Konstitutionsutskottets utlåtande År 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1922 k. 3 e. ra.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
minskning av riksdagsmännens arvoden.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 1, har herr Jansson i
Edsbäcken hemställt:
»att riksdagen ville besluta, att § 12 riksdagsordningen måtte ändras
så till vida, att däri fastställda dagtraktamente för riksdagens ledamöter
måtte minskas med en tredjedel, eller, om det anses lämpligare,
att förenämnda § måtte erhålla samma lydelse, som den hade före
år 1921.»
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Frågan om riksdagsmännens arvoden har under de senare åren
vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Utskottet
anser sig böra i korthet erinra om vad som därvid förekommit
för att klargöra de principer, som vid olika tillfällen ha varit vägledande
vid spörsmålets handläggning.
Vid 1917 års riksdag väcktes i två motioner förslag om höjning
av det då gällande riksdagsarvodet, utgörande 1 200 kronor för varje
lagtima riksdag eller, då riksdagen avslutades efter mindre än 4 månader,
10 kronor om dagen. Konstitutionsutskottet tillstyrkte i anledningav
dessa motioner en höjning av arvodesbeloppen och motiverade detta
i bl. a. följande ord: »Levnadskostnadernas stora stegring sedan 1865
utgör givetvis i och för sig det starkaste och avgörande argumentet.
Men härtill kommer det förändrade läge, vari arvodesfrågan råkat i den
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 0 samt. 7 höft. (AV 9.) 1
Utskottets
yttrande.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr .9.
män, särskilt genom förändrade rösträttsbestämmelser, representanter för
folkklasser, som 1865 ännu voro så gott som orepresenterade, kommit
att taga plats i bada kamrarna. Arvodets storlek måste numera beräknas
med hänsyn jämväl till sadana ledamöter av riksdagen, som under
riksdagstiden gå miste om hela sin arbetsförtjänst eller väsentlig del
därav. Arvodets uppgift blir i dessa fall att ej allenast täcka de direkta
omkostnaderna för vistelsen i Stockholm utan därjämte bereda nödtorftig
ersättning för förlorad arbetsförtjänst.» Utskottet föreslog med hänsyn
till dessa synpunkter ett dagtraktamente av 20 kronor för utom riksdagsorten,
15 kronor för inom densamma bosatt riksdagsman, dock att det
sammanlagda arvodet ej skulle överstiga 2 400, respektive 1 800 kronor.
Utskottets förslag till grundlagsändring antogs såsom vilande av båda
kamrarna och bekräftades sedermera vid 1918 års lagtima riksdag.
Redan 1919 väcktes ånyo ett förslag om ytterligare höjning av
riksdagsarvodet. Detta avstyrktes av konstitutionsutskottet, som framhöll,
att penningvärdets häftiga fall visserligen i och för sig gjorde en
ytterligare arvodeshöjning påkallad, men att den dåvarande tidpunkten
med dess ovissa prisförhållanden icke voro lämplig härför. Utskottets
avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna.
1920 väcktes åter förslag om höjning av riksdagsarvodet. En dylik
höjning tillstyrktes då av konstitutionsutskottet som framhöll, att om
det ursprungliga arvodets effektiva värde skulle bibehållas, en ytterligare
stegring av arvodesbeloppet vore en av prisfallet betingad nödvändighet.
I anledning härav föreslog utskottet en ändring av bestämmelserna om
riksdagsarvodet, som vid 1921 års riksdag definitivt antogs. Slutligen
bör omnämnas, att då vid 1921 års riksdag förslag väcktes om att bestämmelserna
om riksdagsarvodet skulle införas i vanlig lag, detta förslag
avstyrktes av konstitutionsutskottet, som framhöll, att en särskild stabilitet
i fråga om dessa bestämmelser vore av behovet påkallad, samt avslogs
av båda kamrarna.
Det torde av denna redogörelse framgå, att de synpunkter, som
vid olika tillfällen varit bestämmande för konstitutionsutskottets och
riksdagens ställningstagande till frågan om riksdagsmännens arvoden,
tala emot det förslag om sänkning av arvodesbeloppet, som i förevarande
motion framställes. Redan det förhållandet, att de nuvarande arvodesbeloppen
så sent fastställdes som vid föregående års riksdag och att
landet fortfarande befinner sig i en period av starkt fluktuerande penningvärde,
ger vid handen, att med hänsyn till den stabilitet, man i
fråga om hithörande bestämmelser bör söka upprätthålla, en ändring för
närvarande icke bör vidtagas. Så mycket mindre synas några bärande
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
3
skäl för ett ändringsförslag vara för handen, som det för närvarande är
omöjligt att bedöma, hur prisförhållandena vid den tidpunkt skola gestalta
sig, då ett dylikt förslag skulle slutgiltigt prövas, d. v. s. 1925, såvida
icke dessförinnan riksdagsupplösning äger rum. Härtill kommer, att den
av motionären föreslagna arvodesminskningen är långt större än vad
som motiveras av det prisfall, som ägt rum, sedan de nuvarande arvodesbeloppen
fastställdes. Ett bifall till motionen skulle alltså innebära ett
avsteg från den vid upprepade tillfällen hävdade principen, att riksdagsarvodets
effektiva värde bör bibehållas. Utskottet vill slutligen framhålla,
att enligt utskottets mening det nu gällande arvodesbeloppet icke
kan anses vara oskäligt, och hänvisar härvid till vad 1917 års konstitutionsutskott
enligt ovan givna redogörelse påpekat, att många av riksdagens
ledamöter under riksdagstiden för sitt och sin familjs uppehälle
äro helt hänvisade till sitt riksdagsmannaarvode, då de under riksdagstiden
icke hava tillfälle till annan arbetsförtjänst. Under sådana förhållanden
och då hänsynen till riksdagens arbetsduglighet kräver, att
dess ledamöter under utövningen av sitt uppdrag erhålla en någorlunda
betryggande ersättning för sitt arbete, är det enligt utskottets meninguppenbart,
att något bärande skäl för en sänkning av nu gällande
arvodesbelopp icke kan uppvisas.
Utskottet har till sitt utlåtande såsom bilaga fogat en redogörelse
för riksdagsmännens arvoden i vissa främmande länder.
På anförda skäl får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1922.
På konstitutionsutskottets vägnar:
SAM. CLASON.
Närvarande: Herrar Clason, Hellberg,*) Thulin, Ljunggren, Reuterskiöld, G. W.
Hansson, von Geijer, Lyberg,*) Norling,*) Stendahl, Sävström, Magnusson i Tumhult,
Jansson i Edsbäoken, Nilsson i Antnäs, Borg, K. A. Westman, Bäckström, Starbäck,*)
Karlsson i Vadstena och Fast.
Ej närvarande vid ntlätandets justering.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Reservationer:
1) av herrar Jansson i Edsbäcken och K. A. Westman, som anfört:
»Såsom av utskottets utlåtande framgår, har eu ledande princip vid
riksdagsbehandlingen varit, att riksdagsarvodet bör bibehållas vid det
effektiva värde, som det vid riksdagsordningens antagande år 1866 ägde.
Denna princip torde utan tvivel vara riktig. Om man utgår från densamma,
visar det sig, att den år 1921 företagna arvodesförhöj ningen stod
i ungefärlig överensstämmelse med den prisstegring, som efter 1866 ägt
rum. Sedan det nuvarande arvodet beslöts, har emellertid, som bekant,
ett betydande prisfall ägt rum. Detta har till följd, att, om riksdagsarvodets
effektiva värde, men ej mera, borde bibehållas, eu väsentlig
sänkning av arvodet borde ske. En beräkning av levnadskostnadernas
minskning under det sista året ger vid handen, att 32 kronor 1920—21
motsvarar ungefär 20—25 kr. enligt nuvarande prisförhållanden. Det är
alltså uppenbart, att den av konstitutionsutskottet vid en rad tillfällen
följda principen vid behandling av riksdagsarvoden i detta fall borde
leda till ett förslag om sänkning av desamma.
Att en dylik sänkning äger rum, synes oss så mycket mera påkallat,
som man på alla områden inom statsförvaltningen söker genomföra
inskränkningar i utgifterna och det då synes olämpligt, att man
icke vidtager de ändringar rörande riksdagsarvodet, som direkt betingas
av förändringar i prisförhållandena.
Yi hemställa alltså, att riksdagen såsom vilande antager följande
förslag till § 12 riksdagsordningen.
§ 12.
Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och från
riksdagen samt i dagtraktamente under riksdagen 25 riksdaler, vilket
dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt 3,500 riksdaler. Ledamot,
som under lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten,
äge att av statsmedel undfå ersättning för därav föranledd resekostnad,
dock högst för två resor fram och åter.
Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente 19 riksdaler, vilket dagtraktamente dock
ej må överstiga sammanlagt 2,660 riksdaler.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr It.
5
Den ledamot av kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen sig
inställer, skall för varje dag han utebliver vara förlustig det honom
enligt föregående moment tillkommande dagtraktamente.
Vill ledamot av kammaren befattningep^sig- avsäga, äger han det
göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar, hos Konungens
befallningshavande.»
2) av herr Magnusson i Törnhult, som i huvudsak instämt med
herrar Jansson i Edsbäcken och K. A. Westman, men ansett, att arvodet
endast bör utgå under 4 månader;
3) av herr Clason mot motiveringen;
4) av herr Reuterskiöld, som ansett att sista punkten i sista stycket
av motiveringen »Under — — — uppvisas» bort utgå;
5) av hen- Stendahl mot viss de! av motiveringen.
Bilaga.
Riksdagsmannaarvode! i vissa främmande länder.
Förenta Staterna. Årsarvode 7,500 dollars. Dessutom 1,500 dollars för
avlönande av privatsekreterare och 125 dollars i expensersättning.
Frankrike. o Årsarvode 27,000 francs.
England. o Årsarvode 400 pund.
Norge. Årsarvode 3,000 kronor. Dessutom tilläggsarvode år 1920 4,000
kronor. Dessutom utgick under 1920 års höstsession ett extra dagarvode av 25
kronor för ledamöter bosatta inom sammanträdesorten och 35,5 o kronor för andra
ledamöter.
Danmark. Årsarvode: för den, som är bosatt i Köpenhamn eller dess
närhet, 4,000 kronor, för annan ledamot 5,200 kronor. Dessutom dyrtidstillägg
enligt samma grunder som för statstjänstemän.
Nederländerna. Första kammaren: 10 gulden i dagarvode. Andra kammaren:
3,000 gulden i årsarvode.
Schweiz. Ständerrådet 15—30 francs i dagarvode. Nationalrådet 25 francs
i dagarvode.
Italien. Årsarvode 6,000 lire.
Uppgifterna i regel ljämtade ur The Statemans Yearhook 1921.