Andra lagutskottets utlåtande År 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1922 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och dels
en i anledning därav väckt motion.

Genom en den 7 januari 1922 dagtecknad proposition, nr 39, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
här nedan intaget förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft en i anledning av densamma av herr Hagman inom andra kammaren
väckt motion, nr 194, uti vilken hemställts, att riksdagen måtte
för sin del besluta, att vad i olycksfallsförsäkringslagens 9 § i ifrågavarande
proposition föreslås skall, i den mån så lämpligen låter sig göra,
gälla även beträffande sådana i lagen avsedda skador, som inträffat före
den 1 januari 1923.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen
framlagda förslaget, tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen;
och får utskottet i fråga om vad motionären till stöd för sin hemställan
anfört hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av dels riksförsäkringsanstalten och dels försäkringsinspektionen.
De yttranden, som med anledning härav inkom Bihang

till riksdaaens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 18 käft. (Nr 21.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Utskottet.

mit, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande; och tillåter sig utskottet
att hänvisa till desammas innehåll.

Det i propositionen innefattade förslaget till ändring i vissa delar
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, vilken lag ägt tillämpning
sedan 1918 års början, grundas å ett av sociålförsäkringskommittén i
skrivelse den 29 januari 1921 i ämnet avgivet förslag, vilket åter huvudsakligen
föranletts av särskilda, utav riksförsäkringsanstalten den 15 oktober
1918 och den 10 januari 1920 gjorda, till förenämnda kommitté
för övervägande överlämnade framställningar.

De föreslagna ändringarna i lagen äro ej av mera omfattande
natur samt avse allenast sådana bestämmelser i densamma, vilka, utan
att äga direkt samband med vare sig frågan om en blivande sjukförsäkringslagstiftning
eller spörsmålet om ernående av möjligast enhetliga
och enkla organisationsformer för socialförsäkringens olika grenar, under
lagens hittillsvarande tillämpning visat sig lämpligen behöva förtydligas
eller kompletteras eller eljest i ett eller annat hänseende tarva en snar
ändring.

Vid prövning av förslagets särskilda bestämmelser har utskottet ej
funnit anledning till erinringar eller jämkningar i andra hänseenden, än
som här nedan i fråga om vissa stadganden angives.

6 §.

Beträffande denna paragraf har utskottet funnit sig böra föreslå
vissa ändringar, vilka emellertid, såsom varande av enbart redaktionell
innebörd, ej här närmare beröras.

19 §.

Det till denna paragraf från nuvarande 29 § överflyttade stycket
har utskottet funnit lämpligen böra upptagas såsom ett första stycke
till paragrafen.

28 §.

Angående avfattningen av denna paragraf har utskottet funnit anledning
till några mindre jämkningar.

29 §.

I denna paragraf hava sammanförts huvudbestämmelserna rörande
villkoren för försäkring i ömsesidiga bolag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

I en av de föreslagna bestämmelserna föreskrives, att försäkring i
dylikt bolag skall anses omfatta delägarens samtliga arbetare. För närvarande
gäller i detta hänseende, att försäkring i sådant bolag skall omfatta
samtliga delägarens arbetare i rörelse, arbetsföretag eller annan verksamhet,
som med försäkringen avses. Enligt av socialförsäkringskommittén
i dess skrivelse den 29 januari 1921 lämnad uppgift skall åt
sistnämnda bestämmelse av praktiska hänsyn hava av försäkringsrådet
givits en tolkning, som överensstämmer med den nu föreslagna bestämmelsens
avfattning.

Utskottet håller emellertid före, att fall kunna förekomma, då det
icke bör vara en arbetsgivare, som har från varandra helt skilda verksamhetsgrenar,
förmenat att kunna få sina arbetare försäkrade i skilda
försäkringsinrättningar. Såsom förutsättning för en dylik uppdelning i
försäkringshänseende synes emellertid utskottet böra uppställas, att försäkringsrådet,
efter därom gjord framställning, i det särskilda fallet
funnit skäl att därtill lämna sitt medgivande. Om dylikt medgivande
synes uppgift från försäkringsrådet böra omedelbart meddelas riksförsäkringsanstalten.

#

En annan av förslagets hithörande bestämmelser innehåller föreskrift
om att försäkring i ömsesidigt bolag skall avslutas för kalenderår
och, där bolaget beslutat antaga ny delägare, ej träda i kraft, förr än
vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket uppgift om inträdet
i bolaget inkommit till riksförsäkringsanstalten. Föreskriften, som
ej har någon motsvarighet i nu gällande bestämmelser, avser att förebygga,
att arbetsgivare under loppet av ett kalenderår övergå från riksförsäkringsanstalten
till ett ömsesidigt bolag, något som nämligen visat
sig för nämnda anstalts arbete medföra väsentliga olägenheter.

Lagrådet har gent emot förslagets innehåll i denna del anmärkt,
att därigenom hindrades jämväl arbetsgivare att under det kalenderår, då
han börjar sin verksamhet, inträda såsom delägare i ömsesidigt bolag,
med påföljd att hans arbetare under den del av detta år, varunder verksamheten
påginge, bleve automatiskt försäkrade i riksförsäkringsanstalten
och denna nödsakad att vidtaga alla åtgärder, som därav följde, även
om tidrymden för försäkringen vore synnerligen kort. Då för nu angivna
fall det avsedda syftet att vinna förenklingar i riksförsäkringsanstaltens
arbete syntes skola snarare motverkas än befrämjas genom den föreslagna
föreskriften, ansåge lagrådet lämpligt, att undantag gjordes beträffande
det kalenderår, under vars lopp arbetsgivare börjar sin verksamhet.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Gentemot lagrådets sålunda gjorda erinran har åter av vederbörande
departementschef anförts följande:

»Med avseende härå får jag erinra, att det särdeles ofta inträffar,
att arbetsgivare, som börjar verksamhet, redan förut är arbetsgivare i
lagens mening. Har arbetsgivaren i sådant fall sin eller sina arbetare
försäkrade i ömsesidigt bolag, skola på grund av det i 29 § under 1)
föreslagna stadgandet de i och för den nya verksamheten anställda arbetarna
utan vidare anses vara försäkrade i samma bolag. När åter verksamhet
begynnes utan att arbetsgivaren redan har arbetare hos sig
anställda, torde det vara jämförelsevis sällan som han, innan verksamheten
börjar, vidtager någon åtgärd för ordnande av arbetarnas försäkring.
Under tiden från verksamhetens början, till dess arbetsgivaren
inträder såsom delägare i ömsesidigt bolag, skulle alltså, om undantag
medgåves i enlighet med vad lagrådet ifrågasatt, arbetarna vara automatiskt
försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Till förebyggande av den
härmed förenade olägenheten skulle det vara nödvändigt att såsom förutsättningar
för rätten att tillhöra det ömsesidiga bolaget uppställa, att
försäkringen slutits före tidpunkten för verksamhetens början samt att
vederbörlig anmälan därom inkommit till riksförsäkringsanstalten ävenledes
före nämnda tidpunkt. Men med denna begränsning av det av
lagrådet ifrågasatta undantaget skulle detta förlora en stor del av sin
betydelse och den åsyftade förenklingen i riksförsäkringsanstaltens arbete
säkerligen bliva tämligen illusorisk. I varje fall skulle den enligt min
mening icke uppväga fördelarna av ett undantagslöst genomförande av
huvudregeln, att försäkring i ömsesidigt bolag skall avslutas för kalenderår.
Vid övervägande härav har jag ansett ändring i denna del ej
böra ske i det remitterade förslaget.»

I anslutning till lagrådets hemställan anser utskottet, att från den
föreslagna huvudregeln om att försäkring i ömsesidigt bolag skall avslutas
för kalenderår samt ej träda i kraft förr än vid början av kalenderåret
näst efter det, under vilket uppgift om inträdet i bolaget inkommit
till riksförsäkringsanstalten, bör medgivas undantag för den, som
under löpande kalenderår bliver arbetsgivare, så att denne berättigas
att för återstoden av året avsluta försäkring i ömsesdigt bolag. Genom
en sålunda formulerad undantagsbestämmelse, vilken endast för ett jämförelsevis
ringa antal fall torde komma att tagas i användning, förebygges
den uppenbara obilligheten, att vid exempelvis ombildning av en
verksamhet till handelsbolag eller aktiebolag eller vid namnförändring
av bolag en för det ifrågavarande företaget bestående försäkring i ett
ömsesidigt bolag skulle på grund av den sålunda inträdda ändringen i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 5

verksamhetsformen nödgas för återstoden av det löpande året automatiskt
överflyttas till riksförsäkringsanstalten för att vid nästa kalenderårs början
åter övertagas av det ömsesidiga bolaget. Den i förslaget bibehållna
skyldigheten för ömsesidigt bolag att, då av dylikt bolag beslutats antaga
ny delägare eller delägare ur bolaget utträtt, genast till riksförsäkringsanstalten
lämna uppgift därom synes med hänsyn till obestämdheten i
uttrycket genast lämpligen böra utbytas mot ett stadgande om skyldighet
för sådant bolag att lämna dylik uppgift inom tid, som av riksförsäkringsanstalten
fastställes. Med hänsyn till det straffskydd, som enligt
34 § i lagen är förlänat åt stadgandet om nu avsedda uppgiftsskyldighet,
synes utskottet, att den i förslaget upptagna föreskriften, att för ikraftträdandet
av en utav ömsesidigt bolag avslutad ny försäkring skulle
erfordras, att uppgiften om försäkringen hunnit inkomma till riksförsäkringsanstalten
före ingången av det med försäkringen avsedda kalenderåret,
skulle, såsom ägnad att beträffande kort före årsskiftet avslutade
försäkringar medföra obilliga konsekvenser, kunna ur förslaget uteslutas.

Eu tredje i förslaget upptagen huvudbestämmelse rörande villkoren
för försäkring i ömsesidiga bolag avser att låta berörda bolag taga del
i täckande av den förlust, som därigenom att riksförsäkringsanstalten ej
kan erhålla kännedom om samtliga de arbetsgivare, vilkas arbetare såsom
ej försäkrade i något ömsesidigt bolag automatiskt tillhöra anstaltens
försäkringsstock, och därför icke i varje fall kan indriva vederbörliga
försäkringsavgifter, träffar riksförsäkringsanstalten och såmedelst går ut
över de av denna kända arbetsgivare, vilkas arbetare äro försäkrade i
densamma. Till belysning av hithörande förhållanden meddelas i propositionen,
att under år 1919 sammanlagda värdet av de ersättningar
enligt ifrågavarande lag, som riksförsäkringsanstalten både att utgiva till
arbetare hos arbetsgivare, om vilka anstalten icke ägt kännedom, uppgått
till omkring 270,000 kronor, motsvarande omkring 3 procent av försäkringsavgifterna
för nämnda år till anstalten. I förenämnda syfte har nu
föreslagits, att varje ömsesidigt bolag skall till den fond, till vilken riksförsäkringsanstalten
tillfallande försäkringsavgifter ingå, årligen erlägga
ett belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten
åliggande ersättningar för under året inträffade olycksfall i arbete bos
arbetsgivare, om vilka anstalten vid tiden för olycksfallet ej haft kännedom,
å bolaget belöper efter förhållandet emellan försäkringsavgifterna för
de i bolaget under året tagna försäkringar och summan av samtliga sådana
avgifter för försäkringar enligt lagen.

Utskottet har beträffande den i förslaget i nu förevarande del upp -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

tågna bestämmelsen ej funnit anledning till annan erinran, än att det
synts utskottet, som om från det däri angivna kapitalvärdet rätteligen
borde frånräknas vad för tiden intill årets utgång bör i försäkringsavgifter
påföras dylika arbetsgivare, om vilka kännedom vunnits genom
hos dem under året inträffade olycksfall.

I detta sammanhang anser sig utskottet böra till belysning av
frågan om riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande till de ömsesidiga
bolagen meddela, att enligt av utskottet införskaffade uppgifter
fördelningen av arbetsgivare och arbetare mellan anstalten och de ömsesidiga
bolagen under åren 191*8—1920 varit sådan, som framgår av
följande sammanställning:

I Riksförsäkringsanstalten

I bolag

1918

1919

1920

1918

1919

1920

Antal arbetsgivare:

a) större ................

32,224

35,940

35,239

10,776

12,501

12,761

b) mindre................

241,307

233,674

257,679

15,693

17,329

18,523

Antal arbetare hos

a) större arbetsgivare ..........

b) mindre » ..........

1947,000

907,000

860,00o|

367,828

35,315

405,498

37,323

452,341

39,011

Bestämmelsen rörande lagens ikraftträdande.

Yad av herr Hagman i dennes motion anförts rörande önskvärdheten
av att den i 9 § första stycket av lagen föreslagna ändringen måtte
bliva tillämplig även å sådana däri avsedda skador, som inträffat före
den 1 januari 1923, synes väl utskottet, såsom ock av riksförsäkringsanstalten
i dess över motionen avgivna utlåtande framhållits, vara värt
beaktande. Med hänsyn emellertid till de principiella betänkligheter, som,
på sätt av försäkringsinspektionen i dess över motionen avgivna utlåtande
för de ömsesidiga bolagens del med styrka framhållits, resa sig mot att
giva hithörande bestämmelse tillbakaverkande kraft på redan skedda
olycksfallsregleringar, finner sig utskottet ej kunna tillgodose motionärens
framställning härutinnan i vidare mån, än att utskottet hemställer om
ikraftträdande av ifrågavarande bestämmelse redan från och med den 1
nästkommande juli. På grund av det samband, som förefinnes emellan
innehållet i det såsom ett andra stycke till §:n föreslagna tillägget och en
i slutet av första stycket av §:n föreslagen ändring, synes lämpligt, att

Andra lagutskottets utlutande Nr 21. 7

lagen, såvitt angår 9 § i dess helhet, beredes tillämplighet från och med
nyssnämnda dag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet’ hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande attKungl. Maj:ts
förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 4, 6, 7, 9, 13, 15, 17, 19, 28, 29, 34
35 och 37 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för
ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare
äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med
obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i
stället må under villkor, som nedan sägs, äga rum i det bolag.

6 §•

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på
grund av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan under mera än trettiofem dagar efter
dagen för olycksfallet, från och med den trettiosjätte dagen och så länge
sjukdomen varar:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga
arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning ej utgår, där ej
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel;

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

{Kungi. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

2) om olycksfallet, efter uppkörande av därav förorsakad sjukdom,
vare sig denna varat trettiofem dagar efter olycksfallet eller icke, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:

livränta under tiden å ett årligt
belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av
den skadades årliga arbetsförtjänst
och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar
mot nedsättningen, jämte sådan
behandling, som för höjande av arbetsförmågan
må erfordras; dock att
vid förlust av arbetsförmågan livräntan
må, där den skadades tillstånd
kräver särskild vård, med
hänsyn härtill bestämmas till högre
belopp än nyss är nämt, likväl ej
överstigande beloppet av den årliga
arbetsförtjänsten, samt att livränta
ej utgår, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel.
På därom av den skadade
gjord ansökan må försäkringsrådet,
där synnerliga skäl äro för handen,
besluta, att i stället för livränta
eller del därav skall till den skadade
utgivas ett kapital för en
gång, till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde
enligt gällande beräkningsgrunder.

mågan.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad
anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

Såsom ersättning enligt denna lag anses jämväl kostnad för läkarintyg
eller intyg, som avses i 21 § andra stycket, ävensom för läkar -

livränta under tiden å ett årligt
belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av
den skadades årliga arbetsförtj änst,
och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar
mot nedsättningen; dock att vid
förlust av arbetsförmågan livräntan
må, där den skadades tillstånd
kräver särskild vård, kunna med
hänsyn härtill bestämmas till högre
belopp än nyss är nämnt, dock ej
högre än beloppet av den årliga arbetsförtjänsten,
samt att livränta
ej utgår, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel.
På därom av den skadade
gjord ansökan må försäkringsrådet,
där synnerliga skäl äro för handen,
besluta, att i stället för livränta
eller del därav skall till den skadade
utgivas ett kapital för en
gång, till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde
enligt gällande beräkningsgrunder.
Den skadade äger jämväl
erhålla sådan behandling, som må
erfor dt as för höjande av arbetsför -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 9

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

betyg, som eljest må erfordras för bedömande av förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med eu tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än etthundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet,
en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett
årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst; till

varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom eller
utom äktenskapet, eller adoptivbarn, som adopterats före olycksfallet, en
livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått sexton års ålder, å ett
årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten, samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen
beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta
å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt
överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
de skola, i förhållande till vad på envar livräntetagare belöper, nedsättas
till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar, samt
att livränta till änkling ej utgår, där han väsentligen åsidosatt den honom
gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen åsidosätter
sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. Skall av skäl,
som nu sagts, livränta till änkling ej utgå, må försäkringsrådet besluta,
att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas minderåriga barn eller
adoptivbarn.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio
år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för eu gång, motsvarande
tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör
hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade —

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sarnl. 2 avd. 18 käft. (AV 21.) 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit
av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har
under längre eller kortare tid av året den skadade icke av arbetsgivaren
använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av året på grund
av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas, beräknas
avlöning för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i
arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga
och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet eller,
där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste
antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med
hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där den
skadade under någon tid av året, på grund av tillfälligt övertidsarbete
eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning, eller,
på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt
lägre avlöning än sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet
hans arbetsförmåga redan var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i
arbete, så ock där den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis
använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta
den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som
motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt
arbete vid. tiden för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att
åtnjuta vid nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas
dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter
andra grunder, som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tvåtusenfyrahundra kronor,
tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga
arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till
detta belopp.

Med den i 6 § 1) oniförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en
trehundrasextiofemtedel av den enligt ovan angivna grunder bestämda
årliga arbetsförtjänsten.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,
skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, be -

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden,
samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna
upplysningar genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika
skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan
ej med ledning av erhållna upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta
eller begravningshjälp genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt
belopp. Ersättning, som enligt vad nu är sagt blivit provisoriskt
bestämd, utgives utan återbetalningsskyldighet, därest sedermera ersättningen
bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättningen
bör utgå, må riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning
besluta om åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt
denna lag med rätt att, därest den skadade befinnes vara försäkrad i
bolag, som i 4 § avses, av det bolag bekomma gottgörelse för vad sålunda
utgivits.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro
avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å
tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan
ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till
efterrättelse.

15 §.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen
omfattar en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de
särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen
avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag, som i 4 § av\
ses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och kan
förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken
eller omkostnaderna äger rum.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt
skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras,

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kangl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den
minskade försäkringsrisken; dock att, i fråga om annan arbetsgivare än
staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre
arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande
av understödet ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen
godkännes.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en
för alla och alla för en.

17 §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst, på därom framställd
begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten,
jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet
och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,
arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande
av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att, på begäran, till försäkringsrådet eller
riksförsäkringsanstalten lämna uppgift, som må erfordras för bedömande,
huruvida han är att anse såsom arbetsgivare enligt denna lag.

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt
för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del
av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,
påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga
om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga
undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda
befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

19 §.

Riksförsäkringsansta Itens beslut
om försäkrings- eller tilläggsavgifts
belopp skall, även där beloppet blivit
allenast provisoriskt bestämt, utan
kinder av förd klagan, tillsvidare
lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning
i eller befrielse från avgift,

19 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter
och premiereserv för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten
bestämmas av Konungen.

Riksförsäkringsanstaltens beslut
om försäkrings- eller tilläggsavgifts
belopp skall, även där beloppet blivit

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 13

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

återbetalas vad för mycket blivit erlagt,

Angående tid och sätt för erläggande
av avgifter för försäkringar i
riksför säkring sanstalten bestämmes av
Konung och riksdag. Avgifter, som
icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,
förskjutas av statsverket och indrivas
i den ordning, som för indrivning av
resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en
fond, som förvaltas enligt grunder,
som bestämmas av Konung och riksdag.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter
och premiereserv för
försäkringar i riksför säkring sanstälten
bestämmas av Konungen.

28 §.

Konungen äger under förutsättning
av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande makt om
tillämpning av denna lag eller det
främmande landets lag i fall, då
arbetsgivare i det ena landet bedriver
verksamhet eller sysselsätter arbetare
inom det andra landet.

allenast provisoriskt bestämt, utan
hinder av förd klagan, tillsvidare
lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning
i eller befrielse från avgift,
återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande
av avgifter för försäkringar i
riksförsäkringsanstalten bestämmes av
Konung och riksdag. Avgifter, som
icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,
förskjutas av statsverket och indrivas
i den ordning, som för indrivning av
resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en
fond, som förvaltas enligt grunder,
som bestämmas av Konung och riksdag.

28 §.

Konungen äger under förutsättning
av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande stat
om tillämpning av denna lag eller
den främmande statens lag i fall, då
arbetsgivare i den ena staten inom
den andra bedriver verksamhet, i vilken
arbetare användes.

29 §.

Angående försäkring i bolag, som i 4 § avses, gäller, förutom vad
eljest i denna lag och i lagen om försäkringsrörelse är stadgat:

1) att försäkringen skall avslutas 1) att försäkringen skall avslutas

för kalenderår samt anses omfatta för kalenderår samt ej träda i kraft
delägarens samtliga arbetare; förr än vid början av kalenderåret

näst efter det, under vilket försäkringen
slutits, dock att för den, som
under löpande kalenderår bliver ar -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

2) att, där bolaget beslutat antaga
ny delägare eller delägare ur bolaget
utträtt, uppgift därom genast skall
lämnas till riksförsäkring sanstalten
enligt formulär, som av anstalten
fastställes, och att i förra fallet försäkringen
för delägaren ej träder i
kraft förr än vid början av kalenderåret
näst efter det, under vilket
uppgiften inkommit till riksförsäkring
sanstalten;

3) att bolaget skall för varje
kalenderår efter årets utgång inom
tid och på sätt, som av Konungen
bestämmes, till den i 19 § tredje
stycket omförmälda fond erlägga
ett- belopp, motsvarande vad av
kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten
åliggande ersättningar för
under året inträffade olycksfall i
arbete hos sådana arbetsgivare, om
vilka anstalten vid tiden för olycksfallet
icke haft kännedom, å bolaget
belöper efter förhållandet mellan de
i 16 § andra stycket omförmälda
försäkringsavgifter och summan av
samtliga avgifter för försäkring enligt
denna lag; samt

4) att bolaget åligger att för
varje kalenderår, inom åtta månader
efter årets utgång, till riksför -

(Utskottets förslag.)

betsgivare, försäkring må avslutas för
återstoden av året;

2) att försäkringen skall, i den
mån ej för säkring srådet på därom
gjord framställning annorlunda medgivit,
anses omfatta delägares samtliga
arbetare;

3) att, där bolaget beslutat antaga
ny delägare eller delägare ur
bolaget utträtt, uppgift därom skall
lämnas till riksförsäkringsanstalten
inom Hd och enligt formulär, som av
anstalten fastställas;

4) att bolaget skall för varje
kalenderår efter årets utgång inom
tid och på sätt, som av Konungen
bestämmes, till den i 19 § tredje
stycket omförmälda fond erlägga ett
belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet
av riksförsäkringsanstalten
åliggande ersättningar för under
året inträffade olycksfall i arbete
hos sådana arbetsgivare, om vilka
anstalten vid tiden för olycksfallet
icke haft kännedom — minskat med
vad för tiden intill årets utgång bör
påföras dylika arbetsgivare i försäkringsavgifter
— å bolaget belöper
efter förhållandet mellan de i 16 §
andra stycket omförmälda försäkringsavgifter
och summan av samtliga,
på enahanda sätt som i nämnda
stycke sägs beräknade avgifter för
försäkring enligt denna lag; samt

5) att bolaget åligger att för
varje kalenderår, inom åtta månader
efter årets utgång, till riksför -

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

{Kungi. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

säkringsan stalten enligt formulär,
som av anstalten fastställes, lämna
uppgifter angående delägare i bolaget,
de av dem använda arbetare
och inträffade olycksfall i arbete
ävensom i övrigt att när som helst
på begäran av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet lämna uppgifter
om delägare eller arbetare
eller om olycksfall.

säkringsanstalten enligt formulär,
som av anstalten fastställes, lämna
uppgifter angående delägare i bolaget,
de av dem använda arbetare,
som varit under försäkringen inbegripna.
, och inträffade olycksfall i
arbete ävensom i övrigt att när som
helst på begäran av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet
lämna uppgifter om delägare eller
arbetare eller om olycksfall.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något
av vad honom enligt 21 eller 22 § åligger, eller försummar någon att
ställa sig till efterrättelse vad i 17 § är föreskrivet eller att lämna uppgift,
som i 29 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen
oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem till
och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes med
böter från och med tjugofem till och med ettusen kronor. Sker det för
att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,
driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel,
då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna, att han
om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit
kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift, handling
eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet av driftanordningen
eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för det företag,
som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet icke
åläggas honom. Å förseelse, varom -nu är sagt, må allmän åklagare tala
allenast efter angivelse av målsäganden.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje
stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag.)

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
dels annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels i
anstalten försäkrad arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6 §
omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen
ej utgår, dels ock dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring
må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares
arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag
finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp
än i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten
eller bolag, som i 4 § avses, dock att utan hinder härav riksförsäkringsanstalten
må, enligt vad därom särskilt är stadgat, sluta avtal om livränta
åt barn. utom äktenskap och om livförsäkring i samband med egnahemslån
samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare ävensom, enligt
Konungens bestämmande, övertaga utgivande av livränta, som på grund
av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

37 §.

Intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd, äger
arbetare, som i denna lag avses, vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall
i arbete, under de trettiofem första dagarna efter dagen för olycksfallet,
så länge sjukdomen varar, samt beträffande erforderlig läkarvård
och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av arbetsgivaren erhålla
ersättning enligt de i 6 § angående ersättning vid sjukdom stadgade
grunder;

dock att den dagliga sjukpenningen skall utgå med följande belopp,
nämligen:

a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring
påförts pensionsavgift med tre kronor eller om pensionsavgift
ej påförts;

b) en krona tjugufem öre, om pensionsavgiften utgör fem kronor;

c) en krona sjuttiofem öre, om pensionsavgiften utgör åtta kronor;

d) två kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor
samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts, ej uppgått
till 1,800 kronor;

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag)

e) tre kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor
eller mera samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts,
uppgått till 1,800 kronor eller mera;

samt att sjukpenning ej utgår, med mindre sjukdomen varat under
mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet.

I fråga om ersättning, som ovan sägs, skall vad i 10, 11, 12, 13,
14, 20, 24, 25, 30 och 31 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Kan den skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller av
annan anledning, ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens
ställe av den försäkringsinrättning, i vilken hans arbetare äro försäkrade
enligt 4 §, ägande inrättningen av arbetsgivaren söka åter vad sålunda
utgivits. Förlust, som på grund av denna bestämmelse må uppkomma
för riksförsäkringsanstalten, ersättes av statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1923, dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall,
vilket dessförinnan inträffat, bedömes
enligt äldre lag.

Denna lag träder i kraft beträffande
9 § den 1 juli 1922 och
såvitt angår lagen i övrigt den 1 januari
1923, dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall,
vilka inträffat före sålunda angivna
respektive tidpunkter, bedömas
enligt äldre lag.

B) att herr Hagmans motion nr 194, i den mån
den icke tillstyrkts genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 maj 1922.

På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 18 käft. (Nr 21.) 3

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, greve Spens, Hult,* Tjäll gren,*
Thorberg, Franzén och Wahl;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman, Karlsson i Gasabäck,
Magnusson i Skövde, Johanson i Stockholm, Holmström i Stockholm och Persson i
Trången.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herrar Bror Petrén, von Sydow, greve Spens, Öberg, Magnusson i Skövde
och Persson i Trången, vilka anfört följande:

»Då frågan om skyldighet för de ömsesidiga bolagen att genom
årliga bidrag deltaga i täckande av den förlust, som träffar riksförsäkringsanstalten
genom att denna icke kan erhålla kännedom om en del
av dess försäkringsstock tillhörande arbetsgivare och således ej blir i
tillfälle att indriva å dem belöpande försäkringsavgifter, synes oss vara
av beskaffenhet att icke böra upptagas till prövning förrän i sammanhang
med hela det f. n. under utredning varande spörsmålet om lämpligaste
sättet för den obligatoriska olycksfallsförsäkringens handhavande
genom statliga eller enskilda organ och i händelse av bådaderas användning
om avvägandet dem emellan, hava vi ansett, att åt 29 § bort givas
följande avfattning:

Angående-----stadgat.

1)1

oU = motsvarande mom. i utskottets förslag.

Reservation

4) = mom. 5 i utskottets förslag.

Stockholm 1922. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

221576.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

19

Riksförsäkringsanstalten.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse den 3 innevarande mars liar riksförsäkringsanstalten anbefallts
att till utskottet skyndsamt avgiva utlåtande över en inom andra kammaren väckt
motion, nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 39 med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete.

I anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Med avseende å det efter riksförsäkringsanstaltens förmenande billiga och
rättvisa i den princip i fråga om arbetsförtjänstens beräknande vid ersättningar
enligt gällande olycksfallsförsäkringslag, för vilken det av motionären framställda
yrkande är ett uttryck, får riksförsäkringsanstalten hänvisa till sitt i motionen
återgivna uttalande till riksdagens första lagutskott i avgivet utlåtande över herr
Hagmans motion nr 348 vid 1919 års riksdag.

Beträffande anstaltens uppfattning om innebörden av nu gällande, i lagens
9 § meddelade bestämmelser i förevarande del får anstalten åberopa sitt till
kungl. försäkringsrådet den 11 juni 1921 avgivna utlåtande i anledning av anförda
besvär över anstaltens beslut i fråga om arbetsförtjänstens beräknande i visst
fall. Därvid framhöll anstalten, att anstalten för sin del håller före, att nuvarande
lydelsen av lagens 9 § ej lägger hinder i vägen för att den skadades
arbetsförtjänst efter skälighetsprövning beräknas med hänsyn tagen till även den
tid av året närmast före olycksfallet, varunder han ej sysslat med försäkringspliktigt
arbete.

Från denna utgångspunkt — ytterligare bestyrkt av vad i omförmälda proposition
förekommer — kan anstalten för sin de! sakligt sett icke annat än förorda,
att, i den mån så befinnes kunna ske, ersättningar nu tillerkännas i anledning
av hittills redan inträffade olycksfall, som falla under lagen, i enlighet med
nämnda princip. Såsom anstalten förut framhållit måste det nämligen efter anstaltens
mening anses stå i full överensstämmelse även med den svenska sociala
olycksfallsförsäkringens ändamål, både att skadad arbetare, som lagen avser, eller
hans efterlevande ej undandrages ersättning på grund av arbetarens föregående
sysselsättning, och att skälig ersättning tillerkännes arbetaren för den ekonomiska
förlust han lider genom att till följd av olycksfallet ej kunna utföra sådant självständigt
arbete, som varit eller kan förutsättas bliva för honom av fullt ut lika
betydelse som lönearbete hos viss arbetsgivare.

■s Emellertid kommer vid ett genomförande först nu beträffande redan inträffade
skador av en sådan princip i betraktande dels frågan om det faktiskt förefintliga
behovet för de skadade eller i händelse av dödsfall deras efterlevande av
en tillämpning i full utsträckning av nämnda princip, dels också, och företrädesvis,
den omständigheten, att, även med därav betingad begränsning av principens
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 18 käft. (Nr 21.) 64» 22 4

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

tillämpning, större kostnader givetvis skulle förorsakas försäkringens bärare än
som, formellt sett och i den mån omnämnda bestämmelser hittills faktiskt tilllämpats
på ett för de skadade mindre tillfredsställande sätt än som nu föreslås,
åvilat desamma vid den tid olycksfallet inträffat.

I förra hänseendet skulle det i allmänhet knappast vara ur de skadades
synpunkt påkallat eller lämpligt, att till dem, som nu redan återställts från av
olycksfallet förorsakad sjukdom, nu utbetala den högre sjukpenning, vartill de
under sjukdomstiden skulle hava varit berättigade, om därvid en högre arbetsförtjänst
för dem tagits i beräkning. Likaså kan redan ur samma synpunkt tvekan
yppas om nödvändigheten och lämpligheten av att till dem eller deras efterlevande
nu för eu gång utgiva av samma förhållande föranledda förhöjning av livräntor,
försåvitt de redan förfallit till betalning.

För en inskränkning av motionärens förslag till att åtminstone endast avse
sjukpenning vid sjukdom, från vilken de skadade ännu icke återställts vid tiden
för den i propositionen föreslagna lagändringens ikraftträdande, samt livränta,
som belöper efter samma tid, talar också, förutom att. kostnaderna för försäkringens
bärare därigenom begränsas, att sålunda nu erforderliga åtgärder icke
skulle komma att beröra för förfluten tid redan reglerade förhållanden.

Liknande synpunkter göra sig gällande i fråga om begravningshjälp på grund
av redan inträffat dödsfall samt i fråga om livränta, som redan utbytts mot
kapital.

Motionären har särskilt omförmält invalider, som till följd av olycksfall i
arbete ådragit sig viss så betydande invaliditet, att deras försörjningsförmåga
måste anses hava gått förlorad eller i avsevärdare grad minskats.

I enlighet härmed skulle det väl kunna ifrågasättas, att, i analogi med vad
som stadgats genom särskilda kung! kungörelser den 28 juni 1918 och den 10
juni 1921 angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare m. fl.
av statsmedel utgående livräntor, den nu ifrågasatta rätten bereddes endast de
skadade, vilkas arbetsförmåga på grund av olycksfallet nedsatts med 30 % eller
därutöver eller i händelse av dödsfall de efterlevande. En annan måhända mer
tilltalande utväg vore, att endast eu del av den arbetsförtjänst, som enligt motionärens
förslag skulle komma i betraktande, i nu ifrågasatt hänseende toges i
beräkning. Medan nämligen, frånsett annat, genom de åsyftade kungörelserna
höjning skett i utgående ersättningar med viss lika för olika fall fastställd procent
av deras eu gång bestämda belopp, skulle här höjningarna i vissa fall bliva
jämförelsevis obetydliga och i andra fall — där av nu ifrågavarande anledning
arbetsförtjänsten beräknats till eller närmat sig minimibeloppen 300 eller från
och med 1920 års ingång 450 kronor — komma att medföra flera gånger fördubblade
ersättningsbelopp, något som, därest vissa skadade ej alls komme i
betraktande, i många fall skulle göra olikheten mellan dem och de övriga särdeles
framträdande. En begränsning i angiven riktning av motionärens förslag
skulle givetvis _ i betydande mån minska för dess genomförande i större utsträckning
erforderliga kostnader, något som väl under nuvarande ekonomiska förhållanden
måste anses i och för sig önskvärt.

Såsom den obligatoriska sociala olycksfallsförsäkringen i vårt land, likasom
i de flesta andra länder, är byggd, måste den som nämnts anses avse att skäligen
hålla arbetare skadeslösa för med arbetet förbundna faror — något, som dock icke
kan anses hava skett genom den nu åsyftade lagtillämpningen, enligt vilken vissa
svårare skadade måste på grund av ersättningarnas uppenbara otillräcklighet för -

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

utsättas befinna sig i eu verkligt nödställd belägenhet. Med hänsyn till sitt
nämnda ändamål och dess allmänna betydelse för samhället in. 11. omständigheter
har inom rättsdoktrinen arbetarförsäkringsrätten också ofta väsentligen eller i
vissa avseenden hänförts till den offentliga rätten. Detta har också understundom
på olika sätt tagit sig uttryck i lagstiftningen på hithörande område. Sålunda
har man genom den obligatoriska sociala försäkringen och sättet för dess anordnande
ansett sig hava skapat en möjlighet, att inom vissa gränser under inträffande
nya förutsättningar och förhållanden kunna tillgodose de skadades eller
deras efterlevandes behov och för detta ändamål icke heller dragit sig. för. att
träffa anstalter, som därav betingats, utan att därvid strängt fasthålla vid vissa
privaträttsliga rättsgrundsatser eller konsekvenser av sådana rättsgrundsatser.

X Norge — där statsanstalten, riksforsikringsanstalten, ensam handhar forsäkringen
— hava exempelvis genom särskilda lagar den 26 juli 1916 och den
28 maj 1920, som här biläggas*), tillerkänts skadade eller deras efterlevande, som
redan under äldre lags giltighetstid tillerkänts ersättningar, vilka icke längre
ansetts motsvara behovet, förhöjda ersättningar att utgå av till vederbörande
försäkringsinrättning redan influtna försäkringsavgifter. eller av för ändamålet
särskilt pålagda sådana avgifter från i senare tid befintliga försäkringstagare.

(Jämför Norges grundlov § 97: »Ingen Lov maa gives tillbagevirkende

Kraft».) . ..... . -i

Från Danmark, där endast enskilda försäkringsmrattnmgar handhava den
sociala olycksfallsförsäkringen, föreligger icke någon motsvarighet i omnämnda
hänseende, enär där invaliditets- och dödsfaUsersättningar utgå med för en gång
tillerkända kapitalbelopp och ej i form av livräntor. ..

Å andra sidan må icke förbises, att nyss antydda åtgärder vidtagits väsentligen
på grund av särskilda med de nu föreliggande mindre jämförbara förhålllanden,
samt att det givetvis principiellt sett måste vara av avsevärd betydelse
i den enskilda verksamheten, att i lagstiftningsväg rubbning icke utan starka
skäl sker i anordningar, som tillskapats eller godtagits av offentlig myndighet i
insikt om dessas överensstämmelse med befintlig lag.

Det torde alltså t. ex. i allmänhet icke kunna anses tillrådligt att genom
ny lagstiftning utsträcka den direkta ersättningsplikten för arbetsgivare, som
enligt lagen den 5 juli 1901 om ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete utgiva ersättning till arbetare.

Ett ståndpunkttagande till nu föreliggande förslag förutsätter darior etter
riksförsäkringsanstaltens mening eu närmare undersökning icke Mott om de för
dess genomförande även med vissa begränsningar i allt fall i större eller mindre
utsträckning erforderliga kostnader, utan även om på vad sätt dessa kostnader
skulle komma att drabba bärarne av olyckfallsförsäkringen i dess hos oss numera
enligt 1916 års lagstiftning gällande anordning och organisation.

Inom riksförsäkringsanstalten har verkställts en undersökning rörande invaliditets-
och dödsfaUsersättningar, som under åren 1920 och 1921 tillerkänts i
anstalten försäkrade arbetare, för vilka den i olycksfallsförsäkringslagens 9 § avsedda
arbetsförtjänst av nu ifrågavarande anledning bestämts lägre, än om därvid
sådan skälighetsprövning skett, som av motionären åsyftas. I alla dessa fall har
också beräknats arbetsförtjänstens belopp med sådan skälighetsprövning.

*) Bilagorna ej tryckta.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Resultaten aro sammanställda i följande tabell, där underrubriken »fastställt»
angivits dels summan av de årliga livräntebeloppen, dels kapitalvärdena enligt
för nksforsakrmgsanstalten gällande beräkningsgrunder, allt vid tiden för livräntornas
början samt under rubriken »beräknat» summan av de årliga livräntebelopp
, som i dessa fall skulle hava utgått, om vid arbetsförtjänstens bestämmande
hänsyn tagits till den tid av året närmast före olycksfallet, varunder den
skadade utfört ej forsaknngspliktigt arbete, ävensom motsvarande kapitalvärden

Ärligt livräntebelopp. Kapitalvärden.

Invaliditetsfall
Invaliditetsgrad, 30 %
och mer.

1920 ...........................

1921 ...........................

Antal

fall

21

30

Fastställt-

Kr.

6,157

9,713

Beräknat.

Kr.

10,668

18,732

Fastställt.

Kr.

89,866

119,791

Beräknat.

Kr.

155,785

226,659

Tillsammans

Invaliditetsgrad,
lägre än 30 %>.

1920 ...........................

1921 .....................

Öl

60

71

15,870

5,745

9,081

29,400

12,287

17,337

209,657

78,827

126,135

382,444

166,693

239,791

Tillsammans

131

14,826

29,624

204,962

406,484

Summa för invalidi-

tetsfall ..................

182

30,696

• 59,024

414,619

788,928

Dödsfall

1920..........................

13

2,094

4,925

22,982

52,186

1921..........................

15

4,816

8,525

49,259

87,693

Summa för dödsfall

28

6,910

13,450

72,241

139,879

Summa för invalidi-

tets- och dödsfall

tillsammans .........

210

37,606

72,474

486,860

928,807

För under ifrågavarande båda år tillerkända livräntor uppgår alltså skillnaden
mellan de beräknade och de fastställda årliga livräntebeloppen till 28 328
kronor för mvahdlivräntor och 6,540 kronor för dödsfallslivräntor. Motsvarande
™Qoad111 kaPitalvärden uppgår enligt tabellen till 374,309 kronor respektive
67,638 eller sammanlagt i runt tal 440,000 kronor.

Skulle den föreslagna åtgärden endast avse dödsfall samt invaliditetsfall
med en invaliditetsgrad av 30 % eller mer, skulle skillnaden i kapitalvärden begränsas
till i runt tal 240,000 kronor för åren 1920 och 1921.

.... kör åren 1918 och 1919 — under vilka för övrigt maximum för arbetsförinonten
vid ersättningarnas bestämmande var 1,800 kronor mot från och med år
.. gällande 2,400 kronor — torde nu ifrågavarande kapitalvärdesbelopp högst
väsentligt understiga ovan angivna.

Beträffande de av ömsesidiga bolag, som vid sidan av riksförsäkringsanstalten
driva försäkring enligt gällande olycksfallsförsäkringslag, tillerkända ersättningar
i sadana fall, varom nu är fråga, saknar riksförsäkringsanstalten tillgång

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

23

till uppgifter för bedömande av do kostnader, som ett genomförande av motionärens
förslag i större eller mindre omfattning skulle åsamka dessa bolag. På
grund av sammansättningen av de ömsesidiga bolagens försäkringsstock jämförd
med riksförsäkringsanstaltens synes det emellertid sannolikt, att dessa kostnader
skulle för bolagen bliva proportionsvis ej obetydligt lägre än för anstalten.

Då ersättningarna enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag till största delen
utgå i förhållande till den skadades på visst sätt beräknade årliga arbetsförtjänst,
har vid bestämmandet av försäkringsavgifterna i regel förfarits så, att dessa beräknats
till viss promille av de försäkrade arbetarnes avlöningar. Vid dessa avlöningsberäkningar
har det icke varit möjligt att taga hänsyn till om eller i vad
mån den försäkrade arbetaren under för hans mer eller mindre tillfälliga arbetsgivare
fullkomligt ovidkommande förhållanden såsom självständig näringsidkare
eller i hemmet utfört ej försäkringspliktigt arbete före eller vid sidan av hans
arbete hos arbetsgivaren. Någon reduktion på sådan grund av de avlöningsbelopp,
efter vilka försäkringsavgifterna bestämts, har icke kunnat vidtagas. Detta
skulle hava förutsatt en ingående undersökning beträffande varje arbetares förhållanden
i omnämnda avseenden, som teoretiskt möjligen låter sig tänkas, men som
skulle vara praktiskt fullkomligt ogenomförbar. Om därför exempelvis en arbetare
under endast en del av ett kalenderår, t. ex. en månad, arbetat hos en
arbetsgivare mot en avlöning av t. ex. 200 kronor, har premien för denna tid
blivit t. ex. 1 krona oberoende av hans nämnda förhållanden. Arbetar under
kalenderårets lopp i liknande verksamhet 12 olika arbetare efter varandra cn för
varje månad eller arbeta samma tolv arbetare under en månad, blir premien 12
kronor, d. v. s. densamma, som om en arbetare med nämnda avlöning arbetar i
företaget hela året. Oiycksfallsrisken för året måste också förutsättas vara densamma
i de olika fallen. Medan alltså i de olika fallen såväl oiycksfallsrisken
som premien ej förändras, har däremot försäkringsinrättningens utgift på grund
av inträffande olycksfall kunnat av den av motionären åsyftade anledning minskas
med intill 13/i6 av den utgift, som den haft att vidkännas, om den olycksfallsskadade
arbetaren antingen använts i arbetet under ett år före olycksfallet eller
också före olycksfallsdagen utfört arbete hos annan arbetsgivare eller varit arbetslös.

Det är alltså uppenbart, att ur denna försäkringstekniska synpunkt åtminstone
ej något hinder kan anses möta för''bifall till motionärens förslag.

En annan sak blir givetvis, att försäkringsavgifterna av försäkringsinrättningarna
i stort sett anpassas med eller utan hänsyn till ifrågavarande slags utgifter.
Det kan emellertid knappast antagas, att i början av försäkringsinrättningarnas
verksamhet enligt gällande olycksfallsförsäkringslag den här åsyftade
minskningen i utgifter tagits i beräkning. Så har i varje fall ej skett vad riksförsäkringsanstalten
beträffar.

Därest från och med tiden för den föreslagna lagändringens ikraftträdande
arbetsförtjänsten beträffande de åsyftade skadade omräknas i av motionären föreslagen
riktning, bör vid därefter förekommande bokslut den för dessa livräntor
avsatta reserven ökas med ett mot livräntebeloppens höjning svarande kapitalvärdesbelopp.
Yid 1920 års slut utgjorde riksförsäkringsanstaltens livränte- och
ersättningsreserver för verksamheten enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag tillsammantagna
18,409,765 kronor, varjämte såsom säkerhetsfond bokförts 3,724,354
kronor 62 öre. För nu ifrågavarande ändamål skulle alltså vad anstalten beträffar
endast en mindre del av säkerhetsfonden behöva tillgripas för en överflyttning
av de erforderliga kapitalvärdesbeloppen till livräntereserven.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21,

I vad riksförsäkringsanstalten därav beröres kunna nu förevarande kostnader
helt bestridas av fonderade försäkringsavgifter, som influtit under den tid, vartill
nu ifrågavarande olycksfall hänföra sig.

Riksförsäkringsanstalten saknar uppgift angående de ömsesidiga bolagens
reserver och fonder för senare tid än vid 1920 års slut. I allmänhet torde väl
även vad dem angår ifrågavarande kostnader, behörigen begränsade, kunna bestridas
av redan tillgängliga medel. Där så undantagsvis icke läte sig göra,
skulle väl dessa kostnader endast kunna täckas genom uttaxering å bolagens delägare
enligt därvid i allmänhet gällande grunder.

Huruvida eller i vad mån det i betraktande av vad ovan anförts kan anses
riktigt och skäligt, att dessa bolag utan eget åtagande belastas med ifrågavarande
slags utgifter, i vad de därav drabbas, därom anser sig anstalten icke böra göra
något uttalande.

I varje fall och ehuru anstalten i enlighet med vad ovan utvecklats vad
beträffar dess egna ifrågavarande försäkrade finner hinder ej möta vare sig ur
saklig eller formell synpunkt för tillmötesgående av ifrågavarande förslag i den
större utsträckning, som ovan angivits, kan det med avseende särskilt å de hänsyn,
som beträffande dessa bolag kunna göra sig gällande, måhända anses önskvärt,
att all den begränsning sker i förslaget, som kan anses förenlig med rimlig
hänsyn till de åsyftade skadade och deras efterlevande. Dessa kunna uppenbarligen
icke försättas i olika rättsställning allteftersom deras arbetsgivare vid
olycksfallet såsom försäkringstagare tillhört statsanstalten, riksförsäkringsanstalten,
eller det ena eller andra ifrågavarande bolaget. Vid sådant förhållande synes
anstalten i betraktande även för övrigt av vad ovan blivit framhållet, att det redan
skulle vara en avsevärd fördel för de ifrågavarande skadade och deras efterlevande,
om de billighetshänsyn, som från deras sida ostridigt göra sig gällande,
åtminstone såtillvida kunde generellt vinna beaktande, att den ökning i ersättningar,
som enligt vad ovan angivits härvid efter anstaltens mening skulle kunna
ifrågakomma, komme att utgå t. o. m. med endast hälften av de belopp, som
ytterligare skulle tillkomma dem, om den av motionären åsyftade skälighetsprövningen
med avseende å dem tillämpades. Härvid har anstalten även ansett någon
hänsyn kunna tagas till den allmänna sänkning i lönenivån och i levnadsomkostnader,
som inträtt efter den tid, vilken i ifrågavarande hänseende synes böra bliva
bestämmande.

Vidkommande den av motionären väckta frågan om tidpunkten för den
ifrågavarande lagändringens ikraftträdande får denna fråga givetvis större betydelse,
ju mer motionärens förslag i övrigt begränsas. Även med den ståndpunkt,
riksförsäkringsanstalten för sin del i förevarande avseende intager, enligt
vilken ikraftträdandet skulle kunna bliva avgörande för de på grund av då inträffade
olycksfall föreslagna förhöjningarna i ersättningarna, blir det emellertid
av uppenbar betydelse för de skadade, att tidpunkten härför icke sättes senare

än som är nödigt. Något hinder för att ikraftträdandet i förevarande del be stämmes

till viss tid under löpande kalenderår behöver härutinnan enligt anstaltens
förmenande ej möta.

Såvitt anstalten kunnat finna, har det icke i något fall förekommit, att beträffande
i anstalten försäkrad arbetare hos sådan annan arbetsgivare än staten,

som jämlikt olycksfallsförsäkringslagens 11 § själv till arbetare eller hans efter -

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

levande utgiver understöd, som svarar mot livränta eller någon del därav, och
på den grund erhållit lindring i försäkringsavgiften, arbetsförtjänsten av nu ifrågavarande
anledning behövt beräknas lägre, än om sådan anledning ej förefunnits.
Däremot har så i vissa fall varit händelsen beträffande arbetare, som utfört arbete
för statens räkning. Dessa arbetare åtnjuta emellertid i allt fall, möjligen
på något undantag när, på grund av eljest gällande stadganden sådan ersättning,
att den ytterligare kostnaden för staten skulle bliva synnerligen obetydlig.

Skulle det i något fall hava förekommit att i fråga om redan skadad arbetare
hos enskild arbetsgivare, varom sålunda är fråga, arbetsförtjänsten skulle behöva
av nu föreliggande anledning omräknas till förmån för arbetaren, och är arbetsgivaren
icke villig att helt eller delvis själv vidkännas härav föranledd ökad utgift
för honom, lär det böra ankomma på försäkringsinrättningen, såsom även
ansvarig för att arbetaren i sådant fall erhåller sin rätt, att bestrida utgiften såsom
om försäkringen gällt utan sådan lindring i försäkringsavgiften, som nyss nämnts.

På grund av vad anstalten sålunda anfört och under ovan antydda förbehåll
beträffande de ömsesidiga bolagen, får anstalten på det sätt förorda bifall
till ifrågavarande motion

att den i Kungl. Majts omförmälda proposition föreslagna ändringen i
olycksfallsförsäkringslagens 9 § första stycke träder i kraft genast efter utfärdandet,

att, i fall där vid ikraftträdandet sjukpenning eller livränta från vederbörande
försäkringsinrättning utgår eller skall bestämmas att utgå på grund av före
nämnda tidpunkt inträffat olycksfall, som avses i nämnda lag, den arbetsförtjänst,
som skall ligga till grund för sjukpenningens eller livräntans belopp efter sagda
tid, skall, med iakttagande i övrigt av de vid tiden för olycksfallet gällande föreskrifter,
beräknas efter vad som prövas skäligt med hänsyn tagen även till den
tid av året närmast före olycksfallet, varunder den skadade utfört annat arbete
än i lagen avses eller eljest jämlikt lagens 2 § andra stycke ej varit att anse
såsom arbetare, dock att, därest detta skulle anses medföra för stora kostnader,
viss minskning må ske av vad sålunda skulle utgivas i enlighet med vad av anstalten
ovan angivits,

att, i fall där sådan annan arbetsgivare än staten, som enligt lagens 11 §
erhållit lindring i försäkringsavgiften och på den grund har att helt eller delvis
själv utgiva sjukpenningen eller livräntan, ej är villig att enligt vad nyss sagts
utgiva högre sjukpenning eller livränta, vad därav kan komma att brista skall
utgivas av försäkringsinrättningen

samt att, där arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete för statens
räkning, ersättning, som nu avses, skall i därför eljest stadgad ordning utgå av
statsmedel.

I handläggningen av detta ärende'' hava deltagit, förutom undertecknade,
byråcheferna Eisen, Östrand och Odelstierna samt ledamoten Sidvall.

Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll, innefattande en vid ärendets
behandling inom anstalten uttalad särskild mening, bifogas.

Stockholm den 7 mars 1922.

J. MAY.

II. v. Schulzenheim.

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Bilaga B.

t

Avskrift av Biksförsäkringsanstaltens protokoll den
7 mars 1922.

Närvarande:

Herr Generaldirektören May, byråclieferna Bisen, Östrand, von Schuhenheim,
Odélstierna, ledamoten Sidvall.

§ I Byråchefen

von Schulzenheim föredrog Ivungl. Maj ds skrivelse den 3 innevarande
mars, varigenom riksförsäkringsanstalten, på därom av riksdagens andra
lagutskott gjord anhållan, anbefallts att avgiva och till nämnda utskott överlämna
yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 194, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 39 med förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete; och beslöts
underdånigt utlåtande av den lydelse registraturet utvisar.

Från beslutet var byråchefen Odelstierna skiljaktig och anförde:

»Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, måste det anses stå i full överensstämmelse
med även den svenska sociala olycksfallsförsäkringens ändamål, att
de skadade, eller i händelse av dödsfall deras efterlevande, erhålla skälig ersättning
för den ekonomiska förlust de lida med hänsyn till även sådant av de skadade
utövat självständigt arbete, som är för dem av lika betydelse som lönearbete
hos viss arbetsgivare. Vidare har det, såsom anstalten även framhållit,
varit praktiskt ogenomförbart att vid premieberäkningen undersöka i motionen
berörda arbetargruppers anställnings- och arbetsförhållanden före och vid sidan
om anställningen såsom lönearbetare. På grund härav anser jag, att anstalten
bort tillstyrka, att — för att den uppenbara sociala orättvisa, för vilken dessa
varit utsatta, må gottgöras — i fall, där vid lagändringens ikraftträdande sjukpenning
eller livränta från vederbörande försäkringsinrättning utgår eller skall
bestämmas att utgå i anledning av före nämnda tidpunkt inträffat olycksfall, vid
bestämmande av sjukpenningens eller livräntans belopp efter nämnda tidpunkt
hänsyn skall utan inskränkning tagas till hela den förhöjda arbetsförtjänsten.»

Vid protokollet:

Gunnar Björkman.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

B. Nordgren.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

27

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 17 innevarande mars har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsinspektionen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en
inom riksdagen väckt motion, nr 194, i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 39 med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete.

Till åtlydnad härav får försäkringsinspektionen anföra följande.

Motionären anser, att det varit en oriktig tolkning av gällande olycksfallsförsäkringslag,
då försäkringsgivare bestämt ersättningen för inträffat olycksfall
utan hänsyn till den inkomst, som den skadade utan att vara arbetare i lagens
mening må hava haft under någon del av året närmast före olycksfallet. På grund
härav vill motionären, att alla de skaderegleringar, där ersättningarna av sådan anledning
blivit mindre än de enligt hans mening bort bliva, skola revideras och därvid
de regler vara normgivande, som fått tydligt uttryck i lagbestämmelsen sådan
den formulerats i Kungl. Maj:ts proposition nr 39 till innevarande års riksdag.
För den skull föreslår han, att den i propositionen föreslagna lagändringen skall,
i den mån så lämpligen låter sig göra, gälla även beträffande sådana skador,
som inträffat före den 1 januari 1923.

Ett bifall till motionen skulle medföra, att även de ömsesidiga försäkringsbolag,
som enligt § 4 i nämnda lag meddelat försäkringar, skulle bliva pliktiga
att revidera ifrågavarande olycksfallsregleringar alltifrån den tidpunkt, som kunde
komma att bestämmas. Yore det så, att det kunde påvisas, att dessa bolags
regleringar varit stridande mot ifrågavarande lag, och att bolagen själva vore
ansvariga för felaktigheten, skulle intet vara att erinra mot att bolagen nu finge
rätta de begångna felen. Men detta borde då ske därigenom, att försäkringsrådet
enligt 33 § i meranämnda lag upptoge dessa ärenden till prövning och
reglerade ersättningarna. Då motionären icke föreslagit denna väg, beror det
tydligen därpå, att det är honom bekant, att försäkringsrådet i meddelade beslut
över ersättningsfrågor godkänt den lagtolkning, som han anser oriktig. I själva
verket hade bolagen i allmänhet av sig själva under längre eller kortare tid
tolkat lagen såsom motionären anser riktigt och övergingo till den nya tolkningen
först i den mån det blev dem bekant, att denna tillämpades av försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten. Yid sådant förhållande är det tydligen omöjligt,
att försäkringsrådet skulle kunna med stöd av nämnda lagrum ålägga bolagen att
göra omregleringar. Ifrågakomna ersättningar äro i laga ordning bestämda, den
tid, inom vilken de ersättningsberättigade kunnat anföra besvär hos försäkringsrådet,
.är tilländagången, och denna myndighet har själv, såsom nämnts, uttryckligen
godkänt den lagtolkning, varpå dessa regleringar grundats. Det synes då
försäkringsinspektionen uppenbart, att man icke kan, såsom motionären föreslår,
ålägga bolagen skyldighet att revidera dessa ersättningar. Skulle man göra det
genom att giva retroaktiv giltighet åt den nu föreslagna lagändringen, skulle det
innebära ett frångående av den eljest alltid tillämpade grundsatsen, att en lag,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. .9 saml. 2 avd. 18 höft. (Nr 21.) 64022 5

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

som ingriper i privaträttsliga förhållanden, icke gives tillbakaverkande kraft.
Denna princips upprätthållande är uppenbarligen av den allra största betydelse
för det ekonomiska livet i allmänhet. Skulle den i nu förevarande fall upphävas,
skulle detta skapa ett olidligt osäkerhetstillstånd inom all försäkringsverksamhet,
då det ju kunde befaras, att även i andra fall försäkringsbolags i laga ordning
gjorda skaderegleringar kunde komma att upprivas genom ändrad lagstiftning.
Aven må följande anföras. Den kostnad, som ett bifall till motionen skulle medföra
för bolagen, torde visserligen icke bliva större än att bolagen i allmänhet
skulle kunna täcka den utan uttaxering. Men det synes dock ej uteslutet, att
sådan uttaxering bleve nödvändig för ett eller annat av bolagen. I så fall skulle
stora svårigheter uppstå. Det är tydligen praktiskt omöjligt och antagligen även
stridande mot lagen om försäkringsrörelse att uttaxera av dem, som ej längre
äro delägare i bolaget men varit det under den tid, då ifrågavarande ersättningar
bestämdes. Å andra sidan är det obilligt och väl även stridande mot nämnda
lag att belasta nuvarande delägare med uttaxering för skador, som icke inträffat
under den tid, då de varit delägare.

På grund av vad sålunda anförts anser sig försäkringsinspektionen på det
bestämdaste böra yrka, att ifrågavarande omregleringar icke åläggas bolagen.

Om därför statsmakterna anse, att dylika omregleringar böra komma till
stånd, måste enligt försäkringsinspektionens mening staten själv åtaga sig kostnaden
för dem. Pörsäkringsinspektionen har satt sig i förbindelse med bolagen
för att utröna, till vilket belopp denna kostnad kan uppskattas. Bolagen hava
för den skull genomgått sina skaderegleringar och funnit, att den förhöjning av
nu utgående livräntor, som genom omregleringen skulle uppstå, kan för bolagens
del uppskattas till sammanlagt c:a,30,000 kronor om året, ett belopp som emellertid
skulle minskas år för år, i den mån livräntor upphörde på grund av dödsfall
eller andra i lagen angivna orsaker. Kapitalvärdet av dessa livränteförhöjningar
torde kunna uppskattas till 200,000 kronor.

Pörsäkringsinspektionen vill emellertid även påpeka följande. Om det
stadgas rätt för ersättningstagare att erhålla omreglering i sådana fall, som här
avses, kan det vara att befara, att många anspråk på omreglering skulle väckas,
ehuru skäl därtill icke förefunnes. Detta skulle leda till stort besvär och ökade
kostnader. Därför synes det böra stadgas, att det skall ankomma på försäkringsrådet
att pröva, i vilka fall omreglering finge ske, så att det alltså ej skulle stå
den enskilda ersättningstagaren öppet att framkomma med anspråk därom. Pörsäkringsrådet
skulle alltså genomgå bolagens skaderegleringar och bestämma, när
omreglering finge ske. Därefter skulle ersättningstagarna erhålla underrättelse
från försäkringsrådet om de höjda ersättningarna. Den, som icke i denna ordning
fått omreglering, skulle icke hava någon rätt därtill.

Slutligen vill försäkringsinspektionen, i anslutning till vad riksförsäkringsanstalten
föreslagit, förorda, att omreglering skall medföra förhöjning endast av
efter viss dag utgående ersättning; alltså skulle icke sjukersättning, begravningshjälp
eller livräntebelopp, som utgått före nämnda dag, förhöjas.

Stockholm den 29 mars 1922.

P. G. Laurin.

Per Hasselrot. F. v. Krusenstjerm. Hagnar Wollert.

Stockholm, K. L, Beckmans Boktr., 1922.