20

Statsutskottets utlåtande Nr 64.

Nr 64.

Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1922 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till kapitalökning för fonden för torvindustriens
befrämjande.

(4:e avd.)

I den till riksdagen den 7 januari 1922 avlåtna propositionen,
nr 2, med förslag till tilläggsstat till riksstaten för år 1922 har Kungl.
Maj:t, under åberopande av det vid propositionen under rubrik »utgifter
för kapitalökning: 1922 års tilläggsstat bil. 4» fogade statsrådsprotokollet
över bandelsärenden nämnda dag, föreslagit riksdagen att till kapitalökning
för fonden för torvindustriens befrämjande å tilläggsstat för år
1922 bland utgifterna för kapitalökning anvisa ett reservationsanslag av
250,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Fonden för torvindustriens befrämjande inrättades enligt beslut av
1902 års riksdag, som bemyndigade riksgäldskontoret att för ändamålet
tillhandahålla ett belopp av 1,500,000 kronor. Sedermera hava till kapitalökning
för fonden anvisats, av 1907 års riksdag 2,000,0,00 kronor,
av 1917 års riksdag 650,000 kronor, av 1918 års riksdag 3,000,000
kronor och av 1921 års riksdag 750,000 kronor. Något visst högsta
årligt utlåningsbelopp är icke föreskrivet, utan Kungl. Maj:t äger för
utlåning disponera fondens hela tillgängliga kapital. Enligt den för
lånerörelsen gällande kungörelsen den 19 juni 1917 (nr 429) skall utlämnat
lån, efter att under fyra år hava varit amorteringsfritt, återbetalas
under därpå följande tolv år med en tolftedel om året, så att lånet
är slutbetalt senast vid utgången av det sextonde året.

Statsutskottets utlåtande Nr 64.

21

I enlighet med beslut av 1918 års riksdag beviljas numera lån
till högst så stort belopp, som svarar mot hälften av den å fullbordad
anläggning nedlagda kostnad eller av beräknad anläggningskostnad för
företag, som vid tiden för ingivandet av låneansökning ännu icke fullbordats,
dock att undantagsvis beträffande nytt företag, när särskilda
omständigheter prövas böra därtill föranleda, lån beviljas intill två
tredjedelar av förenämnda kostnader, varjämte gäller, att för samma
företag lån i varje fall icke beviljas till högre belopp än 300,000 kronor
för bränntorvfabrik och 100,000 kronor för torvströ fabrik.

Till stöd för det nu framlagda förslaget om anvisande av ytterligare
medel till torvlånefonden har departementschefen framhållit, hurusom
den i ärendet förebragta utredningen gåve vid handen, att torvlånefondens
disponibla tillgångar utgöra omkring 1,000,000 kronor,
att i amorteringar å utelöpande torvlån under vartdera av åren 1922
och 1923 kunde antagas inflyta omkring 110,000 kronor, samt att det
under den närmaste tiden beräkneliga lånebehovet, sådant det framginge
av de hos kommerskollegium och torvingenjörerna under behandling
varande torvlåneärendena, uppginge till sammanlagt omkring 1,685,000
kronor. Enligt denna beräkning, vilken grundade sig på den förutsättningen,
att lån i samtliga fall skulle beviljas med högsta enligt nu
gällande bestämmelser medgivna belopp, skulle alltså redan för mötandet
av den närmaste tidens lånebehov en brist av omkring en halv miljon
kronor komma att föreligga.

Efter att hava erinrat härom anför departementschefen vidare:

»Emellertid vill det synas mig, som om en dylik beräkning av
medelsbehovet icke vore så alldeles oangriplig. Till en början lärer
det väl kunna antagas, att, även om fullt tillräckliga medel funnes till
förfogande, icke alla ansökningar skulle föranleda beviljande av lån och
att, även där lån beviljades, lånebeloppet icke alltid sattes till det högsta
författningsenligt möjliga. Härtill kommer emellertid — och detta är
enligt min mening den viktigaste omständigheten — att det, med hänsyn
till det nu inträdda tryckta läget å torvmarknaden och de ytterst ovissa
framtidsutsikterna å detta område, framstår icke blott såsom rimligt
utan fastmer såsom alldeles nödvändigt att vid prövning av ansökningar
om torvlån förfara vida strängare än tidigare skett och därvid framför
allt tillse, att lån icke beviljas andra företag än sådana, vilka kunna
antagas även under de förändrade konjunkturförhållandena vara fullt
ekonomiskt bärkraftiga. Att ett företag tillkommit under kristiden kan
sålunda enligt min mening icke anses i och för sig utgöra tillräcklig
anledning för beviljande av torvlån; endast därest företaget fyller nyss

22

Statsutskottets utlåtande Nr 64.

Utskottets

yttrande.

angivna förutsättning, kan det vara med statens — och i längden också
med den enskildes — intressen förenligt, att detsamma genom statslån
sättes i tillfälle att fortsätta sin verksamhet.

Slutligen må framhållas, att även företag, som äro än så väl förtjänta
av statligt stöd, lära, i den bekymmersamma statsfinansiella situation,
som nu är för handen, få underkasta sig vissa reduceringar i de lånebelopp,
varpå de under normala förhållanden kunnat göra anspråk.

Aven om man sålunda bör kunna utgå ifrån, att torvlånefondens
nuvarande kapitaltillgångar jämte de till fonden inflytande amorteringarna
komma att någorlunda förslå till täckande av ovan omförmälda, mera
omedelbara lånebehov, lärer det likväl böra förutses, att, sedan samtliga
hos kommerskollegium och tor vingenjörerna nu under behandling varande
låneärenden slutligt prövats, fondbehållningen så nedgått, att några
mera avsevärda tillgångar icke finnas tillgängliga för mötande av nya
låneanspråk. Fråga uppstår då, huruvida och i vad mån ytterligare
kapitaltillgångar böra tillföras fonden.

Vid prövning av denna fråga är det å ena sidan uppenbart, att
såväl den tryckta budgetära ställningen som de å torvmarknaden rådande
depressionsförhållandena mana till den största återhållsamhet vid beviljandet
av nya medel för torvlåneändamål. Att vid beräkningen av
medelsbehovet taga hänsyn till alla de för flera år sedan tillkomna torvföretag,
vilka ännu icke framställt någon begäran om torvlån, synes
mig under sådana omständigheter icke böra ifrågakomma. A andra
sidan kan det emellertid icke förbises, att även för framtiden fall torde
komma att givas — särskilt där fråga är om mindre torvföretag för
tillgodoseende av ortens behov av bränntorv och torvströ — då det
framstår såsom i hög grad önskvärt, att Kungl. Maj:t icke står utan
möjlighet att genom statslån träda stödjande emellan. För egen del är
jag, med hänsyn till sistnämnda omständighet, av den uppfattningen,
att torvlånefonden nu icke bör ställas alldeles utan kapitaltillskott, även om
detta tillskott av statsfinansiella och andra skäl synes mig böra hållas inom
snävast möjliga ram. Vid övervägande av samtliga på frågan inverkande
förhållanden har jag därför funnit mig böra tillstyrka, att till kapitalökning
för torvlånefonden å tilläggsstaten för år 1922 äskas ett reservationsanslag
av 250,000 kronor.»

Vid bedömandet av förevarande fråga bör icke förbises, hurusom
av 1921 års riksdag anvisats ett belopp av 750,000 kronor till förstärkning
av torvindustrilånefonden. Särskilt i betraktande härav synes det
utskottet böra föranleda tvekan att, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit,

Statsutskottets utlåtande Nr 64.

23

redan nu och under nuvarande statsfinansiella situation bevilja ett ytterligare
anslag av 250,000 kronor för samma ändamål. Med hänsyn till
de skäl, som av departementschefen anförts och i övrigt synas kunna
anföras till förmån för Kungl. Maj:ts förslag, har utskottet emellertid
ansett sig kunna biträda detsamma.

Vikten av att landets torvtillgångar i största möjliga utsträckning
komma till användning såsom bränsle och i övrigt tillvaratagas för
olika ändamål, torde vara allmänt erkänd och har särskilt från riksdagens
sida vid olika tillfällen framhållits. I sistnämnda hänseende vill utskottet
erinra, att nu ifrågavarande fond tillkommit på riksdagens eget initiativ.
Under kristiden uppmuntrades också anläggandet av nya torvindustriföretag
i hög grad från statens sida. Enligt utskottets mening synas
statsmakterna ej heller under nuvarande svåra läge böra undandraga
denna industrigren det särskilda stöd, varav densamma sålunda tidigare
ansetts förtjänt. Under kriget hava, enligt vad den i ärendet lämnade
utredningen giver vid handen, tillkommit ett flertal bränntorvfabriker,
som haft att räkna med högt uppdrivna anläggningskostnader men som
hittills icke kommit i åtnjutande av statslån. Om staten icke nu för deras
del träder hjälpande emellan, torde det vara att befara att verksamheten
vid dessa måste helt nedläggas.

Givetvis kan det dock icke ifrågakomma att staten annat än i
viss begränsad utsträckning — och utan eftergivande av nu gällande
lånebestämmelser — lämnar den redan existerande torvindustrien sitt
understöd. Med hänsyn till det nu inträdda tryckta läget å torvmarknaden
och de ytterst ovissa framtidsutsikterna å detta område, framstår
det tvärtom, såsom av departementschefen-framhållits, icke blott såsom
rimligt utan fastmer såsom alldeles nödvändigt att vid prövning av ansökningar
om torvlån förfara vida strängare än tidigare skett och därvid
framför allt tillse, att lån icke beviljas andra företag än sådana,
vilka kunna antagas även under de förändrade konjunkturförhållandena
vara fullt ekonomiskt bärkraftiga.

Beträffande behovet av ytterligare anslag för ändamålet får utskottet
hänvisa till vad departementschefen i detta hänseende anfört.
Såsom därav framgår, kan det förutses, att, sedan samtliga hos kommerskollegium
och torvingenjörerna nu under behandling varande låneärenden
slutligt prövats, fondbehållningen så nedgått, att några mera
avsevärda tillgångar icke finnas tillgängliga för mötande av nya låneanspråk.
Den nu gjorda framställningen om ytterligare 250,000 kronor
till fonden har tillkommit för att Kungl. Magt icke helt skall stå utan
möjlighet att tillgodose nya krav på lån från fonden och därvid då

24 Statsutskottets utlåtande Nr 64.

särskilt sådana som avse mindre företag för tillgodoseende av andra
lokala behov av bränntorv och torvströ.

Under åberopande av nu angivna omständigheter och med erinran
slutligen, hurusom ett underlättande av torvindustriens fortbestånd kan
betraktas såsom ett led i de åtgärder från statens sida, som påkallas av
den rådande arbetslösheten, får utskottet tillstyrka Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Utskottet, som icke heller funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj:ts förslag att medel till täckande av ifrågavarande anslag böra beredas
av lånemedel, hemställer alltså,

att riksdagen må till kapitalökning för fonden
för torvindustriens befrämjande å tilläggsstat för år
1922 bland utgifter för kapitalökning anvisa ett reservationsanslag
av 250,000 kronor, att utgå av lånemedel.

Stockholm den 2 maj 1922.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 61.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.