Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

1

Nr 114.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 monn. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911;
given Stockholms slott den 17 februari 1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finänsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

1) antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse
av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen med tulltaxa för
inkommande varor den 9 juni 1911; samt

2) besluta, att förordningen skall träda i kraft å dag, Kungl. Maj:t
bestämmer.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 100 höft. (Nr 114).

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911.

Härigenom förordnas, att § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 skola
hava följande ändrade lydelse:

§ 5.

Vid resa från Norge till Sverige över här nedan angivna delar av
gränsen, annorledes än med järnväg ävensom järnvägsledes intill första
vid järnvägen belägna tullkammare, vare det, med undantag för spelkort,
vilka äro underkastade såväl stämpelavgift som tull, samt brännvin
och sprit jämte därmed beredda drycker ävensom vin och arbetad tobak,
för vilka senare varor tull skall erläggas, medgivet att av till införsel
tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra
följande partier, därest dessa uteslutande äro avsedda för gränsbefolkningens
hushållsbehov, nämligen:

I. över gränsen mot Bohuslän öster om linjen Saltbacken—
Sponviks skansar, mot Dalsland samt mot Värmland med
undantag av den norr om gränstullstationen i Mitandersfors
belägna delen av gränsen:
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 10 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,
spannmål, malen, 25 kilogram,

vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 75 kronor

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

3

samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 60 kronor;

II. över gränsen mot Värmland norr om gränstullstationen i Mitandersfors: bröd,

alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,
spannmål, malen, 100 kilogram,

vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 75 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 100 kronor;

III. över gränsen mot Dalarna, Härjedalen och Jämtland:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
spannmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 150 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 150 kronor;

IV. över gränsen mot Lappland:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 50 kilogram,
spannmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram,

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 150 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 300 kronor.

Där vara av resande medföres i större myckenhet, än ovan stadgats,
skall tull, enligt vad eljest gäller, erläggas för hela den av varan införda
kvantiteten.

Resa flera medlemmar av ett hushåll tillsammans, åtnjutes tullfrihet
endast av en av dem.

Tullfrihet, varom i denna paragraf sägs, gäller icke för varor, som
i handelsavsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställt arbete, ej heller för
varor, som av handlande eller för handlandes räkning införas, såvitt de
äro av de slag, med vilka han idkar handel; dock äger för särskilda fall
generaltullstyrelsen härifrån medgiva undantag.

Resande vare, om tulltjänsteman sådant fordrar, skyldig att avlämna,
jämte uppgift om yrke och hemvist, eu på tro och heder avgiven
skriftlig förklaring angående den avsedda användningen av de
varor, han medför. Införas varorna icke för resandes egen räkning,
skall sådan förklaring avgivas av den, för vilkens räkning de införas.
Underlåter vederbörande avlämna dylik förklaring, skola varorna i vanlig
ordning tullbehandlas.

Hurusom för socker, vilket enligt denna paragraf införes tullfritt,
jämväl frihet från sockerskatt må åtnjutas, därom är särskilt stadgat.

§ 8‘.

4. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras från
Norge eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att här förädlas
genom blekning, färgning, garvning, hyvling, målning, spinning, vävning
eller annan dylik bearbetning eller för reparation och som efter
sådan förädling eller reparation till ursprungslandet återutföras, äro vid
införseln fria från tullumgälder, för så vitt varuägaren ställer sig till
efterrättelse de närmare kontroll föreskrifter, vilka till förekommande av
missbruk kunna varda i enlighet med de allmänna anvisningar, som
av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas, meddelade av vederbörande
tullmyndighet vid gränsen.

Frihet från tullumgälder åtnjutes, under enahanda förutsättning,
jämväl för dragare och fordon, som av gränsbefolkningen föras från
Norge eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att under viss
kortare tid här användas till timmerforsling eller annat dylikt ändamål,
likasom även för kreatur, vilka från sagda främmande länder införas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

5

för att under viss tid å sådan ort gå i bet. Därest tiden för sådan
disposition inom Sverige, som nu blivit sagd, överstiger sex månader,
skall medgivande av tullfrihet ankomma på prövning av vederbörande
tullmyndighet vid gränsen i enahanda ordning och under villkor, som
här ovan i mom. 1 föreskrivas, samt med iakttagande tillika av de allmänna
anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas.

§ ».

2. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras från
Sverige till Norge eller Finland för att förädlas genom blekning, färgning,
garvning, hyvling, målning, spinning, vävning eller annan dylik
bearbetning eller för reparation och som efter sådan förädling eller
reparation återinföras, skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder,
för så vitt varuägaren ställer sig till efterrättelse de närmare kontrollföreskrifter,
vilka till förekommande av missbruk kunna varda i enlighet
med de allmänna anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas,
meddelade av vederbörande tullmyndighet vid gränsen.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Hittills
gällande
bestämmelser
om gränshandeln
med
Norge.

'' Före unionsupplösningen.

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1922.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena BrantinG, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför härefter:

Under den s. k. mellanrikslagens giltighetstid voro svenska eller
norska naturalster eller tillverkningar vid införsel från det ena riket till
det andra i regel fria från tullavgifter. Vissa mindre partier av en del
enligt den allmänna regeln tullpliktiga förnödenheter fingo därjämte
tullfritt införas vid gränstrafik. Sistnämnda medgivande modifierades
år 1887 såtillvida, att det förklarades icke gälla för varor, som infördes
i handelsavsikt. Sedan 1888 års riksdag beslutat nya tullsatser för en
del förnödenheter, såsom spannmål och bröd, utfärdades år 1890 en ny
förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,
enligt vilken bland annat förut gällande tullfrihet vid
införsel av spannmål och bröd från det ena riket till det andra begränsades
till att avse allenast vissa mindre partier vid införsel i gränstrafik.
Slutligen trädde mellanrikslagen på grund av uppsägelse från
svensk sida år 1897 i sin helhet ur kraft.

Ehuru den allmänna tullfriheten för svenska eller norska naturalster
eller tillverkningar sålunda bortföll, bibehöllos i vartdera av de
båda rikena de lättnader, vilka för gränsbefolkningen ansågos särskilt
betydelsefulla. De från svensk sida tillämpliga reglerna härvid intogos
i förordningen den 28 maj 1897 angående vissa bestämmelser rörande
sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, vilken förordning
därefter, så länge unionen ägde bestånd, årligen förnyades i väsentligen
oförändrad lydelse — sista gången den 12 maj 1905. I anslutning till
mellanrikslagens bestämmelser medgåvos enligt nämnda förordning vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

7

resa landvägen — varmed jämväl förstods resa över insjö eller flod
m. in. — från Norge till Sverige rätt att av till införsel tillåtna naturalster
eller tillverkningar tullfritt medföra vissa mindre partier, vilka
emellertid voro betydligt knappare tillmätta än motsvarande partier enligt
mellanrikslagen. Tullfrihet föreskrevs därjämte i följande särskilda
fall. Om i gränstrakterna någon ägde eller brukade egendom på båda
sidor om gränsen, finge för egendomens skötsel erforderligt utsäde,
kreatur och redskap tullfritt införas till Sverige. Vidare skulle varor,
som av gränsbefolkningen för hushållsbehov förts från Sverige till Norge
för att förädlas genom blekning, färgning, garvning, målning, spillning,
vävning eller annan dylik bearbetning eller för reparation och som efter
sådan förädling eller reparation återinfördes, vid återinförseln vara fria
från tullumgälder. Slutligen skulle dragare och fordon, som uppenbarligen
användes endast för transport av gods eller personer från Norge
till Sverige, icke vara underkastade tullavgifter.

Efter unionsupplösningen vidtogos enligt förordningen den 16 maj
1906 ytterligare inskränkningar i fråga om tullfriheten vid gränstrafik,
varvid i stort sett de bestämmelser tillkommo, som för närvarande tilllämpas.
Såsom den betydelsefullaste av de förändringar, sistnämnda
förordning medförde, må framhållas, att all tullfrihet bortföll vad gränsen
söder om tullstationen i Mitandersfors i Värmland angår. I samband
härmed minskades de till tullfri införsel tillåtna varupartierna vid
införsel över gränsen mot norra Värmland. En ytterligare betydelsefull
skiljaktighet mellan 1906 års och äldre förordningar bestod däri,
att tullfrihet efter nämnda tidpunkt endast åtnjöts vid resa över gränsen
norr om Mitandersfors annorledes än med järnväg. I likhet med
vad förut varit fallet föreskrevs vidare år 1906, att frihet från tullavgifter
icke gällde för varor, som infördes i handelsavsikt, vare sig för
att i vanlig ordning försäljas eller för att utlämnas såsom ersättning
för verkställt arbete, och ej heller för varor, som av handlande eller för
handlandes räkning infördes, såvitt de voro av det slag, med vilka han
idkade handel. Det skulle på anfordran av tullmyndigheterna åligga
resande att styrka sina uppgifter härutinnan medelst en under edsplikt
avgiven skriftlig försäkran vid äventyr, att varorna eljest i vanlig ordning
tullbehandlades. Slutligen intogs i 1906 års liksom i föregående
förordningar den bestämmelsen, att för vara, som av resande medfördes
i större myckenhet än enligt förordningen vore tillåtet, tull skulle
erläggas för hela den av varan införda kvantiteten.

1906 års för
ordning.

8

Kungl. Maj:ts proposition. Nr 114.

Ändrade De förändringar, som regleringen av gränshandeln sedan år 1906

efte^mö^ undergått, inskränka sig i huvudsak till, att de tullfria kvantiteterna
ökats. Redan enligt de före unionsupplösningen tillämpade bestämmelserna
gällde vidsträcktare tullfrihet till förmån för gränsbefolkningen i
sådana trakter, vilka på grund av vägförhållandena voro hänvisade till
att verkställa sina inköp i Norge, såsom särskilt västra Dalarna och
Härjedalen, eller varest de långa avstånden nödvändiggjorde medförande
av större varupartier på en gång, såsom framför allt i övre
Norrland. Motsvarande bestämmelser i 1906 års förordning modifierades
till en början enligt förordning den 7 maj 1909 såtillvida, att utvidgad
tullfrihet beviljades vid införsel över den mot Kalls socken i mellersta
Jämtland belägna delen av riksgränsen. Slutligen följde enligt kungörelse
den 20 december 1912 väsentliga lättnader i gränstrafiken över
hela riksgränsen norr om Mitandersfors, i det att de tullfria kvantiteterna
för ett flertal förnödenheter fördubblades eller utökades i ännu
höiire grad. Särskilt betydande voro de lättnader, som medgåvos vid
införseln över riksgränsen mot Arjeplogs och Karesuando socknar i
Norrbottens län. Till sist må nämnas, att till följd av tobaksmonopolets
införande rätten till tullfri införsel av tobak bortföll enligt kungörelse
den 15 december 1914. I övrigt hava ej några förändringar vidtagits
i ifrågavarande bestämmelser i 1906 års förordning, vilka numera
finnas intagna i § 5 av gällande tulltaxeförordning.

Ovannämnda sedan 1897 införda förändringar beträffande de tullfria
kvantiteterna av olika varuslag framgå av följande tablåer:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114. 9

Enligt förordningen den 28 maj 1807:

B. Riksgränsen a) mel-lan Djäknelidens tull-

A. Hela riksgränscn

station i (norra) Värm-

med undantag av

land och Ljusnebäcken

under B. upptagna

i Härjedalen samt b) mot

delar därav.

Frostvikens socken i
(norra) Jämtland och

norr därom belägna orter.

Bröd ...............................................................

Fläsk ....................................................

10 kg.

10 »

20 kg.

10 »

Garn, alla slag .................................

5 »

5 »

5 *

Kaffe och kaffesurrogat.................................

Malt ..................................„...........

10 »

40 »

Risgryn ............................................................

5 »

5 »

Socker ...................................................

5 »

10 »

Spannmål, omalen .................................

40 »

150 »

» malen ........................................

25 »

100 »

Tobak..........................................

Vävnader, alla slag, 15 m.; dock högst till ett

1 »

1 »

värde av ......................................

25 kr.

5 1.

40 kr.

10 1.

Öl ...........................................

Andra varor 1 till ett sammanlagt värde av .........

20 kr.

30 kr.

Enligt § 5 ar gällande tnlltaxeförordning:

Bröd, alla slag .........................

Fläsk, alla slag.........................

Garn, alla slag ........................

Kaffe, alla slag, och kaffesurrogat

Malt ................................ ....

Maltdrycker, alla slag................

Risgryn.....................................

Socker och sirap, alla slag..........

Spanmål, omalen ......................

> malen .........................

Vävnader, alla slag, 15 m.; dock högst
till ett värde av..

Andra varor 1 till
värde av ...........

ett sammanlagt

A. Riksgränsen norr
om gränsstationen i
Hitandersfors i
(mellersta) Värmland
med undantag av
under B. och C.
upptagna delar därav.

B. Riksgränsen mot
a) Härjedalen; b)mot
Hotagens och Frostvikens
socknar i
(norra) Jämtland;
samt c) mot Västerbottens
län.

C. Riksgränsen mot

a) Arjeplogs socken
(den sydligaste) och

b) Karesuando socken
(den nordligaste)
i Norrbottens län.

20 kg.

20 kg.

20

10 »

10 »

10

5 »

5 » ‘

5

5 »

5 »

5

40 »

40 »

40

10 I.

10 1.

10

5 kg.

5 kg.

5

10 »

20 »

50

150 »\

100 ./

600 »

600

40 kr.

40 kr.

40

30 »

30 »

50

1 Undantagna härifrån voro spelkort, som voro underkastade såväl stämpelavgift som tull,
samt brännvin och sprit jämte därmed beredda drycker ävensom vin, för vilka senare varor tull
skulle erläggas.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 100 höft. (Nr 114).

2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Enligt 1906 års förordning bibehölls därjämte till förmån för
sådana personer, som i gränstrakterna ägde eller brukade egendom på
båda sidor om gränsen, regeln om tullfri införsel av utsäde, kreatur och
redskap, som erfordrades för dylik egendoms skötsel; dock tillädes nu
såsom ytterligare villkor, att egendomarna antingen gränsade omedelbart
till varandra eller voro så belägna, att avståndet mellan egendomarnas
närmaste gränser ej översteg 20 kilometer. Detta stadgande, vilket
gällde för hela riksgränsen, har sedermera icke förändrats och finnes
numera intaget i § 6 av 1911 års tulltaxeförordning.

I överensstämmelse med de före unionsupplösningen gällande reglerna
föreskrev 1906 års förordning vidare, att varor, som av gränsbefolkningen
för hushållsbehov fördes från Sverige till Norge för att förädlas
genom blekning, färgning, garvning, målning, spinning vävning eller
annan dylik bearbetning eller för reparation och som efter sådan förädling
eller reparation återinfördes, vid återinförseln skulle vara fria
från tullumgälder. Därjämte stadgades — i likhet med vad förut allt
sedan år 1898 gällt — att även sådana varor, som av gränsbefolkningen
för hushållsbehov fördes från Norge till Sverige för att här
undergå sådan förädling eller reparation, om vilken nyss blivit sagt,
och därefter till Norge återutfördes, vid införseln till Sverige skulle vara
fria från tullumgälder. Dessa stadganden, vilka avsågo hela gränsen,
finnas numera i oförändrad lydelse intagna i § 9 mom. 2 respektive § 8
mom. 4 av 1911 års tulltaxeförordning.

I likhet med vad som gällde före unionsupplösningen stadgade
1906 års förordning slutligen tullfrihet för dragare och fordon, som
uppenbarligen användes endast för transport av gods eller personer från
Norge till Sverige. En ytterligare lättnad av liknande art tillkom enligt
kungörelse den 11 april 1913, i det att tullfrihet beviljades jämväl för
dragare och fordon, som av gränsbefolkningen fördes från Norge till
närbelägen ort i Sverige för att under viss kortare tid här användas till
timmerforsling eller annat dylikt ändamål. Samtidigt medgavs tullfrihet
även för kreatur, som infördes från Norge för att under viss kortare tid
å sådan ort gå i bet. I båda fallen skulle emellertid, därest tiden för
sådan disposition inom Sverige överstege tre månader, medgivande av
tullfrihet ankomma på prövning av generaltullstyrelsen. Samtliga de
sålunda i fråga om tullbehandling av dragare, fordon och kreatur fastställda
reglerna, vilka avsågo hela riksgränsen, bibehålla alltjämt sin ,
giltighet och finnas numera intagna i § 4 mom. 2 respektive § 8 mom.

4 av 1911 års tulltaxeförordning.

Kung!. Maj.ts proposition Nr 114.

11

De norska bestämmelser, som åsyfta att i motsvarande avseende
reglera gränshandeln, äro i stort sett likartade med de svenska. De
mest betydande olikheterna bestå däri, att enligt de i Norge gällande
reglerna hava de tullfria kvantiteterna icke ökats sedan 1905, varjämte
tullfriheten gäller även vid transport från Sverige till Norge med järnväg.

Under de senaste åren hava bland gränsbefolkningen såväl i Sverige
som i Norge framkommit önskemål om en revidering av de nu gällande
bestämmelserna, varvid man i allmänhet synes hava åsyftat att få till
stånd ett återupptagande av de regler, som gällde före utfärdandet av
1906 års förordning.

På ett för ändamålet anordnat möte i Fredrikshald den 28 april
1919 mellan representanter för vissa svenska och norska gränskommuner
dryftades sålunda frågan om en framställning till svenska och norska
regeringarna angående lättnader i gränstrafiken mellan länderna. Man
enades därvid om en resolution, utgörande en hemställan till de bägge
regeringarna om att förutvarande ömsesidiga lättnader i gränstrafiken
måtte bliva återupprättade på båda sidor om gränsen ungefär i den omfattning,
som ägde rum före den 16 maj 1906. Från svensk sida var resolutionen
undertecknad av ombud från Högdals, Lommelanda, Töftedals,
Näsinge, Skee, Dals-Eds och Nössemarks socknar. Ordförandena i
Rölanda och Östervallskogs socknars kommunalstämmor samt ett utskott
av kommunalfullmäktige i Krokstads socken hava sedermera genom
särskilda underdåniga skrivelser framfört befolkningens i sistnämnda
tre socknar anslutning till resolutionen.

Över denna resolution avgåvos utlåtanden av länsstyrelserna i
Göteborg och Vänersborg.

Länsstyrelsen i Göteborg lämnade en historisk redogörelse för lagstiftningen
rörande gränstrafiken samt hemställde, att ärendet måtte överlämnas till tull- och
traktatkommittén för behandling. Länsstyrelsen i Vänersborg framhöll, att ett återinförande
av den tullfrihet för vissa mindre partier av en del förnödenheter m. m.
vid landsvägsresa över gränsen mot Norge och de övriga lättnader för samfärdseln
mellan gränstrakterna, som efter den så kallade mellanrikslagens upphörande intill den
16 maj 1906 medgivits, skulle vara till avsevärd fördel för gränsbefolkningen. Den
omedelbara ekonomiska betydelsen av sådana lättnader minskades visserligen alltjämt
i samma män, som kommunikationerna mellan gränstrakterna och produktionsoch
avsättningsorterna förbättrades. Men särskilt med hänsyn till det väckande
och livgivande inflytande, som en obehindrad samfärdsel mellan folken och ett
ständigt utbyte av idéer och erfarenheter medförde, höll länsstyrelsen före, att, så
långt likets allmänna finanspolitik kunde medgiva, varje band på samfärdseln mellan
Sverige och Norge borde avlägsnas.

Norska bestämmelser
om
gränshandeln.

Önskemål om
bestämmelsernas
revidering.

Mötet i
Fredrikshald
april 1919.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Tull- och
traktatkommitténs
framställning
den
30 juni 1920.

Länsstyrelsernas
yttranden.

Tull- och traktatkommitténs skandinaviska avdelning, som funnit
frågan om den svensk-norska gränstrafiken falla inom området för dess
uppdrag, inkom den 30 juni 1920 till Kungl. Maj:t med en framställning
i ämnet. Avdelningen meddelade därvid bland annat, att den, i
syfte att erhålla en mera ingående kännedom om gränsbefolkningens
önskemål, tillskrivit länsstyrelserna i Göteborg, Vänersborg och Karlstad
med begäran om upplysningar dels angående de strävanden, som inom
respektive län under senare år varit å bane för åstadkommande av
ändrade bestämmelser rörande gränstrafiken, dels angående de önskemål
i berörda hänsende, som gjorde sig gällande hos gränsbefolkningen och
hos kommunala myndigheter såväl på den svenska sidan om gränsen
som, såvitt upplysningar härom kunnat erhållas, på den norska, dels ock
angående den ståndpunkt, länsstyrelserna för egen del ansåge sig böra
intaga till ifrågavarande spörsmål.

I de med anledning härav till avdelningen ingångna svarsskrivelserna
hade länsstyrelserna anfört i huvudsak följande:

Länsstyrelsen i Göteborg ansåg sig hava funnit, att åsikterna inom norra
delen av länet vore delade rörande lämpligheten av att i avseende å gränstrafiken
med Norge återgå till förhållandena före 1906. Fredrikshald vore visserligen den
plats, där befolkningen inom en stor del av norra Bohuslän förr plägat inköpa sina
förnödenheter och jämväl i stor utsträckning vinna avsättning för sina produkter.
Numera hade emellertid i de svenska gränstrakterna flera handelsföretag kommit
till stånd, vilka väl kunde tillgodose ortens behov av förnödenheter, möjligen med
undantag av kläder och andra manufakturvaror. En återgång till förhållandena
före den 16 maj 1906 skulle givetvis tillfoga dessa företag ett betydande avbräck.
Kommunikationsförhållandena å den svenska sidan hade onekligen tidigare varit
otillfredsställande, men härutinnan hade dock under senare tiden inträtt en förbättring,
något som jämväl måste anses vara av stor betydelse vid bedömande av behovet
av lättnader i gränstrafiken.

Enligt länsstyrelsens förmenande vore en återgång till äldre förhållanden för
en del av gränsbefolkningen önskvärd, vilket dock icke finge anses innebära, att ett
mera allmänt behov förelåge för en sådan återgång.

Länsstyrelsen i Vänersborg överlämnade infordrade yttranden från landsfiskalerna
i Dals-Eds och Lelångens distrikt. Av dessa yttranden syntes framgå,
att i denna trakt gränsbefolkningens önskemål alltjämt ginge i den Åkning, som i
förberörda resolution angivits. För egen del vore emellertid landsfiskalerna av den
åsikten, att de ifrågasatta lättnaderna i bestämmelserna för gränshandeln med hänsyn
till de förbättringar i kommunikationsförhållandena, som under senaste tiden
införts, icke kunde anses av behovet påkallade. Vad angår länsstyrelsens ståndpunkt
till spörsmålet, hänvisade länsstyrelsen till sitt förut omnämnda utlåtande i
ämnet.

Aven länsstyrelsen i Karlstad överlämnade yttranden från landsfiskalerna i
länets gränsdistrikt, vari framhölls, att befolkningen inom dessa trakter hyste en

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 114.

livlig önskan, att förutvarande medgivande till tullfri införsel från Norge av vissa
förnödenheter måtte återinföras. För egen del ansåge länsstyrelsen dessa önskemål
beaktansvärda och förtjänta av understöd.

Vidare meddelade förenämuda avdelning av tull- och traktatkommittén,
att vad beträffar den ställning, som den norska gränsbefolkningen
intoge till frågan, avdelningen genom rapport den 21 juli 1919 från
svenska ministern i Kristiania till utrikesdepartementet erfarit, att den
vid förut omförmälda möte i Fredrikshald den 28 april 1919 antagna
resolutionen behandlats av vissa »kommunestyrer» och därvid med stor
majoritet biträtts. I skrivelse till ministern den 25 september 1919,
vilken skrivelse av honom i avskrift insänts till utrikesdepartementet
och därifrån remitterats till avdelningen med begäran om yttrande,
hade vidare en av initiativtagarna till förberörda möte i Fredrikshald,
svenska konsuln därstädes Sem, anhållit, att ministern skulle söka utverka,
att hänvändelse gjordes från de svenska statsmyndigheterna till
de norska i syfte att få till stånd underhandlingar om återupprättandet
av gränshandeln. Och slutligen hade, enligt meddelande i skrivelse från
utrikesdepartementet den 15 oktober 1919, från Fredrikshalds kommun
under oktober månad 1919 genom en kommitté för befrämjande av
gränshandeln mellan Sverige och Norge en hänvändelse gjorts till norska
regeringen, vilken enligt upplysning därvid ställt sig mycket sympatisk till
frågan om återinförande av vissa ömsesidiga lättnader i bestämmelserna
för gränstrafiken. I betraktande av att mellanrikslagen på sin tid uppsades
från. svensk sida, hade man emellertid å norsk sida ansett sig böra
avvakta förslag till förhandlingar därom från svenska regeringen.

Av vad avdelningen sålunda inhämtat, syntes det framgå, att befolkningen
på bägge sidor om den del av gränsen, å vilken den förut
medgivna tullfriheten upphävts genom förordningen den‘16 maj 1906,
eller på svenska sidan av hela gränssträckan söder om Mitandersfors,
i allmänhet önskade en återgång till de förhållanden, som rådde under
tiden närmast före sistnämnda datum.

Den norska traktatkommissionens nabolandsutvalg hade, anförde
avdelningen ytterligare, samtidigt med avdelningen haft frågan under
behandling. Redan vid det skandinaviska delegationsmötet i Köpenhamn
juli 1919 hade man överenskommit att å ömse sidor göra undersökningar
i ämnet, och i skrivelse den 25 september 1919 hade från
norsk sida meddelats, att nabolandsutvalget fått intryck av, att i de norsksvenska
gränstrakterna på bägge sidor funnes vissa önskningar om re -

Norska

griinsbefolk.

ningens

önskemål.

Norska traktatkommissionens
behandling
av
frågan.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Utredning
angående
gränshandelns
omfattning

m. m.

Konferensen
i Kristiania
januari 1920,

vision av de gällande bestämmelserna. Vid ett sammanträffande mellan
kommittéernas ordförande i Köpenhamn hösten 1919 hade ämnet ånyo
bragts på tal och överenskommelse träffats, att frågan skulle behandlas
vid det skandinaviska delegationsmötet i Kristiania i januari 1920.

För att till sistnämnda möte vinna en ytterligare vidgad överblick
över hithörande förhållanden hade avdelningen därefter verkställt utredningar
rörande bland annat omfattningen av gränshandeln, d. v. s. den
tullfria exporten och importen av eljest tullpliktiga varor över norska
gränsen sedan år 1904.

Denna utredning hade givit vid handen, å ena sidan att en avsevärd
del, i varje fall mer än hälften av hela gränshandeln före år 1906 torde
hava fallit på gränssträckan söder om Mitandersfors, å andra sidan att
gränshandeln måste, om den jämfördes med rikets handelsomsättning i
sin helhet, anses vara av jämförelsevis obetydlig omfattning. Sålunda
uppgick värdet av de jämlikt bestämmelserna om tullfrihet för gränshandeln
från Norge införda eljest tullpliktiga varor under åren 1904—

1905 i medeltal till 611,000 kronor, och under 1906 —1914, sedan tullfrihet
icke längre medgavs å sträckan söder om Mitandersfors, till
193,000 kronor. Jämfördes åter de belopp, som skulle hava erlagts i
tull för dessa varumängder, därest tullumgälder utgått i vanlig ordning,
med hela beloppet av erlagd tull för till riket införda varor, så visade det
sig, att tullinkomsterna genom de före 1906 medgivna lättnaderna endast
minskats med några promille. För år 1904 skulle förstnämnda belopp
hava uppgått till omkring 300,000 kronor, medan samtliga uppburna
tullavgifter uppgingo till omkring 60,000,000 kronor. Ur finanspolitisk
synpunkt torde sålunda knappast något hinder för medgivande
av de begärda lättnaderna kunna anses föreligga.

Enligt en från den norska traktatkommissionen erhållen uppställning
över tullpliktiga varor, som med stöd av gränshandelsbestämmelserna
tullfritt införts från Sverige till Norge, hade värdet av denna införsel
jämväl för Norges del sjunkit med mer än hälften efter införandet av

1906 års bestämmelser.

I enlighet med förberörda överenskommelse hade frågan slutligen
behandlats av de svenska och norska delegationerna vid de skandinaviska
traktatdelegationernas konferens i Kristiania den 29—31 januari 1920.
Man hade därvid till en början ansett sig kunna konstatera, att de
ifrågasatta lättnaderna för gränshandeln motsvarades av ett allmänt
önskemål hos befolkningen på båda sidor om den ifrågavarande gräns -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 114. IT»

sträckan. De skäl av praktisk ekonomisk natur för beviljande av dessa
lättnader, som genom utredningarna förebragts, hade delegationerna
funnit beaktansvärda, och med hänsyn härtill ävensom ur synpunkten
av de strävanden, som åsyftade ett stärkande av samhörighetskänslan
mellan de skandinaviska folken, hade delegationerna ansett sig böra
förorda en revision av gällande bestämmelser i av gränsbefolkningen
önskad riktning. Delegationerna hade till följd härav beslutat att var
för sig hos sin regering hemställa om vidtagande av åtgärder i sådant
syfte.

I samband härmed ville avdelningen emellertid framhålla, att bestämmelserna
från tiden före 1906 icke lämpligen syntes kunna i detalj
återupptagas, enär dels den omständigheten, att förhållandena i gränstrakterna
sedan dess i flera avseenden undergått väsentliga förändringar,
dels önskvärdheten av, att likformighet mellan de svenska och norska
bestämmelserna i ämnet i allmänhet komme till stånd, möjligen kunde
komma att föranleda vissa avvikelser. Avsikten vore därför att,
under förutsättning -av de bägge regeringarnas godkännande i princip
av de framförda synpunkterna, fortsätta de påbörjade utredningarna och
därefter framlägga närmare utarbetade förslag tili ändrade bestämmelser
i ämnet.

^ Under åberopande av det anförda, hemställde avdelningen slutligen,
att Kungl. Maj:t täcktes träda i förbindelse med norska regeringen för
vinnande av enighet i princip angående önskvärdheten av en återgång
i huvudsak] till de bestämmelser rörande gränshandeln mellan Sverige
och Norge, som gällde närmast före år 1906.

De framställningar och utlåtanden, som jag hittills omnämnt, hava
endast avsett reglerna för gränshandeln inom de söder om Mitandersfors
i Värmland belägna gränstrakterna. Redan i oktober 1919 inkom emellertid
från kommunalfullmäktige i Tärna socken i Västerbottens län en
framställning om, att de efter varuvärdet angivna kvantitetsbegränsningarna
för tullfri införsel över vissa delar av gränsen mot Norge måtte
erhålla den jämkning, som betingades av penningvärdets fall.

Generaltullstyrelsen, till vilken sistberörda framställning remitterades,
avgav den 23 mars 1920 utlåtande över densamma.

\ Styrelsen förklarade sig hava funnit då rådande förhållanden på
varumarknaden påkalla författningsändring i angiven riktning. I övrigt
ville styrelsen, som ansåg, att ärendet borde överlämnas till tull- och
traktatkommittén, endast uttala, att den ifrågasatta författningsändringen

Tärna kommunalfullmäktiges

framställning
oktober 1919.

Generaltull styrelsen.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

givetvis borde utsträckas att avse samtliga de delar av gränsen mot
Norge, för vilka ifrågavarande bestämmelser vore gällande.

Tull- och Den 26 juli 1920 inkom tull- och traktatkommitténs skandinaviska

miuénskfJam- avdelning med ytterligare en framställning i ämnet. Avdelningen erinstaiining
den rade därvid om, att dess förutnämnda förslag i första hand innebure,
26 juli 1920. at^ såsom före år 1906 varit fallet, vissa lättnader i gränstrafiken borde
införas jämväl för den del av gränsen, som vore belägen söder om Mitandersfors
i Värmland. Enligt avdelningens mening borde emellertid i
samband härmed gränstrafikbestämmelserna i hela deras vidd överses
och undergå de jämkningar, som till äventyrs kunde av under tidernas
lopp ändrade förhållanden finnas påkallade. Därvid erbjöde sig åtskilliga
spörsmål, som tarvade särskilda undersökningar. Framförallt syntes det
avdelningen önskvärt att få utrönt, för vilka kvantiteter av olika varuslag
tullfrihet borde medgivas och om behov av att återinföra tullfrihet
vid järnvägsresa förelåge, ävensom vilka bestämmelser, som borde gälla
vid land väga och vid sjöväga trafik, samt om behov fö re funnes av
jämkning i gällande bestämmelser, enligt vilka tullfrihet ej åtnjötes för
varor, som infördes i handelsavsikt. I syfte att erhålla material för
besvarande av dessa frågor och därmed för utarbetande av närmare
förslag till nya gränstrafikbestämmelser, hemställde avdelningen, att
Kungl. Maj:t täcktes anbefalla länsstyrelserna i de län, som gränsa till
Norge, att snarast möjligt på lämpliga orter och till erforderligt
antal anordna allmänna möten med gränsbefolkningen eller annorledes
inhämta dess mening i ämnet, därvid vederbörande till besvarande borde
föreläggas vissa av avdelningen uppställda frågor, samt att inom viss
tid inkomma med såväl redogörelser för de å mötena eller annorledes
av gränsbefolkningen framställda önskemål som ock egna yttranden i
ämnet.

inhämtande I anslutning till denna avdelningens framställning anbefalldes läns av

gransbe- styrelserna i Göteborg, Vänersborg, Karlstad, Falun, Östersund, Umeå
inskemåTi och Luleå, att. på sätt avdelningen föreslagit, inhämta gränsbefolkningens
vissa frågor. menjng beträffande förevarande spörsmål samt häröver avgiva redogörelser
och yttranden. De handlingar, som till följd härav inkommo
från länsstyrelserna, överlämnades därefter till tull- och traktatkommittén
för att av kommittén efter samråd med generaltullstyrelsen tagas under
övervägande vid frågans fortsatta behandling.

I>et skulle föra för långt att i detalj redogöra för innehållet i
dessa handlingar. I stort sett voro de ägnade att förstärka det förut

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114. 17

vunna intrycket av, att gränsbefolkningen i allmänhet önskade en återgång
till bestämmelserna före 11)06, dock med den förändringen, att de
tullfria kvantiteterna borde — i vissa fall högst avsevärt — utökas.
Dessutom gåvo de uttryck åt derå önskemål av mera speciell art, vilka
längre fram skola beröras.

Vad särskilt angår länsstyrelsernas egna yttranden, så utgjordes dessa
i fråga om Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län i huvudsak av hänvisningar
till länsstyrelsernas ovan omnämnda yttranden i ämnet. Länsstyrelsen i Karlstad
ansåg det vara ett berättigat önskemål hos gränsbefolkningen i länet att erhålla
de ifrågasatta lättnaderna för gränshandeln och att de tullfria kvantiteterna med
hänsyn till penningvärdets fall i viss mån bleve ökade. Beträffande de mera speciella
önskemål, som framförts, framhöll länsstyrelsen bland annat, att i avseende på tullfrihet
vid järnvägsresa torde kunna ifrågasättas bestämmelser liknande de norska,
enligt vilka tullfrihet beviljades för bagage, som medfördes i kupén, men icke för
inskrivet resgods. Länsstyrelsen i Falun tillstyrkte största möjliga lättnader för
gränsbefolkningen i avseende på gränshandeln. I samma riktning uttalade sig länsstyrelsen
i Östersund, som därvid särskilt framhöll behovet av ökade tullfria kvantiteter,
viss tullfrihet vid järnvägsresa samt tullfrihetens utsträckning att omfatta
jämväl varor, som infördes i handelsavsikt, Länsstyrelsen i Umeå erinrade om de
svåra kommunikationsförhållandena i gränstrakterna och förordade fullständig tullfrihet,
med undantag för ett fåtal varor, eller i varje fall en betydande ökning av
kvantiteterna, ävensom att tullfriheten måtte gälla också för varor, som infördes i
handelsavsikt. Länsstyrelsen i Luleå slutligen tillstyrkte största möjliga lättnader
för gränsbefolkningen i Arjeplogs och Karesuando socknar.

Ehuru, såsom av det föregående framgår, gränsbefolkningens önskemål
i huvudsak torde få anses gå i riktning av ökade lättnader för
gränshandeln, hava likväl framställningar i motsatt syfte icke alldeles
saknats.

Sålunda hemställde Arvika köpmannaförening i oktober 1920, att utsträckt
tullfrihet icke måtte beviljas, varvid såsom motivering anfördes, att utmed gränsen
söder om Mitandersfors funnes svenska handlande i tillräcklig mängd, för att gränsbefolkningen
i dessa trakter skulle kunna anses i ifrågavarande avseende befinna
sig i samma läge som flertalet av landets övriga invånare. Bohusläns köpmannaförbund
uttalade sig i samma riktning, under det att Nordmarks härads minuthandlareförening,
hemställde, att de ifrågasatta lättnaderna endast måtte medgivas
under förutsättning, att gränstrakternas köpmän beviljades samma förmåner som
andra personer. Handelskammaren i Karlstad avlät i november 1920 en protestskrivelse
till tull- och traktatkommittén, vari gjordes gällande att intet verkligt
behov förelåge, vare sig av någon tullfri införsel över gränsen söderom Mitandersfors
eller av utvidgad sådan införsel till de värmländska gränstrakterna norr därom,
ävensom att vissa svenska intressen skulle lida betydande skada genom ändring av
nu gällande bestämmelser i berörda riktning. I mars 1921 inkommo jämväl stadsfullmäktige
i Strömstad med en framställning i avstyrkande syfte, vad Bohuslän
beträffar. I sistnämnda framställning framhölls likaledes, att antalet handlande vid
Bihang till riksdagens protokoll 1022. 1 samt. 100 käft. (Nr 114). 3

Framställningar
om bibehållande
av
gällande bestämmelser.

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Förslag till
nya bestämmelser.

överenskommelse
med
norska regeringen.

Tull och
traktatkommitténs
förslag.

Tullfrihet
endast för
varor, avsedda
för
gränsbefolkningens

behov.

gränsen numera betydligt ökats, varjämte anfördes, att kommunikationerna mellan
gränstrakterna och Strömstad förbättrats genom nya väganläggningar. Frigivande
av gränshandeln skulle enligt stadsfullmäktiges mening medföra ytterst ofördelaktiga
följder för den svenska handeln i norra Bohuslän, särskilt beträffande lantmannaprodukter.
Slutligen har Vette härads köpmansförening gjort liknande hemställan.

I enlighet med vad tull- och traktatkommitténs skandinaviska avdelning
i sin förberörda framställning den 30 juni 1920 hemställt
gjordes i januari 1921 hänvändelse till norska regeringen, som meddelade,
att den delade svenska regeringens uppfattning angående önskvärdheten
av en återgång i huvudsak till de bestämmelser i ämnet,
vilka gällde före år 1906. I samband härmed erinrade norska regeringen
om, att de norska och svenska traktatkommittéerna samarbetade
i frågan och skulle, sedan de uppnått enighet om vissa mindre betydande
ändringar i de gamla bestämmelserna, för sina respektive regeringar
framlägga förslag till nya stadganden i ämnet.

Skandinaviska avdelningen avlät för sin del framställning med
sådant förslag den 22 mars 1921. Avdelningen meddelade därvid bland
annat, att förslaget, som avsåge ändrad lydelse av tulltaxeförordningen
§ 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2, uppgjorts i samråd med representanter
för generaltullstyrelsen. Vad anginge de allmänna riktlinjer, som
därvid följts, hade man i första rummet utgått från den mellan de bägge
regeringarna träffade överenskommelsen om återupptagande i huvudsak
av bestämmelserna från tiden före år 1906 men därjämte även sökt
taga hänsyn till de sedan dess ändrade förhållandena och de särskilda
önskemål, som genom infordrade utlåtanden, mötesresolutioner eller eljest
kommit till myndigheternas kännedom.

Beträffande de närmare detaljerna i förslaget anförde avdelningen
följande.

»Enligt gällande bestämmelser för gränshandeln äger, med få undantag,
resande, som annorledes än med järnväg färdas över riksgränsen norr om gränsstationen
i Mitandersfors, att på vissa villkor för eget behov tullfritt medföra vissa
mindre varupartier. Detta medgivande avser enligt avdelningens förmenande i
första hand att möjliggöra för gränsbefolkningen inköp av varor till egen konsumtion
å närmaste handelsplats, utan att den omständigheten, att inköpsorten är belägen
på andra sidan gränsen, skall medföra några särskilda kostnader. Med hänsyn
härtill och då givetvis icke förefinnes något skäl att medgiva samtliga resande,
oberoende av boningsorten, denna förmån, har avdelningen i det föreliggande förslaget,
med ändring av nu gällande regel i detta avseende, begränsat rätten till
tullfri införsel till att avse endast sådana varupartier, som uteslutande äro avsedda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

19

för gränsbefolkningens hushållsbehov. Stadgandet härom har, såsom i viss män
angivande syftet med de beviljade lättnaderna för gränshandeln, ansetts böra intagas
uti § 5 första punkten. Vad beträffar innebörden av begreppet gränsbefolkning
tillåter sig avdelningen framhålla, att detta uttryck användes i såväl § 8 som
§ 9 i nu gällande tulltaxeförordning. Med hänsyn till den väsentliga betydelse för
tillämpningen av bestämmelserna angående gränshandeln, som detta uttryck kommer
att erhålla, därest avdelningens förslag i nu anförda punkt vinner godkännande,
torde emellertid särskilda föreskrifter angående tolkningen av uttrycket gränsbefolkning
lämpligen böra utfärdas av generaltullstyrelsen.

Med hänsyn till den olikhet i kommunikationsförhållanden, som råder mellan
olika delar av gränsen, har, beträffande de varuslag, för vilka tullfri införsel enligt
§ 5 tulltaxeförordningen är medgiven, enligt nu gällande bestämmelser stadgats
något olika kvantiteter vid resa

I. över andra delar av gränsen än de här nedan under II och III särskilt
angivna,

II. över gränsen mot Härjedalen eller mot Hotagens och Frostvikens socknar
i Jämtland eller mot Västerbottens län samt

III. över gränsen mot Arjeplogs eller Karesuando socknar i Norrbottens län.

Avdelningen, som på nyss anförda skäl anser, att en dylik differentiering i

princip bör bibehållas, har i sitt närslutna förslag indelat gränsen i följande fyra
sammanhängande zoner, nämligen: •

I. gränsen mot Bohuslän öster om linjen Saltbacken—Sponviks skansar, mot
Dalsland samt mot Värmland med undantag av den norr om gränsstationen i Mitandersfors
belägna delen av gränsen,

II. gränsen mot Värmland norr om gränsstationen i Mitandersfors,

III. gränsen mot Dalarna, Härjedalen och Jämtland samt

IV. gränsen mot Lappland.

Denna indelning synes avdelningen mera naturlig och bättre motsvarande
gränsbefolkningens önskemål än den nu gällande. Emot en eventuell erinran att
undantag borde göras för de trakter vid de nordliga delarna av gränsen, som äro
försedda med järnvägsförbindelser, tillåter sig avdelningen framhålla, att enligt ovan
anförda för trafiken över gränsen i dess helhet gällande bestämmelse tullfrihet under
alla förhållanden endast medgives för varor, införda för gränsbefolkningens hushållsbehov,
samt att rätten till tullfri införsel av sådana varor vid järnvägsresa
enligt förslaget icke skulle gälla för längre färd än till första vid järnvägen belägna
tullkammare.

I de uttalanden från gränsbefolkningen, som avdelningen haft att taga under
övervägande vid revisionen av gränstrafikbestämmelserna, har bland annat framhållits,
att en ökning av den för närvarande till tullfri införsel medgivna kvantiteten
beträffande vissa varuslag vore önskvärd. Befolkningen i Tärna och Sorsele
socknar har därjämte anhållit om rätt att tullfritt införa vissa kvantiteter av en
del andra nödvändighetsvaror än de i § 5 tulltaxeförordningen särskilt nämnda.
Dessa krav torde enligt avdelningens förmenande i viss utsträckning böra beaktas.
Genom den förändring i zonindelningen, som avdelningen föreslagit, komme befolkningen
i vissa vid den norra delen av gränsen belägna trakter i åtnjutande av högre

Ny zonindelning.

Ökning av
kvantiteterna.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Tullfrihet
vid järnvägsresa
i vissa
fall.

Sjöväga
införsel likställd
med
landväga.

Införsel i
handelsavsikt.

tullfria kvantiteter socker och spannmål, än enligt nu gällande bestämmelser. Beträffande
den sydligaste zonen, vilken avser den del av gränsen, som alltsedan den
16 maj 1906 är undantagen från alla lättnader i gränstrafiken, har avdelningen i
sitt förslag återgått till samma varukvantiteter — med undantag dock för vävnader
och rubriken ''andra varor’ — för vilka tullfrihet var medgiven närmast före
nämnda tidpunkt. De maximivärden å de tullfria kvantiteterna av vävnader och
''andra varor’, som angivas i § 5 tulltaxeförordningen och vilka fastställdes redan
år 1912, torde givetvis med hänsyn till prisstegringen under de senare åren kräva
en justering. Avdelningen har även föreslagit vissa förhöjningar i dessa värden,
vilka förhöjningar särskilt för de nordligare zonerna äro. högst avsevärda. Däremot
har nu gällande specifikation av varor, för vilka tullfrihet må åtnjutas, bibehållits
oförändrad. Den betydliga förhöjning i maximivärdet för ''andra varor’, som föreslagits
beträffande den fjärde zonen, torde dock i viss mån motsvara den utvidgning
i fråga om varuslagen, varom gränsbefolkningen i denna trakt gjort framställning.

Enligt nu gällande bestämmelser avser den medgivna tullfriheten endast varor,
som införas över riksgränsen annorledes än med järnväg. Före år 1906 gällde
tullfriheten vid alla färder över gränsen landvägen, således även för järnvägsresor.
Med hänsyn till de farhågor, som från tullverkets sida yppats, att medgivande av
tullfrihet vid järnvägsresa skulle, särskilt i de södra gränstrakterna, komma att
missbrukas, därest icke omfattande kontrollåtgärder till förhindrande härav vidtoges,
anser avdelningen en återgång till bestämmelserna före år 1906 i nu berörda avseende
endast i så måtto lämplig, att tullfrihet medgives vid resa intill första vid
järnvägen belägna tullkammare. Avdelningens förslag i fråga om tullfrihet vid järnvägsresa
innebär sålunda en inskränkning i tidigare gällande bestämmelser men en
utvidgning av nu medgivna lättnader.

För varor, införda sjöledes över riksgränsen, medgavs närmast före år 1906
tullfrihet enligt vad för resa landvägen stadgats i samma mån varuförseln jämlikt
bestämmelserna i tullstadgans § 46 i tullhänseende var att anse såsom landväga
trafik. Under förutsättning att rätten till tullfri införsel, såsom avdelningen föreslagit,
begränsas till att avse endast sådana varupartier, som uteslutande äro avsedda
för gränsbefolkningens hushållsbehov, synes någon dylik inskränkning i fråga
om den sjöväga införseln icke vara påkallad.

Det undantag från eljest medgivna lättnader i tullhänseende, som stadgas,
såväl i nuvarande som före år 1906 gällande bestämmelser, för varor, som införas
i handelsavsikt eller av handlande eller för handlandes räkning, såvitt varorna äro
av det slag, med vilka han idkar handel, torde böra i princip alltjämt bibehållas.
Från befolkningen i vissa av de nordligaste gränstrakterna har emellertid framhållits,
att jämväl vissa lanthandlande därstädes vore hänvisade till att hämta sina,
för eget bruk eller för avsalu inom orten avsedda, förnödenheter i Norge, varför
något principiellt skäl för bibehållande av berörda undantag i sådana orter icke
förefunnes. Med hänsyn till förhållandena i dessa trakter har avdelningen föreslagit,
att generaltullstyrelsen må erhålla bemyndigande att för särskilda fall medgiva

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 114. 21

tullfrihet för varor, som införas i handelsavsikt, av handlande eller för handlandes
räkning.

Enligt § 8 mom. 4 tulltaxeförordningen åtnjutes på vissa villkor frihet från
tullumgälder för dragare och fordon, som av gränsbefolkningen föras från Norge
till närbelägen ort i Sverige för att under viss tid här användas till timmerforsling
eller annat dylikt ändamål, liksom även för kreatur, som införas för att gå i bet.
Därest tiden för sådan disposition överstiger tre månader, skall medgivande av tullfrihet
ankomma på prövning av generaltullstyrelsen. I enlighet med från gränsbefolkningen
i skilda orter framställd begäran, i syfte att vinna en förenklad och
snabbare tullbehandling, tillåter sig avdelningen föreslå en utsträckning av den tid,
under vilken gränsbevakningen äger prövningsrätten, intill 6 månader.

På grund av förekommen tvekan, huruvida den tullfrihet, som jämlikt § 8
mom. 4 och § 9 mom. 2 tulltaxeförordningen medgives för sådana varor, avsedda
för gränsbefolkningens hushållsbehov, vilka för förädling införas eller efter undergången
förädling i Norge återinföras till Sverige, även omfattar hyvlade trävaror,
hava dessa stadganden i förslaget förtydligats genom särskilt omnämnande av
hyvling.»

Avdelningen anförde vidare, att samtliga föreslagna ändringar av de för närvarande
gällande bestämmelserna givetvis förutsatte, att motsvarande norska bestämmelser
bleve i huvudsak likartade. Det förslag till nya bestämmelser för gränstrafiken
från Sverige till Norge, som den norska traktatkommissionens nabolandsutvalg
sannolikt komme att framlägga för norska regeringen, vore i vissa punkter
avvikande från avdelningens förslag. Någon indelning av gränsen i zoner med olika
varukvantiteter eller sådan begränsning av tullfriheten vid järnvägsresa, som avdelningen
ifrågasatt, förekomme sålunda icke i det norska förslaget. De skiljaktigheter
mellan de norska och svenska förslagen, som förefunnes, torde emellertid i
viss män kunna anses vara betingade av den olikartade betydelse, särskilt i de
nordligare trakterna, dessa bestämmelser ägde för den svenska och den norska
befolkningen, och syntes icke, enligt avdelningens förmenande, vara av natur att
påkalla någon erinran från svensk sida.

Avdelningen hemställde slutligen, att, under förutsättning att å norsk sida i
huvudsak motsvarande bestämmelser bleve gällande, § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2
av förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 måtte
erhålla viss ändrad lydelse, i överensstämmelse med det av avdelningen uppgjorda
förslaget.

Sedan sistberörda framställning avläts, har norska stortinget genom
beslut den 29 juni 1921 antagit en kungörelse om tullavgifter från den
1 juli 1921, vari återfinnas de nya norska bestämmelserna om gränshandeln
med Sverige, med tillägg, att desamma skola träda i kraft från
den tid, Konungen bestämmer. Sistnämnda stadgande har givetvis
tillkommit, emedan man å norsk sida önskar, att gränshandelsbestämmelserna
skola i bägge länderna samtidigt börja tillämpas.

Tullfrihet för
dragare och
fordon m. m.

Tullfrihet vid
återinförsel
av förädlade
varor.

Olikheter
mellan de
svenska och
norska förslagen.

De nya norska
bestämmelserna.

22

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

De norska bestämmelserna torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

Det framgår av dessa bestämmelser, att man i Norge i stort sett
följt samma riktlinjer som de av tull- och traktatkommittén angivna.
Utom förberörda olikheter i avseende på zonindelning och kvantiteter
synas avsevärda skiljaktigheter endast bestå däri, att tullfrihet i Norge
medgives även vid järnvägsresa, som utsträckes till ort bortom första
tullkammare, samt att finans- och tulldepartementet äger bland annat
i vissa fall öka de tullfria kvantiteterna.

Jag har förut erinrat om, att de svenska och norska regeringarna
redan träffat överenskommelse om att vidtaga åtgärder för en återgång
i huvudsak till bestämmelserna från tiden närmast före utfärdandet av
1906 års förordning..

I likhet med tull- och traktatkommitténs skandinaviska avdelning
anser jag emellertid erforderligt, att vissa modifikationer vidtagas i dessa
bestämmelser och att man därvid bör utgå från dels de under årens
lopp ändrade förhållandena i gränstrakterna, dels önskemålet, att de
svenska och norska stadgandena i ämnet bliva såvitt möjligt överensstämmande.

Med hänsyn härtill finner jag intet huvudsakligt vara att erinra
mot avdelningens förslag till nya bestämmelser.

Till förtydligande av föreskrifterna om tullfrihet för vissa varukvantiteter
synes emellertid böra stadgas, att, därest flera medlemmar
av ett hushåll resa samtidigt, tullfrihet får åtnjutas endast av en bland
dem. Motsvarande stadgande återfinnes i de norska bestämmelserna.

1 annat sammanhang har jag för avsikt att förorda överflyttning
till vederbörande tullförvaltning av generaltullstyrelsen nu tillkommande
befogenhet att under särskilda förhållanden medgiva temporär tullfrihet
vid införsel i allmänhet av varor för åtskilliga, ändamål, däribland reparation
och komplettering, ävensom tullindring vid återinförsel av varor,
som i utlandet reparerats eller bearbetats. Därvid kommer jag att till
tryggande av likformighet vid utövandet av omförmälda befogenhet tillstyrka
meddelande av föreskrift om utfärdande genom generaltullstyrelsens
försorg av allmänna anvisningar för tullförvaltningarna i förevarande
spörsmål. I enlighet härmed torde ock de jämkningar böra
göras i skandinaviska avdelningens förslag, att beträffande införsel i
ändamål av eller efter förädling eller reparation liksom ock beträffande
införsel av kreatur och fordon under närmare angivna omständigheter
jämväl vid fråga om tullfri disposition under längre tid än sex månader

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

vederbörande tullmyndighet vid gränsen meddelas rätt att med iakttagande
av de anvisningar, som av generaltullstyrelsen utfärdas, medgiva
tullfrihet. Vad angår införseln i handelsavsikt, finner jag däremot icke
lämpligt, att bestämmanderätten, huruvida tullfrihet i dylikt fall må böra
medgivas eller ej, överflyttas från generaltullstyrelsen till lokal tullmyndighet.
Avgörandet av sådana ärenden synes mig nämligen kunna ofta
förutsätta utredningar av den art, att underordnad myndighet icke förmår
att på egen hand tillfredsställande verkställa desamma. Någon
ändring i skandinaviska avdelningens förslag i denna punkt bör alltså
enligt min mening icke företagas.

Den skriftliga förklaring angående avsedd användning av medförda
varor, vilken enligt avdelningens förslag skulle avgivas under edlig
förpliktelse, har jag ansett böra i stället utfärdas på tro och heder, särskilt
som genom av Kungl. Maj:t den 16 december 1921 utfärdad kungörelse
(nr 739) blivit förordnat, att försäkran, som kan avfordras resande
i allmänhet för erhållande av tullfrihet för medförda förnödenheter m. m.,
skall avfattas under sistberörda form.

Då de svenska bestämmelserna torde böra träda i kraft samtidigt
med de norska, synes det böra lämnas åt Kungl. Maj:t att fastställa
tiden för ikraftträdandet. *

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 och hemställer,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen

1) antaga berörda förslag till förordning; samt

2) besluta, att förordningen skall träda i kraft å dag, Kungl. Maj:t
bestämmer.

Vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bil:
litt. . . vid detta protokoll ulvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Georg Z. Topelius.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Bilaga.

Kongelig kunngjörelse

om tollavgifter fra 1 juli 1921.

Fra den tid, Kongen bestemmer, skal tolltariffens innledende bestemmelser
§ B lyde således:

§ 3. Med hensyn til »införsel fra Sverige til Norge gjelder fölgende sserlige
regler:

1. Yed reise landverts fra Sverige til Norge skal det vsere tillatt tollfritt.
å medföre fölgende mindre varepartier, bestemt til bruk for grensebefolkningen:

Bröd 10 kg.

Flesk 10 kg.

Garn, alle slags, tilsammen 5 kg.

Kaffe og kaffesurrogater, tilsammen 5 kg.

Kornvarer, umalte, 40 kg.

» malte, 25 kg.

Risengryn 5 kg.

Sukker 5 kg.

Tobakksvarer, stempelavgiftsfrie, 1 kg.

Yevde töier, alle slags, tilsammen 15 meter, dog ikke utöver en samlet verdi •
av kr. 50.oo.

Öl 5 liter samt andre varer til en samlet verdi av kr. 40.oo.

Disse kvanta utgjör hvad der på samme reise tollfritt kan medföres av en
person, enten den reisende selv er eier av varene eller disse medföres for en annens
regning. Er flere personer av samme husstand i reisefölge er hare en av dem berettiget
til toll frihet.

For vare, som av reisende medföres i större mengde enn ovenfor fastsatt,
skal toll overensstemmende med hvad der ellers gjelder erlegges for hele den av
varen innförte kvantitet.

Forsåvidt angår andre varer er fölgende undtatt fra tollfrihet:

Spillekort, brennevin og spiritus tillikemed derav tilberedte drikke,

Vin, •

Malt,

Stempelavgiftspliktige tobakksvarer.

Andre varer, forsåvidt de er eller måtte bli underkastet såvel stempelavgift
som toll.

Förän omhandlede tollfrihet gjelder ikke for varer, som innföres i handelsöiemed
enten for på sedvanlig måte å selges eller for å leveres som erstatning for
utfört arbeide’ ei heller for varer som innföres av handlende .eller for handlendes
regning, forsåvidt de er av de slags, med hvilke han driver handel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

25

Rosende skal, om nogen tollfunksjonser fordrer det, vsere forpliktet til foruten
å opgi bedrift og hjemsted, å avlevere en under edlig förpliktelse avgift
skriftlig forsikring om, åt de varor, han rnedförer, ikke innföres i handelsöiemed.

Innföres varene ikke for reisendes egen lagning, skal sådan forsikring avgis
av den, for hvis regning de innföres.

Undlater nogen å avgi sådan forsikring, skal varene på sedvanlig måte
fortolles.

2. Vareförsel fra Sverige til Norge over Iddefjorden og Svinesund östenfor
Sponviks skanse i ferje, pråm eller båt, eller om vinteren over isen skal med hensyn
til tollvesenet ansees som landverts, forsåvidt varene ikke enten er sjöverts
fört til den svenske side av nevnte ferjested eller fjord og derfra siden överfört
til den norske side eller er överfört hertil for umiddelbart å bringes videre sjöverts.

3. Hvis i grensetraktene nogen eier eller bruker eiendom på begge sider _
av grensen, og disse eiendommer enten grenser umiddelbart til hinannen eller er
således beliggende, åt avstanden mellem eiendommenes nsermeste grenser ei överstiger
20 kilometer, kan utsaed, kreaturer og redskaper, som behöves for eiendommenes
drift, föres tollfritt over grensen til Norge.

4. Varer, som av grensebefolkningen for husholdningsbehov föres fra Norge
til Sverige for å foredles gjennem blekning, falsning, gällning, maling, spinning,
vevning eller annen lignende bearbeidelse eller til reparasjon, og som efter sådan
foredling eller reparasjon gjeninnföres, skal vad gjeninnförslen vsere frie for tollavgifter.

Likeledes skal vaner, som av grensebefolkningen for husholdningsbehov föres
fra Sverige til Norge for her å undergå sådan foredling eller reparasjon, som ovenfor
omhandlet, og derefter gjenutföres til Sverige, ved innförslen til Norge vsere
frie for tollavgifter.

5. Trekkdyr og kjöretöier, som hare anvendes til transport av gods eller
personer fra Sverige til Norge, eller som for en tid av inntil 6 måneder fra de
svenske grensedistrikter föres over til nserliggende sted i Norge for å anvendes
til tömmerkjöring eller andet arbeide, er ikke underkastet tollavgifter; det samme
gjelder husdyr, som föres over fra svensk til norsk grensed istrikt til sommerbeite.

6. Til forebyggelse av misbruk av de i 3dje, 4de og 5te passus gjorte
innrömmelser har Finans- og Tolldepartementet eller i särskilt tilfelle vedkommende
tollmyndighet ved grensen å meddele de nsermere kontrolforskrifter, som
kan ansees fornödne.

Finans- og Tolldepartementet bemyndiges til for innförslen til visse landsdeler
eller ad visse veier å forhöie de i denne paragraf fastsatte maksima for den
tollfrie innförsel samt til å bestemme, åt tollfriheten skal for visse mindre kvanta
tilståes om enn varen innföres for å selges, når den er tilvirket i et til Norge
stötende svensk grensedistrikt, er et produkt av landbruk eller husflid, og innförslen
skjer for produsentens regning. Departementet skal derhos vsere bemyndiget
til helt eller delvis å undlate å la opkreve innförselstoll av hvad der innföres
over landgrensen nordenfor Nord-Tröndelag fylke.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 100 höft. (Nr 114).

4