Andra kammarens undfå tillfälliga ulskotls ullålande Nr 4. 1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 4 mars 1922 kl. 1 e. in.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4 i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av lämpligt arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 162, har fru Östlund hemställt, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning angående
de åtgärder, som kunna vidtagas för beredande av lämpligt
arbete åt tuberkulossjuka konvalescenter, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill eu sådan utredning kan föranleda».

Med avseende på motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till
motionen.

Utskottet har fått del av ett av första kammarens andra tillfälliga
utskott, med anledning av en i denna kammare i ämnet väckt
likalydande motion, från Svenska nationalföreningen mot tuberkulos
begärt yttrande, i vilket medicinalstyrelsen för sin del i avgivit utlåtande
till alla delar instämt.

Det i förevarande motion avhandlade ämnet är enligt utskottets
mening av den vikt och beskaffenhet, att det måste anses vara förtjänt
av statsmakternas synnerliga beaktande. Såsom i motionen
påpekas och i läkarkretsar vid skilda tillfällen framhållits, har erfarenheten
redan länge givit vid handen, att den i vårt land så storslaget
anlagda och med så stora kostnader bedrivna verksamheten
för tuberkulossjukdomens bekämpande icke givit, eller rättare sagt,
icke förmått — efter enbart de linjer efter vilka denna verksamhet
hittills bedrivits — giva de resultat, som önskvärt varit. Orsakerna
härtill ha fyrfaldiga gånger från sakkunnigt håll blivit berörda och
skola i detta samband ej närmare utvecklas. Utskottet vill endast
i korthet betona, att den här åsyftade bristen väsentligen framträder
däri, att de från sanatorierna utskrivna patienterna i de flesta fall,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 13 samt. 2 avd. 4 käft. (Nr 4.) 1

Motionen.

U t skottet.

2

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4-

vilket givetvis särskilt gäller de mindre bemedlade, sakna möjligheter
att på lämpligt sätt fullfölja sin rekonvalescens, varför de genom att
omedelbart återgå till sina tidigare förvärvsarbeten av olika slag lätteligen
ådraga sig recidiv av sin sjukdom. Följden blir förnyad sanatorievistelse
med betydligt minskade utsikter till räddning. Felet ligger
naturligtvis ej i sanatorievården i och för sig, det ligger däri, att sanatorievården
är otillräcklig. Den kan visserligen så till vida fylla sin
uppgift, att den åstadkommer förbättring, där sådan över huvud är
möjlig, men den kan ej i önskvärd grad trygga förbättringens fram-''
tida bestånd. Önskemålet är därför, att sanatorievården utvidgas,
eller rättare sagt, kompletteras med sådana anordningar, varigenom
de utskrivna patienterna erhålla möjlighet att efter för deras tillstånd
avpassade förhållanden sysselsätta sig med lämpligt arbete för att, i
den mån det låter sig göra, så småningom förbereda återgången till
ordinär verksamhet. Endast därigenom kan. sanatorievistelsen väntas
medföra den nytta som avses. Skall vår sanatorieorganisation kunna
bli verkligt effektiv och på rätta sättet fylla sin uppgift synes inrättandet
av dylika kompletterande anordningar, som nyss antytts, vara
en oundgänglig förutsättning. Att här sålunda föreligger ett stort
och betydelsefullt spörsmål, som oavvisligen tränger till sin lösning,
och att denna lösning ej utan ingripande från det allmännas sida kan
ernås, är enligt utskottets mening uppenbart.

Ett stöd för att ett verkligt kännbart behov av åtgärder i ovan
antytt syfte förefinnes kan hämtas av några siffror ur den officiella
hälsovårdsstatistiken, för såvitt denna för de senaste åren (1916
—1920) är tillgänglig. Antalet patienter, som årligen lämna sanatorierna
såsom mer eller mindre »förbättrade», (kategorierna B och
C i tabellen över från sanatorierna utskrivna i bemälda statistik)
och av vilka ett flertal kan tänkas bliva föremål för här berörda
åtgärder, uppgår till omkring 47,5 procent beträffande män och
eu obetydlighet mindre beträffande kvinnor av hela det utskrivna
antalet. Härtill kommer såsom »oförbättrade» utskrivna 16 å IT
procent, varav en del säkerligen också skulle komma i fråga för
ett omhändertagande av här ifrågavarande art. Med dessa siffror
stämmer en av nationalföreningen meddelad uppgift om ett behov av
konvalescent vård för omkring 1,600 patienter. Tilläggas kan att i
medeltal omkring 7 procent av sanatoriepatienterna utskrivas såsom
»försämrade». Utskottet vill för sin del uttala angelägenheten av
att särskilda åtgärder träffas även i fråga om dessa obotliga fall, och

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 3

att i samband med eu utredning om konvalescent vården beaktas vad
som i detta avseende kan åtgöras.

Såsom ovan antytts och även av nationalföreningens utlåtande
framgår, är man inom för tuberkulosfrågan intresserade kretsar i princip
ense om nödvändigheten av att i lämplig form arbete beredes åt
de tuberkulösa konvalescenterna. Olika utvägar kunna därvid givetvis
komma i fråga och ha även på olika håll praktiserats. Redan
under vården på sanatorierna har vänjande av patienterna till arbete
börjat att med framgång tillämpas såsom ett led i behandlingsmetoderna
där. I Danmark har detta förfarande tillämpats under något
längre tid och till och med utvecklats därhän, att man på sanatorierna
anser sig kunna tillgodose konvalescenternas inväfning och
härdning medels härför erforderligt arbete. Hos oss synes en dylik
metod ej vara så lätt att införa, åtminstone ej i den omfattning som
för ändamålet erfordras. »Flertalet av våra nuvarande tuberkulossjukhus
hava visserligen», enligt vad nationalföreningen anför, »anordningar
för att bereda vissa patienter arbete, men detta dock i
alltför liten skala för att på något sätt motsvara behovet av arbetsanstalter.
» Inrättandet av dylika, eller sä kallade arbetskolonier, där
de tuberkulösa konvalescenterna efter sanatorievistelsen mottagas för
att under läkaruppsikt invänjas till olika slag av förvärvsarbete,
synes på sakkunnigt håll alltmera omfattas såsom den lämpligaste utvägen.
Något egentligt försök med arbetskolonier av bär åsyftat
slag har i vårt land ej blivit gjort. Däremot finnes från andra länder
åtskilliga erfarenheter att hämta i detta avseende, i synnerhet
England, vars konvalescentvård också varit föremål för studier av
svenska sanatorieläkare samt nationalföreningen.

Vad beträffar de ekonomiska förutsättningarna att lösa det bär
förevarande spörsmålet torde olika möjligheter böra tagas under övervägande.
Redan patienternas av dem med stort intresse verkställda
arbeten på sanatorierna har i viss mån visat sig inverka gynnsamt
på dessas ekonomi. De åtgärder, sonri motionens mening komma
i fråga, torde även till någon del kunna bära kostnaden, men erfarenheten
visar dock (t. ex. från England), vad som också lätt inses,
att det allmänna måste träda emellan. Utan att föregripa en framtida
utredning eller göra ett bestämt uttalande vill utskottet dock i
allmänhet uttrycka den meningen, att ett samarbete mellan stat, landsting
och kommuner, avvägt på ett lämpligt sätt, synes innebära den
gynnsammaste lösningen av den fråga det här gäller.

4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Av vad i det föregående anförts torde vara tydligt, att utskottet
finner en utredning rörande lämpligaste sättet att åstadkomma
vård åt tuberkulösa konvalescenter vara i hög grad av behovet påkallad.
En sådan utredning har emellertid redan blivit igångsatt.
Enligt vad nationalföreningen i sitt utlåtande meddelat tillsatte föreningen
år 1917 »en kommitté med flera subkommittéer med uppgift
att utreda frågan om de åtgärder, som vore erforderliga för eu mera
planmässig och målmedveten kamp mot tuberkulosen i vårt land.
Den subkommitte, som fick på sin lott att utreda frågan om utveckling
av an stalts vår den för vuxna personer lidande av lungtuberkulos,
har upptagit till ingående behandling även spörsmålet om beredande
av arbetstillfällen åt vissa lungtuberkulösa, i den män detta kunde
ske i form av anstalts vård». Av detta uttalande framgår, att
en utredning av den art som motionären förordat för närvarande
pågår under sakkunnig och intresserad ledning, vilken utredning
enligt uppgift av nationalföreningen snarast torde föreligga
färdig. Under sådana förhållanden anser utskottet, i likhet med vad
nationalföreningen även framhållit, att motionens behjärtansvärda
syfte säkrast torde ernås genom avvaktande av resultatet av nämnda
utredning, varför ett ingripande från statsmakternas sida för
närvarande icke synes erforderligt.

Under uttalande av sin förvissning, att den utredning, som från
nationalföreningen är att förvänta, skall vinna beaktande av vederbörande
myndigheter och så fort förhållandena medgiva föranleda
förslag från Kungl. Maj:ts sida, får utskottet, i anslutning till vad
ovan anförts, hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 mars 1922.

På utskottets vägnar:

AXEL EURÉN.

Närvarande vid förevarande ärendes slutbehandling:

herrar Eurén, Jonsson i Eskilstuna, Corneliusson, Olsson i Labbemåla, fru
Östlund, Björnberg, Ernfors, Holmberg, Olsson i Mellerud och Petersson i Broaryd.

Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 1922.