Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10.

1

Nr 10.

Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
anstånd för visst fall med verkställighet av straff; given
Stockholms slott den 13 januari 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om anstånd för visst fall
med verkställighet av straff.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 9 Käft. (Nr 10.)

1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10.

Förslag

till

LAG

om anstånd för visst fall med verkställighet av straff.

Med ändring av vad lag och författning innehålla häremot stridande
förordna^ som följer.

Yisar den, som genom lagakraftägande utslag är dömd till frihetsstraff
eller skall undergå fängelse, vartill böter eller viten förvandlats, innan
verkställigheten av straffet begynt, att till Konungen ingivits ansökan, att
han av nåd måtte förskonas från straffet eller vinna lindring däri; är han
ej häktad, och förekommer ej mot honom skälig anledning, att han avviker,
då skall, där ej i målet tidigare sökts nåd, med verkställigheten av
straffet anstå i avbidan på Konungens beslut i anledning av nådeansökningen.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr JO.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 2 december 1921.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena BRANTING, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler ärende
angående nådeansöknings inverkan på verkställbarheten av lagakraftägande
utslag i brottmål samt anför:

»Den 30 maj 1811 hade Kungl. Maj:t avslagit en nådeansökning av 611
häktad person, dömd till fyrtio par spö och sex månader arbete på "V axholms oc^ 27
fästning. Ansökningen avsåg spöstraffet. Den 4 juli 1811 anmäldes i stats- mars 1830.
rådet en ny nådeansökan av samma person. I yttrande i anledning av denna
ansökning hade högsta domstolen förklarat, att sökanden borde ställa sig till
efterrättelse Kungl. Maj:ts beslut den 30 maj, vilket ofördröjligen skulle till
verkställighet befordras, så framt ej laga hinder mötte, i följd varav högsta
domstolen ock föreslagit, att Kungl. Maj:t täcktes förklara sig ej vidare
vilja med någon ytterligare nådeansökning i målet besväras. Kungl. Maj:t
biföll vad högsta domstolen hemställt; och som Kungl. Maj:t av flera mål,
vilka tid efter annan förekommit, inhämtat, att då uppå gjorda ansökningar
om nåd i brottmål Kungl. Maj:t meddelat utslag, längre tid ofta utdragits,
innan verkställighet av ådömda straff följt, och att flera förnyade
ansökningar i samma ämne blivit till Kungl. Maj:t insända, samt ett sådant
förhållande vore skadligt, dels i avseende på angelägenheten i allmänhet
att straff så snart ske kunde drabbade de brottslige, dels ock för
den kostnad Kungl. Maj:t och kronan måste vidkännas, när arrestanter
utöver den tid, som vore nödvändig, kvarhölles i häkte, fann Kungl. Maj:t
gott förordna, att överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts samtliga befall -

4

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 10.

ningshavande samt vederbörande chefsämbeten skulle genom cirkulärbrev
anbefallas att, sedan för brott dömda personer hos Kungl. Maj:t sökt nåd
och Kungl. Maj:ts utslag komme exekutorn tillhanda, låta, därest icke laga
hinder mötte, dem till behörig verkställighet befordras, utan att ytterligare
nådeansökningar finge hindra verkställigheten; dock borde Kungl. Maj:ts
befallningshavande låta sig angeläget vara, att sådana till sträft1 dömda
häktade personer, som ämnade hos Kungl. Maj:t söka nåd, ej saknade
underrättelse om nödvändigheten att på en gång framte alla de skäl och
grunder, vilka förmenades kunna bereda dem den förskoning, som utgjorde
föremålet för deras underdåniga ansökningar.

Den 3 oktober 1829 hade Kungl. Maj:t avslagit en nådeansökan av eu
häktad, som blivit dömd att mista livet, och den 16 januari 1830 hade
Kungl. Maj:t avslagit en andra sådan ansökning av den dömde och hans
hustru. Den 27 mars 1830 anmäldes i statsrådet en tredje nådeansökan
av den dömde. I yttrande över denna senare ansökning hade högsta
domstolen förklarat, att den funnit anledning icke förekomma att nu mera
än förut för sökanden tillstyrka någon nåd, och borde Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet genom brev förständigas, att utan uppehåll av
vidare nådeansökning låta dödsstraffet till verkställighet befordra. Kungl.
Maj.t biföll vad högsta domstolen tillstyrkt; och som Kungl. Maj:t inhämtat,
att uti förevarande mål såsom ock vid åtskilliga andra tillfällen dess cirkulärbrev
av den 4 juli 1811 angående verkställigheten av Kungl. Majrts
utslag uppå ansökningar om nåd i brottmål icke blivit behörigen efterföljt,
forordnade Kungl. Maj:t, att brev skulle avgå till överståthållaren, landshövdingarna
och regementscheferna med erinran om den i berörda brev givna
föreskriftens noga iakttagande.»

Departementschefen uppläser förenämnda två cirkulär, som äro av den
lydelse, bilagorna B och C vid detta protokoll utvisa, samt anför vidare:

»De av mig nu nämnda cirkulären hava tolkats olika. Enligt en mening
skulle av desamma framgå, att en första gången gjord ansökan om
nåd borde föranleda uppskov med verkställigheten av frihetsstraff. Till
stöd för denna mening har särskilt åberopats, att, om dylikt uppskov icke
beviljades, skulle i de fall, då fråga vore om straff av ringa tidslängd, en
eventuell benådning bliva värdelös, enär straffet eller större delen därav
skulle hinna verkställas, innan Kungl. Maj:ts utslag i anledning av nådeansökningen
meddelats. Biktigheten av denna åsikt har emellertid bestritts,
och har det gjorts gällande, att ändamålet med cirkulären allenast varit
att förebygga i desamma påvisat missförhållande i fråga om förnyade nåde -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10. 5

ansökningar samt att cirkulären i allt fall endast avsåge häktade personer.
Med hänsyn till innehållet i det förslag, jag har för avsikt framlägga, finner
jag mig sakna anledning yttra mig om, vilkendera meningen, jag anser
vara den rätta.

Jag ber i stället att nu få övergå till ett ärende, som varit föremål
för justitieombudsmannens övervägande (se dennes ämbetsberättelse till 1921.
års riksdag sid. 276 tf.), men, innan jag så gör, vill jag erinra därom, att
justitiekansler!! år 1918, i anledning av en förfrågan av en landsfiskal,
om den omständigheten att en person, dömd till fängelse, sökt nåd hindrade
straffets omedelbara verkställande, uttalat såsom sin uppfattning, att
nådeansökningen icke utgjorde hinder för omedelbar verkställighet av
straffet, men att innehållet i de förut av mig omförmälda cirkulären kunde
anses utgöra stöd för att, såsom i regel torde ske i likartade fall, avvakta
utgången av en nådeansökning.

I det nyss av mig berörda ärendet hos justitieombudsmannen har förekommit
bland annat följande.

Genom Kungl. Maj:ts utslag den 24 april 1919 har J. dömts till
fängelse ett år med avdrag av sju månader för tid, som han i målet suttit
häktad. Den 29 i samma månad har J. i nedre justitierevisionen ingivit
en nådeansökan, varom han samma dag erhållit diariebevis. Den 30 april
1919 har J., som vistats å fri fot, anlänt till S. Av t. f. landsfiskalen
i orten har han samma dag blivit anhållen för undergående av straffet,
oaktat han framvisade diariebeviset. J. har begärt, att justitieombudsmannen
måtte vidtaga de åtgärder, vartill berörda lagstridiga förfaringssätt kunde
föranleda.

Justitieombudsmannen har i ärendet hört vederbörande länsstyrelse och
t. f. landsfiskalen, varjämte J. avgivit påminnelser i ärendet. I skrivelse
till länsstyrelsen har justitieombudsmannen därefter anfört bland annat:

Beträffande huvudfrågan, huruvida en till Ivungl. Maj:t ingiven nådeansökan
borde hindra verkställighet av straff, ådömt genom laga kraft
ägande utslag, vore saken icke så klar, som klaganden förmenat.

I regeringsformen § 26 vore stadgat, att Konungen ägde att i brottmål
göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till kronan förverkat
gods. Sedan regeringsrätten eller högsta domstolen över ansökningar därom
hörts, fattade Konungen sina beslut i statsrådet.

Såvida den sålunda medgivna rätten att hos Kungl. Maj:t söka att av
nåd förskonas från ett ådömt straff icke skulle bliva utan betydelse, finge
underordnade myndigheters åtgärder icke ställa hinder i vägen för denna

Justitieom budsmannen.

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10.

rätt. A andra sidan måste det ligga i statens intresse, att, om ett straff
skulle liava åsyftad verkan, detsamma snabbt befordrades till verkställighet.

De bestämmelser i ämnet, som hittills ansetts gälla, vore av ganska
torftig beskaffenhet.

Justitieombudsmannen redogör härefter för innehållet i cirkulärbreven
den 4 juli 1811 och den 27 mars 1830 samt fortsätter:

Angående de kungl. brevens tydning och räckvidd hade olika meningar
rått.

II. L. Eydin hade i föreläsningar i svensk statsrätt 1861 yttrat bland
annat följande.

Som alla kraftvunna utslag av behörig domstol utom i fråga om dödsstraff
skola omedelbart gå till verkställighet, förtjänar uppmärksammas, att
den, som vill i nådeväg utverka upphävandet eller mildring av annat ådömt
straff än dödsstraff och förekomma straffets verkställande, har att, sedan
detsamma blivit fastställt av överdomstol, innan beslutet bliver laga kraftvunnet,
antingen i sammanhang med ändringssökande hos högsta domstolen
eller också, om den dömde ej anser skäl vara förhanden för besvärs anförande,
genom blott nådeansökning söka önskad ändring, ett förfarande, som jämväl
bör i det fall, att skäl ej förefinnes för besvärs anförande, även följas
emot underrätts utslag, så att nådeansökningen ingivits förr, än domstolens
utslag blivit laga kraftvunnet. Endast om nådeansökning inom nämnda
tid ingives hos Kungl. Maj:t, är den till straff dömde försäkrad om möjlighet
att förekomma straffets verkställande. Om ett utslag av över- eller
underrätt, som blivit till följd av underlätet överklagande laga kraftvunnet,
eller ock och ännu mera, om högsta domstolens utslag blivit till verkställighet
expedierat, utan att någon nåderesolution av Konungen blivit i sammanhang
därmed utverkad, måste domstolsutslaget gå i verkställighet och
straffet för den dömde begynna. En förklaring av honom, att han ärnar
söka eller hava sökt nåd, kan ej föranleda till något uppehåll med straffutslagets
verkställande, därest ej laga hinder möta eller till följd av straffets
beskaffenhet eller andra bevekande skäl vederbörande myndighet, som skall
gå i författning om exekutionen, anser skäligt att avvakta utgången av
nådeansökningen. På exekutor prövning beror helt och hållet verkställigheten.
lian är nämligen förpliktad att ställa sig domarmaktens laga kraft
ägande beslut till efterrättelse. Den till straff'' dömde äger ej att på grund
av förklaring, att han har sökt eller ärnar söka nåd, såsom rättighet fordra
uppehåll med straffets verkställande. I enlighet med ovan anförda regler,
som följa av den till verkställighet förpliktande kraft, som måste tiller -

7

Kungl. Maj:tu Proposition Nr JO.

kiinnas ett laga kraft ägande dom,stolsutslag, är i avseende på häktad person
uttryckligen stadgat, att om lian vill söka nåd ifrån det genom hovrätts
utslag honom ådömda straff, detta skall ske inom den vanliga tiden till
ändrings sökande i hovrätts utslag i brottmål, varförutan är föreskrivet, att
Kungl. Maj:ts befallningshavande skall, därest sådant behöves, vårda sig
därom, att den häktade ej saknar biträde vid böneskriftens författande,
och särskilt anmäla, då nädeansökning utebliver (K. Fklar. 23 mars 1807
punkt 39 b) Härjämte är enligt kungl. cirk. 4 juli 1811 och 27 mars
1830 anbefallt vederbörande exekutorer att, sedan Kungl. Maj:t meddelat
sitt beslut över gjorda ansökningar om nåd i brottmål rörande häktade
personer, låta beslutet till verkställighet befordra, utan att bereda uppehåll
därmed genom ytterligare nådeansökningar. Härav bör naturligen följa, att
ett laga kraft ägande utslags verkställighet ej får av någon anmälan om
tilltänkta nådeansökningar uppehållas. De nådeansökningar, som ingivas
efter den för ändringssökande i hovrätts utslag föreskrivna tid, kunna
emellertid, om domen ej kan förekomma begynnelse av straffets verkställande,
medföra upphävande av återstoden av straffet eller lindring av detsamma.
Likasom Kungl. Maj:t äger att efter sig företeende omständigheter
meddela nåd, efter det han förut avslagit nådeansökning, äger även den
till straff dömde att inkomma med nya nådeansökningar, skolande dock,
efter vad vi ovan visat Kungl. Maj:ts utslag, därest ej laga hinder
möta, till verkställighet befordras. För att emellertid förekomma itererade
nådeansökningar är Kungl. Maj:ts befallningshavande ålagt underrätta

1 Punkten innehåller, så vitt nu är ifråga: Så snart de av fängslad person i hovrätten anförda besvär
blivit avgjorda, bör hovrätten, även om förklaring ej blivit infordrad, tillsända Vår befallningshavande
ett exemplar av utslaget för att den fängslade tillställas. Vill han anföra besvär, eller söka
nåd, bör han därvid iakttaga vad i 29 punkten av denna förklaring är förordnat; såsom ock Vår befallningshavande
bör uti omsorgen, att den fängslade ej saknar nödigt biträde, samt att besvären eller
nådeansökningen varda skyndsamt till Oss översända, fullgöra vad i nämnda 29 punkt är stadgat.

Punkt 29 lyder: Hovrättens utslag, varigenom någon är ansedd saker till döden, må ej verkställas,
utan skall varda Oss i underdånighet hemställt. Därvid är att iakttaga, att då hovrätten
meddelar någon dödsdom, bör hovrätten genast i underdånighet till Oss insända den jämte därtill
hörande rannsakning och övriga handlingar samt tillika skicka ett exemplar av utslaget till Vår befallningshavande
att varda genom dess försorg tillställt den brottslige i fängelset emot bevis. Vill
den brottslige i underdånighet anföra besvär över hovrättens åtgärd eller ock söka nåd ifrån det
honom ådömda straffet, har han att inom den vanliga tiden till ändringssökande uti hovrättens utslag
i brottmål avlämna sina underdåniga besvär eller böneskrift till Vår befallningshavande, vilken
sedan äger att densamma jämte beviset angående tiden, då utslaget blev den brottslige tillställt,
ofördröjligen till Oss i underdånighet insända. Kan den brottslige själv ej skriva eller har han ej
annan utväg att få sin underdåniga besvärs- eller böneskrift författad, bör Vår befallningshavande
låta sig vårda att han ej må sakna nödigt biträde. Underlåter den brottslige åter att begagna sig
av den förmån, honom är förunnad, att få i underdånighet söka Konungen, eller vill han denna
förmån ej njuta till godo, bör Vår befallningshavande, så snart tiden till ansökningens ingivande är
förliden, anmäla hos Oss i underdånighet, huru därmed sig förhåller. (Jfr 12 § i lagen den 14 juni
1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken.)

8

Kungl. Mnj:ts Proposition Nr 10.

nådesökande att på en gång förete alla de skäl och grunder, vilka förmenas
kunna bereda dem den förskoning, som utgör föremålet för deras ansökningar.’

Att beträffande ett straff, som redan börjat gå i verkställighet, den
exekutiva myndigheten icke på grund av en nådeansökan skulle inhibera
fortsättningen av straffets avtjänande, syntes tämligen klart.

Ett beslut därom av Kung!. Maj:t i nådeväg torde emellertid kunna tänkas.

Eydin yttrade i sina föreläsningar, att ingenting funnes, som hindrade
Konungen att, sedan eu nådeansökning blivit avslagen och denna blivit
expedierad till vederbörande myndighet, som hade befattning med exekution,
Konungen kunde anbefalla uppehåll med straffets verkställande för att taga
sig ytterligare besinningstid i avseende på möjligt beviljande av nåd.

Nyligen hade frågan varit föremål för högsta domstolens avgörande
(N. J. A. 1919 sid. 302.)

Sedan en person F. dömts till böter, hade dessa förvandlats till fängelse
sextio dagar. Den 23 maj 1919 hade han börjat undergå fängelsestraffet.
Påföljande dag hade han hos länsstyrelsen anhållit, att som han ingivit ansökan
att av nåd erhålla befrielse eller nedsättning i straffet, F. måtte försättas på
fri fot i avbidan på Kungl. Majits beslut angående nådeansökningen. Sedan
länsstyrelsen avslagit ansökningen och detta beslut fastställts av hovrätten,
anförde F. besvär hos Kungl. Maj:t, som meddelade utslag den 18 juli 1919.

Därvid yttrade högsta domstolens pluralitet (4 justitieråd): »Väl bör,
särskilt med hänsyn till innehållet uti de i målet åberopade cirkulärbreven
den 4 juli 1811 och den 27 mars 1830, vederbörande myndighet, där ej
omständigheterna till annat föranleda, låta med förordnande om verkställighet
av ådömt straff anstå i avbidan på prövning av en från den dömde
ingiven nådeansökan; men enär varken genom sagda brev eller eljest blivit
medgivet att, sedan verkställigheten påbörjats, avbryta densamma på grund
av därförinnan eller sedermera gjord nådeansökan och F:s ifrågavarande
framställningar förty icke lagligen kunnat av Kungl. Maj:ts befallningshavande
bifallas, lämnas besvären utan avseende.»

Ett justitieråd anförde: »Då F. icke, innan förordnande om verk ställighet

av straffet gavs, hos den myndighet, som ägde meddela förordnandet,
med bevis om att han sökt nåd begärt anstånd med straffet, finner
jag, lika med hovrätten, avbrott i verkställigheten icke kunna medgivas.»

Ett justitieråd yttrade: »Som laga föreskrift ej förefinnes därom att
verkställighet av utslag i brottmål skall uppehållas av nådeansökan, finner
jag ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.»

Slutligen utlät sig ett justitieråd: »De i målet åberopade cirkulär -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 10. 9

breven den 4 juli 1811 och den 27 mars 1830 avse enligt mitt förmenande
allenast verkställighet av utslag, varigenom någon, som hålles häktad,
blivit dömd till straffarbete eller fängelse. I avseende härå torde cirkulärbreven
innefatta föreskrift därom att, därest den dömde sökt nåd, utslaget
ej skall befordras till verkställighet, innan Kung], Maj:ts beslut i anledning
av nådeansökningen meddelats, samt att förnyad nådeansökning ej må föranleda
uppehåll med verkställigheten. Däremot saknas för andra fall föreskrift
därom att verkställighet av utslag, varigenom straff ådömts, skall uppehållas av
nådeansökning. Jag finner förty ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.»

Genom den av högsta domstolens pluralitet uttalade meningen hade
fastslagits, huru vederbörande exekutor borde förfara, då han hade att
bringa ett straff till verkställighet och en nådeansökan beträffande straffet
förelåge. Men de skiljaktiga meningar, vilka yppat sig såväl i praktiken
som nu inom högsta domstolen, syntes oförtydbart giva vid handen, att i
ämnet saknades författningsbestämmelser eller eljest föreskrifter, vilka besutte
erforderlig klarhet. Det hade därför varit min avsikt att för Kungl. Maj:t
anmäla, att nya bestämmelser vore behövliga. Jag hade emellertid erfarit,
att frågan redan upptagits till behandling i justitiedepartementet.

Saken finge egentligen sin praktiska betydelse, då det gällde verkställighet
av straff för icke häktad person. I de flesta fall torde väl en
häktad föredraga att genast börja avtjänandet av en ådömd urbota bestraffning
utan att avvakta utgången av nådeansökningsärendet.

För den däremot, som ännu befunne sig på fri fot och som dömts till
urbota bestraffning eller böter, vare sig dessa förvandlats till frihetsstraff
eller ej, kunde det vara av högsta vikt att i nådeväg få prövat, huruvida
hans straff skulle kunna efterskänkas eller mildras, innan domstolens beslut
bringades till verkställighet. I ett benådningsärende kunde andra synpunkter
komma att göra sig gällande, än dem en domstol enligt lagen
hade att taga hänsyn till. En nådeansökan torde väl även kunna innehålla
en vädjan att på grund av ömmande omständigheter få anstånd med
straffets utkrävande. Exempelvis för en konkursgäldenär, som dömts till
ett kort frihetsstraff på grund av en underrätts utslag, varmed han låtit
sig nöja, skulle det vara av föga värde, om han efter avtjänat straff finge
det besked, att straffet i nådeväg efterskänkts.

Det torde icke kategoriskt kunna uttalas, att en till Kungl. Maj:t ingiven
första nådeansökan alltid skulle uppehålla verkställighet av straff.
Detta skulle leda till skapandet av en särskild instansordning vid sidan
av den i rättegångsordningen antagna. Såsom i högsta domstolens utslag
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 9 käft. (Nr 10.) 2

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10.

antytts, torde en viss prövningsrätt böra tillerkännas den exekutiva myndigheten.
Men då den prövning, myndigheten kunde ägna åt de omständigheter,
som skulle hindra verkställigheten, alltid måste bliva ytterst
summarisk, torde väl i regel denna prövning böra inriktas på en undersökning,
huruvida en nådeansökan tillkommit allenast i avsikt, att den
dömde skulle hinna sätta sig i säkerhet, eller nådeansökningen eljest skulle
uppenbarligen äventyra utkrävandet av ett välförtjänt straff. Andra förhållanden
kunde nog också tänkas, då polismyndigheten med tämligen stor
visshet kunde bedöma, vad verkan en nådeansökan komme att medföra,
men i alla de fall, som inrymde den minsta tvekan om vilken utgång
nådeansökningen skulle få, måste exekutionen anstå. För den dömde förelåge
ofta skäl, för vilkas skärskådande den verkställande myndigheten saknade
förutsättningar. De kunde hänföra sig till motiven för brottet, sjukdom,
familjeförhållanden, ekonomiska omständigheter o. s. v., allt sådant,
som det vore ytterst vanskligt att låta polismyndigheten på stående fot taga
befattning med. Den satsen måste alltid stå klar, att en straffdömd skulle hava
rätt och möjlighet att draga sin sak inför regeringsmakten såsom rättvisans
högsta vårdare för att få densamma mest allsidigt och mildast möjligt bedömd.

Ärenden av nu ifrågavarande beskaffenhet hade ett par gånger varit
under justitieombudsmannens företrädares prövning.

Sedan år 1875 hustru O. blivit av en rådhusrätt dömd för ärekränkning
till en månads fängelse och omedelbart sökt att av nåd förskonas från
fängelsestraffet och i stället få försona sitt brott med böter, hade hon, trots
det att hon styrkte sig hava ingivit nådeansökan, av borgmästaren i A.
blivit anhållen för undergående av straffet, varefter hon forslats till länsfängelset.
Vid ett tidigare tillfälle, då hon avhämtats för verkställighet av
straffet, hade hon råkat i ett sådant sjukdomstillstånd, att läkare förklarat
henne icke utan fara för liv och hälsa kunna företaga en resa. Då hustru
O. ankommit till länsfängelset, hade länsstyrelsen genast efter erhållen underrättelse
om nådeansökningen låtit lösgiva henne. Det hade sedan visat
sig att Kungl. Maj:t redan tidigare än den dag, hustru O. anhållits, beslutit
att av nåd förändra fängelsestraffet till böter, men att utslaget därom
ännu icke hunnit expedieras. På föranstaltande av justitieombudsmannen
blev borgmästaren ställd under åtal inför Svea hovrätt, som genom utslag
den 30 november 1876 fällde honom till ansvar för tjänstefel.

I ett annat fall, där klagomål under 1917 anförts över att en länsstyrelse
vid förordnande om verkställighet av straff icke tagit hänsyn till
en nådeansökan, gjord av en person, som dömts till fängelse ett år för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10.

tryckfrihetsbrott, fann justitieombudsmannen bland annat med hänsyn till
avfattningen av 1811 års cirkulärbrev länsstyrelsen icke hava begått något
tjänstefel i anmärkta hänseendet.

Enligt justitieombudsmannens åsikt hade i det nu förevarande fallet
t. f. landsfiskalen icke bort anhålla J. och låta avföra honom till kronohäktet
i Ö. Såvitt upplyst blivit, hade icke funnits någon anledning
antaga, att J. ämnade undandraga sig ett slutligen bestämt straff. Det
hade visserligen varit föga troligt, att, sedan Kungl. Maj:t i högsta
domstolen dömt J. till ett längre fängelsestraff, Kungl. Maj:t i statsrådet
utan några nya skäl skulle befria J. från hela straffet. Men för J. hade
det likväl varit av det största intresse att, då lian icke kunde finna sig
brottslig, komma i tillfälle att begagna alla till buds stående medel att få
sin sak ur alla synvinklar prövad.

T. f. landsfiskalen hade alltså, enligt justitieombudsmannens förmenande,
förfarit felaktigt genom att på sätt som skett anhålla J. Då emellertid J:s
nådeansökan allenast medfört en avkortning av fängelsestraflet, vilken trots
t. f. landsfiskalens förfarande kommit J. fullt tillgodo, och med hänsyn till
oklarheten i gällande bestämmelser, funne justitieombudsmannen tjänstefel
av beskaffenhet att medföra åtal icke föreligga.

Hade länsstyrelsen, innan dess verkställighetsresolution meddelats, erhållit
underrättelse om J:s nådeansökan, hade länsstyrelsen otvivelaktigt
bort försätta J. på fri fot i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i nådeärendet.

Jag tillåter mig nu övergå till den inom justitiedepartementet verkställda,
av justitieombudsmannen omförmälda utredningen.

I skrivelse den 6 september 1920 har dåvarande t. f. chefen för
justitiedepartementet — sedan fråga uppstått rörande det tillvägagångssätt,
som av vederbörande myndigheter plägade tillämpas med avseende å tiden
för förordnande om verkställighet av utslag i sådana fall, då frihetsstraff
eller förvandlingsstraff för böter blivit genom laga kraft ägande utslag någon
ådömt, men, innan den dömde börjat avtjäna straffet, till vederbörande
ingivits ansökning att han måtte av nåd erhålla befrielse från eller nedsättning
i straffet — hos överståthållarämbetet framställt förfrågan, huruvida
i fall som nämnts utslaget plägade av myndigheten omedelbart befordras till
verkställighet eller om dessförinnan nådeärendets prövning avbidades.

I skrivelse den 28 september 1920 har därefter samma förfrågan gjorts
hos länsstyrelserna.

På dessa skrivelser hava numera svar ingått.

Utredning

praxis.

12

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 10.

Länsstyrelserna i Hallands, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län
meddela endast, att sådant fall, som i skrivelsen avses, icke förekommit hos dem.

Över ståthallar ämbetet avbidar i regel nådeärendets prövning, innan utslaget
befordras till verkställighet.

Därest den dömde saknar fast anställning eller bostad och antagas kan, att
nådeansökan ingivits allenast för att den dömde må kunna vinna tid att avvika
eller för den händelse överståthållarämbetet erfarit att den dömde vid honom
förut åd ömt straffs verkställande varit svår att anträffa, plägar ämbetet emellertid
utan avseende å föreliggande nådeansökan befordra utslag till verkställighet.

Har någon ådömts straff och fått en nådeansökan prövad, föranleder ny
nådeansökan icke till uppskov vid utslags verkställande.

Länsstyrelsen i Stockholms län plägar omedelbart befordra till verkställighet
laga kraftvunnet utslag, varigenom frihetsstraff eller förvandlingsstraff för böter
blivit någon ådömt, utan avseende å att, innan den dömde börjat avtjäna straffet,
till vederbörande ingivits ansökning, att han måtte av nåd erhålla befrielse från
eller nedsättning i detsamma.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför: Icke någon av de för närvarande i länsstyrelsen
tjänstgörande erinrar sig, att något sådant fall varit föremål för länsstyrelsens
prövning. Det är sålunda omöjligt att lämna meddelande om vanlig
praxis. härstädes. Länsstyrelsen vill emellertid uttala, att länsstyrelsen skulle
anse sig sakna befogenhet att i avvaktan på ett nådeärendes avgörande uppskjuta
en verkställighet, varemot i övrigt icke möter hinder. Den omständigheten, att
en nådeansökning ingivits, kan icke i och för sig vara tillräcklig grund för uppskov;
detta är särskilt tydligt vid förnyade nådeansökningar. Att pröva, huruvida
utsikt finnes för nådeansöknings beviljande, kan icke tillkomma länsstyrelse,
som för övrigt i de flesta fall saknar tillfälle att taga kännedom om målets beskaffenhet.
Anses det önskvärt, att framställning om nåd — eller om amnesti, därest
sådan, på sätt lärer vara händelsen, prövas vara med lag förenlig — skall kunna
föranleda verkställighetens uppskjutande, torde erfordras ny lagstiftning, vilken
synes lämpligen kunna gå ut därpå, att en kompetent central myndighet, när
sådant efter summarisk prövning finnes vara påkallat, meddelar ett slags inhibitorial,
som i förekommande fall även innehåller föreskrift därom, huruvida den
dömde må inmanas i häkte eller fortfarande hållas häktad.

Länsstyrelsen i Södermanlands län meddelar, att laga kraftvunnet utslag av
länsstyrelsen omedelbart befordras till verkställighet. Därest det emellertid kommit
till länsstyrelsens kännedom, att nådeansökan avseende befrielse från straffet
blivit ingiven, har länsstyrelsen, under förutsättning att verkställigheten av straffet
icke äventyrats, låtit vederbörande polismyndighet förstå, att med verkställigheten
kunde tillsvidare anstå i avbidan på nådeärendets prövning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län meddelar, att åtminstone under senare åren
veterligen icke till behandling förekommit något sådant fall som i skrivelsen avses,
samt anför: Länsstyrelsen vill emellertid nämna, att länsstyrelsen för sin del
näppeligen skulle anse sig äga laglig befogenhet att i ett sådant fall förordna
om verkställighetens av straffet uppskjutande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför: I fall, varom fråga är, har den dömde

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10.

brukat befordras till straffets avtjänande, innan frågan om nåd för den dömde
blivit avgjord, för så vitt icke länsstyrelsen efter inhämtade upplysningar med
säkerhet kunnat antaga, att den dömde icke skolat undandraga sig straffets avtjänande
genom att begiva sig till okänd ort eller utrikes. Länsstyrelsen har
då avvaktat Kungl. Maj:ts beslut i nådefrågan, innan länsstyrelsen givit order
om straffets avtjänande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län meddelar, att under de senaste åren därstädes
förekommit endast två fall av ifrågavarande beskaffenhet. I det ena fallet
hade en värnpliktig för brott mot krigslagarna av Kungl. Maj:t ådömts fängelse
i två månader och i det andra hade av Kungl. Maj:t för brott mot 10 kap. 5 §
strafflagen döints likaledes till fängelse i två månader. Båda utslagen sändes
till vederbörande landsfiskaler för verkställighet och först, då landsfiskalerna skulle
införpassa de dömda, styrktes av dessa, att nådeansökningar ingivits. Den landsfiskal,
som hade att verkställa utslaget i förra fallet, avvaktade nådeärendets
prövning, under det att utslaget i det senare fallet av vederbörande landsfiskal
omedelbart befordrades till verkställighet.

Länsstyrelsen i Kalmar län meddelar, att länsstyrelsen i de ytterst sällsynta
fall, som hittills förekommit, icke för sin del ansett sig kunna uppskjuta verkställigheten
i avbidan på prövningen av en ingiven nådeansökning. Det har
emellertid icke, såvitt länsstyrelsen kan erinra sig, någon gång hänt, att härigenom
verkställts straff, som sedermera blivit vederbörande efterskänkt. Närmare
bestämmelser, huru med verkställigheten skall förfaras, när den dömde sökt nåd,
torde vara önskvärda. Att i alla dylika fall uppskjuta verkställigheten, vore dock
knappast välbetänkt.

Länsstyrelsen i Gottlands län upplyser, att länsstyrelsen med tillämpning av
kungl. cirkulären i ämnet den 4 juli 1811 och den 27 mars 1830 plägat låta
med verkställigheten anstå, till dess nådeärendet blivit prövat.

Länsstyrelsen i Blekinge län meddelar, att då laga kraftägande utslag föreligger,
varigenom någon icke häktad ådömts frihetsstraff eller då böter blivit till
frihetsstraff förvandlade, utslaget därifrån omedelbart översändes till vederbörande
för verkställighet. Något uppskov härmed på grund av eventuell nådeansökan
kan desto mindre ifrågakomma, som länsstyrelsen icke får emottaga någon underrättelse
om nådeansökans ingivande. Kan emellertid den dömde före hans
införpassande till fängelset eller senast vid ankomsten dit visa, att han ingivit
nådeansökan, lärer i de flesta fall få anstå med verkställigheten av utslaget, till
dess sig visat, huru nådeansökningsärendet utfallit. Beträffande häktade personer,
som förklarat sig nöjda med utslaget, verkställes detsamma omedelbart
utan avseende å eventuell nådeansökan.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför: Frågan om tiden, då utslag i nu
åsyftade fall bör av länsstyrelse utsändas till verkställighet, har under en längre
följd av år icke varit aktuell därstädes.

Däremot har det förekommit, att vederbörande myndighet, till vilken länsstyrelsen
för verkställighet översänt utslag av ifrågavarande beskaffenhet, hos
länsstyrelsen gjort muntlig förfrågan, huruvida i fall, då nådeansökan gjorts först
efter det laga kraft ägande utslag förelegat, med verkställigheten skulle anstå,

14

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 10.

tills Kungl. Maj:t meddelat beslut över nådeansöknitigen; och har därvid myndigheten
ifråga tillråtts att icke låta nådeansökningen föranleda uppskov med
den myndigheten anbefallda verkställigheten, detta så mycket mindre som det i
vissa fall varit påtagligt, att nådeansökning tillkommit icke därför att utsikt till
vinnande av nåd kunnat synas föreligga utan fastmera i avsikt att den dömde
genom uppskov med verkställigheten skulle beredas tillfälle att avvika från orten
och därigenom undandraga sig det ådömda straffets verkställighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför: Principiellt har länsstyrelsen hävdat
och bringat i tillämpning den ståndpunkten, att nådeansökan ej borde medföra
uppskov med utslagets verkställande. I vissa fall hava dock med länsstyrelsens
samtycke eller vetskap anstått med verkställigheten, till dess nådeansökningen hunnit
prövas. I de fall, där detta skett, har något formligt beslut ej meddelats, utan
har i regel tillgått så, att den lokala myndighet, som haft att ombesörja verkställigheten,
under hand hört sig för hos länsstyrelsen och där erhållit ett muntligt
uttalande i ena eller andra riktningen. Vid på sådant sätt lämnat samtycke
till uppskov hava skilda omständigheter kunnat vara för länsstyrelsen bestämmande.
Pall hava kunnat förekomma, då en mer eller mindre föråldrad lag
belagt med hårt straff en handling, som av modernare rättsåskådning bedömts
mildare. Eller har den dömde ansetts stå i det förhållande till den med straff
belagda handlingen, att han kunnat betraktas såsom mindre brottslig ur subjektiv
synpunkt. Även andra mera personliga förhållanden hava kunnat spela in, vilka
varit av skiftande natur. Slutligen bör omnämnas, att den lokala myndigheten
någon gång givit uppskov med verkställigheten, utan att detta, ehuru det blivit
bekant för länsstyrelsen, sedermera föranlett någon anmärkning från länsstyrelsens
sida, och hava dylika uppskov kunnat bestämmas av den lokala myndighetens
personliga uppfattning, som i ett eller annat fall kunnat avvika från och
måhända varit mindre sträng än länsstyrelsens.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län meddelar, att, oavsett om till länsstyrelsens
kännedom kommit, att besvär anförts, utslaget plägat överlämnas till
vederbörande för verkställighet. Däremot torde i allmänhet vederbörande verkställare,
därest de erhålla kännedom om att den sakfällde begärt nåd, avvakta
Kungl. Maj:ts beslut i anledning av nådeansökningen.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län meddelar att länsstyrelsen, i enlighet med den
tolkning, länsstyrelsen givit nådiga cirkulären den 4 juli 1811 och den 27 mars
1830, plägat före utslagets bringande till verkställighet afvakta prövningen av
en första nådeansökning, men däremot, därest efter avslag å den första nådeansökningen
förnyad sådan ansökning blivit för länsstyrelsen anmäld, ansett sig
böra utan hänsyn härtill befordra utslaget till omedelbar verkställighet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län meddelar, att i ett fall till länsstyrelsen inkommit
framställning om anstånd med verkställighet av ett förvandlingsstraff
för böter i avbidan på prövning av ansökning om befrielse av nåd från bötesstraffet,
därvid överlämnats åt vederbörande landsfiskal, som haft att införpassa
vederbörande för straffets undergående, att avgöra huruvida med verkställigheten
lämpligen kunde anstå, men att i övrigt något fall av förevarande beskaffenhet
icke varit föremål för länsstyrelsens prövning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10. 15

Länsstyrelsen i Örebro län anför, att länsstyrelsen, i den män det varit
möjligt, sökt avvakta utgången av nådeärendets prövning och avgörande.

Då bestämmelser emellertid saknas om att nåd skall förhindra verkställighet
av lagakraftvunna utslag, samt med hänsyn härtill frågan, huruvida nåd sökts,
ofta icke kommer till länsstyrelsens kännedom, torde det oftast inträffa, att lagakraftvunna
utslag bringas till verkställighet, oaktat nådeansökan gjorts.

Enär särskilt om kortare frihetsstraff bringas till verkställighet omedelbart
efter det utslaget vunnit laga kraft, straffen ofta komma att bliva helt verkställda,
då nådeärendet hunnit bliva avgjort, och härigenom verkningarna av en
tillämpad nåd i allmänhet ej skulle få göra sig gällande, synes det vara önskvärt,
att bestämmelser träffades med avseende å verkställighet av utslag i de
fall, då nåd begärts, samt att, om den omständigheten, att nåd begärts, skall
anses utgöra hinder för verkställighet eller fortsatt verkställighet av straff, länsstyrelsen
erhölle underrättelse i de fall, då nåd begärts.

Länsstyrelsen i Värmlands län meddelar, att under senare tider någon remiss
för verkställighet av dylikt utslag under angivna förhållande icke härstädes förekommit.
I särskilt fall har under de senaste åren emellertid inträffat, att, efter
det utslaget översänts till vederbörande polismyndighet för verkställighet, upplysning
vunnits att den dömde ingivit nådeansökan, och har därvid, efter överläggning
mellan länsstyrelsen och polismyndigheten och med hänsyn till föreliggande
omständigheter beträffande den dömdes person och bostadsförhållanden
m. m., lämnats anstånd med verkställigheten i avbidan på nådeärendets prövning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län meddelar, att länsstyrelsen icke har sig
bekant något fall, då nådeansökan av icke häktad person, varom här lärer vara
fråga, varit beroende på vederbörande myndighets prövning vid tiden för länsstyrelsens
förordnande om verkställighet av utslaget. Detta torde bero därpå
att, då nådeansökan av icke häktad person göres, densamma ingives direkt till
Kungl. Maj:t utan anlitande av länsstyrelsen som mellanhand.

Det synes emellertid länsstyrelsen, att, därest fara för att den dömde avviker
icke föreligger, det i förevarande fall bör kunna anstå med verkställigheten
av straffet, till dess nådeansökningen slutligen prövats, om framställning
därom göres.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län meddelar, att länsstyrelsen i avseende å
tiden för förordnande om verkställighet av utslag i sådana fall, då frihetsstraff
eller förvandlingsstraff för böter blivit genom laga kraftvunnet utslag någon
ådömt, men, innan den dömde börjat avtjäna straffet, till vederbörande ingivits
ansökning att han måtte av nåd erhålla befrielse från eller nedsättning i detsamma,
ej plägat omedelbart befordra utslaget till verkställighet, utan har länsstyrelsen
avvaktat nådeärendets prövning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att inom länet i senare tid endast ett
fall förekommit, varom nu är fråga; och att i detta fall länsstyrelsen, som emellertid
saknade kännedom därom, att den dömde sökt nåd, omedelbart befordrade
utslaget till verkställighet. Någon praxis för länsstyrelsens förfarande i det hänseende,
som avses i skrivelsen, har sålunda icke tillämpats.

Länsstyrelsen i Norrbottens län meddelar att, därest kännedom vunnits att

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10.

person, som genom laga kraftvunnet utslag ådömts frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, innan straffet börjat avtjänas, till vederbörande ingivit nådeansökning,
länsstyrelsen i avvaktan på nådeansökningens prövning uppskjutit
verkställighet av utslaget.

Dep<ch^fen ntl1 Vad i ärendet förekommit synes mig till fullo visa behovet av att genom
en lagbestämmelse ordna frågan om nådeansöknings inverkan på verkställbarheten
av ett lagakraftägande utslag i brottmål. Jag har därför låtit
inom justitiedepartementet upprätta ett sådant förslag och ber jag nu få
något redogöra för innehållet i detsamma.

Principiellt gäller, att ett lagakraftägande utslag i brottmål skall, så
snart ske kan, befordras till verkställighet. Undantag från denna regel
bör stadgas endast i den mån särskilda omständigheter därtill föranleda.
Att en nådeansökning under alla förhållanden skulle innefatta en sådan
omständighet har jag icke ansett. Så bör icke vara fallet, då fråga är
om nåd för häktad person. Såsom justitieombudsmannen framhållit, torde
väl den häktade i allmänhet föredraga att genast börja avtjänandet av
straffet, men oavsett om så är, lärer i regel icke finnas skäl att beträffande
häktad stadga att med verkställigheten skall anstå till dess nådeärendet
blivit avgjort. De fall, då nåd beträffande häktad sträcker sig till
eftergivande av hela straffet, torde utgöra ett försvinnande fåtal, och nådeärendet
torde i regel hinna avgöras å sådan tid, att den nåd, som må beviljas,
i allt fall kommer den dömde helt tillgodo. Jag har därför i förslaget
icke upptagit någon bestämmelse om häktad person. Då jag nu
talat om häktad, avser jag därmed även den, som förklarats skyldig träda i
häkte, men icke blivit i häkte tagen. Yad åter angår icke häktad skulle
mången gång, då här i regel är fråga om straff av ringa tidslängd, en
omedelbar verkställighet av straffet medföra, att en beviljad nåd komme för
sent, vilket måste anses otillfredsställande. Beträffande sådan person finner
jag därför böra stadgas, att med verkställigheten skall anstå i avbidan på
nådeansökningens prövning. Denna regel bör dock icke vara undantagslös.
Finnes anledning antaga, att den dömde avviker, bör straffet genast gå i
verkställighet, och detta bör givetvis gälla så, att verkställighet skall äga
rum när helst under tiden för nådeärendets prövning fara uppstår i nyss
berörda hänseende. Vidare finnes intet skäl att låta annan nådeansökning
än den första verka uppskov med verkställigheten. Under alla förhållanden
bör gälla, att en verkställighet, som tagit sin början, icke skall avbrytas
därför, att nåd sökts.»

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagförslag eller förslag

17

Kungl. Maj ds Proposition Nr 10.

till lag om anstånd för visst fall med verkställighet av straff av den lydelse,
bilaga A vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslaget måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål,
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
täckes Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 9 käft. (Nr 10).

3

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 10.

Bilaga A.

Förslag

till

LAG

om anstånd för visst fall med verkställighet av straff.

Med ändring av vad lag och. författning innehåller häremot stridande
förordnas som följer.

Visar den, som genom lagakraftägande utslag är dömd till frihetsstraff
eller skall undergå fängelse, vartill böter eller viten förvandlats, innan
verkställigheten av straffet begynt, att till Konungen ingivits ansökan, att
han av nåd måtte förskonas från straffet eller vinna lindring däri, och är
han ej häktad, och förekommer ej mot honom skälig anledning, att han avviker,
och har ej i målet tidigare sökts nåd, då skall med verkställigheten
av straffet anstå i avbidan på Konungens beslut i anledning av nådeansökningen.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 10.

19

Bilaga B.

Cirkuläret den 4 juli 1811.

Carl etc. Som Vi av liera tid efter annan inkomna mål inhämtat, hurusom,
efter det Yi, uppå gjorda underdåniga ansökningar om nåd i brottmål,
Våra beslut meddelat, längre tid ofta förflutit innan verkställighet av ådömda
straff följt, och flera förnyade ansökningar i samma ämne blivit till Oss insända,
men ett sådant förhållande dels motverkar angelägenheten att straffet så fort
ske kan må följa på brottet dels leder till en dryg kostnad för Oss och kronan
genom arrestanternas längre kvarhållande i häkte; så hava Yi funnit nödigt anbefalla
Eder att, sedan för brott dömda personer hos Oss sökt nåd och Vårt
utslag kommit exekutorn tillhanda, låta beslutet till behörig verkställighet befordra,
därest laga hinder icke möta, utan att uppehåll därmed må genom ytterligare
nådeansökningar beredas. Börandes I dock låta vara Eder angeläget
att sådana till straff dömda häktade personer, som ämna hos Oss söka nåd, ej
må sakna underrättelse om nödvändigheten att på en gång förete alla de skäl
och grunder, vilka förmenas kunna bereda dem den förskoning, som utgör föremålet
för deras underdåniga ansökningar.

Bilaga C.

Cirkuläret den 21 mars 1830.

CABL JOHAN etc. etc. Vår ynnest etc. Sedan Vi genom nådigt cirkulär
till överståthållaren, f samtliga Våra befallningshavande och regementscheferna
den 4 juli 1811 anbefallt, att, då för brott dömda personer hos Oss sökt nåd
och Vårt utslag kommit exekutorn tillhanda, beslutet bör till verkställighet befordras,
därest laga hinder icke möta, utan att uppehåll därmed må genom ytterligare
nådeansökningar vinnas; ävensom Vi förordnat, det ovanbemälda ämbetsmän
borde låta sig angeläget vara, att sådana, till straff dömda, häktade personer,
som ämna hos Oss söka nåd, icke må sakna underrättelse om nödvändigheten
därav, att på en gång förete alla de skäl och grunder, vilka förmenas kunna
bereda dem den förskoning, som utgör föremålet för deras underdåniga ansökningar;
men Vi av särskilda tid efter annan inkomna mål inhämtat, att
dessa stadganden icke blivit behörigen efterföljda; alltså hava Vi härmed velat
erinra Eder om ett noggrant iakttagande av de uti berörda Vårt cirkulär meddelade
föreskrifter.

20

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 10.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen
den 9 januari 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden MOLIN, ApPELBERG.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 2
december 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om anstånd för visst fall med verkställighet av straff.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet
Gustaf Grefberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Ma,j:ts Proposition Nr 10.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 13 januari 1322.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler lagrådets
den 9 i denna månad avgivna utlåtande över det den 2 december 1921
till lagrådet remitterade förslaget till lag om anstånd för visst fall med
verkställighet av straff samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan anmärkning och vari ett par redaktionella, mindre jämkningar
vidtagits, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täckes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.