Andra lagutskottets utlutande AV 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1922 kl. 9,30 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag
till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 28 april 1922 dagtecknad proposition, nr 251, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:!, under åberopande av propositionen hilagda utdrag av i
statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till
l:o) Lag
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.
Härigenom förorduas som följer:
1 §.
Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger
boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad
att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning,
dels att sådant boningshus, tillhörigt nyttjanderättshavare, fanns å marken uppfört
den 1 januari 1919 och dels att minst en fjärdedel av det värde, den mark,
som skall lösas, med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens
byggnader. Ändå att- avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, skall
vad i föregående punkt stadgas äga motsvarande tillämpning, därest marken, då
lösningsanspråket framställes, sedan mer än fem år innehafts av annan än jordBihang
till. riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 19 käft. {Nr 22.) 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
ägaren; och skall å innehavare av sådan mark tillämpas vad i denna lag sägs om
ny ttjan derättshavare.
Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttj an derättshavare, vars rätt övergått å
denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats
eller uppenbarligen varit förutsatt.
Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första
stvcket tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten
upphöra till följd av dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make,,
bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.
2 §.
Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda
paragraf stadgar följande gälla.
Lösningsrätt till tomt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens
boningshus helt eller till större delen är beläget å tomten samt boningshuset med
hänsyn till läget och beskaffenheten av tomten kan anses utgöra ett nöjaktigt
bebyggande av tomten, och skall i ty fall, även om nyttj anderätten omfattar mera
än nämnda tomt, lösningsrätt äga rum endast till tomten.
Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott del av tomt,
äger _ lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften av
vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd;
och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.
År nyttj anderättshavarens boningshus uppfört utöver tomtgräns, skall lösningsrätten,
såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, vard största delen
av boningshuset är belägen; och vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom
skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet att flytta boningshuset
helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset kvar å den del av den
andra tomten, varå detsamma uppförts, intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner.
För det intrång, jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning,
såvida han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och lösen
bestämmas vid förrättning, varom i 6 § sägs.
År beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det område,
där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall förrättning,
som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.
3 §.
Lösningsrätt äger .ej rum, därest nyttjanderätt en, då ansökan om utövande
av lösningsrätt göres, är förverkad.
Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning
ifrågasatta marken skulle medföra synnerlig olägenhet för huvudfastighet eller
därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, varå
nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken
i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,
som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits i syfte
att förhindra utövande av lösningsrätt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
3
4 §.
Har i nyttj anderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader
skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet
skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan,
därest nyttj anderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.
Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla
jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas
fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan
annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för
marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda
tillkommer jordägaren.
5 §.
Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttj
anderättshavaren pliktig lösa jämväl sådan byggnad.
6 §.
Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken med
vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den jordägaren enligt 4 §
andra stycket och 5 § tillkommande ersättning, skall på ansökan av nyttjanderättshavaren
avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas; dock skall
fråga huruvida förhållande, som i 3 § första stycket sägs, föreligger prövas i den
ordning i 9 § första stycket omförmäles.
Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande
senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna paragraf stadgas, nyttjanderättshavaren
är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren inom
sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva lösningsrätt,
vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom
nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på grund av
stadgandet i 1 § tredje stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om förrättning
inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten upphörde.
Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande
fastigheten.
Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande
förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å den
fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Ej heller
må förpliktande att avflytta meddelas, i fall, som avses i 1 § tredje stycket, för nyttjanderättshavarens
där omförmälda stärbhusdelägare under den i andra stycket av
förevarande paragraf angivna tid av nittio dagar och i fall, som omförmäles i 17 §
sista stycket, för nyttjanderättshavare under den i sista punkten av samma stycke
angivna tid av trettio dagar. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttj anderättshavaren
sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren
ersättning med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen
eller, därest så ej kan ske, av skiljemän på sätt i 17 § stadgas.
7 §•
I fråga om förrättning, varom i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och
3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga
4
Andra lagutskottets utlåtande, Nr 22.
skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen
är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt ^ de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i
avseende å lantmätare och föi ordnande för sådan gälla om mätningsman, som må
vara anställd i stadens eller samhällets tjänst, eller ock, där sådan ej finnes, om
person, som jämlikt 5 kap. 2 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad
förordnats att tills vidare förrätta avstyckningar i staden eller samhället.
Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten
avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton
dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående
dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för
den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande
kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,
äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.
Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,
skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket
boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad
om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.
8 §.
Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är
om område i stad med magistrat, hos rådhusrätten anmälan om förordnande av
lantmätare. Förordnandet skall antecknas i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting eller, då fråga är om område i stad, som nyss sagts,
å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden samt anmärkas i intecknings- eller
fastighetsboken.
9 §.
• Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket
sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid
första sammanträdet under förrättningen antingen visa lagakraftägande utslag, att
nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och skall
i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag.
Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,
som skall lösas.
Förrättningsmännen skola tillse, att området, så vitt möjligt, varder sålunda
bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och
äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som
härav kan föranledas.
Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,
som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas
värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som
icke ^ löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med
upplåtelsen avsedda ändamålet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
5
Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta,
upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätnings uppgifter, att
områdets läge är fullt bestämt, ävensoih att upprätta noggrann beskrivning över
områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.
Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande
av särskid karta vid förrättningen ej erforderligt.
10 §.
Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de
flesta säga.
Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,
som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad
lantmätaren säger.
11 §.
Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, _ som är
missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja talan
mot förrättningen ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift
av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande
eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas
till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande
avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska
eller avskriva.
12 §.
Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos
ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande
ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt vad i
11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten samt besvär över
ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är
stadgat.
Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande, som
i 3 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande av
nyttjanderättshavarens anspråk.
13 §.
Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom
vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft
hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. Överexekutor äge dock,
när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.
Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande
fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft,
ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens
bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 14 § har att pröva
förrättningen.
År i stad med magistrat Konungens befallningshavande eller viss ledamot
av magistraten överexekutor, skola de ingivna handlingarna med underrättelse
om nedsättningen överlämnas till magistaten för åtgärd, som i 14 § sägs.
Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
14 §.
Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del av tomt eller
eljest särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning äga
rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.
År fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas,
därest områdets, avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i
lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt
framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.
År fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder därav
att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fastställelse
meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring
är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore området
av jordägaren avsöndrat och,- därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd
erfordras, sådant vore sökt.
Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari område,
som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.
I denna paragraf omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer,
som lyda under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på överståthållarämbetet
och i övriga städer på magistraten.
Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig,
vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal,
som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet, som meddelat
beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren eller i fråga om
stad med magistrat till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten ej själv är överexekutor,
till denne.
Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller
annan förmån, varom i 7 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande
från ansvar för intecknad gäld är särskilt stadgat.
15 §.
Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale överexekutor
löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.
Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket
sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen
varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom överexekutors
försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och
kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare
är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.
Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren
tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed
skall förfaras.
Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten eller i fråga om område
i stad med magistrat hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
7
16 §.
Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst områdes
avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjan derättshavaren.
17 §.
Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 3 § andra stycket
sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på
grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjanderättens
upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem, därest
av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom ersätta
honom värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs, i den mån denna ej
uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.
Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats,
tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den dag,
då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse ej
träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå,
skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av
vardera o ar ten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera
parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den
tredje, äger domaren i orten eller, där fastigheten är belägen i stad med magistrat,
rådhusrättens ordförande förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta
skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer
sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och
skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga
för tvistens dragande under rättens prövning.
Har nyttjanderättshavarens lösningsanspråk blivit i följd av jordägarens på
ovan angivna grund gjorda bestridande slutligen ogillat före nyttjanderättens upphörande
och har nyttjanderättshavaren under återstående nyttjanderättstiden vidtagit
sådana åtgärder med avseende å det upplåtna området eller byggnaderna
därå att lösningspliktens fullgörande skulle för jordägaren bliva avsevärt mera betungande,
vare jordägaren, där han hellre än att fullgöra lösningsplikten vill låta
nyttjan derättshavaren tillösa sig marken, berättigad att påfordra markens inlösande
och give det i ty fall nyttjanderättshavaren tillkänna inom trettio dagar från det
underrättelse, som i andra stycket säg3, blivit meddelad. Vill nyttjanderättshavaren
begagna den honom sålunda erbjudna lösningsrätten, åligger det honom att inom
trettio dagar från erbjudandet göra ansökan om sådan förrättning, som i 6 § omför
mäles.
18 §.
Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och
annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss
tid efter nyttjanderättens upphörande, och har, då nyttjanderätten upphör, skyldighet
att avträda området i följd av stadgandet i 6 § sista stycket ännu ej inträtt,
skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för bortförandet räknas från den dag,
då området skall avträdas.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
19 §.
Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande
lösningsrätt vare utan verkan.
20 §.
Yad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som innehaves med tomträtt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1922, vilken dag lagen den
26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla; dock skall ärende
angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda
lag sägs, ägt rum före den 1 september 1922, handläggas och prövas enligt äldre lag.
Yad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt
till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning
av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 6 §
sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit
å område, varom i denna lag förmäles.
2:o) Lag
om ändrad lydelse av 36 §2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall i nedan intagen del erhålla följande
ändrade lydelse:
Ej heller skola — — — — eller att egendom, som gemensamt med
annan häftar för inteckning, helt eller delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller
att frälseränta — — — — andra stycket sägs.
Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1922.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
9
I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 167 av herr Wohlin,
nr 172 av herrar Sederholm, Nilsson i Skottlandshus, K. J. Gustafsson,
Borell, Erik Andersson och Elof B. Andersson,
nr 173 av herr Lindhagen, samt
inom andra kammaren:
nr 316 av herr Spångberg.
Herr Wohlin har i sin motion hemställt, att riksdagen, såvitt förevarande
proposition icke avsloges, måtte vidtaga följande ändringar i det
i propositionen innefattade lagförslaget, nämligen:
2 §•
Lösningsrätt äge ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om
utövande av lösningsrätt göres, är förverkad.
Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest å huvudfastigheten den
1 januari 1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt av nytt j anderättshavaren
göres gällande, fortfarande finnes boningshus, tomtplats eller
trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter från området eller området
eljest har sådant läge i förhållande till huvudfastighetens ägor
eller å densamma befintlig anläggning eller arbetsplats, som ej är tillfällig,
att intrång eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel eller eljest
kan genom områdets frånskiljande tillskyndas huvudfastigheten.
3 §•
= 4 § i Kungl. Maj:ts förslag.
4 §.
— 5 § i Kungl. Maj:ts förslag.
5 §.
— 6 § i Kungl. Maj:ts förslag, utom att hänvisningarna till 4, 5, 3, 9
och 17 §§ utbytas mot hänvisningar till resp. 3, 4, 2, 8 och 16 §§.
6 §.
= 7 § i Kungl. Maj:ts förslag, utom att hänvisningen till 6 § utbytes
mot hänvisning till 5 §.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sarnl. 2 avd. 19 hå/t. (Nr 22.)
2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
7 §.
= 8 § i Kungl. Maj:ts förslag.
8 §•
== 9 § i Kungl. Maj:s förslag, utom att hänvisningen till 3 § utbytes
mot hänvisning till 2 §.
9 §.
= 10 § i Kungl. Maj:ts förslag.
10 §.
= 11 § i Kungl. Majrts förslag, utom att hänvisningarna till 12 och 13
§§ utbytas mot hänvisningar till resp. 11 och 12 §§.
11 §•
= 12 § i Kungl. Maj:ts förslag, utom att hänvisningarna till 11 och 13
§§ utbytas mot hänvisningar till resp. 10 och 2 §§.
12 §.
= 13 § i Kungl. Maj:ts förslag, utom att hänvisningarna till 14 § utbytas
mot hänvisningar till 13 §.
13 §.
Finnes område, som skall lösas, ej utgöra särskilt avskild fastighet,
skall, i den ordning nedan sägs, prövning äga rum, huruvida fastställelse
å områdets avskiljande må meddelas.
Efterljudande stycken av paragrafen = motsvarande stycken i 14 §
av Kungl. Maj:ts förslag, utom att hänvisningen till 7 § utbytes mot
hänvisning till 6 §.
14 §.
= 15 § i Kungl. Maj:ts förslag, utom att hänvisningarna till 14 och 7
§§ utbytas mot hänvisningar till resp. 13 och 6 §§.
15 §.
— 16 § i Kungl. Maj:ts förslag, utom att hänvisningen till 6 § utbytes
mot hänvisning till 5 §.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
11
16 §.
= 17 § i Kungl. Maj:ts förslag, utom att hänvisningarna till 3 och 6 §§
utbytas mot hänvisningar till resp. 2 och 5 §§.
17 §.
= 18 § i Kungl. Maj:ts förslag, utom att hänvisningen till 6 § utbytes
mot hänvisning till 5 §.
18 §.
= 19 § i Kungl. Maj:ts förslag.
19 §.
Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande mark, som
tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle, eller mark, som ingår
i tomtindelning.
Herr Sederholm och hans medmotionärer hava hemställt, att propositionen
måtte av riksdagen avslås.
Herr Lindhagen har yrkat, att riksdagen måtte med anledning av
propositionen besluta:
A. Beträffande lagen >den 28 juni 1908> (ensittarlagen).
1) att i överensstämmelse med expropriationslagen rätt att påkalla
avlösning skall äga rum oavsett upplåtelsetidens längd och således bestämmelsen
om de fem åren utgå ur 1 § första stycket;
2) att talförhållandet mellan markens och byggnadernas värde måtte
utgå ur 1 § första stycket eller, om detta ej kan bifallas, att till byggnadernas
värde även lägges värdet av de i 5 § omnämnda jordförbättringarna;
3)
att orden den 1 januari 1919 i 1 § första stycket måtte utbytas
mot jordkommissionens förslag »den 1 januari 1921»;
4) att i 1 § andra stycket införes, att vid värdering av själva jorden,
då den löses av nyttjanderättshavare, hälften av jordvärdestegringen
under senaste tio åren tillgodoräknas honom;
5) att då enligt 3 § första stycket lösningsrätt ej må göras gällande
för det fall, att nyttjanderätten till marken förverkas, ett visst
hänsynstagande även i detta fall till nyttjanderättshavaren må äga rum
i huvudsaklig anslutning till formuleringen å sid. 39 mom. 4 i motionen;
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr .22.
6) att till 3 § andra stycket fogas skyldighet för jordägaren att,
därest lösen ej får äga rum, i stället lösa byggnaderna eller ock upplåta
annat lämpligt område i huvudsaklig anslutning till formuleringen å sid.
39 mom 5 i motionen;
7) att uti 4 §, som avser fall, då byggnaderna enligt avtal skola
vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren, hänsyn även måtte tagas
till, att avtalet mer eller mindre kan vara och sannolikt i de flesta fall
är ett ockeravtal, samt för ändamålet till paragrafen fogas ett stycke i
huvudsaklig anslutning till sista delen av formuleringen å sid. 39 mom. 3
i motionen;
8) att på lämpligt ställe i lagen även införes rätt till lösen i visst
fall, oaktat lägenhetshavaren formellt ej är ägare till byggnaderna, i
huvudsaklig överensstämmelse med formuleringen å sid. 39 punkt 3
mom 2 i motionen;
9) att till lagen lägges ett stadgande om skyldighet för kronan,
kommun eller municipalsamhälle såsom målsman för nyttjanderättshavaren
att iakttaga hans rätt i huvudsaklig anslutning till den formulering, som
återfinnes å sid. 40 punkt 8 i motionen;
B. Beträffande lagen den 12 maj 1917 (expropriationslagen) (1 § 7 mom
och 99—101 §§):
10) att i huvudsaklig anslutning till formuleringen å sid 40 B 1)
i motionen även det allmänna initiativet enligt expropriationslagen
utsträckes till hela riket;
11) att i enlighet med huvudsakliga formuleringen å sid. 40 punkt
B 2) i motionen ett förtydligande måtte äga rum i syfte att även kronan
äger påkalla expropriation i lagens syfte;
12) att enligt huvudsakliga formuleringen å sid. 40 B 3) i motionen
tomtmark beredes för framtida behov av nya egna hem;
13) att enligt formuleringen å sid. 41 B 4 i motionen vid uppskattning
enligt expropriationslagen av jordlösen hänsyn dock icke får
tagas till mer än hälften av jordvärdestegring under de senaste tio åren;
14) att i förevarande fall vidtaga sådan förenkling i formerna för
jordlösens bestämmande, som påyrkats uti det lagförslag, vilket framburits
år 1921 i motionen nr 84 inom första kammaren;
eller, om dessa yrkanden icke kunna omedelbart bifallas, att hos
regeringen begära ett övervägande, huruvida och i vad mån expropriationslagens
bestämmelser om förvärv av tomten till hus å ofri grund må
kunna göras effektiva samt kompletteras och samarbetas med ensittarlagen
i huvudsaklig anslutning till vad i motionen anförts och yrkats;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
13
C. Beträffande det allmännas ingripande för effektivt genomförande
av ifrågavarande jordreform:
15) att anmoda regeringen att, med stöd av det i expropriationslagen
redan givna ocli i ensittarlagen nu jämväl föreslagna bemyndigande,
måtte ej mindre omedelbart skridas till verket för organiserandet och inspekterandet
av ifrågavarande jordreform, utan även på det sätt, som i
motiven till motionen ifrågasatts, bringas till intresserades i orterna
kännedom en berättelse med praktiska anvisningar om ifrågavarande lagstiftning
och dess tillämpning;
I). Beträffande lagarnas finansiering:
16) att anmoda regeringen att planlägga den ifrågavarande stora
jordreformens finansiering samt, i den mån riksdagens medverkan erfordras,
därom framlägga förslag för riksdagen.
Herr Spångberg har hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i eller tillägg till lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, att i de fall, då
tvist kan uppstå, emedan jordägaren påstår sig hava rätt till viss del
i byggnaderna, nyttjanderättshavaren tillerkännes rätt att till sig lösa
denna jordägarens andel i byggnaderna.
Därjämte har av sistnämnde motionär hemställts, att utskottet måtte
verkställa den ändring av lagtexten, som kunde föranledas av ett bifall
till motionen.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen
framlagda förslagen, tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen;
och får utskottet i fråga om vad motionärerna till stöd för sina hemställanden
anfört hänvisa till respektive motioner.
Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att utskottet.
friköpa den av honom innehavda marken infördes genom lagen den 28
juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område.
I anledning av ett utav jordkommissionen på grund av lagens
bristande effektivitet den 7 mars 1919 avgivet förslag till revision av
densamma framlade Kungl.,Maj:t i proposition till 1919 års riksdag förslag
till ny lag i ämnet, i vilket förslag upptagits de av jordkommissionen
föreslagna ändringarna med visst, nedan närmare omförmält undantag.
Propositionen vann emellertid icke riksdagens gillande.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Vid påföljande riksdag framlades emellertid förslaget ånyo ock vann
då riksdagens bifall, varefter den 26 mars 1920 utfärdades nu gällande
lag i ämnet att träda i kraft den 1 september samma år.
I ett flertal vid fjolårets riksdag väckta motioner hemställdes om
vissa ändringar i den sålunda tillkomna lagen. Efter framställning av
utskottet, till vars behandling motionerna överlämnats, anbefalldes jordkommissionen
att avgiva yttrande över desamma. I anledning härav
och till besvarande tillika av tidigare erhållen remiss med anbefall ning att
yttra sig över en av herr Lindhagen den 4 september 1920 i skrivelse
till Kungl. Maj:t gjord framställning om bl. a. revision av 1920 års lag
utarbetade och överlämnade jordkommissionen med skrivelse den 28 april
1921 förslag till ny lag i ämnet. Efter hemställan av utskottet föranledde
emellertid förenämnda motioner icke till någon riksdagens åtgärd.
Till grund för nu föreliggande proposition ligger jordkommissionens
sist omförmälda förslag till lag i ämnet. En av kommissionens ledamöter
har i avgiven reservation avstyrkt förslaget under anförande bl. a., att
med de ändringar i 1920 års lag, som kunde visa sig vara av ett verkligt
behov påkallade, borde anstå, till dess kommissionen hunnit slutligen
utforma sin ståndpunkt beträffande friköpningsfrågan i dess helhet och
framlägga definitivt förslag därutinnan.
Över förslaget hava utlåtanden avgivits av bl. a. samtliga länsstyrelser
och överståthållarämbetet.''
Det i propositionen innefattade förslaget utgör en omfattande och
på flera punkter genomgripande omarbetning av nu gällande lagstiftning
i ämnet. På sätt utskottet i sitt vid förra årets riksdag avgivna utlåtande
nr 36 över i ämnet då väckta motioner framhållit, är nämnda lagstiftning
behäftad med brister, vilka tarva ett snart avhjälpande; och
hade det fördenskull varit önskvärt, att frågan om eu allmän revision
av samma lagstiftning redan vid innevarande riksdag kunnat upptagas
till behandling. På grund därav att propositionen i ämnet så sent som
skett inkommit till riksdagen, har utskottet emellertid funnit det icke
vara möjligt att under den begränsade tid, som stått utskottet till buds,
medhinna att ägna samtliga de förslag, som innefattas i propositionen
jämte i anledning därav inom riksdagen väckta motioner, en så ingående
och omsorgsfull granskning, som ämnets vikt kräver. Om ock utskottet
sålunda kommit till den uppfattningen, att med upptagande till behandling
av frågan om en allmän revision av 1920 års lag bör anstå till nästkommande
riksdag, har utskottet dock ansett sig böra med anledning
av propositionen till prövning upptaga frågan om lagens reviderande å
en särskild punkt, där bristfälligheterna enligt utskottets åsikt äro synner
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
15
ligen framträdande samt ett uppskov med avhjälpande av samma bristfälligheter,
till dess lagstiftningen i sin helhet kan komma att bliva reviderad,
skulle kunna leda till att ett ej ringa antal nyttjanderättshavare
bleve berövade de sedau lång tid tillbaka bestående hem, som de förskaffat
sig å annans mark. Utskottet avser härmed det i 1 § i 1920 års
lag för lösningsrätt uppställda villkoret, att vid upplåtelse för viss tid
denna skall överstiga 20 år.
Även 1918 års lag i ämnet upptog i denna del enahanda villkor.
I det av jordkommissionen den 7 mars 1919 avgivna förslaget till
revision av 1918 års lag hemställde emellertid kommissionen bland annat,
att lösningsrätt skulle föreligga vid upplåtelser på viss tid, om det upplåtna
markområdet över 20 år i följd innehafts av annan än ägaren.
Enligt detta förslag skulle alltså vid upplåtelse för viss tid det bestämmande
för om lösningsrätt kunde vid upplåtelsetidens slut få göras gällande
eller ej vara, icke, såsom i enlighet med 1918 års lag, längden av
upplåtelsetiden enligt det senaste kontraktet, utan den sammanlagda tid,
som markområdet varit av jordägaren upplåtet till annan.
Vid inom lagrådet företagen granskning av detta jordkommissionens
förslag lämnade en ledamot förslaget i ovanangivna del utan anmärkning.
En annan ledamot av lagrådet yttrade, att det kunde med
skäl betvivlas, att en utvidgning av lösningsrätten i den omfattning,
kommissionen sålunda föreslagit, skulle få någon större socialpolitisk betydelse,
enär i de fall, då avtal om upplåtelse på viss kort tid förekomme,
åbyggnaderna nog i regel tillhörde jordägaren, varjämte i den omständigheten,
att upplåtelsen ställts på allenast viss kortare tid, kunde ligga
ett uttryck för att jordägaren önskat bliva i tillfälle att vid en icke alltför
avlägsen tidpunkt ånyo pröva, om det överensstämde med hans intresse,
att lägenheten brukades av annan person. De två återstående
ledamöterna av lagrådet anförde, att det av skäl, som egnahemssakkunniga
å sin tid anfört, syntes betänkligt att låta lösningsrätt inträda, då
på grund av flera upplåtelser på kort tid ett område innehafts av annan
än ägaren under mer än 20 år. De av sistnämnda båda ledamöter åsyftade
skälen, som återfinnas i ett av egnahemssakkunniga den 30 september
1913 avgivet utlåtande angående friköpning av lägenheter å ofri grund,
voro, att upplåtelser på kortare tidsperiod än utöver 20 år måste betraktas
såsom allt för tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, att
dylika lägenheter i regel läge i allt för omedelbar förening med huvudgården,
för att icke ett särskiljande med full äganderätt skulle kunna
medföra avsevärda olägenheter för densamma, att de fall, där åbyggnader
vid kortare upplåtelsetid än utöver 20 år uppförts på ofri grund, torde
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
höra till undantagen, samt att, då maximitiden för arrendeupplåtelser i allmänhet
vore 20 år, lösningsrätten, därest densamma finge tillämpas vid
20 års upplåtelser, kunde komma att omfatta till en lägenhetsinnehavare
på verkligt arrende utlämnad, intill hans lägenhet gränsande jord.
Med hänsyn till vad inom lagrådet sålunda anmärkts upptogs i de
till 1919 och 1920 års riksdagar avgivna propositioneima oförändrad den
i 1918 års lag förekommande bestämmelsen, att upplåtelseavtal på viss tid
skulle, för att berättiga till friköpning, vara slutet på över 20 år; och
återfinnes, såsom ovan nämnts, detta villkor i nu gällande lag av den
26 mars 1920.
Under hösten 1920 införskaffade jordkommissionen från kommunalnämnder,
municipalnämnder och magistrater i riket vissa uppgifter angående
lägenheter med innehavarna av desamma tillhörande hus å ofri grund,
vilka uppgifter bland annat avsåge att få utrönt, dels huruvida upplåtelseavtal
förelåge, samt, därest så vore förhållandet, upplåtelsetidens längd,
dels ock den sammanlagda tid, lägenhet innehafts av annan än jordägaren.
Av den bearbetning kommissionen, på sätt av dess vid förevarande proposition
fogade betänkande framgår, ägnat de till kommissionen inkomna
uppgifterna inhämtas, att beträffande 35,791 lägenheter erhållits uppgift
rörande den gällande upplåtelsetiden, vilken för 3,502 av dessa lägenheter
uppgivits vara viss tid till och med 20 år och för 15,508 obestämd tid
samt för de övriga 16,781 antingen viss tid över 20 år eller lägenhetsinnehavarens
livstid. Beträffande de 15,508 lägenheter, angående vilka uppgivits,
att de innehades på obestämd tid, anmärkte kommissionen i sitt betänkande,
att det torde vara ganska antagligt, att denna siffra i sig inneslöte
ett mycket stort antal lägenheter, om vilka det måste antagas, att
de på grund av muntlig överenskommelse vore upplåtna för ett år i sänder.
I fråga om nästan alla dessa lägenheter hade visserligen meddelats,
att upplåtelseavtal icke förelåge, men därmed torde i flertalet fall hava
åsyftats säga, att skriftligt kontrakt angående deras utarrendering icke
funnes upprättat mellan jordägarna och nyttjanderättshavarna. Troligt
torde ock vara, att i dylika fall parterna genom att muntligen överenskomma
om visst årligt arrende tillika menat, att lägenheten skulle upplåtas
för ett år i sänder. Ifråga om sådana lägenheter skulle alltså föreligga
upplåtelse för viss tid, d. v. s ett år, och rätt''till friköpning av
dem icke enligt gällande lag tillkomma nyttjanderättshavarna. Av kommissionens
utredning framgår vidare, att av ovan nämnda 3,502 lägenheter,
vilka upplåtits på viss tid till och med 20 år och följaktligen ej
heller äro enligt gällande lag föremål för friköpning, 2,675 äro belägna
inom rikets lantkommuner. Beträffande 2,291 av dessa 2,675 lägen
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
17
heter hava uppgifter lämnats angående under hur lång tid de varit ur
jordägarens innehav och har denna tid beträffande 1,438 lägenheter uppgivits
utgöra 21 år eller därutöver. Av ovannämnda 15,508 på obestämd
tid upplåtna lägenheter äro 13,722 belägna inom rikets lantkommuner
och hava av de 9,066 lägenheter, beträffande vilka uppgift i ifrågavarande
avseende lämnats, ej mindre än 7,054 varit ur jordägarens innehav
21 år eller därutöver. Angående det synnerligen stora antal lägenheter,
i fråga om vilka det är obekant, huru länge de inalles varit upplåtna,
torde det enligt kommissionens mening såsom sannolikt kunna antagas,
att jämväl de varit ur jordägarens besittning en mycket lång
tidrymd.
I auslutning till den sålunda förebragta utredningen anför jordkommissionen
i sitt betänkande bl. a. följande: Det insamlade statistiska materialet
hade ådagalagt, att de skäl, som på sin tid anfördes mot ett utsträckande
av friköpningsrätten till den omfattning kommissionen i mars 1919
föreslog, vore grundade på antaganden, som icke vunnit bekräftelse i de insamlade
uppgifterna. Upplåtelserna på 20 år och kortare tid kunde icke
anses såsom tillfälliga i den mening, egnahemssakkunniga tänkt sig. Det
hade nämligen visat sig, att det vore synnerligen vanligt, att upplåtelser på
lång tid, 40—50 år, vid kontraktstidens utgång överginge i upplåtelser antingen
på kort tid, 1—20 år, eller på obestämd tid. Dessa lägenheter
kunde således endast ur formellt juridisk synpunkt anses såsom korttidsupplåtelser;
i verkligheten hade de en mycket lång tid, ganska ofta i
många generationer eller, såsom det understundom yttrades i de inkomna
uppgifterna, »alltid» eller »över 100 år», innehafts av annan än jordägaren.
Ej heller syntes fog finnas för antagandet, att just de lägenheter,
som för närvarande vore upplåtna på kort tid, skulle vara belägna
i så omedelbar förening med sina resp. huvudfastigheter, att deras friköpande
skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheterna. Det
största flertalet av dessa lägenheter hade nämligen, såsom ovan framhållits,
tidigare varit upplåtna på lång tid, vadan man av upplåtelsetidens
nuvarande längd icke syntes kunna härleda något stöd för egnahemssakkunnigas
berörda antagande. Det överväldigande flertalet lägenheter
bestode endast av tomtplats och nödigt område för trädgård eller
potatisland.
Åtskilliga länsstyrelser hava i sina utlåtanden över jordkommissionens
den 28 april 1921 i ämnet avgivna förslag uttalat sin anslutning
till kommissionens redan tidigare intagna ståndpunkt, att vid upplåtelse
på viss tid rätt till friköpning ej borde göras beroende av upplåtelsetidens
längd enligt det löpande nyttjanderättsavtalet.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd'' 19 Käft. (Nr 22.)
3
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Lagrådet har i sitt i ärendet avgivna utlåtande i denna punkt
enstämmigt anfört följande: I första rummet torde det få anses såsom
en brist i den nuvarande lagstiftningen, att tillbörlig hänsyn icke tagits
därtill att lägenhet, som numera vore upplåten allenast för viss kortare
tid, likväl kunde hava varit ur jordägarens besittning en lång följd av
år. Mången gång kunde densamma utgöra en typisk sådan gammal avsöndring,
som efter all sannolikhet skulle gjorts för alltid, om icke tidigare
gällande lagstiftning lagt hinder i vägen. Den av förslaget intagna ståndpunkten
att låta lösningsrätt inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens
längd syntes därför böra principiellt godtagas.
Ovan återgivna yttrande av lagrådet finner utskottet äga full giltighet.
Vid tidigare behandling av förevarande fråga synes man ej hava
haft riktig insikt om, huru ofta det i själva verket inträffar, att en på
kortare tid gällande upplåtelse föregåtts av upplåtelser på längre tid.
Då enligt sakens natur en avsevärd del av korttidsupplåtelserna årligen
gå till ända samt, enligt vad förut återgivna statistiska sifferuppgifter
giva vid handen, många nyttjanderättshavare därigenom utsättas för
risken att gå förlustiga eller ock få avgälderna oskäligt höjda för sina
på ofri grund uppförda hem, anser utskottet sig böra, utan avvaktan på
eu allmän revision av 1920 års lag, föreslå, att densamma på så sätt
ändras, att vid upplåtelse på viss tid lösningsrätt inträder oberoende av
den sista upplåtelsetidens längd. Övriga i propositionen innefattade ändringsförslag,
syftande till utvidgning av nu gällande lösningsrätt, synas
utskottet böra upptagas till prövning först i samband med frågan om eu
allmän revision av 1920 års lag. Vid detta förhållande finner sig utskottet nu
enbart böra föreslå, att första stycket i 1 § av nämnda lag sålunda ändras,
att detsamma erhåller den av jordkommissionen år 1919 föreslagna lydelse,
varigenom vid upplåtelse på viss tid såsom villkor för lösningsrätt uppställes,
att det upplåtna markområdet över 20 år i följd innehafts av
annan än jordägaren. Utskottet anser sig böra framhålla, att genom den
sålunda föreslagna ändringen bättre överensstämmelse vinnes mellan villkoren
för lösningsrätt enligt 1 § och enligt 2 § i lagen. Det torde nämligen
ej kunna anses följdriktigt, att för bestämmande, huruvida lös^-ningsrätt föreligger eller ej, föregående kontraktstid får tillgodoräknas
för det i 2 § omhandlade fall, att avtal, avseende upplåtelse för viss
tid, ej visas föreligga, under det att sådant tillgodoräknande ej får ske,
när, såsom i 1 § förutsättes, upplåtelse på viss tid föreligger.
Då utskottet på förut angiven grund funnit frågan om eu revision
av 1920 års lag, frånsett ovan behandlade särskilda punkt i densamma,
19
Andra lagutskottets utlåtande AV 22.
ej vid denna riksdag kunna upptagas till behandling, är härav en given
följd, att de yrkanden, som med anledning av propositionen beträffande
andra delar av lagen framställts uti de av herrar Wohlin, Lindhagen och
Spångberg var för sig väckta motionerna, av utskottet ej heller ansetts
kunna upptagas till bedömande.
Vidkommande därefter de i herr Lindhagens motion i flaga om
expropriationslagen under punkterna 10 14 framställda yikandena hai
utskottet med hänsyn till vad utskottet ovan anfört därom, att propositionen
så sent som skett inkommit till riksdagen, ej funnit sig kunna
underkasta samma yrkanden en så ingående prövning, att de böla bliva
föremål för någon riksdagens åtgärd.
I eu punkt har emellertid herr Lindhagens motion, i vad angar
expropriationslagen, synts utskottet böra föranleda ett närmare bedömande.
Såsom i berörda motion framhålles, tinnes jämväl i expropriationslagen
stadganden, som avse att möjliggöra för vissa nyttjanderättshavare,
som äga boningshus å annans mark, att lösa marken. I 1 § under
7) i expropriationslagen stadgas sålunda, att annan än kronan tillhörig
fastighet må exproprieras för att inom bebyggt område vid järnvägsstation,
hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Därjämte meddejas
} 99—ioi §§ i expropriationslagen särskilda bestämmelser angående
dylik expropriation. Dessa innehålla i huvudsak, att expropriation för
nu ifrågavarande ändamål må, om den ej skall utövas av kronan, icke
beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område
marken är belägen, att expropriation allenast må avse område, som är
bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än markens ägare, att vid upp
skattning av marken hänsyn icke skall tagas till visst, av husägaren
därå verkställt förbättringsarbete, samt att, om den nye markägaren ej
vill upplåta området till husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse
kan ske, och ej heller mellan dem träffas arrendeavtal rörande området,
husägaren skall vara berättigad att köpa detta för en med utgångspunkt
från expropriationsersättningen efter vissa grunder närmare bestämd köpeskilling.
I herr Lindhagens motion anföres beträffande hithörande bestämmelser
i expropriationslagen huvudsakligen följande: Lagstiftningen, som
med rätta ansågs brådskande och ivrigt eftersträvades i orterna, hade
ännu icke lett till några påföljder och kunde icke heller väntas få någon
verkan för sitt betydelsefulla ändamål. Två ansökningar, som syntes
åsyfta expropriation för ifrågavarande ändamål, hade visserligen inkommit
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
till Kungl. Maj:t, men den ena hade sedan återkallats och den andra
rörde i själva verket icke föreliggande ämne. Anledningarna till detta
misslyckande voio manga. Da rätt till expropriation — frånsett kronan
icke kunde meddelas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom
vars område den mark, expropriationen skulle avse, vore belägen,'' hade
följden blivit, att det mött svårigheter att åstadkomma beslut om sökande
av expropriationsrätt. I en kommun eller ett municipalsamhälle vore
många eller kanske de flesta ej intresserade av saken och motsatte sig
därför att bidraga till infriande av de andras önskemål, då detta kunde
föranleda ekonomiska förpliktelser för kommunen, respektive municipalsamhället.
Ävenledes uppstode stor tvekan i följd av ovissheten om en
expropriationsnämnds värdering, vilken antoges lätt kunna bliva alldeles
för betungande först för kommunen, resp. municipalsamhället och sedan
för tomtinnehavarna. Vidare mötte vanskligheter beträffande anskaffandet
av lån på rimliga villkor för bekostande av expropriationen genom
kommunen eller municipalsamhället och därefter för tomternas överlåtelse
eller upplåtelse till vederbörande husägare. Någon lånefond funnes icke
upprättad såsom skett för många andra samhälleliga ändamål. Där kommunalförvaltningen
helst skulle vilja framdeles frigöra sig från lånet
genom tomternas försäljning till vederbörande, hade ock eu viss betänksamhet
yppats därav att, såsom i fisklägen, många tomter besuttes av
fattiga änkor, som ansåges ej hava råd att erlägga någon köpeskillingför
dem.
Pa grund av vad sålunda anförts hemställer herr Dindhagen i sin
motion, att därest förut omförmälda, under 10—14 i motionen upptagna
yrkanden angående ändringar i expropriationslagen icke kunde omedelbart
bifallas, liksdagen matte hos Ivungl. Maj:t begära ett övervägande,
huruvida och i vad mån expropriationslagens bestämmelser om förvärv
av tomt till hus å ofri grund måtte kunna göras effektiva, varförutom i
motionen yrkades, att berörda bestämmelser måtte kompletteras och samarbetas
med förenämnda 1920 års lag.
Såsom av det ovan anförda framgår, har lagstiftarens syfte att
för ägaie till boningshus a annans mark möjliggöra att ernå trygghet i
besittningen av deras hem kommit till uttryck ej blott i 1920 års lag
om rätt i vissa fall för nyttjandsrättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område utan ock i ovan återgivna bestämmelser i expropriationslagen.
Medan enligt den förra lagen initiativet till lösningsförfarandet
lagts helt i nyttjanderättshavarens egen hand, förutsätter åter
expropriationslagen, att samma förfarande igångsätfes enbart av kronan
eller vederbörande kommun eller municipalsamhälle. Förutsättningarna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
21
för att ett 1 osaingsförfarande skall få äga rum äro i båda lagstiftningarna
väsentligen olika. Då det emellertid med hänsyn till gemensamheten i
syftemålen för de båda lagstiftningarna föreligger ett nära samband dem
emellan, förutsätter utskottet, att vid förnyad behandling av frågan om
revision av 1920 års lag nödig uppmärksamhet jämväl skall komma att
ägnas frågan om möjligt åvägabringande av större överensstämmelse
emellan ifrågavarande lagstiftning^-.
Enligt vad utskottet erfarit torde under expropriationslagens hittillsvarande
mer än fyraåriga tillämpning ej i något enda fall lösningsförfarande
jämlikt lagens hithörande bestämmelser hava kommit till stånd.
Då sålunda sagda bestämmelser ej visat sig ägnade att förverkliga det
ändamål, som vid deras tillkomst åsyftats, eller att för ägare av hus å
ofri grund inom ort med större sammanträngd befolkning möjliggöra ernående
av tryggad besittning till den mark, varå husen uppförts, anser
utskottet det böra tagas under övervägande, huruvida och i vilka avseenden
åtgärder må kunna vidtagas för att expropriationslagens ifrågavarande
bestämmelser skola kunna vinna den med dem åsyftade tillämpning.
Utskottet har fördenskull funnit sig höra hemställa, att riksdagen
måtte till Kungl. Maj:t avlåta en skrivelse med framställning i berörda syfte.
Vad slutligen angår herr Lindhagens i motionen framställda yrkanden
beträffande dels ingripande från det allmännas sida för ett effektivt genomförande
av ifrågavarande jordreform och dels densammas finansiering,
så bygga yrkanden härom på att de i propositionen och motionen innefattade,
av utskottet ej biträdda lagförslagen skulle komma att vinna riksdagens
bifall. Även förutsatt att så ej blir fallet, håller utskottet emellertid
för angeläget, att i samband med framläggande ånyo för riksdagen
av förslag till en allmän revision av 1920 års lag till behandling upptages
frågan om vilka åtgärder, som må finnas påkallade att åt lägenhetsinnehavare,
som därav kunna vara i behov, medelst lån tillhandahållas
nödiga medel till erläggande av dem påvilande löseskillingar.
Därest, såsom i nu förevarande proposition föreslagits, nyttjanderättshavare
skulle genom eu blivande lagstiftning i ämnet komma att tillerkännas
rätt att utan avvaktan å upplåtelsetidens utgång utöva lösningsrätt, kan
det antagas, att lånebehovet från nyttjanderättshavares sida komme att
göra sig starkt gällande. Ävenledes synes utskottet vara av synnerlig
vikt, att den av utskottet nu förordade lagens innehåll på ett effektivt
sätt bringas till därav intresserades kännedom ute i orterna. Att i enlighet
med motionärens yrkanden genom särskilda skrivelser till Kungl Maj:t framställa
önskemål i nu berörda hänseenden synes utskottet ej vara erforderligt.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
På grund av vad sålunda auförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition n:r 251 för sin del
antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § första stycket i lagen den 26 mars 1920 (n:r 132)
om rätt i vissa fall för nyttjauderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.
Härigenom förordnas, att 1 § första stycket i lagen den 26 mars
1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område skall erhålla följande ändrade lydelse:
Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över
tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren, och har området så bebyggts,
att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut
fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare
brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde, området med därå
befintliga byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, vid
upplåtelsetidens slut berättigad lösa det upplåtna området, där ej nedan
i denna lag annorlunda stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1922.
Nyttjanderättshavare vare i fråga om upplåtelse för tjugu år eller
viss kortare tid ej i något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk
jordägaren tillkänna före den 1 oktober 1922; och må, då sådant tillkännagivande
skett sist å nämnda dag, ansökning om förordnande, som
i 10 § i förenämnda lag den 26 mars 1920 avses, ingivas till Konungens
befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet, där ej nyttjanderättshavaren
eljest äger längre tid därtill.
B) att förevarande proposition i övrigt ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
C) att riksdagen måtte i anledning av den av herr Lindhagen i
ämnet väckta motionen i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville taga under övervägande, huruvida och i vilka avseenden åt
-
23
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
gärder må kunna vidtagas, för att bestämmelserna i expropriationslagen
rörande expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden
inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller
å annan ort med större sammanträngd befolkning må kunna vinna den
med desamma åsyftade tillämpning, ävensom för riksdagen framlägga det
förslag, som härav kan föranledas;
D) att herr Lindhagens motion i övrigt ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
E) att herr Wohlins motion i ämnet ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
F) att herr Sederholms m. flis motion i ämnet, i den mån densamma
ej kan anses besvarad genom vad ovan under B) hemställts, ej
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
G) att herr Spångbergs motion ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
i
Stockholm den 23 maj 1922.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, Linder, greve Spens, Hult,
Tjällgren*, Lindhagen och Franzén-,
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman*, Karlsson i
Gasabäck, Hage, Magnusson i Skövde, Svensson i Skönsberg och Persson i Trången.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
u
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Reservationer:
I) av herrar von Sydow ocli greve Spens, vilka ansett, att, då utskottet
icke haft tid att ingå i erforderlig prövning av ärendet, utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte för närvarande avslå såväl
den kungl. propositionen som de av herrar Wolilin, Lindhagen och Spångberg
i ämnet väckta motionerna.
II) av herrar Bror Petrén, Hult och Magnusson i Skövde beträffande
viss del av utskottets motivering samt utskottets hemställan under
punkt. C).
Särskilt yttrande''
av herr Lindhagen, som anfört:
»Det är visserligen sant, att den tidsutdrägt, som föranletts av det
grundlagsenliga infordrandet av vissa myndigheters och lagrådets yttranden,
vållat att propositionen sent inkommit till riksdagen. Genom extra
sessioner, såsom ägt rum inom vissa andra utskott, skulle dock icke
osannolikt även andra lagutskottet hunnit behandla förevarande fråga i
hela dess vidd. Då majoriteten inom utskottet emellertid synes redan
vid ärendets första behandling i utskottet bestämt sig för att undanskjuta
frågan såsom för sent inkommen, synes ej någon annan utväg återstå
än att avvakta propositionens återkomst nästa år, på sätt utskottet ock
förutsatt.
Genom propositionens framläggande skulle emellertid, åtminstone
enligt utskottets förslag, vinnas, att de husägare, vilkas kontrakt utgå
innan nästa riksdag hinner fatta beslut och lag i anledning därav promulgerats,
skulle kunna rädda sina hem även i de fall att den sammanlagda
upplåtelsen och ej blott den senaste arrendetiden uppgår till över
tjugu år.
Likaledes skulle genom min motion i vissa delar och utskottets
yttrande över den kunna till nästa riksdag förväntas en allsidigare proposition,
som yttrar sig även över expropriationslagens uteblivna effektivitet
i vad avser dess bestämmelser i enahanda syfte, över frågan om de båda
lagarnas, samarbetande, över ifrågavarande jordreforms finansiering samt
över dess organiserande i övrigt och kungörande till allmänhetens känne
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
25
dom. Av dessa angelägen heter har utskottet ansett endast den första
höra framföras till regeringen genom särskild skrivelse, men beträffande
de tre övriga stannat vid ett erinrande om desamma i motiveringen.
Ehuru jag ausett samtliga dessa frågor med lika rätt bort framföras till
regeringen, genom eu skrivelse vill jag dock ej särskilt påyrka detta, då
det av utskottet förordade skrivelseförslaget säkerligen skall stärka uppmärksamheten
även för de övriga i motiveringen mera undangömda
ämnena.
Det kan ifrågasättas, om ej den nu förordade ändringen i eusittarlagen
bort även till formen givas karaktären av en provisorisk lag, gällande
för allenast ett år, men till någon erinran mot den nu förordade formen
för det provisoriska beslutet har jag för min del ej funnit anledning.»
Bihang till riksdagms protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 19 käft. (Nr 22.)
4