Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
I
Nr 9.
Ankom til] riksdagens kansli den 8 mars 1922 kl. l/» 1 e. in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
införande av tull å kardbeslag.
(l:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 80, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har herr Björkman i Norrköping m. fl. hemställt,
»att riksdagen måtte besluta följande ändring i nu gällande tulltaxa
Rubrik 854 Kardbeslag 1 kg. 2 kronor».
Kardbeslag eller kalkband består, enligt vad i motionen meddelats, avett
genom gummi hopklistrat lager av bomnllsvävnad och yllefilt (stundom
läder), vari kardnockor av ståltråd fastsätta. Beträffande användningen
av kardbeslag hava motionärerna uppgivit, att bomull, ull och andra
spånadsämnen för att kunna spinnas till garn underginge s. k. kardning,
varvid materialet bearbetades mellan tvenne ytor, som vore försedda
med fina tänder. Sådan kardning hade tidigare skett för band,
men utfördes numera medelst särskilda maskiner, i vilka spånadsämnena
bearbetades mellan tvenne valsytor, som vore beklädda med dylika kardband
eller kardbeslag.
Enligt 1906 års tulltaxeförordning hänfördes kardbeslag i tullbehandlingshänseende
till maskiner, redskap och verktyg eller delar
därav, ej specificerade, med tull av 10 procent av värdet. I sitt- den 3
maj 1909 avgivna betänkande med förslag till ny förordning med tulltaxa
yttrade 1906 års tulltaxekommitté beträffande tullen å kardbeslag,
att någon inhemsk tillverkning av ifrågavarande artikel veterligen icke
förekomme samt att möjlighet att inom landet åstadkomma dylik tillverkning,
nog kraftig att med framgång kunna upptaga konkurrensen med
de stora utländska fabrikerna, enligt sakkunnigas uttalanden icke forefunnes,
och föreslog kommittén vid sådant förhållande, att tullen för
kardbeslag, vilken vara, enligt kommittén tillhandakomma uppgifter, för
det dåvarande kostade omkring 4 kronor 50 öre per kilogram, icke
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 saml. 8 höft. (Nr 9.) 1
Utskottet
Kardbeslag.
Historik.
9
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Motionen.
måtte sättas högre än 25 öre per kilogram. Sedan proposition på grundval
av nämnda kommittébetänkande förelagts 1910 års riksdag, beslöt
riksdagen (skrivelse nr 191), att artikeln kardbeslag skulle vara tullfri.
I riksdagens skrivelse åberopades kommitténs ovan återgivna yttranden
samt framhölls, att kardbeslag vore av stor betydelse bland annat för
den mindre industrin inom spinnerifacket.
Sedan under världskriget en fabrik för tillverkning av kardbeslag
anlagts inom landet, hava vid 1920 och 1921 års riksdagar motioner
väckts om införande av tull å nämnda artikel, därvid föreslagits en tullsats
av 1 krona för 1 kilogram. I avgivna betänkanden (nr 11 vid 1920 års
riksdag och nr 48 vid 1921 års riksdag) avstyrkte bevilluingsutskottet
nämnda motioner under hänvisning huvudsakligen till den inom tull- och
traktatkommittén pågående utredningen angående det gällande tullsystemets
verkningar, vilken utredning icke utan synnerligen starka skal av
säregen natur synts utskottet böra föregripas genom vidtagande av någon
ändring i tulltaxan. I enlighet med utskottets hemställan blevo motionerna
av riksdagen avslagna, och gäller sålunda fortfarande tullfrihet
för artikeln i fråga.
Till stöd för det föreliggande förslaget har anförts i huvudsak
följande:
Under trycket av den under kriget så småningom helt omöjliggjorda
importen av kardläder hade ett antal spinnerifabrikanter bildat
ett bolag med uppgift att tillverka kardläder. Bolaget hade numera
nått en sådan utveckling, att det kunde fylla icke blott vårt eget utan även
övriga skandinaviska länders behov av kardläder, och bolaget vore jämväl
i stånd att möta en lojal konkurrens från utlandets mäktigaste och äldsta
fabriker på området. Emellertid vore konkurrensen från utlandet, särskilt
den tyska, för närvarande av sådan natur, att densamma äventyrade
bolagets fortsatta existens. De förnämsta utländska kardläderfabrikerna
vore sammanslutna i en stark konvention, som bestämde enhetliga
priser för varje exportland. Nämnda konvention hade i syfte
att tillintetgöra det svenska bolaget i maj 1921 upphävt den förut
gällande prisöverenskommelsen för de skandinaviska länderna, varigenom
möjlighet beretts de tyska fabrikerna med deras lägre produktionskostnader
att utan hänsynstagande till övriga konventionsmedlemmar
utbjuda sina alster å den svenska marknaden. De priser, som
numera erbjödes åt avnämare i vårt land, hade efter nämnda tid reducerats
med i runt tal 70 procent eller från 8 kronor till 3 kronor per
meter, vilket sistnämnda pris motsvarade det inom Tyskland för när
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. 3
varande gällande priset. Dessutom kunde do tyska fabrikerna, därest de
så funne lämpligt, genom beviljande av särskilda förmåner avyttra sina
produkter till ett effektivt pris, som understege det å deu svenska
marknaden sålunda nu tillämpade priset. Detta vore väsentligt lägre än
de priser, som av konventionen fastställts för andra länder. Sålunda
uppginge de av konventionen för Schweiz och Holland fastställda priserna
i svenskt mynt till respektive 8 kronor och 7 kronor 50 öre. Enligt
motionärernas åsikt rådde emellertid intet tvivel därom, att, för det fall
att de tyska fabrikerna lyckades nedslå den svenska kardläderindustrin,
priserna å den svenska marknaden åter komme att höjas i nivå med
de högre priser, som tillämpades å andra avsättningsområden. Förutom
tryggheten för landet att vid eventuella exportförbud och förvecklingar
hava eu inhemsk kardläderindustri, vore det sålunda även ur synpunkten
att för framtiden erhålla ett billigt kardläder av vitalt intresse för vårt
land att äga en egen kardlädertillverkning, vilken kunde verka såsom
regulator på de priser, som de utländska fabrikerna eljest tack vare sin monopolställning
kunde betinga sig. Med hänsyn jämväl därtill att det svenska
bolagets tillverkningskostnader per meter band, enligt till motionärerna
lämnade uppgifter, uppginge till 3 kronor 30 öre, syntes den föreslagna
tullsatsen av 2 kronor per kilogram, motsvarande 60 öre per meter,
minst vara erforderlig för att den svenska fabriken skulle kunna uthärda
den utländska konkurrensen.
Av vad motionärerna i motiveringen till förslaget yttrat synes framgå,
att det i förevarande fall icke är fråga om tullskydd i vanlig mening,
sålunda icke om ett skydd, föranlett av och avpassat efter några den
inhemska industrins merkostnader i jämförelse med konkurrerande utländsk
industri, utan om skydd mot en mäktig sammanslutning av utländska
fabriker, vilken förfogar över tillräckliga ekonomiska resurser
att även med förlustbriugande priser konkurrera med den svenska kardläderindustrin.
I sådant hänseende förtjänar särskilt uppmärksammas
vad motionärerna yttrat därom, att de tyska fabrikerna vore i tillfälle
att, om anledning därtill uppkomme, inom vårt land avyttra sina produkter
för ännu lägre priser än de nu tillämpade. Vid nu angivna förhållande
torde varje tullskydd, som hålles inom rimliga gränser, bliva
av mycket osäker verkan; och i varje fäll hava motionärerna icke visat,
att den av dem föreslagna tullsatsen skulle vara tillräcklig att möta
den konkurrens, om vilken det är fråga.
På sätt ovan återgivits ha motionärerna meddelat, att det av dem
nämnda bolaget för tillverkning av kardläder bildats av ett antal spin
-
Utskottetis
yttrande.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
nerifabrikanter. Därest textilindustrins målsmän hysa en liknande
uppfattning om betydelsen av fortsatt inhemsk tillverkning av kardläder
som den, åt vilken motionärerna givit uttryck, och därest den svenska kardlädertillverkningen
icke kan uthärda den utländska konkurrensen, har det
synts utskottet ligga närmast till hands, att det erforderliga stödet beredes
sistnämnda tillverkning genom en överenskommelse med svenska
textilfabriker.
De av motionärerna lämnade uppgifterna angående å ena sidan
den inhemska kardläderindustrins tillverkningskostnader och å andra
sidan de priser, som av den utländska konventionen tillämpas i fråga
om Schweiz och Holland, synas antyda eu möjlighet för den svenska
kardlädertillverkningen att till fördelaktiga priser vinna avsättning för
sina alster genom export till vissa främmande länder.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion II: 80 av herr Björkman
i Norrköping m. fl., om tull å kardbeslag, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 mars 1922.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, Antonsson, K. A. Nilson, Wigforss. Wohlin, Björnsson, Boman,
Rune, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Lithander, Johansson i K&lkebo,
Vennersten, Carlsson i Ystad, Isak Svensson, Uddenberg i Karlskoga, Bengtsson
i Kullen, Lövgren i Nyborg. Jönsson i Fridhill och Björklund.
Reservationer:
av herrar Antonsson, Lithander, Jönsson i Boa, Vennersten och
Bengtsson i Kullen, vilka yrkat bifall till motionen; samt
av herr Boman.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.