Kungl. Maj:ta j>roposition nr 100.

1

Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmänna vägar på landet; given Stockholms slott den
3 mars 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen antaga härvid fogat förslag till lag om allmänna vägar på
landet.

GUSTAF.

Anders Örne.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (AV 100.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar på landet.

Härigenom förordnas, som följer:

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser allmän väg på landet. Sådan väg är av två slag:

a. landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna
samfärdseln;

b. ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker
sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och
som, ehuru den icke prövas ''nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes
vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande
och bebyggande.

2 §•

Till väg höra — förutom vägbana''— vägren, slänt, bankett, vägdike,
trumma, skyddsvärn, kilometermärke, vägvisare, varningstavla, i
samband med vägen liggande upplagsplats så ock annan för vägens bestånd
eller ändamål utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja, varom i 4 § stadgas, så ock för
den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som funnits
av ålder eller eljest prövas nödig (särskild vinterväg).

3 §•

Väg skall läggas där den tarvas och var den jämnast och genast
göras kan. Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden
och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel, som
därå kan väntas framgå.

Kungl. May.ts proposition nr ICO.

3

4 §.

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan
framdragas å marken, skall byggas bro; dock må, där bro över vatten
icke kan läggas utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället
hållas färja eller, när fråga är om ödebygdsväg, annan lämplig anordning
vidtagas.

5 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på
sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda
för vägfarande, skall vid vägen anbringas nödigt skyddsvärn.

Vid väg skall ock uppsättas varningstavla, där sådan för samfärdselns
säkerhet erfordras.

Där vägar stöta samman, skall vägvisare anbringas.

6 §•

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick, och skall förty vid varje tid av året åt vägen ägnas den tillsyn
och det arbete, som för sagda ändamål erfordras. Den skall, intill dess
annat varder i vederbörlig ordning medgivet, vidmakthållas till bredd och
beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt meddelad föreskrift
stadgats.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig,
vare dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages med anledning av snöfall eller av annan skälig orsak, vid
sidan av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens
försättande i laggillt skick anstå, så länge sådant till följd av det inträffade
hindret är nödigt.

7 §.

Utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som
för väg tagits i anspråk, må vägen för sitt ändamål brukas. Innehavare
av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvärades, då den sålunda
togs i anspråk, vare dock vid sin rätt bibehållen.

B §.

Väghållning omfattar:

byggande av väg (9 §),

vägunderhåll (10 §),

vinterväghållning (11 §).

4

Kling}. May.ts proposition nr 100.

9 §•

1 mom. Till byggande av väg räknas:

a. anläggning av ny väg;

b. nybyggnad av bro;

c. anordnande av ny f är j förbindelse;

d. förändring av vägs läge i plan (omläggning);

e. förbättring av vägs profil.

2 mom. Nedannämnda arbeten skola oek, i den mån deras beskaffenhet
och de med dem förbundna kostnaderna i vederbörlig ordning
prövas böra därtill föranleda, räknas till byggande av väg, nämligen:

a. ombyggnad av bro;

b. förbättring av färj förbindelse;

c. vägs förändring till bredden;

d. vägs grundförstärkning;

e. vägs förseende i övrigt med inrättning eller anordning, som
förut icke funnits; samt

f. botande av sådan skada å väg, som uppkommit genom naturhändelse,
såsom jordras, översvämning eller dylikt.

10 §.

Vägunderhåll omfattar:

1. anskaffande av väglagningsämnen;

2. väglagningsämnenas framforslande och uppläggande å bestämda
platser;

3. vägbanans befriande från ävja, dess avvattning samt lagning av
uppkomna mindre brister (flickning)'',

4. förnyande av vägbanas slitlager, dikesrensning, ombyggnad av
trumma ävensom alla övriga arbeten för vägs vidmakthållande, i den
mån desamma icke, enligt vad i 9 § är sagt, äro att hänföra till byggande
av väg; samt

5. öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

11 §•

Vinterväghållning omfattar arbeten för vägbanas hållande till erforderlig
bredd fri från hinder av snö eller is ävensom för dess utmärkande,
där så tarvas, så ock för vägbanas bättrande genom påskottning
av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått
menföre.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

12 §.

Skyldighet att ombesörja väghållningen åligger varje landstingsområde,
med undantag av dithörande stad, såsom en gemensamhet för sig
(v äg distrikt), dock med den inskränkning, som föranledes av vad i 3 kap.
stadgas om byggande och underhåll av ödebygdsväg.

Vad nu är sagt må ej innefatta hinder för kommun att lämna
bidrag till byggande av väg.

13 §.

Åligger någon, på grund av särskild förpliktelse, att verkställa väghållning,
må därvid förbliva, därest ej, i den ordning som i 2 kap. 3 §
sägs, väghållningen övertages av vägdistriktet. ''

14 §. *

Vägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för
ändamålet utsedd vägstyrelses försorg samt under ledning av en vägdirektör
med biträde av vägmästare.

15 §.

I avseende å väg inom köping eller annat samhälle på landet, för
vilket 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, är
samhället skyldigt att, i den mån vägen på grund av nämnda lag skall
vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata, för vägdistriktets räkning
utföra väghållningen mot ersättning på sätt nedan stadgas, och bisamhället
berättigat att jämväl i övrigt utföra väghållningen mot sådan
ersättning.

För väghållning, som sålunda verkställes av köping eller annat
samhälle på landet, skall vägdistriktet utgiva ersättning till vederbörande
samhälle, dock icke med högre belopp än det, vartill kostnaden för väghållningens
utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.
Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket
stadsplan blivit fastställd, skall i varje fall av samhället tillhandahållas
utan kostnad för vägdistriktet.

Ersättning för byggande av väg, som efter vad nu är sagt tillkommer
samhälle, skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår
tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den hänskjutas
till bedömande av tre gode män, vilka utses en av Konungens
befallningshavande och en av vardera parten. Fullgöres ej vad part,
som skall välja god man, i sådant avseende åligger eller avsäger sig av
part utsedd god man uppdraget eller deltager ej denne i gode männens

6

Kungl. May.ts proposition nr 100.

arbete på sätt för dess vederbörliga fortgång kräves, skall god man utses
av domhavanden i orten. Emot gode männens beslut må ej klagan föras.
I övrigt skall lagen om skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning
skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse
fastställes i den ordning, som nyss sagts. Sådan fastställelse
skall gälla för en tid av tio år från det fastställelsen skedde. Har sådan
fastställelse skett och övertages under nämnda tid enskild trafikled inom
samhället till allmänt underhåll eller bygges ny väg eller övertager samhället
till underhåll vägsträcka, som förut underhållits av Vägdistriktet,
skall den ersättning för ökning i vägunderhåll och vinterväghållning, som
må tillkomma samhället, i händelse av tvist, i enahanda ordning särskilt
fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages under
nämnda tid väg, för arars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet
i enahanda ordning jämkas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark,
som enligt 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger rum, därest
i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen
efter denna lags ikraftträdande byggts inom samhälles planlagda område.

16 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.

2 kap.

Om landsväg.

1 §•

Fråga om byggande av landsväg ankommer på Konungens befallningshavandes
prövning; och tillkommer det jämväl befallningshavanden
att avgöra, huruvida arbete, varom förmäles i 1 kap. 9 § 2 mom., är
att hänföra till byggande av väg.

2 §. ''

Göres hos Konungens befallningshavande ansökning om anläggning
av ny landsväg, skall befallningshavanden, där ansökningen gjorts av
annan än vägstyrelsen, inhämta dennas yttrande i ärendet. Därest ansökningen
icke omedelbart avslås, har Konungens befallningshavande att
medelst tillkännagivande i länskungörelserna och i en eller flera tidningar

7

Kungl. Maj:ts proposition nr JOD.

inom orten kalla trafikanter samt övriga, vilken saken kan angå, att vid
sammanträde inför befallningshavanden eller den befallningsliavanden förordnar
yttra sig rörande ansökningen. Vid sammanträdet skall utsättas
viss kort tid, inom vilken påminnelser i ärendet må ingivas till Konungens
befallningshavande.

Föranleder icke den sålunda vunna utredningen avslag å ansökningen,
skall Konungens befallningshavande låta genom vägstyrelsens
försorg upprätta plan och kostnadsförslag rörande företaget. Berörda
plan och förslag skola, sedan de under viss kort tid och i den ordning
Konungens befallningshavande bestämmer hållits tillgängliga för allmänheten,
granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter det jämväl
landstinget eller dess förvaltningsutskott erhållit tillfälle att yttra sig,
samt Konungens befallningshavande föranstaltat om den utredning i övrigt*
som kan anses erforderlig, meddelar befallningshavanden beslut i ärendet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall,
att Konungens befallningshavande själv upptager fråga om anläggning
av ny landsväg.

3 §•

I enahanda ordning, som i 2 § stadgas, behandlas jämväl övriga
frågor om byggande av väg; dock ankommer det på Konungens befallningshavandes
prövning, huruvida annan av de i 2 § stadgade åtgärder
än hörande av vägstyrelsen bör äga rum.

Vad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående inrättande
av särskild vinterväg, meddelande av tillstånd till sådan ändring av vägs
bredd eller beskaffenhet i övrigt, som avses i 1 kap. 6 § första stycket,
även om ändringen ej är att hänföra till byggande av väg, förändring
av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg, indragning av landsväg
eller särskild vinterväg ävensom angående övertagande av sådan förpliktelse
till väghållning, varom förmäles i 1 kap. 13 §.

4 §•

Vid ansökning enligt 2 eller 3 § skall fogas förbindelse att kostnadsfritt
tillhandahålla erforderlig hantlangning för upprättande och
granskning av plan och kostnadsförslag rörande det ifrågasatta företaget
ävensom, där förrättning enligt 7 § andra stycket kan av avsökningen
föranledas, att gälda den ersättning, som kan komma att utgå till de
vid sådan förrättning anlitade gode män.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

5 §•

Anlägges ny väg eller övertages förutvarande enskild väg till allmänt
underhåll, skall vägstyrelsen söka träffa överenskommelse därom,
att erforderlig vägmark tillhandahålles utan ersättning. Kan ej sådan
överenskommelse träffas, skola de fastigheter, varom i 6 § förmäles, hava
skyldighet att genom utgivande av särskilda bidrag i penningar (särbidrag)
helt eller delvis gottgöra distriktet dess skäliga kostnad för förvärvande
av den mark, som för nämnda ändamål erfordras; dock må ej
kostnad för förvärvande av vägmark inom sådant område i köping eller
municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts, täckas medelst särbidrag.

Vad beträffande särbidrag i denna lag stadgas rörande fastighet
gälle ock i tillämpliga delar i fråga om gruva, bergverk, vattenverk,
fabrik eller med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom
icke är att hänföra till fast egendom.

6 §.

Skyldighet att gälda särbidrag åligger de fastigheter, som av vägen
hava särskild nytta; dock må ej särbidrag uttagas av fastighet inom
sådant område i köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts.
Fastigheterna skola i skyldigheten taga del en var i förhållande
till den omfattning, vari vägen beräknas komma att användas för fastigheten
eller med anledning av den där bedrivna verksamheten; dock skall
den, som utan ersättning tillhandahållit mark för vägen, tillgodoräknas
värdet därav. Ej må särbidrag sättas högre än som kan anses motsvara
den nytta,, som genom vägens tillkomst beredes vederbörande fastighet.

I avseende å skyldighet, varom nu är sagt, svare för fastighet, som
tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren, och för annan fastighet
dess ägare; dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som
förfallit till betalning, innan han blev innehavare eller ägare.

7 §•

Förordnar Konungens befallningshavande om anläggning av ny
väg eller om övertagande till allmänt underhåll av förutvarande enskild
väg och tillhandahålles ej erforderlig vägmark utan ersättning, skall befallningshavanden,
om vägstyrelsen det begär, enligt de här ovan stadgade
grunder bestämma, dels huru stor del av kostnaden för förvärvande
av den för väg erforderliga mark som må uttagas genom särbidrag, dels
av vilka fastigheter och med vilka belopp särbidrag skola utgå, dels ock
tid för erläggande av särbidrag. -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Rörande dessa frågor skall vägstyrelsen, där den vill påkalla särbidrags
uttagande, låta vägdirektören med biträde av två gode män, vilka
av honom utses bland dem, som äro inom vägdistriktet valda till gode
män vid lantmäteriförrättningar, uppgöra förslag, och skall Konungens befallningshavande
lämna ortsbefolkningen tillfälle att yttra sig över förslaget.

8 §.

Vägunderhållet besörjes genom anlitande av entrepenad eller lega,
genom vägvakter eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet lämpligt.

Därest framskaffande av väglagningsämnen icke kan på frivillighetens
väg åvägabringas, må därtill anlitas körlag, varom i 9 § förmäles.

9 §•

Till körlag skola indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga
jordbruksfastigheter. Varje körlag skall därvid tilldelas viss vägsträcka
med skyldighet för körlaget att, om vägstyrelsen så fordrar, i enlighet
med dess anvisningar i avseende å plats och sätt för arbetets utförande
framskaffa de för vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnen
mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid körlagsindelning skall iakttagas, att körlagen fördelas så, att
de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika
därtill nyttjade samt att körlags vägsträcka förlägges så nära körlagets
fastigheter som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet,
åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till körlagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan ägare
och brukare av jordbruksfastigheter blivit å vederbörande kommunalstämmor
hörda över förslaget, verkställer Konungens befallningshavande indelningen.
Sådan indelning skall gälla tills vidare och intill dess beslut
om ny körlagsindelning blivit i laga ordning meddelat.

10 §.

Körlagets medlemmar svara en för alla och alla för en för fullgörandet
av körlagets skyldigheter. Sinsemellan skola de, där ej annorlunda
överenskommits, taga del i det körlaget åliggande arbetet i förhållande
till de i körlaget ingående fastigheternas taxeringsvärden.

11 §•

Inom varje körlag skola medlemmarna sig emellan för minst ett
år i sänder utse en körfogde. Om valet skall underrättelse meddelas
vägstyrelsen. Underlåter körlag att utse körfogde eller kunna körlagets

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (AV 100.) 2

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

medlemmar ej enas i valet av sådan, skall körfogde utses av Konungens
befallningshavande.

Körfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej
skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Körfogden skall tillse, att körlaget åliggande arbete behörigen fullgöres.
Han skall ock uppbära och mellan medlemmarna i körlaget fördela
den för arbetet utgående ersättningen.

12 §.

Skall enligt 8 § körlag anlitas, har vägstyrelsen att före den 1
november giva körlaget uppgift å den myckenhet väglagningsämnen, som
under nästföljande år skall av körlaget framforslas, samt å tid då sådant
arbete senast skall vara utfört; och äger vägstyrelsen därvid föreskriva
särskilda tider för framförande av olika delar av berörda myckenhet.

Körlaget erhåller av vägdistriktet för varje år skälig ersättning för
utfört arbete. Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens
belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

13 §.

Eftersättes körlag åliggande arbete, äger vägstyrelsen låta ombesörja
arbetet. Överskjuter kostnaden härför den ersättning, som skolat
tillkomma körlaget för arbetets utförande, är körlaget skyldigt att ersätta
skillnaden.

Har medlem av körlaget eftersatt det å honom enligt 10 § belöpande
arbete och nödgas på grund därav annan medlem i körlaget till
vägdistriktet utgiva ersättning, äger denne att av den försumlige erhålla
gottgörelse härför.

14 §•

För ordnande av vinterväghållningen skola till snöploglag indelas
lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag
skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget
att, där vägstyrelsen ej jämlikt 20 § trätfat annan anstalt för
vinterväghållningens ombesörjande, därå fullgöra vinterväghållningen mot
ersättning på sätt nedan sägs.

Vid snöploglagsindelning skall iakttagas, att ploglagen fördelas så,
att de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika
därtill nyttjade samt att ploglags vägsträcka förlägges så nära ploglagets

KungI. Maj-.ts proposition nr 100.

11

fastigheter som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å
fastighet, åligger den, som hrukar fastigheten.

Förslag till snöploglagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan
ägare och brukare av jordbruksfastigheter blivit å vederbörande kommunalstämmor
hörda över förslaget, verkställer Konungens befallningshavande
indelningen. Sådan indelning skall gälla tills vidare och intill
dess beslut om ny snöploglagsindelning blivit i laga ordning meddelat.

15 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda
överenskommits, i det ploglaget åliggande arbete sinsemellan taga
del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

16 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst
ett år i sänder utse en sriöplogfogde. Om valet skall underrättelse meddelas
vägstyrelsen. Underlåter ploglag att utse snöplogfogde eller kunna
ploglagets medlemmar ej enas i valet av sådan, skall snöplogfogde utses
av Konungens befallningshavande.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej
skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Snöplogfogden åligger att övervaka, det vinterväghållningen behörigen
fullgöres, samt att för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda
uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd
medlemmarna äro skyldiga att sinsemellan fortskaffa.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar
fördela den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående
ersättning.

17 §.

Vägstyrelsen skall söka träffa överenskommelse med ploglag angående
beloppet av ersättningen för den ploglaget åliggande vinterväghållningen.
Därest av vägstyrelsen ej yrkas, att sådan ersättning skall
utgå i mån av utfört arbete, skall ersättningen på en gång bestämmas
för en tid av fem år, såvitt enighet ej vinnes om längre tid, dock högst
tio år, att årligen utgå med belopp, som med avseende å den ploglaget
tilldelade vägsträckans längd och beskaffenhet finnes skäligt.

Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens belopp,
skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

18 §.

Har ersättning för vinterväghållning blivit bestämd för viss period
och inträda därunder väsentligen förändrade förhållanden i avseende å
sådan väghållning, må Konungens befallningshavande på vederbörandes
framställning förordna, att ny fastställelse av den till ploglag utgående
ersättningen skall äga rum utan att periodens utgång avvaktas.

19 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på
lämpligt sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige
gäldas, därest ersättning för vinterväghållningen utgår med visst
årligt belopp, i dess helhet, men eljest allenast i den mån kostnaden
överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma den försumlige för arbetets
utförande.

20 §.

Kan inom någon ort vinterväghållning ‘lämpligare besörjas genom
annan anordning än snöploglag, äger vägstyrelsen därom träffa anstalt.

3 kap.

Om ödebygdsräg.

1 §•

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det förberedande
plan och kostnadsförslag uppgjorts samt vägstyrelsen och
vederbörande kommunalstämmor blivit i ärendet hörda, Konungens befallningshavande
pröva, huruvida den tillämnade vägen är att hänföra
till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äger Konungens befallningshavande
ålägga vägdistriktet att, om företaget kommer till stånd, lämna
bidrag till vägens byggande med visst belopp i penningar. Bidraget må
i allmänhet icke sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnaden
för företaget.

2 §.

Huruvida väg, som Konungens befallningshavande prövat vara att
hänföra till ödebygdsväg, skall byggas eller ej, därom bestämmes i den
ordning, som är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande
användningen av statsanslag till sådana vägföretag.

13

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

3 §•

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,
som kan vara förenlig med vägens ändamål.

4 §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall
vägen övertagas till underhåll av vägdistriktet. Intill dess så skett, har
distriktet ej annan förpliktelse med avseende å vägens byggande än i
1 § är sagt, ej heller skyldighet att deltaga i vägens underhåll den
tid mark är bar.

Om vägens övertagande till underhåll av vägdistriktet meddelar
Konungens befallningshavande, efter verkställd utredning, beslut att tillämpas
från utgången av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma
tid skall vad i 2 kap. stadgas om byggande och underhåll av landsväg
i tillämpliga delar gälla med avseende å ödebygdsvägen, dock med iakttagande
av vad i 5 § stadgas.

5 §•

Uppstår fråga om omläggning av ödebygdsväg, skall Konungens
befallningshavande pröva, huruvida omläggningen länder det allmänna
till gagn, nch skola i övrigt, evad vägen är övertagen till underhåll av
vägdistriktet eller ej, bestämmelserna i 1—4 §§ äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Vad i 2 kap. stadgas angående vinterväghållning skall äga tillämpning
med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke blivit
övertagen till underhåll av vägdistriktet.

4 kap.

Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet.

1 §•

Om vägdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt desamma icke
tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, tillkommer det landstinget att
rådslå och besluta; dock må ej i landstingets överläggningar och beslut
rörande dylik angelägenhet deltaga ombud från landstingsområdets städer.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 §.

För varje vägdistrikt skall finnas en vägstyrelse, bestående av
minst fem ledamöter jämte lika antal suppleanter. Av dessa förordnas
en ledamot jämte suppleant för honom av Konungens befallningshavande
för fyra år i sänder. De övriga väljas av landstinget för en tid av fyra
år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet
skett; dock skall, när val sker första gången, halva antalet eller, om
detta icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utses för
allenast två år. Avgår vald ledamot eller suppleant under den för honom
bestämda tjänstgöringstid, skall fyllnadsvalet avse den tid, som för den
avgångne återstått.

I avseende å villkoren för valbarhet samt rättighet att avsäga sig
uppdraget skall vad om landstingsman finnes föreskrivet äga motsvarande
tillämpning beträffande de av landstinget utsedda ledamöterna och deras
suppleanter, dock må vad sålunda stadgats icke utgöra hinder för vägdirektörens
utseende till ledamot av styrelsen.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller
den tjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe
förordnas, är berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga
i överläggningarna men ej i besluten samt att låta anteckna sin
mening till vägstyrelsens protokoll. I god tid före sammanträde bör
han erhålla uppgift å de ärenden, som därvid skola förekomma.

Även om vägdirektören icke är ledamot av vägstyrelsen, är han
skyldig närvara vid dess sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till vägstyrelsens
protokoll.

Det tillkommer landstinget att bestämma den ersättning, som må
utgå till de av landstinget utsedda ledamöterna för uppdragets fullgörande,
och äger av Konungens befallningshavande förordnad ledamot att
av vägdistriktet åtnjuta ersättning efter enahanda grunder.

3 §•

Såsom vägdirektör skall vägstyrelsen anställa en tekniskt utbildad
man, vilken helst bör hava fullgjort vad som fordras för vinnande av
anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten.

Till biträde åt vägdirektören skall av vägstyrelsen anställas lämpligt
antal vågmästare. Därjämte må av vägstyrelse anlitas extra arbetsledare
och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 §•

Vägstyrelseu åligger att ombesörja väghållningens''utförande inom
vägdistriktet, att förvalta de för distriktets vägväsen avsedda medel, att
verkställa vederbörande myndighets och landstingets beslut rörande vägväsendet,
att för vägdistriktet utse god man i de fall, där sådan enligt
denna lag skall utses, ävensom att vidtaga övriga åtgärder, som jämlikt
lag eller författning ankomma på styrelsen.

5 §.

Där sådant finnes lämpligt, må landstinget för särskilda delar av
vägdistriktet (vägnämndsdistriht), vilkas omfattning landstinget äger bestämma,
utse vägnämnder att biträda vägstyrelseu, i den mån sådant
genom särskild instruktion eller annorledes åt vägnämnden uppdrages.

6 §•

Över vägdistriktets tillgångar och skulder ävensom inkomster och
utgifter skall vägstyrelsen låta föra räkenskaper, vilka avslutas för kalenderår.
Dessa räkenskaper och styrelsens förvaltning skola granskas av
tre revisorer, vilka jämte ett lika antal suppleanter varje år utses av
landstinget, och skola i avseende å granskningen samt den landstinget
tillkommande prövning av revisionsberättelsen bestämmelserna i förordningen
om landsting äga motsvarande tillämpning. I revisionen skall
deltaga ett av Konungens befallningshavande utsett ombud.

Det tillkommer landstinget att bestämma den ersättning, som må
utgå till de av landstinget utsedda revisorerna för uppdragets fullgörande,
och äger av Konungens befallningshavande utsett ombud att av
vägdistriktet åtnjuta ersättning efter enahanda grunder.

7 §.

Vad utöver de för vägdistriktet beräknade inkomster finnes erforderligt
för bestridande av dess utgifter, skall täckas genom vägskatt.

Vägskatten utgår efter vägfyrk av följande beskattningsföremål
sålunda:

1. All jordbruksfastighet, med det undantag, som nedan sägs,
påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet.

2. Frälseränta ävensom all annan fastighet,'' varför fastighetsbevillning
utgöres, påföres en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

3. Inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och varför bevillning
till staten utgöres, påföres en vägfyrk för varje 30 kronor av den
beskattningsbara andelen därav.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Äldre lotshemman skola, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet,
vara befriade från vägskatt.

8 §•

Varje år, efter det taxeringsnämndernas arbeten avslutats, skola
bäradsskrivarna före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända på
årets taxering grundade uppgifter, vilka för varje särskilt slag av beskattningsföremål
summariskt angiva ej mindre de taxeringsvärden eller
beskattningsbara belopp, efter vilka vägskatt skall utgå, än även därå
belöpande antal vägfyrkar.

9 §•

Före den 10 juli varje år skall vägstyrelsen till Konungens befallningshavande
insända, jämte de i 8 § omförmälda uppgifter:

1. fullständig redovisning över föregående årets förvaltning;

2. revisorernas berättelse över granskningen av samma förvaltning;

3. styrelsens yttrande över anmärkningar, som må hava förekommit
vid granskningen;

4. ett på beräkning över vägdistriktets behållning vid löpande årets
slut samt dess utgifter och inkomster under näst följande år grundat
förslag till utgifts- och inkomststat för vägdistriktet under sistnämnda år.

Inom samma tid äger vägstyrelsen till Konungens befallningshavande
insända de övriga för landstinget avsedda framställningar och förslag,
vägstyrelsen aktar nödigt.

De i denna paragraf omförmälda handlingar skola av Konungens
befallningsbavande minst trettio dagar före landstingets början överlämnas
till landstingets ordförande.

10 §.

Landstinget skall, innan det åtskiljes, upprätta fullständig utgiftsocb
inkomststat för vägdistriktet för nästföljande år, och har därvid att
med ledning av de i 8 § omförmälda summariska uppgifter fastställa
den uttaxering för varje vägfyrk, som erfordras för skattebebovets fyllande.

11 §•

Vad om debitering, uppbörd och redovisning samt avkortning och
avskrivning av landstingsmedel är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
beträffande vägskatt.

Kungl. Majtis proposition nr JOD.

17

12 §.

Till byggande av landsväg bidrager statsverket efter ty därom är
eller må varda särskilt bestämt.

13 §.

Till de särskilda vägdistrikten utgår årligen statsbidrag å sammanlagda
kostnaden för distriktets vägunderhåll och vinterväghållning under
nästföregående år, däri jämväl inbegripes all förvaltningskostnad, som
icke uppenbarligen avser byggande av väg, enligt följande grunder:

1. Kostnadssuminan delas med distriktets hela vägfyrktal enligt
nästföregående års taxeringslängder; det belopp, som därvid uppkommer,
bildar distriktets jämförelsetal.

2. Statsbidraget utgår sålunda:

a. Såsom grundbidrag lämnas 30 procent av distriktets kostnadssumma.

b. Överstiger distriktets jämförelsetal medeltalet av jämförelsetalen
för alla distrikt i riket, utgår utöver grundbidraget ett tilläggsbidrag
med belopp motsvarande för varje vägfyrk inom distriktet 40 procent
av skillnaden mellan distriktets jämförelsetal och nämnda medeltal.

3. I fråga om ödebvgdsväg utgår särskilt statsbidrag utöver vad
ovan angivits med 20 procent av distriktets kostnad under nästföregående
år för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg.

14 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor
tillstånd må meddelas vägdistrikt till upptagande av avgifter för
begagnande av färjinrättning, som i denna lag avses.

5 kap.

Ordningsföreskrifter.

1 §■

I skogs- eller hagmark skall träd eller buske, som med någon gren
skjuter in över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.

Är för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över
vägbanan erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd, i
annat fall än i första stycket sägs, kvistas, skall jordägaren ock vara skyl Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 höft. (Nr 100.) 3

18

Kungl. Alaj:ts proposition nr 100.

dig att, efter anmaning av vägstyrelsen, därom besörja; dock må han, där
åtgärden vidtages annorstädes än i skogs- eller hagmark, av vägdistriktet
njuta skälig ersättning för skadan. Kan överenskommelse ej träffas angående
ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt
i 1 kap. 15 § sägs.

På Konungens befallningshavande ankommer att i särskilda fall
efter omständigheterna pröva, huruvida befrielse från jordägaren enligt
denna paragraf åliggande skyldighet att borthugga eller kvista träd eller
buske må äga rum.

Underlåter jordägare efterkomma anmaning att vidtaga åtgärd,
varom i första eller andra stycket sägs, äger Konungens befallningshavande
förelägga honom viss tid att fullgöra den åtgärd, varom fråga
är, vid äventyr att den eljest vidtages på hans bekostnad.

2 §•

Utan Konungens befallningshavandes tillstånd må ej utmed väg
uppföras byggnad på mindre avstånd än nio meter från vägbanans mitt;
dock äger detta stadgande icke tillämpning å bebyggande av område, för
vilket stadsplan fastställts.

Utmed väg må ej heller inom nämnda avstånd utan Konungens
befallningshavandes tillstånd förekomma upplag eller vidtagas andra anordningar,
som hindra vägens avvattning eller fri utsikt över vägbanan.

3 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att
för vägens bestånd medföra fara.

4 §•

Väg må ej inkräktas genom upplag av andra ämnen än sådana,
som oundgängligen erfordras för vägens underhåll; och må ej heller
dessa så uppläggas, att samfärdseln därigenom försvåras eller vägens
avvattning hindras.

5 §•

Å landsväg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande
i undantagsfall, när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande
av grind å landsväg med allenast ringa samfärdsel.

Finnes eljest å landsväg grind, skall den borttagas; dock må
Konungens befallningshavande, därest grinden prövas vara till allenast

Kungl. Maj;ts proposition nr 100.

19

ringa men för samfärdseln och dess borttagande skulle vålla jordägare
synnerlig olägenhet, efter jordägarens framställning medgiva, att grinden
tills vidare eller under viss tid bibehålies.

Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren
att draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande
förelägga honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr
att det eljest varder verkställt på hans bekostnad.

Grind skall hållas avlyftad under den tid av året, som Konungens
befallningshavande genom allmän kungörelse bestämmer.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning
beträffande grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg.

6 §.

Hjulring å arbetsåkdon, som användes å väg, skall hava en bredd
av minst åtta centimeter. Överstiger belastningen å hjulet 400 kilogram,
skall bredden ökas med en centimeter för varje överskjutande fullt eller
påbörjat hundratal kilogram av hjulets belastning.

Finnes inom något vägdistrikt eller del därav större minimibredd,
än nu sagts, böra stadgas, äger Konungens befallningshavande på framställning
av landstinget därom förordna. Dagen för förordnandets ikraftträdande
skall bestämmas på sådant sätt, att vederbörande trafikanter
erhålla det rådrum, som i varje fall kan anses nödigt.

För särskilt fall må Konungens befallningshavande lämna tillstånd
att å väg framföra arbetsåkdon med mindre hjulringsbredd än föreskrivet är.

Hjulring må ej vara kullrig eller hava tvärlister, framskjutande
bulthuvuden eller andra ojämnheter, av vilka vägen kan skadas.

7 §•

Efter vägstyrelsens hörande må Konungens befallningshavande beträffande
viss vägsträcka förordna, att fordon med sådan tyngd, att dess
framförande å vägen är ägnat att medföra fara för vägens bestånd eller
särskild olägenhet i avseende å dess underhåll, icke eller allenast viss tid
av året må framföras å vägen, ändå att fordonets hjulringsbredd står i
överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Den tid mark är bar må ej å väg släpas timmer, tyngre redskap
eller annat, varav vägen kan skadas; dock ankommer på Konungens
befallningshavande att efter omständigheterna pröva, huruvida och på
vilka villkor undantag från denna bestämmelse må äga rum.

,

20

Kung 1. Majits proposition nr 100.

B §•

I de avseenden, varom förmäles i 6 § och 7 § första stycket, är
beträffande automobil särskilt stadgat.

6 kap.

Tillsyn å väghållningen.

1 §■

Vägväsendet står under Konungens befallningshavandes vård och
inseende. Befallningshavanden tillkommer förty att övervaka väghållningens
behöriga fullgörande '' samt att vidtaga därför nödiga åtgärder,
allt i enlighet med vad i denna lag eller särskilda författningar närmare
stadgas.

Vid behandling av vägväsendet rörande frågor äger Konungens
befallningshavande såsom sakkunnig anlita distriktschefen i vederbörande
väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, som av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe förordnas.

Vid utövande av den Konungens befallningshavande åliggande
tillsyn över väghållningen biträdes befallningshavanden av vederbörande
landsfiskaler.

2 §•

Yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och varder ej efter
tillsägelse av vederbörande landsfiskal bristen ofördröjligen botad, skall
denne genast anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande,
som förelägger vederbörande viss tid, inom vilken rättelse skall hava
skett vid äventyr, om den tid försittes, att bristen varder på hans bekostnad
avhjälpt.

3 §•

Den allmänna tillsynen över att väghållningen utföres på ett i tekniskt
avseende tillfredsställande sätt utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vilken har att meddela de anvisningar i avseende å väghållningens
utförande samt framställa de anmärkningar, vartill omständigheterna
kunna giva anledning. Föranleder anmärkning ej rättelse, har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att anmäla förhållandet hos Konungens be,-fallningshavande, som äger att vid lämpligt äventyr förelägga vederbö -rande att vidtaga de åtgärder, vilka kunna finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

21

7 kaj).

Ansvarsbestiimruelser sA, ock angående fullföljd av talan.

1 §•

Underlåter medlem av körlag att utföra å honom jämlikt 2 kap.
10 § belöpande arbete, eller eftersätter snöplogfogde vad honom enligt 2
kap. 16 § tredje stycket åligger, eller underlåter medlem av snöploglag
att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma,
höte från och med 10 till och med 100 kronor.

Förseelse mot föreskrifterna i. 5 kap. 2, 3 och 4 §§ samt 5 § första
och fjärde styckena ävensom 6 och 7 §§ eller mot förordnande, som meddelats
med stöd av någon av sistnämnda två paragrafer, straffes med
böter från och med 10 till och med 200 kronor. Lag samma vare, där
jordägare oaktat erhållen anmaning underlåter att vidtaga åtgärd, som i
.5 kap. 1 § första stycket sägs.

2 §.

Begås förseelse mot föreskrifterna i 5 kap. 6 och 7 §§ eller mot
förordnande, som meddelats med stöd av någon av dessa paragrafer, med
husbondes vetskap av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen
person, ansvare husbonden därför liksom vore förseelsen begången av
honom själv.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
varom nu är sagt, fortsätter samma förseelse, skall han för varje gångstämning
härför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen
äro stadgade.

3 §•

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

4 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

5 §•

Över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

22

Kungl. Maj:ls proposition nr 100.

8 kap.

Övergångsbestämmelser.

1 §•

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, lända till
efterrättelse från och med den 1 januari 1925.

2 §.

Yägstyrelse skall utses första gången under år 1923 samt träda i
verksamhet med 1924 års ingång; och skall den häradsskrivare jämlikt
4 kap. 8 § åliggande skyldigheten att före den 20 juni till vägstyrelsens
ordförande insända i nämnda lagrum avsedda summariska uppgifter inträda
år 1924. I enlighet med denna lags bestämmelser skall landstinget
under år 1924 fastställa utgifts- och inkomststat för vägdistriktet för
följande år samt bestämma det belopp, vilket år 1924 skall uttaxera^
såsom vägskatt. Samma år skola ock utses revisorer till granskning av
vägstyrelsens förvaltning under år 1924. Skyldighet att enligt denna
lags bestämmelser erlägga vägskatt skall även inträda år 1924; och skall
vad i denna lag är stadgat om debitering och indrivning av vägskatt
samtidigt träda i tillämpning.

s ^ §•

I god tid före den 1 november 1924 skall Konungens befallningshavande
i enlighet med denna lags föreskrifter verkställa indelning av
jordbruksfastigheter till körlag och snöploglag.

4 §•

Hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser
skola från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya vägdistrikt,
i vilket det äldre distriktet uppgått.

Finnes äldre väghållningsdistrikt under de tre åren närmast före
denna lags ikraftträdande hava upplånat medel till bekostande av utgifter,
som skäligen bort täckas genom utdebitering av vägskatt, eller
genom underlåtenhet att verkställa skälig utdebitering av sådan skatt
föranlett, att fonderade medel förbrukats, eller på annat sätt förorsakat,
att det nya vägdistriktet vid övertagande av det äldre distriktets tillgångar
och förpliktelser lider förfång, äger Konungens befallningshavande
ålägga distriktet att lämna det nya vägdistriktet skälig gottgörelse.

23

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

Vägstyrelse i äldre distrikt skall så snart ske kan och senast den
1 juli 1925 till vägstyrelsen i det nya distriktet avgiva fullständig redovisning
för förstnämnda distrikts ekonomiska ställning vid utgången av
år 1924.

5 §•

Den av vägstyrelse i äldre distrikt under år 1924 utövade förvaltning
skall granskas och fråga om ansvarsfrihet därför behandlas i
den ordning, som stadgas i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet. Nämnda lag skall efter den nya
lagens ikraftträdande även äga tillämpning, i den mån sådant är nödigt
för fullgörande av förpliktelse, som jämlikt 4 eller 6 § kan för det äldre
distriktet uppkomma gentemot det nya vägdistriktet; dock skola för sådant
ändamål erforderliga medel utdebiteras å samtliga vägfyrkar i det äldre
distriktet till lika andel för en var av dem.

•

6 §.

Vid 1925 års ingång skall det nya vägdistriktet övertaga samtliga
vägar inom distriktet, som då äro föremål för allmänt underhåll, och
skola dessa därvid vara försatta i laggill skick. Finnes brist, som blivit
antecknad vid under år 1924 hållen vägsyn eller vars bättrande efter
sådan vägsyn i vederbörlig ordning påkallats, icke vara avhjälpt vid
vägens övertagande, och skola icke, jämlikt 7 §, äldre lags bestämmelser
angående tillsyn å väghållningen tillämpas, äger vägstyrelsen i det nya
vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

7 §•

De, som jämlikt 7 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet äro förpliktade till vägunderhåll
in natura, skola under åren 1925 och 1926 vara skyldiga att, om det
nya vägdistriktet så fordrar, fortsätta att utföra det vägunderhåll, som
dittills ålegat dem, mot erhållande av det belopp, vartill underhållskostnaden
bestämts av den i IV kap. i nämnda lag omförmälda nämnd.
Det nya vägdistriktet skall dock, utan att anlita berörda sätt att få
vägunderhållet utfört, ombesörja vägunderhållet: från 1925 års ingång å
minst en tredjedel av distriktets indelade vägar och från 1926 års
ingång å ytterligare minst hälften av återstående indelade vägar i distriktet..

Beträffande tillsyn å vägunderhåll, som utföres jämlikt första punkten
i första stycket, ävensom i fråga om påföljd för underlåtenhet att

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

fullgöra sådant underhåll skola äldre lags bestämmelser fortfarande äga
tillämpning.

Finnes, då vägunderhåll upphör att utföras jämlikt bestämmelserna
i första punkten i första stycket, att brist, som blivit antecknad
vid senast hållna vägsyn eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig
ordning påkallats, icke blivit avhjälpt, äger vägstyrelsen i det nya
vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

8 §.

Vid behandling av frågor om byggande av väg, vilka vid 1925 års
ingång äro beroende på Konungens befallningshavandes prövning, skall
därefter denna lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande,
ifall fråga är om anläggning av ny väg, därav, att landstinget eller
dess förvaltningsutskott samt, om vederbörande vägstämma icke blivit
hörd i ärendet, jämväl ortsbefolkningen städse skall lämnas tillfälle att
yttra sig. • .

9 §.

. Till grund för beräkning av det till vägdistrikt jämlikt 4 kap. 13 §
för år 1925 utgående statsbidrag skola läggas de under år 1924 bestridda
kostnaderna för vägunderhåll och vinterväghållning jämte det belopp,
varmed kostnaderna för enahanda ändamål under år 1925 upptagits i av
vederbörande landsting för sistnämnda år fastställd stat, men skall,
sedan de verkliga kostnaderna för detta år blivit kända, beräkningen i
enlighet därmed jämkas samt erforderlig rättelse äga rum.

10 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola
upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

11 §•

Finnes kassa samlad för byggnad eller underhåll av bro eller färja,
som övertages till underhåll av vägdistriktet, och har den bildats genom
sammanskott av väghållningsskyldiga, äge de att däröver förfoga. I
annat fall skall den överlämnas till vägdistriktet.

12 §.

De i 5 kap. 6 § meddelade bestämmelser om hjulringsbredd skola
träda i kraft den 1 januari 1930. Från och med samma dag skola upp -

25

Kutigl. MajUs proposition nr 100.

höra att gälla dels lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar
ä arbetsåkdon på landet dels de med stöd av sistnämnda lag utfärdade
förordnanden.

13 §.

Såvitt här ovan icke annorlunda stadgats, skola dels lagen den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
jämte däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, dels lagen den 13
juni 1919 om ödebygdsvägar, dels ock alla övriga stadganden, som strida
mot denna lag, upphöra att gälla den 1 januari 1925; dock skall vad i
62 § förstnämnda lag finnes föreskrivet rörande befogenhet för Konungens
befallningshavande att medgiva användande av överskott i vägkassa upphöra
att gälla redan i och med denna lags utfärdande.

Ej må efter denna lags utfärdande meddelas förordnande om ny
vägdelning enligt 36 § i lagen den 23 oktober 1891 angående vägfiåliningsbesvärets
utgörande på landet. Är vid nämnda tid dylik förrättning,
om vilken förordnande tidigare givits, ännu icke avslutad, varde
vidare åtgärd för förrättningens fortsättande inställd.

14 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersättes genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället
tillämpas.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. {Nr 100.)

4

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 december 1921.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, följande:

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1911
tillkallades av chefen för finansdepartementet sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga
för åvägabringande av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret,
samt att utarbeta förslag till därav föranledda ändringar i väglagen
m. in. ävensom att i samband därmed underkasta väglagstiftningen revision
jämväl i vissa andra avseenden. Dessa sakkunniga, den s. k.
vägkommissionen, voro generaldirektören Hj. Nehrman, ordförande, landskamreraren
G. V. Eiserman, numera majoren Ingemar Petersson och
revisionssekreteraren friherre P. M. af Ugglas. Vägkommissionen avgav
dels den 15 december 1916 förslag till lag om allmänna vägar på landet,
dels den 31 oktober 1917 förslag till lag om vägkommunal styrelse på
landet, dels ock sistnämnda dag förslag till övergångslag till bägge lagarna.

Efter det i infordrade utlåtanden över förslagen ett flertal anmärkningar
framställts mot desamma, ansågs nödvändigt, att före frågans
framläggande för riksdagen en förnyad granskning och omarbetning av
förslagen komme till stånd genom särskilda sakkunniga. Enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 24 augusti 1920 tillkallades för sådant ändamål
av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet följande sakkunniga,
nämligen landshövdingen L. Reuterskiöld, ordförande, numera
landshövdingen greve Axel Mörner, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren
Fr. Enblom, ledamoten av riksdagens första kammare
Johan Nilsson i Skottlandshus samt ledamöterna av riksdagens andra
kammare C. J. Johansson i Uppmälby och Johan Rehn i Hissjö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

27

Dessa sakkunniga, i det följande benämnda väg sakkunniga, avgåvo
den 10 augusti 1921 betänkande med förslag till lag om allmänna vägar
j)å landet jämte därmed sammanhängande författningar.

Vid betänkandet voro fogade särskilda yttranden av ledamöterna
Enblom, Johansson och Relin.

Över de vägsakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden
avgivits av samtliga länsstyrelser och landsting, kammarkollegium, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen efter distriktstjänstemännens hörande, svenska
stadsförbundet och svenska vägföreningen, varjämte ett flertal andra
yttranden i ärendet inkommit.

I likhet med såväl vägkommissionen som de vägsakkunniga anser jag
bristerna i nu gällande väglagstiftning vara så betydande, att tillfredsställande
resultat icke kan vinnas allenast genom partiella förändringar av
denna lagstiftning. De vägsakkunnigas förslag synes även efter vissa jämkningar
vara ägnat att avhjälpa det trängande behovet av förändrade bestämmelser
å ifrågavarande område. Jag skall nu till en början till behandling
upptaga huvudprinciperna i detta förslag för att sedermera i
korthet beröra de särskilda bestämmelserna i förslaget, i den mån framställda
anmärkningar eller andra omständigheter därtill föranleda.

En av de betydelsefullaste frågorna vid utformandet av den nya
väglagen är bestämmandet av väghållningsdistriktens omfattning. Å ena
sidan måste distrikten hava en jämförelsevis betydande storlek för att
vinna så stor utjämning som möjligt av de allmänt överklagade olikheterna
i väghållningsbesvärets fördelning. Å andra sidan får det ej förbises,
att om väghållningsdistrikten göras alltför stora, fara förefinnes
för att administrationen skall sakna tillbörlig kontakt med ortsbefolkningen.

Den fullständigaste utjämningen skulle uppenbarligen vinnas genom
hela det allmänna vägväsendets övertagande av staten, och förslag därom
hava även flera gånger väckts.

Vägkommissionen, som till granskning upptagit de olika möjligheterna
till distriktsindelning, har icke ansett sig kunna förorda sådant
övertagande. De av kommissionen anförda skälen kunna i korthet sammanfattas
sålunda: Det vore väl obestridligt, att de allmänna vägarna i
betydande mån tillgodosåge statens intressen, men det måste dock fasthållas,
att till varje allmän väg i främsta rummet knöte sig ett lokalt
intresse. Till följd av järnvägarnas och vattenvägarnas utveckling hade
betydelsen av de allmänna vägarna alltmer lokaliserats. Deras ursprungliga
uppgift att förmedla den genomgående person- och godstrafiken till -

Väg-liällningsdistriktens

omfattning.

Vägväsendets
övertagande
av
staten.

Vägkommis sionen.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De vägsakkunniga.

Myndigheter
och korporationer.

Departe mentschefen.

hörde i stort sett en förgången tid. Den ökade användningen av automobiler
syntes icke kunna förändra detta förhållande. Overtoge staten
hela det allmänna vägväsendet, skulle det krävas en alltför omfattande,
tung och dyrbar förvaltningsapparat. Det vore en gammal erfarenhet,
att arbeten ställde sig jämförelsevis kostsamma, när de skulle utföras
för statens räkning. Svårigheter att för skäligt pris erhålla entreprenader
skulle säkerligen yppa sig i högre grad för staten än för mindre
distrikt. Efter vad kommissionen kunde finna, skulle kostnaderna för
statens handhavande av väghållningen bliva avskräckande stora. Statens
övertagande av väghållningen skulle medföra, att kostnaden för denna
täcktes på samma sätt som övriga statsutgifter. Bibehölles däremot väghållningsbesväret
som ett åliggande för lokala samfälligheter, bleve det
möjligt att såsom hittills tillämpa beskattningsprincipen: skatt efter intresse.
Denna princip framstode just i fråga om vägväsendet utan all
tvekan som den mest berättigade. Övertoges hela det allmänna vägväsendet
av staten, skulle jordbrukets vinst av reformen gå utöver skälighetens
gränser. Därtill komme, att; då i sådant fall städerna finge lika
med landsbygden deltaga i underhållet av de allmänna vägarna, rättvisan
krävde, att staten övertoge städernas väghållning och, åtminstone
delvis, deras gatuhållning, vilken betingade en kostnad, motsvarande
mer än hälften av utgifterna för hela landsbygdens allmänna väghållning.

De vägsakkunniga hava, i likhet med kommissionen och huvudsakligen
på de av densamma anförda skäl, funnit statens övertagande av det
allmänna vägväsendet icke kunna tillstyrkas.

Ej heller någon av de över förslaget hörda myndigheterna eller
korporationerna har förordat statens övertagande av den allmänna väghållningen.

De av kommissionen i förevarande hänseende anförda skäl synas
mig övertygande. Det förefaller uppenbart, att statens övertagande av
den allmänna väghållningen skulle medföra en tung förvaltningsapparat
och att väghållningen skulle såväl på grund härav som genom de ofta
nog överdrivna anspråk, som då antagligen skulle ställas på vägnätets
utsträckning och vägarnas beskaffenhet, bliva vida dyrare än om denna
väghållning ordnades som en kommunal angelägenhet. Den kommunala
förvaltningen synes ock kunna anordnas smidigare, under starkare kontakt
med ortsbefolkningen och med ett bättre tillgodogörande av erfarenheten
hos de gamla vägstyrelserna.

Givetvis kan det ordnas så, att staten direkt deltager i väghållningen
utan att dock övertaga byggande och underhåll av samtliga all -

2!)

Kwrujl. Maj:ts proposition nr 100.

manna vägar i riket, och äro åtskilliga kombinationer därvid tänkbaraJag
får härutinnan hänvisa till vägkommissionens ingående utredning i
detta avseende. Lika med kommissionen och de vägsakkunniga finner
jag dylikt deltagande icke lämpligen böra äga rum.

Om man med hänsyn härtill alltså kan utgå från att den allmänna Lamlstingsväghållningen
icke bör handhavas av staten, har man först att avgöra, huru- °Xållnings9-vida såsom enhet för denna väghållning bör antagas landstingsområdet eller distrikt.
det nuvarande väghållningsdistriktet, i regel häradet, eller möjligen primärkommunen.
Det sista av dessa alternativ lärer av många skäl icke kunna
ifrågakomma. I detta sammanhang torde vara tillräckligt att framhålla, att,
om primärkommunen autoges till enhet för väghållningen, skulle man,
långt ifrån att vinna den önskade utjämningen i väghållningsbesvärets
fördelning, i stället öka de redan förefintliga ojämnheterna i detta avseende.
För ett bibehållande av häradet såsom väghållningsdistrikt skulle
kunna anses tala den omständigheten, att man i sådant fall skulle hava
en färdig organisation, vilken kunde förfoga över den erfarenhet i vägfrågor,
som de gamla vägstyrelserna förvärvat, samt vidare att distriktets
storlek icke utgjorde hinder för en ingående kännedom om ortsförhållandena
och att de svårigheter, som äro förbundna med övergången
till eu ny distriktsindelning, skulle undvikas. Utan att underskatta dessa
fördelar har jag dock, i likhet med vägkommissionen och de vägsakkunniga,
ansett, att, främst för vinnande av erforderlig utjämning av väghållningsbesväret,
till ekonomisk enhet för väghållningen bör väljas landstingsområdet.
På sätt kommissionen anfört, skulle härigenom vinnas eu
väsentlig utjämning av väghållningskostnaden. Därjämte torde det större,
mera bärkraftiga landstingsområdet vara bättre rustat än de nuvarande,
stundom svårt betungade väghållningsdistrikten att tillfredsställa
det alltmera trängande behovet av en förbättring av vägarna.

De avgivna yttrandena över kommissionens och de vägsakkunnigas förslag
utvisa även, att i detta avseende knappast någon meningsskiljaktighet
förefinnes.

Beträffande själva utförandet av väghållningen föreslog vägkommis-Primärkomsionen,
att vägunderhåll och vinterväghållning inom landstingsområdet Tetskrets''
skulle verkställas av mindre arbetskretsar, sammanfallande med primär- vägkommiskommunerna,
under ledning av särskilda kommunvägstyrelser. För denna sioneD.
väghållning skulle primärkommunerna erhålla ersättning av landstingsdistriktet,
ifråga om vägunderhållet efter uppskattning och för vinterväghållningen
efter kommunernas verkliga kostnader därför. Därest
landstinget så beslutade, skulle emellertid vägunderhåll å viss väg eller

30

De vägsakkunniga
m. fl.

Departe mentschefen.

Häradet

arbets krets.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

vägsträcka kunna utföras direkt av landstingets vägstyrelse. Även länsstyrelsen
skulle i visst fall kunna ålägga landstinget att till underhåll
övertaga vägsträcka, som eljest skolat underhållas av kommun. Alla
vägbyggnad sarbeten skulle utföras direkt av landstingets vägstyrelse.
Landstingsdistriktets kostnader för vägbyggnad samt utbetalta ersättningar
till primärkommunerna för vägunderhåll och vinterväghållning ävensom
distriktets övriga utgifter skulle täckas genom vägskatt.

Såväl de vägsakkunniga som åtskilliga över vägkommissionens förslag
hörda myndigheter och korporationer hava funnit sig icke kunna
biträda kommissionens förslag i denna del.

Även jag finner berörda förslag icke vara att förorda. Systemet
synes icke kunna hos primärkommunerna framkalla intresse för en god
väghållning. Även om sådant intresse förefunnes, skulle det för mindre
bärkraftiga kommuner ofta ställa sig svårt att anskaffa de för ett rationellt
vägunderhåll nödiga redskapen. Vanskligt synes ock vara att i
detta avseende lita på den av kommissionen antydda utvägen att olika
kommuner kunna sammansluta sig till kommunalförbund. Ej heller kan
man förbise svårigheten att inom varje kommun uppbringa en fullgod
vägstyrelse. I de yttranden, som avgivits över de vägsakkunnigas förslag,
har ej heller i något fall ifrågasatts att härutinnan följa vägkommissionens
förslag.

Om således möjligheten att anlita primärkommunerna som arbetskretsar
får anses utesluten, får man därnäst taga i övervägande, huruvida
icke det nuvarande väghållningsdistriktet, i regel häradet, bör tagas
till arbetskrets. Visserligen finner jag detta alternativ vara vida att föredraga
framför kommissionens förslag, men har jag dock icke kunnat ansluta
mig därtill. "Om kommissionens förslag icke underginge annan förändring
än att häradet toges till arbetskrets i stället för primärkommunen,
skulle värdet av arbetskretsens vägunderhåll uppskattas och arbetskretsen
av landstingsområdet erhålla ersättning i enlighet därmed. Erfarenheten
har emellertid lärt, att en uppskattning, även om den förrättas
med tillbörlig noggrannhet, icke kan giva en trogen bild av de verkliga
förhållandena. Särskilt vid förrättningar av sådan omfattning, varom
här är fråga, är det icke möjligt att rätt uppskatta alla de på frågans
bedömande inverkande faktorerna. Uppskattningen kommer ofta att för
de närmast intresserade få ett drag av godtycke. Därtill kommer, att
på grund av ändrade priser och trafikförhållanden en från början riktig
uppskattning hastigt kan bliva missvisande. För att såvitt möjligt avhjälpa
denna olägenhet har kommissionen föreslagit, att uppskattning
skulle äga rum vart femte år. Klart är dock, att bäst vore, om man

Kungl. MajUs proposition nr lOt).

31

kunde undvika dessa tidsödande, dyrbara och besvärliga förrättningar.

Ett än viktigare skid mot den föreslagna anordningen synes dock vara,
att en av huvudanmärkningarna mot användandet av primärkommunen
som arbetskrets kvarstår, jämväl om häradet blir arbetskrets. Då häradet
skulle få ersättning för vägunderhållet allenast efter uppskattade
värdet därav, skulle det nämligen i så hög grad ligga i häradets intresse
att dess vägunderhåll bleve så billigt som möjligt, att vägarnas beskaffenhet
kunde bliva lidande därpå. Den ifrågasatta anordningen synes
därför ägnad att i viss mån motverka ernåendet av ett förbättrat vägunderhåll.

De vägsakkunniga hava för sin del förordat, att landstingsområdet Landstingsicke
blott göres till ekonomisk enhet för väghållningen utan även får^otukomomhändertaga
själva utförandet av väghållningen. De fördelar, som miste enhet
enligt de sakkunnigas mening härigenom skulle vinnas, vore bland annat arbetskrets.
följande: Utjämningen av väghållningsbesväret bleve effektivare än enligt De yä k_
vägkommissionens förslag. Då all väghållning skulle utföras genom lands- kunnig»,
tingsvägstyrelsens försorg, bleve primärkommunernas befattning med vägväsendet
obehövlig. Uppskattningen av vägunderhållet samt därmed förbundna
kostnader och övriga nackdelar skulle försvinna. De för väghållningen
erforderliga medlen skulle utdebiteras såsom landstingsvägskatt
och ingå direkt i landstingsvägkassan. På grund av landstingsområdets
större ekonomiska bärkraft skulle möjlighet förefinnas att anskaffa för ett
rationellt vägunderhåll nödiga redskap och att åstadkomma ett gott vägunderhåll.

Även vägkommissionen har haft sin uppmärksamhet fästad vid den Vägkommismöjligheten,
att väghållningens utförande inom landstingsområdet kunde sionei1''
överlämnas åt landstingsförvaltningen, men har ansett sådant icke vara
tillrådligt. Enligt kommissionens förmenande skulle nämligen en dylik
anordning ur förvaltnings- och kostnadssynpunkt kunna bliva förenad
med svårigheter av samma art, som anförts i fråga om vägväsendets
övertagande av staten, visserligen naturligtvis i motsvarande mindre
skala men dock alltid avsevärda.

I de avgivna yttrandena har de vägsakkunnigas förslag i denna Myndigheter
del vunnit allmänt gillande. Endast i något undantagsfall har det nu- ochtio“re?ora~
varande väghållningsdistriktet förordats såsom arbetskrets.

De vägsakkunnigas förslag synes även mig erbjuda eu lycklig lös- Departening
av förevarande fråga. Vad de av vägkommissionen befarade för- ®eenf^''
valtningssvårigheterna angår, så har det redan nu i ett flertal fall förekommit,
att all väghållning inom de nuvarande väghållningsdistrikten
övertagits av vägkassan. Att märka är, att sådant företrädesvis ägt rum

32

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

i de stora norrländska väghållningsdistrikten. Då i nämnda fall de nuvarande
vägstyrelserna till och med utan stöd av lagstiftningen lyckats
att till de väghållningsskyldigas tillfredsställelse ombesörja vägunderhållet,
torde det med visshet kunna antagas, att landstingsområdets förvaltningsorgan
med dess större resurser skall kunna gå i land med sin uppgift.
Landstingsområdenas storlek torde ej heller lägga hinder i vägen för ett
lämpligt ordnande av förvaltningen. Jag har härvid utgått från att
landstingets vägstyrelse skall stå i nära beröring med ortsbefolkningen i
väghållningsdistriktets olika delar. Måhända skall det, särskilt i större
landstingsområden, befinnas nyttigt att, såsom av de vägsakkunniga ifrågasatts,
inom vissa härad bilda en s. k. vägnämnd för att i förekommande
fall biträda vägstyrelsen. Till ledamöter i en dylik vägnämnd läge det
närmast till hands att utse de lämpligaste bland de gamla vägstyrelsernas
ledamöter. På olika orter kunna emellertid andra anordningar finnas
lämpligare. En av de största fördelarna av att göra väghållningen
till en kommunal uppgift är just den, att härigenom kan lämnas möjlighet
för en smidigare anpassning efter de föreliggande förhållandena. Att
hindra en sådan anpassning genom tvingande föreskrifter bör i möjligaste
mån undvikas. De riktlinjer för inrättande av vägnämnder, vilka jagämnar
föreslå och till vilka jag i annat sammanhang skall återkomma,
hava därför givits sådan avfattning, att de icke torde lägga hinder i vägen
för landstingets rörelsefrihet.

Det har visserligen stått ''klart, att vid en oförmedlad övergång
till det nu föreslagna systemet vissa svårigheter kunna uppstå.
Genom de föreslagna övergångsbestämmelserna torde emellertid faran
härför vara i väsentlig grad undanröjd. Sedan organisationen väl blivit
genomförd och någon tid varit i verksamhet, finnes enligt min mening
ingen anledning antaga annat än att den skall fungera tillfredsställande.

De av vägkommissionen antydda farhågorna för att kostnaderna för
väghållningen skola bliva avsevärt större, om denna ombesörjes av landstingets
förvaltningsorgan i stället för av kommunerna, kan jag icke dela.
Sannolikheten synes tala för, att administrationskostnaderna enligt kommissionens
system icke skulle bliva lägre, helst ersättningen till de många
kommunvägstyrelserna skulle komma att uppgå till avsevärda belopp.
Det torde nämligen knappast vara möjligt att inom varje kommun uppbringa
eu fullgod vägstyrelse utan att lämna skälig ersättning för ledamöternas
besvär, helst som de uppgifter, vilka redan nu åvila kommunerna,
äro ganska betungande. Beträffande kostnaderna för utförandet
av själva vägunderhållet torde landstingsvägstyrelsen hava lika stora möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

:sa

ligheter som en kommunvägstyrelse att åvägabringa billiga entreprenadavtal;
och för utförande av sådant vägunderhåll, som icke upplåtes på
entreprenad, koinme ju landstingsvägstyrelsen att kunna disponera effektivare
hjälpmedel och skickligare personal än eu kommunvägstyrelse.
Sannolikheten synes även tala för det antagande, att därest systemet med
kommunväghållning i enstaka fall tilläventyrs skulle visa sig förenat med
mindre utgifter, denna besparing komme att vinnas genom ett sämre
vägunderhåll, vilket emellertid i längden skulle bliva oekonomiskt. Vad
sålunda anförts lärer även i tillämpliga delar äga giltighet för det fäll,
att häradet ifrågasättes såsom arbetsdistrikt.

Efter övergången från den nuvarande väghållningen till det nu
förordade väghållningssystemet komma kostnaderna för väghållningen att
framträda tydligare än förut. Då den huvudsakliga delen av vägunderhållet
hittills utförts av väghållare in natura och det icke är möjligt att
tillförlitligt beräkna värdet av dessas vägunderhållsarbete — uppskattningarna
äro såsom förut framhållits i hög grad missvisande — kan man
för närvarande icke bilda sig någon riktig uppfattning om den verkliga
kostnaden för vägunderhållet. Därest vägunderhållet utföres enligt förevarande
förslag, bliver däremot kostnaden för detsamma till siffran bestämd.
Denna siffra kommer visserligen med all sannolikhet att överstiga
den nuvarande uppskattade kostnaden för vägunderhållet. Sistnämnda
förhållande innebär dock icke, att vägunderhållet enligt förevarande
förslag i realiteten bliver dyrare än det nuvarande. Tvärtom
komma landstingens förvaltningsorgan, som skola hava tillgång till teknisk
sakkunskap, erforderliga arbetsredskap och övad arbetskraft, att äga
stora möjligheter att åstadkomma ett billigare vägunderhåll än förut.
Just på grund av bristande sakkunskap och lämpliga redskap har naturaväghållarnas
underhåll, som ofta utföres på för vägarbetet olämpliga tider
och utmärkes av onyttigt slöseri -med väglagningsämnen, blivit förenat
med betydande besvär och kostnader. Oaktat de kostnader och besvär,
som naturaväghållarna sålunda för närvarande få vidkännas, är dock -—
såsom nogsamt är bekant — vägarnas tillstånd föga tillfredsställande.
Skulle det nuvarande systemets naturaväghållare tvingas att hålla vägarna
i ett för samfärdselns behov fullt tillfredsställande skick, skulle förvisso
kostnaden för vägundeiiiållet in natura väsentligt stegras. Det torde
således finnas fog för det antagande, att det vägunderhåll, som skall
åligga landstinget, kommer att icke bliva dyrare utan till och med
kunna utföras billigare än om detsamma skolat utföras av väghållare
in natura.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.)

o

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Städernas
förhållande
till det allmänna
vägliållningsbesväret
på
landet.

Vägkommis sionen.

De vägsakkunniga m.

fi.

Jämlikt 25 kap. 8 § byggningabalken utgör för närvarande varje
stad ett väghållningsdistrikt för sig utan gemenskap med den kringliggande
landsbygden.

Vägkommissionen har icke ansett det befogat att härutinnan föreslå
någon avvikelse från nuvarande lagstiftning. Till stöd för sin åsikt
har kommissionen anfört bland annat:

Besvarandet av frågan, huruvida det för beredande av lindring och utjämning
i landsbygdens väghållningsbörda kunde anses billigt, att även städerna deltoge
i denna väghållning, måste bliva beroende på, huruvida städerna kunde anses
oskäligt gynnade i förhållande till landsbygden. Enligt för kommissionen
tillgängliga uppgifter utgjorde under år 1912 kostnaden för den allmänna väghållningen
på landet 13,700,000 kronor och städernas utgifter för vägar, gator
och torg 7,600,000 kronor. Enligt en av kommissionen föranstaltad utredning
kunde underhållskostnaden för samtliga enskilda by- och utfartsvägar för år 1912
beräknas till omkring 3,500,000 kronor. Ben sammanlagda väg- och gatuhållningsbördan
för land och stad skulle alltså för nämnda år uppgått till 24,800,000 kronor.
Huru denna totalbörda skäligen borde fördelas mellan land och stad,
därom funne kommissionen det mer än vanskligt att uttala sig. Med tillämpning
av de grunder, som angivits uti eu inom kommissionen utarbetad promemoria,
lomme man till det resultatet, att landsbygden efter nuvarande ordning hade att
draga en andel av totalbördan, som med 600,000 kronor översköte vad som enligt
den antagna beräkningsgrunden vederbort. Emellertid bleve varje beräkning i
detta avseende osäker och skulle alltid lämna rum för anmärkningar. Under sådana
oiSständigheter syntes det knappast möjligt att vinna tillräcklig grund för
ett tillförlitligt bedömande, huruvida krav på ett ökat deltagande för städerna i
den allmänna väghållningen kunde vara billigt och befogat. I varje fall kunde
det ej ifrågasättas, att städerna skulle direkt deltaga i väghållningen på landsbygden.
Läte man de i landsting deltagande städerna utan vidare ingå i vederbörande
väghållningsdistrikt, skulle lindringen tillgodokomma dessa synnerligen
ojämnt. Skulle distrikten i gengäld övertaga väg- och gatuhållningen i.städerna,
bleve lindringen för många, kanske de flesta av distrikten rent illusorisk. Beträffande
de städer, som icke deltaga i landsting, finge vidtagas särskilda anordningar,
exempelvis så, att varje sådan stad finge övertaga hållandet av de närmast
intill stadsområdet belägna vägarna. Ett dylikt s. k. tentakelsystem kunde
även användas i fråga om samtliga rikets städer, men då det skulle särdeles
menligt inverka på väghållningsbördans jämna fördelning mellan distrikten, funne,
kommissionen det oantagligt. Ett brytande av den historiskt givna åtskillnaden
mellan land och stad vore så mycket mindre nödvändig, som all den utjämning,
vilken kunde finnas önskvärd, lätteligen- kunde vinnas genom en ökning av statens
bidrag till väghållningen på landet.

De vägsakkunniga hava i förevarande avseende intagit samma
ståndpunkt som kommissionen. Ej heller hava de hörda myndigheterna

Kun al. Maj:ts proposition nr 100.

35

och korporationerna föreslagit någon avvikelse från den i detta hänseende
för närvarande gällande ordning.

I likhet med vägkommissionen finner jag det möta synnerligen
stora svårigheter att bestämma, i vad mån städerna skäligen böra del -

taga i Iandsby.

rdens

väghållning.

sida bliva behörigen

tillgodosedda.

Departe mentschefen.

Att sådant deltagande icke lämpligen
kan ske direkt, synes kommissionen klarligen hava ådagalagt. I varje
fall torde genom det statsbidrag, som enligt förslaget skall utgå till väghållningsdistrikten
på landet och varav större delen kommer att bäras av
skatteobjekten i städerna, landsbygdens krav på bistånd från städernas

Köpingar och municipalsamhällen äro för närvarande i fråga om Köpingars
den allmänna väghållningen att hänföra till landsbygden. I 1891 års ”misälnhiU-"
väglag göres ingen skillnad mellan dylika ■ samhällen och den övriga lens förhållandsbygden.
Genom lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och ^a/lmäniuT*
tomtindelning kommo dock vissa av dessa samhällen att intaga en sär- vägliållställning,
i det att nämnda lag enligt dess 36 § skulle äga tillämpning ”''”ffpå''8
för köping ävensom för annan ort, för vilken på grund av förordnande, landet,
som meddelats enligt före den 1 januari 1908 gällande föreskrifter, byggnadsstadgan
för rikets städer gällde. Enligt nyss nämnda lagrum ägde
därjämte Konungen förordna, att lagen skulle äga motsvarande tillämpning
för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd
befolkning. Sådant förordnande medförde enahanda verkan, som enligt
dittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning av byggnadsstadgan
för rikets städer d. v. s., bland annat, att ifrågavarande ort blev att
anse såsom municipal samhälle.

Genom stadsplanelagen stadgades för stad, bland annat, i 29 § att
ny gata skall i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande i den
mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten
gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas i mån
som bebyggandet utmed gatudelen till viss angiven omfattning fortskridit;
i 30 § att staden skall vara ansvarig för gatas upplåtande till allmänt
begagnande å tid, som i 29 § sägs, och att underhållet av allmän
väg, som ingått i gatumark, skall, i den mån som för gatas upplåtande
för allmänt begagnande är stadgat, övertagas av den, som, enligt vad
föreskrivet är, har att underhålla gatan; samt i 9 §, att allmän väg,
som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, skall tillfalla staden
utan ersättning. Sedan lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning upphävts och dess bestämmelser i huvudsakligen oförändrat
skick överflyttats till 1 kapitlet i lagen den 12 maj 1917 om fas -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tighetsbildning i stad, återfinnas nyssberörda stadganden i sistnämnda
lags 1 kapitel 34, 35 och 15 §§. Stadgandet i 36 § stadsplanelagen
återfinnes numera utan saklig ändring i 1 kapitlet 41 § i lagen om
fastighetsbildning i stad.

I fråga om köpingar och andra samhällen å landsbygden, för vilka
1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, gäller
således att, så snart allmän väg ingår i gata mark, som upplåtes till allmänt
begagnande såsom gata, befrias vederbörande väghållningsdistrikt
från skyldighet att hålla vägen. Skyldigheten att anlägga och underhålla
den nya gatan kommer att åligga vederbörande samhälle eller den,
som enligt de för samhället i sådant hänseende gällande stadganden kan
vara därtill förpliktad. Därest vägen före dess upplåtande till gata varit
indelad till underhåll in natura, åligger det jämlikt 17 § väglagen den
väghållare, som befriats från vägunderhåll, att gälda motsvarande ersättning
till vägkassan. Men vägkassan är ej skyldig att lämna någon ersättning
till samhället.

Kort efter stadsplanelagens ikraftträdande gjordes hos Kungl.
Maj:t framställningar dels av länsstyrelsen i Jönköpings län, avseende
lindring i samhällenas väghållningstunga, dels ock av styrelsen för svenska
stadsförbundet, åsyftande att samhällena måtte avskiljas från vederbörande
väghållningsdistrikt och i fråga om väghållningsbesväret likställas
med städerna. Sedan dessa framställningar remitterats till kammarkollegium,
som däröver infordrat vederbörandes yttrande, avgav kollegium utlåtande
den 28 april 1911.

De avgivna yttrandena utvisa, att meningarna i frågan varit synnerligen
delade; och får jag beträffande vad i ärendet förekommit åberopa
följande av vägkommissionen avgivna redogörelse:

»De motsatta ståndpunkterna i huvudfrågan torde bäst belysas genom återgivande
av å ena sidan innehållet i den av stadsförbundets styrelse gjorda framställning
och å andra sidan en i kammarkollegii utlåtande intagen sammanfattning
av vederbörande vägstyrelsers och vägstämmors yttranden emot den ifrågaställda
reformen.

A ."len no I styrelsens för svenska stadsförbundet underdåniga ansökning, som in av^styrelsenkommit

efter det vederbörande blivit hörda över länsstyrelsens i Jönköpings län
försvenska ovannämnda framställning, har andragits väsentligen följande.
stadsför- Vid svenska stadsförbundets konstituerande möte i september 1908 hade

bundet, ^ talrikt församlade representanterna för köpingar och municipalsamhällen

till förbundets styrelse överlämnats en skrivelse med anhållan, att styrelsen
måtte föranstalta eu utredning om den dubbelbeskattning med avseende å gators
och vägars underhåll, köpingar och municipalsamhällen för närvarande vöre underkastade,
och till Kungl. Maj:t inkomma med den framställning, som av eu
dylik utredning kunde föranledas. Med anledning härav hade styrelsen gått i

37

Kunyl. Maj:ts proposition nr 100.

författning om verkställande av en sådan utredning. På grund av därvid vanna
resultat hade styrelsen beslutit till Kungl. Maj:t ingå med sin förevarande framställning.
idet förhållande, som av köpingarnas och municipalsamhällenas representanter
framför allt överklagats, vore den dubbelbeskattning med avseende å
väg- och gatunnderhåll, som dylika samhällens invånare vore underkastade. Å
ena sidan vore de skyldiga att enligt i väglagen stadgade grunder deltaga i byggandet
och underhållet av allmän väg, bro och färja. Denna skyldighet uppfylldes
huvudsakligen genom utgörande av vägskatt, som i all synnerhet efter 1905
års ändring i väglagen för köpingar och municipalsamhällen flerstädes stege till
högst avsevärda belopp. Till någon del utgjordes vägunderhållet även in natura,
nämligen av de till underhåll in natura indelade jordbruksfastigheter, som tilläventyrs
förefunnes inom samhällena. A andra sidan måste dessa samhällen vidkännas
dryga kostnader för lösen av gatumark samt för anläggning och underhåll
av gator och allmänna platser. Isynnerhet torde genomförandet av den nya
stadsplanelagen med dess bestämmelser om samhälles plikt att i vissa fall lösa
gatu- och tomtmark samt om dess ansvar för ny-gatas upplåtande i behörigt
skick komma att i väsentlig mån öka utgifterna för gatuändamål. Det torde
sålunda icke kunna förnekas, att dessa samhällen vore underkastade en dubbelbeskattning.
För denna torde emellertid icke kunna framställas något hållbart
skal. Med avseende å stadsplans genomförande samt underhåll av gator och allmänna
platser intoge köpingar och municipalsamhällen fullständigt samma ställning
som städerna, vilka dock i regel med sina särskilda tillgångar och inkomstkällor
voro ekonomiskt mera bärkraftiga. I köpingar och i ännu högre grad i
municipalsamhällen vore vanligen de fattigare och mindre skattekraftiga inkomstgrupperna
i långt högre grad representerade än i städerna. Municipalsamhällena,
som i regel icke utgjorde egna kommuner, hade därjämte, utöver sina egna utgifter,
att draga avsevärt höga utskylder till vederbörande kommuner. Den härvid
möjligen mötande invändning, att ifrågavarande samhällens utgifter för själva
underhållet av deras gator i de flesta fall icke spelade så stor roll, då detta underhåll
ofta delvis och ibland helt och hållet - ålagts vederbörande tomtägare,
måste anses ohållbar. Tomtägarnas skyldighet i berörda avseende innebure nämligen
en prestation till samhället, vilken toge deras skatteförmåga f anspråk på
samma sätt som t. ex. den vägunderhållsskyldighet in natura, vilken ålåge jordbruksfastighet
å landet. Jämväl hade invänts, att här föreliggande dubbelbeskattning
icke kunde anses innebära någon orättvisa, då övriga väghållare inom distriktet
ofta hade enskilda utfartsvägar att underhålla, vilket kunde vara lika
betungande som gatuunderhållet. Gatorna och deras underhåll hade emellertid
för samfärdseln en vida större betydelse än den, som kunde tillmätas landsbygdens
enskilda utfartsvägar. Dessa gator hade att uppvisa eu vida intensivare
trafik än nämnda vägar, varav jämväl följde en långt starkare slitning och ett
ojämförligt dyrbarare byggnads- och underhållssätt. Gatorna vore tillika icke
allenast av stor betydelse för den befolkning, som finge vidkännas kostnaderna
för desamma, utan spelade även en avsevärd roll för den omkringliggande landsbygden,
vars befolkning säkerligen använde gatorna betydligt mera än samhällets
invånare använde de allmänna vägarna inom distriktet. Lagstiftningen hade
också, på sätt framginge av stadsplanelagens hithörande stadganden, ansett gatornas
ordentliga anläggning och underhåll vara ett så eminent allmänt intresse,
att den härför underkastat vederbörande samhällen ofta synnerligen betungande

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förpliktelser, till vilka det icke funnes någon motsvarighet med avseende å landsbygdens
enskilda vägar. Anläggningen av dessa vore aldrig obligatorisk. De
kunde jämväl få vara av helt primitiv beskaffenhet och vore icke underkastade
någon regelbunden syn. G-atornas betydelse såsom allmänna trafikleder måste
anses vara minst lika stor som de allmänna vägarnas och ojämförligt mycket
större än de enskilda utfartsvägarnas. Gatukostnaden för ifrågavarande samhällen
vore alltså att betrakta som en verklig dubbelbeskattning. Som ett försök
att motivera denna dubbelbeskattning hade nu jämväl framförts den invändning,
att de allmänna vägarna i närheten av köpingar och municipalsamhällen genom
den intensivare trafiken vore utsatta för en starkare slitning och till följd härav
krävde ett dyrbarare underhåll än distriktets övriga vägar. Vägskatten från
dessa samhällen skulle alltså utgöra en lämplig kompensation för detta dyrbarare
underhåll. Härvid erinrades emellertid, att kostnaden för detta underhåll, i den
mån den kunde inverka på vägskatten för de till vägunderhåll in natura icke
förpliktade vägfyrkar, drabbade främst invånarna i ifrågavarande samhällen själva,
ökningen i underhållskostnaden komme för övrigt säkerligen att mer än uppvägas
av den årliga ökningen av vägfyrkarnas antal, som i synnerhet i sådana distrikt
om vilka här vore fråga vore en naturlig följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen.
Härtill komme en — från motsidan synbarligen i hög grad förbisedd
— annan omständighet, nämligen att det i främsta rummet vore lantbefolkningen
själv, som, på grund av den ökade avsättningen för sina produkter just
inom ifrågavarande samhällen, orsakade den livligare trafiken och den större slitningen
å vägarna. Alla sålunda upptagna och bemötta invändningar måste anses
ohållbara redan av det skäl, att köpingar och municipalsamhällen med avseende
å gatuunderhållet vore fullkomligt jämnställda med städerna. Den enda
omständighet, som kunde sägas utgöra en olikhet med förhållandet i stad och på
samma gäng i viss mån motivera väghållningsskyldighet på landet för ett samhälle
av ifrågavarande slag, bestode däri, att, som ju vanligen vore fallet, allmän väg
funnes inom samhällets gränser. Underhållet av sådan väg kunde alltså anses
utgöra den om ock obetydliga prestation från distriktet till samhället, som skulle
motväga samhällets prestationer till distriktet i form av vägskatt och eventuellt
även underhåll in natura av jordbruksfastighet inom samhället. Emellertid vore
det klart, att ju mera samhället utvecklades och ju större anspråk i följd därav
ställdes på de allmänna trafiklederna inom detsamma, desto större bleve också
olägenheterna av att vissa, måhända de viktigaste trafiklederna underhölles såsom
vägar och icke såsom gator. I följd härav hade samhällena mångenstädes
nödgats själva övertaga underhållet för att vägarna måtte hållas i vederbörligt
skick såsom gator. Ofta hade detta skett utan någon som helst ersättning från
distriktets sida, och härvid hade det rent av inträffat, att, då samhället stenlag^
vägdelen i fråga, vederbörande väghållare sålunda befriats från varje vägunderhåll
men det oaktat fortfarit att uppbära statsbidrag enligt 60 § väglagen. I
andra fall hade respektive väghållare till samhället som ersättning erlagt den
summa, vartill vägens underhåll av särskilda nämnder uppskattats. Dessa förhållanden
hade också vunnit beaktande genom stadgandena i 9 och 30 §§ stadsplanelagen.
Där föreskreves nämligen, att allmän väg, som inginge i gatumaia,
skulle utan ersättning tillfalla staden, samt att underhållet av sådan väg skulle
övertagas av den, som, enligt vad föreskrivet vore, hade att underhålla gatan.
Detta underhåll, som förut ålegat distriktet, vore alltså numera ett kommunalt

39

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 100.

besvär. Härigenom både visserligen vunnits, att dessa trafikleder finge det underhåll,
som den intensiva trafiken fordrade, men å andra sidan hade »det beklagliga
och av lagstiftaren måhända icke avsedda förhållande» uppstått, att vederbörande
samhällen utan någon som helst ersättning finge vidkännas eu högst
betydlig ökning i kostnaderna för sitt gatuunderhåll. Detta förefölle så mycket
orättvisare som vägkassan, i enlighet med föreskrifterna i 17 § väglagen, av
den fastighet, som underhållet av vägstycket förut ålegat och som nu befriats
från detta underhåll, åtnjöte ersättning till det belopp, vartill särskilda nämnden
uppskattat underhållet ifråga.

En av styrelsen företagen utredning hade i allo bekräftat den ovanstående
framställningen av köpingars och municipalsamhällens ställning till väghållningsbesyäret.
Jämte den synnerligen tyngande vägskatten hade dessa samhällen att
vidkännas gatukostnader till ett belopp, som redan nu föga understege vägskatten
och med all sannolikhet inom de närmaste åren, då stadsplanelagens bestämmelser
hunne att bringas, till full verkställighet, komme att stiga till minst samma
höjd som denna. Samtidigt hade det redan förut synnerligen knappa bidrag
som samhället kunde anses erhålla från distriktet genom underhållet av allmänna
vägar inom dess område,, på grund av bestämmelserna i stadsplanelagens 9 och
30 §§ flerstädes fullkomligt bortfallit och i regeln reducerats till en obetydlig
summa.

Den reform, som av köpingar och municipalsamhällen enhälligt och med
styrka framhållits såsom enda rättvisa sättet att undanröja dessa missförhållanden,
vore dessa samhällens likställighet med städerna med avseende å väghållningsbesväret.
Det enda skal, som med något fog syntes kunna anföras emot
detta förslag, vore det förhållande, att vägkassornas inkomster därigenom skulle
så förminskas, att väghållningsbesväret bleve alltför betungande för de återstående
delarna av distrikten. Häremot torde dock kunna invändas, att vägkassornas
inkomster isynnerhet i de distrikt, som av den föreslagna reformen skulle
beröras, på grund av 1905 års ändringar i väglagen under det fåtal år, som förflutit.
sedan, dessa ändringar trätt i kraft, varit stadda i så rask tillväxt, att de
flerstädes givit upphov till synnerligen avsevärda och år för år växande överskott.
.Tillgänglig statistik gåve tyvärr ej tillräckligt underlag för en noggrann
beräkning av huru stor minskning genom , denna reform skulle inträda i distriktens
inkomster. Emellertid hade den preliminära undersökning, som styrelsen
låtit verkställa, dock givit vid handen att, även om man bortsåge ifrån den stegring
av vägfyrkarnas °antal, som vore en naturlig följd av den allmänna ekonomiska
utvecklingen, så torde flerstädes någon höjning av vägskatten icke vara
att befara; och även om i några distrikt en mindre höjning av vägskatten måhända
skulle visa sig nödvändig — något som med afl säkerhet skulle kunna
undvikas,. om den här föreslagna reformen företoges i samband med en länge påyrkad
utjämning av väghållningsbesväret mellan de olika distrikten — borde
dock eu dylik omständighet icke få utgöra hinder för en reform, som vore nödvändig
för ernående av full rättvisa.

På^ grund av vad sålunda anförts hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t
täcktes ga i författning om sådan ändring i väglagen, att köpingar och municipalsamhällen,
där lag om stadsplan och tomtindelning ägde tillämpning, finge utskiljas
ur respektive väghallningsdistrikt och med avseende å vägnållningsbesväret
likställas med städerna.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vägstyrelser De av vägstvrelser och vägstämmor anförda skäl mot denna framställning

och väg- hava av kammarkollegium sammanfattats sålunda.

stämmor. Besväret att anlägga och underhålla gator vore för många av ifrågavarande

samhällen i följd av lokala förhållanden eller efter deras skatteförmåga föga avsevärt.
Överhuvud framträdde behovet av ett ordnat gatuväsende först när samhället
nått en viss större utveckling, då ock dess ekonomiska bärkraft i samma
mån ökats. För övrigt och i allmänhet taget kunde samhällena, med sin jämförelsevis
obetydliga areala utsträckning, icke med hänsyn till gatu- och väghållets
omfattning jämnställas med städerna, vilka hade vidsträcktare områden med
en därav betingad större och tätare utbredning av gatu- och vägnätet, likasom
även själva gatorna därstädes krävde ett dyrbarare byggnadssätt.

Men även om samhällena härutinnan vore, vad stadsförbundets styrelse
sökt göra gällande, fullkomligt likställda med städerna, borde därav icke följa,
att samhällena skulle i likhet med städerna vara fria från deltagande i det allmänna
väghållningsbesväret på landet. Ty städernas av ålder åtnjutna frihet i
detta avseende kunde ej på goda grunder försvaras, då nämligen de allmänna
vägarna vore till gagn för alla landets invånare, vilka förty borde till väghållningen
i lika mån efter skattegrunden bidraga. Städernas undantagsställning i nu
berörda hänseende innebure »eu sekelgammal orättvisa», vilken alltså ej borde
givas’ än vidare utsträckning. Tvärtom syntes utvecklingen böra gå i den riktning,
att städerna finge deltaga i den allmänna väghållningsskyldigheten på landet.
Den åberopade »dubbelbeskattningen» av samhällenas invånare — därigenom
att de å ena sidan hade att deltaga i vägunderhållet på landet men å andra
sidan finge utan bidrag av distriktens övriga väghållningsskyldiga bekosta
sina gator — erbjöde intet hållbart skäl för bifall till förslaget. Att börja
med inneslöte gatukostnaderna även avsevärda utgifter för en del anordningar,
som betingades av hänsyn till invånarnas trevnad och bekvämlighet — såsom
planteringar, vatten- och avloppsledningar m. m. — men som icke hade något
att skaffa med trafikens krav, vadan anledning ur denna synpunkt saknades att
tala om någon dubbelbeskattning. I övrigt hade den överklagade dubbelbeskattningen
sin fulla motsvarighet i nödvändigheten för landsbygdens vederbörande
väghållare att, jämte sin allmänna väghållningsskyldighet, fullgöra besväret med
byggande och underhåll av sina enskilda utfartsvägar. Detta onus vore helt
visst lika, eller t. o. m. — särskilt i de norra orterna med deras långa avstånd
— vida mer betungande än samhällenas gatuhållning. Visserligen vore det förra
besväret ej obligatoriskt i samma mening som det allmänna väg- eller gatuhållet,
men å andra sidan vore det ju för vederbörande själva en privatekonomisk nödvändighet,
som icke kunde saklöst åsidosättas, och för övrigt inrymde den nya lagstiftningen
om enskilda vägar på landet även ganska vittgående lagliga förpliktelser
för jordägare i berörda avseende. Den nyss antydda motsvarigheten gällde
även ur den synpunkt, att samhällenas gator, där de ej sammanfölle med de
allmänna vägarna, knappast ägde annan betydelse än den av mera enskilda utfartsvägar
för samhällsinvånarna själva. I regel vore det nämligen endast den
genom samhället ledande huvudgatan, den förutvarande allmänna vägen, utefter
vilken samhällets bebyggande börjat, som vore av någon avsevärd betydelse för
den allmänna samfärdseln, under det alla de övriga gatorna endast kunde sägas
tillgodose strängt lokala trafikbehov. X stadsförbundets framställning hade alltså
gatornas betydelse för den allmänna samfärdseln blivit ej sa litet överskattad.

41

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Då man i sammanhang härmed velat påpeka, att landsbygdens befolkning använde
samhällenas gator betydligt mera än samhällenas invånare å sin sida betjänade
_ sig av vägnållningsdistriktens allmänna vägar, så och för såvitt detta
skulle innebära, att dessa vägar vore av mindre vikt för samhällenas invånare,
måste emot ett sådant påstående resas en bestämd gensaga. I de flesta fall förhölle
det sig nog så, att ett samhälle för sitt bestånd och utveckling, för sin inindustri,
handelsomsättning och tillförsel hade ett oavvisligt behov jämväl av
lämpliga landsvägskommunikationer. Därom vittnade bäst de ansträngningar,
som mångenstädes från samhällenas sida hade gjorts och gjordes i syfte att förmå
distrikten att anlägga nya vägar till dessa samhällen. Flerstädes hade också
distrikten härutinnan fått gorå uppoffringar, som icke tillnärmelsevis motsvarades
av vägskatten från respektive samhällen. Den intensivare trafiken å och den betydligare
slitningen av vägarna i samhällenas närhet orsakades i mycket stor
omfattning av transport utav råvaror till de i samhällena förlagda fabriker eller
andra industrier eller av handelsvaror till eller från samhällenas affärsmän. Samhällena
förorsakade härigenom distrikten en mångenstädes betydlig ökning i väghållningsbördan.
Om å andra sidan berörda transporter verkställdes av andra än
samhällenas egna invånare och om landsbygdens jordägare i större omfattning
begagnade vägarna till samhällena för att därstädes avsätta lantbrukets produkter,
kunde väl ej därför med något fog påstås, att det vore landsbygden, som ensidigt
eller ens till största delen skördade gagnet av meranämnda vägar. Tillförsel av
jordbruksprodukter till ett samhälle vore helt enkelt ett livsvillkor för samhällets
befolkning. Men väl kunde det sägas, att jordbrukarna i avseende å utbytet av
sina produkter och för upphandlingen av sina förnödenheter hade den större olägenheten
så tillvida, att de för ändamålet måste underkasta sig besvär, kostnad
eller tidspillan med mer eller mindre långa resor till samhällena såsom avsättnings-
eller handelsplatser. Likaså hade samhällenas invånare i regel omedelbar
tillgång till en de! andra förmåner, såsom läkare, apotek eller dylikt, som icke
på samma sätt stode landsbygdens befolkning till buds, en omständighet, vilken i
förening med det ekonomiska uppsving, som mera livligt och verksamt gjorde sig
gällande inom samhällena, föranledde — förutom en starkare värdestegring å samhällenas
fastigheter — en fortgående inflyttning till samhällena från landsbygden
med motsvarande överföring av arbetskraft och skatteobjekt, landsbygden och i
all synnerhet jordbruket till men. Ville man för övrigt på den förmenta omständighet,
att samhällenas invånare törhända icke själva i någon avsevärd omfattning
begagnade de allmänna vägarna, grunda några anspråk på befrielse från
deltagande i deras underhåll, så borde ett liknande anspråk med lika om icke
större fog kunna frambäras av sådana landsbygdens väghållare, vilka bodde på
öar långt från fastlandet eller eljest så avsides, att de icke hade någon möjlighet
att själva använda de allmänna vägarna. Men i själva verket måste dessa, såsom
ovan anförts, direkt eller indirekt anses vara till nytta för alla landets inbyggare,
och ingen av dem borde alltså med skäl få undandraga sig att bidraga till vägarnas
underhåll. Allt sammanlagt intoge samhällena i förevarande hänseende en
sådan ställning, att det icke kunde vara rättvist eller billigt att de, på sätt nu
avsett vore, skulle få undandragas skyldighet att deltaga i landsbygdens allmäna
väghållningsbesvär. Emot en sådan reform talade framför allt dess ogynnsamma
eller t. o. m. ödesdigra inverkan på väghållningsbördan för de kvarvarande väghållningsskyldiga.
Syftet med nya väglagen hade varit att genom väghållnings Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 Käft. (Nr 100). 6

Länsstyrel serna.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldighetens utsträckning till andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet
bereda jordbruket skälig lindring i besväret, och detta syfte både ytterligare fullföljts
vid den år 1905 företagna revisionen av nämnda lag. De beskattningsföremål,
som träffades av berörda utsträckning utav väghållningsskyldjgheten, vore
mest anhopade just i ifrågavarande samhällen, och det vore också från dessa, som
vägkassorna till huvudsaklig del hämtade sina intäkter av vägskatt. Skulle nu
samhällena vinna befrielse från deltagande i väghållningsbesväret på landet, bleve
väglagstiftningens omförmälda syfte givetvis i väsentlig mån förfelat. Detta så
mycket hellre som en dylik befrielse skulle ej allenast befrämja en ytterligare inflyttning
av inkomsttagare till de nuvarande samhällena utan ock verka som en
sporre till bildande av nya sådana, även där detta icke av förhållandena i och för
sig påkallades. Påståendet att reformen icke skulle behöva vålla mera än på sin
höjd en obetydlig ökning i vägskatten för de kvarvarande saknade fog. Med
visshet kunde antagas, att ökningen i väghållningsbördans tyngd ofta måste bliva
för de sistnämnda högeligen kännbar. Mångenstädes måste denna börda i förening
med de på landsbygden vanligen högre skatterna bliva för vederbörande
rent av olidlig. Uppenbart vore ock, att med en sådan sakernas ordning jämväl
det allmännas intresse av vägväsendets utveckling måste bliva lidande, därigenom
att möjligheterna för åstadkommande av välbehövliga väganläggningar eller^förbättringar
måste väsentligen förminskas. »Då man i våra dagar så ivrigt påstår
sig önska befolkningens allt starkare bosättning å den verkliga landsbygden,
synes ett förslag som det föreliggande, avsett att ännu mer än hittills gynna
stadsliknande samhällen på landsbygdens bekostnad, helt enkelt orimligt». Rättvisligen
borde samhällena i någon form beredas gottgörelse för övertagande av
sådan allmän vägs underhåll, som ingått i gatumark, och från vars underhållande
respektive väghållningsd istrikt såmedelst blivit fria. För övrigt löstes frågan
enklast därigenom, att samhällena allt efter som de uppnatt därför erforderlig
storlek och betydenhet finge efter prövning i varje särskilt fall bilda städer, varvid
även borde träffas en uppgörelse angående lämpligt vederlag åt respektive
väghållningsdistrikt för mistningen av samhällenas vägfyrkar. Men en så vittgående
plötslig omvälvning, som nu blivit ifrågasatt, vore ägnad att ingiva allvarliga
farhågor. Bleve den icke desto mindre genomförd, borde den rättvisligen
medföra, antingen att staten finge åtminstone till väsentligaste del övertaga väghållningen
på landet eller ock att städerna finge vidkännas direkt deltagande i
detta besvär, varvid ifrågavarande samhällen naturligen då måste medfölja. Men
utsikterna att få till stånd vare sig den ena eller den andra av dessa båda vittgående
reformer vore säkerligen icke stora, och landsbygdens befolkning komme
därför i en mycket ogynnsam ställning genom ett bifall till det nu framkomna
förslaget. Även om man överhuvud kunde ställa sig välvillig till det nu framkomna
förslaget, vore det icke lämpligt att söka giva sig in på en lösning av
frågan i och för sig. Den borde nämligen under alla förhållanden ställas i
samband med eu mera genomgripande omläggning av det allmänna vägväsendet
i syfte av en jämnare fördelning av bördan, och vid en allsidig utredning
av frågan härom torde även de båda nyssnämnda alternativen komma i betraktande.

I länsstyrelsernas utlåtanden återfinnas väsentligen enahanda skäl, som
kommit till uttryck i stadsförbundets styrelses framställning samt vägstyrelsernas
och vägstämmornas yttranden. Från ett och annat håll framföras dock vissa

43

Kungl.

förmedlande synpunkter, berörande en särskild fråga, nämligen huruvida den
åsyftade utbrytningen av samhällena lämpligen borde i ett slag omfatta alla
dylika samhällen eller göras beroende på någon särskild omständighet eller prövning
i varje fall för sig. I det senare alternativets riktning hava ifrågasatts
olika anordningar. Enligt ett förslag borde ett samhälles utträde ur förbindelsen
med vägbållningsdistriktet ankomma på beslut av samhället självt, då det
nämligen icke torde vara möjligt att generellt avgöra, om ett sådant utträde
under alla förhållanden vore för samhället önskvärt. Efter en annan mening
vore lämpligast att indela samhällena i två klasser alltefter den olika graden av
gatuväsendets utveckling. För den ena klassen borde väglagens bestämmelser
kunna gälla utan förändring. Med avseende å den andra klassen åter syntes den
mest tillfredsställande lösningen vinnas därigenom, att orten Unge utgöra ett särskilt
väghållningsdistrikt. Klassindelningen skulle helt och hållet överlämnas
åt Kung! Maj:t. Från ett tredje håll uttalas, att samhällenas likställande utan
vidare med städerna i avseende å väghållningsbesväret visserligen vore den enda
fullt rättvisa och även mest praktiska anordningen, men att det måhända kunde
vara lämpligare om frågan beträffande varje samhälle för sig finge ankomma på
prövning av Kungl. Maj:t. I sådan händelse bleve Kungl. Maj:t i tillfälle att.
såsom nu torde ske då område från landsbygden införlivades med en stad, pröva
de särskilda villkor, under vilka en skilsmässa borde äga rum. Tvivelaktigt
kunde väl också vara, om för alla samhällen av här ifrågavarande slag en fullständig
skilsmässa från motsvarande väghållningsdistrikt vore för närvarande
lämplig ur samhällets egen eller det allmännas synpunkt. Frågans ordnande på
sålunda antytt sätt skulle måhända också vara lättare att genomföra än en lagstiftning
om en allmän utbrytning av samhällena över hela landet.

Till sist angivna mening anknyter sig ett av kammarkollegium avgivet
och närmare utformat medlingsförslag. Till utvecklande av sin ståndpunkt har
kollegium anfört huvudsakligen följande.

Den av styrelsen för svenska stadsförbundet gjorda framställning om ifrågavarande
samhällens urskiljande från väghållningsdistrikten kunde närmast sägas
avse rättighet för dessa samhällen att bilda egna väghållningsdistrikt. En dylik
anordning åter kunde tänkas genomförd antingen därigenom att, på sätt framställningen
jämväl uttryckligen angåve sig åsyfta, samhällena i förevarande hänseende
likställdes med städerna, vilkas undantagsställning i förevarande hänseende
just kunde sägas bestå i rättigheten att utgöra egna väghållningsdistrikt och
vilkas vägväsen reglerades av stadgandena i 25 kap. byggningabalken och andra
äldre allmänna eller lokala föreskrifter, eller ock på det sätt, att samhällena berättigades
att vart för sig bilda egna distrikt men i övrigt med avseende å vägväsendet
inom sina områden fortfarande bleve underkastade väglagens bestämmelser.
I huvudsak och särskilt ur den synpunkt, som i de ärendet avgivna yttranden
^företrädesvis gjort sig gällande, nämligen reformens verkningar med avseende
å väghållningsbördans skäliga utjämning och fördelning, förhölle sig de
båda alternativen tydligen så gott som alldeles på samma sätt och valet dem
emellan kunde i detta hänseende alltså vara skäligen likgiltigt. Huruvida ur
andra synpunkter det ena eller andra borde äga företräde, vore en underordnad
fråga, båsom huvudskäl för framställningen om en allmän utbrytning av ifrågavarande
samhällen från den övriga landsbygden med avseende å väghållningsbesväret
hade stadsförbundets styrelse åberopat det orättvisa och oegentliga i det

Kammar kollegium.

44

Kungl. MajUs proposition nr 100.

förhållande, att samhällena, ehuru i avseende å gatuhållningen fullt jämnställda
med städerna, vilka vore befriade från deltagande i den allmänna väghållningen
på landet, vore i fullt mått underkastade jämväl sistnämnda besvär och därigenom
betungande av eu verklig dubbelbeskattning. Gatuhållningen och väghållningsskyldigheten
förmenades alltså vara arter av ett och samma besvär och rimligtvis
böra utesluta varandra i den mening, att bådadera på en gång icke borde
kunna i fullt mått påläggas. Det vore väl oförnekligt, att samhällena i avseende
å sin gatuhållningsskyldighet vore efter nu gällande lagstiftning likställda med
städerna. Och hade städerna på grund av sin gatuhållningsskyldighet ansetts
böra befrias från deltagande i landsbygdens väghållningsbesvär, så borde följdriktigheten
fordra, att även samhällena finge åtnjuta en sådan befrielse. Men
vore det i själva verket så, att städernas frihet i nämnda avseende hade sin
rationella grund i gatuhållningsskyldigheten? Yore det med andra ord hänsyn
till den eljest uppkommande »dubbelbeskattningen», som motiverat städernas undantagsställning
härutinnan? Detta kunde måhända betvivlas. Åtminstone vore det
icke uteslutet, att denna undantagsställning snarare vilade på historiska grunder,
föreställningar från tider, då stadsmannanäringen ansågs böra på alla sätt
omhuldas från det allmännas sida, än den kunde anses hava varit betingad av
rättsliga synpunkter d. v. s. hänsyn till den åsyftade »dubbelbeskattningen».
Överhuvud vore det efter kollega uppfattning icke obefogat att sätta i fråga,
huruvida en verklig »dubbelbeskattning» finge anses föreligga därigenom, att ett
samhälle på samma gång hölle sina egna gator och efter i allmänhet gällande
grunder bidroge till de allmänna vägarnas hållande. Det förefölle med andra
ord ingalunda så oomtvistligt, att gator och allmänna vägar vore jämnställda
begrepp, så att de förra lika mycket som de senare skulle uteslutande betjäna
den allmänna trafiken. Gatorna tillgodosåge i allmänhet till övervägande grad
de strängt lokala trafikbehoven, många av dem kunde egentligen icke ha någon
annan betydelse för samfärdseln än såsom varande tomtägarnas utfartsvägar.
I mindre samhällen vore det väl endast huvudgatan — den förutvarande allmänna
vägen — som spelade någon roll för den allmänna trafiken. Gatornas anläggningssätt
betingades också i ganska viktig mån av andra hänsyn än samfärdseln:
samhällshygien, bekvämlighets- och estetiska synpunkter, o som naturligtvis endast
kunde ha betydelse för samhällenas egna invånare. Ä andra sidan måste de
allmänna vägarna otvivelaktigt anses vara till nytta för alla landets inbyggare,
utan åtskillnad mellan städerna eller samhällena å ena samt landsbygden å andra
sidan, även om det till övervägande del vore landsbygdens befolkning, som begagnade
vägarna. För sin tillförsel och handelsomsättning, ja för hela sin ekonomiska
utveckling torde städerna och samhällena lika litet som landsbygden
kunna undvara de landsvägsförbindelser, som ej ersattes med ännu mer effektiva
kommunikationer. Under sådana förhållanden förefölle det kollegium, som om
man på bedömandet av den nu föreliggande frågan icke borde uteslutande eller
ens i någon avgörande grad anlägga den så att säga mera rättsliga synpunkt,
vartill den åberopade likheten mellan ifrågavarande samhällen och städerna onekligen
inbjöde, utan taga hänsyn jämväl till andra här inverkande omständigheter.
Vad som härvid alldeles särskilt påkallade beaktande vore den frågan, huru en sådan
reform som den föreslagna, vilken ginge ut på ett allmänt och ovillkorligt lösgörande
av samhällena från väghållningsbesväret på landet, skulle komma att
verka på väghållningsbördan och dess fördelning.

45

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

1 sådant avseende redogör kollegium för en på närmare angivet material
grundad statistisk undersökning och kommer därvid till väsentligen följande
resultat:

Såvitt förhållandena nu kunde överblickas, skulle landsbygdens förlust i
vägfyrkar genom samhällenas utbrytning ur distrikten röra sig om högst tio procent
av vägfyrktalet i dess helhet. Förlusten drabbade emellertid naturligtvis de
särskilda distrikten högst ojämnt; för 95 distrikt, beträffande vilka uppgifter förelåge,
utgjorde procenttalet av samhällenas vägfyrkar, genomsnittligt för åren
1908—1910, i förhållande till distriktens vägfyrktal:

inom

21

18

distrikt

över

5

men

högst

5 procent
10 »

34

10

»

20

»

»

13

20

»

*

■ 30

2>

»

6

»

»

30

»

»

40

»

1

»

40

»

50

y>

1

»

60

»

2>

70

1

»

94

A andra sidan kunde, efter närvarande förhållanden, väghållningsdistriktens
vinst genom minskat vägunderhåll i följd av samhällenas utbrytning icke
gärna överstiga två procent av distriktens hela underhållskostnad.

Enligt tillgängliga uppgifter för 81 distrikt skulle, bedömt i allmänhet
efter genomsnittsförhållandet för åren 1908—1910, vägskatten per vägfyrk för
andra beskattningsföremåi än jordbruksfastighet, om motsvarande samhällen varit
utbrutna, i 5 distrikt kunnat minskas, i 9 distrikt icke behövt ökas men inom

övriga distrikt måst ökas. med följande belopp,

nämlige

n:

i 17

distrikt

1 öre

j 4 distrikt

9

öre

» 12

»

2 »

» 1

3>

10

2>

» 8

»

3 »

» 2

12

2>

» 7

»

4 »

* 1

»

15

»

» 1

»

5 *

» 1

»

16

»

» 4

6 »

5> l

19

» 4

»

7 »

» 1

23

» 2

»

8 »

> 1

»

30

Av dessa siffror — yttrar kollegium vidare — kunde det visserligen synas,
som om verkningarna i förevarande hänseende av samhällenas utbrytning
skulle kunna antagas bliva föga avsevärda, och att hänsyn till desamma alltså
icke skäligen borde få utgöra hinder för ett allmänt genomförande av en sådan
utbrytning. Emellertid bjöde nog försiktigheten att icke härvid räkna alltför
optimistiskt. Uppgifter saknades för en del distrikt, och för de övriga vore beräkningarna
grundade endast på de mera tillfälliga förhållandena under en relativt
kort period. Vidare borde erinras, att en ökning i vägskatten varken absolut
eller relativt behövde vara betydande för att göra sig kännbar, om nämligen
vägskatten förut vore jämförelsevis hög, vilket ju vore förhållandet inom
ganska många av ovan avsedda distrikt. Ej heller borde man alldeles frånse

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det förhållande, att de väghållningsskyldiga kunde vara av andra utskylder i
synnerlig män betungade. Slutligen syntes man icke kunna undgå att taga hänsyn
till den alltjämt och raskt fortgående bildningen av nya samhällen av ifrågavarande
slag, vilken företeelse, efter en lagändring i här avsedda syftet, givetvis
måste vara ägnad att efter hand orsaka en alltmer ökad förskjutning av vägbördan
över på den egentliga landsbygden. Den beräknade ökningen träffade för
övrigt icke företrädesvis de bättre ställda distrikten utan minst lika mycket de
mera betungade. Detta förhållande antydde, att man icke, såsom i vederbörandes
yttranden från vissa håll uttalats, av den ifrågasatta reformen skulle hava
att förvänta någon bättre utjämning av vägbördan mellan de olika distrikten.
För sin del vågade kollegium icke utgå från annan förutsättning, än att en allmän
utbrytning av samhällena från motsvarande distrikt skulle just för åtskilliga
av de redan förut mera betungade distrikten om än icke i den utsträckning,
som uttalandena från vägstyrelser och vägstämmor läte förmoda, förorsaka en avsevärd
ökning i väghållningsbördans tyngd. Vid sådant förhållande och då, såsom
i det föregående uttalats, städernas frihet från deltagande i det allmänna
väghållningsbesväret på landet ur materiellt rättslig synpunkt kunde vara omtvistlig,
förefölle det betänkligt att nu i ett slag utsträcka denna frihet även till
de ifrågavarande många samhällena. Det syntes ock kunna befaras, att frågans
framförande med sådana dimensioner skulle komma att föranleda dess sammankoppling
med ännu mera svårlösta frågor om mera omvälvande förändringar av
vägväsendet — såsom angående en revision av bestämmelserna om nämnda frihet,
angående statens övertagande av väghållet eller eljest om en mera genomgripande
utjämning av besväret — varigenom säkerligen skulle för lång tid undanskjutas
vad som dock efter kollegii åsikt lämpligen kunde och borde i mindre omfattning
åtgöras i den föreliggande framställningens allmänna syfte. Ett rent avslag å
samma framställning skulle nämligen efter kollegii åsikt icke vara förenligt med
billig hänsyn till samhällenas genom stadsplanelagen framtvungna likställighet
med städerna i avseende å gatuväsendet, vilken för dem ej sällan medförde betungande
förpliktelser. Den mindre långt gående anordning, som kollegium^ härvid
tänkt sig, skulle hänföra sig till ett medgivande för samhälle att, där sådant
kunde ske utan förnärmande av andra partens, d. v. s. det övriga distriktets, skäligen
berättigade intresse, utsöndras därifrån och bilda egen samfällighet för vägväsendet
inom sitt område. Förutsättningen skulle alltså vara den, antingen att
båda parterna kunde ena sig om skilsmässan eller att, i brist av sådant åsämjande,
distriktets ställning prövades även efter utbrytningen_ icke skola bliva synnerligen
betungad. Det syntes i avseende härå icke vara tillräckligt_ att fordra,
att själva utbrytningen i och för sig icke skulle åstadkomma för distriktet en
väsentligen försämrad ställning. Detta skulle med andra ord innebära, att utbrytningen
icke borde få mot distriktets bestridande äga rum i något fäll, där
distriktet visades redan förut hava en synnerligen dryg väghållningsbörda. Huruvida
man å andra sidan, i brist av en överenskommelse, vilken naturligen uteslöte
varje anledning till behov av bestämmelser härom, borde såsom förutsättning
kunna kräva, att samhället skulle visas vara i någon större grad betungat
av sitt gatuhållningsbesvär, syntes kunna vara mera omtvistligt, men förefölle
det kollegium, som om man icke nödvändigt skulle behöva uppställa en sådan
fordran. Givetvis borde prövningen i varje fall tillhöra Kungl. Maj:t. Det kunde
tilläventyrs synas, som om föga skulle vara vunnet med en lagstiftning av nu

47

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

angivna innehåll, då redan under nu gällande ordning möjligheter icke saknades
för samhällena att efter prövning i varje särskilt fäll få lösgöra sig från distrikten.
Det vore ju, kunde man säga, samhällena obetaget att vart för sig söka
vinna stadsrättigheter, och för övrigt lade väglagen med sin nuvarande lydelse
icke något formellt hinder i vägen för samhällena att få bilda egna väghållningsdistrikt,
i den mån frågor om ändring i distriktsindelningen överhuvud enligt
samma lag kunde förekomma. Häremot framställde sig först och främst den erinran,
att endast ett mycket ringa antal av ifrågavarande samhällen genom sin
storlek och ekonomiska bärkraft innehade förutsättningar för att få bilda städer.
Det stora flertalet saknade betingelser ens för att få utgöra egna kommuner.
Vidare och vad anginge möjligheten för samhällena att få utgöra egna väghållningsdistrikt
enligt väglagen syntes en sådan anordning, ehuru icke formellt obehörig,
dock otvivelaktigt vara i strid mot lagens syfte att bereda utjämning av
besväret, och då för övrigt distriktsindelningen enligt lagens bestämmelser Icke
kunde rubbas annat än i sammanhang med ny vägdelning, skulle i allt fall möjligheten
för ett samhälle att på denna väg vinna den åsyftade förmånen överhuvud
taget vara mer eller mindre långt avlägsen. Med kollega förslag åter
skulle öppnas en möjlighet till utbrytning åtminstone för ett stort antal samhällen,
även bland de mindre, och den praktiska betydelsen av detta förslag torde
fördenskull icke böra ivnderskattas. Som ett jämförelsevis viktigt moment i förslaget
påpekade kollegium, att det beredde utrymme för en fri överenskommelse
om skilsmässa mellan samhälle och distrikt. I ärendet saknades icke heller omständigheter,
tydande på, att utsikterna för sådan överenskommelse i stort sett
icke skulle vara så mörka, som man kunde hava anledning att föreställa sig.

Vid ett ordnande av utbrytningsfrågan på sätt kollegium sålunda föreslagit,
torde för varje särskilt fall i sammanhang med nådigt beslut i huvudfrågan
även böra av Kungl. Maj:t bestämmas de närmare villkoren för upplösning av
gemensamheten mellan samhället och distriktet. Några allmängiltiga detaljerade
regler om dessa villkor syntes, i anseende till de vitt skiljaktiga förhållanden,
som i olika fall här kunde möta, knappast böra uppställas,'' utan torde det böra
få bero i första rummet på överenskommelse och i brist därav på en skälighetsprövning
vad som därvid borde fastställas till efterrättelse. Förfarandet torde
med andra ord böra bliva detsamma, som nu ägde rum i avseende å frågor om
överflyttning av område från landsbygd till. stad.

Beträffande ett utbrutet samhälles ställning såsom självständig enhet för
väghållnings besväret ansåg kollegium på andragna skäl lämpligast, att samhället
borde anses lika med stad och följaktligen icke såsom väghallningsdistrikt enligt
väglagen.

Den första grundbestämmelsen vid en ny lagstiftning i ämnet skulle alltså
enligt kammarkollegii förslag hava följande innehåll.

Finnes köping eller annat samhälle å landet, där lagen angående stadsplan
och tomtinaelning den 31 augusti 1907 äger tillämpning, kunna, utan att
sådant efter Kungl. Maj:ts prövning skulle lända till märkligt men för det väghållningsdistrikt,
dit samhället hör, frän distriktet avskiljas, eller har överenskommelse
om sådan skilsmässa mellan samhället och distriktet träffats, äger
Kungl. Maj:t på samhällets därom gjorda ansökning förordna, att samhället må,
på de villkor Kungl. Maj:t därvid finner skäligt bestämma, från distriktet utbry -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tas. Sådan utbrytning må emellertid ej mot distriktets bestridande medgivas i
något fall, där distriktet förut är av väghållningsbesväret synnerligen betungat.
Stadsförbun- Vid stadsförbundets kongress år 1911 behandlades ånyo förevarande fråga,

dets kongress och uttalade sig kongressen för bifall till det av kammarkollegium framställda
år 1911. förslaget om köpingars och municipalsamhällens utbrytning ur väghållningsdistrikten
efter provning i varje särskilt fall, därvid kongressen framhöll, att vid
denna prövning i främsta rummet hänsyn torde tagas till samhällenas befogade
krav att befrias från den betungande dubbelbeskattning, som deras deltagande i
det allmänna väghållningsbesväret innebure.

Vägkommis- Angående förhållandet mellan vägfyrktalet för å ena sidan sam sionen.

kapena oc}x 4 andra sidan den egentliga landsbygden inom varje särskilt
landstingsområde har vägkommissionen åberopatpå 1913 årsstatistik grundade
uppgifter, vilka finnas återgivna i del 2 av kommissionens betänkande
(sid. 52) såsom bilaga 2 tab. II c.

Kommissionen har för egen del vidare anfört:

»Jämför man nu kammarkollegii utredning, som hänför sig till den nuvarande
distriktsindelningen och omfattar 350 undersökta distrikt, med nyssnämnda
tabell angående landstingsdistrikten, allt i vad rörer förlusten i vägfyrkar genom
samhällenas utbrytning och sett efter förhandenvarande förhållanden, så erhålles
följande översikt.

Skala för förlust av vägfyrkar genom samhällenas utbrytning.

Antal distril
stående för

Av nuvarande
och under-sökta 350
distrikt.

ct med mot-ustprocent.

Av de före-slagna 25
landstings-distrikten.

Ingen förlust............................

255

0

Förlust högst 5 procent.......................

21

12

> över 5 men högst 10 procent.................

18

5

, > 10 » » 20 » .................

34

7

> > 20 » » BO » .................

13

0

, » 30 » > 40 > .................

6

1

» » 40 > > 50 » .................

1

0

> t> 50 > > 60 » .................

0

0

> > 60 > » 70 » .................

1

0 -1

> > 70 > > 80 > .................

0

0

» > 80 > > 90 » .................

0

0

» >90 procent ........................

1

0

Summa

350

25

49

Kungl. Ataj:ts proposition nr 100.

Härav framgår, att den föreslagna omläggningen av distrikten till hela
landstingsområden skulle betydligt utjämna och förmildra verkningarna av den
här ifrågavarande reformen: samhällenas fullständiga utbrytning från väghållningsdistrikten
på den rena landsbygden. Betecknande är, att under det en sådan
utbrytning under nuvarande distriktsförhållanden skulle lämna det stora flertalet
distrikt fullkomligt oberörda, för att så mycket mer och så mycket ojämnare
komma att belasta de återstående, utbrytningens verkningar i sådant avseende
skulle under den nya ordningen komma att fördela sig på samtliga landstiugsdistrikt.
Och medan förlusten i vägfyrkar i förra fallet skulle kunna nå upp till
en så hög siffra, att endast en obetydlig del av distriktets samtliga vägfyrkar
stode åter, skulle vad landstingsdistrikten angår motsvarande maximum stanna
vid do procent, ett maximum, som tillika träffade just det allra bäst — och exceptionellt
väl — situerade distriktet i hela riket, nämligen Stockholms län. Jämväl
bör märkas, att utbrytningen efter nuvarande förhållanden skulle komma att
verka en utjämning mellan de särskilda landstingsdistrikten, vilket "finner sin förklaring
däri, att den största avgången av beskattningsföremål företrädesvis skulle
träffa de minst betungade bland nämnda distrikt.

Emellertid förekommer i kommissionens förslag ännu ett moment av största
betydelse för genomförbarheten av ifrågavarande reform, nämligen en väsentlig
omläggning av systemet för statens bidrag till väghållningen, särskilt vad angår
vägunderhållet, som representerar den huvudsakliga och tillika mera permanenta
delen av väghållningsbördan. Kommissionens- förslag härutinnan avser, såsom i
det följande skall närmare utvecklas, en ökning av det nuvarande ordinarie underhållsbidraget
från 15 till 20 procent, att beräknas jämväl å vinterväghållningen,
och i sammanhang därmed en progressiv anordning, så att bidraget ytterligare
kan ökas i visst förhållande till underhållsbördans relativa storlek. Av bilaga 2
tab. II c får man en föreställning om verkningarna av detta förändrade bidragssystem
just gent emot ett allmänt utskiljande av ifrågavarande samhällen från
den nya ordningens väghållningsdistrikt. Med utgångspunkt från landstingsdistrikten
såsom väghållningsenheter äro jämförelser här uppdragna mellan olika
alternativ, nämligen allt eftersom förutsättningen är att samhällena kvarstå och
statsbidraget utgår på samma sätt som nu, att samhällena kvarstå, men statsbidraget
beräknas efter kommissionens system eller att samhällena utbrytas och
statsbidraget lägges efter nämnda system. Det är påfallande, i huru hög grad
systemet förmår att undanröja olägenheterna av samhällenas utbrytning med hänsyn
till väghållningstungan för de kvarvarande delarna av respektive landstingsdistrikt.
Särskilt beaktansvärt, för att icke säga överraskande, är att just för
sådana distrikt, vilkas vägunderhåll per vägfyrk ställer sig relativt drygast; en
genom samhällenas utbrytning orsakad avgång av beskattningsföremål intill en
viss gräns, som praktiskt taget är utesluten, icke kan bliva så betydande, att
icke distriktet i allt fall, jämfört med situationen om samhällena kvarstått och
statsbidraget utgått efter samma grunder som nu, skulle vinna någon förbättring
genom det i följd av utbrytningen ökade statsbidraget. Om å andra sidan de
endast medelmåttigt eller än mindre belastade distrikten skulle genom förändringen,
i trots av det "förhöjda statsbidraget, kunna få vidkännas någon ökning i
sin vägunderhåll sbörda, så innebure detta ur utjämningssynpunkt ingenting oegentligt.
Emellertid skulle, att döma av 1913 års vägstatistik, ett dylikt förhållande
inträffa allenast i fråga om ett enda landstingsdistrikt, nämligen Stockholms läns,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 håft. (Nr 100). 7

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det redan nu allra bäst ställda av dem alla, och bleve ökningen till och med här
ganska obetydlig (2, i öre per vägfyrk efter nämnda års statistik). — Nu kan det
visserligen sägas, att fördelarna för distrikten av det förändrade statsbidragssystemet
i betydlig mån komma att neutraliseras genom en samtidigt vidtagen utsöndring
av samhällena från landsbygdens väghållningsskyldighet. Men utom det
att denna invändning icke håller streck beträffande alla de distrikt, som endast
i ringa mån beröras av nämnda utsöndring, och till dessa äro att hänföra åtminstone
de tolv landstingsområden, där minskningen i vägfyrkar genom samhällenas
avskiljande skulle stanna vid högst 5 procent, vill kommissionen framhålla, hurusom
dess förslag till omläggning av statsbidragssystemet i ej ringa mån varit
betingat just av hänsyn att bereda möjlighet till en sådan lösning av »samhällenas
vägfråga», som här avses.

Kommissionen är nämligen av den uppfattning, att stadsförbundets framställning
i själva huvudfrågan bör vinna avseende, så framt ej alltför svåra olägenheter
må äntagas bliva följden därav. Bestämmande för den av kommissionen
sålunda intagna ståndpunkt har varit det obestridliga förhållandet, att samhällena
genom den härutinnan tvingande stadsplanelagen blivit i avseende å gatuväsendet
fullt likställda med städerna, och att dessa äro, likasom de enligt kommissionens
förslag fortfarande skola vara, fria från deltagande i väghållningsskyldigheten
utom sina egna områden. Följdriktighet och billighet hava då synts fordra, att,
så långt görligt är, samhällena sättas i åtnjutande av enahanda förmån. När nu
detta genom de av kommissionen föreslagna anordningar med väghållningsdistriktens
förstoring och statsbidragens omreglering synes kunna ske utom i något enstaka
fall utan ökad tunga för den rena landsbygden, har kommissionen icke tvekat
att på förevarande punkt taga steget fullt ut. I betraktande av det helt
förändrade läge, vari frågan framträtt i och genom kommissionens system för en
allmän utjämning av väghållningsbördan, har kommissionen funnit sig sakna anledning
att reflektera på något av de i ärendet framkomna medlingsförslag, vilka
lämna frågan till hälften olöst och endast kunna karaktäriseras såsom nödfallsutvägar,
utgående från den förutsättning, att det nuvarande systemet med sina*
ofullkomliga anordningar för vägbördans jämna fördelning skulle bibehållas. Vad
för övrigt särskilt angår förslagen om bidrag i en eller annan form från distrikten
till samhällenas gatukostnader, bleve en reglering i denna riktning säkerligen
förbunden med avsevärda praktiska olägenheter och svårigheter, såsom ock i vederbörandes
yttranden i ärendet påvisats.

I ett par av länsstyrelsernas yttranden har antytts möjligheten av att ett
samhälles utbrytning ur vederbörande väghållningsdistrikt icke alltid skulle kunna
vara ur samhällets egen synpunkt önskvärd eller ur det allmännas synpunkt
lämplig. Och man har fördenskull förslagsvis eller såsom en tanke hänvisat på
en modifikation av den i övrigt tillstyrkta anordningen med samhällenas frigörelse
från väghållningsdistrikten därhän, att utbrytningen skulle i varje särskilt
fall göras beroende i förra avseendet på samhällets därom tillkännagivna önskan
och i senare hänseendet på en särskild prövning av Kungl. Maj:t, vilken prövning
rimligtvis skulle avse bedömande, huruvida samhället finge anses äga förmåga att
uppbära sin nya ställning såsom självständigt subjekt för väghållningsskyldigheten
inom sitt område. Förutsättningen för ett samhälles lösgörande från distriktet
skall nämligen — och härom råder ingen meningsskiljaktighet — vara,
att all väghållning inom samhällets område därefter skall åligga samhället ensamt.

51

Kutiffl. Maj:ts proposition nr 100.

Vad sålunda erinrats skulle påkalla beaktande, om det förhölle sig så, att
den väghållning, som i och genom utbrytningen skulle överflyttas på samhället,
kunde vara av någon större omfattning i förhållande till samhällets egen storlek
och bärkraft. Då kunde det bliva fråga om, huruvida icke samhället skulle hava
större fördel, av att kvarstanna inom distriktet än att skiljas därifrån, likasom
också, huruvida samhället verkligen mäktade att avbörda sig väghållningsskyldigheten
på ett för det allmänna tillfredsställande sätt. Men förhållandet är i
själva verket ingalunda sådant som nyss nämnts. Inom en stor mängd av ifrågavarande
samhällen finnes ingen annan allmän väg, än som redan ingått i gatumark
och följaktligen redan nu, på grund av 30 § andra stycket stadsplanelagen,
skall underhållas av samhället. Beträffande de övriga visar det sig, så långt
tillgängliga uppgifter härom lämna upplysning, att beloppet av den av särskilda
nämnden uppskattade kostnaden för underhållet utav sådan väg inom samhällenas
områden, som ännu underhålles av väghållningsdistrikten, är i de allra flesta fall
synnerligen ringa. Endast några få av de största och skattekraftigaste samhällena
utgöra härutinnan undantag. Och i intet för kommissionen känt fall inträffar,
att icke den från samhället utgående vägskatt vida överstiger berörda
underhållskostnad. I de flesta fall utgör den senare endast en ringa bråkdel av
den förra. Under sådana förhållanden synes man icke kunna antaga, vare sig att
det icke skulle vara någon fördel för samhällena att bliva lösgjorda från distrikten,
eller att det allmännas intresse skulle kunna, ur synpunkten av samhällenas
förmåga att fullgöra den omnämnda väghållningsskyldigheten, i någon mån äventyras
genom densammas överflyttning på dem i sammanhang med deras befriande
från deltagande i distriktens motsvarande besvär.

På grund av det anförda har kommissionen funnit sig äga skäl att i sitt
förslag upptaga en allmän bestämmelse av innehåll, att köpingar och sådana municipal
samhällen, för vilka lagen angående stadsplan och tomtindelning äger tilllämpning,
icke skola i avseende å den allmänna väghållningen tillhöra landsbygden.
En följd därav blir att samhällenas väghållningsskyldighet i likhet med
vad som gäller för städerna inskränkes till samhällenas egna områden. Huru
denna väghållningsskyldighet skall för samhällena organiseras och fördelas, får
kommissionen tillfälle att belysa i sammanhang med sitt blivande förslag angående
väghållningsbesväret i städerna.

Med samhällenas utsöndring från väghållningsdistrikten på landet bör givetvis
följa en avveckling av den förutvarande gemensamheten i fråga om distriktens
tillgångar och skulder m. m. och hänvisas i avseende härå till vad i annat
sammanhang därom anföres.»

De vägsakkunniga hava i förevarande avseende icke funnit den De vägsaknuvarande
ordningen tillfredsställande men hava ej heller kunnat för- kwnm9aorda
vägkommissionens förslag. Till utveckling av sin mening hava de
sakkunniga anfört:

»De vägsakkunniga äro för sin del ense med kommissionen därutinnan,
att det icke kan anses rättvist, att nu ifrågavarande samhällen, vilka på
grund av 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad nödgas i viss mån
svara för den allmänna väghållningen inom sina områden, icke därför

52

Kungl. Ma jäs proposition nr 100.

*

erhålla något vederlag från väghållningsdistriktet. Så länge samhällena
jämte den övriga landsbygden bilda en samfällighet för bestridande av
den allmänna väghållningen inom väghållningsdistriktet, hava de rätt att
fordra att icke försättas i eu dylik oförmånlig undantagsställning. Den
omständigheten, att 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad förklarats
gällande för visst område å landet, synes emellertid icke i och
för sig böra med nödvändighet föranleda till att området utbrytes ur
väghållningsdistriktet. Sådant kunde måhända icke anses obefogat,
därest den allmänna väghållningen inom området droge en kostnad, motsvarande
den på områdets samtliga beskattningsföremål belöpande andelen
i hela distriktets väghållning, men så är otvivelaktigt icke fallet.
En utbrytning av området skulle utan tvivel för dess beskattningsföremål
i regel medföra en avsevärd ekonomisk vinst, under det att väghållningsbesväret
skulle så mycket hårdare trycka beskattningsföremålen
i återstoden av väghållningsdistriktet. Tillräckliga skäl torde emellertid
ej föreligga för att genomförandet av stadsplan, vilket företrädesvis betingas
av lokaltrafikens krav samt hygieniska och andra på den allmänna
samfärdseln icke beroende förhållanden, bör medföra någon
minskning i vederbörandes förpliktelser gent emot väghållningsdistriktet.
Sant är visserligen, att genomförandet av stadsplan ofta kan medföra
betydande utgifter för vederbörande tomtägare, men därvid bör beaktas
den fördel i stegrat tomtvärde, som gatas framdragande medför.

Det av kommissionen till stöd för sin mening åberopade skälet, att
samhällena numera i fråga om gatuväsendet blivit fullt likställda med
städerna och att samhällena följaktligen borde liksom städerna befrias
från deltagande i väghållningsskyldighet utom sina egna områden, kunna
de sakkunniga icke godtaga. På sätt förut framhållits hava städerna
aldrig direkt deltagit i landsbygdens väghållning. Väl hava röster höjts
för ändring härutinnan, men sådan har icke kommit till stånd. Då ej
heller de sakkunniga ansett sig kunna förorda väckt förslag om sådan
ändring, innebärande städernas förpliktande att direkt deltaga i landsbygdens
väghållning, hava de sakkunniga även tagit i betraktande
den omständigheten, att vidtagande av åtgärd för gottgörande av en påstådd
»sekelgammal orättvisa» ofta visar sig innebära en ny och kanske
större orättvisa. En dylik ändring skulle för visso av städerna uppfattats
som en kränkning av deras rätt. Ett liknande betraktelsesätt
kan ock göras gällande ifråga om samhällenas utbrytning ur väghållningsdistrikten.
Frånsett de så väsentligt olika historiska förutsättningarna
kan det ej heller förnekas, att en betydande olikhet föreligger beträffande
städernas och samhällenas väghållning. Samhällena växa i

Kungl. MajUs proposition nr 100. 53

allmänhet upp omkring eu allmän väg, som åtminstone till eu början så
gott som ensam förmedlar den allmänna samfärdseln. De bigator, som
i mån av bebyggelsens utbredning åt sidorna tillkomma, tjänstgöra huvudsakligen
såsom enskilda utfartsvägar. Gatorna förete ofta, isynnerhet
innan samhällena hunnit någon större utveckling, ingen skiljaktighet
från en vanlig väg.

Enligt den av vägkommissionen uppgjorda, här ovan återgivna beräkningen
av landstingsdistriktens förlust av vägfyrkar i händelse av
samhällenas utbrytning skulle nämnda förlust kunna tyckas, om ock
kännbar, så dock jämförelsevis obetydlig. Man får dock icke förbise
det av kammarkollegium påpekade förhållandet, att bildandet av nya
samhällen av ifrågavarande slag alltjämt raskt fortgår och att denna
företeelse, efter en lagändring uti ifrågavarande avseende, givetvis måste
vara ägnad att efter hand förorsaka en ökad förskjutning av vägbördan
över på den egentliga landsbygden. Den ifrågasatta lagändringen skulle
därjämte tvivelsutan i hög grad främja uppkomsten av dylika samhällen,
i det att befolkningen å tätare bebyggda orter häri skulle se en bekväm
utväg art undslippa väghållningen. Redan nu betingas bildandet av nya
städer till stor del av väghållningsbesväret. Motsvarande förhållande
skulle säkerligen framdeles göra sig gällande i fråga om bildandet av
köpingar eller municipalsamhällen. Härigenom skulle uppstå ständiga
ändringar i väghållningsdistrikten och hela systemet finge en prägel av
osäkerhet och oro. På sätt i flera av de över kommissionens förslag avgivna
yttranden framhållits, måste därför starka betänkligheter resa sig
mot kommissionens förslag i nu förevarande hänseende.

Kommissionen nar såsom ett moment av största betydelse för genomförbarheten
av dess förslag i denna del framhållit den omständigheten,
att enligt kommissionens förslag det ordinarie statsbidraget komme att
höjas från 15 till 20 procent och att det skulle beräknas jämväl å
kostnaderna för vinterväghållningen med möjlighet till progressiv ökning
i förhållande till underhållsbördans relativa storlek. Med tillämpning av
kommissionens förslag skulle att döma av 1913 års vägstatistik allenast
ett landstingsdistrikt få vidkännas någon förhöjning i sin väghållningsbörda.

Emot denna bevisföring kan till en början anmärkas, att man vid
bedömandet av verkningarna av samhällenas avskiljande från väghållningsdistrikten
näppeligen bör taga hänsyn till en förhöjning av statsbidraget,
som borde ägt rum, oavsett huruvida samhällena avskiljas eller ej. För
övrigt har numera det ordinarie statsbidraget höjts från 15 till 30 procent
och någon ökning därutöver av det, enligt kommissionens och jämväl de

54

Kungi. May.ts proposition nr 100.

sakkunnigas förslag, däremot svarande grundbidraget lärer av många skäl
icke kunna ifrågakomma. Den höjning i den jämväl föreslagna progressiva
delen av statsbidraget, som må kunna föi''anledas av ett samhälles avskiljande
från väghållningsdistriktet, måste av naturliga skäl utgöra ett
otillfredsställande vederlag för distriktets förlust av beskattningsföremål.

De sakkunniga hava för sin del icke ansett andra ändringar i de
för närvarande i detta avseende rådande förhållandena böra vidtagas än
som betingas därav, att samhällena till följd av bestämmelserna i 1 kapitlet
i lagen om fastighetsbildning i stad nödgas övertaga en del av
den allmänna väghållningen. Då samhällena enligt de sakkunnigas mening
fortfarande skola ingå i väghållningsdistrikten, är det uppenbart,
att vederbörande distrikt är skyldigt att tillgodose samhällets behov av
allmänna trafikleder. Men väghållningsdistriktets skyldigheter böra ej
heller sträcka sig längre. Byggande och underhåll av gata, som icke
kan sägas vara nödig för allmänna samfärdseln, är en angelägenhet,
som icke berör väghållningsdistriktet. En sådan gata tillgodoser huvudsakligen
de enskilda tomtägarnas behov av utfartsväg, och distriktet
synes ej hava större anledning att ombesörja hållandet av sådan gata
än att hålla de särskilda fastigheternas å den egentliga landsbygden
enskilda utfartsvägar. Givetvis kan det mången gång särskilt i mera utvecklade
samhällen möta svårigheter att bestämma, huruvida en gata
skall anses nödig för allmänna samfärdseln. I de mindre samhällena
torde ofta endast de gator, som motsvara de från början befintliga
allmänna vägarna, böra räknas hit. I och med utvecklingen kunna
förändringar inträda i dessa förhållanden, exempelvis genom tillkomsten
av järnvägs- eller spårvägsstation, indragande av ny väg från landsbygden
eller därigenom att en gata, som från början varit att jämställa
med enskild utfartsväg, så småningom kommer att förmedla så stor
samfärdsel mellan olika delar av samhället, att den måste anses nödig
för allmänna samfärdseln. Dessa frågor skola enligt de sakkunnigas
förslag prövas av länsstyrelsen i den ordning, som gäller för prövning
av ärenden angående byggande av allmän väg samt om övertagande av
enskild väg till allmänt underhåll.

På sätt förut anmärkts skall, enligt 1 kapitlet 34 § i lagen om
fastighetsbildning i stad, inom samhälle ny gata i behörigt skick upplåtas
för allmänt begagnande, i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter
fortskrider från förut upplåten gata, med iakttagande att varje särskild
gatudel skall upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed
gatudelen av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer
blivit bebyggda. Enligt 35 § i samma kapitel är samhället ansvarigt

55

Kunal. Maj:ts proposition nr 100.

för gatcas upplåtande till allmänt begagnande å tid, som i 34 § sägs,
men genom detta stadgande bär ej gjorts rubbning i vad för samhället
kan vara gällande i avseende å tomtägares skyldighet att bekosta gatas
anläggande. Om samhället på grund av nämnda föreskrift utfört gatuanläggning,
som det eljes ålegat tomtägare att ombesörja, skall tomtägaren
till staden återgälda kostnaden för anläggningen.

Med hänsyn till nämnda föreskrifter kan det uppenbarligen icke
vara lämpligt att väghållningsdistriktet förpliktas verkställa byggande och
underhåll av sådan väg inom samhälle, vilken skall upplåtas till allmänt
begagnande som gata. Ett sadant åläggande skulle säkerligen bliva eu
källa till ständiga stridigheter. Det vore så mycket mindre lämpligt, som
i samband med gatuhållningen oftast förekommer nedläggande av vatten-,
avlopps- och belysningsledningar i gatumarken, vilket i sin ordning medför
att gatumarken stundom måste upprivas för avhjälpande av fel å
ledningarna. Härtill kommer att samhällena ofta vilja hava gatuhållningen
utförd efter en högre standard än som betingas enbart av samfärdselns
krav. A id nu anförda förhållanden hava de sakkunniga funnit
frågan höra lösas pa det sätt, att hållande av allmän väg inom samhälle,
vilken enligt lagen om fastighetsbildning i stad skall upplåtas till
allmänt begagnande såsom gata, icke skall direkt åligga väghållningsdistriktet.
I stället skall samhället för distriktets räkning ombesörja
sådan väghållning, men skall distriktet i gengäld till samhället utgiva
skälig ersättning för väghållningens utförande. Beträffande grunderna för
ersättningens utgående har det synts skäligt, att distriktet icke betungas
med högre ersättning än som motsvarar kostnaden för den väghållning,
som betingas av samfärdselns behov. Därest något samhälle vill hava
sina allmänna vägar utförda efter en högre standard än som erfordras
för tillgodoseende av samfärdselns krav, bör väghållningsdistriktet ej vara
pliktigt vidkännas kostnadsökningen. Härmed är ingalunda sagt, att
väghållningsdistriktet aldrig kommer att vidkännas exempelvis kostnaderna
för stensättning av allmän väg inom ett samhälle eller för vägens förseende
med gångbanor eller andra särskilda anordningar. Om sådant i
samfärdselns intresse kan anses erforderligt, skola givetvis dessa kostnader
gäldas av distriktet. Även om nämnda anordningar icke med
nödvändighet betingas av samfärdselns krav, bör ej heller hinder möta
för överenskommelse om distriktets deltagande i den på grund av dessa
anordningar ökade anläggningskostnaden mot åtnjutande av motsvarande
minskning i den årliga gottgörelsen för den av samhället övertagna underhållsbördan.

56

Kung!. Maj:ts ''proposition nr 100.

För frivilliga överenskommelser beträffande utförande genom vederbörande
vägdistrikt av väghållning å sådan väg, som enligt ovan åberopade
lag skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata, bör
däremot givetvis ej läggas något binder, då det för ett mindre samhälle
kan vara en fördel att slippa själv utföra denna väghållning.

Med hänsyn därtill, att samhälle kan finna lämpligt att som gata
anordna jämväl delar av allmän väg, vilka icke enligt fastighetsbildningslagen
ännu behöva upplåtas som gata, samt det även i vissa fall
kan vara fördelaktigt för samhälle att omhändertaga utförandet av all
väghållning inom sitt område, hava de sakkunniga föreslagit, att samhälle
skall hava rätt men ej skyldighet att mot ersättning av distriktet
övertaga hållandet även av sådan allmän väg inom sitt område, som ej
skall upplåtas till allmänt begagnande som gata.

Beloppet av den ersättning, som vägdistriktet skall utgiva till samhälle
för av detta verkställd väghållning, skall enligt förslaget bestämmas
av gode män och hänvisas härutinnan till 15 §1 av förslaget.

Det bör framhållas, att i händelse av bifall till de sakkunnigas
ifrågavarande förslag mindre anledning än förut kommer att föreligga
för köpingar och municipalsamhällen att för väghållningsbesvärets skull
söka vinna stadsrättigheter, i det att dylika samhällen enligt förslaget
få en avsevärd del av kostnaden för sitt gatunderhåll ersatt av väghållningsdistriktet.
1 orter å landsbygden med mera sammanträngd befolkning
bör benägenheten att för väghållningens skull söka bilda köpingar
eller municipalsamhällen bliva vida mindre än vid bifall till kommissionens
utbrytningsförslag. Överhuvud torde de sakkunnigas förslag
främja stabilisering av hithörande förhållanden och i skälig mån begränsa
det inflytande, som hänsynen till väghållningsbesväret utövat å frågor
om kommunala nybildningar, så att dylika frågor bliva mera allsidigt
bedömda.

Om, såsom de sakkunniga nu föreslagit, samhällena fortfarande
komma att ingå i väghållningsdistrikten, bortfaller en oformlighet, som
enligt kommissionens förslag skulle äga rum och som i de inkomna
yttrandena gjorts till föremål för anmärkning. Då enligt kommissionens
förslag samhällena icke skulle hava något att göra med den övriga landsbygdens
väghållning, måste det nämligen framstå såsom en oegentlighet,
att sådana ledamöter i landsting, i vilkas val samhällenas medlemmar
deltagit, skulle lika med den egentliga landsbygdens representanter
taga del i avgörandet av frågor rörande nämnda väghållning.»

1 Motsvarar 1 kap. 15 § i förevarande förslag.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

57

j Myndigheter
och korpora -

I flertalet av de avgivna yttrandena tiar de sakkunnigas förslag
donna del lämnats utan anmärkning eller ock förordats såsom eu till- tioner
fredsstörande lösning av detta invecklade spörsmål. Endast eu länsstyrelse
samt svenska stadsförbundets styrelse hava funnit vägkommissionens
förslag vara att föredraga.

Svenska stadsförbundets styrelse bär till utveckling av
huvudsak anfört:

sm mening

Svenska
stadsförbundets
styrelse.

De sakkunnigas uppfattning, att gatorna i samhällena på landsbygden
huvudsakligen vore att jämställa med enskilda vägar på landet, vore oriktig. Den
ingående offentliga reglering av ifrågavarande samhällens gatuväsen, som ägde
rum genom byggnads- och stadsplanelagstiftningen, ålade samhällena förpliktelser
i _ avseende å gatas anläggning, upplåtande och underhåll, som vore långt mera
vittgående än väghållningsdistriktens förpliktelser i fråga om de allmänna vägarna.
Yäl vore det riktigt, att stadsplanelagen betraktade gatan som utfartsväg för vid
densamma liggande tomter, men att gatan tillika utgjorde en allmän samfärdselled,
framginge därav, att den ojämförligt större delen av kostnaden för dess
iordningställande och underhåll ålåge vederbörande samhälle, icke tomtägaren.
Då de sakkunniga såsom förutsättning för väghållningsdistriktets skyldighet att
bidraga till byggande och underhåll av gata inom samhälle uppställt den fordran,
att gatan skulle vara nödig för den allmänna samfärdseln, samt överlämnat avgörandet
av denna fråga till länsstyrelsen, hade de sakkunniga förbisett, att
berörda fråga kunde besvaras redan med ledning av gällande stadsplan elagstiftning,
nämligen genom stadgandena om samhälles skyldighet att upplåta gata, i
den män bebyggandet på visst i lagen angivet sätt fortskrede. Härmed inträdde
nämligen ett så stort trafikbehov, att vederbörande samhälle ansetts böra åläggas
ansvaret för gatans upplåtande och underhåll. En ytterligare prövning, huruvida
en sålunda upplåten gata skulle betraktas såsom erforderlig för den allmänna
samfärdseln, stode, ej i god överensstämmelse med grunderna för stadsplanelagstiftningen
och måste i verkligheten leda till rent godtyckliga resultat. Enahanda
vore förhållandet med avseende å prövningen, i vad mån kostnaderna för en viss
gatas byggande och underhåll vore betingade av den allmänna samfärdseln och
förty borde ersättas av väghållningsdistriktet. Därest trafikleden försåges med
gångbana, bättre beläggning än en vanlig landsväg samt särskilda anordningar
för avloppsvattnets avledande, vore detta betingat just av det tätare byggandet
och den allmänna samfärdselns på grund därav ökade krav. Om någon gatulyx
vore det för visso ej tal i dessa gemenligen fattiga och skattetyngda samhällen.

Därest samhället ville göra gällande skyldighet för vägdistriktet att hålla
gata, som dittills ^icke ansetts nödig för den allmänna samfärdseln, måste enligt
förslaget sådan fråga behandlas i samma ordning, som skulle gälla i fråga om
anläggning av ny väg eller övertagande av enskild väg till allmänt underhåll.
Det vore uppenbart, att detta förfarande icke innebure nödiga garantier för hithörande
frågors prövning med den snabbhet och det förutseende, som deras natur
krävde. Ett samhälle, som med hänsyn till stadsplanelagens bestämmelse om
gatas upplåtande stode inför nödtvånget att iordningställa viss gatudel och som
förmenade, att gatudelen tjänade ett allmänt samfärdselintresse i förslagets mening
och alltså borde bekostas av vägdistriktet, syntes i flertalet fall icke hinna få

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.) 8

58

Kung}. Maj:ts proposition nr 100.

sistnämnda fråga prövad, innan skyldigheten att upplåta gatan lagligen skulle
vara fullgjord. Det syntes bero på distriktets godtfinnande, huruvida samhället
i händelse gatudelen, efter det upplåtandet skett, förklarades såsom allmän väg,
skulle kunna av distriktet utbekomma den del av anläggningskostnaden, som distriktet
skolat gälda, därest gatan redan vid tiden för anläggningen vant att
anse såsom väg. Distriktets deltagande i kostnaden för anläggning även av
sådan gata, som förklarats hava allmän vägs karaktär, kunde i sista hand bliva
beroende av huruvida statsbidrag till byggandet erhölles eller icke. Besked i
sistnämnda hänseende kunde, liksom hittills, lata vänta pa sig åtskilliga ar från
det frågan först väckts. Under tiden finge samhället fullgöra sina förpliktelser
enligt stadsplanelagstiftningen med risk att själv få vidkännas samtliga utgifter.

Med hänvisning till vad sålunda och i övrigt anförts har stadsförbundets
styrelse hemställt, att ifrågavarande samhällen måtte i avseende
å vägväsendet likställas med städerna eller, om detta yi tmnde ej
vunne bifall, på sätt och under de förutsättningar kammarkollegium i
sitt ovanberörda utlåtande den 28 april 1911 föreslagit, utbrytas ur väghållningsdistrikten
med rätt för samhälle att, innan utbrytning ägt rum,
av vägdistriktet erhålla gottgörelse för dess utgifter för hållande av
samtliga till allmänt begagnande upplåtna gator inom samhället.

Departe- Att på ett tillfredsställande sätt avväga vägdistriktens och ifråga mentschefen.

varail(je samhällens ömsesidiga intressen uti förevarande avseende är en
fråga, vars lösande otvivelaktigt erbjuder stora svårigheter. I viss mån
bero dessa svårigheter på den olikartade beskaffenheten av dessa samhällen,
i det att somliga endast föga skilja sig från mindre städer, under
det att andra erbjuda övervägande likhet med den rena landsbygden.

Den enklaste lösningen är otvivelaktigt att, på sätt vägkommissionen
föreslagit, låta samhällena bilda särskilda väghållningsdistrikt. Man
kan dock icke undgå att taga hänsyn till den minskning i de övriga
väghållningsdistriktens ekonomiska bärkraft, som härav skulle bliva en
följd. Såsom de vägsakkunniga framhållit, får man härvid taga i betraktande
icke allenast förhållandena för ögonblicket utan även den fortgående
och genom en sådan lagstiftning gynnade uppkomsten av nya
samhällen.

Om jag alltså icke kan ansluta mig till kommissionens förslag, vill
jag å andra sidan ej heller uttala mig för ett bibehållande av den nu
rådande ordningen uti ifrågavarande avseende. Däremot synes de vägsakkunnigas
förslag innefatta en i stort sett tillfredsställande lösning av
frågan. Visserligen har ju, som ovan nämnts, särskilt från svenska
stadsförbundets sida framställts åtskilliga erinringar mot förslaget. Jag
har dock av skäl, som nedan skola anföras, ej kunnat finna, att vad
sålunda anmärkts kan tillerkännas avgörande betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

59

Enligt de sakkunnigas förslag är vägdistriktets skyldighet att själv
verkställa eller lämna bidrag till väghållning inom samhälle begränsad
till allmän väg, ty förslaget avser ej annat slag av vägar. Vid fastställandet
av vägdistriktets åligganden uti förevarande avseende har man alltså
att utgå från den i förslagets 1 kap. 1 § givna definitionen på landsväg
— om ödebygdsväg kan av naturliga skäl icke bliva tal i detta sammanhang
— d. v. s. man måste avgöra, vilka vägar inom samhället som äro
nödvändiga för allmänna samfärdseln. Såsom förut nämnts, ligger enligt
förslaget prövningsrätten härutinnan hos länsstyrelsen. Detta innebär
emellertid icke någon nyhet, ty redan nu tillkommer det länsstyrelsen
att pröva, huruvida ny allmän väg skall anläggas eller om enskild väg
skall övertagas till allmänt underhåll. I detta sammanhang bör anmärkas,
att den omständigheten, att väg blivit iordningställd till gata, enligt förslaget
icke betager trafikleden i fråga dess karaktär av väg. Förslagets
terminologi skiljer sig härutinnan från den, som brukas i lagen om
fastighetsbildning i stad, men lärer sådant icke kunna undvikas.

Stadsförbundets huvudanmärkning mot förslaget synes vara, att
det, så snart trafikled enligt gällande stadsplanelagstiftning skall upplåtas
till allmänt begagnande som gata, skulle vara avgjort, att denna trafikled
vore nödig för den allmänna samfärdseln. Denna uppfattning kan
jag icke dela. Väl må det medgivas, att lagen om fastighetsbildning i
stad utgår därifrån, att upplåtande av trafikled till allmänt begagnande
såsom gata under de i lagen angivna förutsättningarna är att betrakta
som ett gemensamt intresse för ifrågavarande samhälle. Men därmed är
icke sagt, att gatas upplåtande tillgodoser ett vägdistrikts gemensamma
samfärdselintresse. Till en början må erinras, att, såsom de sakkunniga
framhållit, stadsplanelagstiftningen i avsevärd mån tillgodoser andra intressen
än samfärdselns. Och vidare möter det ingen svårighet att påvisa
fall, då eu trafikled tillgodoser ett för en viss intressegemenskap samfällt
samfärdselintresse, utan att vägen kan anses nödig för den allmänna
samfärdseln. I en by med sammanträngd befolkning kan det visserligen
vara ett gemensamt intresse för byamännen att hålla bygatorna och utfartsvägen
till närmaste allmänna väg, men därav följer ingalunda av
sig själv, att bygatorna och utfartsvägen äro att anse som allmänna vägar.
Det tillkommer länsstyrelsen att med avseende å arten och omfattningen
av samfärdseln avgöra, huruvida så skall anses vara förhållandet.

Stadsförbundets uttalade farhågor, att samhällena kunde bliva
tvungna att iordningställa trafikled till gata, innan länsstyrelsen hunne
pröva trafikledens ifrågasatta beskaffenhet av allmän väg, synas i hög
grad överdrivna. Oftast lärer en till gata nyss upplåten trafikled icke

60

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

vara att anse såsom nödig för den allmänna samfärdseln, med mindre
den redan förut varit hänförlig till allmän väg. Undantag härifrån kunna
naturligtvis givas, t. ex. vid indragandet av en ny väg från landsbygden,
framdragandet av en ny förbindelseled inom samhället o. s. v., men
knappast i något fall lärer olägenhet i det av stadsförbundet nu anmärkta
hänseendet behöva uppstå, om vederbörande visa nödigt förutseende.
Iordningställandet till gata av väg, som redan förut varit att
anse som allmän, kan visserligen vara av den omfattning, att det bör
hänföras till byggande av väg, men dels kan i sådant fall förfarandet
inför länsstyrelsen göras enklare än när det gäller anläggning av ny
väg, dels kan det icke antagas, att samhällets myndigheter skulle så
länge förbliva i okunnighet om fortskridandet av bebyggelse utmed vägen
i fråga — vilket utgör förutsättningen för skyldigheten att upplåta väg
till allmänt begagnande som gata — att de ej hunne i god tid vidtaga
erforderliga åtgärder.

Beträffande det fall, att länsstyrelsen förklarar såsom allmän väg
en gata, vilken iordningställts, redan innan ärendet anhängig] ordes bos
länsstyrelsen, synes det uppenbart, att vägdistriktet icke kan förpliktas
att bidraga till gatans anläggningskostnad, lika litet som distriktet, då
eljest enskild väg övertages till allmänt underhåll, kan åläggas att betala
dess anläggningskostnad. Vidkommande åter det fall, att samhälle, under
det ärende angående ny vägs anläggning är beroende på länsstyrelsens
prövning, utan att avvakta länsstyrelsens beslut verkställer vägbyggnaden,
synes detta tillvägagångssätt icke i och för sig böra betaga samhället
den rätt till bidrag från vägdistriktet, som länsstyrelsen i sitt beslut må
hava fastslagit, men klart är att de förutsättningar för sådan bidragsskyldighet,
som länsstyrelsen uppställt, exempelvis vägens utförande i
enlighet med upprättad plan, måste uppfyllas.

Vidkommande den av de sakkunniga antydda möjligheten, att länsstyrelsen
i sitt beslut i ärende angående byggande av väg inom samhälle
gör vägbyggnadsskyldighetens inträde beroende därav, att statsbidrag till
byggandet erbålles, synes sådant villkor icke böra föreskrivas beträffande
sådana arbeten, vilka icke kunna tåla uppskov. För att vägdistriktet ej
skall behöva gå miste om statsbidrag, böra bestämmelserna härom jämkas
så, att statsbidrag under vissa förutsättningar må kunna utgå, även om
arbetet fullbordats, redan innan ansökningen om bidraget prövats.

Till de jämkningar i den av de sakkunniga föreslagna lagtexten,
som jag funnit erforderliga, skall jag återkomma vid behandlingen av
1 kap. 15 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

61

För närvarande utföres i regel vägunderhållet av jordbruksfastig- Vidunderheterna
efter vägdelning. Det har emellertid visat sig omöjligt att med ,1J*,ets ut*
tillämpning av detta system tillgodose samfärdselns krav på förbättrade ran e‘
vägar. Jag tillåter mig att i detta sammanhang åberopa vad de vägsakkunniga
i utlåtande den 11 december 1920 (se prop. till 1921 års
riksdag nr 157) anfört angående det nuvarande systemets brister.

Vägkommissionen, som ävenledes ansåg det nuvarande systemet
olämpligt, ifrågasatte i sitt betänkande möjligheten att åtnöjas med en
modifikation av detsamma, i det att lämpliga fastigheter skulle indelas
i rotar, vilka mot ersättning skulle utföra vägunderhållet efter vägdelning.
Kommissionen har likväl, efter min mening på goda grunder, icke
ansett sig kunna tillstyrka en sådan anordning utan har i stället föreslagit,
att vägunderhållet skall ombesörjas genom anlitande av entreprenad
eller lega, genom anställande av vägvakter eller på annat sätt, som
må finnas för ändamålet lämpligt. Kommissionens förslag i denna del,
vilket även upptagits av 1920 års vägsakkunniga, har mottagits med enhälligt
gillande.

Även jag anser förenämnda förslag i fråga om sättet för underhållets
verkställande vara synnerligen lämpligt. Det kan ock sägas, att
angivna princip redan i viss mån vunnit statsmakternas gillande genom
den vid 1921 års riksdag beslutade ändringen av 12 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891. Vid
berörda lagändring, vilken avsåg att bereda möjlighet för de väghållningsskyldiga
inom ett distrikt att genom majoritetsbelut överlåta hela
distriktets vägunderhåll på vägkassan, förutsattes att vägkassan skulle
utföra väghållningen medelst entreprenad, lega, vägvakter eller på annat
lämpligt sätt.

I enlighet med de vägsakkunnigas förslag har jag funnit nödigt
föreslå inrättande av s. k. körlag för att därigenom betrygga vägdistriktets
tillgång till väglagningsämnen. För de närmare bestämmelserna
härom skall jag redogöra vid behandlingen av vederbörande lagrum.

Ernåendet av väsentligt förbättrade vägar måste anses såsom en. Vägarnas _
huvuduppgift för en ny väglagstiftning. Såsom ett synnerligen viktigt ''“kilssef. 1
medel för uppnåendet av detta syfte har vägkommissionen förordat indelning
av vägarna i klasser.

Enligt nu gällande väglag förekommer även en viss klassindelning,
i det att de allmänna vägarna efter sin betydelse hänföras antingen till
landsvägar eller bygdevägar. Jämlikt 2 § i nämnda lag skall landsväg
vara 6 meter och bygdeväg 3,6 meter bred, men äger länsstyrelsen med -

62

Väg kommissionen.

Yttranden.

De vägsakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

giva såväl ökning som minskning i de sålunda stadgade vägbredderna,
allt efter som förhållandena det påkalla. Denna möjlighet till avvikelse
från lagens föreskrifter har i stor utsträckning begagnats; sålunda torde
det t. ex. höra till sällsyntheterna att en bygdeväg numera bygges med
allenast 3,6 meters bredd.

Kommissionen har föreslagit, att vägarna skola indelas i tre klasser
allt efter den större eller mindre tyngden och omfattningen av den trafik,
vägen är avsedd att förmedla. Kommissionen har vidare i 5 § av
sitt förslag till lag om allmänna vägar på landet för de olika vägklasserna
uppställt, vissa minimifordringar i fråga om vägbanans fasthet och
bredd. Första klassens väg skulle ej vara svagare än att den kunde
tåla framförande av fordon med hjulringstryck av i medeltal 6,5 kilogram
för varje kvadratcentimeter av hjulringens anliggningsyta mot vägbanan.
För andra och tredje vägklasserna skulle motsvarande siffror
bliva respektive 4,5 kilogram och 3,5 kilogram. Vägbanans bredd skulle
å första klassens väg vara minst 5,5 meter, å andra klassens väg 4 meter
och å tredje klassens väg 2,5 meter, därest ej för särskilda kortare vägsträckor
mindre bredd prövades kunna utan olägenhet medgivas. De s. k.
enklare vägarna, som enligt särskilt meddelade bestämmelser byggas med
statsbidrag i vissa delar av Norrland, skulle dock enligt 13 § få godkännas
såsom tredje klassens väg, ändå att de ej uppfyllde de i 5 §
angivna fordringarna på väg av sådan klass. Enligt 3 § i den av kommissionen
föreslagna övergångslagen skulle väg, som tillkommit på grund
av beslut under äldre lags giltighetstid, senast aderton år efter den nya
lagens ikraftträdande vara försatt i sådant skick, att den uppfyllde den
nya lagens fordringar. Till skydd för vägarna har kommissionen vidare i
69 § föreslagit förbud mot framförande å väg av fordon med allt för högt
hjultryck. Högsta tillåtna hjultryck skulle vara a första klassens väg 3,2
ton, å andra klassens väg 2 ton och å tredje klassens väg 1,2 ton; dock
skulle länsstyrelsen för särskilda fall kunna medgiva undantag från denna
regel.

I de över vägkommissionens förslag avgivna yttrandena framställdes
åtskilliga anmärkningar i anledning av de föreslagna bestämmelserna,
och uttalades även den uppfattning, att klassindelning vore onödig.

De vägsakkunniga hava ej heller ansett den av kommissionen föreslagna
klassindelningen nödig eller ens nyttig och hava till stöd för sin
uppfattning därutinnan anfört:

»Kommissionens förslag i denna del avser i främsta rummet att
genom en lagstiftningsåtgärd framtvinga en högst avsevärd och önsklig
förbättring av våra vägar. Beträffande omfattningen av den erfordeiliga

Kumjl. Maj:ls proposition nr 100.

(!3

förbättringen och kostnaderna därför har ingen utredning förebragts, men
en föreställning därom vinnes genom kommissionens uppgift, att den förandra
klassens vägar krävda fasthetsgraden ungefärligen motsvarade
den, som våra nuvarande bäst skötta makadamiserade vägar, med riktig
tvärprofil och erforderligt djupa diken, redan torde besitta, samt att
tredje klassens vägar borde bliva likvärdiga med våra nuvarande bäst
skötta och avvattnade grusade vägar. Däremot skulle — om man frånsåge
en och-annan väg inom eller närmast utanför de största städerna
— knappast någon av våra vägar innehava den hållfasthet, som krävdes
för en väg av första klass.

Därest en klassindelning av vägarna skall genomföras, måste enligt
de sakkunnigas mening alltid erforderligt utrymme lämnas för nödig anpassning
efter orternas olika förhållanden och behov. Såsom förut framhållits
har denna grundsats ock vunnit beaktande vid avfattningen av
de i 1891 års väglag meddelade bestämmelserna om vägbredaen. Men
just behovet av denna möjlighet till anpassning står ej i god överensstämmelse
med en strävan att uppdela vägarna i ett fåtal skarpt åtskilda
klasser. Man kan även konstatera, att i verkligheten markerad gräns
mellan landsvägar och bygdevägar saknas. De hava nämligen byggts efter
samfärdselns växlande behov och icke efter det i lagen förutsatta normalfallet;
den ena typen övergår omärkligt i den andra. Redan ur denna
synpunkt kan man alltså hysa tvekan om nyttan av en klassindelning.

Därest en sådan indelning skall genomföras, synes man visserligen
i likhet med kommissionen därvid bör taga hänsyn icke blott till vägbredden
utan även till vägbanans motståndskraft mot tryck. Men om
man — såsom kommissionen funnit nödigt — skall i lagen till siffran
fastslå den motståndskraft, som vägar av de olika klasserna måste besitta,
synes det böra uppställas såsom oeftergivligt villkor, dels att grunden
för beräkningen av motståndskraften är ändamålsenlig, dels att de
siffror, som med nämnda beräkningsgrund till utgångspunkt för varje
vägklass väljas att beteckna den minsta tillåtna motståndskraften, vunnit
allmänt erkännande såsom lämpliga icke blott på grund av teoretiska
beräkningar utan också vid praktiska prov. Även om så finnes vara fallet,
kan det ändock väcka betänkligheter att giva civillags natur åt bestämmelser,
som med hänsyn till den raskt fortgående utvecklingen av
samfärdseln kunna behöva ändras utan allt för stor omgång.

Emellertid hava, såsom ovan anförts, de i ärendet hörda myndigheter,
vilka äga speciell sakkunskap på ifrågavarande område, framställt
allvarliga anmärkningar mot de av kommissionen föreslagna bestämmelserna.
Det synes de sakkunniga påtagligt, att trycket per kvadratcenti -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

meter av hjulringens anliggningsyta mot vägbanan är en ur praktisk
synpunkt olämplig indelningsgrund. I varje fall har kommissionen icke
förebragt övertygande skäl för påståendet, att just de av kommissionen
valda siffrorna för att beteckna de olika vägklassernas minsta tillåtna
motståndskraft skulle vara de lämpligaste. Tvärtom torde det förhålla
sig så, att kommissionen i allt för ringa grad utgått från förhållandena
sådana som de verkligen äro. De sakkunniga äro visserligen ense med
kommissionen därom, att våra vägar äro i trängande behov av förbättring,
men hålla före, att man vid försök att vinna sådan förbättring icke
får lämna ur sikte vad som inom rimlig tid är ekonomiskt utförbart. I
detta sammanhang torde vara tillräckligt att erinra om kommissionens
här ovan återgivna uppgift om den ringa utsträckning, vari våra vägar
fylla de av kommissionen uppställda fordringarna. Frågan om vägarnas
förbättring torde i främsta rummet vara av ekonomisk natur,, och en
lagstiftning, som icke i tillbörlig mån tager hänsyn till de väghållningsskyldiges
ekonomiska bärkraft, lärer komma att visa sig förfelad.

I själva verket hysa de sakkunniga den uppfattningen, att vägarnas
indelande i klasser icke är erfordeidigt för vinnande av bättre vägar.
När det gäller anläggandet av en ny väg, bör den byggas sådan, som
samfärdselns behov kräver. Att bygga den starkare eller bredare än
som behöves, är onödigt slöseri; att bygga vägen så, att den ej kan
motstå trafikens åverkan, medför ett dyrare underhåll och onödiga utgifter
för grundförstärkning. \ fiken klassindelning man än genomför,
måste dock alltid beslutet om anläggning av en ny väg föregås av en
grundlig undersökning om storleken och arten av den blivande samfärdseln
och om de krav, denna kommer att ställa på vägens bredd, hållfasthet
och beskaffenhet i övrigt. Resultatet av denna undersökning
måste i främsta rummet ligga till grund för bestämmandet av vägens
beskaffenhet; klassindelningen synes snarast ägnad att minska en önskvärd
anpassning efter de förhandenvarande förhållandena.

Beträffande de nu befintliga vägarna torde omständigheternas
makt, oavsett lagbestämmelser, framtvinga förbättringar, där sådana behövas.
I fråga om sådana vägsträckor, som visa sig icke kunna pa
grund av sitt alltför svaga byggnadssätt tåla den där framgående samfärdseln,
kommer det att ligga i väghållningsdistriktets intresse att verkställa
erforderliga grundförstärkningar; därförutan skulle nämligen underhållskostnaden
bliva oproportionerligt hög. Någon grundförstärkning å
sådana vägar, som visserligen icke motsvara de av kommissionen uppställda
fordringarna i avseende å hållfasthet men ändock väl tala den
där framgående trafiken, synes varken erforderlig eller ur ekonomisk

Knngl. Maj:ts proposition nr 100. 05

synpunkt ens önskvärd. Det torde kunna antagas för visst, att väghållningsdistrikten
särskilt under de närmaste åren efter den nya lagens
ikraftträdande behöva inrikta sina ansträngningar på att försätta de hårt
trafikerade, men ej tillräckligt starka vägarna i ett tillfredsställande skick.
Att därjämte ålägga distrikten att verkställa grundförstärkningar, som
ej för närvarande äro av behovet påkallade, synes ej böra ifrågakomma.
Jämväl i avseende å vägars utläggning till bredden komma förvisso erfoi
delliga förbättringar att pa grund av trafikens krav framtvingas, utan
att bestämmelser av civillags natur för sådant syfte behöva givas. I
detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla fördelen av att såväl
vägs grundförstärkning och byggande av väg i övrigt som ock vägunderhållet
ombesörjes av vägstyrelsen. Härigenom vinnes en viss trygghet
för att de i varje fall lämpligaste åtgärderna för väghållningens utförande
komma till användning. Skulle i något fall sådana åtgärder ej
vidtagas, saknas ej möjligheter att framtvinga dem.

Enligt kommissionens förslag skall klassindelningen även ligga till
grund för de av kommissionen föreslagna bestämmelserna, som avse vägarnas
skyddande mot för tung trafik. Jämlikt 69 § få ej å väg framföras
vissa fordon med hjultryck, som överstiger å första klassens väg
3,2 ton, å andra klassens väg 2 ton och å tredje klassens väg 1,2 ton.
Lika med kommissionen anse de sakkunniga uppenbart, att framförandet
av hur tunga fordon som helst utan hänsyn till vägens beskaffenhet icke
kan tillåtas. Rader full frihet härutinnan, kommer det att visa sig omöjligt
att åstadkomma ett fullgott vägunderhåll. För att råda bot mot de
redan nu förefintliga missförhållandena i detta avseende lärer emellertid
ej vara nödigt att i lag införa någon klassindelning. Det synes tillräckligt
att tillerkänna länsstyrelserna befogenhet att förbjuda framförandet
av fordon av sådan tyngd, att den vägsträcka, som beröres av trafiken,
löper fara° att skadas eller blir särskilt svår att underhålla. Då vägarnas
motståndskraft betydligt varierar alltefter de olika årstiderna och
väderleken, bör länsstyrelsen hava möjlighet att så avpassa förbudet, att
det° icke hindrar viss tyngre trafik å sådan tid, då vägarnas beskaffenhet
tillåter densamma. Skulle länsstyrelsen finna, att väg icke kan bära
trafik, som skäligen borde tillåtas, lärer länsstyrelsen ej underlåta att
förordna om grundförstärkning av vägen. I enlighet med dessa grunder
har stadgandet i 64 § 2 mom.1 av de sakkunnigas förslag blivit avfattat.
Likartade bestämmelser finnas för övrigt redan nu i 13 § av Kungl. förordningen
den 30 juni 1916 om automobiltrafik; och lära nu arbetande

1 Motsvarar 5 kap. 7 § första stycket i förevarande förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.)

9

66

Myndigheter
och
korporationer.

Departementschefen.

Organisa tionen.

Landstinget
och dess vägstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

sakkunniga för avgivande av förslag till ändring av nämnda förordning
samt till trafikstadga ej underlåta att härutinnan föreslå tidsenliga bestämmelser.

Genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet vinnes den fördelen,
att trafiken kan på ett smidigt sätt anpassas efter vägarnas beskaffenhet.
Skyddet för vägarna kan ändock bliva lika effektivt som
efter kommissionens förslag. Därest sådant finnes av behovet påkallat,
kunna i administrativ väg meddelas föreskrifter att tjäna till ledning för
länsstyrelserna vid deras bedömande av hithörande frågor.»

I intet av de angivna yttrandena över de sakkunnigas förslag har
påyrkats införande av den utav kommissionen föreslagna klassindelningen.
Tvärtom har i vissa yttranden uteslutandet av berörda klassindelning
framhållits som en särskild förtjänst hos förslaget.

Lika med de sakkunniga finner jag en klassindelning, sådan som
kommissionen föreslagit, icke vara att förorda. Det synes vara att befara,
att den skulle komma att medföra större olägenheter än fördelar.
De sakkunnigas förslag om befogenhet för länsstyrelsen att vidtaga åtgärder
för att skydda vägar mot för tung trafik, finner jag välgrundat.
I anledning därav, att de sakkunniga ifrågasatt utfärdande av administrativa
bestämmelser att tjäna till länsstyrelsernas ledning vid reglerandet
av den å väg framgående trafiken, vill jag erinra, att Kungl. Maj:t,
i samband med ändring av § 13 mom. 6 i förordningen den 30 juni 1916
om automobiltrafik, den 29 augusti 1921 utfärdat kungörelse (nr 529)
innefattande bestämmelser till ledning vid bedömandet av hithörande frågor,
såvitt angår automobiltrafiken. Likartade bestämmelser rörande den
övriga trafiken torde i mån av behov komma att utfärdas.

Då åt väghållningsdistrikten givits en omfattning motsvarande landstingsområdena,
ligger det i sakens natur att landstingen böra vara organ
.för fattande av beslut i distriktets angelägenheter. Att bilda en särskild
beslutande korporation allenast för vägärenden synes ej böra ifrågakomma.
Härvid måste emellertid iakttagas, att de medlemmar av landstinget, som
utsetts av städerna, vilka ej hava någon delaktighet uti landsbygdens
väghållning, ej få deltaga i behandling av vägväsendet rörande frågor.
Förslag till i sådant hänseende påkallad ändring i landstingsförordningen
kommer senare att underställas Kungl. Maj:t. Då enligt förslaget samhällena
å landet fortfarande skola deltaga i landsbygdens väghållning,
ligger ingen oformlighet däri, att landstingsmän, i vilkas väljande även
samhällenas invånare deltagit, äga medbestämmanderätt i vägfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. G7

Givetvis kunna landstingen, som endast sammanträda helt kort tid
varje år och då äro upptagna även av andra viktiga frågor, icke handhava
samtliga till vägväsendet hörande angelägenheter. Landstinget måste
i stor utsträckning överlämna vården av dessa angelägenheter till ett sitt
verkställande organ, vägstyrelsen. Landstingets uppgift måste i huvudsak
bliva att angiva riktlinjerna för vägstyrelsens verksamhet, i den mån
dessa ej redan äro i lag eller författning bestämda, att utöva kontroll å
vägstyrelsens verksamhet samt att bevilja och anskaffa för vägväsendet
nödiga medel. Detaljerna böra bliva vägstyrelsens sak.

Vägstyrelsens uppgift kommer sålunda att bliva särdeles maktpåliggande.
Det sätt, varpå denna utför sitt uppdrag, kommer att i mycket
bestämma, huruvida de förväntningar, man kan hava rätt att ställa
på den nya lagstiftningen, skola gå i uppfyllelse. Särskilt bland ledamöterna
i de gamla vägstyrelserna lära emellertid finnas så många dugliga
personer med rik erfarenhet i synnerhet om vägväsendets ekonomiska
angelägenheter, att någon svårighet för landstinget att uppbringa
en i detta avseende fullgod vägstyrelse icke lärer vara att befara. Enligt
förslaget skulle vägstyrelsen bestå av minst fem ledamöter. Med hänsyn
därtill, att en betydande del av de för vägväsendet behövliga medlen
lämnas av staten, har det synts tillbörligt, att länsstyrelsen utser en av
dessa ledamöter; de övriga skulle väljas av landstinget.

De närmare bestämmelserna angående vägstyrelsen och dess uppgift
återfinnas i 4 kap. av förslaget.

I några av de avgivna utlåtandena hava yttrats farhågor, att i de vägnämnstörsta
vägdistrikten vägstyrelserna näppeligen kunde komma att äga dertillräcklig
kontakt med ortsbefolkningen samt att administrationen till
följd därav skulle behöva bliva vidlyftig och tungrodd; och har därför
ifrågasatts att i lagen intaga utförliga bestämmelser angående de av de
vägsakkunniga i deras betänkande omförmälda vägnämnderna. Enligt
de sakkunnigas tanke skulle, om så visade sig lämpligt, dylika vägnämnder
bildas i olika delar av de större vägdistrikten med uppgift att i förekommande
fall biträda vägstyrelsen. Till ledamöter i sådana nämnder
läge det närmast till hands att utse ledamöterna i de gamla vägstyrelserna.

Det förefaller mig uppenbart, att inrättandet av dylika vägnämn- Departeder
i många fall skulle bereda erforderlig lättnad i vägstyrelsernas arbete. mcntschefenLika
litet som de vägsakkunniga har jag dock ansett det lämpligt att genom
detaljerade föreskrifter i detta hänseende binda landstingens och vägstyrelsernas
handlingsfrihet. Innan man skrider till ett närmare reglerande av
-dessa förhållanden, torde de första erfarenheterna av den nya lagens verk -

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vägdirek tören.

Vcigkom missionen.

ningar böra avvaktas. Det synes sannolikt, att omständigheternas makt
kommer att skapa den organisationsform, som i varje fall är lämpligast.

Emellertid kan det ändock vara av en viss betydelse, att icke blott
i motiveringen utan även i lagtexten anvisning lämnas om möjligheten
att på omförmälda sätt underlätta vägstyrelsens arbete. I sakens nuvarande
läge har jag därför ansett lämpligast att i lagen föreskrives, att
landstinget skall äga utse vägnämnder och bestämma området för deras
verksamhet. Vägnämndernas befogenhet har tänkts skola bliva bestämd
genom särskild instruktion, som lämpligen bör fastställas av landstinget,
och komme deras arbetsuppgifter att bliva närmare beroende på de särskilda
uppdrag, som av vägstyrelsen överlämnas åt vägnämnderna. Det
ligger i sakens natur, att vägnämndernas uppgifter komma att växla
ganska mycket, beroende på olikartade förhållanden i olika distrikt.

Såsom av det föregående framgår, har jag ej genom vad sålunda
föreslagits velat lägga hinder i vägen för landstinget att på annat sätt
än genom vägnämnder tillgodose det behov av kontakt med ortsbefolkningen
och av decentralisation, som särskilt i större vägdistrikt kan göra
sig kännbart. En av förslagets grundtankar är att så mycket som möjligt
lämna de väghållningsskyldiga fria händer vid ordnandet av vägdistriktets
inre angelägenheter.

Eu brist i det nuvarande väghållningssystemet, som ofta med skärpa
framhållits, är den, att arbetet, särskilt vägunderhållet, utföres utan teknisk
sakkunskap. Än starkare skulle en sådan brist göra sig kännbar
vid övergång till det föreslagna underhållssystemet. Dess avhjälpande är
alltså nödvändigt.

Vägkommissionen har för sådant ändamål föreslagit inrättandet av
en vägdirektörsbefattning i varje landstingsområde utom i Kalmar län,
där vägdirektören skulle vara gemensam för länets båda landstingsområden.
Enligt kommissionens förslag skulle vägdirektören, vilken skulle
vara självskriven ledamot i vägstyrelsen, vara länsstyrelsens tekniska
biträde i vägfrågor samt biträda vid föredragning av dessa inför länsstyrelsen.
Vägdirektören skulle verkställa undersökningar samt avgiva
betiinkanden med planer och kostnadsförslag angående alla väganläggningar
och vägförbättringar inom distriktet samt övertaga tillsyn och
kontroll å utförandet av distriktets allmänna vägbyggnadsarbeten, jämväl
sådana som understödjas med statsbidrag. I sin egenskap av ledamot av
vägstyrelsen skulle vägdirektören bereda och föredraga där förekommande
ärenden samt verkställa vägstyrelsens beslut, upprätta inkomst- och
utgiftsstat, ombesörja det vägunderhåll, som direkt tillkomme landstingsvägdistriktet,
utöva tillsyn å distriktets förråd m. m. Vägdirektören

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

69

skulle vidare, när fråga vore om byggande av väg, verkställa utredning
angående skyldighet för vissa fastigheter att återgälda vägdistriktets
kostnad för markförvärv (särbidrag). Därjämte skulle vägdirektören
vara självskriven, ständig ledamot och ordförande i särskilda nämnden
för uppskattning av kostnaden för underhållet av vägdistriktets allmänna
vägar. Slutligen skulle han utöva tillsyn över vägunderhållet och bedriva
praktisk upplysningsverksamhet.

Enligt kommissionens förslag skulle vägdirektören utnämnas av
Kung]. Maj:t samt avlönas av staten. Vägdirektören skulle vara länsstyrelsens
tjänsteman och stå under dess lydnad samt följaktligen ställas
utanför väg- och vattenbyggnadsstyrelsens lokala förvaltningsorganisation.

Såsom skäl för vägdirektörens avlönande med statsmedel anförde kommissionen,
att redan vägdirektörens egenskap av biträde åt länsstyrelsen
betingade i sin mån denna anordning. Då han tillika både inom
vägstyrelsen och i särskilda nämnden skulle företräda statsintresset,
vore det icke lämpligt att ställa honom såsom löntagare hos den andra
närmast intresserade parten, landstinget. Även med avseende å sin synnerligen
viktiga uppgift att hålla tillsyn över väghållningen vore han det
allmännas representant och borde alltså jämväl ur denna synpunkt intaga
en självständig ställning gent emot den väghållningsskyldiga samfälligheten.

I de avgivna yttrandena över kommissionens förslag har allmänt Yttranden.
framhållits, att vägdirektörens arbetsbörda bleve alltför stor. Det har
vidare gjorts gällande, att det vore oklokt att för mycket avlägsna vägoeh
vattenbyggnadsstyrelsen från inflytande på vägväsendet. Tillika har
anmärkts, att vägdirektörens ställning vore i flera hänseenden oklar och
att fara syntes föreligga för konflikter mellan vägdirektören, å ena, samt
såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vägstyrelsen, å andra sidan.

I likhet med kommissionen hava de sakkunniga ansett det nödvän- De vägsakdigt,
att en befattningshavare med den tekniska kompetens, som enligt kunniga.
kommissionens förslag skulle besittas av vägdirektören, ställdes till vägstyrelsens
förfogande. De sakkunniga hava emellertid ansett vägdirektören
böra intaga en annan ställning inom organisationen än den kommissionen
förordat. De sakkunniga hava i detta hänseende anfört.

»Då de sakkunniga haft att taga ståndpunkt till frågan om vägdirektörens
ställning inom organisationen, har det emellertid framstått såsom
en angelägenhet av största vikt att bereda gynsamma förutsättningar för
arbetet inom vägstyrelserna. Ur denna synpunkt torde den fristående
och i viss mån överordnade ställning gentemot vägstyrelsen, som vägdirektören
enligt kommissionens förslag skulle intaga, vara ägnad att

70

Kungl. May.ts proposition nr 100.

väcka betänkligheter. Att han skulle såsom självskriven ledamot av
vägstyrelsen äga rösträtt i denna och därigenom kunna utöva avgörande
inverkan på dess beslut utan att vara utsedd av den korporation, som
är vägstyrelsens huvudman och som får vidkännas de ekonomiska konsekvenserna
av besluten, synes knappast lämpligt. Den yttrade farhågan
för slitningar mellan vägstyrelsen och vägdirektören torde därför ej kunna
avvisas, därest kommissionens förslag bibehålies oförändrat. Emellertid
synas vägande skäl föreligga för att befria vägdirektören just från de åligganden,
som föranlett kommissionens ståndpunkt uti förevarande avseende,
nämligen skyldigheten att föredraga vägärenden inför länsstyrelsen samt
att såsom statens representant öva tillsyn över väghållningen. Enligt de
vägsakkunnigas mening kan det nämligen icke vara lämpligt, att en
person får föredraga ärenden, vilka han förut själv i annan egenskap
handlagt och i vilka det kan bliva fråga om kritik av föredragandens egna
åtgöranden. För allmänheten skall det även ligga nära till hands att
misstänka, det föredraganden ensidigt förfäktar vägstyrelsens intressen. På
grund av vägdirektörens övriga arbetsbörda lärer han ej heller utan förfång
för göromål, som i långt högre grad kräva teknisk sakkunskap,
kunna ägna sig åt nämnda föredragning. Denna synes fortfarande, som
hittills, kunna anförtros åt länsstyrelsens tjänstemän. Därest länsstyrelsen
utöver de upplysningar, som lämpligen kunna meddelas av vägdirektören,
skulle behöva någon utredning i tekniska frågor, kan besked
lätteligen erhållas från vederbörande distriktschef eller distriktsingenjör
eller, där så anses erforderligt, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Av liknande skäl anse de sakkunniga det vara olämpligt, att den tillsyn,
som från statens sida bör utövas å väghållningen, utföres av vägdirektören.
Denne är ju den, som i främsta rummet är ansvarig för att väghållningen
utföres på ett tillfredsställande sätt, och detta förhållande
framträder än starkare enligt de sakkunnigas förslag, däri kommunväghållningen
icke upptagits. Givetvis skall det även enligt de sakkunnigas
mening vara vägdirektörens främsta uppgift att övervaka väghållningen,
men detta övervakande skall han ej verkställa såsom statens representant
utan såsom landstingets förtroendeman.

De sakkunniga, vilka sålunda funnit anledning saknas att ställa vägdirektören
under länsstyrelsens lydnad, hava även övervägt möjligheten
att ställa vägdirektören under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Oaktat
de fördelar, som eu sådan anordning möjligen kunde medföra, hava de
sakkunniga, särskilt med hänsyn därtill att vägdirektörens oformliga
dubbelställning såsom statstjänsteman samt tillika ledamot av landstingets
vägstyrelse och dennas verkställande organ icke skulle undanröjas genom

Kungl. Maj:ta proposition nr 1U0.

71

nämnda anordning, likväl stannat vid att vägdirektören bör vara uteslutande
landstingets tjänsteman. Det har nämligen iinsetts av synnerlig vikt
att även pa detta område söka främja den kommunala sj iil vstyrelsen; och
lärer det tillika kunna antagas, att ett gott samarbete inom vägstyrelsen
härigenom befordras. Såsom en följd härav skall enligt de sakkunnigas
förslag vägdirektören anställas och avlönas av landstinget. Hans ställning
blir härigenom klart och logiskt avgränsad och genomförd. Jämväl för
vartdera av de bada landstingen i Kalmar län skall inrättas en vägdirektörsbefattning,
vilket emellertid icke bör utgöra hinder för att samma
person må kunna utses till innehavare av bägge befattningarna. Men
den föreslagna förändringen av vägdirektörens ställning till att vara landstingets
tjänsteman sammanhänger även, att det icke ansetts nödigt föreskriva,
att vägdirektören ovillkorligen skall vara ledamot av vägstyrelsen.
Något hinder förefinnes naturligtvis icke för att han ändock väljes därtill.

De anledningar till slitningar inom vägstyrelserna, som legat i
själva organisationen enligt kommissionens förslag, torde härigenom få
anses undanröjda. Någon farhåga för att på grund av vägdirektörens
ställning som tjänsteman hos landstinget den tekniska sakkunskapens
krav icke skola förmå att göra sig tillräckligt gällande, torde så mycket
mindre behöva hysas, som de sakkunnigas förslag avser att på sätt nedan
angives bereda ökat inflytande åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Omfattningen av vägdirektörens göromål är i väsentlig grad beroende
på i vad mån vägstyrelsen skall taga befattning med frågor om
byggande av väg. De sakkunniga tillåta sig att i detta sammanhang
hänvisa till den redogörelse för behandlingen av ärenden angående
anläggning av ny väg dels enligt gällande lagstiftning, dels enligt
kommissionens och dels enligt de sakkunnigas eget förslag, vilken lämnas
i den speciella motiveringen till 18 §k Av nyssnämnda redogörelse framgår,
att enligt kommissionens förslag vägdirektören skulle hava att verkställa
undersökningar samt avgiva betänkanden med planer och kostnadsförslag
angående alla väganläggningar och vägförbättringar inom vägdistriktet,
vilka göromål hittills i regel, efter förordnande av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, bestritts av tjänstemän i vederbörande väg- och
vattenbyggnadsdistrikt, ävensom att vägdirektören skulle utöva tillsyn och
kontroll å utförandet av vägbyggnadsarbetena, även sådana som utföras
med bidrag av statsmedel och vilka enligt hittills gällande bestämmelser
stå under kontroll av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I några av de avgivna yttrandena har föreslagits, att såväl utarbe -

1 Motsvarar 2 kap. 2 § i förevarande förslag.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tande av plan och kostnadsförslag för vägbyggnader som ock ledning
och kontroll över byggnadsarbetets utförande skulle överlämnas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän i orterna. Med hänsyn till det
nära sambandet mellan byggandet och underhåll av väg har det synts
de sakkunniga av vikt, att dessa frågor för varje distrikt handhavas av
samma myndighet; och har därför beträffande byggande av väg föreslagits,
att upprättandet av plan och kostnadsförslag skall ske genom
vägstyrelsens försorg. Därav följer emellertid icke, att vägdirektören städse
skall upprätta plan och kostnadsförslag. Endast i det fall att vägdirektören
har tid övrig därtill och i den mån han innehar nödig kompetens,
bör sådant åläggas honom. I annat fall får uppdraget överlämnas till
vederbörande distriktstjänsteman eller annan lämplig person att utföras
på vägdistriktets bekostnad. Själva byggnadsarbetet bör däremot
för vägstyrelsens räkning städse övervakas av vägdirektören. — Med vad
sålunda anförts är icke sagt, att icke ur synpunkten av statens intresse
särskilda regler angående plan och kostnadsförslag samt kontroll å byggnadsarbetet
och däröver förda räkenskaper tarvas för det fall, att byggnadsarbete
utföres med bidrag av statsmedel, men föreskrifter härom böra
icke givas i väglagen utan i de administrativa förordningar, som innehålla
villkoren för åtnjutande av dylikt statsbidrag.

Då enligt de sakkunnigas förslag uppskattningarna skola försvinna,
befrias vägdirektören från det tidsödande arbetet att vara ordförande i
uppskattningsnämnderna. Såsom ovan antytts, skall ej heller vägdirektören
å statens vägnar utöva tillsynen å väghållningen, men denna förändring
lärer ej medföra någon avsevärd tidsbesparing, då vägdirektören
för bevakande av vägdistriktets intressen i varje fall måste oavlåtligen
och med största noggrannhet övervaka, att väghållningen utföres på ett
tillfredsställande sätt.

Med ovan angivna inskränkningar skall vägdirektören hava samma
åligganden som enligt kommissionens förslag. Visserligen får det ej
förbises, att, då enligt de sakkunnigas förslag kommunvägunderhåll ej
skall förekomma utan all väghållning skall ombesörjas av vägstyrelsen,
det särskilt under övergången från det gamla väghållningssystemet torde
bliva förenat med mycket arbete för vägdirektören att tillfredsställande
ordna vägunderhållet. Då emellertid hänsyn härtill tagits vid avfattandet
av övergångsbestämmelserna samt vägdirektören, på sätt ovan
nämnts, befriats från de tidsödande uppskattningarna samt föredragning
i länsstyrelsen och endast i den mån det finnes lämpligt behöver
ägna sig åt upprättande av plan och kostnadsförslag till vägbyggnader,
synes erforderlig lättnad hava beretts vägdirektören.»

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Skilj,

lialctig het.

Myndigheter
och
korporationer.

vattenbygg nadsstyrel -

En av de sakkunniga, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren
Fr. Enblom, bär i särskilt yttrande uttalat den mening, att
plan och kostnadsförslag i fråga om byggande av viig icke böra upprättas
genom vägstyrelsens utan genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg.

1 de avgivna yttrandena bar de sakkunnigas förslag nästan undantagslöst
lämnats utan anmärkning, såvitt därigenom åt vägdirektören
givits en annan ställning inom organisationen än som enligt vägkommissionens
förslag skulle tillkomma honom, dock hava svenska teknologföreningen
m. fl. föreningar hemställt, att vägdirektören måtte utnämnas
av Kungl. Maj:t. Däremot hava åtskilliga länsstyrelser och landsting
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom svenska vägföreningen
uttalat sin anslutning till ovan nämnda av överstelöjtnanten Enblom
yttrade mening.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i förevarande avseende i Väg- och
huvudsak anfört:

Det vore icke förenligt med statens intressen, att annan än ansvarig statstjänsteman
upprättade arbetsplaner till sådana vägarbeten, vilkas utförande till
större delen bekostades av staten. Arbetsplanerna borde därför fortfarande upprättas
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Därest arbetsplanerna
skulle uppgöras genom vägstyrelsens försorg och granskas av väg- och vattenkyggnadsstyrelsen,
måste denna i regel låta en dylik granskning föregås av undersökning
å marken av distriktstjänstemännen. Ett onödigt dubbelarbete med
därav föranledda kostnader och tidsutdräkt skulle bliva följden. Därtill komme,
att alla förslag till konstarbeten, särskilt broar, borde upprättas inom en för hela
riket gemensam institution, i syfte att nedbringa kostnaden såväl för det rena
konstruktionsarbetet som för själva arbetets utförande men främst för att vid
förslagens uppgörande tillförsäkra sig största möjliga tekniska sakkunskap. Om
arbetsplanerna skulle uppgöras genom vägstyrelsernas försorg, kunde man ej förvänta,
att vägdirektörerna jämsides med sin övriga krävande verksamhet skulle
kunna i sådan omfattning följa den moderna brobyggnadsteknikens utveckling,
att de av dem uppgjorda brobyggnadsförslagen komme att stå på höjden av nutidens
brobyggnadsteknik. Det nuvarande sättet för ledningen av med statsmedel
understödda större väg- och brobyggnadsarbeten borde bibehållas; d. v. s. arbetsledaren
måste vara. av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänd. Om vägdirektören
befriades från åliggandet att upprätta arbetsplaner samt leda större vägoch
brobyggnadsarbeten, kunde han mera effektivt ägna sig åt sin huvuduppgift
vägunderhållet.

Vederbörande tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten hava Distriktsframhållit
i huvudsak enahanda synpunkter som väg- och vattenbygg- c,iefer mflnadsstyrelsen
samt därjämte anfört, att ifrågavarande tjänstemän för
närvarande åtnjuta en synnerligen ringa avlöning av statsmedel men i
stället hava sin huvudsakliga utkomst genom upprättandet av arbetsplaner
för väganläggningar, vilket arbete betalas efter fastställd taxa. Därest
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 käft. (Nr 100.) 10

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

upprättandet av dylika planer icke vidare skulle anförtros distriktstjänstemännen,
måste deras avlöningar av statsmedel väsentligt höjas.

Otvivelaktigt förhåller det sig så, att det rådande missnöjet med
den nuvarande väghållningen i främsta rummet riktar sig mot sättet för
vägunderhållets utförande och allenast i mindre mån mot nu gällande
bestämmelser om byggande av väg. Det kunde följaktligen synas, som
om anledning skulle saknas att frångå den nu brukliga ordningen för
upprättande av plan och kostnadsförslag. Emellertid får man icke förbise
vikten av att, då man genom den nya lagstiftningen söker bereda
en enhetlig och fullgod ledning åt landstingets vägväsen, även låta denna
ledning erhålla nödig överblick och erforderligt inflytande beträffande de
viktiga frågor, som äro förbundna med vägs byggande. Därest den nu
ifrågasatta organisationen genomföres, är det att förvänta, att vägdirektörerna
komma att förvärva mera djupgående insikter i vägunderhålletsskötande
än för närvarande torde stå till buds. Det synes vara önskligt,
att dessa insikter kunde göras fruktbärande även på vägbyggnadsområdet.
Såsom även av de sakkunniga påpekas, äger nämligen ett mycket nära
samband rum mellan byggande och underhåll av väg. Omfattningen av
vägunderhållet bestämmes i liög grad av vägens byggnadssätt, och vid
vägs byggande måste uppenbarligen den största hänsyn tagas till att det
blivande underhållet blir så lindrigt som ske kan, utan att dock anläggningskostnaden
överskrider skälighetens gränser. Det synes alltså icke
klokt att beröva vägstyrelsen och dess sakkunnige, vägdirektören, inflytande
på upprättandet av plan och kostnadsförslag, en åtgärd, som
är av den mest ingripande betydelse för vägens framtida beskaffenhet.
Att ledningen av vägbyggnaders utförande bör ligga hos vägstyrelsen,
även när det gäller statsunderstödda företag, synes mig ställt utom tvivel.
Så är ju fallet även enligt nu gällande lagstiftning, låt vara att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger viss kontrollerande befogenhet,
vilken givetvis bör bibehållas. Slutligen får man ej förbise det av de
sakkunniga påpekade förhållandet, att begreppen byggande och underhåll
av väg i själva verket ej kunna skarpt särskiljas. Huruvida exempelvis
ett visst grundförstärkningsarbete skall hänföras till byggande eller underhåll,
kan ofta vara en smaksak.

Den omständigheten, att förslagets genomförande möjligen skulle
kunna komma att medföra vissa rubbningar inom den nuvarande vägoch
vattenbyggnadsstaten bör enligt min mening ej få utgöra hinder för
ett lämpligt uppbyggande av vägväsendets organisation. Det torde för
övrigt vara särdeles vanskligt att redan nu, innan organisationen genomförts
och hunnit visa sina verkningar, avgöra, i vilken mån distrikts -

75

Kun tf l. Maj:ts proposition nr 100.

tjänstemännens ställning därav påverkas. Styrelsen synes lmva utgått
från att, om de sakkunnigas förslag antages, nyssnämnda tjänstemäns
befattning med upprättande av planer och kostnadsförslag alldeles
skulle upphöra. Så lärer ingalunda bliva fallet. Vägdirektören torde,
såsom även de sakkunniga framhållit, i många fall icke kunna hinna
med att själv upprätta samtliga planer och kostnadsförslag. Det skulle
nämligen vara ägnat att väcka starka betänkligheter, om vägdirektören
för att hinna upprätta så många arbetsplaner som möjligt åsidosatte
sin huvudsakliga arbetsuppgift, vägunderhållet; och vederbörande landsting
och vägstyrelser torde hava att tillse, att dylikt icke må förekomma.
Givetvis komma dock förhållandena i förevarande avseende
att växla allt efter vägdistriktens omfång. I de stora norrländska länen
med deras större behov av vägbyggnader lärer vägdirektören kunna medhinna
allenast ringa del av erforderliga planer och förslag, under det
att han i de minsta länen bör kunna ägna ganska mycket arbete åt
denna del av sin uppgift. Beträffande de arbeten, som ej medhinnas av
vägdirektören, ligger det närmast till hands att vägstyrelsen träffar avtal
med vederbörande distriktstjänsteman om arbetets utförande. Därigenom
behöver vägstyrelsen ej avhända sig möjligheten att följa arbetets
fortskridande och göra gällande de önskemål, som ur olika synpunkter
böra beaktas. Ett sådant anordnande av arbetet bör ställa sig fördelaktigast
ur väghållningens synpunkt och även visa sig kostnadsbesparande.

För att i fråga om statsunderstödda vägbyggnadsföretag tillgodose
berättigade krav på kompetens hos den, som skall upprätta plan och
kostnadsförslag, torde bland villkoren för erhållande av statsbidrag kunna
intagas det förbehåll, att, om plan och kostnadsförslag skola upprättas av
annan än vägdirektören, därtill endast må anlitas person, vars skicklighet
i sådant avseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänts.
Under sådana omständigheter torde granskningen av upprättade planer
och kostnadsförslag icke medföra avsevärdare ökning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
arbete, då man ju måste utgå från att ifrågavarande
planer och förslag även enligt nu rådande ordning äro föremål för noggrann
granskning. Beträffande de svårare brokonstruktionerna ligger det
uppenbarligen i vägdistriktets intresse att en fullt kompetent förrättningsman
anlitas, vadan detta lärer bliva fallet utan särskilda föreskrifter.
Om sådant finnes nödigt, föreligger emellertid intet hinder att i
statsbidragsbestämmelserna föreskriva, att plan och kostnadsförslag till
större brobyggnader, vilka skola utföras med bidrag av statsmedel, icke
må upprättas av annan än den, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för varje särskilt fall godkänt såsom förrättningsman.

76

Kungl. Maj tis proposition nr 100.

Vågmästare.

Vägkom missionen.

De väg sakkunniga.

Slutligen må framhållas, att om tjänstemännens befattning med
upprättande av planer och kostnadsförslag på grund av de nya bestämmelserna
blir inskränkt, å andra sidan måste beaktas det arbetstillskott,
som distriktstjänstemännen, enligt vad jag bär nedan skall närmare beröra,
skulle erhålla i utövande av den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åliggande
allmänna tillsynen över väghållningens utförande och genom dessa
tjänstemäns ställning såsom sakkunniga biträden bos länsstyrelserna vid
behandling av vägärenden.

Yägkommissionen bar föreslagit, att såsom biträden åt vägdirektören
skola inom varje distrikt anställas åtskilliga vågmästare. Vågmästaren
skulle i huvudsak hava till uppgift att biträda vägdirektören med ledning
och tillsyn över vägbyggnader och vägunderhåll, då ju vägdirektören
icke kunde så oavlåtligt och i detalj, som nödigt vore, övervaka hithörande
förhållanden inom det vidsträckta landstingsområdet. För sådant
ändamål erfordrades särskilda organ för ett mera begränsat område.
Vågmästaren skulle, bland annat, biträda vid vägundersökningar, vara
den närmaste platskontrollanten vid vägbyggnadsarbeten, biträda vid
åvägabringandet av entreprenader, vara förman för landstingets vägvakter
och övriga arbetspersonal m. m. Huvuddelen av vågmästarens verksamhet
skulle bestå i tillsyn å vägunderhållet inom det honom tilldelade
distriktet. Kommissionen har därvid utgått från att vågmästaren komme
att utrustas med motorcykel samt bleve i stånd att övervaka ett distrikt
med en våglängd av omkring 250 kilometer. Enligt kommissionens förslag
skulle indelning av landstingsområde i vägmästardistrikt samt utfärdande
av instruktion för vågmästare ankomma på Kungl. Maj:t. Vågmästare
skulle förordnas av länsstyrelsen med konstitutorial efter förslag
av vägstyrelsen samt stå under vägdirektörens och länsstyrelsens lydnad
men skulle avlönas av landstinget.

De vägsakkunniga hava funnit, att inrättandet av vägmästarebefattningar,
därest vägunderhållets utförande direkt skulle åligga landstinget,
bleve än mera nödvändigt än efter kommissionens system, och hava alltså,
liksom kommissionen, föreslagit tillsättande av lämpligt antal vågmästare
inom varje vägdistrikt. De sakkunniga hava emellertid icke kunnat till
alla delar biträda kommissionens förslag härutinnan och hava i sådant
avseende anfört:

»Den oklara ställning såsom av landstinget avlönade men av länsstyrelsen
tillsatta och under densamma lydande befattningshavare, som
kommissionen berett vägmästarna, kunna de sakkunniga icke godkänna.
I analogi med sin uppfattning om vägdirektörens ställning hava de sakkunniga
ansett vägmästarna böra vara landstingets tjänstemän och anställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

77

av vågstyrelsen. De komma således icke att vara underordnade länsstyrelsen.
Att betunga Kungl. Maj:t med rikets indelande i vägmästaredistrikt
synes icke böra förekomma, allra helst som nyttan av en dylik
åtgärd synes tvivelaktig. Behovet av vågmästare inom ett distrikt är i
hög grad beroende av, vilken metod som väljes för vägunderhållets utförande.
Upplåtes allt vägunderhåll på entreprenad, blir behovet jämförelsevis
ringa, under det att vägunderhållets utförande med vägvakter
eller eljest genom vägstyrelsens direkta försorg fordrar större antal vågmästare.
Dessutom synes det ej lämpligt att genom en jämförelsevis
konstant distriktsindelning fastlåsa utvecklingen uti ifrågavarande avseende.

Det synes därför böra överlämnas åt vederbörande landsting att självt
eller genom vägstyrelsen bestämma antalet vågmästare och deras tjänstgöringsområden.
Samma skäl, som enligt de sakkunnigas mening tala
mot att låta vägdirektören omhänderhava den tillsyn å väghållningen, som
bör utövas från statens sida, föranleda även till att vägmästarna befrias
därifrån. Den noggranna tillsyn å väghållningen, som även efter de sakkunnigas
mening bör utövas av vägmästarna, avser alltså endast att tillgodose
vägdistriktets intressen. Att tillsynen indirekt även tillgodoser
statsintresset ligger i öppen dag.»

I de avgivna yttrandena har inrättandet av vägmästarebefattningar.Mmi%/jefer
varmt tillstyrkts. Någon erinran mot de sakkunnigas förslag i denna del »chkorporahar
ej gjorts. tl0ner''

Anställandet av vågmästare utgör ett viktigt led i strävandet efter Departeett
sakkunnigt utfört, gott vägunderhåll. Såsom de sakkunniga anfört,
kan vägmästarnas antal icke på förhand med säkerhet beräknas, då detta
i hög grad är beroende av den vägunderhållsform, som väljes. Någon
fruktan för att en talrik och dyrbar tjänstemannakår skulle kunna
uppstå, behöver ej hysas, då det ligger i landstingens egen hand att
bestämma vägmästarnas antal och avlöning.

Av synnerlig vikt för vägväsendets ändamålsenliga organisation är Länsstyreiatt
anordna det allmännas övervakande av vägväsendet på lämpligt
sätt. A ena sidan är det klart, att staten har ett mycket starkt intresse m9ten°byggav
att väghållningen blir fullgod och att de betydande bidrag av stats- nadsstyretmedel,
som ställas till vägdistriktens förfogande, användas på rätt sätt. ^glfur''

A andra sidan får den kontroll, som sålunda är nödvändig, ej anordnas
på sådant sätt, att den onödigt störande ingriper i vägdistriktens verksamhet
eller blir ägnad att förkväva befolkningens intresse för vägväsendet.

Den befattning, som från statens sida skall ägnas åt vägväsendet,
bör av naturliga skäl anförtros åt länsstyrelserna och väg- och vatten -

ments chefen.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

byggnadsstyrelsen. Att för ändamålet upprätta ett särskilt ämbetsverk
kan icke komma i fråga. Svårare är emellertid att avgöra, huru de
olika uppgifterna skola fördelas mellan nämnda myndigheter.

Beträffande de befogenheter, som böra tilldelas länsstyrelserna, hava
de vägsakkunniga anfört:

»Frånsett den befogenhet, som må tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skall, såväl efter kommissionens förslag som enligt de sakkunnigas
mening, statens intresse i avseende å väghållningen, liksom hittills,
bevakas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen tillkommer sålunda att fatta
beslut i frågor om byggande av väg, att övervaka väghållningens behöriga
fullgörande samt att, där så erfordras, låta vidtaga nödiga åtgärder
för avhjälpande av förefintliga brister. Enligt kommissionens förslag
skulle närmast under länsstyrelsen statens tillsyn över väghållningen utövas
av vägdirektören med biträde av vågmästare. Såsom förut anmärkts
hava de sakkunniga icke funnit lämpligt att ifrågavarande tillsyn
uppdrages åt vägdirektören och vägmästarna, vilka företräda landstingets,
d. v. s. den gentemot staten väghållningsskyldiges intressen. I stället
lärer tillsynen lämpligen böra anförtros åt länsstyrelsens underlydande,
landsfogden och landsfiskalerna, vilka redan nu, den förre enligt 18 § i
sin instruktion, de senare jämlikt 34 § väglagen, hava sådan befogenhet.
Det har visserligen och icke utan fog framhållits såsom en betänklig
brist i det nuvarande systemet, att vägsvnerna förrättades av personer,
som icke hade teknisk sakkunskap i fråga om vägunderhållet. Att märka
är dock, att den enligt de sakkunnigas förslag förekommande uppsikten
skall hava en annan karaktär än de nuvarande vägsvnerna. För närvarande
åligger det ju synemännen att för varje väglott anteckna befunna
brister och lämpligaste sättet för deras avhjälpande. Behovet av större
sakkunskap har härvid icke sällan gjort sig kännbart. Med hänsyn till
de många väglotterna och det ofta försummade vägunderhållet äro i
varje fall de nuvarande vägsynerna en besvärlig och tidsödande procedur.

Enligt de sakkunnigas tanke lära efter den nya lagstiftningens
genomförande några särskilda vägsyner icke behöva förekomma. Genom
sina tjänsteresor i distriktet få landsfiskalerna i regel en ganska klar uppfattning
av vägarnas beskaffenhet. Yppas brist i väghållningen utan att den
observeras av landsfiskalen, lära trafikanterna, om så behöves, icke underlåta
att själva vidtaga åtgärder för åstadkommande av rättelse. I vanliga
fall torde därvid saken ordnas under hand genom en enkel anmälan till
vederbörande vågmästare eller snöplogfogde eller tilläventyrs till vägdirektören.
Givetvis kan dylik anmälan också riktas till landsfiskalen, till vilken
befolkningen hittills varit van att vända sig i dylika frågor. Sedan lands -

79

Kutig 1. Majds proposition nr 100.

fiskalen vare sig på grund av inkommen anmälan eller av egen drift
konstaterat, att brist föreligger, kan han, om han så anser lämpligt, göra
hänvändelse under hand till landstingets vägförvaltning, eller ock anmäla
förhållandet hos länsstyrelsen, som förelägger vägstyrelsen att avhjälpa
bristen, vid äventyr att den eljest avhjälpes genom landsfiskalens försorg
på vägdistriktets bekostnad. Då vägdirektören och vägmästarna skola
för vägdistriktets räkning utöva en noggrann kontroll över väghållningen,
lärer det kunna antagas, att landsfiskals ingripande skall komma att erfordras
endast i undantagsfall.»

I fråga om de uppgifter, som enligt de sakkunnigas mening borde
anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hava de sakkunniga anfört:

»För att vägväsendet i vårt land skall erhålla en tillfredsställande
utveckling, lärer en enhetlig, för hela landet gemensam ledning icke
kunna undvaras. Man får nämligen ej underskatta vikten av att tekniska
framsteg och gjorda erfarenheter inom vägväsendet snarast möjligt
tillgodogöras samt att olämpliga metoder underkastas sakkunnig kritik.
Då inrättandet av en särskild myndighet för ifrågavarande ändamål näppeliggen
bör komma i fråga, synes det självfallet, att berörda uppgift anförtros
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enahanda uppgift har redan
enligt nu gällande lagstiftning beträffande med statsbidrag byggda vägar
utövats av nämnda styrelse. I fråga om dylika vägarbeten åligger det
nämligen styrelsen enligt 3 § i dess instruktion (30/12 1911 Sv. förf. sand.
n:r 165) bland annat, att i rådgivande egenskap lämna biträde, då sådant
av vederbörande begäres, i avseende å undersökningar för arbetena
eller deras tekniska utförande och ledning; att i mån av tillgång å biträden
anvisa lämpliga undersökningsförrättare eller arbetsledare; att, då
till styrelsen inkommer eller överlämnas väckt fråga om företagande av
sådant arbete, granska och, där sådant finnes behövligt, låta omarbeta
medföljande ritningar och kostnadsförslag eller från vederbörande infordra
felande dylika; att hava tillsyn över arbetenas utförande i enlighet med
de av Kungl. Maj:t fastställda planer och givna föreskrifter, så att inga
mera väsentliga ändringar må äga rum utan anmälan och vederbörligt
tillstånd; samt att övervaka, att redan utförda anläggningar varda ändamålsenligt
och i enlighet med givna föreskrifter underhållna, så att hinder
och uppehåll i kommunikationerna icke må genom olämpliga anordningar
eller bristfälligheter uppkomma eller det med anläggningen åsyftade
gagn förminskas.

Styrelsens kontroll å underhållet av med statsbidrag utförda vägar
torde hittills hava inskränkt sig till regelbundna inspektioner av broar
och färjor.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom förut nämnts skulle enligt kommissionens förslag vägdirektören
i fråga om vägbyggnad ensam utföra den förberedande undersökningen,
uppgöra plan och kostnadsförslag samt leda och kontrollera arbetets
utförande. Den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu tillkommande
befattning med sådana vägbyggnader, till vilka plan och kostnadsförslag
uppgöras med bidrag av statsmedel eller vilka utföras med sådant bidrag,
skulle i nämnda avseende alltså upphöra. Däremot skulle styrelsen beträffande
dylika vägbyggnader fortfarande hava att granska och eventuellt
låta omarbeta arbetsplanerna samt i vanlig ordning handlägga frågor
om deras fastställande av Kungl. Maj:t, om statsbidrag, om upprättande
av kontrakt angående arbetets utförande o. s. v.

De sakkunniga hava, såsom ovan nämnts, funnit det kunna inträffa,
att vägdirektören icke kan medhinna alla undersökningar förvägbyggnader
samt upprätta erforderliga planer och kostnadsförslag, eller att härtill
på grund av arbetets beskaffenhet erfordras särskild kompetens, i
följd varav de sakkunniga ansett möjligheten att från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
erhålla lämplig förrättningsman böra bibehållas. Vidare
lärer styrelsens rätt och skyldighet att i fråga om statsunderstödda
vägbyggnader öva tillsyn däröver, att arbetet utföres i enlighet med fastställd
plan, böra kvarstå. De sakkunniga anse emellertid, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens befogenhet bör på grund av statens intresse
av att det allmänna vägnätet motsvarar trafikens behov i viss mån utsträckas,
nämligen även till de mera sällan förekommande fall, att väganläggning
kommer till stånd utan bidrag av statsmedel. Även i sådant
fall bör uppgjord plan och kostnadsförslag granskas av styrelsen. Att
vederbörande länsstyrelse beträffande sådana vägbyggnadsfrågor, vilka ej
avse anläggning av ny väg, äger pröva, huruvida utlåtande från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skall inhämtas, framgår av 19 §.1

Om än genom föreskrifter i ovan nämnda hänseenden erforderlig
säkerhet vinnes för att vägbyggandet rätt planlägges, fordras likväl därjämte
kontroll över att väghållningen utföres på ett sätt, som motsvarar
berättigade krav på samfärdselns trygghet och står i överensstämmelse
med teknikens utveckling. Detta ändamål synes bäst vinnas genom
att lämna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en allmän inspektionsrätt
över väghållningen på sätt i 68 § 1 2 av de sakkunnigas förslag närmare
angives. Härigenom skulle vinnas uppsikt över att väghållningen utföres
så, att den motsvarar samfärdselns krav, och att lämpliga metoder

1 Motsvarar 2 kap. 3 § i förevarande förslag.

2 Motsvarar 6 kap. 3 § i förevarande förslag.

Kung/. Maj:ts proposition nr 100.

81

därvid komma till användning, varjämte ett fruktbärande utbyte av
erfarenheter i avseende å väghållningen inom olika distrikt kunde äga rum.

För att vid handläggning av vägfrågor tillgodose behovet av sakkunskap
samt redan på ett tidigt stadium av sådana frågors behandling
bereda önskvärt inbytande från det allmännas sida, hava de sakkunniga
därjämte ansett sig böra föreslå, att vederbörande distriktsehef eller deri
distriktstjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därtill förordnas,
skall äga rätt närvara vid vägstyrelsens sammanträden och deltaga
i överläggningarna. Även härigenom beredes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
möjlighet att leda vägväsendets utveckling i önskvärd
riktning.»

tioner.

En av de sakkunniga, överstelöjtnanten Fr. Enblom, har i särskilt, Skit
vid de sakkunnigas betänkande fogat yttrande hemställt bland annat, att ''hetväg-
och vattenbyggnadsstyrelsens och distriktstjänstemännens arbete för
vägbyggnadsväsendet, i stället för att inskränkas, borde ökas samt att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och länsstyrelsernas befattning med
vägfrågor bleve i lagen klart utformade.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande över de sak- Myndigheter
kunnigas förslag hemställt, att 66 och 68 §§* måtte omarbetas, så att feoch korporaklart
angåve å ena sidan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och å andra
sidan länsstyrelsernas olika befattning och befogenhet i fråga om tillsynen
å väghållningen, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde få
sig ålagd all tillsyn av teknisk natur, under det att länsstyrelsernas tillsyn
borde inskränkas till att omfatta den rent fiskaliska övervakningen
av väglagens efterlevnad.

En länsstyrelse har ävenledes framhållit vikten av att länsstyrelserna
och deras underlydandes liksom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
befogenheter i avseende å vägväsendet bleve i lagstiftningen klart fastställda.
En annan länsstyrelse har föreslagit, att all övervakning av
väghållningen skulle överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
dess underlydande. 1

Vid uppdragandet av gränserna mellan länsstyrelsernas samt väg- Departeoch
vattenbyggnadsstyrelsens befogenheter med avseende å vägväsendet mentssynes
man böra tillse, att, endast om särdeles vägande skäl föreligga, en 16 en‘
inskränkning sker i den befattning med vägväsendet, som hittills ålegat
länsstyrelsen. Den ingående kännedom om ortsförhållandena, som länsstyrelsen
och dess underlydande äga, och det förtroende denna myndighet
åtnjuter hos ortsbefolkningen göra länsstyrelsen särskilt ägnad för
ifrågavarande uppgift.

1 Motsvarar 6 kap. 1 och 3 §§.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 höft. {Nr 100.) It

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Däremot är det likaledes uppenbart, att den allmänna tillsyn, som
erfordras för att upprätthålla erforderlig enhetlighet i rikets vägväsen
och underlätta tillgodogörandet av teknikens framsteg, bör tillkomma vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör sålunda
vara den sammanhållande och ledande myndigheten för rikets
alla vägstyrelser. Därförutan vore det att befara, att mindre önskvärda
skiljaktigheter i väghållningen komme att framträda. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bör söka befordra enhetligheten i väghållningen och
verka för nödigt samarbete mellan olika vägdistrikt. Till främjande
av detta samarbete lärer vara lämpligt att sammankalla vägdirektörerna
till gemensamma överläggningar. Genom utfärdande av cirkulär kan
styrelsen meddela allmänna anvisningar rörande vissa arbetens utförande,
varjämte styrelsen har att utöva erforderlig kritik över väghållningen
genom påvisande av brister i redan utfört arbete.

Det synes emellertid ej kunna ifrågasättas att, i den mån ej beträffande
statsunderstödda vägbyggnadsarbeten särskilda bestämmelser
till annat föranleda, giva väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befogenhet
att meddela vägstyrelsen bindande föreskrifter eller att vidtaga några
verkställighetsåtgärder. I sådant fall kunde man med fog befara, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åtgärder kunde komma i strid med
av länsstyrelse meddelade föreskrifter.

Beträffande det lokala övervakandet från det allmännas sida av
väghållningens utförande, så kunde skäl tala för att överlämna denna
tillsyn åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för det fall att denna tillsyn
kunde förväntas bliva alltför betungande för länsstyrelsens tjänstemän
eller måste anses kräva särskild teknisk sakkunskap. På sätt de
sakkunniga framhållit lärer man emellertid kunna utgå från att efter
den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande vägstyrelsens tjänstemän
skola hålla en så noggrann uppsikt över väghållningens utförande och
uppkomna bristers avhjälpande, att det allmännas tillsyn kommer att få
en väsentligt annan karaktär än hittills. Tillsynen i fråga om vägunderhåll
och vinterväghållning synes komma att inskränka sig till att
vederbörande tillsynsman konstaterar, att en brist föreligger. Däremot
behöver han ej äga kännedom om, huru denna brist bäst skall avhjälpas.
Vid sådant förhållande torde hinder ej möta att åt landsfiskalerna uppdraga
den lokala tillsynen över vägunderhåll och vinterväghållning.
Denna anordning synes ock ägnad att befordra ortsbefolkningens intresse
för vägarnas förbättring, då denna därigenom torde finna det lättare att
få sina önskemål tillgodosedda. Däremot synes ej lämpligt att, såsom
de vägsakkunniga ifrågasatt, ålägga landsfogdarna någon skyldighet till

Kuntjl. Maj:ts ''proposition nr 100.

83

uppsikt över väghållningen. Landsfogdarna böra nämligen så litet som
möjligt dragas från sin egentliga uppgift.

Beträffande byggande av väg skola i regel upprättade planer och
kostnadsförslag granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utförandet
av de vägbyggnader, som utföras med statsmedel, skall därjämte stå
under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppsikt enligt de för sådana
företag gällande administrativa bestämmelserna. För det mera sällsynta
fall, att vägbyggnad utföres utan bidrag av statsmedel, synas särskilda
föreskrifter uti ifrågavarande avseende ej erforderliga. På grund av den
allmänna tillsynsplikt, som enligt 6 kap. 3 § i förslaget skall tillkomma
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, äger denna givetvis rätt att hålla uppsikt
över vägbyggnadsarbeten och att bos vederbörande länsstyrelse hemställa
om de åtgärder, som kunna erfordras för rättande av förekommande felaktigheter.
Att landsfiskalerna icke lämpa sig för denna uppgift, som i
regel kräver tekniska insikter, lärer ligga i öppen dag, men hinder föreligger
naturligtvis icke för dem att hos länsstyrelsen anmäla de felaktigheter,
de kunna hava upptäckt.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag i stort sett gillar de sakkunnigas
förslag i förevarande ämne. Visserligen kan icke någon skarp
gräns dragas mellan den tillsyn, som skall utövas av landsfiskalerna,
och den tillsyn, som ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Tvärtom är det givet, att samma brist i väghållningen kan bli föremål
för anmärkning från såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsens som landsfiskals
sida. Detta innebär emellertid ingen olägenhet, då befogenheten
av anmärkningarna i båda fallen prövas av länsstyrelsen och denna ensam
har rätt att föreskriva verkställighetsåtgärder.

Emellertid kan man icke förbise, att länsstyrelsen vid behandling
av vägärenden ofta behöver äga tillgång till särskild sakkunskap. Detta
behov bortfaller ingalunda, därför att enligt förslaget vägstyrelsen kan
tillgodogöra sig vägdirektörens tekniska insikter. Just för att kunna
ägna erforderlig kontroll åt vägstyrelsens och dess tjänstemäns åtgärder
behöver länsstyrelsen särskild sakkunskap. I vägkommissionens förslag
var omförmälda behov tillgodosett på det sätt, att vägdirektören skulle
vara en statens tjänsteman, närmast lydande under länsstyrelsen. De
vägsakkunniga, vilka, enligt min mening på goda grunder, ansett vägdirektören
böra vara eu vägdistriktets tjänsteman, hava tänkt sig, att
länsstyrelsen skulle kunna erhålla nödiga upplysningar i tekniska frågor
av vederbörande distriktschef eller distriktsingenjör eller, i erforderliga
fall, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De sakkunniga hava emellertid
ej föreslagit några uttryckliga bestämmelser i detta hänseende. I

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Samman fattning.

likhet med de sakkunniga finner jag länsstyrelsens behöv av särskild sakkunskap
uti ifrågavarande avseende böra fyllas på den väg, som av de
sakkunniga anvisats och med anlitande av de arbetskrafter, som för närvarande
stå till buds. Då det emellertid synes lämpligt att i lagtexten
giva uttryck för denna mening, torde ett tillägg böra göras till den paragraf,
1 som motsvarar 66 § i de sakkunnigas förslag, av innehåll att länsstyrelse
vid behandling av vägfrågor skall äga att såsom sakkunnig anlita
distriktscbefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller
den tjänsteman, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe förordnar.

En sådan föreskrift står även i god överensstämmelse med den
föreslagna bestämmelsen i 4 kap. 2 § därom, att distriktscbefen i vederbörande
väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, som i
hans ställe av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnas, skall vara
berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till
vägstyrelsens protokoll. Den person, som enligt nyssnämnda bestämmelse
skall vid vägstyrelsens förhandlingar såsom statens representant företräda
den tekniska sakkunskapen, synes även lämpligen kunna i samma egenskap
anlitas av länsstyrelsen, som därvid tillika kan draga nytta av den
erfarenhet om länets vägväsen, som den sakkunnige lärer hava vunnit
under arbetet inom vägstyrelsen.

Till de mindre jämkningar i lagtexten rörande ifrågavarande ämne,
som jag funnit nödiga, skall jag framdeles återkomma.

Förslaget till vägväsendets organisation avser sålunda i huvudsak
att, ehuru staten kraftigt skulle bidraga till vägarnas byggande och underhåll,
likväl överlämna det praktiska handhavandet av väghållningen åt
landstingen, vilka tillika skulle hava att anskaffa de utöver statsbidragen
erforderliga medlen för vägväsendets behov. Landstingen skulle sköta
väghållningen genom vägstyrelser och vägdirektörer samt dessas biträden,
på sätt lämpligast kunde ske, medelst vägvakter eller användande av
entreprenad, med lejda arbetare eller fast anställt manskap samt genom
käring och ploglag.

Statsintresset tillgodoses i förslaget på det sätt, att vederbörande
länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen övervaka väghållningen
och handlägga frågor rörande denna, en var i den omfattning, som i
förslaget närmare angives.

Genom den föreslagna organisationen vinnes en väsentlig förenkling,
i det att de över 370 vägstämmorna ersättas av 25 landsting samt an -

1 6 kap. 1 §.

Kungl. May.ta proposition nr 100. 85

talet vågstyrelser minskas i samma proportion. Detta bör medföra förenkling
samt en mera sakkunnig och enhetlig behandling av föreliggande
frågor. De nytillkommande organen, vägdirektörerna och vägmästarna,
öka visserligen antalet anställda. Utgifterna för deras avlöning bör dock
mångfalt uppvägas därigenom, att under deras sakkunniga ledning för
samma kostnad bättre och mera arbete kan utföras än förut, då arbetet
varit splittrat och ägt rum utan ledning och sakkunskap.

Länsstyrelsens arbete för vägväsendet bör i icke obetydlig mån
minskas därigenom, att den får att göra med endast en vägstyrelse (i
Kalmar län två). Det kan även förutsättas, att ärendena bliva mera
enhetligt och sakkunnigt beredda av landstingets vägstyrelse än av de nuvarande
vägstyrelserna. Å andra sidan uppstår någon ökning i arbetet
för beredning av de ärenden, som skola föreläggas landstinget. Landsfiskalernas
arbetsbörda bliver genom vägsynernas bortfallande väsentligt
lättad. Någon ökning av länsstyrelsernas och landsstatens tjänstemän synes
alltså ej föranledas av förslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattning med vägväsendet
kommer att i viss mån underlättas genom att antalet vägstyrelser minskas
och genom den därav föranledda mera enhetliga behandlingen av
ärendena. Tillika måste det anses vara till fördel även för styrelsens
arbete, att sakkunniga vägdirektörer anställas i länen, då därigenom kontrollen
å såväl byggande som underhåll av väg väsentligt förenklas.
Arbetet ökas å andra sidan därigenom, att viss tillsyn å vägunderhållet
jämväl skall tillkomma styrelsen, varjämte vissa styrelsens tjänstemän
skola stå till länsstyrelsernas förfogande såsom sakkunniga samt närvara
vid vägstyrelsernas sammanträden. 1 vad mån ändring i antalet av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten
eller i själva styrelsen skulle föranledas av förslagets antagande,
torde icke nu kunna fastställas. Man lärer i allt fall i likhet
med de vägsakkunniga kunna utgå från att genom förslagets antagande
någon ökning i distriktstjänstemännens antal näppeligen föranledes och
ej^ heller någon mera omfattande förändring i organisationen av styrelsen
påkallas. Frågan härom lärer emellertid böra göras till föremål för
ytterligare övervägande efter förslagets antagande.

Sedan jag sålunda redogjort för förslagets huvudgrunder, vill jag Speciaii
korthet beröra vissa delar av den föreslagna lagtexten, dock huvudsak- motivering,
ligen endast i de fall då sådant på grund av gjorda anmärkningar synes
nödigt eller väsentligare avvikelse från de sakkunnigas förslag ansetts

1 kap.
1 §.

7 §■

Vägkommis sionen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

höra äga rum. I övrigt får jag i denna del hänvisa till de sakkunnigas
betänkande.

I det föreliggande förslaget till lag om allmänna vägar på landet
hava i huvudsakligen oförändrad form inarbetats bestämmelserna i lagen
den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar. Då för sistnämnda slag av vägar
gälla regler, som äro väsentligt skilda från dem, som gälla övriga allmänna
vägar, bar benämningen ödebygdsväg måst för sig i lagtexten
upptagas. Samtliga allmänna vägar utom ödebygdsvägar betecknas däremot
i förslaget med ordet landsväg. Begreppet landsväg har därmed
givits en betydligt vidsträcktare räckvidd än det förut ägt. Sålunda
komma därunder att falla jämväl bygdevägar och enklare vägar.

Det ligger i sakens natur, att vid tillämpningen av bestämmelserna
i förevarande kap. å ödebygdsväg behörig hänsyn måste tagas därtill, att
sådan väg är avsedd att förmedla en gles och föga påfrestande samfärdsel
samt att ödebygdsvägen förty, såsom ock i 3 kap. 3 § uttryckligen
sägs, skall till sitt byggnadssätt vara av så enkel beskaffenhet, som
är förenlig med vägens ändamål. Man kan sålunda exempelvis icke beträffande
ödebygdsväg underlåta det i 1 kap. 5 § föreskrivna uppsättandet
av skyddsvärn, som anses nödigt för de vägfarandes trygghet,
men givet är, att sådan inrättning under eljest lika förhållanden kan
anses mera umbärlig å ödebygdsväg än å en starkt trafikerad landsväg.
Enahanda betraktelsesätt gör sig även gällande i fråga om vägens
underhåll.

På sätt riksdagen i dess skrivelse den 15 mars 1912 framhållit
och vägkommissionen i sitt betänkande (del I sid. 352—374) närmare
utvecklat, föreligger för närvarande ett kännbart behov av bestämmelser,
som bereda vägdistrikten tryggad dispositionsrätt till vägmärken.

För att avhjälpa detta behov har vägkommissionen föreslagit en
bestämmelse — vilken av de vägsakkunniga i oförändrat skick upptagits
i 7 § av deras förslag — av innehåll att utan hinder av den rätt annan
kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, må vägen för
sitt ändamål brukas. Enligt kommissionens motivering innebär denna
bestämmelse, att, så snart mark faktiskt tagits i anspråk för allmän väg,
uppkommer därigenom för vägdistriktet en till tiden obegränsad nyttjanderätt
till vägmärken, dock endast så länge vägen äger bestånd såsom
allmän {vågrätt). Denna vågrätt skall äga företräde framför varje annan
sakrätt i den mark, som för vägen tagits i anspråk. Så länge vägen
överhuvud är att anse såsom allmän, skall den alltså kunna brukas för
sitt ändamål, oberoende av de rättsanspråk, annan må kunna äga till
själva vägmärken. Yägrätten behöver alltså ej skyddas genom något in -

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 10U.

skrivningsförfarande. Ifrågavarande bestämmelse skall äga tillämpning / /.«/»
icke blott på de vägar, som framdeles anliiggas, utan även på de vägar,
som ingå i det redan nu befintliga vägnätet, i den mån de efter lagens
införande fortfarande äro att hänföra till allmän väg. Jämväl i fråga
om dylik väg skall vägens tillvaro såsom sådan innefatta presumtion om
behörig åtkomst till den i vägen ingående marken.

De av kommissionen föreslagna bestämmelserna synas mig ägnade Departe
att avhjälpa den osäkerhet, som hittills rått uti ifrågavarande avseende. ''lefen
Såsom vägkommissionen anmärkt, kan det visserligen tänkas, att uppkomsten
av vägrätt i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande
fastighets värde och förty lända vederbörande inteckningshavare
till förfång. Sådant lärer dock endast i sällsynta undantagsfall kunna
inträffa, varför denna omständighet icke synes böra tillmätas större betydelse.
Då vågrättens uppkomst gjorts beroende allenast av det faktiska
förhållandet, att mark tagits i anspråk för allmän väg, och icke
av laga åtkomst till marken, torde här böra erinras, att, om i något fall
vägmärken tagits i anspråk utan jordägarens tillstånd, denne givetvis
av vågrättens uppkomst är oförhindrad att mot vägdistriktet göra sina
ersättningsanspråk gällande. I det mycket vanliga fall, att jordägaren
helt formlöst förklarat sig tillsläppa vägmärken, lärer däremot varken
upplåtaren eller dennes efterträdare i äganderätten sedermera kunna med
framgång framställa något ersättningsanspråk mot vägdistriktet i anledning
därav, att vågrätten inskränker jordägarens dispositionsrätt.

Stadgandet i 13 § motsvarar 19 § i gällande väglag. Åtskilliga 13 §.
fall förekomma, då menigheter eller enskilda personer hava särskild förpliktelse
att underhålla allmän väg, bro eller färja. Vanligen torde
dylik förpliktelse hava uppkommit på det sätt, att enskild person eller
menighet, som haft särskilt intresse av anläggandet av väg eller bro, på
egen bekostnad anlagt vägen eller bron mot erhållande av rätt att upptaga
väg- eller bropenningar. Beträffande förekomsten av dylika förpliktelser
hänvisas till vägkommissionens betänkande del II sid. 145.

Då de av de sakkunniga i 15 § första stycket av deras förslag 15 §.
upptagna bestämmelserna, som avse att reglera vägdistriktets samt köpingars
och vissa municipalsamhällens inbördes ställning med avseende
å väghållningen, möjligen skulle kunna leda till den missuppfattningen,
att samhälles ovillkorliga skyldighet att utföra väghållning icke skulle
avse sådan väg, som redan före den nya lagens ikraftträdande upplåtits
för allmänt begagnande som gata, hava ordalagen undergått någon
jämkning.

I de sakkunnigas förslag har ej angivits, huruvida i den ersätt -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1—2 kap. ning, som enligt förslaget tillkommer samhälle för byggande av väg,
jämväl skall ingå kostnaden för förvärvande av vägmark. Därest de
sakkunnigas förslag bibehålies oförändrat, synes den tolkning kunna göras
gällande, att vägdistriktet skulle vara skyldigt att ersätta vederbörande
samhälle för förvärvandet av vägmärken men att vägdistriktet ägde täcka
denna kostnad genom uttagande av särbidrag av vederbörande fastighetsägare
på sätt i 2 kap. 5—7 §§ sägs. Det ligger i öppen dag att
tillämpningen av bestämmelserna om särbidrag i förevarande fall skulle
möta betydande svårigheter. Därtill kommer, att ägare av tomt utmed
gata, som efter den 1 januari 1908 upplåtits för allmänt begagnande,
enligt 36 och 39 §§ i 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad har
skyldighet att i viss utsträckning ersätta samhället för gatumarken. Om
dessa bestämmelser och reglerna om uttagande av särbidrag samtidigt
skulle tillämpas inom samhälles planlagda område, skulle förhållandena
kunna bliva ganska invecklade. Dessa svårigheter synas mig bäst kunna
undgås dels därigenom, att särbidrag ej uttages av fastighet, som ingår
i fastställd stadsplan (2 kap. 6 §), samt att kostnad för förvärvande av
vägmark inom planlagt område ej täckes medelst uttagande av särbidrag
(2 kap. 5 §), dels därigenom att i förevarande § uttryckligen föreskrives,
att i den till samhälle för byggande av väg utgående ersättningen ej må
inräknas kostnaden för förvärv av vägmark inom område, för vilket
stadsplan blivit fastställd. Denna anordning lärer så mycket mindre
innehålla någon obillighet mot samhällena, som dessa, såsom ovan nämnts,
äga vissa möjligheter att uttaga sina kostnader för markförvärv av
vederbörande tomtägare.

I anledning av framställda anmärkningar har vidare föreslagits
den ändring i förevarande §, att jämväl tvist i fråga om sättet för erläggande
av här ifrågavarande ersättning för byggande av väg skall avgöras
av gode män. Genom direkt hänvisning till lagen om skiljemän
har det fastslagits, att denna lag i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse
i fråga om skiljemannaförfarandet.

2 kap. På sätt förut erinrats, har beträffande de av de sakkunniga före 2

§. slagna föreskrifterna om byggande av väg anmärkts, att plan och kostnadsförslag
beträffande företaget borde upprättas icke genom vägstyrelsens
utan genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg, men har
jag av förut anförda skäl ansett mig böra biträda de sakkunnigas
förslag i denna del. Då det synts av vikt, att ortsbefolkningen verkligen
får kännedom om länsstyrelsens kallelse till det i första stycket
omförmälda sammanträdet, har det ansetts lämpligt att uttryckligen giva
länsstyrelsen frihet att låta införa berörda kallelse i flera ortstidningar.

SO

Kungl. A/ajUs proposition nr 100.

Uppenbart är, att därvid sådana tidningar böra väljas, som genom spridning
inom olika grupper av ortens befolkning bringa kallelsen till de flestas
kännedom. Mot förevarande § har av länsstyrelsen i Norrbottens län
ytterligare anmärkts, att den föreslagna åtgärden att hålla plan och
kostnadsförslag beträffande ifrågasatt vägföretag tillgängliga för allmänheten
för granskning i regel ej ledde till avsett resultat, utan att det
vore bättre att i stället höra vederbörande kommunalstämma. Med anledning
härav må erinras, att förevarande § icke utgör hinder för den
sålunda föreslagna åtgärden. Länsstyrelsen äger nämligen både rätt och
skyldighet att såvitt möjligt och på lämpligaste sätt låta utreda ärendet,
och förevarande stadgande angiver blott de åtgärder, som för sådant
ändamål ansetts oundgängliga. Att helt utesluta föreskriften om skyldighet
för länsstyrelsen att hålla plan och kostnadsförslag tillgängliga
för allmänheten, synes icke kunna ifrågakomma.

I många av de inkomna yttrandena har med styrka gjorts gällande,
att den föreslagna skyldigheten att lämna landstinget tillfälle att
yttra sig i vägbyggnadsfrågor skulle onödigt fördröja sådana ärendens
behandling och dessutom bliva betungande för landstingen själva. Härvid
är emellertid att märka, att enligt 48 §1 i de sakkunnigas förslag
landstinget skulle kunna uppdraga sin yttranderätt åt vägstyrelsen. Från
ett flertal håll har emellertid framhållits, att ej heller denna anordning
vore tillfredsställande.

Anledningen till att de sakkunniga i princip ansett landstinget böra
höras i alla frågor om byggande av väg, är givetvis den, att dessa frågor
kunna hava en betydande inverkan på landstingets ekonomi. Det kunde
exempelvis tänkas, att en nitisk och intresserad vägstyrelse tillstyrkte
företag, som visserligen, sedda enbart ur vägväsendets synpunkt, vore
nyttiga och behjärtansvärda, men dock vore alltför betungande ur ekonomisk
synpunkt. Emellertid lära såväl kravet på skyndsamhet vid behandling
av hithörande frågor som landstingets ekonomiska intressen
kunna behörigen tillgodoses genom att i stället för landstinget höra dess
förvaltningsutskott, som besitter den grundligaste kännedom om landstingets
ekonomi och mellan landstingens sammanträden handhar de löpande
ärendena. En sådan lösning har ock förordats av några av de
hörda myndigheterna. Visserligen kan häremot invändas, att förvaltningsutskottet
representerar icke allenast vägdistriktet utan jämväl i landstinget
deltagande städer, men synes mig denna omständighet icke böra tillerkännas
avgörande betydelse, då anordningen i övrigt torde innebära en

1 Motsvarar 4 kap. 4 § i förevarande förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 käft. (AV 100.) 12

‘2 kap.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 kap. god och praktisk lösning. I följd härav lärer den av de sakkunniga i 48 §
föreslagna bestämmelsen om befogenhet för vägstvrelsen att efter uppdrag
å landstingets vägnar avgiva yttranden i vägfrågor böra utgå.

3 §. Jämväl andra frågor om byggande av väg än de, som röra anlägg ning

av ny väg, skola, liksom hittills i avsevärd utsträckning varit fallet,
prövas av länsstyrelsen. Väl vore det tänkbart, att sådana frågor
kunde överlämnas åt vägstyrelserna, så att länsstyrelsens ingripande icke
skulle påkallas annat än då vägstvrelsen eller vägdistriktet uraktläte
nödiga byggnadsarbeten. Emellertid är en sådan anordning icke tillrådlig
bland annat av det skäl, att dessa vägbyggnadsarbeten ofta kräva en
noggrann kontroll i tekniskt avseende från det allmännas sida, vilken
bör få göra sig gällande redan med avseende på arbetets planläggning.
Enligt förslaget har länsstyrelsen i dylika fall möjlighet att bereda den
erforderliga uppsikten genom att inhämta yttrande från väg-och vattenbyggnadsstyrelsen
över uppgjord plan och kostnadsförslag rörande företaget,
men kan länsstyrelsen, när omständigheterna därtill föranleda,
väsentligt förenkla proceduren.

5—7 §§. I 21—24 §§ av sitt förslag hava de sakkunnigas majoritet före slagit

vissa bestämmelser, enligt vilka vägdistrikt skulle hava rätt att
uttaga kostnaden för förvärv av den för väg erforderliga mark genom
särskilda bidrag, så kallade särbidrag, från de fastigheter, vilka av vägen
. hava särskild nytta. Förevarande bestämmelser stå i visst samband med
nu gällande bestämmelser om statsbidrag till byggande av väg. Enligt
dessa bestämmelser må statsbidrag ej beräknas å kostnaden för vägmärkens
anskaffande. En följd härav har blivit, att man strävar efter
att söka förmå vederbörande jordägare att avstå vägmärken utan ersättning,
vilket även i stor utsträckning plägar lyckas. Emellertid ligga
svagheterna i detta system i öppen dag. Intet medel finnes mot tredska.
Förhållandena kunna även vara sådana, att en jordägare genom vägens
framdragande lider så stor förlust av värdefull mark, att det ej skäligen
kan begäras, att han utan ersättning avstår från densamma. Ofta kan
det inträffa, att jordägare, vilkens mark ej omedelbart beröres av en väg
och som således undgår att tillsläppa vägmark, har långt större nytta
därav än den, som avstår mark till vägen. Uppoffringarna komma alltså
icke att stå i riktigt förhållande till båtnaden av företaget.

De sakkunnigas förslag synes ägnat att avhjälpa dessa olägenheter.
Då förslaget i denna del icke desto mindre rönt kraftiga motsägelser
från ett flertal bland de hörda myndigheterna, synes detta i
främsta rummet bero därpå, att bestämmelserna enligt de sakkunnigas
avfattning icke medgiva en tillräckligt smidig tillämpning. Enligt de

Kung!.. Maj:tn proposition nr 100.

91

sakkunnigas förslag skall nämligen städse hela den skäliga kostnaden för
markförvärv uttagas genom särbidrag, varjämte fastställandet av de olika
fastigheternas delaktighet i denna kostnad skall äga ruin, så snart ej all
vägmark tillhandahålles utan ersättning. Emellertid kan det, såsom i
avgivet yttrande framhållits, inträffa att det, när fråga är om eu väg
som huvudsakligen tillgodoser fj ändra fiken, icke kan påvisas, att vissa
fastigheter hava så stor nytta av vägen, att den motsvarar kostnaden
för vägmärken. I sådant fall bör uppenbarligen allenast en del av berörda
kostnad uttagas genom särbidrag. Vidare kan det tänkas fall, då
de inflytande särbidragen ej motsvara kostnaderna och besväret för verkställandet
av den utredning, som erfordras för särbidragens uttagande.
Så kan bliva förhållandet, då vägmärken frivilligt tillhandahålles i större
utsträckning. Det har därför synts böra bero på vägdistriktet, huruvida
rättigheten att uttaga särbidrag skall göras gällande och huruvida utredning
i sådant avseende skall äga rum.

I detta sammanhang bör erinras, att då vägdistrikt kommer att få*
vidkännas kostnad för förvärv av vägmark, statsbidrag ej bör få beräknas
å sådan kostnad.

Då sålunda enligt min mening särbidrag icke må uttagas med
högre belopp än vad som kan anses motsvara vederbörande fastighets
nytta av vägens tillkomst, får länsstyrelsens prövning av hithörande
frågor en något annan karaktär än den skulle hava enligt de sakkunnigas
förslag. Såväl enligt vägkommissionens som efter de sakkunnigas förslag
skulle länsstyrelsens prövning i regel allenast avse ett fastställande
för varje fastighet av dess procentuella andel i markkostnaden utan avseende
huru stor denna kostnad, som vid tiden för prövningen icke behövde
vara känd, i verkligheten komme att bliva. Endast i undantagsfall,
när vägstyrelsen sådant begärde, skulle länsstyrelsen jämväl pröva,
huruvida det pris vägdistriktet erlagt för vägmärken vore oskäligt, och,
om så funnes vara förhållandet, fastställa flen skäliga markkostnaden,
som finge uttagas genom särbidrag. Då man enligt mitt förevarande
förslag har att tillse, att särbidraget ej kommer att överstiga vederbörande
fastighets nytta av väganläggningen, måste särbidragets belopp
vara icke blott relativt utan även absolut bestämt. Länsstyrelsen måste
alltså vid förevarande prövning alltid hava kännedom om den verkliga
kostnaden för vägmärkens förvärvande. Givetvis skall länsstyrelsen jämväl
tillse, att vad som uttages genom särbidrag, ej överstiger den skäliga
kostnaden för markförvärvet.

De sålunda föreslagna bestämmelserna torde hava till följd, att
länsstyrelserna jämförelsevis sällan behöva taga befattning med faststäl -

la kap.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 kajt.

8-13 §§.

Vägkommis sionen.

Yttranden.

lande av särbidrag. Liksom hittills lära frivilliga uppgörelser om vägmärkens
tillhandahållande bliva regeln, och fastställande av särbidrag
torde endast behöva äga rum i den händelse, att jordägarna allmänt
vägra att utan ersättning tillhandahålla vägmark.

Såsom redan antytts vid 1 kap. 15 § har det ej ansetts lämpligt, att
vägdistriktet uttager särbidrag av fastighet, som ligger inom område, för
vilket stadsplan fastställts, eller täcker kostnad för förvärv av vägmark
inom sådant område medelst uttagande av särbidrag. Samtidigt har
samhälle frånkänts rätt till ersättning för den del av kostnaden för
byggande av väg, som avser förvärv av vägmark. Anledningen härtill
är huvudsakligen, att man velat undvika kollisioner med stadsplanelagens
bestämmelser.

Enligt de vägsakkunnigas förslag lärer vägdistriktets fordran för
särbidrag icke utgå med förmånsrätt. Då man såvitt möjligt torde böra
undvika att öka de s. k. tysta förmånsrätternas antal, har jag ej ansett
mig böra föreslå ändring i detta avseende.

Särskilt då man för väghållningens utförande väljer ett så stort
arbetsdistrikt som landstingsområdet, ligger det vikt uppå att tillse, att
vägförvaltningen har möjligheter att tillfredsställande utföra sin uppgift.
En svårighet, som därvid kan yppa sig, är den, att hinder för framskaffande
av erforderliga väglagningsämnen kan uppstå genom ortsbefolkningens
vägran att till rimligt pris tillhandahålla dragare. Även om
denna fara i avsevärd grad minskats genom möjligheten att använda
lastautomobiler, är den likväl av beskaffenhet att ej böra lämnas obeaktad
av lagstiftningen.

Vägkommissionen hade föreslagit rätt för vederbörande kommun
att för vägunderhållets fullgörande av lämpligt belägna fastigheter uttaga
arhetsbidrag in natura, s. k. vägdagsverken, för vilka den arbetsskyldige
skulle erhålla gottgörelse efter på förhand verkställd uppskattning. Det
antal vägdagsverken, som högst finge uttagas av en fastighet, skulle stå
i visst förhållande till fastighetens taxeringsvärde och antalet av dess
dragare. Yägdagsverke skulle fullgöras efter anmaning av en utav vederbörande
kommunalstämma utsedd vägfogde och skulle kunna påkallas
för vilket vägunderhållsarbete som helst. Beträffande det vägunderhåll,
som omedelbart skulle ankomma på landstinget, har kommissionen funnit
någon arbetsskyldighet icke lämpligen böra sättas i fråga.

I de över kommissionens förslag avgivna yttranden har förslaget
om införande av en dylik dagsverksskyldighet ganska allmänt rönt motsägelser.
Förslaget har sålunda i denna del betecknats såsom innebärande
en klasslagstiftning och ett upplivande av den gamla hoveriskyl -

03

Kung}. Maj:ta proposition nr 100.

diglieten, varjänite farhågor hava uttalats för att dagsverksskyldigheten 2 kap.
skulle leda till olidligt tvång och översitteri. Vidare har framhållits behovet
av föreskrifter till förhindrande därav, att fullgörande av arbetsskyldigheten
påkallades å tider, då särskild brådska rådde i jordbruket.

Den..v^gsak.ku"niga hava icke kunnat helt ansluta sig till kommis- Be vägsaksionens
förslag i denna del utan vidtagit vissa, ganska genomgripande kunnisaoi
andringar däri. De sakkunniga hava till utveckling av sin ståndpunkt
anfört:

»De framställda anmärkningarna mot kommissionens förslag synas
icke kunna frånkännas visst fog. Att det hittills tillämpade underhållssystemet
från denna synpunkt icke framkallat större missnöje än som varit
fallet, torde i huvudsak kunna tillskrivas den omständigheten, att väo-hållarna
i väsentlig mån ägt möjlighet att på för dem passande tider fullgöra
sm vaghallnmgsskyldighet. Detta gäller särskilt anskaffandet och framförs
andet av vaglagnmgsämnen. Enligt kommissionens förslag skulle
emellertid de arbetsskyldiga nödgas inställa sig till arbete på av vägfoo-den
utsatt dag, även om det för dem folie sig aldrig så olägligt. De uttalade
larhagorna, att dagsverksskyldigheten lätteligen kunde bliva förhatligtorde
icke vara alldeles obefogade. Å andra sidan kan man ej bortse

raa,e vadof’ som kunna uppstå genom en ortsbefolknings vägran
att till rimligt pris biträda med väghållningens utförande. Vid fleialdiga
tillfallen har såväl inom riksdagen som i myndigheternas utlatanden
framhållits, att stora svårigheter kunde möta för vägundeihaHets
upplåtande på entreprenad till skäligt pris, därigenom att fastighetsägarna
i orten slote sig samman i syfte att oskäligt uppdriva entreprenadssummorna.
För att omintetgöra de avsedda verkningarna av
dylika sammanslutningar torde det stundom komma att erfordras att
vagstyrelsen antingen anlitar entreprenör från annan ort eller ’ ock
med eget folk ombesörjer väghållningen. Det största hinder, som
skulle ligga i vagen for eu dylik lösning, vore svårigheten att framföra
erforderlig myckenhet väglagningsämnen på grund av jordägarnes vägran
att tillhandahaHa dragare. Att mot skälig ersättning erhålla tillraekhg
tillgång pa mänsklig arbetskraft för själva väglagningsarbetets
utförande torde däremot under normala förhållanden icke erbjuda större

De sakkunniga hava med utgångspunkt härifrån visserligen funnit
Sig kunna och hora ur sitt förslag utesluta vägdagsverkena men funnit
det nödvändigt att för det fall, att frivilliga överenskommelser icke kunna
traitas, bereda landstmgsvägstyrelsen tryggad möjlighet att få erforderliga
myckenheter vaglagnmgsämnen framforslade till de platser, där de skola

94

Kungl. Mu,j:ts proposition nr 100.

2 kap. komma till användning. De sakkunniga gå emellertid beträffande denna
speciella arbetsprestation så till vida längre än kommissionen, att de
anse, att lämpligt belägna jordbruksfastigheter inom distriktet böra kunna
åläggas ombesörja framforslingen av hela den för vägunderhållet erforderliga
myckenheten väglagningsämnen, under det att kommissionen
inskränkt sig till att fordra ett visst begränsat antal dagsverken, som
dock skulle kunna utkrävas för vilket vägunderhållsarbete som helst och
när som helst. Det föreligger enligt de sakkunnigas mening eu väsentlig
skillnad mellan att ålägga en jordägare att å viss dag fullgöra vissa
dagsverken och att förelägga honom att utföra ett bestämt arbete inom
viss tidrymd med frihet att själv efter sin bekvämlighet närmare välja
tidpunkten för dess verkställande. Under det att det förra alternativet
ofta kan komma att framstå som ett tryckande tvång, bör det senare
alternativet, under förutsättning att arbetet förlägges till för jordbrukarna
lämpliga tider, snarast vara att anse såsom en fördel, då därigenom
lönande arbete beredes åt dragare och körkarlar å tid, då det kan vara

svårt att för dem finna sysselsättning.

De sakkunniga hava sålunda ansett, att arbetsskyldigheten bör inskränkas
till att avse själva framförandet av den för vägunderhållet erforderliga
myckenheten väglagningsämnen, vilken bör i färdigt skick tillhandahållas
av vägstyrelsen att hämtas vid grusgrop, stenkross, järnvägsstation
eller dylikt. Försatt underlätta fullgörandet av denna skyldighet skola jordägarna
vara berättigade att i god tid få vetskap om arbetets omfattning
under det kommande året och äga frihet att inom lämplig tidrymd verkställa
arbetet, när de så finna lägligt. Då det kan möta svårigheter
för vägstyrelsen att på en gång mottaga hela årskvantiteten, har före
slagits rätt för styrelsen att fördela leveransen å olika delar av året.
Uppenbarligen bör''därvid tillses, att vederbörande jordägare få god tid
på sig och att den för arbetets utförande utmätta tidrymden förlägges
så, att arbetet ej behöver hindra brådskande jordbruksarbete. Vid arbetets
utförande måste de arbetsskyldiga naturligtvis råtta sig eftei de
anvisningar, som meddelas av vägstyrelsens representant, exempelvis i
avseende å platsen för väglagningsämnenas hämtande och avlämnande,
grusgropars vård o. s. v.

Emellertid skulle det möta stora praktiska svårigheter för vagstyrelsen
att vid ordnandet av de med arbetsskyldigheten förbundna
frågor hava att göra med samtliga arbetsskyldiga var för sig. Det har
därför visat sig nödvändigt att åstadkomma sammanslutningar mellan
de arbetsskyldiga, därvid snöploglagen tagits till förebild. Enligt de sakkunnigas
mening skola de jordbruksfastigheter, som äro lämpligt belägna

A ungl. Maj:ts proposition nr 100.

95

och i övrigt tjanliga särskilt i avseende å tillgång på dragare, av länsstyrelsen

v \ yn ffrSlag indeIaS tiH kör1^- Varje körlag skall tilldelas viss
vägsträcka. De vaglagnmgsämnen, som erfordras till underhåll av denna
vägsträcka, skola inom de av vägstyrelsen bestämda tider framforslas av kör S*;verde

r 7 Utav körlaSet bland dess medlemmar utsedd
j., °d 1 ollkhet med vad som gäller angående snöploglag skola, av
skal som nedan närmare angivas, körlagets medlemmar vara solidariskt

vårandrTsl ,5lU^a“det av ^rlagets skyldigheter. I förhållande till

varandra sloka de, da lämpligare grund för ansvarighetens fördelning ej

kunnat utfinnas, svara för arbetet i förhållande till deras fastigheters
■ - eung,svärden. Därest en medlem av körlaget underlåter att utföra
n andel av arbetet, kan vid denna anordning inträffa, att även övrio-a
medlemmar jämlikt 30 § fä utgiva ersättning till vägstyrelsen, därest
den kostnad vägstyrelsen måste vidkännas för att själv låta utföra det
, .. ,!!Satt;J, arketet överstiger den ersättning, som skolat utgå till körlaget
darfor. Givetvis, blir den försumlige i sådant fall skyldig att gottgöra de
Övriga medlemmarnas utgifter i sådant avseende. För att så vitt möjlio-t
förekomma att korlaget behöver utgiva dylik ersättning och särskilt för att

,f5r d“ «M-t> - kan uppkamma för den hä“-försumlige ar insolvent, lärer med fördel kunna anlitas
utvägen, att de Övriga medlemmarna efter överenskommelse med
vagstyrelsens representant utföra det eftersatta arbetet emot den ersättning,
som eljest skolat tillfalla den försumlige. Denna utväg kan dock

tid enär f0rst efter utgangen. av den för arbetets utförande bestämda
tid, enär det först da visar sig, huruvida och i vad mån försummelse

Ssninf %ifi 6 f- f VTtyrelSen lcke hinder 1 vägen för en sådan

fösning. Ti l förhindrande av att en medlem skulle helt undandraga

sig sm arbetsamhet i förlitande på att Övriga medlemmar komme att
utföra hans andel i arbetet, har det ansetts nödigt därjämte stadga ansvarspafoljd
för försumlighet uti ifrågavarande hänseende.

De skal, som föranlett till avvikelse från de för snöploglagen gäle
*eå’ler, »ro i huvudsak följande: Därest snöploglagets skyldigheter
e tersattas, inoter i regel ingen svårighet att avgöra, hos vilken felet

’ 7 d6n bei’°r Pa att snoPIoof°gden försummat att utfärda uppbåd
fortskaffa 7? av p 0S''laget försummat att hörsamma uppbådet eller
åsfrtalfa detsamma- Ansvars- och ersättningsskyldigheten är lätt att
7 7 7 1 fråga om vinterväghållningen föreligger därjämte ofta
ett direkt intresse for ploglagets medlemmar att fullgöra sina skyldig -

2 kap•

Motsvarar 2 kap. 13 § i förevarande förslag.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 icap. heter, då vägarnas försättande i farbart skick efter ett snöfall merendels
torde vara av största vikt för ploglagsmedlemmarna sjalva. Annorlunda
ställer sig saken i fråga om körlagets skyldighet att framforsla
väglagningsämnen. Om fullgörandet av denna skyldighet pakallats
för att bryta en till uppdrivande av entreprenadpriserna bildad sammanslutning
mellan traktens jordägare, kan det antagas, att vederbörande
icke skola visa sig angelägna att fullgöra berörda skyldighet. Därest
blott en del av den föreskrivna myckenheten väglagmngsamnen tunnes
framförd vid den bestämda tidens utgång, skulle det sannolikt
visa sig ytterst svårt att fastställa, vilken av körlagets medlemmar som
<nort sig skvldig till försummelse. Att i sådant fall lägga hela ansvare
på körfogden synes icke förenligt med billighet och skulle dessutom gorå
körfogdesysslan förhatlig. Med den av de sakkunniga föreslagna solidariska
ansvarsskyldigheten kommer varje medlem av korlaget att hava intresse
av att de Övriga fullgöra sin andel i arbetet och härigenom torde
komma att vinnas en ganska effektiv kontroll. ■ ..

Därest överenskommelse om ersättningen för arbetet ej kan trattas
mellan vägstyrelsen och körlaget, skall frågan avgöras genom skiljeman.

Såsom redan antytts hava de sakkunniga utgått från att framtorslingen
av väglagningsämnen icke alltid skall verkställas av körlag^ utan
endast i de fall, att svårighet föreligger att på skäliga villkor åstadkomma
uppgörelse angående dylik framforsling. I regel torde sådan
uppgörelse kunna komma till stånd och i somliga fall kan det möjligen
även visa sig fördelaktigt, att vägstyrelsen själv ombesörjer framforslingen
exempelvis medelst lastautomobiler. Emellertid har försiktigheten
synts bjuda att icke dröja med körlagsindelmngen, tills omformalda
svårigheter yppa sig, utan bör körlagsindelning städse finnas ordnad såsom
en reservutväg. På sätt framgår av 3 §1 i övergångsbestämmelserna
skall länstyrelsen redan innan den nya lagen i övrigt trader i kraft verkställa
sådan indelning, så att organisationen skall vara färdig, da den

kan behöva att tagas i bruk.» , „

Myndigheter I de avgivna yttrandena har det föreslagna inrättande! av kort g

och korpo- allmänt lämnats utan anmärkning. Av länsstyrelserna bär endast en
helt avvisat tanken därpå. Däremot har i åtskilliga yttranden ifrågasätta,
huruvida det vore nödvändigt att ålägga körlagets medlemmar solidarisk
ansvarighet för körlagets förpliktelser.

Departe- Lika med de vägsakkunniga finner jag bestämmelser, avsedda att

Chefen trygga vägdistriktets möjligheter att disponera erforderliga vaglagnings

1 Motsvarar 8 kap. 3 § i förevarande förslag.

Kung!. MajUa proposition nr 100. !>7

ämnen, icke kunna undvaras. Visserligen håller jag för troligt, att så- -dana bestämmelser endast undantagsvis komma att behöva tagas i bruk,
men sannolikhet för att behov av dylika bestämmelser skall kunna komma
att för vissa fall göra sig gällande föreligger likväl. De av de sakkunniga
föreslagna stadgandena synas, på samma gång de i erforderlig utsträckning
tillgodose vägdistriktets intressen, därjämte vara så avpassade,
att de så litet som möjligt störande ingripa i ortsbefolkningens frihet.
Jag har alltså ansett de sakkunnigas förslag i denna del kunna bibehållas
i stort sett oförändrat, även såvitt det stadgar solidarisk ansvarighet
för körlagsmedlemmarna. Ett borttagande av denna ansvarighet
skulle nämligen innebära ett så starkt försvagande av körlagsinrättningens
effektivitet, att jag icke funnit det tillrådligt.

I tredje kapitlet av förslaget hava med allenast obetydliga ändringar
upptagits de i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar förekommande
bestämmelserna.

Beträffande den föreslagna vägdirektörens kompetens hava de vägsakkunniga
föreslagit, att vägdirektören helst bör hava fullgjort vad som
fordras för vinnande av anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten.
Nämnda fordringar, vilka angivas i 16 § av instruktionen för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt de ordinarie tjänstemännen i väg- och
vattenbyggnadsdistrikten, äro att vederbörande skall hava genomgått
tekniska högskolan och därjämte förvärvat praktisk duglighet i ingen jörsyrkets
utövande.

I de avgivna utlåtandena har en länsstyrelse anfört, att vägdirektör
ovillkorligen bör uppfylla förutsättningarna för inträde i väg- och vatlenbyggnadsstaten,
eu annan länsstyrelse har yttrat enahanda mening, dock
med den inskränkning, att dispensrätt ansetts böra tillkomma Kungl.
Maj:t. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har såsom ytterligare förutsättning
för erhållande av vägdirektörsbefattning, utöver vad de sakkunniga
föreslagit, ifrågasatt särskild kompetensförklaring av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det synes i hög grad ligga i vederbörande landstings och vägstyrelses
intresse att vägdirektören innehar fullgod teknisk utbildning.
Särskilt vid upprättandet av arbetsplaner för vägbyggnader är sådan utbildning
oundgänglig, men den tekniska sakkunskapen kan ej heller undvaras,
när det gäller att åstadkomma ett gott vägunderhåll. De av de
sakkunniga föreslagna kompetensfordringarna synas väl avvägda. A ena
sidan framhålles som ett önskemål, att vägdirektören bör hava eu
ganska hög kompetens, nämligen den, som motsvarar fordringarna för
anställning vid väg- och vattenbyggnadsstaten, men å andra sidan har

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. SS höft. (AV 100.) 13

4 /:<!]>.

.5 kap.

4 kap.

2 §.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 kap.

7 §■

Vägliom missionen.

De vägsakkunniga.

vägstyrelsen erhållit rätt att själv bedöma, huruvida vägdirektören kau
hava förvärvat den erforderliga skickligheten, oavsett huruvida han fullgjort
nämnda fordringar eller ej. Någon farhåga att man, genom tillgodoseende
av anspråken på att vägdirektören skall äga fullgod teknisk
utbildning, kommer att tillbakasätta den viktiga ekonomiska sidan av
väghållningen, synes ej böra hysas. En vägdirektör med sådan utbildning
bör nämligen hava större förutsättningar att undvika de ofta ganska
dyrbara misstag, som den på dessa områden mera obevandrade kan låta
komma sig till last. Men det bör även ihågkommas, att det ingalunda
är meningen att vägdirektören skall bliva allena bestämmande inom vägstyrelsen.
Landstingen lära nämligen icke underlåta att i de viktiga
vägstyrelserna insätta i väghållningens ekonomi väl förfarna män, och det
är att förvänta, att dessa i gott samarbete med vägdirektören skola göra
sitt bästa att åstadkomma en god men på samma gång billig väghållning.

För närvarande utgår vägskatten efter vägfyrk enligt följande
grunder. Jordbruksfastighet, med undantag av staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av
taxeringsvärdet. Nämnda skogar påföres en vägfyrk för varje 150 kronor
av taxeringsvärdet. Frälseränta samt annan fastighet påföres eu
vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet. Inkomst påföres eu
vägfyrk för varje trettio kronor av den beskattningsbara andelen därav.

Under åberopande därav, att den kommunala beskattningens
reformering vore förestående samt att en definitiv omreglering av vägbeskattningen,
vilken vore i högsta grad beroende av kommunalskattereformen,
icke kunde tänkas genomförd fristående för sig, har vägkommissionen
icke föreslagit någon ändring i nu gällande grunder för vägskattens
utgörande, utan har kommissionen i 15 § av övergångsbestämmelserna
till lagen om vägkommunal styrelse på landet intagit ett stadgande, som
motsvarar 6 och 59 §§ i 1891 års väglag.

De vägsakkunnigas majoritet hava emellertid funnit sig icke kunna
underlåta att förorda vidtagande redan nu av vissa mindre genomgripande
jämkningar i beskattningsgrunderna, vilka jämkningar de sakkunniga
ansett dels omedelbart föranledas av det föreslagna ändrade sättet
för vägunderhållets utförande dels stå i samband med senare tids lagstiftningsarbete
på skatteväsendets område. Till utveckling av sin mening
hava de sakkunniga anfört:

»Jordbruksfastigheterna hava hittills burit den utan jämförelse tyngsta
delen av väghållningsbördan. De torde få anses för närvarande vara
minst dubbelt så hårt belastade som frälseränta och annan fastighet samt
sex gånger så hårt belastade som inkomsttagarna. Detta förhållande mo -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 100. 99

tiveras i främsta rummet därav, att vägarna ansetts i synnerhet tillgodose
jordbruksfastigheternas intressen, men även, och i icke obetydlig
grad därav, att jordbrukarna hittills fått utgöra sin andel av väghållningsbesväret
huvudsakligen in natura. Även om naturaväghållningens
fullgörande mången gång, särskilt på grund av automobiltrafikens förstörande
inverkan på vägarna, visat sig betungande, långt mera än vad
uppskattningen utvisar, lärer det i synnerhet för de mindre bärkraftiga
jordägarna te sig som en fördel att själva få verkställa det för natura''
väghållningen erforderliga arbetet i stället för att kontant betala det.
Genom väghållningens utförande enligt de sakkunnigas förslag inträder
eu förändring uti förevarande avseende, som enligt de sakkunnigas mening
oundgängligen påkallar en lindring av jordbruksfastigheternas deltagande
i väghållningen. Det får därvid ej heller förbises, att det till
stor del är automobiltrafiken, som gjort det nödvändigt att frångå väghållningen
in natura, samt att denna trafik icke lärer tillgodose jordbrukarnas
intressen i högre grad än övriga medborgares. På grund av vad
sålunda anförts hava de sakkunniga ansett billigheten fordra, att jordbruksfastighet
påföres eu vägfyrk, icke såsom förut för varje 100 kronor
av dess taxeringsvärde, utan för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.
Att härutöver fortfarande medgiva särskild lindring för staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, synes icke böra ifrågakomma, utan
bliva dessa att likställa med övriga jordbruksfastigheter.

Beträffande annan fastighet tala åtskilliga skäl för att likställa industriella
anläggningar, bergverk o. s. v. med jordbruksfastigheter. Dylika
inrättningar kunna hava lika stort gagn av vägarna som jordbruksfastigheterna,
särskilt sedan bruket av lastautomobiler numera blivit allmänt.
Emellertid inrymmas under beteckningen annan fastighet även
sådana fastigheter, som uteslutande äro avsedda till bostad, och lärer
det vara uppenbart att dylika fastigheter böra i mindre grad än jordbruksfastigheterna
deltaga i väghållningen. Vid övervägande härav och
då ett rationellt ordnande av beskattningen i förevarande avseende icke
nu kan genomföras, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå att frälseränta
och all annan fastighet, för vilken fastighetsbevillning erlägges,
åsättes en vägfyrk för varje 800 kronor av taxeringsvärdet i stället för
såsom nu för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

I 6 § av 1891 års väglag göres den inskränkning, att endast sådan
»annan fastighet», vars taxeringsvärde uppgår till minst 800 kronor, deltager
i väghållningsbesväret. Skälet härtill är, att torpare och backstugusittare,
vilkas lägenheter vanligen upptagas såsom »annan fastighet», ansetts
böra befrias från väghållning. I 5 § av bevillningsförordningen,

4 /. <!/>.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 kap.

Skiljaktig
het.

Myndigheter
och
korporationer.

Departe ments chefen.

sådan denna lyder enligt förordningen den 19 november 1920, stadgas
emellertid numera, att ägare eller innehavare av lägenhet, vilkens enda
eller huvudsakliga värde utgöres av för hans personliga behov använd
åbyggnad och vilkens taxeringsvärde understiger 1,000 kronor, är befriad
från utgörande av fastighetsbevillning, såvida icke lägenhetens ägare eller
innehavare eller, om denne är gift, andra maken eljest erlägger bevillning
av fast egendom eller inkomst. Då genom nyssnämnda bestämmelse
de hänsyn, som ligga till grund för berörda, i 6 § av 1891 års
väglag gjorda inskränkning, lära få anses hava blivit behörigen tillgodosedda,
torde »annan fastighet», för vilken fastighetsbevillning utgöres, utan
undantag böra deltaga i väghållningen. I samma 6 § stadgas vidare, att
»annan fastighet», som tillhör staten, skall deltaga i väghållningen, såvitt
inkomst därav dragés och taxeringsvärdet uppgår till minst 800 kronor.
Då emellertid staten numera i regel erlägger bevillning för sina fastigheter,
därest de lämna inkomst, är nyssnämnda bestämmelse icke erforderlig.

Inkomsttagare skola enligt de sakkunnigas mening liksom hittills
påföras en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen
av inkomsten.»

En reservant bland de sakkunniga ansåg emellertid, att någon ändring
i grunderna för vägskattens utgåeende icke nu borde föreslås, utan
att denna fråga borde lösas i samband med ett definitivt ordnande av
kommunalskattefrågan.

I ett flertal av de avgivna utlåtandena har erinrats, att de sakkunnigas
förslag i denna del innebure ett föregripande av den pågående
utredningen om den kommunala beskattningen och därmed sammanhängande
frågor, varjämte framhållits, att inkomsttagarna, vid bifall till
förslaget, bleve alltför hårt betungade.

Den kommunala beskattningen har ännu icke blivit definitivt ordnad.
Visserligen har vid 1920 års riksdag antagits ett provisorium avseende
tiden 1921—1924, men någon visshet att den slutliga regleringen
kommer att äga rum efter samma grunder, som följts vid den provisoriska
lagstiftningen, finnes icke. Den 27 maj 1921 har en kommitté tillsatts
med uppdrag att verkställa förnyad, allsidig prövning av frågan om
en reformerad kommunalskattelagstiftning samt att avgiva förslag till en
sådan lagstiftning så tidigt, att proposition i ämnet kunde föreläggas
1924 års riksdag. Vid föredragning i statsrådet av detta ärende yttrade
föredragande departementschefen bland annat, att det icke torde vara
möjligt eller lämpligt att samtidigt med den nya väglagstiftningen till
riksdagen även framkomma med förslag till definitiv lösning av vägskattefrågan,
då denna måste betraktas i sitt samband med övriga skattefrågor.

101

Kungl. AfajUs proposition nr 100.

Frågan om utredning angående den slutgiltiga utformningen av grunderna >
för vågbeskattningen ansåg departementschefen därför i sinom tid böra
bli föremål för särskild anmälan hos Kungl. Maj:t.

Av det ovan anförda lärer uppenbarligen framgå, att den viktiga
frågan om en rättvis fördelning på vederbörande beskattaingsföremål av
kostnaderna för vägväsendet icke nu kan erhålla eu slutgiltig lösning,
men att den inom eu nära framtid kommer att upptagas till behandling!
f ett sådant läge synes man icke utan nödtvång böra vidtaga någon
ändring i skattegrunderna; frågan om skattskyldigheten till olika slags
kommuner synes nämligen böra ses i ett sammanhang. Däremot lära de
av de sakkunniga föreslagna detaljändringarna, som föranletts av senare
tids lagstiftningsarbete, böra iakttagas. Även den ändringen, att staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar i vägskatteavseende hädanefter
böra räknas lika med andra jordbruksfastigheter, synes mig befogad.

till vägunderhållet utgår enligt 60 § i 1891 års väglag statsbidrag'', 13 $■
motsvarande tre tiondedelar av uppskattade kostnaden för underhållet, deri
tid mai k är bar, av allmän väg, bro och färja. Därjämte kunna synnerligt
betungade väghållningsdistrikt erhålla understöd av statsmedel! i deri
män beviljat anslag lämnar tillgång. Enligt kungörelsen den 10 juni 1912
angående dispositionen av anslag till understöd åt synnerligt betungade
väghållningsdistrikt (n:r 137) kan sådant understöd erhållas till högst
hälften av distrikts kostnad för vägunderhåll, beräknad efter medeltalet av
nämnda kostnad för det löpande och de sistförfluten fem åren. Understöd
får dock ej utgå, om nämnda kostnad understiger 30 öre för vägfynd.
Ifrågavarande anslag har vid 1921 års riksdag höjts från 150,000
kronor till 250,000 kronor.

Enligt de sakkunnigas förslag skall statsbidraget beräknas icke blott De vägsakå
kostnaden för vägunderhållet utan även för vinterväghållningen. Till lcunni9adessa
kostnader hänföras även administrationskostnaderna, i den mån de
belöpa på vägunderhåll och vinterväghållning. Än viktigare är dock den
avvikelsen,^ att statsbidraget icke beräknas å uppskattade kostnaden av
vägunderhållet, såsom nu är fallet, utan å den verkliga kostnaden. Enligt
de sakkunnigas förslag skall statsbidraget utgå dels i form av grundbidrag
med 30 procent av varje distrikts sammanlagda kostnad för vägunderhåll
och vinterväghållning under nästföregående år, dels i form av tilläggsbidrag,
som dock endast kommer sådana distrikt tillgodo, vilka i fråga
om vägunderhåll och vinterväghållning äro mera betungande än rikets
distrikt i genomsnitt. Därtill kommer särskilt bidrag för ödebygdsväg,
uppgående till 30 procent av kostnaden för vägunderhåll och vinterväghållning
i sådan väg.

102

4—5 l:ap.

Departe ments chefen.

5 halt.
1 §■

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Emot de sakkunnigas förslag har från hörda myndigheters och
korporationers sida icke framställts någon anmärkning av betydelse.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle en betydande höjning äga
ruin av statens bidrag till vägväsendet, innebärande en viss förskjutning
av väghållningsbesväret från landsbygden på städerna, vilkas skatteobjekt,
åtminstone under förutsättning att medel till statsbidraget anskaffas genom
direkt beskattning, komma att bära större delen av statsbidraget. Till vilket
belopp statsbidraget kommer att höjas, kan icke exakt bedömas, men en
föreställning därom erhålles genom de av de sakkunniga utlorda beräkningarna,
till vilka jag ber att få hänvisa (se de sakkunnigas betänkande
sid. 145 jämte bilagorna B och C). Då genom de sakkunnigas förslag
i detta hänseende jordbrukets krav på lättnad i väghållningsbesväret lära
bliva väl tillgodosedda samt systemet synes vara byggt på riktiga giunder,
har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag, dock synes
det’ särskilda bidraget för ödebygdsväg ej behöva sättas högre an till
20 procent av kostnaden för vägunderhåll och vinterväghallmng i sådan
vä«\ Visserligen har jag därvid icke kunnat undgå att hysa betänkligheter
på grund av de ökade utgifterna för statsverket, inen dels
synes en höjning av ifrågavarande statsbidrag vara så välgrundad, att
den endast i yttersta nödfall bör underlåtas, dels torde även vid fortsatt
tillämpning av de nuvarande bestämmelserna i detta ämne en avsevard
ökning av statsbidraget vara att förvänta, då det nämligen ej kan antavas
att de nuvarande stundom oskäligt låga uppskattningarna allt]amf
skulle bliva oförändrade. I detta sammanhang får jag erinra darom,
att medel till statsbidrag enligt de nya bestämmelserna ej skola beviljas

förrän vid 1925 års riksdag. . . .

Enligt 59 § första stycket i de vägsakkunmgas förslag skall i

skogs- eller hagmark träd eller buske, som med någon gren når fram
till vägområdets gräns, genom jordägarnas försorg borthuggas. basom
eu länsstyrelse anmärkt, synes denna bestämmelse onödigt sträng. Mangen
gång kan det vara obehövligt, att hela trädet nedhugges, utan tillräckligt,
att de grenar, som skjuta in över vägområdets gräns, borttagas. Med
anledning därav har åt första stycket givits den avfattnmg, att i skogseller
hagmark skall träd eller buske, som med någon gren skjuter in
över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.

För det fall, att hela trädet skulle behöva borttagas, synas föreskrifterna
i andra stycket giva vägstyrelsen tillräcklig befogenhet att
åvägabringa erforderliga åtgärder. Att vägstyrelsen utan vidare ägor
borttaga träd inom vägområdet torde vara uppenbart.

K urujl. Maj:ta proposition nr 100. j();j

. A Uti eU vid de sakkunniges betänkande fogat särskilt yttrande har
gjorts gällande, att bestämmelserna i 59 § av de sakkunnigas förslag om
skyldighet för jordägare att utan ersättning i skogs- eller hagmark borthugga
träd eder buskar eller kvista träd, när sådant vore erforderligt för vägs
upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan, vore olidliga,
i det att sådan skyldighet ej borde åläggas annat än mot ersättning.

! utlatandena över de sakkunnigas förslag har enahanda mening

kommit till uttryck. ö

Såsom de sakkunnigas majoritet framhållit, lärer den skada, som i
har ifrågavarande fall kan uppkomma, i regel bliva ganska obetvdlig.
Det bor därjämte ihagkommas, att för eu skogsägare medför allmän vägs
framdragande genom hans ägor en så stor fördel, att den uppoffring, som
fullgörandet av omförmälda skyldighet kan innebära, i allmänhet lärer
mer an val uppvägas därav. Någon avvikelse från de sakkunnigas förslag
i denna del lärer därför ej böra ifrågakomma.

V 4 de sakkunnigas förslag skulle det vara ovillkorligen för bjudet

att efter lagens ikraftträdande uppsätta grind å landsväg. Såsom
lansstyrelsen i Stockholms län erinrat, kan det dock vid anläggning av
ny väg tankas fall, då uppsättande av grind ej skäligen bör förvägras.

1 *-annft utlatande har framhållits, att även i andra fall en lättnad
i det föreslagna ovillkorliga förbudet vore av behovet påkallat. Med anledning
harav har jag föreslagit, att länsstyrelsen skall äga rätt att i
undantagsfall och under vissa angivna förutsättningar medgiva uppsättande
av grind a landsväg.^ I sakens natur ligger, att sådant tillstånd
endast galler tills vidare, sa att det när som helst kan återkallas. Av
de använda ordalagen framgår, att denna dispensrätt endast mvcket
sparsamt bor användas samt att tillstånd icke i något fall får lämnas
till uppsättande av grind å landsväg med livligare samfärdsel.

Första stycket av 7 § motsvarar 2 mom. i 64 § av de sakkunnigas
förslag.

,.llf 1 ett„ hatande har framhållits, att släpande av timmer på hårt
tillfrusen väg icke vore av beskaffenhet att skada vägen, även om marken
vore bär. För att medgiva nödig anpassning efter olika orters förhållanden
har i anledning härav synts lämpligt föreslå rätt för länsstyrelsen
att medgiva undantag från bestämmelsen i andra stycket av o kap. 7 8.
Vid meddelande av dylik dispens bör länsstyrelsen även äga uppställa de
villkor, som for erhållande av tillståndet kunna anses nödiga, exempelvis
skyldighet att ersätta vägdistriktet genom ifrågavarande åtgärd möjligen
uppkommen skada å vägen. 6

Redan förut har redogjorts för länsstyrelsernas och väg- och vatten -

3—it köp.

5 S.

? §■

O kap.

1 §■

104

Kungl. Maj:ts proposition nr

100.

Skap. byggnadsstyrelsens befogenhet med avseende å väghållningen. Då enligt
förslaget det allmännas tillsyn över väghållningen skal utövas aven av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess tjänstemän, har andra stycket
i 6 kap 1 som motsvarar 66 § av de sakkunnigas förslag, något omredigerats.
Därvid har tillika iakttagits, att någon tillsynsplikt, i enlighet
med vad som tidigare angivits, icke skall åligga landsfogden. ..

os I 67 § av de sakkunnigas förslag hade föreslagits, att brist i väg underhåll

eller vinterväghållning, i händelse av tredska, skulle avhjalpas
oenom landsfiskalens försorg. Då emellertid avhj alpande av dylika brister
stundom kan kräva teknisk sakkunskap, har berörda bestämmelse uteslutits
i följd varav länsstyrelsen har möjlighet att anförtro av hjälpandet
av dylika brister åt den, som i varje fall finnes lämpligast.

Denna paragraf motsvarar i något omredigerad form 68 § i de sak
kunnigas förslag. De vidtagna jämkningarna avse att utmarka, att det
huvudsakligen är den allmänna tillsynen över vägvasendets enhetlighet,
som åligger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och att denna tillsyn ar
icke blott en rätt utan även en plikt. Såsom förut anmarkts, kommei
givetvis denna allmänna tillsyn att taga sig uttryck även i detalj amuarkningar
i den mån sådant kan anses erforderligt, men andamalet med
ifrågavarande tillsyn är ej att tillgodose behovet av lokal uppsikt over
gen. Detta behov lärer i de flesta fall behörigen tillgodoses
av°vägstyrelsens tjänstemän eller, i den man de ej fullgöra sina aliggan
den därutinnan, av vederbörande landsfiskaler. Slutligen bär i paragrafen
införts en erinran, att länsstyrelsen även i förevarande fall ager förelägga
vägstyrelse, som tredskas, att vidtaga erforderliga åtgärder till
rättelse av anmärkt missförhållande, vid äventyr som lansstyrelsen kan

s h«i>- nUn De vägsakkunniga hade upptagit övergångsbestämmelserna till lagen
l §. om allmänna vägar på landet i en särskild lag Emellertid har det
svnts lämpligare att inrycka övergångsbestämmelserna såsom ett nytt
kapitel i själva väglagen. Härav föranledas endast obetydliga redak "

Enligt de vägsakkunnigas förslag skall den nya lagen om allmänna
vägar på landet träda i kraft den 1 januari 1925 Eu länsstyrelse
har hemställt, att den nya lagen pa grund av det trängande
behovet av en ny lagstiftning måtte tidigare tråda i kraft. Med hänsyn
till nödvändigheten att bereda rådrum för erforderliga förberedelser har
jag dock icke ansett detta vara möjligt. Om alltså den nya lagen tradei
i kraft vid 1925 års ingång, tillkommer det 1925 ars riksdag att bevilja
erforderliga medel för statsbidrag till vägunderhåll och vmtervaghallning

billigt. Maj:ts proposition nr lutt.

105

.-.ii uppföras i budgeten för året V? 19 2 5—30/e 1920. T allmänhet torde
nämligen avslutandet av vägdistriktens räkenskaper och dessas granskning
samt riksmedeltalets bestämmande och statsbidragets uträkning draga
sa långt ut på tiden, att statsbidragets belopp icke kan bestämmas någon
avsevärd tid före den 1 juli varje år. Ej heller lära vägdistrikten oundgängligen
behöva äga tillgång till statsbidraget före nämnda dag. För
närvarande utfaller statsbidraget tidigast i november.

Då körlags skyldighet att verkställa framforsling av väglagningsämnen
inträder allenast om det före den 1 november erhållit vissa uppgifter
i avseende å denna skyldighets omfattning och fullgörande, lärer
det vara nödigt att körlagsindelningen är färdig i god tid före den 1
november 1924. Med anledning härav hava ordalagen i 3 § något
jämkats.

De sakkunniga hava i 4 § av sitt förslag till övergångsbestämmelser
föreslagit, att hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser
skulle från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya
vägdistrikt, i vilket det äldre distriktet uppgått. Det nya distriktet
skulle dock ej vara pliktigt att övertaga lån, som upptagits utan Kungl.
Maj:ts tillstånd.

Emot den av de sakkunniga hyllade principen att de äldre distriktens
såväl tillgångar som skulder skulle övertagas av det nya vägdistriktet
har anmärkts dels av eu länsstyrelse, att det vore principiellt
oriktigt, att eu förbindelse utan borgenärens medgivande överflyttades
från en gäldenär till en annan, dels av en annan länsstyrelse och ett
landsting, att omförmälda princip innebure orättvisa därutinnan, att de
äldre väghållningsdistrikt, som genom omsorgsfull skötsel av sin ekonomi
vunnit en god ställning, vid övergången jämställdes med väghållningsdistrikt,
som på grund av otillräcklig utdebitering av vägskatt eller andra omständigheter
åsamkat sig kanske betydande skulder. \ ad den första anmärkningen
angår, så är den obestridligen ur teoretisk synpunkt befogad. Emellertid
synes det för en borgenär snarast vara till fördel, att han erhåller rätt att
för betalning av sin fordran vända sig mot det bärkraftigare landstingsdistriktet
i stället för mot det äldre väghållningsdistriktet. Beträffande
den andra anmärkningen må det väl medgivas, att ifrågavarande bestämmelser
stundom torde leda till resultat, som för de närmast intresserade
kunna framstå som orättvisa. Sådant lärer dock vara svårt att undvika.
Tillika bör ihågkommas att den omständigheten, att ett väghållningsdistrikt
har en mindre god ekonomisk ställning, icke alltid behöver
betyda, att distriktet vanskött sina affärer. Det kan också betyda, att
distriktet i förhållande till sin bärkraft varit över hövan betungat med

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (AV 100.) 14

S kap.

3 §•

4 §.

106 Kung1. Maj:ts proposition nr 100.

s kap. väghållning-. Slutligen erinras gent emot bada anmärkningarna, att
ifrågavarande princip redan vunnit tillämpning i lagen den 13 juni1919
om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,
i det att enligt 10 § i nämnda lag i regel gäller att, då kommun
införlivas med annan kommun eller ingår i nybildad kommun, kommunens
tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den
ökade eller nybildade kommunen.

Anmärkningarna mot den av de vägsakkunniga föreslagna bestämmelsen
hava emellertid i främsta rummet riktat sig mot det ifrågasatta
undantaget från omförmälda princip, nämligen stadgandet, att det nya
vägdistriktet icke skulle vara pliktigt övertaga lån, som upptagits utan
Kungl. Maj:ts tillstånd. Ändamålet med denna bestämmelse skulle vara
att förhindra de äldre väghållningsdistrikten att i avbidan på den nya
lagens ikraftträdande försumma skälig utdebitering av vägskatt och i
stället öka sina skulder. Då enligt 62 § i 1891 års väglag Kungl. Maj:ts
tillstånd till upptagande av lån för vägkassans behov icke erfordras
annat än när lånet är ställt på längre återbetalningstid än två år, hava
i åtskilliga fall de hörda myndigheterna utgått från att lån, som upptagits
för kortare tid och till vilkas upptagande alltså Kungl. Maj:ts
tillstånd icke behövts, icke skulle övertagas av det nya vägdistriktet.
Den föreslagna bestämmelsen, sålunda tolkad, har givetvis blivit föremål
för anmärkningar. De vägsakkunniga torde dock med ifrågavarande
bestämmelse avsett, att de gamla väghallningsdistriktens samtliga lån,
som vid tiden för den nya lagens ikraftträdande återstode oguldna och
till vilkas upptagande Kungl. Maj:t icke på grund av bestämmelserna i
62 § i 1891 års väglag lämnat tillstånd, skulle underställas Kung!. Maj:ts
prövning och godkännande, samt att endast de lan, vilkas upptagande
därvid godkändes, behövde övertagas av det nya vägdistriktet.

Lika med de vägsakkunniga finner jag det nödvändigt att vidtaga
erforderliga åtgärder till förhindrande därav, att äldre väghållningsdistrikt
under tiden mellan den nya lagens utfärdande och dess ikraftträdande,
på grund av vetskapen om att det nya vägdistriktet skall övertaga de
äldre distriktens tillgångar och skulder, onödigtvis, exempelvis till följd
av oskäligt liten utdebitering av vägskatt, åsamkar sig skulder, förskingrar
sina tillgångar eller eljest vanvårdar sina angelägenheter. Sådan
vanvård kan givetvis yppa sig även på annat sätt än genom obefogad
upplåning, varför den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen icke
synes tillfyllestgörande. För att bedöma ifrågavarande förhållanden
fordras en ganska grundlig granskning av förvaltningen under åren
1922—1924. Denna granskning synes lämpligast kunna verkställas av

Kung).. May.ts proposition nr 100.

107

vederbörande länsstyrelse. Skulle denna granskning utvisa, att genom ä kap.
illojalt förfarande från det äldre väghållningsdistriktets sida föranletts
minskning i rättighet, som skäligen bort tillkomma det nya vägdistriktet,
eller ökning av det äldre distriktets förbindelser, utöver vad det nya
distriktet skäligen bort övertaga, skall enligt min mening länsstyrelsen
hava att ålägga det äldre väghållningsdistriktet att lämna det nya
distriktet skiilig gottgörelse; och har jag låtit ett stadgande av detta
innehåll inflyta som andra stycke i 4 §.

Huru det belopp, som det äldre distriktet sålunda förpliktas utgiva,
skall gäldas, framgår av 5 §.

Klart är, att den undersökning från länsstyrelsens sida, som här
ovan förutsatts, icke behöver äga rum, när ingen anledning finnes att
antaga, att illojalt förfarande förekommit, och yrkande om undersökning
ej heller framställes.

Vid beräkning av det till vägdistrikten för år 1925 utgående stats- 9 §.
bidraget till vägunderhåll och vinterväghållning kunna bestämmelserna i
4 kap. 13 § i förslaget till lag om allmänna vägar på landet icke i oförändrad
form lända till efterrättelse. Då det nya vägdistriktet icke omhänderhaft
vägunderhåll eller vinterväghållning under år 1924, kan nämligen statsbidragets
beräkning icke grundas på nästföregående års kostnadssumma.

De vägsakkunniga hava löst denna svårighet på det sätt, att de i 9 §
av övergångsbestämmelserna föreslagit, att man vid beräkningen av
statsbidraget i stället skulle utgå från det belopp, vartill kostnaderna för
vägunderhåll och vinterväghållning upptagits i den av landstinget på
hösten 1924 fastställda staten för år 1925. Detta tillvägagångssätt finner
jag ändamålsenligt. Emellertid är det tydligt att därest omförmälda
kostnader i vägkassornas statförslag upptagas högre än de i verkligheten
bliva, statsverket kommer att få vidkännas onödigt stora utgifter för
ifrågavarande statsbidrag. För att förebygga dylikt har det synts nödigt
att, sedan den verkliga kostnadssumman för år 1925 blivit känd, på
grundval av denna verkställa ny beräkning av statsbidraget. Att märka
är, att en förändring i kostnadssumman jämväl inverkar på distriktets
jämförelsetal och därigenom även på riksmedeltalet. Klart är alltså,
att den senare beräkningen ej kan verkställas, förrän samtliga distrikts
verkliga kostnadssummor blivit kända. Visar det sig vid sistnämnda
beräkning, att enligt densamma statsbidraget över- eller understiger det
till vägdistriktet för år 1925 utbetalade statsbidraget, skall» erforderlig
rättelse ske, i förra fallet genom utbetalning till vägdistriktet av det
överskjutande beloppet och i senare fallet lämpligen genom innehållande

108

Kungl. Majds proposition nr 100.

8 Tcap. av den del av statsbidraget för år 1926, som motsvarar vad vägdistriktet
under år 1925 för mycket uppburit i statsbidrag.

Sedan departementschefen därefter uppläst i enlighet med ovan
angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag om allmänna
vägar på landet, hemställer departementschefen, att lagrådets utlåtande
över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
lämna bifall.

Ur protokollet
F. Wessberg.

i

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

100

inlaga.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar på landet.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser allmän väg på landet. Sådan väg är av två slag:

a. landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna
samfärdseln;

b. ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker
sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och
som, ehuru den icke prövas nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes
vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande
och bebyggande.

2 §.

Till väg höra — förutom vägbana — slänt, bankett, vägdike, trumma,
skyddsvärn, kilometermärke, vägvisare, varningstavla, i samband med
vägen liggande upplagsplats så ock annan för vägens bestånd eller ändamål
utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja, varom i 4 § stadgas, så ock för
den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som funnits
av ålder eller eljest prövas nödig (särskild vinterväg).

3 §•

Väg skall läggas där den tarvas och var den jämnast och genast
göras kan. Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden^
och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel, som
därå kan väntas framgå.

no

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

4 §•

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan
framdragas å marken, skall byggas bro; dock må, där bro över vatten
icke kan läggas utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället
hållas färja eller, när fråga är om ödebygdsväg, annan lämplig anordning
vidtagas.

5 §•

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på
sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda
för vägfarande, skall vid vägen anbringas nödigt skyddsvärn.

Där vägar stöta samman, skall vägvisare anbringas.

6 §•

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredställande
skick, och skall förty vid varje tid av året åt vägen ägnas det arbete
och den tillsyn, som för sagda ändamål erfordras. Den skall, intill dess
annat varder i vederbörlig ordning medgivet, vidmakthållas till bredd och
beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt meddelad föreskrift
stadgats.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig,
vare dess hållande i fargalt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller annan skälig orsak, vid
sidan av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens
försättande i laggillt skick anstå, sa länge sadant till följd av det inträffade
hindret är nödigt.

7 §•

Utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som
för väg tagits i anspråk, ma vägen för sitt ändamål brukas.

8 §•

Väghållning omfattar:

byggande av väg (9 §),

vägunderhåll (10 §),

vinterväghållning (11 §).

9 §.

1 mom. Till byggande av väg räknas:

a. anläggning av ny väg;

b. nybyggnad av bro;

in

Kanyl. Maj:ts proposition nr 100.

c. anordnande av ny färjförbindelse;

d. förändring av vägs läge i plan (omläggning);

e. förbättring av vägs profil.

2 mom. Nedannämnda arbeten skola ock, i den män deras beskaffenhet
och de med dem förbundna kostnaderna i vederbörlig ordning
prövas böra därtill föranleda, räknas till byggande av väg, nämligen:

a. ombyggnad av bro;

b. förbättring av färjförbindelse;

c. vägs förändring till bredden;

d. vägs grundförstärkning;

e. vägs förseende i övrigt med inrättning eller anordning, som
förut icke funnits; samt

f. botande av sådan skada å väg, som uppkommit genom naturhändelse,
såsom jordras, översvämning eller dylikt.

10 §.

Vägunderhåll omfattar:

1. anskaffande av väglagningsämnen;

2. väglagningsämnenas framforslande och uppläggande å bestämda
platser;

3. vägbanans befriande från ävja, dess avvattning samt lagning av
uppkomna mindre brister (flickning);

4. förnyande av vägbanas slitlager, ombyggnad av trumma ävensom
alla övriga arbeten för vägs vidmakthållande, i den mån sådana
arbeten icke, enligt vad i 9 § är sagt, äro att hänföra till byggande av
väg; samt

5. öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

11 §•

Vinterväghållning omfattar arbeten för vägbanas hållande till erforderlig
bredd fri från hinder av snö eller is ävensom för dess utmärkande,
där så tarvas, så ock för vägbanas bättrande genom påskottning
av snö, där a kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått
menföre.

12 §.

Skyldighet att ombesörja väghållningen åligger varje landstingsområde,
med undantag av dithörande stad, såsom en gemensamhet för sig
(vägdistriU), dock med den inskränkning, som föranledes av vad i 3
kap. stadgas om byggande och underhåll av ödebygdsväg.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

13 §•

Åligger någon, på grund av särskild förpliktelse, att verkställa väghållning,
må därvid förbliva, därest ej, i den ordning som i 2 kap. 3 §
sägs, väghållningen övertages av vägdistriktet.

14 §.

Yägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för
ändamålet utsedd vägstyrelses försorg samt under ledning av en vägdirektör
med biträde av vågmästare.

15 §.

I avseende å väg inom köping eller annat samhälle å landet, för
vilket 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, är
samhället skyldigt att, i den mån vägen på grund av nämnda lag skall
vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata, för vägdistriktets räkning
utföra väghållningen mot ersättning på sätt nedan stadgas, och är
samhället berättigat att jämväl beträffande vägen i övrigt utföra väghållningen
mot sådan ersättning.

För väghållning, som sålunda verkställes av köping eller annat
samhälle på landet, skall vägdistriktet utgiva ersättning till vederbörande
samhälle, dock icke med högre belopp än det, vartill kostnaden för
väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.
T sådan ersättning må ej inräknas kostnaden för förvärv av vägmark
inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd.

Ersättning för byggande av väg, som efter vad nu är sagt tillkommer
samhälle, skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår
tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den hänskjutas
till bedömande av tre gode män, vilka utses en av Konungens
befallningshavande och eu av vardera parten. Fullgöres ej vad part,
som skall välja god man, i sådant avseende åligger, skall god man utses
av domhavanden i orten. I övrigt skall lagen om skiljemän i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning
skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse
fastställes i den ordning, som nyss sagts. Sådan fastställelse
skall gälla för en tid av tio år från det fastställelsen skedde. Har sådan
fastställelse skett och övertages under nämnda tid enskild trafikled inom
samhället till allmänt underhåll eller bygges ny väg eller övertager samhället
till underhåll vägsträcka, som förut underhållits av vägdistriktet,
skall den ersättning för ökning i vägunderhåll och vinterväghållning, som

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

113

må tillkomma samhället, i händelse av tvist, i enahanda ordning särskilt
fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages under
nämnda tid väg, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet
i enahanda ordning jämkas.

16 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.

2 kap.

Om landsväg.

1 §•

Fråga om byggande av landsväg ankommer på Konungens befallningshavandes
prövning; och tillkommer det jämväl befallningshavanden
att avgöra, huruvida arbete, varom förmäles i 1 kap. 9 § 2 inom., är
att hänföra till byggande av väg.

2 §•

Göres hos Konungens befallningshavande ansökning om anläggning
av ny landsväg, skall befallningshavanden inhämta yttrande i ärendet
från vägstyrelsen, varefter befallningshavanden, därest ansökningen icke
omedelbart avslås, har att medelst tillkännagivande i länskungörelserna
och i en eller flera tidningar inom orten kalla trafikanter samt övriga,
vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför befallningshavanden
eller den befallningshavanden förordnar yttra sig rörande ansökningen.
Vid sammanträdet skall utsättas viss kort tid, inom vilken påminnelser
i ärendet må ingivas till Konungens befallningshavande.

Föranleder icke den sålunda vunna utredningen avslag å ansökningen,
skall Konungens befallningshavande låta genom vägstyrelsens
försorg upprätta plan och kostnadsförslag rörande företaget. Berörda plan
och förslag skola, sedan de under viss kort tid och i den ordning Konungens
befallningshavande bestämmer hållits tillgängliga för allmänheten, granskas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter det jämväl landstingets förvaltningsutskott
erhållit tillfälle att yttra sig, meddelar Konungens befallningshavande
beslut i ärendet.

3 §.

I enahanda ordning, som i 2 § stadgas, behandlas jämväl övriga frågor
ombyggande av väg; dock ankommer det på Konungens befallningshavandes

Bihang till riksdagens protokoll 1022. 1 saml. 88 käft. (Nr 100.) 15

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

prövning, huruvida hörande av ortsbefolkningen eller granskning från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida bör ifrågakomma.

Yad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående förändring
av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg samt om indragning av
landsväg ävensom angående övertagande av sådan förpliktelse till väghållning,
varom förmäles i 1 kap. 13 §.

4 §•

Vid ansökning enligt 2 eller 3 §. skall fogas förbindelse att kostnadsfritt
tillhandahålla erforderlig hantlangning för upprättande eller
granskning av plan och kostnadsförslag rörande det ifrågasätta företaget
ävensom, där förrättning enligt 7 § andra stycket kan av ansökningen
föranledas, att gälda den ersättning, som kan komma att utgå till de vid
sådan förrättning anlitade gode män.

3 §•

Anlägges ny väg eller övertages förutvarande enskild väg till allmänt
underhåll, skall vägstyrelsen söka träffa överenskommelse därom,
att erforderlig vägmark tillhandahålles utan ersättning. Kan ej sådan
överenskommelse träffas, skola de fastigheter, varom i 6 § förmäles, hava
skyldighet att genom utgivande av särskilda bidrag i penningar (särbidrag)
helt eller delvis gottgöra distriktet dess skäliga kostnad för förvärvande
av den mark, som för nämnda ändamål erfordras; dock må ej
kostnad för förvärvande av vägmark inom sådant område i köping eller
in unicipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts, täckas medelst särbidiag.

Vad beträffande särbidrag i denna lag stadgas rörande fastighet
gälle ock i tillämpliga delar i fråga om gruva, bergverk, vattenverk,
fabrik eller med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom
icke är att hänföra till fast egendom..

6 §•

Skyldighet att gälda särbidrag åligger de fastigheter, som av vägen
hava särskild nytta; dock ma ej särbidrag uttagas av fastighet inom
sådant område i köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts.
Fastigheterna skola i skyldigheten taga del en var i förhållande
till den omfattning, vari vägen beräknas komma att användas för fastigheten
eller med anledning av den där bedrivna verksamheten; dock skall
den, som utan ersättning tillhandahållit mark för vägen, tillgodoräknas
värdet därav. Ej må särbidrag sättas högre än som kan anses motsvara
den nytta, som genom vägens tillkomst beredes vederbörande fastighet.

Kungl. Majtts proposition nr 100.

115

I avseende å ''skyldighet, varom nu är sagt, svare för fastighet, som
tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren, och för annan fastighet
dess ägare; dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som
förfallit till betalning, innan han blev innehavare eller ägare.

7 §•

Förordnar Konungens befallningshavande om anläggning av ny
väg eller om övertagande till allmänt underhåll av förutvarande enskild
väg och tillhandahålles ej erforderlig vägmark utan ersättning, skall befallningshavanden,
om vägstyrelsen det begär, enligt de bär ovan stadgade
grunder bestämma, dels huru stor del av kostnaden för förvärvande
av den för väg erforderliga mark som må uttagas genom särbidrag,
dels av vilka fastigheter och med vilka belopp särbidrag skola utgå,
dels ock tid för erläggande av särbidrag.

Rörande dessa frågor skall vägstyrelsen, där den vill påkalla särbidrags
uttagande, låta vägdirektören med biträde av två gode män,
vilka av honom utses bland dem, som äro inom vägdistriktet valda till
gode män vid lantmäteriförrättningar, uppgöra förslag, över vilket ortsbefolkningen
skall lämnas tillfälle att yttra sig.

8 §''

Vägunderhållet besörjes genom anlitande av entreprenad eller lega,
genom vägvakter eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet
lämpligt.

Därest framskaffande av väglagningsämnen icke kan på frivillighetens
väg åvägabringas, må därtill anlitas körlag, varom i 9 § förmäles.

9 §.

Till körlag skola indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga •
jordbruksfastigheter. Varje körlag skall därvid tilldelas viss vägsträcka
med skyldighet för körlaget att, om vägstyrelsen så fordrar, i enlighet
med dess anvisningar i avseende å plats och sätt för arbetets utförande
framskaffa de för vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnen
mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid körlagsindelning skall iakttagas, att körlagen fördelas så, att
de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika
därtill nyttjade samt att körlags vägsträcka förlägges så nära körlagets
fastigheter som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å
fastighet, åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till körlagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan

116

Kungl. Maj:ts propositoin nr 100.

vederbörande kommunalstämmor blivit hörda över förslaget, verkställer
Ktmungens befallningshavande indelningen.

10 §.

Körlagets medlemmar svara en för alla och alla för en för fullgörandet
av körlagets skyldigheter. Sinsemellan skola de, där ej annorlunda
överenskommits, taga del i det körlaget åliggande arbetet i förhållande
till de i körlaget ingående fastigheternas taxeringsvärden.

11 §•

Inom varje körlag skola medlemmarna sig emellan för minst ett
år i sänder utse en körfogde. Om valet skall underrättelse meddelas
vägstyrelsen. Underlåter körlag att utse körfogde eller kunna körlagets
medlemmar ej enas i valet av sådan, skall körfogde utses av Konungens
befallningshavande.

Körfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år,° är ej
skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Körfogden skall tillse, att körlaget åliggande arbete behörigen fullgöres.
Han skall ock uppbära och mellan medlemmarna i körlaget fördela
den för arbetet utgående ersättningen.

12 §.

Skall enligt 8 § körlag anlitas, har vägstyrelsen att före den 1
november giva körlaget uppgift å den.myckenhet väglagningsämnen, som
under nästföljande år skall av körlaget framforslas, samt å tid då sådant
arbete senast skall vara utfört; och äger vägstyrelsen därvid föreskriva
särskilda tider för framförande av olika- delar av berörda myckenhet.

Körlaget erhåller av vägdistriktet för varje år skälig ersättning
för utfört arbete. Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens
belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 §
sägs.

13 §.

Eftersättes körlag åliggande arbete, äger vägstyrelsen låta ombesörja
arbetet. Överskjuter kostnaden härför den ersättning, som
skolat tillkomma körlaget för arbetets utförande, är körlaget skyldigt att
ersätta skillnaden.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Har medlem av körlaget eftersatt det å honom enligt 10 § belöpande
arbete och nödgas på grund därav annan medlem i körlaget till
vägdistriktet utgiva ersättning, äger denne att av den försumlige erhålla
gottgörelse härför.

14 §.

För ordnande av vinterväghållningen skola till snöploglag indelas
lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag
skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget
att, om vägstyrelsen så fordrar, därå fullgöra vinterväghållningen
mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid snöploglagsindelning skall iakttagas, att ploglagen fördelas så,
att de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika
därtill nyttjade samt att ploglags vägsträcka förlägges så nära ploglagets
fastigheter^ som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å
fastighet, åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till snöploglagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan
vederbörande kommunalstämmor blivit hörda över förslaget, verkställer
Konungens befallningshavande indelningen.

15 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda
överenskommits, i det ploglaget åliggande arbete sinsemellan taga
del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

16 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst
ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om valet skall underrättelse meddelas
vägstyrelsen. Intill dess sådan underrättelse skett, svara medlemmarna
en för alla och alla för en för fullgörande av ploglagets skyldigheter.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är
ej skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år
förflutit.

Snöplogfogden åligger att övervaka, det vinterväghållningen behörigen
fullgöres samt att för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda
uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd
medlemmarna äro skyldiga att sinsemellan fortskaffa.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar
fördela den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående
ersättning.

17 §.

Yägstyrelsen skall söka träffa överenskommelse med ploglag angående
beloppet av ersättningen för den ploglaget åliggande vinterväghållningen.
Därest av vägstyrelsen ej yrkas, att sådan ersättning skall utgå
i mån av utfört arbete, skall ersättningen på en gång bestämmas för
en tid av fem år, såvitt enighet ej vinnes om längre tid, dock högst tio
år, att årligen utgå med belopp, som med avseende å den ploglaget tilldelade
vägsträckans längd och beskaffenhet finnes skäligt.

Kan i något fall överenskommelse ej träffas angående beloppet av
den för vinterväghållning utgående ersättningen, skall tvisten avgöras av
gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

18 §.

Har ersättning för vinterväghållning blivit bestämd för viss period
och inträda därunder väsentligen förändrade förhållanden i avseende å
sådan väghållning, må Konungens befallningshavande på vederbörandes
framställning förordna, att ny fastställelse av den till ploglag utgående
ersättningen skall äga rum utan att periodens utgång avvaktas.

19 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på
lämpligt sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige
gäldas, därest ersättning för vinterväghållningen är bestämd att
utgå med visst årligt belopp, i dess helhet, men eljest allenast i den
mån kostnaden överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma den
försumlige för arbetets utförande.

20 §.

Kan inom någon ort vinterväghållning lämpligare besörjas genom
annan anordning än snöploglag, äger vägstyrelsen därom träffa anstalt.

3 kap.

Om ödebygds väg.

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det förberedande
plan och kostnadsförslag uppgjorts samt vägstyrelsen och

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U0.

vederbörande kommunalstämmor blivit i ärendet börda, Konungens befallningshavande
pröva, huruvida den tillämnade vägen är att hänföra
till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äger Konungens befallningshavande
ålägga vägdistriktet att, om företaget kommer till stånd, lämna
bidrag till vägens byggande med visst belopp i penningar. Bidraget må
i allmänhet icke sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnaden
för företaget.

2 §•

Huruvida väg, som Konungens befallningshavande prövat vara att
hänföra till ödebygdsväg, skall byggas eller ej, därom bestämmes i den
ordning, som är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande
användningen av statsanslag till sådana vägföretag.

3 §•

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,
som kan vara förenlig med vägens ändamål.

4 §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall
vägen övertagas till underhåll av vägdistriktet. Intill dess så skett, har
distriktet ej annan förpliktelse med avseende å vägens byggande än i
1 § är sagt, ej heller skyldighet att deltaga i vägens underhåll den

tid mark är bar.

Om vägens övertagande till underhåll av vägdistriktet meddelar
Konungens befallningshavande, efter verkställd utredning, beslut att tillämpas
från utgången av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma
tid skall vad i 2 kap. stadgas om byggande och underhåll av landsväg
i tillämpliga delar gälla med avseende å ödebygdsvägen, dock med iakttagande
av vad i 5 § stadgas.

5 §•

Uppstår fråga om omläggning av ödebygdsväg, skall Konungens
befallningshavande pröva, huruvida omläggningen länder det allmänna
till gagn, och skola i övrigt, evad vägen är övertagen till underhåll av
vägdistriktet eller ej, bestämmelserna i 1—4 §§ äga motsvarande tillämpning.

120

Kungl. May.ts proposition nr 100.

6 §.

Vad i 2 kap. stadgas angående vinterväghållning skall äga tillämpning
med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke blivit
övertagen till allmänt underhall.

4 kap.

Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet.

1 §■

Om vägdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt desamma icke
tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, tillkommer det landstinget att
rådslå och besluta; dock må ej i landstingets överläggningar och beslut
rörande dylik angelägenhet deltaga ombud från landstingsområdets städei.

2 §•

För varje vägdistrikt skall finnas en vägstyrelse, bestående av
minst fem ledamöter, av vilka en jämte suppleant för honom förordnas
av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder och de övriga
väljas av landstinget. De sistnämnda jämte ett lika antal suppleanter
för dem utses för en tid av fyra år, räknade från den 1 januari året
näst efter det, då valet skett; dock skall, när val sker första gången,
halva antalet eller, om detta icke är jämnt, det antal, som äi näimast
under hälften, utses för allenast två år. Avgår vald ledamot eller
suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes
fyllnadsval för den tid, som för den avgångne återstått.

I avseende å villkoren för valbarhet samt rättighet att avsäga sig
uppdraget skall vad om landstingsman finnes föreskrivet äga motsvarande
tillämpning beträffande de av landstinget utsedda ledamöterna och deras
suppleanter, dock ma vad sålunda stadgats icke utgöra hinder för väg
direktörens utseende till ledamot av styrelsen.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller
den tjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe
förordnas, äi berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga
i överläggningarna men ej i besluten samt att lata anteckna sin
mening till vägstyrelsens protokoll. I god tid före sammanträde bör
han erhålla uppgift å de ärenden, som därvid skola förekomma.

121

Kungt. Majtia proposition nr 100.

Även om vägdirektören icke är ledamot av vägstyrelsen, är lian
skyldig närvara vid dess sammanträden; och äger lian att deltaga i
överläggningarna men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till
vägstyrelsens protokoll.

Av Konungens befallningshavande förordnad ledamot äger att av
vägdistriktet åtnjuta ersättning för uppdragets fullgörande i likhet med
övriga ledamöter.

3 §.

Såsom vägdirektör skall vägstyrelsen anställa en tekniskt utbildad
man, vilken helst bör hava fullgjort vad som fordras för vinnande av
anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten.

Till biträde åt vägdirektören skall av vägstyrelsen anställas lämpligt
antal vägmästare. Därjämte må av vägstyrelse anställas extra ai''-betsledare och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft.

4 §■

Vägstyrelsen åligger att ombesörja väghållningens utförande inom
vägdistriktet, att förvalta de för distriktets vägväsen avsedda medel, att
verkställa vederbörande myndighets och landstingets beslut rörande vägväsendet,
att för vägdistriktet utse god man i de fall, som avses i denna
lag, ävensom att vidtaga övriga åtgärder, som jämlikt lag eller författningankomma
på styrelsen.

5 §.

Där sådant finnes lämpligt, må landstinget för särskilda delar av
vägdistriktet (vägnämndsdistrikt), vilkas omfattning landstinget äger bestämma,
utse vägnämnder att biträda vägstyrelsen, i den mån sådant
genom särskild instruktion eller annorledes åt vägnämnden uppdrages.

6 §•

För vägdistriktet skall finnas en vägkassa.

Över vägkassans tillgångar och skulder ävensom inkomster och
utgifter skall vägstyrelsen låta föra räkenskapei'', vilka avslutas för kalenderår.
Dessa i’äkenskaper och styi’elsens förvaltning skola granskas av
tre särskilda revisorer, vilka jämte ett lika antal suppleanter varje år
utses av landstinget, och skola i avseende å granskningen samt den
landstinget tillkommande prövning av revisionsberättelsen bestämmelserna
i förordningen om landsting äga motsvarande tillämpning. I revisionen
skall deltaga ett av Konungens befallningshavande utsett ombud, som

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (Kr 100). 16

122

Kungl. Majds proposition nr 100.

äger att av vägdistriktet åtnjuta ersättning för uppdraget i likhet med
de av landstinget utsedda revisorerna.

7 §•

Vad som utöver de för vägkassan beräknade inkomster finnes erforderligt
för bestridande av dess utgifter, skall täckas genom vägskatt.
Repartitionsenhet för sådan skatt är vägfyrk.

Vägskatten utgår av följande beskattningsföremål sålunda:

1. All jordbruksfastighet, med undantag av äldre lotshemman, om
vilka bär nedan sägs, påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet
.

2. Frälseränta ävensom all annan fastighet, varför fastighetsbevillning
utgöres, påföres en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

3. Inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och varför bevillning
till staten utgöres, påföres en vägfyrk för varje 30 kronor av den
beskattningsbara andelen därav.

Vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Äldre lotshemman skola, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet,
vara befriade från vägskatt.

8 §•

Varje år, efter det taxeringsnämndernas arbeten avslutats, skola
häradsskrivarna före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända på
årets taxering grundade uppgifter, vilka för varje särskilt slag av beskattningsföremål
summariskt angiva ej mindre de taxeringsvärden'' eller
beskattningsbara belopp, efter vilka vägskatt skall utgå, än även därå
belöpande antal vägfyrkar.

9 §•

Före den 10 juli varje år skall vägstyrelsen till Konungens befallningsliavande
insända,'' jämte de i 8 § omförmälda uppgifter:

1. fullständig redovisning över föregående årets förvaltning;

2. revisorernas berättelse över granskningen av samma förvaltning;

3. styrelsens yttrande över anmärkningar, som må hava förekommit
vid granskningen;

4. ett på beräkning över vägkassans behållning vid löpande årets
slut samt dess inkomster och utgifter under näst följande år grundat förslag
till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under sistnämnda år.

Inom samma tid äger vägstyrelsen till Konungens befallnings -

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

123

havande insända de övriga för landstinget avsedda framställningar och
förslag, vägstyrelsen aktar nödigt.

De i denna paragraf omförmälda handlingar skola av Konungens
befallningshavande minst trettio dagar före landstingets början överlämnas
till landstinget.

10 §.

Landstinget skall, innan det åtskiljes, upprätta fullständig inkomstoeh
utgiftsstat beträffande vägkassan för nästföljande år, och har därvid
att med ledning av de i 8 § omförmälda summariska uppgifter fastställa
den uttaxering för varje vägfyrk, som erfordras för skattebehovets
fyllande.

11 §•

Vad om debitering, uppbörd och redovisning samt avkortning och
avskrivning av landstingsmedel är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande vägskatt.

12 §.

Till byggande av landsväg bidrager statsverket efter ty därom är
eller må varda särskilt bestämt.

13 §.

Till de särskilda vägdistrikten utgår årligen statsbidrag å sammanlagda
kostnaden för distriktets vägunderhåll och vinterväghållning under
nästföregående år enligt följande grunder:

1. Kostnadssumman delas med distriktets hela vägfyrktal enligt
nästföregående års taxeringslängder; det tal, som därvid uppkommer,
bildar distriktets jämförelsetal.

2. Statsbidraget utgår sålunda:

a. Såsom grundbidrag lämnas 30 procent av distriktets kostnadssumma.

b. Överstiger distriktets jämförelsetal medeltalet av jämförelsetalen
för alla distrikt i riket, utgår utöver grundbidraget ett tilläggsbidrag
med belopp motsvarande för varje vägfyrk inom distriktet 40 procent
av skillnaden mellan distriktets jämförelsetal och nämnda medeltal.

3. I fråga om ödebygdsväg utgår särskilt statsbidrag utöver vad
ovan angivits med 20 procent av distriktets kostnad under nästföregående
år för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

14 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under’ vilka
villkor tillstånd må meddelas vägdistrikt till upptagande av avgifter
för begagnande av färjinrättning, som i denna lag avses.

5 kap.

Ordningsföreskrifter.

1 §•

I skogs- eller hagmark skall träd eller buske, som med någon gren
skjuter in över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.

År för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över
vägbanan erforderligt, att träd eller buske bortliugges eller att träd, i annat
fall än i första stycket sägs, kvistas, skall jordägaren ock vara skyldig
att, efter anmaning av vägstyrelsen, därom besörja''; dock må han, där
åtgärden vidtages annorstädes än i skogs- eller hagmark, av vägdistriktet
njuta skälig ersättning för skadan. Kan överenskommelse ej trätfas angående
ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt
i 1 kap. 15 § sägs.

På Konungens befallningskavande ankommer att i särskilda fall
efter omständigheterna pröva, huruvida befrielse från jordägaren enligt
denna paragraf åliggande skyldighet att borthugga och kvista träd eller
buske må äga rum.

Underlåter jordägare efterkomma anmaning att vidtaga åtgärd,
varom i första eller andra stycket sägs, äger Konungens befallningshavande
förelägga honom viss tid att fullgöra den åtgärd, varom fråga
är, vid äventyr att den eljest vidtages på hans bekostnad.

2 §•

Utan Konungens befallningshavandes tillstånd må ej utmed väg
uppföras byggnad på mindre avstånd än nio meter från vägbanans mitt;
dock äger detta stadgande icke tillämpning å bebyggande av område, för
vilket stadsplan fastställts.

Inom- nämnda avstånd må ej heller utan Konungens befallningshavandes
tillstånd förekomma upplag eller vidtagas andra anordningar,
som hindra vägens avvattning eller fri utsikt över vägbanan.

Kuhtjl. Maj:ts proposition nr 100.

125

3 §•

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att
för vägens bestånd medföra fara.

4 §•

Vägbana må ej inkräktas genom upplag av andra ämnen än sådana,
som oundgängligen erfordras för vägens underhåll; och må ej heller
dessa så uppläggas, att samfärdseln därigenom försvåras eller vägens
avvattning hindras.

5 §.

Å landsväg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande
i undantagsfall, när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande
av grind å landsväg med allenast ringa samfärdsel.

Finnes å landsväg grind, skall den borttagas; dock må Konungens
befallningshavande, därest grinden prövas vara till allenast ringa men
för samfärdseln och dess borttagande vållar jordägare synnerlig olägenhet,
efter jordägarens framställning medgiva, att grinden tills vidare
eller under viss tid bibehålies.

Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren
att draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande
förelägga honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr
att det eljest varder verkställt på hans bekostnad.

Grind skall hallas avlyftad under den tid av året, som Konungens
befallningshavande genom allmän kungörelse bestämmer.

Vad i denna paragraf är föreskrivet, skall icke äga tillämpning
beträffande grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg,
heller å grind, om vars upprättande Konungen förordnat.

6 §•

Hjulring å arbetsåkdon, som användes å väg, skall hava en bredd
av minst åtta centimeter. Överstiger belastningen å hjulet 400 kilogram,
skall bredden ökas med en centiiheter för varje överskjutande fullt eller
påbörjat hundratal kilogram av hjulets belastning.

Finnes inom något vägdistrikt eller del därav större minimibredd,
än nu sagts, böra stadgas, äger Konungens befaHningshavande på framställning
av landstinget därom förordna.

För särskilt fall må Konungens befallningshavande lämna tillstånd
att a väg framföra fordon med mindre hjulringsbredd än föreskrivet är.

Hjulring må ej vara kullrig eller hava tvärlister, framskjutande
bulthuvuden eller andra ojämnheter, av vilka vägen kan skadas.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

7 §•

Efter vägstyrelsens hörande må Konungens befallningshavande beträffande
viss vägsträcka förordna, att fordon med sådan tyngd, att dess
framförande å vägen är ägnat att medföra fara för vägens bestånd eller
särskild olägenhet i avseende å dess underhåll, icke eller allenast viss tid
av året må framföras å vägen, ändå att fordonets hjulringsbredd står i
överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Den tid mark är bar må ej å väg släpas timmer, tyngre redskap
eller annat, varav vägen kan skadas; dock ankommer på Konungens
befallningshavande att efter omständigheterna pröva, huruvida och på
vilka villkor undantag från denna bestämmelse må äga ram.

8 §•

I de avseenden, varom förmäles i 6 och 7 §§, är beträffande
automobil särskilt stadgat.

6 kap.

Tillsyn å väghållningen.

1 §•

Yägväsendet står under Konungens befallningshavandes vård och
inseende. Befallningshavanden tillkommer förty att. övervaka väghållningens
behöriga fullgörande samt att vidtaga därför nödiga åtgärder,
allt i enlighet med vad i denna lag eller särskilda författningar närmare
stadgas.

Vid behandling av vägväsendet rörande frågor äger Konungens
befallningshavande såsom sakkunnig anlita distriktschefen i vederbörande
väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i hans ställe förordnar.

Vid "utövande av den Konungens befallningshavande åliggande
tillsyn över väghållningen biträdes befallningshavanden av vederbörande
landsfiskaler.

2 §•

Yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och varder ej efter
tillsägelse bristen ofördröjligen botad, skall vederbörande landsfiskal genast
anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande, som förelägger

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vägstyrelsen eller, dår fråga är om väghållning, som verkställes genom
köpings eller municipalsamhälles försorg, samhället viss tid, inom vilken
rättelse skall hava skett vid äventyr, om den tid försittes, att bristen
varder på vägdistriktets eller samhällets bekostnad avhjälpt.

3 §•

Den allmänna tillsynen över att väghållningen utföres på ett i tekniskt
avseende tillfredsställande sätt utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;
och har väg- och vatten byggnadsstyrelsen förty att meddela
vägstyrelsen de anvisningar i avseende å väghållningens utförande samt
framställa de anmärkningar, vartill omständigheterna kunna giva anledning.
Föranleder anmärkning ej rättelse, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande,
som äger att vid lämpligt äventyr förelägga vägstyrelsen att vidtaga de
åtgärder, vilka kunna finnas erforderliga.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

1 §•

Underlåter medlem av körlag att utföra honom jämlikt 2 kap. 10 §
åliggande framkörning av väglagningsämnen, eller eftersätter snöplogfogde
vad honom enligt denna lag åligger, eller underlåter medlem av snöploglag
att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma,
eller försummar medlem av ploglag, för vilket snöplogfogde icke
blivit utsedd, att behörigen fullgöra den ploglaget åliggande vinterväghållning,
böte från och med 10 till och med 100 kronor.

Förseelse mot föreskrifterna i o kap. 2, 3 och 4 §§ samt 5 § första
och fjärde styckena ävensom 6 och 7 §§ straffes med böter från och
med 10 till och med 200 krönor. Lag samma vare, där jordägare oaktat
erhallen anmaning underlåter att vidtaga åtgärd, som i 5 kap. 1 § sägs.

2 §•

För förseelse mot föreskrifterna i 5 kap. 6 eller 7 §, som med
husbondes vetskap begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen
person, ansvarar husbonden liksom vore försummelsen begången av
honom själv.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
varom nu är sagt, fortsätter samma förseelse, skall han för varje gång

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

stämning härför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen
äro stadgade.

3 §•

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

4 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

5 §•

Över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

8 kap.

Övergångsbestämmelser.

1 §•

Denna lag skall, med de i 2, 3, 7 och 12 §§ här nedan omförmäla
undantag och med iakttagande av vad här i övrigt stadgas, lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1925-.

2 §•

Vägstyrelse skall utses första gången under år 1923 samt träda i
verksamhet med 1924 ars ingång; och skall den häradsskrivare jämlikt
4 kap. 8 § åliggande skyldigheten att före den 20 juni till vägstyrelsens
ordförande insända i nämnda lagrum avsedda summariska uppgifter inträda
år 1924. I enlighet med denna lags bestämmelser skall landstinget
under år 1924 fastställa inkomst- och utgiftsstat beträffande vägkassan
för följande år samt bestämma det belopp, vilket år 1924 skall uttaxeras
såsom vägskatt. Samma år skola ock utses revisorer till gransk
ning av vägstyrelsens förvaltning under ar 1924. Skyldighet att enligt
denna lags bestämmelser erlägga vägskatt skall även inträda år 1924,
och skall vad i denna lag är stadgat om debitering och indrivning av
vägskatt samtidigt träda i tillämpning.

12!)

Kungl. Maj:In proposition nr 100.

3 §.

I god tid före deri 1 november 1924 skall Konungens befallningshavande
i enlighet med denna lags föreskrifter verkställa indelning av
jordbruksfastigheter till körlag och snöploglag.

4 §■

Hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser
skola från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya vägdistrikt,
i vilket distriktet uppgått.

Finnes äldre väghållningsdistrikt under de tre åren närmast före
denna lags ikraftträdande hava upplånat medel till bekostande av utgifter,
som skäligen bort täckas genom utdebitering av vägskatt, eller
genom underlåtenhet att verkställa skälig utdebitering av sådan skatt
föranlett, att fonderade medel förbrukats, eller på annat sätt förorsakat,
att det nya vägdistriktet vid övertagande av det äldre distriktets tillgångar
och förpliktelser lider förfång, äger Konungens befallningshavande
ålägga distriktet att lämna det nya vägdistriktet skälig gottgörelse.

Vägstyrelsen i det äldre distriktet skall så snart ske kan och senast
den I juli 1925 till vägstyrelsen i det nya distriktet avgiva fullständig
redovisning för förstnämnda distrikts ekonomiska ställning vid utgången
av år 1924.

5 §•

Den av vägstyrelse i äldre distrikt under år 1924 utövade förvaltning
skall granskas och fråga om ansvarsfrihet därför behandlas i
den ordning, som stadgas i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet. Nämnda lag skall efter den
nya lagens ikraftträdande även äga tillämpning, i den mån sådant är
nödigt för fullgörande av det äldre distriktet åliggande förpliktelse, som
icke. övergått på det nya vägdistriktet; dock skola för sådant ändamål
erforderliga medel utdebiteras å samtliga vägfyrkar i det äldre distriktet
till lika andel för en var av dem.

6 §.

Vid 1925 års ingång skall det nya vägdistriktet övertaga samtliga
vägar inom distriktet, och skola dessa därvid vara försatta i laggill
skick. Finnes brist, som blivit antecknad vid under år 1924 hållen vägsyn
eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig ordning påkallats,
icke vara avhjälpt vid vägens övertagande, och skola icke, jämlikt
7 §, äldre lags bestämmelser angående tillsyn å väghållningen till Biliang

till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.) 17

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lämpas, äger vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa bristen
på den försumliges bekostnad.

7 §•

De, som - jämlikt 7 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet äro förpliktade till vägunderhåll
in natura, skola under åren 1925 och 1926 vara skyldiga att, om det
nya vägdistriktet så fordrar, fortsätta att utföra det vägunderhåll, som
dittills ålegat dem, mot erhållande av det belopp, vartill underhållskostnaden
bestämts av den i IY kap. i nämnda lag omförmälda nämnd.
Det nya vägdistriktet skall dock, utan att anlita berörda sätt att få
vägunderhållet utfört, ombesörja vägunderhållet: från 1925 års ingång å
minst en tredjedel av distriktets indelade vägar och från 1926 års
ingång å ytterligare minst hälften av återstående indelade vägar i distriktet.

Beträffande tillsyn å vägunderhåll, som utföres jämlikt första punkten
i första stycket, ävensom i fråga om påföljd för underlåtenhet att
fullgöra sådant underhåll skola äldre lags bestämmelser fortfarande äga
tillämpning.

Finnes, då vägunderhåll upphör att utföras jämlikt bestämmelserna
i första punkten i första stycket, att brist, som blivit antecknad
vid senast hållna vägsyn eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig
ordning påkallats, icke blivit avhjälpt, äger vägstyrelsen i det nya
vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

8 §.

Vid behandling av frågor om byggande av väg, vilka vid 1925 års
ingång äro beroende på Konungens befallningshavandes prövning, skall
därefter denna lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande
därav, att landstingets förvaltningsutskott samt, om vederbörande vägstämma
icke blivit hörd i ärendet, jämväl ortsbefolkningen städse skall
lämnas tillfälle att yttra sig.

9 §-

Till grund för beräkning av det till vägdistrikt jämlikt 4 kap. 13 §
för år 1925 utgående statsbidrag skall i stället för nästföregående års
kostnader för vägunderhåll och vinterväghållning läggas det belopp, vartill
berörda kostnader för år 1925 upptagits i av vederbörande landsting
för samma år fastställd stat, men skall, sedan de verkliga kostnaderna för
sistnämnda år blivit kända, beräkningen i enlighet därmed jämkas samt
erforderlig rättelse äga rum.

131

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

10 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola
upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

11 §•

Finnes kassa samlad för byggnad eller underhåll av bro eller färja,
som övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott
av väghållningsskyldiga, äge de att förfoga över densamma.
I annat fall skall den överlämnas till vägkassan i det nya distriktet.

12 §.

De i 5 kap. 6 § meddelade bestämmelser om hjulrings bredd skola
träda i kraft den 1 januari 1930. Från och med samma dag skola upphöra
att gälla dels lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar
å arbetsåkdon på landet dels de utav Konungens befallningshavande med
stöd av sistnämnda lag utfärdade förordnanden.

13 §.

Såvitt här ovan icke annorlunda stadgats, skola dels lagen den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
jämte däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, dels lagen den 13
juni 1919 om ödebygdsvägar, dels ock alla övriga stadganden, som finnas
stridande mot denna lag, upphöra att gälla den 1 januari 1925; dock
skall vad i 62 § förstnämnda lag finnes föreskrivet rörande befogenhet
för Konungens befallningshavande att medgiva användande av överskott
i vägkassa upphöra att gälla redan i och med denna lags utfärdande.

Ej må efter denna lags utfärdande meddelas förordnande om ny
vägdelning enligt 36 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet. Är vid nämnda tid dylik förrättning,
om vilken förordnande tidigare givits, ännu icke avslutad, varde
vidare åtgärd för förrättningens fortsättande inställd.

14 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersättes genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället
tillämpas.

132

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. May.ts lagråd tisdagen den
28 februari 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernbekg, justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
22 december 1921, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över
upprättat förslag till lag om allmänna vägar på landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Willand Aschan.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Den genomgripande omläggning av väghållningen på landet, som
det remitterade förslaget avser att genomföra, karaktäriseras förnämligast
därav att det nuvarande stora antalet smärre väghållningsdistrikt ersättes
med ett mindre antal distrikt med större omfattning samt att förpliktelsen
för vissa av de väghållningsskyldiga att in natura fullgöra vägunderhåll
avskaffas. Genom den förstnämnda av dessa betydelsefulla förändringar
åstadkommes en avsevärd utjämning av väghållningsbesväret och möjliggöres
väghållningens utförande på ett i tekniskt och ekonomiskt avseende
fördelaktigare sätt än för närvarande kan ske. Att naturaväghållningen
icke giver tillfredsställande resultat, är allmänt erkänt, och att den därvidlag
vidtagna förändringen utgör den nödvändiga förutsättningen för
en välbehövlig förbättring av vägunderhållet, torde vara ställt utom
allt tvivel. Av allt att döma synes även ur allmän ekonomisk synpunkt
denna förändring innebära övervägande fördelar.

Jämväl i övrigt framstår förslaget såsom ägnat att främja vägväsendets
förbättring och tidsenliga utveckling. De särskilda bestämmelser,
som förslaget innefattar, synas i allmänhet vara väl avvägda, och såsom

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

133

en given fördel måste betraktas den rörelsefrihet och möjlighet till anpassning
efter olika landsdelars behov, som detsamma medger. Att förslaget
beträffande en av de viktigaste frågorna, nämligen den om grunderna
för vägskattens utgörande, icke funnit eu definitiv lösning, är
visserligen beklagligt. Men även om man i denna del måste, på skäl
som anförts i motiven, finna sig i någon tids provisorium, torde detta
icke böra utgöra hinder för lagförslagets genomförande.

Vad beträffar de kostnader, som den föreslagna lagstiftningen kan
antagas komma att medföra, bör märkas, att förslaget icke i och för sig
nödvändiggör anställande av någon mera talrik tjänstepersonal eller
eljest införande av en vidlyftig och dyrbar förvaltningsorganisation.'' Men
då ett huvudsyfte med lagändringen är att söka åstadkomma en förbättring
av vägarna till byggnadssätt och underhåll samt bristerna däri icke
äro obetydliga, lärer deras avhjälpande komma att kräva dryga utgifter.
Emellertid måste det ju förutsättas, att vid lagens tillämpning hänsyn
tages till nödvändigheten att endast efter hand och efter måttet av vägdistriktens
ekonomiska bärkraft skrida till den åsyftade förbättringen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig lagrådet böra tillstyrka,
att det remitterade förslaget lägges till grund för lagstiftning
i ämnet.

1 KAP.

3 §•

Justitierådet Molin:

Det i 3 kap. 3 § intagna stadgandet därom att ödebygdsväg skall
till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet, som kan vara förenlig
med vägens ändamål, lärer med hänsyn till det remitterade förslagets
systematik hava sin rätta plats i förevarande paragraf och torde lämpligen
kunna dit överflyttas.

5 §•

Lagrådet:

Den i vägkommissionens förslag upptagna föreskriften, att vid väg
skola anbringas varningstavlor, där sådana för trafikens säkerhet påkallas,
har i enlighet med de vägsakkunnigas förslag i det remitterade
förslaget uteslutits. De-- sakkunniga hava väl förklarat sig övertygade
om önskvärdheten av att sådana anstalter vidtoges men likväl ansett en
ovillkorlig skyldighet i berörda avseende icke böra åläggas vägdistriktet.
1 de fall, då dylik anordning verkligen är för trafiksäkerheten erforder -

134

Knmjl Maj:ts proposition nr 100.

lig — något som med den tilltagande användningen av automobiler
säkerligen kan antagas icke sällan bliva förhållandet — synes emellertid
fordran på en sådan säkerhetsåtgärd böra, lika litet som kravet på skyddsvärn
i motsvarande fall, eftergivas. Det hemställes därför, att föreskrift
i angivet hänseende måtte i förslaget intagas.

7 §.

Lagrådet:

Till betryggande av det allmännas rätt att förfoga över mark, som
tagits i anspråk för allmän väg, har föreslagits införande av en legal
s. k.'' vägrätt. Denna är konstruerad såsom en till tiden obegränsad
nyttjanderätt, som utan inteckning gäller mot ny ägare liksom mot innehavare
av vilken som helst annan sakrätt till marken. Principen är icke
någon fullständig nyhet för svensk rätt; den finnes redan upptagen i
lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet.

Genom det föreslagna stadgandet tryggas otvivelaktigt på ett enkelt
och praktiskt sätt det allmännas rätt till vägarna. Vad angår stadgandets
verkan å enskildas rätt, synes någon erinran ej vara att göra mot att
det allmänna erhåller bättre rätt till vägmärken än ny ägare till fastigheten,
varifrån marken tagits, och innehavare av sakrätt, som uppkommit
efter det marken tagits i anspråk för vägen. Däremot måste betänkligheter
möta, såvitt stadgandet berör rätt, som tillkommer innehavare av
äldre inteckning eller annan äldre sakrätt.

Föredragande departementschefen har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
medgivit, att det visserligen kunde tänkas, att uppkomsten
av vågrätt i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande
fastighets värde och förty lända vederbörande inteckningshavare till förfång,
men departementschefen har dock, under åberopande av att sådant
endast i sällsynta undantagsfall torde kunna inträffa, förklarat sig anse
denna omständighet icke böra tillmätas större betydelse. Härmed bör
sammanställas vad departementschefen i annat sammanhang anfört därom,
att förhållandena kunde vara sådana, att en jordägare genom vägens
framdragande lede så stor förlust av värdefull mark, att det ej skäligen
kunde begäras, att han utan ersättning avstode från densamma. Det är
säkerligen också fullt riktigt, att framdragandet av väg över en fastighets
område kan medföra sådan minskning av fastighetens värde, att
innehavare av inteckning däri kan komma att göra verklig förlust. Man
tänke sig t. ex. det fall, att vid indragandet av väg till ett municipalsamhälle
vägen måste framdragas över en obetydlig lägenhet och därvid
en värdefull del av densamma tagas i anspråk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 135

A isserligen kan invändas, att någon fara för intrång i inteckningshavares
rätt ej inträffar, om vägmärkens förvärvande skett genom expropriation,
och att i fall, sådana som det exemplifierade, man måste
antaga, att expropriationsförfarandet bleve anlitat. Det är emellertid att
märka, att om förevarande stadgande införes, expropriationsförfarandet
antagligen skulle i ännu mindre omfattning än hittills komma att begagnas
till förvärv av vägmark, då ett av de skäl, som för närvarande
kunna nödvändiggöra anlitande av nämnda förfarande, nämligen behovet
att få vägmärken befriad från ansvar för inteckningar i den fastighet,
varifrån vägmärken tages, icke vidare skulle göra sig gällande.

Förslagets ståndpunkt i förevarande avseende kan enligt lagrådets
mening svårligen godtagas. Föreligger möjlighet för att inteckningshavare
eller andra sakrättsägare kunna drabbas av avsevärd skada, bör
det ej spela någon roll, om detta kan väntas inträffa i flera eller färre
fall. Det torde därför vara nödigt att komplettera stadgandet med
bestämmelse, som bereder tillfredsställande skydd för dessa rättsägare.

I förenämnda lag om enskilda vägar på landet ges visserligen ej
något direkt stadgande angående skydd för inteckningshavares befogade
intressen, men lagen uppställer såsom villkor för skyldighet att enligt
densamma upplåta mark'' till väg, att det ej kan lända till märkligt men
för den fastighet, över vars område vägen dragés. Synnerligen effektivt
är väl ej det skydd, som härigenom beredes inteckningshavare; men då
ju marken måste bekostas av de enskilda vägintressenterna själva, ligger
det i sakens natur, att det ej gärna kan ifrågakomma att för vägen taga
i anspråk någon värdefullare del av en fastighet. Att uppställa ett dylikt
oeftergivligt villkor beträffande allmän vägs framdragande kan likväl
svårligen sättas i fråga; tydligt är nämligen, att det understundom kan
bliva nödigt att för erhållande av den fördelaktigaste sträckningen åt en
allmän väg taga en nog så värdefull del av en fastighet i anspråk. För
skyddande av inteckningshavares rätt torde man följaktligen här vara
nödgad välja annan utväg.

Därvid synes lämplig förebild erbjuda sig i det förslag till stadsplanelag,
som den 15 december 1920 framlagts av särskilda kommittera^-.
Detta förslag stadgar i 25 § rätt för stad att under vissa förutsättningar
för allmän samfärdsel begagna enskild vägmark, som ingår i
gata. Denna rätt är emellertid icke ovillkorlig; den gäller visserligen
mot senare ägare av vägmärken men icke mot innehavare av inteckning
eller annan sakrätt med bättre rätt än vägupplåtelsen. Stadgandet innebär,
att om vid utbud å exekutiv auktion av den fastighet, till vilken

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vägmärken hör, med den belastning, som stadens berörda nyttjanderätt
innebär, köpeskillingen icke uppgår till belopp, som täcker nämnda
rättsägares fordringar, fastigheten måste utbjudas utan samma belastning.
Stadens nyttjanderätt skulle följaktligen i dylikt fall kunna gå
förlorad.

Med upptagande av den princip, som i nämnda förslag kommit
till uttryck, synes det som om det nu föreliggande förslaget lämpligen
skulle kunna kompletteras med bestämmelse av det innehåll, att den rätt,
som enligt förevarande paragraf tillagts det allmänna i avseende a mark,
som tagits i anspråk för väg, förklaras icke skola gälla mot innehavare
av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvärades, då den sålunda
togs i anspråk. Genom en dylik bestämmelse torde enskildas befogade
intressen i tillbörlig mån tillgodoses. Däremot .vinner det allmänna
måhända icke till fullo den trygghet i förfoganderätten över
vägarna, som man eftersträvar. Visserligen behöver vägdistriktet ej för
att skydda sin rätt mot senare ägare av den fastighet, varöver väg dragits,
inköpa och lagfara marken eller, om endast nyttjanderätt förvärvats,
inteckna den. Men vägstyrelsen tvingas att i varje fall, då från
en fastighet mark förvärvas till väg, taga i övervägande, huruvida med
hänsyn till förefintliga inteckningar i fastigheten och vägmärkens värde
någon sannolikhet föreligger för att vägdistriktets rätt kan sättas i fara,
samt att, där så finnes vara fallet, antingen genom uppgörelse med inteckningshavarna
eller genom tillgripande av expropriationsförfarandet
befria vägmärken från ansvar för inteckningarna. Därest vägstyrelsen
härutinnan misstoge sig eller visade försumlighet, kunde det tankas, att
vederbörande vägdistrikt i något enstaka fall lede förlust. Några betydande
utgifter torde det dock ej kunna biiva fråga om. Vad särskilt
de redan förefintliga allmänna vägarna beträffar, kan man utgå från att,
åtminstone om de äro några decennier gamla, skyddet för dem skulle
bliva praktiskt taget fullständigt.

Den lösning av förevarande spörsmål, som man genom införande i
förslaget av den ifrågasatta bestämmelsen skulle vinna, synes kanske ej
fullt tillfredsställande. Men det är att märka, att om man anser nödigt
att förskaffa ovillkorligt skydd åt det allmännas rätt till vägarna utan
att, såsom förslaget gör, lämna hänsynen till inteckningshavares rätt alldeles
åsido och utan att, såvitt angår nya vägar, för varje fall tvinga
vederbörande att anlita expropriationsförfarandet, annan utväg ej torde
finnas än att i samband med beslut om vägs anläggande samt, vad angår
redan befintliga vägar, i samband med lagens ikraftträdande anordna
ett preklusionsförfarande i eu eller annan form, vilket förfarande dock,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 137

huru enkelt man än sökte gestalta detsamma, skulle åsamka vederbörande
rättsägare och myndigheter mera besvär och kostnader än som kunde
anses skäliga för vinnande av det avsedda ändamålet. Det synes lagrådet
fördenskull, att om förslaget fullständigas med stadgande av ovan
ifrågasatta innehåll, detsamma kommer att på förhållandevis lyckligaste
sätt förena hänsynstagande till såväl allmän som enskild rätt.

12 §.

Lagrådet:

Enligt nu gällande bestämmelser förefinnes icke hinder för kommun
att anvisa bidrag till byggande av allmän väg eller andra därmed likställda
arbeten. Detta har fått sitt uttryck i 5 och 8 §§ av 1891 års
väglag enligt den lydelse, nämnda lagrum erhöllo genom lagen den 20
juni 1905. Den möjlighet till samverkan mellan vägdistrikten och kommunerna
för kommunikationsväsendets förbättrande, som därigenom beretts,
kan givetvis vara till avsevärt praktiskt gagn. Och den omständigheten
att enligt förslaget vägdistriktet skall komma att bestå av landstingsområdet
i stället för, såsom i regel hittills, av häradet, utgör uppenbarligen
icke något skäl till frångående av nämnda, av lagstiftningen nu
godtagna grundsats. Antagligen har detta ej heller varit avsett. Det
hemställes därför, att i förevarande paragraf måtte införas ett stadgande,
till innehållet motsvarande vad som nu beträffande kommun finnes
stadgat i sista stycket av 5 § väglagen.

15 §.

Justitieråden Berglöf och Appelberg:

Stadgandet i andra punkten av andra stycket synes vila på den
principen, att vid nyanläggning av väg inom område, för vilket stadsplan
blivit fastställd, kostnaden för förvärv av vägmark skall bäras av
samhället. Denna princip har dock kommit till uttryck endast för det
fall, att väghållningen utföres av samhället. Enligt stadgandet i första
stycket är emellertid samhället, såvitt angår väg, som ej skall vara upplåten
för allmänt begagnande såsom gata, ej skyldigt men väl berättigat
att utföra anläggningen. Underlåter samhället att begagna sig av denna
»rätt», och anlägges vägen följaktligen av vägdistriktet, föreligger ej någon
skyldighet för samhället att bekosta markförvärvet för vägen. Att
beträffande dylik kostnad göra skillnad mellan olika fall allt efter som
anläggningens verkställande ombestyres av ena eller andra parten kan
ingalunda anses motiverat. Och då ett åtagande från samhälles sida att

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (AV 100.) '' 18

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ombestyra anläggningen skulle medföra en kostnad för samhället, vilken
eljest ej skulle drabba detsamma, komme tydligen samhällena att av hänsyn
till sitt eget intresse ej åtaga sig dylika vägdelars byggande, ett resultat
alltså, motsatt det, som måste anses vara det önskliga.

Med hänsyn till det nu anförda hemställes om sådan ändring
i omförmälda bestämmelse, att kostnaden för förvärv av vägmark inom
område, varom fråga är, i varje fall kommer att bestridas av samhället.
Härigenom skulle denna bestämmelse också komma i bättre överensstämmelse
med reglerna om särbidrag, vilka ju i intet fall skola få uttagas
för täckande av kostnad för vägmark inom dylikt område.

Den sålunda förordade principen skulle givetvis verka obilligt
hårt mot samhällena, därest bestämmelsen i tredje punkten av 1 kap.
36 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad skulle anses tilllämplig
i fråga om väg, som i förevarande ordning anlagts och vartill
marken förvärvats av vederbörande samhälle. En sådan tolkning av
denna bestämmelse synes alltför formell. Finnes stadsplan antagen
för ett område, torde väg kunna inom området anläggas endast där enligt
stadsplanen gata skall gå fram. Mark till ny väg, som där anlägges,
bör fördenskull betraktas såsom sådan mark, för vilken tomtägare enligt
första punkten i nyssnämnda lagrum är skyldig att, då gatan upplåtes
till allmänt begagnande, utgiva ersättning till samhället. Till stöd härför
kan ock åberopas grunden till den skillnad, som detta lagrum gör
mellan gatumavk, vari allmän väg ingår, och annan gatumark; denna
grund torde nämligen vara den, att samhället antages ej hava erlagt
någon betalning för förvärv av mark, ingående i allmän väg (jämför
1 kap. 15 § i berörda lag), under det att motsatsen antages gälla såvitt
angår vanlig gatumark. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke
till förekommande av missförstånd är lämpligt att införa stadgande
av innebörd att vägmark, varom nu är fråga, skall såvitt gäller tomtägares
skyldighet att ersätta densamma vara att anse såsom gatumark,
vari allmän väg ej ingår. Med hänsyn till att förstberörda paragraf i
fastighetsbildningslagen direkt är tillämplig endast beträffande stad, är
måhända lämpligast, att det nu ifrågasatta stadgandet insättes i väglagen.

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

Det remitterade förslaget liksom de sakkunnigas förslag förutsätter
att det kan bliva behövligt att anlägga ny allmän väg inom det planlagda
området för sådant samhälle, varom här är fråga. Man torde kunna utgå
från, att i allmänhet dylik väg icke anlägges i strid mot stadsplanen samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

139

att följaktligen endast mark, som enligt stadsplanen är avsedd till gata,
torg eller annan allmän plats, tages i anspråk för vägen. En dylik vägbyggnad
innebär därför i regel, att eu trafikled, som antages framdeles komma
att anordnas till gata, redan för det närvarande är behövlig för den
allmänna samfärdseln och därför anlägges som väg. Om denna anläggning
utföres av vägdistriktet, får distriktet enligt förslaget självt vidkännas
kostnaden för nödigt markförvärv. Därest sedermera samhället önskar
taga området i besittning för dess iordningsställande till gata, uppstår
frågan, huruvida vägdistriktet är berättigat till ersättning för den vägmark,
som sålunda avstås till samhället. Såväl ordalagen i 1 kap. 15 § av
lagen om fastighetsbildning i stad som grunden till detta stadgande torde
medföra, att detsamma får anses tillämpligt icke endast i fråga om väg,
som är befintlig då stadsplan fastställes, utan ock beträffande väg, som
tillkommit efter stadsplanen, samt att således den uppställda frågan bör
besvaras så, att ersättning för vägmärken icke skall utgå. Härav åter
lärer följa, att 1 kap. 36 § av sagda lag bör så tolkas, att staden icke
äger att av tomtägarna utfå ersättning för den vägmark, som ingår i
gatan. Under sådana förhållanden synes det följdriktigt, att, i det fall
att samhället utför väganläggningen, utgifterna för förvärv av vägmark
liksom övriga kostnader varda samhället av vägdistriktet ersatta. Den
omständigheten, att arbetet ombesörj es av samhället för vägdistriktets räkning,
kan icke i och för sig utgöra anledning att överflytta berörda del
av kostnaden från distriktet på samhället. I allt fall kan, såsom justitieråden
Berglöf och Appelberg erinrat, icke anses motiverat att göra förpliktelsen
att bekosta markförvärvet beroende av, huruvida den ena eller
andra parten ombestyrt arbetet. Tillräckliga skäl synas icke föreligga
för att välja den utvägen att under alla omständigheter lägga denna
förpliktelse på samhället. Om samhället ålägges att bekosta markförvärvet
och trafikleden sedermera förändras till gata, bör samhället vara berättigat
att av tomtägarna uttaga ersättning även för den gatumark, som förut
utgjort väg. Förhållandet skulle alltså bliva det, att därest väg anordnas
till gata, tomtägarna skulle vara pliktiga att lämna betalning för vägmärken,
om vägen tillkommit efter stadsplanen, men vara fria från sådan förpliktelse,
om vägen funnits före stadsplanen. Detta synes föga tillfredsställande. Låter
man kostnaden för markförvärvet städse stanna på vägdistriktet, må det
visserligen medgivas, att om bebyggandet inom samhället fortskridit så
långt, att samhället finner med sin fördel förenligt att övertaga vägbyggnaden
och redan vid vägens anläggning i densamma framdraga ledningar
och vidtaga andra anordningar, som beteckna skillnaden mellan gata och väg,
det kan synas hårt, att vägdistriktet skall behöva vidkännas eu kostnad för

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

markförvärv, som skulle drabbat vissa tomtägare, om arbetet fått anstå tills
bebyggandet fortskridit så långt,att samhället varit pliktigt att utlägga gatan.
Detta innebär emellertid ingenting annat än att det avgörande momentet är,
huruvida den allmänna samfärdselns behov av ny väg eller samhällets behov
av ny gata, respektive skyldighet att utlägga gata, inträder först. I det förra
fallet vinner samhället (och tomtägarna) fördelen av att utan ersättning få
taga en befintlig väg i bruk till gata; i det senare fallet blir vägdistriktet
befriat från anläggningskostnaden för den del av den behövliga allmänna
samfärdselleden, vilken redan förefinnes såsom gata. Häri synes icke ligga
något oegentligt. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställes, att
den i det remitterade förslaget tillagda sista punkten av andra stycket
måtte utgå.

Om denna hemställan godkännes, torde därav följa, att jämväl de
undantag från de vanliga reglerna för s. k. särbidrag, vilka i sammanhang
med införandet av berörda tillägg i nu förevarande paragraf upptogos
i 2 kap. 5 och 6 §§, böra ur förslaget utgå. De svårigheter, som
därav uppkomma, synas icke vara avsevärt större än de, som otvivelaktigt
alltid medfölja tillämpningen av bestämmelserna om särbidrag.

Regeringsrådet Er fiber g:

I likhet med vad i åtskilliga städer är fallet, torde i vissa köpingar
och municipalsamhällen förekomma, att skyldigheten att ombesörja och
bekosta anläggning eller underhåll av gata åligger icke samhället självt
utan vederbörande tomtägare. Yad sålunda må vara för samhället gällande
har icke upphävts genom lagen om fastighetsbildning i stad utan
fasthellre genom bestämmelserna i 1 kap. 35 och 41 §§ av samma lag
uttryckligen till sin giltighet bekräftats. Någon rubbning av vad i berörda
hänseende må vara för köping eller municipalsamhälle gällande är, enligt
vad i motiven till de sakkunnigas förslag, med vilket det remitterade
förslaget i denna del överensstämmer, uttryckligen uttalats, icke heller
åsyftad. Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf angående
skyldighet, respektive rätt för köping eller annat samhälle, varom här är
fråga, att i viss omfattning för vägdistriktets räkning utföra väghållning
inom samhället avse således ingalunda att överflytta gatuhållningsskyldighet,
där sådan åligger tomtägarna, å samhället, utan allenast att reglera
rättsförhållandet mellan vägdistriktet, å ena, och samhället, å andra
sidan. Med hänsyn härtill synas berörda bestämmelser hava erhållit en
avfattning, som måste anses oegentlig och kan vara vilseledande. Det
hemställes därför, att desamma måtte undergå den omredaktion, som till
undvikande härav erfordras.

141

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

Vild beträffar den ersättning, som enligt berörda stadganden i förslaget
skulle tillgodokomma samhälle på grund av detsamma åliggande ansvarighet
för väghållning, skulle det möjligen kunna vara föremål för tvekan, huruvida
sådan ersättning hör till samhället utgå även i det fall att enligt
gällande allmänna föreskrifter gatuhållningen a de vägar, varom fråga är,
slutligen skall bekostas av tomtägarna. Då de skäl, som tala för beredande
av lättnad i väghållningen, om än ej för samhället såsom sådant
så dock för tomtägarna, göra sig gällande även i detta fall, torde emellertid
uppställande av undantag för sadant fall knappast böra ifrågakomma.
Förbises bör icke heller, att gatuhållningsskyldigheten på skilda orter
kan vara mellan samhället, å ena, och tomtägarna, å andra sidan, på
mångahanda olika sätt fördelad, så att tomtägarna endast hava att bekosta
vissa däri ingående arbeten, medan samhället själft bestrider kostnaden
för gatuhållningen i övrigt. Invändas kan visserligen, att gatuhållningsskyldigheten,
i den mån den ankommer på tomtägare, utgör ett
tomterna åliggande onus och att dessa följaktligen av vederbörande ägare
förvärvats med berörda därvid häftande skyldighet. Denna omständighet
torde dock knappast höra vara för frågan avgörande.

I den man tomtägares skyldighet att bekosta gatuhållningen från
samhällets sida göres gällande, bör emellertid, enligt vad redan antytts,
ersättningen i sista hand tillgodokomma denne men icke samhället.
Aven om detta såsom gentemot distriktet ansvarigt för väghållningen
tillerkännes rätt att uppbära ersättningen, följer nämligen icke därav att,
i händelse samhället uttager kostnaden för gatuhallning’en av tomtägarna,
detta ändock bör äga rätt att för helt andra ändamål disponera ersättningen.
Den omständigheten att samhället, frånsett väghållningen, må
hava att bestrida en mer eller mindre vidsträckt gatuhållning kan svårligen
i och för sig grundlägga en sådan rätt, eftersom ersättningen
ju icke avser att utgöra någon ekvivalent för gatuhållningen och de
andra samhällen, som själva hava att bestrida denna, icke äga att härför
tillgodonjuta någon ersättning. Att i allt fall, under antagen förutsättning,
de ifrågavarande stadgandena skulle, därest icke desamma på
antytt sätt kompletteras, komma att verka synnerligen ojämnt, ligger i
öftpen dag. °

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställes, att ett kompletterande
stadgande i angivet syfte matte införas antingen i förevarande
kapitel av förslaget eller, måhända lämpligare, i lagen om fastighetsbildning
i stad. I sistnämnda fall torde detsamma böra erhålla plats i
1 kap. 41 §.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i tredje stycket av förevarande paragraf skall det,
för den händelse part, som har att utse god man, icke fullgör vad i sådant
avseende åligger honom, tillkomma domhavanden i orten och icke, såsom
i lagen om skiljemän för dylikt fall stadgas, överexekutor att utse god
man i partens ställe. Då samma skäl, som föranlett detta stadgande,
också föranleder därtill att i sådant fall, som avses i 8 § första stycket
av nämnda lag, tillsättande av skiljeman i stället för skiljeman, som är
utsedd av part, bör tillkomma domaren och icke överexekutor, hemställes
att föreskrift härom måtte upptagas i förslaget.

Uttryckligt stadgande torde ock böra meddelas därom att klagan
ej må föras mot gode männens beslut.

16 §.

Regeringsrådet Ernberg:

I det remitterade förslaget hava icke upptagits åtskilliga i vägkommissionens
förslag till lag om allmänna vägar på landet (5 och 6 §§)
förekommande stadganden i fråga om vägs byggnad och konstruktion,
såsom angående vägbanas bredd in. m. Likaledes hava i det remitterade
förslaget uteslutits vissa andra, av vägkommissionen i dess förslag,
i trafiksäkerhetens eller eljest i de trafikerandes intresse, upptagna bestämmelser,
exempelvis beträffande anordnande av mötes- och vändplatser
(5 §) samt av utrymmen för upplag av väglagningsämnen (9 §) m. m.
I stället har i det remitterade förslagets 3 § införts allenast ett allmänt
stadgande, att väg skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden
och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel,
som därå kan väntas framgå. I nu omförmälda delar överensstämmer
förslaget med de vägsakkunnigas förslag. Enligt vad som framgår av
uttalanden i de sakkunnigas motivering, synas dessa hava tänkt sig, att
erforderliga detalj föreskrifter i de ämnen, som avses i de sålunda uteslutna
stadgandena, skulle, i större eller mindre omfattning, meddelas i
administrativ väg genom allmän författning. Stadgandena i 2 § av det
remitterade förslaget avse endast att angiva, vilka anordningar, där de
blivit i vederbörlig ordning fastställda, äro att hänföra till väg.

Enligt nu gällande regler skola frågor angående vad i väghållningsbesväret
och därmed förknippade åligganden innefattas prövas i viss
i lag föreskriven ordning. Denna prövning tillkommer nu Konungens
befallningsliavande eller, i fall av klagan över sådan myndighets beslut,
i sista hand regeringsrätten. Häri torde det remitterade förslaget icke
åsyfta att göra någon ändring. Med sålunda gällande ordning är givet -

143

Kungl. Majsta proposition nr 100.

vis icke heller oförenligt, att i allmän administrativ författning meddelas
närmare föreskrifter angående sättet för själva det tekniska utförandet
av de åligganden, som enligt lag eller på grund därav av vederbörande
myndighet meddelade beslut må ankomma på do väghållningsskyldiga,
eller beträffande kontrollen däröver att vad dem sålunda åligger
varder behörigen iakttaget. Försåvitt fråga är om meddelande i allmän
författning av föreskrifter med dylikt innehåll, giver det remitterade
förslaget icke heller anledning till erinran. Ovan om form itlda i motiven
till de sakkunnigas förslag gjorda uttalanden, sammanställda med innehållet
i nu förevarande paragraf, kunna emellertid möjligen giva stöd
för den uppfattningen, att meningen vore, att jämväl bestämmelser i
övrigt angående vägs beskaffenhet — innefattande exempelvis föreskrifter,
under vilka förutsättningar vägbana å vissa slag av vägar skall äga viss
bredd eller nödiga utrymmen för upplag för väglagningsämnen anordnas
m. m. — skulle kunna, oberoende av eller till ledning för den prövning,
som enligt vad ovan sagts skall i det särskilda fallet till de väghållningsskyldigas
efterrättelse äga rum, genom i administrativ väg utfärdad
allmän författning meddelas. Huruvida med det remitterade förslaget
är avsett att lägga en så pass vidsträckt befogenhet i Kungl. Maj:ts
hand, framgår icke med tydlighet. Om — såsom förefaller sannolikast
— detta icke varit meningen, torde, till undvikande av otydlighet, avfattningen
av 16 .§ böra i så måtto omredigeras, att därav tydligen framgår,
att de bestämmelser, som där åsyftas, må, såvitt angår byggande
av väg, avse allenast sättet för utförande av vederbörande i behörig ordning
ålagt sådant arbete eller kontrollen därå.

2 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I förevarande paragraf givas detaljerade regler angående behandlingen
av fråga om nyanläggning av landsväg, då sådan fråga väckts
genom ansökning. För det fall att dylik fråga upptages av Konungens
befallningshavande utan ansökning1 — att Konungens befallningshavande
äger befogenhet* härtill, framhålles i de sakkunnigas betänkande såsom
självklart finnas däremot inga bestämmelser meddelade om ärendets
behandling, ehuru sådana torde krävas lika mycket i detta som i det
förra fallet. Någon anledning att göra åtskillnad i fråga om sättet förbehandling
av de olika ärendena synes ej föreligga, och hemställes därför
om sådan ändring av förevarande paragraf, att de föreslagna reglerna

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

få tillämpning jämväl då Konungens befallningshavande själv upptagit
fråga om anläggning av ny väg.

Förslaget stadgar utan undantag skyldighet att över ansökning om
nyanläggning av väg inhämta yttrande från vägstyrelsen och kan därför
giva anledning till den uppfattning, att sådan ansökan icke skulle kunna
göras av vägstyrelsen. Då detta ju icke är meningen, utan man tvärtom
torde kunna vänta, att i måhända de flesta fall initiativet tages av vägstyrelsen,
synes riktigast att i nämnda stadgande göra uttryckligt undantag
för det fall att ansökningen gjorts av denna styrelse.

I anledning av erinran från en länsstyrelses sida om lämpligheten
att låta höra vederbörande kommunalstämma över ansökningar av ifrågavarande
slag har föredragande departementschefen i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet framhållit, att förevarande paragraf icke utgjorde
hinder för företagande av berörda åtgärd samt att länsstyrelsen ägde både
rätt och skyldighet att på lämpligaste sätt låta utreda ärendet. Vad
sålunda framhållits är otvivelaktigt riktigt. Men då förslaget så detaljerat
som här skett föreskriver, vilka utrednings åtgärder skola företagas,
synes lämpligt och påkallat att, om man anser ytterligare utredningsåtgärder
kunna komma i fråga, i lagtexten angiva Konungens befallningshavandes
skyldighet att låta företaga den utredning i övrigt, som må
anses behövlig.

Enligt vägkommissionens förslag skulle landstinget höras i ärende
av här förevarande beskaffenhet. Såväl de sakkunniga som föredragande
departementschefen utgå från att i princip landstinget bör höras, och det
remitterade förslagets ståndpunkt att stadga hörande allenast av landstingets
förvaltningsutskott motiveras blott med kravet på skyndsamhet
vid behandlingen av hithörande frågor. Denna motivering leder emellertid
ingalunda så långt som förslaget gått. Riktigast synes vara, att landstinget
höres, såvida icke ärendet därigenom skulle mer än skäligt fördröjas;
i dylikt fall kan yttrande i stället lämpligen infordras från förvaltningsutskottet,
om sådant finnes tillsatt, vilket undantagslöst lärer
vara händelsen. Avgörandet därvidlag bör ankomma på Konungens
befallningshavandes bedömande i varje särskilt fall. Stadgandet synes
sålunda böra innehålla, att landstinget eller dess förvaltningsutskott, om
sådant finnes tillsatt, skall erhålla tillfälle att yttra sig.

3 §•

Lagrådet:

Då de frågor, som avses i denna paragraf, i åtskilliga fall torde
bliva av så enkel beskaffenhet, att det utan våda kan anförtros åt Ko -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nungens befallningshavande att omedelbart, om vägstyrelsen är sökande,
öch eljest efter hörande av denna styrelse avgöra desamma utan vidtagande
av övriga i 2 § föreskrivna formaliteter, synes åt första stycket i
förevarande paragraf lämpligen kunna givas sådan avfattning, att det
överlåtes åt Konungens befallningshavandes prövning, huruvida annan
av de i 2 § stadgade åtgärder bör ifrågakomma än vägstyrelsens hörande.

Enligt 1 kap. 2 § skall såsom allmän väg anses s. k. särskild vinterväg,
som antingen funnits av ålder eller eljest prövas nödig. Förslaget
innehåller emellertid icke föreskrift om, i vilken ordning dylik prövning
skall ske eller vilken myndighet avgörandet tillkommer. I 1 kap.
6 § stadgas, att allmän väg skall vidmakthållas till föreskriven bredd
och beskaffenhet i övrigt intill dess annat varder i vederbörlig ordning
medgivet. Men bestämmelse om den ordning, som därvidlag skall gälla,
återfinnes i förslaget allenast för den händelse, att det ifrågasatta medgivandet
— såsom visserligen oftast torde vara fallet — avser tillstånd
till åtgärd, som enligt 1 kap. 9 § är att hänföra till byggande av väg.
Om ordningen för handläggning av sådan byggnadsfråga stadgas i nu
förevarande paragraf. Uppenbarligen är det emellertid avsett, att det
skall ankomma på Konungens befallningshavande att lämna sådant medgivande,
som här är i fråga, även om vägändringen ej är att hänföra
till byggande av väg; och det synes lämpligt att jämväl för dylikt fall
ärendet behandlas i här stadgad ordning. Även prövningen av behovet
av ny särskild vinterväg torde böra ske i denna ordning. I anledning
härav hemställes, att i andra stycket av förevarande paragraf upptages
jämväl inrättande av särskild vinterväg samt meddelande av tillstånd till
sådan ändring av vägs bredd eller beskaffenhet i övrigt, som avses i 1
kap. 6 § första stycket, även om ändringen ej är att hänföra till byggande
av väg.

I nyssberörda stycke av förevarande paragraf synes därjämte för
fullständighetens skull böra upptaga indragning av särskild vinterväg.

Justi ti eråden Molin och Appelberg:
o Med uttrycket förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg
åsyftas samma förhållande, som, beträffande enskild väg, i 5 och 7
§§ av 2 kap. uttryckes därmed, att sådan väg övertages till allmänt
underhåll. Det vore önskligt, att man kunde finna ett lämpligt, kortfattat
uttryck för det sakförhållande, varom här är fråga, nämligen att
vägen skall övergå från att vara ödebygdsväg eller enskild väg till
att vara landsväg. Möjligen kan man säga, att vägen förklaras för eller
upptages såsom landsväg. Önskvärdheten av en förändring i terminolo Bihang

till Riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.) 19

146

Kungl. Maj:ts proposition nr lOO.

gien framstår än tydligare vid jämförelse med det i 3 kap. 4 § använda
uttrycket, att ödebygdsväg övertages till underhåll av vägdistriktet: en enskild
väg, som övertages till sadant underhall, är därefter landsväg, men
ödebygdsväg förblir oaktat dylikt övertagande fortfarande ödebygdsväg.

9 §•

Lagrådet:

Indelning till körlag bar intresse endast för de därav berörda,
nämligen ägare och brukare av jordbruksfastigheter. Anledning finnes
alltså ej att över uppgjort förslag till körlagsindelning höra andra än
dessa. Sista punkten av sista stycket i förevarande paragraf bör med
hänsyn härtill innehålla, att, sedan ägare och brukare av jordbruksfastigheter
blivit å vederbörande kommunalstämmor hörda över förslaget,
Konungens befallningshavande verkställer indelningen.

Det remitterade förslaget anger ej uttryckligen, för vilken tid körlagsindelning
sker. Meningen är tydligen, att verkställd indelning skall
gälla tillsvidare och intill dess i anledning av gjort yrkande eller pa
grund av ändrade förhållanden beslut om ny körlagsindelning blivit i
laga ordning meddelat. Ifrågasättas kan, huruvida icke detta lämpligen
bör i lagtexten utsägas.

11 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Då underrättelse om val av körfogde lämpligen torde böra meddelas
även landsfiskalen, hemställes, att stadgande därom måtte införas i förslaget.

14 §.

Lagrådet:

Enligt 9 § i förevarande kapitel har körlag skyldighet att framskaffa
de för den bestämda vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnena
endast om vägstyrelsen sa fordrar. Det är avsett att, såsom
ordalagen också angiva, något fullgörande av sagda skyldighet icke
skall komma i fråga med mindre uttrycklig tillsägelse om viss prestation
blivit given. I fråga om snöploglags skyldighet att fullgöra vinterväghållning
uppställer förevarande paragraf liknande förutsättning, nämligen
påfordran från vägstyrelsens sida. Meningen är dock tydligen ej,
att snöploglag skall avvakta anmaning från vägstyrelsen att fullgöra
vinterväghållning, utan uttrycket »om vägstyrelsen så fordrar» hänför sig
här till det förhållande, att jämlikt 20 § vägstyrelsen kan hava träffat

Kungl. Maj:t8 proposition nr !UU.

147

anstalt om annan anordning- förvinterväghållningens ombesörjande, i vilket
fall något fullgörande av snöploglagens skyldighet givetvis icke är erforderligt.
Till förekommande av missförstånd bör därför nämnda uttryck
i förevarande paragraf utbytas mot uttrycket »där vägstyrelsen ej
jämlikt 20 § träffat annan anstalt för vinterväghållningens ombesörjande».

Vad lagrådet anmärkt beträffande 9 § har motsvarande giltighet i
fråga om förevarande paragraf.

16 §.

Regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Appelberg:

Det remitterade förslaget har bibehållit stadgandet i gällande väglag
därom att medlemmarna i snöploglag svara solidariskt för fullgörande
av ploglagets skyldigheter intill dess val av snöplogfogde ägt rum och
föreskriven underrättelse om valet lämnats. Dylikt val förutsätter enhällighet
bland de väljande. Kan enighet ej uppnås, blir sålunda icke
någon snöplogfogde tillsatt. Detta synes mindre lämpligt. Vinterväghållningen
kan knappast antagas bliva fullt tillfredsställande, om det
icke städse finnes en bestämd person, som bär ansvaret för att ploglaget
uppbådas vid fall av behov och som leder arbetet. För övrigt torde det
icke. föreligga sådan skillnad mellan ploglag och körlag, att olikartade
bestämmelser i förevarande avseende kunna anses påkallade. Det hemställes
därför, att jämväl beträffande snöploglag måtte, på sätt i 2 kap.
11 § föreslagits angående körlag, stadgas, att om laget underlåter att
utse snöplogfogde eller dess medlemmar ej kunna enas i valet av sådan,
snöplogfogde skall utses av Konungens befallningshavande.

Regeringsrådet Ernberg:

Om nyssberörda hemställan vinner beaktande, torde, i likhet med
vad av mig vid 11 § förordats, stadgande böra i förevarande paragraf inflyta
jämväl därom att underrättelse om val av snöplogfogde skall meddelas
landsfiskalen.

4 KAP.

2 §•

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitierådet Appelberg:

De vägsakkunniga hava i sitt betänkande med all rätt understrukit,
hurusom enligt den föreslagna organisationen vägstyrelsens uppgift kommer
att bliva särdeles maktpåliggande och att det sätt, varpå styrelsen
utför sitt uppdrag, kommer att i mycket bestämma, huruvida de för -

148

Kung!.. Maj:ts proposition nr 100.

väntningar, man kan hava rätt att ställa pa den nya lagstiftningen
skola gå i uppfyllelse. Särskilt bland ledamöterna i de gamla vägstyrelserna
torde emellertid — framhålla de sakkunniga — finnas så många
dugliga personer med rik erfarenhet i synnerhet om vägväsendets ekonomiska
angelägenheter, att någon svårighet för landstinget att uppbringa
en i detta avseende fullgod vägstyrélse icke torde vara att befara.

Då nu förslaget för valbarhet till ledamot och suppleant i vägstyrelse
ej uppställer andra villkor än de för valbarhet till landstingsman
gällande, kan med fog ifrågasättas, huruvida härmed är, i den mån
sådant genom valbarhetsbestämmelser låter sig göra, sörjt för att tillförsäkra
vägstyrelsen en så tillfredsställande sammansättning som möjligt.
Bortsett från åldersbestämmelsen om uppnådda tjugusju år, innebär stadgandet
huvudsakligen, att mantalsskrivning inom landstingsområdet skulle
vara nog för att kvalificera till valbarhet. Gällande bestämmelser angående
valbarhet till vägstyrelse äro visserligen likartade men böra, med
den väsentligt ökade betydelse denna institution enligt förslaget kommer
att erhålla, näppeligen utan vidare tagas till förebild. Sant är visserligen,
att vägstyrelsens kompetens att fylla sina viktiga uppgifter långt
mindre kommer att bero på lagbestämmelser om valbarhet än på den
ansvarskänsla, varmed landstinget skrider till valet. Men detta bör ej
leda till, att man helt lämnar å sido frågan om en viss legal kompetens.
Härvid ligger då närmast att fordra, att vägstyrelsen till eu ej oväsentlig
del bör bestå av jordbrukare. Det ligger i öppen dag, att även med förslagets
genomgripande omläggning av vägväsendet intresset av dettas rationella
ordnande kommer att huvudsakligen uppbäras av den jordbrukande
befolkningen, liksom ock att det blir bland denna man alltjämt bar att söka
den nödiga praktiska insikten i hithörande förhållanden. I denna riktning
går ock de vägsakkunnigas ovan återgivna uttalande om lämpligheten
att vid personvalet anknyta till de nu förefintliga vägstyrelserna.
Ej heller bör bortses från sammanhanget mellan förevarande fråga och
den angående ersättning till vägstyrelsens ledamöter. Man får icke blunda
för faran därav att, i samma mån uppdraget blir förenat med ersättning,
dess utdelande kan komma att ske utan tillbörlig hänsyn till det viktigaste
och med anslående av medel till sådan ersättning åsyftade önskemålet:
att för ifrågavarande uppgift tillförsäkra sig medverkan av de därtill
mest lämpade.

På grund av det anförda hemställes, att i förevarande paragraf
måtte upptagas bestämmelse därom, att av de av landstinget utsedda
ledamöterna i vägstyrelsen minst två ävensom suppleanterna för dessa
skola inom landstingsområdet äga eller innehava jordbruksfastighet.

149

Katigt. Maj:ts proposition nr 100.

o Förslaget avser, att de av landstinget utsedda ledamöterna skola
äga åtnjuta ersättning för fullgörande av uppdraget. Detta torde, i allt
fall vad angår reseersättning, vara befogat. Uttryckligt stadgande synes
emellertid böra införas om landstingets befogenhet att besluta om dylik
ersättning.

Justitierådet Molin:

Liksom lagrådets övriga ledamöter anser jag önskligt, att uttryckligt
stadgande meddelas om landstingets befogenhet att bestämma ersättning
för de av landstinget utsedda ledamöterna av vägstyrelsen.

3 §.

Justitieråden Molin och Appelberg:

I andra stycket stadgas, att vägstyrelsen må jämte vågmästare
anställa extra arbetsledare och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft.
Enligt vad de sakkunniga yttra i sina motiv har man härmed
velat framhålla, att ordinarie personal bör anställas endast i den mån
vägväsendets stadigvarande behov föranleder därtill men att i övrigt
tillfälligt anställda böra användas. Denna mycket beaktansvärda grundsats
framgår dock icke med önskvärd tydlighet av berörda stadgande,
som möjligen skulle kunna tolkas därhän, att vägstyrelse icke skall vara
berättigad att anställa andra ordinarie befattningshavare än de, som alltid
skola finnas, nämligen vägdirektör och vågmästare. Så långt är det
dock, såsom framgår av det nyss anförda, icke förslagets mening att gå.
Särskilt må det framhållas, att därest man väljer det i 2 kap. 8 § antydda
systemet med vägunderhållets ombesörjande genom vägvakter,
dessa givetvis böra anställas såsom ordinarie befattningshavare. Såvida
icke sista punkten i andra stycket anses kunna utgå, bör den därför på
lämpligt sätt omformuleras.

Regeringsrådet Ernberg:

Då det torde få anses lämpligt, att vägdirektören blir försedd med
en av landstinget antagen och av Konungens befallningshavande fastställd
instruktion, hemställes, att bestämmelse därom intages i förevarande
paragraf.

6 §•

Lagrådet:

Enligt gällande väglag skall en del av väghållningen både verkställas
och bekostas av enskilda väghållningsskyldiga. I övrigt ombesörjes

150

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

väghållningen av vägstyrelsen för samtliga väghållningsskyldigas gemensamma
räkning med användande av medel, som i första hand tillskjutits
av de väghållningsskyldiga, vilka väghållning in natura icke åligger.
Härav har föranletts stadgandet i 53 § väglagen därom att i varje väghållningsdistrikt
skall finnas en kassa (vägkassan), till vilken vägskatt
och andra avgifter inflyta och varur medel tagas till vägstyrelsens utgifter.
Benämningen är så mycket lämpligare som de nuvarande bestämmelserna
om vägskattens utgörande i regel medföra, att vägskatt
inflyter till högre belopp än som erfordras för vägstyrelsens årliga utgifter.
Vägkassan utgör därför i allmänhet en penningfond. Då nu i
förevarande paragraf stadgas, att för vägdistrikt skall finnas en vägkassa,
föranledes man till antagandet, att jämväl enligt den föreslagna
nya lagstiftningen ett likartat förhållande som det nyss antydda skall
föreligga. Detta är emellertid icke fallet. Sedan vägunderhållet in natura
avskaffats och den föreslagna kommunala nybildning, som benämnes
vägdistrikt, övertagit all väghållning, är det avsett, att denna vägkommun
skall förskaffa sig nödiga medel till utgifterna för väghållning på
samma sätt som övriga kommuner, d. v. s. genom årliga uttaxeringar
till belopp, avpassade efter beräknade utgifter, och icke genom fondbildning.
Det angivna stadgandet är följaktligen lika litet behövligt eller
lämpligt som exempelvis en föreskrift att i varje stad skall finnas en
stadskassa. Vid sådant förhållande och då på de ställen i det följande
av det remitterade förslaget, där ordet vägkassa kommit till användning,
svårighet att välja annat uttryckssätt ej föreligger, hemställes, att första
stycket av förevarande paragraf utgår och att behövliga redaktionsändringar
vidtagas i andra stycket av förevarande paragraf ävensom i 4
kap. 7, 9 och 10 §§ samt 8 kap. 2 och 11 §§.

Under hänvisning till vad som anförts vid 2 § av detta kapitel
angående ersättning till vägstyrelsens ledamöter hemställes, att bestämmelse
om landstingets befogenhet att besluta om ersättning till de av
landstinget utsedda revisorerna upptages i förevarande paragraf.

12 och 13 §§.

Justitieråden Molin och Appelberg:

Förslaget, innebär att, liksom nu, statsbidrag skall utgå såväl till
byggande av väg som till vägunderhåll och vinterväghållning. Under
det att förslaget beträffande bidraget till sistnämnda båda ändamål ger
uttryckliga regler för dess fixerande, hänvisar förslaget beträffande bidraget
till byggande av väg till vad därom är eller kan bliva särskilt bestämt.
Man torde hava att utgå från att de procenttal, efter vilka statsbidragen

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U0.

komma att beräknas, bliva olika för dessa båda slag av statsbidrag och i
regel betydligt högre för bidraget till vägbyggnader. Med den organisation
av vägväsendet, som förslaget innefattar, komma emellertid åtskilliga av
ett vägdistrikts kostnader, nämligen huvudparten av förvaltningskostnaderna,
att bliva gemensamma för all väghållning. För bestämmande av
statsbidragens storlek blir då nödigt att söka beräkna, hur stor del av
dessa kostnader skola anses belöpa på de olika slagen av väghållning.
Att göra eu exakt dylik beräkning torde vara omöjligt, och fördelningen
måste därför alltid bliva mer eller mindre godtycklig. Det kan fördenskull
befaras, att bestämmelserna i fråga komma att ofta nog åstadkomma
besvär och föranleda tvistigheter mellan vägstyrelserna och de myndigheter,
som skola besluta beträffande utbetalning av statsbidragen.

Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida det icke vore
lämpligt att i fråga om statsbidragen hänföra förvaltningskostnaderna till
eu och samma grupp och, då desamma otvivelaktigt till långt övervägande
del måste anses avse vägunderhållet, låta dem inflyta i sin helhet bland
utgifterna för vägunderhåll och vinterväghållning. Sålunda skulle ersättningar
till vägstyrelsens ledamöter samt avlöningar till vägdirektörer,
vågmästare och vägvakter alltid inräknas i utgifterna för vägunderhåll
och. vinterväghållning. Däremot borde detta givetvis icke gälla om sådan
administrationskostnad, som tydligen angår endast vägbyggnad, t. ex. avlöning
till en för visst byggnadsarbete anlitad extra arbetsledare.

Då, enligt vad nyss nämnts, procenttalet för statsbidraget till vägbyggnader
i regel torde bliva högre än för bidraget till vägunderhåll, synes
den nu förordade anordningen komma att medföra ett något lägre sammanlagt
statsbidrag än om förslaget i sitt nuvarande skick genomfördes. Någon
större skillnad i beloppens storlek torde det dock ej kunna bliva fråga om.

Det är emellertid att märka, att då utbekommande av statsbidragtill
vägbyggnader beror av särskilt beslut av statsmyndigheterna, vilka
åter vid beviljande av bidrag äro tvungna att hålla sig inom det av riksdagen
beviljade anslagets ram, vägdistrikt kanske ser sig nödgat att i
åtskilliga fall utföra väganläggningar, åtminstone mindre sådana, samt
andra arbeten, som enligt förslaget hänföras till byggande av väg, utan
att kunna påräkna statsbidrag. För den del av förvaltningskostnaderna,
som faller på dessa byggnadsarbeten, skulle då enligt förslaget något
statsbidrag ej utbekommas. Däremot skulle det nu förordade systemet
medföra, att statsbidrag i dylika fall utginge även å den del av förvaltningskostnaderna,
som egentligen kunde anses belöpa å dessa vägbyggnadsarbeten,
och den ökning av statsbidragets storlek, som härav förorsakas,
komme ju att i viss mån uppväga den ovan omförmälda minskningen.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Regeringsrådet Ernberg:

Med hänsyn till den svårighet att icke säga omöjlighet, som otvivelaktigt
i många fall kommer att uppstå vid avgörande av frågan, i vilken
mån förvaltningskostnaderna för väghållningen äro att hänföra till byggande
av väg eller till vägunderhåll, torde det bliva nödvändigt att, därest,
såsom förslaget avser, statsbidrag skall utgå även för dessa kostnader, i
lagen stadga en fix regel i berörda avseende; och synes det lämpligt att
därutinnan föreskriva, att nämnda kostnader skola i sin helhet anses tillhöra
underhållet, såframt ej i särskilt fall framgår, att desamma äro att
hänföra till byggande av väg.

5 KAP.

''5 §•

Regeringsrådet Ernberg, med vilken j ustitieradet Berglöf i huvudsak
instämde:

I andra stycket av denna paragraf stadgas, att grind, som finnes
å landsväg, skall borttagas. Endast i händelse grinden prövas vara ^till
allenast ringa men för samfärdseln och dess borttagande skulle valla
jordägaren synnerlig olägenhet, skulle Konungens befallningshavande-äga
medgiva, att grinden må kvarstå. Dessa bestämmelser innebära skärpning
av nu gällande stadganden i ämnet dels därutinnan, att grindar, vilka
ingått i gällande hägnadsdelning, upprättad innan kungörelsen den 11
oktober 1&64 trädde i tillämpning, icke vidare bliva ovillkorligen skyddade
mot att utdömas, dels i så måtto, att grindar, vilka eljest hittills varit att
betrakta såsom tillåtna, måste — där ej av desamma orsakat men allenast
är att beteckna såsom ringa — borttagas, även ifall detta länder till synnerlig
olägenhet för vederbörande jordägare.

Vad först angivna skärpning beträffar, synes däremot icke något
vara att erinra. Den omständighet att en grind ingått i gällande hägnadsdelning
bör nämligen, även ifall denna härstammar från en tid, då uppsättande
av grind å allmän väg kunde ske utan särskilt tillstånd, icke i
och för sig utgöra hinder för grindens utdömande, i händelse densamma
sedermera befinnes sakna egentlig betydelse för vederbörande jordägare.
Mera betänksam kan man ställa sig emot den föreslagna skärpningen i
övrigt. Är en grind för jordägare av större betydelse eller, såsom det
heter i nuvarande väglag, »för inägors fredande oundgängligen nödig»,
kan det givetvis för jordägaren medföra en ganska dryg tunga att nödgas
ändock borttaga grinden. Om emellertid trafiken å vägen är av mera
avsevärd omfattning, kan dock den enskildes intresse svårligen vara av -

Kungl. Maj:t» proposition nr 100. lf>3

görande, utan måste detta då vika för det allmänna. Detta får vid ock
förslaget anses innebära, då däri stadgas, att grind ej må bibehållas, med
mindre densamma prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln.

Då, som nämnt, skyldigheten att för det allmännas skull underkasta
sig en dylik bestämmelse ofta nog för den enskilde kan innebära eu betydande
uppoffring, synes det däremot kunna starkt sättas i fråga, huruvida
icke för sådant fall rätt till ersättning bör tillerkännas honom. Vägkommissionen
hade oek beträffande grindar å vägar av »högre klass» föreslagit,
att, ifall borttagande av grind, som efter de vid tiden för dess tillkomst
gällande bestämmelser lagligen kunnat utan särskilt lov uppsättas, vållade
jordägaren synnerlig olägenhet, vederbörande vägdistrikt skulle vara pliktigt
att till denne utgiva skälig ersättning. De vägsakkunniga hava däremot
ansett eu dylik ersättningsskyldighet icke böra ifrågakomma. De sakkunniga
hava därvid i fråga om grindar, uppsatta å allmän väg, utgått ifrån, att
dessa, även om de tillkommit under nyss angivna förhållanden, vore redan
enligt nu gällande lag underkastade möjlighet att bliva utdömda, såframt
desamma icke ingått i äldre, ännu gällande hägnadsdelning, samt beträffande
grindar, som ingått i sådan delning, erinrat, att den omständigheten
att nu gällande lagstiftning tilläte dessas bibehållande icke utgjorde
hinder för ändring i berörda avseende. I fråga åter om grindar, uppsatta
å enskild väg, som därefter övertagits .till allmänt underhåll, hava de
sakkunniga framhållit, att dessa, i och med att så skett, blivit underkastade
samma vilkor som övriga grindar å allmän väg, och att, därest
jordägare velat göra anspråk på ersättning för olägenhet till följd av
eventuellt utdömande av dylik, ursprungligen å enskild väg uppsatt grind,
sådant anspråk bort framställas vid vägmärkens expropriation eller överlåtelse.
Vägens övertagande till allmänt underhåll måste för övrigt enligt
de sakkunnigas mening antagas nästan alltid hava inneburit sådan fördel
för jordägaren, att dylikt anspråk skulle saknat fog.

Mot vad de sakkunniga sålunda anfört kan erinras, att det förhållande
att grindar å allmän väg, med angivna undantag, enligt gällande
lag i regel kunna utdömas, givetvis icke bör föranleda därtill, att desamma,
i den mån de nu äro av lagen skyddade på den grund att deras
borttagande anses förenat med synnerlig olägenhet för jordägare, må
kunna borttagas utan rätt för denne till någon som helst ersättning för omförmälda
olägenhet. Lagens nuvarande ståndpunkt giver väl fasthellre ett
staikt stöd för att, i händelse bestämmelser införas, som för jordägare
medföra skyldighet att, däimed förenad olägenhet oaktat, underkasta sig
åtgärd, varom här är fråga, tillerkänna honom en dylik rätt. Vad särskilt
beträffar den av de sakkunniga påpekade möjligheten, som funnits

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 höft. (AV 100.) 20

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

för jordägare, att vid expropriation eller överlåtelse av vägmark göra
gällande anspråk på ersättning för eventuellt utdömande av grind, som
uppsatts å enskild väg, torde man, åtminstone i fråga om grindar, som
någon längre tid efter vägens upplåtande till allmän trafik fått opåtalt
kvarstå — och i allmänhet är det väl just sådana, varom härvidlag blir
fråga — med skäl kunna antaga, att deras borttagande icke varit vid expropriationen
eller överlåtelsen förutsatt utan att parterna därvid tvärtom
utgått ifrån att desamma skulle oberoende av vägens övertagande till allmänt
underhåll fortfarande kvarstå. Att sådant oaktat förvägra jordägaren
ersättning på den grund att anspråk på ersättning icke varit vid expropriationen
eller överlåtelsen framställt kan icke gärna vara med billighet
överensstämmande. Och även om vägens övertagande till allmänt underhåll
understundom måste antagas hava medfört sådan fördel för jordägaren,
att anspråket på ersättning därigenom i viss mån förringas, kan
detta långt ifrån alltid sägas vara förhållandet, helst vägmärken ju ofta
nog kan hava från den fastighet, det gäller, upplåtits utan ersättning
just med hänsyn till den fördel, vägens förändrade karaktär förväntats
bereda jordägaren.

Starka skäl synas alltså tala för att jordägare, som i följd av
borttagande av grind, vilken ''blivit med särskilt tillstånd uppsatt eller enligt
de vid dess tillkomst gällande bestämmelser kunnat utan lov lagligen uppsättas,
åsamkas synnerlig olägenhet, tillerkännes rätt till skälig ersättning
härför. De kostnader, som av en bestämmelse i nu angiven riktning må
komma att tillskyndas vägdistrikten, torde knappast bliva alltför betungande
och i varje fall kännas vida mindre tryckande än de utgifter, som
skulle komma att drabba den enskilde, ifall all rätt till ersättning frånkännes
honom.

Vidkommande sättet för prövningen, i händelse av bristande överenskommelse,
av tvist angående ersättning, varom nu är fråga, hade vägkommissionen
tänkt sig, att sådan tvist skulle anhängiggöras vid domstol.
Med hänsyn till ifrågavarande prövnings i viss mån diskretionära natur
synes emellertid lämpligt att härför anlita enahanda procedur, som avses
i 1 kap. 15 § i förslaget.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i förslaget måtte
införas bestämmelser av ovan angivet innehåll.

6 §•

Lagrådet:

För den händelse, i enlighet med bestämmelserna i andra stycket,
förordnande beträffande visst vägdistrikt eller del därav finnes böra med -

155

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

delas om större minimibredd å hjulringar än den i första stycket i allmänhet
föreskrivna, bör dagen för förordnandets ikraftträdande bestämmas
på sådant sätt, att vederbörande trafikanter erhålla det rådrum, som
i varje fall må anses nödigt. Uttrycklig föreskrift härom torde böra inflyta
i förslaget.

6 KAP.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Den förra paragrafen har erhållit sådan avfattning, att den ej
skulle kunna komma till användning gent emot väghållningsskyldig, som
avses i l kap. 13 §. Denna oegentlighet bör avhjälpas och i sammanhang
därmed i 3 § vidtagas liknande jämkning. En sådan synes
betingad även av de fall, då väghållningen åligger köping eller municipalsamhälle.

7 KAP.

Lagrådet:

Bubriken till detta kapitel bör fullständigas med hänsyn till innehållet
i 5 §.

1 §■

Lagrådet:

I 2 kap. 10 § stadgas skyldighet för körlagsmedlemmar dels att
i förhållande till vägdistriktet solidariskt svara för körlagets åligganden
och dels att sinsemellan taga del i arbetet efter angiven norm. Då nu
förevarande paragraf stadgar straff för medlem av körlag, som underlåter
att utföra honom jämlikt 2 kap. 10 § åliggande körning, lämnar förslaget
ovisst, huruvida meningen är att straffansvaret ensamt skall gälla
åsidosättande av den å den enskilde belöpande andelen av arbetet eller
om ansvaret skall inträda för alla medlemmarna, därest någon del av
körlagets arbete försummats. En jämförelse med ordalagen i 2 kap.
13 § andra stycket leder till antagande, att förslagets mening skulle vara
den sistnämnda. Ett åläggande av straffansvar i dylik vidsträckt omfattning
synes emellertid varken vara av tillräckligt behov påkallad eller
stå i god överensstämmelse med vad stadgandena i 2 kap. innebära.
Enligt dessa stadganden kan nämligen en var medlem av ett körlag dröja
med fullgörandet av arbetet till sista dagen av den därför utsatta tiden.
Huruvida någon gjort sig skyldig till försummelse, kan således ej kon -

156

Kungl. May.ts proposition nr 100.

stateras förrän den bestämda tiden för arbetet utgått; och innan dess
kan därför ingen utan risk att få göra det gratis utföra annan medlem
åliggande del av arbetet. Det bleve under sådana förhållanden orimligt,
om ansvar för samtliga medlemmar av körlaget skulle inträda såsom påföljd
av att den å någon eller några medlemmar fallande delen av arbetet
ej utförts inom den bestämda tiden. Stadgandet om straffansvar för
eftersättande av körlagsmedlem åliggande skyldighet bör fördenskull enligt
lagrådets mening formuleras i nära överensstämmelse med avfattningen
av 2 kap. 13 § andra stycket. Även ett sålunda inskränkt straffansvar
synes tillsammans med det civilrättsliga solidariska ansvar, som
åligger medlemmarna av körlag, utgöra tillräckligt kraftigt medel att
framtvinga behörigt fullgörande av körlagens åligganden.

Bestämmelsen om snöplogfogdes ansvar har enligt ordalagen fått
så vidsträckt innebörd, att därunder synes kunna falla även underlåtenhet
att ordentligen ombestyra fördelning av till snöploglaget utgående
ersättning. Detta torde ej vara avsett, och hemställes därför, att påföljden
fästes vid eftersättande av vad snöplogfogde enligt 2 kap. 16 § tredje
stycket åligger.

Därest den inom lagrådet beträffande 2 kap. 16 § gjorda hemställan
följes, bör den i förevarande paragraf givna bestämmelsen om ansvar
för medlem av ploglag, för vilket snöplogfogde icke blivit utsedd, utgå.

Med förslagets stadgande om straff för förseelse mot föreskrifterna
i 5 kap. 6 och 7 §§ torde vara avsett att träffa ej blott förseelse mot
däri direkt givna föreskrifter utan även förseelse mot förordnande, som
med stöd av någon av dessa paragrafer kan hava utfärdats. Till förtydligande
härav bör redaktionen av andra stycket första punkten något
jämkas.

Justitierådet Appelberg:

Den skyldighet att efter anmaning av vägstyrelsen borthugga eller
kvista träd eller borthugga buske, varom stadgas i 5 kap. 1 § andra
stycket, är ej ovillkorlig utan beroende därav att sådan åtgärd är för
vägens upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan erforderlig.
Med hänsyn till att förevarande skyldighets inträdande sålunda
gjorts beroende av omständigheter, vilkas förhandenvaro ofta är
svår att konstatera, synes riktigast att ej kriminalisera underlåtenhet att
verkställa nu avsedd åtgärd. Framhållas må, att underlåtenhet att fullgöra
jordägare enligt 5 kap. 5 § åliggande skyldighet att borttaga grind, vilken
skyldighet är i viss mån likartad med den nyss omnämnda, icke i förslaget
belagts med ansvar.

Kung!. Maj:ta proposition nr 100.

157

Justitieråd et Bergluf, regeringsrådet Ernberg, justitieråd^ Molin:

Den utväg, som i 5 kap. 1 § fjärde stycket anvisas för framtvingande
av åtgärder, som avses i första och andra styckena av samma
paragraf, synes vara för ändamålet tillfyllest. Att därjämte belägga
underlåtenhet att efter anmaning vidtaga sådan åtgärd med ansvar kan
därför knappast vara behövligt. Vad särskilt angår åtgärd, som åsyftas i andra
stycket, ställer sig detta betänkligt ur den synpunkt, som härutinnan
framhållits av justitierådet Appelberg.

Det hemställes därför, att sista punkten i andra stycket av förevarande
paragraf måtte utgå.

2 §•

Lagrådet:

Avfattningen torde böra jämkas i enlighet med vad som hemställts
i fråga om 1 § andra stycket första punkten.

8 KAP.

4 och 5 §§.

Regeringsrådet Ernberg:

I första stycket av 4 § stadgas, att hittillsvarande väghållningsdistrikts
tillgångar och förpliktelser utan undantag skola från och med
den 1 januari 1925, då den nya lagen är avsedd att träda i kraft, övertagas
av det nya vägdistriktet, i vilket .det äldre distriktet uppgått. I
andra punkten av 5 § förutsättes emellertid, att vissa det äldre distriktet
åliggande förpliktelser icke i och med den nya lagens ikraftträdande
komma att övergå å det nya distriktet utan fortfarande åligga det förra.
Av motiven till de vägsakkunnigas förslag till lag om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen om allmänna vägar på landet, i
vilket förslag motsvarande stadgande förekommer i dess 5 §, framgår,
att därmed avsetts, bland annat, skyldighet för det äldre distriktet att
vidkännas kostnad för botande av brist i väghållning, som åligger vägkassan
i det äldre distriktet. Detta torde även vara i nämnda punkt av
5 § i det remitterade förslaget åsyftat. Enligt 6 § i förevarande kapitel
äger ock vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa dylik
brist på den försumliges — således även vägkassan, där denna är väghållare
— bekostnad.

Omförmälda punkt i 5 § torde emellertid även avse något annat
och mera än vad nyss sagts, nämligen det fall att äldre vägdistrikt i
den ordning, som sägs i andra stycket av 4 §, ålagts att lämna det nya

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

distriktet gottgörelse för sådant av det äldre distriktet orsakat förfång,
som där omförmäles. Sådan skyldighet beror givetvis icke därpå, att
viss förpliktelse ej övergått på det nya distriktet utan fasthellre därpå,
att det äldre distriktet förklarats pliktigt att till det nya distriktet utgiva
ersättning på den grund att viss förpliktelse måst av det nya distriktet
övertagas.

För att dels bringa- 4 § första stycket i full överensstämmelse med
5 § andra punkten dels ock giva ett fullständigt och riktigt uttryck åt
vad som avses i sistnämnda punkt erfordras alltså jämkningar av båda
dessa stadganden.

I övrigt må vid ifrågavarande paragrafer erinras,

vid 4 §: åläggande, som avses i andra stycket, torde endast böra
ifrågakomma på yrkande av det nya vägdistriktet, i vilket det äldre väghållningsdistriktet
uppgått, men däremot icke på yrkande av annat sådant
distrikt eller av enskilda skattskyldiga;

och vid 5 §: den utdebitering av vägskatt, som avses i sista punkten,
är enligt vad som framgår av motiven avsedd att ske efter beslut
av vägstämma i det äldre distriktet och således icke omedelbart på det
nya distriktets föranstaltande, vilket icke i och för sig kan anses uteslutet.

På grund härav hemställes, att dels i 4 § andra stycket måtte införas
en bestämmelse av nyss antytt innehåll dels ock nämnda i 5 §
åsyftade förhållande komma till uttryck i lagtexten.

Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg:

Uttrycket i 5 § »Det äldre distriktet åliggande förpliktelse, som
icke övergått på det nya vägdistriktet,» lärer avse förpliktelse, som på grund
av bestämmelse i 4 eller 6 § kan för det äldre distriktet uppkomma gentemot
det nya. För tydliggörande härav bör jämkning ske i avfattningen
av 5 §.

6 §•

Lagrådet:

I första punkten avses att uttala, att samtliga vägar, som enligt
hittills gällande regler äro föremål för allmänt underhåll, således landsvägar,
bygdevägar och sådana ödebygdsvägar, som äro övertagna till
allmänt underhåll, skola såsom allmänna vägar övertagas av det nya
distriktet. Detta torde böra tydligare uttryckas i lagtexten.

Regeringsrådet Ernberg:

Av motiven till motsvarande stadgande i de vägsakkunnigas förslag
(6 § i promulgationslagen) synes framgå, att man tänkt sig, att

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

särskild prövning skulle äga rum till urskiljande av sådana vid vägsyn
anmärkta brister i den vägkassa i äldre distrikt åliggande väghållning,
som det nya vägdistriktet skulle äga att på det äldre väghållningsdistriktets
bekostnad låta avhjälpa. Såsom exempel anföres, att om vid senaste
vägsyn utdömts en dyrbar bro, därmed icke vore sagt, att det äldre
distriktet borde vidkännas hela kostnaden för ombyggnaden eller någon
del därav. I vilken ordning en dylik prövning är avsedd att äga ruin,
angives icke uttryckligen varp sig i lagtexten eller i motiven. Det avgörande,
som i sådant avseende kan ifrågakomma, lärer emellertid icke
kunna innebära annat än en prövning, huruvida det arbete, som är i fråga,
rätteligen är att hänföra till underhåll eller icke. I förra fallet bör kostnaden
gäldas av det äldre distriktet, i senare fallet däremot icke. Det
rättsmedel, som enligt gällande lag i dylika fall erbjuder sig, är klagan
över vägsynemännens beslut i därför föreskriven ordning. Av ovanberörda
yttrande i motiven, .varest det talas om fastställande av det »ersättningsbelopp»,
som bör tillkomma det nya vägdistriktet, ser det emellertid
närmast ut som om man tänkt sig ett annat tillvägagångssätt.
Möjligen har man avsett, att den ifrågavarande prövningen skulle ankomma
på domstol. Tillräcklig anledning till en dylik avvikelse från
grunderna för nu gällande väglag torde emellertid icke föreligga.

Jämte vad sålunda anmärkts, må erinras, att andra punkten i paragrafen
bör i någon mån omredigeras till uttryckande av vad givetvis
är meningen, eller att allenast brist på grund av sådant åläggande vid
vägsyn, som vunnit laga kraft eller beträffande vilket efter förd klagan
ej gjorts ändring, må kunna på där angivet sätt avhjälpas.

7 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Vad ovan anmärkts beträffande andra punkten i 6 § gäller jämväl
om sista stycket i förevarande paragraf.

8 §.

Justitieråden Molin och Appelberg:

Med byggande av väg torde i denna paragraf företrädesvis avses
anläggning av ny väg. Övriga arbeten, som enligt 1 kap. 9 § i det
remitterade förslaget räknas till byggande av väg, höra nämligen enligt
gällande väglag i allmänhet icke till Konungens befallningshavandes
handläggning. Dock är detta fallet med omläggning av väg. Förevarande
paragraf skulle således få tillämplighet även på detta slags
byggnadsfråga. Men för sådant fall är det oegentligt att föreskriva, att

160

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

ortsbefolkningen städse skall höras, enär det enligt 2 kap. 3 § i det
remitterade förslaget är beroende på Konungens befallmngshavandes provning
huruvida ortsbefolkningen skall höras över dylik byggnadsfraga,
som * uppkommer efter den nya lagens ikraftträdande. Därest den av
lagrådet föreslagna ändringen i första stycket av sistnämnda paragraf
godkännes, blir icke heller inhämtande av förvaltningsutskottets yttrande
obligatoriskt. I anledning härav hemställes, att efter orden »med iakttagande»
insättes: ifall fråga är om anläggning av ny väg.

Regeringsrådet Ernberg instämde- i den av justitierådcn Molin och
Appelherg gjorda hemställan, att i förevarande paragraf efter orden »med
iakttagande» måtte inskjutas orden »ifall fråga är om anläggning av
ny väg».

Lagrådet: ■ , .

Därest lagrådets hemställan vid 2 kap. 2 § i fråga om landstingets
hörande bifalles, torde i nu förevarande paragraf orden landstingets förvaltningsutskott
höra utbytas mot »landstinget eller dess förvaltningsutskott».

9 §•

Lagrådet:

Då vägstyrelserna skola träda i verksamhet med 1924 ars ingång,
är det tvdligt, att administrationskostnader uppkomma redan under
nämnda år. Förutsättas kan också, att det kan finnas ändamålsenligt
att under samma år göra inköp av maskiner, redskap, väglagningsämnen
eller annat, som erfordras för de arbeten, vilka det från och med ar 1925
åligger vägstyrelserna att ombesörja. Tydligt är, att statsbidrag hör utgå
för dylika kostnader och utgifter; och då enligt förevarande paragraf
1925 är det första år, för vilket statsbidrag enligt 4 kap. 13 § utgår till
de nya vägdistrikten, är det lika klart, att detta ars statsbidrag bör omfatta
jämväl bidragen till de under år 1924 gjorda utgifterna. Därest
dessa utgifter, såsom sig bör, upptagas till återgäldande i utgiftsstaten
för år 1925, lärer väl ock den föreslagna lydelsen av paragrafen medgiva
dylik tolkning. Men önskligt synes vara, att stadgandet erhåller
en avfattning, som är fullt otvetydig och närmare anknyter sig till själva
sakförhållandet, och att sålunda föreskrift meddelas därom, att till grund
för beräkningen av det för år 1925 utgående statsbidraget skola läggas
de under år 1924 bestridda kostnaderna för vägunderhåll och vinterväghållning
jämte det belopp, varmed kostnaderna för enahanda ändamål
under år 1925 upptagits i staten för sistnämnda år.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Regeringsrådet Ernberg:

Om vid utbetalning av statsbidrag för år 1925 kostnader för vägunderhåll
och vinterväghållning befinnas hava i staten för samma år
enligt oriktiga grunder beräknats, bör givetvis redan då den rättelse göras,
som därav kan föranledas. Till utmärkande härav synes någon
jämkning i redaktionen av paragrafen böra vidtagas.

Lagrådet:

Det förhållandet att enligt bestämmelserna i 1 kap. 15 § av förevarande
förslag väghållning i vissa fall kommer att åligga köping eller
municipalsamhälle i stället för vägstyrelse synes påkalla jämkning av
vissa bestämmelser i 7 kap. vattenlagen. Sålunda torde 7 § andra stycket
böra avfattas så, att vad där sägs om vägstyrelse kommer att gälla
om samhället, därest väghållningen verkställes genom köpings eller municipalsamhälles
försorg. För det fall, att arbete, som avses i 13 §, skall
utföras av samhälle, som nyss nämnts, lärer väd i paragrafen stadgas
om vägstyrelse böra göras tillämpligt på samhället. Vidare torde sistnämnda
paragraf böra ändras därhän, att densamma kommer att omfatta
även det fall, att staten bygger ödebygdsväg. Slutligen böra såsom en
följd av sålunda antydda ändringar bestämmelserna i tredje punkten i
19 § första stycket göras tillämpliga på samhället eller staten, om den
underhållsskyldighet, som där avses, åligger samhället, respektive staten.

Ur protokollet:

Eric Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 höft. (Nr 100.) 21

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

162

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Ijitndqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Sciilyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, lagrådets
den 28 februari 1922 avgivna utlåtande över det den 22 december
1921 till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmänna vägar på
landet och anför därvid:

Med anledning av de inom lagrådet framställda anmärkningarna
mot det remitterade förslaget har jag. låtit detsamma undergå vissa förändringar,
därvid de anvisningar, varom flertalet av lagrådets ledamöter
förenat sig, nästan undantagslöst blivit följda. Ingen av dessa förändringar
är av genomgripande betydelse. I det följande kommer jag att
beröra allenast sådana ändringar i det remitterade förslaget, som synts
av större vikt, ävensom angiva skälen, varför vissa inom lagrådet framställda
erinringar icke föranlett någon ändring i förslagets bestämmelser.

1 kap. 7 §. It kap. 7 § av det till lagrådet remitterade förslaget hade för

tryggande av det allmännas rätt till vägmark föreslagits, att väg må
brukad för sitt ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende
å mark, som tagits i anspråk för vägen.

Mot denna bestämmelse har lagrådet anmärkt, att den kunde medföra,
att innehavare av inteckning eller annan sakrätt i vägmärken drabbades
av avsevärd skada; och har lagrådet hemställt om tillägg till förevarande
paragraf av det innehåll, att ifrågavarande »vågrätt» icke skulle
gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav vägmärken
besvärades, då den togs i anspråk för vägen.

Då en sådan anordning torde bereda tillfredsställande skydd åt
vederbörande rättsägare och på samma gång i stort sett medgiva till -

163

Kungl. Alaj:ts proposition nr 100.

räcklig säkerhet för det allmänna i fråga om förfogandet över vägmärken,
liar jag ansett lagrådets hemställan härutinnan böra följas.

Enligt förslaget intaga köpingar och andra samhällen på landet, 1 kap. 15 §.
för vilka 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning,
eu särställning i avseende å väghållningen inom deras områden. Jämlikt
1 kap. 15 § är nämligen vederbörande samhälle skyldigt att för vägdistriktets
räkning utföra väghållningen, såvitt angår vägsträcka, som enligt
1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad skall vara upplåten till allmänt
begagnande som gata. Om samhället det önskar, är samhället berättigat
att utföra väghållningen även beträffande vägsträcka inom samhällets
område, vilken ej enligt lag skall vara upplåten till allmänt begagnande
som gata. För väghållning, som sålunda utföres av samhälle,
skall vägdistriktet utgiva ersättning, dock med viss begränsning, varom
här ej är fråga.

Då väg bygges inom samhälles planlagda område, uppkommer frågan,
huruvida samhället eller vägdistriktet skall äga skyldighet att bekosta
vägmärken. Enligt de vägsakkunnigas förslag torde denna skyldighet
skolat åligga vägdistriktet, som emellertid på grund av stadgandena i
21—23 §§ i nämnda förslag skulle varit berättigat att täcka kostnaderna
genom uttagande av särbidrag av de fastigheter, vilka kunde hava
särskild nytta av vägens tillkomst. På sätt jag vid förslagets remitterande
till lagrådet anmärkte, ansåg jag, att en sådan lösning icke vore tillfredsställande,
utan att frågan borde ordnas på det sätt, att särbidrag icke
skulle uttagas av fastighet, som inginge i fastställd stadsplan samt att
kostnad för förvärvande av vägmark inom planlagt område ej skulle
täckas medelst uttagande av särbidrag. Till gengäld skulle enligt det
till lagrådet remitterade förslaget vägdistriktet befrias från skyldighet att
till samhället utgiva ersättning för vägmark, som erfordrades för väg,
vilken av samhälle byggdes inom planlagt område. Mark, som erfordrades
för väg, vilken byggdes av vägdistriktet, skulle däremot vägdistriktet
bekosta, även till den del vägen folie inom planlagt område.

Mot förslaget i denna del hava lagrådets samtliga ledamöter anmärkt,
att det icke kunde anses motiverat att göra förpliktelsen att bekosta
markförvärv inom planlagt område beroende av, huruvida samhället
eller vägdistriktet verkställde byggandet av vägen.

Beträffande sättet för frågans ordnande hava emellertid inom lagrådet
ratt delade meningar. Sålunda hava två ledamöter tillstyrkt en
återgång härutinnan till de vägsakkunnigas förslag. Lagrådets övriga
ledamöter hava däremot ansett det remitterade förslaget i detta hänseende
allenast tarva den ändring, att kostnaden för förvärv av vägmark

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 kap. 2 §.

inom planlagt område i varje fall komme att bestridas av samhället.

Något skäl, som kan komina mig att frångå min förut uttalade
mening, att särbidrag ej böra uttagas inom samhälles planlagda område,
synes mig icke vara anfört.

Mot det av två ledamöter av lagrådet väckta förslaget, att kostnad
för förvärv av vägmark inom samhälles planlagda område alltid skulle
bestridas av samhället, kan måhända anmärkas, att denna skyldighet
kan bliva betungande för mindre bärkraftiga samhällen. För det fall
att stadsplanen givits onödigt stor utsträckning, synes nämligen kostnaden
för förvärvandet av den vägmark, som faller inom planlagt område,
kunna bliva ganska avsevärd, samtidigt som lång tid måste antagas förflyta,
innan bebyggelsen når sådan omfattning, att det enligt fastighetsbildningslagens
"bestämmelser blir möjligt för samhället att uttaga kostnaden
av vederbörande tomtägare. Emellertid torde man i regel kunna
utgå därifrån, att de mindre bärkraftiga samhällena hava ett jämförelsevis
inskränkt område, varför dessa betänkligheter icke synts böra tillmätas
avgörande betydelse, Då ifrågavarande bestämmelser genom iakttagande
av den av sistnämnda två ledamöter gjorda hemställan tillika
skulle komma i bättre överensstämmelse med reglerna om särbidrag, har
jag ansett berörda hemställan böra följas. Vid utformandet av lagtexten
har jag utgått från att samhälle visserligen skall tillhandahålla vägdistriktet
den'' mark, som åtgår för väg, vilken av distriktet bygges inom
samhällets planlagda område, men att äganderätten till vägmärken skall
förbliva hos samhället. Då man som regel torde kunna utgå från, att
ny väg inom samhälles planlagda område kommer att få samma sträckning''
som någon enligt stadsplanen tilltänkt gata eller ock att stadsplanen
undergår den jämkning, som föranledes av vägens framdragande, lärer
samhället enligt bestämmelserna i 1 kap. fastighetsbildningslagen kunna
uttaga värdet av den tillsläppta marken av vederbörande tomtägare.
Med hänsyn till stadgandet i tredje punkten av 1 kap. 36 § första stycket
i berörda lag kan emellertid tvekan i detta hänseende tänkas uppstå,
och har till förebyggande härav ett tillägg gjorts till förevarande paragraf.

Lagrådets flesta ledamöter hava hemställt, att i 4 kap. 2 § skulle
upptagas bestämmelse därom, att av de av landstinget utsedda ledamöterna
i vägstyrelsen minst två ävensom suppleanterna för dessa skola
inom landstingsområdet äga eller innehava jordbruksfastighet.

Då något behov att i förevarande avseende binda landstingets
handlingsfrihet icke lärer föreligga, synes denna hemställan icke böra
föranleda åtgärd.

Kungl Maj:ts proposition nr 100. 165

Lagrådets flertal har ansett det obehövligt att, på sätt skett i 7
kap. 1 § sista stycket, med ansvar belägga underlåtenhet att efter anmaning
vidtaga åtgärd, som i 5 kap. 1 § första stycket sägs. Tillika
har lagrådet funnit det olämpligt att kriminalisera underlåtenhet av åtgärd,
som åsyftas i andra stycket av nyssnämnda paragraf.

Fullgörandet av den jordägare enligt 5 kap. 1 § första stycket
åliggande skyldigheten att i skogs- eller hagmark kvista träd eller buske,
som med någon gren skjuter in över vägområdets gräns, är av icke ringa
betydelse för vägunderhållet. Skulle denna skyldighet i större utsträckning
uraktlåtas, synes den i 5 kap. 1 § fjärde stycket anvisade utvägen,
vars användande medför besvär och omgång, icke ensam vara tillfyllestgörande.
Jag har alltså i likhet med den skiljaktiga ledamoten av lagrådet
ansett underlåtenhet att efter anmaning fullgöra ifrågavarande skyldighet
böra vara belagd med straff. I övrigt har lagrådets hemställan
vunnit beaktande.

Sedan departementschefen härefter i erforderliga delar uppläst det
i enlighet med det avgivna yttrandet avfattade förslaget till lag om allmänna
vägar på landet, hemställer departementschefen, att förslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

7 kap. 1 §.