Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1922 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående ändring i avseende å uppbörden av
avgifterna för den allmänna pensionsförsäkringen m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 65 av herrar Lundén, Jönsson i Fridhill, Johanson i Hallagården,
Andersson i Prästbol, Jeppsson, Johanson i Huskvarna och Olsson i Labbemåla
samt nr 66 av herr Johansson i Edsbyn.

I motionen nr 65 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, om sådan
ändring i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring kunde
vidtagas, att grundavgifterna till nämnda försäkring komme att uppbäras i
samband med kronouppbörden och att kommunerna måtte bliva befriade
från skyldigheten att till försäkringsfonden inbetala ett belopp, motsvarande
de avgifter, som icke blivit av de avgiftspliktige erlagda.

I motionen nr 66 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådan ändring i 13 § av lagen om
allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913, att uppbörden av pensionsförsäkringsavgifterna
icke bleve uppdelad på två uppbördsmyndigbeter,
utan att uppbörden av dessa avgifter måtte uppdragas åt endast en uppbördsmyndighet,
samt att, i den mån lagen för övrigt av en sådan förändring
skulle beröras, de ändringar och justeringar i lagtexten måtte vidtagas,
som därigenom kunde bliva behövliga.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 5 käft. (Nr 7.)

1

Utskottet.

2 Andra lagutsicottets utlåtande Nr 7.

Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av pensionsstyrelsen. Det yttrande, som i anledning
härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande, och
hänvisar utskottet till dess innehåll.

Enligt 13 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
tillkommer uppbörden av den s. k. grundavgift å tre kronor om året, som
skall av envar avgiftspliktig erläggas, den kommun, där den avgiftspliktige
är mantalsskriven. Uppbörden skall ombesörjas av den myndighet inom
kommunen, som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna. De pensionsavgifter
åter av från och med två till och med trettio kronor, som
utöver grundavgiften åligger dem, som under nästföregående år åtnjutit
inkomst, uppgående till vissa i lagen närmare angivna belopp, skola debiteras
och uppbäras i samband med kronoutskylderna. Där så prövas skäligt, äger
emellertid Konungen för viss kommun förordna, att jämväl uppbörden av
grundavgiften skall verkställas i samband med kronouppbörden. Dylikt
förordnande har hittills meddelats endast för fyra stadssamhällen, nämligen
Stockholm, Göteborg, Gävle och Sundsvall. Enligt 14 § i förenämnda lag
tillkommer det vederbörande taxeringsnämnder att på grundval av kommunvis
av mantalsskrivningsförrättarna uppgjorda förteckningar över personer,
som vid årets början uppnått 15 men icke 66 års ålder, besluta, vilka
personer avgiftsplikt för året skall åligga och vilka avgifter böra av dem
erläggas, därom anteckning göres i förteckningarna. Dessa tillhandahållas
därefter genom den kommunala uppbördsmyndighetens försorg för allmänheten
under tiden 1—10 juli. Pensionsavgift, som skall uppbäras av den
kommunala uppbördsmyndigheten, skall erläggas före utgången av juni
månad nästföljande år i den ordning, som av kommunen bestämmes; och
är kommunen skyldig att till pensionsförsäkringsfonden inbetala, utöver
influtna dylika pensionsavgifter, ett belopp, motsvarande de avgifter av
sådant slag (grundavgifter), som icke blivit erlagda. För de avgifter, kommunerna
sålunda fått erlägga — vilka avgifter enligt för åren 1914—1918
tillgänglig statistik uppgått för hela riket till omkring 1 i/2 million kronor
årligen, motsvarande omkring 15 å 16 procent av samtliga under nämnda
år påförda grundavgifter — äga kommunerna fordran hos de avgiftspliktiga,
men däremot må icke vid bestämmande av pensionsbeloppet för avgiftspliktig
tagas i beräkning vad kommunen för honom inbetalt.

Ovan återgivna bestämmelser rörande sättet för uppbörden av pensionsavgifterna
och kommunernas ansvarighet för grundavgifterna hava
oförändrade gällt alltsedan tillkomsten av 1913 års lag om den allmänna

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

pensionsförsäkringen. Angående de motiv, som lågo till grund för samma
bestämmelser, och de meningsbrytningar, som vid lagens tillkomst å nämnda
punkter gjorde sig gällande, tillåter sig utskottet hänvisa till vad därutinnan
upptagits i pensionsstyrelsens till utskottet avgivna utlåtande.

Redan vid 1916 års riksdag väcktes motion (II: 189) om utredning
på vad sätt och i vad mån kommunerna kunde beredas lättnader i de
utgifter, som genom införandet av den allmänna pensionsförsäkringen åsamkats
dem, bl. a. genom den kommunerna ålagda ansvarigheten för grundavgifterna.
Motionen blev emellertid, efter det pensionsstyrelsen meddelat
bl. a., att densamma jämlikt av Kungl. Maj:t erhållet bemyndigande redan
igångsatt en utredning angående sättet för uppbörden av pensionsavgifterna,
av riksdagen avslagen under hänvisning till att pensionsförsäkringen varit
i tillämpning allt för kort tid för att några allmänna slutsatser rörande
dess verkningar då ännu kunde dragas.

I en av pensionsstyrelsen den 21 januari 1918 till Kungl. Maj:t
avlåten skrivelse, vilken såsom bilaga fogats vid Kungl. Maj:ts till nämnda
års riksdag avlåtna proposition nr 184 om förslag till vissa ändringar i
den allmänna pensionsförsäkringslagen, har pensionsstyrelsen framställt förslag
rörande åtskilliga av erfarenheten dåmera påkallade ändringar i nämnda
lag, avseende bl. a. att taxeringsnämnderna skulle befrias från all befattning
med påföring av pensionsavgifter och arbetet därmed i stället tilläggas
pensionsnämnderna, att uppbörden av pensionsavgifterna skulle fullständigt
skiljas från uppbörden av skattemedlen, att varje försäkrad person skulle
erhålla en försäkringsbok, i vilken inbetalda pensionsavgifter infördes och
kvitterades, samt att uppbörden av såväl grundavgifterna som tilläggsavgifterna
skulle överlämnas till kommunerna. Styrelsen förklarade sig i
den åberopade skrivelsen ämna framdeles till Kungl. Maj:t inkomma med
närmare utformade förslag i de däri angivna hänseendena.

Enligt vad utskottet inhämtat hava framställningar i enahanda syfte,
som innefattas i nu föreliggande motion II: 65 av herrar Lunden m. fl.,
till Kungl. Maj:t ingivits dels av styrelsen för svenska stadsförbundet i
skrivelse den 26 maj 1920 och dels av styrelsen för svenska landskommunernas
förbund i skrivelse den 21 sistlidne december. I förstnämnda
skrivelse har med stöd av en utförlig motivering hemställts, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning angående ändring i uppbörden av
avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring i syfte att uppbörden
av och ansvaret för grundavgifterna icke längre måtte påvila kommunerna,
samt att, därest ifrågasatt utredning om den svenska socialförsäkringens
enhetliga förvaltning komme till stånd, de av styrelsen i skrivelsen gjorda

4

Andra lagutsJcottets utlåtande Nr 7.

uttalanden därvid måtte vinna beaktande. I den senare skrivelsen har
anhållits, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om borttagande
ur lagen om allmän pensionsförsäkring av föreskrifterna om kommunernas
skyldigheter såväl att uppbära grundavgifterna för nämnda försäkring som
att till pensionsförsäkringsfonden inbetala ett belopp,'' motsvarande de avgifter,
som icke blivit av de avgiftspliktiga erlagda.

Förenämnda båda skrivelser hava genom särskilda Kungl. Maj:ts
remisser överlämnats till kommittén för verkställande av utredning rörande
möjligast enhetliga och enkla organisationsformer för socialförsäkringens
olika grenar (kommittén för socialförsäkringens organisation), vilken kommitté,
som tillsatts den 11 oktober 1920, den 4 sistlidne oktober fått sitt
uppdrag utvidgat att omfatta granskning av grunderna för hela socialförsäkringen
i vårt land, för såvitt beträffande densamma nu förelåge lagar
och lagförslag, ävensom avgivande av förslag till sådana ändringar i principerna
för densamma, som kunde finnas lämpliga för åstadkommande av
större enhetlighet och enkelhet. På sätt pensionsstyrelsen i sitt till utskottet
avgivna utlåtande framhållit, ingår självfallet i nyssnämnda kommittés
uppdrag att verkställa utredning rörande spörsmålet om lämpligaste
uppbördssättet för avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen och tillkommer
det tillika samma kommitté prövning av den till grunderna för
nämnda försäkring hörande frågan om kommunernas ansvarighet för grundavgifterna.

Då sålunda de i motionerna väckta spörsmålen redan äro föremål
för utredning av en för prövning av hithörande frågor tillsatt kommitté,
får utskottet hemställa,

1) att motionen nr 65 i andra kammaren icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; och

2) att motionen nr 66 i andra kammaren likaledes
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1922.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Alfred Petrén*, greve Spens, Tjällgren,
Sigfrid Hansson*, von Kock*, Wahl och Lundell*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman*, Karlsson i Gasabäck,
Hage*, Magnusson i Skövde*, Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm och Sundling.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

5

Bilaga.

Till Riksdagens Andra Lagutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen att, i enlighet med av utskottet
gjord framställning, avgiva yttrande över de inom andra kammaren
väckta motionerna nr 65 och 66, får pensionsstyrelsen i anledning härav anföra
följande.

I motionen nr 65 hemställes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning, huruvida sådan ändring kan vidtagas i pensionsförsäkringslagen,
att grundavgifterna till pensionsförsäkringen komma att uppbäras i samband med
kronouppbörden, och att kommunerna må bliva befriade från skyldighet att till pensionsförsäkringsfonden
inbetala ett belopp, motsvarande de avgifter, som icke
blivit av de avgiftspliktiga erlagda.

Motionen nr 66 åter åsyftar en begäran om utredning, huruvida icke uppbörden
av pensionsavgifterna må kunna uppdragas åt allenast en uppbördsmyndighet.

Enligt lagen om allmän pensionsförsäkring skall uppbörden av den s. k.
grundavgiften verkställas av den kommunala uppbördsmyndigheten. Tilläggsavgifterna
åter debiteras och uppbäras i samband med kronouppbörden. Emellertid
äger Konungen, där så prövas skäligt, för viss kommun förordna, att jämt
väl uppbörden av grundavgifterna skall verkställas i samband med kronounnbörden.
^

o

Alderdomsförsäkringskommittén, vars förslag till lag om allmän pensionsförsäkring
ligger till grund för den nu gällande lagen, föreslog en grundavgifav
2 kronor samt tilläggsavgift för den, i vilkens taxering under året enligt galt
lande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt ingick inkomst av mins800
kronor, och skulle tilläggsavgiften utgöra 5 kronor, om inkomsten ej uppgick
till 1,200 kronor, samt 10 kronor, om inkomsten uppgick till 1,200 kronor
eller mera. Grundavgiften skulle enligt kommitténs förslag uppbäras av den kommunala
uppbördsmyndigheten, tilläggsavgiften i samband med kronouppbörden.
För uppbörden av grundavgifterna skulle varje år av vederbörande taxeringsnämnd
uppgöras förteckning över de inom kommunen mantalsskrivna personer,
för vilka under året pensionsavgifter borde erläggas. Förteckningen skulle under
viss tid hållas tillgänglig för allmänheten, och därigenom skulle envar, som ve -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

derborde, anses hava erhållit del av förteckningens innehåll. Grundavgiften skulle
erläggas senast en månad före årets utgång å tid och ställe, som av kommunen
bestämdes. Avgiften skulle således uppbäras samma år, för vilken den
påförts. En var kommun skulle vara skyldig att till pensionsförsäkringsfonden
redovisa och inbetala ett belopp, motsvarande avgifter, som icke blivit erlagda
för avgiftspliktiga, som vore inom kommunen mantalsskrivna. För dylik ej erlagd
avgift skulle kommunen hos den avgiftspliktige äga fordran med förmånsrätt
såsom för oguldna kommunalutskylder.

Tilläggsavgifterna skulle, såsom nämnts, uppbäras i samband med kronoutskylderna,
men fingo ej utsökas, sedan sex månader förflutit efter utgången
av det år, under vilket avgiften blivit påförd.

Kommittén beräknade, att den lägsta inkomstklassen eller den, som skulle
erlägga allenast grundavgift, skulle, med utgångspunkt från 1908 års förhållanden,
komma att omfatta 2,128,300 personer i åldern 16—67 år, därav 881,600 män,
642,300 ej gifta kvinnor samt 604,400 hustrur, den andra klassen (inkomst 800
—1199 kronor) 291,700 personer, därav 242,700 män och 49,000 kvinnor samt
den tredje klassen (inkomst 1,200 kronor och mera) 168,100 personer, därav
149,600 män och 18,500 kvinnor.

I sin motivering till de föreslagna bestämmelserna om sättet för pensionsavgifternas
erläggande anförde kommittén, att kommittén ansett sig böra välja
en annan metod än det inom den tyska lagstiftningen och dess efterföljare tilllämpade
pensionsmärkessystemet, vilket synts alltför komplicerat för att ändamålsenligen
kunna tillämpas inom den av kommittén föreslagna allmänna pensionsförsäkringen.
Kommittén hade i stället föreslagit en metod, enligt vilken
den pensionsavgift av 2 kronor, som årligen skulle erläggas av envar avgiftspliktig,
skulle uppbäras av kommunen. Då tilläggsavgifterna skulle erläggas av
personer, som i regel vore inkomstskattetaxerade, hade kommittén ansett sig böra
föreslå, att dessa avgifter skulle debiteras och upptagas i sammanhang med kronoskatterna.
I de fall, då debetsedel å kronoskatt ej förekomme, måste givetvis
särskild debetsedel å pensionsavgiften utfärdas. Uppbärandet av grundavgifterna,
för vilka kommunerna skulle iklädas ansvar, syntes, i betraktande av det intresse,
kommunerna måste äga av att dessa avgifter ordentligt inbetalades, böra uppdragas
åt kommunerna och ombesörjas av den myndighet inom kommunen, som
förrättade uppbörden av kommunalutskylderna. I motiveringen till de särskilda
paragraferna i lagförslaget anförde kommittén ytterligare rörande denna sak bl. a.
följande: Visserligen pålades de kommunala uppbördsmyndigheterna enligt

förslaget en icke oväsentlig ökning i deras dittillsvarande arbete, men då ett
högst betydande antal bland de avgiftspliktiga tillika vore skattskyldiga till kommunen,
hade kommittén ansett det icke gärna böra ifrågasättas att inrätta särskilda
uppbördsmyndigheter för grundavgifterna, helst eu dylik anordning skulle
kunna medföra betydliga utgifter. Då vidare kommunerna måste hava ett stort
intresse av den föreslagna försäkringen, hade kommittén trott sig kunna räkna
på de kommunala myndigheternas medverkan vid avgifternas uppbärande. —
Enligt kommitténs avsikt skulle samtliga pensionsavgifter erläggas samma år,
som de debiterats. Det hade därför beträffande grundavgifterna synts önskvärt
att bereda möjlighet för dessa avgifters erläggande i samband med sista kommu -

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

nalupppbördsstämman för året. Denna stamma plägade inträffa i början av september,
och borde därför alla förberedande åtgärder för dessa avgifters erläggande
vara vidtagna i någorlunda god tid dessförinnan. Detta vore även möjligt genom
de av kommittén föreslagna detaljbestämmelserna. Att utskriva särskilda
debetsedlar för pensionsavgifterna vore enligt kommit1 éns mening icke nödvändigt.
Vare sig detta skedde eller icke, skulle enligt förslaget en var, som vederborde,
anses hava fått del av förutnämnda förtecknings innehåll, sedan avskrift
av densamma hållits vederbörligen tillgänglig.

För försäkringens lyckliga genomförande var det naturligen av vikt att
erhålla bestämmelser, som i möjlig mån tryggade avgifternas inbetalande. I
fråga om de av kommittén i detta avseende föreslagna bestämmelserna yttrar
kommittén ytterligare följande:

»Då kommittén ställt kommunen såsom garant för tvåkronorsavgifterna och
på samma gång föreslagit, att blott de pensionsavgifter, som den försäkrade
inom stadgad tid erlagt, skola tagas i beräkning vid bestämmande av pensionsbeloppet,
har kommittén med denna anordning främst velat vinna ett ökat intresse
såväl för de avgiftspliktiga att ordentligt erlägga avgifterna som för kommunen
att vederbörligen från de avgiftspliktiga indraga desamma. Ett ytterligare
kraftigt skäl för de avgiftspliktiga att vinnlägga sig om ett ordentligt erläggande
av sina avgifter synes föreligga även i den omständigheten, att de försumliga
komma att stå i skuld till kommunen för de icke erlagda avgifterna
och således äventyra att dock till sist själva få vidkännas avgifterna men utan
rätt att vid pensionsbeloppets bestämmande få desamma sig tillgodoräknade.
Man torde sålunda kunna förvänta, att den emot obetalade avgifter svarande
summa, som kommunen får att till fonden redovisa, icke kommer att uppgå till
ett allt för avsevärt belopp.»

Av några bland de myndigheter, som avgåvo yttrande över kommitténs
förslag, framställdes anmärkningar mot det föreslagna sättet för uppbörden ävensom
mot förslaget om kommunernas garanti för grundavgifterna. Överståthållarämbetet
anförde bland annat, att kommunen ej hade mycket tillfälle att inverka
på och framkalla godvillig betalning av avgifterna. Att kommunen det
oaktat skulle iklädas ansvaret för den oguldna återstoden vore hårt, åtminstone
om, såsom förslaget tycktes förutsätta, någon pensionsförmån icke, genom inbetalning
efter uppbördsstämman, skulle beredas kommunens försumliga medlemmar.
Kommunen komme då att sakna varje direkt fördel av betalningens fullgörande.
Visserligen skulle kommunen äga rätt att i sin ordning uttaga avgifterna
av de försumliga, men detta medgivande syntes icke vara synnerligen
mycket värt. Vad Stockholm anginge vore det önskvärt, att grundavgifterna
liksom tilläggsavgifterna finge debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna.
Även från några av Konungens befallningshavande förordades,
att samtliga avgifter borde uppbäras i samband med kronoutskylderna, under
det andra uttalade sig för det av kommittén fiamlagda förslaget Kommerskollegium
berörde frågan om arbetsgivarnas ansvarighet för avgifterna.

I Kungl. Maj:ts förslag till 1913 års riksdag bibehölls kommitténs förslag
i fråga om sättet för uppbörden av pensionsavgifterna. Emellertid höjdes i

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

Kungl. Maj:ts förslag grundavgiften från 2 till 3 kronor. Härjämte tillädes bestämmelsen,
att, där så skäligt prövades, Konungen ägde för viss kommun förordna,
att jämväl uppbörden av grundavgifterna skulle verkställas i samband
med kronouppbörden. Tiden för uppbörden av grundavgiften utsträcktes även,
och föreslogs sålunda, att denna avgift skulle erläggas före utgången av mars
månad nästföljande år i den ordning, som av kommunerna bestämdes.

Vidkommande frågan, huruvida alla avgifter borde debiteras och uppbäras
i samband med kronoutskylderna, yttrade departementschefen, att han i
detta avseende måste ansluta sig till kommitténs förslag, då det vore förenat
med vissa fördelar, att grundavgiften uppbures inom och genom kommunerna,
mindre i följd därav, att för kommunerna föreslagits ansvarighet för dessa utskylder,
än därför, att kommitténs förslag syntes vara en praktisk utväg. Uppmärksammas
borde nämligen, att antalet av dem, som skulle betala grundavgiften
allena, vore synnerligen stort — över 80 % av de avgiftspliktiga —
och att dessa hittills icke varit uppförda till annan kronoskatt än, för vissa av
dem, personliga avgifter. Utfärdandet av kronodebetsedlar för alla dessa skulle
väsentligen öka arbetet hos vederbörande debiteringsmän. Det borde också vara
lättare att få in dessa avgifter, om kommunen rörande dem finge tillfälle att
ordna med uppbörden, såsom syntes lämpligt, vare sig de upptoges^å kommuna
luppbördssedlarna eller de eljest uttoges från särskilda längder. Kommitténs
förslag vore således enligt hans mening lämpligt såsom regel och passande för
flertalet kommuner. Emellertid kunde till äventyrs i stora kommuner ett dylikt
uppbördssätt vara förenat med svårigheter, som borde föranleda en annan ordning.
Vad av överståthållarämbetet härutinnan anförts syntes äga den vikt och
betydelse, att man, med frånseende av en del av ovanberörda synpunkter, som
talade för kommitténs förslag oförändrat, borde på så sätt tillmötesgå en önskan
om samtliga avgifters upptagande å kronodebetsedlarna, att möjlighet härtill
gåves efter beslut i varje fall av Kungl. Maj-.t. Vad kommunernas ansvarighet för
grundavgifterna angick, ansåg departementschefen denna icke kunna eftergivas.

I särskilda motioner framställdes yrkanden om ändring av Kungl. Maj:ts
förslag i förevarande avseenden. Sålunda yrkades, att icke blott grundavgifterna
utan även en del av föreslagna tilläggsavgifter skulle uppbäras av kommunen, att
grundavgifterna skulle uppbäras av pensionsnämnderna, att all uppbörd skulle
verkställas genom statens försorg, samt att bestämmelsen om kommunens ansvarighet
för grundavgifterna skulle utgå.

Det särskilda utskott, till vilket Kungl. Maj:ts förslag hänvisades, ansåg,
att förslaget i nu ifrågavarande del i stort sett erbjöde en tillfredsställande och
efter vårt lands förhållanden väl avpassad anordning. Med hänsyn till önskvärdheten
av att för de avgiftspliktiga i största möjliga utsträckning underlätta avgifternas
erläggande föreslog emellertid utskottet, att tidpunkten, före vilken grundavgiften
skulle vara erlagd, skulle framflyttas till den 1 juli året efter det, under
vilket avgiften påförts. En ytterligare lättnad för de avgiftspliktiga föreslogs
även av utskottet genom eu föreskrift av innebörd, att icke blott, såsom Kungl.
Maj:t föreslagit, sådan avgift, som erlagts »före uppbördstidens utgång», skulle
tillgodoräknas den avgiftspliktige utan även sådan, som erlagts därefter men före
den 1 juli.

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

I en motion hade påyrkats införandet i lagen av en bestämmelse att, där
pensiousberättigad, för vilken en eller flera grundavgifter blivit etlagda av kommun,
bleve tilldelad fattigvård, den kommun, som bekostade vården, skulle äga att för
sina kostnader undfå ersättning från pensionsförsäkringsfonden intill det belopp,
som enligt den i lagen angivna grund skulle i pension motsvara det eller de av
kommunen erlagda pensionsavgiftsbeloppen. Motionären anförde, att de av kommunen
erlagda trekronorsavgifierna icke vid de ekonomiska kalkylerna tagits i
beräkning såsom representerande något visst bidrag till kostnaderna. Det syntes
befogat, att den kommun, som nödgades meddela vederbörande pensionsberättigade
fattigvård, till kostnaderna härför Unge det bidrag, som motsvarade ned-ä tningen
under den normala avgiftspensionen. Utskottet delade motionärens mening och
införde ett stadgande av föreslaget innehåll.

Riksdagen fann ej skäl frångå de av Ivungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
om fördelningen av uppbörden av pensionsavgifterna eller om kommunernas
ansvarighet för grundavgifterna.

Vad härefter angår de särskilda skäl, som anförts till stöd för de uti nu
ifrågavarande motioner framställda yrkanden, får styrelsen erinra, att lagen icke
fordrar utskrivande av särskilda debetsedlar liksom icke heller särskilda uppbördsstämmor
för grundavgifterna. Enligt lagen skall, såsom förut anmärkts, avskrift
av den förteckning, som innehåller uppgift om påförda avgifter, bållas tillgänglig
för allmänheten viss tid. Härigenom anses envar, som vederbör, hava erhållit
del av densammas innehåll. Vederbörande är med hänsyn härtill skyldig att,
utan särskilt meddelande om påförd avgift, erlägga avgiften å kungjord uppbördsstämma.
I regel torde uppbördsstämma för kommunalut-kyl ter hållas åtminstone
två gånger om året i de större kommunerna, en under hösten och en under
våren. I de mindre kommunerna torde väl däremot avhållas allena-t en sådan
stämma och då under våren. Intet hinder finnes för närvarande att förlägga uppbörden
av grundavgifterna till dessa stämmor. För att underlätta arbetet kunde
å kommunalskattesedeln inrymmas en anmaning, att den, som är skyldig att
erlägga grundavgift, skall samtidigt med förfallna kommunalutskylder betala
denna å stämman för nämnda utskylder. Kvitto å avgiften kan i så fall med
delas å debetsedeln genom en stämpel eller kort anteckning samtidigt med att
kommunalutskylderna kvitteras. Härigenom skulle utskrivandet av särt kilda
debetsedlar kunna undvikas.

Styrelsen vill emellertid icke härmed hava sagt, att det icke i många fall
är önskvärt, att särskilda uppbördsstämmor hållas för grundavgifterna, och att
det icke i dylika fall kan vara lämpligt, att vederbörande genom särskild debetsedel
erinras om sin skyldighet att erlägga pensionsavgift. Styrelsen återkommer
senare till denna fråga.

Obestridligt är, att kommunerna få vidkännas kostnader för restantier. I
den mån i motionen nr 65, då där talas om kommunernas ko-tnader för restantier,
åsyftas kostnaderna för indrivning av restantier, torde väl dessa im-kränka sig
till kostnaden för utskrivning av restlängd och eventuellt nya debetsedlar för de
å restlängd uppförda, som väl åtminstone i en del fall samtidigt häfta för

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 5 käft. (Nr 7.)

2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

oguld q a kommunalutskylder. Motsvarande kostnad skulle bliva ungefär densamma,
om uppbörden av grundavgifterna skedde i samband med kronoutskyldeina, ehuru
den då komme att gå ut över staten.

Det ökade arbetet för kronouppbördsmyndigheterna, om dessa skulle övertaga
uppbörden av grundavgifterna, skulle i försia band i huvudsak komma att
bestå i utskrivande av särskilda debetsedlar för dem, som hava att erlägga allenast
pensionsavgift. Huru många dylika debetsedlar, som behövde utskrivas, är naturligen
svårt att utan en mera ingående undersökning angiva. Lägst torde antalet
bliva omkring 300,000, därest alla ogifta personer, som vid årets början fyllt 18
år, nu erhålla egna kronodebetsedlar, och högst omkring 1 250,000, om ingen, som
nu har att erlägga allenast personliga avgifter, erhåller sådan sedel. Emellertid
torde numera vara tämligen allmänt, att särskild kronodebetsedel utskrives för
alla ogifta personer, som vid årets början fyllt 18 år. På sina håll toide fortfarande
tjänstepersonals personliga avgifter upptagas å vederbörande husbönders
debetsedlar. Om förhållandet är det nu angivna, torde arbetet för kiououppbördsmyndigheterna
med utskrivandet av debetsedlar icke bliva av någon störie omfattning.
Däremot ökas naturligtvis väsentligen arbetet med redovisningen av
avgifterna; och kostnaden härför finge bäras av staten.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att för år 1918 utgjorde antalet
personer, som hade att erlägga allenast grundavgift, 2,043,000, därav män 502,000,
ej gifta kvinnor 741,000 samt hustrur 800,000. Antalet personer, som tillika hade
att erlägga tilläggsavgift, utgjorde 1,300,000. Omkring 230,000 voro påförda en
tilläggsavgift av 2 kronor, 390,000 av 5 kronor och 680,000 av 10 krouor.

I motionen nr 65 uttalas den åsikten, att uppbördsresultatet sannolikt
skulle bliva bättre, om grundavgifterna fingo uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna.

Hittills har av Kung! Maj:t medgivande lämnats Stockholm, Sundsvall, Göteborg
och Gävle att uppbära grundavgifterna jämte kmnoutskylderna, Gävle från
och med år 1922. Att draga några bestämda slutsatser av siffrorna från dessa
städer, låter sig knappast göra. I Sundsvall hava grundavgifterna från försäkringens
början upptagits å kronodebetsedlarna. Restantieprocenten har varit mycket
stor, cirka 30 procent varje år. Att i övrigt uttala något omdöme, om huru
resultaten skulle ställa sig, är naturligen högst vanskligt. Sannolikt är > äl. att
uppbördsresultatet i de mindre kommunerna i allmänhet blir avsevärt bättre, om
kommunen själv har hand om uppbördeD, speciellt då under den förutsättning
att kommunens ansvar för avgifterna kvarstår. Där kunna uppbördsmyndigheterna
genom personliga anmaningar förmå de försumliga alt betala, vi ket icke torde
förekomma, därest uppbörden sammanslås med kronouppbörden. Det förekommer
ett avsevärt antal kommuner, där restantierna år efter år äro jämförelsevis mycket
obetydliga; och det finnes även kommuner, dar genom dylikt pe''sonligt intresse
från uppbördsmannens sida så gott som varenda avgrft-pliktig förmåtts att betala
sin avgift.

Att på grundval av uppgifterna om restantierna å grundavgifter och tilläggsavgifter
draga någon slutsats rörande frågan om, vilkeldera uppb rdssystemet
är effektivare, är synnerligen vanskligt, bland annat därför, att det är på förhand

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

givet, att personer i en bättre ekonomisk ställning i allmänhet betala sina avgifter
punktligare än de ekonomiskt sämre ställda, och att redan av denna anledning
restantieprocenteu å tilläggsavgifterna bör i regel ställa sig lägre än å grundavgifterna.

Det torde nog vara sant, som i motionen anföres, att till följd av grundavgiftens
obetydliga belopp vederbörande i många fall icke anser sig böra vidtaga
några särskilda åtgärder för densammas inbetalande, och att jämväl detta kan ha
inverkan vid indrivningen. Men förhållandet torde beträffande det stora flertalet
av de försäkrade ej bliva mycket annorlunda, om avgiften upptages å kronodebetsedel,
som ej innehåller annat än avgiften eller möjligen därtill några obetydliga
personella avgifter.

Vad särskilt landskommunerna angå, må erinras, att om uppbörden av
grundavgifterna verkställes i samband med kronouppbörden, innebär detta, att
densamma lägges direkt under länsstyrelsen med förmedling av postverket, i
stället för att eljest vederbörande uppbördsmyndighet inom varje särskild kommun
ombesörjer och övervakar uppbörden. Det är att befara, att en dylik anordning
skall komma att medföra vissa praktiska olägenheter och verka ogynnsamt på
uppbörden av avgifterna.

I motionen nr 66, vari ej ifrågasättes, att kommunens ansvar för grundavgifterna
skall upphöra, anföres bland annat, att sedan år 1913 väsentliga förändringar
inträtt i avseende å antalet av dem, som erlägga allenast grundavgifter,
genom penningvärdets fall och inkomsternas ökning hos stora grupper medborgare
till beskattningsbara belopp. Styrelsen har här ovan för år 1918 lämnat uppgift
om fördelningen av de olika avgiftsklasserna. Vid jämförelse med föregående
år visar sig en avgjord förskjutning uppåt i inkomsthänseende. Men huruvida
denna förskjutning kommer att i det hela bliva av mera bestående art, är väl
tvivelaktigt.

Motionären anför vidare, att grundavgiftens storlek icke är sådan, att det
för de avgiftspliktiga, som påföras tilläggsavgifter, har någon som helst betydelse,
att den frånskiljes och får betalas vid annat tillfälle än den andra avgiften. Detta
är nog som regel sant, men fall kunna dock förekomma, då det kan bliva ganska
betungande att betala samtliga avgifter på en gång, t. ex. för en man, som har
att betala grund- och tilläggsavgifter för sig själv samt därjämte avgifter för
hustru och barn.

Pensionsstyrelsen har icke med vad nu anförts velat säga, att den anser
det nuvarande sättet för uppbörden av pensionsavgifterna vara i allo tillfredsställande
och att icke något nytt bättre kan erhållas. Styrelsen har vid olika
tillfällen haft anledning att till ingående utredning upptaga spörsmålet om uppbördssättet,
men det har visat sig, att det icke är så lätt att, åtminstone utan
stora omändringar, erhålla något bättre än det, ålderdomsförsäkringskommittén
efter ingående och grundliga årslånga undersökningar föreslagit. Naturligt är,
att en del dubbelarbete skulle kunna undvikas, därest allenast en uppbördsmyndighet
hade hand om avgifterna. Men det kan härvid, om man då skulle
välja mellan kronouppbörden och uppbörd genom kommunal myndighet, ifråga -

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

sättas, huruvida det är lämpligast att låta samtliga avgifter uppbäras i samband
med kronoutskylderna. Önskvärt är, att uppbörden hålles under samma år, för
vilket avgifterna påförts, och sä tidigt som möjligt. En stor del kommuner, för
år 1918 cirka 1,700, hålla uppbördsstämma det år, för vilket avgifterna påförts,
och har det enligt de undersökningar, som pensionsstyrelsen verkställt, visat sig,
att resultatet av uppbörden blivit bättre i dessa kommuner än i dem, som utsatt
uppbörden senare. Förlädes uppbörden av grundavgifterna tillsammans med
kronouppbörden, skulle visserligen dessa avgifter komma att uppbäras det år,
för vilket de påförts, men det bleve dock icke förrän i november eller december,
och uppbörden borde rätteligen hållas i god tid före oktoberflyttningarna. Därigenom
skulle sannolikt ett betydligt bättre resultat vinnas, ty det torde till icke
ringa del vara ändringarna av bostadsort, som vålla största svårigheterna i avseende
å uppbörden och indrivningen av restantierna. Med nu gällande bestämmelser
hava kommunerna möjlighet att utsätta uppbörden i god tid och kunna anordna
den före flyttningarna. Det kan därför ifrågasättas, om det icke vore lämpligast
att förlägga uppbörden av samtliga avgifter till kommunerna, om en sammanslagning
skall äga rum. Dock synes en utredning i förevarande hänseende icke böra
begränsas så som motionärerna föreslagit. Andra uppbördssätt kunna även tänkas,
och sådana hava även inom pensionsstyrelsen varit föremål för undersökning.
Såsom bekant är emellertid för närvarande en särskild kommitté sysselsatt med
utredning av frågan om socialförsäkringens organisation och i denna kommittés
uppdrag ingår jämväl att utreda spörsmålet om lämpligaste sättet för uppbörd
av avgifter till socialförsäkringen. Det synes icke vara lämpligt att binda denna
kommitté genom direktiv i den av motionärerna angivna riktning, allra helst
som kommitténs uppdrag avser icke blott pensionsförsäkringen utan även olycksfalls-
och sjukförsäkringen, och det är möjligt, att något gemensamt uppbördssystem
för dessa grenar av socialförsäkringen kan utfinnas.

Möjligen torde utan några större ändringar i lagen en del förenklingar i
det nuvarande uppbördssystemet kunna utan större tidsutdräkt vidtagas, och har
styrelsen denna inäga för närvarande under utredning.

Vidkommande frågan om kommunernas ansvarighet för grundavgifterna
torde till en början böra erinras, att enligt ålderdomsförsäkringskommitténs förslag
2/3 av kostnaderna för pensionstillägg och understöd skulle bestridas av
staten och 1/3 av kommunerna.

Kommittén, som med sitt förslag huvudsakligen avsåg att med en försäkring
ersätta den form av försörjning, som för de gamlas och orkeslösas underhåll
påvilade den enskilda och offentliga fattigvården, utgick från, att kostnaderna
för det allmännas bidrag till försäkringen icke lämpligen borde mera avsevärt
överskrida de belopp, som motsvarade nämnda utgifter. Tillgängliga uppgifter
rörande dessa utgifters storlek gåve, yttrade kommittén, vid handen, att den
kostnad, som för det dåvarande ålåge kommunerna och enskilda för understöd
åt behövande vuxna personer, borde uppskattas till ett belopp av mera än 30
miljoner kronor om året, och att av denna kostnad ungefär 1/8 motsvarade den
kommunala fattigvårdskostnaden. Då sålunda det allmänna bidraget till försäkringen
vid dåvarande befolkningsförhållanden hade synts kommittén böra

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

beräknas till en årlig summa av något över 30 miljoner kronor, både det Hven
synts kommittén lämpligt, att av denna kostnad 1/t borde bäras av kommunerna
och återstående 2/s av staten. Kommunernas sammanlagda fattig årdsutgifter
för de gamlas och orkeslösas försörjning skulle härigenom visserligen icke
minskas, men trycket av dessa utgifter skulle dock något jämnare fördtias.

För att bereda lättnad av kommunernas sammanlagda utgifter för försäkringen
ansåg sig Kungl. Majrt böra föreslå, att av kostnaden för pensionstillägg
och understöd allenast 1/i skulle falla på kommunerna och på staten s/4.
Av fjärdedelen skulle landstingen bära hälften, vadan på primärkommunerna
skulle komma endast 1/a av kostnaden. Detta förslag godkändes även av riksdagen.
(I våra grannländer Danmark och Norge betala eller skola, enligt uppgjorda
förslag, kommunerna bidraga avsevärt mycket mera till försäkringen.)

Såsom av det föregående torde framgå har frågan om kommunernas ansvarighet
för grundavgifterna varit föremål för grundligt övervägande. Otvivelaktigt
torde vara, att detta ansvar sporrat kommunerna att söka få uppbörden
så god som möjligt, och säkert är, att resultatet skulle ställt sig synnerligen
ogynnsamt, om ansvaret icke funnits. Visserligen få kommunerna sammanlagt
inbetala icke så obetydligt belopp för försumliga avgiftsbeialare. För år 1918
utgjorde i runt tal hela det debiterade grundavgiftsbeloppet 10,030,000 kronor,
det av kommunerna på grund av deras ansvarighet inbetalda beloppet 1 483,000
kronor, men en icke oväsentlig del av restantiebeloppen torde genom indrivning
hava gottgjorts kommunerna. Pensionsstyrelsen saknar dock material för att
exakt bedöma denna fråga, men enligt tillgängliga uppgifter utgjorde i Stockholm
för år 1918 restantiebeloppet av grundavgifter 221,022 kronor, som staden hade
att inbetala till pensionsförsäkringsfonden. Av denna summa indrevos emellertid
efter den 1 juli 1919 ej mindre än omkring 80,000 kronor. Sannolikt är väl, att
restantierna skola minskas i den mån insikten om pensionsförsäkringens förmåner
ökas och risken av uraktlåten betalning av avgifter blir mera allmänt känd.

Sedan bestämmelsen om kommunernas ansvarighet för grundavgifterna av
riksdagen år 1913 antogs, har tillkommit? att genom 1915 års lag och i övrigt
vidtagna ändringar av övergångsbestämmelserna till pensionsförsäkringslagen,
genom införandet av barntillägg samt genom den år 1921 vidtagna höjningen
av pensionstillägg och understöd kommunerna fått avsevärda bidrag till sina
fattigvårdsutgifter, som icke inrymts i de ursprungliga lagbestämmelserna.

Under åren 1914—1921 hava i pensionstillägg och understöd utbetalts
sammanlagt omkring 120,600,000 kronor, varav omkring 30,150,000 kronor utgöra
kommun- och landstingsbidrag. År 1914 utbetalades i runt tal 1,640,000
och år 1921 30,300,000 kronor. För femårsperioden 1922—1926 beräknas kostnaden
för pensionstillägg och understöd komma att uppgå till inalles 207,000,000
kronor, av vilka omkring 52,000,000 kronor utgöra kommun och landstingsbidrag.

Den avfattning, bestämmelserna om utlåning av pensionsförsäkringsfondens
medel erhållit, är ock till fördel för kommunerna. Till kommuner hava ej obetydliga
belopp utlånats för byggande av bostäder, vatten- och avloppsledningar,
andra sanitära anordningar, ålderdomshem, barnhem, kyrkor och skolor, lands -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

bygdens elektrifiering o. s. v. Lån för bostäder, vatten- och avloppsledningar
samt andra sanitära anordningar hava i regel utlämnats mot en ränta, som
understigit normal sådan med —1/i procent. Jämväl den sjukvårdsverksamhet,
som kort tid efter det lagen trätt i kraft, upptogs av pensionsförsäkringen, har
bidragit att lätta kommunernas bördor.

Självklart torde vara, att det ligger i kommunens intresse, att de avgiftspliktiga
så ordentligt som möjligt inbetala sina pensionsavgifter och därigenom
förvärva sig så stor pension som möjligt, så att de ej behöva falla det allmänna
till last, då arbetsförmågan sviker.

Det bör sålunda icke kunna förnekas, att kommunerna hava stora fördelar
av pensionsförsäkringen, fördelar som böra motväga de kostnader, kommunerna
hava för densamma. Och otvivelaktigt är, att kommunernas ansvar
för grundavgifterna har en väsentlig betydelse för ett ordentligt inbetalande av
dessa avgifter. Skall frågan om detta ansvars fortbestånd närmare undersökas,
bör det icke ske utan samband med frågan om den lämpliga storleken av kommunernas
andel i kostnaderna för pensionstillägg och understöd, ett spörsmål,
som har stor betydelse för pensionsförsäkringens finansiering och praktiska
genomförande.

Då kommittén för socialförsäkringens organisation jämväl har att verkställa
utredning och avgiva förslag beträffande grunderna för socialförsäkringen, torde
kommittén på grund härav nödgas upptaga till prövning även spörsmålet om
kommunernas ansvarighet för grundavgifterna.

Under sådana omständigheter får pensionsstyrelsen, med åberopande av
vad i övrigt av styrelsen anförts, hemställa, att ifrågavarande motioner icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

De till styrelsens biträde förordnade sakkunniga hava förklarat sig instämma
i vad styrelsen sålunda anfört.

Stockholm den 7 februari 1922.

O. F. Enbom.
Föredragande.

Adolf af Jochnick.
Carl Broberg.

Hugo Elliot.

Erik Stridsberg.

Axel Telander.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1922.