Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1922 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning angående åtgärder
till skydd mot så kallad valutadumping.

I en den 8 maj 1922 dagteeknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 259, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att antaga nedan införda, vid propositionen
fogade förslag till förordning angående åtgärder till skydd mot
så kallad valutadumping med därtill hörande anvisningar för tillämpning
av samma förordning.

Förslag

till

förordning angående åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har i främmande stat kursen å växlar i svenskt mynt stigit mer
än som står i vederbörlig överensstämmelse med minskningen i köpkraft
inom nämnda stat hos en enhet av den stats mynt, allt jämfört med
förhållandena därutinnan den 1 augusti 1914, och prövas svåra olägenheter
till följd härav uppkomma för det svenska näringslivet i form av minskade
möjligheter till avsättning av framställda produkter på den inhemska
marknaden, då skall så kallad valutadumping anses föreligga, och må,
där omständigheterna i övrigt ej annat föranleda, skyddsåtgärder däremot
vidtagas efter ty i denna förordning närmare bestämmes.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 41 höft. (Nr 48.) 1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

2 §.

%

Vid prövning av fråga om vidtagande av skyddsåtgärd mot valutadumping
skall tagas i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i
dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som den ifrågasatta åtgärden
kan medföra, samt därvid särskilt tillses,

om viss vara från den främmande staten i Sverige i allmänhet
försäljes eller utbjudes till pris, understigande det pris, till vilket här i
riket tillverkad dylik vara av enahanda godhet kan i den svenska marknaden
utan förlust försäljas,

om försäljningen till det lägre priset av den utländska varan är
ägnad att i väsentlig grad inverka på möjligheten att upprätthålla
driften inom näringsgren i Sverige, samt

om sannolikhet förefinnes att, därest skyddsåtgärd, varom i ärendet
är fråga, vidtages, levnadskostnaderna i riket komma att därav väsentligen
påverkas.

3 §.

För handläggning, på sätt nedan sägs, av frågor om skyddsåtgärder
mot valutadumping skall finnas en valutanämnd. Denna nämnd utgöres
av högst fem av Konungen förordnade ledamöter, vilka skola vara i
ekonomiska frågor kunniga och förfarna män. Konungen utser tillika
suppleanter till samma antal som ledamöterna. Uppdrag att vara ledamot
av valutanämnden eller suppleant för sådan ledamot må när som helst
återkallas.

Valutanämnden åligger att hos Konungen göra de framställningar
i fråga om åtgärder till skydd mot valutadumping, vartill nämnden
jämlikt denna förordning samt i övrigt gällande föreskrifter må finna
förhållandena föranleda.

Närmare bestämmelser om valutanämnden och dess verksamhet
meddelas av Konungen.

4 §•

Prövar Konungen, efter hemställan av valutanämnden eller efter
dess hörande, åtgärd till skydd mot valutadumping böra vidtagas, må
Konungen därom förordna. Sådant förordnande skall innefatta föreskrift,
antingen att vid införsel till riket av vara av i ärendet avsett slag
och härstammande från viss främmande stat sådan vara skall, ändå att
densamma ej är tullpliktig, eller, i annat fall, utöver den tull, som enligt
gällande tulltaxa utgår, beläggas med särskild av Konungen på förslag
av valutanämnden fastställd avgift (valutaavgift),

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. 3

eller ock, där skydd mot valutadumping icke kan på nu angivet
sätt vinnas, att införsel till riket från utlandet eller från viss främmande
stat av vara av sådant slag, varom i ärendet är fråga, må äga rum
allenast efter av Konungen för varje särskilt fall meddelat tillstånd
(importlicens).

Valutaavgift för viss vara eller visst varuslag skall, i den mån
annat ej här nedan stadgas, bestämmas till viss, högst 500 procent av
den för samma vara eller varuslag enligt tulltaxan utgående tullavgift.
Beslut om höjning eller sänkning av fastställd valutaavgift må av
Konungen meddelas på framställning av valutanämnden eller efter dess
hörande.

Vid meddelande av importlicens må stadgas, att för vara, vilken
jämlikt meddelad importlicens införes till riket, skall erläggas importavgift,
vilken, där ej nedan annorlunda sägs, skall bestämmas till högst
500 procent av den för varan enligt gällande tulltaxa utgående tullavgift.

År fråga om vara, för vilken tullavgift icke utgår, skall valutaavgift
eller importavgift utgå med högst 100 procent av varans värde.

Föreskrifter till ledning vid bestämmande av stat, från vilken
vara skall anses härstamma, må meddelas av Konungen.

5 §•

Prövas de omständigheter, som föranlett meddelande av förordnande,
varom i 4 § sägs, ej vidare vara för handen, må Konungen på framställning
av valutanämnden eller efter dess hörande förklara förordnandet
skola upphöra att gälla.

6 §.

Valutaavgift och importavgift uppbäras i den för upptagande av
tullavgift stadgade ordning samt, där fråga är om tullpliktig vara, i
sammanhang med tullavgiften, men skola särskilt för sig redovisas på
sätt generaltullstyrelsen närmare bestämmer.

i §•

1 mom. Vad om restitution av eller befrielse från tullavgift finnes
stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om valutaavgift eller importavgift,
varom i denna förordning sägs. Närmare föreskrifter härutinnan
må meddelas av Konungen.

2 mom. Jämväl i övrigt må, där synnerliga skäl därtill prövas
föreligga, befrielse helt eller delvis från erläggande av valutaavgift för
viss vara eller visst varuparti, så ock återfående av erlagd valutaavgift
eller del därav medgivas av Konungen efter valutanämndens hörande.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

Denna förordning skall träda i kraft å dag, som av Konungen
bestämmes, och skall därefter gälla till den 1 april 1923, dock att
Konungen, där skäl därtill prövas föreligga, må förklara förordningen
skola jämväl tidigare upphöra att gälla.

An visningar

för tillämpning av förordningen angående åtgärder till skydd
mot så kallad yalutadumping.

I. Yalutadumping.

Den brist på överensstämmelse i främmande stat mellan stegringen
av kursen på växlar i svenskt mynt och minskningen i köpkraft inom
nämnda stat hos den stats mynt, allt jämfört med förhållandena därutinnan
den 1 augusti 1914, som enligt 1 § i förordningen är en av
förutsättningarna för att valutadumping från nämnda stats sida skall
anses föreligga, skall vara av den art, att den främjar exporten från
den främmande staten till Sverige och hindrar importen från Sverige
till den främmande staten. Denna brist på vederbörlig överensstämmelse
mellan nämnda faktorer får icke ett alltid tillförlitligt uttryck i det förhållande,
som därigenom uppstår mellan å ena sidan kursen på svenskt
mynt i den främmande staten och å andra sidan relationen mellan den
främmande statens och Sveriges prisnivåer. Detta beror icke blott på
brister i metoderna för och utförandet av prisnivåns beräknande, utan
ock därpå, att för att valutadumping skall anses föreligga måste fordras,
att den angivna bristande överensstämmelsen skall vara ett uttryck för
en börjande depreciering av den främmande statens valuta.

Om sålunda grunden till den ensidiga stegringen av kursen på
svenskt mynt i främmande stat enbart är, att den svenska valutans
godhet föranleder en avsevärd ökning av placering av utländskt kapital
i Sverige eller svenska värden, får valutadumping icke anses föreligga.
Ej heller föreligger enligt förordningen valutadumping i det fall, att
till följd av att Sveriges valuta deprecieras (i form av en stegring av
Sveriges prisnivå) kursen på svenskt mynt i främmande stat blir för
hög i förhållande till relationen mellan den främmande statens och
Sveriges prisnivåer.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. 5

Åven om bristen på behörig överensstämmelse mellan knrsen på
svenskt mynt i främmande stat och relationen mellan denna stats och
Sveriges prisnivåer uppstått på i förordningen avsett sätt, får valutadumping
dock icke anses föreligga, ifall sådana omständigheter äro för
handen, som överhuvud hindra berörda brist på överensstämmelse att
framkalla olägenheter för det svenska näringslivet av i förordningen
angiven art eller, om sådana hinder ej föreligga, de olägenheter, som
framkallas, ej äro av den i förordningen avsedda svåra art.

I de fall, då på grund av den förut omnämnda bristfälligheten
vid prisnivåernas beräknande tillvaron av valutadumping ej kan på direkt
sätt utrönas, måste andra metoder användas.

Om svåra olägenheter för det svenska näringslivet i form av minskade
möjligheter att avsätta framställda produkter föreligga, måste, för att
dessa olägenheter skola kunna anses vara följd av valutadumping i
främmande stat, i nämnda stat vissa företeelser uppkomma, Antingen
måste i övriga stater en stark ökning av efterfrågan efter nämnda stats
varor uppkomma, vilken, om den får obehindrat göra sig gällande, har
till följd en stark ökning av exporten från nämnda stat och en stark
stegring av varupriserna inom nämnda stat, och i så fall äro dessa
företeelser bevis på tillvaron av valutadumping. Eller ock vidtager
nämnda stat åtgärder för att försvaga nämnda verkningar, men då ligga
i dessa åtgärder säkra kännetecken på tillvaron av valutadumping från
nämnda stat.

Även om beträffande växelkurs och prisnivåer förutsättningarna
för valutadumping från främmande stat föreligga och samtidigt svåra
olägenheter av förut angiven art uppkomma för det svenska näringslivet,
återstår att utreda, om och i vad mån dessa svåra olägenheter äro
en följd av valutadumpingen.

Därvid bör undersökas, om ej andra omständigheter föreligga, som
kunna framkalla dylika olägenheter.

Dessa andra omständigheter kunna vara sådana, vilkas verkningar
äro av samma generella inverkan på varupriserna i Sverige som en obehindrad
valutadumping. Hit höra, bland annat, dels den allmänna deflation,
som behärskat större delen av världen under de sista åren, dels en relativt
hög uppskattning i utlandet av den svenska valutans godhet.

Men med valutadumping kunna även samverka omständigheter,
som direkt beröra blott vissa varors priser, t. ex. väsentliga förbättringar
inom någon näringsgren i den främmande staten, vanlig dumping
därstädes eller premiering av exporten av vissa varor från den främmande
staten.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

Om förutsättningarna för valutadumping med hänsyn till växelkurs
och prisnivåer föreligga, kunna dock verkningarna av denna valutadumping
utebli på grund av åtgärder, vidtagna av den främmande stat,
hos vilken dessa förutsättningar uppkommit, t. ex. genom att denna
stat pålägger exporttullar och ger importpremier av vederbörlig storlek
och därigenom hindrar stegringen av växelkursen på Sverige att utöva
sin verkan i valutadumpande riktning. Men åtgärder av sistnämnda art
kunna ha en helt annan uppgift, nämligen icke att förhindra utan blott
att reglera valutadumpingen, så att denna i det hela främjar den främmande
statens valutadumpande syfte bättre än om den hade fått göra
sig obehindrat gällande.

Genom denna anordning, som innebär, att det uppkommer två
prisnivåer i den främmande staten, en lägre för köp och försäljning
inom nämnda stat och en högre för export till utlandet, kunna
exportpriserna avpassas så, att den främmande statens exportvaror alltid
kunna på den svenska marknaden säljas till billigare priser än vartill
motsvarande varor kunna i Sverige med vinst tillverkas, men utan att
dessa exportpriser bliva lägre än som för detta ändamål är oundgängligen
nödigt.

Härigenom ändras i viss mån valutadumpingens karaktär och detta
i två hänseenden. Det blir ej längre storleken av den bristande behöriga
överensstämmelsen mellan den främmande statens växelkurs på
Sverige och relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer,
som blir direkt bestämmande, utan denna kommer blott att utgöra
den marginal, inom vilken valutadumpingen kommer att hålla sig.
Vidare kan denna anordning avsiktligt eller oavsiktligt föranleda, att
vissa varors export till Sverige särskilt främjas, d. v. s. åstadkomma
samma resultat, som vinnes genom särskilda premier för export av vissa
varor. Därigenom uppkommer en sådan kombination mellan å ena sidan
ren valutadumping och å andra sidan förhållanden eller åtgärder, som
direkt blott beröra vissa varors priser, som nyss omnämndes.

II. Skydd mot valutadumping.

Skydd får endast lämnas, om alla de i förordningens 1 § angivna
förutsättningarna för valutadumping föreligga, nämligen:

a) att den där angivna bristande överensstämmelsen mellan stegringen
i den främmande statens växelkurs på Sverige och förskjutningen
mellan denna stats och Sveriges prisnivåer är för handen,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. 7

b) att svåra olägenheter för det svenska näringslivet i form av
minskade möjligheter till avsättning av framställda produkter på den
inhemska marknaden uppkommit, och

c) ''att sistnämnda olägenheter äro en följd av den under a) angivna
förändringen.

Skyddets storlek skall såvitt möjligt så avpassas, att det icke
överstiger vad som behövs för att förhindra de under b) upptagna
olägenheterna.

År det uppenbart eller kan påvisas, att jämte de under a) angivna
förhållandena även andra förhållanden föreligga, som kunna framkalla
de under b) omnämnda olägenheterna, må skydd mot valutadumping
lämnas endast i den mån berörda olägenheter sannolikt äro en följd av
förhållandena under a).

Om från främmande stat jämte valutadumping även annat förhållande
föreligger, som är ägnat att öka de under b) angivna olägenheterna,
och detta andra förhållande står i samband med valutadumpingen från
den främmande staten, må skydd lämnas även mot verkan av detta
förhållande. Ett dylikt fall kan föreligga, om från den främmande stat,
från vilken valutadumping utgår, kapital i avsevärt ökad mängd placeras
i Sverige eller i svenska värden.

Ändock att de under a), b) och c) här ovan angivna förhållandena
föreligga, får, där särskilda förhållanden sådant föranleda, skydd mot
valutadumping icke äga rum. Till sådana särskilda förhållanden höra
ej blott förhållanden av handelspolitisk art utan "även andra, t. ex. en
del av dem, som äro omnämnda i förordningens 2 §, vilken föreskriver,
att vid fråga om skyddsåtgärder mot valutadumping skall tagas i betraktande
den inverkan på rikets näringsliv i dess helhet, som ej blott
valutadumpingen utan även skyddsåtgärd mot densamma kan medföra.

III. Skyddsmedlen mot valutadumping.

Dessa äro valutaavgifter och importreglering.

Om båda dessa skyddsmedel gäller, dels att de skola avpassas efter
valutadumpingen och sålunda ändras i den mån valutadumpingens kraft
ändras, dels att verkan av deras användande på det inhemska näringslivet
i dess helhet skall noga beaktas.

Valutaavgifter kunna endast påläggas införseln av varor från de
främmande stater, i vilka valutadumping äger rum. Åven importregleringen
avser egentligen endast samma syfte, men där detta syfte ej

Utskottet.

Departements

chefen.

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

kan vederbörligen ernås genom att reglera blott importen från nämnda
stater, må den utsträckas även till importen från övriga stater, därvid
dock för omfattningen och arten av denna senare reglering blir bestämmande,
att den endast avser att möjliggöra en fullt verksam reglering
av importen från valutadumpande stater.

Vid användning av valutaavgifter bör uppmärksammas, dels att
det är förenat med mycket stora svårigheter att avpassa dessa avgifter,
så att (fe bli just av den storlek, som behövs för att förhindra valutadumpingens
verkningar, dels att vid obehindrad valutadumping valutaavgifterna
måste ofta ändras och att vid reglerad valutadumping valutaavgifternas
verkan kan helt elimineras genom att den valutadumpande
staten sänker exportpriserna.

Vid användning av importreglering bör noga beaktas, att denna
innebär större fara än valutaavgifter för att inverkan — direkt eller
indirekt — i prisstegrande riktning skall bli större än som avsetts, och
bör denna inverkan följas med noggrann uppmärksamhet samt vederbörliga
rättelser i- tid vidtagas.

Till bevillningsutskottet har jämväl hänvisats en i anledning av
förenämnda''proposition väckt motion, nr 175 i första kammaren av herr
Vennersten, däld hemställts,

»att riksdagen, med bifall till det vid Kungl. Maj:ts proposition
nr 259 fogade förslag till förordning angående åtgärder till skydd mot
så kallad valutadumping, måtte avslå det vid samma proposition fogade
förslag till anvisningar för tillämpning av samma förordning.»

1 skrivelse den 25 juni 1921 anmodade dåvarande chefen för
handelsdepartementet tull- och traktatkommittén att verkställa utredning
angående möjligheten och lämpligheten av att införa differentialtullai
mot valutasvaga länder till skydd för den för hemmamarknaden arbetande
svenska industrien.

Till fullgörande av det sålunda meddelade uppdraget avgav nämnda
kommitté, efter verkställd utredning, den 22 november 1921 utlåtande i
frågan om differentialtullar såsom skydd mot valutadumping.^ Därvid förklarade
kommittén såsom resultat av utredningen, att kommittén icke kunde
tillstyrka, att differentialtullar till industriens och jordbrukets skydd mot
valutadumping under då förhandenvarando förhållanden infördes, men att
åtgärder borde vidtagas för utarbetande av förslag till en beredskaps -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. 9

lagstiftning att vid förändrade faktiska förhållanden eventuellt tjäna
angivna syfte.

Med anledning av, bland annat, vad kommittén sålunda förordat,
meddelade Kungl. Maj:t den 2 december 1921 kommittén uppdrag att

dels efter verkställd utredning avgiva utlåtande, huruvida i dåvarande
situation, med hänsyn tagen till samtliga på frågan inverkande
faktorer, hittills icke prövade statliga åtgärder av något slag — exempelvis
sådana, som folie inom importregleringens eller den allmänna valutaoch
penningpolitikens områden — lämpligen kunde vidtagas för att till
skydd för svensk industri tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet
eller eljest stärka industriens ställning på hemmamarknaden, ävensom,
därest så befunnes vara fallet, avgiva förslag i ämnet,

dels ock, för den händelse kommittén funne åtgärder i nyss antytt
syfte icke för det dåvarande böra vidtagas, inkomma med närmare yttrande
och förslag i fråga om den av kommittén i dess förberörda utlåtande
av den 22 november 1921 förordade beredskapslagstiftningen.

Efter att till det vid förevarande proposition i utdrag fogade
statsrådsprotokollet hava erinrat om, bland annat, vad ovan omnämnts,
har chefen för handelsdepartementet redogjort för resultatet
av tull- och traktatkommitténs arbete i anledning av nyssnämnda, den
2 december 1921 kommittén meddelade uppdrag. Därvid har departementschefen
särskilt uppehållit sig vid ett av kommittén den 28 april
1922 dagtecknat betänkande, däruti kommittén framlagt det förslag om
åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping, som Kungl. Maj:t
sedermera upptagit i den föreliggande propositionen. En av departementschefen
meddelad sammanfattning av kommitténs principiella motivering
för- det sistnämnda förslaget torde utskottet få här i huvudsak
återgiva.

Tull- och traktatkommittén hade såsom sin uppfattning uttalat,
att något medel icke funnes, som vore ägnat att i avgörande grad
råda bot för de svårigheter, varmed vårt näringsliv hade att kämpa,
enär dessa väsentligen hade sin grund i förhållanden, vilka det icke
stode i vår makt att ändra. Emellertid vore det enligt kommitténs
mening av vikt att tillse, huruvida icke något kunde göras för att förhindra,
att betydelsefulla delar av vårt näringsliv toge allvarlig skada.
I anledning härav hade kommittén känt sig uppfordrad att taga under
noggrant övervägande, huruvida ej medel numera borde kunna tillstyrkas,
vilka på grund av sin tveeggade natur ansetts tidigare icke böra
rekommenderas. Till dylika medel vore enligt kommitténs förmenande
att hänföra sådana statsåtgärder, som åsyftade ett tillfälligt begränsande
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 41 höft. (Nr 48.) 2

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

av varutillförseln utifrån. Vad som härvid närmast kunde ifrågakomma
vore, ansåge kommittén, skyddsåtgärder mot s. k. valutadumping.
Dylika skyddsåtgärder vore emellertid enligt kommitténs mening förenade
med stora tekniska svårigheter. Det spelade därvidlag en jämförelsevis
mindre roll, att det i många fall kunde vara svårt att avgöra,
om överhuvud valutadumping från ett visst land förelåge, enär skydd
endast borde ifrågakomma mot valutadumping av mycket betydande
styrka. Av större betydelse vore, att samma verkningar, som en valutadumping
medförde, även kunde framkallas av andra orsaker, vilka
givetvis icke berättigade till användningen av ifrågavarande skyddsmedel.

Men även stora olägenheter för näringslivet kunde, ansåge kommittén,
bliva en följd av skyddet mot valutadumping. Till dessa olägenheter
räknade kommittén dels nödvändigheten att fordra ursprungsbevis
vid import av dumpingskyddad vara, dels den spekulation i varuprisändringar,
som kunde tänkas uppstå på grund av skyddsmedlens
användning, dels också den kostnadsökning, som i vissa fall kunde
komma att drabba exportindustrien.

Emellertid finge efter kommitténs förmenande olägenheterna, även
om de i och för sig vore stora, icke överdrivas. Så länge nämligen
valutadumpingen allenast utginge från ett ringa antal länder, vore
konkurrensen från andra länder obehindrad. Olägenheterna komme
därför endast att gälla den import, med avseende å vilken Sverige vore
i övervägande grad hänvisat till de valutadumpande länderna.

Om trots förekommande olägenheter man ansåge sig böra förorda
skydd mot valutadumping'', måste detta motiveras av att förhållanden
kunde inträda, då berörda olägenheter vore att anse såsom mindre än
den skada, som skulle kunna drabba vårt näringsliv vid fullt obehindrad
valutadumping. Enligt kommitténs mening befunne vi oss nu i det
läge, att skadan av valutadumpingen övervägde betydelsen av olägenheterna.
Detta berodde icke på att valutadumpingen ökats, utan därpå
att krisen och den därav följande arbetslösheten tilltagit i en icke
väntad grad, varigenom näringslivets motståndskraft betydligt nedgått.
Därav följde, att man mer och mer måste tvivla på dettas förmåga att
av egen kraft komma till rätta med svårigheterna. Dessutom ville det
synas, som om de valutadumpande ländernas förmåga att fortsätta med
valutadumpingen, vilken förmåga förra hösten antogs begränsad till en
jämförelsevis kort tidrymd, ännu länge komme att äga bestånd.

Det vore på grund av sistnämnda omständigheter och särskilt
med hänsyn till att eventuella skyddsåtgärder förutsattes bliva av mycket
kort varaktighet, som kommittén nu, ehuru efter ganska stor tvekan,

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

ansåge sig böra frånfalla sitt avstyrkande .utlåtande av den 22 november
1921 och i stället tillstyrka framläggandet för innevarande års riksdag
av det av kommittén utarbetade förslaget till förordning om skydd
mot valutadumping.

För egen del bar chefen för handelsdepartementet, efter att hava
angivit kännetecknen för det nuvarande krisläget — svårigheterna för
den svenska industrien att finna avsättning för dess produkter å såväl
utlands- som hemmamarknaden samt driftinskränkningarna med den av
de senare härflytande arbetslösheten — ävensom yttrat sig om orsakerna
till krisen, upptagit till behandling frågan om de åtgärder, som kunde
vidtagas till krisens bekämpande. Departementschefen har därvid i första
hand framhållit vikten av att näringslivet självt genom rationaliseringav
driften och genom en efter omständigheterna anpassad omläggningav
produktionen sökte inrätta sig efter de ändrade förhållanden, som
efterträtt krigsårens högkonjunktur. Vidare har departementschefen angivit
vissa åtgärder från statens sida till näringslivets stödjande, såsom
för vårt lands vidkommande tänkbara, och därvid nämnt, bland andra,
sådana som avsåge att genom nedbringande av produktionskostnaderna
stärka industriens ställning i konkurrensavseende. Av de av departementschefen
sålunda och i övrigt omnämnda åtgärderna, måste påtagligen,
har departementschefen därefter anfört, de som avsåge att genom
rationalisering av den industriella driften och nedbringandet av tillverkningskostnaderna
möjliggöra anpassning efter utlandets produktionsutgifter,
anses såsom de för ett varaktigt återställande av vår
industris konkurrenskraft gentemot utlandet utan jämförelse mest betydelsefulla.
Hur svår en dylik anpassningsprocedur än vore att genomföra
och hur kännbara dess verkningar än gestaltade sig, syntes den i allt fall
vara en för vårt lands ekonomiska tillfrisknande ofrånkomlig förutsättning.
Många tecken tydde emellertid på, att denna anpassning, såvitt
anginge förhållandet till länder, vilka intoge en i valutaavseende med
vårt land någorlunda jämförlig ställning, i vissa fall redan vore uppnådd
och i andra fall läge så nära, att densamma genom ett fortsatt arbete
på den inslagna vägen inom överskådlig framtid borde kunna uppnås.
Goda utsikter förelåge med andra ord för, att vårt land skulle på de
flesta områden, där dess industriella utveckling kunnat före världskriget
göra sig gällande, åter bliva i stånd att med framgång upptaga konkurrensen
med länder, där valutaläget kunde betecknas såsom någorlunda
normalt.

Övergående till frågan om vad som borde företagas för att möta

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

konkurrensen från länder med deprecierad valuta har departementschefen
vidare anfört följande.

Annorlunda ställde sig däremot förhållandet med den konkurrens,
för vilken den i vissa länder fortskridande valutadeprecieringen skapat
alldeles abnorma och för vårt lands näringsliv högst allvarliga förutsättningar.
Skillnaden mellan de valutadeprecierade ländernas produktionskostnader,
evalverade i svenskt mynt, och de svenska tillverkningskostnaderna
för samma varuslag vore nämligen i många fall så stor, att
det icke förefunnes minsta utsikt att blott genom ett nedpressande av
de svenska produktionsutgifterna eller andra åtgärder av liknande natur
ens närmelsevis eliminera densamma. En sänkning t. ex. av de svenska
arbetarnas löner till en nivå, som motsvarade den i svenskt mynt omräknade
lönekostnaden i vissa valutadeprecierade länder, skulle — oavsett
att en dylik sänkning icke läte sig i praktiken genomföra —
innebära, att den svenska lönestandarden skulle i förhållande till den
inom landet rådande prisnivån nedpressas till en bråkdel av det allra
oundgängligaste existensminimum. I många fall förhölle det sig t. o. m.
så, att, även om för den svenska varan arbetslönen kunde nedbringas
till noll, övriga produktionskostnader i allt fall skulle överstiga framställningskostnaderna,
inklusive arbetslöner, i det valutadeprecierade landet.

Efter att hava anfört vissa omständigheter, vilka tydligt gåve vid
handen, att valutadumping gent emot vårt land i icke ringa omfattning
utövats och alltjämt utövades, har departementschefen fortsatt sålunda.

Nu kunde det visserligen, på sätt också av tull- och traktatkommittén
påpekas, sägas, att valutadumpingen är en tillfällig företeelse och
att de särskilda förhållanden, som möjliggöra förekomsten av dylik
dumping, eller den bristande jämvikten mellan ett lands valutas inre
värde och kursvärde förr eller senare måste utjämnas genom förskjutningar
uppåt av det valutasvaga landets prisnivå. Huru lång tid en sådan
utjämningsprocess kunde komma att taga i anspråk kunde emellertid
icke förutsägas. Hitintills gjord erfarenhet pekade för visso i den riktningen,
att det kunde dröja länge nog, innan köpkraftsparitet inträdde,
så mycket mer som i åtminstone vissa av de valutasvaga länderna
deprecieringen långt ifrån att stagnera alltjämt fortskrede med oförminskad
styrka.

Under sådana omständigheter och inför omöjligheten att överblicka
den framtida utvecklingen på här ifrågavarande område ansåge departementschefen
det vara lämpligt, att, innan riksdagen åtskiljdes, Kungl.
Maj:t utrustades med befogenhet att i fall av trängande behov ingripa

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. 13

till skydd för svenskt näringsliv gent emot ödeläggande konkurrens
från valutadeprecierade länder. I vad mån en dylik befogenhet, därest
den av riksdagen lämnades, kunde behöva av Kungl. Maj:t utnyttjas,
vore givetvis beroende av huru förhållandena här hemma och ute i världen
i fortsättningen komme att gestalta sig och sålunda omöjligt att på
förhand bedöma, men situationen vore i allt fall sådan, att enligt
departementschefens mening möjligheterna för ett statsingripande borde
tillskapas. Särskilt ville departementschefen framhålla vikten av att
vid handhavandet av den ifrågasatta fullmakten det allmänna handelspolitiska
läget och eventuella förskjutningar däri noga beaktades. Att
en beredskapslagstiftning funnes bleve givetvis av särskild betydelse,
för den händelse en motsvarande lagstiftning på andra håll i världen
genom sin tillämpning komme att i än högre grad inrikta exporten
från valutasvaga länder mot vårt land.

För innehållet i det förslag till beredskapslagstiftning mot valutadumping
som tull- och traktatkommittén uppgjort och vilket med den
föreliggande propositionen framlagts såsom Kungl. Maj:ts förslag, har
departementschefen lämnat i huvudsak följande redogörelse.

»Enligt förslaget skall för handläggning av frågor angående skyddsåtgärder
mot valutadumping tillsättas en valutanämnd. Denna nämnd,
som förordnas av Kungl. Maj:t, skall bestå av fem ledamöter och samma
antal suppleanter, vilka skola vara i ekonomiska frågor kunniga och
förfarna män. Det åligger nämnden att hos Kungl. Maj:t göra de
framställningar i fråga om åtgärder till skydd mot valutadumping, som
nämnden finner omständigheterna påkalla.

Till undvikande av meningsskiljaktighet beträffande innebörden
av begreppet valutadumping har i förslaget detta begrepp noggrant
fixerats. Valutadumping skall anses föreligga, om i en främmande stat
växlar på vårt land sedan den 1 augusti 1914 stigit mer än som står
i vederbörlig överensstämmelse med minskningen i köpkraft hos nämnda
stats mynt, och om till följd härav svåra olägenheter uppstå för det
svenska näringslivet i form av minskade möjligheter till avsättning av
framställda produkter på den inhemska marknaden.

Beträffande vad som är att iakttaga vid prövning av fråga om
skyddsåtgärder mot valutadumping stadgar förslaget, att valutanämnden
därvid har att taga i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i
dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som eventuella åtgärder däremot
kunna tänkas medföra. Särskilt skall tillses, om vara, för vilken
skydd ifrågasättes, här i Sverige i allmänhet försäljes eller utbjudes till
lägre pris än det, till vilket här i riket tillverkad dylik vara av ena -

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

banda godhet kan i den svenska marknaden utan förlust försäljas.
Vidare skall beaktas, om försäljningen till det lägre priset av dylik
främmande vara är ägnad att i väsentlig grad inverka på möjligheterna
att upprätthålla driften inom näringsgren i Sverige. Slutligen skall
hänsyn tagas till, huruvida sannolikhet förefinnes, att eventuell skj^ddsåtgärd
mot valutadumping kan komma att väsentligt påverka levnadskostnaderna
i riket.

Ett annat viktigt stadgande avhandlar arten av de åtgärder, som
det kan ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga, sedan framställning
gjorts av valutanämnden om skydd mot valutadumping. Härom stadgar
förslaget, att Kungl. Maj:t vid sådant förhållande äger förordna,
att införsel av viss vara från viss stat antingen skall beläggas med särskild
av Kungl. Maj:t på förslag av valutanämnden fastställd avgift
(valutaavgift) eller ockr där skj^dd mot valutadumping icke kan på nyss
angivet sätt vinnas, får äga rum allenast efter av Kungl. Maj:t för
varje särskilt fall meddelat tillstånd (importlicens).

Beträffande valutaavgiftens storlek stadgas, att avgiften får utgöra
högst 500 procent av för ifrågakommande vara eller varuslag enligt
tulltaxan utgående tullavgift eller, därest fråga är om tullfri vara,
högst 100 procent av varans värde. Vidare bestämmes, att vid meddelande
av importlicens må stadgas, att för sålunda till införsel medgiven
vara vid införseltillfället skall erläggas en importavgift av likaledes
högst 500 procent av tullavgiften respektive 100 procent av
varans värde.

I fråga om sänkning eller höjning av fastställd valutaavgift stadgar
förslaget, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter framställning
av valutanämnden eller efter dess hörande därom meddela
beslut.

Slutligen bör omnämnas dels en föreskrift, att vad om restitution
eller befrielse från tullavgift finnes stadgat skall i tillämpliga delar gälla
i fråga om valutaavgift eller importavgift, dels ock ett stadgande, som
tillerkänner Kungl. Maj:t rätt att, där synnerliga skäl prövas föreligga,
medgiva befrielse från erläggande av valutaavgift ävensom återställande
av erlagd sådan.

I avseende å giltighetstiden för den ifrågasatta lagstiftningen har
kommittén föreslagit, att densamma skall träda i kraft å dag, som av
Kungl. Maj:t bestämmes, och därefter gälla till den 1 april 1923, dock
med rätt för Kungl. Maj:t att jämväl dessförinnan upphäva densamma.

Beträffande kostnaderna för den valutanämnd, som enligt förslaget
skulle handlägga ärendena rörande skyddsåtgärder mot valuta -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. 15

dumping, har kommittén tänkt sig, att dessa skulle täckas genom inflytande
valuta- och importavgifter. Genom de senare skulle medel
jämväl beredas för utbetalande i förekommande fall av restitutioner.
Kommittén har alltså förutsatt, att någon ny kostnad genom de föreslagna
åtgärderna icke skulle drabba statsverket, utan att i budgeten
utgifterna för ifrågavarande ändamål skulle upptagas till samma belopp
som de till följd av pålagda avgifter influtna inkomsterna.»

Vad chefen för handelsdepartementet, på sätt ovan återgivits,
anfört har synts utskottet innefatta avgörande skäl för att särskilda
åtgärder vidtagas med hänsyn till den för flera av vårt näringslivs
viktigaste grenar ödesdigra konkurrens, som har karaktären av valutadumping
i detta ords av tull- och traktatkommittén och i det föreliggande
författningsförslaget angivna betydelse. Likaså har det synts
utskottet uppenbart,^ att åtgärderna måste lämpas efter sig företeende
omständigheter samt att följaktligen riksdagen intet annat kan åtgöra
än besluta om arten av de åtgärder, som böra vidtagas, och meddela
Kungl. Maj:t bemyndigande att inom vissa gränser vidtaga sådana
åtgärder.

I nu berörda hänseende avser Kungl. Maj:ts föreliggande proposition
bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om antingen valutaavgifter
eller importreglering. Mot förslaget i vad det avser bemyndigande
för Kungl. Maj:t att åsätta valutaavgifter har utskottet icke
haft något att erinra. Vad däremot angår det andra ledet i den
av Kungl. Magt föreslagna skyddslagstiftningen, nämligen importförbud
med licenser, har utskottet icke kunnat frånkänna de däremot
gjorda invändningarna betydelse. Vid sådant förhållande och då utskottet
ansett, att genom ett klokt handhavande av befogenheten att
åsätta valutaavgifter ett tillfredsställande skydd bör kunna beredas de
näringsgrenar, som utsättas för valutadumping, har utskottet funnit sig
icke böra tillstyrka vad propositionen innehåller i fråga om importreglering.

I övrigt har utskottet icke att föreslå någon ändring i Kungl.
Maj:ts förslag till förordning angående åtgärder till skydd mot så kallad
valutadumping.

De vid nämnda förslag fogade anvisningarna, med de ändringar
som påkallas av att utskottet ur förslaget till förordning utesluter vad
som rör importreglering, har utskottet ansett ägnade att underlätta
och giva erforderlig stadga åt förordningens tillämpning. Utskottet

Ulskotteti

yttrande.

16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

har således icke kunnat tillstyrka bifall till herr Vennerstens ovannämnda
motion.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 259 icke kunnat oförändrad
bifallas samt med avslag å motionen I: 175 av herr
Vennersten, måtte antaga det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till förordning angående åtgärder till
skydd mot så kallad valutadumping med därtill hörande
anvisningar för tillämpning av samma förordning, med
de ändringar som framgå av nedan i utdrag införda
förslag.

Förslag

till

förordning angående åtgärder till skydd mot sä kallad valutadumping.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

2 §.

3 §•

4 §■

Prövar Konungen, efter hemställan av valutanämnden eller efter
dess hörande, åtgärd till skydd mot valutadumping böra vidtagas, må
Konungen därom förordna. Sådant förordnande skall innefatta föreskrift,
att vid införsel till riket av vara av i ärendet avsett slag och
härstammande från viss främmande stat sådan vara skall, ändå att den
samma ej är tullpliktig, eller i annat fall, utöver den tull, som enligt
gällande tulltaxa utgår, beläggas med särskild av Konungen på förslag
av valutanämnden fastställd avgift (valutaavgift).

Valutaavgift för viss vara eller visst varuslag skall, i den mån
annat ej här nedan stadgas, bestämmas till viss, högst 500 procent av

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

17

den för samma vara eller varuslag enligt tulltaxan utgående tullavgift.
Beslut om höjning eller sänkning av fastställd valutaavgift må av
Konungen meddelas på framställning av valutanämnden eller efter dess
hörande.

År fråga om vara, för vilken tullavgift icke utgår, skall valutaavgift
utgå med högst 100 procent av varans värde.

Föreskrifter till ledning vid bestämmande av stat, från vilken vara
skall anses härstamma, må meddelas av Konungen.

5 §•

6 §•

Valutaavgift uppbäres i den för upptagande av tullavgift stadgade
ordning samt, där fråga är om tullpliktig vara, i sammanhang med tullavgiften,
men skall särskilt för sig redovisas på sätt generaltullstyrelsen
närmare bestämmer.

7 §•

1 mom. Vad om restitution av eller befrielse från tullavgift finnes
stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om valutaavgift, varom i
denna förordning sägs. Närmare föreskrifter härutinnan må meddelas
av Konungen.

Denna förordning — — — upphöra att gälla.

Anvisningar

för tillämpning av förordningen angående åtgärder till skydd
mot så kallad valutaduinping.

I. Valutadumping.

IT. Skydd mot valutadumping.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 saml. 41 käft. (Nr 48.)

3

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

III. Valutaavgifter.

Om valutaavgifterna gäller, dels att de skola avpassas efter valutadumpingen
och sålunda ändras i den mån valutadumpingens kraft ändras,
dels att verkan av deras användande på det inhemska näringslivet i dess
helhet skall noga beaktas.

Valutaavgifter kunna endast påläggas införseln av varor från de
främmande stater, i vilka valutadumping äger rum.

Stockholm den 23 maj 1922.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, K. A. Nilson, Wigforss, Rosén*,
Wohlin, Björnsson, Rune, Johansson i Kullersta, Lithander, Sköld, Johansson i
Kälkebo, Olsson i Ramsta*, Henrikson, Vennersten, Heyman, Lövgren i Nyborg,
Björklund och YVinkler.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. Reservationer -

19

Reservationer:

1) av herrar Röing, Wigforss, Rosén, Rune, Olsson i Ramsta, Lövgren
i Nyborg och Björklund, vilka anfört:

»Det ekonomiska läget i såväl Sverige som utlandet synes i nuvarande
stund starkt tala emot antagande av det framlagda förslaget
om åtgärder till skydd mot s. k. valutadumping och skulle göra det,
även om detta förslag i sig självt vore lämpligare än det kan anses
vara. För det första föreligger nämligen en ganska omisskännelig tendens
till förbättring på näringslivets olika områden, framför allt i
Förenta staterna men även i England. Prisfallet har i det förstnämnda
landet upphört sedan snart ett år och har avstannat även i England.
På samma sätt som konjunkturerna vid alla föregående tillfällen sedan
världskrigets slut nått Sverige från de nämnda länderna, torde man
med ganska stor visshet kunna förutsäga, att så kommer att bliva fallet
även denna gång. Det nödläge, vari större delen av vårt näringsliv
nu befinner sig, synes alltså hava goda utsikter att även utan särskilt
ingripande väsentligt lindras inom en nära framtid.

Medan alltså läget i länder med ordnade penningförhållanden nu
synes gå till förbättring, torde det förhålla sig på motsatt sätt i länderna
med fördärvat penningväsende och närmast i Tyskland. Prisstegringen
har där under innevarande år tagit enorma proportioner, och
samtidigt har under den senaste tiden markkursen stigit i utlandet, så
att förutsättningarna för en valutadumping från tysk sida icke för närvarande
kunna sägas föreligga i större utsträckning. Därtill kommer,
såsom en sannolikt varaktig företeelse, att råvarusvårigheterna i dessa
länder efter allt att döma befinna sig i oavbrutet tilltagande och att
även de tillfälliga möjligheter till stor export, som det abnorma kursläget
i vissa hänseenden skapat, därigenom för en överskådlig framtid
blivit i hög grad reducerade.

För det tredje tillkommer såsom en faktor av avsevärd vikt i nuvarande
stund, att tendensen, till stabilisering av penningvärdet i länderna
med goda penningförhållanden i detta fall liksom år 1919—20
mycket lätt kan slå över till en utveckling i motsatt riktning mot den
senast förekommande. Faran för en ny allmän prisstegring, en ny
inflation, kan ingalunda anses utesluten. Både från Amerika och från
England har redan under någon månad påpekats, att spekulationen på

20 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. Reservationer.

fondbörsen tagit en fart och pågått i optimistisk riktning med en större
snabbhet och våldsamhet under innevarande år än man på länge bevittnat.
Ej heller på detta område finnes vid nuvarande pappersmyntfot
någon som helst garanti emot att utvecklingen sprider sig till
Sverige. Detta är så mycket mindre förhållandet, som även Stockholms
fondbörs blivit föremål för en förhållandevis stark hausse-rörelse
under senaste tid.

Det torde nu icke kunna råda mer än en mening om att det föreliggande
förslaget om åtgärder mot valutadumping skulle komma att
verka stimulerande på spekulationen, och detta t. o. m. om förslaget
aldrig trädde i tillämpning. Föreligger en tendens till optimism på
fondbörsen, får den näring genom allt som väntas öka vinstmöjligheterna
för näringslivet, d. v. s. själva förhoppningen om dylika vinster
är tillräcklig att framkalla spekulation, även om dessa förhoppningar
icke sedan skulle gå i uppfyllelse. 1 ett så kritiskt läge som det nuvarande,
när det gäller att efter prisfallets slut skapa i någon mån
stabila prislägen och lugn för näringslivet, förefaller intet mindre tillrådligt
än en åtgärd, som icke kan undgå att ge näring åt farliga ut- ''
vecklingstendenser på det ekonomiska området.

Slutligen kan man i avseende på det nuvarande läget icke dölja
för sig, att alla differentieringsåtgärder på handelspolitikens område
måste komma att ytterligare skärpa det redan förut betänkliga internationella
osäkerhetstillståndet och därmed ytterligare försvåra tillvaron
för ett ordnat näringsliv.

Nu kan det möjligen invändas, att det föreliggande förslaget endast
innebär ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder
och att förslaget kringgärdats med försiktighetsmått, som skola möjliggöra
för Kungl. Maj:t att icke sätta det i kraft annat än då så verkligen
befinnes nödvändigt. Men redan förut har framhållits, att själva
beslutet om ett sådant bemyndigande av regeringen efter all beräkning
kommer att ge upphov till en spekulation i nya vinster och nytt prisläge.
Därtill kommer emellertid vidare, att ett bemyndigande åt Kungl.
Maj:t icke bör givas i andra fall än då övervägande sannolikhet finnes
för dess behövlighet. Grundlagen har uppdragit makten över höjning
i tullarna åt riksdagen, och det innebär ett starkt undantag från den
där fastställda konstitutionella ordningen att medgiva Kungl. Maj :t ända
till sex-dubbling av gällande tullsatser. Detta kan endast motiveras med
att gagnet av dylika åtgärder under den närmaste tiden måste antagas
bliva så stort, att de konstitutionella betänkligheterna böra få vika därför.
Om nu läget är det motsatta, nämligen att ett ingripande under

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. Reservationer. 21

nu överskådliga förhållanden skulle kunna göra allvarlig skada men
jämförelsevis ringa gagn, synes det icke tillrådligt, att riksdagen på nu
ifrågavarande sätt avhänder sig sin makt över tullhöjningar. Kände
man sig fullt betryggad enbart därigenom, att Kungl. Maj:t icke är
tvungen att tillämpa befogenheter som av riksdagen överlämnas, så inses
det icke, varför icke riksdagen över huvud taget skulle kunna lämna
alla sina befogenheter i Kungl. Maj:ts hand.

Ett särskilt starkt skäl emot att på detta sätt giva Kungl. Maj:t
ett vidsträckt nytt bemyndigande är den stora påfrestning, som ett
dylikt beslut skulle komma att medföra. Det kan knappast annat väntas
än att beslutet omedelbart skulle komma att utlösa krav på skydd
från en stor mängd, sannolikt flertalet, industrier utanför den rena
exportindustriens område. Näringslivets svårigheter äro ännu synnerligen
stora, och det vore icke rimligt att vänta, att industriföretagens
ledare skulle underlåta att begagna även de tillfällen till hjälp, som ett
dylikt beslut syntes bereda; och även om industriernas svårigheter icke
i och för sig eller åtminstone endast i ringa mån berodde på konkurrens
från länder med abnormt låga växelkurser, skulle otvivelaktigt
åtgärder som försvårade importen och därigenom verkade prisstegrande
inom landet kännas välkomna.

Då Kungl. Maj:t sålunda, efter alla rimliga beräkningar, omedelbart
efter ett bifall från riksdagens sida till det föreliggande förslaget
skulle överhopas med ansökningar om skydd mot valutadumping, skulle
det trots alla i förslaget införda garantier vara svårt att icke omedelbart
sätta förordningen i verket. Kungl. Maj:t kunde nämligen knappast,
efter ett beslut från riksdagens sida i positiv riktning, undgå att
pröva de sålunda inkomna ansökningarna. Att detta skulle kunna ske
med hjälp av redan befintliga myndigheter, torde emellertid få anses
uteslutet, så stor som den nya arbetsbördan skulle bliva. Enda möjligheten
förefaller då vara att tillsätta den i förslaget till förordning ingående
s. k. valutanämnden, och detta medför i sin ordning, att förordningen
måste träda i kraft under den närmaste tiden efter ett
positivt beslut från riksdagens sida.

Man torde därför icke kunna invagga sig i förhoppningar, att den
föreslagna förordningen enbart skall bliva en gest eller ett hot. Det
förvaltningsmaskineri, som förslaget innebär, måste efter all beräkning
bliva verklighet, om förslaget över huvud antages. Detta innebär visserligen
icke med nödvändighet, att några valutavgifter komma att påläggas.
Men även om detta icke skulle bli fallet, inträdde några av
de stora olägenheter som äro förenade med förslaget. På den s. k.

22 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. Reservationer.

valutanämnden måste nämligen, såsom närmare utvecklas i huvudreservationen
till tull- och traktatkommitténs utlåtande i frågan, ställas
fordringar, som nämnden endast med uppbjudande av de yttersta krafter
och användning av all sakkunskap inom landet ens tillnärmelsevis
skulle kunna uppfylla; och det måste anses osannolikt att uppgiften
ens då skulle kunna på tillfredsställande sätt lösas. Såsom nämligen
framgår av 2 § i förslaget till förordning skall nämnden taga
i betraktande den inverkan på landets näringsliv i dess helhet, vilken
såväl valutadumpingen som den ifrågasatta åtgärden kan medföra; och
enligt tull- och traktatkommitténs förslag till instruktion för nämnden
skall densamma med uppmärksamhet följa förändringar i växelkurser
och prisbildning samt därmed i samband stående, förhållanden inom de
främmande stater, från vilka införsel eller utbud av varor till riket i
större omfattning äger rum, och bör nämnden jämväl i övrigt förskaffa
sig noggrann kännedom om tillståndet och förhållandena på näringslivets
områden inom sådana stater. Man har svårt att föreställa sig,
huru de till ett antal av högst fem av Konungen förordnade ledamöterna i
nämnden skola kunna väljas, för att en dylik uppgift av den med
någon framgång skall kunna lösas. Å ena sidan kräves uppenbarligen
eu synnerligen ingående kännedom om det praktiska näringslivet, och
detta borde i så fall anses föranleda val av praktiska affärsmän. Men
å andra sidan är de flesta praktiska affärsmäns intresse i de åtgärder
som komma att vidtagas så stort, att det icke torde vara särdeles
många bland dem som förena å ena sidan egenskaperna av ovanlig
skicklighet och erforderlig tid samt å den andra tillräcklig opartiskhet.
Därtill kommer, att förslagets hela byggnad i teoretiskt hänseende
är så invecklad och svårfattlig, att praktiska affärsmän torde få
stora svårigheter att göra klart för sig, när det egendomliga begreppet
valutadumping i ordets lagtekniska mening kan anses föreligga. Huruledes
därmed må förhålla sig, är det uteslutet, att sedan själva tillkomsten
av en valutanämnd, med prövning av otaliga undersökningar om
förmåner och hjälp för otaliga näringsgrenar och företag, skulle kunna
undgå att återuppliva den från alla synpunkter skadliga atmosfär, som
blev en följd av kommissionsväsendet under kriget och som vårt land
snabbare än de flesta och under nästan allmän tillfredsställelse lyckades
skingra efter krigets slut.

Alla dessa betänkligheter stärkas mångfaldigt, när man övergår
att betrakta propositionens själva utformning av begreppet valutadumping
och de därav föranledda åtgärderna. Det förefaller knappast behövas
mer än en närmare granskning av tull- och traktatkommitténs

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. Reservationer. 23

speciella motivering till förslaget till förordning för att finna detta.
Med allt erkännande åt det teoretiska skarpsinnet i denna auktoritativa
kommentar till förslaget torde man nödgas säga, att ganska få utanför
de tränade nationalekonomernas krets skola vara i stånd att rätt tilllämpa
förordningen. Det visar sig nämligen där, att en mängd fall
kunna inträffa, som utvärtes sett äro fullständigt identiska men av vilka
några falla utanför och andra innanför lagens begrepp valutadumping,
beroende på de orsaker som framkallat dem. Redan att'' teoretiskt analysera,
i vad mån de praktiska fallen kunna eller icke kunna tänkas ha
den beskaffenhet som tillåter påläggande av valutaavgifter, skulle
därför erbjuda mycket stora svårigheter. Men därtill kommer sedan,
att man nästan aldrig med någon säkerhet kan objektivt fastställa, om
en viss företeelse beror av den ena orsaken eller den andra. Och när
då till sist kommer, att själva tillvaron av de olika företeelser, som
skulle gälla såsom orsaker till det abnorma valutaläget, ofta är synnerligen
svår att konstatera, förefalla utsikterna att tillämpa lagen efter
dess innebörd mycket mörka. Man torde erinra sig, att inga förändringar
i värderingen av den svenska valutan få föranleda åtgärder mot
valutadumpingen, vare sig anledningen är en uppgång eller en nedgång
i denna valuta. Om exempelvis en disproportion mellan den svenska
och den tyska valutans värdering beror av ökade utländska kapitalplaceringar
i Sverige, så får detta icke vara någon anledning till valutaavgifter.
När det nu torde vara allmänt känt, att dylika kapitalplaceringar,
i den mån de faktiskt förekomma, i stor utsträckning ske
under svenskars namn, så inses utan svårighet den praktiska omöjligheten
av att vidtaga åtgärder på basis av en företeelse, som är okänd
till sin räckvidd och vars verkningar på växelkurserna vidare omöjligt
kunna fastställas.

Man torde alltså icke kunna betvivla, att det föreliggande förslaget,
frånsett sina övriga svagheter, lider av en opraktiskhet, som i och
för sig skulle vara tillräcklig att motivera ett avslag på detsamma. Nu
märkes emellertid, att de här påpekade svagheterna är mycket allvarliga,
därför att de alltid komma att bereda osäkerhet i fråga om Kungl.
Maj:ts rätt att tillämpa förordningen, d. v. s. innebära en ständig fara
för Kungl. Maj:t att träda riksdagens rätt för nära.

Övergår man till sist att betrakta verkningarna av valutaavgifter,
för den händelse sådana skulle komma till användning, så framträder
den desorganiserande verkan av förslaget mycket starkt. Ingen torde
ens ett ögonblick kunna tänka sig, att valutaavgifterna skulle kunna
varieras i förhållande till växelkursernas starka kastningrar från dag- till

O o

24 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. Reservationer.

dag eller vecka till vecka. Skall icke all stabilitet i näringslivet, all
möjlighet till affärsmässiga kalkyler ödeläggas, måste de bli bestående
med något så när fasta belopp åtminstone för en eller annan månad
framåt. Men däri ligger då, att de ibland komma att verka starkt
prisstegrande, ibland åter icke alls nå sitt avsedda syfte. Allt detta
skärpes givetvis därav, att redan under den icke alldeles korta tiden
för åtgärdens förberedelse ändringar kunna ha, och efter all sannolikhet
också ha, inträffat, som göra det fastställda beloppet eller kanske
hela avgiften från början förfelad.

Därtill kommer vidare den starka spekulationen i tullförhöjningen,
som i detta fall lika väl som i alla andra likartade oundgängligen måste
inträda och som här måste komma att taga en ovanligt stor omfattning,
emedan det hela är mycket svävande och ovisst samt förändringar kunna
inträffa när som helst och i nästan hur stor utsträckning som helst. Redan
det förhållandet, att det här gäller ända till sex-dubbling av förut befintliga
tullar visar, vilket spelrum för osäkerhet och spekulation som
där beredes. Prisfluktuationerna komma på grund av denna företeelse
sannolikt att bliva ännu större efter lagens antagande än dessförinnan,
och detta är uppenbarligen icke vad näringlivet nu behöver.

Såsom en särskild försvårande företeelse tillkommer differentieringen
av importen från olika länder, vilken är så stor, att icke blott några
länders varor bli avgiftsbelagda och andra icke, utan därutöver att olika
höga valutavgifter kunna läggas på importen från olika länder. Detta
leder nämligen till ett synnerligen invecklat och betungande system med
ursprungsbevis, och en granskning av tull- och traktatkommitténs förslag
till dylika bevis lämnar intet tvivel om vilka svårigheter tillämpningen
kommer att möta. Systemet kommer nämligen, såsom huvudreservanterna
till tullkommitténs betänkande framhålla, att föranleda
producenterna i länder, mot vilka särskild valutaavgift tillämpas, att
söka få sina varor nationaliserade i andra länder och införda såsom
deras produkter. Det hänger då helt och hållet på de myndigheter i
dessa senare länder, åt vilka utfärdande av bevisen skulle uppdragas,
om de äro beredda att förklara varan till övervägande del härstamma
från deras eget land; och tydligen kommer detta att tillämpas mycket
olika i olika fall och hela förordningens effektivitet därför till stor del
bli beroende av omsorgen och intresset hos till stor del utländska
myndigheter, på vilka svenska staten strängt taget inga krav har
att uppställa i detta hänseende. Skulle dessa myndigheter utan ingående
prövning avge en dylik förklaring, bleve forordningen till
stor del illusorisk; om de åter i alla tvivelaktiga fall vägrade att

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. Reservationer. 25

ava-e en dylik förklaring, skulle prövningen knappast kunna ske
annat än vid svensk tullkammare. De svårigheter, som därvid skulle
hopa sm för importören i fråga om bevis för varans ursprung,

bleve sannolikt i flertalet fall sådana, att alla varor, för vilka bevis av

nyss antytt slag från] utländsk myndighet icke kunde åstadkommas, i
verkligheten bleve underkastad valutavgift resp. högsta valutaavgift.

Härav framgår också, att man ingen säkerhet kan hysa för att
den genom valutaavgiften vållade prisstegringen skulle begränsas endast
till varor från länder med abnormt deprecierade valutor. Detta är
så mycket mindre fallet, som den omgång, de kostnader och det besvär,
'' som systemet med ursprungsbevis skulle medföra och som tydligen
komme att drabba all import, skulle komma att verka som ett

icke obetydligt importhinder. Det är sedan gammalt kant, att redan de

moderna tulltaxornas invecklade natur har denna importhindrande verkan,
men minsta eftertanke säger, att verkan måste bli många gånger starkare
i nu föreliggande ''fall. Man har alltså, under förutsättning av bifall
till det nu framlagda förslaget, ingen säkerhet för att priserna icke
skulle komma att stiga utöver vad de äro i länder som ha fri tillförsel
från världsmarknaden.

Då alltså det nuvarande läget icke synes lämpa sig för åtgärder
i nu ifrågavarande riktning utan läget tvärtom, genom medverkan av
sådana åtgärder, kan komma att utveckla sig i eu enligt allas mening
olycklig riktning; då vidare ett bifall till förslaget oundgängligt föranleder
omedelbart tillsättande av en valutanämnd; då det svårligen
torde vara möjligt att utse en valutanämnd med sådan sammansättning,
att den förenar tillräcklig sakkunskap och opartiskhet; då redan tillsättandet
av en valutanämnd från flera synpunkter skulle medföra allvarliga
olägenheter; då därnäst den utformning begreppet valutadumping
i förslaget fått är svårfattlig och svårtillämplig samt därför lätt kan
leda till oavsiktliga lagöverträdelser; och då slutligen en tillämpning av
valutaavgifterna skulle öka osäkerheten inom näringslivet och vålla stora
olägenheter, få vi hemställa om avslag på såväl Kungl. Maj:ts proposition
som utskottets förslag.»;

2) av herr Gustaf Nilsson, som i huvudsak instämt i herr Röings
m. fl. reservation;

3) av herr Johansson i Kälkebo, som tillkännagivit, att han instämt

i herr Röings m. fl. reservation beträffande slutyrkandet utan att därmed
hava godkänt den för samma reservation anförda motiveringen,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 41 höft. (Nr 48.) 4

26 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. Reservationer.

4) av herr Björnsson, som anfört, att han i enlighet med sin ståndpunkt
inom tull- och traktatkommittén helst skulle hava sett, att utskottet
tillstyrkt den kungl. propositionen i oförändrad form, enär han
finner utskottsmajoriteten hava överskattat de med importreglering förenade
olägenheterna samt att en importreglering under vissa förhållanden
skulle vara till större gagn än olägenhet, men att han likväl
med hänsyn till föreliggande omständigheter ansett sig böra biträda
utskottets förslag; samt

5) av herr Wohlin, som i huvudsak instämt med vad herr Björnsson
anfört i sin reservation.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922