Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående befrielse
i vissa fall från erläggande av lastpenningar.

(l:a avd.)

1 en den 17 mars 1922 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 188, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar.

Härigenom förordnas som följer:

Lastpenningar, varom stadgas i § 14 av förordningen den 9 juni
1911 med tulltaxa för inkommande varor (nr 80), skola icke erläggas
för den del av fartygs avgiftspliktiga dräktighet, som överstiger 1,500 ton.

I övrigt skola från erläggande av lastpenningar vara befriade —
förutom fartyg, som på grund av bestämmelserna i nämnda författningsrum
åtnjuta dylik befrielse —

fartyg, som under samma kalenderår erlagt lastpenningar, maskindrivet
fartyg eller lastpråm sex gånger och segelfartyg fyra gånger;

fartyg, som, efter att hava direkt eller med anlöpande av mellanliggande
hamnar ankommit till svensk hamn från ort, i sjöfartshänseende
belägen bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre, samt därefter
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 22 höft. (Nr 28.) 1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.

Utskottet.

Gällande

bestämmelser.

under samma resa anlöpt utrikes, innanför en linje Skagen—Lindesnäs
samt östra mynningen av Kielkanalen belägen ort, ånyo ankommer till
svensk hamn för lossning endast av på resan medförd last från ort, belägen
bortom förstnämnda linje, dock under villkor att för fartyget förut vid
inklarering under resan erlagts lastpenningar;

* fartyg, som, efter att hava i svensk hamn utklarerat till ort, i sjöfartshänseende
belägen bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre,
och därefter under samma resa anlöpt utrikes, innanför en linje Skagen
—Lindesnäs samt östra mynningen av Kielkanalen belägen ort, för resan
ånyo utklarerar i svensk hamn, dock under villkor att i sistnämnda hamn
icke i fartyget intagits annan last än sådan, som är bestämd till ort,
belägen bortom förstnämnda linje, samt att vid den föregående utklareringen
erlagts lastpenningar för fartyget eller på grund av stadgandet
i § 14 b) i förenämnda förordning skyldighet att erlägga sådana icke
förelegat; samt

fartyg, som anlöper enbart frihamn.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1922 och gäller till
och med den 30 juni 1924.

Enligt § 14 i gällande förordning med tulltaxa för inkommande
varor erläggas lastpenningar vid resor mellan Sverige och utrikes ort
och utgå till lika belopp av svenska som av främmande fartyg med 10
öre för varje ton av fartygets avgiftspliktiga dräktighet. Följande lättnader
och befrielser äro dock medgivna.

Om ett fartyg under loppet av ett kalenderår gör flera resor mellan
Sverige och utrikes ort, betalas dessa umgälder endast

a) vid inkommande första resan och vid förnyat inkommande, om
fartyget innehar viss kvantitet last samt lossar större, eller mindre del
därav, och

b) vid utgående första resan.

Då lossning och lastning ägt rum på flera ställen, erläggas last-,
penningar endast å första lossnings- eller lastningsstället.

Från erläggande av lastpenningar äro befriade:

fartyg, med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer
och åter utgår i barlast;

fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk hamn
och där endast avlämnar eller emottager passagerare jämte deras effekter
eller ock endast avlastar gods i annat fartyg för export;

Bevillningsutskottets betänkande Nr 28. 3

fartyg, som av tvingande orsaker eller till inhämtande av order
för vidare resa anlöper svensk hamn och där icke verkställer lossning
och icke heller företager annan lastning än av förnödenheter för besättning,
medförda resande och fartyg;

fartyg, som i följd av liden sjöskada, varom sjöförklaring avgives,
anlöper svensk hamn och där lossar sin last samt efter verkställd reparation
densamma åter intager och utför;

fartyg, som av nyss omförmälda anledning lossar sin last och densamma
till större eller mindre del försäljer, då sådan försäljning inskränkes till
vad för bestridande av reparationskostnaderna bevisligen erfordrats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn lossar
eller lastar varor till högst fjärdedelen av fartygets lastdräktighet.

Den föreliggande propositionen avser att införa befrielse från er- repositionen
läggande av lastpenningar i ytterligare ett antal fall, på sätt framgår
av det nyss återgivna författningsförslagets ordalydelse.

Till ovannämnda vid propositionen fogade protokollsutdrag har Utredningen
chefen för handelsdepartementet redogjort för vissa delvis ännu pågående
utredningar beträffande ändrade bestämmelser i fråga om de
allmänna sjöfartsavgifterna. Departementschefen har därvid anmärkt,
att framställningen till riksdagen endast komme att avse lastpenningarna,
men att, då det syntes departementschefen riktigast, att riksdagen sattes
i tillfälle att uttala sin mening i hela det föreliggande frågekomplexet,
departementschefen ämnade redogöra för och tillkännagiva sin ställning
till under utredningarna framkomna förslag, även i vad de avsåge nedsättning
i två administrativt fastställda statliga sj öfartsavgifter, nämligen
fyr- och båkavgiften samt tonavgiften. Under hänvisning till nämnda
statsrådsprotokoll torde utskottet kunna inskränka sig till att meddela
en kort översikt av innehållet i departementschefens anförande, i vad
detsamma rör den verkställda utredningen, för att sedermera i det
väsentligaste återgiva departementschefens egna uttalanden.

Till en början har departementschefen erinrat, att de allmänna
sj öfartsavgifter, som för närvarande uppbures i svenska hamnar för såväl
svenska som utländska fartyg — i regel lika för båda dessa fartygskategorier
— utgjordes dels av de till statsverket ingående eller till
statsmyndigheter redovisade, nämligen lastpenningar, fyr- och båkavgifter,
tonavgifter samt lotspenningar jämte hemvägsersättning, ^ dels
ock av sådana, som av ägare av hamnar och farleder uppbures såsom
ersättning för dessas begagnande, såsom hamnavgifter, grundpenningar,
kanal- och slussavgifter ävensom vissa fristående avgifter, exempelvis för

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.

trafiken å sjön Vänern m. fl.; och har departementschefen i huvudsak redogjort
för de grunder, enligt vilka berörda olika avgifter utgå. Av denna
redogörelse framgår, att de allmänna sjöfartsavgifterna i regel utgå med
visst belopp för ton av fartygs nettodräktighet. Mot nämnda beräkningsgrund
hade Sveriges allmänna sjöfartsförening i en år 1913 till Kung!.
Maj:t ingiven framställning riktat anmärkningar samt hemställt om utredning
angående möjligheten och lämpligheten av de allmänna sjöfartsavgifternas
beräknande efter lossat och lastat tonnage. Och 1894 års frilagers-
och frihamnskommitté hade framhållit nödvändigheten att bereda
lindring i umgälderna för fartyg, som besökte frihamn. Med anledning
av berörda och andra framställningar ävensom avgivna utlåtanden hade
Kungl. Maj:t den 26 september 1921 anbefallt kommerskollegium dels
att verkställa utredning rörande möjligheten av en omläggning av nuvarande
system för beräknandet och uppbörden av allmänna sjöfartsavgifter,
med undantag av lotsavgifter jämte hemvägsersättning, ävensom
i samband därmed i vad mån och på vad sätt lättnad i de till
staten utgående eller till statsmyndigheter redovisade dylika avgifter
kunde beredas fartyg vid resor mellan frihamn och utrikes ort, samt
att till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda, dels ock att snarast möjligt till Kungl. Maj:t avgiva förslag
i fråga om de provisoriska avgiftslättnader, som kunde befinnas böra i
avvaktan på slutförandet av ovan omförmälda utredning medgivas för
fartygstrafiken å frihamnarna. Tillika bemyndigade Kungl. Maj:t kollegium
att för ändamålet tillkalla särskilda sakkunniga.

De med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade sjöfartsavgiftssakkunniga
hade sedermera avgivit utlåtande, innefattande förslag till
provisoriska lättnader i vissa sjöfartsavgifter för fartygstrafiken å frihamnarna
m. m., vilket utlåtande kollegium med eget yttrande den 14
februari 1922 överlämnat till Kungl. Maj:t. De sakkunnigas förslag avsåge:

1) fullständig befrielse från lastpenningar, tonavgift samt fyr- och
båkavgift för fartyg, som anlöpte enbart frihamn,

2) lastpenningarnas avskaffande även för tullhamnarna samt

3) ett flertal lättnader i skilda hänseenden i fyr- och båkavgiften
förutom den under 1) nämnda fullständiga befrielsen därifrån för fartyg,
som anlöpte enbart frihamn.

De under 3) avsedda lättnaderna innefattade följande:

a) fullständig befrielse från fyr- och båkavgiften under vissa villkor
för alla fartyg vid ankommande från hamnar i sjöfartshänseende belägna
bortom en linje Islands västkust—Kap Finisterre;

b) fullständig befrielse från fyr- och båkavgiften vid såväl an -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 28. <r>

kommande som förnyat utgående för fartyg, som, efter att hava erlagt
vederbörlig fyr- och båkavgift för utgående, utklarerats och med last
från eller med slutlig destination till ort, belägen bortom under a)
omförmälda linje, avgått till utrikes, innanför eu linje Skagen—Lindesnäs
belägen ort, vid därefter uteslutande inom sist angivna sjö fartsområde
företagna resor (av de sakkunniga benämnda avstickareresor) till
eller från svensk hamn liksom ock vid slutlig avgång jämväl till ort
bortom förstnämnda linje;

c) nedsättning av fyr- och båkavgiften från 25 till 10 öre per ton
för den del av fartygs dräktighet, som överstiger 1,200 ton.

För egen del hade kommerskollegium ansett de sakkunnigas förslag
väl ägnat att läggas till grund för den allenast provisoriska och
mera experimentella reglering av sjöfartsavgifterna med hänsyn till
frihamnstrafiken, varom närmast vore fråga. Dock hade kollegium
icke biträtt de sakkunnigas förslag om fullständig avgiftsbefrielse för
fartyg, som anlöpte enbart frihamn. Beträffande lastpenningarnas avskaffande
hade kollegium anslutit sig till de sakkunnigas förslag. Därjämte
hnde emellertid kollegium, för den händelse Kungl. Maj:t icke
skulle anse ett fullständigt avskaffande av lastpenningarna nu böra vidtagas,
uppgjort ett alternativt förslag, innefattande vissa lättnader i
denna avgift, särskilt med hänsyn till frihamnstrafiken. Någon särbestämmelse
av liknande innebörd beträffande tonavgiften till sjömanshusen
hade kollegium på grund av, bland annat, denna avgifts mindre
betydelse för frihamnsintresset, icke ansett erforderlig. Vad de sakkunniga
föreslagit i fråga om fyr- och båkavgifterna hade kollegium
funnit väl ägnat att underlätta inriktandet av transitotrafiken å svenska
frihamnar samt att jämväl i övrigt tillgodose de speciella frihamnsintressena,
och detta utan att genom lättnadernas realiserande inkomstminskningen
för staten syntes behöva befaras bliva över hövan stor.
Kollegium hade emellertid ansett, att gränsen för den dräktighet, intill
vilken fyr- och båkavgiften skulle utgå med 25 öre per ton, borde
sättas något högre än av de sakkunniga ifrågasatts. Såsom lämpliggräns
hade kollegium förordat 1,500 ton.

Efter särskilda remisser hade utlåtanden i ämnet sedermera avgivits
av statskontoret och generaltullstyrelsen. Statskontoret hade
avrått från att för närvarande utan sammanhang med ordnandet av
frågan om övriga sjöfartsavgifter helt avskaffa lastpenningarna, vilket
skulle i viss mån innebära ett föregripande av den slutliga lösningen,
men tillstyrkt kommerskollegii alternativa förslag beträffande lastpenningarna.
Generaltullstyrelsen hade i likhet med kommerskollegium

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.

Departe mentschefen.

icke biträtt förslaget om fullständig avgiftsbefrielse för fartyg vid anlöpande
av enbart frihamn. Beträffande lastpenningarna hade tullstyrelsen
förklarat sig icke hava något att erinra mot dessas avskaffande, varjämte
styrelsen underkastat kommerskollegii alternativa förslag om vissa
provisoriska lättnader i fråga om lastpenningarna en granskning, som
utmynnat i vissa ändringsförslag. I fråga om fyr- och båkavgiften
hade generaltullstyrelsen förklarat sig vilja framdeles avgiva särskilt
utlåtande.

För egen del har chefen för handelsdepartementet anfört, bland
annat, följande.

Den av sjöfartsavgiftssakkunniga förebragta utredningen syntes departementschefen
giva vid handen, att den omfattning, vari avgifter
här i landet påvilade sjöfarten, särskilt måste verka hindrande för eu
gynnsam utveckling av den svenska frihamnsrörelsen. En nödvändig
förutsättning för att de svenska frihamnarna skulle bliva i stånd att
fylla en av sina åsyftade huvuduppgifter, nämligen förmedling av transitohandeln,
vore påtagligen, att de i avgiftshänseende icke bleve väsentligt
sämre ställda än den eller de frihamnar, med vilka de därvidlag
finge att närmast konkurrera. Under i övrigt lika förhållanden syntes
nämligen den frihamn, där kostnaderna vore lägst, också hava de största
utsikterna att draga till sig trafiken.

Såsom av den verkställda utredningen framginge, förhölle det signa
så, att avgifterna i Köpenhamns frihamn vore väsentligt lägre än de,
som enligt gällande bestämmelser upptoges eller komme att upptagas i
de svenska frihamnarna. Detsamma syntes vara förhållandet med avgifterna
i övriga främmande frihamnar, med vilka för vårt lands vidkommande
konkurrens om transitohandeln över huvud kunde ifrågakomma.

Under sådana omständigheter framstode det enligt departementschefens
mening såsom synnerligen angeläget, att effektiva avgiftslättnader
till förmån för de svenska frihamnarna snarast möjligt åvägabragtes.
Departementschefen ville i detta sammanhang erinra om, att
Stockholms frihamn redan vore i verksamhet och att frihamnarna i
Göteborg och Malmö kunde förväntas bliva öppnade under loppet av
detta år.

De förslag i förevarande ämne, som framlagts av de sakkunniga
och kommerskollegium, avsåge lättnader allenast i de statliga sjöfartsavgifterna.
Givetvis läge det nära till hands att ifrågasätta, huruvida
icke behovet av avgiftslindriug i stället skulle kunna tillgodoses genom

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2H.

7

lättnader i de kommunala och andra avgifter, som upptoges av sjöfarten,
särskilt hamnavgifterna. Redan de stora kostnader, som av vederbörande
kommuner nedlagts å frihamnsanläggningarna, syntes emellertid lägga
avgörande hinder i vägen för eu så kraftig minskning av dessa avgifter,
att densamma komme att bliva av verkligt ingripande betydelse för
trafikfrekvensen. Framför allt vore emellertid att märka, att det just
vore i fråga om avgifter till staten, som de svenska frihamnarna vore
hårdare betungade än motsvarande hamnar i det med oss konkurrerande
utlandet. Ur synpunkten av de svenska frihamnarnas intressen framstode
under sådana omständigheter en minskning av de statliga sjöfartsavgifterna
både såsom berättigad och av behovet påkallad.

Vid avvägandet av arten och omfattningen av de lindringar i de
statliga sjöfartsavgifterna, som kunde och borde inrymmas till förmån
för frihamnstrafiken, vore det emellertid med hänsyn till tullhamnarna
nödvändigt att förfara med viss varsamhet. Det mål, som härvid borde
åsyftas, vore uppenbarligen att medgiva sådana avgiftslättnader, som, utan
att skada tullhamnarnas berättigade intressen eller prejudicera den fördjupade
utredning i ämnet, vilken för närvarande påginge, kunde bidraga
till att avlägsna eller minska konkurrensfaran från vederbörande
utländska frihamnar och särskilt gagna den långgående trafiken.

Vad nu först anginge den av de sakkunniga föreslagna fullständiga
avgiftsbefrielsen för fartyg, som anlöpte enbart frihamn, kunde
det enligt departementschefens mening icke bestridas, att densamma ur
vissa under utredningen framhållna synpunkter vore ägnad att väcka
vissa betänkligheter. Den farhågan läte sig nämligen svårligen avvisa,
att vid bifall till förslaget en del tullhamnar, på vilkas anläggning nedlagts
högst avsevärda kostnader, skulle få sin till följd av tidsförhållandena
redan i många fall mindre goda ekonomiska ställning än
ytterligare försämrad genom den allvarliga skärpning av konkurrensen
med frihamnarna, som vore att befara. På grund härav och då det
ville synas departementschefen, som om de svenska frihamnarnas intresse
av att i avgiftshänseende bliva så ställda, att de med framgång kunde
upptaga tävlan med utländska dylika hamnar, borde åtminstone provisoriskt
kunna tillgodoses genom övriga i ärendet Ramkomna förslag,
hade departementschefen ansett sig i nu förevarande avseende böra
ansluta sig till den av kommerskollegium uttalade uppfattningen.

Beträffande lastpenningarna hade såväl de sakkunniga som kommerskollegium
i första hand föreslagit deras fullständiga avskaffande, således

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.

även för tullhamnarna. Alternativt hade kollegium emellertid ifrågasatt
vissa lättnader i desamma, nära anslutande sig till de av de sakkunniga
förordade lindringarna i fyr- och båkavgiften. Statskontoret, som i .förhandenvarande
budgetära situation icke ansett sig kunna förorda lastpenningarnas
fullständiga slopande, hade förklarat sig biträda det av
kommerskollegium alternativt uppgjorda förslaget.

Av statsfinansiella skäl hade departementschefen funnit sig i
fråga om lastpenningarnas avskaffande böra intaga samma ståndpunkt
som statskontoret, så mycket mer som i det vid årets riksdag framlagda
förslaget till riksstat för budgetperioden 1 januari—30 juni 1923
inkomsttiteln lastpenningar alltjämt upptagits med ett icke obetydligt
belopp. Redan det av kommerskollegium i nu ifrågavarande hänseende
alternativt avgivna förslaget, som ju toge sikte just på frihamnarna
och den långgående sjötrafiken i allmänhet, syntes departementschefen
emellertid böra vara ägnat att verksamt befrämja det ändamål — utveckling
av den svenska frihamnsinstitutionen — som med de tilltänkta
avgiftslättnaderna närmast åsyftats. På grund härav och då ur statsfinansiell
synpunkt allvarligare betänkligheter icke syntes behöva hysas
mot detta förslag, tillstyrkte departementschefen, att åtgärder nu vidtoges
för dess realiserande, dock med de smärre modifikationer däri,
som föranleddes av vissa av generaltullstyrelsen, såsom ovan är nämnt,
framställda erinringar.

I likhet med kommerskollegium ansåge departementschefen, att
bestämmelserna om de ifrågasatta avgiftslättnaderna — med hänsyn
bland annat till den pågående utredningen rörande omläggning av grunderna
för beräknandet av de allmänna sjöfartsavgifterna — lämpligen
borde givas provisorisk karaktär. Departementschefen tillstyrkte sålunda,
att deras giltighet begränsades till den 1 juli 1924. Tiden för
ikraftträdandet syntes kunna bestämmas till den 1 juli 1922.

Den för sjöfarten ojämförligt mest betydande förändringen i bestående
förhållanden innefattades i förslaget om befrielse från eller
nedsättning i fyr- och båkavgiften. De sakkunnigas förslag härutinnan
hade biträtts av kommerskollegium med den ändringen likväl, att
kollegium förordat en höjning från 1,200 till 1,500 ton av gränsen för
den dräktighet, för vilken avgiften skulle erläggas med det ordinarie
beloppet av 25 öre per ton, varjämte kollegium, såsom förut nämnts,
ställt sig avvisande mot tanken att införa fullständig avgiftsbefrielse
för fartyg, som anlöpte enbart frihamn. Mot förslaget i den gestaltning,
detsamma sålunda fått av kommerskollegium, hade statskontoret förklarat

Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.

9

öig icke Lava något att erinra, liksom generaltullstyrelsen sagt sig
hava funnit de härmed avsedda avgiftslättnaderna i stort sett val avvägda.

Ehuru departementschefen, innan slutligt yttrande från generaltullstyrelsen
inkommit, givetvis icke ville binda sig vid detaljerna i förslaget,
sådant det efter de av kommerskollegium förordade modifikationerna
numera förelåge, ansåge departementschefen sig emellertid redan
nu kunna och böra tillkännagiva, att han i princip anslöte sig till den
uppfattning, som av ämbetsverken samstämmigt uttalats. Ett genomförande
av förslaget syntes departementschefen böra vara ägnat att väsentligt
stärka de svenska frihamnarnas ställning i konkurrensen med
utlandets motsvarande institutioner ävensom lända den långgående sjötrafiken
i allmänhet till verksamt gagn, på samma gång som, enligt
vad vissa av de sakkunniga verkställda beräkningar gåve vid handen,
den därav föranledda minskningen i den totala uppbörden av fyroch
båkavgifter skulle hålla sig inom rimliga gränser. Departementschefens
avsikt vore sålunda att — med tillgång till slutligt utlåtande
från generaltullstyrelsen — ånyo för Kungl. Maj:t anmäla ärendet i vad
anginge fyr- och båkavgiften samt därvid påkalla avgiftslättnader i
anslutning till de av kommerskollegium tillstyrkta riktlinjerna.

Vad slutligen angår tonavgiften, ansåge departementschefen, i
likhet med kommerskollegium, någon ändring i de rörande denna
avgift gällande bestämmelserna icke för närvarande böra vidtagas.

Departementschefen ansåge sig vidare böra framhålla, att enligt hans
mening den jämförelsevis obetydliga minskning i den totala uppbörfen av
lastpenningar samt fyr- och båkavgifter, som skulle föranledas av de förordade
avgiftslindringarna, icke vore av beskaffenhet att böra påverka
de i budgetförslaget för första halvåret 1923 gjorda beräkningarna rörande
avkastningen av nämnda inkomsttitlar, så mycket mindre som till
följd av tidsförhållandena dessa beräkningar i allt fall icke kunde göra
anspråk på att vara annat än högst approximativa.

Bevillningsutskottet har i likhet med föredragande departementschefen
ansett, att det av kommerskollegium i första hand tillstyrkta
förslaget i fråga om lastpenningarna, nämligen dessas fullständiga avskaffande,
av statsfinansiella skäl icke bör vinna bifall. Däremot har
utskottet funnit det med propositionen framlagda förslaget, innefattande
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 saml. 22 höft. (Nr 28.) 2

Utskottets

yttrande.

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.

befrielse i åtskilliga fall från erläggande av lastpenningar, vara, särskilt
med hänsyn till syftet att främja den svenska frihamnsinstitutionens
utveckling, väl avvägt.

Vad departementschefen meddelat rörande avsedda ändringar i de
sjöfartsavgifter, beträffande vilka Kungl. Maj:t beslutar utan riksdagens
medverkan, har icke givit bevillningsutskottet anledning att ifrågasätta
något riksdagens uttalande.

I anslutning till vad sålunda anförts i fråga om det föreliggande
förslaget får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 188, antaga ovan införda
förslag till förordning angående befrielse i vissa fall
från erläggande av lastpenningar.

Stockholm den 27 april 1922.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, G list ai Nilsson, Antonsson, K. A- Nilson, Wigforss,
Rosén, Wohlin, Boman, Bärg i Katrineholm, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta,
Lithander, Johansson i Kälkebo, Olsson i Ramsta, Alexis Björkman, Isak Svensson»
Bengtsson i Kullen, Lövgren i Nyborg och Pettersson i Hällbacken.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922-