Bankoutskott ets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1922 kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående vissa pensioner och understöd från allmänna
indragningsstaten.

I eu till riksdagen avlåten, den 3 februari 1922 dagtecknad proposition
nr 54, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till
riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

l:o) I punkt 1 har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att f. d.
föreståndaren för centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdets
avdelning för lantbruksbotanik, professorn Jakob Eriksson må,
utöver honom nu tillkommande årlig pension av 4,000 kronor, från och
med den 1 januari 1922 under sin återstående livstid uppbära en årlig
tilläggspension från allmänna indragningsstaten till sådant belopp, att
sammanlagda pensionsbeloppet uppgår till 5,600 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, följande.

Eriksson inträdde i statens tjänst den 15 oktober 1874, i det han då utnämndes
till docent i botanik vid Lunds universitet. Året därpå förordnades han
den 27 december till adjunkt vid Nya elementarskolan i Stockholm samt ett år
senare, den 17 december 1876, jämväl till botanist vid lantbruksakademiens experimentalfält.
I sistnämnda egenskap var Eriksson assistent, åt föreståndaren för därvarande
agrikulturkemiska försöksanstalt, hade tjänstgöring å platsen 3 månader på
sommaren samt uppbar ett arvode av 1,000 kronor per år. År 1886 upprättades
en självständig växtfysiologisk försöksanstalt därstädes och Eriksson blev
föreståndare för denna anstalt, på samma gång som han lämnade sin lärarplats.
Slutligen utnämndes Eriksson den 28 september 1906 att från och med den 1 januari
1907 vara föreståndare för avdelningen för lantbruksbotanik vid den då nyupprättade
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Enligt då gällande bestämmelser var pensionsåldern 67 levnadsår, vilket
genom beslut vid 1911 års riksdag ändrades till 65 levnadsår. Genom lönereglering,
beslutad vid 1913 års riksdag, blev pensionen, som dittills varit 4,000 kroBihang
till riksdagens protokoll 1922. 8 samt. 14 käft. (Nr 19.) 1

Ang.

tilläggspension
åt f. d.
professorn J.
Eriksson.

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

nor, från och med 1914 höjd till 5,600 kronor. Om den ursprungliga pensionsåldern
av 67 år ej ändrats, skulle Eriksson blivit skyldig avgå först 1915 och således blivit
delaktig av det högre pensionsbeloppet. Nu inträdde däremot skyldighet för honom
att avgå redan 1913, vadan han alltså hade rätt till allenast det då gällande pensionsbeloppet
av 4,000 kronor.

Av Eriksson hos Kungl. Maj:t gjord hemställan, att få kvarstå i tjänst till
fyllda 67 år, blev, sedan styrelsen för centralanstalten avstyrkt densamma, av Kungl.
Maj:t avslagen i april 1913. Sagda styrelse anförde till motiv för sitt avstyrkande
väsentligen »att det skäl, som föranlett pensionsålderns nedsättning från 67 till 65
år, eller att arbetsenergien och ofta även arbetsförmågan vid denna ålder i regel
vore så nedsatt, att vederbörande tjänstemans ersättning med yngre, arbetskraftigare
person för den till tjänsten hörande verksamhetens energiska bedrivande även i
avseende på centralanstaltens verksamhet syntes vara så tungt vägande, och den
förmån, som för centralanstalten vunnits genom den 1911 av Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutade nedsättning av pensionsåldern från 67 till 65 år, vore så avgjord,
att något undantag från denna bestämmelse icke borde medgivas utan särdeles
starka grunder, såsom att icke utsikt funnes att kunna erhålla fullt kompetent
efterträdare; samt att detta sistnämnda förhållandet ej i detta fallet vore att
befara».

I motioner till 1914 års första riksdag (F. K. nr 24 och A. K. nr 77) hemställdes
om förhöjning av Erikssons pension till 5,600 kronor. Motionerna vunno
emellertid ej riksdagens bifall.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift med anhållan om tilläggspension
liar Eriksson hänvisat till ovan återgivna omständigheter samt
vidare åberopat en skriften bilagd förteckning över av honom efter
avskedstagandet utgivna arbeten, upptagande 26 nummer å utgivna
skrifter om tillsammans 961 trycksidor, av vilka flera vore av stor betydelse
för forskningen på det växtpatologiska området.

Över Erikssons framställning har styrelsen för centralanstalten avgivit
utlåtande och därvid, under vitsordande av den stora omfattningen
samt vikten och betydelsen av det arbete, som han såväl före som efter
sitt avskedstagande nedlagt på det för det svenska jordbruket så viktiga
forskningsområde, åt vilket han ägnat och allt fortfarande ägnade sina
krafter, tillstyrkt bifall till framställningen.

Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört;

»Avsikten med lagen den 22 juni 1911 (nr 51) om ändrad lydelse av 5 § i
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension torde
få anses hava varit att bereda vissa tjänstemän, bland annat föreståndarna vid centralanstalten
för försöksväsende på jordbruksområdet, bättre pensionsvillkor. För
Eriksson hade det emellertid varit fördelaktigare, om före 1911 gällande pensionsbestämmelser
fortfarande tillämpats, då han kunnat dels kvarstå till uppnådda 67
år, dels ock inträda på den för centralanstalten från och med 1914 gällande staten
och således kommit i åtnjutande av pension till belopp av 5,600 kronor. Nu angivna
omständigheter syntes statskontoret hava varit starka skäl för att låta sökan -

Bankoutskottets utlåtande Nr 19. 3

den kvarstå i tjänsten till uppnådda 67 år, i all synnerhet som hans efter avskedstagandet
såsom betydelsefullt vitsordade arbete syntes visa, att hans hälsotillstånd
icke utgjort hinder för ett kvarstående i tjänsten. .

Med hänsyn till berörda förhållanden funne statskontoret det med rättvisa
överensstämmande, att sökanden tillerkändes den pension, som skulle hava tillkommit
honom, därest förut angivna lag den 22 juni 1911 icke mellankommit, eller

5,600 kronor. Statskontoret hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen
utverka, att sökanden från och med ingången av 1922 tillerkändes en tilläggspension
å 1,600 kronor.»

Departementschefen bär för egen del funnit den förebragta utredningen
motivera ett bifall till Erikssons framställning på sätt den av

O

statskontoret tillstyrkts.

Såsom av utredningen i ärendet framgår, förelåg vid 1914 års
tidigare riksdag förslag om beviljande åt Eriksson av en tilläggspension
till samma belopp, som bär blivit ifrågasatt. I sitt uti ärendet avgivna
utlåtande (nr 6, punkt 48) eriorade bankoutskottet, att enligt då gällande
bestämmelser pensionsrätt för föreståndaren vid centralanstalten för försöksväsendet
å jordbruksområdet inträdde vid 65 levnads- och 25 tjänstår
ävensom att Eriksson i överensstämmelse härmed vid sin avgång från
tjänsten beviljats pension till belopp av 4,000 kronor, samt framhöll,
att utskottet icke funnit tillräckliga skäl anförda för beviljande åt Eriksson
av en förhöjd pension. På grund härav avstyrkte utskottet bifall
till förslaget. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets
hemställan.

De skäl, som i förevarande framställning anförts för beviljande av
tilläggspension, hava icke synts utskottet vara av beskaffenhet att böra
föranleda en ändring i riksdagens år 1914 fattade beslut. Utskottet
underskattar ingalunda betydelsen av den utav Eriksson efter avskedet
bedrivna forskningsverksamheten, men att på grund hä,rav nu företaga
en höjning av den Eriksson lagligen tillerkända pensionen bör enligt
utskottets mening av principiella skäl icke ifrågakomma. Att i enstaka
fall vidtaga en reglering av författningsenligt utgående pensionsförmåner
för vissa tjänstemannagrupper måste över huvud taget anses vara synnerligen''
betänkligt. På grund härav och då ett bifall till framställningen
sannolikt torde kunna medföra lika berättigade anspråk på pensionsregleringar
i ett stort antal tall, har utskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts framställning.

Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke
må av riksdagen bifallas.

Utskottet.

Ang.

pension åt
f. d. domänintendenten

0. Erickson.

4 Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

2:o) I punkt 2 har hemställts, att riksdagen må medgiva, att f. d.
domänintendenten i Jönköpings län Oskar Erickson må från och med
den 1 januari 1922 under sin återstående livstid uppbära en årlig pension
från allmänna indragningsstaten till belopp av 2,200 kronor.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har Erickson den 16 december 1921
anhållit om en årlig pension att utgå med skäligt belopp under hans
återstående livstid från och med den 1 januari 1922.

Såsom stöd för sin framställning har sökanden anfört i huvudsak
följande.

Från och med den 8 februari 1900 hade Erickson efter förordnanden av
Kungl. Maj:t bestritt domänintendentsbefattningen i Jönköpings län.

De löneförmåner, som varit förenade med Ericksons befattning, hade varit
förhållandevis blygsamma och utgjort, för år räknat, för tiden 8/2 1900—31 ,, 1906
2,800 kronor, för tiden 1/l 1907—S1/12 1918 3,000 kronor samt för tiden därefter
4,000 kronor. Under åren 1919—1921 hade därjämte utgått dyrtidstillägg.

Då befattningen hösten 1921 anslagits till ansökan ledig, hade Erickson icke
kunnat anmäla sig som sökande till densamma på grund av sjukdomar, som han
till största delen ådragit sig under de resor, vilka varit förenade med den av honom
innehavda tjänsten.

Då Erickson, som nu uppnått en ålder av närmare 74 år, sålunda efter att
under nära 22 år hava uppehållit ifrågavarande befattning nödgades draga sig tillbaka
från densamma, syntes det vara med billighet förenligt, att pension beviljades honom.

Vid ansökningen har fogats, bland annat, ett den 11 november
1921 utfärdat läkarintyg av innehåll, att sökanden lede av en kronisk
artrit i vänstra knäet samt kronisk muskelreumatism i vänstra benet,
att Erickson med sannolikhet ådragit sig dessa åkommor genom överansträngning.
i tjänsten, samt att de utgjorde ett bestämt hinder för
honom att vidare uppehålla sin tjänst.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har tillstyrkt Ericksons framställning.

Domänstyrelsen har i avgivet utlåtande anfört, bland annat, följande.

Då, styrelsen nu till Kungl Maj:ts prövning överlämnade den inkomna ansökningen,
ville styrelsen i likhet med länsstyrelsen vitsorda det synnerligen förtjänstfulla
sätt, varpå Erickson alltifrån den 8 februari 1900 skött domänintendentsbefattningen
i nämnda län.

Beträffande pensionsbeloppets storlek, varom sökanden icke uttalat något
särskilt önskemål, tilläte sig styrelsen erinra, att i de fall, då pensioner förut blivit
åt domänintendenter beviljade, nämligen åt domänintendenten M. Borgström 1902,
H. J. Ljungbeck 1905 och kaptenen Magnus Fredrik Rodhe 1910, pensionsbeloppen,
oavsett storleken av det för respektive befattningar utgående arvodena, av Kungl.
Maj:t och riksdagen bestämts till 2,000 kronor.

Med. hänsyn till å ena sidan den minskning i penningvärde, som sedermera
onekligen inträtt, och å andra sidan den omständighet, att sökanden icke vid sin
avgång från tjänsten uppfyllt det villkor i fråga om tjänstetiden, som i allmänhet

Iiankoutskottets utlåtande Nr 19.

5

erfordrades för full pensionering av civila tjänstinnehavare, funne styrelsen en pension
av 2,000 kronor även i detta fall vara väl avvägd.

Styrelsen hemställde därför, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva,
att Erickson finge från och med månaden näst efter den, varunder hans förordnande
såsom domänintendent koinme att upphöra, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 2,000 kronor.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 24 december 1921 anfört
följande:

Riksdagen hade förut vid skilda tillfällen beviljat pensioner åt domänintendenter
vid deras avgång från tjänsten med 2,000 kronor årligen. Dessa tjänstemän
hade emellertid på sin tid åtnjutit arvoden med 2,500—3,000 kronor, eller sålunda
till avsevärt lägre belopp än det Erickson under de senare åren uppburit, enligt
handlingarna 4,000 kronor. Vid sådant förhållande skulle det ju kunnat ifrågasättas
att såsom pension för Erickson föreslå ett högre belopp än det, som dessa tjänstemän,
enligt vad ovan nämnts, fått sig beviljat. Av handlingarna framginge dock,
att Erickson kunde åberopa endast en jämförelsevis kort arbetstid i statens tjänst,
nämligen knappt 22 år, under det att förbemälda tjänstemän varit anställda i statens
tjänst i omkring 40 år och innehaft förordnanden såsom domänintendenter i
25—27 år. Statskontoret ansåge sig därför böra stanna vid ifrågavarande pensionsbelopp,
och sålunda instämma i den av domänstyrelsen i ärendet gjorda hemställan.

Departementschefen har för egen del anfört:

»I likhet med myndigheterna anser jag, att pension bör beredas
Erickson. Vad åter angår pensionsbeloppet har visserligen Ericksons
tjänstetid varit kortare än förut pensionerade domänintendenters, men
det väsentligt högre arvode han åtnjutit synes mig, i betraktande jämväl
av penningvärdets fall, motivera en något högi''e pension och föreslår
jag i sådant avseende 2,200 kronor.»

Åven utskottet anser det vara billigt, att pension av statsmedel utskottet.
beredes Erickson. Beträffande pensionsbeloppets storlek har utskottet
emellertid av skäl, som anförts i domänstyrelsens och statskontorets
utlåtanden, ansett detsamma böra bestämmas till 2,000 kronor, eller
samma pensionsbelopp, som tidigare av riksdagen beviljats åt domänintendenter.

På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, må medgiva, att f. d. domänintendenten
i Jönköpings län Oskar Erickson må från
och med den 1 januari 1922 under sin återstående
livstid uppbära en årlig pension från allmänna indragningsstaten
till belopp av två tusen kronor.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

Ang.

tilläggspension
åt kommissionslantmätaren

B. E. S. U.
Engdahl.

l

3:o) I punkt 3 har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att, därest
kommissionslantmätaren Bror Eberhard Svante Ultimus Engdahl före den
1 augusti 1922 ingiver ansökning om avsked från innehavande befattning
inom lantmäteristaten från senast sagda dag, Engdahl må från
och med avskedet under sin återstående livstid, utöver honom såsom
kommissiontlantmätare tillkommande pension, uppbära en årlig tilläggspension
från allmänna indragningsstaten till sådant belopp att sammanlagda
pensionsbeloppet uppgår till 2,400 kronor för år.

I en till Kungl. Maj:t ställd ansökan har Engdahl gjort framställning
om rätt att vid avskedet komma i åtnjutande av pension till samma
belopp, som gäller för distriktslantmätare, som uppnått sista ålderstillägg,
eller 4,500 kronor.

I sin ansökan har Engdahl till en början framhållit, att han, som
vore född 1849, tjänstgjort såsom lantmätare i riket under sammanlagt
43 Vs år samt att han, som 1899 utnämnts till kommissionslantmätare,
vid lantmäteri väsendets omorganisation 1910, oaktat gjorda ansökningar,
icke befordrats till distriktslantmätare, utan från sistnämnda tid nödgats
tjänstgöra såsom extra lantmätare i Örebro län. Engdahl har vidare
anfört följande.

Det torde icke vara ägnat att väcka förvåning, att Engdahl vid uppnådd
pensionsålder eller ungefär vid nyåret 1915 av ekonomiska skäl icke vågade begära
avsked och som följd därav bliva hänvisad att leva uteslutande på kommissionslantmätarpensionen,
1,600 kronor, utan föredragit att kvarstå såsom extra lantmätare.
Till följd av de alltjämt stegrade levnadskostnaderna hade Engdahl, som
hade att försörja hustru och en oförsörjd dotter, sedermera än mindre kunnat finna
någon möjlighet att leva på det ifrågavarande pensionsbeloppet. Engdahl hade
sålunda nödgats kvarstå i tjänst under en tid, som nu uppginge till nära sju år över
pensionsåldern, och såge sig oallt fortfarande på grund av pensionens knapphet icke
någon möjlighet att avgå. Å andra sidan torde det icke böra förtänkas honom,
att han vid 72 års ålder önskade avgå från en tjänst, som väl i högre grad än
andra fordrade särskilt kroppslig vigör.

Länsstyrelsen i Örebro har i skrivelse till lantmäteristyrelsen den
17 november 1921 framhållit, att det såväl på grund av de behjärtansvärda
omständigheter, som av sökanden åberopats, som även med hänsyn
till vederbörande jordägares berättigade anspråk att vid förekommande
förrättningar kunna påräkna eu fullt tjänsteduglig förrättningsman, syntes
i hög grad angeläget, att sökanden genom erhållande av pension till
skäligt belopp kunde erhålla möjlighet att upphöra med sin verksamhet
som lantmätare.

Lantmäteristyrelsen anför i sin skrivelse huvudsakligen följande.

Banko läska t te ts utlåtande Nr 19.

7

Sökandon, som vore född don 22 december 1849, både alltså uppnått en ålder
av 72 år. flan konstituerades den 10 maj 1878 till lantmäteriauskultant, erhöll den
6 april 1893 lantmäteristyrelsens tillstånd att såsom vice kommissionslantmätare
på eget ansvar verkställa lantmäteriförrättningar inom Skaraborgs län och utnämndes
den 30 juni 1899 till kommissionslantmätare med placering å Skaraborgs län. Under
åren 1884—1888 hade Engdahl tjänstgjort såsom extra storskifteslantmätare i Kopparbergs
län tillsammans omkring 3 ‘/2 år.

Vid den i och med 1910 års ingång genomförda omorganisation av lantmäteristaten
hade Engdahl ej ifrågakomma till distriktslantmätare, varemot han den
31 december 1909 i enlighet med bestämmelserna i 28 § i Kungl. Maj:ts instruktion
för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare den 22 oktober 1909 av styrelsen
förordnats till extra lantmätare i Örebro län. Vid genomförandet av den från och
med ingången av år 1921 gällande organisationen kunde Engdahl, som då uppnått en
ålder av 71 år, ej ifrågakomma till erhållande av distriktslantmätartjänst, varemot
styrelsen den 23 mars 1921 i enlighet med bestämmelserna i 56 § i gällande lantmäteriinstruktion
den 23 december 1920 ställt honom till länsstyrelsens i Örebro län
förfogande för erhållande av förordnande till lantmäteriförrättningar. Engdahl hade
hela tiden efter konstituerandet till lantmäteriauskultant den 10 maj 1878 till dagen
för styrelsens utlåtande — med undantag av år 1889 — utövat lantmäteriverksamhet,
vadan han kunde räkna sig till godo en sammanlagd tjänstetid av omkring
42 V2 tjänstår.

Såsom på eget ansvar arbetande lantmätare hade sökanden tjänstgjort över
28 J/2 år och därunder handlagt 457 förrättningar, därav 9 laga skiften, vilka förrättningar
tillsammans omfattat 6,477 hektar. Engdahl hade sålunda utövat en
ansenlig verksamhet, vilken särskilt i avseende på noggrannhet varit väl vitsordad,
varemot densamma icke alltid inneburit bevis om skicklighet. Detta förhållande
tillika med att Engdahl redan i slutet av år 1909 uppnått en ålder av 60 år hade
föranlett, att han vid omorganisationen 1909—10 förvägrats befordran till distriktslantmätare.

På grund av beslut av 1885 års riksdag och jämlikt kungl. brevet den 12 juni
1885 funnes å allmänna indragningsstaten uppförda 48 pensionsrum till belopp av

1,600 kronor för varje att av Kungl. Maj:t, i den mån nämnda antal pensionsrum
därtill lämnade tillfälle, vid kommissionslantmätares avgång från lantmäteristaten
ävensom från anställning vid ekonomiska kartverket, därest sådan innehades, tilldelas
kommissionslantmätare, som uppnått 65 levnadsår och tjänat minst 30 år
samt under sammanräknat 25 år varit anställd vid generallantmäterikontoret eller
ekonomiska kartverket eller såsom storskiftes- eller avvittringslantmätare, vice
kommissionslantmätare eller kommissionslantmätare och av Kungl. Maj:t prövats
under förenämnda 25 år hava varit verksam såsom lantmäteritjänsteman.

I och med genomförandet av omorganisationen av lantmäteristaten 1910 hade
distriktslantmätare såsom åtnjutande lön å stat blivit berättigade till pension enligt
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension med
högst 3,200 kronor för år. Yrid genomförandet av denna omorganisation hade
distriktslantmätare berättigats att för ålderstillägg tillgodoräkna sig fem år av sin
tjänstetid såsom kommissionslantmätare. Genom den vid 1921 års början ikraftträdda
utökade organisationen hade pensionsbeloppet för distriktslantmätare höjts
till högst 4,500 kronor. I sammanhang härmed förtjänade antecknas, att Kungl.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

Maj:t, sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts till densamma den 19 mars 1920 avlåtna
proposition med förslag till vissa bestämmelser angående ålderstillägg för
civila befattningshavare i statens tjänst, förklarat distriktslantmätare äga att för
erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid han efter vederbörligt förordnande
till vice kommissionslantmätare, kommissionslantmätare eller extra lantmätare
tjänstgjort inom lantmäteristaten.

I egenskap av extra lantmätare ägde Engdahl ej rätt till pension, varemot
han såsom kommissionslantmätare torde vara berättigad till sådan till belopp av

1,600 kronor.

Därest Engdahl vid ingången av 1910 befordrats till distriktslantmätare,
torde han vid avskedstagande efter utgången av 1914 hava bekommit en pension
till belopp av 2,800 kronor, och därest han såsom distriktslantmätare kvarstått i
tjänst till början av 1920, hade hans pension kommit att uppgå till 3,200 kronor.
Med hänsyn härtill samt till det förhållande att distriktslantmätares pension efter
iutjänade tre ålderstillägg numera uppginge till 4,500 kronor, funne sig lantmäteristyrelsen
böra hemställa, att Kungl. Maj:t ville hos riksdagen göra framställning
om en tilläggspension åt Engdahl till belopp av 1,600 kronor.

Över ansökningen kar statskontoret den 27 december 1921 avgivit
infordrat utlåtande och därvid anfört följande.

Engdahl syntes statskontoret, enligt vad som framginge av handlingarna i
ärendet, hava uppfyllt villkoren för erhållande av pension jämlikt brevet den 12
juni 1885.

Emellertid torde ej kunna nekas, att den pension, 1,600 kronor, som i enlighet
härmed skulle tillkomma Engdahl, numera måste anses väl knapp, särskilt om hänsyn
toges därtill, att Engdahl allt sedan 1910 varit förordnad såsom extra lantmätare,
vilket förordnande medfört arvode av statsmedel under åren 1910—1920 och samma
skyldigheter med avseende å ålagda förrättningar, som eljest påvilade distriktslantmätare.

Vid sådant förhållande ville statskontoret för sin del ej motsätta sig att för
Engdahl utverkades pension till samma belopp, som skulle såsom pension tillkommit
honom, därest han blivit utnämnd till distriktslantmätare med ingången av 1910.

Om så varit fallet, skulle Engdahl hava ägt att, jämlikt kungörelsen angående
villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i staten för distriktslantmätare upptagna
avlöningsförmåner den 22 oktober 1909, för ålderstillägg tillgodoräkna sig
högst fem år av den tid, som före den nya avlöningsstatens ikraftträdande förflutit
från det han tillträtt kommissionslantmätarbefattningen. Engdahl skulle alltså redan
med ingången av 1910 hava tillträtt första ålderstillägget vid distriktslantmätarlönen.
Vid uppnåendet den 22 december 1914 av stadgad avgångsålder, 65 år,
skulle alltså Engdahls lön, ålderstillägg inberäknat, hava uppgått till 2,400 kronor,
vilket belopp sålunda skulle hava utgjort pensionsunderlag för honom. Någon
ändring i pensionsunderlagets belopp skulle ej hava åstadkommits, även om Engdahl
erhållit tillstånd att kvarstå i distriktslantmätartjänsten efter nyssnämnda tidpunkt,
då han enligt ovannämnda avlöningsbestämmelser icke ägt att efter uppnåendet av
stadgad pensionsålder tillträda ytterligare löneförhöjning.

Därest Kungl. Maj;t i anledning av vad som blivit anfört till stöd för förevarande
framställning skulle vilja söka hos riksdagen utverka någon tilläggspension

lianknut skottets utlåtande Nr 19. 9

utöver den, vartill Engdahl syntes vara berättigad jämlikt föreskrifterna i brevet
den 12 juni 1885, torde denna tilläggspension alltså böra begränsas till 800 kronor.

Statskontoret ville emellertid ifrågasätta om icke — i anledning av den höga
ålder Engdahl redan uppnått -- såsom villkor för rätten att tillträda ifrågavarande
tilläggspension borde föreskrivas, att Engdahl skulle före den 15 juni 1922 ingiva
ansökning om avsked, och torde vid sådant förhållande pensionen kunna beviljas
att, vid avsked senast med utgången av juni månad 1922, utgå från och med den
1 därpå följande juli.

Departementschefen har för egen de! anfört följande:

»I likhet med myndigheterna finner jag omständigheterna i förevarande
fall tala för, att understöd av statsmedel beredes sökanden utöver
vad som han är berättigad till med tillämpning av bestämmelserna
i ovanberörda brev den 12 juni 1885, eller 1,600 kronor. På skäl, som
statskontoret anfört, synes mig tilläggspensionen åt sökanden böra begränsas
till 800 kronor. Likaledes finner jag skäl föreligga att för åtnjutande
av tilläggspensionen föreskriva villkor i av statskontoret ifrågasatta
avseende. Pock synes Engdahl böra beredas något längre rådrum
för ingivande av avskedsansökan; lämpligen torde därmed kunna anstå
till den 1 augusti innevarande år.»

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Anderson i Råstock och O. Nilsson i Örebro
väckt motion, nr 198, däri motionärerna, under åberopande av de skäl,
som anförts av lantmäteristyrelsen, hemställt, »att, därest kommissionslantmätaren
Bror hlberhard Svante Ultimus Engdahl före den 1 augusti
1922 ingiver ansökning om avsked från innehavande befattning inom
lantmäteristaten från senast sagda dag, Engdahl må från och med avskedet
under sin återstående livstid, utöver honom såsom kommissionslantmätare
tillkommande pension, uppbära en årlig tilläggspension från
allmänna indragningsstaten till sådant belopp, att sammanlagda pensionsbeloppet
uppgår till 3,200 kronor för år.»

Aven utskottet finner det vara med rättvisa och billighet överensstämmande,
att Engdahl vid avskedet beredes något understöd utöver
den honom lagligen tillkommande pensionen. Vad beträffar storleken
av den ifrågasatta tilläggspensionen, sjmes densamma med hänsyn till
Engdahls synnerligen långvariga tjänstgöring såsom lantmätare och
övriga i ärendet anförda omständigheter böra bestämmas till något högre
belopp än det av Kungl. Maj:t föreslagna; och har utskottet i detta avseende
funnit sig böra biträda motionärernas förslag, vilket överensstämmer
med vad lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande hemställt.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 8 samt. 14 höft. (Nr 19.)

Motion
IT: 19S.

TJtskottet,

2

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

Ang.

pension it
snickaren
Magnus Sjöskum.

Ang.

pension åt
färre kartografen
N. A.
Ahlbsrgs änka.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kung! Maj:ts förevarande
framställning och med bifall till motionen
II: 198, må medgiva, att, därest kommissionslantmätaren
Bror Eberhard Svante Ultimus Engdahl före den
1 augusti 1922 ingiver ansökning om avsked från innehavande
befattning inom lantmäteristaten från senast
sagda dag, Engdahl må från och med avskedet under
sin återstående livstid, utöver honom såsom kommissionslantmätare
tillkommande pension, uppbära eu årlig
tilläggspension från allmänna indragningsstaten till
sådant belopp, att sammanlagda pensionsbeloppet uppgår
till tre tusen två hundra kronor för år.

4:o) I punkt 4 har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att
snickaren Magnus Sjöström må från och med månaden näst efter den,
varunder han lämnar sin anställning vid lantbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp, dock tidigast från och med den 1 januari 1922, under sin
återstående livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig
pension av 400 kronor.

Av utredningen i ärendet framgår, att Sjöström under en tid av
35 år i egenskap av daglönare arbetat såsom snickare vid Alnarps institut,
mejeri och trädgård, ävensom att lian, som är född år 1861, numera
är av sjukdom avsevärt förhindrad att utföra sin hittillsvarande syssla.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet har på de i statsrådsprotokollet anförda skälen ansett sig
höra biträda Kungl. Maj:ts förslag och hemställer sålunda,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

5.o) Under punkt 5 har hemställts, att riksdagen må medgiva,
att avlidne förre kartografen Nils Axel Ahlbergs änka Emma Ahlberg,
född Kolli er, må från och med den 1 augusti 1921, så länge hon
föibliver i sitt nuvarande änkestånd, åtnjuta årlig pension från allmänna
indragningsstaten till belopp av 500 kronor.

Utskottet, som beträffande utredningen i ärendet tillåter sig hänvisa
till propositionen, har på de i statsrådsprotokollet anförda skäl

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

11

ansett sig höra biträda Knngl. Maj:ts framställning och hemställer sålunda,

att riksdagen må bifalla Knngl. Maj:ts ifrågav
ar a nde fram stål In ing.

6:o) I punkt 6 har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att av- A"9'' å(
lidne lantmäteriauskultanten Carl Fredrik Grafströms änka Sofia Kristina lantmäteriGraf
ström må från och med den 1 januari 1922 under sin 4terstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, från allmänna .ströms änka.
indragningsstaten åtnjuta eu årlig pension till belopp av 500 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.

Under erinran om att föreliggande förslag står i överensstämmelse
med av riksdagen tidigare i liknande fäll fattade beslut, hemställer
utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

7:o) I punkt 7 föreslås, att riksdagen må medgiva, att vaktmästaren
vid centralanstalten för försöks väsendet på jordbruksområdet E. J. Sällbergs
änka Ingrid Lisa Sällberg må från och med den 1 januari 1922
under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, åtnjuta årlig pension från allmänna mdragningsstaten- till
belopp av 300 kronor.

I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen.

Under erinran om av 1921 års riksdag i ett liknande fall fattat
beslut hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Ang.

pension åt
vaktmästaren
vid centralanstalten
för
jordbruksförsök
E. J.
Sällbergt
änka.

8:o) 1 punkt 8 har hemställts, att riksdagen må medgiva, att avlidne
förre tillsvningsmannen vid fiskodlingsanstalten i Finspång Nils
Johnssons änka Johanna Johnsson, född Olsson, må från och med den
1 januari 1922 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i
sitt nuvarande änkestånd, åtnjuta årlig pension från allmänna indragningsstaten
till belopp av 250 kronor.

Ang.

pension åt
förre tillsyningsmannen
vid
fiskodlingsanstalten

i Finspång
Nils Johnssons
änka.

12 Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

Utskottet, som med avseende å utredningen i ärendet hänvisar till
propositionen, har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Majrts
förslag och hemställer sålunda,

att riksdagen må bifalla Kung]. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Stockholm den 21 mars 1922.

På bankoutskottets vägnar:

EMIL KRISTENSSON.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS'' BOKTBYCKEBI. AKTIEBOLAG, 1922.