Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
I
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1922 kl. 4 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående införselmonopol jämte fastställande
av högsta pris ä socker ävensom, i ämnet väckta motioner.
I en den 21 mars 1922 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 178, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag'' av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga följande
Förslag
till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 24 mars 1921 (nr 121)
angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker.
Härigenom förordnas, att förordningen den 24 mars 1921 angående
införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker vilken förordning
med däri genom kungörelsen den 17 februari 1922 (nr 43 gjord
ändring gäller tillsvidare till och med den 31 oktober 1922, skall med
nämnda ändring äga fortsatt tillämpning tillsvidare till och med den 30
juni 1923.
dels ock medgiva Kungl. Maj:t befogenhet att, därest förhållandena
skulle därtill föranleda, upphäva förordningen före den 30 juni 192Ö.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 18 höft. (Nr 24.)
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
Tillika hava till utskottet hänvisats två i anledning av förenämnda
proposition väckta motioner, nämligen nr 151 i första kammaren av
herr Sederholm m. fl. och nr 290 i andra kammaren av herr Jönsson i
Fridhill m. fl.
I nämnda motioner, vilka äro likalydande, har anförts, bland annat,
följande:
»Uti propositionen nr 178 har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
redogjort för de underhandlingar han fört med Svenska
Sockerfabriksaktiebolaget i syfte att nå en överenskommelse, som för
innevarande år tryggade en betodling av omkring 20,000 har. Förhandlingarna
gåvo visserligen negativt resultat, men det har synts oss,
att den ekonomiska innebörden av de erbjudanden, som från statsrådets
sida blivit gjorda, gåve stöd för den uppfattningen, att ett positivt
resultat skulle kunna ernås på något andra grunder än dem som i propositionen
angivas, men med bibehållande av ungefär samma kostnader
för staten som av statsrådet blivit ifrågasatta.
Gjorda beräkningar giva vid handen, att för fyllande av landets
sockerbehov intill den 1 november 1923 för innevarande år ej erfordras
större betodling än omkring 12,000 har. Såväl från betodlingens synpunkt
som för bättre tillgodoseende av det så viktiga behovet av ökade
arbetstillfällen synes emellertid odlingens omfattning böra utsträckas till
20,000 har. Om så sker, kommer emellertid att den 1 november 1923
förefinnas ett sockerförråd motsvarande skörden från 6,000 å 7,000 har.
Det synes oss rimligt, att betodlarna, genom ett efter världsmarknadspriset
för socker rörligt pris på betorna, för denna del av odlingen
övertaga huvuddelen av risken för sockerprisets förändringar, medan de
å andra sidan för den övriga delen'' av 1922 års betskörd, som behöver
tagas i anspråk för förbrukningen under nästa konsumtionsår, erhålla
betalning efter ett fast grundpris av 3 kronor per deciton. Enligt välmening
borde härav kronor 1.5 o per deciton ersättas av staten och 1.5 0
av bolagen. För betodlingens tryggande under 1922 borde alltså avtal
träffas mellan Kung! Maj:t och sockerbolagen om odling av intill 20,000
har på villkor, att odlarna tillförsäkras ett fast grundpris av 3 kronor per
deciton för två tredjedelar av skörden, medan för den tredje tredjedelen
betalning utgår enligt Svenska Sockerfabriksbolagets novembererbjudande
eller andra grunder varom överenskommelse mellan odlarna och bolagen
kan ske. Mot ett sådant åtagande från bolagens sida skulle staten påtaga
sig att till bolagen betala 1.5 0 per deciton för två tredjedelar av
den av bolagen inköpta betskörden från högst 20,000 har.
Antagligen kommer en begränsning av odlingen till två tredjedelar
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 3
siv den normala att medföra en motsvarande inskränkning i driften av
råsockerfabrikerna, som icke rationellt låter sig genomföra utan att
driften vid vissa fabriker nedlägges. Kungl. Maj:t synes böra tillkomma
att i samråd med bolagen bestämma omfattningen härav med tagen
hänsyn såväl till driftens ekonomiska ordnande som betodlarnas berättigade
krav. Det kan emellertid härvid ej undgås, att odlare inom områden
till fabriker, där driften inställes, oförskyllt komma i ett sämre läge
med avseende på fraktkostnaderna än de, som bo inom området för
fabrik, som hålles i gång. För reglering härav synes oss en fraktutjämning
eller fraktlindring böra komma till stånd.
I den mån åtgärder från riksdagens sida erfordras för genomförande
av en plan för sockerbetsodlingens tryggande 1922 i huvudsaklig
överensstämmelse med här antydda grunder, lärer vederbörande
utskott, dit denna vår motion remitteras, äga att därtill taga initiativ.
Nödiga medel härtill torde lämpligen kunna beredas genom utnyttjande
även härför av den i propositionen nr 178 föreslagna förordningen om
fortsatt införselmonopol och fastställande av högsta pris å socker, eventuellt
genom förlängning av tiden för dess giltighet.
På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa, att riksdagen
ville besluta
att antaga det som bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr 178
fogade förslag till förordning;
att medgiva Kungl. Maj:t befogenhet dels att, därest förhållandena
därtill föranleda, upphäva förordningen före den 30 juni 1923, dels att,
därest avtal i huvudsaklig överensstämmelse med här ovan angivna
grunder träffas mellan Kungl. Maj:t och sockerbolagen, förlänga giltigheten
av samma förordning i den mån så erfordras för att bereda statsverket
inkomster motsvarande de utgifter,- som komma att påvila staten
på grund av nämnda avtal.»
På förslag av Kungl. Maj:t hava vid lagtima riksdagarna ett vart
av åren 1917—1921 åtgärder vidtagits i syfte att genom en tillräckligt
omfattande inhemsk betodling säkerställa tillgången å socker för nästföljande
konsumtionsår, varmed avsetts en tidrymd från och med den
1 november det ena året till och med den 31 oktober det påföljande
året. Kung]. Maj:ts och riksdagens beslut härutinnan åren 1919, 1920 och
1921 innefattade^ att staten iklädde sig garanti för, bland annat, de båda
inhemska sockerbolagens av Kung]. Maj:t godkända kostnader för inköp
Utskottet.
Historik.
Propositionen.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
och förädling av respektive års betskörd. För att förebygga att statsverket
på grund av nämnda garanti Unge vidkännas utgifter, måste
staten beredas möjlighet att reglera importen av och därmed de inhemska
priserna å socker. Detta har ernåtts genom införselmonopol å socker,
innefattande bestämmelse, att socker icke må — utom i vissa undantagsfall
— till riket införas av annan än staten eller den eller dem, åt vilken
eller vilka staten överlåter sådan rätt. Detta monopol avser sålunda
att utestänga billigare utländskt socker, till dess statens garantiförbindelser
uppfyllts. I samband med beslut om importmonopol har KungL
Maj:t erhållit bemyndigande att fastställa högsta p*ris å socker.
Den, i enlighet med 1921 års riksdags beslut i ämnet, den 24
mars samma år utfärdade förordningen angående införselmonopol jämte
fastställande av högsta pris å socker gäller, med viss ändring, tills
vidare till och med den 31 oktober 1922. Genom den föreliggande
propositionen begär nu Kungl. Maj:t, utan att framlägga förslag till
någon förlängning av statsgarantin gent emot sockerbolagen, riksdagens
medgivande till fortsatt tillämpning av nämnda monopolförordning
tills vidare till och med den 30 juni 1923.
Till det vid förevarande proposition fogade statsrådsprotokollet
har chefen för jordbruksdepartementet åberopat en av tillkallade sockersakkunniga
förebragt utredning, enligt vilken en stor kvantitet socker
komme att kvarligga osåld hos bolagen den 31 oktober 1922, då nu
gällande importmonopol upphör. Vidare har departementschefen anfört,
bland annat, följande. Eu förlängning av importförbudet även för
tid efter den 31 oktober 1922 syntes kunna undvikas allenast under
den förutsättning, att intill samma tid kunde uttagas ett sådant
överpris å socker, att med full säkerhet kunde beräknas att därigenom
få täckning för väntat underpris å då ännu osålt socker. Att för sådant
ändamål höja sockerpriset syntes departementschefen icke kunna komma
ifråga. Frånsett olämpligheten överhuvud taget av att i nuvarande
läge fördyra varan, skulle nämligen — med hänsyn till storleken av
den kvantitet socker, som beräknades osåld den 31 oktober 1922, och
möjligheten av ytterligare fall å världsmarknadspriset — staten kunna
säkerställas för förlust endast genom en så väsentlig höjning av sockerpriset,
att den syntes departementschefen icke kunna ifrågasättas. Departementschefen
funne sålunda en förlängning av importförbudet ofrånkomlig.
Såsom vid flera föregående tillfällen framhållits, måste staten,
då de svenska sockerbolagen genom införselförbud befriades från konkurrens,
genom maximipris reglera sockerpriset, så att det för kon
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 5
sumenterna ej bleve högre, än som erfordrades för statens skyddande
från förlust på grund av garantierna. Den rätt, som i nuvarande
importmonopolförordning tillädes Kungl. Maj:t i fråga om åsättande av
maximipris å socker, borde alltså jämväl bibehållas.
Vad Kungl. Maj:ts proposition innehåller i fråga om tiden för
införselmonopolets förlängning, eller att detsamma skall äga tillämpning
tillsvidare till och med den 30 juni 1923, överensstämmer med vad
sockersakkunniga i sådant hänseende ifrågasatt. I denna fråga hade
de sakkunniga, på sätt framgår av statsrådsprotokollet i ämnet, velat
»understryka, att med importmonopolförfattningens förlängning till den 1
juli 1923 ingalunda följde nödvändigheten av författningens bibehållande och än
mindre givetvis upprätthållandet av nuvarande sockerpriser till denna tidpunkt.
Men i Kungl. Maj:ts hand borde ligga möjlighet dels att på sätt Kungl. Maj:t
funne lämpligt på kortare eller längre tid av konsumtionen uttaga för garantins
avveckling nödiga medel dels, och framför allt, att, i händelse garantin
ej tidigare genom skälig överenskommelse med sockerbolagen kunde komma att
avvecklas, bestämma sockerprisen, ända till dess sockret av 1921 års skörd vore
försålt.»
Beträffande den för propositionen i övrigt anförda motiveringen
får utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Den garanti, som staten genom tidigare beslut iklätt sig gent
emot sockerbolagen, kräver, med hänsyn till den beräknade sockerbehållningen
vid det pågående konsumtionsårets slut och då någon höjning
av sockerpriset uppenbarligen icke bör ifrågakomma, med nödvändighet,
att importmonopolet och i samband därmed befogenheten för Kung!.
Maj:t att åsätta högsta pris å socker erhålla förlängd giltighet. Beträffande
den av Kungl. Maj:t föreslagna tiden för förlängningen har utskottet
icke haft något att erinra.
De ovannämnda motionerna, nr 151 i första kammaren och nr
290 i andra kammaren, åsyfta, att genom avtal mellan Kungl. Maj:t
och sockerbolagen de senare skulle tillförsäkras ett visst bidrag för inköp
av betor under innevarande år samt att giltigheten av importmonopolförordningen
skulle förlängas, i den mån detta erfordrades för
att avtalets fullgörande icke måtte åsamka statsverket utgifter.
I avseende å vad sålunda föreslagits vill utskottet, som i fråga
om den av motionärerna anförda motiveringen hänvisar till motionerna,
erinra, att innevarande riksdag redan fattat beslut i anledning av vissa
förslag, åsyftande att bereda sockerproduktionen särskilt stöd från statens
Utskottets
yttrande.
Motionerna.
Innevarande
riksdags
tidigare
beslut i
liknande
fråga.
Utskottets
yttrande.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
sida även beträffande 1922 års betskörd. I olika motioner hade nämligen
förslag väckts, dels att de nuvarande tullsatserna för socker skulle under
nästa konsumtionsår ersättas av i visst förhållande till importpriset
glidande tullsatser, dels att den nuvarande statsgarantin måtte förlängas
att gälla även 1922 års betskörd. Sistnämnda motioner behandlades av
sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott. Efter att hava påvisat,
hurusom med hänsyn till det beräknade stora överskottet av socker vid
innevarande konsumtionsårs slut, eventuella statsåtgärder icke rimligen
kunde inriktas på au nät och mera än att främja en betodling av relativt
ringa omfattning, anförde sammansatta utskottet (utlåtande nr 1), bland
annat, följande:
»Vid bedömande av spörsmålet, huruvida det må vara påkallat att
söka utfinna ett sätt att genom statsåtgärder av den begränsade räckvidd,
som överhuvud kan nu ifrågasättas, stödja sockerproduktionen, har
utskottet till en början beaktat, att sädana åtgärder med all sannolikhet
skulle medföra högre sockerpriser än dem, som eljest skulle vara gällande
på den inhemska marknaden, och därmed i sin mån motverka det
önskvärda nedbringandet av levnadskostnaderna. Vidare har utskottet
ansett sig böra taga hänsyn till, att sockerproduktionen under de gångna,
för många andra näringar brydsamma och förlustbringande krisåren
på grund av åtnjutet stöd genom extraordinära anordningar från statens
sida haft säkra och avsevärda inkomster, varför det ur samhällets synpunkt
icke lär vara oskäligt, om sockerproduktionen nu får räkna med
vissa risker. Slutligen har utskottet, då sådant särskilt skydd åt sockerproduktionen
förr eller senare måste upphöra, ansett förhållandena vid
innevarande konsumtionsårs utgång såväl ur konsumenternas som ur
sockerproducenternas synpunkt särskilt lämpade för att låta sockerproduktionens
särställning upphöra. Det betydande sockeröverskottet utesluter
nämligen å ena sidan, praktiskt taget, risken av brist under nästa
konsumtionsår och innebär å andra sidan, att såväl betodlarnas som industrins
ekonomiska risk beträffande 1922 års betskörd är relativt ringa,
i synnerhet som det ingalunda är osannolikt, att världsmarknadspriset
på socker, vilket nu är abnormt lågt, vid tiden för skördens försäljning
kan vara avsevärt högre än det nuvarande.»
På sålunda och i övrigt anförda skäl hemställde sammansatta utskottet,
att de omförmälda motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utlåtandet godkändes av riksdagens båda kamrar.
På sätt framgår av det ovan anförda avse de nu föreliggande
motionerna i likhet med ett av de berörda förslag, över vilka samman
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
7
satta bevillnings- och jordbruksutskottet yttrat sig, att .staten måtte lämna
sockerbolagen visst understöd för 1922 års inköp av betor. De ovan
återgivna principiella skäl, på vilka sammansatta utskottets hemställan
och riksdagens beslut voro grundade, hava full giltighet även gent emot
det nu föreliggande förslaget. Åtgärder i dess syfte skulle således innebära
ett frånträdande av en av innevarande års riksdag redan intagen
ståndpunkt.
Bevillningsutskottet, som fullt ansluter sig till den uppfattning, åt
vilken nämnda sammansatta utskott givit uttryck, har i likhet med vad
bevillningsutskottet tidigare i skilda betänkanden anfört i anledning av
väckta motioner, avseende tullbeskattningen av vissa animaliska jordbruksprodukter
och vissa slag av spannmål, velat särskilt framhålla
vikten av att under nuvarande förhållanden icke utan särskilt tvingande
skäl vidtaga någon åtgärd, som är ägnad att öka levnadskostnaderna.
Vid det förhållande att, enligt vad upplyst blivit, beslut i den
genom förevarande motioner väckta frågan bör vara av riksdagen fattat
före påskferiernas början, för att eventuella åtgärder i deras syfte skola
kunna få åsyftad verkan, har utskottet, för att påskynda ärendets behandling,
velat inskränka sig till att giva ovanstående kortfattade avfattning
av de skäl, som föranlett utskottet att avstyrka bifall till motionerna, i
vad de avvika från propositionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 178 samt till vad i
motionerna I: 151 av herr Sederholm in. fl. och II: 290
av herr Jönsson i Fridhill m. fl. härmed överensstämmande
föreslagits,
a) antaga ovan införda förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 24 mars
1921 (nr 121) angående införselmonopol jämte fastställande
av högsta pris å socker;
b) medgiva Kungl. Maj:t befogenhet att, därest
förhållandena skulle därtill föranleda, upphäva förordningen
före den 30 juni 1923 ; samt
2) att vad i motionerna 1:151 av herr Seder -
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
holm m. fl. och II: 290 av herr Jönsson i Fridbill
m. fl. i övrigt föreslagits icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 april 1922.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, K. A. Nilson, Wigforss, Rosén,
Björnsson, Boman, Rune, Bärg i Katrineholm, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta,
Lithander, Johansson i Kälkebo, Olsson i Ramsta, Henrikson, Heyman*, Ericsson i
Oberga, Uddenberg i Karlskoga * och Lövgren i Nyborg.
*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Reservationer:
vid punkten 2):
av herrar friherre Fleming, Boman, Jönsson i Boa, Lithander,
Henrikson och Heyman, vilka yrkat bifall till motionerna 1. 151 och
II: 290;
mot vissa delar av motiveringen:
av herrar Johansson i Kälkebo och Ericsson i Oberga.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922.