Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1922 kl. 1 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
tillägg till 19 § 2 mom. i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

. (2:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 22, har herr Boman hemställt, »att riksdagen måtte besluta
ett tillägg till 19 § 2 mom. av förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
av innehåll, att B-skatt utgår endast å sådan vinst, som
av bolaget lagligen kunnat utdelas till aktieägarne.»

Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen.

Som bekant har det från och med år 1920 ålegat aktiebolag och
solidariska bankbolag *) att förutom den egentliga inkomstskatten, som
för dessa benämnts A-skatt, utgöra en särskild inkomstskatt., den s. k.
B-skatten. Denna skatt utgår å den del av bolagets nästföregående år
till A-skatt taxerade inkomst, som icke utdelats till delägarna, dock
efter avdrag för å inkomsten belöpande kronoutskylder samt i fråga
om försäkringsbolag jämväl för vinstutdelning till försäkringstagare.
Genom B-skatten har avsetts att i viss utsträckning åstadkomma en
utjämning i den förut rådande olikheten i beskattningshänseende mellan
ett bolags till delägarna utdelade vinstmedel och hos detsamma besparade
sådana.

I motionen har framhållits, att ett påförande av B-skatt saknade
varje berättigande, där densamma komme att drabba vinst, som lagligen
icke kunnat utdelas. Det är emellertid att märka, att B-skatten
icke utgår å bolagets enligt räkenskaperna besparade vinst, utan såsom

*) Vad i det följande säges om aktiebolag eller bolag gäller ock solidariska bankbolag.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 10 höft. (Nr 12—13.) 1

Utskottet.

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

här ovan nämnts å den till A-skatt taxerade inkomsten efter vissa avdrag.
Som den bokförda och den i taxeringshänseende beräkuade fonderingen
endast i undantagsfall till storleken sammanfalla, skulle därför ett fullständigt
tillmötesgående av motionärens önskan förutsätta en omläggningav
den grund, å vilken taxeringen till B-skatt bygger. I detta sammanhang
vill utskottet framhålla, att i den mån ett bolags taxerade inkomst
icke kunnat utdelas till delägarna, på den grund att i densamma ingår
belopp, som enligt räkenskaperna använts till företagande av extraordinära,
i beskattningshänseende icke avdragsgilla avskrivningar, det ur
principiell synpunkt icke kan anses oriktigt, att B-skatt påföres inkomsten,
enär oftast genom avskrivningen en faktisk fondering äger rum, ehuru
denna icke på vanligt sätt kommer till synes i bolagets balansräkning.
Icke heller synes följdriktigt att från B-skatt undantaga i lag föreskrivna
avsättningar till reservfond.

Påföres åter B-skatt en inkomst, som måst användas att täcka ett
bolags från föregående år förefintliga brist, kommer onekligen skatten
att verka synnerligen obillig utan att kunna från principiell ståndpunkt
försvaras. Utskottet har jämväl övervägt möjligheten av att i författningen
införa eu bestämmelse, som skulle förhindra att sådan vinst påfördes
B-skatt. Emellertid skulle ett stadgande härom sannolikt öppna
vägen för nya ojämnheter vid beskattningen. Det är nämligen att märka,
att taxeringsmyndigheterna nöja sig med ett konstaterande av att ett
bolags verksamhet lämnat förlust utan att verkställa någon uppskattning
av det belopp, vartill förlusten, beräknad enligt skatteförfattningarnas
föreskrifter, bort upptagas. Vidare skulle såsom en naturlig konsekvens
av en sådan bestämmelse uppstå ett anspråk hos bolag, som använt
fonderade medel till täckande av uppkommen förlust, att återbekomma
för desamma erlagd B-skatt. Ett tillgodoseende av detta berättigade
anspråk skulle i sin ordning kräva ett restitutionsförfarande efter i huvudsak
samma grunder, som för närvarande komma till användning vid
restitution av B-skatt. Enligt vad den hittills vunna erfarenheten givit
vid handen hava emellertid ärenden angående restitution av B-skatt förorsakat
vederbörande myndigheter ett tidsödande arbete samt givit anledning
till svårlösta tolkningsfrågor, sammanhängande med ovan påpekade
omständighet, att B-skatten påföres en uppkonstruerad fondering, medan
vid restitution hänsyn givetvis måste tagas till den faktiska, enligt
räkenskaperna fonderade inkomsten. Utskottet har på grund därav icke
ansett tillrådligt, att rätten till återbekommande av erlagd B-skatt utvidgas,
åtminstone icke innan någon ytterligare erfarenhet på området
vunnits.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12. 3

En reformering i den riktning motionären föreslagit av bestämmelserna
angående B-skatten skulle följaktligen komma att stöta på
mycket stora tekniska svårigheter. Åven om en från principiell synpunkt
antaglig lösning kunde uppnås, skulle densamma sannolikt kunna vinnas
endast på bekostnad av den enkelhet, som utmärker själva taxeringen
till B-skatt. För övrigt får, såsom 1919 och 1921 års bevillningsutskott
framhållit, B-skatten betraktas mera som en nödfallsutväg i avbidan på
en bättre anordning än såsom en slutgiltig lösning av frågan om en
konsekvent beskattning av bolagens inkomster. Från denna synpunkt
torde en påbyggnad å den grund, varå B-skatten uppförts, icke böra ske.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion 1:22 av herr Boman, angående
tillägg till 19 § 2 mom. i förordningen den
28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1922.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Antonsson, K. A. Nilson, Wigforss,
Wohlin, Björnsson, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Sköld, Henrikson, Vennersten,
Leander, Isak Svensson, Uddenberg i Karlskoga, Lövgren i Nyborg, Jönsson
i Fridhill, Olsson i Golvvasta och Brännström.