4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1922 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med vissa bestämmelser angående skogsvårdsavgifter
från skyddsskogarna inom Jämtlands län.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 27 januari 1922 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 56, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
»Förordning
med vissa bestämmelser angående skogsvårdsavgifter från skyddsskogarna
inom Jämtlands län.
Härigenom förordnas, att den del av de till skogsvårds styrelsen i
Jämtlands läns landstingsområde från länsstyrelsen inflytande skogsvårdsavgifter,
vilken enligt länsstyrelsens uppgift erlagts från skyddsskogar,
skall hållas avskild från övriga under skogsvårdsstyrelsens förvaltning
stående medel, samt att skogsvårdsstyrelsen skall äga att därav
lämna understöd och bidrag till kultur- och andra skogsvårdsåtgärder å
skyddsskogarna inom länet.»
Beträffande utredningen i ärendet tillåter sig utskottet hänvisa till
berörda statsrådsprotokoll.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
5
1903 års allmänna skogsvårdsbestämmelser för de enskilda skogarna
i landet äro uppdelade på två lagar, lagen angående vård av enskildes
skogar (Sv. förf. saml. nr 79 s. 1) och lagen angående skyddsskogar
(Sv. förf. saml. nr 79 s. 7). I den förra lagen stadgas, att uppsikten
över dess efterlevnad skall tillkomma särskilda organ, benämnda skogsvårdsstyrelser,
en inom varje landstingsområde, där lagen äger tillämpning;
enligt skyddsskogslagen åter, vars grundbestämmelse är, att annan
avverkning än till husbehov må äga rum endast efter utsyning, skall
sådan utsyning verkställas av skogsstatens tjänstemän. I relation härtill
stadgas ock i 14 § av lagen angående vård av enskildes skogar, att
denna lag ej äger tillämpning i avseende å skyddsskogar. Enligt gällande
förordning angående skogsvårdsavgifter (Sv. förf. saml. 1912 nr
275) — härutinnan lika med den första förordningen i ämnet av år 1903
(Sv. förf. saml. nr 79 s. 15) — skall emellertid sådan avgift utgöras
även från skyddsskogarna. De inflytande skogsvårdsavgifterna ingå,
enligt vissa regler, bland de medel, som stå under skogsvårdsstyrelsernas
förvaltning och av vilka dessa hava att lämna bidrag och understöd till
skogsvårdsåtgärder m. m.
På grund av dessa angående den enskilda skogsvården meddelade
bestämmelser har skogsvårdsstyrelsen inom Jämtlands läns landstingsområde,
varest den vida övervägande delen av landets skyddsskogar
är belägen, funnit sig lagligen icke kunna åt ägarna av skyddsskogarna,
utan endast åt övriga enskilda skogsägare inom landstingsområdet
lämna bidrag av de till skogsvårdskassan inflytande skogsvårdsmedlen
eller biträde med upprättande av planer till nya företag m. m.
Sedan genom en vid 1921 års riksdag väckt motion (nr 132 i andra
kammaren) riksdagens uppmärksamhet fästs å berörda förhållande, anhöll
riksdagen i skrivelse den 9 april 1921, nr 115, att Kungl. Maj:t ville
i avvaktan på den slutliga prövningen av skogslagstiftningskommitténs
betänkande beträffande skyddsskogarna i riket taga i övervägande, huruvida
icke provisoriska åtgärder för avhjälpande av de i motionen framhållna
olägenheterna kunde anses erforderliga och lämpliga.
Kungl. Maj:ts förevarande framställning avser nu — utan föregripande
av blivande lagstiftning rörande enskilda skogar — vidtagande
av provisoriska åtgärder i av riksdagen angivet syfte. Förslaget omfattar
allenast skyddsskogarna inom Jämtlands län, enär, enligt departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet, från andra håll icke några
klagomål i det förevarande hänseendet försports.
Angående de åtgärder, som för ändamålet ansetts böra ifrågakomma,
anför departementschefen följande:
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
»Ehuru utredningen giver vid handen, hurusom det vore mest ömkligt
att omedelbart bereda skyddsskogarna understöd, har man det oaktat
i de avgivna framställningarna och yttrandena efter vad det vill synas,
närmast tänkt sig en fondering. Detta torde bero dels därpå, att de
från ett visst skogsområde, här skyddsskogarna, erlagda skogsvårdsavgifterna
ansetts böra i sin användning komma samma område till
godo, dels ock därpå att en fondering ansetts innebära något mindre och
därför lättare åstadkommet än bestämmelser om omedelbart understöd.
Härvid torde särskilt tagits hänsyn till de svårigheter, som uppkom me
därav att olika myndigheter handhade utsyningarna och skogsvårdsmedlen.
Dessa svårigheter hava bland annat framhållits av skogslagstiftningskommittén,
som därvid särskilt påpekat de fall, där understödda
skogsvårdsåtgärder skulle stå i samband med utstämpling och avverkning,
och hurusom därvid meningsskiljaktighet kunde uppstå mellan
skogsvårdsstyrelsen och utstämplingsförrättaren rörande olika åtgärders
lämplighet. På samma gång har emellertid kommittén erinrat om
det förhållandet, att före 1914 understöd och biträde av skogsvårdsstyrelsen
lämnats åt skyddsskogsägarna. Och ser man på den hemställan,
som skogsvårdsstyrelsen 1915 gjorde till Kungl. Maj:t, att
styrelsen måtte varda oförhindrad att antingen efter av vederbörande
skogsstatstjänsteman upprättade planer eller efter sådana, utförda av
styrelsens tjänstemän, vilka vunne styrelsens godkännande, lämna anslag
av skogsvårdsmedel till utförande av nödiga kulturåtgärder å
skyddsskogsområde, torde skogsvårdsstyrelsen då icke hava ansett det
vara förenat med någon större svårighet att i det angivna hänseendet
samarbeta med skogsstatstjänstemännen. Icke heller synes skogsvårdsstyrelsens
nu över riksdagens skrivelse avgivna yttrande innefatta någon
förändrad ståndpunkt härutinnan, enär det ju däri heter, att de skogsområden
inom skyddsskogsgränsen, vilka styrelsen ansåge icke hava bort
hänföras till skyddsskogar, syntes styrelsen kunna behandlas på samma sätt
som andra enskilda skogar, därest sådan lagändring ägde rum, att skogsägare
inom skyddsskogsområdet, som erhölle utsyning grundad på hans
åtagande att vidtaga skogsvårdsåtgärder, förpliktades att utföra desamma.
Skogsvårdsstyrelsen vänder sig sålunda varken mot tanken att styrelsen
skulle lämna bidrag till skogsvårdsåtgärder, som i anslutning till verkställda
utsyningar planlagts av utsyningsförrättaren, eller mot dennes
övervakande av att nämnda åtgärder verkligen och ordentligen utföras.
På grund av de utav mig anförda synpunkterna anser jag mig
alltså böra hemställa om sådan åtgärd i anledning av de gjorda fram
-
7
Jordbruksutskottets utlutande Nr 21.
ställningarna, att skyddsskogarna inom Jämtlands län snarast möjligt
må kunna få tilldelning ur skogsvårdskassan för utförandet av skogsvårdsarbeten.
Därvid torde emellertid tillika böra tagas fasta på den
uti ärendet antydda uppdelningen mellan de från berörda skyddsskogar
och de från övriga skogar inom länet inflytande skogsvårdsavgifterna.
Ty på samma gång som därigenom den från flera håll omfattade tanken
att bevara de från dessa skogar erlagda avgifterna för deras eget
behov vinner beaktande, står det ock i bättre överensstämmelse med ett
öppethållande av frågans slutliga lösning i den väntade lagstiftningen.
Innebörden av min hemställan är alltså, att de från skyddsskogarna i
Jämtlands län inflytande skogsvårdsavgifterna skola hållas avskilda för
sig samt efter frånräknandet av de tio procent därav, som enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skola redovisas till statskontoret, av
skogsvårdsstyrelsen i länet förvaltas och användas för berörda skogars
räkning.
De bestämmelser, som i enlighet härmed torde erfordras, hänföra
sig dels till de stadganden i nu gällande skogsvårdsförfattningar, som
befunnits utgöra ett hinder för skogsvårdsstyrelsen att lämna skyddsskogsägarna
bidrag ur skogsvårdskassan, och dels till gällande regler
för skogsvårdsavgifternas utgörande.
Vad de förstberörda stadgandena beträffar, stå de i sådant sammanhang
med övriga bestämmelser i vederbörande författningar, att
de svårligen skulle kunna göras till föremål för särskild behandling och
ändring i det förevarande avseendet, och jag har därför låtit utarbeta
förslag till en särskild förordning i ämnet.
Vad som erfordras för den åsyftade separationen av de från de
ifrågavarande skyddsskogarna utgående skogsvårdsavgifterna torde vara
dels föreskrifter om uttryckligt angivande rörande nämnda skogar av
deras skyddsskogsegenskap i såväl deklarationen som skogsvårdsavgiftslängden
och dels föreskrift för länsstyrelsen i Jämtlands län att vid
utbetalandet till skogsvårdsstyrelsen av skogsvårdsavgiftsmedlen uppgiva,
huru stor del av dessa influtit från skyddsskogarna.
För att det åsyftade understödet till skyddsskogarna så fort som
möjligt skall komma dessa till del böra föreskrifterna om angivande av
skyddsskogsegenskapen träda i tillämpning redan i fråga om de uppgifter,
som detta år skola lämnas. ^
Föreskriften för länsstyrelsen återigen har sin plats bland bestäm -
Utskottet.
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
melserna i kungörelsen angående uppbörd av skogsvårdsavgift^ m. m.,
och bör följaktligen genom en ny kungörelse införas därstädes samtidigt
med utfärdande av förordning om avskiljande av skogsvårdsavgifter från
skyddsskogar i länet.»
Då föreskrifterna om angivande av skyddsskogsegenskapen sammanhöra
med vad som är reglerat i lagen om skogsaccis och om virkestaxering
med för dess tillämpning fastställda formulär till deklaration
och skogsvårdsavgiftslängd, har Kungl. Maj:t den 27 sistlidne januari
på finansdepartementets föredragning utfärdat kungörelse (nr 37) med
föreskrift, att från och med innevarande år skall vid virkesdeklaration,
varom nyss sagts, ävensom i vederbörande skogsvårdsavgiftslängd angivas
skogens egenskap av skyddsskog.
Utskottet, som funnit de i-framställningen angivna åtgärderna
lämpliga och vid granskning av författningsförslaget icke funnit något
att mot detsamma erinra, hemställer,
att förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 21 mars 1922.
På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.
Närvarande: se utlåtande nr 20.