Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
1
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1922 kl. 7 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet
för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse
för vård av sinnessjuk eller sinnesslö.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft motionerna
nr 37 i första kammaren av herrar Alfred Petrén, von Kock och
Hagfält samt nr 63 i andra kammaren av herr Olsson i Blädinge.
Herr Alfred Petrén m. fl. hava i sin motion hemställt, att riksdagen
ville besluta en skrivelse till Kungi. Maj :t med anhållan, att Kungl. Maj :t
ville utarbeta och för riksdagen nästa år framlägga förslag rörande sådan
ändring i 40 § av fattigvårdslagen, att landstings skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle
gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk
eller sinesslö utsträckes att gälla även sinnessjuka, som äro utackorderade i
enskilt hem, samt till sinnessjukanstalt eller sinnesslöasyl anmälda obildbara
sinnesslöa, vilka jämväl äro utackorderade i enskilt hem.
Herr Olsson i Blädinge har i sin motion hemställt, att riksdagen ville
till 40 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården antaga ett nytt mom. 3
av följande lydelse:
”Har för sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård enligt
1 §, gjorts ansökan om intagning å anstalt för sinnessjuka eller sinnesslöa,
som avses i mom. 1, samt beslut fattats om hans intagande, men intagning
på grund av bristande platsutrymme ej kunnat ske, äger det fattigvårdssamhälle,
som bär att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,
som för erhållande av ersättning enligt mom. 1 stadgas, av vederbörande
landsting erhålla gottgörelse för vården av sådan person från den dag, då
beslut om intagning ägt rum, med belopp, som motsvarar avgift å billigaste
betalningsplats å den anstalt, där plats beviljats; ägande landstinget att för
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 17 höft. (Nr 20.)
1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
beviljande av sådan gottgörelse uppställa de villkor, som kunna befinnas
lämpliga.”
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av medicinalstyrelsen. Det yttrande, som med
anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande och
tillåter sig utskottet att hänvisa till dess innehåll.
Till grund för bedömandet av de i motionerna väckta förslagen anser
sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse för de bestämmelser i
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, vilka beröras av motionerna.
Enligt 35 § i nämnda lag skall understödstagare, som på grund av
kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig
brist eller svaghet är i behov av vård å särskild anstalt, såvitt ske kan, beredas
dylik vård; och har vederbörande fattigvårdsstyrelse att vidtaga erforderliga
åtgärder för att förskaffa honom inträde å sådan anstalt.
Utackordering av behövande i enskilt hem får enligt 29 § endast ske till
personer, rörande vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter,
som för vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående
undersökning gjort sig förvissad. Om utäckorderingen bör upprättas skriftligt
kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter noggrannt angivas;
och bör fattigvårdsstyrelsen jämlikt 30 § vaka över att de, till vilka
utackordering sker, fullgöra sina skyldigheter.
Därest sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom
behäftade understödstagare icke kunna erhålla vård å specialanstalt, som i
35 § avses, utan måste intagas å fattigvårdssamhällets anstalt för mottagande
av understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen
kunna understödjas i hemmet eller utackorderas (ålderdomshem), skola enligt
32 § ifrågavarande understödstagare vårdas i särskilda rum eller avdelningar
i ålderdomshemmen, såvida ej i särskilda fall annat finnes kunna
ske utan men för den sjuke eller övriga understödstagare.
Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård enligt
1 § i lagen, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka
eller sinnesslöa eller å landsting eller stad, som ej deltager i landsting, tillhörande
anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka eller å en
-
Andra lagutskottets utlutande Nr 20. 3
skild, med statsbidrag försedd eller av Konungen för ändamålet godkänd
anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka, äger enligt 40 § det samhälle, där
den vårdade liar hemortsrätt, att, i händelse ersättning för sålunda erlagd
vårdavgift ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig
person samt gottgörelse för vården ej heller jämlikt 60 § skall lämnas
av statsmedel*), för den erlagda vårdavgiften utfå gottgörelse av det
landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.
Enligt 41 § 1 mom. oeli 42 § är fattigvårdssamliälle tillförsäkrad enahanda
rätt att av vederbörande landsting utfå gottgörelse för utgiven vårdavgift
för fattigvårdsberättigad person, som intagits å med statsbidrag försedd
anstalt för tuberkulösa eller för vanföra eller å länslasarett eller av
landsting underhållen sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd
sjukvårdsinrättning. Jämlikt 41 § 2 mom. finnes vidare möjlighet för fattigvårdssamhälle
att beträffande fattigvårdsberättigade personer, som lida av
annan kronisk eller obotlig sjukdom än tuberkulos eller vanförhet få vården
av dessa ombesörjd å genom vederbörande landstings försorg upprättad
anstalt för av sådana sjukdomar lidande personer för en vårdavgift, motsvarande
hälften av landstingets vårdkostnad, eller ock att själv ombesörja
vården å särskild, samhället eller annan tillhörig anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt
för ändamålet anordnad, under läkares tillsyn stående särskild
avdelning mot gottgörelse från vederbörande landsting för hälften av
vårdkostnaden. Såsom villkor för dylik gottgörelses erhållande är föreskrivet,
att den av fattigvårdssamhället föranstaltade anstaltsvården av förste
provinsialläkaren intygas vara tillfredsställande, varförutom landstinget
äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor,
som kunna befinnas lämpliga.
I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 februari 1915 avgivna,
till grund för nu gällande fattigvårdslag liggande betänkande hade
— efter erinran att riksdagen uti skrivelse den 12 maj 1905, i syfte att lätta
trycket av fattigvården, påyrkat bl. a., att fattigvårdssamhälle skulle berättigas
till gottgörelse av staten för kostnader i anledning av fattigvård åt
sinnesslöa personer och fallandesjuka och med dylika jämförliga beträffande
kostnaden för vården av sinnessjuka m. fl. anförts bl. a. följande:
Uppenbart vore, att ett avlyftande eller väsentligt lättande av utgifterna
*) Denna § avser utländska undersåtar, personer utan känd hemortsrätt och personer,
som oavbrutet under viss tid varit borta från hemortssamhället.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
för vård av sinnessjuka skulle i fråga om utjämnande av fattigvårdstrycket
på kommunerna hava en ej ringa betydelse. Yad beträffade sättet för lättande
av kommunernas bördor för vård av dessa personer syntes riksdagen
nai mast hat a tänkt sig denna lättnad så, att staten skulle lämna kommunerna
gottgörelse för deras kostnader för vården av sinnesslöa, fallandesjuka
och med dylika personer jämförliga. Mot ett sådant sätt att ordna saken
förelåge emellertid den mycket viktiga betänkligheten, att någon norm för
ett rättvist bestämmande av denna ersättning icke kunde angivas. Detta
vore så mycket mera av vikt med avseende å de kategorier, om vilka här
vore fråga, som erfarenheten gåve vid handen, att den vård, varav de vore
i behov, vore av mycket växlande beskaffenhet, något som också gällde om
den vård, vilken bestodes dem och som på många håll ännu lämnade mycket
övrigt att önska. Tydligen vore det ej lämpligt, att staten utgåve gottgörelse
för en vård, som vore av underhaltig beskaffenhet, och detta kanske
med belopp, som i allt fall kunde bliva ganska dryga. Möjligheterna till
anstaltsvard för de abnorma borde på allt sätt befordras. I den mån en utveckling
av anstaltsvården för de sinnessjuka kunde komma att äga rum,
lättades givetvis trycket för kommunerna av vården om de fattiga sinnessjuka.
Det syntes ligga närmast till hands att lägga kostnaderna för hospitalsvården
på de större kommunala enheterna landstingen. Härigenom
komine de städer, som icke deltoge i landsting och vilka redan i ganska stor
omfattning anordnat sinnessjukanstalter, att fortfarande liksom dittills bära
ansvarigheten för vården å dessa anstalter. Vad här sagts om en överflyttning
på landstingen av kommunernas kostnader för hospitalsvården borde
uppenbarligen kunna gälla även med avseende å kostnaderna för vården av
sinnessjuka på anstalter, som upprättats av landstingen själva. Däremot
hade det icke ansetts böra utsträckas till att omfatta jämväl enskilda dylika
anstalter, å vilka kostnaderna i allmänhet ställde sig synnerligen höga och
som därför ej heller torde anlitas för fattiga sinnessjuka; där så i något
fall skulle äga rum, syntes det samhälle, som anlitade en sådan anstalt,
böra själft svara för kostnaden. Även med avseende på de sinnesslöa syntes
riksdagens önskningar kunna och böra på det sätt förverkligas, att landstingen
övertoge kommunernas kostnader för anstaltsvården åt dessa. Detta
syntes böra äga rum vare sig de vårdades på anstalter, som upprättats och
underhölles av landstingen — några statsanstalter av detta slag funnes
icke*) — eller på enskilda anstalter, som åtnjöte statsunderstöd eller blivit
*) Anmärkas må emellertid, att vård av sinnesslöa förekommer i mindre utsträckning
även på sinnessjukanstaltema.
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
av staten godkända; de enskilda anstalterna intoge nämligen här enahanda
ställning som landstingens. Om dessa åtgärder genomfördes, hade otvivelaktigt
därmed tagits ett mycket väsentligt steg till undanröjande av olägenheterna
i fattigvårdskostnadernas tryck inom de smärre kommunerna. I
den mån tillfälle till anstaltsvård utvidgades, befriades kommunerna alltmera
från nödvändigheten att bestå de abnorma en dyr, men ändock ofta
nog otillfredsställande vård i hemmen eller på fattigvårdsanstalterna. Och
genom landstingens övertagande av avgifterna för dessa fattigas vård å specialanstalterna,
i den mån dessa drabbade kommunerna, bereddes dessa en
direkt lättnad. En invändning, som tilläventyrs komme att göras mot den
fördelning av kostnaderna, som här föreslagits, vore, att en dylik kunde innebära
en eggelse för kommunerna att överflytta så många som möjligt av
sina understödstagare av här ifrågavarande slag till stats- eller landstingsanstalterna.
Ur synpunkten att tillförsäkra understödstagarna bästa möjliga
vård vore mot en dylik strävan från kommunernas sida naturligen intet
att erinra. Men någon fara för missbruk torde i allt fall ej föreligga.
Antalet platser på de nämnda anstalterna måste en lång tid framåt komma
att bliva begränsat och det tillkomme för övrigt ej kommunerna själva att
avgöra, om en understödstagare skulle å en sådan anstalt mottagas eller huru
länge han finge ’där kvarstanna.
I några av de yttranden, som över fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkande avgåvos av respektive ortsmyndigheter, föreslogs, att fattigvårdssamhälle
skulle erhålla ersättning jämväl för vård å kommuns anstalt
för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, som blivit av Kungl. Maj :t
godkänd; och av en länsstyrelse framhölls, att då årslångt dröjsmål med
intagning på sinnessjukanstalt av anmäld sinnessjuk icke vore ovanligt, ersättning
till kommun för vård av sinnessjuk syntes böra utgå redan från
det ansökning om intagning bifallits.
Vid avlåtandet av proposition i ämnet till 1918 års lagtima riksdag
uttalades i nu berörda hänseende av vederbörande departementschef, att han
åtminstone för det dåvarande ej funne sig böra förorda, att, såsom från
vissa håll föreslagits, utsträcka landstingens ersättningsskyldighet ännu
längre än i propositionen föresloges och låta den omfatta vårdkostnaden å
vissa kommunala anstalter eller tiden från det ansökan om intagning av sinnessjuk
bifallits.
Vid lagförslagets prövning av riksdagen erhöll detsamma i nu före -
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
varande delar den lydelse, för vilken här ovan lämnats redogörelse, och som,
frånsett jämkningar av formell natur, helt sammanföll med fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag.
Vid 1920 års riksdag väckte herrar Alfred Petrén och von Koch motion
(1:122) om antagande av ett tillägg till 40 § i fattigvårdslagen, varigenom
vederbörande landsting skulle åläggas skyldighet att till viss del ersätta
kommunerna jämväl kostnaden för vård, som bereddes medellösa sinnessjuka
å av landstinget tillhörande kommun anordnad anstalt, vilken i
den ordning, Konungen bestämt, godkänts såsom sinnessjukanstalt. Det i
motionen innefattade förslaget var förestavat därav, att åtskilliga stadssamhällen,
därtill tvingade av den stora platsbristen å statens sinnessjukanstalter,
anordnat för sådana sjuka avsedda, särskilda anstalter eller avdelningar,
å vilka, i den mån de icke upptagits av sinnessjuka eller sinnesslöa
från den egna kommunen, i större eller mindre utsträckning i inackordering
emottagits sinnessjuka från andra kommuner, tills dåmera de höga
kostnader, som betingades av en dylik inackordering, ej sällan utgjorde hinder
för en sådan . anordning. I överensstämmelse med vad som gällde beträffande
landstingens bidrag till vårdkostnader för andra kroniskt eller
obotligt sjuka än tuberkulösa eller vanföra ansågo motionärerna, att landstingsbidragen
borde begränsas till halva vårdkostnaden.
I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 11 anförde utskottet bl. a.
följande: Av föreliggande uppgifter framginge, att det för närvarande och
sannolikt även under en lång tid framåt funnes ett stort antal sinnessjuka,
för vilkas lämpliga vård det vore erforderligt, att de kommunala sinnessjukanstalterna
i största utsträckning toges i bruk. Men så skedde ej nu.
De höga vårdkostnaderna torde ofta avskräcka de fattigare kommunerna
att utnyttja de lediga platser, som funnes å en del kommunala sinnessjukanstalter.
Av ekonomiska skäl föredroge man icke sällan att inhysa de sjuka
på den egna kommunens fattigvårdsanstalt, där lämplig vård ej kunde lämnas
och där förekomsten av sjuka av denna art givetvis vore i hög grad
menlig för anstaltens egentliga verksamhet. Det syntes därför utskottet
särdeles lämpligt, att landstingen, på sätt motionärerna föreslagit, bidroge
till kommunernas vårdkostnader för sjuka, intagna å de kommunala sinnessjukanstalterna.
Att de kommuner, som själva påtagit sig kostnader för
anordnande av sinnessjukanstalter av den art, att de fyllde berättigade krav
på en god sinnessjukvård, även erhölle bidrag från landstinget till vårdkostnaden
för sina egna, på anstalten intagna sjuka, funne utskottet överensstämmande
med billighet och rättvisa.
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen antaga ett sedermera
genom lag den 26 mars 1920 till 40 § i fattigvårdslagen fogat andra
moment av innehåll, att därest åt sinnessjuk, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, beretts vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt
i den ordning, Konungen bestämt, det fattigvårdssamliälle, som har att ansvara
för vårdkostnaden, äger att under de förutsättningar, som för erhållande
av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla
gottgörelse med hälften, av det belopp, vartill nämnda kostnad visas
hava uppgått, med iakttagande att landstinget äger för beviljande av sådan
gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.
Vid 1921 års riksdag väckte herr Olsson i Blädinge en motion (II: 119)
i samma syfte, som avses med den nu föreliggande, med nr 63 betecknade
motionen, därvid av motionären anfördes följande: Å statens anstalter för
sinnessjuka rådde stor brist å utrymme och finge i följd härav dessa sjuka
ofta vänta kortare eller längre tid, ja åratal, innan plats kunde beredas
dem. å dessa anstalter. De kommuner, som hade sådana sjuka, vilka en
längre tid finge vänta på att bliva intagna å sjukvårdsanstalt, utsattes oförvållande
för stora kostnader för deras vård under denna väntetid utan möjlighet
att erhålla något bidrag av landsting, vars betalningsskyldighet inträdde
först efter det att de sjuka intagits å sjukvårdsanstalt. Detta syntes
vara ett missförhållande, som borde ändras därhän, att landstingets betalningsskyldighet
inträdde från den dag, då vederbörande hospitalsdirektion
beslutat, att den sjuke i mån av utrymme finge intagas å sådan anstalt,
varom här vore fråga. En sådan förändring syntes vara så mycket mera
befogad, som bestämmelsen om landstingets betalningsskyldighet uteslutande
tillkommit i skatteutjämningssyfte.
I utlåtande nr 11 hemställde utskottet om avslag å motionen och anförde
därvid till stöd för denna hemställan bl. a. följande: Beträffande
fattigvårdssamhällenas rätt till gottgörelse i vissa fall av vederbörande
landsting för havda vårdkostnader gällde, att kontrollen över den lämnade
vården ej avsåge beskaffenheten av vården beträffande det enskilda sjukdomsfallet,
utan att vården lämnats å anstalt, som uppfyllde vissa uppställda
betingelser. I överensstämmelse härmed vore fattigvårdslagens 40—42
§§, som handlade om ersättning för vård åt såväl sinnessjuka och sinnesslöa
som tuberkulösa, vanföra och kroniskt sjuka, avfattade. Den ändring,
som av 1920 års riksdag vidtogs i 40 §, avsåge ej heller något annat än att
till vården vid ett nytt slags anstalter — kommunala, av Kungl. Maj :t
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. ■
godkända sinnessjukanstalter — utsträcka landstingens skyldigheter att ersätta
fattigvårdssamhällenas kostnader. Ett bifall till den föreliggande motionen
skulle tydligen helt bryta mot den angivna grunden för 40—42 §§.
Antingen skulle ersättning lämnas fattigvårdssamhällena utan kontroll över
den vård, som lämnades, eller också, vilket givetvis vore riktigare, skulle
någon slags kontroll av vården i det enskilda fallet anordnas. Svårigheterna
att anordna en sådan kontroll, att den, på samma gång som den bleve i
tillfredsställande mån enhetlig och effektiv, ej uppställde fordringar, vilka
av de smärre kommunerna ej kunde fyllas och varigenom den för dessa i
utsikt ställda ekonomiska fördelen bleve illusorisk, torde vara uppenbara.
En följd av ett bifall till motionen skulle vidare vara, att krav snart nog
kunde ställas och att till prövning måste upptagas frågan, huruvida ej beträffande
övriga i 40—42 §§ omnämnda sjuka kravet på anstaltsvård borde
släppas och ett bifall till ingiven ansökan om anstaltsvård vara tillfyllest.
Härtill komme, att själva motivet för lagändringen genom vidtagna eller
väntade samhälleliga åtgärder nu gjorde sig svagare gällande än när samma
motiv år 1918 ledde till antagandet av 40—42 §§ i fattigvårdslagen. Som
motionären framhållit hade bestämmelsen om landstingens betalningsskyldighet
tillkommit i skatteutjämningssyfte. Men trots att denna synpunkt
lades på frågan, ansåg man dock år 1918, att kravet på en tillfredsställande
vård fordrade, att ersättning endast lämnades för en betryggande anstaltsvård
och ej till en för kommunerna ofta dyrare vård på annat håll.
I sin framställning fäste motionären uteslutande uppmärksamheten vid
skatteutjämningsfrågan, under det att en minst lika viktig synpunkt vore att
åt ifrågavarande beklagansvärda sjuka bereddes en lämplig vård. Denna
synpunkt kunde emellertid ej på ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom
att följa den väg, som motionären anvisat, utan endast genom att åt
alla, som vore i behov av anstaltsvård, så småningom bereddes sådan vård
genom utökning av antalet vårdplatser, varigenom även de kommunala kostnaderna
under en långvarig exspektanstid komme att bortfalla.
Fem ledamöter av utskottet reserverade sig mot utlåtandet och anförde
därvid följande:
De skäl, som av utskottsmajoriteten anförts för ett avslag å motionen,
vore i flera hänseenden uppkonstruerade och ej tillräckligt bärande.
Inom ett stort antal mindre och fattiga kommuner funnes en proportionsvis
stor procent sinnessjuka och sinnesslöa, vilkas vård vore för kommunerna
ekonomiskt synnerligen betungande, emedan vanligen mycket lång
tid förf läte, innan de sjuka kunde beredas sådan anstaltsvård, att kommu
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 9
nen ägde av landstinget uppbära någon ersättning för vårdkostnaderna. Vid
ett bifall- till motionen skulle sådan ersättning vinnas betydligt tidigare och
därigenom icke blott en rättvis utjämning av kostnaderna inträda, utan än
mer åt fattiga kommuner beredas ökade ekonomiska möjligheter till bättre
vård av ifrågavarande sjuka. Utskottets farhåga, att vid bifall till motionärens
framställning ersättning av landstingsmedel skulle utgå utan att
nödig kontroll över vårdnaden vunnes, vore överdriven, ty givetvis förelåge
med litet god vilja möjlighet att i här ifrågasatta fall anordna behövlig
kontroll. Förutom andra möjligheter till sådan torde man väl kunna hysa
det förtroendet till fattigvårdskonsulenterna, att de även härutinnan bleve
verksamma.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren
beslöt, att till 40 § skulle göras ett tillägg av samma innehåll, som innefattas
i den nu föreliggande, med nr 63 betecknade motionen.
På grund av kamrarnas skilda beslut förföll alltså frågan.
Vidkommande först det i herr Olssons i Blädinge motion innefattade
förslaget, vilket tager sikte allenast å behovet av en utjämning i kostnadsliänseende
de olika kommunerna emellan, finner utskottet väl ej ringa fog
förefinnas för den av motionären framhållna synpunkten, att då roten till
det av honom påtalade missförhållandet ytterst är att söka i den å statens
och landstingens sinnessjuk- och sinnesslöanstalter rådande bristen på vårdplatser,
det med hänsyn till det skatteutjämningssyfte, som ligger till grund
för bestämmelserna i 40—42 §§ i fattigvårdslagen rörande landstingens betalningsskyldighet
för viss vårdkostnad till fattigvårdssamhällena, vore med
billighet överensstämmande att slå in på den i motionen anvisade vägen.
Häremot talar emellertid å andra sidan de av fjolårets utskott åberopade
skälen, att motionärens förslag ej låter förena sig med den ståndpunkt,
som riksdagen år 1920 i och med antagandet av 2 mom. i 40 § av
fattigvårdslagen utan meningsskiljaktighet intagit, att förslaget bryter emot
den för bestämmelserna i 40—42 §§ i samma lag grundläggande principen,
att landstingens betalningsskyldighet skall omfatta allenast kostnad för
vård å anstalt, att en följd av bifall till motionen möjligen skulle bliva krav, på
en motsvarande utsträckning för landstingens betalningsskyldighet till kommunerna
jämväl i vad angår övriga i 40—42 §§ omnämnda sjuka, samt att
skatteutjämningssynpunkten minskats i betydelse efter tillkomsten av förordningen
om kommunal progressivskatt med däri innefattade bestämmel
Bihang
till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 17 häjt. (Nr 20.) 2
Utskottet.
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
»er till utjämning av skattetrycket olika kommuner emellan ävensom av bestämmelser
om ökade pensionsbelopp från allmänna pensionsförsäkringen.
Givet är, att i samma mån bristen å vårdplatser på statens och landstingens
sinnessjuk- och sinnesslöanstalter tenderar att ökas och exspektanstiden
till desamma följaktligen att förlängas, det till grund för motionärens
förslag liggande missförhållandet blir allt skarpare framträdande,
liksom å andra sidan betänkligheterna mot att utsträcka landstingens betalningsskyldighet
i förevarande hänseende till att omfatta även kostnad
för vård utanför godkänd anstalt bliva mindre, i samma mån en tillfredsställande
garanti kan vinnas för att den sålunda lämnade vården är tillfredsställande.
Vad därefter angår den av herr Alfred Petrén in. fl. väckta motionen,
tager denna, såsom motiveringen utvisar., med utgångspunkt från den alltjämt
ökade bristen å anstaltsplatser för sinnessjuka, närmast sikte å vårdförhållandena
för fattigvårdsberättigade dylika sjuka, som ej åtnjuta vård
å staten eller landstingen tillhöriga sinnessjukanstalter. Av motionärerna
betonas i berörda hänseende angelägenheten av att den i 1920 års förut omförmälda
lagändring innefattade sporren för fattigvårdssamhällen att vid
sina fattigvårdsanstalter göra särskilda anordningar för vården av sinnessjuka,
så att dessa bliva skilda från övriga understödstagare, icke genom
nya bestämmelser äventyras. Emellertid ifrågasattes, att till befriande i
görligaste mån av själva ålderdomshemmen från sinnessjuka utsträcka
landstingens betalningsskyldighet gent emot kommunerna till att omfatta
hven kostnad för sinnessjukas vård medelst utackordering i enskilt hem,
dels i vad angår personer, för vilka ansökan'' om intagning å sinnessjukhus
ingivits, och dels beträffande från statens sinnessjukanstalter utskrivna
personer, vilka hava kommit i ett lugnare stadium, så att vård utanför anstalt
för dem kan ifrågakomma. I sistnämnda hänseende har särskilt framhållits
vikten av att genom utskrivningen från statens sinnessjukanstalter
av dylika kroniskt sinnessjuka personer plats därstädes beredes åt sinnessjuka,
som äro i mera trängande behov av anstaltsvård.
För bedömande av de i motionerna beträffande sinnessjuka väckta förslagen
är det givetvis av vikt att äga närmare kännedom om exspektansförhållandena
beträffande statens sinnessjukanstalter; och lämnas härutinnan
följande redogörelse.
Den 1 innevarande maj uppgick antalet av exspektanter till statens sinnessjukanstalter
— vilket antal efter fattigvårdslagens ikraftträdande varit
11
Andra lag utskottets utlåtande Nr 20.
statt i ständig ökning — till ej mindre än 4,189. I denna siffra äro emellertid
inräknade dels omkring 1,500 sinnessjuka, intagna ä landstingens och
de till landsting ej hörande städernas upptagningsanstalter för tillfällig vård
av sinnessjuka, som äro i trängande behov av hospitalsvård, och dels ett väsentligt
antal av de till omkring 300 uppgående sinnessjuka, som finnas intagna
å godkända kommunala sinnessjukanstalter.
Antalet återstående exspektanter,för vilka anstaltsvård under godkända
former icke kan beredas, skulle således f. n. uppgå till i allt fall vida över
2,000. Att detta antal är förhållandevis stort framgår bäst av en jämförelse
med antalet befintliga liospitalsplatser, vilket numera uppgår till omkring
9,900, därav dock omkring 500 platser å det innevarande år öppnade hospitalet
i Strängnäs ännu ej hunnit beläggas. För erhållande av nya hospitalsplatser
har emellertid riksdagen redan för några år sedan beslutat uppförandet
av ett nytt hospital vid Hälsingborg med 1,200 platser för sinnessjuka
och äro anslag vidare av riksdagen beviljade för uppförande av nya,
för oroliga sinnessjuka avsedda paviljonger vid Säters och Västerviks hospital,
varigenom platsantalet vid dessa hospital blir ökat med för vartdera
100.
.Enligt vad utskottet inhämtat, är exspektanstiden till statens sinnessjukanstalter
f. n., såvitt angår akuta fall, i den mån intagning å anstalt ej
sker omedelbart, i regel helt kort samt, såvitt angår kroniska fall, mycket
växlande, från i allmänhet jämförelsevis kort tid beträffande våldsamma,
störande eller eljest svårskötta sjuka till flera år — för åtskilliga ända upp
till 5 å 6 år och i undantagsfall än längi’e — beträffande lugnare sjuka.
Av den nu lämnade redogörelsen för antalet exspektanter och exspektanstiden
till statens sinnessjukanstalter framgår, att åtminstone under den
ganska avsevärda tid, som kommer att förflyta, till dess de av riksdagen beslutade
byggnadsföretagen hunnit verkställas, särskilda åtgärder äro av nöden
till avhjälpande av de svåraste av de utav den nuvarande bristen å
anstaltsplatser föranledda missförhållandena. I den mån dylika åtgärder
visa sig ägnade att motverka behovet av ytterligare anstaltsplatser, komma
de självfallet ock att för staten medföra ej oväsentliga besparingar.
I ovan nämnt syfte har vid innevarande riksdag väckts en av statsutskottet
den 12 i denna månad i utlåtande nr 69 tillstyrkt motion (1:68),
däri för möjliggörande av statlig familjevård av sinnessjuka i direkt anslutning
till hospitalen i större utsträckning än vad hittills varit fallet (Korsberga-kolonien,
omfattande inemot ett par hundra sinnessjuka) påyrkats, att
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
medel från hospitals förslagsanslag jämväl måtte få användas för bestridande
av utgifter för nu nämnda ändamål.
En annan åtgärd, som skulle vara ägnad att verka i samma riktning,
vore att i enlighet med det i förstakammarmotionen framställda förslaget
utvidga landstingens betalningsskyldighet till fattigvårdssamliällena för vårdkostnaden
åt sinnessjuka till att omfatta även från statens eller landstingens
sinnessjukanstalter utskrivna lugnare sinnessjuka, vilka beretts fortsatt
vård genom ^ackordering i enskilda hem. Visserligen äger enligt § 50 i
gällande stadga angående sinnessjuka den 14 juni 1901 direktionen för vederbörande
statsanstalt att på överläkarens anmälan från anstalten utskriva
obotlig sinnessjuk, som längre tid varit å hospital eller asyl vårdad och ej
visat sig vådlig för sig eller andra, när utrymme saknas för mottagande av
sjuk, som är mera i behov av vård. Erfarenheten har emellertid visat, att
emot dylika utskrivningar, i vad angår fattigvårdsberättigade personer, plägar
resas ett synnerligen starkt motstånd från vederbörande fattigvårds.
samhällen, å vilka enligt nu gällande bestämmelser vårdkostnaden för den
sjuke ju därigenom helt överflyttas. Uti den av direktionen för Kristinehamns
hospital till medicinalstyrelsen nyligen ingivna årsberättelsen för fjolåret
har uppgivits, att det t. o. m. gått så långt i detta hänseende, att svårskött
nyinsjuknad sinnessjuk i många fall kan emottagas till vård å statens
anstalt endast i händelse han är berättigad till fattigvård enligt 1 § i fattigvårdslagen
och å anstalten händelsevis finnes någon samma kommun
tillhörande, likaledes fattigvårdsberättigad sinnessjuk, med vilken utbyte
kan ske.
Enligt utskottets mening tala starka skäl för en utvidgning av landstingens
betalningsskyldighet till fattigvårdssamhällena i nu förevarande
hänseende. Emellertid håller utskottet, i likhet med medicinalstyrelsen, det
för nödigt, att en närmare utredning i frågan'' åvägabringas, innan densamma
från statsmakternas sida blir föremål för slutligt ståndpunktstagande.
Som den tilltänkta anordningen innebär ett avsteg från den hittills följda
principen, att landstingen hava att deltaga i fattigvårdssamhällenas vårdkostnader
för sjuka och abnorma understödstagare endast då vården ombesörj
es å vissa specialanstalter, är det angeläget att söka i görligaste mån
vinna garantier för att den åt de utskrivna sinnessjuka lämnade vården å
ena sidan blir tillfredsställande och å andra sidan ej kommer att fortvara
längre än de särskilda individernas sinnestillstånd så kräver. Huru kontroll
härutinnan bäst skall kunna åvägabringas, torde vid den ifrågasatta utredningen
böra bliva föremål för särskild uppmärksamhet likasom frågan
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
om graden av landstingens bidragsskyldighet i förevarande hänseende, därvid
särskilt synes böra komma under omprövning lämpligheten av att begränsa
samma skyldighet till ett belopp, motsvarande kostnaden för vården,
dock ej överstigande avgiften å billigaste betalningsplats å statens sinnessjukanstalter.
Vidkommande därefter det i båda ifrågavarande motioner framställda
förslaget att låta landstingens betalningsskyldighet till fattigvårdssamhällena
för vårdkostnad åt sinnessjuka utvidgas att även inbegripa fattigvårdsberättigade
sinnessjuka, om vilkas intagning å sinnessjukanstalt fattats beslut,
men vilkas intagande å anstalt på grund av bristande platsutrymme ej
ännu kunnat ske, vore det givetvis ur de av herr Olsson i dennes fjolårsmotion
utvecklade synpunkterna i sig önskvärt, om en dylik anordning kunde
träffas, synnerligast med fästat avseende å den långa tidsrymd, som enligt
den av utskottet lämnade redogörelsen understundom beträffande kroniskt
sinnessjuka förflyter från det beslut om intagning å anstalt fattats och till
beslutets effektuerande. Den av utskottet ovan tillstyrkta utredningen synes
därför utskottet, på sätt ocjt av medicinalstyrelsen ifrågasatts, böra
omfatta jämväl nu ifrågavarande spörsmål. Med hänsyn till vad förut uppgivits
rörande exspektansförhållandena i fråga om statens sinnessjukanstalter
torde frågan hava betydelse främst i vad angår jämförelsevis lugna, kroniskt
sinnessjuka. Medan förstakammarmotionen begränsar frågan att gälla
de fall, då utackordering i enskilda hem tillitas, hänför sig åter andrakammarmotionen
ej till någon viss vårdform. Huruvida och i vad mån betalningsskyldighet
för landstingen må kunna tänkas förekomma vid annan
vårdform än utackordering i enskilt hem, synes vid utredningen böra bliva
föremål för övervägande. Av vikt torde härvid emellertid vara, att eventuellt
blivande bestämmelser i ämnet i allt fall ej komma att motverka anordnandet
av särskilda sinnessjukavdelningar å kommunernas fattigvårdsanstalter,
enär med hänsyn till det bris ande platsutrymmet å statens sinnessjukanstalter
tillkomsten av dylika avdelningar i så stor utsträckning som
möjligt får anses önskvärd. I övrigt torde utredningen, i vilken målsman
för fattigvårdsvåsendet synes utskottet böra beredas tillfälle att deltaga, böra
inriktas å enahanda förhållanden, som förut berörts i fråga om från statens
och landstingens sinnessjukaustalter utskrivna sinnessjuka.
I båda nu ifrågavarande motioner åsyftas tillika att få landstingens
betalningsskyldighet till fattigvårdssamhällena utsträckt att gälla även vårdkostnad
för sinnesslöa, om vilkas intagning å någon i 40 § av fattigvårdslagen
omförmäld anstalt ansökning ingivits (förstakammarmotionen) resp. beslut
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
fattats (andrakammarmotionen), men vilkas intagande å anstalt på grund av
bristande platsutrymme ej kunnat ske. Medan den förra motionen begränsar
frågan härom att avse allenast obildbara sinnesslöa, åt vilka vård beretts
genom ^ackordering i enskilda hem, omfattar åter andrakammarmotionen
såväl bildbara som obildbara sinnesslöa, oavsett vilken vårdform,
som kommer dem till del.
Enligt medicinalstyrelsens berättelse angående sinnessjukvården i riket
för år 1920 skulle jämlikt de uppgifter, vilka det enligt § 69 i sinnessjukstadgan
åligger kyrkoherde samt kommunal- och hälsovårdsnämnd att till
vederbörande tjänsteläkare avgiva, i slutet av nämnda år hava funnits inom
landet sinnesslöa till ett antal av 10,266, därav vårdades 266 å statsanstalt
för sinnessjuka*), 73 å landstings eller i landsting ej deltagande städers
upptagningsanstalter för sinnessjuka, 1,524 uti för bildbara sinnesslöa inrättade
anstalter, 807 uti för obildbara sinnesslöa inrättade anstalter, 1,686 i
kommunala försörjningsanstalter samt återstående 5,910 uti enskilt eller däremot
svarande hem. Av andra tillgängliga uppgifter, som grundas å en av
medicinalstyrelsen på sin tid verkställd undersökning i ämnet samt å officiella
meddelanden från de för resp. bildbara och obildbara sinnesslöa inrättade
anstalterna i riket, framgår emellertid, att de i medicinalstyrelsens
förenämnda årsberättelse återgivna siffertalen säkerligen äro ej oväsentligt
lägre än de verkliga.
Om ock gränsen emellan bildbara och obildbara sinnesslöa givetvis är
ganska flytande, torde dock enligt vad utskottet erfarit, kunna förutsättas,
att antalet av obildbara är något mera än hälften av hela antalet sinnesslöa.
Vidare må erinras, att för det övervägande flertalet sinnesslöa säkerligen
föreligger behov av fattigvård enligt 1 § av fattigvårdslagen, samt
att en del sinnesslöa kan vårdas i sina hem under förhållanden, att för dem
icke kan anses föreligga behov av anstaltsvård.
Beträffande några grupper av sinnesslöa har av statsmakterna beslutats,
att vården av desamma skall påvila staten. Så är fallet med blinda sinnesslöa,
för vilka numera en anstalt i Lund är under uppförande, samt vidare
beträffande våldsamma och störande eller eljest mera svårskötta obildbara
ävensom vanartade bildbara sinnesslöa. Vad angår den nämnda gruppen
obildbara sinnesslöa — vilken beräknats uppgå till ett antal av omkring 675
— kommer en särskild avdelning för sådana att inrättas vid det hospital,
*) Enligt § 28 i sinnessjukstadgan må, därest utrymmet medgiver, vid asyl jämväl intagas
och vårdas sådana från barndomen sinnesslöa (idioter), vilka såsom våldsamma eller
opålitliga icke kunna annorledes erhålla ändamålsenlig vård.
Andra lagutskottets utlåtande, Nr 20. 15
som enligt riksdagens beslut skall uppföras i Hälsingborg. Dä emellertid berörda
avdelning, såsom rymmande allenast 200 platser, blir otillräcklig för
behovet, bar Kung], Maj :t den 29 juli 1921 uppdragit åt medicinalstyrelsen
att undersöka, huruvida icke lämpliga anstalter för ändamålet skulle kunna
jämväl anordnas å Hultsfreds och Vännäs forna lägerplatser. Beträffande
åter vanartade bildbara sinnesslöa äro enligt beslut av fjolårets riksdag f. n.
under inredning skolhem för minderåriga sådana, medan åter utredning angående
lämpligaste sättet för beredande av vård åt vuxna, vanartade bildbara
sinnesslöa pågår.
Av landsting tillhöriga anstalter för sinnesslöa eller enskilda sådana
anstalter, som åtnjuta statsbidrag eller av Konungen för ändamålet godkänts,
finnas f. n.:
beträffande bildbara: skolhem med ett platsantal av omkring 1,500
och arbetshem med ett platsantal av omkring 350; samt
beträffande obildbara: asyler — anordnade dels fristående och dels
i samband med anstalter för bildbara— med ett platsantal av tillhopa omkring
1,330.
Som arbetshemmen så gott som uteslutande upptagas av från skolhemmen
efter hand dit överförda individer samt flertalet av asylerna emottaga
huvudsakligen barn, är anstaltsvård f. n. i mycket ringa utsträckning tillgänglig
för vuxna sinnesslöa.
Jämlikt av Kungl. Maj :t den 18 maj 1920 givet bemyndigande pågår
emellertid f. n. medelst därtill utsedda sakkunniga utredning beträffande
obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa- ävensom beträffande
det för berörda ändamål nödiga anstaltsväsendet; och har Kungl. Maj :t
tillika den 12 augusti 1921 uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa
utredning angående sättet för beredande av nödig vård åt obildbara vuxna
sinnesslöa, som ej äro hänförliga till grupperna blinda samt våldsamma och
störande eller eljest mera svårskötta sådana.
Till skolhemmen, i vilka intagas barn från och med 6 till och med 12 års
ålder samt vilkas utbildningskurs är i allmänhet högst åttaårig, är exspektanstiden
med undantag för några län i regel ej mera avsevärd. Som, enligt
vad av det föregående framgår, platsutrymme f. n. i stort sett ej finnes å
vårdanstalter för sinnesslöa, i vad angår vuxna sådana, plägar ej föranstaltas
om ansökningar rörande intagande å anstalt av dylika.
Med hänsyn till att bildbara sinnesslöa i regel ej ur vare sig vård- eller
kostnadssynpunkt tynga .respektive fattigvårdssamhällen i tillnärmelsevis
samma grad som sinnessjuka, anser utskottet beträffande vårdkostnad för
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
sådana sinnesslöa ej giltiga skäl föreligga för den i andrakammarmotionen
påyrkade utsträckningen i landstingens betalningsskyldighet till respektive
fattigvårdssamhällen.
Angående obildbara sinnesslöa finner utskottet tvekan kunna råda,
huruvida ur liknande synpunkt tillräckliga skäl finnas för en dylik utsträckning
av landstingens betalningsskyldighet beträffande vårdkostnad
för andra av dem än de, om vilkas intagning å sinnessjukanstalt fattats
beslut, men vilkas intagande å dylik anstalt på grund av bristande
platsutrvmme ej ännu kunnat ske. Särskilt på grund av den rådande bristen
å anstaltsplatser för vård av övriga obildbara sinnesslöa med därav
föranledd saknad i stort sett f. n. av ansökningsförfarande för dem i och för
tillämnad anstaltsvård med ty åtföljande prövning angående behovet av dylik
vård synes utskottet berörda tvekan f. n. vara så mycket mera berättigad.
Utskottet håller fördenskull före, att den av utskottet förut tillstyrkta utredningen
i allt fall icke f. n. bör utsträckas att avse jämväl nu ifrågavarande
slag av sinnesslöa. Skulle åter framdeles, efter det tillgång till anstaltsplatser
för dylika sinnesslöa i större utsträckning beretts och ett ansökningsförfarande
av ovan angivna beskaffenhet därav mera allmänt blivit
en följd, tillräckligt vägande skäl anses föreligga för åvägabringandet av en
dylik utsträckt utredning, torde densamma böra avse frågan, huruvida, under
vilka förutsättningar och i vilken utsträckning en vidgad skyldighet
för landstingen att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vårdkostnad
åt dylika sinnesslöa bör, i analogi med vad för sinnessjuka i motsvarande
hänseende ifrågaställts, föreskrivas.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna nr 37 i
första kammaren och nr 63 i andra kammaren måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning, huruvida, under
vilka förutsättningar och i vilken utsträckning
landstings skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle
gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk
eller sinnesslö bör utsträckas att gälla dels sinnessjuk,
som, efter utskrivning från statens eller landstings
sinnessjukanstalt, beretts fortsatt vård genom utackördering
i enskilt hem, och dels sinnessjuk eller ©bildbar
sinnesslö, för vilken beslut fattats om intagande å
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
i 40 § av fattigvårdslagen omförmäld anstalt för sinnessjuka,
men vilkens intagande å dylik anstalt på
grund av bristande platsutrymme ej kunnat ske, även-,
som för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 15 maj 1922.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Alfred Petrén, greve Spens, Tjällgren,
Sigfrid Hansson*, von Kock, Wahl och Bunden*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Karlsson i
Gasabäck, Hage, Magnusson i Skövde*, Holmström i Stockholm*, Sundling och
Persson i Trången.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Hage beträffande viss del av motiveringen.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 17 höft, (Nr 20.)
3
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
Kungl. Medicinalstyrelsen.
» Bilaga.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom ämbetsskrivelse från Kungl. socialdepartementet den 27 januari 1922
har Kungl. medicinalstyrelsen anbefallts att avgiva och till Eder senast den 10
februari 1922 överlämna av Eder begärt yttrande över dels en inom första kammaren
väckt motion, nr 37, om utsträckt skyldighet för landsting att lämna fattigvårdssamhälle
gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö, dels ock en
inom andra kammaren väckt motion, nr 63, om tillägg till 40 § i lagen om fattigvården.
Vid fullgörandet av det sålunda givna uppdraget vill medicinalstyrelsen till
en början framhålla, att styrelsen på grund av den korta tid, som stått styrelsen
till buds, icke anser sig kunna giva något uttömmande förslag i ärendet, desto
mindre som styrelsen, i likhet med motionärerna i första kammaren, anser, att
frågan bör bliva föremål för en mera detaljerad utredning.
Söm i motionerna framhålles, synes det styrelsen högeligen Önskvärt, att
gottgörelse beredes fattigvårdssamhälle för vård av sinnessjuka och sinnesslöa i
avvaktan på att beviljad plats å hospital bliver ledig samt, vad beträffar sinnessjuka,
efter utskrivning från hospital i förbättrat ''tillstånd. Styrelsen kan för
sin del vitsorda vad i första kammarmotionen anföres angående svårigheten att
få förbättrad sinnessjuk utskriven från hospital för beredande av plats åt svårare
sjuk. Det är ju ock naturligt, att fattigvårdssamhälle skall göra svårigheter härutinnan,
då vårdkostnaden å hospitalet blir fattigvårdssamhället till fullo ersatt,
men kostnaden för vården efter utskrivning helt faller på samhället.
Uti första kammarmotionen framhålles, att bidrag borde utgå ej blott —
såsom i andra kammarmotionen föreslås — i sådana fall, där ansökan om intagande
å sinnessjukhus blivit ingiven utan även för vård av kroniskt sinnessjuka,
som hava kommit in i ett lugnare stadium, och vilkå för den skull utskrivits från
hospitalen för att bereda plats åt sinnessjuka, som äro i mera trängande behov
av anstaltsvård. Sedermera utsträckes emellertid i motionen rätten att omfatta
jämväl gottgörelse för sinnessjuka, som äro utackorderade i enskilda hem, oberoende
av om det är i avvaktan på intagning å beviljad plats å hospital eller efter
från hospital verkställd utskrivning. I detta avseende ställer sig styrelsen synnerligen
tveksam utan att nu vilja precisera sin uppfattning. Det synes styrelsen
nämligen, att den föreslagna utsträckningen av gottgörelse för vården till
19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
alla sinnessjuka, oberoende av om de avvakta plats å hospital eller blivit därifrån
utskrivna, skulle kunna leda till, att vederbörande uraktlåta att söka plats å
hospital för nyinsjuknade fall, vilket ofta skulle kunna vara till stort men ocli
skada för de sjuka och fördröja, att de i tid erhålla den sakkunniga vård, hospitalet
kan bereda.
Mot förslaget att gottgörelse skall utgå endast i de fall, då de sjuka äro
utackorderade i enskilda hem och ej då de äro intagna å kommunal anstalt, som
saknar godkänd sinnessjukavdelning, har styrelsen på i motionen anförda skäl
intet att erinra.
Det synes styrelsen jämväl vara praktiskt, att gottgörelse även utgår för
obildbara sinnesslöa under de i motionen angivna villkor.
Vad som vållar den största svårigheten i motionärernas förslag är garantien
för att den lämnade vården är tillfredsställande. Styrelsen inser till fullo
att endast en sådan vård är värd att bliva ersatt, men med skäl kan framhållas,
att den vård, som i ett enskilt hem kan beredas en sinnessjuk, för vilken vård å
hospital är erforderlig, i de allra flesta fall icke kan vara ”tillfredsställande”.
Det finnes inga möjligheter att exempelvis i ett enskilt hem på fullt tillfredsställande
sätt vårda en melankoliker eller en maniker under deras akuta tillstånd
med de resurser, som i allmänhet stå till buds i ett dylikt hem, anordningarna
må vara än så lämpliga och viljan än så god. Fordringarna på tillfredsställande
vård i detta fall torde nog få sättas ganska låga, och man lär väl i sina fordringar
icke kunna sträcka sig längre än att begära, det vården är under förhanden
varande förhållanden något så när tillfredsställande. Detta torde emellertid
icke böra tillskrivas alltför stor betydelse, då platsantalet vid hospitalen
numera blivit så stort, att ett akut fall, som kräver anstaltsvård, oftast vinner
omedelbart inträde därstädes.
Än större bliva svårigheterna, när det gäller att skaffa en tillfyllestgörande
kontroll över de enskilda hemmens vård av därstädes mottagna inackorderingar.
I motionen framhålles, att kontroll härutinnan skulle kunna utövas av provinsial-
och extra provinsialläkare, vilka enligt nu gällande sinnessjukstadga hava
att utöva tillsynen över i distriktet befintliga sinnessjukas och sinnesslöas vård,
och förutsättes, att detta åliggande skulle utsträckas även till stadsläkare.
Vad först beträffar provinsial- och extra provinsialläkares tillsyn av sinnessjuka
och sinnesslöa, utövas denna genom årliga besök och avser endast sådana,
om vilka läkaren icke har sig bekant, att de vårdas i enlighet med hospitalsstadgans
föreskrifter. Det kan väl med skäl ifrågasättas, om en sådan, endast en
gång årligen skeende inspektion kan vara tillräcklig i nu ifrågavarande hänseende.
En utsträckning av nu berörda skyldighet till stadsläkarna synes styrelsen
föga givande. I mindre städer kan ju en sådan kontroll medföra något gagn,
men icke i de större.
Det har bland hospitalens läkare någon gång ifrågasatts, att ovanberörda
provinsial- och extra provinsialläkare åliggande tillsyn av sinnessjuka skulle läggas
på läkarna vid det hospital, till vars upptagningsområde den sjuke hör. Därigenom
skulle en sakkunnig kontroll komma till stånd och hospitalens läkare
vinna erfarenhet om möjligheten för vederbörande att mottaga och bereda till
-
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
fredsställande vård åt utskrivna patienter. Systemet är dock mycket komplicerat;
det skulle taga alltför mycken läkarkraft från hospitalen och bliva mycket
tidsödande.
En annan möjlighet beträffande kontrollen vore att låta den verkställas av
i sinnessjuk vård erfarna och skolade sköterskor. Då det, såsom ovan nämnts, i
de flesta fall gäller kroniskt sjuka, synes ett sådant system tänkbart.
Styrelsen betvivlar icke, att ett tillfredsställande sätt för utövande av vederbörlig
kontroll skall kunna uttänkas, ehuru styrelsen för närvarande icke är
beredd att avgiva något slutligt förslag härutinnan.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att styrelsen ställer sig mycket sympatisk
till det i motionerna uttalade syftet. Styrelsen är emellertid enig med
motionärerna i första kammaren, att frågan icke utan vidare utredning bör bliva
föremål för slutligt avgörande av statsmakterna, och på denna grund anser sig
styrelsen böra avstyrka förslaget, sådant det kommit till uttryck uti den i andra
kammaren väckta motionen.
Stockholm den 4 februari 1922.
B. BUHRE.
RICHARD STENBECK.
j Karl Leijer.
I
STOCKHOLM 1922 STOCKHOLMS BOKINDUSTRI A.-B:S BOKTB.