Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

1

Nr 137.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld; given Stockholms slott den
10 mars 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Thorsson anför härefter:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:t frågan om fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att vid anfordran inlösa sina
sedlar med guld efter deras lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 118 höft. (Nr 137—138.) 1

2

Historik.

Tull- och
traktat
kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Jag vill då först erinra om att genom beslut av Kungl. Maj:t och
1920 års riksdag dylik befrielse medgavs riksbanken för tiden till och
med den 30 september 1920, samt att därefter på särskilda framställningar
av fullmäktige i riksbanken giltighetstiden för detta medgivande
utsträcktes genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1920 att gälla
till och med den 15 december 1920 och genom Kungl. Maj:ts beslut
den 10 december 1920 ytterligare till och med den 31 mars 1921, vilket
sistnämnda beslut i vederbörlig ordning gillades av 1921 års riksdag.
På grund av i ämnet avlåten proposition (nr 222) medgav därefter
samma riksdag genom särskilda beslut (skrivelser nr 96 och 140) att
riksbanken skulle för tiden från och med den 1 till och med den 30
april samt från och med den 1 maj till och med den 30 september 1921
vara befriad från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld. Genom
beslut den 26 september 1921 förlängde Kungl. Maj:t ifrågavarande
medgivande att gälla till den 1 april 1922, vilket beslut efter proposition
i ämnet (nr 8) av innevarande års riksdag gillats (skrivelse nr 16).

Vid anmälan för Kungl. Maj:t den 7 januari 1922 av finansplanen
för den förestående statsregleringen erinrade jag — i samband med att
jag omnämnde vissa strävandén i syfte att genom statliga åtgärder ernå
en stabilisering av den allmänna prisnivån — att Kungl. Maj:t den 2
december 1921 uppdragit åt tull- och traktatkommittén att verkställa
utredning angående vidtagande av åtgärder till skydd för den svenska
industrin, vid vilken utredning jämväl borde tagas under övervägande
åtgärder inom den allmänna valuta- och penningpolitikens områden.
Jag framhöll därvid, att det syntes mig lämpligt, att tull- och traktatkommitténs
yttrande i berörda fråga förelåge, innan statsmakterna bunde
sig vid något nytt program i avseende å valuta- eller prispolitiken.

Den 7 februari 1922 har tull- och traktatkommittén avgivit det
infordrade utlåtandet. Kommittén har själv gjort följande sammanfattning
av yttrandets innebörd:

»Då kommittén nu går att på grundval av det sagda sammanfatta sin
ståndpunkt i den föreliggande frågan, vill kommittén till en början betona, att
kommittén icke anser några åtgärder på valutapolitikens område kunna vidtagas,
vilka vore ägnade att med omedelbar verkan öva inflytande i den riktning,
som framhäves i den kungl. remissen den 2 december 1921, nämligen att
''till skydd för svensk industri tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet
eller eljest stärka industriens ställning på hemmamarknaden’, men att icke
desto mindre allt, som kan åstadkommas i riktning av en stabilisering av den
svenska valutan, i synnerhet när frågan betraktas på längre sikt, obestridligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

3

måste äga en mycket stor och välgörande betydelse för såväl produktionen och
handeln som för statens finans- och budgetpolitik. En stabilisering av prisnivån
är enligt kommitténs uppfattning ett nödvändigt medel att för näringslivet
skapa lugnare villkor, och den enda framkomliga vägen för uppnående
av åtminstone en relativ sådan stabilisering anser kommittén vara en fullständig
återgång till guldmyntfot. Kommittén får därför förorda, att eu sådan
återgång måtte ske, så snart förutsättningarna därför äro inne, samt att
statsmakternas åtgöranden i ekonomiska och finansiella frågor måtte ske med
detta mål som ögonmärke.

Beträffande frågan om vilk-a förutsättningar som böra vara för handen,
innan åtgärder i angiven riktning vidtagas, anser kommittén ett uppnående
av den före kriget gällande parikursen å dollar ej behöva vara ett oeftergivligt
villkor. I händelse sådan paritet ej föreligger, då sedelinlösningen skall
återupptagas, synes i anslutning till vad förut anförts, ett högsta pris på guldet
höra fastställas, överensstämmande med gällande dollarkurs, med förbindelse
för riksbanken att i möjligaste mån verka för guldprisets nedbringande
till pari. Målet måste nämligen alltjämt vara ett återvändande till den svenska
kronans gamla guldparitet, och de åtgärder, som kunna komma att vidtagas
för att förbereda tillämpandet av guldmyntfoten i dess fulla utsträckning, böra
ofrånkomligt vara av natur att betrygga möjligheten för en återgång till den
lagliga pariteten.

Vid sidan härav är det enligt kommitténs åsikt angeläget, att alla åtgärder
undvikas, vilka kunna verka hindrande för den av kommittén förordade
övergången till fullständig guldmyntfot och att samtidigt de positiva åtgärder
för uppnående av nyssnämnda mål, vilka te sig som möjliga, ej underlåtas.
Särskilt framträder härvid nödvändigheten att i tillräcklig grad begränsa sedelutgivningen,
och kommittén vill i samband härmed uttala, att den riksbanken
medgivna extra sedelutgivningsrätten av 125 milj. kronor under
förhandenvarande förhållanden borde kunna bortfalla. Vidare finner kommittén
angeläget, att inför övergången till guldmyntfoten tillräckliga likvida
tillgodohavanden finnas i utlandet.

I övrigt anser kommittén i varje fall en fullständig återgång till guldmyntfot,
så vitt under nuvarande omständigheter kan bedömas, böra ske först
så snart vissa andra europeiska länder, vilkas valutor intaga en med Sveriges
jämförlig ställning i kurshänseende, ungefär samtidigt taga ett sådant steg.
Kommittén hemställer fördenskull, att Eders Kungl. Maj:t täcktes träffa anstalter
för att Sverige på lämpligt sätt måtte hålla sig i nära kontakt med och
för sin del, även genom eget initiativ, medverka vid förefintliga strävanden i
denna riktning med närmast aktgivande på deras framträdande vid eventuellt
kommande internationella ekonomiska konferenser.

Kommittén vill till slut uttala, att enligt dess bestämda uppfattning ett
målmedvetet arbete från de svenska statsmakternas sida för guldmyntfotens
snara återställande är en angelägenhet av största betydelse. Därjämte vill
kommittén betona, att ett av de förnämsta villkoren för framgång i strävandena
härutinnan är, att goda statsbudgetära förhållanden äro för handen samt
att icke genom statsmakternas åtgöranden menliga kastningar inträda i det

Reservationer
inom
kommittén.

Riksbanks fullmäktige.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

ekonomiska läget och särskilt att icke genom sådana statsåtgärder vår valuta
direkt försämras.»

Särskilda meningar i ärendet hava uttalats av fem utav kommitténs
ledamöter.

Professorn Davidson, som biträtt kommitténs beslut, har bland annat
framhållit, att om Sverige oberoende av andra länder återställde guldmyntfoten,
detta knappast skulle medföra verkningar, som ej kunde nås utan denna
ändring av penningväsendet, men möjligen utsätta landet för faran av en ny
inflation (genom guldöverflöd), som vore svårare att möta under en guldmyntfot
än under nuvarande penningregim. Vidare har reservanten erinrat om den
mellan svenska, norska och danska regeringarna träffade, med tre månaders
uppsägning löpande överenskommelsen angående strängt uppehållande av
guldexportförbudet, så vitt angår skandinaviska guldmynt.

Professorn Heckscher har i fråga om tidpunkten och förutsättningarna
för guldmyntfotens praktiska genomförande anmält en från kommitténs ståndpunkt
avvikande uppfattning. På anförda skäl har denne reservant förordat
en omedelbar återgång till guldmyntfot på basis av den svenska kronans nuvarande
guldvärde, men med en marginal för guldpriset under övergångstiden,
tills det gamla värdet definitivt kunde återinföras. Såsom ett särskilt
skäl för en dylik åtgärd har reservanten anfört dollarkursens ställning, som
innebure, att den svenska valutans guldparitet vore i det allra närmaste återställd.
En omedelbar övergång till guldmyntfoten skulle erbjuda, en så gott
som fullständig säkerhet mot myntrealisation eller nedskrivning av kronans
lagbestämda guldvärde.

Förste deputeraden i riksbanken Moll har för sin del sammanfattat kommitténs
utlåtande i vissa slutsatser, vari reservanten ansett sig kunna instämma,
medan han däremot beträffande motiveringen förmält sig hava på
åtskilliga punkter hävdat en mot kommitténs flertal stridande mening.

Slutligen hava i ett gemensamt yttrande bankdirektören Rydbeck och
generalkonsuln Sachs, som i det väsentliga biträtt kommitténs sammanfattning,
utvecklat en i vissa avseenden från kommittén skiljaktig uppfattning.
Dessa reservanter hava sålunda framhållit, att en »varierande» guldmyntfot
enligt deras förmenande icke skulle föra närmare den eftersträvade stabiliseringen
av prisnivån. Att återinföra det gamla guldvärdet på kronan borde icke
ske, förrän man på goda grunder kunde tro sig icke vidare — under överskådlig
framtid — behöva avvika därifrån. Så länge Förenta Staterna ensamma
hade effektiv guldmyntfot, förutsatte detta visshet om att värdet å den svenska
kronan icke skulle utvecklas avsevärt annorlunda än värdet å dollarn, vilken
visshet emellertid ej förefunnes.

Sedan genom remiss fullmäktige i riksbanken beretts tillfälle yttra
sig över tull- och traktatkommitténs betänkande, hava fullmäktige inkommit
med en framställning av den 24 februari 1922 angående fortsatt suspension
av sedelinlösningsskyldigheten, vilken skrivelse fullmäktige jämväl
angivit utgöra svar på berörda remiss.

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Fullmäktiges framställning är av följande lydelse:

»Enligt kungl. kungörelsen den 26 september 1921 är riksbanken till och
med den 31 mars 1922 fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av
banken utgivna sedlar med guld.

Under tiden sedan fullmäktige i Sveriges riksbank i skrivelse till Eders
Kungl. Maj:t av den 1 september 1921 senast begärde dylik fritagelse, hava betydande
förändringar inträffat i ställningen på den internationella valutamarknaden.
Om värdet av dollarn betecknas med talet 100, visade härvarande
noteringar nedannämnda värden för följande valutor:

pund

floriner

schweiz.

francs

svenska

kronor

danska

kronor

Dorska

kronor

1921.

31 augusti .........

76.15

78.85

88.82

80.50

66.61

51.82

30 september......

76.53

79.29

89.92

82.7 4

66.81

46.12

31 oktober ........

80.48

84.51

95.10

84.80

70.81

50.03

30 november .....

81.82

88.38

98.55

87.60

69.42

53.22

31 december ......

86.2 5

91.87

101 56

93.75

75.-

60.23

1922.

31 januari .........

87.94

92.28

101.51

94.60

75.68

59.50

24 februari........

90.76

95.64

101.59

99.il

78.45

63.98

Genom dollarkursens

stadiga nedgång i

förhållande till samtliga

nämnda

valutor hava utsikterna till en valutastabilisering avsevärt ljusnat. Men den
fasta punkt, kring vilken en verklig stabilisering skulle kunna ske, saknas
fortfarande.

I det uttalande rörande valutastabiliseringsfrågan, som det skandinaviska
oentralbankmötet den 12—13 november 1921 avgav, yttrades, att närmast
till hands läge, att det första steget till valutasvårigheternas övervinnande
toges genom guldmyntfotens återupprättande i England. Härigenom
skulle den nödvändiga fasta utgångspunkten för en valutastabilisering skapas.
Till dess att detta skett, borde varje litet land avhålla sig från alla experiment
med stabilisering av sin valuta. Genom ett i otid företaget stabiliseringsförsök
skulle man löpa fara att utan gagn uttömma sina krafter, varigenom möjligheterna
för en stabilisering, när tiden vore inne, kunde försämras och äventyras.
Fullmäktige anse, att detta uttalande fortfarande äger full giltighet.

Emellertid får icke anses uteslutet, att en fast utgångspunkt för en mera
allmän valutastabilisering skulle kunna åstadkommas även därigenom, att
Sverige, Holland och Schweiz, vilka äro de länder, som att döma av valutornas
internationella värden synas stå närmast möjligheten att återgå till guldmyntfot,
samtidigt toge detta steg. Härpå hava fullmäktige givetvis sedan länge
haft och hava alltjämnt sin uppmärksamhet fästad; jämväl tull- och traktatkommittén
har i sitt utlåtande i valutafrågan den 7 februari 1922 antytt denna
möjlighet. Men saknaden av Englands medverkan skulle dock alltid innebära
en betänklig svaghet. Valutasituationens största svårighet är för närvarande

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

den betydande värdeskillnad, som oaktat den senaste tidens närmande fortfarande
består mellan pund sterling och dollar.

Om Sverige på egen hand överginge till guldmyntfot, skulle man därigenom
icke erhålla en hållfast punkt, kring vilken en mera allmän valutastabilisering
kunde utkristallisera sig. Utlandet skulle emellertid säkerligen icke underlåta
att för arhitrageändamål sig till fördel utnyttja en dylik åtgärd från
Sveriges sida, varmed skulle kunna följa oberäkneliga förluster.

Det har sagts, att om dollarkursen här går ned till pari, hör Sverige
icke försumma detta tillfälle att övergå till guldmyntfot; om tillfället icke begagnades,
skulle man riskera, att guldpariteten åter ginge förlorad.

Att förutsäga, huru den ena eller andra valutakursen eller valutamarknaden
i sin helhet under den närmaste tiden kommer att utveckla sig är så
mycket vanskligare, som denna utveckling för närvarande är i hög grad beroende
på avgöranden, som bestämmas huvudsakligen av politiska hänsyn. Av
nuvarande förhållanden att döma, synes det dock finnas goda utsikter, att den
relativa stabilisering mellan den svenska kronan och dollarn, som synes vara
på väg att inträda, i stort sett kan upprätthållas. Dessa utsikter kunna dock
ingalunda anses utgöra tillräcklig anledning till ett till sina följder så ovisst
experiment som Sveriges övergång på egen hand till guldmyntfot. Detta steg
får ej tagas, förrän starka skäl föreligga, att man icke behöver taga steget tillbaka.
Vårt lands gynnsamma ställning gent emot utlandet och jämförelsevis
goda utsikter att snart komma tillbaka till en hållfast guldmyntfot få icke
äventyras genom obetänksamma åtgärder.

Av de ovan anförda uppgifterna rörande värdeförhållandet mellan dollar
och vissa andra valutor under senaste sex månader framgår, att schweiziska
francs redan i sistlidna december månad nådde pari i förhållande till dollar,
Men icke destomindre har Schweiz tydligen icke ansett tillrådligt eller
nödvändigt att begagna sig av detta tillfälle för att på egen hand övergå till
guldmyntfot.

I anslutning till vad sålunda anförts instämma fullmäktige i tull- och
traktatkommitténs i ovan åberopade utlåtande gjorda uttalande, att tidpunkten
för Sveriges återgång till fullständig guldmyntfot ännu ej vore inne, i det
att avgörande skäl talade för att vårt land icke isolerat toge ett sådant steg,
utan därvid framginge i samförstånd med andra länder, vilkas valutaställning
vore närmast jämförlig med vår, men att återgång till fullständig guldmyntfot
borde ske, så snart förutsättningarna därför vore inne.

Fullmäktige äro alltså av den övertygelsen, att riksbanken fortfarande
och intill dess att återgång till guldmyntfot kan ske, bör vara fritagen från
skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld, och
hemställa fullmäktige följaktligen, att Eders Kungl. Maj:t ville genom proposition
till riksdagen utverka fritagelse för riksbanken att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld.

Att nu närmare uttala sig om tidpunkten, när återgång till guldmyntfoten
kan ske, låter sig icke göra. Då det emellertid icke får anses uteslutet,
att denna tidpunkt kan inträffa snart nog, hemställa fullmäktige, att fritagelse**
för riksbanken från sedelinlösningsplikten måtte fortfara att gälla till och
med den 15 maj 1922. Skulle inemot nämnda dag en ytterligare utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137. 7

av tiden för fritagelsen visa sig påkallad, skola fullmäktige icke underlåta
att inkomma med anmälan därom i så god tid, att frågan kan underställas den
nu samlade riksdagen.»

Efter remiss hava jämväl fullmäktige i riksgäldskontoret den
23 februari 1922 avgivit yttrande över tull- och traktatkommitténs
betänkande.

Fullmäktige*hava för sin del uttalat sin anslutning till det allmänna
mål för valutapolitiken — en återgång till guldmyntfoten, så snart förutsättningarna
därför föreligga — som uppställts av tull- och traktatkommittén.

Beträffande frågan om vilka förutsättningar höra vara för handen, innan
åtgärder för guldmyntfotens återställande vidtagas, hava fullmäktige ansett
sig icke kunna i allo biträda vad kommittén anfört. Ett fastställande av
ett högsta pris på guld i enlighet med kommitténs förslag skulle, anföra fullmäktige,
såsom två reservanter inom kommittén i sitt särskilda yttrande framhållit,
innebära införande av en guldmyntfot, som vore underkastad växlingar
allt efter dollarkursens läge. Syftet med återgången till guldmyntfot, nämligen
en stabilisering i möjligaste mån av prisnivån, skulle därigenom ej
vinnas. Ett återinförande av guldmyntfot borde sålunda enligt fullmäktiges
mening ej ifrågakomma, förrän direkt återgång till kronans gamla guldvärde
kunde äga rum.

Efter att i fråga om de av kommittén förordade åtgärderna för underlättande
av återgång till guldmyntfot hava berört möjligheten, att den så
kallade extra sedelutgivningsrätten efter den 1 mars 1922 komme att bortfalla,
hava fullmäktige slutligen yttrat följande:

»Vad härefter beträffar kommitténs uttalande om angelägenheten av att
tillräckliga likvida tillgodohavanden finnas i utlandet vid övergången till
guldmyntfot hava fullmäktige ej något att erinra mot giltigheten av de uttalanden,
kommittén i sin motivering gjort rörande denna fråga. Av dessa uttalanden
framgår emellertid ej, hur kommittén tänkt sig, att ifrågavarande
tillgodohavanden skola anskaffas. Det är givetvis närmast en riksbankens angelägenhet
att vidtaga de åtgärder, som därför kunna vara behövliga. Därest
för nödiga medels anskaffande skulle visa sig erforderligt, att staten i större
eller mindre omfattning verkställer upplåning i utlandet, komma fullmäktige
självfallet att i samråd med riksbanken därtill lämna sin medverkan, i den mån
detta med hänsyn tagen till alla på saken inverkande omständigheter kan låta
sig göra.

I likhet med kommittén hålla fullmäktige före, att vårt land ej ensamt
bör återgå till guldmyntfoten, utan att detta steg bör tagas samtidigt med
andra länder, vilkas valutor i kurshänseende intaga en med Sveriges jämförlig
ställning. Fullmäktige anse sig ock böra instämma i kommitténs hemställan
till Eders Kungl. Ma j:t om anstalter för att Sverige på lämpligt sätt må hålla
sig i nära kontakt med och för sin del, även genom eget initiativ, medverka
vid förefintliga strävanden i denna riktning. Med hänsyn till frågans stora
betydelse icke blott för vårt eget land utan även för hela världens ekonomi
synes det fullmäktige böra noga undersökas, huruvida ej nödiga förutsätt -

Riksgäldsfullmäktige.

Departements chefen.

8 Kungl. May.ts proposition Nr 137.

ningar för ett dylikt initiativ i en eller annan form från vårt lands sida kunna
anses föreligga.

I likhet med kommittén finna fullmäktige det vara en angelägenhet av
största vikt, att statsmakterna målmedvetet arbeta för guldmyntfotens snara
återställande och hålla jämväl fullmäktige före, att goda statsfinansiella förhållanden
utgöra eu nödvändig förutsättning för att strävanden mot detta
mål skola krönas med framgång. Givetvis böra-ock sådana åtgöranden från
statsmakterna undvikas, vilka kunna medföra ''menliga kastningar i det ekonomiska
läget’ och vara ägnade att direkt försämra vår valuta.»

Då fullmäktige i riksbanken nu allenast begärt en förlängning av
befrielsen från sedelinlösningsplikten för tiden 1 april—15 maj, har jag
för min del icke funnit anledning att till närmare prövning upptaga de
olika åsikter och yrkanden, som framställts i valutafrågan. Med hänsyn
till förlängningens rent provisoriska karaktär har jag. ej heller ansett
mig hava tillräckliga skäl att ifrågasätta annat än bifall till fullmäktiges
framställning.

Jag tillåter mig emellertid framhålla, att jag, i likhet med såväl
tull- och traktatkommittén som fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontor,
är av den uppfattningen, att riksbanken så snart lämpligen ske
kan bör återupptaga sedlarnas inlösning med guld efter deras lydelse.

Med anledning av de yrkanden, som framställts om visst samarbete
med utlandet i den föreliggande frågan, vill jag vidare uttala min
förvissning, att ledningen av riksbanken kommer att hålla sig i kontakt
med vederbörande inom de länder, med vilka ett samarbete närmast
kan komma i fråga. Något uttalande om ovillkorligt sammankopplande
mellan vårt lands och andra länders övergång till guldmyntfot anser jag
mig ej böra i det nuvarande läget göra.

Jag torde knappast behöva påpeka, att det medgivande, som nu
bör äskas av riksdagen, givetvis icke innebär hinder för riksbanken att
före den 16 maj återupptaga sedelinlösningen, vilket jag för min del
också hoppas skall bliva fallet.

De av tull- och traktatkommittén gjorda uttalandena angående
bortfallande av riksbankens så kallade extra sedelutgivningsrätt föranleda
mig slutligen att erinra därom, att några åtgärder ej vidtagits
för förnyande av denna rätt för tiden efter utgången av februari månad.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att riksbanken må för tiden från och med den 1 april till och med
den 15 maj 1922 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

9

dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bil. litt. . . vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Olga Gjörloff.

Bihang till riksdagens protokoll 1922.

1 samt

118 käft. (Nr 137—138.) 2