Bevillning sutskottets betänkande Nr 40.
I
Nr 40.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1922 kl. 6 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen med
tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 ävensom
i ämnet väckta motioner.
(lista avd.)
I en den 17 februari 1922 dagtecknad, till bevillningsutskottet Prop.nriu,
hänvisad proposition, nr 114, har Kungl. Majit, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga följande
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förord''
ningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911.
Härigenom förordnas, att § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 skola
hava följande ändrade lydelse:
§ 5.
Vid resa från Norge till Sverige över här nedan angivna delar av
gränsen, annorledes än med järnväg ävensom järnvägsledes intill första
vid järnvägen belägna tullkammare, vare det, med undantag för spelBihang
till riksdagens protokoll 1922. 7 sand. 34 höft. (Nr 40.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
kort, vilka äro underkastade såväl stämpelavgift som tull, samt brännvin
och sprit jämte därmed beredda drycker ävensom vin och arbetad tobak,
för vilka senare varor tull skall erläggas, medgivet att av till införsel
tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra
följande partier, därest dessa uteslutande äro avsedda för gränsbefolkningens
hushållsbehov, nämligen:
I. över gränsen mot Bohuslän öster om linjen Saltbacken—
Sponviks skansar, mot Dalsland samt mot Värmland med
undantag av den norr om gränstullstationen i Mitandersfors
belägna delen av gränsen:
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 10 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,
spannmål, malen, 25 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 75 kronor
samt
andra varor till ett sammanlagt värde av 60 kronor;
II. över gränsen mot Värmland norr om gränstullstationen i Mitan
dersfors
:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 40 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,
spannmål, malen, 100 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 75 kronor
samt
andra varor till ett sammanlagt värde av 100 kronor;
III. över gränsen mot Dalarna, Härjedalen och Jämtland:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
3
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans ''5 kilogram,
malt, 40 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
spannmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 150 kronor
samt
andra varor till ett sammanlagt värde av 150 kronor;
IV. över gränsen mot Lappland:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 40 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 50 kilogram,
spannmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 150 kronor
samt
andra varor till ett sammanlagt värde av 300 kronor.
Där vara av resande medföres i större myckenhet, än ovan stadgats,
skall tull, enligt vad eljest gäller, erläggas för hela den av varan införda
kvantiteten.
Resa flera medlemmar av ett hushåll tillsammans, åtnjutes tullfrihet
endast av en av dem.
Tullfrihet, varom i denna paragraf sägs, gäller icke för varor, som
i handelsavsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställt arbete, ej heller för
varor, som av handlande eller för handlandes räkning införas, såvitt de
äro av de slag, med vilka han idkar handel; dock äger för särskilda fall
generaltullstyrelsen härifrån medgiva undantag.
Resande vare, om tulltjänsteman sådant fordrar, skyldig att avlämna,
jämte uppgift om yrke och hemvist, en på tro och heder avgiven
skriftlig förklaring angående den avsedda användningen av de
varor, han medför. Införas varorna icke för resandes egen räkning,
skall sådan förklaring avgivas av den, för vilkens räkning de införas.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
Underlåter vederbörande avlämna dylik förklaring, skola varorna i vanlig
ordning tullbehandlas.
Hurusom för socker, vilket enligt denna paragraf införes tullfritt,
jämväl frihet från sockerskatt må åtnjutas, därom är särskilt stadgat.
§ 8.
4. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras från
Norge eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att här förädlas
genom blekning, färgning, gängning, hyvling, målning, spinning, vävning
eller ''annan dylik bearbetning eller för reparation och som efter
sådan förädling eller reparation till ursprungslandet återutföras, äro vid
införseln fria från tullumgälder, för så vitt varuägaren ställer sig till
efterrättelse de närmare kontrollföreskrifter, vilka till förekommande av
missbruk kunna varda i enlighet med de allmänna anvisningar, som
av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas, meddelade av vederbörande
tullmyndighet vid gränsen.
Frihet från tullumgälder åtnjutes, under enahanda förutsättning,
jämväl för dragare och fordon, som av gränsbefolkningen föras från
Norge eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att under viss
kortare tid här användas till timmerforsling eller annat dylikt ändamål,
likasom även för kreatur, vilka från sagda främmande länder införas
för att under viss tid å sådan ort gå i bet. Därest tiden för sådan
disposition inom Sverige, som nu blivit sagd, överstiger sex månader,
skall medgivande av tullfrihet ankomma på prövning av vederbörande
tullmyndighet vid gränsen i enahanda ordning och under villkor, som
här ovan i mom. 1 föreskrivas, samt med iakttagande tillika av de allmänna
anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas.
§ 9.
2. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras från
Sverige till Norge eller Finland för att förädlas genom blekning, färgning,
garfning, hyvling, målning, spinning, vävning eller annan dylik
bearbetning eller för reparation och som efter sådan förädling eller
reparation återinföras, skola vid återinförsein vara fria från tullumgälder,
lör så vitt varuägaren ställer sig till efterrättelse de närmare kontrollföreskrifter,
vilka till förekommande av missbruk kunna varda i enlighet
med de allmänna anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utlärdas,
meddelade av vederbörande tullmyndighet vid gränsen.
dels ock besluta, att förordningen skall träda i kraft å dag, Kungl.
Maj:t bestämmer.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40. 5
Till utskottet Lava jämväl hänvisats tre i anledning av förevarande
proposition väckta motioner, nämligen
1) motionen nr 119 i första kammaren av herr K. A. Nilson, däri
hemställts om avslag å nämnda proposition;
2) motionen nr 217 i andra kammaren av herr Lindberg, däri
hemställts,
»att riksdagen beslutar sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag till
ändrad lydelse av bland annat § 5 i förordningen med tulltaxa för inkommande
varor den 9 juni 1911, att orden i slutet av fjärde stycket:
''dock äger för särskilda fall generaltullstyrelsen härifrån medgiva undantag'',
utbytas mot orden: ''dock äger tullmyndighet vid gränsen härifrån
medgiva undantag i enlighet med de allmänna anvisningar, som av
generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas’»; samt
3) motionen nr 223 i andra kammaren av herr Osberg in. fl., däri
hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts i propositionen nr 114
framlagda förslag om viss tullfrihet vid resa från Norge till Sverige
över gränsen mot Bohuslän öster om linjen Saltbacken—Sponviks skansar,
mot Dalsland samt mot Värmland med undantag av den norr om gränstullstationen
i Mitandersfors belägna delen av gränsen».
Under den s. k. mellanrikslagens giltighetstid voro svenska eller
norska naturalster och tillverkningar vid införsel från det ena riket till
det andra i regel fria från tullavgifter. Vissa mindre partier av en del
enligt den allmänna regeln tullpliktiga förnödenheter fingo därjämte
tullfritt införas vid gränstrafik. Sistnämnda medgivande modifierades
år 1887 såtillvida, att det förklarades icke gälla för varor, som infördes
i handelsavsikt. Efter att vid 1890 års riksdag hava undergått en
mindre ändring trädde mellanrikslagen slutligen på grund av uppsägelse
från svensk sida år 1897 i sin helhet ur kraft.
Ehuru den allmänna tullfriheten för svenska eller norska naturalster
eller tillverkningar sålunda bortföll, bibehöllos i vartdera av de
båda rikena de lättnader, vilka för gränsbefolkningen ansågos särskilt
betydelsefulla. De från svensk sida tillämpliga regierna härvid intogos
i förordningen den 28 maj 1897 angående vissa bestämmelser rörande
sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, vilken förordning
därefter, så länge unionen ägde bestånd, årligen förnyades i väsentligen
oförändrad lydelse — sista gången den 12 maj 1905. I anslutning till
Motionerna
1:119,
11: 217 och
II: 228.
Utskottet.
Återblick.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
mellanrikslagens bestämmelser medgåvos enligt nämnda förordning vid
resa landvägen — varmed jämväl förstods resa över insjö eller flod
m. m. — från Norge till Sverige rätt att av till införsel tillåtna naturalster
eller tillverkningar tullfritt medföra vissa mindre partier, vilka
emellertid voro betydligt knappare tillmätta än motsvarande partier enligt
mellanrikslagen.
Efter unionsupplösningen vidtogos enligt förordningen den 16 maj
1906 ytterligare inskränkningar i fråga om tullfriheten vid gränstrafik,
varvid i stort sett de bestämmelser tillkommo, som för närvarande tilllämpas.
Såsom den betydelsefullaste av de förändringar, sistnämnda
förordning medförde, må framhållas, att all tullfrihet bortföll vad gränsen
söder om tullstationen i Mitandersfors i Värmland angår. En ytterligare
betydelsefull skiljaktighet mellan 1906 års och äldre förordningar
bestod däri, att tullfrihet efter nämnda tidpunkt endast åtnjöts vid resa
över gränsen annorledes än med järnväg.
De förändringar, som regleringen av gränshandeln sedan år 1906
undergått, inskränka sig i huvudsak till, att de tullfria kvantiteterna
genom beslut av 1909 och 1912 års riksdagar väsentligt ökats, särskilt
beträffande de i kommunikationshänseende sämst ställda trakterna.
Utöver vad nu nämnts hava såväl före som efter år 1906 tullfrihet
vid införsel över gränsen till Norge varit medgiven i en del särskilda
fall. Bestämmelserna härutinnan äro i 1911 års tulltaxa att finna i
§ 4 r) andra punkten, § 6, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2.
De norska bestämmelser, som åsyfta att i motsvarande avseende
reglera gränshandeln, äro i stort sett likartade med de svenska. De
mest betydande olikheterna bestå däri, att enligt de i Norge gällande
reglerna de tullfria kvantiteterna icke ökats sedan 1905, varjämte tullfriheten
gäller även vid transport från Sverige till Norge med järnväg.
Beträffande uppkomsten av nu föreliggande förslag till ändringar
i gränstrafikbestämmelserna samt frågans vidare utveckling har till det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet anförts i huvudsak följande.
Under de senaste åren hade bland gränsbefolkningen såväl i Sverige
som i Norge framkommit önskemål om en revidering av de nu gällande
bestämmelserna, varvid man i allmänhet syntes hava åsyftat att få till
stånd ett återupptagande av de regler, som gällde före utfärdandet av
1906 års förordning:.
På ett för ändamålet anordnat möte i Fredrikshald den 28 april
1919 mellan representanter för vissa svenska och norska gränskommuner
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
7
hade sålunda frågan om eu framställning till svenska och norska regeringarna
angående lättnader i gränstrafiken mellan länderna varit föremål
för överläggning. Man hade därvid enats om en resolution, utgörande
en hemställan till de bägge regeringarna om att förutvarande
ömsesidiga lättnader i gränstrafiken måtte bliva återupprättade på båda
sidor om gränsen ungefär i den omfattning, som ägde rum före den
16 maj 1906. Från svensk sida hade ett tiotal gränssocknar anslutit
sig till berörda resolution.
Tull- och traktatkommitténs skandinaviska avdelning, som funnit
frågan om den svensk-norska gränstrafiken falla inom området för dess
uppdrag, hade den SO juni 1920 till Kungl. Magt inkommit med en
framställning i ämnet, närmast avseende frågan om återinförande av fri
gränshandel söder om Mitandersfors. Avdelningen hade därvid meddelat
bland annat, att den i syfte att erhålla en mera ingående kännedom
om gränsbefolkningens önskemål i denna fråga från länsstyrelserna i
Göteborg, Vänersborg och Karlstad infordrat vissa upplysningar i frågan.
Av de sålunda vunna upplysningarna samt av vad avdelningen inhämtat
beträffande den ställning, norska gränsbefolkningen intoge till frågan,
hade det synts avdelningen framgå, att befolkningen på bägge sidor om
den del av gränsen, å vilken den förut medgivna tullfriheten upphävts
genom förordningen den" 16 maj 1906, eller på svenska sidan av hela
gränssträckan söder om Mitandersfors i allmänhet önskade en återgång till
de förhållanden, som rått under tiden närmast före sistnämnda datum.
Sedan överenskommelse träffats att frågan om en revision av de
gällande gränstrafikbestämmelserna skulle behandlas vid det skandinaviska
delegationsmötet i Kristiania i januari 1920, hade skandinaviska
avdelningen inom tull- och traktatkommittén för att till sistnämnda möte
vinna en ytterligare vidgad överblick över hithörande förhållanden verkställt
utredningar rörande bland annat omfattningen av gränshandeln,
d. v. s. den tullfria exporten och importen av eljest tullpliktiga varor
över norska gränsen sedan år 1904.
Denna utredning hade givit vid handen, å ena sidan att en avsevärd
del, i varje fall mer än hälften av hela gränshandeln före år 1906 torde
hava fallit på gränssträckan söder om Mitandersfors, å andra sidan att
gränshandeln måste, om den jämfördes med rikets handelsomsättning i
dess helhet, anses vara av jämförelsevis obetydlig omfattning. Ur
finanspolitisk synpunkt hade sålunda knappast något hinder för medgivande
av de begärda lättnaderna kunnat anses föreligga.
Enligt en från den norska traktatkommissionen erhållen uppställ -
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
ning över tullpliktiga varor, som med stöd av gränshandelsbestämmelserna
tullfritt införts från Sverige till Norge, hade värdet av denna införsel
jämväl för Norges del sjunkit med mer än hälften efter införandet av
1906 års bestämmelser.
I enlighet med förberörda överenskommelse hade frågan slutligen
behandlats av de svenska och norska delegationerna vid de skandinaviska
traktatdelegationernas konferens i Kristiania den 29—31 januari 1920.
Man hade därvid till en början ansett sig kunna konstatera, att de
ifrågasatta lättnaderna för gränshandeln motsvarades av ett allmänt
önskemål hos befolkningen på båda sidor om gränsen. De skäl av
praktisk ekonomisk natur för beviljande av dessa lättnader, som genom
utredningarna förebragts, hade delegationerna funnit beaktansvärda, och
med hänsyn härtill ävensom ur synpunkten av de strävanden, som åsyftade
ett stärkande av samhöx-ighetskänslan mellan de skandinaviska
folken, hade delegationerna ansett sig böra förorda en revision av
gällande bestämmelser i den av gränsbefolkningen önskade riktningen.
Delegationerna hade till följd härav beslutat att var för sig hos sin
regering hemställa om vidtagande av åtgärder i sådant syfte.
I samband härmed hade avdelningen emellertid velat framhålla, att
bestämmelserna från tiden före 1906 icke lämpligen syntes kunna i detalj
återupptagas, enär dels den omständigheten, att förhållandena i gränstrakterna
sedan dess i flera avseenden undergått väsentliga förändringar,
dels önskvärdheten av, att likformighet mellan de svenska och norska
bestämmelserna i ämnet i allmänhet komme till stånd, möjligen kunde
komma att föranleda vissa avvikelser. Avsikten vore därför att,
under förutsättning av de bägge regeringarnas godkännande i princip
av de framförda synpunkterna, fortsätta de påbörjade utredningarna och
därefter framlägga närmare utarbetade förslag till ändrade bestämmelser
i ämnet.
Under åberopande av det anförda hade avdelningen slutligen hemställt,
att Kung! Maj:t täcktes träda i förbindelse med norska regeringen
för vinnande av enighet i princip angående önskvärdheten av en återgång
i huvudsak till de bestämmelser rörande gränshandeln mellan Sverige
och Norge, som gällt närmast före år 1906.
Vidare hade i oktober 1919 från kommunalfullmäktige i Tärna
socken i Västerbottens län till Kungl. Maj:t inkommit en framställning
om, att de efter varuvärdet angivna kvantitetsbegränsningarna för tullfri
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
9
införsel över vissa delar av gränsen mot Norge måtte erhålla den jämkning,
som betingades av penningvärdets fall.
I ett den 23 mars 1920 över sistberörda framställning avgivet
utlåtande hade generaltullstyrelsen bland annat uttalat, att styrelsen
funnit då rådande förhållanden på varumarknaden påkalla författningsändring
i angiven riktning ävensom att den ifrågasatta författningsändringen
givetvis borde utsträckas att avse samtliga de delar avgränsen
moLNorge, för vilka ifrågavarande bestämmelser vore gällande.
Den 26 juli 1920 hade tull- och traktatkommitténs skandinaviska
avdelning inkommit med ytterligare eu framställning i ämnet. Avdelningen
hade därvid erinrat om, att dess förutnämnda förslag i första hand innebure,
att, såsom före år 1906 varit fallet, vissa lättnader i gränstrafiken borde
införas jämväl för den del av gränsen, som vore belägen söder om Mitandersfors
i Värmland. Enligt avdelningens mening borde emellertid i
samband härmed gränstrafikbestämmelserna i hela deras vidd överses
och undergå de jämkningar, som till äventyrs kunde av under tidernas
lopp ändrade förhållanden finnas påkallade.
1 enlighet med utav avdelningen i anslutning härtill framlagt
förslag hade länsstyrelserna i Göteborg, Vänersborg, Karlstad, Falun,
Östersund, Umeå och Luleå anbefallts att inhämta gränsbefolkningens
mening beträffande den föreslagna revisionen av gränstrafikbestämmelserna
samt häröver avgiva redogörelser och yttranden. Vad härigenom
framkommit hade i stort sett varit ägnat att förstärka intrycket av, att
gränsbefolkningen i allmänhet önskade en återgång till bestämmelserna
före 1906, dock med den förändringen, att de tullfria kvantiteterna
borde — i vissa fall högst avsevärt — utökas.
Ehuru sålunda gränsbefolkningens önskemål i huvudsak syntes gå
i riktning av ökade lättnader för gränshandeln, hade dock framställningar
i motsatt syfte icke alldeles saknats. Till stöd för sistberörda
framställningar hade i allmänhet åberopats, att ökade lättnader för
gränshandeln skulle lända till betydande skada för de svenska handlandena
i de trakter, som därav berördes.
I enlighet med vad tull- och traktatkommitténs skandinaviska avdelning
i sin förberörda framställning den 30 juni 1920 hemställt
hade i januari 1921 hänvändelse gjorts till norska regeringen, som meddelat,
att den delade svenska regeringens uppfattning angående önskvärdheten
av en återgång i huvudsak till de bestämmelser i ämnet,
vilka gällt före år 1906. I samband härmed hade norska regeringen
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 sand. 34 höft. (Nr 40.) 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
Propositionen.
erinrat om, att de norska och svenska traktatkommittéerna samarbetade
i frågan och skulle, sedan de uppnått enighet om vissa mindre betydande
ändringar i de gamla bestämmelserna, för sina respektive regeringar
framlägga förslag till nya stadganden i ämnet.
Skandinaviska avdelningen hade för sin del avlåtit framställning med
sådant förslag den 22 mars 1921. Avdelningen hade därvid meddelat
bland annat, att förslaget, som avsåge ändrad lydelse av tulltaxeförordningen
§ 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2, uppgjorts i samråd med representanter
för generaltullstyrelsen. Yad anginge de allmänna riktlinjer, som
därvid följts, hade man i första rummet utgått från den mellan de bägge
regeringarna träffade överenskommelsen om återupptagande i huvudsak
av bestämmelserna från tiden före år 1906 men därjämte även sökt
taga hänsyn till de sedan dess ändrade förhållandena och de särskilda
önskemål, som genom infordrade utlåtanden, mötesresolutioner eller eljest
kommit till myndigheternas kännedom.
De i förevarande proposition framförda förslag om ändringar i nu
gällande gränstrafikbestämmelser äro i huvudsaklig del byggda på skandinaviska
avdelningens ovanberörda framställning.
Den viktigaste av de sålunda föreslagna ändringarna avser införande
av vissa lättnader jämväl för gränstrakterna söder om Mitandersfors
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gällde före år 1906.
I fråga om de varuslag, för vilka tullfrihet må åtnjutas, har någon
förändring icke föreslagits. Däremot innefattar propositionen förslag till
vissa ändringar i fråga om de till tullfri införsel medgivna kvantiteterna.
Sålunda har med hänsyn till penningvärdets fall en allmän höjningvidtagits
beträffande de maximivärden, varigenom de tullfria kvantiteterna
i fråga om en del varuslag bestämts. Härjämte har, huvudsakligen
i syfte att tillgodose av gränsbefolkningen framställda önskemål,
för vissa delar av gränsen beträffande en del varuslag föreslagits
höjning av nämnda maximivärden utöver vad som betingats av penningvärdets
fall ävensom i övrigt vidtagits ökning av de kvantiteter, för
vilka tullfrihet må åtnjutas. Såsom följd av de sålunda föreslagna förändringarna
har i propositionen framlagts förslag om en ny indelningav
gränsen i nu ifrågavarande avseende.
Till förtydligande av föreskrifterna om de kvantiteter av olika varuslag,
som må tullfritt införas, har Kungl. Maj:t föreslagit införande av
stadgande därom att, därest flera medlemmar av ett hushåll resa samtidigt,
tullfrihet får åtnjutas endast av en bland dem.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
11
Beträffande de övriga ändringar av allmännare innebörd, vilka i
propositionen föreslagits, är att märka eu uttrycklig begränsning av
rätten till tullfri införsel till att avse allenast sådana varupartier, som
uteslutande äro avsedda för gränsbefolkningens hushållsbehov. I skandinaviska
avdelningens ovan omförmälda skrivelse av den 22 mars 1921
anfördes angående förslaget i denna del följande:
»Enligt gällande bestämmelser för gränshandeln äger, med få undantag,
resande, som annorledes än med järnväg färdas över riksgränsen norr om gränsstationen
i Mitandersfors, att på vissa villkor för eget behov tullfritt medföra vissa
mindre varupartier. Detta medgivande avser enligt avdelningens förmenande i
första hand att möjliggöra för gränsbefolkningen inköp av varor till egen konsumtion
å närmaste handelsplats, utan att den omständigheten, att inköpsorten är belägen
på andra sidan gränsen, skall medföra några särskilda kostnader. Med hänsyn
härtill och då givetvis icke förefinnes något skäl att medgiva samtliga resande,
oberoende av boningsorten, denna förmån, har avdelningen i det föreliggande förslaget,
med ändring av nu gällande regel i detta avseende, begränsat rätten till
tullfri införsel till att avse endast sådana varupartier, som uteslutande äro avsedda
för gränsbefolkningens hushållsbehov. Stadgandet härom har, såsom i viss mån
angivande syftet med de beviljade lättnaderna för gränshandeln, ansetts böra intagas
uti § 5 första punkten. Vad beträffar innebörden av begreppet gränsbefolkning
tillåter sig avdelningen framhålla, att detta uttryck användes i såväl § 8 som
§ 9 i nu gällande tulltaxeförordning. Med hänsyn till den väsentliga betydelse för
tillämpningen av bestämmelserna angående gränshandeln, som detta uttryck kommer
att erhålla, därest avdelningens förslag i nu anförda punkt vinner godkännande,
torde emellertid särskilda föreskrifter angående tolkningen av uttrycket gränsbefolkning
lämpligen böra utfärdas av generaltullstyrelsen.»
Vidare hava i propositionen i visst hänseende föreslagits förändrade
bestämmelser i fråga om sättet för införseln av tullfri vara. Enligt nu
gällande bestämmelser avser den medgivna tullfriheten endast varor,
som införas annorledes än med järnväg, länder det att före 1906 tullfrihet
gällde vid alla färder över gränsen landvägen, således även
för järnvägsresor. I propositionen har nu i enlighet med skandinaviska
avdelningens hemställan föreslagits en återgång till de före år 1906 i
berörda hänseende gällande bestämmelser i så måtto, att tullfrihet måtte
medgivas vid resa intill första vid järnvägen belägna tullkammare.
Beträffande förslaget i denna del anförde skandinaviska avdelningen i sin
nyssnämnda skrivelse den 22 mars 1921, att avdelningen med hänsyn
till från tullverkets sida yppade farhågor, att medgivande av tullfrihet
vid järnvägsresa skulle, särskilt i de södra gränstrakterna, komma att
missbrukas, därest icke omfattande kontrollåtgärder till förhindrande
härav vidtoges, ansåge en fullständig återgång till de före år 1906
härutinnan gällande bestämmelserna icke böra äga rum.
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
Motion 1:119.
Enligt hittillsvarande bestämmelser är tullfrihet icke medgiven
för varor, vilka införas i handelsavsikt. I denna regel har i propositionen
föreslagits den inskränkningen, att generaltullstyrelsen skulle
erhålla bemyndigande att för särskilda fall medgiva tullfrihet för dylika
varor. Enligt uttalande av skandinaviska avdelningen är avdelningens
förslag i denna del tillkommet med hänsyn till förhållandena i vissa av
de nordligaste gränstrakterna. Från befolkningen i dessa trakter hade
nämligen framhållits, att vissa lanthandlande därstädes vore hänvisade
till att hämta sina för avsalu avsedda förnödenheter i Norge, varför
något principiellt skäl för bibehållande av berörda undantag i sådana
trakter icke förefunnes.
I samband med Kung]. Maj:ts förslag i nyssnämnda del har i propositionen
beträffande den skriftliga förklaring angående avsedd användning
av medförda varor, som omförmäles i § 5 fjärde stycket, föreslagits
en mindre formell ändring, nämligen att berörda förklaring, som
hittills skolat avgivas under edlig förpliktelse, skall utfärdas på tro
och heder.
Övriga i propositionen väckta förslag om ändringar i nu gällande
bestämmelser angående gränstrafiken hava avseende på de speciella
fall av tullfrihet, om vilka stadgas i § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2.
Beträffande innebörden av dessa ändringar får utskottet hänvisa till
författningsförslagets ordalydelse.
I motiveringen till förenämnda motion nr 119 i första kammaren
har motionären i främsta rummet uppehållit sig vid förslaget om återinförande
av fri gränshandel söder om Mitandersfors. Till stöd för sitt
avslagsyrkande har motionären i denna del i huvudsak anfört, att något
behov av fri gränshandel för Sveriges vidkommande numera icke vore
för handen beträffande dessa trakter, i det att kommunikationerna därstädes
avsevärt förbättrats samt handelsbodar förefunnes överallt, där
något behov kunde anses föreligga med hänsyn till befolkningens fördelning,
varjämte motionären framhållit, att ett återinförande av fri
gränshandel för handlandena i dessa trakter skulle innebära ett väsentligt
avbräck i deras rörelse.
Beträffande de i propositionen framförda förslagen, i vad dessa
avse höjning av de maximivärden, som äro fastställda i fråga om vissa
av de tullfria varuslagen, har motionären väsentligen anfört, att med
hänsyn därtill att någon fasthet ännu icke ernåtts i fråga om penningvärdet
tiden icke synts motionären vara inne för vidtagande av några
ändringar i detta hänseende.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
13
Till stöd för det i motionen nr 223 i andra kammaren framställda
yrkandet hava anförts väsentligen enahanda skäl som i den
senast omnämnda motionen, nämligen att nr svensk synpunkt något
behov icke förefunnes av fri gränshandel söder om Mitandersfors ävensom
att ett återinförande av sådan handel skulle för dessa svenska
gränstrakter medföra en tillbakagång i ekonomiskt avseende.
Till motiveringen för det i motionen nr 217 i andra kammaren
innefattade förslaget får utskottet tillfälle att senare i detta betänkande
återkomma. •
Till utskottet hava ingivits en del framställningar, innefattande
yrkanden om avslag å Kung!. Maj:ts förevarande proposition, antingen
i dess helhet eller beträffande viss del av gränsen. Sålunda hava bl. a.
delegerade för invånare i Strömstad och övriga gränstrakter i norra
Bohuslän uttalat önskemål därom att tullfrihet icke måtte införas beträffande
gränsen mellan Bohuslän och Norge. Dessa framställningar
hava som regel motiverats med huvudsakligen enahanda skäl, som anförts
i de ovan omförmälda motionerna nr 119 i första och nr 223 i
andra kammaren. Även en framställning i propositionens syfte har till
utskottet ingivits, nämligen från invånare i Björneröds och Krokens
municipalsamhälle.
I propositionen har meddelats, att norska stortinget genom beslut
den 29 juni 1921 antagit en kungörelse om tullavgifter från den 1 juli
1921, vari återfunnes de nya norska bestämmelserna om gränshandeln med
Sverige ävensom stadgats, att de nya bestämmelserna skulle träda i kraft
från den tid, Konungen bestämde. Av nämnda bestämmelser framginge,
att man i Norge i stort sett följt samma riktlinjer som de av
tull- och traktatkommittén angivna. Någon indelning av gränsen i zoner
med olika varukvantiteter förekomme emellertid icke i de norska bestämmelserna.
Härjämte företedde dessa den olikheten med det nu föreliggande
svenska förslaget, att tullfrihet medgåves även vid järnvägsresa,
som utsträcktes till ort bortom första tullkammare, samt att finans- och
tulldepartementet ägde bland annat i vissa fall öka de tullfria kvantiteterna.
I övrigt förefunnes icke någon avsevärdare olikhet mellan de
nu föreslagna svenska och de norska bestämmelserna i fråga.
Motion 11:223
Motion 11:217
Till utskottet
inkomna
jr omställningar.
De nya tior sk a
bestämmelserna.
Utskottets
yttrande.
Förslaget
om återinförande
av
fri gränshandel
söderom
Mitandersfors.
14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
I fråga om Kung]. Maj:ts förslag i den del detsamma avser återinförande
av fri gränshandel söder om Mitandersfors får utskottet anföra
följande.
Av vad i ärendet förekommit har utskottet funnit ådagalagt, att
bland den svenska gränsbefolkningen i ifrågavarande trakter en utbredd
önskan om den fria gränshandelns återinförande förefinnes. De fördelar,
man genom den fria gränshandeln avsett att vinna, äro huvudsakligen
dels bättre tillfälle att verkställa inköp å närmaste handelsplats, oberoende
av huruvida denna är belägen på den ena eller andra sidan av gränsen,
dels ock förbättrade avsättningsmöjligheter för egna produkter. Jämväl
utskottet håller före, att genom ett återinförande av den fria gränshandeln
i dessa trakter väsentliga fördelar äro att vinna för den övervägande
delen av den svenska gränsbefolkningen. De farhågor, som i
motionerna nr 119 i första kammaren och nr 223 i andra kammaren
ävensom i vissa, ovan omnämnda till utskottet inkomna framställningar
uttalats därom, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna del skulle
betyda en väsentlig tillbakagång för den svenska handeln i ifrågavarande
trakter, synas utskottet överdrivna. Derest, såsom utskottet förutsätter,
rätten till fri gränshandel förbehålles den del av gränsbefolkningen,
som därav kan hava legitimt behov, torde några allvarliga olägenheter
för de köpmän, om vilka här är fråga, icke vara att förvänta. Utskottet
har sålunda funnit de med ett återinförande av den fria gränshandeln
förenade fördelarna i stort sett vara större än de olägenheter,
som kunna vara därmed förbundna. På sålunda i korthet angivna
skäl har utskottet funnit sig i huvudsak böra biträda förslaget i denna
del. Endast i ett visst avseende har utskottet funnit anledning till erinran
mot detsamma, nämligen i fråga om maximivärdena å de tullfria kvantiteterna
av vävnader och »andra varor». Dessa voro före den friår gränshandelns
upphävande år 1906 fastställda till respektive 25 och 20 kronor,
men höjning har nu föreslagits till 75 respektive 60 kronor. En sa
avsevärd höjning har synts utskottet icke vara betingad av penningvärdets
fall sedan år 1906 och således innebära en utvidgning av den
tullfrihet, som gällde före gränshandelns upphävande. En dylik avvikelse
från den princip, som legat till grund för förslaget i denna del,
har utskottet icke funnit sig kunna förorda, i all synnerhet som motsvarande
värden enligt de norska bestämmelserna uppgå till betydligt
lägre belopp eller till 50 respektive 40 kronor. För egen del vill utskottet
föreslå, att ifrågavarande maximivärden fastställas till samma belopp,
som sålunda bestämts för Norges vidkommande.
15
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
Vidkommande förslaget om medgivande i vissa fall av tullfrihet Tullfrihet vid
jamvai vid införsel i handelsavsikt har utskottet på grund av de utav ‘"försel i
skandinaviska avdelningen anförda, här ovan återgivna skäl funnit sig; handehavsM
böra i sak ansluta sig till detsamma.
„ Beträffande frågan om den myndighet, vilken bestämmanderätten
angående tullfrihet vid dylik införsel bör tillkomma, har departements*
j en i, ®*atsrådsprotokollet anfört, att avgörandet av ärenden rörande
sådan tullfrihet syntes kunna ofta förutsätta utredningar av den art att
underordnad myndighet icke förmådde att på egen hand tillfredsställande
verkställa desamma, samt att departementschefen med hänsyn härtill ansåge,
att dylika frågor icke borde prövas av de lokala tullmyndigheterna
utan borde hänskjutas till generaltullstyrelsen.
i Till stöd för det från Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt avvikande
yrkande, som framförts i motionen nr 217 i andra kammaren,
har motionären i huvudsak anfört, att prövningen av sådana frågor
borde vara så anordnad, att minsta möjliga besvär förorsakades, ävensom
att det syntes motionären tillräckligt att åt generaltullstyrelsen överlämna
bestammandet av de allmänna riktlinjerna för ifrågavarande införsel,
under det att beträffande tillämpningen det borde få bero på de
lokala myndigheternas beprövande.
Ytskottet har funnit den i nyssnämnda motion föreslagna lättnaden
vid behandlingen av ifrågavarande ärenden kunna hava goda skäl för
sug särskilt beträffande sådana gränstrakter, där den förmån, varom nu
är fråga, kan antagas komma att bliva av allmännare betydelse. Utskottet
hai emellertid ansett den sålunda föreslagna lättnaden icke böra ifrågasättas
för andra fall än sådana, där densamma är nödvändig, för att
icke den med tullfriheten avsedda nyttan skall äventyras. Då emellertid
någon utredning i sistnämnda hänseende icke stått utskottet till buds
men utskottet å andra sidan icke funnit lämpligt, att den utvidgade tullfrihet
i övrigt, varom här är fråga, fördröjes av en sådan utredning,
bär utskottet velat förorda, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag även i nu förevarande del, i sin skrivelse till Kungl. Maj:t i
ämnet anhåller, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
och i vilken omfattning lättnader i ovanberörda avseende må kunna
beredas, samt, därest förhållandena skulle därtill föranleda, för en kommande
riksdag framlägga förslag i ämnet.
Utskottet, som icke haft något att erinra mot bifall till Kungl Maj ds Wrordniniörslag
därom, att bestämmanderätten beträffande tidpunkten för
ikraftträdandet skall tillkomma Kungl. Maj:t, har dock velat fram
-
Övriga
flirtlag.
16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
hålla nödvändigheten av, att Kungl. Maj:t vid denna frågas avgörande
tager särskild hänsyn till de säregna förhållanden, som kristiden framkallat.
Vad Kungl. Maj:ts proposition ävensom motionerna i ämnet i
öVrigt innehålla har icke föranlett någon erinran från utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte
A) med avslag å motionerna I: 119 av herr K.
A. Nilson och II: 223 av herr Osberg m. fl. samt
med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 114 icke kunnat oförändrad godkännas,
1) antaga ovan införda förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom.
2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor
den 9 juni 1911, dock med den ändring att § 5 i nedan
angivna delar erhåller följande ändrade lydelse:
§ 5.
Vid resa---nämligen:
I. över gränsen — — —
spannmål, malen, 25 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt
värde av 50 kronor
samt
andra varor till ett sammanlagt värde av
40 kronor;
II. över gränsen — — — stadgat.
2) besluta, att förordningen skall träda i kraft å
dag, Kungl. Maj:t bestämmer; samt
B) i anledning av motionen II: 217 av herr Lindberg
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning av frågan, huruvida
och i vilken omfattning den i Kungl. Maj:ts förslag
beträffande § 5 tulltaxeförordningen generaltullstyrelsen
tillerkända befogenhet att medgiva undantag
från den i samma paragraf meddelade bestämmelsen
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
17
beträffande fall, då tullfrihet icke äger rura, må kunna
överflyttas till lokala tullmyndigheter, samt att Kungl.
Maj:t ville, därest utredningen därtill föranleder, för
riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Stockholm den 15 maj 1922.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, Antonsson, K. A. Nilson, Wigforss, Rosén, Björnsson, Rune*), Bärg i
Katrineholm, Jönsson i Boa, Sköld, Johansson i Kälkebo, Olsson i Ramsta, Vennersten,
Heyman *), Carlsson i Stockholm, Bengtsson i Kullen, Lövgren i Nyborg, Björklund
och Winkler.
*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Reservation
av herrar K. A. Nilson, Antonsson, Jönsson i Boa, Johansson i
Kälkebo, Vennersten, Heyman, Bengtsson i Kullen och Winkler, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
»Den utredning, som ligger till grund för Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, synes icke vara av beskaffenhet att göra ett definitivt
ställningstagande till det ingalunda oväsentliga ärendet möjligt.
Till en början må därvid anmärkas att det möte, som påkallade åtgärder
för ändring av nu bestående förhållanden, hölls i Fredrikshald på norskt
initiativ så tidigt som den 28 april 1919, alltså under högsta kristiden,
och att då rådande varuknapphet och andra handelsolägenheter kunna antagas
ha paverkat uttalandena vid mötet. Vidare synas de av länsstyrelserna
senare inhämtade upplysningarna från gränsorterna allenast
gått ut på efterforskande av gränsbefolkningens Dönskan» beträffande
ifrågasatt tullfrihet — något som utan vidare kunnat anses självfallet.
Däremot framgår icke av handlingarna att någon egentlig utredning av
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 34 käft. (Nr 40.) 3
18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
behovet av eu undantagsställning för gränsbefolkningen i Bohuslän, Dalsland
och södra Värmland förelåge i likhet med vad som vore fallet
med norra Värmland, Dalarne, Härjedalen och nordligare trakter. Propositionen
har i stort sett intet att meddela om kommunikations- och
handelsförhållanden på dessa orter, som inbegripas under zon I, med
undantag för att länsstyrelserna i Göteborg och Vänersborg något antyda,
att kommunikationsförhållandena förbättrats sedan den s. k. lilla
gränshandeln upphört.
Och vad handelsförhållandena beträlfar synas uppgifter därom icke
ha inhämtats vare sig från den svenska stad, Strömstad, som framför
andra nu under 16 år varit särskilt Bohusläns centrala handelsplats eller
från andra med handelsförhållandena förtrogna.
Icke heller föreligger någon som helst utredning om de följder
öppnandet av fri gränshandel i nu omhandlade trakter med gott pcb
givande jordbruk kan hava för jordbruksnäringen liksom för industrien.
Emellertid har utskottet under ärendets behandling mottagit ett
stort antal framställningar från korporationer och enskilda på ovanberörda
orter, vilka i skrivelser, mötesresolutioner och uttalanden göra gällande,
att mycket vitala allmänna, samhälleliga och handelsintressen blivit obeaktade
eller förbisedda. Så hava Strömstads stadsfullmäktige dels genom
sin ordförande inför utskottet framfört sina bekymmer för framtiden och
dels i särskild skrivelse, under påpekande att saken gällde »en livsfråga»
för staden hemställt om förnyad utredning. Vidare har handelskammaren
i Karlstad, till vars intressesfär hela det omhandlade området
(zon 1) hör, i utförlig skrivelse gjort gällande, att med de storartade
vägförbättringar och kanaliseringar, som under senaste åren åvägabragts
i berörda trakter, alldeles icke förelåge något behov från kommunikationssynpunkt
att särställa gränsbefolkningen liksom också handelsförhållandena
vad tillgång, prisställning och handelsplatser beträffar icke heller
påkalla föreslagna särskilda åtgärder, vilka icke kunde gagna utan i stället
»bli till stort men för betydelsefulla svenska intressen». Ytterligare
hava liknande framställningar ingått från såväl grupper av tjänstemän
och andra konsumenter i Strömstad med stadens borgmästare i spetsen
som ock från arbetaregrupper (Svenska livsmedelsarbetareförbundets avdelning
nr 27) liksom från fiskarebefolkningen å Koster m. fl., framhållande
de svårigheter som i flera hänseenden kunna medfölja ett bifall
till propositionen.
Jämväl gränsbevakningspersonalen har påvisat, med erfarenhet från
tiden före 1906, de svårigheter som en tullfrihet i föreslagen utsträckning
framkallar i ordnings- och bevakningshänseende och utsikterna för
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40. 19
en okontrollerbar smugglaretrafik, som komme att frodas i hägnet av
»friheten» och med hjälp av de utomordentligt gynnsamma kommunikationslederna,
speciellt vid Idelj orden.
Utskottet har icke kunnat frånkomma, att de sålunda framförda
skälen mot att nu antaga Kungl. Majrts förslag äro beaktansvärda. Då
också därtill kommit, att, enligt vad utskottet erfarit, landshövdingarna i såväl
Göteborg som Vänersborg numera funnit en förnyad och grundligare
utredning av förhållandena påkallad, har utskottet ansett sig böra med
ett avstyrkande av det nu föreliggande förslaget förorda sådan förnyad,
allsidig, ingående och till olika intressen hänsyntagande utredning, i vad
det gäller förhållandena söder om Mitandersfors tullstation i Värmland.
Det förslag, som eventuellt kan bli följden av denna utredning,
bör givetvis också avväga de tullfria kvantiteterna till full likhet med
de norska bestämmelserna — vilket i det föreliggande icke är fallet.
Beträffande åter föreslagna mindre förändringar av nu gällande
tullfrihetsbestämmelser för gränsbefolkningen norr om Mitandersfors vore
därom icke mycket att säga, men då förslaget torde böra utgöra ett
odelat helt har utskottet ansett att med dessa förändringar också borde
kunna anstå, till dess ärendet återkommer till riksdagens beprövande.
Då de nuvarande bestämmelserna utan vidare klagomål tillämpats i
sexton år, däri dyrtiden inbegripen, torde något men icke vara att befara,
om de också nu, sedan prisnivån så avsevärt sjunkit, i varje fall
få gälla ytterligare ett år, i avbidan på den ifrågasatta utredningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa
att Kungl. Maj:ts proposition nr 114 icke måtte
vinna riksdagens bifall.»