Kangl. Maj:ts proposition Nr 117.

1

Nr 117.

Kangl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa pensioner och
understöd från allmänna indragningsstaten; given Stockholms
slott den 3 mars 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen under punkterna l:o—4:o hemställt.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bränning, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schltter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Olsson anför:

l:o.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 november 1921 har riksbibliotekarien
anhållit om utverkande av proposition till riksdagen om beviljande
av en årlig pension av 1,000 kronor eller det belopp, som
Kungl. Maj:t kunde finna skäligt, åt förre godsägaren Herman Brulin,
som efter att i 28 år hava ägnat sig åt frivilligt biblioteksarbete i statens
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 103 höft. (Nr 117.) 1

Ang. pension
dt extra
tjänstemannen
vid
kungl. biblioteket,
förre
godsägaren
H. Brulin.

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

tjänst såväl vid Uppsala universitetsbibliotek som i kungl. biblioteket
nu vid uppnådda 81 år på grund av nedsatta krafter ämnade draga sig
tillbaka från nämnda arbete från och med 1921 års utgång.

Till stöd för denna framställning har riksbibliotekarien anfört följande:

Brulin började sin frivilliga tjänstgöring vid Uppsala universitetsbibliotek
redan år 1894. I kungl. bibliotekets tjänst inträdde Brulin år 1905 och har här
utfört ett mångsidigt och för biblioteket synnerligen gagnande arbete. Han har i
kungl. biblioteket bland annat förestått de stora kart-, plansch- och porträttsamlingarna,
vilka av honom till stor del nyordnats och katalogiserats. Av särskilt
värde för biblioteksarbetet äro de av Brulin upprättade katalogerna över den svenska
kartsamlingen och över svenska porträtt. Såsom föreståndare för de nämnda samlingarna
har han även biträtt lånesökande och forskare och härvid besparat den ordinarie
personalen mycket arbete. Men Brulins arbetskrafter ha även räckt till andra uppgifter
inom biblioteket, såsom till ordnandet av de stora samlingarna av svenskt
affärstryck. Såsom det varaktigaste minnet av hans idoga verksamhet inom kungl.
biblioteket torde dock få anses ordnandet av den stora och dyrbara samlingen svenska
»Verser till och över enskilda», utgörande tillfällighetspoesi vid bröllop, begravningar
o. d. och uppgående till ett antal av 36,354 nummer, inbundna i 189 band, vartdera
försett med en av Brulin uppgjord innehållsförteckning. Sammanlagda antalet katalogblad,
som av honom utskrivits för denna samlings katalogisering, utgör 56,414
stycken.

Av vad jag här meddelat om Brulins verksamhet i kungl. biblioteket torde
framgå, att densamma varit för biblioteket synnerligen värdefull och att genom hans
försorg en mängd tidsödande arbeten utförts, som det förr eller senare varit nödvändigt
att låta verkställa med bibliotekets egna krafter, vilka emellertid härigenom
besparats från detta arbete och fått tillfälle att ägna sig åt de ständigt växande
löpande biblioteksgöromålen och för stunden viktigare uppgifter. Den ersättning,
som Brulin härför åtnjutit, har varit synnerligen ringa, han har i kungl. biblioteket
såsom årsarvode, uppdelat i månatlig avlöning, uppburit 1,000 kronor t. o. m. år 1919
och 1,200 kronor fr. o. m. år 1920, vartill under senare år tillkommit därå utgående
tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg. Det måste därför erkännas, att hans
verksamhet i bibliotekets tjänst varit synnerligen oegennyttig och att den ersättning,
han erhållit, icke stått i proportion till det av honom såväl här som i Uppsala
universitetsbibliotek utförda mångåriga, plikttrogna arbetet. Härtill kommer,
att hans ekonomiska omständigheter äro sådana, att han är i verkligt behov av
understöd, sedan hans inkomster från kungl. biblioteket upphöra i och med avslutandet
av hans verksamhet därstädes. Han synes mig därför i hög grad förtjänt
av en pension, som i betraktande av hans höga ålder icke torde komma att bliva
för statsverket betungande.

Då Brulin, såsom jag ovan framhållit, med årets utgång avslutar sitt arbete
i kungl. biblioteket, vore det önskligt, om pension kunde beredas honom från den
1 januari 1922 räknat.

I avseende å Brulins tjänstgöring vid Uppsala universitetsbibliotek
föreligger följande av förutvarande överbibliotekarien därstädes avgivna
intyg:

Knngl. Maj:ta proposition Nr 117. ■!

Anmodad att uttala mig om de förtjänster, som förre godsägaren Herman
Brulin inlagt som frivillig medarbetare vid Uppsala universitetsbibliotek till och med
vårterminen 1904, då jag avgick från överbibliotekarieplatsen, är det mig en sann
tillfredsställelse att lämna följande upplysningar.

När Brulin år 1894 erbjöd biblioteket sitt biträde, och jag — med hänsyn
till att institutionen då icke hade några medel för att ersätta frivilliga medarbetare,
så välkommet än varje tillskott i arbetskraft måste vara under ordinarie personalens
dåvarande, väl otillräckliga antal — tvekade att mottaga anbudet, förklarade han
oegennyttigt, att han även under sådant förhållande vore villig att ställa sin arbetskraft
till mitt förfogande. Det sätt, varpå han därefter löste den besvärliga uppgift,
som jag föreläde honom, är värt det största erkännande.

Institutionen hade länge lidit av att krafter saknades för ordnande av det
årligen inströmmande och för varje år växande småtrycket (av vilket för övrigt ej
obetydliga massor lågo obehandlade sedan äldre tider). Denna uppgift för vilken
både här och på andra ställen tjänstemän ofta ryggat tillbaka vid anblicken av de
massor, som skulle överväldigas, och svårigheten av att finna rätta sättet för det
heterogena materialets ordnande, grep Brulin modigt an och löste den med stor
framgång. Hans förståelse för uppgiften, hans praktiska blick för den trassliga
härvans lösning, hans aldrig sviktande arbetskraft och ovanliga ordningssinne förde
till det mest lyckosamma resultat. Och det bör härvid icke förgätas, under vilka
svåra förhållanden i avseende på ljus och utrymme man den tiden arbetade i universitetsbiblioteket,
vilket särskilt gällde å de gallerier, där svenska småtrycket stod
—■ eller rättare låg hoppackat.

Först mot slutet av min tjänstetid lyckades jag förskaffa Brulin ett
ringa anslag, och dock hade han både kvantitativt och kvalitativt utfört ett arbete,
som ingalunda stod efter det, som utfördes av de ordinarie tjänstemännen, så att,
om full rättvisa i avseende på den ekonomiska ersättningen vederfarits hans arbete,
skulle han för varje år uppburit lika mycket, som bestods dessa i lön. Och därför
vill det synas mig, att staten här har en verklig skuld att infria gent emot en man.
som oegennyttigt ställt sin kraft till dess tjänst och som gjort det med sådan trohet
och framgång.

Uppsala den 17 november 1921.

Claes Annerstedt.

f. d. överbibliotekarie.

I ovanstående kan undertecknad, som efterträdde doktor Annerstedt och under
vilken herr Brulin arbetade intill sin avflyttning till Stockholm 1905, till alla delar
instämma.

Uppsala den 17 november 1921.

L. Bygden.
f. d. överbibliotekarie.

I ärendet har statskontoret den 3 december 1921 avgivit infordrat
yttrande och därvid anfört följande:

På grund av vad handlingarna i ärendet innehålla vill det synas statskontoret,
att starka billighetsskäl tala för utverkande åt Brulin av någon pension av stats -

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

medel, då han nu lämnar sin mångåriga och utmärkt väl vitsordade verksamhet vid
de statliga biblioteken.

Beträffande beloppet av den pension, som sålunda kan finnas böra utverkas
åt Brulin, får statskontoret anföra följande.

Enligt vad statskontoret under hand inhämtat har Brulins arbete vid kungl.
biblioteket såväl till art som omfattning motsvarat andre bibliotekaries tjänstgöring.
Skulle man i anledning härav beräkna Brulins pension efter samma grunder som en
andre bibliotekaries, komme man emellertid till ett belopp, som vida överstege vad
Brulin åtnjutit såsom årsarvode vid biblioteket. Om man å andra sidan lade sistnämnda
arvode till grund vid bestämmandet av pensionen och beräknade denna,
såsom i liknande fall plägat ske, till två tredjedelar av arvodet, skulle man, till
följd därav, att det av Brulin uppburna arvodet varit synnerligen knappt tillmätt,
komma till ett pensionsbelopp, som vore alltför obetydligt i förhållande till det
arbete Brulin utfört i statens tjänst.

Då sålunda ingen av de i motsvarande fall brukliga beräkningsgrunder här
kan komma till användning, har statskontoret, som funnit det av riksbibliotekarien
föreslagna pensionsbeloppet skäligt, ansett sig böra instämma i dennes förslag.

Departement<- Att det varit ett osedvanligt plikttroget och värdefullt arbete Brulin

chefen. T1tfört i olika biblioteksinstitutioners tjänst, därom bära de ovan återgivna
uttalandena ett tydligt vittnesbörd. För en blygsam ersättning har han
gjort det allmänna tjänster, som utan tvivel skulle hava dragit väsentligt
större kostnader, därest arbetet utförts av institutionernas mera fast
anställda medhjälpare. Det synes mig vara en billig gärd av rättvisa
och en skyldig hänsyn till en oegennyttig och uppoffrande gärning i
det allmännas tjänst, att staten genom en pension åt Brulin erkänner
den tacksamhetsskuld, vari ett par av dess institutioner stå till honom.

I avseende å det belopp, som här torde ifrågakomma, finner jag
ingen anledning till erinran mot den summa av 1,000 kronor, som härvid
föreslagits och jämväl av statskontoret tillstyrkts.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
medgiva,

att biträdande tjänstemannen vid kungl. biblioteket,
förre godsägaren Herman Brulin må från och
med ingången av år 1922 under sin återstående livstid
uppbära å allmänna indragningsstaten en årlig
pension av 1,000 kronor.

2:o.

Pension åt I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 augusti 1921 har överinten fcitaZiio

denten och chefen för nationalmuseum hemställt om framställning till
Kristina 1922 års riksdag angående beviljande åt förste vaktmästaren vid national Atbertina

° °

Qutlin.

Kung/. Maj: t k proposition Nr 117.

museum Carl Niklas Gullins änka Anna Kristina Albertina Gullin, född
Rohnström, av en årlig pension till ett belopp av 800 kronor att utgå
från och med don 1 mars 1921.

Som stöd för denna sin framställning har överiutendenten anfört
bland annat:

Carl Niklas Gullin, som var född den 21 maj 1853, antogs till extra ordinarie
vaktmästare vid nationalmuseum den 9 februari 1893, till ordinarie vaktmästare
den 29 mars 1900 och till förste vaktmästare och portvakt den 29 augusti 1901.
Han ingick i pensionsåldern den 21 maj 1920, men behölls av mig på grund av
sin duglighet ännu i tjänst till 1 november 1920, då han på grund av sjukdom
var oförmögen att längre sköta sina åligganden. Från år 1901, då Gullin antogs
till förste vaktmästare och portvakt, till 1920, då hans tjänst upphörde, sålunda
under 19 års tid, var hans hustru honom behjälplig med diverse till portvaktssysslan
hörande göromål. Under den tid på dagen då museet varit öppet, nämligen klockan
10—4, och portvakten sålunda var upptagen vid museets stora ingång, tjänstgjorde
hans hustru såsom portvakt vid museets sidoingång, vilken även utgör ingång till
statens historiska museum och såsom sådan är jämförelsevis starkt anlitad. Från
och med år 1901 till och med år 1917 skötte hustrun Gullin även museets telefonväxel.

Dessa arbeten fullgjorde hon utan någon som helst ersättning till dess hon
från och med år 1913 beviljades ett arvode av 200 kronor per år. Såväl Gullin
som hans hustru ha på grund av sitt städse visade stora intresse för museets bästa
och sin flit och pålitlighet i tjänsten gjort sig förtjänta av de allra bästa vitsord.

Av ansökningen bifogade handlingar framgår vidare, att vaktmästare
Gullin avled den 10 februari 1921, att änkan Gullin är född den
31 juli 1850, att hon har tre barn, vilka samtliga nått mogen ålder,
samt att behållningen i boet efter bouppteckningen utgjorde 1,250 kronor
99 öre, varav alltså änkans lott skulle utgöra ungefär 625 kronor.

På grund av remiss har statskontoret den 16 september 1921
avgivit utlåtande i ärendet och därvid "anfört bland annat:

Då den befattning, förste vaktmästaren Gullin innehade, enligt vad statskontoret
inhämtat tillhörde den grupp av befattningar, som först enligt reglementet
för civilstatens änke- och pupillkassa av den 21 december 1907 upptagits till delaktighet
i kassan, samt Gullin, vilken såsom innehavare av förste vaktmästarbefattningen,
när ändringen trädde i kraft, endast efter särskild ansökning och mot
erläggande av försäkringstekniskt beräknade avgifter kunnat vinna delaktighet i
kassan, icke funnit sig kunna på sådant sätt sörja för sin änka, varför hon är i
saknad av pensionsförmån, vill det synas statskontoret billigt, att någon pension
beredes henne av statsmedel. Om Gullin hade blivit delägare i förenämnda kassa,
hade pensionen till hans änka utgjort (‘/.i av 1,400 kronor) 350 kronor. Med hänsyn
härtill och då rätten till sådan pension är grundad på avgiftsbetalning, anser statskontoret,
att i detta fall, dä]- pension skulle erhållas utan några avgifter, beloppet
bör begränsas till 300 kronor. Med inräknande av dyrtidstillägg enligt nu för
pensionsberättigade änkor gällande grunder skulle pensionsförmånen i allt fall medföra
en inkomst av 690 kronor för år räknat.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Departements chefen.

Pension åt
riksantikvarien
K. B.
Satin.

Med hänsyn till förste vaktmästaren Gullins långvariga, synnerligen
väl vitsordade tjänstgöring samt änkan Gullins egen långa, under största
delen av tiden oavlönade verksamhet vid nationalmuseum finner jag den
av nationalmusei chef gjorda framställningen värd allt behjärtande. I
fråga om pensionens belopp anser jag mig emellertid böra godtaga den
av statskontoret gjorda beräkningen. Understödet torde böra utgå från
den 1 mars 1921, så länge änkan Gullin förbliver i sitt nuvarande
änkestånd.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att förste vaktmästaren vid nationalmuseum Carl
Niklas Gullins änka Anna Kristina Albertina Gullin,
född Rohnström, må från och med den 1 mars 1921
under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i
sitt nuvarande änkestånd, från allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 300 kronor.

3:o.

1 skrivelse den 19 augusti 1921 har vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
— med förmälan att riksantikvarien Karl Bernhard
Salin hos akademien dels meddelat, att han på grund av sjuklighet
ansåge sig böra begära avsked från sin befattning, om pension kunde
beredas honom, dels ock anhållit, att akademien ville vidtaga åtgärder
för ordnande av hans pensions förhållanden — hemställt om förslag till
riksdagen, att Salin måtte förklaras berättigad till pension, då han avginge
från sin tjänst, samt att vid bestämmande av pensionens belopp
även de tio år finge räknas som tjänstår, under vilka han varit dels
chef för nordiska museets avdelning på Lejonslätten, dels styresman för
nordiska museet och Skansen.

Till stöd för sin hemställan åberopar akademien följande yttrande
vid akademiens sammanträde nämnda dag av dess dåvarande preses,
numera framlidne f. d. riksantikvarien Oscar Montelius:

Med anledning av riksantikvarien Salins nu upplästa skrivelse ber jag att
först och främst få uttala ett livligt beklagande av att akademien och museet ej
längre kunna hoppas på hans erfarna ledning.

Då han nu, trots den uppoffring, detta för honom personligen innebär, förklarat
sig beredd att i förtid frånträda sitt ämbete för att detta icke längre skall

7

Kanyl. Maj: In proposition Nr 117.

behöva skötas på förordnande, vilket lätt skulle kunna medföra menliga följder, kan
jag icke underlåta att uttala min och säkerligen alla akademiens ledamöters erkänsla
för det nya bevis på plikttrohet, som detta innebär.

För hans ansökan om att vid avskedstagandet tillerkännas pension synas mig
särdeles starka skäl tala. Dels har han genom sin vetenskapliga verksamhet —
jag tänker härvid främst på hans stora och viktiga arbete »Die altgermanische
Tierornamentik» — inlagt så betydande förtjänster om svensk forskning, att detta
ensamt borde göra honom berättigad till pension. Dels har hans verksamhet som
museiman varit av den ovanligt stora betydelse, att säkerligen både Konung och
riksdag skola finna hans anhållan om pensionsrätt böra bifallas. Isynnerhet det
sätt, varpå han under ett tioårigt arbete vid nordiska museet ordnade denna det
.svenska folkets dyrbara samling, har både i vårt land och utom dess gränser erkänts
vara av sällsynt värde. Såsom bevis härpå kan jag anföra, att eu av de förnämsta
auktoriteter på området, doktor Hans Aall, chef för de motsvarande norska samlingarna
på Bygdö vid Kristiania, förklarat, att det är Salm, »som infört en nykter
vetenskaplig tankegång i kulturhistoriska museer och lett den första moderna uppställning
av ett sådant. Det är en stolt insats i museiutvecklingen, som Salin
härvid gjort, och för vilken alla böra vara honom tacksamma».

Lika naturlig som Salins anhållan om rätt till pension torde den andra delen
av hans framställning vara. De tio år han arbetat vid nordiska museet — och han
arbetade där under sådana förhållanden, att man skulle kunna vara frestad använda
det gamla uttrycket »dubbla tjänstår» — voro ju ägnade åt ett museum, som ej
endast av stiftaren överlåtits åt det svenska folket såsom dess egendom, utan också
allmänt erkännes vara det förnämsta i sitt slag inom hela Europa.

Det vore då, synes det mig, mycket naturligt om dessa år finge av Salin
räknas såsom tjänstår i den mening som pensionslagen tar detta ord.

Av dessa skål. ber jag få föreslå, att akademien behagade kraftigt tillstyrka
Salins framställning i båda nu nämnda avseenden.

På grund av remiss har nordiska museets nämnd den 8 september
1921 i ärendet anfört:

Enligt nordiska museets nämnds protokoll den 3 december 1902 förordnades
dåvarande amanuensen vid statens historiska museum fil. d:r Bernhard Salin från
den 1 januari 1903 till intendent vid nordiska museet med chefskap för museiavdelningen
i byggnaden å Lejonslätten, och den 13 februari 1905 utnämndes
Salin till nordiska museets styresman. —- Enligt mellan nordiska museet och Salin
den 8 mars 1905 uppgjort kontrakt tillförsäkrades Salin en årlig lön av 8,000
kronor och en årlig pension vid uppnådda 65 års ålder, därest han till dess kvarstode
i nordiska museets tjänst, av 5,600 kronor. Sedan Salin blivit utnämnd till
riksantikvarie ingav han ansökan om avsked från nordiska museet från och med den
1 april 1913, vilken ansökan nämnden beviljade vid sammanträde den 16 april 1913
under uttalande till protokollet av »sitt erkännande och sin tacksamhet för den
självuppoffrande hängivenhet för uppgiften, det osparda nit i arbetet och den klarsynta
uppfattning av målet, som utmärkt Salins tioåriga verksamhet i nordiska
museets tjänst».

Det arbete Salin utförde i nordiska museet blev särskilt betydelsefullt därigenom
att museets stora samlingar under den tid lian var museets chef överflyttades

8

Kung}. Maj:ts proposition Nr 117.

till och uppställdes i den nya stora museibyggnaden å Lejonslätten. Att ordna och
i den nya byggnaden installera de av Artur Hazelius hopbragta väldiga samlingarna
var förvisso en mycket svår uppgift, och nämnden önskar här framhålla, att det är
Salins museitekniska erfarenhet och vetenskapliga insikt, hans genom omfattande
föregående studier samlade grundliga kunskap och uppövade museala intuition som
vårt land har att tacka för att nordiska museet blivit den på en gång vetenskapliga
och folkliga institution, som det nu är.

Visserligen är nordiska museet icke statsinstitution, men dels äro dess samlingar
genom Artur Hazelii överlåtelsebrev och museets stadgar att anse som
»svenska folkets egendom», dels fyller nordiska museet inom sitt samlingsområde,
den nyare tiden, samma uppgift som centralinstitution i vårt land som den, vilken
statens historiska museum fyller inom sitt samlingsområde, den förhistoriska tiden
och medeltiden; denna nordiska museets ställning som centralinstitution för kunskapen
om nyare tidens kulturhistoria, för vilken staten saknar eget organ, har
också av statsmakterna erkänts genom det bestämmande av gränserna dessa museer
emellan, som av Kungl. Maj:t fastställdes genom brev den 1 oktober 1919.

Med framhållande av den betydelse i förhållande till det allmänna, som verksamheten
såsom nordiska museets styresman sålunda måste anses äga och under
vitsordande av det särskilt förtjänstfulla arbete i den svenska kulturhistoriska forskningens
tjänst, som Salm nedlagt under den tid han var anställd vid nordiska museet,
får nordiska museets nämnd härmed tillstyrka bifall till den av vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien framställda anhållan att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen,
att Salin måtte förklaras berättigad till pension, då han avgår från sin
tjänst, samt att vid bestämmande av pensionens belopp även de tio år måtte få
räknas som tjänstår, under vilka han varit dels chef för nordiska museets avdelning
å Lejonslätten, dels styresman för nordiska museet och Skansen.

Av övriga handlingar i ärendet inhämtas, bland annat:

att Salin ingått på den från och med 1910 för vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien gällande staten och alltså är underkastad bestämmelserna i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907;

att han är född den 14 januari 1861 och sålunda ännu icke uppnått den
ålder av 67 år, då för riksantikvarie i vanliga fall inträder skyldighet att från befattningen
avgå med rätt till pension;

att han för närvarande innehar 20 för pension beräkneliga tjänstår, därav
5 i nuvarande befattning;

att han allt sedan den 16 mars 1918 varit tjänstledig;

samt att denna tjänstledighet åtnjutits, under tiden den 16 mars—14 september
1918 på grund av sjukdom, under tiden den 15 september 1918—14 oktober
1920 för hälsans vårdande under tiden den 15 oktober 1920 — 14 oktober 1921 för
utarbetande av program till nybyggnad för statens historiska museum samt under
tiden den 15 oktober 1921 och till innevarande dag på grund av sjukdom.

Vid handlingarna har fogats bestyrkt avskrift av ett läkarintyg
av följande lydelse:

Att herr riksantikvarien Bernhard Salin lider av vänstersidig förlamning, uppkommen
efter blodpropp (hemiparesis sin. post thrombos. cerebri), och att någon

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 117. 9

ytterligare förbättring av denna förlamning, som uppstod den 24 januari 1918, nu
mera ej är att förvänta, samt att riksantikvarien Salin på den grund måste anses oförmögen
att någonsin kunna återinträda i tjänstgöring intygar på heder och samvete

Stockholm den 15 augusti 1921.

E. O. Hult gren
M. D.

Efter erhållen remiss har statskontoret den 12 oktober 1921 på
följande sätt utlåtit sig i ämnet:

Av innehållet i läkarintyget får anses framgå, att riksantikvarien Satin den
16 mars 1923 lärer bliva jämlikt § 6 c) i den civila pensionslagen skyldig att från
befattningen avgå, varvid jämlikt § 7, andra stycket, pensionen utgår med belopp i
förhållande till tjänstårens antal, dock att beloppet ej må understiga 75 procent av
hel pension. Enligt ovanberörda stat utgör den med riksantikvarietjänsten förenade
avlöning, förutom tjänstgöringspenningar och ortstillägg, 5,700 kronor. Då Salin,
såsom ovan sägs, för närvarande innehar allenast 20 tjänstår, skulle jämlikt nyssnämnda
bestämmelse hans pension komma att uppgå till 75 procent av detta belopp,
alltså 4,275 kronor, eller, därest han övergått å den från och med 1922 gällande
nya avlöningsstaten, 75 procent av 7,296 kronor, alltså 5,472 kronor.

Med hänsyn till vad vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt
styrelsen för nordiska museet i ärendet anfört synas emellertid goda skäl förefinnas
för att hos riksdagen utverka medgivande därtill, att Salin må för pension
tillgodoräkna sig den tid av 10 år 3 månader, under vilken han utövat befattningarna
såsom intendent och styresman vid nordiska museet. Vid bifall härtill
skulle i mars 1923 den sammanlagda tjänstetiden uppgå till 31 år och pensionen
alltså kunna bestämmas till S1/S6 av 5,700 kronor, med föreskriven avrundning 5,050
kronor, eller därest övergång å ny stat ägt rum, 3I/35 av 7,296 kronor, alltså efter
höjning till närmaste med 12 delbara tal, 6,468 kronor.

Däremot anser sig statskontoret ej kunna förorda, att Salin pensioneras tidigare
än som enligt pensionslagen skall ske. Aven om framställning i dylikt avseende
skulle göras till riksdagen, torde hans avgång knappast kunna ske förr än
i mitten av år 1922. Då nu, såsom ovan framhålles, Salin torde redan i mars 1923
bliva författningsenligt skyldig att avgå med pension, synes olägenheten av att
tjänsten under denna mellantid uppehälles av vikarie knappast vara av sådan betydelse
att ett avsteg från de författningsenliga pensioneringsgrunderna måste anses
härav påkallat.

I likhet med samtliga de myndigheter, som yttrat sig i ärendet,
anser jag, att riksantikvarien Salin bör för pension få tillgodoräkna sig
den tid, han varit intendent vid nordiska museets avdelning på Lejonslätten
samt styresman för nordiska museet och Skansen. Jag framhäver
särskilt, att det statsbidrag, som utgår till nordiska museet, tillfyllest
angiver, hurusom museet fått sig anförtrodd en viktig del av
vården om vårt lands kulturhistoriska skatter. Dess plats såsom en av
de centrala kulturhistoriska institutionerna framgår även av det Kungl.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 103 höft. (Nr 117.) 2

Departement»-

chefen.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Pension åt lärarnaE.
Carlsson
och C. O.
Åhrlerg.

Maj:ts brev den 1 oktober 1919, som av nordiska museets nämnd åberopas
och där minnesmärkena över vårt folks liv utskiftas mellan nordiska
museet, statens historiska museum, nationalmuseet och livrustkammaren
att i samförstånd och under samverkan hägnas och förkovras.
Nordiska museet torde i detta hänseende icke hava den ringaste uppgiften
sig förelagd, då museet förnämligast har att uppsöka och bevara
tecknen på den nationella odling, som under tiderna uppspirat bland
vårt folks djupa led.

Om den genomträngande insikt och den banbrytande förmåga,
som Salin lagt i dagen under sitt viktiga värv som nordiska museets
styresman, råder, såsom de anförda utlåtandena visa, endast en mening.
Såsom riksantikvarie har han, med samma nit och skicklighet, så länge
krafterna stått bi, inom en vidare krets fullföljt sitt framgångsrika
arbete att vårda vårt folks kulturhistoriska arv. Att under sådana omständigheter
låta Salins förtjänstfulla insatser inom museivården fogas till
det gagnande verk, han utfört såsom riksantikvarie, så att hela denna
fruktbärande verksamhet får för honom trygga en i ekonomiskt avseende
jämförelsevis bekymmerfri ålderdom, det vore, enligt min mening,
endast att giva ett rättvist erkännande åt en beståndande och betydelsefull
kulturgärning.

I likhet med statskontoret och på de i dess betänkande anförda grunder
anser jag emellertid icke, att Salin bör erhålla pension tidigare än som
blir fallet med tillämpning av bestämmelserna i den civila pensionslagen.

Jag hemställer, att Eders Kungl. Maj:t behagade föreslå riksdagen
medgiva,

att riksantikvarien Karl Bernhard Salin må i
pensionsavseende räkna sig till godo den tid från och
med den 1 januari 1903 till och med den 31 mars
1913, varunder han varit dels intendent vid nordiska
museets avdelning på Lejonslätten, dels styresman för
nordiska museet och Skansen.

4:o.

Med utlåtande av den 28 september 1921 har skolöverstyrelsen till
Kungl. Maj:t överlämnat två särskilda till Kungl. Maj:t ställda ansökningar,
däri lärarna vid den med 1921 års utgång indragna, med tekniska
skolan i Eskilstuna förenade fackskolan för finare smides- och
metallindustri Erik Carlsson och Carl Oskar Åhrberg anhållit om pension
av statsmedel.

11

Kung!-. Maj:ls proposition Nr 117.

Enligt ansökningarna bifogade åldersbetyg är Carlsson född den
31 oktober 185(i och Åhrberg den 29 maj 1869.

C ver ansökningarna bar direktionen för tekniska skolan i Eskilstuna
yttrat sig den 21 september 1921 samt därvid anfört huvudsakligen
följande.

Genom att ovannämnda täckskola från och med 1921 års utgång enligt riksdagens
beslut skall upphöra med sin verksamhet förlora Carlsson och Åhrberg sin
huvudsakliga inkomst. Carlsson, som är lärare i metallgjutning, ciselering, gravering
och drivning, har innehaft sin befattning alltsedan år 1886 och Åhrberg, som
är lärare i frihandsteckning med modellering och stillära, har innehaft sin befattning
sedan år 1890. Den förre är uteslutande hänvisad till sin inkomst från fackskolan,
utgörande 2,100 kronor jämte dyrtidstillägg; den senares lön från fackskolan utgår
med 1,400 kronor för år jämte dyrtidstillägg, varjämte han är anställd såsom extralärare
i frihandsteckning i söndags- och aftonskolan, vars lägre kurs upphör med
1921 års utgång och vars högre kurs kommer att ombildas till en teknisk fackskola
för maskinindustri. Då direktionen ej har någon möjlighet att bereda dessa båda
lärare annan lämplig sysselsättning och då de tjänstgjort nog länge vid fackskolan
för att kunna anses pensionsberättigade, torde de från och med år 1922 böra pensioneras,
varvid pensionerna i anseende till lönernas litenhet väl torde böra fixeras
till samma belopp som dessa.

Direktionen har genom skrivelse den 12 april 1921 ingått till stadsfullmäktige
i Eskilstuna med begäran, att från och med år 1922 måtte av stadens medel
utgå en årlig pension till dessa båda lärare, utgöi’ande för Carlsson 573 kronor och
för Åhrberg 382 kronor, eller tillsammans 955 kronor, jämte eventuellt dyrtidstillägg.

Enligt direktionens beräkning skulle alltså komma på statens del tillhopa
2,545 kronor, varigenom statens och stadens bidrag skulle bli proportionella mot
deras respektive bidrag till fackskolan, utgörande 4,000 kronor och 1,500 kronor.

Skolöverstyrelsen bar i sitt berörda utlåtande anfört, bland annat,
följande:

Carlsson och Åhrberg, som med utgången av år 1921 nödgas frånträda sina
befattningar vid fackskolan på grund av dess upphörande hava vid nämnda tidpunkt
uppnått, Carlsson 65 levnads- och 36 tjänstår, samt Åhrberg 52 levnads- och 31
tjänstår. Åv ansökningarna bifogade intyg framgår, att båda med utmärkt nit och
utmärkt skicklighet skött sina tjänster. Då sökandena icke innehaft ordinarie statstjänst,
äro de icke berättigade att erhålla pension på grund av lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension av den 11 oktober 1907. I flera föregående
fall har dock riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning beviljat pension vid
avskedstagandet åt icke ordinarie befattningshavare vid de tekniska elementarskolorna
samt åt lärare vid tekniska skolan i Stockholm. Därvid har pensionernas
belopp i regel beräknats efter samma grunder, som genom nämnda lag äro fastställda
med avseende å ordinarie innehavare av civil tjänst. Överstyrelsen anser
sig därför med goda skäl böra tillstyrka en likartad behandling av de nu föreliggande
framställningarna.

12

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 117.

Enligt överstyrelsens mening böra sålunda pensionsbeloppen för båda sökandena,
vilka uppnått det antal tjänstår eller BO, som för ordinarie lärare vid tekniska
fackskolor och tekniska gymnasier medför rätt till hel pension, beräknas till
två tredjedelar av deras nuvarande avlöningar; och skulle enligt denna beräkningsgrund
pensionsbeloppen uppgå för Carlsson till två tredjedelar av 2,100 kronor eller
1,400 kronor samt för Åhrberg till två tredjedelar av 1,400 kronor eller 933 kronor
33 öre, avrundat 935 kronor.

Då statens hittillsvarande bidrag till fackskolan utgjort 4,000 kronor årligen,
under villkor att från Eskilstuna stad för samma ändamål tillskjutes ett årligt belopp
av 1,500 kronor, anser överstyrelsen statens bidrag till beredande av de sålunda
beräknade pensionsbeloppen åt här ifrågavarande lärare böra utgå efter samma
grund eller i proportion 8: 3; och skulle sålunda statens bidrag till pension årligen
utgå åt Carlsson med 1,018 kronor 18 öre eller avrundat 1,020 kronor och åt Åhrberg
med 680 kronor, under förutsättning att Eskilstuna stad för samma ändamål
årligen bidrager med respektive 380 och 255 kronor.

På grund av remiss har statskontoret den 9 november 1921 avgivit
utlåtande i ärendet.

Beträffande utverkande av statsbidrag till pensionering av Carlsson, i enlighet
med vad skolöverstyrelsen föreslagit, har statskontoret intet att erinra. Beträffande
Åhrberg anför statskontoret följande.

I ärendet är upplyst att Åhrberg uppnått en levnadsålder av endast 52 år,
alltså väsentligt mindre antal år än det, som utgör pensionsålder för övningslärare
vid statens tekniska fackskolor, eller 65. Vid sådant förhållande torde tvekan
kunna uppstå, huruvida det överhuvud kan ifrågakomma att utverka bidrag av statsmedel
till Åhrbergs pensionering. Emellertid har 1921 års riksdag på förslag av
Kungl. Maj:t beviljat en årlig pension från allmänna indragningsstaten åt f. d.
slöjdläraren vid tekniska läroverket i Malmö P. M. Lindqvist, ehuru denne under i
övrigt alldeles likartade omständigheter avgick från sin lärarbefattning redan vid
57 års ålder. Vid sådant förhållande och då Åhrberg kan uppvisa mer än 30 tjänstår
vid nu ifrågavarande läroanstalt anser statskontoret sig ej böra motsätta sig utverkande
på sätt skolöverstyrelsen föreslagit av statsbidrag till hans pensionering.

Med hänsyn till vad i ärendet är upplyst rörande Carlssons och
Åhrbergs verksamhet i det allmännas tjänst och under åberopande av
vad skolöverstyrelsen och statskontoret i ämnet anfört tillstyrker jag, att
bidrag av statsmedel beviljas till pensionering av nämnda båda befattningshavare
i enlighet med överstyrelsens förslag.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
medgiva,

att lärarna vid förutvarande fackskolan för finare
smides- och metallindustri i Eskilstuna Erik Carlsson
och Carl Oskar Åhrberg må från och med månaden
näst efter den, varunder de frånträtt sina befattningar,
under sin återstående livstid uppbära årlig pension å

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 117.

allmänna indragningsstaten, Carlsson med 1,020 kronor
och Ålirberg med 080 kronor, under villkor åt,t
de från samma tidpunkt erhålla årlig pension av
Eskilstuna stad, Carlsson med 380 kronor och Ålirberg
med 255 kronor.

Vad departementschefen sålunda under punkterna
l:o—4:o hemställt behagar, på tillstyrkan av statsrådets
övriga ledamöter, Hans Maj:t Konungen bifalla
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Gösta Neuenäorff.

bihang till riksdagens protokoll 1922.

1 samt

103 höft. (tfr 117.)

3