Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1922 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 18
kapitlet 13 § 2 momentet strafflagen.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 141, som behandlats av första lagutskottet, har herr Engherg hemställt,
att riksdagen ville besluta, att 18 kapitlet 13 § 2 momentet strafflagen
måtte upphävas.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande
hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.
Uti 18 kapitlet 13 § strafflagen, enligt dess ursprungliga lydelse,
belädes med straff utspridande av skrift, målning, teckning eller bild, som
sårade tukt och sedlighet, liksom ock annan gärning, som sårade tukt och
sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav
uppkom.
Med anledning av en särskilt inom huvudstaden livlig propaganda i
syfte att inom vidsträckta kretsar utbreda kännedom om s. k. preventiva
medel och mana till deras användning, vilken propaganda ansågs innebära
en allvarlig fara för ungdomens förförelse, utarbetades i början av år 1910
inom justitiedepartementet ett förslag till lag om ändrad lydelse av 18
kapitlet 13 § strafflagen. Enligt detta förslag skulle till nyssnämnda
paragraf fogas ett andra moment av innehåll att den, som offentligen utställde
eller förevisade föremål, som vore avsett för otuktigt bruk eller till
att förebygga följder af könsumgänge, eller genom offentligt tillkännagivande
till salu utbjöde eller själv eller genom annan till försäljning kringBihang
till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 1 avd. 19 käft. (Nr 21.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
förde sådana föremål, eller offentligen, vare sig muntligen eller genom
utspridande av skrift, sökte förleda till användande av föremål, som nu
sagts, eller meddelade anvisning om sättet för deras användande, skulle,
ändå att gärningen ej vore sådan, som i 1 momentet sades, dömas efter
ty där stadgades.
I samband därmed föreslogs en höjning av det i 1 momentet
stadgade straffmaximum.
Departe> Vid ärendets behandling i statsrådet den 29 april 1910 anförde
den139 april föredragande departementschefen efter att hava lämnat en redogörelse för
1910. den uti ovannämnda lagrum enligt dess då gällande lydelse givna bestämmelsen
:
»Visserligen torde det icke lida något tvifvel, att offentligt föredrag om preventiva
medel, särskild! om det hålles inför en okritisk publik och innefattar öppen
eller förtäckt uppmaning till deras användande, kan träffas af den angifna lagbestämmelsen
och sålunda redan nu blifva bestraffadt. Men möjligt är ock, att föredrag
med liknande innehåll kan klädas i den försiktiga form, att det faller utom
de för straffbarhet nu i lag uppdragna gränser, äfven om faran för att andra häraf
förledas till sedeslöshet må vara än så stor. Vidare torde ett utbjudande till salu
af preventiva medel, deras utställande för allmänheten och annonsering därom
endast sällan ske på sådant sätt, att ansvar därför kan enligt gällande lag ifrågakomma.
Men äfven ett dylikt offentligt utbjudande innefattar otvifvelaktigt en
fara för andras förförelse, som icke bör lämnas ur sikte och som tvifvelsutan är
stor nog för att gälla såsom grund för ett med straffhot förenadt förbud mot dylikt
offentligt salubjudande eller utställande.»
Departementschefen hemställde vidare, att då den mening icke torde
sakna anhängare, att en lagstiftning av ifrågavarande beskaffenhet skulle
kunna medföra fara för ökad utbredning av smittsamma könssjukdomar,
medicinalstyrelsen ävensom den av Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för avgivande
av utlåtande och förslag rörande åtgärder för motarbetande av de
smittsamma könssjukdomarnas spridning, den s. k. reglementeringskommittén,
måtte anbefallas att skyndsammast avgiva utlåtande över förslaget.
Medicinal- Uti med anledning härav infordrat utlåtande anförde medicinalsty
styrelsen.
re]serij bland annat:
»I fråga om förhindrande af smittas spridning med tillhjälp af så kallade
preventiva medel behöfver man tänka endast på de veneriska sjukdomarna och
bland dem hufvudsakligen på syfilis och gonorré, vilka genom sina följder kunna
blifva ödeläggande för den enskilde och för familjen. Tvenne synpunkter kunna
därvid komma under öfvervägande: den ena, förhindrande af sjukdomsämnets öfverförande
från individ till individ, den andra, förekommande af befruktning vid
könsumgänge i fall, då kvinnan lider af syfilis i sådant stadium, att den med
sannolikhet kan öfvergå på fostret och göra detta sjukt ända från födelsen.
Vidkommande den förra synpunkten lära i de allra flesta fall endast sådana
Första lagutskottets utlåtande AV 21.
3
preventivmedel komina i betraktande, som äro beräknade för män. Ehuru användandet
af dylika medel alldeles icke förlänar något säkert skydd mot smitta, vill
medicinalstyrelsen icke förneka, att det medför en relativ trygghet vid orent könsumgänge.
Men å andra sidan vill det synas styrelsen uppenbart, att ett allmänt
och ohöljdt utbjudande af slika ting skulle till otukt förleda talrika ynglingar,
som eljest af fruktan för smitta skulle därifrån afhållas; och de förleddes antal
skulle stiga i samma mån, som känslan för tukt och sedlighet dels förslappades
af en propaganda och en upplysningsverksamhet, sådana som man på sista tiden
fått bevittna här i hufvudstaden, dels ock efterträddes af den råhet i sinnet, som
själfva användandet af de preventiva medlen är ägnadt att alstra. Framför allt
vore sexuella utsväfningar i ökadt omfång att befara i större, städer, å garnisonsorter
och annorstädes, där mycken manlig ungdom är hopad.
Då härigenom antalet smittornöjligheter skulle ökas, då, såsom förut sagts
och äfven framhållits af Dermatologi ska sällskapet i Stockholm uti dess [här bifogade]
flygblad ''Om de smittosamma könssjukdomarna'', de preventiva medlen icke
medföra något säkert skydd mot smitta vid könsumgänge, och då därtill dylika
medel lätteligen kunna af den oerfarne, trots gifna anvisningar, anbringas så, att
de icke förläna något skydd alls, anser medicinalstyrelsen — ehuruväl några säkra
beräkningar icke kunna göras i detta afseende — att vinsten af de preventiva
medlens bruk af nämnda anledningar kan neutraliseras, ja, att rent utaf de smittosamma
könssjukdomarna kunna vinna ökad spridning.
Från ifrågavarande medels förmåga att skydda mot öfverförande af smittosamma
könssjukdomar torde alltså skäl ej kanna hämtas för ett underlåtande af
lagstiftningsåtgärder till förhindrande af medlens offentliga utbjudande och kringförande
till försäljning.
Hvad därefter angår den andra af ofvan angifna synpunkter eller förebyggandet
af syfilitiska barns födande till världen, förutsätta åtgärderna i detta syfte,
för så vidt de stödja sig på användning af preventiva medel, ett fullt målmedvetet
uppsåt och detta kan vara af den art, att det förtjänar respekteras. Men i
sådana felt torde''väl i regel läkares råd inhämtas, och tillkommer det då läkaren
att pröfva och råda-efter samvete och den medicinska vetenskapens läror.
Med afseende på lagförslagets formulering vill medicinalstyrelsen endast
framhålla vikten af, att denna blifver så tydlig, att ingen tvekan kan uppstå om
lärarnas vid de medicinska läroverken rätt att vid sin undervisning beröra äfven
frågor om de preventiva medlen.
På grund af det anförda får medicinalstyrelsen uttala den meningen, att de
så kallade preventiva medlens roll såsom skydd mot smittosamma könssjukdomar
icke är af den betydelse, att hänsynen därtill bör ställa sig hindrande i vägen för
stiftande af den lag, som i det till styrelsens utlåtande remitterade förslaget
åsyftas.»
Den förutnämnda kommittén anförde i avgivet utlåtande, såvitt nu Beglemente.
.. r c ring eko Diar
ifråga: mittén.
»Yissa slag af de s. k. preventivmedlen hafva, ehuru stundom opålitliga,
visat sig äga värde för förhindrande af smittosamma könssjukdomars öfverförande.
Den nu pågående propagandan för dessa medel syftar emellertid till något helt
annat och vida mera än till förekommande af sjukdomstillstånd eller förhindrande
af sjukliga anlags öfverförande. Den utgör en så uppenbar fara för ungdomens
4
Första lagutskottets utlåtande AV 21.
*aqrådet.
förförelse och måste verka i så hög grad undergräfvande på allmän tukt och sedlighet,
att i jämförelse därmed den betydelse, som nämnda medel kunna äga till
förebyggande af sjukdomars spridning, får betraktas såsom underordnad. En
lagstiftning till stävjande af denna propaganda anser kommittén därför vara
önskvärd.
Tydligt är emellertid, att en sådan lagstiftning erbjuder stora svårigheter.
Sålunda torde näppeligen ett lagbud af den nu ifrågasatta lydelsen vara tillfyllest
för att i den med förslaget åsyftade omfattningen kunna stäfja nämnda propaganda.
Under begreppet ''offentligen’ torde nämligen icke kunna hänföras hållande
af föredrag eller diskussioner inom föreningar och sällskap, hvarigenom kännedom
om dessa medels användning lätteligen kan spridas i lika stor utsträckning som
medelst offentliga möten. Ej heller skulle en så aifattad lagbestämmelse utgöra
hinder för försäljare af ifrågavarande föremål att medelst postledes eller på annat
sätt till hemmen spridda reklamkort salubjuda dem. Medan den förra synpunkten
är beaktad i den norska lagstiftningen, är den senare tillgodosedd i
den danska.
Vid aflPattandet af ett lagbud på detta område är det enligt kommitténs mening
angeläget, att därvid icke lägges hinder i vägen för en fullt objektiv, i icke
otuktigt syfte lämnad redogörelse för dessa medel, t. ex. i en historisk, nationalekonomisk
eller medicinsk framställning vare sig i skrift eller offentligt föredrag.
Med hänsyn härtill torde en omredigering af förslagets senare del vara
af nöden.»
Eu ledamot av kommittén var av skiljaktig mening och anförde:
»I allt väsentligt instämmande i ofvanstående, anser jag likväl, att motverkandet
af de s. k. preventiv-medlens missbruk ej kan på annat sätt effektivt och
inom vederbörliga gränser genomföras, än att de inrangeras bland varor, som endast
vid apotek och mot legitimerad läkares recept kunna erhållas.
Jag hemställer med anledning häraf, att en bestämmelse härom kommer till
stånd, hvilken bestämmelse inom rimlighetens gränser torde komma att utgöra ett
skydd såväl för den af vetenskapsman meddelade undervisningen som ock för den
legitimerade läkarens ordination af dylika skyddsmedel.»
Då förslaget, som, sedan berörda yttranden inkommit, överlämnats
till lagrådet för granskning, den 18 maj 1910 av lagrådet företogs till
slutlig behandling,_ förenade sig justitieråden friherre Marks von Wiirtemberg
och Petrén samt regeringsrådet Wall om följande yttrande:
»Den propaganda för s. k. preventivmedel, som under senaste tiden förekommit
här i landet, har från ett visst håll bedrifvits under sådana former, att den
otvifvelaktigt medfört stor fara för ungdomens sedliga förvildning. Inför stora
skaror af män eller kvinnor hafva i fråga om dessa medel hållits föredrag, i hvilka
det ömtåliga ämnet behandlats på ett sätt,! som varit i hög grad anstötligt och
ägnadt att hos de mindre kritiska åhörarna utbreda en lättsinnig och ansvarslös
åskådning i fråga om de för individerna såväl som för samhället betydelsefulla
sexuella problemen och därmed sammanhängande ämnen.
Det är under dylika omständigheter förklarligt, om hos mången väckts tankat
på ett ingripande från lagstiftningens sida i syfte att stäfja eller förhindra
Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 5
nämnda propaganda, och om dessa tankar tagit form i ett förslag, sådant som det
nu föreliggande.
Innan en lagstiftningsåtgärd af ifrågavarande art kommer till stånd, bör
emellertid noga tillses, såväl huruvida den är ägnad att leda till det åsyftade
målet, som ock huruvida den icke tilläfventyrs är förenad med vådor och olägenheter,
hvilka mer än uppväga de fördelar man tror sig uppnå. En undersökning
häraf är desto mera angelägen, som förslaget tillkommit i anledning af ett individuellt,
nyss inträffadt fall och under det omedelbara intrycket af den stämning
det framkallat.
Förslagets viktigaste bestämmelse är den, som riktar sig mot offentliga, i
tal och skrift förekommande yttranden, hvilka åsyfta förledande till bruk af preventiva
medel eller innefatta meddelande af anvisning i fråga om deras begagnande.
Medan enligt gällande lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen sådana yttranden
kunna straffas allenast i händelse de såra tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse däraf kommer, skola de, enligt hvad i förslaget
uttalas, beläggas med straff äfven när de ej kunna anses i nyssnämnda mening
sårande för tukt och sedlighet.
Härvid är dock att märka hurusom den föreslagna bestämmelsen icke skulle
kunna erhålla tillämpning å yttranden i tryckt skrift. I afseende å dessa måste
nämligen tills vidare tillämpas tryckfrihetsförordningens bestämmelser, enligt hvilka
för straffbarhet erfordras, att tukt och sedlighet sårats. Det torde visserligen få
antagas vara åsyftadt, att tryckfrihetsförordnijigen framdeles skulle uti ifrågavarande
hänseende bringas till öfverensstämmelse med den nu föreslagna lydelsen af
18 kap. 13 § strafflagen; men äfven om en dylik grundlagsändring skulle efter
någon tid komma till stånd, måste det betraktas såsom i viss mån oegentligt och
menligt för lagens helgd, att under mellantiden yttranden af här förutsatta art
ansåges tillåtna där de spredes i tryck, men straffades när de förekomme i muntlig
framställning.
Långt viktigare äro emellertid de principiella betänkligheter, som låta sig
anföra mot att öfver hufvud belägga med straff sådana framställningar rörande
preventivmedel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Det borde
knappt behöfva framhållas, att spörsmålet härom ingalunda sammanfaller med frågan
om dessa medels skadlighet ur samhällets synpunkt. Det betraktas i vår tid icke
såsom en statens sak att undertrycka hvarje mening, hvars spridande anses stå i
strid med samhällets bästa. Historiens lärdomar hafva tillräckligt ådagalagt de
sorgliga konsekvenserna af en sådan uppfattning rörande samhällsmaktens uppgift.
I hvarje tidehvarf, men framför allt i en brytningstid sådan som den nuvarande,
måste det inträffa, att uppfattningen om hvad som länder till enskildt och allmänt
väl till den grad skiftar, att meningar, som omfattas af vissa samhällsmedlemmar
eller samhällsgrupper, af andra betraktas såsom i högsta grad fördärfliga. Skulle
dessa meningar taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett sig kunna och
böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar, måste samhället, så
vida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, inskrida med straff
eller andra tvångsmedel. Men i öfrigt bör enligt nutida, på dyrköpt erfarenhet
grundad uppfattning staten i det längsta möjliga afhålla sig från ingripande mot
den, som på ett till formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars spridande
eller genomförande. Från en dylik utgångspunkt kan det icke vara riktigt att
genom straffbud söka fullständigt utesluta preventivmedlen från den offentliga dis
-
6
Förslå lagutskottets utlåtande Nr 21.
kussionens område. Enhvar, som i någon män sysselsatt sig med de nationalekonomiska
befolkningsspörsmålen och därmed sammanhängande sociala frågor, vet,
att spörsmålet om önskvärdheten af folkökning ingalunda hör till de samhällsproblem,
som en gång för alla vunnit en enkel, oemotsäglig lösning; och skulle
han hafva bildat sig eu än så bestämd mening rörande de ekonomiska, sociala
eller politiska vådorna af nativitetens afsiktliga begränsande, så vore därifrån ett
stort och måhända ödesdigert steg till den ståndpunkten, att hvarje offentligt uttalande
till förmån för preventivmedel borde förbjudas och straffas.
. Ett sådant undertryckande ifrågasättes näppeligen i afseende å andra läror,
som stå i skarp motsats med de bestämmandes uppfattning om det allmänna bästa.
Den, som t. ex. anser ett fullständigt förverkligande af socialismens principer innebära
en olycka för samhället och mänskligheten, finner det ej gärna möjligt eller
önskvärdt att med tvångsmedel inskrida mot de socialistiska lärornas förkunnande,
ehuru det måste vara honom klart, att deras allmännare spridande kan medföra
stor fara för det samhälle, som hans öfvertygelse bjuder honom att försvara. Den,
som i religionen eller dess bestående former ser ett oumbärligt villkor för samhällets
och dess medlemmars andliga hälsa och välfärd, eller som i hvarje fall bekymras
öfver den andliga och sedliga rotlöshet, hvartill ett hastigt och hänsynslöst undanträngande
af den häfdvunna religiösa uppfattningen kan gifva upphof, lärer knappast
tänka sig möjligheten af något lagens inskridande mot den, som, utan att
gorå sig skyldig till gäckeri eller smädelse, angriper religionen eller vissa trosläror.
Och den, som tror ett fullständigt rusdrycksförbud vara nödvändigt för folkets
räddande från undergång, lärer väl ej sträcka sina önskningar därhän att,
sedan förbudet genomförts, hvarje meningsyttring rörande olägenheter, som det ansåges
medföra, skulle förbjudas och straffas.
Det erkännande af yttrandefriheten, hvartill samhället sålunda nått fram,
hämtar sitt berättigande ur flere särskilda förhållanden. Viktigare än något annat
är måhända det faktum, att ett genomförande af grundsatsen om samhällets befogenhet
och plikt att söka undertrycka villomeningar visat sig i många fall
leda till de mest beklagansvärda misstag. Till den nuvarande samhällsordningens
förtjänster torde det böra räknas, att den, i känslaa af att de fördelar, yttrandefriheten
ur nämnda och andra synpunkter medför, öfverväga olägenheterna, vetat att
i det stora hela hålla yttranderätten i helgd, äfven när såsom i förevarande fall
frestelse till dess inskränkande legat nära till hands. Andra samhällsformer kunna
måhända medföra ett återfall i forna tiders tvång; men att för närvarande inskränka
möjligheten af det meningsutbyte, som ledes af allvarliga bevekelsegrunder, synes
ej utan tvingande skäl kunna förordas.
Att vidare ingå på hithörande principspörsmål kan nu ej ifrågakomma.
Dock torde det vara på sin plats att här framhålla, hurusom i våra dagars samhälle
lagens helgd lätt kan komma att lida, om lagstiftningen börjar anlitas för
undertryckande af meningar, som ej innefatta kränkning af någons rätt eller uppeggande
till otillåtna handlingar eller till ett tygellöst lefnadssätt men likväl af
ftertalet anses samhällsfarliga. .Redan ett första steg på denna väg kan ur nämnda
synpunkt vara betänkligt, och skulle det, såsom lätt kan befaras, komma att följas
af andra försök att låta lagens maktspråk träda i stället för upplysning och andlig
fostran, är det fara värdt, att lagens auktoritet, som i våra dagar behöver i högsta
möjliga grad upprätthållas, komme att väsentligen försvagas.
Måhända ville man mot det nu anförda invända, att, när det gäller frågan
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
7
om yttrandefrihetens gränser, de sexuella spörsmålen intaga eu särställning, som
påkallar mera vidtgående begränsning af yttranderätten än på andra områden bör
ifrågakomma. Sant är, att när gällande strafflag likasom främmande lagar med
sträft belägger uttalanden, som såra tukt och sedlighet och kunna leda till andras
förförelse, detta innebär, att även ett i och för sig icke osedligt uttalande kan blifva
straffbart med hänsyn till de förhållanden, hvarunder det framförts. Att sålunda
bestraffa en framställning af de preventiva medlen, hvilken, ehuru möjligen fri
från otuktigt syfte, dock med hänsyn till de omständigheter, hvarunder den förekommit,
är att anse såsom sårande för tukt och sedlighet, lärer ej heller kunna
utgöra något obehörigt ingrepp i yttranderätten. Men en annan sak är att af hänsyn
till den allmänna sedligheten förbjuda äfven en taktfull, allvarlig och tydligen
från hvarje otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten af preventivmedels
användande under vissa omständigheter. Den fara för utbredande af osedlighet
eller för nativitetens aftagande, som kan vara förenad äfven med en sådan
framställning, må — om den ock från en del håll öfverdrifves — dock ej förnekas
eller underskattas. Men den hör till de vådor, som ej lämpligen kunna på lagstiftningens
väg förekommas, utan för hvilkas motverkande andra medel böra tagas
i anspråk.
För att bedöma lämpligheten af ett absolut förbud mot preventivmedlens
offentliga förordande eller beskrifvande är det af nöden att göra sig redo för alla
de konsekvenser ett dylikt förbud medför. Dessa hafva i viss mån påpekats i de
utlåtanden, som redan afgifvits öfver förslaget. I medicinalstyrelsens utlåtande
har ur medicinsk synpukt erinrats, att fall förekomma, där användandet af preventivmedel
sker i ett syfte, som förtjänar respekteras, samt att inskränkning ej borde
göras i de vid medicinska läroverk anställda lärarnes rätt att vid sin undervisning
beröra äfven frågor om de preventiva medlen. Och i ett annat utlåtande har framhållits
angelägenheten af att hinder icke läggas i vägen för en fullt objektiv, i icke
otuktigt syfte lämnad redogörelse för dessa medel, t. ex. i en historisk, nationalekonomisk
eller medicinsk framställning, vare sig i skrift eller .offentligt föredrag.
Befogenheten af dessa erinringar synes ovedersäglig. Hvad beträffar det af medicinalstyrelsen
tillstyrkta förbehållet förefaller emellertid uppenbart, att om det skall
vara tillåtet att vid den officiella medicinska undervisningen beröra frågor om de
preventiva medlen, det icke rimligen kan förbjudas att i litteraturen behandla
dessa frågor ur medicinsk synpunkt. Och skulle, såsom i det senare af nämnda
utlåtanden med fog påpekats, det för uppnående af syftet med den ifrågasatta lagstiftningen
vara af nöden, att densamma utsträcktes att gälla äfven föredrag och
diskussioner inom slutna sällskap och föreningar, måste det förefalla stötande, om
härvid ej skulle göras undantag åtminstone för läkaresällskap och andra medicinska
föreningar. Vill man från den tillämnade straffbestämmelsen göra undantag
för historiska, nationalekonomiska eller därmed jämförliga framställningar, är det
svårt att tänka sig någon annan begränsning af undantaget än den, helt visst
ganska sväfvande, att framställning, som ej skedde i otuktigt syfte eller eljest på
grund af omständigheterna kunde anses sårande för tukt och sedlighet, icke skulle
drabbas af bestämmelsen. Med _ en dylik begränsning skulle emellertid det nya
stadgandet knappast komma att inrymma andra fall än som enligt lagens nuvarande
lydelse kunna bestraffas.
Till hvad nu blifvit yttradt i fråga om förbud mot preventivmedlens offentliga
förordande eller beskrifvande må läggas, att man i allmänhet ej heller i främ
-
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
mande länder tilltrott sig att principiellt förbjuda dessa medels behandlande i tal
eller skrift. Strafflagarnas bestämmelser mot råa och anstötliga yttranden torde
i de flesta länder bereda möjlighet att åtkomma framställningar af uppenbart otuktig
beskaffenhet, och framställning, som öppet eller förtäckt innefattar affärsmässig
reklam för vissa slags varor af hithörande art, drabbas i en del länder af speciella
ansvarsbestämmelser. Längre synes man i allmänhet, åtminstone hittills, ej hafva
ansett sig böra gå. Såvidt nu kunnat utrönas har — om man bortser från ett enstaka
engelskt rättsfall — endast i ett land, nämligen Norge, staten lagt hinder i
vägen för möjligheten att öfver hufvud offentligen behandla frågan om preventivmedel.
I Norges nu gällande strafflag likasom dessförinnan i en lag af år 1891
har upptagits ett ovillkorligt förbud mot offentliga framställningar rörande prevenmedlen.
Men den omständigheten, att sålunda i ett främmande land ett dylikt
förbud sedan någon tid förekommit, synes ej vara tillfyllest att vederlägga de betänkligheter,
som i det föregående gjorts gällande mot införande i vårt land af ett
liknande förbud. Särskildt bör framhållas, att under de öfverläggningar, som i
Norge föregått bestämmelsens införande, uttalats, att densamma trots sin generella
omfattning ej behöfde eller borde föranleda åtalande af vetenskapliga framställningar
rörande preventivmedlen. Dylika uttalanden hafva sin grund i en uppfattning
af den offentliga åtalsplikten, som gör sig gällande i Norge såväl som i flera andra
länder, men som är främmande för vår lagstiftning och rättsåskådning.
Med hänsyn till hvad i det föregående blifvit anfördt kan det här åsyftade
förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel icke tillstyrkas. Åtminstone
torde, innan ett sådant förbud meddelas, böra tillses, i hvad mån gällande
lagstiftning medför skydd emot yttranden,'' som lämpligen kunna straffas.
Utöfver nämnda förhud innefattar det remitterade förslaget stadgande om
straff för den, som offentligen utställer eller förevisar eller genom offentligt tillkännagifvande
till salu utbjuder eller själf eller genom annan till försäljning kringför
preventiva medel.
Hvad vidkommer offentligt utställande eller förevisande af dessa medel, torde
ett sådant förfarande i alla de fall, då skada däraf kan föranledas, vara straffbart
redan enligt gällande lag. Den föreslagna bestämmelsen i detta hänseende synes
därför vara öfverflödig.
Beträffande åter förbudet mot ifrågakomna medels utbjudande till salu genom
offentligt tillkännagifvande torde ur sedlighetens och den offentliga anständighetens
synpunkt kunna till stöd för detsamma anföras starka skäl, hvilka måhända
öfverväga de invändningar, som från andra synpunkter kunna framställas
däremot. Skall förbudet blifva af någon större praktisk betydelse, torde det emellertid
vara nödigt, att detsamma utsträckes att afse jämväl försändande till allmänheten
genom posten eller annorledes af priskuranter och annat, hvarigenom preventivmedel
salubjudas. Därjämte erfordras uppenbarligen, att tryckfrihetsförordningen
ändras. I annan händelse kommer straffbestämmelsen att gälla allenast i fråga
om skrifna tillkännagifvanden uti ifrågavarande syfte, under det att de tryckta
lämnas straffria. En dylik anordning synes vara så stötande, att det knappast
torde böra ifrågakomma att vidtaga ändring i strafflagen i detta hänseende, förr
än motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen kan genomföras.
Mot det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning af de
nämnda medlen torde icke något vara att erinra, men tvifvelaktigt synes vara,
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
9
huruvida detta förbud är af den betydelse, att eu ändring i strafflagen bör vidtagas
enbart för genomförandet däraf.
Bestämmelserna i det föreslagna nya momentet i paragrafen angifvas röra
icke allenast preventiva medel utan äfven föremål, som äro afsedda för otuktigt
bruk. Såvidt angår de med sistnämnda uttryck åsyftade föremål lära emellertid
bestämmelserna vara utan nämnvärd betydelse. Uti de i momentet angifva fall
torde nämligen, då fråga är om sådana föremål, gärningen i regel vara straffbar
redan enligt gällande lag.
Det remitterade förslaget innebär slutligen en böjning af paragrafens straffmaximum.
Att brott, som falla under denna paragraf, kunna antaga sådana former,
att de förtjäna högre straff än hvad lagen nu medgifver, är måhända riktigt.
Men äfven härvidlag kan ifrågasättas, huruvida, för den händelse de tilltänkta förändringarna
i paragrafen i öfrigt icke blifva genomförda, tillräckliga skäl finnas
att för närvarande göra ändring i straffskalan. Skall emellertid sådan ändring
ske, torde, till undvikande af mindre väl afpassad straffmätning, den nuvarande
straffskalan böra bibehållas som den normala, och det högre, straffmåttet blifva tilllämpligt
allenast då synnerligen försvårande omständigheter föreligga.»
Justitierådet Quensel anförde:
»A ena sidan synes, såsom medicinalstyrelsen framhållit, förslaget allt för
vidtgående härutinnan, att detsamma lägger hinder i vägen för att i den medicinska
undervisningen frågan om de preventiva medlen offentligen behandlas.
Å andra sidan synes, såsom den i ärendet hörda kommitté anmärkt, förslaget
icke tillräckligt effektivt. Om någon söker förleda till användande af föremål,
hvarom fråga är, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande, drabbas
han nämligen af straff, endast om hans åtgärder vidtagits offentligen. Samma
åtgärder torde emellertid vara lika ägnade att väcka betänkligheter, om de äga
rum inom andra slutna sällskap eller föreningar än läkaresällskap eller medicinska
föreningar. *
Hvad ofvannämnda kommitté påpekat i fråga om utbjudande till försäljning
medelst kringsända reklamer synes likaledes värd t beaktande. Då tryckta meddelanden
ej lära kunna träffas af föreliggande lagstiftning, skulle väl upptagande
däri af ett straffbud, som afsåge kringsända reklamer, för närvarande komma att
sakna större betydelse, Men då det är att förutse, att förslaget, därest det antages,
snarast möjligt efterföljes af ändringar i tryckfrihetsförordningen, torde det
vara af vikt, att strafflagen så affattas, att dess bestämmelser komma att motsvara
dem, hvilkas införande i tryckfrihetsförordningen kan anses önskvärdt.
Jag tillstyrker alltså, att förslaget måtte omarbetas i nu angifna hänseenden.
»
Sedan förslaget i anledning av de framställda anmärkningarna i
vissa delar undergått omarbetning, anmäldes ärendet den 20 maj 1910
åter i statsrådet, därvid föredragande departementschefen anförde, bland
annat:
»Förslagets viktigaste bestämmelse — förbudet mot offentligt förledande till
preventivmedels användande eller offentligt lämnade anvisningar om sättet för
sådana medels användande — har af lagrådets flesta ledamöter afstyrkts hufvudBihang
till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 1 avd. 19 käft. (Nr 21.) 2
Departementschefen
den 20 maj
1910.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
sakligen på den grund, att ett dylikt förbud skulle göra intrång på den yttrandefrihet,
som bör vara medborgarnas rättighet. Ifrågavarande ledamöter af lagrådet
medgifva, att bestraffande af en framställning af de preventiva medlen, hvilken är
sårande för tukt och sedlighet, ej utgör något obehörigt ingrepp i yttranderätten,
men de finna en från hvarje oriktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten
af att preventivmedel under vissa omständigheter användas icke böra på grund af
vådan för den allmänna sedligheten drabbas af förbud.
Denna uppfattning kan jag ej dela. Att en framställning af det senare
slaget, huru fri från omoraliska motiv den än må vara, kan vara i hög grad
ägnad att förvilla de sedliga begreppen på det sexuella området, lärer ej kunna
förnekas, och den sociala fara, som därigenom uppstår, är af sådan art, att hela
folkets såväl andliga som fysiska hälsa allvarligt äventyras. I fråga om de högeligen
samhällsvådliga verkningar, som följa af folkets tillbakagång i sexuell moral,
tala historiens lärdomar ett alltför tydligt språk. Bebjärtar man detta, kan jag
för min del ej med hänsyn till yttrandefriheten finna den fordran å de enskilda
medborgarna oberättigad, att de afhålla sig från uttalanden i tal eller skrift, hvilka,
om än icke tillkomna i osedligt syfte, dock bland allmänheten sprida det fördärf,
som för nationens bestånd är kanske det allra farligaste.
Att icke hvarje offentlig framställning rörande de preventiva medlen bör
förbjudas, kan jag dock medgifva. I den offentliga undervisningen vid de medicinska
läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas; och äfven för
andra fall är måhända, såsom i afgifna utlåtanden öfver förslaget blifvit framhållet,
ett ovillkorligt förbud ej alltid på sin plats. För att förebygga, att förbudet komme
att drabba hvad jag skulle vilja benämna fullt legitima framställningar i ämnet,
har jag tänkt mig bestämmelsens affattning lämpligen kunna ändras därhän, att
framställningar af ifrågavarande slag blefve underkastade förbud, endast om de
skedde ''under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse däraf
kommer’.
Vidtages sådan ändring i förslaget, synes
möter anförda principiella betänkligheter mot förslaget i förevarande del icke vidare
kunna tillmätas den betydelse, att förslaget på grund däraf bör förfalla.
Beträffande de öfriga föreskrifterna i förslaget hafva ej heller de blifvit af
lagrådets flesta ledamöter tillstyrkta. Genom dessa bestämmelser skulle dock, i
den mån genom lagstiftning lämpligen kan ske, en damm sättas för den smutsiga
trafik, som i vinningslysten syfte drifves med utbjudande till allmänheten af preventiva
medel och som icke kan med nuvarande lagstiftning åtkommas. Att dylika
medels salubjudande genom offentliga meddelanden och deras kringförande till försäljning
för närvarande i allmänhet icke är straffbart, erkännes i det yttrande,
lagrådets flesta ledamöter afgifvit, och dylika åtgärder innefatta obestridligen ett
det allra kraftigaste handtag till sedeslöshetens befrämjande. Hvad i yttrandet
anföres mot en lagstiftning till stäfjande af nämnda trafik har icke öfvertygat mig
om vare sig obehöfligheten eller kraftlösheten af de härutinnan ifrågasatta bestämmelser.
Jag vidhåller därför min åsikt om deras önskvärdhet. I anledning af
gjord erinran torde emellertid sådan ändring i förslaget böra vidtagas, att med
tydlighet må framgå, att jämväl utbjudande till försäljning af preventivmedel
genom kringsända reldamer skall vara underkastadt straff.
Såsom en gifven vinst af den ifrågasatta lagändringen skulle jag äfven vilja
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
11
beteckna, att därigenom vunnes ett klart och otvetydigt lagbud i ifrågavarande
hänseende. Gällande lag torde knappast kunna i sådant afseende anses fullt tillfredsställande,
och senaste tidens erfarenhet har ådagalagt önskvärdheten af lagstadganden,
som äro begripliga äfven för dem, Indika vilja i dessa frågor tangera
det tillåtnas yttersta gränser.»
Det sålunda omarbetade förslaget blev därefter genom proposition, Proposition
nr 223, förelagt 1910 års riksdag. ^riksdag!*
Uti en med anledning av propositionen inom första kammaren väckt Motion vid
motion, nr 91, hemställde herrar C. II. von Mentzer och K. J. Ekman,
att riksdagen ville, med ändring av det utav Kungl. Maj:t framlagda förslaget,
giva ifrågavarande lagrum sådan lydelse, att detsamma komine att
rikta sig jämväl mot själva försäljandet eller tillhandahållandet av ifrågakomna
medel från butik eller nederlag samt mot tillhandahållandet
av sådana föremål enskilda emellan, även om det ej ägde rum genom
kringförande till avsalu. Motionärerna hänsköto emellertid även till övervägande
den tanken, att, med hänsyn till läkarvetenskapens krav, undantag
från de föreslagna bestämmelserna skulle kunna göras för försäljning eller
utlämnande av här avsedda föremål från apotek efter legitimerad läkares
ordination.
Lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 52, att propositionen Lagutskottet
måtte av riksdagen bifallas, samt att berörda motion icke måtte föranleda 1910''
till någon riksdagens åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde utskottet,
bland annat:
»Lika med föredragande departementschefen och med hänsyn till hvad af
honom blifvit anfördt finner utskottet en lagstiftning, som tydligare och effektivare
än gällande lag vänder sig mot de samhällsfarliga förhållanden, hvarom här är
fråga, vara af behofvet påkallad.
Hvad först angår offentligt utställande eller förevisande af ifrågavarande
föremål har lagrådet framhållit, att sådant redan enligt gällande lag torde vara
straffbart i alla de fall, då skada däraf kan föranledas. Men äfven om så skulle
vara händelsen, lärer, då tvekan härom icke är utesluten, ett förtydligande i nämnda
afseende icke kunna anses annat än lämpligt.
Beträffande därefter förbudet mot ifrågakomna föremåls utbjudande till salu
genom tillkännagifvande för allmänheten har lagrådet framhållit, att ur sedlighetens
och den offentliga anständighetens synpunkt till stöd för detsamma kunde anföras
starka skäl, hvilka måhända öfvervägde de skäl, som från andra synpunkter
kunde framställas däremot, samt beträffande det ifrågasatta förbudet rörande kringförande
till försäljning af nämnda föremål, att något däremot icke syntes vara att
erinra. De skäl, som det oaktat bestämt lagrådet för att afstyrka den föreslagna
lagstiftningen i sist berörda delar — nämligen i förra fallet, att densamma ej omedelbart
finge afseende å tryckt skrift, och i senare fallet betydelselösheten af ett
förbud ensamt mot kringförande till försäljning — synas utskottet emot det äfven
12 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
af lagrådet erkända befintliga samhällsbehofvet i det omförmälda afseendet icke
förtjäna beaktande.
Vidkommande därefter förslaget, i hvad det afser sådant förledande till användande
af ifrågavarande föremål eller meddelande af anvisning om sättet för deras
användande, att allmän fara för andras förförelse däraf kommer, lär i många
eller kanske i de flesta fall straff därå följa redan enligt gällande lag. Att detta
icke alltid blir fallet, torde dock kunna anses antagligt. Vid sådant förhållande
och då det enligt utskottets mening måste vara eu ovillkorligen bjudande plikt för
samhället att reagera mot en dylik fara och de skadliga verkningarna däraf, synes
utskottet den föreslagna lagstiftningen äfven i denna del vara önskvärd. Att ett
sådant reagerande inom föreslagna gränser skulle, såsom man sökt göra gällande,
innebära ett obehörigt ingrepp i yttrandefriheten i tal och skrift, synes utskottet
icke kunna med större fog åberopas emot den nu föreslagna än emot den redan
gällande lagstiftningen på detta område. Enligt hvad som framgår af exempel
från främmande länders lagstiftning i detta ämne, har man ej heller där ansett sig
af nämnda hänsyn förhindrad från mer eller mindre ingripande åtgärder i den riktning,
hvarom här är fråga.
Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner utskottet det vara av vikt,
att hithörande frågor fortfarande få behandlas i den offentliga medicinska undervisningen
liksom eljest under omständigheter, som icke äro ägnade att medföra sådan
fara, som här förutsatts. Med den affattning, som i sådant syfte givits åt
förslaget, synes icke heller hinder i nämnda hänseende kunna komma att mota »
Vid utskottets utlåtande funnos fogade reservationer,
l:o) av herrar Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Olsson
i See, vilka hemställde, att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte
i anledning av densamma i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes efter verkställd utredning taga under övervägande, vilka
åtgärder lämpligen kunde vidtagas i syfte att på ett verksamt sätt motarbeta
den fara för vårt folks sedliga liv, som vore förenad med den framträdande
propagandan för användning i otuktigt syfte av s. k. preventiva
medel, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill detta övervägande
kunde föranleda, ävensom att omförmälda motion icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Till stöd för denna hemställan anförde herrar Pettersson i Södertälje
och Jansson i Edsbäcken, bland annat, följande:
»Det lagförslag Kungl. Maj:t förelagt Riksdagen--------
---— synes i flere afseenden vara mindre tillfredsställande. Hvad sålunda till
en början beträffar förslaget att med straff belägga yttranden i tal eller skrift,
hvilka åsyfta att förleda till bruk af preventiva medel eller innefatta anvisning om
sättet för deras användande, måste man enligt vår mening beakta de tungt vägande
principiella betänkligheter, som af lagrådet framställts mot att öfver hufvud belägga
med straff sådana framställningar rörande preventivmedlen, hvilka icke i
strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Helt visst kunna allvarliga och etiskt
berättigade framställningar i detta ämne förekomma, hvilka möjligen i strid mot
Första lag utskottets utlåtande Nr 21.
13
framstftllarnes syfte kunna medföra en viss fara i det afseende, som i lagförslaget
omförmäles, men livilka dock icke böra drabbas af straff. För att inse detta behöfver
man endast erinra sig, att användandet af preventiva medel under vissa omständigheter
måste af hygieniska (medicinska) skäl anses berättigad^ samt att
frågan om den nationalekonomiska innebörden af nativitetens afsiktliga begränsande
ännu icke vunnit någon slutgiltig lösning. Men äfven om de medicinska och nationalekonomiska
meningar, som i detta afseende i allvarligt syfte framföras, skulle
af det stora flertalet betraktas som villomeningar, är det enligt vår öfvertygelse
oriktigt att använda strafflagen såsom ett medel till deras undertryckande.
En annan tungt vägande invändning mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag
är, att det otvifvelaktigt skulle visa sig vara i hög grad overksamt för vinnande
af det därmed afsedda syftet. I sådant afseende har redan lagrådet erinrat, att
den föreslagna straffbestämmelsen icke skulle kunna erhålla tillämpning å tryckt
skrift, förrän tryckfrihetsförordningen blifvit i erforderliga afseenden ändrad, hvilket
som bekant kan ske först år 1912. — — — — — — — — — — —
Men äfven om den föreslagna lagen framdeles kompletterades med motsvarande
ändrig i tryckfrihetsförordningen, skulle den ändock blifva i väsentlig män
ineffektiv. Det är nämligen kändt, att såsom medel i syfte att förekomma lifsfrukt
i följd af samlag kunna användas icke endast i vissa för ändamålet särskildt afsedda
''föremål’, utan äfven åtgöranden, hvilka icke förutsätta sådana, och det har
uppgifvits, att dylika åtgöranden, om de iakttagas med vederbörlig omsorg, kunna
vara fullt lika verksamma som de antydda föremålen. Om nu all propaganda för
spridande af kännedom om och manande till användning af de preventiva ''föremålen''
förbjudes och belägges med straff, så innebär detta gifvetvis icke något
hinder för dem, som så önska, att fortfarande inom lika vidsträckta kretsar agitera
för bruket af sådtn preventiv behandling, som icke förutsätter dylika föremål.
Och det är ej omöjligt, att under sådana förhållanden tekniken för sistnämnda arter
af preventiva, åtgärder kommer att utvecklas och fullkomnas. Det förefaller icke
lockande att med en dylik eventualitet för ögonen gå till den lagstiftning, hvartill
Kungl. Maj:t nu inbjudit Riksdagen.
Hvad som nu anförts om den föreslagna lagens ineffektivitet gent emot
muntligt eller skriftligt förledande till användande af preventiva medel eller anvisning
om sättet för deras användande gäller i tillämpliga delar även den del af förslaget,
som stadgar straff för utbjudande af dylika föremål till salu eller deras
kringföring till försäljning.
Vidkommande slutligen den del af förslaget, som afser införande af straff
för offentligt utställande eller förevisande af föremål, hvarom här är fråga, så är,
såsom lagrådet påvisat, ett sådant utställande eller förevisande redan nu belagdt
med straff, då skada däraf kan följa.
Att äfven de ofvan omförmälda åtgärderna — försök att förleda till preventiva
föremåls användande eller anvisning därom under förhållanden, som medföra
allmän fara för andras förförelse, samt sådana föremåls salubjudande — redan nu
hemfalla under strafflagen, därest dessa åtgärder ''såra tukt och sedlighet’, häfdas
ej blott av lagrådet, utan äfven af chefen för justitiedepartementet i hans anförande
till statsrådsprotokollet den 29 april 1910.
Då således den föreslagna lagen å ena sidan är ägnad att medföra eu viss
fara för den yttrandefrihet i allmänna frågor, som det ligger i samhällets välförstådda
intresse att skydda och upprätthålla, samt å andra sidan måste komma att visa
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
sig väsentligen overksam till afvärjande af den fara för ungdomens förförelse till
otukt, som den omförmälda propagandan medför, ock då samhället icke heller
nu är alldeles utan vapen mot densamma, synes det oss ej vara välbetänkt att nu
antaga lagen. Långt ifrån att gagna skulle densamma kunna lända till skada genom
att äfventyra rättsordningens helgd, då det mycket snart skulle visa sig. att
lagstiftningens luckor lämnade dem, som drifva denna osmakliga agitation, alltför
bekväma tillfällen att fortsätta sin verksamhet.
Härvid framställer sig emellertid den frågan: kan icke något från statsmyndigheternas
sida åtgöras i syfte att motarbeta denna fara för ungdomens sedliga
förvildning? Till svar härå må till eu början erinras, att lagstiftningens betydelse
såsom ett medel att inplanta tukt och sedlighet i människorna icke bör öfverskattas.
Naturliga anlag samt allvarlig fostran i hem och skolor äro härvid mycket starkare
bestämmande faktorer. Saknas dessa, kunna statsåtgärder till sedlighetens
värnande visa sig fullständigt kraftlösa. Härmed är dock: ingalunda förnekadt,
att statsmyndigheterna såväl genom lagstiftning som genom andra åtgärder kunna
i viss mån aflägsna de faror, som hota folket genom sedligt förfall, tuktlöshet och
utsväfningar. I främsta rummet ledes härvid tanken till folkupplysningen i alla
dess olika former såsom ett medel att sprida kunskap såväl om sedlighetens grundläggande
betydelse för individens och folkets hälsa och lycka, som ock om folkökningens
nödvändighet såsom villkor för vårt folks framtid. Därjämte tillåta vi
oss framhålla, att alla åtgärder i syfte att bereda de sämst ställda medborgarna
bättre utkomstmöjligheter och utsikter att tidigt bilda egna familjer och egna hem
äro i hög grad ägnade att motarbeta lockelserna till tygellöshet och promiskuitet
på det sexuella området. Allt som kan befordra och stärka hemlifvet blir också
till ett värn för sedligheten.»
2:o) av herr Lindhagen, som på anförda skäl föreslog, att varken
propositionen eller omförmälda motion måtte av riksdagen bifallas; samt
3:o) av herr Widén.
Vad utskottet föreslagit blev av riksdagen bifallet, av första kammaren
utan votering samt av andra kammaren med 110 röster mot 96,
vilka tillföllo den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna reservationen.
I överensstämmelse med det av riksdagen sålunda antagna förslaget
utfärdades den 10 juni 1910 lag om ändrad lydelse av 18 kapitlet 13 §
strafflagen. Genom denna lag erhöll berörda lagrum följande lydelse:
»Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och
sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om
man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse därav kommer.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett
för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge;
eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för
allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning ,
kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden, att allmän fara
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
15
för andras förförelse därav kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande
av skrift söker förleda till användande av föremål, som nu sagts,
eller meddelar-anvisning om sättet för deras användande; varde, ändå att
gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.»
Frånsett en år 1911 verkställd ändring av första momentet i
nyssnämnda paragraf, har densamma efter den 10 juni 1910 bibehållits
oförändrad.
Genom en år 1912 definitivt antagen ändring i tryckfrihetsförordningen
bragtes dess föreskrifter på ifrågavarande område i överensstämmelse
med 2 momentet i meromnämnda strafilagsparagraf.
Motionären föreslår nu, såsom ovan nämnts, att riksdagen måtte för
sin del upphäva berörda paragrafs 2 moment. Uti en till annat utskott
hänvisad motion, har motionären därjämte hemställt, att en motsvarande
ändring måtte vidtagas i tryckfrihetsförordningen.
Såsom av det anförda framgår, kriminaliseras genom ifrågavarande
lagrum två grupper av förfaranden med föremål, som äro avsedda för
oriktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, även om
dessa förfaranden icke sära tukt och sedlighet. I första rummet omförmälas
sålunda vissa gärningar, som beläggas med straff oberoende au om de
framkalla fara för andras förförelse. Till denna grupp hänföras offentligt
utställande eller förevisande av föremål utav nu angivna slag, utbjudande
till salu av sådana föremål genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande
för allmänheten samt kringförande till försäljning av dvlika
föremål. I andra rummet talar lagen om handlingar, som för sin straffbarhet
förutsätta, att de begås under sådana förhållanden, att allmän fara
för andras förförelse därav kommer. Till denna grupp räknas försök att
förleda till användande av dylika medel och meddelande av anvisning om
sättet för deras användande, vare sig muntligen eller genom utspridande
av skrift.
Den viktigaste av berörda bestämmelser är givetvis, såsom vid lagens
tillkomst inom lagrådet påpekats, den, som riktar sig mot offentliga i tal
eller skrift förekommande yttranden, vilka söka förleda till användande av
preventiva medel eller innefatta meddelande av anvisning om sättet för deras
begagnande. Beträffande de starka principiella betänkligheter, som möta mot
att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande dylika
medel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet, får utskottet
hänvisa till vad lagrådets flertal härutinnan anfört. De av majoriteten inom
lagrådet framställda anmärkningarna äga enligt utskottets mening giltighet
jämväl ifråga om nu gällande lag, oaktat densamma, i motsats till det till
Motionären.
Utskottet.
10 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
lagrådet överlämnade förslaget, belägger med straff yttrande av nu ifrågavarande
innehåll, endast då det fälles under sådana omständigheter, att
allmän fara för andras förförelse därav kommer. Även en till formen
värdig, vederhäftig och moraliskt berättigad framställning torde nämligen,
mot "talarens eller författarens syfte, möjligen kunna medföra sådan fara,
och att belägga en dylik framställning med straff måste anses betänkligt.
Med skärpa bär i lagrådet framhållits, att det i vår tid icke betraktas
såsom en statens sak att undertrycka varje mening, vars spridande anses
stå i strid med samhällets bästa. Skulle en dylik mening taga. sig uttryck
i handlingar, som staten ansett sig kunna och böra i lag förbjuda, eller i
uppeggande till dylika handlingar, måste samhället, såvida det skall fylla
sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, givetvis inskrida med straff
eller andra tvångsmedel, men i övrigt bör enligt nutida uppfattning staten
i det längsta möjliga avhålla sig från ingripande mot den, som på ett till
formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars spridande eller genomförande.
Alldeles oavsett vilken uppfattning man hyser angående preventivmedlens
skadlighet och vådan av att kännedom rörande desamma spridcs
inom vida kretsar, måste man därför ifrågasätta riktigheten av ett
förbud mot varje framställning rörande dessa medel, som kan medföra
sådan fara, varom i lagrummet förmäles.
Utöver de tungt vägande principiella anmärkningar, som sålunda
kunna riktas mot ett förbjudande av preventivmedlens offentliga förordande
eller beskrivande, anfördes redan vid tillkomsten av ifrågavarande lagbestämmelser,
att lämpligheten av ett dylikt förbud även ur andra synpunkter
vore tvivelaktig. De betänkligheter, som då kommo till uttryck, hava
numera vunnit i styrka. Under den tid, som förflutit sedan år 1910,
synes nämligen uppfattningen rörande preventiva medel och betydelsen av
vidgad kännedom om deras användning hava undergått en viss förändring.
Vid lagbudets tillkomst framhölls visserligen, att ett användande av dylika
medel för att förhindra befruktning under vissa omständigheter kunde vara
berättigat. Mindre avseende fästes emellertid då vid ifrågavarande medels
förmåga att hindra överförandet av könssjukdomar. Såsom även framgår
av ovanberörda utav medicinalstyrelsen avgivna utlåtande, ansågos visserligen
vissa slag av sådana medel, varom nu är fråga, äga värde för att
förhindra överförandet av venerisk smitta, men då de icke medförde något
säkert skydd och under vissa förhållanden icke erbjöde något skydd alls,
samt en vidgad kännedom om sättet för dessa medels begagnande skulle
öka sedeslösheten och därmed även antalet smittmöjligheter, ansågs ett
mera allmänt bruk av dylika medel till och med kunna bidraga till att
öka spridningen av de veneriska sjukdomarna. Denna uppfattning delades
Första lagutskottets utlåtande Nr 21
17
även av ett stort antal läkare. 1 detta avseende synes emellertid numera
ett omslag i uppfattningen hava inträtt. Vissa slag av preventiva medel
hava sålunda, särskilt på grund av under världskriget vunnen erfarenhet,
från speciellt sakkunnigt håll betecknats såsom mycket värdefulla hjälpmedel
vid könssjukdomarnas bekämpande. Aven om dessa medel icke
erbjuda något absolut säkert skydd mot smitta, hava de dock, rätt använda,
visat sig kunna nedbringa smittfaran till ett minimum. Den
oerhörda spridning, som könssjukdomarna vunnit, samt insikten om att
desamma på det allvarligaste hota att undergräva folkens hälsa och på den
grund måste bekämpas med alla till buds stående medel, har därför medfört,
att från olika håll påyrkats, att upplysning måtte spridas om den
s. k. personliga profylaxen och de verksammaste medlen för densamma.
Till denna uppfattning hava även statsmakterna i vårt land anslutit sig.
Uti 27 § av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredningav
könssj ukdomaf har sålunda föreskrivits, bland annat, att Konungen skall
förordna om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida
kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet samt om de medel,
som stå till buds för att hindra smittas överförande. Frågan om vilka
åtgärder i detta syfte, som böra av Kungl. Maj:t anbefallas, har även varit
föremål för utredning av inom civildepartementet tillkallade sakkunniga,
vilka den 9 mars 1921 avgivit ett betänkande angående åtgärder för spridande
av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet in. in.
I nämnda betänkande hava, bland annat, framlagts riktlinjer för ett upplysningsarbete,
åsyftande att bland den stora allmänheten sprida kunskap
om den individuella profylaxen. En förutsättning för denna upplysningsverksamhets
bedrivande är givetvis, att det nu ifrågavarande förbudet
mot preventivmedlens offentliga förordande och beskrivande icke lägger
hinder i vägen för densamma. Uppenbart torde vara, att så icke är förhållandet,
därest upplysningsverksamheten avser spridande av kunskap
rörande vissa desinfekterande medel och metoder. Dessa torde nämligen
icke kunna anses såsom »föremål» i lagens mening. Vida svårare ställer
sig däremot spörsmålets besvarande, därest fråga är om vissa mekaniskt
verkande medel. Jämväl en värdig, från allt osedligt syfte fri framställning,
varigenom dylika medel rekommenderas eller anvisning meddelas
om sättet för deras begagnande, torde måhända icke under alla förhållanden
kunna undgå att enligt ifrågavarande lagrum drabbas av ansvar.
Åven. om denna fara vid en riktig lagtolkning icke skulle föreligga,
kan dock straffbudets tillvaro avskräcka från bedrivandet av en allmännyttig
upplysningsverksamhet på detta område. Det har i sådant avseende
från läkarhåll anförts, ätt straffbestämmelsens förefintlighet och svårigheten
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sarnl. 1 avd. 19 käft. (Nr 21.) 3
Första lagutskottets utlåtande Nr 2l.
18 ■
att bestämma dess räckvidd hos personer, som haft för avsikt att på olika
sätt verka för en vidgad kännedom om den personliga profylaxen, framkallat
tvekan om de tilltänkta åtgärdernas tillåtlighet och därigenom
kommit dem att avstå från det tillärnade företaget. Även av detta skäl
synes det utskottet vara påkallat, att det nu bestående förbudet mot offentliga
yttranden rörande preventivmedel borttages eller modifieras.
Då utskottet sålunda vill bereda ökad frihet för en allvarlig, vederhäftig
upplysningsverksamhet i dessa ämnen, förbiser utskottet ingalunda,
att åtgärder i denna riktning kunna medföra vissa vådor. Något slutgiltigt
svar på frågan i vad mån ett spridande av kunskap om de preventiva
medlen och en därav följande ökad användning av desamma inverka
på nativitetens nedgång lärer visserligen icke kunna givas. Men det torde
• ej kunna förnekas, att från moralisk synpunkt betänkligheter kunna anföras
också mot en upplysningsverksamhet av nyssnämnda slag, enär varje offentlig
behandling av dessa ömtåliga ämnen givetvis kan medföra risk för ett
undergrävande av den sexuella moralen och bidraga till sedeslöshetens
befrämjande. Det rätta handhavandet av den ifrågasatta upplysningsverksamheten
är därför en utomordentligt vansklig uppgift, och stora svårigheter
möta, då det gäller att uppdraga gränsen mellan ett nyttigt kunskapsspridande
och en propaganda av icke önskvärt slag. Enligt utskottets
uppfattning, vilken, såsom ovan nämnts, torde överensstämma med den,
som funnit ett uttryck i lagen den 20 juni 1918, böra emellertid dessa
betänkligheter vika med hänsyn till vikten av en vidgad kunskap om den
personliga profylaxen såsom ett av de betydelsefullaste vapnen i kampen
mot könssjukdomarna.
Vad härefter angår straffbestämmelsen för den, som offentligen utställer
eller förevisar preventiva medel, torde visserligen ett sådant utställande
eller förevisande i allmänhet anses sårande för anständigheten. Men
det kan dock starkt ifrågasättas, huruvida ett särskilt förbud för dylikt
förfarande är erforderligt. Såsom inom lagrådet påpekats, torde nämligen
sådana åtgärder i de flesta fall, då skada därav kan föranledas, kunna straffas
såsom tukt och sedlighet sårande gärningar. Måhända kan dock förbudet
i denna del äga en viss betydelse bland annat därigenom, att detsamma
tydligt angiver vilka handlingar, som icke äro tillåtna.
Beträffande vidare förbudet mot offentligt utbjudande till salu av
ifrågavarande medel genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande,
kunna visserligen, såsom lagrådets majoritet anfört, till stöd för
berörda förbud starka skäl anföras. Erfarenheten har emellertid visat, att
den härutinnan givna straffbestämmelsen i stort sett är overksam för vinnande
av det därmed avsedda syftet. Det torde vara en allmän iakttagelse,
Första larf utskottets utlåtande Nr 21.
1!)
att utbjudandet av preventiva medel så gott som öppet åger ruin säviil i
skrift som genom tillkännagivande av annan art. Härvid får dock icke
förbises, att straffbudet lagt hinder i vägen för några av de mest stötande
och för den allmänna moralen farligaste formerna av dylikt utbjudande.
Därmed är givetvis något vunnet, men i huvudsak torde lagbestämmelsen
i denna del kunna anses ineffektiv.
Vidkommande härefter förbudet mot kringförande till försäljning an
ifrågakomna medel, torde detta förbud i viss mån hava en uppgift att fylla.
Särskilt då kringförandet bedrives under sådana former, som före lagens
ikraftträdande mångenstädes voro vanliga, innebär det säkerligen en allvarlig
fara för i synnerhet ungdomens förförelse. I denna del torde även
lagens straffhot hava i stort sett lett till åsyftat resultat.
Vad slutligen beträffar ifrågavarande lagstiftning i vad den riktar
sig mot icke blott preventiva medel utan även föremål, avsedda för otuktigt
bruk, torde, såsom inom lagrådet erinrats, stadgandena i denna del
våra utan nämnvärd betydelse. De i paragrafens 2 moment omförmälda
förfaranden torde nämligen, såvitt de avse föremål av nyssnämnda slag,
kunna drabbas av straff enligt 1 momentet.
Såsom av det anförda framgår, finner utskottet uppenbart, att den
s. k. preventivlagen är behäftad med väsentliga brister. A ena sidan är
densamma i viss mån overksam för vinnande av de mål, som därmed
avses, å andra sidan kan densamma innebära en fara för yttrandefriheten
i viktiga samhällsfrågor och lägga hinder i vägen för en sund upplysningsverksamhet.
Härtill kommer, att lagbudet, som riktar sig mot vissa speciella
förfaranden, saknar den allmängiltighet, som en straffbestämmelse i
allmänhet bör äga, samt att samhället även oavsett nämnda lag icke står
utan vapen mot vissa av de i lagbudet straffbelagda handlingarna. Det
oaktat kan" utskottet icke tillstyrka bifall till motionärens yrkande, att
preventivlagen måtte utan vidare upphävas. . Det torde icke vara försvarligt
att åter lämna fältet fritt för den farliga försäljningen genom kringförande
av preventiva medel. Ej heller kan det förbises, att den genom tal eller
skrift i vinningslystet syfte drivna propagandan för sådana medel under
vissa förhållanden kan innebära eu fara för ungdomens förförelse, inför
vilken lagstiftningen ej kan ställa sig likgiltig.
På vilket sätt de ovan antydda bristerna i den nu gällande lagen
böra avhjälpas samt nyssnämnda och andra berättigade önskemål förverkligas,
kan utskottet för närvarande icke angiva. Ett avgörande härutinnan
torde förutsätta, att frågan göres till föremål för en allsidig utredning.
Utskottet vill därför för sin del förorda, att eu sådan utredning verkställes
genom Ivungl. Maj:ts försorg. Av en dylik utredning torde komma
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
att framgå, huruvida ifrågavarande lagrum bör kvarstå i omarbetat skick
eller om detsamma bör helt upphävas och ersättas med stadganden av annan
art. Vid utredningen kan även komma under övervägande den vid lagens
tillkomst inom reglementeringskommittén framkastade, av motionärerna vid
1910 års riksdag upptagna tanken, att de preventiva medlen böra inräknas
bland varor, som kunna erhållas endast å apotek. En reform i denna
riktning synes utskottet erbjuda vissa fördelar, om det också måste erkännas,
att en del praktiska olägenheter därmed kunna vara förenade.
Att ett upphävande eller en omarbetning av meromnämnda lagrum torde
komma att nödvändiggöra en ändring jämväl av tryckfrihetsförordningen,
lärer knappast behöva påpekas.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Magt täcktes låta verkställa utredning, huruvida och
under vilka förutsättningar 18 kapitlet 13 § 2 momentet
strafflagen må kunna upphävas eller omarbetas, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan
giva anledning.
C o
Stockholm den 9 maj 1922.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit: herrar Pettersson i Södertälje, Hederstierna,
Jacob Larsson, Högberg, Klefbeck, Edw. Larson, Julin, Leander, Lindqvist i Halmstad,
Pettersson i Bjälbo, Leo, Söderberg och Johanson i Huskvarna.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
21
Reservationer:
dels av herrar Lindqvist i Halmstad och Söderberg mot viss del av
motiveringen;
dels av herr Hederstierna, som anfört:
»Ehuru det redan genom nu ifrågavarande lagbuds avfattning är tydligt,
att av detsamma icke träffas de meddelanden uti förevarande ämne,
som icke ske under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse
därav kommer, så skulle nog mången gång vara önskvärt, att jämväl
härutöver sådana meddelanden skulle kunna för en större allmänhet strafffritt
meddelas, som innefattade råd och anvisningar för undvikande av
smitta vid könsumgänge. Emellertid är det säkerligen icke möjligt att
lämna dylika råd och anvisningar utan att samtidigt locka fullt friska
personer att vid könsumgänge iakttaga sådana försiktighetsmått, att de
icke behöva befara den helt naturliga påföljd, som därav eljest kan uppkomma.
Bleve ett sådant förfaringssätt än vanligare än det redan sorgligt
nog torde vara, skulle detta komma att hava en synnerligen sorglig
påföljd på hela vårt folks moraliska liv, en påföljd som det synes vara
samhällets plikt att söka motverka. Samhällets intresse i detta avseende
synes vara så starkt, att man måste iakttaga detsamma även med den
olägenhet, som ovan berörts.
På grund härav hemställer jag
att förevarande motion måtte lämnas utan bifall.»
dels av herr Högberg, som instämt i herr Hederstiernas yrkande om
avslag å motionen och i övrigt anfört:
»Genom bestämmelserna i förevarande moment har lagstiftaren åsyftat
dels att sätta en damm mot vinningslystnadens trafik med utbjudande till
allmänheten av föremål, avsedda för otuktigt bruk eller till att förebygga
följder av könsumgänge, och dels att avhålla medborgarne från att under
angivna förhållanden göra uttalanden av viss innebörd.
Nu har motionären påstått, att lagstiftningen icke mäktat hindra
vinningslystnadens trafik, men genom sitt åläggande av viss förtegenhet,
Utan att skydda moralen, främjat könssjukdomarnas utbredning. Av ut
-
22
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
skottets uttalanden framgår, att utskottet i avseende å trafiken med föremål,
varom nu är fråga, förklarat:
att lagstiftningen, i den mån densamma riktar sig mot föremål, avsedda
för otuktigt bruk, är utan nämnvärd betydelse,
att lagstiftningen, i den mån densamma stadgar straff för offentligt
utställande eller offentlig förevisning av preventiva medel, icke torde vara
erforderlig, då straff för dylika åtgärder kan utkrävas jämlikt paragrafens
1 moment,
att lagstiftningen, i den mån den innebär förbud mot offentligt utbjudande
till salu av ifrågavarande medel genom utspridande av skrift
eller annat tillkännagivande väl i stort sett är overksam, men dock har
starka skäl för sig och lagt hinder i vägen för några av de mest stötande
och för den allmänna moralen farligaste formerna av dylikt utbjudande;
samt att lagstiftningen, i den mån den avser förbud mot kringförande
till försäljning av ifrågakomna medel, har en viss uppgift att fylla
och i det hela taget lett till åsyftat resultat.
Även om man bortser från de erinringar, vilka kunna göras emot
utskottets ovanberörda uttalanden och uttalanden i övrigt, och även om
man medger det ofullkomliga i de omförmäla bestämmelsernas verkan,
kan man svårligen finna något bärande motiv för utskottets förslag om utredning
beträffande lagrummets upphävande eller förändring, såvitt angivna
punkter rörer.
Återstår lagrummets förmenfa hinder vid könssjukdomarnas bekämpande,
vilket härledes huvudsakligen ur lagrummets sista och viktigaste
punkt. Denna punkt är riktad mot offentliga, i tal eller skrift förekommande
yttranden, vilka, avgivna under sådana förhållanden, att allmän fara
för andras förförelse därav kommer, söka förleda till användande av preventiva
medel eller innefatta meddelande av anvisning om sättet för deras
begagnande. Utskottets uttalande i förevarande del går efter principiell
granskning dock ej längre, än att utskottet ifrågasätter riktigheten av det
för berörda yttranden stadgade förbudet. Exempel på det förment betänkliga
i lagbudets verkningar under de år detsamma bestått, hava emellertid
icke anförts. För övrigt, då en framställning, som i och för sig är
ren från omoraliska motiv, ändock kan vara ägnad att förvilla de sedliga
begreppen på det sexuella området, lärer lagstiftaren, som haft att jämka
emellan moralens och yttrandefrihetens här i viss mån stridiga intressen,
icke genom sitt för angivet fall gällande straffhot hava trätt medborgarens
yttrandefrihet för nära. Principiellt sett synes lagbudet fullt försvarligt.
Vidkommande det närstående praktiska spörsmålet, huruvida fara är för
handen, att tilltänkta åtgärder till vidgad kännedom om de mekaniska
*23
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
preventivmedlen komma att drabbas av laga ansvar, synes utskottet ansluta
sig till den uppfattningen, att vid en riktig lagtolkning sådan fara
icke föreligger, därest fråga är om en värdig, från allt osedligt syfte fri
framställning, varigenom dylika medel rekommenderas. Grund för den
föreslagna skrivelsen synes således saknas, jämväl såvitt nu förevarande
del av lagrummet rörer.
I avseende å preventivmedlen ligger det, beklagligt nog, nära till
hands att antaga, att en upplysning om dem, friare än den, som för närvarande
år tillåten, skall medföra endast föga ökad hjälp vid könssjukdomarnas
bekämpande, men att. dylik friare upplysning skall innebära risk
för den sexuella moralen i allmänhet. Följaktligen har jag funnit mig
böra biträda avslagsyrkandet.»
dels ock av herr Johanson i Huskvarna, som likaledes förenat sig med
herr Hederstierna i dennes yrkande om avslag på motionen och såsom
skäl därför anfört:
»Utskottet anser den s. k. preventivlagen innebära en fara för
yttrandefriheten och gör gällande, att densamma lägger hinder i vägen
för en sund upplysningsverksamhet. Samma farhågor yppades vid lagens
antagande, men några exempel därpå hava icke av utskottet anförts
från den tid, lagen varit i kraft. Uti det i utskottets yttrande omförmälda
sakkunnigebetänkandet av den 9 mars 1921 hava icke heller några
exempel^ anförts på att lagen drabbat fullt legitima framställningar i ämnet.
Något behov av lagens upphävande synes mig därför icke föreligga.
De farhågor för de sedliga vådorna av trafiken med de s. k. preventivmedlen,
som vid lagens antagande med styrka uttalades av medicinalstyrelsen
m. fl., hava enligt min mening allt fortfarande sin giltighet.
Aven utskottet finner visserligen, att åtgärder i den föreslagna riktningen
kunna medföra vissa vådor, men anser dessa betänkligheter böra vika med
hänsyn till vikten av en vidgad kunskap om den personliga profylaxen,
och särskilt om de preventiva medlen, såsom ett av de betydelsefullaste
vapnen i kampen mot könssjukdomarna. Utskottet framhåller därvid, att
under den tid, som förflutit sedan 1910, uppfattningen rörande preventivmedel
och betydelsen av vidgad kännedom om deras användning synes
hava undergått en viss förändring. Även om ett omslag i uppfattningen
på detta område skulle hava inträtt, torde enligt min mening, detta omslag
icke utgöra tillräcklig grund för ett upphävande av nu gällande
bestämmelser i ämnet.
Utskottets yrkande inskränker sig till en begäran om utredning, utan
. att utskottet tagit ställning till frågan, huruvida lagen skall helt upphävas
24
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
eller icke, men utskottets motivering innebär dock, synes det mig, en stark
anslutning till motionens yrkande ock den grundåskådning, av vilken den
uppbäres. Jag är övertygad därom, att en lagstiftning i denna anda
skulle medföra ett ödesdigert undergrävande av allmän tukt och sedlighet,
varigenom folkets andliga och fysiska hälsa skulle allvarligt äventyras.»
Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P A. Norstedt k Söner
221367