Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.
1
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1922 kl. 8 f. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
angående tillägg stull ar å varor från länder med starkt
deprecierad valuta.
(l:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 81, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har herr Lorichs m. fl. hemställt,
»att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att för tiden intill
den 1 februari 1923, i den mån gällande handelsfördrag icke lägga
hinder i vägen därför, åsätta tilläggstullar, uppgående till högst 200
procent av eljest gällande tullsatser, å varor kommande från länder med
starkt deprecierad valuta».
I skrivelse den 25 juni 1921 anmodade dåvarande chefen för
handelsdepartementet tull- och traktatkommittén att verkställa utredning
angående möjligheten och lämpligheten av att införa differentialtullar mot
valutasvaga länder till skydd för den för hemmamarknaden arbetande
svenska industrien.
I ett med anledning av nämnda uppdrag den 22 november 1921
avgivet utlåtande angående frågan om differentialtullar såsom skydd mot
valutadumping anförde tull- och traktatkommittén såsom förklaring till
uttrycket valutadumping, att den därmed åsyftade en import, som
möjliggjorts enbart genom att valutan för ett exportland med sjunkande
valuta vore lägre värdeiad i importlandet än som .motsvarades
av dess köpkraft inom exportlandet. Till närmare utveckling av begreppet
valutadumping åberopade kommittén en av ledamoten av dess
traktatavdelning professor Davidson verkställd teoretisk utredning av
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 sand. 42 höft. (Nr 49.) 1
Utskottet.
Tull- och
traktatkommittén.
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.
Motionen.
Utskottets
yttrande.
ämnet, däri uttalats, bland annat, att valutadumping innebure försäljning
till priser, som icke understege produktionsutgifterna i landets
under depreciering varande mynt enligt priserna på produktionsförutsättningarna
vid den tid utgifterna gjordes jämte normal affärsvinst, medan
vanlig dumping bestode av andra fall av försäljning till pris under de
verkliga produktionskostnaderna.
Såsom resultat av den i ämnet verkställda utredningen förklarade
kommittén, att den icke kunde tillstyrka, att differentialtullar till industriens
och jordbrukets skydd mot valutadumping under då förhandenvarande
förhållanden infördes, men att åtgärder borde vidtagas för utarbetande
av förslag till en beredskapslagstiftning att vid förändrade
faktiska förhållanden eventuellt tjäna angivna syfte.
Sedermera har kommittén, till fullgörande av ett den 2 december
1921 av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag, med utlåtande den 28 april
1922 avgivit förslag till sådan beredskapslagstiftning, som kommittén i
nyssnämnda tidigare utlåtande berört. Kommitténs förslag har därefter
av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen genom en proposition (nr 259), över
vilken bevillningsutskottet denna dag avgivit betänkande (nr 48). Det
Kungl. Maj:ts förslag, som sålunda föreligger till riksdagens avgörande,
avser vissa åtgärder till skydd mot sådan valutadumping, som tull- och
traktatkommittén i sitt utlåtande den 22 november 1921 på ovan angivet
sätt kännetecknat.
I den till stöd för den föreliggande motionen anförda motiveringen
har uttalats, att tull- och traktatkommitténs begränsning av spörsmålet om
ökat tullskydd mot valutasvaga länder till att avse allenast skydd mot
valutadumping i den av kommittén i dess ovan förstnämnda utlåtande
angivna bemärkelsen enligt motionärernas mening icke vore nödvändig;
vad som erfordrades vore, att betydelsefulla näringsgrenar skulle kunna
skyddas mot tillfällig utländsk konkurrens, som sammanhängde med
rådande abnorma valutaförhållanden. Praktiskt taget kunde den företeelse,
som avsåges, definieras såsom konkurrens från länder med starkt
deprecierad valuta.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Motionärerna hava sålunda utgått från den uppfattningen, att för
anlitande av det åsyftade särskilda tullskyddet icke borde från riksdagens
sida uppställas något annat villkor än att det exporterande landets
valuta vore starkt deprecierad. En sådan uppfattning synes vila på den
förutsättningen, att eu depreciering av ett lands valuta skulle i och för
Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.
3
sig sätta landet i stånd att sälja varor för export till lägre priser än
dem, som motsvara ett valutastarkare destinationslands produktionskostnader.
Denna förutsättning måste emellertid enligt utskottets mening
anses felaktig. Först då det exporterande landets valuta på hemmamarknaden
har högre värde än det, som tillerkännes densamma
i det land, till vilket exporten äger rum, föreligga förutsättningarna för
en av valutaställningen gynnad export. Bevillningsutskottet, som tillstyrkt
bifall i viss utsträckning till de i ovannämnda proposition, nr 259,
föreslagna skyddsåtgärderna och som därmed anslutit sig till den av
tull- och traktatkommittén angivna och av Kungl. Maj:t godkända uppfattningen
beträlfande karaktären av den utländska konkurrens, mot
vilken det särskilda skyddet bör riktas, har icke kunnat tillstyrka bifall
till det nu föreliggande förslaget, vilket, såsom ovan är påvisat, i berörda
hänseende utgår från en annan förutsättning och sålunda går utöver det
genom ovannämnda proposition framlagda förslaget.
Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 81 av herr Lorichs m. fl., angående
tilläggstullar å varor från länder med starkt, deprecierad
valuta, i den mån denna motion icke kan
anses besvarad genom vad bevillningsutskottet hemställt
i dess betänkande nr 48, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 maj 1922.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Antonsson, K. A. Nilson, Wigforss,
Wohlin, Björnsson, Boman, Rune, Bärg i Katrineholm, Johansson i Kullersta,
Lithander, Johansson i Kälkebo, Henrikson, Isak Svensson, Lövgren i Nyborg,
Winkler och Olsson i Gävle.