen att i verkligheten utöva något ledamotskap
i generalpoststyrelsen. Då han sistnämnda år frikallades från ledamotskapet
ifråga, innebar detta därför ej någon förändring i byråchefens dittillsvarande
ställning, sådan densamma i verkligheten kommit att gestalta sig.

De band, som från början förenat postsparbanken med postverket,
lossades ytterligare, då postsparbanken år 1904 erhöll egen huvudkassa.
Först genom beslut av 1911 års riksdag erhöll postsparbanken
emellertid formellt en fristående ställning, i det densamma uppfördes
på ordinarie stat som ett självständigt ämbetsverk. Härigenom inträdde
dock i stort sett icke någon förändring i bankens dittillsvarande förhållande
till postverket.

Det nu av postsparbankssakkunniga framlagda förslaget till omorganisation
av postsparbanken innebär en väsentlig förändring av bankens
nuvarande organisation och ställning i förhållande till postverket. Förslaget
avser en lösning av det organisatoriska problemet, som visserligen
■ erbjuder viss likhet med den tidigast tillämpade organisationsformen,
men dock företer betydande skiljaktigheter från densamma. Enligt förslaget
skulle sålunda postsparbanken helt uppgå i postverket och den
byrå, på vars handläggning postsparbanksärendena skulle ankomma, i
organisatoriskt hänseende erhålla i huvudsak samma ställning i genei alpoststyrelsen
som övriga byråer. Den speciella sakkunskap på affäislivets
område, som ansetts nödvändig för bedömande av viktigare postsparbanksärenden,
såsom medelsplacering och dylikt, skulle enligt förslaget
tillföras generalpoststyrelsen genom särskilda fullmäktige.

Givetvis kan det synas vara ägnat väcka betänkligheter att nu
ånyo upptaga frågan om postsparbankens ställning till postverket, då
relativt kort tid förflutit, sedan statsmakterna tagit ståndpunkt till
nämnda fråga. Att märka är emellertid till en början, att i varje fall
en lönereglering för postsparbankens personal icke längre kan anstå och
att man i sammanhang därmed blir nödsakad taga ståndpunkt till vissa
organisatoriska frågor och fastlåsa bankens organisation för längre tid
framåt. Härtill kommer, att det förslag till införande av postgirorörelse,
som jag i det följande kommer att förorda, är ägnat att i hög grad inverka
på bankens ställning i förevarande avseende. Den erfarenhet, som sedan
den sénaste omorganisationen 1911 vunnits av bankens verksamhet, toide
ock hava visat, att de förhoppningar, vilka vid denna omorganisation
ställdes på bankens framtida utveckling, icke blivit annat än i ringa mån
infriade. Sålunda har hittills någon verklig vinst av postsparbanksrörelsen
icke uppkommit, utan har denna rörelse snarare visat sig gå med

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

förlust. Även om detta till viss grad varit beroende av de särskilda
tidsförhållandena, torde dock orsaken i icke ringa mån kunna tillskrivas
de former, under vilka banken för närvarande arbetar. Enligt mitt förmenande
kan därför den omständigheten, att statsmakterna tidigare tagit
ståndpunkt till frågan om bankens organisation, ej få utgöra hinder för
att denna fråga nu ånyo göres till föremål för noggrann omprövning,
helst om hänsyn tages till de närvarande förhållandena, då det gäller
att å varje område söka ernå största möjliga förenklingar och besparingar
inom statsförvaltningen. Det av postsparbankssakkunniga framlagda förslaget
kan ej heller, såsom nyss antytts, anses innebära allenast genomförandet
av en tidigare för banken prövad organisationsform,

Beträffande själva saken vill jag till en början framhålla, att jag''
till fullo delar den uppfattning, som chefen för finansdepartementet
år 1911 uttalat i fråga om nödvändigheten av att banken erhåller en
stark organisation och att den gives en rörelsefrihet, som medgiver de
initiativ från bankledningens sida, vartill utvecklingen kan föranleda. Å
andra sidan torde man dock icke kunna bortse från det intima samarbete,
som förefinnes och enligt min mening alltjämt måste förefinnas mellan
postsparbanken och postverket. Det är sålunda att märka, att postverket
för närvarande förmedlar så gott som postsparbankens hela inlåningsrörelse
samt huvudparten av alla uttagningar från banken. Jämväl för
framtiden torde postsparbanken nödgas taga postverkets tjänster i anspråk
i lika stor omfattning som förut. Bankens verksamhet är därför
till väsentligaste del beroende av postverket och dess tjänstemän.

Den naturliga anslutning till postverket, som alltså förefinnes, utgör
uppenbarligen ett starkt skäl för postsparbankens införlivande med
postverket, dock under förutsättning att, jämväl efter en dylik införlivning,
banken kan beredas den fasta organisation och dess ledning den
självständiga ställning, som ett handhavande på tillfredsställande sätt av
bankens angelägenheter kräver.

I detta sammanhang torde böra betonas, att generaldirektören och
chefen för postverket redan nu i sin självskrivna egenskap av ordförande
i postsparbanksstyrelsen är postsparbankens högste chef. Enligt gällande
bestämmelser är generaldirektören ensam bestämmande i alla de ärenden,
som inför honom föredragas av postsparbanksdirektören, och i fråga om
ärenden, som föredragas i den samlade postsparbanksstyrelsen, äger generaldirektören,
i händelse av lika röstetal, utslagsröst. Postsparbanksdirektören
är alltså icke utrustad med den vidsträckta befogenhet att
själv träffa avgöranden, som i allmänhet är medgiven chefer för statens
verk, utan intager -i verkligheten ungefär enahanda ställning som eu

21

Kungl- Maj:ts proposition nr 152.

byråchef i generalpoststyrelsen. Enligt instruktionen för postsparbanken
äger han ej att självständigt avgöra annat än ärenden av mindre vikt.
Chefen för förutvarande postsparbanksbyrån hade ungefär enahanda befogenhet
som'' postsparbanksdirektören nu har. Bankens uppförande på
ordinarie stat medförde sålunda i detta hänseende ingen verklig förändring.

Det mått av självständighet och rörelsefrihet, som för närvarande
tillkommer postsparbanksdirektören, torde utan svårighet och om så anses
önskvärt även i ökad grad kunna beredas chefen för den byrå i
generalpoststyrelsen, vilken enligt postsparbankssakkunnigas förslag skulle
inrättas för handhavande av postsparbanksrörelsen. De sakkunniga hava
jämväl i sitt förslag utgått ifrån att nämnde byråchef skulle erhålla
en relativt vidsträckt befogenhet. Ej heller i övrigt synes den ifrågasatta
sammanslagningen behöva utgöra hinder för att åt banken gives en praktisk
och affärsmässig samt med liknande företag jämförlig förvaltning.

För egen del kan jag ej heller finna, såsom från vissa håll gjorts
gällande, att postsparbanksrörelsens beskaffenhet i och för sig skulle utgöra
något hinder för bankens inordnande i postverket, särskilt sedan
banken numera befriats från så gott som alla de banken förut åliggande
uppgifter, vilka legat vid sidan av dess egentliga verksamhet. Postsparbankens
centralförvaltning synes i stort sett kunna betecknas såsom en
bokföringsanstalt för postanstalternas postsparbanksrörelse och ett organ
för medelsplacering. Vad bokföringen angår, så lärer denna kunna ske på
ett fullt lika tillfredsställande sätt i generalpoststyrelsen som i en självständig
postsparbank. Ej heller torde det med fog kunna befaras, att
medelsplaceringen, som för en anstalt av den typ, postsparbanken tillhör,
icke torde vara allt för komplicerad, skulle lida men genom bankens införlivande
med postverket. Den sakkunskap på det finansiella området,
som givetvis måste förefinnas i postsparbanksledningen, torde på ett tillfredsställande
sätt kunna tillföras densamma genom den av sakkunniga
föreslagna fullmäktigeinstitutionen. I övrigt torde postverket genom^ sina
organ och sin organisation väl lämpa sig icke blott för bankens inlåning
utan jämväl för en bekväm medelsredovisning och för eu betryggande
kontroll å denna redovisning. Bankledningens främsta uppgift efter en
införlivning med postverket skulle därför säkerligen bliva att med smidig
anpassning till postverkets apparat skapa en för bankens säregna förhållanden
avpassad, enkel och billig men effektiv organisation. Men förvisso har
postverkets ledning på detta område haft att lösa väl så svåra uppgifter
vid uppbyggandet av verkets nuvarande organisation och arbetsmetoder.
Inom postverket har som bekant sedan länge ett livligt arbete pågått
för åstadkommande av förenklade och förbilligande arbetsmetoder inom

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

rörelsens samtliga grenar. Bankens införlivande med postverket torde
därför enligt min mening vara ägnat att i hög grad främja den tekniska
reformeringen inom banken. Jag vill jämväl här framhålla, att generalpoststyrelsen,
som avstyrkt det föreliggande förslaget, dock förklarat, att
intet absolut hinder förefunnes för att postsparbankens åligganden skulle
kunna fullgöras av eu byrå inom styrelsen. De postdirektörer och post-»
tjänstemän, vilka av generalpoststyrelsen blivit satta i tillfälle att yttra
sig i frågan, hava, enligt vad jag erfarit, i allmänhet antingen tillstyrkt
postsparbankssakkunnigas förslag eller ock förklarat sig icke hava något
att erinra mot den ifrågasatta sammanslagningen.

Likaledes må erinras, att generalpoststyrelsen kraftigt förordat införande
i Sverige av s. k. postclieckrörelse, vilken rörelse, som skulle
handhavas av postverket, synes mig i viss mån vara med postsparbanksrörelsen
till art och omfattning jämförlig. Därest, som jag ämnar föreslå,
postcheckrörelse nu införes här i landet, kan vid postsparbankens
införlivning i postverket frågan om den centrala organisationen av dessa
rörelsegrenar ses i ett sammanhang, varmed åtskilliga fördelar äro förbundna.
Jag behöver i sadant hänseende här — under hänvisning i
övrigt till den följande framställningen — endast erinra om, att särskild
och enahanda sakkunskap maste anlitas vid frågor om placering av
båda rörelsernas medel.

Mot de sakkunnigas föreliggande förslag har anmärkts, bland annat,
att det skulle vara förenat med olägenheter att vidtaga en anordning,
varigenom chefen för den byrå i generalpoststyrelsen, som skulle handlägga
postsparbanksärenden, skulle bliva ledamot av generalpoststyrelsen
och varigenom övriga byråchefer skulle bliva tvungna att närvara i styrelsen
även vid avgörandet av postsparbanksfrågor. Härtill torde dock
kunna genmälas, att det uppenbarligen måste vara till nytta för chefen
för postsparbanksbyran att icke alldeles förlora kontakten med postanstalterna,
det organ som i stort sett representerar postsparbanken gent
emot allmänheten. För utfärdande av reglementariska bestämmelser rörande
postsparbankstjänsten vid jjostanstalterna torde det säkerligen även
vara behövligt för ifrågavarande byråchef att äga en viss kännedom om
förhallandena vid postverket. Givetvis borde dock denne byråchef i lämplig
omfattning befrias från skyldighet att närvara i generalpoststyrelsen vid
avgörandet av till andra byråer hörande ärenden, liksom å andra sidan
övriga byråchefer i generalpoststyrelsen i regel icke skulle deltaga i
behandlingen av rena postsparbanksärenden. De bestämmelser, som i
förevarande avseenden påkallas för att bereda postsparbanksbyråns chef

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152.

23

nödig självständighet inom generalpoststyrelsen, skulle det ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela genom ändringar i styrelsens instruktion.

Utöver vad ovan framhållits torde jämväl i övrigt vissa fördelar
stå att vinna genom den ifrågasatta omorganisationen. Sålunda måste
det betecknas såsom en fördel, därest postverket, som redan nu förmedlar
huvudparten av postsparbanksrörelsen, finge övertaga hela postsparbanksdriften,
varigenom ansvaret för denna rörelse i dess helhet kom me att
påvila en enda verksstyrelse. Härigenom skulle jämväl den nu föreliggande
oegentligheten, att posttjänstemännen vid sin tjänsteutövning
lyda under två skilda styrelser, komma att upphöra. Genom postsparbankens
sammanslagning med postverket komme vidare ökad möjlighet att
beredas för en god rekrytering av bankens personal, medan å andra sidan
för denna personal vidgade befordringsutsikter skulle yppa sig. Genom att
alla reglementariska föreskrifter för postanstalterna finge utfärdas av generalpoststyrelsen
skulle säkerligen också en del förenklingar i postsparbankstjänsten
och i räkenskapsväsendet vid postanstalterna kunna genomföras.
Enligt vad jag får tillfälle beröra i annat sammanhang, torde den ifrågasatta
förändringen i och för sig möjliggöra inbesparing av åtminstone
några tjänstemannabefattningar.

Slutligen må här framhållas, att postsparbankens införlivande med
postverket icke skulle medföra någon förändring i bankens förhållande
till allmänheten, som säkerligen redan nu icke vet annat än att postverket
och postsparbanken äro ett.

Vid övervägande av de på föreliggande fråga inverkande omständigheter
har jag för min del kommit till den uppfattningen, att övervägande
skäl tala för den av de sakkunniga föreslagna reformen. Jag
vill alltså, under åberopande av vad jag ovan anfört, förorda, att postsparbankens
ställning såsom självständigt ämbetsverk upphäves med utgången
av år 1922 och att banken vid 1923 års ingång inordnas i postverket
såsom en till generalpoststyrelsen hörande byrå.

Skolsparkasseverksamliet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 maj 1910, nr 150, hemställde
riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida till främjande
av ungdomens fostran till sparsamhet åtgärder kunde vidtagas för
att befordra sparkasseverksamheten i skolorna.

Närmast med anledning av denna skrivelse, vilken jämte vissa
andra ifrågavarande spörsmål berörande handlingar överlämnats till post -

24

Kungl. Åfaj:ts proposition nr 152.

Postspar bankssak kunniga.

Yttranden.

Departe mentschefen.

sparbankssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av det
dem lämnade uppdraget, hava de sakkunniga i sitt betänkande framlagt
förslag om anordnande av en i viss mån obligatorisk skolsparkasseverksamhet
i förbindelse med postsparbanken i skolor, som stå under skolöverstyrelsens
inseende.

I samband härmed hava postsparbankssakkunniga påvisat, att användningen
av s. k. sparmärken på sista åren betydligt nedgått. Detta
förhållande tillskriva postsparbankssakkunniga huvudsakligen införandet
i postsparbanksrörelsen av s. k. fieksparbössor. Den starka stegringen
i antalet fieksparbössor, som försålts under de sista åren, tyder — framhålla
de sakkunniga — på, att idén med detta slags bössor nu slagit
igenom.

Under år 1920 hade försålts 862,957 sparmärken till ett sammanlagt
belopp av 86,295 kronor 70 öre. Postsparbankens omkostnader för
dessa märken hade de sakkunniga beräknat till i runt tal 14,700 kronor,
utgörande sålunda icke mindre än 17 procent av hela det för märkena
influtna beloppet, varvid emellertid ingen kostnad beräknats för postanstalternas
arbete för sparmärksförsäljningen. De sakkunniga ansåge obestridligt,
att sparmärksförsäljningen vore en i förhållande till resultatet
ganska dyrbar metod för sparverksamhetens främjande. Sparsamlietsidén
skulle, enligt de sakkunnigas åsikt, bättre främjas genom att postsparbanken
underlättade anskaffandet av fieksparbössor för skolbarnen.

Under förutsättning att skolsparkasseverksamheten ordnades enligt
de sakkunnigas förslag, ansåge postsparbankssakkunniga, att sparmärkena
kunde och borde indragas.

De hörda myndigheterna hava i allmänhet ställt sig välvilliga till
förslaget om införande av sparkasseverksamhet i skolorna i förbindelse
med postsparbanken. Särskilt skolöverstyrelsen har dock i flera viktiga
punkter uttalat en från de sakkunnigas uppfattning avvikande mening.

Frågan om vidtagande av åtgärder för skolungdomens fostran till
sparsamhet är uppenbarligen en angelägenhet av mycket stor betydelse.
Emellertid torde denna fråga ännu icke föreligga i sådant skick, att något
definitivt förslag i ämnet kan framläggas. Det synes mig därför nödvändigt,
att frågan blir föremål för ytterligare utredning, innan densamma
underställes slutlig prövning av Kungl. Maj:t. Ett sådant uppskov kan
desto lättare ske, som denna fråga icke torde behöva sättas i direkt samband
med postsparbankens omorganisation.

Till frågan om sparmärkenas indragning återkommer jag i det
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

25

Postgiro(postcheck-)rörelse.

Den 9 oktober 1917 uppdrog Kungl. Maj:t åt eu kommitté att
verkställa utredning beträffande införande i Sverige av så kallad postcheckrörelse.
Kommittén bestod av generaldirektören Juhlin som ordförande
samt numera generalkonsuln, filosofie doktorn F. A. A. Grönwall,
ledamoten av riksdagens andra kammare, grosshandlaren O. A. E.
Lithander, riksbanksfullmäktigen S. I. W. Philipson samt postdirektören
T. G. B. Wennqvist.

I samband med kommitténs tillsättning anförde departementschefen
beträffande postcheckrörelsens innebörd och dess fördelar bland annat
följ ande:

Postcheckrörelsen innebure, att en person, som hos postverket erhållit ett
postcheckkonto, kunde å närmaste postanstalt eller till och med genom en lantbrevbärare
insätta penningar å eget konto eller å annans konto och blott genom
utskrivande av en blankett utan minsta kontanta inbetalning låta från sitt eget
konto antingen överflytta medel till annans konto eller få till annan person kontant
utbetald en viss summa. Likaså kunde en person vid vilken postanstalt som
helst inbetala medel å eu kontoinnehavares konto, innehavaren kunde vara enskild
person, bank, förening, bolag eller dylikt. Vidare funnes möjlighet beredd för
kontoinnehavare att från sitt postcheckkonto överföra belopp till konto i bank
samt att omvänt transportera belopp från bankkonto till postcheckkonto.

Fördelarna av postcheckrörelsen torde ligga i öppen dag. Främst borde
framhållas den stora betydelse i nationalekononomiskt avseende därav, att enligt
denna anordning den kontanta penningomsättningen kunde i hög grad nedbringas.
Även för den enskilde innebure det givetvis stor besparing i tid och kostnader
att icke behöva mottaga eller avsända kontanta likvider utan kunna överlämna
detta åt postverket.

I sitt den 20 oktober 1919 avgivna betänkande förordade postcheckkommittén
införande av postcheckrörelse i vårt land.

Av kommittébetänkandet, till vars närmare innehåll jag tillåter
mig hänvisa, framgår, att postcheckrörelse blivit införd i ett stort antal
av Europas länder och därvid vunnit stor omfattning. Ifrågavarande
rörelse synes icke haft någon ogynnsam inverkan på affärs- eller sparbankers
rörelse utan tvärtom varit dessa penninginstitut till nytta såväl
för deras egen betalningsrörelse som ock vid deras bemödanden att i
nationalekonomiskt intresse begränsa användandet av kontanta penningar
vid verkställandet av likvider. Beträffande det ekonomiska utbytet av
rörelsen meddelas, att i de länder, där rörelsen varit införd under sådan

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 131 käft. (AV 152). 4

Postcheckk
ommitten.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

tid, att resultatet av densamma kunde överskådas, detta utbyte varit
gynnsamt.

Som skäl för postcheckrörelses införande i Sverige bär kommittén
särskilt framhållit det ekonomiska livets behov av förbättrade anordningar
för verkställande av likvider, nödvändigheten av en förenkling och centralisering
av den genom postens förmedling bedrivna betalningsrörelsen
samt angelägenheten av eu allmännare utbredning av de penningbesparande
betalningsmetoderna. I berörda hänseenden hade postcheckrörelsen
visat sig fylla ett flertal särskilt beaktansvärda uppgifter. För affärslivet
medförde densamma sålunda i hög grad förenkling och reda i betalningsrörelsen,
väsentlig lättnad i bokföringen och förmånen av relativt låga
avgifter. Beträffande postverket hade postcheckrörelsen visat sig på ett
synnerligen lyckligt sätt kunna i stor utsträckning avlösa det mera tunghanterliga
och omständliga postanvisningsförfarandet, något som vid postanvisningsrörelsens
fortgående och allt starkare stegring förr eller senare
måste anses synnerligen önskvärt. Ur nationalekonomisk synpunkt måste
framför allt betonas den kraftiga inbesparing av kontanta penningmedel,
postcheckrörelsen visat sig mäktig genomföra.

Enligt kommitté förslaget skulle för varje deltagare i rörelsen öppnas
räkning hos postverket eller s. k. postcheckkonto. Postcheckkontona
skulle föras vid särskilda s. k. postcheckkontor, som skulle utgöra rörelsens
centralpunkter och vilka skulle inrättas å de orter, Kungl. Maj:t
bestämde. Inbetalningar på och utbetalningar från ett konto skulle emellertid
även kunna förmedlas av de lokala postanstalterna och av lantbrevbärarna
genom användande av ett särskilt slags postanvisningar, adresserade
till eller avsända från vederbörande postcheckkontor.

De grundläggande bestämmelserna för postcheckrörelsen, för vilkas
närmare innebörd jag blir i tillfälle att i det följande yttra mig, hava
av postcheckkommittén sammanfattats i ett i betänkandet intaget förslag
till förordning angående postcheckrörelsen.

Enligt förordningen skulle på varje postcheckkonto alltid innestå en s. k.
grundplåt, varöver kontoinnehavare icke ägde förfoga, förrän kontot upphörde.
Beträffande de avgifter, som skulle utgå i postcheckrörelsen, föreslogs, att avgiften
för inbetalning skulle sättas till 10 öre för belopp av högst 50 kronor och 20
öre för högre belopp, att för utbetalning skulle upptagas dels en grundavgift av
5 öre dels ock en tilläggsavgift av 2 öre för varje påbörjat 100-tal kronor, samt
att överföring från ett till annat konto (girering) skulle vara avgiftsfri.

Å innestående medel skulle kontoinnehavare gottgöras ränta enligt bestämmelser,
som skulle utfärdas av Kungl. Majit. Kommittén hade tänkt sig, att
räntefoten tills vidare skulle vara 1,8 % och beräknas efter vissa närmare angivna
bestämmelser.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Brev från kontoinnehavare till postcheckkontor skulle under viss förutsättning
vara portofritt.

I postcheckrörelsen innestående medel skulle förvaltas av generalpoststyrelsen
och, i den mån de icke behövde omedelbart tagas i anspråk för utbetalningar,
placeras på i förslaget närmare angivet sätt. Frågor om medlens placering
skulle avgöras av särskilda fullmäktige, bestående av generalpostdirektören,
chefen för en i generalpoststyrelsen inrättad checkbyrå, en av Kungl. Maj:t särskilt
förordnad ledamot samt en av fullmäktige i riksbanken och en av tullmäktige
i riksgäldskontoret.

I fråga om det sätt, varpå postcheckrörelsen enligt kommitténs
mening borde organiseras i Sverige, innehåller betänkandet i huvudsak
följande:

Postcheckkontorens antal skulle under den första tiden begränsas till fyra,
förlagda ett i Stockholm, ett i Göteborg, ett i Malmö och ett i Sundsvall. Dessa
postcheckkontor skulle vara helt och hållet fristående i förhållande till postkontoren
å respektive platser och förestås av postmästare, av vilka de i de tre förstnämnda
städerna skulle tillhöra klass , 1’ och postmästaren i Sundsvall klass 2,
allt enligt den för postverket gällande lönestaten. Vid varje postcheckkontor
skulle dessutom anställas en kontrollör samt för övrigt förste postexpeditörer, postexpeditörer
och andra tjänstemän, så att enligt förslaget skulle för postcheckkontoren
erfordras 63 tjänstemän. För centralförvaltningens befattning med postcheckrörelsen
skulle i generalpoststyrelsen inrättas en ny byrå med — förutom byråchef
— en sekretare och ytterligare 11 tjänstemän i olika tjänstegrader.

Emot förslaget, i vad det avsåg att medel innestående å postcheck- Reservat lön.
räkning skulle vara räntebärande, avgavs reservation av kommitténs
ledamot Grönwall, vilken uttalade som sin åsikt, att någon ränta icke
borde utgå.

Av de myndigheter och korporationer, som avgåvo utlåtanden över Yttranden
postcheckkommitténs förslag, tillstyrkte fullmäktige i riksbanken, general- XcA^-ompoststyrelsen
och kommerskollegium postcheckrörelsens införande, varjämte »utfAis förbank-
och fondinspektionen förklarade sig icke vilja avstyrka förslaget. 8 a9''
Mot det föreslagna antalet postcheckkontor och förslaget om ränteberäkning
uttalades dock från några håll erinringar mot kommittéförslaget,
vartill jag återkommer i det följande. Svenska bankföreningen avstyrkte
däremot förslaget. Vad särskilt kommerskollegium beträffar meddelade
detta, att samtliga handelskammare i riket, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges redareförening lämnats tillfälle
att yttra sig i ärendet. Enär på grund härav det av kollegium
avgivna yttrandet kommit att innehålla de olika synpunkter i frågan,
som gjort sig gällande, tillåter jag mig meddela följande sammandrag
av detta yttrande:

28

Kunyl. Maj:ts proposition nr 152.

I vissa av de till kollegium avgivna yttrandena hade fördelarna med ett
postchecksystem framhållits vara stora särskilt för bolag och föreningar vid inkassering
från ett större antal personer av smärre belopp, såsom försäkringspremier,
medlemsavgifter och dylikt. Därtill komme, att, sedan sagda system vunnit
en så pass allmän anslutning, att girering i större skala kunde försiggå, detta
måste medföra, åtminstone i viss mån, undanträngandet av den förhärskande ställning
såsom betalningsmedel, vilken banksedeln allt fortfarande intoge här i landet.
Erfarenheten från främmande länder ådagalade vidare, att systemet vore
av nationalekonomisk betydelse även såtillvida, att detsamma genom att underlätta
verkställandet av betalningar från mera avlägsna landsändar vore av beskaffenhet
att i den allmänna penningrörelsen indraga av enskilda personer förvarade
kontanta medel. I viss mån skulle systemet kunna avlösa det mera tunga
postanvisningsförfarandet, något som även för postverket skulle medföra avsevärd
lättnad.

I andra yttranden hade anförts bland annat, att med den utveckling postremissväxeln
och bankchecken redan fått i vårt land och de möjligheter till ytterligare
utveckling, som det härutinnan förefunnes, postchecken icke syntes vara
av behovet påkallad, att det därför ur nationalekonomisk synpunkt skulle vara
oegentligt att utan verkligt behov skapa en ny kostsam organisation samt att
på grund av å ena sidan vårt lands geografiska utsträckning samt å andra sidan
vårt genom talrika filialer jämförelsevis utvecklade bankväsende postcheckrörelsen
icke hade utsikter att vinna någon större anslutning.

Efter att hava återgivit postcheckkoinmittéus huvudsakliga motiv
för postcheckrörelsens införande i vårt land yttrar kollegium huvudsakligen
följande:

Vid övervägande av de skäl, som i ärendet anförts för och mot införande
av postcheckrörelse i vårt land, syntes det kollegium vara förenat med avsevärda
svårigheter att kunna bedöma, huruvida, frånsett den postala synpunkten, de med
dess införande förbundna avsevärda statliga kostnader motsvarades av fördelarna
därmed, helst som likvideringar medelst postcheck merendels på grund av själva
organisationen icke skulle kunna ske med den snabbhet, som från affärssynpunkt
skäligen kunde krävas och som med redan tillämpade betalningssätt kunde ernås.
Kollegium bulle även före, att på grund av de säregna förhållandena i vårt land
— postremissväxelns stora betydelse för affärslivet samt landets stora areal och
ringa folktäthet — postcheckrörelsen icke komme att så hastigt som i vissa främmande
länder vinna insteg. Särskilt torde det dröja avsevärd tid, innan deri för
inbesparandet av de kontanta betalningsmetoderna viktiga gireringen nådde en
sådan omfattning, att postcheckrörelsen ur nationalekonomisk synpunkt kunde få
någon nämnvärd betydelse för landet. Då kollegium emellertid ansåge sig böra
uttala sig för införandet i vårt land av postcheckrörelsen, skedde detta huvudsakligen
med hänsyn till de av kommittén och flera handelskamrar framhållna
fördelarna därav för större och mindre affärsföretag ävensom föreningar vid vissa
likviders verkställande. Dessa fördelar kunde redan från början bliva av viss
betydelse och möjligheter funnes givetvis att utveckla denna gren av rörelsen.

Svenska bankföreningen framhöll i sitt avstyrkande yttrande bland
annat följande:

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Allmänheten ägde hos oss i postremissväxeln ett kostnadsfritt och bekvämt
omsättningsmedel. Det vore från nationalekonomisk synpunkt i hög grad olämpligt
och under då rådande förhållanden alldeles förkastligt att, utan att något
egentligt behov förelåge, tillskapa en så stor organisation som den av kommittén
ifrågasatta. Genom att åtaga sig nya uppdrag droges postverket från sin egentliga
uppgift att vara ett kommunikationsverk.

Även postsparbankssakkunniga hava i sitt betänkande behandlat
frågan om postcheckrörelses införande i vårt land.

Postsparbankssakkunniga framhöllo härvid, att jämväl de funnit skäl tala
för att postcheckrörelse infördes i Sverige. De förklarade sig emellertid hava uppmärksammat
de många beröringspunkter, som, enligt postsparbankssakkunnigas
mening, skulle komma att förefinnas mellan postsparbanks- och postcheckrörelserna.
I sådant hänseende framhöllo postsparbankssakkunniga, att båda dessa
rörelsegrenar skulle från allmänheten mottaga penningar och göra dessa medel
fruktbärande på i stort sett samma sätt. Då nu de sakkunniga föreslagit, att

Öarbanken skulle inordnas i postverket såsom eu särskild byrå i generalpost -sen, funne de sakkunniga det helt naturligt, att, om postcheckrörelse^ infördes,
även den centrala ledningen av denna rörelse förlädes till samma byrå. Förutom
denna ändring av postcheckkommitténs förslag i fråga om den centrala ledningen
av postcheckrörelsen föreslogo de sakkunniga även en mycket genomgripande
förändring av organisationen i övrigt. Först och främst ansåge de sakkunniga,
i likhet med generalpoststyrelsen och flera handelskammare, att delägarnas konton
borde föras vid flera kontor än de av postcheckkommittén ifrågasatta. De sakkunniga
hade tänkt sig förslagsvis 13 kontor, men ansåge, att det borde tillkomma
general poststyrelsen att bestämma, vid vilka postkontor deltagarnas räkningar
skulle föras. De sakkunniga ansåge sig nämligen höra förorda, att inga särskilda
postcheckkontor inrättades, utan att vissa av de redan befintliga postkontoren
skulle erhålla i uppgift att fungera såsom bokföringskontor, d. v. s. föra deltagarnas
räkningar. Genom en sådan anordning komme givetvis postverkets omkostnader
för postcheckrörelsen att avsevärt nedbringas. De sakkunniga ansåge
vidare, att för deltagarna inom Stockholms stad och län samt inom Södermanlands,
Uppsala och Västmanlands län räkningarna syntes kunna med fördel föras
vid en särskild avdelning inom den nya byrå i generalpoststyrelsen, som skulle
handlägga postsparbanks- och postcheckärenden. Härigenom vunnes, att den centrala
ledningen kunde mera intimt övervaka det mest omfattande bokföringsår
betet.

Beträffande vad postsparbankssakkunniga sålunda ifrågasatt har
de sakkunnigas ordförande, generaldirektören Juhlin, i särskilt, till de sakkunnigas
betänkande fogat yttrande uttalat avvikande mening. Reservantens
skiljaktiga mening gäller i främsta rummet majoritetens förslag
att sammanföra postcheck- och postsparbanksrörelserna.

Enligt reservantens mening vore skillnaden mellan dessa rörelsegrenar
mycket stor. Postcheckrörelsen avsåge att förenkla och förbättra betalningsrörel -

Postspar bankssak kwnniga.

Avvikande
mening
bland postsparbankssakkunniga.

30

Kungl. Maj:ts proposition '' nr 152.

sen och vore såsom en förenklad form av postanvisningsrörelsen en rent postal
rörelsegren. Det vore förmodligen den omständigheten, att ränta under vissa förhållanden
knnde gottgöras kontoinnehavare, som kommit de sakkunnigas flertal
att förmoda, det postverket genom postcheckrörelsen skulle bedriva en inlåningsverksamhet,
som skulle kunna jämföras med den av postsparbanken bedrivna inlåningsrörelsen.
Det vore emellertid att iakttaga, att räntegottgörelse på intet
sätt hörde till postcheckrörelsens kännemärken. I vissa länder förekomma ingen
räntegottgörelse å innestående medel, ett förhållande, som icke hindrade, att dessa
länder ägde en utomordentligt stark postcheckrörelse.

Beträffande medelsplaceringen anförde reservanten, att placeringen av postcheckmedlen
visserligen i stort sett skulle följa de i fråga om sparbanksmedlen tilllämpade
allmänna grunder beträffande de säkerheter, mot vilka penningar kunde
utlånas, de bankinrättningar, i vilka dylika medel kunde insättas o. s. v. Med
hänsyn till de ifrågavarande medlens olika natur bleve emellertid, enligt reservantens
mening, också placeringen av medlen rätt olika. Under det att sparmedlen
naturligtvis till huvudsaklig del kunde placeras i värdehandlingar löpande
med lång förfallotid, torde större delen av postcheckmedlen böra placeras så, att
de, vid behov, vore relativt lätt tillgängliga.

Det väsentligaste arbetet i såväl postsparbanksverksamheten som postcheckrörelsen
vore bokföringen, och denna måste, även enligt majoritetens mening, hållas
skild för de båda rörelsegrenarna. Av den motivering majoriteten framlagt
syntes också framgå, att sambandet mellan dessa rörelsegrenar skulle inskränka
sig till en gemensam byrå i generalpoststyrelsen, men då de olika uppgifterna
självfallet måste skötas av en efter arbetets beskaffenhet såväl kvantitativt som
kvalitativt väl avvägd personal, komme, enligt reservantens mening, gemensamheten
att inskränka sig till byråchefens person. Reservanten uttalade emellertid
såsom sin bestämda uppfattning, att ett sammanförande under en och samma byråchefs
ledning av dessa till sitt syfte, sin organisation och sina arbetsmetoder vitt
skilda rörelsegrenar skulle vara båda till synnerlig skada.

Vidare ansåge reservanten, att majoritetens uttalande i fråga om såväl den
för postcheckrörelsen erforderliga personalen som ock i allmänhet om kostnaderna
för rörelsen vore grundade på så lösa beräkningar, att dessa uttalanden icke
kunde tillmätas någon som helst betydelse vid bedömandet av frågan om formen
för rörelsens införande i vårt land.

I fråga om organisation i övrigt av postcheckrörelsen anförde reservanten,
att — med allt beaktande av angelägenheten därav, att bokföringsarbetet utfördes
av särskild personal — de av postcheckkommitterade föreslagna postcheckkontoren,
med hänsyn till rådande depression inom det ekonomiska livet, till en
början torde kunna inordnas under postkontoren å respektive platser såsom särskilda
bokföringsavdelningar, vilka lämpligen kunde förestås av kontrollörer.

JveraposT Ur de yttranden, som avgivits med anledning av postsparbanks sparbanks-

sakkunnigas betänkande, må återgivas föliande:
sakkunnigas

förslag. . p)e pgr(]a myndigheterna hava i allmänhet, i den mån de berört frågan om
införande av postcheckrörelse, uttalat sig härför. Fullmäktige i riksgäldskontoret
hava emellertid, med hänsyn till nu rådande lågkonjunktur, ansett skäl tala för

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

uppskov tills vidare med postcheckrörelsens införande. Såväl fullmäktige som
generalpoststyrelsen hava uttalat såsom sin mening, att postcheckrörelsen borde
förläggas under generalpoststyrelsen, och då enligt dessa myndigheters åsikt
postsparbanken borde bibehållas såsom självständigt verk, skulle någon sammankoppling
av postsparbanks- och postcheckrörelserna icke ifrågakomma. Fullmäktige
i riksbanken ansluta sig i denna fråga till det av postsparbankssakkunnigas
ordförande i förenämnda reservation avgivna yttrande. Fullmäktige ansåge, att
postcheckrörelsen avsåge att befordra penningförmedling mellan olika orter och
sålunda hade sin givna plats inom posten såsom kommunikationsverk, under det
att postsparbanken hade ett helt annat ändamål. Jämväl statskontoret och styrelsen
för postsparbanken avstyrka postsparbanks- och postcheckrörelsernas inordnande
under samma ledning. Statskontoret anför härutinnan, att ledningen av
både bank- och checkrörelsen torde bliva en allt för omfattande och krävande
uppgift för att av en byrå kunna på tillfredsställande sätt handhavas. Statskontoret
föreställde sig också, att den av postsparbankssakkunniga å bankbyrån
inom generalpoststyrelsen föreslagna personaluppsättningen icke bleve till fyllest,
även om byrån Unge checkrörelsen till enda uppgift. Styrelsen för postsparbanken
framhåller de stora olikheterna mellan de ifrågavarande rörelsegrenarna och
framför även i övrigt mot de sakkunnigas förslag ungefärligen samma skal, som
kommit till synes i generaldirektör Juhlins reservation.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, hava samtliga de Departemyndigheter
och ett stort antal korporationer, som satts i tillfälle att yttra’"6" cieJe“
sig i frågan, uttalat sig för postcheckrörelses införande i Sverige. I de fall
då en tvekande eller mera avvisande hållning intagits, hava såsom skäl
för en dylik ståndpunkt huvudsakligen anförts dels att — särskilt med
hänsyn till den stora användning postremissväxeln fått i vårt land —
något verkligt behov av postcheckrörelses införande icke skulle föreligga
här i landet, dels att förslaget, sådant det framlagts av postcheckkommittén,
påkallade en allt för dyrbar organisation, dels ock att det vore att
befara, att postverket genom att åtaga sig nya uppdrag droges från sin
egentliga uppgift att vara ett kommunikationsverk.

Yad det första av de sålunda anförda skälen beträffar, så kan det
icke förnekas, att postremissväxeln är ett både bekvämt och mycket anlitat
betalningsmedel. Dess användande fordrar dock besök — personligt
eller genom ombud — i bank såväl vid beloppets inbetalande som dess
lyftande, och även med det vitt utgrenade nätet av bankkontor finnes
dock i ett så glest befolkat land som vårt givetvis en stor del personer,
som saknar bekväm tillgång till bank, under det att numera snart sagt
varje person på ett eller annat sätt nås av postverket. Men även om
postremissväxeln i viss mån kan fylla samma ändamål som postchecken,
kan den dock icke skänka alla de fördelar, som äro förenade med
den senare. Jag vill härvid endast erinra om, den stora fördel, som

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

ligger däri, att en person kan få alla till sig ingående postanvisningsbelopp
uppförda på sitt postclieckkonto eller om möjligheten för statens
och kommuners institutioner, föreningar och andra sammanslutningar
att genom postcheckrörelsen inkassera avgifter. Hava även de
personer, som skola erlägga vederbörande avgifter, postcheckkonton, så
behöva endast räkningarna, de kvitterade medlemskorten eller vad det
nu må vara, överlämnas till postcheckkontoret, som sedan ombestyr alla
erforderliga åtgärder.

Vad vidare angår den särskilt av Svenska bankföreningen påtalade
dyrbara organisation, som postcheckrörelses införande skulle påkalla,
tillåter jag mig att erinra därom, att postcheckkommittén, trots denna
nog så omfattande organisation, ansett sig kunna påräkna överskott av
rörelsen. Emellertid skulle det även enligt mitt förmenande vara olämpligt
att för en rörelse, om vars blivande omfattning det icke är möjligt
att döma, tillskapa en organisation med en sådan mängd nya tjänstebefattningar,
som av postcheckkommittén ifrågasatts. Hela organisationsfrågan
har emellertid genom det av postsparbankssakkunniga framlagda
förslaget kommit i ett helt annat läge. Då detta organisationsförslag,
vilket jag strax upptager till behandling, enligt min mening torde böra
åtminstone tills vidare prövas, synas organisationskostnaderna icke längre
kunna anföras såsom skäl mot postcheckrörelses införande.

Slutligen har, såsom jag nämnde, även anförts, att postverket
genom att åtaga sig postcheckrörelse kunde dragas ifrån sin verkliga
uppgift. Denna farhåga synes dock ogrundad. Postanstalterna hava
allt sedan postsparbankens tillkomst skött i det närmaste all dess rörelse
med allmänheten, utan att postverket blivit därpå lidande. Icke heller
lärer postverket betjäna allmänheten sämre därför att det fått sig ålagt
stämpelförsäljningen, vissa pensionsutbetalningar, kronoskatteuppbörden
in. in. Det synes mig alldeles uppenbart, att om postcheckrörelse skall
införas här i landet, det icke kan bliva tal om att därför skapa en helt
och hållet ny institution, och såväl på grund av postcheckrörelsens beskaffenhet
som med hänsyn till postverkets intima beröring med allmänheten
kan det näppeligen ifrågasättas att kombinera postcheckrörelsen
med någon annan nu befintlig statsinstitution än postverket.

Jag torde härmed hava visat, att några bärande skäl icke anförts
mot postcheckrörelses införande. Den stora utbredning, som denna rörelse
fått i en hel del länder, nu senast i vårt grannland Danmark, synes
mig tala för, att postcheckrörelsen skulle hava att fylla ett behov även
här i Sverige. Enligt vad av postcheckkommitténs betänkande framgår,
har ock ett stort antal ekonomiska författare, ledande bankmän, affärs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152. 33

män och industriidkare vitsordat postclieckrörelsens nationalekonomiska
betydelse.

Såsom ett ytterligare skäl att införa nu ifrågavarande rörelse tilllåter
jag mig framhålla, att vid den under år 1920 hållna världspostkongressen
upprättades ett internationellt postgiroavtal, vartill åtskilliga
länder anslutit sig. Det är givetvis önskvärt, att Sverige blir i tillfälle
att begagna sig av de fördelar, som ett dylikt internationellt avtal
kan medföra.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka i princip ej haft något emot
postcheckrörelses införande, hava emellertid i sitt senare yttrande, med
anledning av nu rådande depression inom det ekonomiska livet, ansett sig
böra tillråda, att med beslut om införandet av rörelsen skulle tills vidare
anstå. Jämväl postsparbankssakkunniga hava i sitt betänkande kommit
in på frågan angående de nuvarande tidsförhållandenas lämplighet för
införandet av denna nya rörelsegren. I motsats till riksgäldsfullmäktige
anse emellertid de sakkunniga, att det vore förmånligt att organisera och
starta postcheckrörelse under nuvarande lågkonjunktur, varigenom vunnes,
att densamma kunde inarbetas under jämförelsevis lugna förhållanden och
sålunda vara prövad, när nu rådande depression upphörde och i följd
därav uppsving i rörelsen inträdde. Den av postsparbankssakkunniga
sålunda framförda synpunkten synes mig hava skäl för sig, i all synnerhet
som den föreslagna omorganisationen av postsparbanken torde —
såsom även av postsparbankssakkunniga framhållits — föra med sig, att
ett rätt avsevärt antal av postsparbankens ordinarie personal eljest skulle
bliva övertalig och icke kunna beredas sysselsättning.

Jag anser mig således kunna förorda, att sådan rörelse, varom här
är fråga, införes i Sverige från 1923 års ingång. Av skäl, som jag
strax skall utveckla, har jag emellertid för avsikt hemställa, att rörelsen
måtte givas en annan benämning än postcheckrörelse.

Såsom jag förut nämnt, avviker postsparbankssakkunnigas förslag
till postcheckrörelsens organisation högst väsentligt från det förslag, som
på sin tid framlades av postcheckkommittén. Vad beträffar den centrala
ledningen hade nämnda kommitté föreslagit inrättande av en särskild
postcheckbyrå inom generalpoststyrelsen. Postsparbankssakkunniga däremot
hava ansett lämpligt, att, i samband med postsparbankens inflyttande
i postverket, postsparbanks- och postcheckrörelserna förläggas till
en gemensam byrå. Emot vad sålunda ifrågasatts har postsparbankssakkunnigas
ordförande uttalat sig i den reservation, för vilken jag förut
lämnat en kortfattad redogörelse. Reservantens mening i denna fråga
grundas huvudsakligen på den uppfattning, att postsparbanksverksam Biliang

till riksdagens protokoll 1222. 1 sand. 131 käft. (AV 152.) 5

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

heten och postcheckrörelsen äro av helt och hållet olika slag, den förra
en sparverksamhet, den senare en ren postal rörelsegren. Har man, såsom
jag i det föregående gjort, funnit så många beröringspunkter mellan
postsparbanken och postverket, att man ansett postsparbanken med fördel
kunna införlivas med postverket, torde den nämnda invändningen mot
att sammanföra postsparbanks- och postcheckrörelserna inom samma
byrå i generalpoststyrelsen icke längre kunna tillmätas betydelse. Det
synes mig också svårligen kunna förnekas, att många beröringspunkter
finnas mellan de båda rörelsegrenarna. För min del kan jag därför
ej finna något principiellt hinder mot att förlägga postcheckrörelsen
till den byrå i generalpoststyrelsen, som skulle handhava postsparbanksrörelsen.
Praktiska skäl tala även för en sådan anordning. Att
nu för postcheckrörelsen upprätta en ny särskild byrå, låt vara på
extra stat, synes mig icke kunna ifrågasättas. Det finnes visserligen
enligt mitt förmenande all anledning antaga, att postcheckrörelsen skall
vinna utbredning här i Sverige, men det lär dock icke vara troligt,
att denna rörelse skulle — åtminstone under de första åren — kunna
giva arbete åt en särskild byrå. Med den av postsparbankssakkunniga
föreslagna organisationen vinnes, att personalen kan utnyttjas oberoende
av den ojämnhet, som möjligen kan komma att visa sig i fråga om
postcheckrörelsens användning, samt att, om denna rörelse mot förmodan
icke skulle vinna utbredning här i Sverige, rörelsen utan större svårigheter
kan avvecklas. Skulle å andra sidan rörelsen utvecklas hastigare
än jag vågat räkna med, så finnes intet hinder för att, om så behöves,
inordna rörelsen i en särskild byrå i generalpoststyrelsen.

Statskontoret har gjort gällande, att handhavandet å en byrå av
både postsparbanks- och postcheckrörelsen bleve en allt för krävande
uppgift. För min del föreställer jag mig, att om omläggningen av postsparbanken
och postcheckrörelsens införande planläggas i god tid före de
nya bestämmelsernas trädande i kraft, skall det löpande arbetet, praktiskt
ordnat, kunna skötas på ett tillfredsställande sätt. Jag tillåter mig härvid
även erinra därom att, enligt förslaget, chefen för den nya byrån
bör kunna påräkna värdefull hjälp av en utav de föreslagna postfullmäktige.
Skulle emellertid för de egentliga organisationsarbetena i fråga
om postcheckrörelsens införande tillfälligtvis behöva härutöver anlitas
biträde av sakkunnig person, torde givetvis hinder ej möta för Kungl.
Maj:t att härutinnan träffa förfogande.

Då de skäl, som anförts mot postsparbanks- och postcheckrörelsernas
sammanförande till en byrå i generalpoststyrelsen, sålunda icke synts
mig övertygande, under det att fördelarna av ett sådant sammanförande

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

äro påtagliga, anser jag mig böra förorda vad postsparbankssakkunnigas

majoritet i förevarande hänseende föreslagit.

Enär postcheckrörelsens huvudändamål skulle bliva att befrämja
sådana betalningsmetoder, som vore ägnade att minska användande! av
kontanta penningar, framför allt överföring av belopp från ett konto till
ett annat, så kallad gillring, finner jag lämpligt, att rörelsen från boijan
gives en benämning, som klarare angiver detta rörelsens viktigaste syfte.
För en sådan ändrad benämning kan även anföras ett annat skal.
Postcheckkommittén hade i sitt förslag till förordning angående postcheckrörelse
bland annat föreslagit en bestämmelse darom att kontoinnehavare
skulle förfoga över sitt tillgodohavande medelst postcheck,
varå gällande cfiecklag icke skulle äga tillämpning. Detta förslag har i
oförändrad form upptagits av postsparbankssakkunniga. Jag anser det.
vara angeläget, att de bestämmelser, som kunna komma att utlardas loi
den ifrågasatta nya rörelsen, avfattas på sådant sätt, att det i varje tall
icke kan råda någon''tvekan om att bestämmelserna icke. falla under checklagen.
Enligt vad jag inhämtat, har motsvarande rörelse i Danmark
givits benämningen girorörelse, och den handling, varigenom kontoinnehavare
i nämnda land förfogar över sitt tillgodohavande, kallandar girorespektive
utbetalningskort. Det synes under sådana förhallanden lämpligt,
att rörelsen även i Sverige gives samma namn.

Jag tillåter mig alltså — på sätt för övrigt jämväl postsparbankssakkunniga
ifrågasatt — förorda, att den nya rörelsen gives namnet
r)n<st armrörelse

Härav följer, att icke heller benämningen postcheck (girocheck,
namncheck, kassacheck eller dylikt) skulle komma till användning i den
svenska postgirorörelsen.

Närmare bestämmelser angående postsparbanks- och
postgirorörelserna.

Jag skall nu övergå att yttra mig om de närmare bestämmelser,
som synas böra utfärdas för reglering av postsparbanks- och postgirorörelserna.

Yad först postsparbanksrörelsen angår, torde i stort sett bestämmelserna
i förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni
1883 med däruti sedermera vidtagna ändringar fortfarande hora bliva

gällande.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Beträffande åter postgirorörelsen torde, med hänsyn till att denna
rörelsegren till att börja med måste i viss mån befinna sig på ett försöksstadium,
den förordning, som därutinnan utfärdas, endast böra innehalla
grundbestämmelser. En dylik anordning motiveras även därav, att
det för en affärsmässig skötsel av postgirorörelsen är nödvändigt tillse,
att icke några snäva, allt för detaljerade bestämmelser komma att verka
hämmande på arbetet. Genom att åt Kungl. Maj:t samt, i mindre viktiga
tall, åt generalpoststyrelsen överlåta att meddela närmare föreskrifter
erhålles större smidighet vid postgirorörelsens igångsättande.

I likhet med postsparbankssakkunniga anser jag det lämpligt, att
nödiga grundbestämmelser för postsparbanks- och postgirorörelserna sammanföras
i en och samma förordning, helst rätt många stadganden
därvid bliva gemensamma för de båda rörelsegrenarna.

I överensstämmelse med nu uttalade åsikter och i nära anslutning
till motsvarande av såväl postcheckkommittén som postsparbankssakkunniga
uppgjorda förslag, har jag låtit inom departementet upprätta ett
förslag till förordning angående postsparbanks- och postgirorörelserna,
vilket förslag torde få biläggas statsrådsprotokollet.

Beträffande författningsförslagets särskilda paragrafer skall jag tilllata
mig att i korthet göra de uttalanden, som synas mig påkallade, varV1C*
jag särskilt kommer att omnämna olikheterna mellan det inom
departementet sålunda utarbetade förslaget och de av postcheckkommittén
och postsparbankssakkunniga framlagda förslagen.

^ ^ angives postsparbanks- och postgirorörelsernas ändamål, där vid

beträffande postsparbanksrörelsen stadgandet nära anslutits till den i
f Tu ^ ^aS om sparbanker förekommande definitionen å sådan bank.

1 likhet med postsparbankssakkunniga anser jag önskvärt, att benämningen
postsparbank såsom uttryck för postsparbanksrörelsen bibehålies. Under
postsparbankens 38-åriga tillvaro har nämligen detta namn så inträngt
i det allmänna medvetandet, att det säkerligen vore till skada för postsparbanksrörelsen
att nu införa en ny benämning. Postsparbankens inordnande
i postverket kommer icke heller att medföra någon förändring
utåt.

I denna paragraf av sitt förslag hava postsparbankssakkunniga
aven omnämnt skolsparkasseverksamheten, beträffande vilken jag dock,
såsom förut omnämnts, icke anser lämpligt att nu framlägga något förslag!

Paragraferna 2—8 innehålla särskilda bestämmelser för postsparbanksrörelsen.
Dessa bestämmelser förete i allmänhet icke några större
avvikelser från de i gällande postsparbanksförordning meddelade föreskrifter.
Vissa stadganden i sistnämnda förordning bortfalla emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

37

i och med postsparbankens inordnande i postverket. Dessutom bär en
och annan i förordningen nu meddelad föreskrift icke ansetts vara av
den betydelse, att dess intagande i den nya förordningen vore påkallat.
I överensstämmelse med postsparbankssakkunnigas åsikt, att sparmärken
icke vidare skulle tillhandahållas, bar bestämmelsen i § 4 av nuvarande
postsparbanksförordning borttagits. Då jag icke framställer förslag om
den av postsparbankssakkunniga förordade skolsparkasseverksamheten,
kunde det möjligen ifrågasättas, huruvida icke sparmärkena borde bibehållas
tills vidare. Enär emellertid intresset för dessa märken synes
vara i starkt nedgående och då desamma numera till icke ringa del
torde inköpas mera för att användas såsom betalningsmedel än i sparsamhetssyfte
samt då dessutom postsparbankens och postanstalternas arbete
med sparmärkena är icke så obetydligt, har jag ansett mig böra
biträda postsparbankssakkunnigas förslag i denna del. Yad i § 17 av
nuvarande postsparbanksförordning finnes föreskrivet om skyldighet för
postsparbanken att för insättarnas räkning förmedla inköp av obligationer
har ej heller medtagits i förslaget till ny förordning. Härom hade postsparbankssakkunniga
i sitt betänkande framhållit, att dylik förmedling
förekomme i ytterst ringa omfattning, men att de sakkunniga förutsatte,
att postverket skulle avgiftsfritt biträda med dylik förmedling, även om
bestämmelser därom icke funnes meddelade i förordningen. Den av sakkunniga
sålunda uttalade meningen har jag ansett mig böra biträda.
Likaså har i det av mig nu uppgjorda förslaget uteslutits den i § 20,
mom. 2, av nu gällande postsparbanksförordning intagna bestämmelsen
om skyldighet för postsparbanksstyrelsen att vid avgivande av årsberättelseyttra
sig rörande det belopp, som av postsparbankens medel må under
det löpande året användas till vidtagande av åtgärder, vilka avse främjande
av sparsamhet, särskilt inom de mindre bemedlade klasserna. I
likhet med postsparbankssakkunniga håller jag nämligen före, att det
bör tillkomma Kungl. Maj:t att i samband med fastställandet av driftkostnadsstat
för postverket, efter framställning av generalpoststyrelsen,
även för sådant ändamål, varom här är fråga, anvisa belopp, som kan
prövas skäligt.

Postsparbankssakkunniga hava bland annat föreslagit, att för en och
samma persons räkning ej skulle, därest Kungl. Maj:t ej annorlunda
förordnat, få insättas'' högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.

Såsom motiv för detta sitt förslag hava de sakkunniga anfört
följande:

»Från början av postsparbankens verksamhet gottgjordes icke på en och
samma motbok ränta för högre belopp än 1,000 kronor. Genom kungl. kungörelse

38

Kung!.. Maj:ts proposition nr 152.

den 15 maj 1891 höjdes detta belopp till 2,000 kronor och genom kungl. förordning
den 17 december 1920 har maximigränsen satts till 5,000 kronor. Om hänsyn
tages till penningvärdet nu och år 1891, lärer maximigränsen nu i verkligheten
vara snarare lägre än högre än efter den under sistnämnda år vidtagna förändringen.
Sparbankerna äro i regel oförhindrade att för en och samma insättares
räkning mottaga penningar till vida högre belopp än postsparbanken. Denna
omständighet försvårar ställningen för postsparbanken, särskilt som även de vanliga
affärsbankerna numera lägga an på att uppsamla jämväl småbelopp. Med
hänsyn till dessa omständigheter och då förhållandena även i övrigt nu äro helt
olika dem, som rådde under tidigare skeden av postsparbankens verksamhet, har
det synts postsparbankssakkunniga uppenbart, att postsparbankens inlåningsrätt
lämpligen torde böra utvidgas. Härutinnan har fullkomlig enighet rått bland de
sakkunniga. Men odå det gällt att bestämma, var gränsen borde sättas, har en
viss tvekan rått. A ena sidan har man hållit före att, då det här vore fråga om ep
statsinstitution, någon begränsning i inlåningsrätten knappast vore behövlig. Å
andra sidan har man ansett klokt att gå fram med en viss försiktighet och endast
utvidga postsparbankens inlåningsrätt så mycket som behövdes, för att icke banken
i detta hänseende skulle intaga en mindre gynnad ställning än sparbanker i
allmänhet.

Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat, föreligger nu ett inom
finansdepartementet av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till ny sparbankslag.
I detta förslag lär det, bland annat, föreslås, att sparbankernas rätt
till inlåning skulle på så sätt begränsas, att för en och samma insättares räkning
icke skulle få mottagas högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor med rätt dock
för vederbörande länsstyrelse att i fall, då särskilda skäl därtill föranledde, meddela
sparbank tillstånd att i sådant hänseende mottaga högre belopp än sparbankens
reglemente medgåve. Och ovannämnda sakkunniga lära hava uttryckt
önskvärdheten av att icke heller postsparbanken måtte medgivas rätt att för en
och samma insättare mottaga högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.

Vid slutligt övervägande av frågan, i vad mån postsparbankens inlåningsrätt
lämpligen borde utvidgas, hava de sakkunniga funnit sig kunna tillstyrka,
att rätten tills vidare begränsas i nära överensstämmelse med vad som föreslagits
beträffande sparbanker. Det torde dock lämpligen böra lämnas öppet för Kungl.
Maj:t att meddela postverket tillstånd att för en och samma insättares räkning
mottaga högre belopp.

De sakkunniga anse sig böra framhålla, att jämlikt nuvarande bestämmelse
ränta icke gottgöres å en och sarpma motbok till högre belopp än 5,000 kronor.
Enligt den nya bestämmelsen skulle en och samma person få i postsparbanken
insätta högst 20,000 kronor. Postsparbankssakkunniga anse, i likhet med sparbankssakkunniga,
att det icke vore tillfredsställande att hava en bestämmelse,
som berövade insättare rätten att erhålla ränta å viss del av de innestående medlen,
och atf, om någon del av de insatta beloppen skulle få stå räntelös, kontroll
av räntekrediteringen bleve svår att genomföra. Av ordalagen i det föreslagna
stadgandet framgår, att hinder ej möter för det fastställda maximibeloppets överskridande
därigenom, att upplupen ränta lägges till kapitalet.»

I sitt över postsparbankssakkunnigas betänkande avgivna yttrande
har postsparbanksstyrelsen ansett sig böra särskilt fästa uppmärksamhet

39

Kungl. Maj:is proposition nr 152.

på detta förslag av de sakkunniga, vilket, enligt postsparbanksstyrelsens
mening, innebure en principiell förändring i postsparbankens uppgift.

För min del anser jag visserligen, att skäl kunde tala för bifall till postsparbankssakkunnigas
förslag. Då emellertid det maximibelopp, varom
här är fråga, för föga mer än ett år sedan höjdes från 2,000 kronor till
sitt nuvarande belopp 5,000 kronor, synes lämpligast att avvakta ytterligare
någon tids erfarenhet rörande behovet av en höjning av maximigränsen
för insättningarna, innan någon åtgärd i sådan riktning vidtages.
Dock torde böra medgivas, att, oavsett berörda gräns, insättningsbeloppet
må kunna ökas genom upplupen räntas läggande till kapitalet. Av mig
i sådant hänseende föreslaget stadgande ansluter sig till motsvarande bestämmelse
i det förslag till sparbankslag, som numera remitterats till
lagrådet.

§ 3 i förslaget handlar om uttagning av medel. I likhet med
postsparbankssakkunniga anser jag, att det utan olägenhet kan överlåtas
åt generalpoststyrelsen att bestämma formerna för uttagning. För postsparbankens
utveckling är det säkerligen av vikt, att sättet för uttagning
av medel vid anfordran förenklas och att denna rätt utvidgas. De sakkunniga
hava föreslagit, att generalpoststyrelsen i intet fall skulle äga
fordra längre uppsägningstid än tre månader. Vid det förhållandet, att
jag ansett mig för närvarande icke böra biträda de sakkunnigas förslag
om en utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt, har jag i förslaget
till förordning utgått ifrån att den längsta uppsägningstid, som skulle
kunna fordras, borde vara en månad.

§§ 4—8 innehålla icke några sådana ändringar av motsvarande §§
bestämmelser i gällande postsparbanksförordning, att särskild motivering
torde vara påkallad.

§§ 9—17 i förslaget innehålla särskilda bestämmelser för postgirorörelsen.

§ 9, som är hämtad från postsparbankssakkunnigas förslag till förordning,
innehåller, bland annat, att »räkningarna föras på sätt, generalpoststyrelsen
bestämmer». I det av postcheckkommittén på sin tid framlagda
förslaget till förordning hade motsvarande bestämmelse följande
lydelse: »Räkningarna föras vid särskilda kontor (postcheckkontor), som
inrättas å orter, vilka Konungen bestämmer». Såsom i det föregående
nämnts, hade postcheckkommittén tänkt sig fyra fullt självständiga postcheckkontor
med rätt vidlyftig organisation.

Vid avgivande av yttranden över kommitterades förslag framhölls
från flera håll, att det föreslagna antalet postcheckkontor vore alltför ringa.
Med den organisation, som av kommitterade föreslagits, var det emeller -

40

KungI. Maj:ts proposition nr 152.

tid — dels på grund av ekonomiska skäl och dels i följd av osäkerheten
att kunna fullt sysselsätta en uteslutande för denna rörelse avsedd personal
— näppeligen tillrådligt att inrätta flera dylika kontor. Å andra
sidan är det tydligt, att postgirorörelsen lätt kunde råka i misskredit,
om användningen av densamma skulle innebära allt för stor tidsförlust.
Postsparbankssakkunnigas av mig nu upptagna förslag går ut på, att
generalpoststyrelsen skall äga befogenhet att ordna denna sak efter
rådande förhållanden. Arbetet med postgirorörelsen skulle, liksom t. ex.
arbetet med postsparbanken och stämpelförsäljningen, utföras av vederbörande
postkontors personal, och personalförstärkning skulle vidtagas
först i den mån det samlade postarbetet därtill gåve anledning. Postsparbankssakkunnigas
förslag synes mig således innebära betydande fördelar
och vara ägnat att bidraga till postgirorörelsens utveckling. En
sådan anordning utesluter givetvis icke, att vid postkontor, där antalet
postgirokonton därtill-gåve anledning, särskilda tjänstemän kunde avskiljas
för det av postgirorörelsen föranledda bokföringsarbetet.

§ 1°- I § 10 finnes intagen bestämmelsen om en viss grundplåt, som

alltid skall innestå å delägares konto. Motsvarande bestämmelse finnes
i samtliga främmande länders postgirosystem och innebär, såsom postcheckkommittén
i sitt betänkande framhållit, icke någon fordran på en
garantisumma, utan är tillkommen för att postgirokonto skall öppnas
endast av person, som ämnar begagna sig därav. Såväl nämnda kommitté
som postsparbankssakkunniga hade tänkt sig, att grundplåtens storlek
skulle bestämmas av Kungl. Maj:t. Då det, särskilt vid rörelsens
införande, kan vara lämpligt att även i detta avseende hava mera fria
händer, har jag tänkt mig, att generalpoststyrelsen även i detta fall skulle
äga bestämmanderätt, dock att grundplåten icke utan Kungl. Maj:ts medgivande
skulle få sättas till högre belopp än 50 kronor. Såsom lämpligt
belopp tills vidare har ifrågasatts 25 kronor.

§§ Ll—12. §§H och 12 handla om inbetalning och girering; någon närmare

motivering torde ej vara erforderlig.

§ 13- § 13 innehåller bestämmelse om de avgifter, som äro avsedda att utgå

i postgirorörelsen. De här ifrågasatta avgifterna äro desamma, som föreslagits
av såväl postcheckkommittén som postsparbankssakkunniga. I
jämförelse med t. ex. postanvisningsavgifterna äro de föreslagna avgifterna,
i synnerhet beträffande högre belopp, synnerligen låga, men när
det gäller en här i landet så okänd rörelse som postgirorörelsen, är det
givetvis av vikt, att avgifterna sättas så låga som möjligt. Avgifterna
äro icke heller — såsom fallet är i fråga om postanvisningsrörelsen —
den enda inkomstkällan för postverket. Den största inkomsten torde väl

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

postgirorörelsen hava att påräkna genom att i rörelsen innestående medel
göras räntebärande. Vid jämförelse med postavgifterna bör man för
övrigt ihågkomma, att dessa avsevärt stegrats under kristiden och att
man har att räkna med en nedsättning av dessa avgifter. Postcheckkommitténs
och postsparbankssakkunnigas förslag innehöllo även, att avgift icke
heller skulle utgå för belopp, som kontoinnehavare medelst av annan
kontoinnehavare utställd postcheck inbetalade å kontot. Då en dylik
transaktion i själva verket är eu girering, även om därvid icke skulle
komma att användas samma slags blankett som vid annan girering, har
jag icke funnit nödvändigt att medtaga ifrågavarande bestämmelse.

I § 14 har intagits bestämmelse om skyldighet för postverket att § 14-tillställa kontoinnehavare årsbesked angående kontots ställning, och skulle
av detta besked jämväl framgå det räntebelopp, som tillförts kontot.

Har kontoinnehavaren icke inom viss angiven tid gjort anmärkning mot
beskedet, anses kontoinnehavaren hava godkänt detsamma. Denna anordning,
som återfinnes i postsparbankssakkunnigas men icke i postcheckkommitténs
förslag, synes mig vara i sin ordning. Bland annat är det
•ju, såsom de sakkunniga även framhållit, för avgivande av självdeklaration
nödvändigt för kontoinnehavaren att äga kännedom icke blott om
kontots ställning utan även om räntebeloppet.

§ 15 innehåller bestämmelse om att kontoinnehavare i förekom- §
mande fall kan skiljas från rörelsen. Sådan åtgärd kan bliva erforderlig
att vidtaga exempelvis i det fall att kontoinnehavare i bedräglig avsikt
söker förfoga över större belopp än det, vartill hans tillgodohavande
lämnar tillgång.

I § 16 finnes meddelad bestämmelse om postverkets ansvarighet § it>.
gentemot kontoinnehavare. Jag har i likhet med postcheckkommittén
och postsparbankssakkunniga ansett det lämpligt här utsäga, att ersättning
från postverket icke utgår för skada eller förlust, som förorsakas
genom försenad expedition.

Liksom i fråga om svenska postverkets anslutning till andra inter- § nnationella
postavtal skulle det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser
om postverkets deltagande i postgiro- eller motsvarande rörelse
med främmande länder.

§§ 18—25 innehålla gemensamma bestämmelser för postsparbanksoch
postgirorörelserna.

Enligt denna paragraf skulle Kungl. Maj:t bestämma, efter vilken § 1S
räntefot och på vilket sätt ränta skulle gottgöras å i postsparbanken eller
å postgirokonto innestående medel. Såsom jag i det föregående omnämnt,
hava meningarna varit delade angående lämpligheten av att kontoinne Biliang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt 131 Käft. (iW 152.) 6

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

havare skulle gottgöras ränta å medel, som innestode å postgirokonto.
I de främmande länder, i vilka postgirorörelse införts, gälla i detta avseende
olika bestämmelser. Postcheckkommitténs flertal ansåg emellertid,,
att kontoinnehavare borde tillföras ränta, och anförde, att detta syntes
billigt redan av den anledningen, att postverket genom sin posteheckrörelse
komme att i viss mån fungera såsom en bankinrättning. Vidare
anförde kommittén, att stora delar av postcheckrörelsens avsedda kundkrets
helt säkert skulle känna stor tveksamhet, i många fall även ren
obenägenhet, att ansluta sig till rörelsen, därest de icke, såsom förhållandet
vore i fråga om enskild bankinrättning, tillerkändes en, om ock
rätt låg, ränta å de innestående medlen. Kommittén tänkte sig också,
att mot den föreslagna räntegottgörelsen möjligen kunde anföras det skäl,
att det med en statens inlåningsrörelse skulle vara oförenligt att giva
ränta å innestående medel. Framhållas kunde då, att postsparbanken
— även den en statsinstitution — allt sedan sitt inrättande och allt fortfarande
lämnade ränta å insatta medel. Kommittén ansåg, att räntefoten
åtminstone tills vidare lämpligen borde bestämmas till 1.8 procent
och att ränta skulle beräknas för varje period av en halv kalendermånad
å det belopp, som under hela perioden''innestått å kontot. Dock skulle
ej ränta utgå å belopp, varmed en kontoinnehavares tillgodohavande
överstege 100,000 kronor och ej heller i allmänhet å medel, som insattes
av statsinstitution.

Mot den av kommitténs flertal i denna fråga uttalade mening avgav,
som jag tidigare antytt, kommitténs ledamot Grönwall reservation.
Reservanten framhöll, att förhållandena i vissa främmande länder ådagalade,
att postcheckrörelsens framgång icke vore beroende av ränteberäkningen.
För att räntegottgörelse verkligen skulle kunna utgöra en lockelse
till att begagna sig av postcheckrörelsen, måste räntan, enligt reservantens
åsikt, sättas åtskilligt högre än den av kommitténs flertal föreslagna.
För postverket komme ränteberäkningen, enligt reservantens mening, att
medföra onödigt fördyrande av postcheckrörelsen. Slutligen ansåg reservanten,
att det skulle i hög grad förrycka postverkets fullgörande av
sina dittillsvarande uppgifter, om detta verk skulle komma att anlitas
för en i större skala anlagd inlåningsrörelse för statens räkning.

Av de över postcheckkommitténs förslag hörda myndigheter, som
uttalade sig i denna fråga, förklarade sig riksbanksfullmäktige icke hava
något att erinra mot den föreslagna räntesatsen, och generalpoststyrelsen
uttalade såsom sin mening, att det måste betraktas såsom ett livsvillkor
för rörelsens utveckling, att deltagarna erhölle ränta på innestående medel.

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Kommerskollegium, svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen
uttalade sig däremot för att ränta icke skulle utgå.

I föreliggande fråga har jag, såsom av förslaget till förordning
framgår, anslutit mig till den mening, som uttalats av postcheckkommitténs
flertal och vilken även delats av postsparbankssakkunniga. Det synes
mig nämligen uppenbart, att även om en låg ränta icke bleve av någon
större ekonomisk betydelse för kontoinnehavarna, den omständigheten att
ränta beräknades dock komme att utgöra ett psykologiskt moment, som
skulle stimulera till deltagande i postgirorörelsen.

§ 19 innehåller bestämmelse om fruktbargörande av de medel, som § 19.
innestå i postsparbanks- och postgirorörelserna. Beträffande postsparbanksmedlen
har genom förordning den 17 december 1920 föreskrivits,
att i postsparbanken inflytande medel förvaltas i enlighet med bestämmelser,
som av Kungl. Maj:t utfärdas, och i anslutning härtill har Kungl.

Maj:t utfärdat reglemente angående förvaltningen av de i postsparbanken
inflytande medel.

Postcheckkommittén hade i sitt förslag till postcheckförordning
vilket förslag avgivits tidigare än nyssnämnda förordning utkom — intagit
en bestämmelse, som i huvudsak överensstämde med vad tidigare
gällde i fråga om postsparbanksmedlen. Med hänsyn emellertid till vad
numera finnes stadgat i fråga om postsparbanksmedlen hava postsparbankssakkunniga
utgått ifrån att även i postgirorörelsen innestående medel
skola förvaltas och fruktbargöras på sätt Kungl. Maj:t bestämmer och
att nyssnämnda av Kungl. Maj:t utfärdade reglemente angående förvaltningen
av de i postsparbanken inflytande medel skulle ersättas av ett
liknande reglemente beträffande såväl postsparbanks- som postgirorörelsens
medel.

Jag har ansett mig böra biträda detta postsparbankssakkunnigas
förslag.

Postsparbankssakkunniga hava föreslagit, att under de särskilda $ 20
bestämmelserna för postsparbanksrörelsen skulle intagas en bestämmelse
om åläggande för generalpoststyrelsen att — oavsett postverkets allmänna
bokslut — före utgången av april månad varje år upprätta särskilt bokslut
beträffande postsparbanksrörelsen. I motiveringen hava de sakkunniga
— under framhållande av att denna bestämmelse vore avsedd att
ersätta § 20 mom. 1 av gällande postsparbanksförordning — förklarat
sig förutsätta, att bokslutet skulle innefatta vinst- och förlusträkning
samt balansräkning och att värdehandlingarna därvid skulle undergå
värdeprövning. Skulle därvid befinnas, att handlingarna borde nedskrivas
med större belopp, än som lämpligen kunde på en gång vidtagas, torde

44

§ 21.

Kungl. Maj:ta proposition nr 152.

nedskrivningen böra fördelas på två eller flera år. I postverkets årsberättelse
borde under särskild avdelning intagas redogörelse för postsparbanksrörelsen
under det år, berättelsen avsåge.

Mot vad postsparbankssakkunniga sålunda framhållit och föreslagit
har jag intet att erinra, desto mindre som riksräkenskapsverket i en till
Kungl. Maj:t den 3 november 1921 ingiven skrift angående postsparbankens
ställning till budgeten meddelat, att verket i skrivelse till styrelsen
för postsparbanken den 30 mars 1921 framhållit önskvärdheten av att
hokföringsvärdet av postsparbankens värdehandlingar i möjligffste mån
bringades i överensstämmelse med realisationsvärdet och även statskontoret
i sitt yttrande över postsparbankssakkunnigas betänkande uttalat sig för
åtgärd i motsvarande riktning.

Jag anser emellertid, att skäl föreligger att upprätta liknande specialbokslut
beträffande postgirorörelsen och därvid förfara på enahanda
sätt som föreslagits beträffande bokslutet för postsparbanksrörelsen. Av
denna anledning har jag överflyttat paragrafen om bokslut till avdelningen
för gemensamma bestämmelser för postsparbanks- och postgirorörelserna
och omredigerat paragrafen i ovan antydd riktning.

Vidare hava postsparbankssakkunniga föreslagit, att å postsparbanksrörelsen
uppkommande vinst skulle tillsvidare avsättas till en reservfond
och att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda närmare föreskrifter rörande
fondens storlek, användning m. m.

Detta förslag hava de sakkunniga motiverat sålunda:

»I denna paragraf, som är avsedd att ersätta § 19 mom. 3 i postsparbanksförordningen,
hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse därom, att å postsparbanksrörelsen
uppkommande vinst (= nettovinst) skulle tillsvidare avsättas
till en reservfond och att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda bestämmelser rörande
fondens storlek och användning m. m. Visserligen innehåller det av Kungl. Maj:t
utfärdade reglementet angående placering av de i postsparbanken inflytande medel
så pass restriktiva bestämmelser, att postsparbanken icke löper nämnvärd risk att
gorå direkta förluster på sin utlåningsrörelse. Och enahanda torde förhållandet
bliva, om postsparbanken inordnas i postverket. Men det oaktat anse de sakkunniga
önskvärt att för postsparbanksrörelsen skapa en reservfond, som vid inträffande
utomordentliga förhållanden kunde stödja rörelsen. Exempelvis kunna väl
sådana omständigheter ännu en gång inträffa, att för de i postsparbanksrörelsen
inlånade medlen måste under någon kortare tid betalas högre ränta, än som
kunde anses motiverat, därest hänsyn uteslutande toges till rörelsens förmåga att
för löpande året utan förlust bära utgifterna.»

Jag delar till fullo postsparbankssakkunnigas uppfattning i denna
sak. Mig synes emellertid, att de av dem anförda skälen för bildande
av en reservfond för postsparbanksrörelsen kunna åberopas såsom motiv
för bildande av en reservfond för postgirorörelsen. Innan definitivt beslut

45

. Kung!.. Maj:ts proposition nr 152.

fattas i denna fråga, torde man dock böra vinna erfarenhet rörande postgirorörelsens
blivande omfattning och de förhållanden, som kunna öva inflytande
på frågan om behovet eller lämpligheten av en reservfond för
rörelsen ifråga.

För att emellertid ändring i förordningen icke skall, i förekommande
fall, behöva vidtagas, har i det föreliggande förslaget paragrafen om
vinstmedel överflyttats till avdelningen angående gemensamma bestämmelser
för postsparbanks- och postgirorörelserna och i samma paragraf
behandlats frågan om såväl reservfond för postsparbanksrörelsen som en
eventuell dylik fond för postgirorörelsen.

I § 22 hava intagits bestämmelser angående preskription beträf- § 22.
fande medel, som innestå å postsparbanksmotbok eller å postgirokonto.

Det synes mig uppenbart, att i förevarande hänseende icke kan med avseende
på postgirorörelsens medel gälla andra bestämmelser än dem, som
redan äro meddelade beträffande postsparbanksmedlen. I båda fallen är
det fråga om medel, om vilkas rätta ägare ingen som helst tvekan kan
råda. Det kunde visserligen vara fördelaktigt att icke behöva under flera
år förvara konton, av vilka innehavarna icke betjänade sig, men det
torde icke kunna ifrågasättas att i detta avseende giva postgirorörelsen
någon undantagsställning i jämförelse med andra bankräkningar.

§ 23 innehåller bestämmelser om portofrihet i vissa fall för försän- § 23.
delser i postsparbanks- och postgirorörelserna. Vad här sägs beträffande
det förra slaget av försändelser innebär icke någon nyhet. Den föreslagna
portofriheten för vissa försändelser i postgirorörelsen avser att, så vitt
möjligt, likställa alla kontoinnehavare i fråga om de fördelar postgirorörelsen
erbjuder. Detta skulle nämligen icke bliva fallet, om person
boende på annan ort än den, där hans postgirokonto fördes, skulle nödgas
betala postporto för insändandet av sina uppdrag. Att portofriheten föreslås
att gälla endast för de fall, att av postverket särskilt för ändamålet
anskaffade kuvert användas, är beroende därpa, att användningen av
dylika kuvert skulle i avsevärd mån underlätta postbehandlingen.

Stadgandena i §§ 24 och 25 torde icke påkalla något uttalande från §§ 2i-25.

min sida.

Postsparbankens organisation.

Såsom i avsevärd grad inverkande på frågan om postsparbankens
organisation hava postsparbankssakkunniga undersökt möjligheterna för inom posten
förenkling och modernisering av det nuvarande arbetssättet inom sparbanken.
banken. De sakkunniga hava i detta hänseende kommit till den upp kunniga.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

fattningen, att — oaktat bankledningen under sista åren vidtagit vissa
reformer — likväl betydande omläggningar med fördel läte sig genomföras,
varigenom avsevärda besparingar syntes kunna göras. Så gott
som samtliga de av sakkunniga ifrågasatta förenklingarna i postsparbankstjänsten
äro av beskaffenhet att kunna genomföras utan Kungl.
Maj:s och riksdagens medverkan. Enligt sakkunnigas mening borde det
överlämnas åt generalpoststyrelsen att bestämma, huru arbetet inom den
byrå, som skulle handlägga postsparbanksärenden, skulle ordnas och bedrivas.
Postsparbankssakkunniga hade dock velat i störa drag angiva,
huru de tänkt sig, att postsparbanksarbetet framdeles skulle kunna ordnas.
En undersökning, i vad mån detta arbete kunde förenklas, hade
ansetts nödvändig även av den anledningen, att postsparbankssakkunniga
utan en dylik åtgärd icke skulle hava varit i stånd att beräkna,
huru stor personal efter omorganisationen skulle bliva behövlig för postsparbanksärenden
inom generalpoststyrelsen.

I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att de förutsatte,
att generalpoststyrelsen vid den omarbetning av postsparbanksreglementena
för postkontor och poststationer, som ansåges bliva nödvändig,
därest beslut fattades om omorganisation av postsparbanken i
huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, skulle söka
genomföra alla de förenklingar och lättnader i postsparbankstjänsten vid
postanstalterna, som ansåges kunna vidtagas utan att erforderlig kontroll
eftersattes. De sakkunniga utginge således ifrån, att vid omorganisationens
ikraftträdande någon lättnad i postsparbanksarbetet skulle kunna
genomföras även för postanstalternas vidkommande.

bankssTrel ^ avtjvna yttrande har postsparbanksstyrelsen ingått i ett

an''scn.re utförligt bemötande av de sakkunnigas förslag i denna del.

Departe- Av den föreliggande utredningen har jag erhållit den övertygelsen,

mentschefen. vittgående förenklingar böra kunna genomföras i postsparbankens
arbetssätt och arbetsmetoder. Emellertid torde det icke vara möjligt att
nu taga slutlig ståndpunkt till frågan, i vad mån de av sakkunniga i
detta hänseende uppdragna riktlinjerna böra följas, något som ej heller i
förevarande sammanhang kan anses nödvändigt. Därest postsparbanken
inordnas i postverket, skulle det närmast ankomma på generalpoststyrelsen
att vidtaga åtgärder för vinnande av rationella och tidsenliga arbetsmetoder.
Jag förutsätter, att generalpoststyrelsen skall ägna denna fråga största
möjliga uppmärksamhet.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 152.

47

Antalet ordinarie befattningshavare vid postsparbanken är för när -

varande 84, fördelat på olika befattningar, sålunda:

postsparbanksdirektör.................... 1

kamrerare och sekreterare.................. 1

förste aktuarie....................... 1

kassör........................... 1

registrator och aktuarie................... 1

revisorer...... 4

bokhållare......................... 7

kontorsskrivare (kvinnliga).................35

skrivbiträden (kvinnliga)..................28

vaktmästare (därav 1 förste vaktmästare) . ......... 5

Summa 84

Beträffande behovet av arbetskrafter för år 1922 har postsparbankssakkunniga
beräknat, att — förutom ovan angivna 84 ordinarie

befattningshavare — för nämnda år skulle behövas dels 39 extra tjänstemän
med fast arvode, dels ock timavlönade tillfälliga biträden, som
komme att fullgöra samma arbete som omkring 26 tjänstemän. Det antal
tjänstemän, som postsparbanken väntades komma att anlita under år
1922, kunde alltså uppskattas till 149.

Postsparbankssakkunniga hava vidare beräknat, att efter omorganisationen
följande antal tjänstemän, vilka samtliga föresloges med placering
som ordinarie, skulle bliva behövliga för postsparbanksgöromål i

generalpoststyrelsen, nämligen:

byråchef . ......................... 1

för kansligöromål..................... . 2

» kamrerargöromål . ... ................ 2

» bokföring och motboksgranskning.............20

» behandling av uppsägningar............... 2

» revision......................... 3

» diarieföring m. m.......... 1

» diverse göromål..................... 7

» vaktmästargöromål........... 2

eller i ett allt 40l)

Då sammanlagda antalet befattningshavare hos postsparbanken för
år 1922 uppskattats till 149 personer, skulle alltså, enligt sakkunnigas beräkning,
efter omorganisationen icke för postsparbanksgöromål i generalpoststyrelsen
behövas mer än omkring 27 / av antalet nuvarande tjänstemän
inom postsparbanken. De sakkunniga framhålla emellertid, att

’) Byråchefen, en av tjänstemännen för kansligöromål samt tjänstemännen för vaktmästargöromål
hava beräknats gemensamma för hela byrån, dit även ärenden rörande postgirorörclsen skulle förläggas.

Personalbehov
för postsparbanksgöromal.

Postppar bankssak kunniga.

Särskilt

yttrande.

Yttranden.

Departe mentschefen.

Personalbehov
för
postgirorörelsen.

Postspar bankssak kunniga.

48 Kungl. May.ts proposition nr 152.

därest en så stark reducering av antalet tjänstemän skulle kunna genomföras,
det givetvis bleve oundgängligen nödvändigt, att arbetstiden ordentligt
utnyttjades och tillräcklig kontroll utövades.

I särskilt yttrande har generaldirektören Juhlin framhållit, att det
läge i sakens natur, att det även för de sakkunniga varit mycket svårt
att någorlunda exakt angiva det antal tjänstemän, som efter genomförandet
av de föreslagna förenklingarna i arbetsmetoder m. m. skulle
bliva behövligt. För egen del tilläte han sig betvivla möjligheten av att
kunna efter omorganisationen utföra arbetet inom postsparbanken med
en arbetsstyrka, som skulle utgöra endast 27 % av den nuvarande.
Det komme helt visst att visa sig nödvändigt att icke blott under övergångstiden
utan även sedermera taga i anspråk en hel del extra krafter
utöver det föreslagna antalet av 40. Han ansåge därför, att man bort
framgå med mera försiktighet vid de skisserade beräkningarna.

Postsparbanksstyrelsen har gjort gällande, att postsparbankssakkunnigas
beräkningar icke vore grundade på sakskäl och att postsparbanksgöromålen
icke kunde utföras med det antal tjänstemän, som de sakkunniga
beräknat. Jämväl övriga i ärendet hörda myndigheter hava
ställt sig tvivlande mot postsparbankssakkunnigas beräkningar.

Som jag förut framhållit, har jag icke ansett mig böra taga någon bestämd
ståndpunkt till de av postsparbankssakkunniga framlagda riktlinjerna
för omläggning av det tekniska arbetet inom postsparbanken. Det är
givet, att det blivande personalbehovet inom postsparbanken kommer att
i avsevärd mån bliva beroende utav omfattningen av de förenklingar i
arbetssätt och arbetsmetoder, som kunna visa sig möjliga att genomföra.
Även om det sålunda för närvarande icke kan bedömas, huruvida
den av postsparbankssakkunniga beräknade personalen blir fullt tillräcklig,
förefinnes ju alltid möjlighet för generalpoststyrelsen att, därest
så skulle visa sig behövligt, i erforderlig omfattning tillsvidare använda
extra personal. Med hänsyn härtill synes den av postsparbankssakkunniga
verkställda beräkningen kunna tillsvidare godtagas, såvitt det gäller
att bestämma antalet för handläggning av postsparbanksgöromålen i
generalpoststyrelsen erforderliga ordinarie tjänstemän.

Vid beräkningen av personalbehovet för postgirorörelsen hava postsparbankssakkunniga
utgått ifrån, att för postgiroärendenas handläggning
i generalpoststyrelsen (d. v. s. för det egentliga byråarbetet) till en början
5 tjänstemän skulle bliva till fyllest och att för det av postgirorörelsen
föranledda bokföringsarbetet i generalpoststyrelsen och å post -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

49

kontor icke kunde behöva beräknas mer än 20 nya tjänstemannabefattningar.
Av sistnämnda 20 befattningar hade de sakkunniga beräknat
15 tjänstemannabefattningar vid sådana postkontor, som tillika skulle
tjänstgöra såsom bokföringskontor för postgirorörelsen, och 5 för räkningsförandet
inom generalpoststyrelsen. De sakkunniga ansåge nämligen
— såsom förut omnämnts — att räkningar för sådana deltagare
i postgirorörelsen, som vore bosatta inom Stockholms stad och län samt
inom Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län, med fördel kunde
föras vid en särskild avdelning inom den byrå i generalpoststyrelsen,
som skulle handlägga postsparbanks- och postgiroärenden. Härigenom
vunnes, att den centrala ledningen kunde mera intimt övervaka det
mest omfattande bokföringsarbetet.

Enligt postsparbankssakkunnigas beräkning skulle alltså för postgirorörelsen
erfordras inalles 25 tjänstemän, vilka föresloges med placering
som ordinarie.

Generaldirektören Juhlin har i sin förut omnämnda reservation
bland annat uttalat, att de sakkunnigas förslag i denna del syntes grundat
på alltför lösa beräkningar. Därest emellertid genom omläggning av
arbetet i postsparbanken vissa tjänstemän därstädes bleve övertaliga och
överflyttades till postverket, syntes det kunna antagas, att postcheckrörelse
nu skulle kunna införas utan att, beträffande lokalförvaltningarna, postverkets
personal av denna anledning skulle behöva ökas.

Innan någon erfarenhet vunnits om postgirorörelsens blivande utveckling
i Sverige, är det givetvis svårt att exakt uppskatta det personalantal,
som för denna rörelse skulle erfordras inom postverket. Emellertid
synes det mig, att även i denna del de sakkunnigas uppskattning
bör kunna läggas till grund för beräkningen av den ordinarie personalens
antal.

I enlighet med nu angivna beräkningar i fråga om storleken av
den från början behövliga ordinarie personalen för postsparbanks- och
postgirogöromålen skulle för det arbete, som komme att påvila generalpoststyrelsen,
erfordras, för postsparbanksrörelsen 40 och för postgirorörelsen
10 tjänstemän. För postkontor, vid vilka postgirokonton skulle
föras, skulle för sistnämnda rörelse beräknas 15 tjänstemän.

Ifrågavarande 65 tjänstemannabefattningar hava postsparbankssakkunniga
ansett lämpligen böra fördelas på olika tjänstegrader sålunda:

i

Särskilt

yttrande.

Departe mentschefen.

Organisationen
ar den
byrå inom generalpoststyrelsen,
s om
skulle handlägga
postsparbanksoch
postgiroärenden
m. m.

Postspar bankssak kunniga.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 131 käft. (jSr 152.)

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

A. Byrån i generalpoststyrelsen.

I. Gemensam personal.

1 byråchef (20:e lönegraden). j

1 sekreterare (15:e lönegraden). I .

1 förste expeditionsvakt (3:e lönegraden). I ma''diga tjänstemän.

1 expeditionsvakt (l:a lönegraden). J

II. Postsparbanksavdelningen.

1 kamrerare (tillika personalchef; 15:e lönegraden).

2 kontrollörer (12:e lönegraden; en för revision och en för

vissa göromål, som nu påvila kassören).

1 förste postexpeditör (10:e lönegraden; bokföring m. m.,
vaktföreståndare; skulle i huvudsak ersätta förste
aktuarie!!).

manliga tjänstemän.

2 postéxpeditörer (4:e lönegraden; 1 biträde åt kamrera-)
ren; 1 för bokföring och vaktföreståndarskap).

10 kanslibiträden (2:a lönegraden; 2 biträden för revisio-; kvinnliga tjänstemän.

nen, 1 för diarieföring, 7 för bokföring m. m.).

20 kontorsbiträden (l:a lönegraden; för bokföring m. m.). J

III. Postgiroavdelningen.

1 kamrerare (tillika personalchef; 15:e lönegraden). I

1 kontrollör (12:e lönegraden). '' j manliga tjänstemän.

7 kanslibitrftden (2:a lönegraden; 2 för byråarbete, 5 för)

kontobokföring m. m.). > kvinnliga tjänstemän.

1 kontorsbiträde (l:a lönegraden; för byråarbete).

, B. Postkontor.

15 kanslibiträden (2:a lönegraden; för kontobokföring), . .. ..

m- my (kvinnligatjänstemän.

=~65

Mellan de båda avdelningarna inom ifrågavarande byrå bör, enligt
de sakkunnigas mening, icke uppdragas starkare gräns än att vid behov
tjänsteman vid den ena avdelningen kunde åläggas biträda med göromål
inom den andra avdelningen.

51

Kungl. Maj ds proposition nr 152.

De sakkunniga anföra beträffande ifrågavarande befattningshavare
vidare bland annat följande:

Såsom en naturlig följd av generalpoststyrelsens nuvarande organisation
borde chefen för den föreslagna nya byrån erhålla byråchefs tjänsteställning
och placeras i 20:e lönegraden enligt det för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk gällande avlöningsreglemente.
Även med hänsyn till det arbete och det ansvar, som.komme att påvila denne
nya byråchef, ansåges en dylik placering vara fullt motiverad.

Byråchefen skulle, i likhet med övriga byråchefer i generalpoststyrelsen,
vara ledamot i styrelsen, • där han hade att föredraga sådana ärenden rörande
postsparbanks- och postgirorörelserna, vari han, enligt de bestämmelser, som komme
att gälla, icke ägde att själv fatta beslut. Såsom förut framhållits, ansåge
emellertid de sakkunniga, att ifrågavarande byråchef borde erhålla eu relativt
vidsträckt befogenhet. Han skulle, i den utsträckning generalpoststyrelsen så
bestämde, beträffande de rörelsegrenar, som folie under byråns handläggning,
företräda generalpoststyrelsen gent emot underordnade myndigheter och postanstalterna
ävensom gent emot de offentliga och enskilda institutioner samt den
allmänhet, med vilken centralledningen på grund av ifrågavarande rörelsegrenar
hade att träda i förbindelse. Från byråchefens sida måste även riktas oavlåtlig
uppmärksamhet åt de ekonomiska förhållanden, vilka vore av natur att inverka
på postsparbanks- och postgirorörelserna eller påkalla intresse från deras sida.
Byråchefen borde ock i sådan omfattning personligen leda och följa arbetet inom
byrån, att han vore fullt förtrogen med de göromål, som där utfördes, och med
de metoder, som därvid tillämpades. Av särskild betydelse vore nämligen att
ständigt bibehålla ett rationellt och fullt tidsenligt arbetssätt inom byråm

Sekreteraren skulle hava till huvudsakliga åligganden att biträda byråchefen
eller självständigt handlägga ärenden i den omfattning, som i instruktionen för
generaipoststyrelsen och i dess arbetsordning kunde komma att bestämmas, ävensom
att vid förfall för byråchefen tjänstgöra såsom dennes ställföreträdare. I
den utsträckning, förhållandena kunde medgiva, skulle sekreteraren även utföra
allmänna tjänstemannagöromål å byrån.

Med hänsyn till byråns blivande verksamhet vore det av synnerlig
vikt, att de ledande befattningarna inom byrån tillsattes med fullt kvalificerade
personer, även om beträffande en eller annan tjänst bestämmelsen i lo § av avlöningsreglementet
för tjänstemän vid postverket in. fl. verk skulle behöva tillämpas''.
Framför allt måste byråchefen äga oomstridd personlig duglighet, stor arbets-
och organisationsförmåga samt verkliga chefsegenskaper. Kamrerarna borde
vara i besittning av erforderlig bokföringsteknisk kompetens och hava förutsättningar
att kunna handhava underordnad personal.

Såsom redan omnämnts, funnes inom postsparbanken 84 ordinarie tjänstemannabefattningar.
Av dessa vore vid tiden för betänkandets avgivande. 2 kontorsskrivartjänster
vakanta och komme icke att återbesättas med ordinarie innehavare.
Genom brev till styrelsen för postsparbanken den 26 november.1920 hade
nämligen Kungl. Maj:t på förslag av de sakkunniga förordnat, att ledigblivande
ordinarie befattning vid postsparbanken skulle tillsättas allenast medelst förordnande
tillsvidare. Vidare hade 2 kontorsskrivare uppnått stadgad pensionsålder,
men av postsparbanksstyrelsen medgivits rätt att tills vidare kvarstå i tjänst.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Tjuder år 1922 inträdde 2 kontorsskrivare och 1 skrivbiträde i pensionsåldern.
De sakkunniga förutsatte, att postsparbanksstyrelsen komme att meddela ifrågavarande
tjänstemän avsked med pension före utgången av år 1922.

Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat, hade 3 i postsparbanken
anställda bokhållare i anledning av postverkets övertagande av de bestyr, som
postsparbanken intill utgången av år 1921 utförde för pensionsstyrelsens räkning
på grund av lagen om allmän pensionsförsäkring, av generalpoststyrelsen förord”
nats att under år 1922 tillsvidare uppehålla vissa på extra stat uppförda befattningar
hos styrelsen. De sakkunniga utginge ifrån att dessa 3 bokhållare från
1923 års ingång komme att definitivt överflyttas på postverkets ordinarie stat.

Vidare förutsatte postsparbankssakkunniga, att-det skulle bliva möjligt för
generalpoststyrelsen att från ingången av sistnämnda år bereda lämplig placering
(förslagsvis å postexpeditörsbefattning) för de återstående 4 bokhållare ävensom
för de 3^vaktmästare, som bleve övertaliga genom omorganisationen. Placeringen
av bokhållarna vore önskvärd av den anledningen, att vid postverket icke funnes
några bokhållare klister. Visserligen funnes där icke heller några skrivbiträdesoch
kontorsskrivarbefattningar, men postsparbankens skrivbiträden och kontorsskrivare
ansåges kunna vid bankens inordnande i postverket konstitueras till
kansli- eller kontorsbiträden.

Postsparbankens kamrerare och sekreterare antoges, enligt vad de sakkunniga
försport, på grund av sjukdom komma att före 1922 års utgång begära avsked
från sin tjänst.

Vid utgången av år 1922 skulle alltså av postsparbankens ordinarie personal,
frånsett postspårbanksdirektören, återstå 65 tjänstemän eller sålunda samma
antal, som beräknats för postsparbanks- och postgirorörelserna under år 1923.

Under förutsättning att postgirorörelse infördes i samband med omorganisationen
av postsparbanken skulle alltså, försåvitt de sakkunniga kunde förutse,
alla ordinarie tjänstemän i postsparbanken kunna beredas tjänstgöring i postverket.
I sammanhang härmed ville de sakkunniga erinra därom, att enligt bestämmelsen
i_ § 2 av det för tjänstemän vid postsparbanken gällande avlöningsreglementet_
tjänsteman vid postsparbanken vore skyldig underkasta sig den förflyttning
till befattning inom postverket, som kunde varda honom i behörig ordning
ålagd; dock utan minskning i den honom vid förflyttningen tillkommande fasta
avlöning. •

Då antalet ordinarie befattningar i 13—20 lönegraderna vid postverket
fastställes av Kungl. Maj:t och riksdagen, förutsatte de sakkunnigas förslag om
postsparbankens omorganisation och postgirorörelses införande följande ändringar
i det av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda antalet befattningar inom 13—20
lönegraderna i postverket, nämligen:

antalet sekreterarbefattningar (15:e lönegraden) borde ökas med en;

två kamrerarbefattningar borde nyuppföras i 15:e lönegraden, och

antalet byråchefsbefattningar (20:e lönegraden) borde ökas med en.

Inom den föreslagna nya byrån i generalpoststyrelsen skulle, enligt förestående
förslag, icke finnas någon förste aktuarie-, kassörs-, registrators- och
aktuarie- eller revisorstjänst. Vid sådant förhållande ansäge de sakkunniga nödvändigt
att å övergångsstat placera följande av postsparbankens nuvarande befattningshavare,
nämligen förste aktuarien Gustaf Erik Heimer, kassören Ernst Johan
Alarik Helleday, registratorn och aktuarien Knut Axel Hugo Lundgren samt

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

revisorerna Iielge Einar Stenbäck, Gotthold Ragnel Edvard Abergh, Gustaf Herman
Olson och Adolf Fredrik Larson, med rätt för dem att uppbära lön, som om
de vore placerade å postverkets ordinarie stat, Heimer enligt 15:e och envar av
de övriga sex tjänstemännen enligt 13:e lönegraden. Så länge denna övergångsanordning
fortfore, syntes emellertid sju befattningar i lägre lönegrad än den like,
förslagsvis tre kontrollörs-, en manlig förste postexpeditörs- och tre manliga postexpeditörstjänster,
böra vara obesatta. Vilket arbete, som skulle utföras av förenämnda
sju tjänstemän, finge bliva beroende på generalpoststyrelsens prövning.

Allt eftersom någon av dessa befattningshavare avginge från aktiv tjänst eller
placerades på befattning å postverkets ordinarie stat, skulle en av de befattningar
i lägre lönegrad, som på grund av de sakkunnigas nyssnämnda förslag varit
obesatta, tillsättas. De sakkunniga erinrade, att en liknande anordning tillämpats
beträffande vissa landstatstjänstemän vid fögderiförvaltningens omorganisation
år 1917.

De sakkunniga förutsatte, att förslaget i fråga om nya tjänstebefattningar
vid postverket i 1—12 lönegraderna i anledning av postsparbankens inordnande i
postverket och postgirorörelses införande icke nu behövde påfordra någon åtgärd.

Förslaget i denna del borde lämpligen prövas först i samband med det förslag i
fråga om antalet ordinarie befattningar i 1—12 lönegraderna under år 1923, som
generalpoststyrelsen jämlikt § 3 i dess instruktion hade att. före den 1 oktober
1922 avgiva till Kungl. Maj:t. Härigenom bleve det ock möjligt att då taga
hänsyn till sådana till dess inträffade förändringar, som möjligen borde föranleda
viss jämkning i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga ansåge troligt, att den nya byrån för omläggningen av
kontobokföringen beträffande postsparbank srörelsen och annat organisationsarbete
under en stor de! av år 1923 komme att behöva ett avsevärt antal extra tjänstemän.
Sedan dessa arbeten slutförts, kunde behovet av dylik personal emellertid
beräknas bliva obetydligt och inskränka sig till en eller annan tjänsteman. De
sakkunniga hoppades emellertid, att postverket vid denna tidpunkt skulle vara i
stånd ett bereda en del av postsparbankens nuvarande extra tjänstemän tjänstgöring
och att de, vilka på sådant sätt ej kunde beredas utkomst, skulle kunna
placeras vid andra statsinstitutioner i huvudstaden.

Styrelsen för postsparbanken har i sitt utlåtande över postspar- Yttranden
bankssakkunnigas betänkande framhållit, att den icke kunde underlåta
att anmärka på den degradering av den ordinarie kvinnliga personalen,
som de sakkunnigas statförslag innebure. Av vad denna personal i en
till styrelsen ställd skrivelse, som samtidigt med utlåtandet överlämnades
till Kungl. Maj:t, i frågan anfört ansåge styrelsen framgå, att denna
åtgärd vore stridande mot rättvisa och billighet.

Statskontoret har uttalat sig för att postsparbankens nuvarande
kontorsskrivare måste placeras i samma lönegrad som kvinnliga postexpeditörer.

I ovannämnda skrivelse från postsparbankens ordinarie kvinnliga Skrivelse
personal framhålles, bland annat, att nämnda personal före den år 1919 fr^nhJ^n
genomförda löneregleringen för kommunikationsverken varit i avlönings- ordinarie*

kvinnliga

personal.

54

Kungl. Maj:ts •proposition nr 152.

hänseende likställd med motsvarande kvinnliga befattningshavare vid
postverket. Postsparbanken hade emellertid icke fått följa postverket vid
senaste löneregleringen, emedan postsparbanken ej kunde anses tillhöra
kommunikationsverken. Ej heller hade förhoppningarna om en lönereglering
för postsparbankens tjänstemän i samband med löneregleringen
för de centrala ämbetsverken gått i uppfyllelse. Enligt det nu föreliggande
förslaget skulle de flesta av bankens kvinnliga befattningshavare
gå miste om någon lönereglering, i det de komme att bliva placerade
i lägre lönegrader än de kvinnliga befattningshavare vid postverket,
med vilken de tidigare varit likställda.

Postsparbankens ifrågavarande befattningshavare hemställa, att de
vid tiden för omorganisationen hos postsparbankens anställda kontorsskrivare
och skrivbiträden måtte — i likhet med vad som ägt rum beträffande
kvinnliga postexpeditörer och kvinnliga biträden i postverket —
placeras, kontorsskrivare i 4:e lönegraden enligt avlöningsreglementet
för tjänstemän vid postverket med flera verk samt skrivbiträden efter
arbetets art — såsom vid postverket ägt rum beträffande kansli- och
skrivbiträden — i 2:a och l:a lönegraderna.

ning1 från Vidare har styrelsen för föreningen kvinnor i statens tjänst i en

styrelsen för till Kungl. Maj:t inkommen skrift hemställt, att postsparbankens ordinarie
{kvinnor*’i kvinnliga tjänstemän måtte vid postsparbankens omorganisation vinna
statens sådan placering i lönegrader, för vilken tjänstemännen själva i ovantjanst.
nämnda skrivelse uttalat sig.

Degarte- Av vad jag förut yttrat följer, att jag i stort sett anser mig böra

ie en. tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna organisationen av den nya
byrån i generalpoststyrelsen.

Beträffande de sakkunnigas förslag om tjänstemännens fördelning
på olika tjänsteställningar och i lönegrader giver detta endast i följande
hänseenden anledning till erinran eller uttalande från min sida.

Enligt förslaget skulle å byrån komma att vara anställda en sekreterare
och två kamrerare. Samtliga dessa tre tjänstemän skulle vara
placerade i 15:e lönegraden och alltså innnehava samma tjänstegrad.
Men sekreteraren skulle vara souschef å byrån och således komma att
utöva förmanskap även över de båda kamrerarne. Eu sådan anordning
torde ej vara fullt lämplig. Enligt mitt förmenande bör byråchefens närmaste
man tilldelas något högre tjänsteställning än kamrerarne, och
jag har efter övervägande funnit mig böra förorda att han placeras i
17:e lönegraden. Med hänsyn till de speciella uppgifter, som komma att
åligga byrån, och angelägenheten av att omorganisationen genomföres på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

55

för den framtida utvecklingen fullt lämpligt sätt, är det för det allmänna
av allra största betydelse, att de ledande krafterna inom byrån äro i besittning
av sådana egenskaper, att de på ett framgångsrikt sätt kunna tillvarataga
de intressen, byrån har att bevaka. Den relativt obetydliga
högre utgift, statsverket finge vidkännas genom att tjänstemannen ifråga
placerades i 17:e lönegraden i stället för i 15:e, lärer få anses vara av
underordnad betydelse i jämförelse med angelägenheten av att på denna
plats erhålla en fullt kompetent person. Enligt vad jag under hand inhämtat,
hade även de sakkunniga till en början under övervägande att
föreslå ifrågavarande tjänsteman till byrådirektör med placering i l<S:e
lönegraden.

I fråga om den lämpligaste tjänstetiteln för befattningshavaren ifråga
har jag till en början övervägt, huruvida han icke borde erhålla namn
av förste sekreterare. Då jag emellertid funnit, att en dylik benämning
skulle kunna föra med sig vissa konsekvenser, har jag stannat för benämningen
förste kamrer. Min ståndpunkt härutinnan har påverkats även
därav, att jag anser en sådan benämning bättre uttrycka tjänstemannens
verkliga tjänsteställning, än om han skulle hänföras till befattningen förste
sekreterare.

För en var av de två föreslagna kamrerarne bör, i enlighet med i
avlöningsreglementet för kommunikationsverken redan införd terminologi,
användas benämningen »kamrer».

Postsparbankssakkunniga hava framhållit att, om det av dem framlagda
förslaget till omorganisation av postsparbanken vunne Kungl. Maj:ts
och riksdagens godkännande, det för postverket bleve erforderligt att
igångsätta ett omfattande förarbete för att verket skulle vara rustat att
med 1923 års ingång övertaga postsparbanks- och postgirorörelserna.
Enligt vad jag inhämtat, torde detta förarbete komma att taga åtminstone
två tjänstemäns odelade arbetstid i anspråk under hela senare hälften av
innevarande år. Vid sådant förhållande och då det ur liera synpunkter
torde vara lämpligt, att samma tjänstemän, som från 1923 års ingång
skola leda arbetet inom den föreslagna nya byrån i generalpoststyrelsen,
bliva satta i tillfälle att medverka till utformandet av de bestämmelser
m. m., som skola gälla för postsparbanks- och postgirorörelserna, anser
jag den nya byråchefstjänsten och den nya förste kamrersbefattningen i
generalpoststyrelsen böra uppföras å stat från och med den 1 juli 1922.
En dylik anordning skulle också säkerligen bliva billigare för statsverket,
än om i generalpoststyrelsen skulle inkallas särskilda sakkunniga för fullgörande
av ifrågavarande uppdrag.

Såsom förut framhållits, har postverket med innevarande års ingång

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

övertagit det åliggande att utbetala pensioner noll understöd enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring, som förut åvilat postsparbanken. I anledning
därav uppehåller under år 1922 en bokhållare i postsparbanken
tillsvidare en revisorstjänst å extra stat hos generalpoststyrelsen. I anslutning-
till vad postsparbankssakkunniga uttalat härom och på grund
av vad jag under hand inhämtat från generalpoststyrelsen, anser jag, att
denna revisorstjänst från ingången av år 1923 bör besättas med ordinarie
innehavare. Möjligen torde, om postsparbanken inordnas i postverket,
det vara lämpligt att förlägga generalpoststyrelsens pensionsavdelning till
den nya byrån i generalpoststyrelsen.

Antalet revisorsbefattningar i generalpoststyrelsen bör sålunda från
och med den 1 januari 1923 ökas med en.

Vidare förutsätter jag, i • likhet med de sakkunniga, att lämplig
ordinarie befattning i postverket från ingången av år 1923 beredes såväl
de övriga bokhållarna i postsparbanken som ock de vaktmästare därstädes,
som bliva övertaliga genom omorganisationen. Mot de sakkunnigas förslag
om uppförande å postverkets övergångsstat av 7 manliga tjänstemän
i postsparbanken med angiven placering å löneskalan har jag ej heller
något att erinra.

Postsparbankens ordinarie personal i övrigt, som kvarstår vid utgången •
av år 1922, skulle — frånsett postsparbanksdirektören — förflyttas till
de föreslagna befattningarna å den nya byrån i generalpoststyrelsen eller
till annan plats inom postverket. Självfallet måste därvid tillses, att någon
minskning i vederhörandes fasta avlöning ej kommer att äga rum. Beträffande
postsparbankens extra tjänstemän torde möjlighet föreligga att
även dessa i rätt stor utsträckning skola kunna beredas anställning i postverket.
I den mån detta icke låter sig göra, bör tillses, att ifrågavarande
personal, om möjligt, beredes annan sysselsättning i statsförvaltningen.

Vad särskilt angår de sakkunnigas förslag, att postsparbankens
kontorsskrivare och skrivbiträden skulle konstitueras till kansli- eller
kontorsbiträden i postverket, så torde, om man tillsvidare bortser från de nuvarande
innehavarna av kontorsskrivarbefattningar, inga berättigade invändningar
kunna göras mot förslaget. Det inom postsparbanken förekommande
bokföringsarbetet torde nämligen icke vara av beskaffenhet att i allmänhet
kräva större kvalifikationer, än som kunna antagas förefinnas hos de
kvinnliga befattningshavare vid postverket, som inrangerats i nuvarande
l:sta och 2:a lönegraderna. Utan att på något sätt vilja underkänna det
arbete, som postsparbankens kvinnliga tjänstemän hava att utföra, finner
jag därför naturligt, att de flesta för kvinnor avsedda tjänsterna skulle
hänföras till kontors- eller kanslibiträdesbefattningar. I samband härmed

Kung!.. Maj:ts proposition nr 152. 57

må erinras, att enligt det förslag till ändringar i avlöningsreglementet för
kommunikationsverken, som Kungl. Maj:t beslutit förelägga riksdagen,
skulle inrättas en ny lägsta lönegrad för kvinnliga skrivbiträden, vilken
skulle benämnas l:a lönegraden, medan de nuvarande l:a 7:e lönegraderna
skulle benämnas 2:a—8:e lönegraderna.

Beträffande däremot de nuvarande kontorsskrivarna i postsparbanken
må erinras, att dessa vid föregående löneregleringar för postsparbankens
tjänstemän i avlöningshänseende likställts med kvinnliga postexpeditörer
och att tjänstemännen i fråga icke alldeles saknat fog för den
av dem hysta förhoppningen, att de även vid förestående omorganisation
skulle komma att i sådant hänseende bliva likställda med förenämnda
kvinnliga posttjänstemän.

Visserligen torde på grund av den i avlöningsreglementet för postsparbanken
intagna bestämmelsen därom, att tjänsteman vid postsparbanken
är skyldig underkasta sig den förflyttning till befattning inom
postverket, som kan varda honom i behörig ordning ålagd, dock utan
minskning i den honom vid förflyttningen tillkommande fasta avlöning,
de nuvarande kontorsskrivarna i postsparbanken icke kunna sägas hava
någon juridisk rätt att erhålla för dem förmånligare placering i lönegrad
än vad det arbete, som komme att av dem utföras, kunde anses berättiga
till. Men av vad jag i saken anfört och på grund av vad i förenämnda
skrivelse från de kvinnliga ordinarie tjänstemännen an dragits, synes mig
Billigheten kräva, att de nuvarande kontorsskrivarna vid övergången till
postverket erhålla något bättre avlöningsförmåner än som skulle bliva
förhållandet om de konstituerades till kanslibiträden och alltså hänfördes
till den nuvarande 2:a för kvinnliga befattningshavare avsedda lönegraden.

Vid övervägande av de olika alternativ, som för sådant ändamål
lämpligen kunna ifrågakomma, har jag för min del ansett enklast att
beträffande ifrågavarande kontorsskrivare förorda en liknande övergångsanordning,
som av de sakkunniga föreslagits beträffande förenämnda sju
manliga tjänstemän i postsparbanken. I enlighet härmed skulle kontorsskrivare
i postsparbanken, som vid bankens inordnande i postverket den 1
januari 1923 icke komme att placeras i sådan befattning å postverkets
ordinarie stat,, som vore hänförlig till lägst nuvarande 4:e (enligt nya förslaget
5:e) lönegraden för kvinnliga befattningshavare, placeras å särskild
övergångsstat för postverket med rätt att, så länge befattningshavaren
ifråga kvarstode å dylik övergångsstat, åtnjuta avlöningsförmåner som om
hon vore placerad å postverkets ordinarie stat i nyss omförmälda lönegrad.
I anledning härav skulle det antal befattningar i lägre lönegrad,
som motsvarade antalet å övergångsstat placerade kontorsskrivare, från

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 131 höft. (År 152)

58

Kung!. Maj:ts proposition nr 152.

samma tid icke uppehållas utan tillsättas först efter hand som någon av
de å övergångsstat uppförda kontorsskrivarna avginge ur postverkets tjänst
eller genom befordran eller av annan anledning placerades i befattning
å postverkets ordinarie stat. För såvitt nu kan förutses, skulle enligt
mitt förslag 27 kontorsskrivare komma att placeras å övergångsstat.
Frånsett ökningen i dyrtidstillägg beräknas anordningen för första halvåret
1923 medföra en förhöjd utgift för statsverket av omkring 11,000
ki''onor.

Avlöningsreglementet för kommunikationsverken ävensom lagen angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid samma verk
torde böra bliva gällande för samtliga postsparbankens tjänstemän, som
komme att överflyttas å ordinarie stat eller övergångsstat för postverket.
Skulle emellertid någon av dessa tjänstemän inom viss av Kungl. Maj:t
bestämd tid förklara, att han icke ville underkasta sig bestämmelserna
uti ifrågavarande avlöningsreglemente, torde beträffande dylik tjänsteman
nu gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken ävensom
lagen angående oivila tjänstinnehavares rätt till pension fortfarande
böra tillämpas. Sådan tjänsteman lärer böra placeras å särskild övergångsstat
för postverket, även där sådant enligt tidigare ifrågasatta bestämmelser
ej skulle äga rum.

Förslaget om postsparbankens inordnande i postverket från ingången
av år 1923 och om postgirorörelses införande i Sverige från samma
tidpunkt påkallar vissa ändringar i förenämnda avlöningsreglemente, vilka
jag sammanfattat i ett förslag, som torde få biläggas statsrådsprotokollet.
Därjämte torde i den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen
böra under avdelningen A. för postverket uppföras under 15:e lönegraden
befattningen kamrer samt under 17:e lönegraden befattningen förste kamrer.
De föreslagna ändringarna torde vid utfärdande av författning i ämnet
komma att- sammanföras med de övriga ändringar i reglementet, som
föranledas av härutinnan beslutad särskild proposition.

Postsparbankssakkunniga hava — under erinran att viss del av
avlöningen till postsparbankens ordinarie personal utbetalas i förskott
vid månadens början men att hela avlöningen till tjänstemän vid postverket
utbetalas i efterskott vid månadens slut — hemställt, att till sådan
tjänsteman i postsparbanken, som med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser
ägt uppbära någon de] av avlöningen i förskott och
som från den 1 januari 1923 överflyttas till befattning i postverket, må
vid ingången av januari månad 1923 på statsverkets bekostnad utbetalas
ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning,
han vid utgången av december månad 1922 innehade i postsparbanken,

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

i förskott uppburit för januari månad 1923, därest postsparbanken då
kvarstått såsom självständigt ämbetsverk. Ett liknande medgivande lämnades
beträffande ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, då det nya avlöningsieglementet
för dessa tjänstemän den 1 juli 1920 började tillämpas. Enligt
Kung!. Maj:ts beslut den 22 december 1921 har vidare generalpoststyrelsen
bemyndigats att till sådan tjänsteman i postsparbanken, som förordnats
att från och med den 1 januari 1922 uppehålla befattning å den pensionsavdelning
hos styrelsen, som från och med sistnämnda tidpunkt
inrättats för fullgörande av postsparbankens förutvarande bestyr för pensionsstyrelsen,
vid ingången av januari månad 1922 av postmedel utbetala
ett belopp, motsvarande vad han skulle i förskott uppburit för samma
månad, därest han fortfarande tjänstgjort i innehavande ordinarie befattning
i postsparbanken.

Mot postsparbankssakkunnigas förslag i denna del bär jag ingen
erinran. Givetvis böra emellertid från ifrågavarande förman undantagas
de befattningshavare, som redan genom Kungl. Maj:ts beslut den 22
december 1921 blivit i förevarande avseende tillgodosedda.

Det belopp, varom här är fråga, torde komma att belöpa sig till

omkring 14,000 kronor.

Postsparbankssakkunniga hava framhållit, att postsparbanken företrädes
av en styrelse, bestående av generaldirektören och chefen för postverket
såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören
och chefen för postsparbanken såsom föredragande, eu av Kungl.
Maj:t varje gång för en tid av tre ar särskilt förordnad ledamot samt
en av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret,
vilka båda sistnämnda bemälde fullmäktige var för sig inom sig utse.
Vid bifall till de sakkunnigas förslag komme förenämnda anordning att
utan vidare upphöra.

Postclieckkommitterade hade föreslagit, att frågor rörande placering
av de i postcheckrörelsen innestående medel skulle avgöras av särskilda
fullmäktige.

Då även efter postsparbankens inordnande i postverket det torde
bliva nödvändigt, att generalpoststyrelsen vid avgörande av vissa postsparbanksärenden
förstärkes med särskilda sakkunniga, hava postsparbankssakkunniga
ansett sig böra förorda, att tre postfullmäktige förordnades att
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande såsom ledamöter inträda i generalpoststyrelsen
vid avgörande av sådana den nya byrån i generalpoststyrelsen
berörande frågor, som vore av större vikt, exempelvis ärenden löiande

Postfullmäk tige.

Postspar bankssak kunniga.

(10

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

placering av de i postsparbanks- och postgirorörelserna innestående medel,
ändring i grunderna för räntegottgörelse till delägare i postsparbanken
eller till postgirokontoinnehavare, höjning eller sänkning av inlåningsräntan,
ändring av förordningen angående postverkets postsparbanks-
och postgiro rörelser in. m.

Samtliga tre fullmäktige ansåges böra förordnas av Kungl. Maj:t
för viss tid, förslagsvis tre år. Med hänsyn till beskaffenheten av postfullmäktiges
blivande åligganden ansåge de sakkunniga, att eu borde vara
fullmäktig i riksbanken och eu fullmäktig i riksgäldskontor^.

De sakkunniga föreställde sig, att det, särskilt under övergångsåret
och de närmaste åren efter omorganisationen av postsparbanken och
postgirorörelses införande, bleve nödvändigt för generalpoststyrelsen att i /
rätt stor omfattning taga postfullmäktiges sakkunskap i anspråk. Vid
sådant förhållande vore det säkerligen förmånligt, om en och samma
fullmäktig i regel kunde vara närvarande i generalpoststyrelsen vid föredragning
av sådana postsparbanks- och postgiroärenden, vari beslut icke
kunde fattas av byråchefen eller av generaldirektören i närvaro av allenast
byråchefen. Då det icke gärna kunde förutsättas, att någon av
de två postfullmäktige, som tillika vore riksbanks- eller riksgäldsfullmäktige,
skulle vara i tillfälle att åtaga sig mera omfattande uppdrag i postverket,
ansåge de sakkunniga, att det borde tillhöra den återstående postfullmäktigen
att i första hand inträda i generalpoststyrelsen vid behandling
av till förenämnda byrå hörande ärenden. Därav följde såsom särskilt
angeläget, att även denne postfullmäktig vore väl bevandrad på det
ekonomiska området, att han hade tid och intresse för det honom anförtrodda
uppdraget samt att han därjämte ägde nödiga förutsättningar för
att kunna bedöma även det rent tekniska arbetet inom byrån.

Då jag är av den uppfattningen, att postsparbankssakkunnigas
ifrågavarande förslag, mot vilket de hörda myndigheterna ej haft något
att erinra, är ägnat att tillföra generalpoststyrelsen den sakkunskap, som
kan vara behövlig vid avgörande av viktigare postsparbanks- och postgiroärenden,
tillåter jag mig förorda, vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.
Rörande postfullmäktiges åligganden och befogenhet m. in. torde
föreskrifter böra meddelas i instruktionen för generalpoststyrelsen.

Den sålunda föreslagna anordningen är avsedd att träda i tillämpning
från och med 1923 års ingång. Emellertid torde åtskilliga av de
frågor, som uppstå i samband med omorganisationen, vara av den art,
att generalpoststyrelsen redan före nämnda tidpunkt kan behöva överlägga
med de för ifrågavarande uppdrag utsedda personerna. Hinder

61

Kungl. Majits proposition nr 152.

torde därför icke böra möta för Kungl. Maj:t att i detta hänseende vidtaga
de anordningar, som kunna visa sig behövliga.

I fråga om arvodena till generaldirektören och chefen för post- A™°dr°"

verket samt till postfullmäktige anföra postsparbankssakkunniga följande: direktören

samt postfull Enligt

§ 1 i det av Kungl. Maj:t den 25 september 1914 utfärdade avlö- mäktige.
ningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken utginge arvoden, till general- p0stspardirektören
och chefen för postverket, i egenskap av ordförande i styrelsen för bankssakpostsparbanken,
med 2,000 kronor för år och till envar av de tre särskilt förord- kunniga.
nade ledamöterna i styrelsen med 600 kronor för år. I skrivelse till Kungl.

Maj:t den 18 september 1919 hade styrelsen för postsparbanken hemställt, att
ifrågavarande arvoden måtte höjas, för generaldirektören till 4,000 kronor och för
envar av de tre styrelseledamöterna till 2,000 kronor för år. över denna
framställning hade 1902 års löneregleringskommitté den 15 februari 1920 avgivit
utlåtande. Den omständigheten, att postsparbanken inordnades i postverket,
komme ej — enligt postsparbankssakkunnigas uppfattning — att minska
generaldirektörens ansvar för postsparbanksrörelsen, och det torde därför icke
vara annat än rätt och billigt, att generaldirektören från postverket bereddes
ersättning för den inkomstminskning, han i annat fall skulle få vidkännas genom
omläggningen. Postcheckkommittén hade föreslagit att, om postcheckrörelse
infördes i Sverige, generaldirektören måtte med anledning av postcheckrörelses
införande tillerkännas ett arvodestillägg av 4,000 kronor för år och att arvodet
till envar av de tre fullmäktige, som icke tillhörde postverket, måtte bestämmas
till 2,000 kronor för år. Postsparbankssakkunniga ville hemställa, att, om postsparbanken
införlivades med postverket och postgirorörelse samtidigt anordnades,
generaldirektörens årsarvode från samma tidpunkt måtte höjas från nuvarande
18,000 kronor till 22,000 kronor, därvid av sistnämnda belopp 2,000 kronor skulle
anses falla på postsparbanksrörelsen och likaledes 2,000 kronor på postgirorörelsen,
och att årsarvodena till de tre postfullmäktige bestämdes, lör den fullmäktig,
som icke vore riksbanks- eller riksgäldsfullmäktig, till 4,000 kronor och till envar
av de två övriga fullmäktige till 1,800 kronor.

Jag anser mig höra tillstyrka, att arvodet till generaldirektören och Departechefen
för postverket förhöj es till 22,000 kronor. Huruvida de av post- chef eu.
sparbankssakkunniga föreslagna arvodena till postfullmäktige tilltagits så,
att de komme att utgöra skälig ersättning för fullmäktiges arbete för
postverket, synes tveksamt. Hetta gäller särskilt den av postfuilmäktige,
som i större omfattning skulle komma att bistå generalpoststyrelsen med
sin sakkunskap. Innan emellertid någon erfarenhet rörande omfattningen
av postfullmäktiges blivande arbete för postverket vunnits, anser jag mig
icke böra påyrka ändring i de sakkunnigas förslag.

På sätt framgår av den redogörelse, jag lämnat, är det icke av- Po^s^k_
sett, att omorganisationen av postsparbanken skulle föranleda inrättandet törens placei
generalpoststyrelsen av någon postsparbanksdirektörstjänst. A id sådant nn9nd^"tat9"

CrJ

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Erforderliga

övergångs bestämmelser.

Post svar
1 bankssakkunniga.

förhållande synes icke nuvarande postsparbanksdirektören, som utnämts
till sin befattning den 30 december 1916 och som innehar konstitutorial
å tjänsten, kunna överflyttas på postverkets ordinarie stat. Jag tillåter
mig därför föreslå, att postsparbanksdirektören, överdirektören Per Elof
Lindström, måtte placeras å särskild indragningsstat för postverket med
rätt för honom att, så länge han kvarstår å dylik stat, utan tjänstgöringsskyldighet
av postmedel uppbära fast avlöning till enahanda belopp, som
han äger uppbära enligt gällande avlöningsreglemente för postsparbanken.
I vad mån dyrtidstillägg skall utgå å denna avlöning blir givetvis beroende
på de allmänna bestämmelser rörande dyrtidstillägg, som kunna
komma att bliva gällande. Därest Lindström placeras å annan ordinarie
statstjänst, bör han givetvis i och med detsamma avföras från
indragningsstaten.

Överdirektören Lindström är född den 25 augusti 1863 och fyller
alltså 67 år den 25 augusti 1930, samt blir då skyldig avgå från tjänsten
med pension. För honom skulle givetvis fortfarande gälla bestämmelserna
i lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension.

För tjänstemännens i postsparbanken övergång till postverkets
ordinarie stat eller placering å särskild övergångsstat för'' postverket
torde det bliva nödvändigt, att särskilda övergångsbestämmelser utfärdas,
exempelvis i fråga om tjänstemännens rätt att beträffande placering i
löneklasser vid övergången tillgodoräkna sig tjänstgöring i postsparbanken
ävensom, beträffande de tjänstemän, som skulle placeras å övergångsstat,
i fråga om de särskilda bestämmelser, som i övrigt borde
komma att tillämpas på dem.

Postsparbankssakkunniga hava hemställt, att riksdagens medgivande
måtte utverkas för Kungl. Maj:t att i berörda hänseende utfärda nödiga
bestämmelser.

Under erinran att riksdagen i andra liknande fall lämnat Kungl.
Maj:t motsvarande bemyndigande, får jag tillstyrka bifall till postsparbankssakkunnigas
hemställan härutinnan.

Det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen.

Enligt en av postsparbankssakkunniga verkställd beräkning skulle,
därest postsparbanken omorganiserades i huvudsaklig överensstämmelse
med deras förslag, driftkostnaden för postsparbanksrörelsen för år 1923
— frånsett de engångskostnader, som föranleddes av omläggningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

63

de sakkunniga beräknat postDenna
beräkning framgår av

647,615 kr

kontobokföringen och omorganisationen i övrigt — stanna vid ett belopp
av 676,955 kronor.

För vinnande av jämförelse hava
sparbankens driftkostnader för år 1922.
följande uppställning:

Postsparbankens utgiftsstat för år 1922 slutar på ett belopp av . .
Dyrtidstillägget för postsparbankens tjänstemän för samma år beräknas
uppgå till...................... 240,000 »

För att utgiftsstaten för år 1922 skall kunna jämföras med den beräknade
driftkostnaden för år 1923, bar utgiftsstaten för förstnämnda
år ökats med 200,000 kronor, utgörande skillnaden i
runt tal mellan ersättningen till postverket för postsparbanksgöromål
under år 1922 och den av de sakkunniga föreslagna
motsvarande ersättningen för år 1923 (300,000 kr.)''..... 200,000 »

Summa 1,087,615 kr.

Därest den av postsparbankssakkunniga föreslagna omorganisationen
av postsparbanken genomfördes, skulle detta alltså enligt berörda beräkning
medföra en minskning av driftkostnaderna för postsparbanksrörelsen
med icke mindre än i runt tal 410,000 kronor för år (skillnaden
mellan 1,087,615 och 676,955 kronor). Att skillnaden icke blivit
ännu större tillskriva sakkunniga den omständigheten, att postsparbankens
tjänstemän uppbära betydligt lägre avlöningar än tjänstemännen
vid postverket.

Postsparbankssakkunniga hava i detta sammanhang erinrat om, att
enligt bestämmelse i 34 § av avlöningsreglementet för tjänstemän vid
postverket m. fl. verk tjänsteman tillhörande någon av 1—7 lönegraderna
kunde för utförande av visst arbete, i stället för avlöning, undfå ersättning
efter ackord eller beting, där styrelsen för vederbörande verk ansåge
sådant lämpligt. En stor del av det arbete, som komme att påvila de
underordnade tjänstemännen å den föreslagna nya byrån i generalpoststyrelsen,
skulle synnerligen väl lämpa sig för ackordsarbete, och de sakkunniga
funne därför önskvärt, att generalpoststyrelsen ägnade frågan
härom särskild uppmärksamhet.

I övrigt må anmärkas, att de sakkunniga vid föreliggande beräkning
utgått från att postverket skulle av inkomsterna på postsparbanksrörelsen
äga tillgodoskriva poströrelsen i'' allmänhet visst belopp såsom
ersättning för bland annat postsparbanksgöromål vid postanstalterna. För
år 1923 har detta belopp upptagits till förslagsvis 300,000 kronor.

Postsparbankssakkunniga hava vidare i sitt betänkande i tabellform
lämnat en redogörelse för det ekonomiska resultatet av postsparbankens
verksamhet under åren 1884—1920.

64

'' Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Därav framgår bland annat:

att under postsparbankens hela tillvaro till utgången av år 1920 i
banken insatts sammanlagt i runt tal 472 miljoner kronor och från
banken uttagits sammanlagt i runt tal 440 miljoner kronor;

att delägarnas behållning den 31 december 1920 utgjorde i runt
tal 84 miljoner kronor;

att antalet delägare vid sistnäpmda tidpunkt uppgick till 661,686;
att driftkostnaden för år 1920 uppgått till 972,783 kronor, motsvarande
i medeltal 1 krona 15 öre för varje omsättning (insättning och uttagning)
och 1.15 procent av delägarnas behållning vid utgången av sistnämnda
år;

att under vissa år på postsparbanksrörelsen uppstått en förlust av
sammanlagt 545,495 kronor 74 öre och att under vissa år uppstått en
vinst av sammanlagt 1,700,411 kronor 91 öre;

att banken under åren 1884—1920 i preskriberade medel tillförts ett
sammanlagt belopp av 1,092,523 kronor 59 öre samt att till nedskrivning
av obligationers värde av vinsten under årens lopp använts sammanlagt
897,966 kronor 32 öre.

I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen anföra postspar -

bankssakkunniga följande:

Om från det sammanlagda insättningsbeloppet...... 472,259,309: 08

dragés samman av uttagningarna............... 440,135,065: 09

visar skillnaden....................... 32,124,243: 99

det belopp, varmed insättningarna överstiga uttagningarna under postsparbankens
tillvaro intill utgången av år 1920. Som av tabellen framgår, utgjorde delägarnas
behållning (kapital och kapitaliserade räntor) den 31 december 1920 84,356,038
kronor, fördelade på 661,686 delägare, eller alltså i medeltal 127 kronor 49 öre
på varje motbok.

Under tiden 1 januari—20 oktober 1921 bar i postsparbanken insatts sammanlagt
. . . ......................... 31,737,082: —

Under samma tid har uttagits................. 20,483,376: 47

Det sammanlagda insättningsbeloppet överstiger alltså summan av

uttagna belopp med icke mindre än............... 11,253,705: 53

Delägarbehållningen vid utgången av år 1921 antages komma att överstiga
100 miljoner kronor.

Av tabellen framgår vidare, att under årens lopp på postsparbanksrörelsen
skulle hava uppstått en vinst av (1,700,411:91—545,495:74) . . . 1,154,916:17

Av vinsten bar använts dels för nedskrivning av det bokförda
värdet av postsparbankens innehav av obligationer ett sammanlagt
belopp av................ 897,966:32

dels och för utbetalande av gratifikationer till post stationsföreståndare

m. fl. tillsammans....... 167,318: —

eller tillhopa ................... 1,065,284: 32

Dragés sistnämnda belopp................... 1,065,284:32

från ovannämnda vinstbelopp, uppstår en rest av........ 89,631: 85

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

vilket belopp alltså skulle utgöra det egentliga överskottet å postsparbanksrörelsen
intill utgången av år 1920. Härvid är emellertid att märka, att postsparbanken
under årens lopp i preskriberade medel tillförts icke mindre än 1,092,523 kronor
59 öre. Därest banken ej haft denna inkomst, hade å postsparbanksrörelsen uppstått
en sammanlagd förlust av något över en miljon kronor

Att icke ett bättre resultat uppnåtts, finna de sakkunniga anmärkningsvärt,
även om hänsyn tages till de av bankens äldre penningplaceringar, som icke lämna
en efter nu rådande ekonomiska förhållanden tillfredsställande ränteavkastning.
Postsparbankssakkunniga anse obehövligt att här närmare ingå på frågan om
nämnda medelplaceringar. Men däremot kunna de ej underlåta att påvisa, att de
i förestående tabell förekommande uppgifterna om postsparbankens driftkostnader
tillfullo bekräfta de sakkunnigas förut i annat sammanhang gjorda uttalande, att
bankens förvaltningskostnader, särskilt för de närmast föregående åren, varit allt
för höga.

Genom fackman har postsparbanksstyrelsen låtit verkställa en utredning
rörande bland annat medelavkastningen av postsparbankens hela innehav den 31
augusti 1921 av räntebärande valutor, uppgående till ett bokfört värde av 94,022,699
kronor 93 öre. Utredningen har givit vid handen, att valutorna lämna eu medelavkastning
av 5,2084 % för år. Att avkastningen nu är så god, torde till väsentlig
del kunna tillskrivas den starka stegring i delägarbehållningen. under år 1921,
som, på sätt förut omnämnts, förekommit och som gjort det möjligt för postsparbanksstyrelsen
att under året på för banken förmånliga villkor utlåna avsevärda
kapital. Då lånen från låntagarnas sida ftro ouppsägbara under ett antal år framåt,
.komma placeringarna i fråga att särskilt för närmast följande år fördelaktigt inverka
på det ekonomiska resultat av postsparbanksrörelsen. Aven om genom den
förhöjning av postsparbankens inlåningsränta, som på förslag av de sakkunniga
vidtogs med ingången av år 1921, på postsparbanksrörelsen skulle — såsom de
sakkunniga ock förutsågo, när de hade frågan om ränteförhöjning under övervägande
— under samma år möjligen uppstå större förlust än om ränteförhöjning
icke vidtagits, är det dock tämligen säkert att, om räntefoten även under år 1921
varit 4 %, delägarbehållningen, i stället för att så betydligt stegras, avsevärt förminskats,
varigenom bankens ställning försvagats. För övrigt antages nu 1921 års
förlust ej bliva större än att densamma torde kunna täckas med det disponibla
överskottet från år 1920 tillika med den vinst, som kan väntas uppkomma på
rörelsen för år 1922.

Med hänsyn till att postsparbankens räntebärande valutor, trots ovannämnda
tidigare vidtagna nedskrivningar, enligt postsparbankssakkunnigas förmenande,
äro bokförda väl högt, vilja de sakkunniga framhålla önskvärdheten av
att valutorna, i den mån sådant blir möjligt, efter hand ytterligare nedskiivas i
syfte att betrygga en tillfredsställande avkastning även vid för postsparbanksrörelsen
ogynnsamma konjunkturer.

Vad slutligen angår frågan om det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen
efter omorganisationen anföra sakkunniga följande:

Under antagande ,att delägarbehållningen under år 1923 och närmast följande
år kommer att hålla sig omkring 1U0 miljoner kronor, skulle dessa medel
efter ovannämnda procenttal, 5,2084, lämna postverket eu årsavkastning av 5,203,400

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 131 käft. (Nr 152.) 9

66

Postspar banks styrelsen.

Kungl. May.ts proposition nr 162.

kronor, Visserligen lärer beloppet bliva något högre, i den mån för banken ofördelaktiga
placeringar avvecklas, men det torde i alla händelser vara klokt att
härför icke räkna med större

inkomst än i runt tal....................... 5,000,000: -

Härtill komma:

bankräntor, förslagsvis...................... 150 qqo:_

preskriberade medel, förslagsvis................. 5o'',000:_

Den sammanlagda årliga bruttoinkomsten av postsparbanks rörelsen

skulle alltså kunna beräknas till............. 5,200 000:_

Sistnämnda belopp stämmer ganska bra med postsparbankens nuvarande
, inkomst av dess värdepapper.

Postsparbankens inkomst av preskriberade medel utgör nu omkring 70,000
kronor för år. Da de sakkunniga emellertid förmoda, att delägarna för framtiden
ej skola låta de a motböckerna innestående medlen preskriberas i så stor
omfattning som hitintills, hava de ansett, att postverkets inkomst av preskriberade
medel icke borde beräknas till mer än 50,000 kronor för år.

0 . Efter en räntefot av 4 % — den för tiden från 1 januari 1022 bestämda inlamngsräntan
— skulle räntegottgörelsen till motboksägare uppgå till omkring
4 miljoner kronor för år. Med nuvarande bestämmelser skulle visserligen ränteutgifterna
blivit, något mindre, men de sakkunniga hava tidigare i betänkandet
räknat med möjligheten av för motboksägarna något förmånligare beräkningsgrunder
i detta hänseende än som för närvarande tillämpas. Postsparbankssakkunniga
anse därför, att för ändamålet bör beräknas ett belopp av 4,000,000 kronor.
Dragés denna summa från den beräknade sammanlagda bruttoinkomsten, 5,200,000
kronor, återstår ett belopp av 1,200,000 kronor.

Då driftkostnaderna för postsparbanksrörelsen efter omorganisationen av de
sakkunniga beräknats till 676,955 kronor för år, skulle alltså rörelsen eft^r omläggningen
lämna ett årligt överskott av i runt tal 500,000 kronor.

Med hänsyn emellertid därtill att omläggningen av kontobokföringen
och genomförandet av omorganisationen i övrigt komme att draga eu
avsevärd engångskostnad och då nedskrivning av det bokförda värdet
av postsparbankens värdehandlingar om möjligt borde påbörjas redan
under år 1923, göra de sakkunniga till sist det uttalandet, att det icke
torde vara att förvänta, att postsparbanksrörelsen skall för år 1923
lämna något nämnvärt överskott.

I sitt yttrande över postsparbankssakkunigas betänkande behandlar
styrelsen för postsparbanken utförligt frågan om postsparbankens ekonomi
och har därvid uttalat den uppfattningen, att det av de sakkunniga
framlagda omorganisationsförslaget icke i och för sig komme att medföra
jSa stora ekonomiska verkningar i gynnsam riktning, som de sakkunniga
tänkt sig. Ej heller har styrelsen kunnat biträda den uppfattningen,
att postsparbankens ekonomi skulle vara så dålig, att någon omorganisation
av den anledningen skulle vara erforderlig. Enligt styrel -

Kung1. May.ts proposition nr 152. 67

sens mening måste bankens ekonomi från och med 1922 ars ingång
anses fullt tillfredsställande. Enligt en av styrelsen verkställd beräkning
kunde man nu räkna med en nettobebållning på postsparbanksrörelsen
av 635,000 kronor för år. Men även om, säger styrelsen, nettobehållningen
icke komme att bliva så stor, skulle den helt visst räcka
till för att gälda den av de sakkunniga föreslagna ersättningen till postverket,
300,000 kronor.

På sätt jag tidigare uttalat, har jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att det av mig förordade omorganisationsförslaget skall förmånligt
inverka på postsparbanksrörelsens framtida omfattning och re
sultat. I vad mån de av postsparbankssakkunniga i sådant hänseende
gjorda beräkningarna skola visa sig riktiga, lärer emellertid väl knappast
nu kunna bedömas.

Beträffande frågan om den ersättning, som postverket skulle, få
tillgodoräkna sig för handhavandet av postsparbanksgöromålen, är jag
ej för närvarande beredd taga ståndpunkt, utan lärer prövningen härav
efter närmare utredning få ankomma på Kungl. Maj:t.

I fråga om det beräknade resultatet av postsparbanksrörelsen under
år 1923 finner jag i likhet med de sakkunniga försiktigheten bjuda att
för detta år ej räkna med något överskott.

Postsparbankens ställning- i riksstaten.

Beträffande föreliggande fråga må till en början erinras, att då
postsparbanken från och med år 1921 infördes i riksstaten, inkomsterna
av postsparbanksrörelsen inrangerades under eu särskild avdelning III
av de egentliga statsinkomsterna.

Bland statens verkliga utgifter under sjunde huvudtiteln upptogs
motsvarande belopp såsom anslag till upprätthållande av bankens verksamhet,
att utgå direkt av inkomster av postsparbanksrörelsen.

I skrivelse den 3 november 1921 har riksräkenskapsverket på anförda
skäl hemställt, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att postsparbanken
skulle till statsverket intaga samma ställning som affärsdrivande verk,
vilka till statsverket avlämnade sitt överskott, och att postsparbanksfonden
skulle i rikshuvudboken redovisas bland statens produktiva fonder.

I enlighet med denna uppfattning och under åberopande av eu
utav postsparbanksstyrelsen verkställd utredning föreslog riksräkenskapsverket
i nämnda skrivelse, att i riksstaten för första halvåret 1923 skulle

Departe ments chefen.

68

Kung!. Maj:ts proposition nr 152.

å inkomstsidan bland inkomster av statens produktiva fonder och under
rubriken I. Statens affärsverksamhet upptagas

»6. Postsparbanken:

överskott ....................kronor 358,840.»

„ utgiftssidan i samma riksstat borde vidare bland utgifter för
kapitalökning, att täckas av andra statsinkomster, samt under rubriken
I. Statens affärsverksamhet och underrubriken F. Postsparbanken upptagas
ett anslag:

»I. Avsättning till postsparbanksfonden, förslagsanslag, att av postsparbankens
överskott direkt utgå.........kronor 358 840»

Sedan postsparbankssakkunniga därefter i föreliggande betänkande
angående omorganisation av postsparbanken föreslagit, att postsparbanken
skulle med utgången av år 1922 upphöra såsom självständigt ämbetsverk
och vid ingången av år 1923 inordnas i postverket, har riksräkenskapsverket
i skrivelse den 6 december 1921 med förslag till inkomstberäkning
för första halvåret 1923 anfört, bland annat, att även om

postsparbankssakkunnigas ifrågavarande förslag bleve antaget, borde postsparbanksfonden
i allt fall utgöra en särskild fond och icke uppgå i
postverkets fond. Riksräkenskapsverkets ovan omförmälda förslag skulle
således i huvudsak bliva oförändrat, och generalpoststyrelsen finge två
av statens produktiva fonder under sin förvaltning liksom vattenfallsstyrelsen
nu hade tre.

Vid anmälan i statsrådet den 7 januari 1922 av frågan om finansplan
för statsregleringen vid 1922 ars riksdag ävensom av beräkning av
statens inkomster för tiden 1 januari—30 juni 1923 framhöll chefen för
finansdepartementet i anledning av riksräkenskapsverkets ovannämnda
förslag, bland annat, att då frågan om postsparbankens omorganisation
vant föremål för utredning, som torde komma att underställas innevarande
års riksdag, syntes postsparbanken böra bibehållas å sin dåvarande
plats i riksstaten, intill dess förenämnda organisationsfråga blivit
avgjord. Inkomsttiteln för postsparbanksrörelsen borde upptagas till ett
belopp av 424,310 kronor eller samma belopp som motsvarande utgiftsanslag.

I enlighet med det av chefen för finansdepartementet sålunda
gjorda uttalandet har i den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov under tiden 1 januari—
30 juni 1923 bland egentliga statsinkomster under avdelning III upptagits
inkomster av postsparbanksrörelsen med 424,310 kronor. Ä andra
sidan har bland statens verkliga utgifter under sjunde huvudtiteln, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

69

avbidan på den proposition angående omorganisation av postsparbanken,
som kunde bliva riksdagen förelagd, beräknats dels ett ordinarie reservationsanslag
till upprätthållande av postsparbankens verksamhet å 314,310
kronor dels ock ett extra reservationsanslag till täckande av kostnader
för dyrtidstillägg under första halvåret 1923 åt befattningshavare vid
postsparbanken å 110,000 kronor, båda nu nämnda anslag att direkt
utgå av inkomster av postsparbanksrörelsen.

Därest postsparbanken från och med den 1 januari 1923 inordnas Departei
postverket, bör därav följa, att anslag från och med nämnda år icke™6" sc e^en''
vidare skola anvisas under sjunde huvudtiteln till bestridande av kostnaderna
för postsparbankens verksamhet. De för nämnda verksamhet erforderliga
utgifterna torde nämligen böra, på sätt sker beträffande postverket
i övrigt, bestridas direkt av inflytande inkomster och allenast eventuellt
överskott redovisas i riksstaten. Vid sådant förhållande skulle,
vid bifall till föreliggande förslag, det under sjunde huvudtiteln nu uppförda
ordinarie reservationsanslaget till upprätthållande av postsparbankens
verksamhet ur riksstaten utgå. Ej heller skulle det i årets statsverksproposition
beräknade anslaget till dyrtidstillägg åt postsparbankens
befattningshavare bliva erforderligt.

Av postsparbankens införlivande med postverket bör vidare följa,
att eventuellt överskott av postsparbanksrörelsen hädanefter skall i riksstaten
redovisas bland inkomster av statens produktiva fonder och att alltså
det i förslaget till riksstat för första halvåret 1923 under egentliga statsinkomster
upptagna beloppet 424,310 kronor, utgörande beräknade inkomster
av postsparbanksrörelsen, bör ur riksstaten utgå. Då, såsom
nämnts, något överskott å postsparbanksrörelsen icke kan beräknas för
första halvåret 1923, torde frågan om det närmare sättet för redovisning
i riksstaten av dylikt överskott för närvarande icke behöva upptagas till
prövning, utan synes denna fråga lämpligen böra avgöras i samband med
uppgörande av förslag till riksstat för följande år.

Departein entschefens hemställan.

Under åberopande av vad här ovan i skilda hänseenden anförts,
hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
dels besluta,

att postsparbanken skall med utgången av år 1922 upphöra såsom
självständigt ämbetsverk och vid ingången av år 1923 inordnas i post -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

verket, som i följd därav skall vid sistnämnda tidpunkt övertaga postsparbankens
samtliga tillgångar och skulder;

att, vid bifall härtill, det under sjunde huvudtiteln uppförda ordinarie
reservationsanslaget till upprätthållande av postsparbankens verksamhet
skall från och med år 1923 utgå ur riksstaten ävensom att
inkomster av postsparbanksrörelsen icke skola upptagas bland egentliga
statsinkomster i riksstaten för tiden 1 januari—-30 juni 1923;

att postgirorörelse skall, likaledes med ingången a,v år 1923, införas
i Sverige;

* dels godkänna det vid statsrådsprotokollet fogade förslag till förordning
angående postsparbanks- och postgirorörelserna;

dels besluta att, i anledning av postsparbankens inordnande i postverket
och postgirorörelses införande i Sverige, särskilda postfullmäktige
skola för tiden från och med 1923 års ingång förordnas av Kungl.
Maj:t och att antalet dylika fullmäktige skall vara tre, av vilka en utses
bland fullmäktige i riksbanken och eu bland fullmäktige i riksgäldskontoret; dels,

för tillämpning från och med den 1 januari 1923, antaga det
vid statsrådsprotokollet fogade förslag till ändring i vissa delar av avlöningsreglementet
den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, ävensom besluta,
att under avdelningen A. av den vid nämnda avlöningsreglemente såsom
bilaga fogade tjänsteförteckning skola beträffande postverket upptagas
följande nya befattningar, nämligen i 15:e lönegraden kamrer samt i 17:e
lönegraden förste kamrer;
dels besluta,

att antalet nedan angivna ordinarie befattningar vid postverket
skall utgöra:

från och med den 1 juli 1922

förste kamrer...................1,

byråchef................■.....5,

från och med den 1 januari 1923

revisor......... 6,

kamrer......................2;

att postsparbanksdirektören, överdirektören Per Elof Lindström skall
från och med den 1 januari 1923 vara placerad å särskild indragningsstat
för postverket med rätt för honom att, så länge han kvarstår å
ifrågavarande stat, utan tjänstgöringsskyldighet uppbära fast avlöning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 152. 71

enlighet med bestämmelserna i nu gällande avlöningsreglemente för postsparbanken; att

i fråga om överförande vid 1923 års ingång av tjänstemän i
postsparbanken till postverkets ordinarie stat eller till särskild övergångsstat
för sistnämnda verk skola gälla de i statsrådsprotokollet angivna
grunder; samt

att till ordinarie tjänsteman i postsparbanken, som under år 1922
ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott och som den 1 januari
1923 överflyttas till postverket, vare sig å dess ordinaiie stat eller å särskild
övergångsstat, skall — därest så icke genom särskilt bemyndigande
redan dessförinnan skett — vid ingången av år 1923 på statsverkets
bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle
hava i den befattning, han vid utgången av december månad 1922 innehade
i postsparbanken, i förskott uppburit för januari månad 1923, därest
postsparbanken då kvarstått såsom självständigt ämbetsverk;

dels och medgiva, att Kungl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser
i fråga om tjänstemännens i postsparbanken övergång den 1 januari
1923 på postverkets ordinarie stat eller placering å särskild övergångsstat
för sistnämnda verk.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
August Wrede.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Postsparbanks-
och
postgirorörelserna.

Insättning;
motbok.

Bil. 1.

i

Förslag

till

förordning angående postsparbanks- och postgirorörelserna.

§ I Postverket

bedriver, jämsides med sin övriga verksamhet, dels
sparbanksrörelse (postsparbank), dels ock postgirorörelse.

Postsparbanksrörelsen har till ändamål att befordra sparsamhet genom
att i enlighet med de bestämmelser, som i denna förordning meddelas,
under statens garanti till förräntning mottaga penningar.

Postgirorörelsen har till ändamål att underlätta betalningsrörelsen
och befrämja sådana betalningsmetoder, som äro ägnade att minska användandet
av kontanta penningar.

A. Särskilda bestämmelser för postsparbanksrörelsen.

§ 2.

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för
annan (enskild person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons
tillgodohavande må ej ökas utöver 5,000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet.

Mom. 2. Vid första insättning skall, för såvitt icke Kungl. Maj:t
föreskrivit annat förfaringssätt, till insättaren utan avgift utlämnas en
motbok, utfärdad till förmån för den, för vilken insättningen ägt rum.
Motboken skall vara försedd med ordningsnummer samt innehålla sammandrag
av de viktigaste författningar, som röra allmänhetens förhållande
till postsparbanken.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Mom. 3. Den, som begär motbok för annan, äger göra det förbehåll,
att medel, som insättas å motboken, icke skola få uttagas förr än
efter viss tid. Vill han göra annat förbehåll, ankommer det på generalpoststyrelsens
prövning, huruvida motbok må med det förbehåll utfärdas.

Rörande varje förbehåll, som gäller i fråga om de å motbok insatta
medlen, skall anteckning finnas i motboken.

Mom. 4. En och samma person äger i allmänhet ej utbekomma
mer än en motbok; dock må omyndig, som innehar motbok, vilken
begärts av annan, ävensom den, till vars förmån motbok med visst förbehåll
utfärdats, kunna utbekomma särskild motbok för insättning av
egna medel.

Mom. 5. En och samma motbok må användas vid samtliga postanstalter
i riket.

Därest sådana särskilda ombud för postsparbanksrörelsen, varom
förmärs i § 8, komma att antagas, äger generalpoststyrelsen bestämma,
huruvida och i vilken omfattning insättningar och uttagningar a motbok
må kunna hos dem ske.

Mom. 6. Insättning å motbok skall, för att vara gällande, kvitteras
i motboken på sätt generalpoststyrelsen bestämmer.

§ 3.

Mom. 1. I vad mån i postsparbanken innestående medel må kunna
utbekommas vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig uppsägning,
äger generalpoststyrelsen bestämma. I intet fall må dock fordras
längre uppsägningstid än en månad, räknat från den dag, uppsägningen
skett.

Generalpoststyrelsen äger bestämma på vad sätt den, som vill uttaga
medel, har att styrka sin behörighet härtill.

Mom. 2. Uttagning, som icke omfattar hela det å motbok innestående
beloppet, må icke ske annat än i helt krontal.

Uttaget belopp skall avföras i motboken.

Mom. 3. Omfattar uttagning motboksägarens hela tillgodohavande
på en och samma motbok, äger postverket att efter medlens utbetalande
behålla motboken.

§ 4.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndare förfoga över
medel, som den omyndige, efter det han fyllt femton år, själv insatt å

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 131 käft. (iVr 152.) 10

Uttagning
av medel.

Dispositionsrätt

över medel,
sotn innestå
för omyndig.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

motbok. Sådana medel må ej utan den omyndiges samtycke utbetalas
till förmyndaren.

§ 5.

Sändande''f 1 den ordninSb generalpoststyrelsen bestämmer, bör motbok i och
till general- granskning och ränteanteckning mot kvitto avlämnas till postverket.
poststyre1- Sedan sådan granskning verkställts, återställes motboken, i utbyte mot
omförmälda kvitto, till ägaren.

Underlåter motboksägare att inom den tid, generalpoststyrelsen sålunda
bestämmer, till postverket avlämna motbok, och yppar sig sedermera
skiljaktighet mellan motboken och postverkets räkenskaper,
skola räkenskaperna äga vitsord.

§ 6.

^motbok Övergår äganderätt till motbok från en till annan vare sig genom

• arv eller testamente eller ock till följd av konkurs eller utmätning, skall
anmälan därom ofördröjligen göras hos generalpoststyrelsen.

o Innan sådan anmälan skett och blivit godkänd, medför överlåtelsen
ej någon rätt mot postverket.

Överlåtelse av motbok må ej äga rum i annat fall, än som i
första stycket sägs.

§ 7.

av''motbok Har motbok förkommit, bör sådant genast anmälas hos general poststyrelsen

med uppgift å tid och omständigheter, under vilka boken
förlorats. Har sådan anmälan skett, åligger det generalpoststyrelsen att
genom kungörelse, vilken på bekostnad av motbokens ägare införes en
gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, eu gång i tidning
inom den ort, där boken anses hava förkommit, efterlysa motboken.
Sedan^ sex månader förflutit från sista kungörandet, må, därest motboken
icke återfunnits, ny motbok i den förkomnas ställe utfärdas av generalpoststyrelsen.

Efter den nya motbokens utfärdande äger icke den förlorade motboken
gällande kraft mot postverket.

§ 8.

Ombud för Iden mån generalpoststyrelsen finner sådant behövligt eller lämp imnksrörel-må

styrelsen antaga särskilda ombud för postsparbanksrörelsen och
sen. utfärda instruktion för dem. Fråga om ersättning till dessa ombud skall
emellertid underställas Kungl. Maj:ts prövning.

7JT

Kungl. Majrts proposition nr 152.

Generalpoststyrelsen äger ock bestämma, huruvida och i vilken omfattning
i postverkets tjänst anställda personer, som icke tjänstgöra å
fast postanstalt, skola vara skyldiga att förmedla insättningar i postsparbanken.

B. Särskilda bestämmelser för postgirorörclsen.

§ 9.

För varje deltagare i postgirorörelsen öppnas räkning hos postverket Postgiro(postgir
okonto).

Räkningarna föras på sätt, generalpoststyrelsen bestämmer.

Rörelsen förmedlas av de fasta postanstalterna i riket samt, i den
utsträckning sålunda stadgas, av lantbrevbärare.

§ 10.

Mom. 1. På vane konto skall alltid innestå en viss summa {grund- Grundplåt.
plåt), varöver kontoinnehavaren icke äger förfoga, förrän kontot upphör.

Mom. 2. Grundplåtens storlek bestämmes av generalpoststyrelsen.

Utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t må dock grundplåten icke
bestämmas till högre belopp än 50 kronor.

§ 11.

Å postgirokonto kan såväl kontoinnehavaren själv som envar annan
verkställa inbetalningar. konto.

§ 12.

Av det å postgirokonto innestående tillgodohavande kan belopp, Girering.
enligt kontoinnehavarens förfogande, överföras till annat konto {girering)
eller utbetalas genom postverket.

§ 13.

Mom. 1. I postgirorörelsen utgå följande avgifter:

1) för varje inbetalning

för belopp av högst 50 kronor.........10

» » överstigande 50 kronor........20

2) för varje utbetalning

en grundavgift av 5 öre samt

en tilläggsavgift av 2 öre för varje påbörjat hundratal
det belopp, som skall utbetalas.

För girering utgår ingen avgift.

Avgifter.

öre,

■» ;

kronor av

76

Kungl. Maj-.ts proposition nr 152.

Mom. 2. Inbetalningsavgiften redovisas med frimärken. Utbetalningsavgiften
debiteras det konto, från vilket beloppet avföres.

Mom. 3. Inbetalningsavgift utgår icke för belopp, som med posten
försänts till kontoinnehavaren för att kontant utbetalas till honom av
postanstalt, men som, på hans begäran, gottskrives hans postgirokonto.

§ 14.

ilande Före januari månads utgång varje år har postverket att tillställa

postgiro- iunehavare av konto, varå inbetalning, uttagning eller girering under
konto. nästföregående ar ägt rum, besked rörande kontots ställning vid utgången
av sistnämnda år. Av beskedet bör jämväl framgå storleken av den
ränta, som för året tillgodoförts kontoinnehavaren. Anmärkning mot
beskedet skall skriftligen göras hos generalpoststyrelsen inom utgången
av det år, beskedet utfärdats. Har sådan anmärkning icke gjorts, anses
kontoinnehavaren hava godkänt beskedet, och vid eventuellt senare klagomål
skall därför det hos postverket förda kontot äga vitsord.

§ 15.

havares^skil- Kontoinnehavare kan, om särskild anledning till en dylik åtgärd

jande ''från anses föreligga, av postverket skiljas från rörelsen.

postgiro rörelsen.

§ 16.

Postverkets
ansvarighet
gent emot
kontoinnehavare.

Postverket svarar gentemot kontoinnehavare för utförandet i enlighet
med gällande bestämmelser av de till postverket ingångna uppdrag.

Ersättning från postverket utgår icke för skada eller förlust, som
förorsakas genom försenad expedition.

§ 17.
postverkets

^rnaHo- Bestämmelser angående postverkets deltagande i postgiro- eller

girorörelse. annan motsvarande rörelse med främmande länder utfärdas av Kungl.
Maj:t.

€. Gemensamma bestämmelser för postsparbanks- och postgirorörelserna.

§ 18.

Ränta å i postsparbanken eller ä postgirokonto innestående medel
gottgöres efter den räntefot och på det sätt, Kungl. Maj:t bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

77

§ 19.

De i postsparbanks- och postgirorörelserna innestående medel äger
generalpoststyrelsen förvalta och fruktbargöra enligt grunder, som av
Kungl. Maj:t bestämmas.

§ 20.

Generalpoststyrelsen åligger — oavsett postverkets allmänna bokslut
— att före utgången av april månad varje år upprätta särskilda bokslut
beträffande postsparbanks- och postgirorörelserna för närmast föregående
år. Båda boksluten skola omedelbart efter uppgörandet i avskrift
överlämnas till chefen för kommunikationsdepartementet. Bokslutet över
postsparbanksrörelsen skall därjämte på lämpligt sätt kungöras ävensom
finnas tillgängligt å postanstalterna.

§ 21.

Å postsparbanksrörelsen uppkommande vinst skall tills vidare avsättas
till en reservfond.

Kungl. Maj :t bestämmer, om och i vilken omfattning den å postgirorörelsen
uppkommande vinsten skall avsättas till en reservfond.

Närmare föreskrifter rörande fonderna utfärdas av Kungl. Maj:t.

§ 22.

Innestå medel å postsparbanksmotbok eller postgirokonto, varå
under loppet av tio år någon omsättning (insättning eller uttagning, respektive
inbetalning, uttagning eller girering) icke förekommit, och har i avseende
å dylik fordran icke vidtagits sådan åtgärd till fordringsrättens
bevarande, som i förordningen den 4 mars 1862 i fråga om tioårig
preskription och årsstämning föreskrives, skola medlen tillfalla postverket,
dock med rätt för generalpoststyrelsen att till vederbörande återbetala
beloppet.

I postverkets räkenskaper skola medel, som i första stycket avses,
tillgodoföras den rörelsegren, medlen avse.

§ 23.

Försändelse från av generalpoststyrelsen antaget ombud för postsparbanksrörelsen
befordras portofritt, om innehållet har avseende a denna
rörelse och avsändarens namn och adress finnas angivna utanpå försändelsen.
Likaså befordras brev från innehavare av postgirokonto portofritt
till den myndighet eller det postkontor, där avsändarens konto föres,

Medlens

fruktbar görande.

Bokslut.

Vinstmedel -

Preskrip tion.

Portofrihet.

78

Kungl. Maj: ta proposition nr 152.

då för ändamålet användes särskilt, genom postverkets försorg tillhandahållet
kuvert. Begagnas annat kuvert, erlägges vanligt brevporto.

§ 24.

Meddelande
till utomstående.
eJ

Enskilds förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen må
oträngt mål yppas.

Närmare

före skrifter.

§ 25.

De närmare föreskrifter, som erfordras för postsparbanks- och postgirorörelserna,
äger genera] poststyrelsen utfärda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923, vid vilken
tid förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883
med däri sedermera vidtagna ändringar upphör att gälla.

I fråga om medel, som för gift kvinnas räkning innestå i postsparbanken,
skall dock sistnämnda förordning fortfarande lända till efterrättelse,
om äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

Kungl. MajUs proposition nr 152.

79

Bil. 2.

Förslag;

till

ändring i vissa delar av avlöningsreglenientet den 19 juni 1919 för tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vatten fallsverk.

5 §•

1. För befattning, som enligt vad i 1 § 1 mom. sägs tillsättes
genom förordnande, utgår arvode med följande belopp för år räknat:

generaldirektör och chef för postverket

. 22,000 kronor

42 §.

Järnvägsfullmäktige, postfullmäktige, telegraffullmäktige, ledamöter
-av vattenfallsstyrelsen och överrevisorer, vilkas antal fastställes av Kungl.
Maj:t och riksdagen, förordnas på viss tid och åtnjuta arvode till följande

belopp för år räknat:

järnvägsfullmäktig.................. 6,000 kronor

postfullmäktig, som icke tillika är fullmäktig i riksbanken

eller i riksgäldskontoret............4,000

postfullmäktig, som tillika är fullmäktig i riksbanken eller

i riksgäldskontoret ............... 1,800

telegraffullmäktig.................. 4,000 »

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Register.

Sid.

Inledning ...................... 1

Frågan om postsparbankens bibehållande . ...........-........3

Postsparbankens ställning till postverket:

Historik............. 3

Postsparbankssakkunniga . ......... 11

Yttranden...............................13

Departementschefen...........................13

Skolsparkasseverksamhet . . . . ................... 23

Postgiro(postcheck-)rörelse..........................25

Närmare bestämmelser angående postsparbanks- och postgirorörelserna........35

Postsparbankens organisation.........................45

Det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen................82

Postsparbankens ställning i riksstaten......... 87

Departementschefens hemställan........................69

Bilagor.

Förslag till förordning angående postsparbanks- och postgirorörelserna........72

Förslag till ändring i vissa delar av avlöningsreglementet för postverket med flera verk 79

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & SBner.

220798