Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1922 kl. 1/i 4 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa inrikes postavgifter ävensom
i ämnet väckta motioner.

(lista avd.)

I en den 10 mars 1922 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 143, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen besluta,

l:o) att de av riksdagen för tiden till 1922 års utgång beslutade
postavgifterna skola äga fortsatt tillämpning till och med den 31 december
1923, dock att för tiden från och med den 1 oktober 1922 till och med
den 31 december 1923 skall gälla,

att befordringsavgifterna för inrikes brev skola utgå med följande
belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram ....... 15 öre

» vikten överstiger 20 men icke 125 gram 30 »

» »■ b 125 » » 250 » 45 »

» » » 250 » » 500 y> 60 »;

samt att lägsta avgiften för korsband, innehållande affärshandling,
skall utgöra 15 öre;

varjämte skall iakttagas, att de förhöjda avgifterna för postabonnemang
å tidning icke skola tillämpas beträffande sådana abonnemang för
år 1924, som verkställas under år 1923;

2:o) att högsta medgivna vikten för korsband, innehållande varuprov,
skall från och med den 1 oktober 1922 utgöra 500 gram.

Till utskottet hava jämväl hänvisats två i anledning av förevarande
proposition väckta motioner, nämligen

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt 30 käft. (Nr 36.) 1

Motionerna
11:269 och
11:274.

1

9!

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36-

Motion 11:79.

Utskottet.

Återblick.

Propositionen.

Qeneralpoststyrelsen
15
november
1921.

dels motionen nr 269 i andra kammaren av herr Nyländer, däri
hemställts,

»att riksdagen måtte besluta, att högsta medgivna vikten för korsband,
innehållande trycksaker, skall från och med den 1 oktober 1922 utgöra
2 kilogram samt för försändelse, som innehåller enstaka exemplar av
tryckt ''bokarbete, 3 kilogram»;

- dels ock motionen nr 274 i andra kammaren, däri herr Lorichs yrkat,

»att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 143 i
vad den rör ändring av de nu gällande posttaxorna, måtte besluta, att
nuvarande postbefordringsavgifter skola förbliva oförändrade till utgången
av år 1923.»

Till behandling i detta sammanhang har utskottet upptagit även
en under motionstiden vid riksdagens början inom andra kammaren
väckt, till utskottet överlämnad motion, nr 79, däri herr Nyländer
hemställt,

»att riksdagen ville fastställa postportot för lokalbrev till 10 öre.»

Under kristiden hava de inrikes postavgifterna höjts fyra olika
gånger, nämligen efter beslut av 1917, 1918, 1919 och 1920 års lagtima
riksdagar. Alla dessa förhöjningar utom den första hava ansetts
böra vidtagas till förebyggande av att förlust uppstode å poströrelsen.

För 1921 års riksdag framlades av Kungl. Maj:t förslag om
ytterligare ökning av vissa postavgifter (propositionen nr 186). Då
emellertid av generalpoststyrelsen sedermera verkställda utgiftsberäkningar
gåvo vid handen, att utan anlitande av nya portoförhöjningar skulle för
år 1921 ernås enahanda resultat, som Kungl. Maj:t avsett att vinna
genom de föreslagna höjningarna, och för år 1922 ett något bättre
resultat än Kungl. Maj:t beräknat, fann riksdagen sig kunna lämna förslaget
om förhöjningarna utan bifall.

Den föreliggande propositionen avser i huvudsak, dels att nu gällande
förhöjda postavgifter skola äga fortsatt giltighet till utgången av
år 1923, med undantag av inrikes brevportot och i samband därmed
portot för korsband som innehåller affärshandling, för vilka viss nedsättning
föreslås från och med den 1 oktober 1922, dels ock atfmaximivikten
för korsband, som innehåller varuprov, skall från och med samma
tidpunkt höjas. I

I skrivelse den 15 november 1921 med förslag till beräkning av
det inkomstöverskott av postverkets rörelse, som borde upptagas i riks -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 3

•

staten för första halvåret 1923, framlade generalpoststyrelsen eu beräkning
rörande postverkets driftresultat för såviil år 1922 som år 1923.
Därvid uppskattades det överskott, poströrelsen antoges komma att lämna
under vart och ett av nämnda år under förutsättning att nu gällande
postavgifter bibehölles oförändrade, till 8 miljoner kronor. Samtidigt
förklarade sig generalpoststyrelsen icke för det dåvarande vara i tillfälle
att för sin del taga ståndpunkt till spörsmålet, huruvida ocli i vad
mån, med hänsyn till postverkets ekonomiska ställning, sänkning av de
för tiden till och med 1922 års utgång fastställda provisoriska posttaxorna
borde genomföras.

Sedermera avgav generalpoststyrelsen i skrivelse den 27 februari
1922 förslag i fråga om postavgifternas belopp.

I sistnämnda skrivelse framlade styrelsen till en början en reviderad
beräkning av postverkets ekonomiska driftresultat för åren 1922 och 1923.
Därvid upptog styrelsen för år 1922 postverkets inkomster till samma
belopp, 70 miljoner kronor, somlagts till grund för nyssnämnda tidigare
beräkning av driftresultatet för samma år. Beträffande utgifterna, som i
den förra skrivelsen upptagits till 62 miljoner, erinrade nu styrelsen, att
Kungl. Maj:t genom brev den 31 december 1921 angående fastställande av
postverkets stat för driftkostnader år 1922 fastställt desamma till 60.7 miljoner
kronor, eller till 1.3 miljoner lägre belopp än som av generalpoststyrelsen
den 15 november 1921 upptagits — en minskning som vore uteslutande
beroende på nedsättningen i anslaget till dyrtidstillägg; och ansåge
generalpoststyrelsen, att det icke borde möta betänkligheter att beräkna
nämnda skillnad, 1.3 miljoner, mellan det av generalpoststyrelsen
beräknade och det av Kungl. Maj:t fastställda anslaget till dyrtidstillägg
såsom rent inkomstöverskott av postverkets rörelse; utan någon nedgång
i övrigt av utgifterna skulle därigenom överskottet för år 1922 belöpa sig
till 9.3 miljoner kronor. Vidare förklarade sig styrelsen anse, att någon
minskning även i andra anslag å driftkostnadsstaten än dyrtidstilläggsanslaget
kunde ernås. Särskilt gällde detta anslaget till postbefordran
å järnväg, varå styrelsen beräknade eu utgiftsminskning av 1.5 miljon
för år 1922; och beträffande övriga driftkostnadsstatens anslag syntes
det, såvitt generalpoststyrelsen av dåmera inträdda förändrade förhållanden
kunde bedöma, icke vara uteslutet, att besparingar till ett
sammanlagt belopp av 0.7 miljoner kronor kunde åstadkommas.

Under angivna förutsättningar beräknade generalpoststyrelsen det
ekonomiska resultatet av poströrelsen under år 1922 sålunda:

Generalpostslyrelsen
27
februari
1922.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

inkomster....................................... 70.o miljoner kronor

driftkostnader .............................. 58.5 » i>

överskott 11.5 miljoner kronor.

Vad angår år 1923 upptog generalpoststyrelsen i den tidigare
beräkningen såväl inkomster som utgifter till samma belopp som för
år 1922 eller till 70 respektive 62 miljoner kronor. Härom anförde
generalpoststyrelsen i skrivelsen av februari 1922 till en början, att
några särskilda förhållanden icke inträffat, som gåve anledning till ändring
av nämnda beräkning i vad den avsåge inkomsterna. I fråga om
driftkostnaderna förklarade sig styrelsen sakna anledning antaga, att dessa
skulle komma att överstiga de för år 1922 dåmera upptagna, eller 58.5
miljoner kronor. Fastmera syntes det icke vara uteslutet, att ytterligare
besparingar kunde göras å vissa utgifter, särskilt å utgifterna för dyrtidstillägg
och för postbefordran å järnväg. Då man emellertid, å andra
sidan, måste taga i betraktande, att inkomsterna kunde komma att, genom
en ytterligare försämring av det ekonomiska läget utöver den för år 1922
beräknade, avsevärt understiga det upptagna beloppet, 70 miljoner kronor,
ansåge generalpoststyrelsen försiktigheten bjuda att helt bortse från de
sistnämnda eventuella ytterligare besparingarna och endast betrakta desamma
såsom en nödvändig marginal mot oförutsedda inkomstminskningar.
Generalpoststyrelsen beräknade fördenskull postverkets driftöverskott
för år 1923 på samma sätt som för år 1922 eller till 11.5 miljoner
kronor.

Vidare anförde generalpoststyrelsen i den senare skrivelsen:

Vid verkställande av sina sålunda gjorda beräkningar angående
postverkets driftresultat för åren 1922 och 1923 hade styrelsen räknat
med, att de förhöjningar av vissa inrikes postavgifter, som enligt beslut
av 1921 års riksdag skulle tillämpas intill utgången av år 1922, skulle
komma att oförändrade gälla icke blott under hela sistnämnda år utan
även under hela år 1923.

Beträffande frågan, huru postavgifterna lämpligen borde avvägas,
yttrade sig generalpoststyrelsen sålunda:

»Vidkommande själva principfrågan, huru postavgifterna lämpligen böra avvägas,
tillåter sig generalpoststyrelsen erinra om, att styrelsen i sin underdåniga
skrivelse den 20 februari 1917, i fråga om förhöjning av postavgifterna, uttalade
såsom sin mening, att, där staten övertagit handhavandet av de allmänna samfärdsmedlen,
det även borde vara statens skyldighet att för allmänheten i all möjlig
mån underlätta användandet av dessa inrättningar, och att i enlighet härmed de

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 5

avgifter, som skulle av allmänheten erläggas för begagnande av de av staten underhållna
kommunikationsmedlen, borde så avvägas, att staten på sin ifrågavarande
verksamhet icke erhölle större vinst än som kunde anses skälig. Samma åsikt uttalade
generalpoststyrelsen även i skrivelse den 9 mars 1920, i det generalpoststyrelsen
framhöll såsom sin mening, att vid postavgifternas höjande särskild hänsyn
icke borde tagas till statsverkets allmänna behov av intäkter, utan att förhöjningarna
allenast borde anpassas efter vad som kunde anses skäligt ur postverkets
synpunkt, det vill säga så, att, jämte det verkets driftkostnader betäcktes, även
lämplig vinstmarginal erhölles. För skälig förräntning av det i postverket nedlagda
kapitalet erfordras endast, att rörelsen lämnar ett överskott av omkring
1 miljon kronor.»

I överensstämmelse med den sålunda uttalade åsikten och med hänsyn
till de betydande överskott å poströrelsen, som syntes vara att förvänta
för åren 1922 och 1923, hade styrelsen ansett sig böra taga i övervägande,
i vilken mån postavgifterna lämpligen kunde sänkas. Styrelsen omnämnde
i detta sammanhang, att man i de flesta främmande länder icke
ansett sig under nuvarande förhållanden kunna fastställa så höga postavgifter,
som skulle erfordras för poströrelsens bärighet, utan att postverken
ginge med avsevärd förlust.

Efter att hava belyst omfattningen av de taxeförhöjningar, som
vidtagits vid svenska postverket under kristiden, övergick styrelsen till
att yttra sig angående de olika postavgifterna. De förslag, styrelsen
i samband därmed framställde, inneburo . icke andra ändringar av nu
utgående postavgifter än att inrikes brevportot — och, såsom följd därav,
internationella brev- och brevkortsportot — samt lägsta avgiften för korsband,
innehållande affärshandling, skulle nedsättas.

Chefen för kommunikationsdepartementet, som anslutit sig till vad
generalpoststyrelsen i fråga om postavgifterna sålunda föreslagit, har,
efter att i huvudsak hava återgivit innehållet i styrelsens senare skrivelse,
för egen del anfört till en början bland annat följande.

Enligt postverkets dåmera föreliggande bokslut för år 1921 utgjorde
sagda års överskott å poströrelsen i runt tal 10.4 miljoner kronor,
vilket belopp även vore inlevererat till statskassan. En under år 1920
uppkommen driftförlust å i runt tal 4.7 7 miljoner kronor vore således
nu mer än kompenserad. Att så stort överskott erhållits, berodde dels
därpå, att nedgången i posttrafiken blivit mindre än som beräknats, dels
ock på att postverkets driftkostnader avsevärt minskats genom verkställda
personalindragningar, nedgången i utgifterna för dyrtidstillägg, inskränkningar
i postbefordringslägenheter å såväl järnvägs- som landsvägslinjer
samt inträffat prisfall å åtskilliga förnödenheter m. in.

Departements chefen.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Generalpoststyrelsens senast verkställda beräkningar i fråga om
verkets inkomster och utgifter ansåge sig departementschefen kunna i
huvudsak godtaga. Emellertid ville departementschefen framhålla, att
han ej vore beredd att nu taga ståndpunkt till frågan, i vad mån nedsättning
borde äga rum i de för posttransporter å järnvägarna utgående
tilläggsersättningarna, helst spörsmålet om bestämmandet av den gottgörelse,
som borde utgå i förevarande hänseende, vore föremål för utredning
inom 1920 års postkommitté.

Med hänsyn till de sålunda gjorda beräkningarna om postverkets
överskott för åren 1922 och 1923 vid nuvarande taxenivå syntes en
nedsättning kunna vidtagas uti för närvarande utgående postavgifter.
Utan att fatta definitiv ståndpunkt till spörsmålet, huruvida postverkets
taxor borde vid varje tillfälle vara i stort sett så avvägda, att poströrelsen
allenast lämnade ett överskott, som utgjorde skälig ränta å det
i postverket nedlagda kapitalet, ansåge departementschefen dock, att
angelägenheten av att statsmakterna under nu rådande svåra depressionstid
inriktade sina strävanden på att i all möjlig mån bidraga till levnadskostnadernas
nedbringande och den allmänna prisnivåns sänkande,
borde föranleda till en taxenedsättning av den omfattning, som kunde
befinnas möjlig utan att äventyra postverkets förmåga att förränta åtminstone
det av lånemedel utgående, i postverket nedlagda kapitalet.
Departementschefen ville i detta sammanhang även erinra om, att det
vid behandlingen av postverkets portofrågor under kristiden i stort sett
rätt enighet om att, därest förhållandena varit normala, någon taxeförhöjning
icke bort ifrågakomma. I följd därav hade även dessa taxor
— på något undantag när, som i detta sammanhang saknade betydelse —
blott givits tillfällig karaktär.

I fråga om brevportot har departementschefen anfört:

»Generalpoststyrelsen har uttalat såsom sin mening, att, om nedsättning av
postavgifterna skall ske, denna i första hand bör gälla brevportot. Av en hos
styrelsen verkställd utredning har det visat sig, att inkomsterna av brevrörelsen
rätt avsevärt överstiga postverkets kostnader för denna rörelsegren, varemot inkomsterna
av postanvisnings-, postförskotts-, paket- och tidningsrörelserna icke
täcka kostnaderna. Antalet inrikes brev uppgår till närmare 200 miljoner, och brevportot
är den postavgift, som mer än någon annan berör alla lager av befolkningen.
För affärsvärlden är brevportot ofta en icke oviktig utgiftspost. Också hava framställningar
om ett lägre brevporto inkommit till Kungl. Maj:t från Sveriges Skeppsklarerare-
och Skeppsmäklareförening ävensom från Svenska pappershandlareföreningen
och Föreningen representanter för handel och industri. Under det att den
förstnämnda av dessa framställningar avser sänkning av post-, telegraf- och telefontaxorna
i allmänhet, avse de två andra framställningarna återinförande av lokalpnrtot.
Den förutvarande bestämmelsen om ett särskilt, lägre porto för lokalförsändelser

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

7

upphävdes från och med den t juli 1920 jämlikt beslut av summa års riksdag, och
1921 års riksdag, som 1 följd av motion i ämnet hade att ånyo behandla frågan,
vidtog icke någon ändring i nu förevarande hänseende. Borttagandet av det särskilda
lokalportot utgjorde ett led i de allmänna taxeförhöjningar, som med anledning
av postverkets starkt stegrade omkostnader vidtogos under kristiden, men
generalpoststyrelsen har även uttalat den åsikten, att det vore principiellt riktigt
samt dessutom ur flera synpunkter lämpligast, att ett enhetligt porto gällde för alla
inrikes brev. Åtskilliga uttalanden i riksdagen hava även gått i »lamma riktning,
och givetvis innebär det enhetliga portot vissa praktiska fördelar. Emellertid synes
särskilt inom affärsvärlden råda en stark stämning för återinförandet av lokalportot.
Under närmaste tiden, innan detta porto avskaffades, utgjorde detsamma för brev
10 öre, under det att riksportot var 15 öre. Lokalportot var således 7.1 av riksportot.
Med bibehållande av ungefärligen denna proportion mellan riks- och lokalportot
borde därför, om riksportot bibehölles vid 20 öre, lokalportot sättas till
15 öre.

Den fördel, som genom införandet av ett till sistnämnda belopp bestämt
lokalporto skulle beredas avsändare av lokalförsändelser, vinnes även om, på sätt
generalpoststyrelsen ifrågasatt, portot för riksbrev sänkes till 15 öre. En sådan
portonedsättning bleve dels för affärsvärlden till större nytta än återinförandet av
ett särskilt lokalporto, dels ock till fördel för hela den stora allmänheten, och med
hänsyn till nu rådande depression på det ekonomiska området synes det mig önskvärt,
i anslutning till vad jag förut uttalat, att statsverket bereder affärsvärlden
och allmänheten i övrigt all den lättnad, som genom taxenedsättning kan åstadkommas.
På grund av den stora inkomstminskning för postverket, som en nedsättning
till 15 öre av portot för riksbrev skulle innebära, torde införandet av ett
särskilt lägre lokalporto, som väl i sådant fall borde bestämmas till 10 öre eller
50 procent av nu utgående porto, icke för närvarande med hänsyn till postverkets
ekonomi, kunna ifrågasättas. Jag tillstyrker fördenskull generalpoststyrelsens förslag,
att — utan införande av något särskilt lokalporto — befordringsavgifterna för
inrikes brev med bibehållande av nuvarande viktgrupper bestämmas till respektive
15, 30, 45 och 60 öre.

Vad beträffar de avgiftsbelopp, som här i Sverige upptagas för brevförsändelser
till utlandet, har riksdagen enligt skrivelse den 10 april 1920 (nr 121) bemyndigat
Kungl. Maj:t att intill utgången av år 1924 bestämma dessa avgifter. I
anslutning till sitt förslag om nedsättning av inrikes brevportot har generalpoststyrelsen
uttalat såsom sin mening, att jämväl avgifterna för brev och brevkort
till utlandet böra sänkas från nuvarande 40 respektive 25 öre till 30 respektive
20 öre. En sådan åtgärd synes mig välbetänkt.»

I fråga om avgiften för korsband, som innehåller affärshandling,
har departementschefen påpekat, att densamma för lägsta viktsatsen
alltid varit densamma som avgiften för ett brev av en viktsats och i
överensstämmelse härmed för närvarande vore bestämd till 20 öre, samt
anfört, att, om brevportot sattes till 15 öre, även nämnda korsbandsporto
borde bestämmas till 15 öre.

Vidare har departementschefen anfört:

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

»Beträffande inrikes korsband, innehållande varuprov, är genom kungörelse
den 30 maj 1919 bestämt, bland annat, att högsta medgivna vikten skall utgöra
350 gram. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 december 1921, i fråga om tillämpning
av vissa utav världspostkongressen i Madrid meddelade bestämmelser m. m.,
har generalpoststyrelsen, under meddelande att högsta medgivna vikten för varuprov
i den allmänt internationella postutväxlingen höjts från 350 till 500 gram.
föreslagit motsvarande höjning i den inrikes utväxlingen. Då det givetvis är önskvärt,
att för varuprov, som försändas inom Sverige, är medgiven lika hög maximivikt
som för dylika försändelser, vilka från utlandet kunna sändas till Sverige,
anser jag mig böra biträda generalpoststyrelsens ifrågavarande förslag.»

Den inkomstminskning, som skulle bliva en följd av de sålunda
föreslagna taxesänkningarna, hade generalpoststyrelsen beräknat till omkring
10,500,000 kronor per år, med fördelning på följande sätt:

inrikes brev .................................................. 9,330,000 kronor

korsband, innehållande affärshandlingar ... 70,000 »

internationella brev .........:........................... 1,000,000 ))

» brevkort ................................. 100,000 .»

»Summa 10,500,000 kronor.»

Departementschefen har i anslutning härtill anfört följande:

»Generalpoststyrelsen har föreslagit, att de lägre postavgiftema, vilka beräknats
medföra en inkomstminskning för helt år av 10.5 miljoner kronor, skulle tilllämpas
från och med den 1 juli 1922, samt därvid uppskattat driftöverskottet för
innevarande år till 6.25 miljoner. I betraktande av den välbehövliga lättnad, som
en portosänkning skulle innebära för landets svårt betryckta näringsliv, vore det
önskvärt, att nedsättningen i posttaxorna kunde träda i kraft så snart som möjligt.
Emellertid nödgas jag föreslå, att de nya portona skola träda i tillämpning först
den 1 oktober 1922. I riksstaten för första halvåret 1923 är nämligen såsom
inkomst av poströrelsen upptaget ett belopp av 8 miljoner kronor. Med hänsyn
till svårigheten att erhålla de nödvändiga statsinkomsterna under sagda halvår
synes det nödvändigt, att nämnda överskott kominer statsverket till godo. Detta
kan emellertid ej påräknas, om ej tiden för ikraftträdandet av de lägre avgifterna
något framflyttas.

Efter budgetårets omläggning kunde ifrågasättas, att postavgifterna nu skulle
bestämmas endast för tiden till den 1 juli 1923. Då emellertid vissa avgifter, såsom
för postbefordran av tidningar och dylikt, böra bestämmas för helt år, torde beslutet
i ämnet kunna givas giltighet till utgången av år 1923. Den ifrågasatta ändringen
beträffande högsta medgivna vikten för korsband, innehållande varuprov, bör dock,
i likhet med övriga bestämmelser av detta slag, lända till efterrättelse tills vidare.

Generalpoststyrelsen har beräknat, att efter genomförande av portosänkningen
postverkets överskott för år 1923 endast skulle uppgå till 1,000,000 kronor. 1
likhet med generalpoststyrelsen anser jag sannolikheten tala för, att överskottet
för nu ifrågavarande år snarare skall bliva större än mindre än vad som sålunda
angivits. Jag vill emellertid framhålla, att, även om överskottet skulle stanna vid

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 9

1,000,000 kronor, icke endast räntorna för postverkets andel i statsskulden bliva
till fullo täckta utan dessutom ett om än jämförelsevis obetydligt överskott uppstår.
Det vid 1921 års utgång i postverket bundna kapitalet uppgår, i runt tal,
till 24 miljoner kronor. Ej långt ifrån hälften av detta belopp utgöres av medel,
som före budgetreformens genomförande år 1912 tagits av postverkets driftöverskott.»

Till stöd för det i motionen nr 79 i andra kammaren gjorda yrkandet
om återinförande av ett lokalt brevporto å 10 öre för lägsta
viktsatsen bar herr Nyländer till en början erinrat om en av samme
motionär vid 1921 års riksdag i enahanda syfte väckt motion samt om
de skäl, som då framförts för förslaget. Motionären hade bland annat
anfört, att det funnes anledning antaga, att lokalportots borttagande
minskat frekvensen vid postverket, då särskilt större firmor och institutioner
funne det mera förmånligt att använda egna bud vid försändelsers
distribuering. I den nu föreliggande motionen har vidare anförts, bland
annat, följande:

»Med avseende å den minskade frekvensen ifråga om postverkets anlitande
för lokala försändelser förtjänar det att uppmärksammas, att under det gångna året
ett alltjämt ökat antal affärsföretag och institutioner övergått till att distribuera
sina försändelser med egna bud i stället för att anlita postverket. Detta system
har vunnit utbredning icke allenast i Stockholm utan även i övriga av landets
större städer. Åtminstone ifråga om företag av en viss storleksordning synes det
även uppenbart, att härigenom betydande besparingar kunna göras.

Jag har mig också bekant flera fall, i vilka vederbörande företag beräknat
att de genom att använda sig av nu ifrågavarande förfaringssätt vid distribution
av lokalpost inbesparat netto 250 å 300 kronor per månad.

Med hänsyn till vad nu anförts om sättet för befordran av lokalförsändelser
torde lokalportots likställande med riksportot för postverket föranleda en minskning
i trafiken, vilken för detsamma måste bliva så mycket mera kännbar som en statsinstitution
med sina tyngre former ej kan i samma utsträckning som ett enskilt
företag anpassa sin personal och sina allmänna omkostnader efter en nedgång i
frekvensen. Det torde därför vara tämligen säkert, att en sänkning av lokalportot
skulle för postverkets del i viss mån kompenseras därigenom, att detsamma ånyo
bleve i motsvarande mån anlitat för befordran av lokalförsändelser.

I nuvarande tider, då prisbildningen visar en utpräglad sjunkande tendens,
borde det vara statsmakterna angeläget att i sin mån bidraga härtill genom att,
där sådant utan olägenhet låter sig göra, sörja för en reduktion av kommunikationsverkens
taxor, detta så mycket mera som härigenom en lättnad skulle beredas vårt
för närvarande hårt beträngda näringsliv. Genom den på andra områden gradvis
nedåtgående prisrörelsen undergår ju penningvärdet en småningom skeende förbättring,
vilket förhållande givetvis kommer att i realiteten på nämnda taxor efterhand
utöva samma inverkan som om desamma undergått en fortsatt förhöjning. Därest
icke ändring sker, nå härigenom dessa taxor slutligen upp till en gräns, vilken
icke utan våda kan överskridas.»

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 30 käft. (Nr 36.) 2

Motionen
II: 79.

Motionen
II: 269.

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

I motiveringen till det i motionen nr 269 i andra kammaren av
herr Nylandei fiamställda förslaget om höjning av högsta medgivna vikkorsband,
innehållande affärshandling, har erinrats, att Kungl.

i den föreliggande propositionen föreslår en höjning av maximivikten
för korsband, som innehåller varuprov, från 350 till 500 gram.
hifter att därefter hava återgivit de skäl, chefen för kommunikationsdepartementet
på sätt ovan är nämnt för sistnämnda förslag förebragt
bär motionären vidare anfört, bland annat, följande:

»Enligt det internationella världspostavtalet uppgår högsta vikten för korsband
i allmänhet som befordras i internationell trafik, till 2 kilogram och vid den av
departementschefen omnämnda världspostkongressen i Madrid beslöts ytterligare att
försändelse som innehåller enstaka exemplar av tryckt bokarbete, får väga ända
upp till 3 kilogram och ändå behandlas som korsband. För korsband, som försannas
inom Sveriges gränser, är däremot högsta vikten begränsad till 500 gram,
och häri röreslås i den kungl. propositionen ingen ändring.

Det kan dock icke vara tvivel underkastat, att denna maximivikt för korsband
ur många synpunkter måste betraktas såsom alltför låg. Beträffande vissa
s ag av försändelser, som kunna behandlas som korsband, kan avsändaren visserligen
anlita _ den utvägen, att han delar upp försändelsen på två eller flera för att
1CH °IerSrrida maxinnvikten för korsband. Men då det, såsom ofta är fallet inom
vårt affarshv, gäller att till olika håll distribuera ett mycket stort antal försändelser
leder detta delmngsförfarande till ökad arbetskostnad och tidsförlust för avsandaren
och till avsevärt ökat besvär och följaktligen ökad kostnad för postverket
som dangenom nödgas behandla och befordra ett större antal försäadelser.

,.. .. , ,artlU kommer, att delmngsförfarandet icke kan tillämpas beträffande sådana
orsandelser som böcker, kataloger och dylikt, vilka artiklar som bekant utgöra en
mycket vasenthg del av korsbandstrafiken. Inom det nutida affärslivet förekommer
otta, att affärsfirmor utarbeta detaljerade, illustrerade kataloger över de artiklar
de föra i marknaden, och det kan i många fall icke undvikas, att dessa kataloger’
om de skola fylla sitt syfte, måste erhålla en vikt, som överstiger de ödesdigra
o grammen. Om firman vill utsända dessa kataloger genom postverket, har den
därför ingen annan utväg än att låta dem behandlas som postpaket, eller ock att
uppdela katalogen i två volymer, om så låter sig göra.

Däremot kunna firmor exempelvis i Tyskland och Frankrike obehindrat sända
sina Kataloger^ till Sverige såsom korsband, då i den internationella utväxlingen
maximivikten för korsband är 2 kilogram och för enstaka tryckt bok 3 kilogram.»

»För postverkets ekonomi torde en höjning av viktgränsen för korsband icke
spela någon väsentligare roll, då resultatet av höjningen endast torde bli en ökning
av korsbandstrafiken och större utbyte av densamma på grund av, att den högre
tulatna vikten medför i motsvarande grad ökad portoinkomst, utan att pakettrafiken

1 m°ASVaJran''?e mån mluskas'' Ty det är givet, att affärsmännen, i synnerhet under
nu rådande depressionstid, i det längsta undvika att sända ut artiklar av ifrågavarande
slag såsom postpaket och i stället söka distribuera dem på andra sätt, utan anlitande
av postverket.»

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

11

»Då Kungl. Maj:t i sin proposition, i enlighet med generalpoststyrelsens
hemställan, i fråga om korsband med varuprov föreslagit bestämmelser i överensstämmelse
med det internationella världspostavtalet, förefaller det naturligt, att
samma tillvägagångssätt följes även beträffande övriga korsband. Huvudsaken är
emellertid, att det åtminstone åstadkommes en mjukare övergång mellan det högsta
korsbandsportot, 25 öre, och det lägsta paketportot, 80 öre, i inrikes trafik. Skulle
oöverstigliga hinder för närvarande ställa sig i vägen för att höja maximivikten
för inrikes korsband till samma gräns, som gäller i den internationella utväxlingen,
2 resp. 3 kilogram, kunde man därför eventuellt tänka sig en höjning av inrikes
korsbandsvikten från nuvarande 500 gram till exempelvis 1 kilogram. Härigenom
skulle åtminstone en väsentlig del av de olägenheter, som här ovan berörts,
bli undanröjda.»

I fråga om motiveringen för det i ovannämnda motion II: 274
gjorda yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Då bevillningsutskottet vid ovan angivna riksdagar åren 1917 —
1921 haft att yttra sig om ifrågasatt höjning av postavgifter, har utskottet
städse intagit den principiella ståndpunkten, att en höjning borde
vidtagas endast för såvitt och i den mån eu sådan vore oundgängligen
nödvändig för att förebygga förlust och sätta postverket i stånd att
lämna ett skäligt driftresultat.

Av de utav generalpoststyrelsen senast verkställda beräkningarna
beträffande postverkets driftresultat under åren 1922 och 1923 framgår
att postverkets rörelse, därest nu gällande postavgifter oförändrade bibehållas,
måste antagas komma att lämna ett avsevärt överskott, av styrelsen
uppskattat för vartdera året till 11.5 miljoner kronor. Därmed
synes möjlighet vara given att vidtaga någon nedsättning av de tillfälligt
förhöjda postavgifterna. För en sådan nedsättning, vilken redan efter
den nyss angivna principiella måttstock, som varit bestämmande för
höjningarna, måste anses naturlig, tala för närvarande särskilt starka
skäl. Under den rådande depressionen är nämligen en nedsättning i
postavgifterna ägnad att i sin mån bidraga till den allmänna prisnivåns
sänkande och därmed till levnadskostnadernas nedbringande.

Brevportot är den bland de ökade postavgifterna, vars höjning
berört de vidaste kretsarna bland befolkningen och därför varit mest
kännbar, liksom den också lämnat det största bidraget till inkomstökningen.
Därför har också en nedsättning av brevportot en allmännare
betydelse än någon annan postportominskning. Aven för näringslivet i
stort sett torde brevportot vara den postavgift, som har den största
betydelsen. Fn viss lättnad torde därför beredas näringslivet genom en

Motionen

11:274.

Utskottets

yttrande.

I princip.

Brevportot.

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

IUksbre vportot.

Lokalbrev portot.

nedsättning av brevportot. Av sålunda angivna skäl har utskottet i
likhet med föredragande departementschefen ansett, att en nedsättning av
postavgifterna i första hand bör gälla brevportot.

De portosatser, till vilka Kungl. Maj:t ansett de nu gällande avgifterna
för brev böra sänkas, har utskottet funnit, i vad de avse riksbrev,
väl avvägda, liksom utskottet funnit välbetänkt att låta nedsättningen
träda i kraft först den 1 oktober 1922.

I fråga om avgifterna för lokalbrev har, på sätt ovan är nämnt,
herr Nyländer i motionen nr 79 i andra kammaren föreslagit, att det
år 1920 borttagna särskilda lokalportot måtte återinföras och bestämmas
till 10 öre för lägsta viktsatsen. Vad motionären, på sätt ovan återgivits,
till stöd för detta förslag anfört om den allt allmännare utbredningen
av lokala försändelsers befordran utan postverkets anlitande har
inom utskottet bestyrkts. Enligt utskottets mening talar sannolikheten
för, att, därest portot för lokalbrev icke med det snaraste betydligt nedsättes,
den lokala brevbefordran alltmera undandrages postverket. En
sådan utveckling bör, på grund av postverkets ekonomiska intresse av
lokalposttrafikens vidmakthållande, om möjligt undvikas. Därjämte har
utskottet velat framhålla, att borttagandet av det lokala brevportot utgjorde
ett led i kristidens förhöjningar i posttaxorna, samt att, i den
mån förhållandena medgiva nedsättning av portot för lokalbrev under
vad i fråga om riksportot ifrågasatts, en sådan nedsättning är påkallad
även ur synpunkten av de intressen, som med avseende å brevportot i
allmänhet ovan omnämnts.

Utskottet har på nu angivna skäl ansett sig böra tillse, huruvida
postverkets ekonomi för närvarande tillåter, att ett lokalporto återinföres.
Enligt av generalpoststyrelsen meddelade siffror skulle en nedsättning
av portot för lokalbrev från av Kungl. Maj:t föreslagna 15 öre
till 10 öre för lägsta viktsatsen föranleda en inkomstminskning av 885,000
kronor. Denna beräkning är grundad på det nuvarande antalet lokalbrev;
och generalpoststyrelsen har påpekat, att, enär en nedsättning av
portot kunde beräknas föranleda ökning av antalet försändelser, inkomstminskningen
kunde antagas stanna vid något lägre belopp än det angivna.
Vid frågans bedömande har utskottet ansett även den omständigheten
böra beaktas, att statsutskottet i utlåtande nr 49 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition (nr 84), angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, vid beräknandet av kostnaderna för dyrtidstilläggen
räknat såväl för den återstående delen av år 1922 som för första halv -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 13

året 1923 med lägre medelindex än de i sistnämnda proposition antagna.
Enligt vad bevillningsutskottet inhämtat, kunna de besparingar, som
under de av statsutskottet sålunda antagna förutsättningarna skulle vara
att räkna med för postverkets vidkommande, beräknas, för den händelse
nu gällande grunder för dyrtidstilläggen lämnas orubbade, till 880,000
kronor för år 1922 och 540,000 kronor för första halvåret 1923 samt,
därest nämnda grunder ändras i enlighet med vad statsutskottet föreslagit,
till 1,430,000 kronor för 1922 och 1,130,000 kronor för nämnda
halvår.

Med hänsyn till vad sålunda meddelats har utskottet, som ansett
sig kunna utgå ifrån att en väsentlig nedsättning av portot för lokalbrev
kommer att föranleda eu avsevärd ökning i den lokala brevtrafiken, funnit
sig kunna förorda återinförande av lokalt brevporto och ansett detsamma
böra bestämmas, såsom herr Nyländer föreslagit, till 10 öre för lägsta
viktsatsen.

Beträffande förslaget om nedsättning av lägsta avgiften för korsband,
innehållande affärshandlingar, har utskottet icke haft annat att
erinra än att — för att lägsta avgiften för lokalt korsband, innehållande
affärshandlingar, icke måtte bliva högre än avgiften för ett lokalbrev
av en viktsats — minimiavgiften för lokalt korsband av nu ifrågavarande
slag synes böra sättas till tio öre.

I fråga om vad med lokalbefordran skall förstås har 1917 års
riksdag, i enlighet med förslag av Kungl. Magt (prop. nr 180), beslutat,
»att de särskilda avgifter, som stadgats eller kunna komma att stadgas
för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, skola gälla beträffande
försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som dit inkommer
utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom postverkets
försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och
vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort
tillställes adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare, ävensom beträffande
försändelse, som postbehandlas allenast inom särskilt lokalportoområde,
som Kungl. Maj:t må kunna för viss ort fastställa».

Vad riksdagen sålunda jämte åtskilliga andra bestämmelser rörande
den inrikes postutväxlingen fastställt har genom kungl. brev till generalpoststyrelsen
den 29 juni 1917 meddelats styrelsen till efterrättelse.
Därest riksdagen nu fattar beslut om återinförande av lokalt porto,
kommer nyssnämnda bestämmelse om innebörden av beteckningen lokalbefordran
att lända till efterrättelse.

Korsband,

innehållande

Affärshand lingar.

Innebörden
av “lokalbefordran11.

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Fortsatt
giltighet av
Övriga portohöjningar.

Motionen
IT: 274.

Korsband,

innehållande

varuprov.

Korsband,
nnehållande
trycksaker
eller affärshandlingar.

Inom utskottet har anmärkts, att för landsbygden nämnda bestämmelses
tillämpning visat sig förenad med vissa olägenheter. Särskilt
har framhållits såsom oskäligt, att brev, som inlämnades å en postanstalt
på landet och tillställdes adressaten genom lantbrevbärare, icke
kunde behandlas såsom lokalpost, även om den sträcka, som befordran
med brevbärare omfattade, vore mycket kort. Vidare har inom utskottet
påpekats, att vid postbefordran mellan städer och till desamma hörande
förstäder bestämmelserna om lokalpost icke tillämpats i vissa fall. Utskottet
har ansett vad sålunda anförts vara värt beaktande och har därför
velat lästa uppmärksamheten på omförmälda förhållanden och uttala
önskan, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande frågan, huruvida
och på vad sätt berörda intressen må kunna bättre än nu tillgodoses, samt
att Kungl. Maj:t måtte, därest förhållandena finnas därtill föranleda, för
riksdagen framlägga förslag till ändring av ovan återgivna bestämmelse.

Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avser fortsatt giltighet i övrigt
av de år 1921 beslutade portohöjningarna, har utskottet funnit väl motiverat
genom de beräkningar, generalpoststyrelsen verkställt.

Genom vad utskottet ovan anfört har utskottet angivit sin ställning
till herr Lorichs ovannämnda motion nr 274 i andra kammaren.

Kungl. Maj:ts förslag om höjning av maximivikten för inrikes
korsband, innehållande varuprov, har utskottet, på de av departementschefen
anförda skälen, biträtt.

Beträffande det av herr Nyländer i motionen nr 269 i andra
kammaren framförda förslaget om höjning av maximivikten för inrikes
korsband, innehållande trycksaker, har till utskottet överlämnats en
inom generalpoststyrelsen upprättad promemoria, vilken åtföljer detta
betänkande såsom bilaga.

Utskottet, som funnit de av motionären framhållna synpunkterna
beaktansvärda, har ansett, att desamma behörigen tillgodoses genom en
höjning av maximivikten till 1 kilogram, utöver vilken vikt generalpoststyrelsen
ansett en höjning icke böra ifrågakomma. Vidtages sådan
höjning, synes även maximivikten för korsband, innehållande affärshandlingar,
böra höjas till 1 kilogram.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

15

att riksdagen måtte,

A) med avslag å motionen II: 274 av herr Lorichs
samt med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 143 icke kunnat oförändrad godkännas,
och med bifall till motionen II: 79 av herr Nyländer,
besluta,

1) att de av riksdagen för tiden till 1922 års
utgång beslutade postavgifterna skola äga fortsatt tillämpning
till och med den 31 december 1923, dock
att för tiden från och med den 1 oktober 1922 till
och med den 31 december 1923 skall gälla,

att befordringsavgifterna för inrikes brev skola
utgå med följande belopp:

för annat brev än lokalbrev:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram......... 15 öre

b vikten överstiger 20 men icke 125 gram 30 b
b b b 125 b » 250 b 45 b

b » b 250 b b 500 b 60 b ;

för lokalbrev:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram......... 10 öre

b vikten överstiger 20 men icke 125 gram 20 b
b b b 125 b b 250 b 30 B

b b b 250 b b 500 b 40 b ;

och att lägsta avgiften för korsband, innehållande
affärshandlingar, skall utgöra för annan försändelse
än lokalförsändelse 15 öre och för lokalförsändelse
10 öre;

varjämte skall iakttagas, att de förhöjda avgifterna
för postabonnemang å tidning icke skola tilllämpas
beträffande sådana abonnemang för år 1924,
som verkställas under år 1923;

2) att högsta medgivna vikten för korsband,
innehållande varuprov, skall från och med den 1 oktober
1922 utgöra 500 gram; samt

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

B) i anledning av motionen II: 269 av herr Nyländer
besluta,

att högsta medgivna vikten för korsband, innehållande
trycksaker eller affärshandlingar, skall från
och med den 1 oktober 1922 utgöra 1 kilogram.

Stockholm den 8 maj 1922.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖINGf.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Antonsson, Rosén, Björnsson, Boman, Rune, Jönsson
i Boa, Månsson i Hagaström, Lithander, Sköld, Johansson i K&lkebo, Olsson
i Ramsta, Alexis Björkman, Carlsson i Ystad, Isak Svensson, Ericsson i Oberga.
Bengtsson i Kullen, Björklund och Granath.

Reservation

av herrar Sköld, Alexis Björkman, Björklund och Granath, vilka
ansett, att utskottets yttrande borde haft följande lydelse:

Ett nedsättande av riksportot efter Kungl. Maj:ts förslag torde
vara av föga betydelse för ett upphjälpande av näringslivet. Däremot
är det ovisst, huruvida postverkets stat för år 1923 med så sänkta
porton skulle kunna komma att gå ihop. Vidare synes det tvivelaktigt,
om statsverket i nuvarande brydsamma statsfinansiella läge utan olägenhet
kan undvara de omkring 10 miljoner kronor i minskade inkomster,
som ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition skulle innebära. Utan tvivel
skulle däremot ett återinförande av lokalportot rent lokalt ha en större
betydelse för näringslivet, varför ett bifall till den av herr Nyländer
avgivna motionen II: 79 tillstyrkes. Detta så mycket mera, som de
statsfinansiella konsekvenserna av denna åtgärd äro av mera begränsad
omfattning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

17

att riksdagen måtte,

A) med avslag å Ktmgl. Maj:ts förevarande proposition
nr 143, med anledning av motionen II: 274
av herr Lorichs samt med bifall till motionen II: 79
av herr Nyländer besluta

1) att de av riksdagen för tiden till 1922 års
utgång beslutade postavgifterna skola äga fortsatt tilllämpning
till och med den 31 december 1923, dock
att för tiden från och med den 1 oktober 1922 till
och med den 31 december 1923 skall gälla,

att befordringsavgifterna för lokalbrev skola utgå
med följande belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram......... 10 öre

)) vikten överstiger 20 men icke 125 gram 20 »

» » » 125 » » 250 » 30 »

» » » 250 » » 5C0 » 40 » ;

och att lägsta avgiften för korsband, innehållande
affärshandlingar, skall för lokalförsändelse utgöra
10 öre;

varjämte skall iakttagas, att de förhöjda avgifterna
för postabonnemang å tidning icke skola tilllämpas
beträffande sådana abonnemang för år 1924,
som verkställas under år 1923;

2) att högsta medgivna vikten för korsband,
innehållande varuprov, skall från och med den 1 oktober
1922 utgöra 500 gram; samt

B) i anledning av motionen II: 269 av herr Nyländer
besluta,

att högsta medgivna vikten för korsband, innehållande
trycksaker eller affärshandlingar, skall från
och med den 1 oktober 1922 utgöra 1 kilogram.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 sand. 30 höft. (Nr 36.)

3

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Bilaga.

r. m.

1 den inrikes svenska posttjänsten utgjorde före den 1 juli 1919 högsta medgivna
vikten - för korsband, innehållande trycksaker eller affärshandlingar, 2 kg.
Ku gällande maximivikt för nämnda försändelseslag, 500 gram, är bestämd genom
Kung!, kungörelsen den 30 maj 1919. Samtidigt vidtogs en omreglering av korsbandsportot,
genom vilken avgiften i de flesta viktgrupperna avsevärt nedsattes.
Genom nämnda Kungl. kungörelse ökades maximivikten för brev från 250 till 500
gram, och det ansågs lämpligt, att — såsom fallet var i Danmark och Norge —
samma maximivikt som för brev fastställdes för korsband i allmänhet. Denna
maximivikt var då i Danmark 250 gram och i Norge 500 gram, men höjdes sedermera
i förstnämnda land till 500 gram, varigenom således i detta hänseende rådde
likhet i samtliga de tre skandinaviska länderna.

Det viktigaste skälet för nedsättning i Sverige av maximivikten för korsband
(med undantag av varuprov) var emellertid angelägenheten av att, särskilt efter
höjning av maximivikten för brev, i största möjliga mån inskränka den post, som
befordrades med brevposthastighet. Särskilt i de postkupéer, som framföras i snälltågen,
är nämligen utrymmet ofta mycket begränsat. Härtill kommer, att, enär
vid höjningen av maximivikten för brev, vissa försändelser, som förut befordrats
såsom paket, antoges komma att överföras till brevposten, det ansågs angeläget
att genom minskning av maximivikten för korsband i någon mån begränsa den
post, som utdelades genom brevbärare.

Om, såsom nu ifrågasatts, maximivikten för korsband, innehållande trycksaker,
höjes (och maximivikten för dylika korsband och sådana korsband, som innehålla
affärshandlingar, har alltid ansetts böra vara densamma), lära de korsbandsförsändelser,
som därigenom skulle tillföras postverket, i allmänhet icke vara av den beskaffenhet,
att deras befordran med brevposthastighet kan anses påkallad. Beträffande
de s. k. masskorsbanden linnes föreskrivet, att med deras avsändande från
inlämningspostanstalten kan, om och i den mån sådant med hänsyn till den övriga
postens behandling linnes nödigt, uppskjutas, ävensom att utdelning å adresspostanstalterna
av masskorsband i allmänhet icke verkställes å sön- eller helgdag och
även i övrigt kan uppskjutas, i den mån sådant med hänsyn till den övriga postens
behandling linnes nödigt. Därest för korsband över 500 grams vikt bleve i fråga
om befordringshastighet och utdelning meddelade ungefärligen enahanda bestämmelser,
som de nu för masskorsband gällande, torde några olägenheter icke vara att befara
av den ifrågasatta höjningen av maximivikten för vissa korsband, under förutsättning
att maximivikten ej sättes högre än till 1 kg. I Danmark är ifrågavarande
maximivikt nyligen höjd till 1 kg., men försändelse, som i vikt överstiger 250 gram.
befordras i Danmark icke med brevposthastighet med mindre än särskild, hög tillläggsavgift
erlägges. 1 den inrikes tyska posttjänsten är också maximivikten för
sådant korsband, varom här är fråga, bestämd till 1 kg. Att här i Sverige sätta
ifrågavarande viktmaximum högre än till 1 kg. lärer icke böra ifrågakomma, och
enligt vad generalpostyrelsen inhämtat torde de affärsmän, som äro intresserade av
nu föreliggande fråga, i allmänhet bliva rätt väl betjänta av en höjning till 1 kg.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 19

Vidtages en dylik höjning (d. v. s. beträffande nåväl trycksaker »om affärshandlingar),
kommer givetvis eu del försändelser, som nu befordras mot paketporto,
att vinna befordran mot korsbandsavgift, och således en inkomstminskning för
postverket att inträda. Generalpoststyrelsen saknar uppgift angående antalet korsband,
som, om maximivikten höjes till 1 kg., kunna antagas komma att överföras
från paketposten till korsbandsbefordran, men med ledning av vissa uppgifter, som
på sin tid införskaffades i samband med sänkningen av maximivikten för korsband,
torde man kunna antaga, att omförmälda inkomstminskning kommer att stanna
vid 40 ä 50 tusen kronor för år.

Stockholm, Kungl. Generalpoststyrelsens III byrå, den 21 april 1922.

Ernst Grape.